Fri- och rättigheter m.m.

Betänkande 1992/93:KU2

Konstitutionsutskottets betänkande 1992/93:KU02

Fri- och rättigheter m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1992/93
KU2

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas, under särskilda rubriker,
motioner från allmän motionstid 1991 och 1992 i följande frågor.

1. Äganderätt, avtalsfrihet, beskattningsmaktens gränser
Sid 6
2. Allemansrätt 8
3. Närings- och yrkesfrihet 10
4. Negativ föreningsrätt 11
5. Livsåskådningsfrihet 13
6. Föräldrarätt 14
7. Samernas rätt 15
8. Patienternas rätt till vård 16
9. Skydd mot hemlig telefonavlyssning 17
10. Fackliga stridsåtgärder 20
11. Politisk åsiktsregistrering 21
12. Diskriminering, rasism och hets mot folkgrupp m.m. 22
13. Europakonventionen 30
14. Riksdagens kontrollmakt 31
15. Medborgarkontrakt 34
16. Rättssäkerhet m.m. 36
17. Offentlighet och insyn 38
18. Kontaktannonser 41

Utskottet har avstyrkt samtliga motionsyrkanden, huvudsakligen
med hänvisning till pågående utredningsarbete. En reservation
(nyd) och en meningsyttring (v) har avgetts.

Motionerna

1990/91:K203 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär ett förslag till grundlagsskydd av enskild
egendom.

1990/91:K204 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förbudet mot politisk åsiktsregistrering
också skall gälla för utländska medborgare.

1990/91:K205 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring i grundlagen innebärande en
garanti för enskild persons negativa föreningsrätt.

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning om riksdagens kontrollmakt.

1990/91:K206 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten.

1990/91:K209 av Allan Ekström och Bengt Harding Olson (m,fp)
vari yrkas att riksdagen beslutar anta följande nya lydelse av 2
kap. 18 § regeringsformen: Varje medborgare har rätt till sin
egendom. Han får dock av det allmänna frånhändas egendom genom
beslut om skatt eller annan pålaga eller genom beslut om
brottspåföljd eller vite, förutsatt att åtgärden inte genom
omfattning, syfte eller eljest framstår som uppenbart oskälig i
ett demokratiskt samhälle. I övrigt får han inte berövas egendom
annat än genom föreskrift i lag för tillgodoseende av viktigt
allmänt intresse och under förutsättning att ersättning för
förlusten är tillförsäkrad honom genom lag. I medborgarens
rådighet över sin egendom får inskränkning göras genom
föreskrift i lag för att tillgodose viktigt allmänt intresse av
särskild betydelse. För därav föranledd förlust eller skada
skall ägaren vara tillförsäkrad ersättning enligt föreskrift i
lag. Beträffande begränsning enligt första stycket tredje
meningen och andra stycket första meningen gäller vad som
föreskrivs i 12 § andra stycket.

1990/91:K215 av Bo Hammar m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om förstärkt grundlagsskydd för rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder.

1990/91:K216 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
grundlagsskyddad äganderätt och avtalsfrihet i enlighet med vad
som i motionen anförts,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten,

10. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
grundlagsskyddad näringsfrihet i enlighet med vad som i motionen
anförts,

1990/91:K218 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
begreppet rättskipning i regeringsformen.

1990/91:K224 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av förbudet mot retroaktiv
skattelagstiftning.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sk636.

1990/91:K225 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om förbud mot retroaktiv lagstiftning.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sk811.

1990/91:K226 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlagsskyddad
närings- och yrkesfrihet i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1990/91:K235 (delvis) av Margit Gennser och Charlotte
Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att frågor om rättssäkerhet och
konstitutionell kontroll bör utredas och prövas i ett sammanhang
inom den ram som har angivits i motionen.

1990/91:K238 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A755.

1990/91:K239 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fri etableringsrätt och grundlagsskydd av
näringsfriheten.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:N292.

1990/91:K244 av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning om grundlagsskydd
för äganderätten och näringsfriheten i enlighet med vad i
motionen anförts.

1990/91:K246 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
regeringsformen för att säkerställa rätten till opartisk
lagföring.

1990/91:K247 av Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagstiftning mot rasistiska
organisationer.

1990/91:K250 av Bo Lundgren och Anders Björck (m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts
med uppgift att framlägga förslag till ändringar i grundlagen
beträffande beskattningsmakten och förbudet mot retroaktiv
lagstiftning i enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:K417 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbättrad lagstiftning om rätt till
offentlighet och skydd mot insyn.

1990/91:K502 av Inger Schörling (mp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning
i syfte att samordna de regler om diskriminering som gäller i
vårt samhälle,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning
i syfte att samordna DOs och JämOs funktioner, på sätt som anges
i motionen.

1991/92:K207 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om grundlagsskyddad livsåskådningsfrihet.

1991/92:K208 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om
införlivande av europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
med svensk rätt,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stärkt
grundlagsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts om
meddelarfriheten,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stärkt
grundlagsskydd för strejkrätten enligt vad i motionen anförts om
rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.

1991/92:K209 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i regeringsformen att medborgarnas integritet skyddas
enligt de riktlinjer som anges i motionen.

1991/92:K212 av Bo Finnkvist m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om grundlagsskydd av allemansrätten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillsättandet av en arrendenämnd.

1991/92:K215 av Björn von der Esch m.fl. (m, nyd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införlivande av Europakonventionen med
svensk lagstiftning.

1991/92:K218 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i motionen om ett utvidgat skydd mot hemlig
avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat
förtroligt meddelande.

1991/92:K228 av Margareta Winberg och Hans Göran Franck (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skydd i regeringsformen mot
lagstiftning som diskriminerar homosexuella och om skydd mot
hets mot homosexuella i brottsbalken, tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen.

1991/92:K230 av Hans Göran Franck och Håkan Holmberg (s, fp)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att förslag
framläggs till slutlig reglering av samernas förhållanden enligt
vad i motionen anförts och som tillgodoser samernas krav att
utöva sina hävdvunna rättigheter.

1991/92:K232 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om medborgarkontrakt.

1991/92:K410 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av
lagen om hets mot folkgrupp, i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1991/92:K424 av Christina Linderholm (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utvidgning av lagen mot hets mot
folkgrupp,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en kartläggning av våldet mot
homosexuella.

1991/92:K427 av Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring av förbudet av hets mot folkgrupp
(BrB 16 kap. 8 §, Lag 1988:835) att omfatta även smädande av den
kristna religionen.

1991/92:K433 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kontaktförmedling av utländska kvinnor.

1991/92:K513 av Jan Backman (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
medborgarkontrakt inom den offentliga sektorn.

1991/92:K520 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av en rättighetsombudsman (RO).

1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
grundlagen enligt vad i motionen anförts om ett grundlagsskydd
mot lagstiftning som diskriminerar homosexuella.

1991/92:Sf256 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att patienternas rätt till vård och
omvårdnad garanteras i lag och inskrivs i grundlagen.

1991/92:So250 av Johan Brohult m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att vårdbehövande personers rätt till
omvårdnad garanteras i lag och inskrivs i grundlagen.

1991/92:So292 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förstärkt skydd för homosexuella i såväl
regeringsformen som tryckfrihetsförordningen.

1991/92:Ub277 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag
till ändring av regeringsformens 2 kap. så att föräldrarätten i
ovan nämnda artikel 2 blir grundlagsfäst.

Utskottet

1. Äganderätt och avtalsfrihet samt
beskattningsmaktens gränser

Motionerna

I motion 1990/91:K244 av Carl Bildt (m), Bengt Westerberg (fp)
och Olof Johansson (c) begärs -- såvitt nu är i fråga -- en
utredning om grundlagsskydd för äganderätten. Motionärerna
framhåller att rätten till enskilt ägande är en av grundstenarna
för rättsordningen och en förutsättning för en fungerande
marknadsekonomi. Trots äganderättens avgörande betydelse har den
inte fått något skydd i grundlagen; den kommer endast indirekt
till uttryck genom en regel om ersättning vid egendomsberövande
i 2 kap. 18 § regeringsformen. Enligt motionärerna kan den
enskilda äganderättens princip slås fast inom ramen för de
egentliga rättighetsreglerna. Man kan sedan överväga en regel om
möjliga inskränkningar. Därefter kommer man till frågan om
ersättning vid egendomsavhändelse, som är den enda som tas upp
i regeringsformen i dag. Vid överväganden om ett mer
kvalificerat skydd för äganderätten får man gå in på frågor som
finansmaktens gränser, särskilt beskattningsmaktens innehåll.
Även förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning och
marklagstiftningen måste ses över.

En utredning om grundlagsskydd för äganderätt och avtalsfrihet
begärs i motion 1990/91:K216 yrkande 8 av Carl Bildt m.fl. (m).
Det finns enligt motionärerna ett starkt samband mellan
äganderätt och avtalsfrihet. Som exempel på inskränkningar i
avtalsfriheten nämns förköpslagen, hyreslagstiftningen och
arbetsrättsliga lagar. Även avtalsfriheten har stor betydelse
för vårt samhällsskick och bör därför ges ett uttryckligt
grundlagsskydd; friheten kan visserligen inte vara obegränsad,
men i grundlagen bör anges vilka inskränkningar som får ske. I
motion 1990/91:K203 av Mona Saint Cyr (m) begärs ett förslag
från regeringen om grundlagsskydd för enskild egendom.

Beskattningsmaktens gränser tas upp i motion 1990/91:K224
yrkande 2 av Bengt Westerberg m.fl. (fp). Motionärerna förordar
en översyn av förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning.
Erfarenheterna visar att de tillåtna undantagen från förbudet
måste klarläggas och lagtexten preciseras. Vidare bör den
formuleras om så att den innefattar en större del av den reella
retroaktiviteten. Synpunkter bl.a. på lagändringar med
retroaktiv verkan under ett löpande beskattningsår förs också
fram i motion 1990/91:K225 av Bo Lundgren m.fl. (m).

I motion 1990/1991:K250 av Bo Lundgren och Anders Björck (båda
m) yrkas också en utredning av förbudet mot retroaktiv
skattelagstiftning syftande till att omformulera grundlagstexten
så att den även innefattar en större del av reell retroaktivitet
och så att möjligheterna att undvika formell retroaktivitet
genom särskilt meddelande inskränks. Vidare bör enligt
motionärerna beskattningsmakten som sådan utredas. Frågor om
egendomsskyddets omfattning, beskattningens gränser och
föreskrifters utformning m.m. har aktualiserats;
frågeställningarna behöver belysas och det konstitutionella
skyddet bli klarare och mera effektivt.

Allan Ekström (m) och Bengt Harding Olson (fp) lägger i motion
1990/91:K209 fram ett förslag om ändrad lydelse bl.a. av det
tidigare berörda stadgandet i 2 kap. 18 § regeringsformen om
rätt till ersättning när egendom tas i anspråk genom
expropriation m.m. Innebörden och räckvidden av den nuvarande
regeln är oklar, och den ger även i övrigt ett svagt skydd för
äganderätten; Europarådskonventionen ger ett mera långtgående
skydd samtidigt som de mot varandra stående intressena
balanseras. Enligt motionärerna bör Sverige införliva
Europarådsstadgandet med den nationella rättighetskatalogen i 2
kap. regeringsformen, och deras förslag innefattar en sådan
översättning och anpassning.

Bakgrund

I fråga om egendomsskyddet innehåller regeringsformen en
bestämmelse som innebär att varje medborgare, vilkens egendom
tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande,
skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder
som bestäms i lag (2 kap. 18 § regeringsformen). Vid tillkomsten
av den nuvarande regeringsformen infördes en bestämmelse enligt
vilken enskild skulle vara tillförsäkrad ersättning enligt
grunder som bestäms i lag för det fall hans egendom togs i
anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande (KU
1973:26, rskr. 265). Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse i
samband med en partiell reform av regeringsformen år 1979. Genom
sistnämnda ändring skrevs således en ersättningsnorm in i
stadgandet, så att det blev klarlagt att den vilkens egendom tas
i anspråk skall få ersättning för sin förlust (prop.
1978/79:195, KU 39, rskr. 359).

Avtalsfriheten berörs inte i regeringsformen.

Enligt 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen får skatt
eller statlig avgift inte tas ut i vidare mån än som följer av
föreskrift, som gällde när den omständighet inträffade som
utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten. Om riksdagen finner
att särskilda skäl påkallar det får dock en lag innebära att
skatt eller statlig utgift tas ut trots att lagen inte hade
trätt i kraft när nyssnämnda omständighet inträffade, om
regeringen eller riksdagsutskott då hade lämnat förslag om detta
till riksdagen. Med förslag jämställs ett meddelande i skrivelse
från regeringen till riksdagen om att sådant förslag är att
vänta. Ytterligare undantag gäller i samband med krig, krigsfara
eller svår ekonomisk kris.

Utskottet har vid upprepade tillfällen avstyrkt
motionsyrkanden om ett förstärkt grundlagsskydd för äganderätt,
om skydd för avtalsfrihet samt om tydligare gränser för
beskattningsmakten. Senast avstyrktes motionsyrkanden i dessa
frågor hösten 1990 (1990/91:KU13 s. 9 f). M-, fp- och
c-ledamöterna reserverade sig gemensamt. Riksdagen följde
utskottet.

Utskottets bedömning

Regeringen beslöt i december 1991 att tillkalla en
parlamentarisk kommitté med uppdrag att bl.a. utreda frågan om
grundlagsskydd för äganderätten m.m. Enligt direktiven (dir.
1991:119) är det angeläget att skyddet för äganderätten skrivs
in i grundlagen på ett mera uttryckligt sätt än för närvarande.
Kommittén bör därför överväga frågan om att införa en regel i
regeringsformen som slår fast att den enskilda äganderättens
princip är orubblig och att inskränkningar endast får ske i
klart angivna fall. Kommittén bör därvid studera hur sådana
regler formulerats i utländska författningar samt i
Europakonventionen och i andra liknande internationella
dokument. När det gäller frågan om ersättning vid
egendomsavhändelse bör kommittén enligt direktiven överväga
preciseringar som ytterligare förstärker den enskildes rätt till
ersättning vid expropriation och liknande förfoganden.

I direktiven sägs vidare att skyldigheten att erlägga skatter
och avgifter till stat och kommun också har beröringspunkter med
frågan om vilka inskränkningar i äganderätten som kan
accepteras. Kommittén bör mot bakgrund av regeln i 2 kap. 10 §
regeringsformen om förbud mot retroaktiv skattelagstiftning söka
klarlägga beskattningsmaktens gränser.

Förslag till grundlagsändringar i fråga om bl.a. äganderätten
bör enligt direktiven lämnas i sådan tid att proposition kan
läggas fram för riksdagen i december 1993.

De frågor som tas upp i de aktuella motionerna faller således
inom ramen för Fri- och rättighetskommitténs uppdrag. Enligt vad
utskottet inhämtat har utredningen beslutat utreda frågan om
grundlagsskydd för avtalsfriheten. Motionsyrkandena är således
i huvudsak tillgodosedda. När det gäller det lagförslag som
läggs fram i en av motionerna anser utskottet att resultatet av
utredningens arbete inte bör föregripas. Motionerna
1990/91:K203, 1990/91:K209, 1990/91:K216 yrkande 8, 1990/91:K224
yrkande 2, 1990/91:K225, 1990/91:K244 i denna del och
1990/91:K250 avstyrks följaktligen.

2. Allemansrätt

Motionen

I motion 1991/92:K212 av Bo Finnkvist m.fl. (s) framhålls att
det är nödvändigt att även allemansrätten tas med i utredningen
om äganderätten och i så fall grundlagsskyddas på samma sätt
(yrkande 1). Vidare begärs att det inrättas en speciell
arrendenämnd, dit alltför stora höjningar av arrendeavgifter för
jakträtt och fritidshustomter kan överklagas (yrkande 2).

Bakgrund

I 1 § första stycket naturvårdslagen (1964:822) anges att
naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas
samt att den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.
Bestämmelsen fick denna lydelse 1975. I förarbetena (prop.
1974:166 s. 92) noterades att det på flera punkter rådde
oklarheter om vad allemansrätten innebär. Enligt
departementschefen brukar man i stort med allemansrätten avse
friheten för envar att färdas till fots över och under kortare
tid uppehålla sig på annans mark, om det inte är fråga om tomt
eller plantering eller över huvud mark som kan skadas av
beträdandet, samt att där plocka blommor, bär och svamp.
Departementschefen fann att en lagstiftning om denna rätts
innehåll skulle kunna leda till många svårbedömda tvister i
skälighetsfrågor där olägenheterna inte ansågs vara större än de
kunde övervinnas med upplysning och uppmaning till hänsyn. Han
ansåg det emellertid värdefullt att markera allemansrättens
betydelse i naturvårdslagens inledande bestämmelse, och därför
gjordes tillägget varigenom -- utan någon precisering av
allemansrättens innebörd -- slås fast att naturen är tillgänglig
för alla i enlighet med allemansrätten.

Utskottet har vid flera tillfällen tagit upp frågan om
grundlagsskydd för allemansrätten utan att yrkandena vunnit
gehör (KU 1973:26, 1990/91:KU13 s. 7 och 1991/92:KU10 s. 2 f.).
Vid det senaste tillfället framhöll utskottet att allemansrätten
är svår att definiera samt att den i första hand avser
förhållandet mellan enskilda, medan det skydd som bereds genom
regeringsformens kapitel om fri- och rättigheter i huvudsak
gäller gentemot det allmänna (jfr prop. 1975/76:209 s. 85 f.).
Vidare hänvisades till att utskottet tidigare avstyrkt
motionsyrkanden på angränsande områden, nämligen grundlagsskydd
för outbyggda älvar samt för nationalparker.

Arrende föreligger när någon upplåter jord till nyttjande mot
ersättning. Upplåtelse kan enligt 8 kap. 1 § jordabalken ske i
form av jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende
eller lägenhetsarrende. Med bostadsarrende avses
arrendeupplåtelser som sker för annat ändamål än jordbruk och
som berättigar arrendatorn att uppföra eller bibehålla
bostadshus på marken (10 kap. 1 § jordabalken). Vid
jordbruksarrende -- som avser upplåtelse av jord för brukande --
har enligt 10 § jaktlagen (1987:259) arrendatorn jakträtten på
den arrenderade marken om inget annat avtalats. Jakträtt får
inte överlåtas utan fastighetsägarens samtycke (14 § jaktlagen).

Arrendereglerna och reglerna om jakträtt bygger på att avtal
träffas också när frågan om ändringar av avgiften eller
ersättningen eller andra villkor aktualiseras. Både arrendator
och i fråga om jakträtt nyttjanderättshavaren har principiell
rätt till förlängning av avtalet. Om tvist föreligger rörande
villkoren för den nya upplåtelseperioden prövas tvisten av
arrendenämnd enligt 1 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder. Vid förlängning av avtal finns regler om skäligt
belopp för avgift resp. ersättning.

Utskottets bedömning

Enligt vad utskottet inhämtat har Fri- och rättighetskommittén
beslutat utreda frågan om grundlagsskydd för allemansrätten.
Motion 1991/92:K212 yrkande 1 är därmed tillgodosett och
avstyrks följaktligen.

När det gäller frågan om inrättande av arrendenämnder för
prövning av alltför stor höjning av avgifterna får utskottet
hänvisa till att jordbruksutskottet inom den närmaste tiden
kommer att behandla motioner som tar upp prisutvecklingen när
det gäller jakträtt. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att
det redan finns arrendenämnder med uppgift att vid tvister i
samband med förlängningar av avtal göra skälighetsbedömningar i
fråga om höjningar av avgifter och ersättningar bör
motionsyrkandet inte nu föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida. Motion 1991/92:K212 yrkande 2 avstyrks.

3. Närings- och yrkesfriheten

Motionerna

I motion 1990/91:K244 av Carl Bildt (m), Bengt Westerberg (fp)
och Olof Johansson (c) begärs -- såvitt nu är i fråga -- en
utredning om grundlagsskydd för näringsfriheten som, enligt
motionärerna, är en av vårt samhällssystems ekonomiska
grundvalar. Den har vidare betydelse för de aktuella
internationella samarbetssträvandena.

Carl Bildt m.fl. (m) har samma yrkande i motion 1990/91:K216
(yrkande 10). Där framhålls att det har blivit allt svårare för
den enskilde att fritt utöva näring. Bidragsbestämmelser,
monopol och andra regleringsåtgärder lägger hinder i vägen. Ett
grundlagsskydd utesluter inte auktorisationskrav för vissa
verksamheter. Därför bör näringsfriheten grundlagsskyddas också
enligt motion 1990/91:K239 yrkande 2 av Bengt Westerberg m.fl.
(fp).

I motion 1990/91:K226 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m och c)
anförs att någon ytterligare utredning inte behövs. Motionärerna
begär ett förslag till grundlagsskyddad närings- och
yrkesfrihet.

Bakgrund

I samband med riksdagsbehandlingen av proposition 1978/79:195
om förstärkt skydd för fri- och rättigheter togs även frågan om
grundlagsskydd för näringsfriheten upp. I propositionen
uttalades att erfarenheterna av den utbyggnad av
rättighetsskyddet som skett genom 1976 års reform samt av den
förstärkning av detta skydd som föreslogs borde avvaktas.
Utskottet (KU 1978/79:39 s.25) anslöt sig till detta och fann
inte skäl föreslå riksdagen att ta några initiativ till
ytterligare förstärkningar av rättighetsskyddet. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 359).

Utskottet har vid ett flertal tillfällen därefter behandlat
motioner om grundlagsskydd för närings- och yrkesfriheten,
senast hösten 1990 (1990/91:KU13 s. 12). Utskottet avstyrkte då
motionsyrkandena bl.a. med hänvisning till att man bör undvika
att införa en grundlagsbestämmelse vars värde urholkas av en rad
undantagsregler. M-, fp- och c-ledamöterna reserverade sig.
Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Regeringens direktiv (dir. 1991:119) till Fri- och
rättighetskommittén tar också upp närings- och yrkesfriheten.
Enligt direktiven är rätten att bedriva näringsverksamhet och
att utöva ett yrke så grundläggande i ett fritt samhälle att det
bör övervägas om den inte också bör ges ett grundlagsskydd. En
grundlagsregel som skyddar närings- och yrkesfriheten kan dock
enligt direktiven inte vara ovillkorlig. Vissa andra intressen
kan motivera att undantag görs. Kommittén bör därför utreda
frågan om hur en grundlagsbestämmelse som medger undantag för
vissa speciella fall bör vara utformad. Eventuella förslag till
grundlagsändringar i ämnet bör enligt direktiven avlämnas i
sådan tid att proposition kan läggas fram för riksdagen i
december 1993.

Flertalet av de nu aktuella motionsyrkandena är således
tillgosedda. Enligt utskottets mening bör resultatet av
utredningens arbete inte föregripas. Motionerna 1990/91:K216
yrkande 10, 1990/91:K226, 1990/91:K239 yrkande 2 och
1990/91:K244 i denna del avstyrks följaktligen.

4. Negativ föreningsrätt

Motionerna

I motion 1990/91:K216 yrkande 9 av Carl Bildt m.fl. (m),
motion 1990/91:K238 yrkande 1 av Sonja Rembo m.fl. (m) och
motion 1990/91:K206 av Martin Olsson m.fl. (c) begärs förslag
till ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten. Enligt motionärerna är rätten att stå utanför
en förening inte någon självklarhet i Sverige. Det förekommer
att fackliga organisationer nekar eller ställer upp hinder om en
medlem önskar utträda eller skapar svårigheter för arbetsgivare
som önskar anställa någon som inte är fackligt ansluten.

I motion 1990/91:K205 yrkande 7 vill Bengt Westerberg m.fl.
(fp) med samma motivering att regeringen låter utreda frågan om
en grundlagsfäst negativ föreningsrätt med sikte på en
grundlagsändring.

Bakgrund

Föreningsfriheten innebär enligt 2 kap. 1 § regeringsformen en
frihet gentemot det allmänna att sammansluta sig med andra för
allmänna eller enskilda syften. Den s.k. negativa
föreningsrätten anges i 2 kap. 2 § regeringsformen som ett skydd
mot att tvingas tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund
eller annan sammanslutning för åskådning i politiskt, religiöst,
kulturellt eller annat sådant hänseende. I likhet med den
positiva föreningsfriheten och de andra i regeringsformen
angivna s.k. opinionsfriheterna samt vad som i övrigt i huvudsak
gäller beträffande rättighetsreglerna i regeringsformen är den
negativa föreningsrätten formulerad som en frihet som gäller
endast i förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. Sin
nuvarande utformning har bestämmelsen om den negativa
föreningsrätten fått i samband med de ändringar i
regeringsformens rättighetskapitel som genomfördes på grundval
av Fri- och rättighetsutredningens förslag (prop. 1975/76:209,
KU56).

Vid riksdagsbehandlingen tog utskottet (s. 20) avstånd från
tanken att i grundlag ge rättigheterna ett skydd gentemot
angrepp från enskilda. Enligt utskottets mening var det inte
vare sig praktiskt möjligt eller lämpligt att till utredning
uppta också den i sin helhet mycket omfattande frågan om
rättighetsskydd för enskild mot annan enskild. Frågor om sådant
skydd borde som dittills lösas inom den vanliga lagstiftningens
ram. De olika önskemål som därvid kunde vara aktuella fick
enligt utskottet övervägas allteftersom de framkom. Vid sin
behandling av olika sakfrågor i t.ex. motioner och propositioner
kunde riksdagen ta initiativ till erforderliga utredningar. Mot
utskottets uttalande avgavs en reservation (m). Riksdagen följde
utskottet (rskr. 414).

Utskottet har vid flera tillfällen därefter, senast hösten
1990 (1990/91:KU6 s. 4), avstyrkt motsvarande motionsyrkanden.
Därvid har hänvisats till ställningstagandet i nämnda
utskottsbetänkande. M-, fp- och c-ledamöterna resp.
mp-ledamöterna har avgett reservationer. Riksdagen har följt
utskottet.

Utskottets bedömning

I direktiven (dir. 1991:119) till Fri- och rättighetskommittén
framhålls att den negativa föreningsrätten har betydelse för
närings- och yrkesfriheten. Det bör enligt direktiven ankomma på
kommittén att överväga frågan om en utbyggnad av
grundlagsskyddet för den negativa föreningsrätten för att
garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från
medlemskap i t.ex. en facklig organisation. En
grundlagsreglering av den negativa föreningsrätten måste
dock vägas också mot bl.a. värdet av att upprätthålla principen
om avtalsfrihet. Kommer kommittén emellertid fram till att en
grundlagsändring är motiverad bör den enligt direktiven lämna
förslag i saken i sådan tid att proposition i ämnet kan läggas
fram för riksdagen i december 1993. Om kommittén inte kommer
fram till att en grundlagsändring är motiverad bör den ta upp
frågan om det är lämpligt att saken regleras i vanlig lag.

Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets mening anledning
att nu vidta någon åtgärd från riksdagens sida i denna del.
Motionerna 1990/91:K205 yrkande 7, 1990/91:K206, 1990/91:K216
yrkande 9 och 1990/91:K238 yrkande 1 avstyrks följaktligen.

5. Livsåskådningsfrihet

Motionen

I motion 1991/92:K207 av Karin Pilsäter (fp) framförs att Fri-
och rättighetskommittén borde få som tilläggsdirektiv att se
över frågan om att i regeringsformen utvidga skyddet för
religionsfriheten till att gälla även livsåskådningsfriheten.
Enligt motionären ger regeringsformen inte de icke-religiösa
någon rätt att utöva sin livsåskådning t.ex. genom borgerliga,
civila ceremonier.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje medborgare gentemot
det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, informationsfrihet,
mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och
religionsfrihet. Dessa friheter kan gemensamt betecknas som de
positiva opinionsfriheterna.

Av dessa friheter är det endast religionsfriheten som inte kan
begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 12 § regeringsformen får
övriga positiva opinionsfriheter begränsas i lag endast för att
tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet och inte heller sträcka sig
så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen.
Begränsningar får ej göras enbart på grund av politisk,
religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Som negativa opinionsfriheter betecknas det skydd som ges i
bestämmelserna i 2 kap. 2 § regeringsformen. Enligt denna
paragraf är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot
tvång att ge till känna åskådning i politiskt, religiöst,
kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte
gentemot det allmänna skyddad mot tvång att delta i sammankomst
för opinionsbildning eller i demonstration eller annan
meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning,
trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i
första meningen.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § fick sin nuvarande lydelse genom
1976 års reform då grundlagsskyddet blev absolut. En begränsning
av tillämpningsområdet för de negativa yttrande-, religions- och
föreningsfriheterna åstadkoms i huvudsak genom att ordet
"åskådning" ersatte ordet "åsikt". I propositionen (prop.
1975/76:209 s. 116) anslöt sig justitieministern till vissa
uttalanden i Justitiekanslerns (JK:s) remissyttrande, vilka
rörde innebörden av ordet åskådning. Enligt JK borde den
föreslagna regeln endast omfatta sådana områden där begreppet
åskådning är ett naturligt uttryck för de åsikter en person
omfattar, vilket är fallet i religiösa sammanhang. Även i
politiska sammanhang sägs det vara normalt att använda ordet
åskådning. Som ett gränsfall nämndes vetenskapliga läror och
system som bygger på en rad sammanhängande rön och slutsatser,
t.ex inom astronomi eller medicin.

Beträffande förhållandet mellan de skilda fri- och
rättigheterna framhölls i propositionen (s. 104) bl.a. att
religionsfriheten närmast framstår som ett omfattande
rättskomplex med inslag av yttrandefrihet, informationsfrihet,
mötesfrihet och föreningsfrihet. Enligt justitieministern
(s.114) var det angeläget att bereda särskilda inslag i
religionsfriheten ett tillfredsställande skydd, samtidigt som
det var självklart att reglerna om religionsfriheten inte fick
hindra att de bestämmelser som gäller för begränsning av
yttrande-, informations-, mötes-, demonstrations- och
föreningsfriheterna var tillämpliga också när dessa friheter
utövades i religiösa sammanhang.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening skyddas redan livsåskådningsfriheten
av olika regler i regeringsformen. I den mån begreppet
livsåskådningsfrihet inte omfattas av religionsfriheten ger
andra i regeringsformen upptagna fri- och rättigheter ett gott
skydd mot icke önskvärda ingrepp. Det kan inte heller bortses
från de avgränsningsproblem som kan finnas när det gäller att
avgöra vad som inryms i begreppet livsåskådningsfrihet. Med
hänvisning till det anförda avstyrks motion 1991/92:207.

6. Föräldrarätt

Motionen

I motion 1991/92:Ub277 yrkande 2 av Ingvar Svensson (kds)
begärs att föräldrarätten -- såsom bärare av den demokratiska
mångfalden -- inskrivs i grundlagen. Motionären hänvisar till
artikel 2 i tilläggsprotokollet av den 20 mars 1952 till 1950
års europeiska konvention angående skyddet för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Bakgrund

Enligt den konventionsartikel som motionen hänvisar till må
ingen förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den
verksamhet staten kan påta sig i fråga om uppfostran och
undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att
tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i
överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska
övertygelse.

Då Sverige 1953 ratificerade tilläggsprotokollet av den 20
mars 1952 till 1950 års europeiska konvention angående skyddet
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
gjordes förbehåll för artikel 2, som rör rätten till
undervisning. Enligt det svenska förbehållet kunde Sverige inte
tillerkänna föräldrar rätt att, under åberopande av sin
filosofiska åskådning, påfordra att deras barn befrias från
deltagande i viss obligatorisk skolundervisning. Vidare
förklarades från svensk sida att befrielse från
kristendomsundervisningen i skolorna endast kan meddelas barn,
som är av annan trosbekännelse än Svenska kyrkans och för vilka
tillfredsställande religionsundervisning organiserats på annat
sätt.

Vid behandlingen av proposition 1975/76:209 om fri- och
rättigheter i grundlag förelåg ett motionsyrkande om att
föräldrarätten -- föräldrars rätt att utöva vårdnaden om
minderåriga barn, att välja mellan likvärdiga skol- och
utbildningsformer för dessa samt att handha barnens fostran i
tros- och livsåskådningsfrågor -- skulle tas in i
regeringsformen.

Utskottet (KU 1975/76:56 s. 38) konstaterade bl.a. att Fri-
och rättighetsutredningen ansett att regler som tog sikte på
föräldrarätten inte lämpade sig för grundlag samt att
departementschefen instämt i denna bedömning. Utskottet anslöt
sig till vad departementschefen anfört om svårigheterna att
utforma en grundlagsregel om föräldrars rätt till vårdnaden om
sina minderåriga barn på ett sådant sätt att det ger ett
verkligt skydd för vårdnadsrätten men ändå inte kommer i
konflikt vare sig med föräldrabalkens regler om vårdnad eller
med föreskrifter om samhällsvård samt avstyrkte yrkandet om att
införa föräldrarätten i grundlag. Vid senare behandling av
yrkanden om grundlagsskydd för föräldrarätt eller familjerätt
har utskottet vidhållit denna bedömning (KU 1987/88:9 s. 10,
1988/89:KU11 s. 4, 1989/90:KU12 s. 13 och 1990/91:KU13 s. 6).
Reservationer har avgetts av m-ledamöterna. Nämnas kan att i
betänkandet 1988/89:KU11 avstyrktes ett yrkande i motion
1987/88:K229 av Alf Svensson (c) med samma innehåll som det nu
aktuella yrkandet.

Utskottets bedömning

Enligt vad utskottet inhämtat har Fri- och rättighetskommittén
beslutat ta upp frågan om rätt till utbildning, varvid berörs
även frågan om grundlagsfäst föräldrarätt. Enligt utskottets
mening bör resultatet av kommitténs arbete avvaktas. Motion
1991/92:Ub277 yrkande 2 avstyrks.

7. Samernas rätt

Motionen

I motion 1991/92:K230 av Hans Göran Franck och Håkan Holmberg
(s, fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag
framläggs till slutlig reglering av samernas förhållanden och
som tillgodoser samernas krav att utöva sina hävdvunna
rättigheter.

Bakgrund

Samerättsutredningen avgav i maj 1986 delbetänkandet (SOU
1986:36) Samernas folkrättsliga ställning och i juni 1989
huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting. Under 1990
avgavs betänkandena (SOU 1990:84) Språkbyte och språkbevarande
samt (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk. Riksdagen avslog
hösten 1990 ett regeringsförslag om vissa ändringar i
rennäringslagen (prop.1990/91:4, JoU12, rskr 46).
Jordbruksutskottet framhöll att det finns ett behov av åtgärder
för att lösa olika problem som har anknytning till rennäringen
resp. andra näringar som bedrivs inom renskötselområdet.
Samtidigt underströks att de förslag som Samerättsutredningen
lagt fram är av stor betydelse för att bevara och utveckla
samernas egenart och samhällsliv. Med hänsyn främst till
rennäringens betydelse i dessa sammanhang ansåg utskottet starka
skäl tala för att de frågor som omfattades av propositionen
behandlas inom ramen för ett mer sammanhållet förslag angående
samernas ställning där även förslagen från Samerättsutredningen
kunde bli föremål för en samlad bedömning. Utskottet underströk
det angelägna i att regeringen så snart det är möjligt
återkommer till riksdagen med ett sammanhållet förslag i
samefrågorna. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Samerättsutredningens förslag har remissbehandlats och bereds
för närvarande inom regeringskansliet. Enligt utskottets mening
bör avvaktas att proposition i ärendet läggs fram för riksdagen.
Motion 1991/92:K230 avstyrks således.

8. Patienters rätt till vård och omsorg

Motionerna

I motionerna 1991/92:Sf256 yrkande 1 av Ian Wachtmeister och
Johan Brohult (nyd) och 1991/92:So250 yrkande 1 av Johan Brohult
m.fl. (nyd) begärs att vårdbehövande personers rätt till vård
och omvårdnad garanteras i lag och inskrivs i grundlagen.
Enligt motionärerna är enda möjligheten att garantera
medborgarna rätt till ett omhändertagande införandet av ett
rättvist försäkringssystem där pengarna följer patienten. Det är
då ointressant om patienten betalat in pengarna via skattsedeln
eller via försäkringar, men pengarna skall finnas tillgängliga
för medborgaren då hon eller han behöver dem.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 2 § andra stycket regeringsformen skall den
enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd vara
grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall
särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete,
bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och
trygghet och för en god levnadsmiljö.

Bestämmelserna har inte karaktären av rättsligt bindande
föreskrifter utan anger mål för den samhälleliga verksamheten.
Frågan om i vad mån det allmänna lever upp till
målsättningsstadganden kan bli föremål för enbart politisk och
inte rättslig kontroll.

Enligt 1973 års Fri- och rättighetsutredning skiljer sig de
sociala rättigheterna -- bl.a. rätten till vård och omvårdnad
för sjuka och åldringar -- från de klassiska fri- och
rättigheterna på en avgörande punkt. De senare ålägger
statsmakterna att avstå från att handla på ett visst sätt. De
förra däremot ger uttryck för en förpliktelse för samhället att
aktivt vidta åtgärder på vissa områden, såsom inom
arbetsmarknads-, bostads- och utbildningspolitiken samt
vårdsektorn. Eftersom samhällets resurser är begränsade måste
avvägningar enligt utredningen göras mellan krav som konkurrerar
såväl på dessa områden och andra där samhällets insatser behövs
som på olika sektorer inom vart och ett av dessa områden. Att
fullt ut garantera att varje medborgare får den -- i vidsträckt
betydelse -- sociala service som han önskar och som svarar mot
hans behov lät sig enligt utredningen inte göra. Inte heller var
det möjligt att i grundlagen göra avvägningar mellan de olika
områden där samhället verkar eller inom dessa områden. Bl.a. mot
den bakgrunden fann utredningen att det inte var möjligt att
skriva in några sociala rättigheter i regeringsformen såsom
rättsregler, eftersom sådana rättsregler inte kunde få annat
innehåll än att de i praktiken kommer att vara ett uttryck för
samhällets strävan att bereda den enskilde sociala rättigheter,
bl.a. social trygghet, vård och omvårdnad (SOU 1975:75 s. 163
f.).

Utskottets bedömning

I direktiven (dir. 1991:119) till Fri- och rättighetskommittén
har regeringen anfört att Fri- och rättighetskommittén även bör
överväga om regeringsformens nuvarande reglering i tillräcklig
grad skyddar de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
som finns upptagna i Parisstadgan för ett nytt Europa.

Utskottet förutsätter mot den bakgrunden att frågan om sådana
sociala rättigheter som rätten till vård och omvårdnad kommer
att beröras i utredningens arbete. Resultatet av detta arbete
bör enligt utskottets mening avvaktas. Motionerna 1991/92:Sf256
yrkande 1 och 1991/92:So250 yrkande 1 avstyrks följaktligen.

9. Skydd mot hemlig telefonavlyssning

Motionen

Tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö (c) begär i motion
1991/92:K218 att det undersöks om det är möjligt att utvidga
skyddet mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal
till att avse även telefonsamtal som befordras på annat sätt än
genom tråd. En sådan undersökning bör innefatta bestämmelserna
om skydd för förtrolig kommunikation i såväl grundlagen som
brottsbalken.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot
det allmänna skyddad mot hemlig avlyssning eller upptagning av
telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Detta skydd får
begränsas endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i
ett demokratiskt samhälle, och begränsningarna får aldrig gå
utöver vad som är nödvändigt eller utgöra hot mot den fria
åsiktsbildningen. Begränsningarna får ske endast genom lag (2
kap. 12 §). Enligt förarbetena (prop. 1975/76:209 s. 147) får
den omständigheten att bestämmelserna i 2 kap. 6 § endast avser
förtroliga meddelanden till följd att skyddet inte omfattar
samtal i radiosändningar.

I 27 kap. 18--24 §§ rättegångsbalken finns bestämmelser om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Hemlig
teleavlyssning innebär att bl.a. samtal eller andra
telemeddelanden som befordras av Televerket till eller från en
viss telefonapparat eller annan teleanläggning i hemlighet
avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel. Hemlig
teleavlyssning beslutas av rätten på ansökan av åklagare och får
endast ske om någon är skäligen misstänkt för vissa allvarligare
brott. Hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser om
hemlig teleavlyssning finns i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt i lagen
(1991:572) om särskild utlänningskontroll. I lagen (1981:1104)
om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler sägs
att samtal till eller från alarmeringscentraler som befordras
genom Televerket får avlyssnas, spelas in eller avbrytas endast
efter tillstånd av regeringen.

Enligt 4 kap. 8 § brottsbalken gäller att den som olovligen
bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom
postförsändelse eller såsom telefonsamtal, telegram eller annat
telemeddelande är under befordran genom allmän
befordringsanstalt, kan dömas för brytande av post- eller
telehemlighet.

I 1 kap. 3 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen anges
att det inte utan stöd i yttrandefrihetsgrundlagen får förekomma
att myndigheter och allmänna organ på grund av innehållet i
radioprogram, filmer och ljudupptagningar förbjuder eller
hindrar innehav av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att
ta emot radioprogram eller för att kunna uppfatta innehållet i
filmer eller ljudupptagningar. Bestämmelsen innebär att det inte
är möjligt att utan grundlagsändring förbjuda innehav av radio-
och TV-apparater, bandspelare och liknande teknisk utrustning
annat än i sådana undantagsfall som bestämmelsen lämnar utrymme
för (prop. 1990/91:64 s. 109).

Anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning
får enligt 3 § radiolagen (1966:755) innehas och användas av var
och en. I propositionen (1966:149 s. 28) med förslag till
radiolag framhöll departementschefen att det i ett demokratiskt
samhälle, där informations- och yttrandefriheten anses som en av
de viktigaste medborgerliga rättigheterna, är en självklar
princip att var och en skall ha rätt att inneha radio- och
trådmottagare och lyssna och se på varje rundradiosändning som
han kan motta på sin apparat. En sådan rättighet stämde enligt
hans mening med bestämmelserna om yttrandefrihet i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. -- I propositionen 1988/89:124 om
vissa tvångsmedelsfrågor (s. 39) har departementschefen uttalat
att avlyssning av mobiltelefoni och annan trådlös radiotrafik i
princip inte är förbjuden; etern är fri enligt
radiolagstiftningen.

Avlyssning via etern anses således inte ske olovligen, medan
brott föreligger redan vid avlyssningen av överföring via tråd.
Anmärkas kan dock att gränsen mellan överföring via etern och
överföring via tråd har suddats ut på så sätt att även
överföring via länk och annan eterkommunikation kan ingå i
förmedlingen av ett telemeddelande.

En regel om tystnadsplikt finns 3 a § radiolagen, som
föreskriver att den som i mottagare har avlyssnat telefonsamtal,
telegram eller annat meddelande inte obehörigen får föra detta
vidare. Vidare föreskrivs i paragrafen att anordning som
automatiskt registrerar innehållet i radio- eller trådsändning
får användas tillsammans med en mottagare endast om regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer medger det i särskilt
fall. Sådant medgivande krävs dock ej om registreringen avser
sändning som uppenbarligen är avsedd för allmänheten. Enligt
förordningen (1989:47) med vissa bestämmelser om radiomottagare
m.m. lämnas medgivande av Televerket. En sekretessbestämmelse
för Televerket i fråga om uppgift som angår särskilt
telefonsamtal eller annat telemeddelande finns i 9 kap. 8 §
sekretesslagen.

Frågor rörande teleavlyssning har behandlats i
Telelagsutredningens betänkande (SOU 1992:70) Telelag.
Utredningen föreslår att tystnadsplikten för Televerket i
stället skall gälla den som i televerksamhet har fått del av
bl.a. innehållet i ett särskilt telemeddelande. Med hänsyn till
den grundläggande principen om den rätt som finns för var och en
att inneha och använda radiomottagare har utredningen inte
ansett det vara framkomligt att sanktionera själva avlyssningen
i mottagare av radiomeddelanden, varvid beaktats även de
svårigheter i fråga om avgränsningar, praktisk tillämpning och
tillsyn som skulle uppkomma med en sådan ordning (s. 331). --
Teleutredningens betänkande har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom regeringskansliet.

Frågan om ansvar för intrång i uppgifter som sprids på trådlös
väg faller vidare inom ramen för Datastraffrättsutredningens (Ju
1989:04) uppdrag att överväga vilka förändringar av de
straffrättsliga och processrättsliga reglerna som är påkallade
med hänsyn till utvecklingen inom data- och teletekniken (dir.
1989:54). Utredningen beräknar kunna redovisa sitt arbete i
november 1992.

Utskottets bedömning

Frågan om behovet av att med hänsyn till utvecklingen inom
teletekniken utvidgda skyddet mot hemlig teleavlyssning har
behandlats av Teleutredningen och berörs för närvarande i
Datastraffrättsutredningens arbete. Utskottet förutsätter att
sådana synpunkter som tas upp i motionen kommer att bli föremål
för överväganden i det fortsatta beredningsarbetet. Enligt
utskottets mening saknas mot denna bakgrund anledning till ett
särskilt tillkännagivande till regeringen i denna fråga. Motion
1991/92:K218 avstyrks följaktligen.

10. Fackliga stridsåtgärder

Motionerna

I motionerna 1990/91:K215 av Bo Hammar m.fl. (v) och
1991/92:K208 (yrkande 5) av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett
förstärkt grundlagsskydd för rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder. Motionärerna anser att den rätten är en
grundläggande fri- och rättighet av så fundamental betydelse för
medborgarna att den bör ges ett skydd efter mönster av 2 kap. 12
§ regeringsformen.

Bakgrund

I 2 kap. 17 § regeringsformen föreskrivs att förening av
arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger
rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om annat inte följer av
lag eller avtal. Bestämmelsen, dåvarande 2 kap. 5 §, infördes
vid riksdagsbehandlingen av förslaget till ny regeringsform (KU
1973:26 s. 51 f.).

Fri- och rättighetsutredningen fann -- bl.a. efter samråd med
fackliga organisationer -- att rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder inte kunde förstärkas (SOU 1975:75, s. 151 f.);
därvid anfördes att det inte var möjligt att någorlunda kort
beskriva alla de ändamål för vilka inskränkningar i denna rätt
fick beslutas eller avtalas. Förslaget om utvidgade och
förstärkta medborgerliga fri- och rättigheter innebar att regeln
om rätten till stridsåtgärder bibehölls oförändrad och att de
fackliga friheterna i övrigt lämnades utanför regeringsformens
rättighetsskydd (prop. 1975/76:209 s. 123 och s. 158). Vid
riksdagsbehandlingen erinrade utskottsmajoriteten om att de
fackliga friheterna det gällde är de som tar sikte på
förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, och således inte
opinionsfriheterna -- rätten att organisera sig, hålla möten,
demonstrera etc. -- som också har stor betydelse på det fackliga
fältet. Vidare framhölls att LO, TCO och SACO/SR hade anslutit
sig till utredningens förslag (KU 1975/76:56 s. 33).
Vänsterpartiet kommunisternas företrädare reserverade sig bl.a.
till förmån för en utvidgad strejkrätt. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 414).

Vad härefter angår formerna för begränsning genom lag av
rätten till stridsåtgärder kan erinras om att det s.k.
kvalificerade förfarandet enligt 2 kap. 12 § regeringsformen är
förbehållet vissa fri- och rättigheter vilka har det gemensamt
att de gäller förhållandet mellan enskilda och det allmänna,
således inte enskilda emellan. Utanför denna reglering faller
inte bara bestämmelsen om fackliga stridsåtgärder, utan också
det likaså civilrättsligt inriktade stadgandet till skydd för
upphovsrätten m.m. (2 kap. 19 § ). Det kvalificerade förfarandet
enligt 2 kap.12§ tredje stycket innebär att riksdagen, på
begäran av en minoritet, skall vilandeförklara förslaget om inte
fem sjättedelar av de röstande förenar sig om beslutet.

Utskottet behandlade hösten 1990 (1990/91:KU13 s. 4) frågan om
starkare grundlagsskydd för rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder. Utskottet erinrade då om att bestämmelserna i
regeringsformens rättighetskapitel, däribland avgränsningen av
de rättigheter som fått ett särskilt skydd enligt 2 kap. 12 §
regeringsformen, har avfattats under bred politisk enighet. Mot
den bakgrunden fanns enligt utskottets mening inte anledning att
på grund av den aktuella motionen hos regeringen begära förslag
om ett starkare skydd i grundlagen för rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder. En fp-ledamot samt v-ledamoten reserverade sig.
Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Enligt vad utskottet inhämtat har Fri- och rättighetskommittén
beslutat ta upp frågan om grundlagsskyddet för de fackliga
rättigheterna. Mot den bakgrunden saknas enligt utskottets
mening anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med
anledning av motionerna. Motionerna 1990/91:K215 och
1991/92:K208 yrkande 5 avstyrks således.

11. Politisk åsiktsregistrering

Motionen

I motion 1990/91:K204 av Hans Göran Franck m.fl. (s) erinras
om att förbudet i 2 kap. 3 § första stycket regeringsformen mot
att utan samtycke grunda en anteckning om medborgare i allmänt
register enbart på hans politiska åskådning inte gäller för
utlänningar (jfr 2 kap. 20 § ). Dessa bestämmelser bör enligt
motionärerna ändras så att de inte gör någon skillnad mellan
svensk och utländsk medborgare.

Bakgrund

Regeringsformens fri- och rättighetsreglering avsåg
ursprungligen i princip endast svenska medborgare. Orsaken
angavs vara att endast svenska medborgare har en ovillkorlig
rätt att uppehålla sig här i riket och att bereda sig sin
utkomst här, vilket är en förutsättning för att ett
rättighetsskydd skall få full verkan. Det har vidare i vissa
hänseenden ansetts föreligga ett legitimt behov av att kunna
besluta om särskilda begränsningar i utlänningars fri- och
rättigheter. Dessutom gäller att den vanliga lagstiftningen i
stor utsträckning tillförsäkrar utlänningar de rättigheter som
för svenska medborgares del skyddas genom regeringsformens
rättighetsreglering (prop. 1975/76:209 s. 132).

I samband med 1976 års reform av regeringsformen ansågs det
önskvärt och möjligt att förstärka grundlagsskyddet för
utlänningars rättigheter. Genom regler i 2 kap. 20§
regeringsformen likställs utlänning med svensk medborgare i
flera hänseenden, bl.a. i fråga om skyddet i 2 kap. 3 § andra
stycket för personlig integritet vid automatisk databehandling,
under det att de i andra fall är likställda om annat inte följer
av särskilda föreskrifter i lag. Från det i regeringsformen för
utlänningars del skyddade området undantas frågor om
åsiktsregistrering och om andra begränsningar i rörelsefriheten
än frihetsberövanden. Bakgrunden var de befintliga möjligheterna
att registrera medlemmar av utländska terroristorganisationer
resp. bestämmelserna om militära skyddsområden.

I detta sammanhang skall nämnas att anteckning i
Säkerhetspolisens register inte får göras enbart av det skälet
att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat
sätt har gett uttryck för sin politiska uppfattning, 2 § andra
stycket personalkontrollkungörelsen (1969:446); därutöver finns
öppna och hemliga föreskrifter som regeringen har meddelat.
SÄPO-kommittén (SOU 1990:51) har bl.a. föreslagit att den
grundläggande regleringen av ett system för personalkontroll
sker i lag och att pricipiellt viktiga föreskrifter om
Säkerhetspolisens register regleras i en särskild lag.
Utredningsbetänkandet bereds i regeringskansliet.

Utskottet avstyrkte i avvaktan på resultatet av det nyss
redovisade utredningsarbetet hösten 1989 ett motionsyrkande (v)
om ett striktare förbud i 2 kap. 3 § regeringsformen mot
åsiktsregistrering (1989/90:KU12 s. 17). V- och mp-ledamöterna
reserverade sig. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Med hänsyn till de ovan redovisade ställningstagandena vid
1976 års reform samt till det pågående beredningsarbetet i
regeringskansliet med anledning av SÄPO-kommitténs betänkande är
utskottet inte berett förorda ett sådan utvidgning av förbudet
mot politisk åsiktsregistrering som föreslås i motionen.
Motion 1990/91:K204 avstyrks följaktligen.

12. Diskriminering, rasism och hets mot folkgrupp m.m.

Motionerna

I motion 1990/91:K247 av Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (v) begärs
lagstiftning mot rasistiska organisationer (yrkande 3). Förbudet
bör endast avse sammanslutningar som förföljer personer på grund
av ras, hudfärg eller etniskt ursprung. Detta slags inskränkning
i föreningsfriheten är inte att se som ett hot mot demokratiska
värden, den är ett försvar för den frihet demokratin vill slå
vakt om.

En översyn av förbudet mot hets mot folkgrupp begärs i motion
1991/92:K410 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds). Enligt
motionärerna är det angeläget att det kan klarläggas att
uttalanden av innebörden att Förintelsen aldrig ägt rum också i
vårt land betraktas som kränkande mot judar och därmed
straffbara i enlighet med förbudet mot hets mot folkgrupp. En
sådan översyn behöver enligt motionärernas mening inte utmynna i
en ny lag, eftersom lagen redan i dag syftar till att förhindra
propaganda som innebär att man uppsåtligt utsår missaktning mot
utpekade folkgrupper.

I motion 1991/92:L415 (yrkande 3) av Lars Werner m.fl. (v)
begärs grundlagsskydd i 2 kap. 15 § regeringsformen mot
lagstiftning som diskriminerar homosexuella. Samma ståndpunkt
intas i motion 1991/92:K228 av Margareta Winberg och Hans Göran
Franck (s). Det förslag som lades fram av utredningen om
homosexuellas situation i samhället (SOU 1984:63) bör enligt
motionen genomföras så att det i regeringsformen införs ett
skydd mot diskriminerande lagstiftning. Vidare bör i
brottsbalken och tryckfrihetsförordningen införas ett skydd mot
hets mot homosexuella. Även i motion 1991/92:So292 (yrkande 1)
av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) hänvisas till SOU
1984:63. Enligt motionen visar erfarenheterna att det nuvarande
diskrimineringsskyddet för homosexuella inte är tillräckligt. En
översyn av bestämmelserna i regeringsformen och
tryckfrihetsförordningen bör därför ske i syfte att förbjuda all
diskriminering av homosexuella. Motion 1991/92:K424 av Christina
Linderholm (c) tar upp frågan om utvidgning av förbudet mot hets
mot folkgrupp till att även gälla homosexuella (yrkande 1). I
denna motion begärs också en kartläggning av våldet mot
homosexuella (yrkande 2).

Ian Wachtmeister (nyd) begär i motion 1991/92:K427 att det
förbud (hets mot folkgrupp) som finns mot diskriminering på
grund av ras, tro eller etniskt ursprung, även kommer den
svenske medborgaren tillgodo om han på grund av att han tillhör
den kristna religionen ser sin trosuppfattning angripen.

Motion 1990/91:K502 av Inger Schörling m.fl.(mp) gäller
utredningar dels för att samordna de regler som finns om
diskriminering (yrkande 1), dels för att samordna
Diskrimineringsombudsmannens (DO:s) och
Jämställdhetsombudsmannens (JämO:s) funktioner (yrkande 2).
Motionärerna pekar på att det gäller olika regler för olika
slags diskriminering på grund av kön, etniskt ursprung,
religion, handikapp, ålder, homosexualitet m.m. samt att det i
vissa fall saknas regler.

Bengt Harding Olson (fp) framhåller i motion 1991/92:K520 att
en ombudsmannainstitution behövs för att medborgarna skall få en
verklig del av rättssamhället. Men det synes enligt motionären
nödvändigt att tillskapa en samlad organisation för de
medborgerliga fri- och rättigheterna -- en s.k.
Rättighetsombudsman (RO). Detta organ skulle då i princip
omfatta samtliga existerande ombudsmannaorgan, som JO,
Konsumentombudsmannen (KO), Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och
Diskrimineringsombudsmannen (DO) samt planerade ombudsmannaorgan
såsom Barnombudsman, Handikappombudsman och ombudsmän för olika
patientgrupper. RO skulle ha granskande, rådgivande och
processande uppgifter samt därmed också en opinionsbildande
funktion.

Bakgrund

Regeringsformens diskrimineringsförbud

I 2 kap. 15 § regeringsformen finns en bestämmelse om att lag
eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare
missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller
etniskt ursprung tillhör minoritet. Utlänningar likställs med
svenska medborgare i detta avseende genom 2 kap. 20 § första
stycket 7.

En utvidgning av bestämmelsen i 2 kap. 15 § regeringsformen
till att omfatta även missgynnande av den som med hänsyn till
sexuell läggning tillhör minoritet föreslogs i betänkandet (SOU
1984:63) Homosexuella och samhället. I propositionen 1986/87:124
om de homosexuellas situation i samhället framhöll
justitieministern att övervägande skäl talade mot den föreslagna
grundlagsändringen. Även om man skulle begränsa det föreslagna
grundlagsförbudet till att gälla diskriminering för att någon
har homosexuell läggning skulle det enligt justitieministern
uppstå tolkningssvårigheter, och det skulle sannolikt inte gå
att uppnå den breda enighet om förslaget i riksdagen som man
generellt bör eftersträva vid ändringar i regeringsformen.

Enligt bestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap. 9 §
brottsbalken kan straffrättsligt ansvar utkrävas i
näringsverksamhet samt av den som har allmän tjänst eller
allmänt uppdrag och av den som ordnar allmän sammankomst eller
offentlig tillställning för diskriminering på grund av ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller
homosexuell läggning. Utvidgningen av bestämmelsen till att
omfatta de homosexuella gäller från den 1 januari 1988.
Departementschefen (prop. 1986/87:124 s. 36 f.) betonade att man
inte borde ha en övertro på vad strafflagstiftning kan
åstadkomma på ett så sammansatt och känsligt område, men även en
blygsam attitydpåverkan är ett steg i rätt riktning. När det
gäller förändring av mänskliga värderingar och fördomar måste
man vara medveten om att positionerna som regel endast kan
flyttas fram långsamt.

Socialstyrelsen har genom ett beslut av regeringen den 10
december 1987 fått ett övergripande ansvar för samordningen av
insatser för de homosexuella. I uppdraget ingår att i samråd med
berörda myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas
situation samt att överväga i vilka former diskrimineringen av
homosexuella kan motverkas av samhället. Någon särskild
kartläggning av våldet mot homosexuella har myndigheten inte
genomfört.

Nämnas kan att regeringen mot bakgrund av ett uttalande av
riksdagen (1989/90:LU23) rörande behovet av utvärdering av lagen
(1987:813) om homosexuella sambor samt av ett förslag från
Socialstyrelsen om lagstiftning om registrerat partnerskap i
januari 1991 beslöt att tillsätta en kommitté för att dels
utvärdera lagen om homosexuella sambor, dels överväga en
lagstiftning om s.k. registrerat partnerskap.

Rasistiska organisationer

Föreningsfriheten enligt 2 kap. 1 § regeringsformen kan, i
närmare angiven omfattning, begränsas (2 kap. 14 § andra
stycket). Det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av
militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av
folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt
ursprung. Brottsbalkens bestämmelser om olovlig kårverksamhet
(18kap. 4 §) är det enda exemplet på kriminalisering av att
någon bildar eller deltar i en sammanslutning.

Sverige tillträdde 1971 FN:s internationella konvention för
avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Enligt
konventionens grundläggande stadgande, artikel 2, är staterna
skyldiga att förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den
lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på
rasdiskriminering i alla dess former och uttryck. Den
hittillsvarande inställningen har varit att den svenska
lagstiftningen, främst genom brottsbalkens bestämmelser om hets
mot folkgrupp och motsvarande bestämmelse i
tryckfrihetsförordningen, innebär ett faktiskt förbud mot
rasistiska organisationer genom att deras verksamhet hindras och
att Sverige härigenom uppfyller sina åtaganden enligt
konventionen. Något förbud mot rasistiska organisationer finns
emellertid inte.

I proposition 1986/87:151 om ändringar i
tryckfrihetsförordningen m.m. förklarade sig det föredragande
statsrådet inte vara beredd att följa
diskrimineringsutredningens slutliga ståndpunkt (SOU 1984:55)
att ett förbud mot organisationer som främjar etnisk
diskriminering borde införas (prop. s. 104 f.).
Konstitutionsutskottet avstyrkte, mot bakgrund bl.a. av en
utförlig redogörelse i propositionen för frågans tidigare
behandling, motionskrav på ett förbud mot rasistiska
organisationer eftersom det inte kunde anses föreligga något
egentligt behov av en sådan reglering. I en reservation (m, fp
och c) framhölls att olika skäl -- yttrandefriheten och
bevissvårigheter -- talade mot ett sådant organisationsförbud
(KU 1987/88:36 s. 22 f. och s. 46).

Frågan om förbud mot rasistiska organisationer behandlades
även av utskottet hösten 1989 med anledning av motioner
(1989/90:KU12 s. 18 f.). Därvid konstaterades att frågan
bereddes i regeringskansliet mot bakgrund av att majoriteten i
kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet hade ställt sig
bakom tanken på ett sådant förbud (SOU 1989:14). Utskottet ville
avvakta ett förslag från regeringen, som var att vänta våren
1990. Motionsyrkandena ansågs besvarade och riksdagen följde
utskottet. -- I propositionen 1989/90:86 om åtgärder mot etnisk
diskriminering uttalades med hänvisning till föreningsfriheten
starka betänkligheter mot ett förbud mot rasistiska
organisationer; i stället förordades att andra
lagstiftningsalternativ utreddes. Riksdagen ställde sig bakom
denna bedömning (1989/90:SfU18, rskr. 283).

I delbetänkandet Organiserad rasism (SOU 1991:75), som avgavs
i september 1991, föreslår utredningen för åtgärder mot etnisk
diskriminering (EDU) ändringar i 2 kap. 14 § regeringsformen.
Föreningsfriheten skall kunna inskränkas vid förföljelse även
mot annan grupp av personer än folkgrupp, dvs. mot t.ex.
invandrare eller flyktingar. Det föreslås -- förutom nya
bestämmelser bl.a. i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen,
dock utan förbud mot rasistiska organisationer som sådana -- att
regeringsformens möjlighet till inskränkning av
föreningsfriheten skall omfatta även förföljelse på grund av
nationellt ursprung eller trosbekännelse.

De föreslagna ändringarna i brottsbalken innebär bl.a. att den
som deltar i eller lämnar stöd åt en sammanslutning som ägnar
sig åt rasistisk förföljelse genom att ligga bakom eller uppmana
till vissa särskilt allvarliga typer av brott skall kunna
straffas. Detsamma skall gälla den som bildar en sammanslutning
som är avsedd att ägna sig åt sådan förföljelse. Ett tillägg
till tryckfrihetsförordningens brottskatalog föreslås för att
täcka det fall att bildandet eller deltagandet sker eller stöd
lämnas i form av meddelande i tryckt skrift. -- Förslaget bereds
i regeringskansliet.

Hets mot folkgrupp

Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken skall den som offentligen
eller eljest i ett uttalande eller annat meddelande som sprids
hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp, eller annan
sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,
nationalitet eller etniskt ursprung eller trosbekännelse dömas
för hets mot folkgrupp. Brottet hets mot folkgrupp ingår också i
tryckfrihetsförordningens brottskatalog (7 kap. 4 §) och kan
därigenom även utgöra ett yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen).

I betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället
förordades en utvidgning av bestämmelsen om hets mot folkggrupp
så att anspelning på sexuell läggning också skulle vara
straffbar. En ändring av brottsbalksbestämmelsen förutsätter att
även tryckfrihetsförordningens bestämmelse om hets mot folkgrupp
ändras. I propositionen (1986/87:124) om de homosexuellas
situation i samhället ansåg justitieministern mot denna bakgrund
att det inte förelåg tillräckliga skäl att föreslå en ändring av
brottsbalksbestämmelserna. Det krävdes nämligen enligt
statsrådet i särskilt hög grad starka skäl för att göra en
grundlagsändring som gäller inskränkningar i tryckfriheten. Det
fanns inte heller någon analys av i vilken mån kränkningar av
homosexuella förekom i tryckta skrifter. Vidare hänvisades till
att det är tänkbart att det av utredningen föreslagna förbudet
skulle drabba olika slags framställningar med religiös bakgrund
och över huvud taget snarare bidra till en konflikt mellan de
homosexuella och samhället i övrigt än göra någon verklig
nytta.

Utskottet har tidigare slagit fast att det är ett starkt
samhälleligt intresse att med all kraft bekämpa rasism och
främlingsfientlighet (KU1987/88:36 s. 22 f.). Detta sker
emellertid inte bara genom straffbestämmelser, utan främst genom
information, upplysning och den fria opinionsbildningen. Vid
utformningen av straffbestämmelser gäller det också att finna
den rätta avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset och
etniska gruppers behov av skydd mot nedsättande omdömen eller
kritik. Utskottet fann det naturligt -- från de synpunkter
utskottet särskilt har att företräda -- att framhålla att
bestämmelser som straffbelägger nedsättande behandling av olika
folkgrupper inte får hindra en allmän debatt om frågor som
gäller sådana grupper. Utan tvivel måste man tolerera att det
ibland ges uttryck för åsikter som inte överensstämmer med
värderingar som är allmänt accepterade i vårt samhälle.

Beträffande uttalanden om Förintelsen kan nämnas att Svea
hovrätt i en dom den 25 oktober 1990 (B2838/89) utdömt ansvar
för otillåtet yttrande i närradio (hets mot folkgrupp), varvid
domstolen haft att bedöma bl.a. framförda åsikter om
Förintelsen; huruvida den verkligen ägt rum och om dess
omfattning och det sätt på vilket det skett. Domstolen framhöll
att så snart det gäller frågor som kan hänföras till religiös
eller politisk debatt i vid mening måste yttrandefriheten vara
stor. Domstolen anmärkte att svensk lag inte -- såsom det
upplysts vara fallet på andra håll -- förbjuder en diskussion av
frågan huruvida Förintelsen ägt rum. Även åsikter som av
flertalet uppfattas som befängda eller till och med provocerande
får framföras. I yttrandefriheten ingår också rätten att genom
citat eller på annat sätt återge andras åsikter eller innehållet
i eljest publicerat material. Domstolen framhöll att det måste
anses tillåtet att i sammanhanget framföra olika åsikter och
således även förneka att Förintelsen ägt rum. I det aktuella
fallet hade dock förekommit sådana beskyllningar mot judarna att
hos lyssnarna frammanades en bild av den särdeles lögnaktige
juden, som inte skyr några medel för att nå sina syften.
Beskyllningarna gav klart uttryck för missaktning för den
judiska folkgruppen som sådan. Vid bedömningen av frågan om
ansvar för brott beaktade hovrätten också att övriga
programinslag och sammanhang inte var ägnade att balansera den
genomgående antisemitiska tendensen i de prövade
programavsnitten. -- Högsta domstolen lämnade inte
prövningstillstånd.

Gruppen Förintelsens Överlevande har den 27 februari 1992
uppvaktat utskottets presidium och har därvid framhållit behovet
av att kriminalisera uttalanden som gör gällande att Förintelsen
inte ägt rum. Vidare har vid en uppvaktning den 18 mars 1992
från Riksförbundets för sexuellt likaberättigande sida
framhållits behovet av förstärkt skydd för de homosexuella.

Vissa samordningsfrågor

Beträffande samordning av ombudsmannafunktioner kan nämnas att
diskrimineringsutredningen föreslog (SOU 1983:18) att
Jämställdhetsombudsmannen skulle vara övervakande myndighet när
det gällde ett av utredningen föreslaget förbud för arbetsgivare
att på etnisk grund diskriminera såväl arbetssökande som
anställda. Förslaget ledde inte till någon sådan lagstiftning
eftersom det ansågs förenat med alltför stora
tillämpningssvårigheter. I stället inrättades en ny myndighet,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Verksamheten avser
hela samhällslivet med betoning på arbetslivet, jfr lagen
(1986:442) mot etnisk diskriminering. Ombudsmannen kan inte bara
ge råd och sakupplysning utan också försöka kartlägga vad som
hänt i enskilda fall m.m. Däremot har ombudsmannen inte -- som
Jämställdhetsombudsmannen -- möjlighet att föra talan inför
domstol.

Peter Nobel har i skrivelse den 28 juni 1991 till regeringen i
samband med att han lämnade ämbetet som Diskrimineringsombudsman
föreslagit att det inrättas en ombudsman för mänskliga
rättigheter (RO) för att bl.a. ersätta
Diskrimineringsombudsmannen och Jämställdhetsombudsmannen samt
bevaka barnens rätt enligt FN:s barnkonvention. Enligt
skrivelsen borde man föredra en förstärkt ombudsmannafunktion
framför ett stort antal försvagade sådana. I sitt remissvar över
betänkandet (SOU 1990:41) Tio år med jämställdhetslagen hade han
tidigare förordat att Jämställdhetsombudsmannens och
Diskrimineringsombudsmannens funktioner slås samman.

Utredningen om barnombudsman har i sitt betänkande (SOU
1991:70) Ombudsman för barn och ungdom föreslagit att en sådan
ombudsman inrättas att verka för att barns och ungdomars
rättigheter tas till vara samt att deras behov och intressen i
övrigt uppmärksammas och tillgodoses. Handikapputredningen har i
sitt betänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla föreslagit
att det inrättas en handikappombudsman som skall verka för att
funktionshindrades rättigheter tas till vara samt att deras
intressen i övrigt uppmärksammas och tillgodoses. Betänkandena
bereds i regeringskansliet.

I detta sammanhang kan nämnas att EDU i det nyligen framlagda
betänkandet (SOU 1992:96) Förbud mot etnisk diskriminering i
arbetslivet förslår en lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet samt mindre förändringar i den nuvarande lagen mot
etnisk diskriminering.

Utskottets bedömning

När det gäller frågan om utvidgning av
diskrimineringsförbudet i 2 kap. 15 § regeringsformen till
att även omfatta ett förbud mot att i lag eller föreskrift
missgynna någon på grund av homosexuell läggning vill utskottet
hänvisa till vad som framhölls i propositionen 1986/87:124 om de
homosexuellas roll i samhället. Förutom bedömningen att det
sannolikt inte skulle gå att uppnå den breda enighet som
eftersträvades framhölls att underlaget för utredningförslaget
var knapphändigt och att någon mer ingående analys av rättsläget
inte presenterats. T.ex. hade frågan om lagstiftningen om rätt
att ingå äktenskap inte närmare analyserats.

Kommittén om registrerat partnerskap har som uppdrag (dir.
1991:6) att bl.a. göra en mer fullständig genomgång av
äktenskapets rättsverkningar på det civilrättsliga,
straffrättsliga, processrättsliga och associationsrättsliga
området. Vidare skall regler inom arbetsrätten,
socialförsäkrings-, hyres- och skattelagstiftningen gås igenom.
Även internationella aspekter, bl.a. inom området för mänskliga
rättigheter, bör analyseras. Så länge en sådan kartläggning och
analys inte föreligger finns det enligt utskottets mening inte
anledning att aktualisera frågan om ett grundlagsskydd mot
lagstiftning som kan diskriminera personer med homosexuell
läggning. Motion 1991/92:L415 yrkande 3, 1991/92:K228 i denna
del och 1991/92:So292 yrkande 1 i denna del avstyrks
följaktligen.

När det härefter gäller frågan om förbud mot rasistiska
organisationer får utskottet hänvisa till att ett förslag om
att införa ett sådant förbud har varit föremål för
remissbehandling och för närvarande bereds i regeringskansliet.
Enligt utskottets mening bör resultatet av detta arbete
avvaktas. Motion 1990/91:K247 yrkande 3 avstyrks.

Utskottet är inte heller berett att förorda en utvidgning av
tryckfrihetsförordningens resp. brottsbalkens bestämmelser om
hets mot folkgrupp till att även omfatta dem som har
homosexuell läggning. Som utskottet tidigare understrukit gäller
det vid utformningen av straffbestämmelser att finna den rätta
avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset och skilda gruppers
behov av skydd mot nedsättande omdömen eller kritik. Enligt
utskottets mening saknas det mot bakgrund av vikten av vidast
möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga förbudet mot hets
mot folkgrupp till att omfatta även homosexuella. Motionerna
1991/92:K228 i denna del, 1991/92:K424 yrkande 1 och
1991/92:So292 yrkande 1 i denna del avstyrks följaktligen.
Beträffande kartläggning av våldet mot homosexuella vill
utskottet hänvisa till Socialstyrelsens övergripande ansvar för
samordningen av insatser för de homosexuella. Utskottet
förutsätter att Socialstyrelsen bevakar behovet av en sådan
kartläggning. Motion 1991/92:K424 yrkande 2 avstyrks därför.

Med anledning av motion 1991/92:K427 vill utskottet hänvisa
till att bestämmelserna om förbud mot hets mot folkgrupp också
torde kunna omfatta hot eller missaktning med anspelning på den
kristna religionen. Något särskilt uttalande från riksdagens
sida med anledning av motionen behövs inte. Motionen avstyrks.

När det gäller frågan om uttalanden rörande Förintelsen vill
utskottet understryka vikten av att värna om yttrandefriheten
och en allmän och fri debatt. Också påståenden som allmänt
uppfattas som huvudlösa och stötande måste kunna få föras fram i
den allmänna debatten så länge det inte är fråga om hot eller
missaktning i sådana avseenden som anges i bestämmelsen om hets
mot folkgrupp eller om annat tryckfrihetsbrott som t.ex. förtal.
Som tidigare understrukits bl.a. i förarbetena till
förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken
(prop. 1962:10) gäller att en vidsträckt yttrandefrihet i den
offentliga diskussionen i vårt land bör upprätthållas i såväl
tal som skrift och att denna yttrandefrihet är grundvalen för
ett fritt samhällsskick. Utskottet vill också peka på att
uttalanden i samband med en eventuell översyn av bestämmelserna
om hets mot folkgrupp knappast skulle få genomslag i praxis utan
samtidig ändring av bestämmelsens lydelse. Motivuttalanden i
efterhand anses nämligen i princip inte kunna göras för att
tjäna som ledning vid rättstillämpningen (jfr 1990/91:Ju4 s. 7).
Utskottet avstyrker således även motion 1991/92:K410.

När det slutligen gäller frågorna om samordning av
regelsystem och ombudsmannafunktioner med syfte att motverka
diskriminering av skilda slag förutsätter utskottet att frågorna
blir föremål för övervägande i samband med beredningen av de
betänkanden som lagts fram av Utredningen om barnombudsman,
Handikapputredningen samt EDU. Enligt utskottets mening saknas
mot denna bakgrund anledning för riksdagen att vidta någon
åtgärd med anledning av motionerna 1990/91:K502 yrkandena 1 och
2 och 1991/92:K520. Motionerna avstyrks således.

13. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna

Motionerna

I två motioner begärs att den europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter införlivas i svensk rätt. Enligt motion
1991/92:K208 yrkande 2 av Lars Werner m.fl (v) ger konventionen
den enskilde möjligheter att uppnå resultat som inte kan nås med
hjälp av bestämmelserna till skydd för de grundläggande
mänskliga rättigheterna i 2 kap. regeringsformen. Den officiella
svenska uppfattningen att svensk rätt överensstämmer med
åtagandena enligt konventionen har enligt motionärerna visat sig
felaktig. Tillämpningen av konventionen ändras undan för undan
genom domstolens avgöranden, vilka är omöjliga att helt förutse.
Enligt motionärerna finns ingen anledning att koppla ihop frågan
om införlivande av Europakonventionen med frågan om svenskt
EG-medlemskap. I motion 1991/92:K215 av Björn von der Esch m.fl.
(m, nyd) begärs att frågan om förhållandet till
Europakonventionen bryts ut från Fri- och rättighetskommitténs
arbete och utreds i särskilt brådskande ordning så att lag kan
utfärdas i saken senast inom ett år.

Bakgrund

1973 års Fri- och rättighetsutredning diskuterade ingående
frågan om att låta de fri- och rättighetskonventioner Sverige
anslutit sig till slå igenom i svensk grundlag antingen genom
s.k. inkorporation eller genom att delar av konventionerna
arbetas in i svensk grundlag (SOU 1975:75 s. 98 f.). Utredningen
ansåg dock att det inte var en framkomlig väg att direkt anknyta
grundlagens rättighetsregler till dessa konventioner utan pekade
på en rad -- bl.a. lagtekniska -- problem som en sådan metod
skulle föra med sig. Man betonade dock den betydelse som
konventionerna haft för utredningsarbetet och att utredningen
eftersträvat att genom grundlagsregler ge rättigheterna ett
skydd som i nivå inte låg under konventionernas. Regering och
riksdag anslöt sig till utredningens åsikt i denna fråga (prop.
1975/76:209, s. 85, KU56).

Utskottet har därefter vid ett flertal tillfällen behandlat
motionsyrkanden med krav på införlivande av Europakonventionen
om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna i svensk rätt. Med hänvisning till ställningstagandet
1976 har motionerna avstyrkts (KU 1985/86:5 s. 12, KU 1987/88:38
s. 11, 1989/90:KU12 s. 15 f., 1990/91:KU7 s. 13). Frågan
behandlades senast hösten 1991 (1991/92:KU12 s. 20) med
anledning av motionsyrkanden. Utskottet hänvisade då till
överväganden inom regeringskansliet om att tillsätta en
utredning med uppgift bl.a. att pröva lämpligheten av att i
vidare mån än som nu är fallet ge internationella konventioner,
främst Europakonventionen, motsvarighet i den svenska rätten.
Utskottet framhöll att frågan kunde få ökad aktualitet genom
att EG-domstolen räknar skyddet för grundläggande mänskliga
rättigheter till de allmänna rättsprinciper vilka den lägger
till grund för sina avgöranden. Bl.a. mot denna bakgrund ansågs
motionsyrkandena tillgodosedda och de avstyrktes således.

Utskottets bedömning

Regeringen har i sina direktiv till Fri- och
rättighetskommittén (dir. 1991:119) hänvisat till att
Europakonventionen ingår i den s.k. EG-rätten. Ett EES-samarbete
innebär att Sverige på de områden samarbetet gäller skall
införliva EES-avtalet och därmed EG-rätt med svensk rätt. Enligt
direktiven bör kommittén ta ställning till det möjliga och
lämpliga i att införliva Europakonventionen i svensk rätt
generellt sett och i så fall lägga fram de förslag som kan anses
motiverade. Enligt utskottets mening bör resultatet av
utredningens arbete nu avvaktas innan frågan om lagstiftning
rörande införlivande av Europakonventionen aktualiseras.
Motionerna 1991/92:K208 yrkande 2 och 1991/92:K215 avstyrks
följaktligen.

14. Riksdagens kontrollmakt

Motionen

Motion 1990/91:K205 yrkande 13 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
gäller riksdagens kontrollmakt. Efter att ha berört bl.a.
riksdagens revisorers och Riksrevisionsverkets uppgifter väcks
frågan om en en statlig revision under riksdagen. Vidare berörs
konstitutionsutskottets nya roll i samband med granskningen av
regeringen samt behovet av reformer och resursförstärkningar. I
motionen föreslås att en utredning får till uppgift att se över
riksdagens hela kontrollmakt. Därvid bör även frågan om den
statliga revisionens ställning övervägas.

Bakgrund

Riksdagens kontrollmakt ägnas ett särskilt kapitel i
regeringsformen, kap. 12. Där återfinns stadganden om
konstitutionsutskottets granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning, om åtal mot
och straffansvar när det gäller tjänsteutövningen för dem som är
eller har varit statsråd, om misstroendeförklaring, om
interpellationer och frågor, om justitieombudsmännen samt om
riksdagens revisorer. De senare skall på riksdagens vägnar
granska statlig verksamhet. Uppgiften är till övervägande delen
av förvaltningsrevisionell karaktär samt då av övergripande art.

Konstitutionsutskottet (KU 1987/88:43) uttalade, i samband med
behandlingen av den på Folkstyrelsekommitténs förslag grundade
propositionen (prop. 1987/88:22) om riksdagens arbetsformer,
bl.a. följande.

Utvärdering av politiska beslut framstår i dagens samhälle som
en alltmer angelägen uppgift, samtidigt som det med visst fog
kan hävdas att det är en av de mest försummade. Att riksdagen är
särskilt lämpad för denna uppgift är enligt utskottets mening
uppenbart. Som ingen annan samhällsinstitution har riksdagen
breda kontaktytor mot det omgivande samhället. -- -- --
Riksdagens lämplighet som utvärderingsorgan har också en annan
sida. Riksdagen utövar inte själv förvaltningsuppgifter, utom i
sina egna angelägenheter, och myndigheterna lyder, med några få
undantag, under regeringen. Den granskning som riksdagen utför
bör därför vara mer fristående från myndighetsintressen än
regeringens och de övriga granskningsorganens.

Riksdagens utvärdering bör vara framåtsyftande och inriktad
mot att finna uppslag och idéer för framtiden. I detta
sammanhang är det enligt utskottet viktigt att betona att den
lednings- och samordningsfunktion som regeringen har i en
parlamentarisk demokrati inte försvagas. Regeringens kontroll
över det statliga utredningsväsendet och över
lagstiftningsinitiativen får ej urholkas.

Beträffande den institutionella organisationen av riksdagens
granskning och utvärdering framhölls:

Grundlagberedningen ansåg att riksdagens kontrollmakt skulle
kunna stärkas genom en systematisk granskning inom
riksdagsutskotten av utfallet av beslutade reformer. Utskottens
granskning skulle enligt beredningen kunna präglas av större
kontinuitet än den punktkontroll som riksdagens revisorer kan
göra. Beredningen förordade emellertid att riksdagens särskilda
revisionsinstitution skulle behållas och föreslog inte några
organisatoriska ändringar av större betydelse i denna.
Departementschefen (prop. 1973:90 s.226) instämde i
beredningens synpunkter och tillfogade beträffande revisorerna
att de hade en speciell uppgift att fylla i fråga om information
och granskning som berör flera förvaltningsgrenar eller
förvaltningen över huvud taget och som inte lämpligen kan
behandlas i de separata fackutskotten.

Genom beslut av riksdagen år 1979 (FiU 1978/79:26, rskr. 258
och 259) fick revisionsverksamheten en närmare anknytning till
riksdagens utskott bl.a. genom att ett regelbundet samråd mellan
utskotten och revisorerna infördes. Vidare skulle revisorernas
framställningar med anledning av gjorda iakttagelser i
fortsättningen uteslutande riktas till riksdagen, som beslutar
efter utskottsberedning i sedvanlig ordning.

Konstitutionsutskottet uttalade sammanfattningsvis att
riksdagen och särskilt riksdagens utskott borde ägna mer
uppmärksamhet åt att utvärdera resultaten av riksdagens beslut.
Denna utvärdering borde vara framtidsinriktad. Det var enligt
utskottets uppfattning knappast ökade resurser eller förändrad
organisation som behövdes utan det handlade mer om ändringar av
arbetssätt och prioriteringar. Det erinrades också om försök i
olika hänseenden vad gäller budgetarbetet. Mot denna bakgrund
var utskottet inte berett att tillstyrka att en särskild
utredning av riksdagens uppföljningsverksamhet tillsattes.
Samtidigt nämndes att en utvärdering av konstitutionsutskottets
granskning skulle komma att ske mot bakgrund av de senaste årens
erfarenheter.

M- och fp-ledamöterna reserverade sig. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 405).

Vid behandling våren 1990 av motionsyrkanden motsvarande det
nu aktuella framhöll utskottet på nytt vikten av att riksdagen
ägnar ökad uppmärksamhet åt att följa upp och utvärdera
resultaten av de politiska besluten. Det var enligt utskottet
betydelsefullt att utvärderingen är framåtsyftande och inriktad
mot att finna uppslag och idéer för framtiden (1989/90:KU36 s.
12). Samtidigt erinrades om att denna strävan från riksdagens
sida bör sammankopplas med det pågående arbetet med en
omläggning av den statliga budgetprocessen. Det viktigaste
inslaget där är att hela verksamhetsområdet för en myndighet
skall underkastas en fördjupad redovisning och prövning vart
tredje år.

Mot bakgrund av den betydelse som frågan om uppföljning och
utvärdering av den statliga verksamheten fått under senare år
var det -- också enligt vad utskottet uttalade våren 1990 --
motiverat att en prövning kommer till stånd av den organisation
som riksdagen har för dessa uppgifter, främst riksdagens utskott
och riksdagens revisorer.

Utskottet hänvisade vidare till att revisionsverksamheten
genom riksdagsbeslutet 1979 fått en närmare anknytning till
riksdagens utskott. Vid behandlingen av
verksledningspropositionen hade konstitutionsutskottet (KU
1986/87:29, rskr. 226) också förordat att ett närmare samarbete
etablerades mellan utskotten och revisorerna. Utskottet uttalade
då även att förslagen om fördjupad budgetprövning kunde medföra
att en översyn senare behövde göras av riksdagsrevisorernas
organisation, resurser och samverkan med andra riksdagsorgan.
Även finansutskottet hade vid flera tillfällen framhållit det
önskvärda i att revisorernas samarbete med riksdagsutskotten
byggs ut och fördjupas, se t.ex. 1989/90:FiU15.

Efter förslag av konstitutionsutskottet och finansutskottet
tillsattes våren 1990 (1989/90:KU36, 1989/90:FiU39, rskr. 303
resp. 304) en utredning om riksdagens roll i budgetprocessen
m.m. Därvid uttalade konstitutionsutskottet bl.a. att
utredningen bör undersöka hur en ökad samordning av utskottens
och revisorernas verksamhet skall kunna åstadkommas. Utredningen
bör också pröva vilka konskvenser ett utökat samarbete med
utskotten får för organisationen av riksdagens revisorer samt
utreda riksdagsrevisorernas resurser. Konstitutionsutskottet
vidhöll dock sin tidigare intagna ståndpunkt att någon
förändring av huvudmannaskapet för den statliga revisionen inte
var påkallad. På denna punkt reserverade sig företrädare för
Moderata samlingspartiet och Folkpartiet.

Finansutskottet pekade för sin del på att ett väsentligt
inslag i den nya budgetprocessen är att budgeten skall utvecklas
till ett mål- och resultatorienterat styrsystem, vilket
förutsätter att de politiska beslutens innehåll och inriktning
görs tydligare och att former utvecklas för uppföljning och
utvärdering av de fattade besluten. Riksdagen och särskilt dess
utskott borde enligt finansutskottet ägna större uppmärksamhet
åt att utvärdera resultaten av riksdagens beslut. Frågan
uppkommer härvid vilka resurser riksdagen har till sitt
förfogande för detta arbete. I det sammanhanget bör även
revisorernas granskningsuppgifter uppmärksammas, ansåg
finansutskottet.

Finansutskottet behandlade hösten 1991 med anledning av en
moderat motion från allmänna motionstiden 1991 frågan om
organisationsformer för statens revision (1991/92:FiU2).
Utskottet förordade ett tillkännagivande till regeringen med
innebörd att riksdagen bör få ett ökat ansvar för den statliga
revisionen, vilket bör beaktas vid kommande förändringar av den
statliga revisionens organisation.

Det var finansutskottets uppfattning att Sverige liksom andra
demokratiska stater behöver en stark och oberoende revision för
att självständigt kunna granska den offentliga verksamheten,
dess resultat och effekter. För detta krävs tillgång till
objektiv information och en fristående uppföljning av
myndigheternas verksamhet. Från olika utgångspunkter hade
ifrågasatts om den nuvarande organisationen för den statliga
revisionen uppfyller dessa krav. Därtill kommer de krav som de
nya formerna för styrning av den statliga verksamheten innebär.
När myndigheterna fått ökade befogenheter att avgöra hur
verksamheten skall bedrivas samt när resultatstyrning ersätter
en detaljerad budget- och regelstyrning, är det mycket viktigt
att myndigheternas verksamhet kan granskas av en stark, obunden
och opartisk revision. Det var således finansutskottets slutsats
att det nya styrningssystemet och förnyelsearbetet i den staliga
verksamheten förutsätter en stark och effektiv revision.
Generellt gäller att revisionen bör vara opartisk och obunden.
Det är därför enligt finansutskottet nödvändigt att riksdagen
får ett ökat ansvar för den statliga revisionen. En förstärkning
av riksdagens revisorers ställning skulle kunna ha stor
betydelse för riksdagens möjligheter att hävda sin uppfattning i
samband med den nya budgetprocessen och budgethanteringen. Det
var finansutskottets uppfattning att vad utskottet redovisat bör
beaktas vid kommande förändringar av den statliga revisionens
organisation. Riksdagen ställde sig bakom finansutskottets
ställningstagande och gav regeringen till känna vad
finansutskottet anfört (rskr. 12)

Våren 1992 erinrade finansutskottet om detta uttalande
(1991/92:FiU15, FiU16 och FiU29) och framhöll att
konsekvenserna för riksdagens revisorers del övervägdes i
riksdagsutredningen.

Utskottets bedömning

Som framgår av redovisningen ovan övervägs frågan om en
förstärkning av resurserna för riksdagens revisorer av
riksdagsutredningen bl.a. mot bakgrund av att riksdagen bör ha
ett ökat ansvar för den statliga revisionen. Även frågan om
utskottens resurser för utvärdering och uppföljning övervägs
inom utredningen. Avsikten är således att utredningen skall
lämna förslag som syftar till att förstärka riksdagens
kontrollmakt. Enligt utskottets mening bör utredningens arbete
avvaktas innan frågan om en samlad översyn av riksdagens hela
kontrollmakt aktualiseras. Motion 1990/91:K205 yrkande 13
avstyrks följaktligen.

15. Medborgarkontrakt

Motionerna

Två motioner tar upp frågan om s.k. medborgarkontrakt. I
motionerna 1991/92:K232 av Bengt Harding Olson (fp) och
1991/92:K513 av Jan Backman (m) hänvisas till det brittiska
"Citizen's Charter". Ett medborgarkontrakt skulle enligt
motionärerna kunna precisera medborgarnas rättigheter, särskilt
då skattebetalarnas rätt till skattefinansierade tjänster. Ett
sådant kontrakt skulle bygga på sex grundläggande principer,
nämligen myndigheternas öppenhet, medborgarnas information,
tjänsternas tillgänglighet, medborgarnas valfrihet, tjänsternas
kvalitet och icke-diskriminering av medborgarna.

Bakgrund

I ett White Paper har den brittiska regeringen i juli 1991
presenterat ett "Citizen's charter". Dokumentet omfattar en rad
områden som sjukvården, arbetsmarknaden, polisen, posten,
hyresmarknaden, skolan och järnvägen. Avsikten sägs vara att ge
medborgaren mer makt. Dokumentet anger sätt att höja kvaliteten
och ge mer valfrihet i offentlig service. Det gäller bl.a.
garanterade maximala väntetider, bättre information till
allmänheten, rätt för envar att stämma fackföreningar för
otillåtna strejker inom den offentliga sektorn och kompensation
för dålig service.

Citizen's charter kan närmast ses som en programförklaring av
den sittande regeringen. Dokumentet anger en inriktning och
skall följas upp med mer detaljerade handlingsplaner. Det skall
vidtas omedelbara åtgärder för att uppmuntra all offentlig
serviceverksamhet att anta Charterprinciper och anpassa dem till
sin egen verksamhet.

Utskottets bedömning

Riksdagen har vid flera tillfällen under senare år i samband
med budgetpropositioner getts tillfälle att ta del av
regeringens målsättningar när det gäller offentlig service.
Bl.a. har framhållits att de enskilda medborgarnas önskemål och
behov ofta innebär krav på ett mer varierat utbud och valfrihet.
Det har vidare understrukits att om den offentliga verksamheten
skall kunna möta dessa krav fordras större flexibilitet i fråga
om verksamhetsformer. I kompletteringspropositionen våren 1992
(1991/92:150 del II) betonas att kommunerna och landstingen har
en väsentlig roll för välfärden. De svarar för viktig
tjänsteproduktion som vård, omsorg och utbildning. Konkurrensen
på det kommunala området måste enligt propositionen öka bl.a.
för att tillgodose medborgarnas önskemål om service. Privata
initiativ måste främjas och hinder för konkurrens undanröjas.
Samtidigt är det enligt propositionen av stor vikt att stärka
kommuninvånarnas ställning och öka den enskildes valfrihet.

Ett förslag om ett nytt generellt statsbidrag till kommunerna
lämnades i kompletteringspropositionen och principerna godkändes
av riksdagen (1991/92:FiU29, rskr. 345). Ett viktigt syfte med
det nya statsbidraget är att skapa mer likvärdiga
förutsättningar för kommunerna. Bidraget är ett komplement till
kommunernas skatteinkomster. Skillnaderna i skatteuttag skall på
sikt spegla skillnader i service, avgifter och effektivitet.

Kommunernas servicenivå blir således i hög grad beroende av
politiska bedömningar i kommunerna i fråga om skatteuttag och om
prioriteringar, och det kan i dessa sammanhang te sig naturligt
för kommunerna att ta fasta på sådana tankar som redovisats i
Citizen's charter. Utskottet anser dock inte att ett
tillkännagivande till regeringen i frågan är påkallat.
Motionerna 1991/92:K232 och 1991/92:K513 avstyrks följaktligen.

16. Rättssäkerhet m.m.

Motionerna

Enligt 1 kap. 8 § regeringsformen finns för rättskipning
domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och
kommunala förvaltningsmyndigheter. Allan Ekström (m)
ifrågasätter i motion 1990/91:K218 -- mot bakgrund av en våren
1990 väckt fråga om inskränkningar i målsägandens åtalsrätt, om
vilket högsta domstolen skulle besluta -- vad som ryms i
begreppet rättskipning. Det behövs enligt motionen ett
klarläggande från konstitutionella utgångspunkter av vilka
uppgifter som suveränt tillkommer den dömande makten resp. vilka
som faller utanför den. Därför yrkas att dessa frågor utreds
under parlamentarisk medverkan i samband med att andra
statsrättsliga ämnen övervägs.

I motion 1990/91:K235 av Margit Gennser och Charlotte
Cederschiöld (båda m) begärs också utredning -- i ett sammanhang
-- av olika rättssäkerhetsfrågor m.m. Motionen gäller för det
första de personliga fri- och rättigheterna och deras
förhållande framför allt till processuella tvångsmedel, t.ex.
avlyssning som polisiär spaningsmetod. De personella fri- och
rättigheterna i grundlagen bör enligt motionärerna utgöra en
uttalad utgångspunkt för varje bedömning rörande processuella
tvångsmedel och deras användning. Nu bedöms enligt motionärerna
t.ex olovlig avlyssning på samma sätt som trafikbrott. Vidare
bör inte bara fri- och rättighetskatalogen utvidgas; enklast
vore att Europakonventionen och andra internationella åtaganden
införlivas och därmed görs direkt tillämpliga som svensk rätt --
denna del av yrkandet har behandlats i 1991/92:KU12. Dessutom
bör den konstitutionella kontrollen förstärkas och
domstolsprövningen göras mera allmän i Sverige genom att
uppenbarhetskriteriet vid lagprövning enligt 11kap. 14 §
regeringsformen tas bort.

I motion 1990/91:K246 av Bengt Harding Olson (fp) erinras
också om Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.
Där fastslås rätten till opartisk lagföring, "a fair hearing".
Stadgandet i 1 kap. 9 § regeringsformen om att bl.a. domstolar
skall beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och
opartiskhet är inte tillräckligt. För att stärka rättsväsendets
oberoende ställning bör enligt motionären till regeringsformens
fri- och rättighetskatalog i 2 kap. fogas ett uttryckligt
stadgande som garanterar varje medborgare rätten till opartisk
lagföring avseende hela rättsväsendet, dvs. polis, åklagare och
domstolar.

Bakgrund

Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör
uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall enligt 1 kap.
9 § regeringsformen i sin verksamhet beakta allas likhet inför
lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Här kan också
erinras om att den offentliga makten skall utövas under lagarna
samt med respekt för alla människors lika värde och för den
enskilda människans frihet och värdighet (1 kap. 1§ tredje
stycket resp. 2 § första stycket). Vidare skall förhandling vid
domstol vara offentlig -- en fri- och rättighet som emellertid
kan begränsas genom lag (2 kap. 11 § andra stycket och 12 §
första stycket). Det bör också nämnas att ingen myndighet, inte
heller riksdagen, får bestämma hur domstol skall döma i det
enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa
rättsregel i särskilt fall (11 kap. 2 §).

Av regeringsformen framgår vidare att rättstvist mellan
enskilda inte utan stöd av lag får avgöras av annan myndighet än
domstol samt att föreskrifter om domstolarnas
rättskipningsuppgifter, om huvuddragen i deras organisation och
om rättegången skall meddelas i lag (11 kap. 3 och 4 §§). Om
verksamheten hos polis, åklagare och allmänna domstolar meddelas
bestämmelser bl.a. i rättegångsbalken. Där finns stadganden om
jäv och offentlighet vid domstolar (4 och 5 kap.) samt om
förundersökning av polismyndighet eller åklagare. Vid en
förundersökning skall även omständigheter som är gynnsamma för
den misstänkte beaktas samt bevis som är till hans förmån
tillvaratas (23 kap. 4 §).

Den aktuella bestämmelsen i Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, artikel 6, talar om en opartisk och offentlig
rättegång (a fair and public hearing) inom skälig tid och inför
en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

Sverige är sedan 1952 bundet av Europarådskonventionen.
Utvecklingen visade efter hand att den europeiska domstolen för
de mänskliga rättigheterna ansåg att även tillämpningen av vissa
regler i den offentliga rätten, som rör förhållandet mellan
enskilda människor och det allmänna, omfattas av
konventionsstadgandet. I avsikt att anpassa den svenska
lagstiftningen till Europadomstolens praxis i fråga om artikel 6
antogs lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut. Den trädde i kraft den 1 juni 1988 och är
tidsbegränsad numera till utgången av 1994 i avvaktan på en
slutlig utvärdering. Rättsprövning innebär att en domstol,
Regeringsrätten, i vissa fall prövar om ett förvaltningsbeslut
står i överensstämmelse med gällande rättsregler. Finner
domstolen att så inte är fallet skall beslutet upphävas.

Skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna bygger på
en reglering i grundlag kompletterad med lagrådsgranskning,
vissa minoritetsrättigheter i riksdagen samt lagprövningsrätten
som en yttersta garanti. Utrymmet för lagprövning är snävt. För
att tillämpning av en föreskrift som beslutats av riksdagen
eller regeringen skall kunna underlåtas krävs att konflikten med
grundlagen eller den stadgade proceduren är uppenbar (11 kap.
14§ regeringsformen). När lagprövningsrätten skrevs in i
regeringsformen 1979 framhöll utskottet enhälligt (KU
1978/79:39, s.13) att riksdagen är den instans som är bäst
ägnad att pröva om en viss föreskrift är grundlagsenlig.
Uppenbarhetsrekvisitet medförde i detta fall, enligt utskottets
mening, att riksdagens tillämpning av ett visst
grundlagsstadgande måste respekteras så länge den håller sig
inom ramen för en möjlig tolkning av bestämmelsen i fråga.

Utskottets bedömning

Fri- och rättighetskommittén har enligt sina direktiv (dir.
1991:119) i uppdrag att utreda frågan om ytterligare
förstärkning av skyddet för fri- och rättigheter. Frågor som rör
domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut bör
behandlas i sammanhanget, liksom införlivande av
Europakonventionen i svensk rätt generellt sett. I kommitténs
uppdrag ligger också att överväga om utrymmet för
lagprövningsrätten bör vidgas genom att uppenbarhetsrekvisitet
tas bort eller mildras i vart fall när det gäller
domstolsprövning. En annan möjlighet som kommittén bör överväga
är att ge någon av de högsta domstolsinstanserna till exklusiv
uppgift att pröva grundlagsenligheten hos beslut av intresse
från konstitutionell synpunkt. Ett ytterligare alternativ är att
tillskapa någon form av författningsdomstol. Ett uppgift för
kommittén är vidare att överväga och lägga fram förslag som gör
svensk lagstiftning anpassad till våra internationella åtaganden
i fråga om rätt till domstolsprövning. Kommittén bör därvid se
på de regler som gäller för domstolsprövning av
förvaltningsbeslut i andra jämförbara länder. Möjligheten till
generell domstolsprövning av förvaltningsbeslut bör övervägas.

Samtliga rättssäkerhetsfrågor m.m. som tas upp i de motioner
som redovisats i detta avsnitt torde således komma att beröras i
utredningens arbete. Enligt utskottets mening saknas mot denna
bakgrund anledning att vidta någon åtgärd med anledning av
motionerna. Motionerna 1990/91:K218, 1990/91:K235 (delvis) och
1990/91:K246 avstyrks följaktligen.

17. Offentlighet och insyn m.m.

Motionerna

I motion 1990/91:K417 framhåller Bengt Harding Olson (fp) att
offentlighet och insynskydd är av grundläggande demokratisk
betydelse. För att tillgodose allas möjlighet till insyn i
offentlig verksamhet bör den nuvarande regleringen reformeras.
Han föreslår att 1 kap. regeringsformen kompletteras med ett
stadgande om att den offentliga verksamheten skall försiggå
under allmänhetens insyn, i den mån annat inte föreskrivs.
Omvänt bör skyddet för enskilda och deras verksamhet samt för
företagare komma till uttryck i en regel i 2 kap.
regeringsformen av innebörd att varje enskild åtnjuter skydd mot
insyn i den mån annat inte föreskrivs i lag. Vidare krävs i
motionen i avvaktan på en förändrad meddelarrätt för att
harmoniera företagshemlighetslagen med grundlagen att det skapas
någon form av rimlig säkerhetsventil, t.ex genom en s.k.
parallellinstruktion.

Ett förstärkt skydd för meddelarfriheten begärs i motion
1991/92:K208 yrkande 3 av Lars Werner m.fl. (v). Motionärerna
hänvisar till att riksdagen i samband med behandlingen av
yttrandefrihetsgrundlagen uttalade att det är angeläget att öka
insynen i det privata näringslivet och de stora organisationerna
och att frågan borde ägnas ökad uppmärksamhet. Självklart finns
enligt motionen ett legitimt behov av företagshemligheter, men
lagen om skydd för företagshemligheter inskränker på ett
orimligt sätt den anställdes rätt att röja missförhållanden i
företagen.

I motion 1991/92:K209 yrkande 1 av Ian Wachtmeister m.fl.
(nyd) begärs en sådan ändring av regeringsformen att
medborgarnas integritet skyddas genom att skyldigheten att lämna
vissa uppgifter begränsas. I undantagsfall skall det finnas
skyldighet att lämna vissa uppgifter, men detta bör endast
förekomma i tungt vägande fall och bör beslutas av riksdagen med
kvalificerad majoritet.

Bakgrund

De grundläggande reglerna om allmänna handlingars offentlighet
meddelas i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Där anges att varje
svensk medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar
(1§) samt att denna rätt får begränsas endast om det är
påkallat med hänsyn till närmare angivna intressen -- t.ex.
rikets säkerhet, att förebygga eller beivra brott samt enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden -- och att sådana
begränsningar skall anges noga i lag (2 §).

I regeringsformen föreskrivs i 1 kap. 1 § tredje stycket att
all offentlig makt utövas under lagarna. I 1 kap. 2 §
regeringsformen anges att det allmänna skall värna den enskildes
privatliv. I 2 kap. 1 § hänvisas till tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om tryckfrihet och om rätten att ta del av allmänna
handlingar. Yttrandefriheten och informationsfriheten regleras i
2 kap. 1och 13 §§ regeringsformen. I yttrandefrihetsgrundlagen
tillförsäkras yttrandefrihet i radio, TV m.m.

Beträffande insynsfrågor kan erinras om det särskilda
stadgandet i 2 kap. 3 § andra stycket om skydd för den enskildes
personliga integritet vid dataregistrering.
Konstitutionsutskottet uttalade i samband med att bestämmelsen
infördes att den personliga integriteten inte kunnat ges en
närmare definition som ett rättsligt begrepp samt att den mycket
väl kunde ha olika innebörd vid skilda tidpunkter och
förhållanden (KU1987/88:19 s. 3).

Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall föreskrifter om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller
åligganden för enskilda meddelas genom lag. Det innebär att det
i princip krävs lagreglering för att statliga
förvaltningsmyndigheter skall kunna kräva in uppgifter från
andra än statliga myndigheter, t.ex. enskilda, företag och
kommuner. I en under våren 1992 beslutad lag, lag (1992:889) om
den officiella statistiken, har föreskrifter om näringsidkares
m.fl. uppgiftsskyldighet för officiell statistik så långt
möjligt samlats. Officiell statistik är sådan statistik för
samhällsplanering, forskning, allmän information och
internationell rapportering som en myndighet framställer enligt
regeringens föreskrifter. Uppgiftsskyldigheten inom jordbrukets
område har dock samlats i en särskild lag, lag (1992:888) om
uppgiftsskyldighet på jordbrukets område. Uppgiftsskyldigheten
för folk- och bostadsräkningen framgår av särskild lagstiftning.
Uppgiftsskyldighet åläggs vidare i en rad lagar som inte gäller
statistik, t.ex skattelagstiftningen.

När det gäller meddelarskyddet kan påminnas om att
konstitutionsutskottet -- vid behandlingen av förslaget till en
yttrandefrihetsgrundlag, 1990/91:KU21 -- åter uttalade sig för
att meddelarskyddet utvidgas till att i princip gälla även
utanför den offentliga sektorn. Frågan borde enligt utskottet
ägnas fortsatt uppmärksamhet, vilket propositionen också gav
uttryck för. Något särskilt uttalande från riksdagens sida
ansågs därför inte nödvändigt (s. 27).

Utskottet uttalade sig också för att det införs bestämmelser i
brottsbalken till stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga
brottmål. Utskottet hänvisade därvid till att
Fängelsestraffkommitténs betänkande (SOU 1988:7) Frihet från
ansvar, vari regler om ansvarsfrihet -- däribland vad som skall
gälla vid intressekollisioner -- vid olika brott behandlas, var
föremål för beredning i regeringskansliet. Enligt utskottets
mening borde det i det sammanhanget övervägas att införa
bestämmelser i brottsbalken som kan ge skydd åt
yttrandefrihetsintressena vid kollision med andra intressen.
Denna fråga om s.k. parallellinstruktion har utretts inom
regeringskansliet (Ds 1991:78). Enligt promemorian har de
överväganden som gjorts lett fram till att en lagstiftning om
att yttrandefrihetsintresset och intresset av informationsfrihet
skall beaktas i vanliga brottmål inte låter sig konstruera på
ett sätt som tillgodser de krav som man bör ställa på
strafflagstiftning. Vidare framhålls att det emellertid redan i
dag finns stöd i lag för hänsyn av det aktuella slaget. Detta
innebär enligt promemorian att de skäl som talar för en
lagstiftning på området inte är så starka som man i förstone kan
tro. Promemorian har varit föremål för remissbehandling och
frågan beräknas inom kort tas upp i en lagrådsremiss.

Utskottets bedömning

I motion K417 begärs att i regeringsformen införs en regel om
att den offentliga verksamheten skall försiggå under allmän
insyn, i den mån inte annat föreskrivs. I regeringsformen finns
emellertid redan i dag en bestämmelse som hänvisar till
tryckfrihetsförordningens föreskrifter om rätten att ta del av
allmänna handlingar. Mot bakgrund av att värdet av den
föreslagna bestämmelsen därför torde vara begränsat är utskottet
inte berett tillstyrka motionen i denna del.

Inte heller är utskottet berett tillstyrka en särskild
grundlagsregel till skydd mot insyn, såsom förordas i denna
motion och även i motion 1991/92:K209. Genom regeringsformens
krav på lagstiftning när det gäller föreskrifter om förhållandet
mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för
enskilda ges ett skydd mot alltför långtgående krav på insyn
från det allmännas sida. Riksdagen har också nyligen beslutat en
samlad lag med grundläggande regler om enskildas
uppgiftsskyldighet för den officiella statistiken. Som framhölls
vid riksdagsbehandlingen är det mycket angeläget att den
officiella statistiken är av god kvalitet och att den ger en
rättvisande bild av läge och utveckling. Integritetsskydd finns
genom sekretesslagens regler om den s.k. statistiksekretessen,
som enligt huvudregeln är absolut. Till detta kommer att lagen
om den officiella statistiken innehåller ett särskilt förbud mot
olovlig identifering. När det gäller folk- och
bostadsräkningarna kan pekas på att lagen (1989:329) om folk-
och bostadsräkning år 1990 innehåller en regel om att de
uppgiftsskyldiga inte får betungas onödigt. En
statistikkommission för 1990 års folk- och bostadsräkning
arbetar för närvarande med frågor rörande folk- och
bostadsräkningen; bl.a. övervägs frågan om helt registerbaserade
räkningar i framtiden. Sammantaget anser utskottet således inte
att en sådan grundlagsreglering som förordas i motionerna
1990/91:K417 i denna del och 1991/92:K209 yrkande 1 är påkallad.

Beträffande meddelarskyddet vill utskottet hänvisa till sitt
tidigare uttalande om att frågan bör ägnas fortsatt
uppmärksamhet. Utskottet anser fortfarande att något särskilt
uttalande från riksdagens sida inte är påkallat. Motionerna
1990/91:K417 i denna del och 1991/92:K208 yrkande 3 avstyrks
därför.

Frågan om en s. k. parallellinstruktion bereds för närvarande
inom regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör resultatet
av beredningsarbetet avvaktas. Motion 1990/91:K417 avstyrks
följaktligen också i denna del.

18. Kontaktannonser

Motionen

I motion 1991/92:K433 yrkande 1 av Margareta Viklund (kds)
framförs att ett sätt att minska verksamheten med
kontaktförmedling av utländska kvinnor är att inte tillåta
annonsering av kontaktverksamhet och förmedling av dessa
kvinnor.

Bakgrund

Frågan om förbud för vissa annonser har
yttrandefrihetsrättsliga och tryckfrihetsrättsliga aspekter.
Regeringsformen tillförsäkrar i 2 kap. 1 § varje medborgare
gentemot det allmänna yttrandefrihet; frihet att i tal, skrift
eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt
uttrycka tankar, åsikter och känslor. Med tryckfrihet förstås
enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen varje medborgares
rätt att ge ut skrifter utan några av myndigheter eller allmänna
organ i förväg lagda hinder, rätten att inte kunna åtalas på
grund av skriftens innehåll annat än inför en laglig domstol och
rätten att inte kunna straffas för innehållet i annat fall än då
det strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn utan
att återhålla allmän upplysning. I överensstämmelse med dessa
grunder för en allmän tryckfrihet och för att säkerställa ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning står det enligt
samma paragraf varje medborgare fritt att -- med iakttagande av
bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen -- i tryckt skrift
yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar
och meddela uppgifter i vilket ämne som helst.

Av 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen framgår att ingen kan
dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet för missbruk av
tryckfriheten eller medverkan däri i annat fall eller i annan
ordning än förordningen föreskriver. För tryckfrihetsbrott genom
periodisk skrift svarar utgivaren (8 kap. 1 §).

Genom 7 kap. 2 § undantas dock annonser och därmed jämförliga
meddelanden delvis från det tryckfrihetsrättsliga
ansvarssystemet. I de fall det omedelbart framgår av
meddelandets innehåll att ansvar för brott kan komma i fråga kan
ett tryckfrihetsrättsligt ansvar utkrävas av utgivaren. I annat
fall tillämpas i stället allmänna straffrättsliga regler om
meddelandet kan anses utgöra ett led i ett brottsligt
förfarande.

Under riksmötet 1990/91 behandlade justitieutskottet en fråga
rörande oetisk kontaktförmedling (JuU21). Justitieutskottet fann
att verksamheten som kan sägas gå ut på att importera kvinnor
till Sverige kunde vara djupt oetisk och kränkande för de
inblandade parterna. Justitieutskottet hade tidigare (Ju
1987/88:12) anfört att den som i vinningssyfte ägnade sig åt
sådan verksamhet på ett cyniskt sätt utnyttjar inte bara
kvinnors önskan om ett bättre liv utan också mäns kontaktbehov
och osäkerhet. Vidare hänvisades till att
socialförsäkringsutskottet i fråga om oetisk kontaktförmedling
uttalat (SfU 1986/87:21) att lagstiftningsåtgärder knappast var
det bästa sättet att komma till rätta med problemet samt till
att Riksåklagaren och Invandrarverket hade ansett att åtgärder
borde vidtas mot denna typ av förmedlingsverksamhet.

Justitieutskottet delade uppfattningen att olika åtgärder
behövs för att hjälpa och stödja berörda kvinnor men uttalade
att det knappast finns behov av ytterligare straffrättsliga
åtgärder riktade mot män som förmår kvinnor att resa till
Sverige.

Konstitutionsutskottet behandlade under förra riksmötet en
fråga rörande de aktuella kontaktannonserna; det gällde missbruk
av bilder och personuppgifter i sådana annonser. Utskottet ansåg
att en utvidgad kriminalisering på det tryckfrihetsrättsliga och
yttrandefrihetsrättsliga området så långt möjligt borde
undvikas. Utskottet utgick emellertid ifrån att regeringen
noggrant följer utvecklingen och lägger fram förslag till
åtgärder om det visar sig nödvändigt (1991/92:KU11 s. 13).

Utskottets bedömning

Som utskottet tidigare framhållit bör begränsningar på det
tryckfrihetsrättsliga och yttrandefrihetsrättsliga området i
möjligaste mån undvikas. Mot denna bakgrund och även med hänsyn
till riksdagens tidigare ställningstaganden när det gäller
lämpligheten av lagstiftningsåtgärder för att komma till rätta
med denna verksamhet är utskottet inte berett tillstyrka ett
förbud mot annonsering av kontaktförmedling av utländska
kvinnor. Motion 1991/92:K433 yrkande 1 avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande äganderätt m.m
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K203, 1990/91:K209,
1990/91:K216 yrkande 8, 1990/91:K224 yrkande 2, 1990/91:K225,
1990/91:K244 i denna del och 1990/91:K250,

2. beträffande allemansrätt
att riksdagen avslår motion 1991/92:K212 yrkande 1 och 2,

3. beträffande närings- och yrkesfrihet
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K216 yrkande 10,
1990/91:K226, 1990/91:K239 yrkande 2 och 1990/91:K244 i denna
del,

4. beträffande negativ föreningsrätt
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K205 yrkande 7,
1990/91:K206, 1990/91:K216 yrkande 9 och 1990/91:K238 yrkande 1,

5. beträffande livsåskådningsfrihet
att riksdagen avslår motion 1991/92:K207,

6. beträffande föräldrarätt
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ub277 yrkande 2,

7. beträffande samernas rätt
att riksdagen avslår motion 1991/92:K230,

8. beträffande patienters rätt till vård och omsorg
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf256 yrkande 1 och
1991/92:So250 yrkande 1,

9. beträffande skydd mot hemlig telefonavlyssning
att riksdagen avslår motion 1991/92:K218,

10. beträffande fackliga stridsåtgärder
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K215 och
1991/92:K208 yrkande 5,

men. (v) - delvis

11. beträffande politisk åsiktsregistrering
att riksdagen avslår motion 1990/91:K204,

men. (v) - delvis

12. beträffande regeringsformens diskrimineringsförbud
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K228 i denna del,
1991/92:L415 yrkande 3 och 1991/92:So292 yrkande 1 i denna del,

men. (v) - delvis

13. beträffande rasism och hets mot folkgrupp m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K502 yrkandena 1 och
2, 1990/91:K247 yrkande 3, 1991/92:K228 i denna del,
1991/92:K410, 1991/92:K424 yrkandena 1 och 2, 1991/92:K427,
1991/92:K520 och 1991/92:So292 yrkande 1 i denna del,

14. beträffande Europakonventionen
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K208 yrkande 2 och
1991/92:K215,

men. (v) - delvis

15. beträffande riksdagens kontrollmakt
att riksdagen avslår motion 1990/91:K205 yrkande 13,

16. beträffande medborgarkontrakt
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K232 och 1991/92:K513,

17. beträffande rättssäkerhet m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K218, 1990/91:K235
(delvis) och 1990/91:K246,

18. beträffande stärkt meddelarskydd
att riksdagen avslår motion 1991/92:K208 yrkande 3,

men. (v) - delvis

19. beträffande offentlighet och insyn i övrigt
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K417 och 1991/92:K209
yrkande 1,

res. (nyd)

20. beträffande kontaktannonser
att riksdagen avslår motion 1991/92:K433 yrkande 1.

Stockholm den 8 oktober 1992

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans
Nyhage (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove
Johansson (s), Sören Lekberg (s), Stig Bertilsson (m), Ingvar
Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s),
Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Elvy Söderström
(s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Offentlighet och insyn m.m. (mom. 19)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Inte heller" och på s. 41 slutar med "är påkallad"
bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det behov av en särskild
bestämmelse i regeringsformen till skydd för den personliga
integriteten och för att begränsa möjligheterna att inhämta
uppgifter från enskilda utöver det skydd mot dataregistrering
som finns i 2 kap. 3 §. Det framstår enligt utskottets mening
som självklart att den enskildes integritet måste skyddas även
på bekostnad av myndigheternas granskande och undersökande
uppgifter. Det måste genom lag klart framgå vilka uppgifter den
enskilde är skyldig att avlämna och vem som har rätt att begära
in uppgifterna. En sådan ingripande lagstiftning måste i
undantagsfall kunna tillgripas men då endast genom kvalificerad
majoritet i riksdagen. Vad utskottet anfört bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande
lydelse:

19. beträffande offentlighet och insyn i övrigt

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K209 yrkande 1
och med anledning av motion 1990/91:K417 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Johan Lönnroth (v) anför:

1. Fackliga stridsåtgärder (mom. 10)

Regeringsformens skydd för rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder har getts en mycket begränsad räckvidd, vilket
också lagrådet konstaterat. Det begränsade skydd som ges i 2
kap. 17 § regeringsformen skulle enligt lagrådet inte ha utgjort
hinder mot att lagstifta om förbud mot fackliga stridsåtgärder i
lönefrågor.

Enligt min mening innebär varje inskränkning i strejkrätten en
viktig begränsning av arbetstagarnas yttersta vapen för att
solidariskt värna om sin värdighet och sina materiella
livsbetingelser. En sådan begränsning kräver djupgående
diskussion och överväganden. Rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder är således en grundläggande fri- och rättighet av
så fundamental betydelse för medborgaren att den bör ges det
skydd som anges i 2 kap. 12 § regeringsformen.

Detta bör ges regeringen till känna.

2. Politisk åsiktsregistrering (mom. 11)

Enligt min mening bör utlänningar också skyddas av förbudet
mot politisk åsiktsregistrering i 2 kap. 3 § regeringsformen.
Det finns i dag inte tillräckliga skäl att upprätthålla den
nuvarande skillnaden i detta avseende mellan svenska och
utländska medborgare. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

3. Regeringsformens diskrimineringsförbud (mom. 12)

Enligt min mening är det angeläget att förbudet mot
diskriminerande lagstiftning i 2 kap. 15 § regeringsformen
utvidgas till att även omfatta dem som har homosexuell läggning.
Det finns nämligen i dag för de homosexuella diskriminerande
lagstiftning på en rad områden, och det finns risk för att denna
diskriminering inte automatiskt kommer att upphöra även om
partnerskap för homosexuella införs.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

4. Europakonventionen (mom. 14)

Europakonventionen kan genast göras tillämplig i svensk rätt
genom inkorporering och skulle därigenom på ett enkelt sätt
stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna här i landet. Det
skulle få den effekten att den enskilde kan åberopa konventionen
som svensk lag i svenska domstolar.

Det finns enligt min mening inte anledning att som regeringen
gjort i direktiven 1991:119 koppla ihop frågan om införlivande
av Europakonventionen i svensk rätt med ett svenskt medlemskap i
EG. Även bortsett från frågan om medlemskap i EG och om
innehållet i EG-rätten finns det tillräckliga skäl att snarast
och utan ytterligare utredning inkorporera konventionen i svensk
rätt.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

5. Stärkt meddelarskydd (mom. 18)

Som utskottet tidigare understrukit är det angeläget att öka
insynen i det privata näringslivet och de stora
organisationerna. Dagens ökande arbetslöshet har fört med sig
den negativa konsekvensen att människorna blir allt räddare att
öppet uttala sin mening om eventuella olagligheter eller
maktmissbruk; bl.a. gäller detta de stora massmedieföretagen.
Det finns mot denna bakgrund all anledning att frågan får den
ökade uppmärksamhet i regeringskansliet som utskottet förutsatte
i samband med behandlingen av den nya yttrandefrihetsgrundlagen
och att ett förslag till stärkt grundlagsskydd framläggs för
riksdagen.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
10--12, 14 och 18 borde ha hemställt:

10. beträffande fackliga stridsåtgärder
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:K215 och
1991/92:K208 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,

11. beträffande politisk åsiktsregistrering
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K204 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

12. beträffande regeringsformens diskrimineringsförbud
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L415 yrkande 3
och med anledning av motionerna 1991/92:K228 i denna del och
1991/92:So292 yrkande 1 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,

14. beträffande Europakonventionen
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K208 yrkande 2
och med anledning av motion 1991/92:K215 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,

18. beträffande stärkt meddelarskydd
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K208 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.