Franchising och rättsligt fel vid köp
Betänkande 1995/96:LU19
Lagutskottets betänkande
1995/96:LU19
Franchising och rättsligt fel vid köp
Innehåll
1995/96 LU19
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet två motioner, som väckts under den allmänna motionstiden år 1995. I den ena motionen begärs tillkännagivande om lagstiftning om franchising. I den andra motionen yrkas att riksdagen skall besluta om ändring i köplagens bestämmelse om rättsliga fel.
Utskottet avstyrker bifall till båda motionerna.
Till betänkandet har fogats en reservation (v).
Motionerna
1994/95:L901 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i 41 § köplagen att även rättsliga fel i immaterialrättsligt avseende skall anses vara rättsliga fel i köplagens mening.
1994/95:L907 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lagstiftning om franchising.
Utskottet
Franchising
Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare, franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster under visst namn och ett visst kännetecken som tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från franchisegivarens och hans franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn och för egen räkning. Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna.
Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de frågor och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med franchising (bet. NU 1983/84:3) tillsattes år 1984 Franchiseutredningen. Utredningen presenterade i betänkandet Franchising (SOU 1987:17) ett förslag till lag om franchising. Lagförslaget innehöll en definition av vad som avses med franchising samt vidare bestämmelser om bl.a. uppsägningstidens längd, informationsskyldighet i förhållande till tredje man och förhandlingsskyldighet för franchisegivaren. Regeringen har hösten 1991 beslutat att lägga utredningen till handlingarna. Någon lagstiftning som direkt tar sikte på franchising finns således inte. Vissa konkurrensrättsliga regler finns dock i förordningen (1993:79) om gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen (1993:20) för franchiseavtal.
Genom bildandet av Svenska Franchiseföreningen har s.k. egenåtgärder kommit till stånd. Föreningen är en ideell sammanslutning med uppgift att sprida kunskap om franchising och att verka för att franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen, som har såväl franchisegivare som franchise-tagare som medlemmar, har utarbetat etiska regler för franchising. Föreningen är vidare huvudman för en etisk nämnd som skall verka för upprätthållande och vidmakthållande av god affärssed inom svensk franchising. Nämnden fullgör sin uppgift genom uttalanden och den utgörs av ordförande, vice ordförande och ytterligare fyra ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister med erkänd kompetens, fristående från huvudmannen men med kännedom om franchising. De övriga ledamöterna skall hämtas från föreningens medlemsföretag, två från givare- och två från tagaresidan. Samtliga ledamöter utses av huvudmannen. Nämnden kan ta upp ett ärende efter framställning från myndighet, företag, organisation eller enskild person som har ett berättigat intresse av frågan. Nämnden kan också ta upp ett ärende på eget initiativ.
I motion L907 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) framhålls att det är en allvarlig olägenhet att franchising inte är lagreglerad. Enligt motionärerna är nämligen de avtal som träffas mellan franchisegivare och franchisetagare oftast ensidigt utformade till franchisetagarnas nackdel. Franchiseföreningen har såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar och har, enligt motionärerna, den sammansättningen för att förhindra förhandlingar med Franchisetagarnas Riksorganisation (FRO). Denna organisation är den enda som tillvaratar franchisetagarnas intressen gentemot franchisegivarna när det gäller villkor i avtalen mellan parterna samt fackliga och sociala frågor i övrigt. En lagstiftning om franchising behövs som skydd för den ofta mycket utsatta grupp av småföretagare som franchisetagarna utgör. Den lagstiftning som krävs bör, enligt motionärernas mening, bygga på förslagen i Franchiseutredningens betänkande. Däremot bör franchisetagarnas ställning i förenings- och förhandlingshänseende bli föremål för utredning.
Utskottet kan konstatera att frågan om lagstiftning om franchising senast behandlades av riksdagen hösten 1994 (se bet. 1994/95:LU2). I det sammanhanget erinrades om att frågan hösten 1992 varit föremål för en utförlig behandling i det av riksdagen godkända betänkandet 1992/93:LU2. Utskottet, som därvid ansåg att någon lagstiftning om franchising inte borde införas, erinrade om att en relativt noggrant reglerad självsanerande verksamhet uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka för god affärssed på området. Några olägenheter till följd av denna ordning syntes inte ha framkommit. Utskottet konstaterade vidare att regeringen inte funnit skäl att lägga fram förslag om franchising på grundval av Franchiseutredningens betänkande. Utskottet fann för sin del inte skäl till annan bedömning av behovet av lagstiftning på området. Enligt utskottets mening borde emellertid utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst borde förhållandena utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll också att som utgångspunkt måste gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett sätt som står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Skulle mot den bakgrunden förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt förelägga riksdagen förslag i ämnet.
När det gäller frågans behandling internationellt kan utskottet konstatera att UNIDROIT, som är ett internationellt institut med uppgift att verka för harmonisering av privaträtten, har en arbetsgrupp som studerar olika frågor som har samband med franchising. Arbetsgruppen håller för närvarande på att ta fram en handbok som behandlar olika problem vid internationell franchising. Därefter skall arbetsgruppen överväga hur institutets vidare agerande på området skall läggas upp. Även inom Europarådet har frågan om franchising tagits upp, men enligt vad utskottet har erfarit kommer man att avvakta resultatet av det arbete som nu bedrivs inom UNIDROIT.
Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade uppfattning och anser således att någon lagstiftning om franchising nu inte bör införas. Utskottet förutsätter dock att regeringen följer den internationella utvecklingen, framför allt förhållandena inom EU, och, om det skulle visa sig att det uppkommer ett behov av lagstiftning om franchising, förelägger riksdagen erforderliga förslag. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion L907.
Rättsligt fel vid köp
Den nya köplagen (1990:931) antogs av riksdagen våren 1990 och trädde i kraft den 1 januari 1991 (prop. 1988/89:76, bet. 1989/90:LU34, rskr. 299). Lagens bestämmelser är dispositiva, vilket innebär att de sätts ur kraft genom avtal. Enligt särskild föreskrift skall lagens bestämmelser inte heller tillämpas om annat följer av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
I köplagen har tagis in flera vägledande bestämmelser för bedömningen av om en vara skall anses felaktig. I enlighet med lagens dispositiva karaktär föreskrivs att varan skall stämma överens med vad som följer av avtalet. För de fall när avtalet inte ger besked om hur en vara skall vara beskaffad anges vissa grundkrav som måste vara uppfyllda. En vara som avviker i något av de angivna hänseendena eller i något annat avseende från vad köparen med fog kunnat förutsätta skall anses som felaktig. Vidare föreskrivs att fel skall anses föreligga om varan inte överensstämmer med information om varan som köparen har erhållit före köpet. För varor som har sålts i befintligt skick gäller att varan skall anses felaktig om den inte uppfyller en viss minimistandard. Om varan är felaktig får köparen göra vissa påföljder gällande, om inte felet beror på köparen eller något förhållande på hans sida. De påföljder som kan komma i fråga är avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller hävning. Köparen kan dessutom kräva skadestånd och även hålla inne betalningen. I fråga om rätten till skadestånd gäller att köparen i princip har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att felet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. S.k. indirekt förlust ersätts inte. Om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfäst har dock köparen alltid rätt till ersättning.
I köplagen finns en särskild bestämmelse om säljarens ansvar för s.k. rättsligt fel (41 §). Ett rättsligt fel föreligger om tredje man äger varan eller har panträtt eller någon annan liknande rätt i den. För rättsliga fel som föreligger vid köpet är säljarens skadeståndsskyldighet strikt och utan annat undantag än för det fall köparen kände till eller borde känt till felet. Säljaren har med andra ord ett garantiansvar för sådana rättsliga fel, om inte något annat avtalats. Detta betyder också att skadeståndsskyldigheten kommer att omfatta all förlust utan åtskillnad mellan direkt och indirekt förlust. I övrigt gäller i princip samma bestämmelser för rättsliga fel som för andra fel.
Uttrycket liknande rätt i 41 § är avsett att begränsa bestämmelsens räckvidd. Bestämmelsen om rättsliga fel är inte avsedd att tillämpas om varans användning eller vidareförsäljning skulle strida mot tredje mans patent- varumärkes- eller upphovsrätt (immaterialrättsliga fel). I samband med köplagens tillkomst uttalades att frågan vilken inverkan som tredje mans immaterialrätt skall ha på förhållandet mellan säljare och köpare får bedömas enligt allmänna regler (prop. 1988/89:76 s. 142).
I motion L901 av Lennart Hedquist (m) begärs att köplagen ändras så att bestämmelsen om rättsligt fel i 41 § görs tillämplig även på immaterialrättsliga fel. Motionären anför som exempel att den som köpt ett parti jeans, som med orätt bär ett känt varumärke, bör ha en självklar rätt att returnera partiet. Köplagen bör i detta avseende bringas i överensstämmelse med den i Europa normala rättsregeln köpmän emellan.
Utskottet konstaterar att den omständigheten att köplagens bestämmelser om påföljder vid rättsliga fel inte är avsedda att omfatta immaterialrättsliga fel inte betyder att det saknas regler för säljarens ansvar för sådana fel. Om inte köpeavtalet ger ledning för bedömningen huruvida ett immaterialrättsligt fel föreligger och detta inte heller kan avgöras med stöd av praxis, handelsbruk eller annan sedvänja, får bedömningen ske mot bakgrund av lagens allmänna felregler. Om ett immaterialrättsligt fel hindrar köparen från att använda varan för det avsedda ändamålet eller i övrigt medför att varan avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta innebär dessa regler att varan skall anses vara behäftad med köprättsligt fel och köparen har rätt att göra gällande påföljder, inklusive skadestånd. När det gäller skadeståndets omfattning blir i dessa fall ersättningen begränsad till direkt förlust, såvida det inte kan visas att säljaren varit försumlig. Detta är i och för sig en skillnad i förhållande till rättsliga fel, där skadeståndsansvaret i regel omfattar även indirekt förlust. Denna köprättsliga skillnad mellan rättsliga och immaterialrättsliga fel torde i praktiken, såvitt utskottet kan bedöma, inte innebära några olägenheter. Det rör sig dessutom om två artskilda feltyper där det strängare skadeståndsansvaret för de rättsliga felen motiverats av att det som regel är omöjligt för en köpare att vid en undersökning fastställa ett sådant fel. Det har för övrigt också i den juridiska litteraturen gjorts gällande att det vid tillämpningen av köplagen inte kan antas att säljaren generellt svarar för immaterialrättsliga begränsningar på grund av tredje mans rätt i likhet med vad som gäller för rättsliga fel (Ramberg, Köplagen, 1995, s. 258).
I sammanhanget kan erinras om att frågan om säljarens ansvar för immaterialrättsliga fel var föremål för behandling i samband med köplagens tillkomst. Sålunda övervägde den nordiska arbetsgruppen för köplagstiftning huruvida köparen borde få göra gällande påföljder av rättsligt fel också i de fall varan gör intrång i annans immaterialrätt. Arbetsgruppen avvisade emellertid tanken på en sådan reglering. Att inom ett rimligt omfång - med den pregnans som krävs av en lagtext - utarbeta regler för de mångskiftande fall då intrång i annans immaterialrätt kan aktualiseras, skulle enligt arbetsgruppen möta stora svårigheter (NU 1984:5). Mot bakgrund av de överväganden som sålunda gjordes valde man att inte behandla de immaterialrättsliga felen i en särregel.
Med hänsyn till det anförda kan utskottet inte på föreliggande underlag finna skäl att förorda en särskild reglering för denna typ av fel. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L901.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande franchising
att riksdagen avslår motion1994/95:L907,
res. (v)
2. beträffande rättsligt fel
att riksdagen avslår motion1994/95:L901.
Stockholm den 5 mars 1996
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s), Anders Ygeman (s) och Marietta de Pourbaix- Lundin (m).
Reservation
Franchising (mom. 1)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med Utskottet kan och på s. 3 slutar med motion L907 bort ha följande lydelse:
Det är enligt utskottets mening en allvarlig olägenhet att Sverige i dag saknar lagstiftning som direkt tar sikte på franchising. De avtal som träffas mellan franchisegivare och franchisetagare är nämligen oftast ensidigt utformade till franchisetagarnas nackdel, och franchisetagarna befinner sig inte sällan i en beroendeställning i förhållande till franchisegivarna.
En lagstiftning om franchising behövs därför som skydd för den ofta svårt utsatta grupp av småföretagare som franchisetagarna utgör. Något ytterligare utredningsarbete torde inte behövas, utan den lagstiftning som krävs bör, enligt utskottets mening, bygga på de förslag som finns i Franchiseutredningens betänkande.
Riksdagen bör med anledning av motion L907 begära förslag från regeringen i enlighet med vad utskottet nu anfört.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande franchising
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:L907 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Gotab, Stockholm 1996