Fri- och rättighetsfrågor
Betänkande 1995/96:KU8
Konstitutionsutskottets betänkande
1995/96:KU08
Fri- och rättigheter
Innehåll
1995/96 KU8
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas 11 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994/95 som tar upp frågor som gäller grundlagsskyddet för vissa fri- och rättigheter m.m. Det gäller ersättning för intrång i äganderätten, förbud mot diskriminering av homosexuella och funktionshindrade samt dessutom grundlagsförbud mot viss genteknik och utbyggnad av vissa älvar och älvsträckor. Utskottet har avstyrkt samtliga motioner. Fem reservationer och två särskilda yttranden fogas till betänkandet.
Motionerna
1994/95:K206 av förste vice talman Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning vid rådighetsinskränkning.
1994/95:K213 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen beslutar att förstärka grundlagens skydd för äganderätten för att försäkra den som tvingas avstå sin lösa eller fasta egendom genom expropriation ersättning av staten.
1994/95:K214 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om full ersättning vid intrång i den enskilda äganderätten.
1994/95:K216 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i grundlagen så att funktionshindrade inte diskrimineras.
1994/95:K431 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen.
1994/95:K612 av Ingrid Andersson och Thomas Östros (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär åtgärder mot diskriminering av homosexuella inom kyrkan.
1994/95:So294 av Rune Backlund m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett allmänt förbud i grundlag mot diskriminering av funktionshindrade.
1994/95:So422 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär grundlagsförslag inom mandatperioden som innefattar skydd för människans gener enligt i motionen framförda riktlinjer.
1994/95:Jo503 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlag som innebär att patent på liv förbjuds.
1994/95:N434 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlag som skyddar de sista orörda älvarna och älvsträckorna.
1994/95:A702 av Stig Sandström m.fl. (v)
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning om hets mot homosexuella.
Utskottet
Ersättning för ingrepp i äganderätten
Motionerna
Tre motioner tar upp frågan ersättning vid ingrepp i äganderätten. I motion K206 (yrkande 3) av Anders Björck m.fl. (m) anförs att regeringen bör få i uppdrag att ta de initiativ som behövs för att garantera fastighetsägare en rimlig ersättning vid rådighetsinskränkningar. Enligt motionärerna är det inte godtagbart med den rättspraxis som utvecklat sig och som innebär att den skada som uppstår vid rådighetsinskränkningar måste uppgå till 10-15 % av den berörda fastighetens värde för att kunna ersättas. En nivå på ca 3 % framstår som mer rättvis.
I motion K213 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kds) framhålls att reformarbetet när det gäller grundlagsskyddet för äganderätten bör fortsätta för att förstärka skyddet för dganderätten och tillförsäkra ersättning av staten till den som tvingas avstå sin lösa eller fasta egendom genom expropriation. En grundprincip måste vara att all egendom skall ges ett likvärdigt skydd. Ersättningsrätten måste dessutom utvidgas så att den verkligen utgör kompensation för förlorad egendom. Även Birgitta Carlsson (c) tar i motion K214 upp frågan om bättre ersättning vid intrång i äganderätten. Så snart som intrång sker som påverkar förutsättningarna för den enskilde ägaren att själv bruka och utnyttja sin mark måste enligt motionären full ersättning garanteras för den skada som åsamkas.
Gällande grundlagsregler
Den 1 januari 1995 fick 2 kap. 18 § regeringsformen ny lydelse. Enligt paragrafen är varje medborgares egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan ersättning skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag. I paragrafen stadgas också att alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits enligt ovan.
I de förarbeten som låg till grund för ändringen av 2 kap. 18 § regeringsformen (prop. 1993/94:117) framhölls att det egendomsskydd som Europakonventionen ger borde preciseras närmare i regeringsformen. Förutom ett skydd mot tvångsöverföring genom expropriation eller annat sådant förfogande borde även ges ett motsvarande skydd mot inskränkningar i användningen av mark och byggnader. Vidare borde grundlagsskyddet utökas genom en rätt till ersättning för förlusten vid både tvångsöverföringar och rådighetsinskränkningar. Ersättningsregeln för rådighetsinskränkningar borde utformas i enlighet med de huvudprinciper för ersättning som redan gällde i vanlig lag vid inskränkningar i rätten att använda mark och byggnader. De närmare grunderna skulle anges i vanlig lag.
Flera remissinstanser hade ansett att den enskilde genom grundlagsbestämmelsen borde tillförsäkras full ersättning eller ersättning för hela förlusten. Enligt regeringen skulle detta dock inte vara helt rättvisande med hänsyn till att sådana förväntningsvärden som enligt 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) inte är ersättningsgilla inte omfattas av skyddet. I den bestämmelsen tillförsäkrades den vars egendom togs i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande ersättning för förlusten. Detta fick enligt regeringen anses ge uttryck för att den drabbade skulle hållas skadeslös och att inte enbart symboliska belopp skulle betalas ut. Ett skydd som tillförsäkrade den enskilde ersättning för inskränkning utan avseende på intrångets eller skadans storlek överensstämde enligt regeringen inte med gällande rätt. Inskränkningen måste ha uppnått en viss kvalifikationsgrad för att ersättning skulle komma i fråga. En motsvarande begränsning borde komma till uttryck i grundlagsbestämmelsen. Regeringen framhöll att meningen inte var att i grundlagen precisera beräkningsgrunderna utan endast att ange huvudprinciperna. Att rätten för rådighetsinskränkningar nu gavs ett grundlagsskydd innebar enligt regeringen således inte att ersättningsrätten utvidgades i förhållande till de dittills gällande ersättningsreglerna.
Ersättning utgår således inte för den förlust som kan bestå i att förväntningar om ändring i markens användningsområde inte infrias till följd av dispositionsinskränkningar. Ersättning utgår vidare inte för ingrepp i form av strandskyddsförordnande eller förordnande om naturvårdsområde. Uteblivet tillstånd till en ny verksamhet, t.ex. grustäkt eller markavvattning samt vägrad strandskyddsdispens, ersätts inte enligt denna princip. Inte heller skall ersättning utgå för sådana - till tid och omfattning - mindre ingripande inskränkningar i rätten att fritt nyttja sin egendom. Regeringen menade att avsikten således inte var att andra typer av rådighetsinskränkningar i mark eller byggnader än vad som då gällde skulle vara förenade med rätt till ersättning.
Konstitutionsutskottet avstyrkte en rad motioner som gällde regeringens förslag till ny lydelse av 2 kap. 18 § regeringsformen (bet. 1993/94:KU24). Utskottet ansåg det därvid inte motiverat att låta all egendom, både fast och lös, omfattas av grundlagens egendomsskydd. Utskottet pekade också på att bestämmelser om att den enskilde tillförsäkras full ersättning eller ersättning för hela förlusten inte skulle vara helt rättvisande med hänsyn till att s.k. förväntningsvärden inte är ersättningsgilla. Utskottet underströk vidare att införandet av ett grundlagsskydd för rådighetsinskränkningar i sig inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i förhållande till vad som redan gällde.
Gällande regler i annan lagstiftning
Den enskildes egendom har ett starkt skydd i vanlig lag. Den som utan lagstöd angriper annans egendom kan räkna med straffrättsliga sanktioner och skadeståndsskyldighet. Den civilrättsliga lagstiftningen skyddar den rådande egendomsordningen genom att ange dess gränser.
I plan- och bygglagen (1987:10) finns regler om rätt och plikt för det allmänna att lösa in mark. Till övervägande del innehåller lagen dock bestämmelser som reglerar användningen av mark och som således utgör hinder för ägaren att fritt råda över sin mark. I lagens 14 kap. finns bestämmelser om ersättning till följd av beslut eller åtgärder som har vidtagits med stöd av bestämmelser i lagen och som innebär inskränkningar i den enskildes rätt att fritt råda över sin fastighet. Vissa ingrepp medför inte någon ersättningsrätt alls. Avgörande är en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. De ersättningsregler som är av störst intresse i sammanhanget är de som kräver en viss kvalificerad skada för att ersättning skall utgå. Bestämmelserna återfinns i 8 § och utgör de centrala reglerna om ersättning vid rådighetsinskränkningar i svensk lagstiftning. Bestämmelserna är utformade på olika sätt beroende på om de åtgärder som utlöser ersättningen är byggnadsreglerande eller markreglerande.
I fråga om byggnadsreglerande åtgärder föreligger rätt till ersättning om skada uppkommer till följd av att bygglov vägras till att ersätta en riven eller en genom olyckshändelse förstörd byggnad med en i huvudsak likartad byggnad eller till följd av att rivningsförbud meddelas i en detaljplan eller i områdesbestämmelser, eller rivningslov vägras utan att sådant förbud har meddelats. När det gäller en vägran att ge bygglov för att ersätta en genom olyckshändelse förstörd byggnad föreligger alltid rätt till ersättning. I övriga fall av byggnadsreglerande åtgärder föreligger rätt till ersättning om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten.
När det gäller markreglerande åtgärder föreligger rätt till ersättning om skada uppkommer till följd av att skyddsbestämmelser meddelas i detaljplan eller i områdesbestämmelser för byggnader som är särskilt värdefulla från t.ex. kulturhistorisk synpunkt. Likaså finns det en rätt till ersättning om skadan uppkommit till följd av att områdesbestämmelser meddelats angående vegetation samt markytans utformning och höjdläge i områden avsedda för bebyggelse eller i närheten av anläggningar (flygplatser m.m.) som kräver ett skydds- eller säkerhetsområde. Också om skadan uppkommit till följd av att marklov vägras i vissa särskilt angivna situationer finns en rätt till ersättning. I dessa markreglerande fall föreligger rätt till ersättning om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.
I samband med tillkomsten av plan- och bygglagen gjorde bostadsutskottet vissa kompletterande uttalanden angående tolkningen av uttrycket "avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten". Utskottet ansåg att en fastighetsägare endast skall behöva tåla en skada som är bagatellartad för honom och att därför någon fast procentsats inte borde anges. Enligt utskottet borde dock en toleransgräns på 10 % inom berörd del få anses vara den högsta som i något fall skulle behöva accepteras. Den gränsen borde gälla endast om den berörda delen representerade ett i pengar litet belopp. Ett för ägaren i absoluta tal stort belopp kunde enligt utskottet aldrig anses bagatellartat (bet. BoU 1986/87:1 s. 150 f).
Med stöd av bestämmelser i naturvårdslagen (1964:822) kan på både allmän och enskild mark bildas naturreservat, naturminne, strandskyddsområde och naturvårdsområde. Också naturvårdslagens ersättningsbestämmelser utgår från principen att ersättning endast betalas för sådant intrång som medför att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. Ersättning lämnas inte för ingrepp i form av strandskyddsförordnande eller förordnande om naturvårdsområde. Uteblivet tillstånd till grustäkt e.d. ersätts inte heller till följd av principen om att förväntningsvärde inte ersätts.
Frågan om ersättning vid intrång i äganderätten utreds för närvarande av Plan- och byggutredningen (M 1992:03). Utredningen fick i maj 1995 genom tilläggsdirektiv (dir. 1995:90) i uppdrag att bl.a. utvärdera ersättningssystemet enligt plan- och bygglagen. Utredningen skall bl.a. utvärdera hur plan- och bygglagens bestämmelser om ersättning har tillämpats i praktiken i kommunerna, bl.a. när det gäller ersättningarnas storlek och vilka intrång som ersatts samt i hur stor utsträckning frågor rörande kulturmiljöhänsyn fallit när ersättningsanspråk framställts. Mot den bakgrunden skall utredningen göra en fördjupad analys av ersättningssystemet enligt plan- och bygglagen och lämna de förslag som föranleds av den. Även förhållandena inom EU bör undersökas. Utredningens resultat bör redovisas senast den 1 juli 1996.
Utskottets bedömning
Plan- och byggutredningen arbetar med en utvärdering av ersättningssystemet enligt plan- och bygglagen. Enligt utskottets mening bör detta arbete inte föregripas. Utskottet avstyrker därför motionerna K203 yrkande 3, K213 och K214.
Grundlagsskydd mot diskriminering av homosexuella m.m.
Motionerna
I tre motioner begärs ett förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella. I motion K431 (yrkande 1) av Karin Pilsäter m. fl. (fp) begärs ett förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Motionärerna konstaterar att det diskrimineringsskydd som finns i dag inte är tillräckligt. Stig Sandström m.fl. (v) begär i motion A702 (yrkande 1) kriminalisering av hets mot homosexuella. Motionärerna anför att det framförts tre ohållbara argument mot en sådan lagstiftning. Mot argumentet att ett förbud kan tänkas drabba vissa religiösa framställningar framhålls att samma regler för yttrandefriheten bör gälla vid religiösa framställningar som i andra sammanhang, och när det gäller bl.a. hets mot folkgrupp gäller inte något undantag för religiösa framställningar. Mot argumentet att det kan ifrågasättas om det förekommer hets mot homosexuella i tryckta skrifter sägs att det står klart att det förekommer; som exempel nämns skriften "Siege - för ökat våld mot homosexuella", som spritts i Göteborg. Mot argumentet att en inkludering av gruppen homosexuella i lagen om hets mot folkgrupp kan leda till att homosexuella på ett för dem oönskat sätt pekas ut som en speciell grupp i samhället hävdas i motionen att det är ett fullständigt ogrundat påstående. Kravet på att hetslagstiftningen skall göras mer heltäckande och omfatta hets mot homosexuella är enligt motionen gammalt och välgrundat och har stöd hos de homosexuella själva.
Ingrid Andersson och Thomas Östros (s) tar i motion K612 upp frågan om diskriminering inom kyrkan av homosexuella. Motionärerna hänvisar till uppgifter om att en biskop vägrar prästviga personer med homosexuell läggning. Mot bakgrund av den kompetensfördelning som råder mellan staten och kyrkan är det enligt motionärerna svårt att lagstiftningsvägen komma till rätta med t.ex. en biskop som vägrar prästviga någon. Av den anledningen anser motionärerna att det är nödvändigt att se över statens möjligheter att påverka kyrkan så att inte diskriminering av homosexuella sker. Regeringsformens diskrimineringsförbud kunde enligt motionärerna ha följande formulering: "Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg, etniskt ursprung eller sexuell läggning tillhör en minoritet. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär åtgärder mot diskriminering av homosexuella inom kyrkan.
Gällande regler
I 1 kap. 2 § regeringsformen föreskrivs att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Föreskriften tillhör RF:s program- och målsättningsstadganden och har inte karaktären av en rättsligt bindande regel. Den enskilde kan inte på grundval av den påkalla domstols ingripande gentemot det allmänna utan den anger mål för den samhälleliga verksamheten. Som sådan kan den ha eller få politisk betydelse.
Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet.
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse döms enligt 16 kap. 8 § brottsbalken för hets mot folkgrupp. Brottet kan utgöra tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott.
Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom döms enligt 5 kap. 3 § brottsbalken för förolämpning. Förolämpning får i princip inte åtalas av annan än målsägande. Ett undantag från denna regel är dock bl.a. förolämpning mot någon med anspelning på att han har homosexuell läggning. Åklagare får i sådana fall åtala om målsäganden angett brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Också detta brott kan utgöra tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott.
Även uppvigling kan vara ett tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott. För uppvigling döms enligt 16 kap. 5 § brottsbalken den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till bl.a. brottslig gärning.
Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken döms en näringsidkare, som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra, för olaga diskriminering. För olaga diskriminering döms också den som på samma sätt diskriminerar någon på grund av att denne har en homosexuell läggning.
I 25 kap. 2 § brottsbalken stadgas att som försvårande omständighet vid bedömandet av straffvärdet skall vid sidan av vad som gäller för varje brotts- typ särskilt beaktas bl.a. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Enligt förarbetena (prop. 1993/94:101, s. 22) tar bestämmelsen sikte på inte bara på hets mot folkgrupp utan även på t.ex. fall där ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av dennes sexuella läggning.
I detta sammanhang kan nämnas att år 1994 dömdes i hela landet sex personer för hets mot folkgrupp. För uppvigling dömdes fem personer. En person dömdes för olaga diskriminering.
När det gäller åtgärder för att hindra diskriminering inom kyrkan kan nämnas att enligt punkten 10 övergångsbestämmelserna till regeringsformen gäller att kyrkomötet med stöd av lag får meddela föreskrifter bl.a. om det kyrkliga ämbetet. Genom 29 kap. 12 § kyrkolagen (1992:300) har riksdagen delegerat normgivningsmakten bl.a. i fråga om det kyrkliga ämbetet till kyrkomötet. Enligt kyrkliga kungörelsen 1992:12 får biskop i Svenska kyrkan till präst bara viga den som har blivit godkänd i prästexamen.
Internationell översikt
Riksdagens utredningstjänst har på utskottets uppdrag gjort en kartläggning av förekomsten av lagstiftning om hets mot homosexuella som grupp i ett antal europeiska länder. Av denna framgår att sådan lagstiftning finns i Spanien, Tyskland, Island, Danmark, Nederländerna och Norge. Lagstiftning saknas däremot i Schweiz, Italien, Storbritannien, Belgien, Frankrike, Österrike och Grekland. Kartläggningen redovisas i sin helhet i bilaga.
Frågans tidigare behandling
Utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog i betänkandet Homosexuella och samhället (SOU 1984:63) att bestämmelserna om hets mot folkgrupp i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen skulle ändras så att anspelning på sexuell läggning också skulle vara straffbar.
I propositionen om de homosexuellas situation i samhället (prop. 1986/87:124) förklarade justitieministern att han ansåg att tillräckliga skäl inte förelåg att föreslå en ändring av bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Justitieministern konstaterade att en ändring av brottsbalksbestämmelserna förutsatte att även tryckfrihetsförordningen ändrades. Han anförde att starka skäl krävs för att göra en grundlagsändring och att den bör vara påkallad av ett påtagligt behov. Det gällde i särskilt hög grad när det är fråga om att göra inskränkningar i tryckfriheten som sedan lång tid tillbaka har ett mycket starkt skydd i vårt land. Enligt justitieministern fanns det i lagstiftningsärendet inte underlag för någon bedömning av i vad mån kränkningar av homosexuella förekommer i tryckta skrifter eller eljest i de situationer som omfattas av brottsbalksbestämmelsen. Härtill kom att det tedde sig mycket svårt att överblicka konsekvenserna av en lagstiftning i enlighet med förslaget. Justitieministern anförde att det t.ex. var tänkbart att den skulle drabba olika slags framställningar med religiös bakgrund och över huvud taget snarare bidra till en konflikt mellan de homosexuella och samhället i övrigt än göra någon verklig nytta.
Vid riksdagsbehandlingen beredde socialutskottet ärendet. Med anledning av ett motionsyrkande om ett förslag till lagstiftning i enlighet med utredningsförslaget förklarade sig socialutskottet tveksamt till behovet av regel- ändring. Socialutskottet anslöt sig till justitieministerns uppfattning och avstyrkte motionsyrkandet. Med anledning av ett annat motionsyrkande uttalade socialutskottet att det ansåg det självklart att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder och i förekommande fall eterkommer till riksdagen med lagförslag, om regeringen skulle få information om att yttranden som kan liknas vid hets mot folkgrupp sprids om homosexuella (bet. SoU 1986/87:31).
Frågan har härefter behandlats under riksmötena 1992/93 och 1993/94. Konstitutionsutskottet uttalade vid 1992/93 års riksmöte att det vid utformningen av straffbestämmelser gäller att finna den rätta avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset och skilda gruppers behov av skydd mot nedsättande omdömen eller kritik. Enligt konstitutionsutskottet saknades det mot bakgrund av vikten av vidast möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga straffbestämmelserna. Utskottet ville därför inte förorda någon lagändring (bet. 1992/93:KU2). Riksdagen följde utskottet (prot. 1992/93:16). Vid det påföljande riksmötet hänvisade utskottet med anledning av ett par motionsyrkanden till att tryckfriheten sedan lång tid har ett mycket starkt skydd i vårt land i tryckfrihetsförordningen och att numera yttrandefriheten i andra medier än det tryckta ordet fått ett liknande grundlagsskydd genom yttrandefrihetsgrundlagen. Utskottet delade i allt väsentligt den uppfattning som framförts av justitieministern i propositionen om de homosexuellas situation i samhället och tillfogade att man inte heller kunde bortse från att en lagändring kunde leda till att de homosexuella på ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället. Utskottet ville således inte frångå sitt ställningstagande från föregående riksmöte och avstyrkte motionerna (bet. 1993/94:KU2).
Kartläggning av hot och våld mot homosexuella
Folkhälsoinstitutet har regeringens uppdrag att följa utvecklingen av de homosexuellas situation, bl.a. när det gäller diskriminering, och att samordna insatser för homosexuella. För institutets räkning har Eva Tiby och Ingrid Lander vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, genomfört en pilotstudie av förekomst, mönster och skadeverkningar av hot och våld bland homosexuella i Stockholm. Studien som offentliggjordes i början av februari 1996 har titeln Hot, hat och våld - utsatta homosexuella kvinnor och män.
Studien omfattar en enkätundersökning bland ca 900 homosexuella i Stockholm samt 30 djupintervjuer med män och kvinnor som blivit utsatta för hot och våld. I kartläggningen har också ingått polis och domstolsmaterial om våldsbrott med dödlig utgång, utredda av Norrmalmspolisen i Stockholm. Av dem som deltagit i enkätundersökningen har 27 % blivit utsatta för hot och våld på grund av förmodad homosexualitet. En tredjedel av dessa är kvinnor. Hela skalan av brott finns representerad bland de utsatta, allt från förolämpningar och förtal till grovt fysiskt våld. Endast ett fåtal homosexuella polisanmäler brotten. Förutom att man anser att en del av brotten varit för ringa för att polisanmälas, finns det också en rädsla för att polisen skall vara fördomsfull mot homosexuella. Men majoriteten av dem som gjort polisanmälningar har blivit väl bemötta.
Frågan om ett inlemmande av gruppen homosexuella i lagstiftningen om hets mot folkgrupp har inte varit i fokus vid kartläggningen. Författarna menar dock att det är tydligt, framför allt genom intervjuundersökningen, att respondenterna gör en koppling mellan hat, hot och våld mot dem och frånvaron av homosexuella i regelverket om hets mot folkgrupp. Huruvida denna omständighet direkt eller indirekt leder till hat, hot och våld mot homosexuella går inte att utröna genom denna undersökning. Däremot är det troligt, menar författarna, att trakasserier, föraktfulla uttalanden, förolämpningar och förtal samt hot och våld mot homosexuella får näring i uttalanden och skrifter som, om de gällde ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, skulle vara straffbara. Författarna påpekar att homosexuella finns med i regeln om olaga diskriminering samt i regeln om straffskärpning. Logiken att inte inlemma homosexuella i regeln om hets mot folkgrupp är enligt deras uppfattning svårfunnen.
Muntlig information
Cecilia Berggren och Georg Svéd från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande lämnade information till utskottet vid sammanträdet den 9 november 1995.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets uppfattning kan det inte råda någon tvekan om att de homosexuella trots en ökad tolerans och vidsynthet i samhället alltjämt är en utsatt grupp. Det finns alltså goda skäl för att lagstiftningen på olika sätt ger de homosexuella ett särskilt skydd. Så sent som år 1994 infördes en regel i brottsbalkens straffmätningsbestämmelser som innebär att det är en försvårande omständighet om motivet för ett brott varit att kränka någon på grund av dennes homosexuella läggning. Utskottet anser det också värdefullt att det inom den statliga verksamheten pågår ett fortlöpande arbete i syfte att öka skyddet för de homosexuella. Folkhälsoinstitutet har regeringens uppdrag att följa utvecklingen av de homosexuellas situation, bl.a. när det gäller diskriminering, och att samordna insatser för homosexuella.
I två av motionerna begärs ett förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella i regeringsformen. Enligt den ena av dessa motioner bör förbudet mot diskriminering i 2 kap. 15 § RF på grund av ras, hudfärg och etniskt ursprung utsträckas till att också avse sexuell läggning. I motionen berörs särskilt frågan om diskriminering inom kyrkan av homosexuella. Bl.a. hänvisas till uppgifter om att en biskop vägrar prästviga personer med homosexuell läggning.
Utskottet vill erinra om att den offentliga makten enligt bestämmelsen i 1 kap. 2 § RF skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Detta är visserligen ett s.k. programstadgande som inte kan göras gällande i domstol, men det har likväl stor betydelse och kan t.ex. åberopas av JO i ärenden som gäller diskriminering från offentliga organs eller funktionärers sida. När det gäller förslaget att införa ett direkt diskrimineringsförbud i RF utgår utskottet från att den sexuella läggning förslaget avser är homosexualitet, inte andra former av sexuellt beteende hos minoriteter. Utskottet är emellertid inte berett att biträda detta förslag. Tillräckliga skäl har enligt utskottet inte framkommit för att ändra regeringsformen i detta hänseende. Utskottet vill också erinra om att diskrimineringsförbudet i 2 kap. 15 § RF riktar sig till normgivaren, i första hand riksdagen. En utvidgning av förbudet skulle alltså inte innebära ökade möjligheter att komma till rätta med problem av det slag som tas upp i en av motionerna. Med det anförda avstyrker utskottet motion K431 i berörd del och motion K612.
I två motioner tas frågan om en kriminalisering av hets mot homosexuella upp. Detta skulle förutom ändring i brottsbalken också kräva ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Utskottet tar bestämt avstånd från alla former av nedsättande uttalanden om homosexuella. Enligt utskottets uppfattning finns också i lagstiftningen tillräckliga medel för att komma åt sådana uttalanden om homosexuella som individer. Utskottet vill peka på bestämmelserna i brottsbalken om förolämpning, uppvigling och olaga diskriminering. Denna lagstiftning måste dock i större utsträckning omsättas i konkret handlande. Enligt utskottet är det en angelägen uppgift för såväl polis som åklagare att agera effektivt och kraftfullt mot denna typ av brottslighet. Åklagare och domstolar bör vara uppmärksamma på den straffskärpningsbestämmelse som är tillämplig i sammanhanget.
När det gäller frågan om att utsträcka brottet hets mot folkgrupp till att också omfatta homosexuella anser utskottet att inga nya omständigheter som talar för en kriminalisering kommit fram. Utskottet vidhåller således att en kriminalisering skulle innebära en omotiverad inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med svåröverblickbara konsekvenser. Som utskottet tidigare framhållit kan man inte heller bortse från att en lag- ändring kan leda till att de homosexuella på ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället. Med det anförda avstyrker utskottet motion K431 i nu berörd del och motion A702 yrkande 1.
Grundlagsskydd mot diskriminering av funktionshindrade
Motionerna
I två motioner begärs med hänvisning till Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) att regeringsformens förbud mot diskriminering utvidgas till att också gälla funktionshindrade.
Rune Backlund m.fl. (c) framhåller i motion So294 (yrkande 1) att i botten på de förändringar som krävs för att förbättra funktionshindrades situation på en rad olika områden krävs ett allmänt förbud i grundlag mot diskriminering av funktionshindrade. Det skulle innebära att funktionshindrade inte får missgynnas i lag eller annan föreskrift. I motion 1994/95:K216 om medborgerliga rättigheter för funktionshindrade av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att regeringen snarast skall förelägga riksdagen förslag på grundval av 1989 års handikapputrednings förslag när det gäller bl.a. en lag om ändring i regeringsformen för att förhindra diskriminering av personer med funktionsnedsättningar (yrkande 1).
Bakgrund
I förarbetena till regeringsformen framhålls att det inte är möjligt att ställa upp en grundregel som generellt förbjuder lagstiftning att göra skillnad mellan olika grupper. I stället har man valt ett stadgande som ger uttryck för grundsatsen om likabehandling av medborgare. Enligt 1 kap. 2 § första stycket regeringsformen skall således den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. De rättsligt bindande reglerna på fri- och rättighetsområdet återfinns i 2 kap. regeringsformen. I 2 kap. 15 § stadgas att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. I 2 kap. 16 § stadgas att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön, om ej föreskriften utgör led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt.
1989 års handikapputredning föreslog att det skulle införas en ny paragraf i 2 kap. regeringsformen - 16 a § - med följande lydelse:
Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon medborgare missgynnas på grund av funktionshinder.
Handikapputredningen hänvisade till att 2 kap. regeringsformen innehåller rättsligt bindande regler på fri- och rättighetsområdet. Kapitlet innehåller förbud mot särbehandling på grund av t.ex. åskådning, ras och kön. Det framstod enligt utredningen som helt oförenligt med svenskt rättsmedvetande att samhället skulle behandla någon sämre än andra på grund av dessa omständigheter. Därför hade det ansetts angeläget och naturligt att den svenska grundlagen genom bindande rättsregler ger klart uttryck för att en negativ särbehandling på sådana grunder inte kan godtas vare sig i fråga om de medborgerliga fri- och rättigheterna eller i övrigt. Utredningen hänvisade till att ett sådant förbud enligt lagstiftaren kan innebära en betydelsefull förstärkning av det rättsskydd som kan åstadkommas på annat sätt. Utredningen ansåg att samma resonemang borde kunna användas i fråga om särbehandling på grund av funktionshinder. En bestämmelse med diskrimineringsförbud i fråga om funktionshindrade fick ses som ett allmänt uttryck för handikappolitiken i samhället och kunde hindra att diskriminerande normgivning i fråga om funktionshindrade kom till stånd och kunde också få betydelse som ett incitament för utgallring av befintliga regler om särbehandling. Handikapputredningens förslag i denna del bereds fortfarande inom regeringskansliet.
Konstitutionsutskottet behandlade våren 1994 en motion om att grundlagen borde innehålla en regel av innebörd att lagar och föreskrifter inte får utformas så att människor med funktionshinder diskrimineras. Enligt utskottets mening var ämnet mindre väl lämpat för grundlagsreglering. Motionsyrkandet avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (bet. 1993/94:KU24, prot. 1993/94:88).
Utskottets bedömning
Som framgår av vad utskottet framhållit under föregående avsnitt gäller enligt 1 kap. 2 § regeringsformen att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde. Utskottet är inte berett att föreslå att det utöver detta skydd görs en utvidgning av diskrimineringsförbudet i 2 kap. 15 § regeringsformen till att också omfatta funktionshindrade. Tillräckliga skäl har enligt utskottet inte angetts för att motivera en grundlagsreglering av denna fråga.
Utskottet avstyrker följaktligen motionerna K216 yrkande 1 och So294 yrkande 1.
Grundlagsskydd mot viss genteknik
Motionerna
I två motioner av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs grundlagsreglering i vissa gentekniska frågor. I motion So422 (yrkande 3) begärs ett grundlagsförslag inom mandatperioden från regeringen som innefattar skydd för människans gener. I motion Jo503 (yrkande 4) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlag som innebär att patent på liv förbjuds.
Motion So422 tar upp risken för att gentekniken används i rashygieniskt syfte. Motionärerna menar att människans arvsanlag, hennes gener, är unika för henne och att grundlagens krav på respekt för den enskilda människans integritet (frihet och värdighet) också måste omfatta hennes genuppsättning. Motionärerna vill därför, så fort det är tekniskt möjligt, i grundlagen föra in ett skydd för människans gener, så att t.ex. ingrepp på könsceller, zygoter och blastem med bl.a. ärftliga effekter blir olagliga. - Med könscell avses sädescell och äggcell, med zygoter avses befruktade ägg och med blastem cellbildningarna från tvåcellstadiet till dess de fastnat vid livmoderväggen, vilket sker cirka tio dagar från befruktningen.
I motion Jo503 framhåller motionärerna att det ur ett ekologiskt perspektiv är en absurd tanke att patent skall kunna gälla livsformer i direkta eller indirekta former (genom patent på metoder). Syftet med patent är enligt motionen att stimulera den gentekniska forskningen genom att få fram ett riskvilligt kapital som kan förräntas på ett optimalt sätt. Motionärerna anser inte att denna forskning bör stimuleras utan begär att patent på liv och livsformer skall förbjudas i en ny svensk grundlag.
Bakgrund
Gentekniken grundar sig på upptäckten av strukturen hos deoxiribonukleinsyra, DNA. Denna syra är bärare av den genetiska information som finns i cellerna hos allt levande. Med hjälp av den viktigaste gentekniken, hybrid-DNA- tekniken, är det möjligt att föra över enskilda arvsanlag från en individ, en ras eller en art till en annan. På så vis kan organismer utrustas med en kombination av egenskaper som normalt inte förekommer i naturen. Egenskaperna kan, till skillnad från vad som normalt är fallet vid traditionell förädling, även hämtas från andra organismer än den egna arten. Den vedertagna benämningen på organismer som fått det genetiska materialet ändrat på ett sätt som inte förekommer naturligt är genetiskt modifierade organismer. Ett viktigt användningsområde för gentekniken är det medicinska området.
Grundläggande och övergripande regler om bl.a. tillståndskrav och tillsyn finns i lagen (1994:100) om genetiskt modifierade organismer. Mer detaljerade bestämmelser finns i förordning och i myndighetsföreskrifter. Lagen är tillämplig på innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer, och när produkter som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på marknaden. Lagen innehåller i 4 § ett aktsamhetskrav som omfattar all sådan verksamhet. Den försiktighet skall iakttas som behövs för att undvika negativa effekter på människors och djurs hälsa och på miljön. Aktsamhetskravet innebär också att etiska hänsyn skall tas. Det anges därför att det därvid skall beaktas att naturen har ett skyddsvärde, att människans rätt att förändra och bruka naturen är knuten till ett förvaltaransvar. En innesluten användning och en avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer skall enligt 5 § föregås av en utredning som kan läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och miljöskador som organismerna kan orsaka. För avsiktlig utsättning och utsläppande på marknaden krävs tillstånd¸ som får lämnas endast om verksamheten är godtagbar från hälso- och miljöskyddssynpunkt och etiskt försvarbar. En särskild nämnd, Gentekniknämnden, skall följa utvecklingen på genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om användningen av gentekniken.
Genom lagen om genetiskt modifierade organismer har två EG-direktiv implementerats i svensk lagstiftning. Dessa är direktiven 90/219/EEG om innesluten användning av genetiskt modifierade organismer och 90/220/EEG om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer. Båda direktiven är föremål för revideringsarbete. I skrivelse 1994/95:167 har regeringen framhållit att flera andra frågor som gäller bioteknik också för närvarande behandlas inom EU. Enligt skrivelsen avser regeringen att ta fram en samlad svensk syn på EU:s arbete med bioteknikfrågan.
Den 1 oktober 1991 trädde lagen (1991:113) om användning av viss genteknik vid allmänna hälsoundersökningar och lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- och behandlingssyfte med befruktade ägg från människa i kraft. För att undersöka människors arvsmassa med utnyttjande av DNA eller RNA (ribonukleinsyra) fordras särskilt tillstånd, om undersökningen utgör eller ingår som ett led i allmän hälsoundersökning. Vid tillståndsprövningen skall beaktas bl.a. om undersökningen har en klar, medicinskt motiverad målsättning och om den insamlade genetiska informationen åtnjuter ett effektivt skydd. Deltagande i sådan undersökning skall bygga på frivillighet, och deltagares skriftliga samtycke skall inhämtas. Frågor om tillstånd prövas av Socialstyrelsen. Åtgärder med befruktade ägg från människa förutsätter samtycke av kvinnan och, om det kan inhämtas, även av mannen. Försök på befruktade ägg får inte ske senare än 14 dagar räknat från dagen för befruktningen. Försök får inte syfta till utveckling av metoder för att åstadkomma genetiska effekter som kan gå i arv. Om ett befruktat ägg varit föremål för försök för en sådan verksamhet skall det befruktade ägget inte få föras in i en kvinnas kropp.
I förarbetena till dessa lagar (prop. 1990/91:52) framhålls att forskning och försök som syftar till genterapi på mänskliga kroppsceller är etiskt godtagbara. Vid försök till genterapi på kroppsceller måste förebyggas att oönskade effekter samtidigt fås på könsceller. Forskning och försök som syftar till genterapi på könsceller hos människa kan enligt propositionen inte anses godtagbara. Ett förbud borde därför införas mot sådana försök på befruktade ägg från människa som syftar till utveckling av metoder för att åstadkomma genterapi på könsceller.
När det gäller patent på liv kan nämnas att ett patent som meddelas av en nationell patentmyndighet blir gällande endast i den staten. Önskas patentskydd i mer än ett land måste patent sökas i varje land. Genom Europeiska patentkonventionen har skapats en ordning som medger att en patentsökande samtidigt kan få patent i flera länder, s.k. Europeiskt patent. Sådana patent söks hos Europeiska patentverket i München. I likhet med vad som gäller enligt den svenska patentlagen (1967:837) kan Europeiskt patent inte meddelas på uppfinningar som avser växtsorter, djurraser eller väsentligen biologiska förfaranden för framställning av växter eller djur. Mikrobiologiska förfaranden liksom alster härav får dock patenteras. Genom att Sverige tillträtt konventionen kan Europeiska patentverket meddela patent som blir gällande i Sverige på samma sätt som om patentet beviljats av det svenska patentverket.
Den debatt som förts i Sverige och även utomlands har särskilt gällt frågan om patent kan och bör meddelas på genetiskt förändrade djur, exempelvis möss, samt växter och mikroorganismer. Inte minst de etiska aspekterna på patentering av levande organismer har därvid stått i förgrunden. Inom Europeiska patentverket har en utveckling skett i praxis dithän att patent i ökad utsträckning meddelas för uppfinningar som avser levande organismer. Bl.a. har patent meddelats på en genetiskt förändrad växt liksom på ett med genetiska förändringar framställt djur (den s.k. onkomusen). Också vid det svenska patentverket har en utveckling skett som i huvudsak kan sägas innebära en anpassning till Europeiska patentverkets praxis. Lagutskottet uttalade 1992 i ett yttrande till EES-utskottet (bet. 1992/93:LU1y) att Sverige inte utan tungt vägande skäl borde isolera sig från utvecklingen på patentområdet. Det förtjänade enligt lagutskottet att påpekas att det inom det patenträttsliga systemet fanns utrymme att beakta invändningar av etisk natur som kan riktas mot att gener och levande organismer var patenterbara, främst genom den möjlighet som finns i den svenska patentlagen och i bl.a. den europeiska patentkonventionen att vägra patent om utnyttjandet av en uppfinning skulle strida mot goda seder eller allmän ordning.
Justitieminister Laila Freivalds har den 14 februari 1995 i ett frågesvar i riksdagen anfört att utgångspunkten i patenträtten är att någon skillnad inte skall göras mellan olika teknologier och att patent har beviljats för åtskilliga biotekniska uppfinningar. Gällande svensk rätt innehåller inte något förbud mot patentering av uppfinningar som tagits fram med hjälp av mänskligt material. Djurraser kan enligt ett uttryckligt undantag i patentlagen inte patenteras. Men Europeiska patentverket har beviljat patent för genetiskt modifierade djur. Verkets beslut är gällande också i Sverige. Den etiska gränsdragningen i lagstiftningen har hittills endast gjorts genom ett generellt förbud mot patent på uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. Först och främst går det inte att få patent på människor, djur eller kroppsdelar. Den som påträffar en okänd substans eller gen i människors eller djurs kroppar gör inte någon uppfinning utan en upptäckt. Redan på grund av detta är det uteslutet att få patent på sådant material, eftersom patent förutsätter en uppfinning.
Utskottets bedömning
Riksdagen har år 1991 beslutat om två lagar som noga reglerar användningen av genteknik. Enligt utskottets mening ges härigenom ett tillräckligt starkt skydd för mänskliga gener. Utskottet är inte berett att härutöver förorda ett grundlagsskydd. Inte heller när det gäller frågan om patent på liv anser utskottet att en grundlagsreglering behövs. Utskottet vill hänvisa till det skydd som finns genom att patent inte får beviljas på uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning och genom det förhållandet att upptäckter av gener hos människor och djur inte är uppfinningar och därigenom inte kan patenteras. Motionerna So422 yrkande 3 och Jo503 yrkande 4 avstyrks.
Grundlagsskydd för outbyggda älvar och älvsträckor
Motionen
I motion N434 (yrkande 28) av Birger Schlaug m.fl. (mp) framhålls att vattenkraften genom de redan utbyggda kraftverken skall användas effektivt. Motionärerna ser dock vattenkraften som färdigutbyggd i Sverige och begär grundlagsskydd för de sista orörda älvarna och älvsträckorna i Sverige.
Bakgrund
Riksdagen beslutade år 1984 om en plan för utbyggnad av vattenkraften (bet. 1983/84:BoU30). Planen reviderades året därpå (bet. 1984/85:BoU25). Den reviderade planen omfattade nya projekt, effektivisering och förnyelse samt byggande av små kraftverk om tillsammans 3,8 terawattimmar per år i syfte att säkerställa en utbyggnad av vattenkraften om minst 2,5 terawattimmar till mitten av 1990-talet. En del projekt i planen har i praktiken senare bortfallit genom avslag på ansökningar enligt vattenlagen och genom riksdagsbeslut om skydd enligt naturresurslagen (1987:12). I såväl propositioner som utskottsbetänkanden har framhållits att den omständigheten att ett projekt finns med i vattenkraftsplanen inte automatiskt medför att det kommer att genomföras. Samma prövning enligt vattenlagen skall göras oberoende av om projektet är upptaget i planen eller inte.
Naturresurslagen trädde i kraft 1987. I lagen undantas vissa älvar och älvsträckor från vattenkraftsutbyggnad. Våren 1993 beslutade riksdagen att ytterligare 13 älvar och älvsträckor skulle skyddas från vattenkraftsutbyggnad (prop. 1992/93:80, bet. 1992/93:BoU7). Frågan om skydd för älvarna har vidare behandlats i utredningsbetänkandet Vilka vattendrag skall skyddas? (SOU 1994:59). Med undantag för fyra vattenområden i södra Sverige lämnade utredningen inte något slutligt förslag till skydd. Utredningen har getts tilläggsdirektiv och fortsätter sitt arbete.
Bostadsutskottet behandlade hösten 1994 motioner om ett utökat älvskydd (bet. 1994/95:BoU3). Utskottet kunde inte finna att något väsentligt skulle stå att vinna på en omprövning av den plan som redan finns för bedömningen av ärenden om utbyggnad av vattenkraft. Tvärtom fick det anses vara av värde att den plan som finns och som vägleder samhällets åtgärder har en viss fasthet. Ett sådant synsätt fick emellertid enligt bostadsutskottet inte hindra att det beträffande enskilda projekt från tid till annan finns anledning att revidera planen. Utskottet underströk också att den omständigheten att ett projekt inte finns med i planen inte är ett hinder för att aktualisera det, och att motsatsen också gäller, den omständigheten att ett projekt finns i planen innebär inte automatiskt att den kommer att genomföras. Ytterst beror ställningstagandet på den prövning som görs främst enligt vattenlagen. Utskottet erinrade slutligen om att såväl effektiviseringar som utbyggnad av små vattenkraftverk utgör en inte oväsentlig del av planen.
Utskottets bedömning
Konstitutionsutskottet behandlade hösten 1991 ett par motionsyrkanden om grundlagsskydd för älvar (bet. 1991/92:KU10). Utskottet hänvisade till att riksdagen genom naturresurslagen beslutat om skydd för de outbyggda älvarna och att detta skydd inte kan brytas på annat sätt än genom riksdagsbeslut. Utskottet fann inte skäl att i grundlagen införa bestämmelser på området och avstyrkte motionsyrkandena. Utskottet gör fortfarande samma bedömning. Motion N434 yrkande 28 avstyrks följaktligen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ersättning för ingrepp i äganderätten
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K206 yrkande 3, 1994/95: K213 och 1994/95:K214,
2. beträffande grundlagsskydd mot diskriminering av homosexuella
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K431 yrkande 1, såvitt nu är i fråga, och 1994/95:K612,
res. 1 (v)
3. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K431 yrkande 1, såvitt nu är i fråga, och 1994/95:A702 yrkande 1,
res. 2 (fp, c, v, mp)
4. beträffande grundlagsskydd mot diskriminering av funktionshindrade
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K216 yrkande 1 och 1994/95: So294 yrkande 1,
res. 3 ( v)
5. beträffande grundlagsskydd mot viss genteknik
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So422 yrkande 3 och 1994/95: Jo503 yrkande 4,
res. 4 (mp)
6. beträffande grundlagsskydd för outbyggda älvar och älvsträckor
att riksdagen avslår motion 1994/95:N434 yrkande 28.
res. 5 (mp)
Stockholm den 22 februari 1996
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Ingvar Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone Tingsgård (s), Björn von Sydow (s), Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp), Nils-Göran Holmqvist (s), Henrik S Järrel (m) och Kenneth Johansson (c).
Reservationer
1. Grundlagsskydd mot diskriminering av homosexuella (mom. 2)
Kenneth Kvist (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med Utskottet vill och på s. 11 slutar med motion K612 bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att den offentliga makten enligt bestämmelsen i 1 kap. 2 § RF skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Detta är ett s.k. programstadgande som inte kan göras gällande i domstol. Utskottet anser därför att denna bestämmelse inte ger de homosexuella tillräckligt skydd mot diskriminering. Därför bör det övervägas att i regeringsformen införa ett direkt förbud mot att i lag eller annan föreskrift särbehandla homosexuella. Detta bör riksdagen med anledning av motion K431 i berörd del och motion K612 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande grundlagsskydd mot diskriminering av homosexuella
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:K431 yrkande 1, såvitt nu är i fråga, och 1994/95:K612 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Kriminalisering av hets mot homosexuella (mom. 3)
Birgit Friggebo (fp), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp) och Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med När det och slutar med A702 yrkande 1 bort ha följande lydelse:
När det gäller frågan om att utsträcka brottet hets mot folkgrupp till att också omfatta homosexuella anser utskottet att omständigheter som talar för en kriminalisering kommit fram bl.a. i den rapport som nyligen publicerats av Folkhälsoinstitutet. Utskottet anser således att det finns ett behov av att se över lagstiftningens skydd av homosexuella som grupp. Ett sådant utökat skydd innebär också en inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten. En sådan översyn måste ske med stor respekt för de svåra avvägningsfrågor som uppkommer mellan behovet av att skydda en utsatt grupp och samhällets intresse av vidast möjliga tryck- och yttrandefrihet. Vad utskottet här anfört bör med anledning av motionerna K431 i nu berörd del och A702 yrkande 1 riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:K431 yrkande 1, såvitt nu är i fråga, och 1994/95:A702 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Grundlagsskydd mot diskriminering av funktionshindrade (mom. 4)
Kenneth Kvist (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med Som framgår och på s. 13 slutar med So294 yrkande 1 bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kan en bestämmelse med diskrimineringsförbud i fråga om funktionshindrade ses som ett allmänt uttryck för handikappolitiken i samhället. Grundlagsbestämmelser i detta avseende skulle förhindra att diskriminerande normgivning i fråga om funktionshindrade kom till stånd. Införandet av ett sådant diskrimineringsförbud skulle också innebära att det görs en genomgång av gällande lagstiftning i syfte att få fram vilka föreskrifter som kan anses vara diskriminerande mot funktionshindrade och därför bör tas bort. Det är enligt utskottets mening angeläget att negativ särbehandling av funktionshindrade på detta sätt undanröjs. Utskottet anser att regeringen bör bereda frågan om diskrimineringsförbud i regeringsformen i fråga om funktionshindrade och lämna ett förslag till riksdagen i sådan tid att en grundlagsändring kan träda i kraft den 1 januari 1999. Detta bör med bifall till motionerna K216 yrkande 1 och So294 yrkande 1 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande grundlagsskydd mot diskriminering av funktionshindrade
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:K216 yrkande 1 och 1994/95:So294 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Grundlagsskydd mot viss genteknik (mom. 5)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med Riksdagen har och slutar med yrkande 4 avstyrks bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att grundlagens krav på respekt för den enskilda människans frihet och värdighet (1 kap. 2 § RF) också måste omfatta hennes genuppsättning. Därför bör det föras in ett skydd för människans gener så att t.ex. ingrepp på könsceller, zygoter och blastem med bl.a. ärftliga effekter icke kan tillåtas. Skyddet bör vara utformat så att patent på liv och livsformer också blir förbjudet i grundlag. Detta bör riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:So422 yrkande 3 och 1994/95:Jo503 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande grundlagsskydd mot viss genteknik
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:So 422 yrkande 3 och 1994/95:Jo503 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Grundlagsskydd för outbyggda älvar och älvsträckor (mom. 6)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med Konstitutionsutskottet behandlade och slutar med avstyrks följaktligen bort ha följande lydelse:
De outbyggda älvar och älvsträckor som anges i naturresurslagen representerar enligt utskottet oersättliga värden. Det skydd dessa älvar har i den vanliga lagstiftningen är inte tillräckligt. Utskottet vill därför föreslå riksdagen att begära ett förslag från regeringen om grundlagsskydd för de outbyggda älvarna och älvsträckorna. Motion 1994/95:N434 yrkande 28 tillstyrks alltså.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande grundlagsskydd för outbyggda älvar och älvsträckor
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N434 yrkande 28 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Ersättning för ingrepp i äganderätten (mom. 1)
Birger Hagård, Jerry Martinger, Inger René och Henrik S Järrel (alla m) anför:
Ett välkommet resultat av den partipolitiska överenskommelsen i olika grundlagsfrågor hösten 1993 var att rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar genom lagstiftning och myndighetsbeslut avseende mark och byggnader numera omfattas av grundlagsskydd. Ersättning skall dock utgå bara om den skada som uppkommer är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. I praxis har som betydande ansetts en skada som uppgår till mellan 10 och 20 % av värdet av den berörda delen av fastigheten. Detta innebär en långtgående inskränkning i ersättningsrätten som inte är godtagbar från den enskildes synpunkt.
Vi anser i och för sig att regeringen borde få i uppdrag att ta de initiativ som behövs för att garantera fastighetsägare en rimlig ersättning vid rådighetsinskränkningar men vi har avstått att yrka bifall till motion 1994/95: K206 i avvaktan på resultatet av den pågående utvärderingen av ersättningssystemet enligt plan- och bygglagen.
2. Ersättning för ingrepp i äganderätten (mom. 1)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anför:
Som vi framförde vid utskottets behandling av det vilande förslaget till ändring av 2 kap. 18 § RF (se 1994/95:KU5 särskilda yttrandena 1 och 2) är vi motståndare till den förstärkning av egendomsskyddet som skedde i samband med 1994 års val. Särskilt kritisk finns det anledning att vara till det stadgande som innebär att egendomsägare skall ersättas för förlusten om pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras . Detta innebär att en markägare skall kompenseras för att han exempelvis inte får fortsätta med att fördärva svårersättliga naturvärden eller om han tvingas upphöra med en verksamhet som visar sig miljöfarlig.
Vi har inte i detta ärende kunnat föreslå riksdagen att avskaffa denna bestämmelse eftersom denna fråga inte är föremål för riksdagens behandling i detta sammanhang. Vi avser emellertid återkomma med förslag med denna innebörd.
PM 1995-11-21
Hets mot folkgrupp - Skydd för homosexuella i andra länder
Riksdagens utredningstjänst (RUT) har sänt en förfrågan till ett antal europeiska länder om man har någon straffrättslig lagstiftning om hets mot homosexuella som grupp.
Sådan lagstiftning finns i Spanien, Tyskland, Irland, Danmark, Nederländerna och Norge.
Lagstiftning i denna fråga saknas i Schweiz, Italien, Storbritannien, Belgien, Frankrike, Österrike och Grekland.
Spanien
I den nya spanska strafflagen (Código Penal), som antogs hösten 1995, finns en bestämmelse om skydd mot förföljelse av homosexuella som grupp. Lagen kommer att träda i kraft i maj 1996. I en inofficiell engelsk översättning har bestämmelsen (Kap IV, avd 1, § 510) om hets mot folkgrupp följande lydelse:
1. Any person who incites to discrimination, hatred or violence against any group or association on racist or antisemitic grounds or on other grounds relating to ideology, religion or beliefs, to family situation, to the fact that members thereof belong to a given race or ethnical description, to their national origin, to their sex, to their sexual orientation, to a given illness or to a given disability, shall be liable to imprisonment for a term from one year to three years and with a fine from six months to twelve months.
2. The same penalties shall be inflicted on any person who, knowing that it is against the truth or recklessly disregarding the truth, disseminates injurious information against groups or associations in relation with their ideology, religion or beliefs, with the fact that members thereof belong to some race or ethnical description, to their national origin, their sex or sexual orientation, to a given illness or to some disability.
(RUT:s kursivering)
Tyskland
I § 130 i den tyska strafflagen (Strafgesetzbuches) finns bestämmelser om hets mot folkgrupp. I paragrafen nämns inte uttryckligen homosexuella men enligt det tyska justitieministeriets åsikt omfattas även homosexuella av paragrafen. Skyddet enligt paragrafen gäller nämligen delar av befolkningen (Teile der Bevölkerung) och med detta skall förstås en grupp av befolkningen som kan urskiljas från övrig befolkning (eine von der übrigen Bevölkerung unterscheidbare Bevölkerungsgruppe).
§ 130 har följande lydelse i inofficiell översättning:
1 mom. Den som på ett sätt som är ägnat att störa den allmänna ordningen
1. uppviglar till hat mot delar av befolkningen eller som uppmanar till våldsåtgärd eller egenmäktig handling mot dem eller
2. angriper andras människovärde genom att förolämpa, illvilligt för-
tala eller kränka delar av befolkningen bestraffas med frihetsberövande från tre månader upp till fem år.
2 mom. Med frihetsstraff upp till tre år eller med böter blir den bestraffad som
a) sprider,
b) offentligt ställer ut, affischerar om, förleder med eller annars gör tillgängliga,
c) erbjuder en person som är under 18 år, överlåter eller gör tillgängliga,
d) framställer, förmedlar genom prenumeration, levererar, förvarar, bjuder ut, tillkännager, gör reklam för eller åtar sig att importera eller exportera för att med skrifterna eller delar av dem enligt a-c använda eller möjliggöra för någon annan en sådan användning
1. skrifter (§ 11:3) som uppviglar till hat mot delar av befolkningen eller mot en utifrån nationalitet, ras, religion eller nationell egenart bestämd grupp, som uppmanar till våldsåtgärd eller egenmäktigt förfarande mot dem eller skadar andras människovärde, så att delar av befolkningen eller en nämnd grupp skymfas, illvilligt förtalas eller kränks eller
2. erbjuder innehållet i punkt 1 genom att sprida det via radion.
3 mom. Med frihetsstraff upp till fem år eller med böter bestraffas den som offentligt eller i en församling stöder, bestrider eller förringar en handling, begången under inflytande av nationalsocialismen av det slag som beskrivs i § 220a:3, vilken är ägnad att störa den allmänna ordningen.
4 mom. Mom. 2 gäller också för skrifter (§ 11:3) med i mom. 3 betecknat innehåll.
5 mom. I de fall som rör mom. 2, även i förbindelse med mom. 4, och i de fall som rör mom. 3 gäller § 86:3 på motsvarande sätt.
(RUT:s kursivering)
Nämnas kan också att det i § 186 i strafflagen finns bestämmelser om förtal. Talan enligt denna paragraf kan också väckas kollektivt av en grupp.
Irland
Lagen om förbud mot instiftan till hat (Prohibition of Incitement to Hatred Act, 29th Nov 1989) avser att skydda grupper av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationalitet, religion, etniskt eller nationellt ursprung, den kringresande befolkningen ( membership of the travelling community ) eller sexuell inriktning (sexual orientation).
Endast lagtextens inledande förklaring har bifogats svaret från Irland men av förklaringen kan utläsas att förbudet torde gälla instiftan till hat i tryckta skrifter och andra medier som riktar sig mot allmänheten eller grupp av allmänhet.
Danmark
I Danmark finns bestämmelser om skydd för homosexuella som grupp dels i § 266 b i strafflagen (Straffeloven), dels i lagen om förbud mot särbehandling på grund av ras m.m. (lov om forbud mod forskelsbehandling på grund av race m.v., lb nr 626 af 29.9.87).
I strafflagen har alltsedan 1939 funnits ett förbud mot förföljelse på grund av ras (reviderat 1971). År 1987 infördes även uttrycket sexuell inriktning (seksuelle orientering). Paragrafen har följande lydelse:
Den, der offentligt eller med forsæt til udbredelse i en videre kreds fremsætter udtalelse eller anden meddelelse, ved hvilken en gruppe af personer trues, forhånes eller nedværdiges på grund av sin race, hudfarve, nationale eller etniske oprindelse, tro eller seksuelle orientering, straffes med bøde, hæfte eller fængsel indtil 2 år.
Stk. 2. Ved straffens udmåling skal det betragtes som en skærpende omstændighed, at forholdet har karakter af propagandavirksomhed.
(RUT:s kursivering)
Den straffbara gärningen består således i att göra offentliga uttalanden eller på annat sätt meddela sig i syfte att ge spridning i en vidare krets med ett sådant innehåll att en grupp av personer hotas, hånas eller nedvärderas på grund av sin ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, tro eller sexuella inriktning. Bestämmelsen kan även tillämpas om uttalandet rör en enskild om det till sitt innehåll innebär t. ex. nedvärdering av den enskildes folkgrupp.
Lagen om förbud mot diskriminering på grund av ras m.m. värnar om samma grupper som strafflagens § 266b men handlar direkt om kränkning av enskilda i förvärvsmässig eller allmännyttig verksamhet.
Nederländerna
I § 137e i den holländska strafflagen (Wetboek van Strafrecht) finns bestämmelser om hets mot grupp av personer med hetero- eller homosexuell inriktning (hetero- of homoseksuele gereichtheid) som grupp. Bestämmelsen infördes, såvitt kan utläsas av den holländska lagtexten, år 1991. Samtidigt ändrades andra stadganden i strafflagen om diskriminering så att diskriminering på grund av sexuell inriktning i flera avseenden jämställdes med diskriminering på grund av ras.
Norge
I § 135a i den norska straffeloven finns bestämmelser om hets mot folkgrupp. Bestämmelsen gäller även kränkningar av en person eller grupp på grund av deras homosexuella läggning, levnadsform eller inriktning.
Paragrafen har följande lydelse:
Med bøter eller fengsel inntil 2 år straffes den som ved uttalelse eller annen meddelelse som framsettes offentlig eller på annen måte spres blant allmennheten, truer, forhåner eller utsetter for hat, forfølgelse eller ringeakt en person eller en gruppe av personer på grunn av deres trosbekjennelse, rase, hudfarge eller nasjonale eller etniske opprinnelse. Tilsvarende gjelder slike krenkelser overfor en person eller en gruppe på grunn av deres homofile legning, leveform eller orientering.
På samme måte straffes den som tilskynder eller på annen måte medvirker til en handling som nevnt i første led.
Schweiz
I den schweiziska strafflagen, § 261, finns bestämmelser om hets mot folkgrupp. Homosexuella omfattas dock ej. Skyddet omfattar diskriminering och hets mot individer eller grupper på grund av deras ras, etniska ursprung eller religion. Även förnekande av folkmord är straffbart. Bestämmelsen antogs 1993 och trädde i kraft 1995.
Italien
Italien har ingen lagstiftning som skyddar homosexuella som grupp.
Storbritannien
Storbritannien har ingen lagstiftning som skyddar homosexuella som grupp. Den diskrimineringslagstiftning som finns gäller dels olaga diskriminering i arbetslivet och annan verksamhet (varu- och tjänstesektorn m. m.) på grund av ras (Race Relations Act 1976), dels olaga könsdiskriminering (Equal Pay Act 1970 och Sex Discrimination Act 1975). Det finns också bestämmelser om hets mot folkgrupp med anspelning på hudfärg, ras, nationalitet eller etniskt och nationellt ursprung (Public Order Act 1986).
Belgien
Belgien har ingen lagstiftning som skyddar homosexuella som grupp. Man har en lagstiftning liknande den svenska om hets mot folkgrupp men homosexuella inkluderas inte i lagen.
Frankrike
Frankrike har ingen lagstiftning om skydd för homosexuella som grupp.
Österrike
Bestämmelserna om hets mot folkgrupp i § 238 i den österrikiska strafflagen omfattar inte homosexuella som grupp.
Grekland
Grekland saknar lagstiftning om hets mot folkgrupp.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................... ......................................... .......................... 1>B
Motionerna 1
Utskottet 2
Ersättning för ingrepp i äganderätten 2
Motionerna 2
Gällande grundlagsregler 3
Gällande regler i annan lagstiftning 4
Utskottets bedömning 6
Grundlagsskydd mot diskriminering av homosexuella m.m. 6
Motionerna 6
Gällande regler 6
Internationell översikt 8
Frågans tidigare behandling 8
Kartläggning av hot och våld mot homosexuella 9
Muntlig information 10
Utskottets bedömning 10
Grundlagsskydd mot diskriminering av funktionshindrade 11
Motionerna 11
Bakgrund 11
Utskottets bedömning 12
Grundlagsskydd mot viss genteknik 13
Motionerna 13
Bakgrund 13
Utskottets bedömning 16
Grundlagsskydd för outbyggda älvar och älvsträckor 16
Motionen 16
Bakgrund 16
Utskottets bedömning 17
Hemställan 17
Reservationer 18
1. Grundlagsskydd mot diskriminering av homosexuella
(mom. 2) 18
2. Kriminalisering av hets mot homosexuella (mom. 3) 18
3. Grundlagsskydd mot diskriminering av funktionshindrade (mom. 4) 19
4. Grundlagsskydd mot viss genteknik (mom. 5) 20
5. Grundlagsskydd för outbyggda älvar och älvsträckor
(mom. 6) 20
Särskilda yttranden 21
Bilaga 22
Hets mot folkgrupp - Skydd för homosexuella i andra länder 22
Gotab, Stockholm 1996