Konstitutionsutskottets betänkande2003/04:KU3

Frågor om kommunal demokrati

Sammanfattning

I   betänkandet   behandlas   motioner  från  allmän
motionstid, huvudsakligen från hösten 2002.
Motionerna avser
   kommunernas organisation och verksamhetsformer,
   förtroendevaldas valbarhet och arbetsvillkor,
   direktvalda kommundelsnämnder,
   möjlighet till kommunala extraval,
   medborgarförslag och folkomröstningsinitiativ,
   befogenheter för självförvaltningsorgan,
   kommunrevisionen,
   kommunmedlemskapet, och
   rikets indelning.
Utskottet   avstyrker   samtliga   motioner.   Nio
reservationer  och  två  särskilda   yttranden   har
lämnats.  Av  reservationerna  avser  en möjligheten
till  kommunala  extraval  och  en  förfarandet  vid
indelningsändringar. Bakom dessa reservationer  står
utskottets   samtliga  m-,  fp-,  kd-,  c-  och  mp-
ledamöter.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut


1. Nämndorganisationen
 Riksdagen avslår motion 2002/03:K287.

2. Närvarorätt vid nämndsammanträden

Riksdagen  avslår  motionerna  2002/03:K411 och
2003/04:K288.

3. Offentliga nämndsammanträden

Riksdagen   avslår   motionerna   2002/03:K348,
2002/03:K383 yrkande 11, 2002/03:K385  yrkande  6
och 2003/04:K290 yrkande 14.
Reservation 1 (fp, mp)

4. Möjlighet att behålla uppdrag vid
flyttning

Riksdagen  avslår  motionerna  2002/03:K284 och
2003/04:K231.
Reservation 2 (c, mp)

5. Förtroendevaldas ersättning

Riksdagen   avslår   motionerna   2002/03:K327,
2002/03:K357 och 2003/04:K387.

6. Översyn av ledighets- och
ersättningsbestämmelser

Riksdagen avslår motion 2002/03:K383  yrkandena
1 och 10.

7. Funktionshindrades möjligheter

Riksdagen    avslår   motionerna   2002/03:K383
yrkande 13 och 2002/03:So362 yrkande 14.

8. Direktvalda kommundelsnämnder

Riksdagen   avslår    motionerna   2002/03:K241
yrkande   15,   2002/03:K385    yrkande   5   och
2003/04:K290 yrkande 13.
Reservation 3 (v, fp, c, mp)

9. Kommunala extraval

Riksdagen    avslår   motionerna   2002/03:K385
yrkande 7 och 2003/04:K290 yrkande 15.
Reservation 4 (m, kd, fp, c, mp)

10. Medborgarförslag m.m.

Riksdagen   avslår    motionerna   2002/03:K259
yrkandena  1 och 2 och 2002/03:K383  yrkandena  4
och 7.
Reservation 5 (mp)

11. Folkomröstningsinitiativ

Riksdagen    avslår   motionerna   2002/03:K321
yrkandena   1-3,   2002/03:N302    yrkande    24,
2003/04:K230 och 2003/04:N335 yrkande 10.
Reservation 6 (m, kd, fp, c, mp) - motiv.

12. Självförvaltningsorgan

Riksdagen  avslår motion 2002/03:K241 yrkandena
5 och 6.
Reservation 7 (c)

13. Ungdomars deltagande i den demokratiska
processen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K241 yrkande 2.

14. Folkrörelser

Riksdagen avslår motion 2002/03:K358.

15. Decentralisering

Riksdagen avslår motion 2002/03:K385 yrkande 3.

16. Kommunrevision

Riksdagen   avslår   motionerna   2002/03:K374,
2003/04:K289   yrkande    8,   2003/04:K360   och
2003/04:K391.
Reservation 8 (m, kd, fp, mp)

17. Kommunmedlemskap

Riksdagen  avslår motionerna  2002/03:K263  och
2003/04:K273.

18. Indelningsfrågor

Riksdagen   avslår    motionerna   2002/03:K241
yrkandena 13 och 14, 2002/03:K335 yrkandena 1 och
2, 2002/03:K355,  2002/03:K388  yrkandena 1 och 2
samt  2001/02:Bo227, 2001/02:Bo315,  2003/04:K252
yrkandena 1 och 2, 2003/04:K335 yrkandena 1 och 2
och 2003/04:K366 yrkandena 1 och 2.
Reservation 9 (m, kd, fp, c, mp)





Stockholm den 30 oktober 2003

På konstitutionsutskottets vägnar


Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar
Hökmark (m),  Barbro  Hietala  Nordlund  (s),  Kenth
Högström  (s),  Ingvar Svensson (kd), Mats Einarsson
(v), Mats Berglind  (s), Henrik S Järrel (m), Anders
Bengtsson (s), Tobias  Krantz (fp), Kerstin Lundgren
(c),  Helene Petersson (s),  Nils  Fredrik  Aurelius
(m), Billy  Gustafsson  (s),  Gustav  Fridolin (mp),
Inger  Jarl  Beck  (s),  Christer  Adelsbo  (s)  och
Liselott Hagberg (fp).

2003/04

KU3


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

Ärendet  består  av motioner från allmän motionstid,
huvudsakligen   från    hösten    2002.   Utskottets
behandling  av  ärendet påbörjades under  föregående
riksmöte och från  allmänna  motionstiden  2003  har
endast    tagits    med   motionsyrkanden   som   är
överensstämmande med tidigare väckta yrkanden.

Motionerna är förtecknade i bilaga 1.
Utskottet har inhämtat  ett yttrande från Lagrådet
över två lagförslag som rör  rikets  indelning i län
och  landsting.  Lagförslagen, som upprättades  inom
utskottets kansli  våren 2002, återfinns tillsammans
med  åtföljande  kanslipromemoria  i  bilaga  2  och
Lagrådets yttrande i bilaga 3.

Bakgrund


Under   riksmötet   2001/02   behandlade   riksdagen
regeringens proposition 2001/02:80 Demokrati för det
nya  seklet,  nedan benämnd  Demokratipropositionen,
tillsammans med ett stort antal motioner. Utskottets
ställningstaganden,   som   också  blev  riksdagens,
redovisas i utskottets betänkande  2001/02:KU14  med
samma  titel  som propositionen. De lagändringar som
gjordes med anledning  av  propositionen,  främst  i
kommunallagen   (1991:900),   trädde   i  kraft  vid
halvårsskiftet 2002.

Många av de frågor som behandlas i nu föreliggande
betänkande  behandlades  i  den nämnda propositionen
och     hade     dessförinnan     diskuterats     av
Demokratiutredningen i dess betänkande  En  uthållig
demokrati!  Politik  för  folkstyrelse på 2000-talet
(SOU 2000:1) och av Kommundemokratikommittén  i dess
betänkande    Att    vara    med    på   riktigt   -
demokratiutveckling  i  kommuner och landsting  (SOU
2001:48).  Demokratiutredningen   hade   under   sin
utredningstid  även producerat 32 småskrifter och 13
forskarvolymer  i   ämnen   av   betydelse  för  den
demokratiska  utvecklingen. Kommundemokratikommittén
har avgivit ytterligare  betänkanden,  nämligen  Att
tänka  efter  före - samråd i kommuner och landsting
(SOU 2001:89) och  Ändrad  indelning?  En översyn av
reglerna   för  indelningsändringar  (SOU  2002:33).
Förslagen i  dessa  utredningsbetänkanden  har  inte
ännu lett till regeringsförslag. Vissa av motionerna
i föreliggande betänkande avser ämnen som tas upp  i
dem.
På  förslag i Demokratipropositionen har riksdagen
fastställt  långsiktiga  mål för demokratipolitiken.
Dessa mål avser
   att  valdeltagandet skall  öka  väsentligt  i  de
nationella  och  kommunala  valen, liksom i valet
till Europaparlamentet,
   att  en  ökad andel av medborgarna  skall  inneha
någon form  av  politiskt  förtroendeuppdrag samt
att antalet personer som någon  gång  i livet har
innehaft ett sådant uppdrag också skall öka,
   att  medborgarna skall ha bättre möjligheter  att
delta  i och påverka den politiska processen samt
att andelen  medborgare  som  deltar  i den också
skall öka, samt
   att  medborgarnas  möjligheter  att  påverka  den
politiska processen skall bli mer jämlika  än  de
är i dag och att andelen ungdomar, arbetslösa och
personer  med  utländsk bakgrund som deltar i den
politiska processen skall öka.
Regeringen framhöll  i  Demokratipropositionen att
det är angeläget att kunna  avläsa effekterna av den
långsiktiga strategin samt förklarade  att målen och
flertalet    av    de    föreslagna   åtgärderna   i
propositionen skall följas upp och utvärderas, bl.a.
i syfte att skapa underlag  för  fortsatta reformer.
Regeringen  avsåg att under 2002 ta  initiativ  till
utvecklandet av ett uppföljningssystem som möjliggör
en uppföljning  av  mål  och  åtgärder  liksom andra
aktörers  arbete som har betydelse för möjligheterna
att  uppnå målen.  Regeringen  avsåg  också  att  på
lämpligt   sätt  fortlöpande  redovisa  den  svenska
demokratins utveckling i förhållande till de mål som
anges i propositionen.
Vid kontakter  med Regeringskansliet har inhämtats
att  uppföljningssystemet   bygger   på  former  som
använts   sedan  1996.  Uppdrag  har  lämnats   till
Statistiska  centralbyrån, Göteborgs universitet och
Vetenskapsrådet.    Avsikten    är    att   redovisa
demokratiutvecklingen i en skrivelse till  riksdagen
under år 2004.
Statistiska   centralbyrån  skall  bl.a.  ta  över
ansvaret  för  den  av  Statskontoret  skapade  s.k.
pilotdatabasen,    som   innehåller   uppgifter   om
kommunernas  och landstingens  förnyelsearbete,  som
bl.a.  rör den  lokala  demokratins  utveckling  och
funktionssätt,   samt   lämna   förslag  om  hur  en
undersökning  om  förtroendevalda  i   kommuner  och
landsting bör genomföras och finansieras.
Göteborgs  universitet  skall  lämna  förslag   om
vilken   statistik   som   bör  produceras  för  den
återkommande uppföljningen av  målen  och  vissa  av
åtgärderna i Demokratipropositionen.
Vetenskapsrådet  skall  göra  en  kartläggning  av
forskningen  om demokrati, offentlig förvaltning och
folkrörelser.
De nämnda uppdragen skall redovisas under november
2003.
Vidare har Mitthögskolan  haft regeringens uppdrag
att utvärdera det utvecklingsarbete  för den svenska
folkstyrelsen, som regeringen genomförde  2000-2002,
och   som   hade  beteckningen  Tid  för  demokrati.
Resultatet av  utvärderingen  överlämnades   den   2
september 2003.

Utskottets överväganden


Kommunernas organisation och
verksamhetsformer

Nämndorganisationen


Utskottets förslag i korthet

Utskottet   avstyrker   med  hänvisning  till
genomförda   lagändringar   och    till   sin
bedömning under förra riksmötet en motion  om
att   kommunerna   skall  vara  skyldiga  att
inrätta miljönämnder.
Gällande ordning

Kommunernas   och  landstingens   organisation   och
verksamhetsformer  regleras  i  3 kap. kommunallagen
(1991:900). Där finns bestämmelserna om tillsättning
av  styrelse,  nämnder,  fullmäktigeberedningar  och
revisorer.

Kommunfullmäktige respektive landstingsfullmäktige
är   beslutande   församlingar.    Det    är   dessa
församlingar     som    tillsätter    kommunstyrelse
respektive landstingsstyrelse  samt  de  nämnder som
utöver  styrelsen  behövs för att fullgöra kommunens
eller   landstingets  uppgifter   enligt   särskilda
författningar   och   för   verksamheten  i  övrigt.
Fullmäktige        får        också        tillsätta
fullmäktigeberedningar.
Fullmäktige   skall  normalt  bestämma  nämndernas
verksamhetsområden  och inbördes förhållanden. Bland
annat får fullmäktige  besluta att en nämnd skall ha
hand om en eller flera verksamheter i hela eller för
en del av kommunen eller landstinget.
Enligt  tidigare  kommunallag   gällde   att   den
kommunala   nämndorganisationen  var  indelad  i  en
specialreglerad  och  en  kommunallagsreglerad  del.
Vissa  specialreglerade nämnder, dvs. sådana där det
i speciallagstiftning  fanns  särskilda föreskrifter
om nämnderna, var obligatoriska.  Det  ställdes  upp
krav  på  att  det  i  varje  kommun  skulle  finnas
byggnadsnämnd,    miljö-    och    hälsoskyddsnämnd,
socialnämnd och skolstyrelse. De uppgifter  som  låg
på  nämnderna  enligt  lagens krav fick inte flyttas
över på någon annan nämnd.  Som  motiv för den ökade
organisationsfriheten framhölls i  förarbetena  till
den nuvarande lagen (prop. 1990/91:117 s. 40)  bl.a.
att  utvecklingen  under  senare år på det kommunala
verksamhetsfältet  kännetecknats  av  att  gränserna
mellan olika sektorer  blivit  mindre skarpa och att
behovet  av  sektorssamverkan således  ökat.  Vidare
hänvisades  till  det  förändringsarbete  som  varit
inriktat  på  att   decentralisera   den   kommunala
verksamheten.  Utvecklingen  hade enligt regeringens
mening  nått  det  stadiet  att  alla  kommuner  och
landsting  borde  ges möjlighet att  organisera  sin
verksamhet  på  ett friare  sätt  och  själva  kunna
bestämma  hur de ville  fördela  sina  uppgifter  på
olika kommunala  nämnder. För att åstadkomma en ökad
organisatorisk  frihet   på   det   specialreglerade
området borde de återstående kraven på obligatoriska
nämnder  slopas.  Av  lagstiftningen  på  de  skilda
specialområdena borde det i stället framgå att det i
varje kommun skulle finnas ett eller flera ansvariga
politiska organ för respektive verksamhetsområde.
I 3 kap. 5 § kommunallagen finns bestämmelser  för
att  undvika  jävssituationer.  En  nämnd  får  inte
bestämma   om  rättigheter  eller  skyldigheter  för
kommunen eller  landstinget  i  ärenden  där nämnden
företräder kommunen eller landstinget som  part.  En
nämnd  får  inte  heller  utöva  i  lag  eller annan
författning    föreskriven    tillsyn   över   sådan
verksamhet     som     nämnden    själv    bedriver.
Jävsbestämmelser  för enskilda  förtroendevalda  och
anställda finns i 6 kap. 24-27 §§ kommunallagen.
Fullmäktige skall  själv  besluta i ärenden som är
av principiell beskaffenhet eller  annars  av större
vikt för kommunen eller landstinget. Sådana  ärenden
kan   exempelvis   gälla   mål  och  riktlinjer  för
verksamheten,  budget,  skatt  eller  andra  viktiga
ekonomiska frågor.
I 26 kap. miljöbalken finns  bestämmelser  om  att
varje   kommun   genom  den  eller  de  nämnder  som
fullmäktige  bestämmer  utövar  tillsyn  över  olika
verksamheter samt  om  att regeringen får föreskriva
att en tillsynsmyndighet  får  överlåta åt en kommun
att  i  ett visst avseende utöva sådan  tillsyn  som
annars    skulle     skötas     av     en    statlig
tillsynsmyndighet,    om    kommunen    har    gjort
framställning  om  det.  En  sådan  överlåtelse  får
enligt  26  kap. 4 § andra stycket återkallas. Efter
en lagändring,  som  trädde  i kraft den 1 september
2003  (prop.  2002/03:54, bet. 2002/03:MJU15,  rskr.
2002/03:238, SFS  2003:518), gäller att överlåtelsen
skall   återkallas,   om    kommunen    ändrar   sin
nämndorganisation så att den strider mot 13 kap. 5 §
andra  stycket  kommunallagen.  En  ändring  gjordes
samtidigt  i  6  kap.  25 § kommunallagen (a. prop.,
bet.,  rskr., SFS 2003:519),  som  innebär  att  jäv
skall anses föreligga för en förtroendevald eller en
anställd   i  ärende  som  rör  tillsyn  över  sådan
kommunal verksamhet  som  han  eller  hon  själv  är
knuten till.

Motion

Leif  Björnlod  och  Helena  Hillar  Rosenqvist (mp)
anser  i  motion  2002/03:K287 att miljönämnderna  i
kommunerna bör göras  obligatoriska  igen  och begär
ett   tillkännagivande   för  regeringen  om  detta.
Erfarenheter från kommuner  där  miljönämnder bakats
ihop  med  andra  nämnder,  som byggnadsnämnd  eller
teknisk   nämnd,   visar  enligt  motionärerna   att
miljöpolitikerna  försvinner.  För  att  miljöbalken
skall få avsett genomslag,  men  också  för  att den
lokala     tillsynsmyndigheten    skall    få    den
självständiga  ställning  den  behöver  och  för att
arbetet   med   miljömålen   skall   kunna  bedrivas
engagerat  av såväl politiker som tjänstemän  lokalt
är   det   enligt    motionärerna   nödvändigt   med
obligatoriska miljönämnder.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade en  motsvarande  motion  i sitt
betänkande 2001/02:KU14. Utskottet ansåg då att  den
friare  nämndorganisation  som  infördes  genom  den
nuvarande  kommunallagen  bör  bestå  och  avstyrkte
motionen. - Reservation avgavs av v och mp.

Utskottets ställningstagande

Utskottet,   som   anser   att   syftet  med  motion
2002/03:K287 (mp), som väcktes under  hösten 2002, i
huvudsak  är  tillgodosett  genom  de  ändringar   i
miljöbalken  och  kommunallagen  som nämnts ovan och
nyligen trätt i kraft, vidhåller sin  bedömning från
föregående riksmöte och avstyrker motionen.


Närvarorätt och öppenhet vid nämndsammanträden


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  avstyrker motioner om obligatorisk
närvarorätt    vid    nämndsammanträden   för
förtroendevalda som inte  är  ledamöter eller
ersättare  i nämnden och om offentlighet  som
huvudregel för nämndsammanträden.
Jämför reservation 1 (fp, mp).

Gällande ordning

4 kap. kommunallagen  innehåller  bestämmelser om de
förtroendevalda.     Närmare     bestämmelser     om
verksamhetsformerna  för  kommunala   styrelser  och
nämnder finns i 6 kap. kommunallagen.

Med  förtroendevalda  avses i lagen ledamöter  och
ersättare     i     fullmäktige,     nämnder     och
fullmäktigeberedningar     samt     revisorer    och
revisorsersättare.   Vidare   avses  ledamöter   och
ersättare    i    den    beslutande    församlingen,
förbundsstyrelsen  eller annan nämnd, de  beslutande
församlingarnas  beredningar   samt   revisorer  och
revisorsersättare i ett kommunalförbund.
I  fråga  om  närvarorätt för förtroendevalda  vid
sammanträden i styrelsen  och  andra  nämnder gäller
enligt 4 kap. 23 § kommunallagen att fullmäktige får
besluta  att en förtroendevald som inte  är  ledamot
eller ersättare i en viss nämnd skall få närvara vid
nämndens sammanträden  och  delta i överläggningarna
men inte i besluten. Fullmäktiges beslut om rätt att
närvara  och  delta  i  överläggningarna   får  även
innefatta att den förtroendevalde skall ha rätt  att
få sin mening antecknad i protokollet.
En  nämnds sammanträden skall enligt 6 kap. 19 a §
kommunallagen  hållas  inom  stängda dörrar. Nämnden
får  besluta  att  dess  sammanträden   skall   vara
offentliga,   om   fullmäktige   har   medgett  det.
Sammanträdena skall dock alltid hållas inom  stängda
dörrar i ärenden om myndighetsutövning eller där det
finns   uppgifter   som   omfattas   av   sekretess.
Motsvarande  bestämmelse  för fullmäktigeberedningar
finns i 3 kap. 7 § kommunallagen,  där  den infördes
efter   förslag   i   Demokratipropositionen  (prop.
2001/02:80).

En nämnd får enligt 6 kap.  19 § kommunallagen kalla
en ledamot eller ersättare i  fullmäktige,  en annan
nämnd  eller  beredning,  en  anställd  hos kommunen
eller  landstinget  eller en särskild sakkunnig  att
närvara   vid   ett  sammanträde   för   att   lämna
upplysningar. Nämnden  kan  besluta  att den som har
kallats  får  delta  i överläggningarna men  däremot
inte i besluten.

Förarbetsuttalanden

I  förarbetena  till  den   nuvarande  kommunallagen
(prop. 1990/91:117, bet. 1990/91:KU38)  diskuterades
frågan  om att ge obligatorisk närvarorätt  för  ett
parti  som   har   fått   mandat  i  fullmäktige.  I
propositionen  framhölls att  det  från  demokratisk
synpunkt var angeläget  att  de mindre partierna ges
rimliga möjligheter att agera och att de får både en
god  information om verksamheten  och  insyn  i  den
beredningsprocess     som    föregår    fullmäktiges
handläggning av ärendena.  Vidare framhölls dock att
fråga  blir  om  en  avvägning mellan  principen  om
valutslagets betydelse  för ett partis ställning och
inflytande  och  nämnda  minoritetsintresse.  Enligt
regeringens mening måste den  förstnämnda  principen
ges   företräde  framför  minoritetsintresset.  Till
detta kom  vikten  av  att upprätthålla fullmäktiges
rätt    att    bestämma   om   organisationen    och
arbetsformerna   i    den    egna   kommunen   eller
landstinget. Av principiella och  av  praktiska skäl
samt    mot    bakgrund   av   den   mycket   starka
remissopinionen   var  regeringen  inte  beredd  att
föreslå en obligatorisk  rätt  för  företrädare  för
mindre  partier  att vara närvarande på sammanträden
med styrelsen, delta  i  överläggningen  och  få sin
mening antecknad i protokollet. Regeringen ansåg att
de mindre partiernas intressen borde tillgodoses  på
frivillighetens    väg   efter   fullmäktiges   egen
bedömning  av förhållandena  i  varje  kommun  eller
landsting.  Konstitutionsutskottet   fann   vid  sin
behandling  av  frågan  inte  anledning  att  frångå
regeringens bedömning men ville i likhet med vad som
gjorts i propositionen starkt understryka vikten  av
att  de  mindre  partiernas intressen av information
och insyn tillgodosågs.

Möjligheten att hålla offentliga nämndsammanträden
infördes 1994. I förarbetena  (prop.  1993/94:188 s.
57   f.)  påpekades  bl.a.  att  ett  införande   av
offentliga  nämndsammanträden aktualiserar frågan om
vilken   inverkan    offentligheten    har   på   de
ärendehandlingar  som  finns  tillgängliga  vid  ett
sammanträde. I vissa nämnder, framför  allt  de  som
ansvarar  för  specialreglerade uppgifter, handläggs
en stor mängd ärenden  av  integritetskänslig natur,
och hänsyn måste i dessa fall  tas  till  behovet av
skydd  för  det allmännas eller enskildas intressen.
Regeringen framhöll  att en vidgning av allmänhetens
insyn inte fick innebära  ett  försämrat  skydd  för
enskilda människors privatliv.
Som  skäl  till att fullmäktige skall ta ställning
till frågan om  en  nämnd  skall  medges  att  hålla
offentliga  nämndsammanträden  pekade  regeringen på
två  omständigheter.  Den  ena var att frågan  berör
nämndernas verksamhetsformer  och  att  den är av så
principiell beskaffenhet att fullmäktige bör besluta
i frågan. Den andra är att det i fullmäktige  ges en
möjlighet   till   en   öppen   politisk  debatt  om
lämpligheten  av att en viss nämnd  ges  rätten  att
öppna sina sammanträden.
I propositionen  framhölls att ordningen att - när
fullmäktige väl har medgivit en nämnd rätt att hålla
offentliga sammanträden - det är nämnden som har att
avgöra vilka ärenden  som  kan  handläggas  vid  ett
offentligt  sammanträde  stämmer  väl  med  dels den
grundläggande    kommunalrättsliga   principen   att
nämnderna själva bestämmer  vilka  åhörare  man vill
ha, dels den grundsten i offentlighetsprincipen  som
innebär  att  varje  myndighet självständigt och med
tryckfrihetsförordningen   och   sekretesslagen  som
grund avgör gränserna för allmänhetens tillgång till
det material man förfogar över.
Utöver   myndighetsutövningsärenden    pekades   i
propositionen  på  att det även finns andra  ärenden
som inte lämpar sig  för  hantering  vid  offentliga
nämndsammanträden.  Som  sådana nämndes ärenden  som
nämnden endast bereder för  avgörande av fullmäktige
och i vissa fall av en annan  nämnd  samt de interna
överläggningarna            om            nämndernas
budgetframställningar.  Regeringen  utgick från  att
den  nämnd som anser att öppna nämndsammanträden  är
ett lämpligt  sätt  att öka allmänhetens insyn också
kommer att bemöda sig  om att göra offentligheten så
vid som möjligt.

Motioner

Förtroendevaldas närvarorätt

Ingemar Vänerlöv (kd) önskar  i  motion 2002/03:K411
ett   tillkännagivande   för   regeringen   om   att
bestämmelsen  i  4  kap. 23 § kommunallagen  behöver
ändras.  Motionären anför  att  stora  partier  inte
sällan är  negativt  inställda  till möjligheten för
mindre  partier  att närvara och därför  röstar  ned
förslag om närvarorätt.  Förtroendevalda  bör enligt
motionären  få  rätt  att utan beslut av fullmäktige
närvara    och   delta   i   överläggningarna    vid
nämndsammanträden.

Motionären har återkommit med samma yrkande i motion
2003/04:K288.

Offentliga nämndsammanträden

I motion 2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)
yrkande   6  föreslås   ett   tillkännagivande   för
regeringen  om  öppna  sammanträden  i  nämnder  och
styrelser.  Motionärerna  anser att bestämmelsen bör
ändras så att sammanträdena  som regel är offentliga
och att beslut i stället fattas  om  stängda  dörrar
när   det   bedöms  vara  av  vikt.  Samma  önskemål
återkommer i  motion 2003/04:K290 av Lars Leijonborg
m.fl. (fp) yrkande 14.

Liknande synpunkter framförs i motion 2002/03:K383
av Gustav Fridolin  (mp)  yrkande 11, där motionären
begär     ett     tillkännagivande      om     öppna
fullmäktigeberednings- och nämndsammanträden, samt i
motion   2002/03:K348   av   Carina  Hägg  (s),  där
motionären   föreslår   ett   tillkännagivande   för
regeringen     om     att     bestämmelserna      om
nämndsammanträden  skall  ändras  så att huvudregeln
blir att de skall vara öppna och att det inför varje
sammanträde får bedömas om det finns  skäl  för  att
det   inte  skall  vara  öppet.  Frågan  bör  enligt
motionären   ses  över  i  lämpligt  sammanhang  och
omfatta ingående diskussioner och analyser.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid sin behandling  under  riksmötet  2001/02  av en
motion  om närvarorätt för representanter för mindre
partier  vid   nämndsammanträden  vidhöll  utskottet
(bet.  2001/02:KU14)  den  bedömning  i  frågan  som
gjordes  då  den  nuvarande  kommunallagen infördes.
Utskottet avstyrkte motionen.

I samma betänkande behandlade  utskottet en motion
om    ändrad   huvudregel   för   nämndsammanträdens
öppenhet.  Utskottet ville i denna del betona vikten
av att medborgarna  har  största möjliga insyn i och
information om den kommunala verksamheten. Utskottet
framhöll  att  möjligheten  att   hålla   offentliga
nämndsammanträden   är   av   stort  värde  i  detta
sammanhang och utgick från att såväl fullmäktige vid
avgörandet  av  frågan  om en nämnd  skall  tillåtas
hålla offentliga sammanträden  som  nämnderna själva
vinnlägger  sig om att göra öppenheten  så  vid  som
möjligt. Utskottet  pekade vidare på att det i vissa
nämnder  handläggs  en   stor   mängd   ärenden   av
integritetskänslig  natur  och  att  risken  för att
sådana   ärenden   av   misstag   skulle  komma  att
handläggas   vid  ett  offentligt  sammanträde   bör
beaktas. Av de skäl som anfördes då möjligheten till
offentliga sammanträden  infördes - behovet av skydd
för det allmännas eller för  enskildas  intressen  -
ansåg  utskottet  att  den  gällande  ordningen  bör
behållas.    Utskottet    avstyrkte    därmed    den
föreliggande motionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  vidhåller  sin tidigare bedömning i fråga
om närvarorätt vid nämndsammanträden  och  avstyrker
motionerna 2002/03:K411 (kd) och 2003/04:K288 (kd).

Utskottet  finner inte heller anledning att  ändra
sin bedömning  i fråga om ordningen för offentlighet
vid nämndsammanträden.  Utskottet  avstyrker  därmed
motionerna   2002/03:K348   (s),  2002/03:K383  (mp)
yrkande  11,  2002/03:K385  (fp)   yrkande   6   och
2003/04:K290 (fp) yrkande 14.

Förtroendevaldas valbarhet och
arbetsvillkor


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till bl.a.
uppföljningen    av   de   demokratimål   som
riksdagen godkänt  motioner om förändringar i
förtroendevaldas valbarhet  och arbetsvillkor
samt     motioner    som    särskilt    avser
funktionshindrades  möjligheter  att fullgöra
förtroendeuppdrag.
Jämför    reservation    2    (c,    mp)   om
valbarhetskravet.

Gällande ordning

Bestämmelser om förtroendevalda i kommunerna finns i
4 kap. kommunallagen. Med förtroendevalda avses, som
nämnts  i  ett  föregående  avsnitt,  ledamöter  och
ersättare     i     fullmäktige,     nämnder     och
fullmäktigeberedningar     samt     revisorer    och
revisorsersättare.  Vidare avses med förtroendevalda
ledamöter   och   ersättare    i    den   beslutande
församlingen, förbundsstyrelsen eller  annan  nämnd,
de   beslutande   församlingarnas  beredningar  samt
revisorer     och    revisorsersättare     i     ett
kommunalförbund.

Till följd av  förslagen  i Demokratipropositionen
har  nya  regler införts som förbättrat  möjligheten
för förtroendevalda  att  behålla  ett  uppdrag  vid
flyttning   samt   deras   rätt  till  ledighet  och
ekonomiska förmåner. För att  ha rösträtt vid val av
ledamöter  och  ersättare i kommunfullmäktige  skall
man   enligt  kommunallagen   vara   folkbokförd   i
kommunen.  Den som har rösträtt är också valbar till
fullmäktige.  Vid valen av ledamöter och ersättare i
nämnderna    samt    valen    av    revisorer    och
revisorsersättare  är  den valbar som vid tidpunkten
för sådant val uppfyller  valbarhetsvillkoren. Om en
förtroendevald upphör att vara  valbar, upphör också
uppdraget  genast.  Fullmäktige får  dock  numera  -
efter de ändringar som  gjordes i kommunallagen till
följd av Demokratipropositionen  -  besluta  att  en
förtroendevald  som valts av fullmäktige får ha kvar
sina  uppdrag  under   återstoden   av  mandattiden.
Regeringen   framhöll  i  propositionen  att   denna
möjlighet endast kunde ges förtroendevalda i nämnder
och  fullmäktigeberedningar   samt   revisorer   och
revisorsersättare,  medan ledamöterna i fullmäktige,
som är utsedda direkt  av  väljarna  i  de kommunala
valen, inte omfattades. Att ge fullmäktige möjlighet
att  besluta  om  dispens från valbarhetskravet  för
fullmäktigeledamöter  skulle  strida  mot  väljarnas
exklusiva rätt att utse fullmäktigeledamöter.
Förtroendevalda  har  rätt till den ledighet  från
sina anställningar som behövs för att de skall kunna
fullgöra sina uppdrag. Ledigheten  skall omfatta tid
för möten i kommunala organ, för andra  möten som är
nödvändiga  för uppdragen, för resor till  och  från
mötena och för  behövlig  dygnsvila  omedelbart före
eller efter mötena.
Förtroendevalda, med undantag för dem  som fullgör
sina  uppdrag  på heltid eller en betydande  del  av
heltid, har också rätt till skälig ersättning för de
arbetsinkomster   och  ekonomiska  förmåner  som  de
förlorar på grund av  uppdraget. Förtroendevalda med
funktionshinder har rätt  till skälig ersättning för
resekostnader  som uppkommer  när  de  fullgör  sina
uppdrag, och förtroendevalda  som har barn med behov
av  tillsyn  har  rätt  till skälig  ersättning  för
kostnader  för  barntillsyn  som  uppkommer  när  de
fullgör  sina uppdrag.  Fullmäktige  skall  bestämma
enligt vilka  grunder  ersättningen  skall  betalas.
Fullmäktige får besluta att förtroendevalda i skälig
omfattning    skall    få    dels   ersättning   för
resekostnader och andra utgifter  som  föranleds  av
uppdraget  utöver  vad  som följer av de nyss nämnda
bestämmelserna om kostnader  för funktionshinder och
barntillsynsbehov, dels arvode,  pension  och  andra
ekonomiska förmåner.
En   särskild  regel  har  också  införts  om  att
kommuner   och   landsting   skall   verka  för  att
förtroendevalda  med  funktionshinder  skall   kunna
delta i handläggningen av ärenden på samma sätt  som
andra  förtroendevalda.  Vidare  gäller  enligt  den
nationella handlingsplanen för handikappolitiken att
lokaler  dit  allmänheten  har  tillträde skall vara
tillgängliga för personer med funktionshinder senast
år 2010 (prop. 1999/2000:79, bet.  1999/2000:SoU14).
Genom  en  ändring  i plan- och bygglagen  (1987:10)
gavs år 2001 möjlighet  att utfärda föreskrifter med
krav   på   att   enkelt   avhjälpta    hinder   mot
tillgänglighet  och användbarhet skall undanröjas  i
lokaler  dit  allmänheten   har   tillträde  och  på
allmänna    platser    (prop.    2000/01:48,    bet.
2000/01:BoU5).
I   förordningen   (2001:526)   om   de   statliga
myndigheternas    ansvar   för   genomförandet    av
handikappolitiken föreskrivs att myndigheterna skall
verka för att personer  med funktionshinder ges full
delaktighet   i  samhällslivet   och   jämlikhet   i
levnadsvillkor  samt särskilt för att deras lokaler,
verksamhet  och  information   är  tillgängliga  för
personer med funktionshinder. I arbetet med att göra
myndigheternas lokaler, verksamhet  och  information
mer  tillgängliga  för  personer med funktionshinder
skall  myndigheterna  genomföra   inventeringar  och
utarbeta handlingsplaner, om det inte  är  uppenbart
att  det  inte  behövs med hänsyn till verksamhetens
art. Myndigheterna  skall,  när  det finns anledning
till det, samråda med Handikappombudsmannen  om  hur
insatser enligt förordningen skall utformas.
Regeringen har till riksdagen överlämnat skrivelse
2002/03:25    Uppföljning    av    den    Nationella
handlingsplanen  för  handikappolitiken.  Skrivelsen
bereds   inom   riksdagen  av  socialutskottet,  som
planerar att avge  sitt  betänkande (2003/04:SoU2) i
november 2003. I skrivelsen  redogör  regeringen för
hur   arbetet   med  att  genomföra  handlingsplanen
utvecklats. Regeringen  redovisar vilka åtgärder som
hittills gjorts, vilka insatser  som  kommer  att ha
stor  betydelse  de närmaste åren samt viktiga delar
av det internationella  arbetet  som bedrivs för att
förbättra     villkoren     för     personer     med
funktionsnedsättningar.

Motioner

Valbarhet

I   motion  2002/03:K383  av  Gustav  Fridolin  (mp)
yrkande  1  föreslås  att regeringen skall återkomma
med förslag till åtgärder  och  regleringar  för att
begränsa mångsyssleriet i politiken.

Hans Backman (fp) begär i motion 2002/03:K284  ett
tillkännagivande   om   att  den  som  är  invald  i
kommunfullmäktige och påbörjar studier på annan ort,
men samtidigt har en fortsatt koppling till hemorten
skall  ges  möjlighet att fortsätta  sitt  politiska
uppdrag under mandatperioden.

I  motion  2003/04:K231   av  Lena  Ek  och  Kenneth
Johansson  (c)  begärs ett tillkännagivande  om  att
regeringen  bör låta  utreda  hur  studerande  skall
kunna kombinera  studier  på annan ort med valbarhet
på sin tidigare mantalsskrivningsort.

Arbetsvillkor

I  motion  2002/03:K383  av  Gustav   Fridolin  (mp)
yrkande   10   begärs   ett   tillkännagivande    om
förtroendevaldas  och politiska uppdragstagares rätt
till ledighet och ekonomisk  ersättning.  Motionären
anser att en utveckling mot att ledighet för  "andra
möten som är nödvändiga för uppdragen" kan leda till
gränsdragningsproblem,  varför  frågan bör ses över.
Vidare anser han att frågan om och hur hemarbetande,
arbetslösa,   pensionärer  eller  studerande   skall
kompenseras bör ses över specifikt.

Kurt   Kvarnström   m.fl.   (s)   begär   i   motion
2002/03:K357  ett tillkännagivande för regeringen om
att     reglerna    om     pensionsförmåner     till
fritidspolitiker  bör ses över. Motionären anför att
ersättning endast utgår  för  avdragen  lön men inte
för förlorad tjänstepensionsrätt. Enligt  motionären
kan  betydelsen  av  denna  förlust väntas öka  till
följd    av    en    fortsatt    avsättning     till
tjänstepensioner  i kommande avtalsförhandlingar.  I
motion  2003/04:K387  av  Margareta  Israelsson  (s)
föreslås  ett  tillkännagivande  för  regeringen  om
möjlighet  för  annan  än arbetsgivare att betala in
kompensation   för   bortfall   av   pensionspremie.
Motionären  påpekar  att   ersättning  för  förlorad
arbetsförtjänst inte innebär  att  den  som erhåller
ersättningen   får  kompensation  för  bortfall   av
avtalspension.

Matilda Ernkrans (s) begär i motion 2002/03:K327 ett
tillkännagivande  för  regeringen  om  behovet av en
översyn  av  kommunallagens  regler  om arvode  till
förtroendevalda i syfte att medge friare  former för
arvodering.  Motionären  anser  att bestämmelsen  om
lika  arvodesbelopp för lika uppdrag  kan  vara  ett
hinder för nyskapande arbetsformer i en kommun.

Funktionshindrades möjligheter

I motion  2002/03:So362  av  Kerstin Heinemann m.fl.
(fp) yrkande 14 föreslås att riksdagen  skall begära
att  regeringen  lägger fram erforderliga lagförslag
för  att trygga funktionshindrades  möjligheter  att
delta  i samhällslivet och inneha förtroendeuppdrag.
Motionärerna anför att det för synskadade - både som
förtroendevalda  och  som  medborgare  - finns stora
brister  i  tillgången  till information. Det  borde
vara en självklarhet att  kommuners,  landstings och
myndigheters     hemsidor     är    anpassade    för
funktionshindrade. Bestämmelser  behövs i lag om att
information och underlag för beslut skall tas fram i
anpassad form om så begärs.

I  motion  2002/03:K383  av Gustav  Fridolin  (mp)
yrkande   13   begärs   ett   tillkännagivande    om
funktionshindrade     förtroendevalda.    Motionären
framhåller att funktionshindrade skall kunna delta i
ärendehandläggning  på  samma   villkor   som  andra
förtroendevalda.   De  och  andra  funktionshindrade
skall ha samma tillträde  som icke-funktionshindrade
till lokaler som är öppna för allmänheten.

Bakgrund

Ett  av de långsiktiga mål som  riksdagen  antog  på
regeringens  förslag i Demokratipropositionen är att
en ökad andel av medborgarna skall inneha någon form
av politiskt förtroendeuppdrag.  I  detta  ingår att
antalet personer som någon gång i livet har innehaft
ett sådant uppdrag skall öka.

Regeringen  framhöll i propositionen att det  inom
ramen för den kommunala självstyrelsen i hög grad är
den lokala nivåns  eget  ansvar  att främja en sådan
utveckling samt att de politiska partierna också har
ett stort ansvar för att bidra till  att öka antalet
förtroendevalda  eftersom de har en central  roll  i
det  politiska systemets  fortlevnad.  Flera  av  de
problem   som  demokratin  står  inför  i  dag  kan,
framhöll  regeringen,   inte   lösas  med  hjälp  av
lagstiftning, och på andra områden  vore  det  också
olämpligt  att  regeringen  vidtog  åtgärder.  Vissa
åtgärder  ankommer enbart på kommuner och landsting.
De politiska  partiernas  inre arbete är inte heller
en fråga för regeringen. Regeringen  sade  sig  ändå
följa  utvecklingen  av  dessa  aktörers  demokrati-
främjande arbete på olika sätt och i framtiden komma
att göra ytterligare satsningar på detta. Regeringen
fann  det exempelvis angeläget att följa kommunernas
och landstingens arbete med att skapa fler politiska
organ  och   fler  förtroendeuppdrag,  liksom  deras
arbete med att  sprida  uppdragen till fler personer
samt  bedömde  också  partiernas   arbete   med  att
förbättra  den  sociala representativiteten vara  av
intresse, liksom arbetet med att minska tidsåtgången
för förtroendeuppdragen, som blivit orimligt stor.
Regeringen avsåg  också att i högre grad följa upp
hur kommuner och landsting  använder  sig  av skolan
som  arena  för  möten mellan barn och ungdomar  och
kommunala beslutsfattare,  liksom skolans arbete med
att förmedla värdet av politiskt aktiva medborgare i
en demokrati.
Regeringen  förklarade  att   den   avsåg  att  på
lämpligt  sätt  fortlöpande  redovisa  den   svenska
demokratins utveckling i förhållande till de mål som
angavs  i propositionen. Från Regeringskansliet  har
inhämtats   att   avsikten   är   att   lämna  denna
redovisning  i  form av en skrivelse till riksdagen.
En sådan avses bli överlämnad under år 2004.

Även  de  förbättrade  villkoren  för  ledighet  och
ekonomisk ersättning för förtroendevalda genomfördes
efter förslag  i  Demokratipropositionen. Regeringen
framhöll  i  propositionen   att   skyldigheten  för
kommuner  och  landsting  att ersätta förlorad  lön,
pension och semesterförmåner, liksom möjligheten att
använda schabloniserad ersättning,  skulle  kvarstå.
Det   är  exempelvis  möjligt  att  använda  sig  av
schabloner  för  ersättning till egna företagare där
inkomstförlusten  kan   vara   svår  att  uppskatta.
Avsättning  för  förlorad tjänstepension  och  andra
pensionsförmåner är ytterligare exempel på förlorade
ersättningar  där  schablonmässiga  avsättningar  är
möjliga.    Detta    kan    då     ske    till    en
tjänstepensionsförsäkring.  En sådan  schablon  bör,
ansåg  regeringen,  även  kunna  tillämpas  för  att
kompensera förlusten av ett  årligt intjänande av en
framtida pensionsförmån.

I propositionen pekade regeringen  vidare på olika
former  av  socialförsäkringsrättsliga  ersättningar
som en förtroendevald inte har rätt till under tiden
han  eller  hon  fullgör sitt förtroendeuppdrag  och
andra    frågor   som   gällde    ersättningsrättens
förhållande   till   lagen   (1962:381)   om  allmän
försäkring. Regeringen ansåg att frågan om ändringar
i   denna   lag   borde   bli   föremål  för  vidare
överväganden.
En  särskild utredare (S 2001:09,  dir.  2001:104,
2002:118)  har  haft i uppdrag att göra en analys av
samt föreslå ändringar i reglerna om skyddstider för
sjukpenninggrundande   inkomst  (SGI).  I  uppdraget
ingick        att        ytterligare       analysera
Kommundemokratikommitténs         förslag        att
förtroendevalda   som   uppbär   ersättning   enligt
kommunallagen under vissa förhållanden skall ha rätt
att  få  sin  tidigare sjukpenninggrundande  inkomst
vilande  under  den   tid  det  politiska  uppdraget
fullföljs.    Utredningen     har     lämnat    sitt
slutbetänkande Sjukpenninggrundande inkomst  - skydd
och  anpassning  (SOU  2003:50),  som nu bereds inom
Regeringskansliet.

Regeringen hänvisade i Demokratipropositionen  bl.a.
till    den    ovan   nämnda   handlingsplanen   för
handikappolitiken,  som  lyft  fram tillgängligheten
som ett av denna politiks huvudområden  de  närmaste
åren,  samt  till att regeringen aviserat sin avsikt
att   efter  fem   år   göra   en   uppföljning   av
tillämpningen  av  den ovan nämnda ändringen i plan-
och bygglagstiftningen.  Regeringen  tog  också  upp
kommunernas  arbete i syfte att öka tillgängligheten
för funktionshindrade  och  konstaterade  att bilden
var skiftande i olika kommuner. Regeringen ansåg att
de  kommuner  och landsting som inte redan upprättat
ett  program för  tillgänglighet  snarast  bör  göra
detta  och därvid lägga stor vikt vid tillgänglighet
till kommunala lokaler för politisk verksamhet.

Handikappombudsmannen  har  på regeringens uppdrag
tagit  fram  riktlinjer  för  vad som  krävs  av  en
tillgänglig  statsförvaltning.  Riktlinjerna   avser
bl.a.   kommunikation  och  information  i  form  av
telefonsamtal,    korrespondens   och   meddelanden,
skriftlig information,  webb-  och  e-tjänster, film
och video samt konferenser. I riktlinjerna  hänvisas
till   ovan   nämnda   förordning   om  de  statliga
myndigheternas    ansvar   för   genomförandet    av
handikappolitiken (SFS 2001:526).
Regeringen har, som  nämnts  ovan,  till riksdagen
överlämnat skrivelse 2002/03:25 Uppföljning  av  den
Nationella handlingsplanen för handikappolitiken.  I
skrivelsen   framhåller  regeringen  under  rubriken
Bättre tillgänglighet  för  ökad  demokrati  att det
reformarbete   som   inletts   är  viktigt  för  att
underlätta  för  personer med funktionshinder  bl.a.
att  kunna  fullgöra  uppdrag  som  förtroendevalda.
Regeringen hänvisar  också  till  att en arbetsgrupp
tillsatts  inom  Regeringskansliet med  uppgift  att
främja utvecklingen  av  den politiska processen med
stöd  av  informationsteknikens   hjälp   och  bl.a.
diskutera  och  lämna  förslag  om hur personer  med
funktionshinder kan få ökad tillgänglighet  till  IT
för  det  politiska  arbetet. Regeringen bedömer att
detta   sannolikt   underlättar    det   ytterligare
deltagandet   för   personer   med  funktionshinder.
Arbetsgruppen skall slutföra sitt  arbete i december
2004. Regeringen förklarar vidare att den kommer att
följa hur arbetet för att göra det politiska arbetet
mer  tillgängligt  fortskrider  och  återkomma   med
ytterligare    lagförslag   om   detta   visar   sig
nödvändigt.
Regeringen beslöt  i  juni  2002  att tillsätta en
utredning     för     översyn     av    plan-    och
bygglagstiftningen  (M  2002:05,  dir.  2002:97).  I
direktiven   erinras  om  att  ett av de  nationella
målen   för   handikappolitiken  är  att   samhället
utformas så att alla människor med funktionshinder i
alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet och
att  det  därför  är  viktigt  att  frågor  som  rör
tillgänglighet och användbarhet för alla beaktas vid
översynen.  Kommittén,  som antagit benämningen PBL-
kommittén,  skall bl.a. överväga  och  redovisa  hur
målen för den nationella handikappolitiken beaktas i
plan- och byggprocessen.  Kommittén beräknas avsluta
sitt arbete i december 2004.
Regeringen beslöt i januari  2002 att tillsätta en
parlamentarisk  kommitté (N 2002:06,  dir.  2002:11)
med   uppdrag  att  bl.a.   överväga   en   gemensam
lagstiftning  mot  diskriminering  som omfattar alla
eller    flertalet    diskrimineringsgrunder     och
samhällsområden,    Diskrimineringsutredningen.    I
uppdraget   ingår   att   överväga   om   skydd  mot
missgynnande  av  personer  med  funktionshinder  på
grund  av bristande tillgänglighet  bör  införas  på
andra   samhällsområden   än   i   arbetslivet   och
högskolan.
I  direktiven   framhålls  att  diskriminering  av
personer  med funktionshinder  skiljer  sig  framför
allt i ett  väsentligt  avseende från diskriminering
på andra grunder. För personer  med  funktionshinder
är det ofta bristen på tillgänglighet som är grunden
för det missgynnande de utsätts för. En  person  med
funktionshinder  utestängs sålunda många gånger från
en  lokal, tjänst eller  verksamhet  till  följd  av
bl.a.    den    fysiska   miljöns   utformning   och
användbarhet,  icke   anpassad   information   eller
bristande  service.  Det  är  enligt  direktiven  en
grundläggande    utgångspunkt    för   den   svenska
handikappolitiken  att personer med  funktionshinder
skall  ha  samma  möjlighet   till   delaktighet   i
samhället  som  andra  människor  och att hinder för
sådan delaktighet skall undanröjas.  Det  är viktigt
att de speciella förutsättningar som gäller  för  de
olika     diskrimineringsgrunderna     beaktas     i
diskrimineringslagstiftningen.   Enligt  regeringens
mening      innebär     detta     i     fråga     om
diskrimineringsgrunden      funktionshinder      att
utgångspunkten   skall   vara   att  det  är  mycket
angeläget att det finns en lagstiftning  som skyddar
mot  missgynnande av funktionshindrade som  har  sin
grund i bristande tillgänglighet såväl i arbetslivet
och högskolan,  där  sådan lagstiftning redan finns,
som på andra samhällsområden.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast
den 1 december 2004.

Utskottets ställningstagande

Som  framhölls  i Demokratipropositionen  skulle  en
möjlighet för fullmäktige  att  besluta  om  dispens
från  valbarhetskravet  för  ledamöter i fullmäktige
strida mot väljarnas exklusiva  rätt  att utse dessa
ledamöter.  Sambandet mellan rösträtt och  valbarhet
bör  enligt  utskottets   uppfattning  inte  brytas.
Utskottet avstyrker därför  motionerna  2002/03:K284
(fp) och 2003/04:K231.

Förtroendevalda  har  som  framgår ovan rätt  till
skälig   ersättning   för  de  arbetsinkomster   och
ekonomiska förmåner som  de  förlorar  på  grund  av
uppdraget.   I   ekonomiska   förmåner   ingår  både
pensions- och semesterförmåner. Regeringen  pekar  i
Demokratipropositionen  på  möjligheten  att använda
schabloniserad   ersättning   för   avsättning   för
exempelvis   förlorad   tjänstepension   och   andra
pensionsförmåner.   Utskottet   vill   i   fråga  om
önskemålen   i   motionerna   2002/03:K357  (s)  och
2003/04:K387 (s) hänvisa till detta  samt  - också i
fråga   om   motion  2002/03:K327  (s)  -  till  den
uppföljning   av   demokratimålen   som   regeringen
aviserat. Motionerna avstyrks.
I fråga om önskemålen  i  motion 2002/03:K383 (mp)
yrkande 10 om utformningen av  bestämmelsen  om rätt
till  ledighet  och  om en översyn av kompensationen
till vissa grupper hänvisar  utskottet till den ovan
nämnda SGI-utredningen samt -  liksom i fråga om det
i  samma  motion  yrkande 1 uttalade  önskemålet  om
åtgärder  mot  mångsyssleri   i   politiken  -  till
regeringens     uppföljning    av    demokratimålen.
Motionsyrkandena avstyrks.
Möjligheterna för  funktionshindrade att verka som
förtroendevalda    har,   som    redovisats    ovan,
förbättrats genom ändringarna  i kommunallagen efter
Demokratipropositionen.  Vidare  gäller,  som  också
redovisats     ovan,     enligt    den    nationella
handlingsplanen  för handikappolitiken  att  lokaler
dit   allmänheten   har    tillträde    skall   vara
tillgängliga för personer med funktionshinder senast
år    2010.   Regeringen   avser   att   följa   upp
tillämpningen    av    ändringarna   i   plan-   och
bygglagstiftningen  för  att  undanröja  hinder  mot
tillgänglighet  och  användbarhet.   Regeringen  har
förklarat att den kommer att följa hur  arbetet  för
att  göra  det  politiska  arbetet  mer tillgängligt
fortskrider och återkomma med ytterligare lagförslag
om   detta   visar   sig  nödvändigt.  Den  sittande
Diskrimineringsutredningen    skall    överväga   en
utvidgning  av skyddet mot missgynnande av  personer
med   funktionshinder    på   grund   av   bristande
tillgänglighet.  I  detta  ingår   alla   former  av
bristande tillgänglighet.
Enligt   utskottets  uppfattning  bör  de  angivna
åtgärderna tillsammans  med  vad regeringen i övrigt
anfört  om uppföljning av demokratimålen  tillgodose
motionerna   2002/03:So362   (fp)   yrkande  14  och
2002/03:K383  (mp)  yrkande 13. Utskottet  avstyrker
därför motionerna.

Direktvalda kommundelsnämnder


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  avstyrker  med   hänvisning   till
tidigare bedömning motioner om direktval till
kommundelsnämnder.
Jämför reservation 3 (fp, v, c, mp).

Gällande ordning

Kommundelsnämnder tillsätts på samma sätt  som andra
nämnder  med  stöd  av  bestämmelsen  i  3 kap. 3  §
kommunallagen  att  fullmäktige  skall tillsätta  de
nämnder som utöver styrelsen behövs för att fullgöra
kommunens eller landstingets uppgifter.  Det innebär
att majoriteten i normalfallet blir densamma  som  i
hela   fullmäktige   och   alltså  kan  avvika  från
väljarmajoriteten i den aktuella kommundelen.

Motioner

I motion 2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)
yrkande   5   föreslås   ett  tillkännagivande   för
regeringen    om   direktvalda    kommundelsnämnder.
Motionärerna anser  att  de  kommuner  som så önskar
skall    kunna   välja   att   inrätta   direktvalda
kommundelsnämnder,  där  den  lokala majoriteten får
vara  avgörande.  Förslaget  återkommer   i   motion
2003/04:K290  av  Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande
13.

Samma förslag framförs  i  motion  2002/03:K241 av
Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 15.

Bakgrund

Utredningsförslag

Utredningsförslag av aktualitet i frågan har lämnats
av              Demokratiutredningen             och
Kommundemokratikommittén.

Demokratiutredningen    diskuterade    frågan   om
direktvalda  kommundelsnämnder i sitt betänkande  En
uthållig demokrati!  (SOU 2000:1). Utredningen ansåg
kommundelning vara att  föredra  framför att inrätta
fler nivåer inom den representativa  demokratin.  Om
kommundelning  av  olika  skäl inte bedömdes rimlig,
borde   kommunerna   få   införa    direktval   till
kommundelsnämnder för att öka genomskinligheten  och
möjligheterna  för  medborgare  att bestämma vem som
skall  företräda  dem. Oavsett om man  har  indirekt
eller direkt valda  stads-  eller  kommundelsnämnder
fick enligt utredningen variationsrikedomen inte bli
så   stor   att  medborgarnas  rätt  till  likvärdig
offentlig service äventyras.
Kommundemokratikommittén har haft till uppgift att
göra     en    samlad     utvärdering     av     hur
kommundelsnämnderna,    främst    ur    demokratiska
aspekter, har fungerat under 1980- och 1990-talen. I
sitt   betänkande   Att   vara   med  på  riktigt  -
demokratiutveckling  i kommuner och  landsting  (SOU
2001:48)      har     kommittén      bedömt      att
kommundelsnämnderna   överlag   hittills   inte  har
infriat förhoppningarna om en bättre kontakt  mellan
väljare  och  valda men att de däremot haft positiva
demokratiska  effekter   när   det   gäller  antalet
förtroendevalda,  politikerrollen  och  det   lokala
partiarbetet. Kommittén ansåg en fortsatt diskussion
om vilka uppgifter som kommundelsnämnder bör ansvara
för vara betydelsefull.

I frågan om representationen i kommundelsnämnderna
konstaterade  kommittén  att  befintlig lagstiftning
inte hindrar att invånarna i en  kommundel röstar om
vilka     som     skall     representera    dem    i
kommundelsnämnden, varefter fullmäktige  konfirmerar
detta  genom  att  utse  ledamöter  och ersättare  i
enlighet  med  valresultatet. Ett sådant  förfarande
fordrar bred enighet  i fullmäktige. Kommittén ansåg
den nämnda möjligheten vara tillräcklig, och den såg
i   dagsläget   inget   behov    av    ändringar   i
lagstiftningen  i  detta  avseende.  De demokratiska
vinsterna  av  direktval är enligt kommittén  osäkra
och kan sammantaget inte sägas överväga de nackdelar
som en sådan ordning  skulle  kunna tänkas innebära.
Vidare framhöll kommittén att det i andra sammanhang
kan   vara   värdefullt   att   kommunen   fördjupar
samarbetet  med  lokala  utvecklingsgrupper  utifrån
deras    intresse   och   förmåga    samt    utifrån
förhållandena i respektive kommundel.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet  delade  i  sitt  betänkande  2001/02:KU14
Kommundemokratikommitténs   bedömning.   Det   fanns
enligt  utskottets  mening  inte  nu  anledning  att
införa  direktvalda kommundelsnämnder. Motionerna  i
ämnet avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet   vidhåller  sin  tidigare  bedömning  och
avstyrker motionerna  2002/03:K241  (c)  yrkande 15,
2002/03:K385  (fp)  yrkande 5 och 2003/04:K290  (fp)
yrkande 13.


Kommunala extraval


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  avstyrker  med   hänvisning   till
tidigare  bedömning  motioner  om  att införa
möjlighet   till   extraval  i  kommuner  och
landsting.
Jämför reservation 4 (m, fp, kd, c, mp).

Gällande ordning

Val och mandatperioder

Enligt  3  kap. 4 § regeringsformen  kan  regeringen
förordna om  extra  val  till  riksdagen.  Kommunala
extra  val  är däremot inte möjliga enligt nuvarande
lagstiftning.

Bestämmelser om mandattider och val till nämnder i
kommuner och landsting finns i 4 kap. kommunallagen.
Ledamöter och  ersättare  i  fullmäktige väljs för
fyra  år  räknat  normalt fr.o.m.   den  1  november
valåret, i Stockholm fr.o.m. den 15 oktober valåret.
Ledamöter och ersättare i styrelsen väljs för fyra
år, räknat fr.o.m. den 1 januari året efter valåret.
Fullmäktige  får  dock   bestämma   att   styrelsens
mandattid  skall  räknas fr.o.m. det sammanträde  då
valet förrättas intill  det  sammanträde  då  val av
styrelse  förrättas  nästa  gång.  I ett sådant fall
skall   nyvalda  fullmäktige  välja  styrelsen   vid
fullmäktiges  första  sammanträde.  De  kommuner och
landsting  som  så  önskar kan alltså låta styrelsen
tillträda tidigare än den 1 januari.
För   andra   nämnder   än   styrelsen   bestämmer
fullmäktige mandattiden.

Motioner

I motion 2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)
yrkande   7   föreslås   ett  tillkännagivande   för
regeringen  om  möjligheten  att  ordna  extraval  i
kommuner och landsting.  Samma  yrkande  framförs  i
motion  2003/04:K290  av  Lars Leijonborg m.fl. (fp)
yrkande 15.   Motionärerna   anför   att   politiska
dödlägen   kan   inträffa   där   ett   erforderligt
majoritetsunderlag  inte kan nås på  annat  sätt  än
genom nyval. En sådan åtgärd kan enligt motionärerna
vara nödvändig med hänsyn  till  dels behovet att ha
ett   fungerande  kommunalt  majoritetsstyre,   dels
önskemålet   att   inte   ålägga   kommunpolitikerna
uppgifter att ta ansvar för ett uppkommet  politiskt
läge  som  går stick i stäv med rollen som politiker
och företrädare  för  en  av  partiet tydligt hållen
åsikt.

Bakgrund

Utredningsförslag

Utredningsförslag av skiftande  aktualitet  i frågan
om     kommunala    extraval    har    lämnats    av
Demokratiutredningen,  Kommundemokratikommittén  och
1999 års författningsutredning.

Demokratiutredningen  pekade  i sitt betänkande En
uthållig demokrati! (SOU 2000:1) på extraval som ett
sätt att vitalisera den kommunala demokratin. Liksom
för riksdagen skulle man göra det möjligt att utlysa
val   under   mandatperioden   om  något   avgörande
inträffat  som  förhindrar att den  kommunala  eller
regionala styrelsen  fungerar tillfredsställande och
nya majoriteter påkallas.
Kommundemokratikommittén  har  haft  i uppgift att
överväga behovet av och formerna för en  lagreglerad
möjlighet att besluta om extraval i särskilda  fall,
nämligen  då  den kommunala indelningen har ändrats.
Kommittén  hänvisade   i   sitt   betänkande  Ändrad
indelning     (SOU     2002:33)    till    att    en
indelningsändring som huvudregel  bör  träda i kraft
vid årsskiftet närmast efter ett ordinarie  val  och
framhöll   att   tiden  mellan  det  att  frågan  om
indelningsändring  väcks  och  det att ett beslut om
sådan ändring träder i kraft kan bli så lång att den
i vissa fall upplevs som orimlig. Kommittén föreslår
därför att regeringen skall kunna  besluta  om extra
val  till  berörda kommuner eller landsting för  att
göra    det    möjligt    att    tidigarelägga    en
indelningsändring.
1999 års författningsutredning  har haft i uppdrag
att utreda frågan om skilda valdagar för riksdagsval
och kommunala val. Utredningen har i sitt betänkande
Den  gemensamma  valdagen  och andra valfrågor  (SOU
2002:42)  gjort  den  samlade  bedömningen  att  det
saknas  tillräckliga skäl att överge  den  nuvarande
ordningen med gemensam valdag.

I       det      nämnda       betänkandet       från
Kommundemokratikommittén ges en historik i frågan om
extra val  i  kommunerna.  Där anges att möjligheten
till kommunala extra val har  funnits  tidigare  för
den  situationen då större ändringar genomförs i den
kommunala   indelningen.  Bestämmelserna  togs  bort
genom  1979  års   indelningslag   eftersom   större
indelningsändringar  som skulle kunna motivera nyval
inte bedömdes komma att  förekomma  särskilt  ofta i
framtiden  och  det  var  dyrt  och  besvärligt  att
förrätta  nyval  till kommunfullmäktige. Bedömningen
gjordes även mot bakgrunden  av  att  ordinarie  val
till  kommunfullmäktige  då hölls vart tredje år och
av att beredningen av de indelningsärenden  som  var
så  omfattande  att  de  motiverade nyval alltid var
tidskrävande.

Kommundemokratikommittén   redovisar  bestämmelser
och   förutsättningar   som  behöver   beaktas   vid
bedömningen   av   frågan   om    extra    val   vid
indelningsändringar.
Ett   val   medför,   framhåller   kommittén,  ett
omfattande förberedelsearbete där olika  myndigheter
(huvudsakligen  Valmyndigheten, länsstyrelserna  och
kommunerna) samt de politiska partierna deltar.
Bland annat redovisas  vallagens  bestämmelser  om
valkretsindelning  av  landsting och kommuner och om
valdistriktsindelning  samt   gällande  frister.  En
kommun måste vara valkretsindelad  om det finns fler
än 24 000 röstberättigade i kommunen  eller  om  det
för     kommunen     skall     utses     minst    51
fullmäktigeledamöter.   Fördelningen   av  de  fasta
valkretsmandaten fastställs av länsstyrelsen.
För   att   valsedlarna  skall  få  ett  enhetligt
utseende  skall   Valmyndigheten  tillhandahålla  de
valsedlar  som  skall   användas.   Framtagandet  av
valsedlarna delegeras normalt till länsstyrelserna.
Röstlängder   och  röstkort  skall  upprättas   av
Valmyndigheten.
Kommundemokratikommittén  redovisar vidare att ett
val utöver förberedelser som  regleras  i  lag också
innebär       annat      förberedelsearbete      för
valmyndigheterna   och   partierna.   Valmyndigheten
behöver  bl.a.  träffa  avtal  med  tryckerier   för
tryckning  av  valsedlar  och annat material samt om
distribution   av   röstkort   och   mottagning   av
förtidsröster.   Valmyndigheten   tar   också   fram
information   till   väljarna   samt   svarar    för
databearbetning  bl.a.  vid  röstlängdsframställning
och   slutlig  sammanräkning.  Länsstyrelserna   har
förberedelsearbete som innebär bl.a. handläggning av
valsedelsbeställningar  från  partierna, anskaffande
av  lokaler  för slutlig sammanräkning,  information
till   politiska   partier   och   massmedier   samt
utbildning  av personal. För kommunernas del innebär
ett val bl.a.  arbete med rekrytering och utbildning
av valförrättare  och  annan  personal,  bokning  av
vallokaler   samt   beställning   av   material  och
transporter.  För  partiernas  del innebär  ett  val
bl.a.  arbete  med  nominering  av  kandidater  samt
kandidatanmälningar  och  eventuell registrering  av
partibeteckning.  Vidare  måste  partierna  beställa
valsedlar  samt  framställa  och   distribuera   det
material som de skall använda i valrörelsen.
Kommundemokratikommittén  pekar  också  på att ett
val inleds med förtidsröstning som kan ske  på bl.a.
postkontor och särskilda röstmottagningsställen.  På
valdagen    ordnas    röstmottagning   i   särskilda
vallokaler samt i vissa fall också på postkontor och
särskilda     röstmottagningsställen.     Preliminär
sammanräkning  görs   i   vallokalen   och   slutlig
sammanräkning  hos  länsstyrelsen.  Till landstings-
och      kommunfullmäktige     fördelar     därefter
länsstyrelsen mandaten.
Kommundemokratikommittén    framhåller    i   sina
överväganden   att   vid   ett  extra  val  till  en
fullmäktigeförsamling i princip  samma  överväganden
och  förberedelser  behöver  göras  som  inför   ett
ordinarie  val.  Kommittén  betonar att hänsyn måste
tas till det omfattande förberedelsearbete som såväl
myndigheter  som partier behöver  utföra.  Regler  i
vallagen och kommunallagen  måste  anpassas  så  att
myndigheter    och    partier    ges    en    rimlig
förberedelsetid inför ett extra val.
Kommundemokratikommittén      redovisar      också
överväganden om dels konsekvenserna för fullmäktiges
mandatperioder  vid  extra  val, dels statistikdagar
vid    valkretsindelning    och    fördelning     av
valkretsmandat  samt  vid  beräkning av antalet fria
valsedlar, dels tidsfrister  för beslut om valkrets-
och   valdistriktsindelning   samt   fördelning   av
fullmäktige mellan valkretsar,  dels registrering av
partibeteckningar, dels beslut om  ändring  av antal
ledamöter   i   fullmäktige,   dels   mandattid  för
kommunstyrelsen,     samt     dels     poströstning,
brevröstning och utlandsröstning vid extra val.
I  fråga om ekonomiska konsekvenser av  extra  val
pekar   Kommundemokratikommittén  på  kostnader  för
staten, berörda kommuner och partier.
Statens  kostnader  för ett extra val avser främst
tryckning av valsedlar,  valkuvert,  blanketter  och
omslag   för   försegling   av   röster,  post-  och
brevröstning,   tryckning   och   distribution    av
röstlängder,    röstkort    och   väljarinformation,
kungörelser,     transporter,     personal     under
sammanräkningsdagarna samt övertid  för  personal på
valdagen  och sammanräkningsdagarna. Valmyndighetens
och länsstyrelsernas  extra  kostnader  för  ett val
bekostas av ett särskilt valanslag som disponeras av
Valmyndigheten. Vissa kostnader för ett val bekostas
av  Valmyndighetens  och  länsstyrelsernas ordinarie
förvaltningsanslag.  Detta gäller  främst  kostnader
för löner till ordinarie personal samt kostnader för
ordinarie kontorslokaler och utrustning.
För  de  berörda kommunerna  gäller  kostnaderna
utbildning av  och  ersättning för valförrättare och
annan  personal,  lokalhyror   samt   kostnader  för
valmaterial och transporter.
För partierna kan ett extra val medföra  kostnader
för    att    utarbeta,   trycka   och   distribuera
partiinformation.  Det  extra valet kan även medföra
kostnader   för  valarbetare   och   kostnader   för
tryckning av  valsedlar,  i den mån staten inte står
för dessa.
Kommundemokratikommittén       har      uppskattat
kostnaderna  för extra val i två kommuner,  Göteborg
och Partille.  För  extra val i Göteborgs kommun med
374 000  röstberättigade   kan   kostnaderna  enligt
kommittén uppskattas till ca 14,2  miljoner  kronor,
medan  motsvarande  kostnader i Partille kommun  med
drygt 24 000 röstberättigade  uppskattas  till drygt
1,4 miljoner kronor.

I Orsa kommun har hållits omval, sedan det ordinarie
valet     till     kommunfullmäktige    2002    hade
ogiltigförklarats. Deltagandet  i omvalet, som hölls
i mars 2003, var något högre än i  valet  2002 (79,7
procent  jämfört med 75,5 procent). Andelen  väljare
som röstade  på   något  parti  i  kategorin "övriga
partier" var större.[1]

Tidigare riksdagsbehandling

Vid   sin   senaste  behandling  av  en  motion   om
möjligheten att  förordna om extraval i kommuner och
landsting i betänkandet  2001/02:KU14 fann utskottet
ingen anledning att frångå  sin  tidigare  uttryckta
uppfattning  i frågan. Utskottet hänvisade till  att
utskottet tidigare  i  huvudsak anfört att principen
om  samlingsstyre  och  möjligheten   att   i  vissa
situationer  entlediga  ledamöterna i nämnderna  och
välja  nya  talade mot införande  av  ett  kommunalt
nyvalsinstitut. - Reservation avgavs av m och fp.

Närmare  redovisat   innebär  utskottets  tidigare
ställningstaganden (bet. 1998/99:KU21) att utskottet
som motiv för att avstyrka motioner om möjlighet att
hålla extra val i kommunerna hänvisat till den regel
som infördes 1994 och enligt  vilken  det är möjligt
för  fullmäktige  att återkalla samtliga  uppdrag  i
styrelsen   och   nämnderna,   när   den   politiska
majoriteten   inte  längre   är   densamma   som   i
fullmäktige. Enligt utskottet borde man, innan någon
ändring    av   kommunallagen    föreslogs,    under
ytterligare  en tid avvakta erfarenheterna av de nya
bestämmelserna. Utskottet hade vidare framhållit som
sin mening att  förslagen  i  de aktuella motionerna
bygger  på  föreställningen  att  det   finns  stora
likheter mellan det politiska systemet på  nationell
nivå     (regering-riksdag)     och    lokal    nivå
(styrelsen-fullmäktige), vilket skulle  motivera att
parlamentarismens  principer,  däribland möjligheten
att  under vissa omständigheter upplösa  den  högsta
beslutande  församlingen och utlysa nyval, tillämpas
fullt  ut  även  i  kommuner  och  landsting.  Denna
uppfattning  stod  enligt  utskottets  mening i viss
motsatsställning  till  den princip om samlingsstyre
som väsentligen ligger till  grund för det kommunala
styrelseskicket. De problem som  kunde  uppstå  till
följd av att en majoritet inte står sig under en hel
mandatperiod  kunde enligt utskottet lösas med hjälp
av bestämmelserna i kommunallagen om entledigande av
ledamöter i nämnderna och val av nya ledamöter.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller  sin tidigare bedömning i frågan
om extraval i kommuner  och  landsting och avstyrker
motionerna   2002/03:K385   (fp)   yrkande   7   och
2003/04:K290 (fp) yrkande 15.


Medborgarförslag och
folkomröstningsinitiativ


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  avstyrker motioner om obligatorisk
rätt  att  lämna   s.k.   medborgarförslag  i
kommuner  och  landsting, om  ungdomsråd  med
rätt att lämna förslag,  om  demokratibokslut
och - med hänvisning till pågående  beredning
-   om   skärpta  regler  om  skyldighet  för
kommuner    att     anordna     och     följa
folkomröstningar.
Jämför    reservationerna    5     (mp)    om
medborgarförslag  m.m.  och  6 (m, fp, kd, c,
mp) om lokala folkomröstningar.

Gällande ordning

Ärenden  i  fullmäktige  får  enligt  5  kap.  23  §
kommunallagen  väckas  av bl.a. en  nämnd  eller  en
ledamot genom motion.

Efter  förslag  i  Demokratipropositionen   gäller
sedan halvårsskiftet 2002 också att fullmäktige  får
besluta  att  den  som  är  folkbokförd  i  kommunen
respektive  i  en  kommun inom landstinget skall  få
väcka  ärenden  i  fullmäktige   (medborgarförslag).
Genom  att  rätten  att  väcka  medborgarförslag  är
knuten   till  folkbokföring  inom  kommunen   eller
landstinget  omfattas  även  barn  och ungdomar samt
medborgare i andra länder som ännu inte  har  hunnit
få kommunal rösträtt.
Ett    medborgarförslag   bör   beredas   så   att
fullmäktige  kan  fatta  beslut inom ett år från det
att   medborgarförslaget   väcks.   Om   fullmäktige
beslutar    att   införa   medborgarförslag    skall
arbetsordningen innehålla föreskrifter om hur sådana
förslag skall handläggas.
Ett ärende  om  att hålla folkomröstning i en viss
fråga får väckas också  av  minst  5 % av de kommun-
eller  landstingsmedlemmar  som  är  röstberättigade
enligt     lagen     (1994:692)     om     kommunala
folkomröstningar.

Motioner

Gustav Fridolin (mp) begär i motion 2002/03:K259 att
regeringen  skall  lägga  fram förslag om att införa
rätt  för  medborgare  att  lämna   förslag  i  alla
kommuner  och  landsting utan beslut av  fullmäktige
(yrkande 1) och  att  lämna  förslag  till kommunala
nämnder (yrkande 2). I motion 2002/03:K383 yrkande 7
anser  samma  motionär  att  regeringen  bör  utreda
förutsättningarna  för  att  införa  ungdomsråd  med
förslagsrätt   till   fullmäktige.  Han  anser   att
ungdomsråd för att få ett mera reellt inflytande bör
utvecklas  till  ungdomsfullmäktige  som  väljs  och
fungerar  utifrån  samma   principer  som  ordinarie
fullmäktige och med rätt att  få  godtagna  motioner
behandlade i ordinarie fullmäktige. Vidare begär han
ett     tillkännagivande     för    regeringen    om
medborgarpaneler och demokratibokslut  (yrkande  4).
Han  anför  att  olika gruppers särbehov och åsikter
kan ventileras genom  medborgarpaneler  och  arenor,
och  han  anser att arbetet går trögt trots positiva
skrivningar        om       medborgarpaneler       i
Demokratipropositionen.   Han   anser   vidare   att
demokratibokslut,  där  kommuninvånarnas möjligheter
att  ta  del av och påverka  beslutsprocesser  skall
utvärderas, alltid bör biläggas övriga bokslut.

Samma motionär  anför  i  motion  2002/03:K321 att
rätten  för medborgarna att få till stånd  kommunala
folkomröstningar,   liksom   betydelsen   av  sådana
omröstningar, måste stärkas. Han föreslår därför att
riksdagen skall begära att regeringen lämnar förslag
på   lagstiftning   om  tvång  att  hålla  kommunala
folkomröstningar efter  ett  medborgarinitiativ  som
samlat   minst   5 %  av  kommunens  röstberättigade
(yrkande  1)  samt tillkännage  för  regeringen  att
kommunala  folkomröstningar   som  genomförts  efter
medborgarinitiativ skall vara beslutande (yrkande 2)
och   att   antalet   svarsalternativ    i    sådana
omröstningar skall begränsas (yrkande 3).
Även  i  motion  2002/03:N302 av Ingegerd Saarinen
och Lotta N Hedström  (mp) yrkande 24  samt i motion
2003/04:N335 av samma motionärer  yrkande  10 begärs
ett  tillkännagivande  för  regeringen om skyldighet
för     kommunerna    att    genomföra     kommunala
folkomröstningar  om  minst  5 %  av kommuninvånarna
begär det.
Torsten Lindström (kd) begär i motion 2003/04:K230
ett tillkännagivande för regeringen  att reglerna om
kommunala  folkomröstningar  bör  ses  över  så  att
lokala  folkomröstningar blir lättare att  genomföra
och att utgången respekteras såväl av kommunerna som
av regeringen.

Bakgrund

Beredning av utredningsförslag

Demokratipropositionen innehöll inte något förslag i
fråga om  s.k.  folkinitiativ. Regeringen förklarade
att  den avsåg att  i  samband  med  beredningen  av
Kommundemokratikommitténs betänkande Att tänka efter
före - samråd i kommuner och landsting (SOU 2001:89)
återkomma till frågan om hur folkinitiativet som ett
led i samrådet med medborgarna kan stärkas.

Kommundemokratikommittén  hade  i  sitt betänkande
Att  vara  med  på  riktigt - demokratiutveckling  i
kommuner och landsting  (SOU  2001:48) föreslagit en
skyldighet  för  kommuner  och landsting  att  hålla
folkomröstning i en viss fråga  om  minst 10 % av de
röstberättigade  kommun- eller landstingsmedlemmarna
begär det. Fullmäktige  skulle  enligt  förslaget  i
sådana  fall  besluta att genomföra folkomröstningen
som ett led i beredningen  av  ärendet. Skyldigheten
skulle  gälla under förutsättning  att  frågan  ryms
inom den  kommunala kompetensen och avser ett ärende
som fullmäktige  skall  handlägga.  Folkomröstningen
skulle  hållas  inom skälig tid. Frågeställning  och
svarsalternativ    i     folkomröstningen     skulle
fastställas av fullmäktige.
Regeringen  pekade som bakgrund till sin bedömning
i Demokratipropositionen  (s.  50  f.) på att, sedan
bestämmelsen om folkinitiativ trädde  i  kraft 1994,
sådana  initiativ  hade  tagits i knappt 70 fall.  I
endast två av dessa hade fullmäktige beslutat att en
folkomröstning skulle genomföras  med  anledning  av
ett  folkinitiativ,  medan  i  samtliga  övriga fall
folkinitiativen  av  olika skäl inte hade lett  till
att en folkomröstning  hållits.  Enligt  regeringens
mening   var  erfarenheterna  av  tillämpningen   av
bestämmelsen om folkinitiativ nedslående. Regeringen
ansåg det  vara  tydligt  att  folkinitiativet  inte
kunde  behållas  i  sin nuvarande utformning och att
medborgarnas  möjligheter   att  få  till  stånd  en
folkomröstning måste stärkas.
När  det sedan gäller frågan  om  på  vilket  sätt
folkinitiativet  borde  stärkas ansåg regeringen att
utredningsförslaget    i   Kommundemokratikommitténs
tidigare betänkande, Att  vara  med på riktigt, inte
är  tillräckligt avpassat för förhållandena  i  alla
kommuner. Regeringen ansåg att - med ett krav på att
10 %    av    de   röstberättigade   kommun-   eller
landstingsmedlemmarna  skall stå bakom en begäran om
folkomröstning - de reella möjligheterna att få till
stånd en sådan omröstning kan bli mycket skiftande i
större och mindre kommuner.  Regeringen ansåg därför
att en annan lösning borde väljas.  Det förhållandet
att    remissinstanserna   föreslagit   ett    antal
alternativa   lösningar  visade  enligt  regeringens
mening att frågan är komplex.
Regeringen        hänvisade        till        att
Kommundemokratikommittén  i  ett  senare betänkande,
Att tänka efter före, bl.a. föreslagit  att - om ett
beslut i ett ärende medför långsiktiga effekter  och
de  förhållanden  som  rått  före  beslutet inte kan
återställas utan stora ekonomiska konsekvenser - som
ett  led i beredningen av ärendet samråd  skall  äga
rum med  dem  som  är  folkbokförda i kommunen eller
inom landstinget och att  ett  sådant  samråd  skall
kunna ske genom folkomröstning.
Regeringen  ansåg  att  frågan  om  hur ett stärkt
folkinitiativ skall utformas borde bli  föremål  för
ytterligare  överväganden. Det var enligt regeringen
lämpligt  att denna  problematik  och  förslaget  om
samrådsförfarande   hanteras   i   ett   sammanhang.
Regeringen avsåg därför att återkomma till  frågan i
samband   med   beredningen   av  kommitténs  senare
betänkande Att tänka efter före.

Beredningen  av  ärendet pågår i  Regeringskansliet.
Frågan om den fortsatta  beredningen  har varit uppe
för en vägledande diskussion inom regeringen.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet  hänvisade  i sin bedömning av  frågan  om
s.k.     folkinitiativ     i    betänkandet     över
Demokratipropositionen   och   motioner   till   att
erfarenheterna av tillämpningen  av  bestämmelsen om
initiativet,  som  regeringen  hade  framhållit,  är
nedslående.   Initiativet  kunde  enligt  utskottets
uppfattning inte behållas i sin nuvarande utformning
utan medborgarnas  möjligheter  att få till stånd en
folkomröstning måste stärkas.

Utskottet hänvisade till att regeringen  förklarat
att den avsåg att återkomma i frågan vid beredningen
av  Kommundemokratikommitténs  betänkande Att  tänka
efter   före.   Enligt   utskottets   mening   borde
beredningen  syfta  till att lägga fram förslag  för
riksdagen  med  innebörd  att  folkomröstning  skall
hållas  om 10 % av  de  röstberättigade  i  kommunen
respektive  landstinget begär det, och riksdagen gav
på utskottets  förslag  detta regeringen till känna.
Utskottet var däremot inte  berett  att  förorda att
sådana  folkomröstningar  skulle vara beslutande.  -
Reservation avgavs av s och v.
Riksdagen   gjorde   ett   tillkännagivande   till
regeringen    enligt   utskottets   förslag    (bet.
2001/02:KU14, mom. 42, rskr. 2001/02:190).
Frågan berördes  av  riksdagen vid behandlingen av
utskottets  betänkande 2002/03:KU29  om  regeringens
redogörelse   för    behandlingen    av   riksdagens
skrivelser   till   regeringen   (skr.  2002/03:75).
Riksdagen biföll den 3 juni 2003 en  reservation (m,
fp,  kd, c, mp) vari beklagades att regeringen  ännu
inte  efterkommit   riksdagens  tillkännagivande  om
lokala folkomröstningar  samt  uttalades att det var
angeläget   att   snarast   belysa   denna   viktiga
författningsfråga  och  att  regeringen  presenterar
förslag i enlighet med riksdagens beslut.
I    frågan    om   obligatoriskt   införande   av
medborgarförslag i alla kommuner ansåg utskottet vid
behandlingen   av   Demokratipropositionen,   liksom
regeringen,   att   utvecklingen   av   den   lokala
demokratin i första hand  är en fråga för kommunerna
och landstingen och att den lokala demokratin därför
måste  utvecklas  utifrån  lokala  förhållanden  och
medborgarnas    önskemål.    Något     förslag    om
obligatoriskt införande av medborgarförslag  i  alla
kommuner,  som  begärdes  i  en motion, fanns därför
enligt utskottets uppfattning inte anledning till.
Utskottet uttalade också med anledning av motioner
att demokratiutvecklingen i kommuner  och landsting,
som Kommundemokratikommittén framhållit,  bör  kunna
främjas  genom  regelbundna  demokratiredovisningar.
Det  borde  enligt  utskottets uppfattning  vara  en
angelägenhet för kommunerna  själva att ta ställning
till   om  regelrätta  sådana  redovisningar   eller
bokslut  skall  införas.  Utskottet  ansåg  inte att
något tillkännagivande för regeringen i denna  fråga
var  påkallat  och avstyrkte en föreliggande motion.
Utskottet ansåg  inte heller att det fanns anledning
att ge ungdomsråd  någon  särställning i förhållande
till andra medborgarsammanslutningar  och  avstyrkte
motioner  i  detta  hänseende.  Utskottet ansåg  att
värdet av ungdomars delaktighet i  den  demokratiska
processen  hade  beaktats i propositionen och  ansåg
inte   att  något  tillkännagivande   behövdes   med
anledning av motioner i frågan.

Utskottets ställningstagande

Utskottet   vidhåller   sin   bedömning  från  förra
riksmötet i fråga om de förslag om medborgarförslag,
ungdomsråd,  medborgarpaneler  och  demokratibokslut
som   förs  fram  i  motionerna  2002/03:K259   (mp)
yrkandena  1 och 2 och 2002/03:K383 (mp) yrkandena 4
och 7. Motionsyrkandena avstyrks.

Utskottet  anser  att  den pågående beredningen av
ärendet om folkomröstningsinitiativ bör avvaktas och
avstyrker  motionerna  2002/03:K321  (mp)  yrkandena
1-3, 2002/03:N302 (mp) yrkande 24, 2003/04:K230 (kd)
och 2003/04:N335 (mp) yrkande 10.

Befogenheter för
självförvaltningsorgan m.m.


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om
självförvaltningsorgan, om ungdomars
möjlighet att delta i den demokratiska
processen, om folkrörelsernas samhällsroll
och om åtgärder för decentralisering enligt
förslag av Kommundemokratikommittén.

Jämför reservation 7 (c).

Gällande ordning

Bestämmelser om s.k. självförvaltningsorgan  finns i
7   kap.   18-22   §§   kommunallagen.  Genom  dessa
bestämmelser, som infördes  1994,  gavs kommuner och
landsting  möjlighet att inrätta sådana  organ  inom
alla kommunala  områden och, om inte annat följer av
lag eller annan författning, uppdra åt dem att under
nämnden helt eller  delvis ansvara för driften av en
viss anläggning eller en viss institution.

Ett   självförvaltningsorgan    skall   bestå   av
företrädare  för  brukarna och de anställda  vid  en
institution.   Den   överordnade    nämnden    skall
fastställa   organets   uppgifter,   sammansättning,
arbetsformer och mandattid i en arbetsordning.
Efter  förslag  i Demokratipropositionen  vidgades
möjligheterna    att    ge     befogenheter     till
självförvaltningsorgan. Numera gäller att nämnder  i
kommuner  och  landsting  efter beslut i fullmäktige
får       delegera       även      ärenden      till
självförvaltningsorgan.     Ärenden      som     rör
myndighetsutövning  mot  enskilda  och  vissa  andra
ärenden, som inte heller i övrigt får delegeras, får
inte delegeras till ett självförvaltningsorgan.
Självförvaltningsorgan  finns  i  någon  mån  inom
barnomsorgen  och  äldreomsorgen,  men  främst  inom
grund-   och   gymnasieskolans   område.   Genom  de
tidsbegränsade  förordningarna  om försöksverksamhet
med  lokala  styrelser  inom  grundskolan   och  den
obligatoriska   särskolan   (1996:605)   samt   inom
gymnasieskolan  och  den kommunala vuxenutbildningen
(1997:642)    har    självförvaltningsorgan     inom
skolområdet  givits delvis andra befogenheter än vad
som följer av  kommunallagens  bestämmelser. Det rör
sig bl.a. om viss beslutanderätt som annars ankommer
på  rektor  eller den för skolan ansvariga  nämnden.
Försöksverksamheten   med   lokala   styrelser   har
förlängts till halvårsskiftet 2007.

Motioner

I  motion  2002/03:K241  av  Maud Olofsson m.fl. (c)
begärs tillkännagivanden om att  brukarna  skall  ha
rätt     att     få    sina    initiativ    angående
självförvaltningsorgan  prövade  (yrkande 5) samt om
en    utvärdering    av    hur    regleringen     av
självförvaltningsorganen        fungerat,        vad
lagstiftningen  inneburit och vilka följder den fått
(yrkande 6). I samma  motion  (yrkande 2) begärs ett
tillkännagivande om ungdomars ökade  möjlighet  till
ett  aktivt deltagande i den demokratiska processen.
Motionärerna  anför  att  samhället måste se som sin
uppgift att stimulera ungdomars politiska engagemang
och att det är viktigt att  fånga upp deras intresse
och ge dem mer utrymme till påverkan  i sin närmaste
miljö.

En  annan aspekt tas upp i motion 2002/03:K358  av
Anneli Särnblad Stoors m.fl. (s). Motionärerna begär
ett    tillkännagivande     för     regeringen    om
demokratifrågorna.  De  anför att politiker  i  sitt
arbete nära invånarna ständigt  måste arbeta med att
få människor samhällsintresserade  och  villiga  att
delta   i   den   representativa   demokratin,   att
folkrörelsernas   samhällsroll   och  betydelse  för
demokratin  är  mycket  stor  för delaktigheten  och
deltagandet     i     samhällslivet     samt     att
förutsättningarna  för  folkrörelserna  behöver  bli
bättre för att de demokratiska målen skall nås.

I motion 2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)
yrkande    3    begärs   ett   tillkännagivande   om
decentralisering   och   värnande   av   det  lokala
självstyret.      Motionärerna     hänvisar     till
Kommundemokratikommitténs  förslag i betänkandet Att
vara med på riktigt - Demokratiutveckling i kommuner
och landsting (SOU 2001:48)  och anser att merparten
av kommitténs propåer utan vidare kan genomföras. De
olika  delarna av nämnda förslag  tas  upp  i  andra
yrkanden i motionen.

Bakgrund och tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen  har tidigare begärt att regeringen skulle
initiera    en     samlad    utvärdering    av    de
inflytandeformer         -         självförvaltning,
brukarinflytande   m.m.   -  som  kompletterar   det
formella beslutsfattandet i  kommuner  och landsting
(bet.    1999/2000:KU13,    rskr.    1999/2000:142).
Regeringen       hade,      som      framgår      av
Demokratipropositionen      (s.      19),      givit
statsvetenskapliga   institutionen   vid   Göteborgs
universitet  i  uppdrag  att utvärdera möjligheterna
till brukarinflytande i kommunerna  och landstingen.
Resultatet  av  utvärderingen  och en analys  av  de
juridiska  problem som den rådande  utformningen  av
brukarinflytandet     medför     presenterades     i
departementspromemorian   Ökade   möjligheter   till
brukarinflytande  (Ds  2001:14),  som låg till grund
för    förslagen    i   Demokratipropositionen.    I
propositionen  förklarade   regeringen,  som  nämnts
ovan, att den avsåg att under 2002 ta initiativ till
att  utveckla  ett  uppföljningssystem   för   de  i
propositionen  föreslagna  målen och åtgärderna samt
att bl.a. kartläggningen av  brukarinflytandet också
skulle komma att följas upp framgent.

I uppdraget till Göteborgs universitet  att  lämna
förslag  om  erforderlig statistik för uppföljningen
av  demokratimålen   och  åtgärder  som  angivits  i
Demokratipropositionen   ingår  att  se  över  vilka
variabler  som  behövs för uppföljningen,  bl.a.  av
verksamheten med självförvaltningsorgan. I uppdraget
bör det arbete som Statistiska centralbyrån utför på
regeringens uppdrag  om statistik som rör den lokala
demokratins utveckling  och  funktionssätt  särskilt
beaktas.  Universitetets  uppdrag skall, som nämnts,
redovisas i november 2003.
Regeringen  konstaterade i  Demokratipropositionen
att   föreningar,    folkrörelser    och    liknande
medborgarsammanslutningar är viktiga företrädare för
olika grupper och intressen i samhället samt att ett
starkt  föreningsliv  som  ger människor möjligheter
till inflytande och delaktighet utgör själva basen i
ett demokratiskt samhälle.
Enligt uppgifter från Regeringskansliet  och  från
Demokratitorget  på  Regeringskansliets  hemsida har
regeringen  genomfört  återkommande folkrörelseforum
för dialog mellan å ena  sidan  regeringen  och dess
förvaltningsmyndigheter    och    å    andra   sidan
företrädare för folkrörelser, föreningar  och  andra
medborgarsammanslutningar. Det övergripande målet är
att  det  skall finnas bästa möjliga förutsättningar
för människor  att  bilda och delta i olika typer av
folkrörelser och föreningar.  Under våren 2003 hölls
tre seminarier. De skall i november  2003 följas upp
av en större konferens om folkrörelsernas  roll  och
villkor  i  samhället.  Uppföljning  och utvärdering
skall      därefter,     enligt     uppgift     från
Regeringskansliet,   göras   inom   ramen   för  den
interdepartementala  arbetsgrupp  för frågor rörande
folkrörelser  och  social  ekonomi  som   regeringen
beslutade om i september 2001 och som fått  sin  tid
förlängd  till  senast  den 31 december 2004. Utöver
uppgiften  att  utgöra forum  för  samråd  i  frågor
rörande  folkrörelser   och   social  ekonomi  skall
arbetsgruppen följa upp vissa insatser inom området.
En översyn av folkrörelsepolitiken  är avsedd att ge
en samlad bild av relationerna mellan olika aktörer.
Utskottet    ansåg    vid   sin   behandling    av
Demokratipropositionen att  motionsyrkanden  om rätt
att  få  initiativ  angående  självförvaltningsorgan
prövade  och  om utvärdering av lagstiftningen  fick
anses tillgodosedda  genom den ändring som gjordes i
7 kap. 18 § kommunallagen.
Utskottet  utgick  från   att   regeringen  i  den
fortsatta     utformningen     av     stödet    till
demokratiutveckling  även skulle beakta  behovet  av
stöd till ideella organisationer  och ansåg inte att
något tillkännagivande med anledning  av en motion i
frågan behövdes.

Utskottets ställningstagande

Regeringen     har,     som     förutskickades     i
Demokratipropositionen  och  som berörts ovan, under
2002   tagit   initiativ  till  att   utveckla   ett
uppföljningssystem för de i propositionen föreslagna
målen och åtgärderna.  Regeringen  har förklarat att
kartläggningen av brukarinflytandet skall följas upp
framgent  och  har  också  gett  ett  uppdrag   till
Göteborgs    universitet    som   förberedelse   för
uppföljningen.  Regeringen har  vidare  uttalat  sin
avsikt   att   redovisa    demokratiutvecklingen   i
förhållande    till    de   mål   som    angavs    i
Demokratipropositionen.    En    sådan   redovisning
planeras  bli  överlämnad  till riksdagen  under  år
2004.

Utskottet   anser  med  det  anförda   att   något
tillkännagivande om en utvärdering av regleringen av
självförvaltningsorgan  inte  behövs  och  avstyrker
motion 2002/03:K241 (c) yrkande 6. Liksom vid  förra
riksmötet   anser   utskottet   att  rätten  att  få
initiativ  angående  självförvaltningsorgan  prövade
får anses tillgodosedd  genom  den  ändring  som  då
gjordes  i  7 kap. 18 § kommunallagen, och utskottet
avstyrker även yrkande 5 i den nämnda motionen.
I  de  antagna   demokratimålen  ingår  bl.a.  att
andelen  ungdomar  som   deltar   i   den  politiska
processen    skall    öka.    Regeringen   angav   i
Demokratipropositionen sin avsikt  att  i högre grad
följa upp hur kommuner och landsting använder sig av
skolan som arena för möten mellan barn och  ungdomar
och kommunala beslutsfattare, liksom skolans  arbete
med   att   förmedla   värdet  av  politiskt  aktiva
medborgare i en demokrati. Demokratimålen skall, som
nyss nämnts, följas upp och demokratins utveckling i
förhållande till målen redovisas  för riksdagen. Som
regeringen  framhöll  kan  flera av de  problem  som
demokratin står inför i dag  inte lösas med hjälp av
lagstiftning  och på andra områden  vore  det  också
olämpligt  att  regeringen  vidtar  åtgärder.  Vissa
åtgärder ankommer  enbart på kommuner och landsting,
och inte heller de politiska  partiernas inre arbete
är en fråga för regeringen.
Utskottet anser med hänsyn till  det  anförda  att
något  sådant  tillkännagivande  för  regeringen som
begärs i motion 2002/03:K241 (c) yrkande  2  inte är
påkallat. Motionen i denna del avstyrks.
Regeringen  konstaterade  i Demokratipropositionen
att    föreningar,   folkrörelser    och    liknande
medborgarsammanslutningar är viktiga företrädare för
olika grupper och intressen i samhället samt att ett
starkt föreningsliv  som  ger  människor möjligheter
till inflytande och delaktighet utgör själva basen i
ett demokratiskt samhälle. Regeringen  har genomfört
återkommande  folkrörelseforum  med det övergripande
målet   att   det   skall   finnas   bästa   möjliga
förutsättningar för människor att bilda  och delta i
olika  typer  av  folkrörelser  och  föreningar  och
planerar  med  utgångspunkt  i  en  uppföljning  och
utvärdering   en  översyn  av  folkrörelsepolitiken.
Något tillkännagivande  för regeringen enligt motion
2002/03:K358    (s)    behövs   enligt    utskottets
uppfattning inte.
Demokratipropositionen  byggde  till  stor  del på
förslag  av  Kommundemokratikommittén  i betänkandet
Att vara med på riktigt (SOU 2001:48), vilka  enligt
utskottets  uppfattning bidrog till decentralisering
och värnande  av det lokala självstyret. Andra delar
av   kommittéförslagen   bereds   fortfarande   inom
Regeringskansliet. I olika delar av detta betänkande
behandlas  frågor  som  anges  särskilt i yrkanden i
motion 2002/03:K385 (fp). Utskottet  anser  inte att
något sådant generellt tillkännagivande som begärs i
motionens  yrkande 3 är möjligt. Utskottet avstyrker
detsamma.

Kommunrevision


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker  motioner  om  att utreda
möjligheten    att   inrätta   en   oberoende
kommunrevision.
Jämför reservation 8 (m, fp, kd, mp).

Gällande ordning

Bestämmelser   om    revision   finns   i   9   kap.
kommunallagen.

Revisorerna omfattas av samma jävsbestämmelser som
gäller förtroendevalda  och  anställda.  Reglerna om
jäv i kommunal revision skärptes genom en lagändring
den   1   januari   2000   (prop.  1998/99:66,  bet.
1998/99:KU30, rskr. 1998/99:210). Samtidigt infördes
regler   om  att  revisorerna  skall   biträdas   av
sakkunniga,  som  de själva väljer och anlitar i den
omfattning som behövs.  De  sakkunniga  skall ha den
insikt  och  erfarenhet  av kommunal verksamhet  som
fordras för att kunna fullgöra uppdraget.
Vid    riksdagsbehandlingen    av    den    nämnda
lagändringen   behandlades   också  motioner  om  en
oberoende,  professionell  revision   i  kommunerna.
Konstitutionsutskottet delade därvid den uppfattning
som finansutskottet gett uttryck åt i ett  yttrande.
Finansutskottet   ville  understryka  den  kommunala
verksamhetens särart,  som  bl.a.  tar sig uttryck i
att  det  är  de  förtroendevalda  som ansvarar  för
verksamheten i dess helhet. Mot denna bakgrund ansåg
finansutskottet  det  viktigt  att  revisionen  inte
minst ses som ett instrument för kommunaldemokratisk
självkontroll.     Detta    system    hade    enligt
finansutskottet   fungerat  tillfredsställande,  och
utskottet delade därför  regeringens  bedömning  att
det  "för  närvarande" inte fanns skäl att genomföra
en  genomgripande   förändring   i  ansvarssystemet.
Finansutskottet  konstaterade  att  regeringen   var
beredd  att  överväga  behovet  av  en  yrkesmässigt
oberoende revision som komplement till den  revision
som skedde av de förtroendevalda revisorerna,  om de
i  propositionen  föreslagna  reglerna om sakkunnigt
biträde  inte  skulle  visa  sig vara  tillräckliga.
Någon  åtgärd av det slag som föreslogs  i  motionen
var därför enligt utskottets mening "för närvarande"
inte påkallad.

Motioner

I motion  2002/03:K374 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
föreslås ett  tillkännagivande  för regeringen om en
utredning    om    en    oberoende   kommunrevision.
Utredningen  bör föreslå nödvändiga  förändringar  i
lagstiftningen       gällande      kommunrevisionen.
Motionärerna hänvisar  till att behovet diskuterades
i Demokratiutredningens  slutbetänkande,  där vikten
av   en  så  fri  revision  som  möjligt  påtalades.
Modellen   för   en  ny  kommunrevision  kan  enligt
motionärerna hämtas  från den som riksdagen beslutat
för den statliga revisionen.

Förslaget    om   en   oberoende    kommunrevision
återkommer   i   motioner    från   årets   allmänna
motionstid, nämligen 2003/04:K289  av  Tobias Krantz
m.fl.  (fp)  yrkande  8,  2003/04:K391  av  Liselott
Hagberg  (fp)  och  2003/04:K360  av  Ulf  Holm  och
Ingegerd Saarinen (mp).

Bakgrund

Utredningar m.m.

Demokratiutredningen   framhävde   den  demokratiska
funktion   som   den   kommunala   revisionen   har.
Utredningen anförde att förtroendevalda bör granskas
på ett opartiskt sätt och att revisorers  oberoende,
trovärdighet  och  genomslagskraft  är  av avgörande
betydelse. I offentlig verksamhet bör revisionen stå
så   fri   som   möjligt   gentemot   de   politiska
beslutsfattarna. Enligt utredningen bör en oberoende
revision  utses  av  fullmäktige  men  under  sådana
villkor   att   revisorernas  opartiskhet  inte  kan
ifrågasättas (SOU 2000:1 s. 159).

En                särskild               utredare,
Ekonomiförvaltningsutredningen,  har  på regeringens
uppdrag utrett vissa frågor rörande kommunernas  och
landstingens  förvaltning, bl.a. att göra en översyn
av bestämmelserna  om  god ekonomisk hushållning och
dess tillämpning. Utredningen lade fram sina förslag
i betänkandet God ekonomisk  hushållning  i kommuner
och  landsting  (SOU  2001:76). Bland annat föreslås
nya bestämmelser i kommunallagen  om  att  styrelsen
senast   i   augusti   under  valår  skall  redovisa
kommunens  eller landstingets  ekonomiska  situation
och  om att revisorerna  får  i  uppgift  att  också
bedöma om delårsrap-
porter  och  årsbokslut överensstämmer med målen för
den ekonomiska förvaltningen. En proposition i ämnet
är aviserad till december 2003.
En enig riksdag  beslutade  i december 2000 att en
sammanhållen revisionsmyndighet, Riksrevisionen, med
ansvar   för   den   statliga   redovisnings-    och
effektivitetsrevisionen   skulle  bildas  under  det
första  halvåret  2003.  Riksdagen  beslutade  också
riktlinjer   för   en   förändrad   revision   under
riksdagen. I riktlinjerna  angavs  vad ändringarna i
riksdagsordningen, en ny revisionslag  och en ny lag
med instruktion för Riksrevisionen i huvuddrag borde
innehålla. Hösten 2002 beslutade riksdagen slutligen
om   de   ändringar   som   behövs  för  att  införa
Riksrevisionen (se bl.a. förslag 1999/2000:RS1, bet.
2000/01:KU8,     rskr.    2000/01:116-119,     prop.
2001/02:73, bet. 2002/03:KU9, rskr. 2002/03:9, prop.
2001/02:190,      bet.      2002/03:KU12,      rskr.
2002/03:22-23).    Riksrevisionen     inledde    sin
verksamhet vid halvårsskiftet 2003.

Regeringen  har  den  16  oktober  2003 beslutat  om
direktiv för en översyn av den kommunala revisionens
förutsättningar samt funktionssätt och tillkallat en
särskild utredare för uppdraget.

Enligt direktiven (dir. 2003:97) skall  utredaren  -
mot bakgrunden att fullmäktige i flera fall valt att
inte  följa  revisorernas rekommendation att inte ge
ledamöter  i  kommunala   nämnder   ansvarsfrihet  -
överväga    andra    möjliga    åtgärder    som   de
förtroendevalda  revisorerna  kan  vidta utöver  att
föreslå vägrad ansvarsfrihet. Utredaren  skall också
analysera och ge exempel på åtgärder som kan  vidtas
för  att  bredda  rekryteringen  av  förtroendevalda
revisorer  med  utgångspunkt  i  att det fortfarande
skall vara de politiska partierna som nominerar dem.
Utredaren skall vidare följa det frivilliga  arbetet
med  certifiering  av kommunala sakkunniga revisorer
som  pågår  och  undersöka  om  detta  medför  några
rättsliga   problem,    framför   allt   beträffande
möjligheterna att ställa  krav  på  certifiering och
liknande    i    samband    med    upphandling    av
revisionstjänster.   Möjligheterna   till  samarbete
kring revisionen mellan olika kommuner och landsting
skall också analyseras.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet   behandlade   frågan   om   en  oberoende
kommunrevision   i   samband  med  behandlingen   av
Demokratipropositionen      (bet.     2001/02:KU14).
Utskottet  ansåg då att de skäl  för  den  nuvarande
ordningen för  kommunal  revision som konstitutions-
och finansutskotten anförde  vid  riksmötet 1998/99,
och som redovisats ovan, alltjämt äger giltighet och
avstyrkte   föreliggande   motioner   i   ämnet.   -
Reservation avgavs av m, kd och fp.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning  i frågan
om    kommunrevision    och   avstyrker   motionerna
2002/03:K374  (kd),  2003/04:K289  (fp)  yrkande  8,
2003/04:K360 (mp) och 2003/04:K391 (fp).


Kommunmedlemskap


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner  om  översyn  av
grunden för kommunmedlemskap.

Gällande ordning

Kommunmedlemskapet  regleras i 1 kap. kommunallagen.
Medlem  av  en kommun är  enligt  4  §  den  som  är
folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen
eller är taxerad  till  kommunalskatt där. Medlem av
ett landsting är den som är medlem av en kommun inom
landstinget.

Motioner

I motion 2002/03:K263 av  Åsa Torstensson (c) begärs
ett tillkännagivande för regeringen om behovet av en
översyn  av grunden för vem  som  är  medlem  av  en
kommun  enligt   kommunallagen.  Hon  anför  att  de
gällande  bestämmelserna  innebär  bl.a.  att  många
personer är  medlemmar i kommuner och landsting utan
att  betala  någon   skatt   där   och   att  en  av
medlemskapets viktigaste konsekvenser är rätten  att
begära   laglighetsprövning   av  kommunala  beslut.
Historiskt   kan   det   enligt  motionären   tyckas
självklart att den som har  egendom  också  har rätt
att  påverka  och styra utvecklingen i en kommun  på
grund av ett ägande i kommunen, men hon ifrågasätter
om lagstiftningen  kan  anses rättvis och försvarbar
med tanke på 2000-talets  förändrade  levnadsmönster
och         därmed        kommunernas        ändrade
planeringsförutsättningar      med      ett     ökat
fritidsfastighetsägande och utboägande av  mark  och
jordbruksfastigheter.  Motionären framhåller att det
ligger ett starkt demokratiskt  och politiskt ansvar
på invånarna i en kommun att utveckla  och ta ansvar
för  en  samlad  helhetssyn på en kommuns utveckling
och alla invånarnas servicebehov, där det handlar om
prioriteringar  vad  avser  både  investeringar  och
långsiktighet    i   att    klara    tillväxt    och
utvecklingskrav.  Synen  hos  de  åretruntboende  på
ansvar  och  prioriteringar  delas  inte  alltid  av
fritidsboende   eller   utboägande.  Byggplaner  och
investeringar för utveckling  av  verksamheter kan i
detta sammanhang vara anledning till  skilda åsikter
om  vad  som  är  bäst  för  en  kommun.  Motionären
efterlyser ett starkare samband mellan medinflytande
och  medansvar  än  vad  som  gäller i dag och anser
därför att kommunallagens grunder för medlemskap bör
ses över.

Samma motionär återkommer med  yrkandet  i  motion
2003/04:K273.

Bakgrund

Förarbetsuttalanden och utredningar

Vid   införandet   av  den  nuvarande  kommunallagen
diskuterades frågan  om  kommunmedlemskap och rätten
att anföra vad som då betecknades som kommunalbesvär
(prop.  1990/91:117, bet. 1990/91:KU38).  Regeringen
erinrade  om  att  det ursprungliga motivet till att
ägare eller brukare  av  fast  egendom  togs  upp  i
kretsen av kommunmedlemmar var att de borde få utöva
sin  rösträtt  för  egendomen  redan  innan  de blev
taxerade    för    fastigheten.   Sedan   den   till
fastighetsinnehav knutna  rösträtten  upphört,  hade
detta  motiv  för  att  låta innehav av fast egendom
grunda  medlemskap  förfallit.   Trots   detta  hade
fastighetsinnehav  som  grund  för  medlemskap  fått
kvarstå           i          kommunallagstiftningen.
Kommunallagskommittén    hade    inför    1953   års
kommunallag  kommit  till  den  slutsatsen  att   om
innehavare  av  fastigheter  som inte taxerades till
kommunalskatt  skulle  uteslutas   från  medlemskap,
skulle detta drabba stat och landsting i de kommuner
där  de innehade fastigheter av olika  slag.  Frågan
hade diskuterats  även inför tillkomsten av 1977 års
kommunallag, men departementschefen  hade ansett att
någon ändring inte borde göras.

I  förarbetena  till  den  nuvarande kommunallagen
diskuterades frågan om saken kommit i ett annat läge
efter  ändringen  fr.o.m.  1988  års   taxering  att
fysiska   personer  beskattas  för  all  inkomst   i
hemortskommunen.  Det  innebär, påpekade regeringen,
bl.a.  att ägare av fritidsfastigheter  inte  längre
erlägger  skatt  till  den kommun där fastigheten är
belägen  men  ändå är kommunmedlemmar  på  grund  av
fastighetsinnehavet.   Många   remissinstanser  hade
pekat på det problem som finns för  kommuner som har
en omfattande fritidsbebyggelse, och regeringen hade
stor  förståelse för dessa problem. Man  måste  dock
enligt    regeringens    mening    se    frågan   om
fastighetsinnehav som medlemskapsgrund i ett  större
perspektiv. Föremålet för ett fastighetsägande kunde
vara  fastigheter  med  en  rad olika funktioner som
permanentbebodda         småhus,         fritidshus,
hyresfastigheter, industrifastigheter, sjukhus  samt
teatrar  och liknande samlingslokaler, och som ägare
uppträdde  privatpersoner, juridiska personer, stat,
kommun  och  landsting.   Fastigheterna   kunde  bli
föremål  för  en rad kommunala beslut. I många  fall
kunde dessa överklagas  endast genom kommunalbesvär.
Skulle man ta bort fastighetsägandet  som  en  grund
för  medlemskap  skulle  konsekvensen bli att rätten
till  kommunalbesvär  på  dessa   områden  försvann.
Dessutom   kunde  det  få  vissa  konsekvenser   för
tillämpningen  av  kommunalrättsliga grundprinciper,
t.ex.          likställighetsprincipen           och
lokaliseringsprincipen,    som    var    svåra   att
överblicka. Frågan om man kunde slopa ett medlemskap
enbart  grundat  på fastighetsinnehav krävde  därför
ytterligare överväganden,  och  regeringen avsåg att
ta initiativ till en sådan översyn.
Ett  uppdrag  att  göra en sådan översyn  lämnades
till Lokaldemokratikommittén.  Kommittén  redovisade
resultatet  av  sina överväganden i betänkandet  Det
kommunala medlemskapet  (SOU 1992:72).
Lokaldemokratikommittén  bedömde  det  som möjligt
att  slopa fastighetsägandet som självständig  grund
för kommunalt medlemskap men att förutsättningen för
en sådan  ordning  var att vissa rättigheter som har
anknytning till det  kommunala  medlemskapet behölls
för  den kategori fastighetsägare  som  inte  längre
skulle  komma  att vara medlemmar. Kommittén bedömde
däremot som oacceptabel  en ordning där konsekvensen
av att slopa ägande av fast egendom som självständig
grund    för    kommunalt   medlemskap    var    att
fastighetsägare utan  annan anknytning till kommunen
än  fastigheten  skulle förlora  rätten  att  begära
laglighetsprövning.  Kommittén hänvisade därvid till
Europakonventionen  om   skydd   för   de  mänskliga
rättigheterna  och  de grundläggande friheterna  och
den i konventionens artikel  6  stadgade  rätten för
den  enskilde  att  få  sina civila rättigheter  och
skyldigheter  prövade  i  opartisk   och   offentlig
rättegång  inför en domstol. Kommittén framhöll  att
Europadomstolen  hade  tolkat  konventionen  på  ett
sådant  sätt  att det måste finnas en möjlighet till
domstolsprövning  även av förvaltningsbeslut och att
man inte kunde utesluta  att  ett bortfall av rätten
att    begära    laglighetsprövning    för     vissa
fastighetsägare i kommunen av Europadomstolen skulle
kunna anses stå i strid med Europakonventionen. Även
av denna anledning fann kommittén det angeläget  att
rätten  att  begära  laglighetsprövning skulle bestå
för samtliga fastighetsägare i kommunen. - Kommittén
ansåg också att rätten för fastighetsägare att delta
i  folkomröstningar,  opinionsundersökningar   eller
liknande   förfaranden   i   en   fråga   som  berör
fastigheten skulle kvarstå, liksom rätten att enligt
indelningslagen ansöka om ändrad indelning av kommun
eller landsting.
Konstitutionsutskottet     behandlade    i    sitt
betänkande 1993/94:KU40 över proposition 1993/94:188
Lokal   demokrati   en   motion   om  att   avskaffa
fastighetsinnehav  som  grund  för kommunmedlemskap.
Utskottet  hänvisade  till  Lokaldemokratikommitténs
översyn och framhöll att regeringen  i propositionen
uppgett  sig,  bl.a. mot bakgrund av remissutfallet,
inte vara beredd att lägga fram något förslag men ha
för avsikt att bereda  frågan  vidare.  - Regeringen
har  därefter  enligt uppgift från Regeringskansliet
avskrivit ärendet.

I direktiven till Ansvarskommittén (Fi 2003:02, dir.
2003:10),  som  har   att  se  över  strukturen  och
uppgiftsfördelningen  inom   samhällsorganisationen,
pekas   på  dagens  stora  förändringar   av   bl.a.
demografisk  natur.  I fråga om förändrade behov och
beteenden nämns att människor i dagens samhälle allt
oftare fördelar boende,  arbete  och  fritid  mellan
olika  kommuner  och  dessutom ofta inom allt större
geografiska områden, samtidigt  som  den  offentliga
verksamheten    ofta    är    organiserad    utifrån
traditionella  administrativa  gränser.  Sammantaget
har  behovet  av samplanering över de administrativa
gränserna ökat, framhålls i direktiven.

Tidigare utskottsbehandling

Vid  sin  behandling   av   motsvarande   motion  om
kommunmedlemskapet  under  riksmötet  2001/02  (bet.
2001/02:KU14) hänvisade utskottet till att frågan om
grunden     för    kommunmedlemskap    utretts    av
Lokaldemokratikommittén utan att det lett till något
förslag till  riksdagen.  Utskottet  ansåg enhälligt
att  det  inte  fanns  skäl  att  begära  någon   ny
utredning  i  frågan  och avstyrkte den föreliggande
motionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet finner inte skäl  att  ändra  sin tidigare
bedömning.    Motionerna    2002/03:K263   (c)   och
2003/04:K273 (c) avstyrks.


Indelningen i kommuner och landsting


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner  om  ändring  av
kommun- och landstingsindelningen.
Jämför reservation 9 (m, fp, kd, c, mp).

Gällande ordning för rikets indelning

Enligt  8  kap.  5 § regeringsformen skall grunderna
för  ändringar  i  rikets   indelning   i   kommuner
bestämmas   i   lag.   Förutsättningarna   för   och
förfarandet  vid ändringar av indelningen i kommuner
regleras i lagen  (1979:411) om ändringar i Sveriges
indelning i kommuner och landsting, indelningslagen.
Enligt  1  kap.  2  § kommunallagen  omfattar  varje
landsting ett län, om  inte  något annat är särskilt
föreskrivet.

Beslut     om     ändring     i    kommun-     och
landstingsindelningen  meddelas  av   regeringen.  I
vissa  -  mera  tekniska  -  situationer får  beslut
meddelas  av  Kammarkollegiet  eller,   i  fråga  om
kommuner inom samma län, av länsstyrelsen.
Som förutsättning för att indelningen av landsting
eller kommuner skall få ändras gäller att  ändringen
kan antas medföra bestående fördel för ett landsting
respektive  en  kommun eller en del av ett landsting
respektive  en  kommun  eller  andra  fördelar  från
allmän synpunkt. För att landstingsindelningen skall
få  ändras gäller  att  hinder  inte  möter  mot  en
ändring i länsindelningen. Regeringen får meddela de
föreskrifter som behövs för ändringens genomförande.
Både  i  fråga  om kommun- och landstingsändringar
skall en ekonomisk  reglering  ske. När en del av en
kommun  förs över till en annan kommun  skall  sedan
reglering   ske,   om  en  kommunal  tillgång  eller
förbindelse som kan  hänföras  till  den  delen  bör
överföras till den andra kommunen eller om det finns
särskilda skäl till reglering.
Frågor  om  indelningsändringar  kan  väckas av en
kommun eller medlem av en kommun, som skulle beröras
av ändringen, respektive av ett landsting  eller  en
medlem  av  ett  landsting  som  skulle  beröras  av
ändringen.  Regeringen och Kammarkollegiet - i fråga
om kommundelning  i  vissa fall länsstyrelsen -  kan
också ta upp en fråga  om  indelningsändring på eget
initiativ.
En  ansökan  om  ändring  i  landstingsindelningen
skall  ges in till Kammarkollegiet.  Kammarkollegiet
skall göra  den utredning som behövs eller uppdra åt
en   särskild   utredare   att   göra   utredningen.
Utredningen skall  omfatta  alla  omständigheter som
inverkar på frågan. Vid utredningen skall samråd ske
med de landsting som har intresse av  frågan. Om den
aktuella   indelningsändringen   bör  föranleda   en
ändring   också  i  någon  annan  indelning,   skall
utredningen omfatta även denna ändring.
Om   Kammarkollegiets    utredning    visar    att
landstingsindelningen  bör ändras, skall ett förslag
upprättas till ändringen  samt  till  den ekonomiska
reglering  och de övriga föreskrifter som  ändringen
kan  ge anledning  till.  Om  även  annan  indelning
behöver  ändras,  skall förslag upprättas också till
en sådan ändring.

Om länsindelningen  och  ändringar i denna indelning
finns inte några bestämmelser  vare  sig i lag eller
förordning. Regeringsformen förutsätter  att Sverige
är   indelat   i   län   eftersom   den   anger  att
länsstyrelserna lyder under regeringen  (11 kap. 6 §
första stycket).

Regeringen  anses i praxis ha rätt att besluta  om
mindre ändringar  i  länsindelningen. Frågor om mera
omfattande ändringar av det område som utgör ett län
anses böra underställas  riksdagen, liksom ändringar
av länsnamn och av residensstäder.
Indelningen    i   län   ges   publicitet    genom
tillkännagivanden    från   regeringen   om   länens
indelning i kommuner.

Motioner

I motion 2002/03:K241  av  Maud  Olofsson  m.fl. (c)
föreslås att riksdagen dels gör ett tillkännagivande
för   regeringen   om   kommuninvånares   rätt  till
initiativ  till  kommundelning  (yrkande  13),  dels
beslutar  om  sådan  ändring av lagen (1979:411)  om
ändringar  i  Sveriges  indelning   i  kommuner  och
landsting att indelningsändringar skall  beslutas av
riksdagen (yrkande 14).

Motionärerna  anser  att  en  kommundelning  skall
beviljas om det i en folkomröstning visar sig finnas
en majoritet för en delning i det  område som kommer
att  utgöra  den  nya kommunen, inte att  det  skall
behövas  en majoritet  för  en  indelningsförändring
inom hela den odelade kommunen till en förändring av
indelningen.  Frågan  om  kommundelningar bör enligt
motionärerna i första hand  vara  en  politisk,  och
inte  en  byråkratisk,  bedömning.  Det finns därför
skäl   att   pröva  om  regeringen  i  stället   för
Kammarkollegiet  skall  ta  ansvar för den inledande
bedömningen. Motionärerna anser  att regeringen inte
bör ha möjlighet att, i strid med  riksdagens vilja,
vägra  godkänna  indelningsförändringar.  Frågan  om
landets indelning  i  kommuner  och  län  bör därför
framgent  avgöras i lag, beslutad av riksdagen,  och
inte beslutas av regeringen. Enligt motionärerna bör
riksdagen utan  vidare  beredning  kunna  besluta om
detta.
I motion 2002/03:K355 av Kerstin Lundgren  och Åsa
Torstensson  (c)  begärs  att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagstiftningen  i  syfte att
stärka   medborgarnas   makt   över   den  kommunala
indelningen.
I  motion  2002/03:K335  av Cecilia Wikström  (fp)
föreslås att regeringen snarast skall återkomma till
riksdagen  med  dels förslag om  att  upphäva  lagen
(1979:411)  om  ändringar  i  Sveriges  indelning  i
kommuner  och  landsting   i   de  delar  den  avser
indelningen i landsting (yrkande 1), dels förslag om
Sveriges   indelning   i   kommuner  och   landsting
innebärande de förändringarna  att  Heby kommun förs
från Västmanlands län och landsting till Uppsala län
och landsting (yrkande 2). Motionären har återkommit
med samma yrkanden i motion 2003/04:K252  (yrkandena
1 och 2).
I  motion  2002/03:K388  av Mikael Oscarsson  (kd)
föreslås  att  regeringen  snarast  återkommer  till
riksdagen  med  dels förslag om  att  upphäva  lagen
(1979:411)  om  ändringar  i  Sveriges  indelning  i
kommuner  och  landsting   i   de  delar  den  avser
indelningen i landsting (yrkande 1), dels förslag om
Sveriges  indelning i län och landsting  innebärande
de  förändringarna   att   Heby   kommun  förs  från
Västmanlands län och landsting till  Uppsala län och
landsting  (yrkande 2). Motionären har,  tillsammans
med Torsten Lindström (kd), återkommit med yrkandena
i motion 2003/04:K335 (yrkandena 1 och 2).
Två motioner  från  allmänna motionstiden 2001 har
överlämnats    till   konstitutionsutskottet    från
bostadsutskottet.  I  motion 2001/02:Bo227 av Mikael
Oscarsson  (kd)  begärs  ett   tillkännagivande  för
regeringen  om  att Heby kommun bör  överföras  till
Uppsala län fr.o.m.  den 1 januari 2003 och i motion
2001/02:Bo315 av Rigmor Stenmark (c) ett överförande
av Heby kommun till Uppsala län. Rigmor Stenmark har
återkommit  i  motion  2002/04:K366  och  begär  att
riksdagen dels beslutar ändra indelningslagen så att
beslut  om  indelningsändringar   skall   fattas  av
riksdagen   (yrkande   1),   dels  tillkännager  för
regeringen  att Heby kommun skall  tillhöra  Uppsala
landsting och län (yrkande 2).

Bakgrund

Uppdrag till Kommundemokratikommittén

Kommundemokratikommittén     hade     enligt    sina
ursprungliga   direktiv   i  uppdrag  att  se   över
bestämmelserna  i  indelningslagen  och  föreslå  de
ändringar  som  var  motiverade  med  inriktning  på
behovet av och formerna för en lagreglerad möjlighet
att  besluta  om  extra  val  med  anledning  av  en
indelningsändring.   Genom  tilläggsdirektiv   (dir.
2001:75), som grundades på ett riksdagsbeslut den 12
juni 2001 (bet. 2000/01:BoU13,  rskr.  2000/01:267),
fick  kommittén  därefter  i  uppdrag  att  göra  en
översyn av förutsättningarna för och förfarandet vid
ändringar  i landstings- och kommunindelningen  samt
att vid behov  lämna  förslag  till lagändringar. En
annan  fråga som skulle utredas var  om  förfarandet
vid ändringar i länsindelningen borde lagregleras. I
uppdraget  ingick också att utreda om det borde vara
möjligt med  folkomröstning  i  sådana  områden  som
indirekt     berördes     av     en    ansökan    om
indelningsändring.    Vilken   tyngd   befolkningens
inställning i en indelningsfråga bör ha skulle också
övervägas i detta sammanhang.

Kommittén har redovisat  sina  bedömningar  i  det
ovan   nämnda   betänkandet  Ändrad  indelning  (SOU
2002:33).
I sina allmänna  överväganden framhåller kommittén
att indelningen i kommuner och landsting bör präglas
av  en  viss stabilitet  men  att  det  knappast  är
troligt att  den  nu gällande indelningen är den för
alltid bästa.
Kommittén     anser     att      reglerna      för
indelningsändringar  för  kommuner och landsting bör
harmoniseras genom att de så  långt  det  är möjligt
görs enhetliga. Bestämmelsen om hänsynstagande  till
befolkningens   inställning   bör  enligt  kommittén
utsträckas  till  ändringar i landstingsindelningen,
och medlemmarnas möjligheter att ha inflytande redan
på   ett   tidigt   stadium    i   berednings-   och
beslutsprocessen vid indelningsändringar ytterligare
öka,  såväl  när  det gäller kommuner  som  när  det
gäller landsting.
Kommittén  anser  att   det   är   en   brist  att
förfarandet vid ändringar i länsindelningen  inte är
lagreglerat    och    att   det   inte   heller   är
tillfredsställande  att   ändringar   i   läns-  och
landstingsindelningen  beslutas på helt olika  sätt.
Eftersom  varje  landsting   som   huvudregel  skall
omfatta   ett   län,  bör  ändringar  i  läns-   och
landstingsindelningen  beslutas i ett sammanhang och
av  samma  instans.  Genom   att   bestämmelser   om
länsindelningen   samordnas  med  bestämmelserna  om
landstingsindelningen  kan  konflikter  undvikas vid
tillämpningen.
Kommittén   påpekar   att   en  harmonisering   av
bestämmelserna för ändring i läns-,  landstings- och
kommunindelningen kan utformas på flera  olika sätt,
och  att  man förenklat kan tala om åtminstone  fyra
olika alternativ.
Ett alternativ är att riksdagen genom lagstiftning
bestämmer om  alla  indelningsändringar.  Ett  annat
alternativ  är  att regeringen själv beslutar i alla
indelningsärenden.  Ett  tredje  alternativ  är  att
riksdagen    som   huvudregel   beslutar   om   alla
indelningsändringar,   medan  regeringen  får  fatta
beslut i alla ärenden om mindre indelningsändringar.
Ett fjärde alternativ är  att principen om att varje
landsting skall omfatta ett län tas bort.
Kommittén   tar   inte   ställning    till   dessa
alternativ, utan anser att frågan bör utredas  i ett
vidare  sammanhang och hänvisar till den översyn  av
uppgifts-  och  ansvarsfördelningen  mellan  staten,
kommunerna  och landstingen som regeringen aviserat.
Enligt kommittén  framstod  det  som  naturligt  att
frågor   som   rör  reglerna  om  ändring  i  läns-,
landstings-  och   kommunindelningen   också  skulle
omfattas  av denna översyn. Kommittébetänkandet  har
remissbehandlats, och beredningen av förslagen pågår
inom Regeringskansliet.
Regeringen  beslutade  i januari 2003 direktiv för
den    nämnda    översynen    av    uppgifts-    och
ansvarsfördelningen  mellan  staten, kommunerna  och
landstingen (Fi 2003:02, dir. 2003:10).
Kommittén  för översynen, som  är  parlamentariskt
sammansatt     och     har     tagit     benämningen
Ansvarskommittén,  skall  bedriva  sitt arbete i två
etapper.
I den första etappen skall kommittén  identifiera,
belysa     och     övergripande     analysera     de
samhällsförändringar  som  inverkar  på  och  skulle
kunna   föranleda  förändringar  av  strukturen  och
uppgiftsfördelningen  i  relationen  mellan  staten,
landstingen  och  kommunerna.  Kommittén  skall även
identifiera,  belysa  och övergripande analysera  de
samhällsförändringar  som  inverkar  på  och  skulle
kunna  föranleda  förändringar   av  strukturen  och
uppgiftsfördelningen i relationen  mellan regeringen
och de statliga förvaltningsmyndigheterna. Kommittén
skall  i  sitt  arbete  utgå  från  en  övergripande
beskrivning      av     rådande     struktur     och
uppgiftsfördelning,    där    såväl    brister   som
förtjänster med nuvarande ordning identifieras.  För
den  första  etappen  skall  kommittén  redovisa ett
delbetänkande senast den 15 december 2003.

I   den  andra  etappen  skall  kommittén  göra   en
fördjupad  analys  och  bedömning  av strukturen och
uppgiftsfördelningen.  Kommittén skall  också  i  de
delar   där   den  finner  det   motiverat   föreslå
förändringar. Regeringen  avser  att  återkomma  med
tilläggsdirektiv för denna del av uppdraget.

Tidigare utskottsbehandling m.m.

Bostadsutskottet diskuterade under riksmötet 2001/02
frågan  om  att  riksdagen  skall  anta  en  lag som
bestämmer     kommunernas    länstillhörighet    och
utarbetade  ett   förslag   till   en   sådan   lag.
Lagförslaget  innehåller  en  enda bestämmelse, vari
föreskrivs vilka län som skall  finnas i Sverige och
vilka   kommuner  de  olika  länen  skall   omfatta.
Bostadsutskottet  inhämtade också Lagrådets yttrande
över förslaget.

Lagrådet ansåg i yttrande den 21 november 2001 att
det   krav  på  allmängiltighet   som   gäller   för
lagstiftning  får  anses  uppfyllt  och att det inte
föreligger något principiellt hinder  mot att frågor
om  länsindelningen och kommunernas länstillhörighet
regleras  i  lag  trots att det innebär en avvikelse
från  hur  dessa  frågor   tidigare  har  hanterats.
Lagrådet  noterade  att förslaget  inte  hade  varit
föremål  för  sådan  beredning   som  är  bruklig  i
lagstiftningsärenden.  En beredning  behövs  normalt
för att lagstiftningens  kvalitet  skall  säkras och
var   i   det  förevarande  fallet  enligt  Lagrådet
önskvärd  även   på   grund   av   att  lagförslaget
aktualiserar  principiella frågor av  vikt  och  att
ärendet inte kan  sägas  vara  av rent formell eller
rutinartad karaktär.
Särskilt framhöll Lagrådet den  föreslagna  lagens
förhållande  till  indelningslagen. Om lagarna skall
samexistera, kommer regeringen fortfarande att kunna
ändra kommunindelningen,  och  att  följdändra i den
föreslagna lagen till följd av beslut som regeringen
fattar stämmer dåligt med normhierarkin.  Om lagarna
skall  samexistera  men  ge riksdagen möjlighet  att
ingripa   och  besluta  om  sådana   ändringar   som
regeringen  inte beslutat om, kommer det snarast att
råda oklarhet  om  fördelningen  av uppgifter mellan
riksdagen  och  regeringen. Problemet  skulle  kunna
lösas genom att det,  förslagsvis i indelningslagen,
infördes bestämmelser som  preciserar  gränserna för
regeringens  beslutanderätt  på  detta område  eller
klargör  under  vilka  förhållanden  riksdagen  vill
förbehålla  sig  att  reglera  dessa  frågor   genom
lagstiftning. För utarbetande av sådana bestämmelser
saknas,    framhöll    Lagrådet,    för   närvarande
tillräckligt  beredningsunderlag. Lagrådet  erinrade
också om de då  nyligen  lämnade  tilläggsdirektiven
till Kommundemokratikommittén att överväga och lägga
fram     förslag    rörande    bestämmelserna     om
indelningsändringar.
Lagrådet  ansåg sig inte kunna tillstyrka att den
föreslagna lagen antogs förrän den berörda rättsliga
problematiken analyserats närmare.

Frågan om utskottsinitiativ  i indelningsfrågan togs
därefter  upp  inom  konstitutionsutskottet.  Frågan
avsåg   ett   initiativ   till    en    ändring   av
indelningslagen,  främst  2  kap.,  på  så sätt  att
riksdagen i stället för regeringen skall  besluta om
rikets indelning i landsting. Inom utskottets kansli
upprättades en promemoria, Lagstiftning om  Sveriges
indelning  i  landsting m.m., med förslag till  dels
ändringar i indelningslagen, dels en lag om Sveriges
indelning   i   län   och   landsting.   Promemorian
remitterades  till   vissa  centrala  myndigheter  -
Riksdagens    ombudsmän   (JO),    Justitiekanslern,
Kammarrätten  i   Stockholm,   Kammarkollegiet   och
Valmyndigheten  -  för  yttrande.  Utskottet  beslöt
därefter,  den  28  maj  2002, att inte ta initiativ
till någon lagändring.

Konstitutionsutskottet behandlade  under  våren 2002
också  motioner  i  samma  ämne.  De  avstyrktes   i
betänkande  2001/02:KU14  med  hänvisning till de då
pågående diskussionerna om ett utskottsinitiativ.  -
Utskottets  s-  och  v-ledamöter  reserverade  sig i
fråga  om  motiveringen  och ville i stället hänvisa
till   att   Kommundemokratikommittén    efter   ett
tillkännagivande av riksdagen hade i uppdrag  att se
över   förutsättningarna  för  och  förfarandet  vid
ändringar  i  landstings- och kommunindelningen samt
lämna   förslag   till    eventuella   lagändringar.
Reservanterna  ansåg  att resultatet  av  kommitténs
arbete måste avvaktas.

Lagrådsyttrande till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet remitterade våren 2003, sedan
detta begärts med stöd  av 4 kap. 10 § andra stycket
första  meningen riksdagsordningen,  med  hänvisning
till motion  2002/03:K241 yrkande 14, lagförslagen i
den  under våren  2002  framtagna  promemorian  till
Lagrådet för yttrande.

Lagrådet  uttalade  i yttrande den 20 maj 2003 att
de  i promemorian föreslagna  lagbestämmelserna  kan
ses som ett första utkast till lagreglering men inte
är så  genomarbetade  att  de bör antas som lag utan
att ha gjorts till föremål för ytterligare beredning
och bearbetning i ljuset både  av  de synpunkter som
redan  framförts under den första remissbehandlingen
och av sådana som kan väntas komma att framföras vid
en  mera  omfattande  remittering  av  lagförslagen.
Lagrådet  kunde  sammanfattningsvis  inte tillstyrka
att  förslagen görs till föremål för lagstiftning  i
föreliggande skick.

Utskottets ställningstagande

Kommundemokratikommittén  har  föreslagit att frågan
om indelningsändringar m.m. bör utredas i ett vidare
sammanhang och hänvisat till översynen  av uppgifts-
och  ansvarsfördelningen  mellan  staten, kommunerna
och landstingen. Enligt kommittén framstod  det  som
naturligt  att  frågor som rör reglerna om ändring i
läns-,  landstings-   och   kommunindelningen  också
omfattas av denna översyn. Beredningen av kommitténs
förslag  pågår  inom  Regeringskansliet.   Utskottet
anser att denna beredning bör avvaktas och avstyrker
motionerna  2002/03:K241  (c)  yrkandena 13 och  14,
2002/03:K335  (fp) yrkandena 1 och  2,  2002/03:K355
(c) och 2002/03:K388  (kd)  yrkandena  1  och 2 samt
motionerna  2003/04:K252  (fp)  yrkandena  1 och  2,
2003/04:K335  (kd)  yrkandena  1 och 2, 2003/04:K366
(c)  yrkandena  1  och  2,  2001/02:Bo227  (kd)  och
2001/02:Bo315 (c).



**FOOTNOTES**
[1]:   Uppgifterna   hämtade   från   Statistiska
centralbyrån, Sveriges officiella statistik 2003,
Rapport Allmänna valen 2002, del 3.

Reservationer



Utskottets    förslag   till   riksdagsbeslut    och
ställningstaganden     har     föranlett    följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till  riksdagsbeslut  som
behandlas i avsnittet.


1. Offentliga nämndsammanträden (punkt 3)

av  Tobias  Krantz (fp), Gustav Fridolin (mp) och
Liselott Hagberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening  regeringen  till känna
vad  som  anförs  i  reservation  1. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:K348, 2002/03:
K383   yrkande  11,  2002/03:K385  yrkande   6   och
2003/04:K290 yrkande 14.

Ställningstagande

Vi  anser   att   största  möjliga  öppenhet  är  en
förutsättning för en  levande demokrati. Reglerna om
nämndsammanträden   bör   därför   ändras   så   att
offentlighet  blir  huvudregel   och  att  särskilda
beslut skall fattas för att sammanträden  inte skall
vara offentliga.

Regeringen  bör låta utreda konsekvenserna  av  en
ändrad huvudregel  enligt  det anförda och återkomma
till riksdagen med förslag av denna innebörd.

2. Möjlighet att behålla uppdrag vid flyttning
(punkt 4)

av Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen  till  känna
vad  som  anförs  i  reservation  2. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:K284 och 2003/04:
K231.

Ställningstagande

Det är viktigt att öka möjligheterna  för  unga  att
förena  offentliga  förtroendeuppdrag  och  studier.
Dagens   regler   medger  dock  inte  att  unga  kan
kombinera  ett  fullmäktigeuppdrag  med  studier  på
annan ort. I syfte  att  ge utrymme för detta bör en
översyn  göras av gällande  regler  som  hindrar  en
sådan ordning.

Med  hänsyn   till   det   anförda  anser  vi  att
regeringen bör låta utreda frågan  och återkomma med
förslag  som  gör  det  möjligt  för  ungdomar   att
kombinera  studier  med  valbarhet  på en ort som de
lämnat tillfälligt för studier på annan ort.

3. Direktvalda kommundelsnämnder (punkt 8)

av  Mats  Einarsson  (v),  Tobias  Krantz   (fp),
Kerstin  Lundgren  (c),  Gustav Fridolin (mp) och
Liselott Hagberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen  till  känna
vad  som  anförs  i  reservation  3. Därmed bifaller
riksdagen   motionerna   2002/03:K241  yrkande   15,
2002/03:K385 yrkande 5 och 2003/04:K290 yrkande 13.

Ställningstagande

Vi    anser    inte    att    den   möjlighet    som
Kommundemokratikommittén pekat på för invånarna i en
kommundel att påverka vilka som  skall  representera
dem i en kommundelsnämnd är tillräcklig.  Genom  att
göra det möjligt för kommunerna att låta direktvälja
kommundelsnämnder  skulle den politiska diskussionen
inför val vitaliseras.  Positiv dynamik skulle kunna
uppstå. Regeringen bör återkomma  till riksdagen med
förslag som gör att de kommuner som  så önskar skall
kunna inrätta direktvalda kommundelsnämnder.


4. Kommunala extraval (punkt 9)

av  Gunnar  Hökmark  (m),  Ingvar Svensson  (kd),
Henrik S Järrel (m), Tobias  Krantz (fp), Kerstin
Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius  (m),  Gustav
Fridolin (mp) och Liselott Hagberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen  ger  som sin mening regeringen till känna
vad  som anförs i  reservation  4.  Därmed  bifaller
riksdagen  delvis  motionerna 2002/03:K385 yrkande 7
och 2003/04:K290 yrkande 15.

Ställningstagande

Utskottet har vid tidigare  behandling  av frågan om
möjligheten   att   utlysa   extraval  i  kommunerna
hänvisat  till principen om samlingsstyre  och  till
möjligheten   att   i  vissa  situationer  entlediga
ledamöterna i nämnderna  och välja nya ledamöter. Vi
är medvetna om dessa faktorer  och vi anser inte att
en  möjlighet att utlysa extraval  i  en  kommun  är
något  som  skall  tillgripas  lättvindigt.  Däremot
anser vi att en sådan möjlighet skulle kunna vara av
värde  i  särskilda  lägen och även kunna vitalisera
den kommunala demokratin.

Vi anser därför att  regeringen  bör  låta  utreda
frågan  om  kommunala  extraval  och  återkomma till
riksdagen  i  frågan.  Riksdagen  bör  ge regeringen
detta till känna som sin mening.

5. Medborgarförslag m.m. (punkt 10)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att  utskottets  förslag under punkt  10
borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen  till  känna
vad  som  anförs  i  reservation  5. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:K259 yrkandena  1 och 2
och 2002/03:K383 yrkandena 4 och 7.

Ställningstagande

Den   rätt  för  medborgarna  att  lämna  förslag  i
kommuner  och landsting som infördes efter förslag i
Demokratipropositionen  är  enligt  min  mening inte
tillräcklig. Medborgarna bör ha möjlighet  att lämna
förslag utan fullmäktigebeslut, och de bör också  ha
möjlighet  att  lämna förslag direkt till nämnderna.
Vidare    bör    ungdomsråden     utvecklas     till
ungdomsfullmäktige  som  väljs  och fungerar utifrån
samma  principer  som ordinarie fullmäktige  och  ha
rätt  att  få  motioner   behandlade   i   ordinarie
fullmäktige.  Jag  anser  också att medborgarpaneler
och demokratibokslut bör införas i kommunerna.

Regeringen   bör   lägga   fram    förslag    till
erforderliga åtgärder för de ändamål som anges.

6. Folkomröstningsinitiativ (punkt 11,
motiveringen)

av  Gunnar  Hökmark  (m),  Ingvar  Svensson (kd),
Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz (fp),  Kerstin
Lundgren  (c),  Nils Fredrik Aurelius (m), Gustav
Fridolin (mp) och Liselott Hagberg (fp).

Ställningstagande

Riksdagens  tillkännagivande   till  regeringen  med
begäran    om    förslag    i    fråga   om   lokala
folkomröstningar  gjordes  i  april 2002.  Riksdagen
ställde  sig  i  juni 2003 bakom en  reservation  av
konstitutionsutskottets  m-,  fp-,  kd-,  c- och mp-
ledamöter, vari dels beklagades att regeringen  inte
efterkommit  riksdagens  tillkännagivande  om lokala
folkomröstningar,   dels   uttalades   att  det  var
angeläget   att   snarast   belysa   denna   viktiga
författningsfråga  och  att  regeringen presenterade
förslag i enlighet med riksdagens beslut.


Regeringen har fortfarande inte efterkommit
riksdagens tillkännagivande och inte heller
på ett samlat sätt för riksdagen redovisat
skälen till att den begärda åtgärden inte
vidtagits. Det är enligt vår mening ytterst
angeläget att regeringen snarast presenterar
förslag i enlighet med riksdagens beslut. Vi
utgår från att så kommer att ske.





7. Självförvaltningsorgan (punkt 12)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under  punkt  12
borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger  som  sin mening regeringen till känna
vad  som  anförs i reservation  7.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2002/03:K241 yrkandena 5 och 6.

Ställningstagande

Det är bra  att  regeringen  har  förklarat  att man
framgent  avser  att  följa upp den kartläggning  av
brukarinflytandet  som  genomförts.  Jag  anser  att
detta är ett arbete som brådskar  för att få ett bra
underlag för den fortsatta dialogen  kring  hur  den
deltagande  demokratin  skall utvecklas. Arbetet bör
avse    hur    regleringen   har    fungerat,    vad
lagstiftningen har  inneburit  och vilka följder den
har fått.

Oaktat denna utvärdering finns skäl att tydliggöra
lagstiftningen i 7 kap. 18 § i syfte att ge brukarna
en   uttalad   rätt  att  få  sina  initiativ   till
självförvaltningsorgan  prövade.  Härigenom  ges  en
tydlig  signal till brukarna om att de inte bara har
initiativrätt,  utan att deras initiativ också måste
prövas av fullmäktige och nämnder.
Riksdagen bör ge regeringen det anförda till känna
som sin mening.

8. Kommunrevision (punkt 16)

av  Gunnar Hökmark  (m),  Ingvar  Svensson  (kd),
Henrik  S  Järrel  (m),  Tobias Krantz (fp), Nils
Fredrik Aurelius (m), Gustav  Fridolin  (mp)  och
Liselott Hagberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen  ger  som sin mening regeringen till känna
vad  som anförs i  reservation  8.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2002/03:K374.

Ställningstagande

För en  levande  demokrati  krävs kontrollsystem och
genomskinlighet  i det offentliga  beslutsfattandet.
En fungerande, trovärdig  och  effektiv  revision är
därför av största vikt. På den kommunala nivån,  där
en  stor  del av den offentliga verksamheten utförs,
har revisionen  en central betydelse. Revisorerna är
kommunfullmäktiges   kontrollinstrument  beträffande
den kommunala verksamheten.

Vi vill betona vikten  av  revisorernas oberoende.
Oberoendet måste gälla i förhållande till granskande
nämnder, och revisorerna måste fullgöra sitt uppdrag
självständigt.    Även   efter   de   ändringar    i
kommunallagens bestämmelser  om revision som började
gälla  år  2000  är det ett problem  att  revisionen
utses av kommunfullmäktige,  samma  organ  som utser
företrädare i de nämnder och styrelser som granskas.
Inte    minst   för   politikens   och   revisionens
trovärdighet  i  allmänhetens ögon är det enligt vår
mening viktigt att  revisionen i alla aspekter är så
fristående  att  dess  oberoende,  trovärdighet  och
genomslagskraft inte kan ifrågasättas.
Som modell för en ny kommunrevision bör enligt vår
uppfattning  användas  den   modell   som  riksdagen
nyligen beslutat om för den statliga revisionen.  En
sådan från partierna fristående kommunrevisor skulle
själv utse medarbetare, välja vad som ska revideras,
hur  och på vilket sätt. Kommunrevisorn skulle själv
dra slutsatser av sin granskning och sedan överlämna
sina förslag  till  exempelvis  en särskild nämnd av
förtroendevalda  politiker  som  drar  de  politiska
slutsatserna  av revisorns rapport.  På  detta  sätt
skulle man uppnå  en  högre  grad  av  oberoende och
minska   risken   för   misstankar   av  olika  slag
beträffande  revisionen, t.ex. som ett  redskap  för
kommunens majoritet eller opposition.
En utredning  bör  tillsättas  som ser över dagens
system   med   kommunrevision  utifrån   ovanstående
aspekter.   Utredningen   bör   föreslå   nödvändiga
förändringar      i      lagstiftningen     gällande
kommunrevisionen.
Vi  föreslår  att riksdagen  som  sin  mening  ger
regeringen det anförda till känna.

9. Indelningsfrågor (punkt 18)

av  Gunnar Hökmark  (m),  Ingvar  Svensson  (kd),
Henrik  S Järrel (m), Tobias Krantz (fp), Kerstin
Lundgren  (c),  Nils Fredrik Aurelius (m), Gustav
Fridolin (mp) och Liselott Hagberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin  mening  regeringen till känna
vad   utskottet   anfört   om  Sveriges   indelning.
Därigenom  bifaller  riksdagen   delvis   motionerna
2002/03:K241 yrkande 14, 2002/03:K335 yrkande  1 och
2002/03:K388  yrkande  1,  2003/04:K252  yrkande  1,
2003/04:K335 yrkande 1 och 2003/04:
K366  yrkande  1 samt avslår motionerna 2002/03:K241
yrkande 13, 2002/03:
K335 yrkande 2,  2002/03:K355,  2002/03:K388 yrkande
2, 2003/04:K252 yr-kande 2, 2003/04:K335  yrkande 2,
2003/04:K366    yrkande    2,    2001/02:Bo227   och
2001/02:Bo315.

Ställningstagande

Enligt   vår  uppfattning  visar  erfarenheten   att
gällande ordning,  som innebär att regeringen - utan
att  behöva  ta  hänsyn   till  riksdagsmajoritetens
inställning   -   har  avgörandet   över   kommuners
tillhörighet  till  landsting   och   län,  inte  är
tillfredsställande. Vi anser att avgörandet  i dessa
frågor  bör  tillkomma  riksdagen,  som därvid skall
tillgodose   intressen   som  har  med  den   lokala
demokratin att göra.

Regeringen bör med utgångspunkt  i  det lagförslag
som  utskottet  remitterat  till  Lagrådet   och   i
Lagrådets  yttrande  bereda  frågan om beslutsformer
och förfarande vid ändringar i  Sveriges indelning i
län   och  landsting  samt  överlämna   erforderliga
lagförslag  för riksdagen. Eftersom ändring av läns-
och  landstingsgränser  enligt  indelningslagen  kan
komma att ske genom att en kommungräns ändras, bör i
sammanhanget   övervägas   om  också  denna  typ  av
indelningsändringar bör prövas av riksdagen.
Utredningen och beredningen av den aktuella frågan
har  enligt vår mening  hittills  fördröjts  på  ett
otillbörligt  sätt.  Det  uppdrag  som lämnades till
Kommundemokratikommittén med anledning av riksdagens
tillkännagivande    (bet.    2000/01:BoU13,    rskr.
2000/01:267) har inte lett till  något  förslag  som
kan läggas till grund för lagstiftning. Allmänna val
skall   hållas   år   2006.  Som  anges  i  gällande
bestämmelser  i  indelningslagen   bör   beslut   om
ändringar  i landstingsindelningen träda i kraft vid
ett årsskifte  och  meddelas  senast  ett  år  innan
beslutet  träder i kraft. En tidsfrist mellan beslut
och  ikraftträdande   behövs   för  bl.a.  ekonomisk
reglering  mellan  berörda kommuner  och  för  deras
budget-  och  planeringsarbete  i  övrigt.  God  tid
mellan indelningsändringar  och  allmänna val behövs
också  för  valförberedelser både på  myndighetsnivå
och  för partierna.  Det  innebär  att  erforderliga
lagförslag    måste    föreläggas    riksdagen   för
ställningstagande senast under hösten  2004.  Den nu
begärda  utredningen  och  beredningen  bör  således
bedrivas skyndsamt så att proposition läggs fram för
riksdagen senast den 1 september 2004.

Särskilda yttranden



Utskottets   beredning   av  ärendet  har  föranlett
följande särskilda yttranden.  I rubriken anges inom
parentes  vilken  punkt  i utskottets  förslag  till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.


1. Möjlighet att behålla uppdrag vid flyttning
(punkt 4)

av Tobias Krantz (fp) och Liselott Hagberg (fp).

Vi anser att det är alldeles  för  få ungdomar som i
dag   är   aktiva   inom  den  kommunala  politiken.
Frånvaron av förebilder  i  kommunpolitiken för unga
är  ett  allvarligt  problem,  eftersom  det  skadar
återväxten inom de politiska partierna  och  på sikt
hotar   idén  med  representativ  demokrati  i  våra
kommuner.

Flera  unga   påbörjar  sina  högskolestudier  och
flyttar till en studieort samtidigt som de redan har
ett  kommunfullmäktigeuppdrag   i   hemkommunen.  De
förlorar därmed rätten att fortsätta  sitt  uppdrag.
Vi  anser  att den som är invald i kommunfullmäktige
och påbörjar studier på annan ort under den pågående
mandatperioden  men fortfarande har en koppling till
hemkommunen bör ges  möjlighet  att söka dispens för
att fullfölja sitt politiska uppdrag  trots  att han
eller hon är mantalsskriven på annan ort. En översyn
bör därför göras av gällande bestämmelser.

2. Funktionshindrades möjligheter (punkt 7)

av  Tobias  Krantz (fp), Gustav Fridolin (mp)  och
Liselott Hagberg (fp).

För synskadade  -  både  som förtroendevalda och som
medborgare - finns stora brister  i  tillgången till
information.  Vi  noterar  dock  att  regeringen  är
medveten  om  detta och att åtgärder för  att  komma
till  rätta  med   problemet   har   vidtagits   och
förbereds.   Särskilt   fäster   vi   avseende   vid
Handikappombudsmannens    uppdrag    att   ta   fram
riktlinjer  för  vad  som  krävs  för en tillgänglig
statsförvaltning och vid Diskrimineringsutredningens
uppdrag,  som omfattar skyddet för funktionshindrade
mot diskriminering  även  i  form av utestängning på
grund av icke anpassad information  eller  bristande
service.

Vi   utgår   från   att   regeringen  noga  följer
utvecklingen på området och i  den  mån lagändringar
behövs  lägger  fram  förslag om detta utan  onödigt
dröjsmål.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag


Motioner från allmänna motionstiden
2002

2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c):

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om ungdomars ökade
möjlighet  till  ett   aktivt   deltagande  i  den
demokratiska processen.

5.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att brukarna skall
ha   rätt   att   få   sina   initiativ   angående
självförvaltningsorgan prövade.

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om en utvärdering av
hur   regleringen    av   självförvaltningsorganen
fungerat,  vad  lagstiftningen  (kommunallagen,  7
kap. 18-22 §§) inneburit  och  vilka  följder  den
fått.

13.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs  om  kommuninvånares
rätt till initiativ till kommundelning.

14. Riksdagen  beslutar  om  sådan  ändring av lagen
(1979:411)  om  ändringar i Sveriges  indelning  i
kommuner  och  landsting  att  indelningsändringar
skall beslutas av riksdagen.

15. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om direktval till
kommundelsnämnder.

2002/03:K259 av Gustav Fridolin (mp):

1.  Riksdagen  begär  att  regeringen   lägger  fram
förslag  i  enlighet med vad i motionen anförs  om
införande av rätt för medborgare att lämna förslag
i alla kommuner och landsting.

2.  Riksdagen  begär   att  regeringen  lägger  fram
förslag i enlighet med  vad  i  motionen anförs om
införande av rätt för medborgare att lämna förslag
till kommunala nämnder.

2002/03:K263 av Åsa Torstensson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn  av  grunden för
kommunmedlemskap enligt kommunallagen.

2002/03:K284 av Hans Backman (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om att den som är invald  i
kommunfullmäktige och påbörjar studier på annan ort,
men  samtidigt  har  en   fortsatt   koppling   till
hemorten,  skall  ges  möjlighet  att fortsätta sitt
politiska uppdrag under mandatperioden.

2002/03:K287 av Leif Björnlod och Helena Hillar
Rosenqvist (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om obligatoriska  miljönämnder
i kommunerna.

2002/03:K321 av Gustav Fridolin (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen lämnar  förslag på
lagstiftning i enlighet med vad i motionen  anförs
om  tvång  att  hålla  kommunala  folkomröstningar
efter ett medborgarinitiativ som samlat  minst 5 %
av kommunens röstberättigade.

2.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening  vad  i motionen anförs  om  att  kommunala
folkomröstningar          genomförda         efter
medborgarinitiativ skall vara beslutande.

3.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att begränsa
antalet      svarsalternativ      i      kommunala
folkomröstningar          genomförda         efter
medborgarinitiativ.

2002/03:K327 av Matilda Ernkrans (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i motionen anförs om kommunallagens  regler  om
arvode till förtroendevalda.

2002/03:K335 av Cecilia Wikström (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer
till  riksdagen  med  förslag om att upphäva lagen
(1979:411) om ändringar  i  Sveriges  indelning  i
kommuner  och  landsting  i  de  delar  den  avser
indelningen i landsting.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer
till riksdagen med förslag om Sveriges indelning i
kommuner     och    landsting    innebärande    de
förändringarna   att   Heby   kommun   förs   från
Västmanlands  län  och  landsting till Uppsala län
och landsting.

2002/03:K348 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att öppna nämndsammanträden
skall vara regel.

2002/03:K355 av Kerstin Lundgren och Åsa Torstensson
(c):

Riksdagen begär att regeringen  lägger  fram förslag
till  ändring  av lagstiftningen i syfte att  stärka
medborgarnas makt  över  den kommunala indelningen i
enlighet med vad i motionen anförs.

2002/03:K357 av Kurt Kvarnström m.fl. (s):

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs  om  att  reglerna  om
pensionsförmåner till fritidspolitiker bör ses över.


2002/03:K358 av Anneli Särnblad Stoors m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om demokratifrågorna.

2002/03:K374 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen   anförs  om  en  utredning  om  en
oberoende kommunrevision.

2002/03:K383 av Gustav Fridolin (mp):

1.  Riksdagen begär att  regeringen  återkommer  med
förslag   och   regleringar   för   att   begränsa
mångsyssleriet i politiken.

4.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs  om  medborgarpaneler
och demokratibokslut.

7.    Riksdagen   begär   att   regeringen   utreder
förutsättningarna  för  att  införa ungdomsråd med
förslagsrätt till fullmäktige.

10.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om förtroendevaldas
och politiska  uppdragstagares  rätt till ledighet
och ekonomisk ersättning.

11.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  att  öppna
fullmäktigeberednings-  och  nämndsammanträden för
allmänheten.

13.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om funktionshindrade
förtroendevalda.

2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp):

3. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i motionen anförs om decentralisering
och värnande av det lokala självstyret.

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om möjligheten att
införa direktvalda kommundelsnämnder.

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om möjlighet att
besluta  om  öppna  sammanträden  i  nämnder   och
styrelser.

7.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om möjligheten  att
ordna extraval i kommuner och landsting.

2002/03:K388 av Mikael Oscarsson (kd):

1. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer
till riksdagen  med  förslag  om att upphäva lagen
(1979:411)  om  ändringar i Sveriges  indelning  i
kommuner  och  landsting  i  de  delar  den  avser
indelningen i landsting.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer
till riksdagen med förslag om Sveriges indelning i
län och landsting  innebärande  de  förändringarna
att  Heby  kommun förs från Västmanlands  län  och
landsting till Uppsala län och landsting.

2002/03:K411 av Ingemar Vänerlöv (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen  anförs om behovet av att ändra 4
kap. 23 § kommunallagen  med  syfte att fördjupa och
utveckla den kommunala demokratin.

2002/03:So362 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

14.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
erforderliga    lagförslag    för    att    trygga
funktionshindrades   möjligheter   att   delta   i
samhällslivet och inneha förtroendeuppdrag.

2002/03:N302 av Ingegerd Saarinen och Lotta N
Hedström (mp):

24. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  kommunala
folkomröstningar.


Motioner från allmänna motionstiden
2003


2003/04:K230 av Torsten Lindström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs  om  att  se  över reglerna om
kommunala    folkomröstningar    så    att    lokala
folkomröstningar blir lättare att genomföra och  att
utgången  respekteras  såväl  av  kommunerna  som av
regeringen.

2003/04:K231 av Lena Ek och Kenneth Johansson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  i  motionen  anförs  om  en  utredning  av
studerandes  möjligheter  att  vara  valbara  på sin
tidigare mantalsskrivningsort.

2003/04:K252 av Cecilia Wikström (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer
till  riksdagen  med  förslag om att upphäva lagen
(1974:411) om ändringar  i  Sveriges  indelning  i
kommuner  och  landsting  i  de  delar  den  avser
indelningen i landsting.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer
till riksdagen med förslag om Sveriges indelning i
län  och  landsting  innebärande de förändringarna
att  Heby kommun förs från  Västmanlands  län  och
landsting till Uppsala län och landsting.

2003/04:K273 av Åsa Torstensson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs  om  översyn  av  grunden för
medlemskap i en kommun enligt kommunallagen.

2003/04:K288 av Ingemar Vänerlöv (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att ändra 4 kap.
23  §  kommunallagen  med  syfte  att  fördjupa  och
utveckla den kommunala demokratin.

2003/04:K289 av Tobias Krantz m.fl. (fp):

8.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  att  införa  en
oberoende kommunal revision.

2003/04:K290 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

13.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs  om  möjlighet  att
införa direktvalda kommundelsnämnder.

14. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om möjlighet att
besluta  om  öppna  sammanträden  i  nämnder   och
styrelser.

15.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs  om  möjlighet  att
ordna extraval i kommuner och landsting.

2003/04:K335 av Mikael Oscarsson och Torsten
Lindström (kd):

1.  Riksdagen  begär   att  regeringen  lägger  fram
förslag  till  ändring  av   lagen  (1979:411)  om
ändringar  i  Sveriges indelning  i  kommuner  och
landsting  i de  delar  den  avser  indelningen  i
landsting.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer
till riksdagen  med  förslag  som innebär att Heby
kommun skiljs från Västmanlands  län och landsting
och i stället tillhör Uppsala län och landsting.

2003/04:K360 av Ulf Holm och Ingegerd Saarinen (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen anförs om behovet av  en  utredning
kring tvingande  krav  i kommunallagen på en från de
förtroendevalda  fullt  ut  oberoende  och  opartisk
revision.

2003/04:K366 av Rigmor Stenmark m.fl. (c):

1.  Riksdagen beslutar om  sådan  ändring  av  lagen
(1979:411)  om  ändringar  i  Sveriges indelning i
kommuner    och    landsting    att   beslut    om
indelningsändringar skall fattas av riksdagen.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  att Heby kommun
skall tillhöra Uppsala landsting och Uppsala län.

2003/04:K387 av Margareta Israelsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om möjlighet för  annan  än
arbetsgivare att betala in kompensation för bortfall
av pensionspremie.

2003/04:K391 av Liselott Hagberg (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen anförs  om  en  oberoende  kommunal
revision.

2003/04:N335 av Ingegerd Saarinen och Lotta N
Hedström (mp):

10. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  kommunala
folkomröstningar.


Motioner från allmänna motionstiden
2001


2001/02:Bo227 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs  om  att  överföra Heby kommun
till Uppsala län fr.o.m. den 1 januari 2003.

2001/02:Bo315 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i motionen anförs om att Heby  kommun  överförs
till Uppsala län.

Bilaga 2

Lagrådsremiss



KONSTITUTIONSUTSKOTTET                        PM[2]

BW                                2002-03-20




Lagstiftning om Sveriges indelning i
landsting m.m.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 7 § regeringsformen (RF) finns i riket
primärkommuner och landstingskommuner. Grunderna för
ändringar  i  rikets  indelning  i  kommuner bestäms
enligt 8 kap. 5 § regeringsformen i lag. Regleringen
återfinns i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges
indelning      i      kommuner     och     landsting
(indelningslagen).

Regeringen får enligt  2  kap. 1 § indelningslagen
besluta om ändring i rikets indelning  i  landsting,
om    hinder   inte   möter   mot   en   ändring   i
länsindelningen.  I  bestämmelsen   erinras  om  att
varje  landsting  enligt  1  kap.  2 § kommunallagen
omfattar  ett län, om inte något annat  är  särskilt
föreskrivet.  En ändring i landstingsindelningen får
dock enligt bestämmelsen ske endast om ändringen kan
antas medföra bestående  fördel  för  ett  landsting
eller  en  del av ett landsting eller andra fördelar
från allmän synpunkt.
Bortsett från vad som gäller för vissa smärre fall
ankommer det  enligt  den  nu  i  korthet  återgivna
regleringen  på regeringen att i de enskilda  fallen
besluta  om  ändringar i rikets indelning i kommuner
och   landsting.    Avgörandena    har   formen   av
förvaltningsbeslut.  Regeringens  beslut   kan  inte
överklagas.

Förslaget till utskottsinitiativ

Ingvar  Svensson  (kd)  har  den  29  november  2001
föreslagit  att konstitutionsutskottet tar initiativ
till en ändring  av  indelningslagen, främst 2 kap.,
på  så  sätt  att det är  riksdagen  i  stället  för
regeringen  som   beslutar  om  rikets  indelning  i
landsting. Ändringen  bör  enligt förslaget ta sikte
på att genomföras inom en tidrymd  så  att riksdagen
genom beslut kan föra Heby kommun till Uppsala  läns
landsting från och med den 1 januari 2003.

I  denna  promemoria  behandlas  möjligheterna att
förverkliga det som förslagsställaren  önskar uppnå.
Förslagen  i promemorian begränsas till ändringar  i
landstingsindelningen.

Närmare om ändringar i landstingsindelningen

I    2   kap.   indelningslagen    regleras    bl.a.
förutsättningarna    för    och    förfarandet   vid
indelningsändringar  i  fråga  om landstingen  jämte
befogenheterna      att     besluta     om     sådan
indelningsändring. Lagen  innebar  vid sin tillkomst
en modernisering av indelningslagstiftningen  både i
sakligt och formellt hänseende.

Tidigare   hade  en  del  knapphändiga  regler  om
landstingsindelningen  funnits i lagen (1919:293) om
ändring i kommunal och ecklesiastik  indelning  (den
kommunala indelningslagen; KIL). Dessa regler ansågs
inte uppfylla de krav som 1974 års regeringsform  (8
kap.  5  §)  ställer  på  lagstiftning  i  fråga  om
grunderna  för  rikets  indelning  i kommuner (prop.
1978/79:157 s. 86; jfr SOU 1978:32 s.  173  och  där
gjord  hänvisning).  Det  ansågs  även  från  övriga
synpunkter   olämpligt   att  i  stora  delar  lämna
ändringarna    i    landstingsindelningen    utanför
indelningslagstiftningen.
En ansökan om en ändring  i  landstingsindelningen
skall   enligt   indelningslagen   ges    in    till
Kammarkollegiet.  Ansökan kan göras av ett landsting
eller en medlem av  ett landsting som skulle beröras
av  ändringen. Regeringen  och  Kammarkollegiet  kan
också   på  eget  initiativ  ta  upp  frågan  om  en
indelningsändring.  Det  ankommer på Kammarkollegiet
att göra den utredning som  behövs.  Kammarkollegiet
har möjlighet att uppdra åt en särskild utredare att
göra  utredningen.  Utredningen  skall omfatta  alla
omständigheter   som   inverkar   på   frågan.   Vid
utredningen  skall  samråd ske med de landsting  som
har   intresse   av   frågan.    Om   den   aktuella
indelningsändringen bör föranleda en ändring också i
någon  annan  indelning,  skall utredningen  omfatta
även denna ändring.
Om    Kammarkollegiets   utredning    visar    att
landstingsindelningen  bör ändras, skall ett förslag
upprättas till ändringen  samt  till  den ekonomiska
reglering  och de övriga föreskrifter som  ändringen
kan  ge anledning  till.  Om  även  annan  indelning
behöver  ändras,  skall förslag upprättas också till
en sådan ändring.
Om  Kammarkollegiet   anser   att   en   undersökt
indelningsändring  bör  komma  till stånd överlämnar
kollegiet  ärendet  till  regeringen  med  ett  eget
yttrande.  Kollegiet  får  avslå   en   ansökan   om
indelningsändring, om kollegiet finner att ändringen
inte bör ske.
Regeringen    får    besluta    om    ändring    i
landstingsindelningen  om  hinder  inte möter mot en
ändring    i    länsindelningen.   En   ändring    i
landstingsindelningen   får   dock   ske  endast  om
ändringen kan antas medföra bestående fördel för ett
landsting eller en del av ett landsting  eller andra
fördelar   från  allmän  synpunkt.  Regeringen   får
meddela de föreskrifter  som  behövs  för ändringens
genomförande.    När    det    är    fråga   om   en
indelningsändring  som bör ske med anledning  av  en
sådan ändring i den  kommunala indelningen som avses
i   1 kap.   3  §  indelningslagen   får   dock   en
indelningsändring  beslutas  av Kammarkollegiet. Det
är här fråga om mindre ändringar  som beror t.ex. på
fastighetsindelningen.
Om     kollegiet     avslår    en    ansökan    om
indelningsändring  (eller   beslutar   ändring)  får
beslutet överklagas till regeringen.
Principen om överensstämmelse mellan indelningen i
län  och landsting innebär att regeringen  inte  kan
genomföra  större  förändringar  av  landsting  utan
riksdagens    medverkan.    Större    ändringar    i
länsindelningen  anses  nämligen  böra  underställas
riksdagen.
Indelningslagen  innehåller  bestämmelser  om  den
ekonomiska  regleringen  vid  en  indelningsändring,
ikraftträdandet av en sådan ändring  och  frågor  om
beslutanderätt   för   landstinget  enligt  den  nya
indelningen  m.m.  samt beträffande  vem  som  skall
betala utredningskostnaderna.

Indelningslagskommitténs överväganden

Indelningslagskommittén,   som  utarbetat  förslaget
till den nuvarande indelningslagen,  ansåg  att  det
med  hänsyn  till  landstingsindelningens anknytning
till länsindelningen enligt 1 kap. 1 § den dåvarande
kommunallagen (1 kap.  2 §  nuvarande  lag) inte var
möjligt  att  i  den  nya indelningslagen ta  in  en
allmän bestämmelse om förutsättningar för en ändring
i landstingsindelningen.  Kommittén  noterade  bl.a.
följande.

En   ändring   i   länsindelningen  medför  alltid
motsvarande   ändring  i   den   landstingskommunala
indelningen. Å  andra sidan kan länsindelningen inte
ändras   utan  att  hänsyn   tas   till   ändringens
lämplighet    från    landstingskommunal   synpunkt.
Författningsbestämmelser  om  förutsättningarna  för
ändring i länsindelningen saknas.
Så  länge  sambandet  mellan de båda indelningarna
består ansåg kommittén en reglering inte meningsfull
utan att det samtidigt infördes materiella regler om
förutsättningarna  för  ändring  i  länsindelningen.
Kommittén konstaterade att  sådana överväganden inte
ingick i dess uppdrag.
Kommittén utgick vid sina överväganden  också från
att  principen  om  att landstingsindelningen  skall
följa länsindelningen  skall  stå fast och att länen
skall   anses   som   lämpligt   område    för   den
landstingskommunala  verksamheten.  Det  ansågs  mot
denna  bakgrund inte möjligt att göra bestämmelserna
om förutsättningarna  för  ändring  i  den kommunala
indelningen     tillämpliga     på    ändringar    i
landstingsindelningen eller på annat  sätt i den nya
indelningslagen  ange förutsättningarna  för  sådana
ändringar.
Det          praktiska         behovet          av
förutsättningsbestämmelser  ifrågasattes  också. Det
gjordes  mot  bakgrund av att de flesta ändringar  i
landstingsindelningen  som  hade  förekommit  -  och
kunde  förväntas  förekomma  i fortsättningen - hade
skett på grund av en ändring i länsindelningen som i
sin   tur   föranletts   av   en   ändring   i   den
primärkommunala    indelningen.    En   ändring    i
landstingsindelningen  hade i dessa fall  karaktären
av     en     följdändring     till     de     andra
indelningsändringarna.          Några         vitala
landstingskommunala   intressen   konstaterades    i
allmänhet  inte  stå på spel. Kommittén ansåg därför
att den nya indelningslagen  inte borde kompletteras
med    regler    om   förutsättningarna    för    en
indelningsändring.  På grund av detta blev särskilda
bestämmelser   om  hänsyn   till   ortsbefolkningens
önskemål   och  synpunkter   och   undersökning   om
befolkningens inställning till en landstingskommunal
indelningsändring  inte aktuella. Kommittén föreslog
dock att en hänvisning till 1 kap. 1 § den dåvarande
kommunallagen  (1 kap.  2 §  nuvarande  lag)  skulle
tjäna  som  en  erinran   om  landstingsindelningens
anknytning   till   länsindelningen   (SOU   1978:32
s. 174 f.).
Kommittén ansåg det  naturligt  att  förfarandet i
ärenden  angående ändring i landstingsindelningen  i
huvudsak skulle följa samma regler som vid ändring i
kommunindelningen   eftersom   de  båda  typerna  av
ärenden  nästan  alltid  handläggs   gemensamt  (SOU
1978:32 s. 175).

Propositionen till indelningslagen

Kommitténs    förslag    om    att    inte   reglera
förutsättningarna      för     landstingsindelningen
kritiserades  under  remissbehandlingen   bl.a.  mot
bakgrund  av  att  enligt 8 kap. 5 § regeringsformen
grunderna för ändring  i rikets indelning i kommuner
och landsting  bestäms i  lag.  Regeringen  ansåg en
lagreglering     nödvändig     men    anförde    att
bestämmelserna "emellertid" måste  utformas  med den
speciella   utgångspunkten  att  länsindelningen  är
bestämmande  för  indelningen  i  landsting.  Därför
infördes i förslaget till riksdagen ett stadgande om
att en ändring  inte får genomföras, om hinder möter
mot   en  ändring  i   länsindelningen.   I   övrigt
utformades  lagförslagets förutsättningsbestämmelser
med förebild i vad som föreslogs gälla vid ändringar
i kommunindelningen (prop. 1978/79:157 s. 86 f.).

Regleringen  avvek  dock på några punkter från vad
som gäller den kommunala  indelningen.  En ändring i
landstingsindelningen   bedömdes   knappast  påverka
andra   landsting   än  de  som  direkt  berörs   av
ändringen. Ändringarna  antogs  i  allmänhet vara av
mindre  omfattning och oftast ske som  en  följd  av
ändringar  i den kommunala indelningen. Principen om
att  landstingsindelningen   bör  vara  knuten  till
länsindelningen rubbades inte.  På  grund  av  de nu
nämnda  omständigheterna  ansåg  regeringen det inte
vara  nödvändigt  att införa en bestämmelse  om  att
särskild hänsyn skall  tas  till  de närmast berörda
landstingen  eller  om  att  synnerliga  skäl  skall
krävas  för  en  indelningsändring  mot  ett  sådant
landstings vilja (se  prop. 1978/79:157 s. 87; jfr 1
kap. 1 § andra stycket  indelningslagen,  som gäller
kommunindelningsändringar).
I  propositionen  uttrycktes också att i det  fall
det är fråga om att en  hel  kommun flyttas från ett
landsting  till  ett  annat  det  är  naturligt  att
kommunfullmäktige    företräder    ortsbefolkningen.
Vidare angav departementschefen att  han  ansåg  det
vara     självklart     att     landstingens     och
ortsbefolkningens  intressen  och  synpunkter alltid
skall    beaktas   i   ärenden   om   ändringar    i
landstingsindelningen (prop. 1978/79:157 s. 87).
I  propositionen  tydliggjordes  att  ändringar  i
landstingsindelningen  kan föranledas inte endast av
omständigheter   som   hänger    samman    med   den
landstingskommunala  verksamheten  utan  även av  en
ändring    i    länsindelningen   som   orsakas   av
förhållanden som  har  med  den  statliga  regionala
verksamheten att göra eller, vilket antogs vara  den
vanligaste    situationen,    av    en   ändring   i
kommunindelningen  över  en  länsgräns.  Regeringens
befogenhet   enligt  2  kap.  1  §  första   stycket
indelningslagen   angavs   omfatta   alla  typer  av
ändringar  i  lanstingsindelningen  på  de   angivna
grunderna   eller   en   kombination   av  dem.  Det
förutsattes att ingen mer omfattande ändring i läns-
och landstingsindelningen skulle genomföras utan att
riksdagen  har  fattat  ett  principbeslut  om   den
(prop. 1978/79:157 s. 120).

Ändringar i kommunindelningen

I  1 kap. indelningslagen regleras förutsättningarna
för  och förfarandet vid indelningsändringar i fråga
om kommuner.  Denna  reglering  skiljer  sig i vissa
avseenden från den reglering som gäller ändringar av
landstingsindelningen. Kapitlets inledande  paragraf
innehåller   en  särskild  bestämmelse  om  att  vid
prövningen  av   frågan   om   en  indelningsändring
särskild   hänsyn   skall  tas  till  önskemål   och
synpunkter från den eller  de  kommuner  som närmast
berörs  av  ändringen.  Om en sådan kommun motsätter
sig en indelningsändring,  får  beslut  om ändringen
meddelas  endast  om  det  finns synnerliga skäl.  I
paragrafen anges att särskild hänsyn också skall tas
till  befolkningens  önskemål  och  synpunkter.  Som
redan framgått saknas  motsvarande  bestämmelser i 2
kap.     indelningslagen     om    indelningsändring
beträffande landsting.

En ansökan om ändring i den  kommunala indelningen
kan göras av en kommun eller medlem av en kommun som
skulle beröras av ändringen. Ansökan  skall  ges  in
till  Kammarkollegiet.  Beslut  fattas  antingen  av
regeringen,   Kammarkollegiet   eller  länsstyrelsen
vilka   samtliga   kan   ta   upp   en   fråga    om
indelningsändring  på  eget initiativ. Utredningen i
ärendet  skall  göras av Kammarkollegiet  respektive
länsstyrelsen.      Mot       varandra      svarande
utredningsbestämmelser           gäller          vid
indelningsändringar    beträffande   kommuner    och
landsting. Det finns dock  en  skillnad. Beträffande
kommunförändringar    stadgas   att   en    särskild
undersökning skall göras  i  fråga  om befolkningens
inställning,   när   det   finns   skäl  till   det.
Kammarkollegiet  beslutar i frågan såvida  det  inte
gäller   en   undersökning    i   ett   ärende   som
länsstyrelsen   utreder,   vilket  är   fallet   när
länsstyrelsen  har  beslutanderätten  i  huvudsaken.
Undersökningen  av befolkningens  inställning  skall
göras av länsstyrelsen och kan ske genom omröstning,
opinionsmätning    eller     liknande    förfarande.
Länsstyrelsen får anlita valnämnden  i  kommunen, om
inte  nämndens  verksamhet  i övrigt hindras.  Skall
undersökningen   ske   genom   en   omröstning   får
länsstyrelsen  besluta  att det, med tillämpning  av
vallagen (1997:157), skall framställas röstlängd och
röstkort för undersökningen.
Enligt propositionen kan  ortsbefolkningen  aldrig
anses tala för kommunen i ett indelningsärende.  Det
kan  bara  kommunfullmäktige göra (prop. 1978/79:157
s. 45 f.). Det  underströks  att  vid bedömningen av
resultatet  av  en folkomröstning hänsyn  måste  tas
inte bara till hur  de  deltagande röstat utan också
till hur många av de röstberättigade  som  deltagit,
vilket  ansågs  vara en bra mätare på intresset  för
frågan i området (prop. 1978/79:157 s. 118).

Kammarkollegiets utredning och yttrande i
indelningsärenden

Den kommunala indelningslagen  från år 1919 innehöll
en   särskild  bestämmelse  om  att  Kammarkollegiet
skulle  avge utlåtande i ärende som hänskjutits till
regeringens  avgörande. Denna bestämmelse bedömdes i
likhet med vissa  andra  bestämmelser om förfarandet
innebära en sådan detaljreglering av förfarandet som
utan    vidare   kunde   undvaras    i    den    nya
indelningslagen. Det förutsattes att Kammarkollegiet
även utan  en  uttrycklig  föreskrift  skulle  vidta
sådana   åtgärder   som  angavs  i  den  utmönstrade
bestämmelsen (prop. 1978/79: 157 s. 114).

Som redan framgått  är bestämmelserna om utredning
till  största  delen  överensstämmande   vad  gäller
kommun- och landstingsindelningsändringar.
I   propositionen  till  indelningslagen  beskrivs
ordningen för utredningen i indelningsärenden (prop.
1978/79:157   s.   115   ff.).  Beskrivningen  avser
bestämmelserna  om  kommunindelningsändringar,   men
dessa   skall  tillämpas  på  motsvarande  sätt  vid
landstingsändringar  (2  kap. 12 § indelningslagen).
Av beskrivningen framgår bl.a. följande.
Kammarkollegiet har huvudansvaret  för att lämplig
utredning   kommer  till  stånd  i  alla  typer   av
indelningsärenden  vare  sig det är regeringen eller
kollegiet som är beslutande.  Normalt bör någon form
av utredning ske i varje indelningsärende. De skilda
möjligheter  att  anordna utredning  som  lagen  ger
innebär  att utredningen  inte  behöver  ges  större
omfattning  än  vad som krävs i det enskilda fallet.
Utredningen kan alltid  avbrytas,  om det framkommer
att någon ändring inte bör komma till stånd. Det kan
förekomma,   framför   allt  i  ärenden  av   mindre
omfattning, att det finns  en  tillräcklig utredning
redan vid ansökningstillfället.  Det  är  självklart
att  det  i  sådana  fall  inte  behöver göras någon
särskild utredning. Det anses lämpligt att kollegiet
på  ett  så  tidigt  stadium  som  möjligt  inhämtar
preliminära synpunkter och att det många  gånger kan
vara   värdefullt   att   bereda   berörda  kommuner
tillfälle   att  yttra  sig  innan  utredningsformen
beslutas, bl.a.  om  den  skall  ske  hos kollegiet,
länsstyrelsen  eller  särskild  utredare.   Det   är
självklart  att  under  utredningen samråd skall ske
med    de    kommuner   som   direkt    berörs    av
indelningsändringen.  Även  kringliggande  kommuner,
som  inte  direkt  skulle beröras av ändringen,  kan
också ha ett visst intresse av frågan, och i den mån
ändringen är av betydelse för dessa, t.ex. genom att
ett mellankommunalt  samarbete  påverkas, bör samråd
ske med dessa.

Kommunala folkomröstningar m.m.

Fullmäktige  får  besluta  att  det som  ett  led  i
beredningen  av  ett  ärende  som fullmäktige  skall
handlägga skall inhämtas synpunkter från medlemmar i
kommunen.  Motsvarande gäller även  beträffande  ett
landsting.    Synpunkter    kan    inhämtas    genom
folkomröstning,   opinionsundersökning  eller  något
liknande förfarande  (5  kap.  34  § kommunallagen).
Närmare    föreskrifter    om    förfarandet     vid
folkomröstning finns i lagen (1994:692) om kommunala
folkomröstningar.    Folkomröstning   kan   ske   på
initiativ    av   bl.a.   en    nämnd    eller    en
fullmäktigeledamot.  En  sådan  omröstning kan också
genomföras  efter ett folkinitiativ  (5  kap.  23  §
sista   stycket    kommunallagen).    Rätten    till
folkinitiativ innebär att fullmäktige måste behandla
folkomröstningsfrågan,  men  den  innebär  inte  att
fullmäktige  måste  besluta  att  hålla  den begärda
omröstningen  (prop.  1993/94:188).  Resultatet   av
omröstningen är endast rådgivande.

Konstitutionsutskottet  uttalade  i  samband med att
bestämmelsen    om   möjligheterna   till   kommunal
folkomröstning   infördes   bl.a.   följande   (bet.
1976/77:KU25 s. 74 f.).

Den representativa  demokratins  princip innebär att
medborgarna  vid  regelbundet återkommande  val  med
allmän  och  lika  rösträtt   väljer  en  beslutande
församling. Härigenom får de valda  representanterna
på medborgarnas uppdrag ansvaret för  skötseln av de
gemensamma angelägenheterna. - - - Enligt utskottets
mening kan en rådgivande kommunal omröstning i vissa
fall vara lämplig som ett led i beredningen  av  ett
särskilt  ärende av stor betydelse. Resultatet av en
sådan omröstning  kan få stor betydelse för beslutet
i en viss fråga, men  det är ändå de förtroendevalda
ledamöterna i den beslutande kommunala församlingen,
kommunfullmäktige respektive  landstinget,  som  har
det  fulla ansvaret för beslutets innehåll. En sådan
omröstning  måste sålunda ses om ett extra led i det
sedvanliga beredningsförfarandet,  som  syftar  till
att    ge    fullmäktige   ett   så   tillförlitligt
beslutsunderlag  som  möjligt.  I detta ligger också
att  de i omröstningen ställda frågorna  självfallet
måste   rymmas   inom   ramen   för   den  kommunala
kompetensen,  dvs.  gälla  ämne i vilket fullmäktige
har rätt att fatta beslut.

Kommundemokratikommitténs uppdrag  har  omfattat att
utvärdera   erfarenheterna  av  folkinitiativ   till
kommunala folkomröstningar (SOU 2001:48).

Regionberedningen

Regionberedningens  beskrivning  (SOU 1995:27) av
de  nu  aktuella  indelningsfrågorna   innehåller
bl.a. följande.
När det gäller ändringar av länsindelningen anses
det  enligt  praxis  att regeringen har rätt  att
besluta om mindre ändringar, närmast som en följd
av ändringar i den kommunala  indelningen,  medan
frågor  om  mer omfattande ändringar skall prövas
av   riksdagen.    Ändringar    rörande    länets
residensstäder   anses   också  kräva  riksdagens
ställningstagande.    Det    är    inte    enbart
länsstyrelsernas   geografiska  verksamhetsområde
som bestäms av länsindelningen.  Det gäller också
landstingen,     läns-     och    kammarrätterna,
skattemyndigheterna     samt     de      allmänna
försäkringskassorna.   I  vissa  fall  utgörs  de
organisatoriska  byggstenarna   av   enheter  som
består av flera län.

När en del av ett landsting förs över till ett annat
landsting   skall   en   ekonomisk   reglering  ske.
Regleringen   skall   ha  till  syfte  att  på   ett
ändamålsenligt och skäligt sätt fördela landstingets
förmögenhet  eller  en  del  av  denna.  Regleringen
fastställs   av   regeringen    när    beslutet   om
indelningsändring meddelas.

Utredningen ansåg att det inte behövs någon särskild
lagstiftning om indelningen i län eller om ändringar
i  län.  Den  nuvarande  på  praxis byggda ordningen
bedömdes vara tillräcklig.

Utredningen  erinrade om kopplingen  mellan  läns-
och landstingsindelningen.  Om  två  eller flera län
läggs  samman  skall  en  sammanslagning därför  ske
också  beträffande  landstingen.   Därvid  tillämpas
indelningslagen.

De senast genomförda större ändringarna i läns-
och landstingsindelningen

Vid   bildandet  av  det  nya  Skåne  län  föreslogs
riksdagen   godkänna   dels  att  Kristianstads  och
Malmöhus län den 1 januari 1997 skulle läggas samman
till Skåne län, dels att länsstyrelserna i de nämnda
länen vid samma tidpunkt  skulle  läggas samman till
en  länsstyrelse. Regeringen angav som  sin  uppgift
att  genomföra   en   ändrad   länsindelning   sedan
riksdagen  godkänt  ett  förslag  om förändringen. I
propositionen citerades 1 kap. 2 §  kommunallagen om
att varje landsting omfattar ett län,  om inte något
annat  är särskilt föreskrivet. Det senare  ledet  i
bestämmelsen  antyddes  syfta  endast  på Göteborgs,
Malmö  och  Gotlands  kommuner som då samtliga  stod
utanför landstingsindelningen. Regeringen uttalade i
anslutning till detta att  om  två  eller  flera län
läggs  samman,  skall  en sammanläggning därför  ske
också  av  landstingen. I  propositionen  redovisade
regeringen  sin   avsikt  att  genom  kontakter  med
berörda  landsting  och   kommuner   inhämta   deras
synpunkter   i   de   frågor  som  avser  en  ändrad
landstingsindelning.  Regeringen   skulle  återkomma
till  riksdagen  i  den  utsträckning den  fortsatta
beredningen  gav  anledning  till  detta  (se  prop.
1995/96:38  s.  28  ff.).  För  regleringen  av  den
landstingskommunala beslutanderätten  i  samband med
bildandet   av   Skåne   läns   landsting   föreslog
regeringen  senare införandet av en särskild lag  om
sammanläggningsdelegerade (prop. 1995/96:224).

Vid bildandet  av  Västra  Götalands  län  lämnade
regeringen  förslag  om  att  riksdagen bl.a. skulle
godkänna att Göteborgs och Bohus  län, Älvsborgs län
och  Skaraborgs  län utom Habo och Mullsjö  kommuner
den 1 januari 1998  läggs samman till Västergötlands
län  (riksdagen  godtog   inte  det  namnet).  Något
godkännande  av  de  nämnda kommunernas  överförande
till Jönköpings län begärdes  inte genom regeringens
förslag till riksdagsbeslut även  om det framgick av
propositionen  i  övrigt att denna omfattade  frågan
(prop. 1996/97:108  s. 5 och s. 29 ff.). Regeringens
förslag innefattade för  Habo  och Mullsjö kommuners
del att kommunerna under år 1998 fortfarande kom att
ingå  i  Skaraborgs  läns  landsting  trots  att  de
indelningsmässigt  under  denna   tid   hörde   till
Jönköpings  län  (prop.  s. 46). Riksdagen beslutade
den 15 maj 1997 godkänna regeringens förslag. Den 27
november beslutade regeringen  (In97/2666/KL) att de
nämnda  länens landsting den 1 januari  1999  skulle
läggas samman  till Västra Götalands läns landsting.
Det  beslutades  då   också  att  Habo  och  Mullsjö
kommuner samtidigt skulle  tillhöra  Jönköpings läns
landsting. I regeringsbeslutet gjordes en hänvisning
bl.a. till att riksdagen beslutat att  länen  skulle
läggas samman.

Tilläggsdirektiven till
Kommundemokratikommittén

Den  27  september  2001 beslutade regeringen att
lämna   Kommundemokratikommittén   (Ju   2000:03)
tilläggdirektiv  (dir. 2001:75). Regeringen anger
i fråga om behovet  av ett tilläggsuppdrag i allt
väsentligt följande.
Bestämmelserna      om      landstings-       och
kommunindelningen   skiljer   sig   åt   i  vissa
hänseenden,  bl.a.  när  det gäller vilken hänsyn
som skall tas till befolkningens  önskemål  i  en
fråga om indelningsändring. En väsentlig skillnad
är  att en delning av en kommun mot den kommunens
vilja kan ske enbart om det finns synnerliga skäl
för delningen.  Det kan dock ifrågasättas om inte
de rättsliga villkoren  för  delning av landsting
respektive  kommun så långt det  är  möjligt  bör
vara  desamma.   När   det   gäller  ändringar  i
länsindelningen finns det över  huvud  taget inte
någon  lagreglering.  Mot  den angivna bakgrunden
anser  regeringen  att det är  angeläget  med  en
genomgripande  översyn   av   bestämmelserna   om
indelningsändringar.
Riksdagen  har  genom indelningslagen överlåtit
på regeringen att fatta beslut i indelningsfrågor
som  gäller  kommun-  och  landstingsindelningen.
Principen om överensstämmelse  mellan indelningen
i län och landsting innebär dock  att  regeringen
inte   bör   genomföra   större  förändringar  av
landsting utan riksdagens medverkan. Den gällande
ordningen   innebär   också   i   praktiken   att
regeringen kan handlägga en fråga  om  ändring  i
landstingsindelningen på två olika sätt: antingen
som   ett   lagstiftningsärende   eller  som  ett
förvaltningsärende.    Regeringen    anser    att
kommittén bör överväga om detta kan anses  utgöra
en ändamålsenlig ordning.
I  ansökningar  om  större  indelningsändringar
förekommer   det   att   hänvisning   görs   till
resultatet  av  en folkomröstning som hänför  sig
till  endast  en  del  av  en  kommun  eller  ett
landsting. Kommittén  skall  överväga  om det vid
prövningen av en sådan ansökan skall vara möjligt
att  på  lämpligt  sätt  utröna hur befolkningens
inställning ser ut i områden  som  även  indirekt
berörs av en eventuell indelningsändring, t.ex. i
en  annan kommun eller ett annat landsting  eller
andra delar av en kommun eller ett landsting.
Direktiven     innehåller     i     fråga    om
uppdragsbeskrivning bl.a. följande.
Kommittén    skall    göra    en   översyn   av
förutsättningarna   för   och   förfarandet   vid
ändringar  i  landstings-  och  kommunindelningen
samt  lämna förslag till behövliga  lagändringar.
Kommittén  bör därvid bl.a. överväga om det finns
någon  anledning   att   ha   kvar  de  nuvarande
skillnaderna när det gäller rättsliga villkor för
delning  av  landsting  respektive  kommuner.  En
annan fråga som skall utredas  är  om förfarandet
vid ändringar i länsindelningen bör  lagregleras.
Om  så  bedöms  vara fallet skall förslag  lämnas
till  sådana  regler.   Kommittén   skall  vidare
överväga om det är ändamålsenligt att en fråga om
ändring  i  landstingsindelningen  kan handläggas
både  som  ett  lagstiftningsärende och  som  ett
förvaltningsärende.
I uppdraget ingår  också  att utreda om det bör
vara möjligt för regeringen att  besluta om extra
val  vid  större  indelningsändringar   samt   om
regeringen,  eller  den  myndighet som regeringen
bestämmer,    skall    kunna    föranstalta    om
folkomröstning  i  sådana  områden  som  indirekt
berörs av en ansökan om indelningsändring. Vilken
tyngd     befolkningens    inställning    i    en
indelningsfråga  bör  ha  är  också något som bör
övervägas i detta sammanhang.

Kommittén skall redovisa resultatet av sitt
tilläggsuppdrag till regeringen senast den 31
mars 2002.

Bostadsutskottets lagrådsremiss med förslag
till lag om Sveriges indelning i län

Bostadsutskottet  har  tagit  upp  frågan   om   att
riksdagen   skall  anta  en  ny  lag  som  bestämmer
kommunernas  länstillhörighet   och   utarbetat  ett
förslag  till en sådan lag. Lagförslaget  innehåller
en enda bestämmelse,  vari  föreskrivs vilka län som
skall finnas i Sverige och vilka  kommuner  de olika
länen skall omfatta.

Bostadsutskottet  har  inhämtat Lagrådets yttrande
över förslaget.
Lagrådet anser att det krav på allmängiltighet som
gäller för lagstiftning får  anses  uppfyllt och att
det  inte föreligger något principiellt  hinder  mot
att  frågor   om   länsindelningen  och  kommunernas
länstillhörighet  regleras   i  lag  trots  att  det
innebär en avvikelse från hur  dessa frågor tidigare
har hanterats. Lagrådet noterar  att  förslaget inte
har varit föremål för sådan beredning som är bruklig
i lagstiftningsärenden. En beredning behövs  normalt
för att lagstiftningens kvalitet skall säkras och är
i  det  förevarande  fallet enligt Lagrådet önskvärd
även  på  grund  av  att  lagförslaget  aktualiserar
principiella frågor av vikt och att ärendet inte kan
sägas   vara  av  rent  formell   eller   rutinartad
karaktär.
Särskilt framhåller Lagrådet den föreslagna lagens
förhållande  till  indelningslagen. Om lagarna skall
samexistera, kommer regeringen fortfarande att kunna
ändra kommunindelningen,  och  att  följdändra i den
föreslagna lagen till följd av beslut som regeringen
fattar stämmer dåligt med normhierarkin.  Om lagarna
skall  samexistera  men  ge riksdagen möjlighet  att
ingripa   och  besluta  om  sådana   ändringar   som
regeringen  inte beslutat om, kommer det snarast att
råda oklarhet  om  fördelningen  av uppgifter mellan
riksdagen  och  regeringen. Problemet  skulle  kunna
lösas genom att bestämmelser  införs  som preciserar
gränserna  för regeringens beslutanderätt  på  detta
område  eller   klargörs  under  vilka  förhållanden
riksdagen  vill förbehålla  sig  att  reglera  dessa
frågor genom lagstiftning. För utarbetande av sådana
bestämmelser   saknas,   framhåller   Lagrådet,  för
närvarande tillräckligt beredningsunderlag. Lagrådet
erinrar  också  om  nyligen lämnade tilläggsdirektiv
till Kommundemokratikommittén att överväga och lägga
fram    förslag    rörande     bestämmelserna     om
indelningsändringar.
Lagrådet  anser  sig inte kunna tillstyrka att den
föreslagna lagen antas  förrän den berörda rättsliga
problematiken analyserats närmare.

Konstitutionsutskottets överväganden


Närmare om de konstitutionella
förutsättningarna

Den ordning som gäller nu  bygger på att riksdagen i
enlighet   med   regeringsformen   genom   lag   har
överlämnat åt regeringen att genom beslut i enskilda
fall bestämma om rikets  indelning  i  kommuner  och
landsting.  Detta  hindrar  givetvis  inte  att  det
tillkommer  riksdagen  att  när som helst besluta om
ändring av lagen. En sådan ändring  kan innebära att
regeringens befogenheter på området begränsas  eller
upphävs.     Den     kan    också    innebära    att
förutsättningarna för regeringens beslut ändras.

I 8 kap. 5 § regeringsformen  föreskrivs bl.a. att
grunderna  för  ändringar  i  rikets   indelning   i
kommuner  bestäms  i lag. Bestämmelsen tillkom efter
förslag av regeringen  i  propositionen  om  den nya
regeringsformen (prop. 1973:90).
I  Grundlagberedningens  förslag  hade motsvarande
bestämmelse  sin  plats  i  1  kap. om statsskickets
grunder  (5  §  första  stycket). Bestämmelsen  löd:
"Riket   är  indelat  i  kommuner.   Grunderna   för
ändringar i indelningen bestämmes genom lag" .
Till  motivering  av förslaget anförde beredningen
att den kommunala självstyrelsen  borde betraktas om
en av statsskickets grunder och att  en  bestämmelse
därom alltså borde finnas i grundlagens 1  kap.  Ett
moment  i  den  kommunala  självstyrelsen  är enligt
Grundlagberedningen vidare att regeringen inte skall
kunna ändra indelningen i kommuner oberoende  av  en
medborgerlig  opinion.  Å  andra  sidan  skulle  det
enligt beredningen i hög grad komplicera förfarandet
vid   indelningsändringar,  om  varje  sådan  skulle
behöva  underställas  riksdagen. En rimlig medelväg,
som  stämmer  väl överens  med  praxis,  var  enligt
beredningen  att   riksdagen   skall   medverka  vid
fastställandet   av   grunder   för   ändringar    i
indelningen.  I enlighet härmed föreslog beredningen
att  grunderna  för  ändringar  i  kommunindelningen
skall bestämmas genom lag (SOU 1972:15 s. 122).
I  regeringsförslaget  återfinns  bestämmelsen  om
grunderna   för   ändringar  i  rikets  indelning  i
kommuner i sin ännu  gällande  lydelse i 8 kap., som
innehåller regler om lagar och andra föreskrifter. I
propositionen beskrevs Grundlagberedningens  förslag
i ämnet som en kompetensregel som innebar att regler
om   grunderna  för  ändringar  i  kommunindelningen
skulle kunna ges endast i lag. I departementschefens
motivering  för  regeringsförslaget  anfördes vidare
att  den  grundläggande  strukturen i den  kommunala
indelningen, dvs. förekomsten  av primärkommuner och
sekundärkommuner  (kommuner  och  landsting),   inte
borde  kunna  överges  utan  sådana överväganden som
föregår en grundlagsändring. Det  borde  därför  i 1
kap. regeringsformen slås fast att det i riket skall
finnas såväl primärkommuner som sekundärkommuner.
En   sådan  regel  skulle  emellertid  enligt  vad
departementschefen   vidare  anförde  endast  skänka
svaga hållpunkter för indelningen i kommuner. Liksom
Grundlagberedningen ansåg  han  därför att den borde
kompletteras  med  en bestämmelse som  tillförsäkrar
riksdagen att avgörande  inflytande på den kommunala
indelningen genom att slå  fast  att  grunderna  för
rikets  indelning  i kommuner skall bestämmas i lag.
Med en sådan bestämmelse avsågs enligt propositionen
inte endast formellt  betonade  regler  om kommunala
indelningsändringar. I anslutning till praxis  borde
också   de   materiella   principerna   för   sådana
indelningsreformer   som   den   år  1952  avslutade
storkommunreformen    och   den   vid   tiden    för
propositionen pågående  sammanläggningen av kommuner
inom kommunblock anges i  lag. Liksom tidigare borde
det enligt propositionen ankomma på regeringen att i
de  enskilda  fallen  förordna   om  ändring  i  den
kommunala indelningen (prop. 1973:90 s. 188, 189).
Konstitutionsutskottet   tillstyrkte   regeringens
förslag (KU1973:26 s.40).
Vad som anförts i förarbetena  till bestämmelsen i
8  kap.  5  §  regeringsformen  ger vid  handen  att
bestämmelsen   tillkommit   för   att   tillförsäkra
riksdagen ett avgörande inflytande på den  kommunala
indelningen,  så  att  inte  regeringen skulle kunna
avgöra  denna oberoende av en medborgerlig  opinion.
Det sätt på vilket denna avsikt förverkligats är att
de materiella  principerna  för  indelningsändringar
skall  beslutas  av  riksdagen genom  lag.  Det  har
därefter av praktiska skäl överlämnats åt regeringen
att  i  enskilda  fall förordna  om  ändring  i  den
kommunala indelningen. Den nu gällande regleringen i
2   kap.  1  §  indelningslagen   om   ändringar   i
landstingsindelningen  är  som  framgått  av vad som
återgivits  i  det  föregående  avsedd  att uppfylla
regeringsformens krav på reglering av grunderna  för
sådana beslut.
Ändamålet med regeringsformens föreskrifter är med
andra  ord  i  första  hand att säkerställa att inte
regeringen  ges alltför stora  befogenheter  på  ett
område  av väsentlig  betydelse  för  den  kommunala
självstyrelsens     grundläggande     ställning    i
statsskicket.  Regeringen  styr riket på  riksdagens
villkor.  Karaktäristiskt  för  förhållandet  mellan
regering och riksdag är att riksdagen kan stifta lag
på   det   område   inom   vilket   regeringen   har
normgivningskompetens, att riksdagen  kan  underlåta
att  delegera  normgivningskompetens till regeringen
och att riksdagen  kan  återta  sådan kompetens från
regeringen sedan den en gång delegerats.
Den  kommunala  självstyrelsen uppfattas  å  andra
sidan enligt regeringsformen  ytterst  som delegerad
från  folket genom riksdagen. All offentlig  makt  i
Sverige utgår enligt regeringsformen från folket och
riksdagen    är    folkets    främsta   företrädare.
Grundlagens   föreskrift   om   att  grunderna   för
ändringar  i  rikets  indelning  i kommuner  bestäms
genom  lag  får ses som ett skydd för  folket  genom
riksdagen mot  en  alltför  långtgående maktutövning
från regeringens sida, inte som ett skydd för folket
i kommunerna mot riksdagen.
Syftet   med   föreskriften   i   8   kap.   5   §
regeringsformen  om  att grunderna för  ändringar  i
rikets indelning i kommuner  bestäms  i  lag kan med
andra ord anses tillgodosett om beslut om  ändringar
i rikets indelning i landsting fattas av riksdagen.
Bestämmelsens  avfattning  bör  därför  inte anses
hindra att en sådan ordning införs.
Enligt  1  kap.  1  §  regeringsformen utövas  den
offentliga makten under lagarna.  Vid  utövandet  av
sin  beslutanderätt är riksdagen följaktligen bunden
av  gällande   lagar,  i  första  hand  givetvis  av
grundlagarna men  även  andra  lagar, så länge de är
gällande.  Det  är därför inte uteslutet  att  genom
vanlig lag meddela  föreskrifter  om  de  materiella
villkoren för riksdagens beslutsfattande i  fråga om
indelningen  i  landsting. Genom sådana föreskrifter
skulle grunderna  för ändringar i rikets indelning i
kommuner kunna bestämmas  på  ett  sätt som formellt
sett  uppfyller  vad som krävs enligt  8  kap.  5  §
regeringsformen. Det  sakliga  värdet  av  en  sådan
reglering skulle dock kunna sättas i fråga, eftersom
regleringen  skulle  kunna upphävas genom ett enkelt
beslut om lagstiftning  samtidigt  som  ändringar  i
indelningen  beslutas genom lagstiftning. Av vad som
har anförts i det föregående framgår att värdet från
konstitutionellt   rättslig   synpunkt   också   kan
ifrågasättas.

Behovet av lagstiftning

De   föreskrifter   som   för   närvarande  reglerar
förutsättningarna för beslut om ändringar  i  rikets
indelning i kommuner och landsting leder inte alltid
till resultat som godtas av alla. I frågor om vilken
indelning  som  skall  gälla visar sig från tid till
annan skiljaktiga meningar. Frågorna är av sådan art
att  de kan anses böra avgöras  i  en  mera  tydligt
politisk  ordning  än  i  dag.  Den  ordning  som  i
praktiken  står  till buds är att frågorna avgörs av
riksdagen.

Rättskipnings-   eller   förvaltningsuppgift   får
enligt 11 kap. 8 § RF  ej  fullgöras  av riksdagen i
vidare   mån   än   som  följer  av  grundlag  eller
riksdagsordningen. Bestämmelsen  innebär  bl.a.  att
riksdagen inte genom att stifta lag kan tillägga sig
själv  rätt  att  avgöra  frågor som är att anse som
beslut i enskilda fall. Av detta får anses följa att
riksdagen     inte     kan     stifta     lag     om
landstingstillhörigheten för endast en viss kommun.
Den     form     för    politisk    prövning    av
indelningsfrågorna som kan anses påkallad får därför
åstadkommas genom att  riksdagen   antar en generell
lag om indelningen i landsting. Frågor  om  framtida
ändringar  i indelningen kommer då att kunna avgöras
mera förutsättningslöst  i  parlamentarisk  ordning.
Hur  sådana ärenden kan väckas kommer att framgå  av
föreskrifterna  i  3 kap. riksdagsordningen. Förslag
väcks  av  regeringen   genom   proposition  och  av
riksdagsledamöter genom motion.
Ingenting   talar   för   att   sambandet   mellan
indelningen i län och landsting bör  brytas. Det bör
därför  säkerställas  att  frågor om länsindelningen
blir   beaktade   vid  prövningen   av   frågor   om
indelningen i landsting  enligt den nya regleringen.
Den nu gällande ordning som  innebär  att  frågor om
större   ändringar   i   länsindelningen  prövas  av
riksdagen  bör därför lagfästas  samtidigt  med  att
landstingsindelningen  bestäms  genom  lag. Av samma
skäl  som  nyss  anförts i fråga om landstingen  får
detta göras i form  av  en  generell  lag  om rikets
indelning i län.

Lagstiftningens utformning

Sambandet mellan indelningen i län och landsting bör
leda  till att en ny reglering ges i en sammanhållen
lag om rikets indelning i län och landsting.

Följdlagstiftning

Om frågor  som  gäller  rikets  indelning  i län och
landsting  skall  avgöras genom lag på det sätt  som
berörts i det föregående,  bortfaller de uppgifter i
fråga om indelningen i landsting  som  enligt 2 kap.
indelningslagen   nu  ankommer  på  regeringen.   De
bestämmelser       som      gäller       regeringens
förvaltningsbeslut i sådana ärenden bör följaktligen
upphävas.

Författningskommentar

Lagen om Sveriges indelning i län och landsting

Lagen har delats in i två kapitel, ett om indelningen i län och
ett  om  indelningen  i   landsting.   Ändringar   i
indelningen  kan  uppnås  genom  att uppräkningen av
kommunernas  tillhörighet  till  län  och  landsting
ändras. Några särskilda förutsättningar  för  beslut
om ändringar föreskrivs inte. Meningen är att sådana
beslut skall fattas efter en mera obunden prövning i
riksdagen.   Det   samband  som  skall  råda  mellan
indelningen i län och  landsting framgår av 1 kap. 2
§ kommunallagen. Den nya lagen får i detta hänseende
ställning   som  speciallag   i   förhållande   till
kommunallagen.  Riksdagen  kan  inte  fatta beslut i
strid  med  kommunallagen  utan att samtidigt  ändra
denna.

Lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i
kommuner och landsting

Den nya regleringen får till följd att de föreskrifter i 2 kap.
indelningslagen  som  gäller  regeringens  beslut  i
förvaltningsärenden  om ändringar  i  indelningen  i
landsting måste upphävas.  I  vissa fall ger den nya
regleringen   anledning  till  andra   ändringar   i
föreskrifterna i 2 kap.

Enligt 2 kap. 4 § skall föreskrifterna i 1 kap. 6-
10  §§  om  den  ekonomiska   regleringen   vid   en
indelningsändring  i  fråga om kommuner tillämpas på
motsvarande  sätt  vid  ändringar  i  indelningen  i
landsting.  Eftersom  2 kap.  4  §  lämnas  orubbad,
kommer vissa uppgifter  även  i  fortsättningen  att
ankomma  på  regeringen  i  samband  med ändringar i
indelningen  i landsting. Dessa uppgifter  blir  att
uppfatta som förvaltningsåligganden  som  följer  av
riksdagens lagstiftningsbeslut i indelningsfrågan.

Även  föreskriften  i  2 kap. 5 § indelningslagen om
ikraftträdandet av beslut om ändringar i indelningen
i landsting lämnas orubbad.  Härav följer att beslut
om    lagstiftning   varigenom   riksdagen    ändrar
indelningen   i   landsting   får  utformas  så  att
ikraftträdandet  sammanfaller  med  indelningslagens
föreskrift. Likaledes får vad som  föreskrivs  i 5 §
andra  stycket  om  tiden  för  beslut om ändring av
indelningen  respekteras så länge  det  är  gällande
lag.

1 §

Bemyndigandet   för   regeringen   att   besluta  om
ändringar i indelningen ersätts av en erinran om att
indelningen  i  landsting framgår av den nya  lagen.
Möjligheten   för   regeringen    att   meddela   de
föreskrifter  som kan behövas för att  genomföra  en
ändring  i  indelningen   bör   till  undvikande  av
missförstånd i fråga om lagändringens  innebörd även
i fortsättningen framgå av lagen.

10 §

Den  möjlighet  som  f.n.  finns  för landsting  och
enskilda  medlemmar av ett landsting  att  väcka  en
fråga   om   ändring   i   den   landstingskommunala
indelningen kan  inte behållas i den nya regleringen
utan att grundläggande  regler i fråga om riksdagens
arbetssätt rubbas. Rätten  för  landsting  och deras
medlemmar att få sådana frågor prövade utgår  därför
såvitt  gäller  andra  indelningsändringar än sådana
som kan avgöras av Kammarkollegiet.

Innan regeringen överlämnar  en  proposition  till
riksdagen  skall  ärendet ha beretts på det sätt som
föreskrivs i 7 kap.  2 § regeringsformen. Syftet med
de  nu  gällande  föreskrifterna   om  utredning  av
indelningsärenden får därmed antas bli tillgodosett.
I  ärenden som väcks genom motioner får  beredningen
äga    rum    i    de    former   som   anvisas   av
riksdagsordningen.  Det  innebär   att  vederbörande
utskott kan inhämta yttranden enligt  4  kap.  10  §
riksdagsordningen.

En   sådan  ordning  kan  visserligen  ses  som  ett
långtgående  utnyttjande  av reglerna om beredningen
av   riksdagsärenden.  Den  är   likväl   ett   från
principiell    synpunkt    begränsat    ingrepp    i
förhållandet   mellan  riksdagen  å  ena  sidan  och
regeringen och den  därunder lydande förvaltningen å
den  andra. Det skulle  vara  ett  betydligt  längre
gående  ingrepp om riksdagen genom lag föreskrev att
en förvaltningsmyndighet  skall  utföra de uppgifter
som  framgår  av  indelningslagen  enligt   dess  nu
gällande lydelse så snart riksdagen begär det.


**FOOTNOTES**
[2]:  Promemorian upprättad inom utskottskansliet
och remitterad dels - utan att utskottet för egen
del tagit  ställning  till vad som föreslås - den
21   mars   2002   till   Riksdagens   ombudsmän,
Kammarrätten   i   Stockholm,   Justitiekanslern,
Kammarkollegiet och Valmyndigheten  för  yttrande
(prot.  2001/02:32  § 7), dels den 28 april  2003
till  Lagrådet  för  yttrande  över  lagförslagen
(prot. 2002/03:35 § 6).
Förslag till lag om Sveriges  indelning  i  län  och
landsting

Härigenom  föreskrivs  att  i  Sverige  skall finnas
följande  län  och  att länen skall omfatta  angivna
kommuner. Vidare föreskrivs  att det i Sverige skall
finnas följande landsting och  att landstingen skall
omfatta angivna kommuner.

1 kap. Rikets indelning i län


-----------------------------------------------------
Stockholms län             Södermanlands län
1. Botkyrka kommun         1. Eskilstuna kommun
2. Danderyds kommun        2. Flens kommun
3. Ekerö kommun            3. Gnesta kommun
4. Haninge kommun          4. Katrineholms kommun
5. Huddinge kommun         5. Nyköpings kommun
6. Järfälla kommun         6. Oxelösunds kommun
7. Lidingö kommun          7. Strängnäs kommun
8. Nacka kommun            8. Trosa kommun
9. Norrtälje kommun        9. Vingåkers kommun
10. Nykvarns kommun        Östergötlands län
11. Nynäshamns kommun      1. Boxholms kommun
12. Salems kommun          2. Finspångs kommun
13. Sigtuna kommun         3. Kinda kommun
14. Sollentuna kommun      4. Linköpings kommun
15. Solna kommun           5. Mjölby kommun
16. Stockholms kommun      6. Motala kommun
17. Sundbybergs kommun     7. Norrköpings kommun
18. Södertälje kommun      8. Söderköpings kommun
19. Tyresö kommun          9. Vadstena kommun
20. Täby kommun            10. Valdemarsviks kommun
21. Upplands-Bro kommun    11. Ydre kommun
22. Upplands-Väsby kommun  12. Åtvidabergs kommun
23. Vallentuna kommun      13. Ödeshögs kommun
24. Vaxholms kommun        Jönköpings län
25. Värmdö kommun          1. Aneby kommun
26. Österåkers kommun      2. Eksjö kommun
Uppsala län                3. Gislaveds kommun
1. Enköpings kommun        4. Gnosjö kommun
2. Heby kommun             5. Habo kommun
3. Håbo kommun             6. Jönköpings kommun
4. Knivsta kommun          7. Mullsjö kommun
5. Tierps kommun           8. Nässjö kommun
6. Uppsala kommun          9. Sävsjö kommun
7. Älvkarleby kommun
8. Östhammars kommun
-----------------------------------------------------


-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
10. Tranås kommun          10. Höörs kommun
11. Vaggeryds kommun       11. Klippans kommun
12. Vetlanda kommun        12. Kristianstads kommun
13. Värnamo kommun         13. Kävlinge kommun
Kronobergs län             14. Landskrona kommun
1. Alvesta kommun          15. Lomma kommun
2. Lessebo kommun          16. Lunds kommun
3. Ljungby kommun          17. Malmö kommun
4. Markaryds kommun        18. Osby kommun
5. Tingsryds kommun        19. Perstorps kommun
6. Uppvidinge kommun       20. Simrishamns kommun
7. Växjö kommun            21. Sjöbo kommun
8. Älmhults kommun         22. Skurups kommun
Kalmar län                 23. Staffanstorps kommun
1. Borgholms kommun        24. Svalövs kommun
2. Emmaboda kommun         25. Svedala kommun
3. Hultsfreds kommun       26. Tomelilla kommun
4. Högsby kommun           27. Trelleborgs kommun
5. Kalmar kommun           28. Vellinge kommun
6. Mönsterås kommun        29. Ystads kommun
7. Mörbylånga kommun       30. Åstorps kommun
8. Nybro kommun            31. Ängelholms kommun
9. Oskarshamns kommun      32. Örkelljunga kommun
10. Torsås kommun          33. Östra Göinge kommun
11. Vimmerby kommun        Hallands län
12. Västerviks kommun      1. Falkenbergs kommun
Gotlands län               2. Halmstads kommun
1. Gotlands kommun         3. Hylte kommun
Blekinge län               4. Kungsbacka kommun
1. Karlshamns kommun       5. Laholms kommun
2. Karlskrona kommun       6. Varbergs kommun
3. Olofströms kommun       Västra Götalands län
4. Ronneby kommun          1. Ale kommun
5. Sölvesborgs kommun      2. Alingsås kommun
Skåne län                  3. Bengtsfors kommun
1. Bjuvs kommun            4. Bollebygds kommun
2. Bromölla kommun         5. Borås kommun
3. Burlövs kommun          6. Dals-Eds kommun
4. Båstads kommun          7. Essunga kommun
5. Eslövs kommun           8. Falköpings kommun
6. Helsingborgs kommun     9. Färgelanda kommun
7. Hässleholms kommun      10. Grästorps kommun
8. Höganäs kommun          11. Gullspångs kommun
9. Hörby kommun            12. Göteborgs kommun
13. Götene kommun
14. Herrljunga kommun
15. Hjo kommun
-----------------------------------------------------


-----------------------------------------------------
16. Härryda kommun         14. Säffle kommun
17. Karlsborgs kommun      15. Torsby kommun
18. Kungälvs kommun        16. Årjängs kommun
19. Lerums kommun          Örebro län
20. Lidköpings kommun      1. Askersunds kommun
21. Lilla Edets kommun     2. Degerfors kommun
22. Lysekils kommun        3. Hallsbergs kommun
23. Mariestads kommun      4. Hällefors kommun
24. Marks kommun           5. Karlskoga kommun
25. Melleruds kommun       6. Kumla kommun
26. Munkedals kommun       7. Laxå kommun
27. Mölndals kommun        8. Lekebergs kommun
28. Orusts kommun          9. Lindesbergs kommun
29. Partille kommun        10. Ljusnarsbergs kommun
30. Skara kommun           11. Nora kommun
31. Skövde kommun          12. Örebro kommun
32. Sotenäs kommun         Västmanlands län
33. Stenungsunds kommun    1. Arboga kommun
34. Strömstads kommun      2. Fagersta kommun
35. Svenljunga kommun      3. Hallstahammars kommun
36. Tanums kommun          4. Kungsörs kommun
37. Tibro kommun           5. Köpings kommun
38. Tidaholms kommun       6. Norbergs kommun
39. Tjörns kommun          7. Sala kommun
40. Tranemo kommun         8.       Skinnskattebergs
kommun
41. Trollhättans kommun
9. Surahammars kommun
42. Töreboda kommun
10. Västerås kommun
43. Uddevalla kommun
Dalarnas län
44. Ulricehamns kommun
1. Avesta kommun
45. Vara kommun
2. Borlänge kommun
46. Vårgårda kommun
3. Falu kommun
47. Vänersborgs kommun
4. Gagnefs kommun
48. Åmåls kommun
5. Hedemora kommun
49. Öckerö kommun
6. Leksands kommun
Värmlands län
7. Ludvika kommun
1. Arvika kommun
8. Malungs kommun
2. Eda kommun
9. Mora kommun
3. Filipstads kommun
10. Orsa kommun
4. Forshaga kommun
11. Rättviks kommun
5. Grums kommun
12. Smedjebackens kommun
6. Hagfors kommun
13. Säters kommun
7. Hammarö kommun
14. Vansbro kommun
8. Karlstads kommun
15. Älvdalens kommun
9. Kils kommun
10. Kristinehamns kommun
11. Munkfors kommun
12. Storfors kommun
13. Sunne kommun
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
Gävleborgs län             13. Vindelns kommun
1. Bollnäs kommun          14. Vännäs kommun
2. Gävle kommun            15. Åsele kommun
3. Hofors kommun           Norrbottens län
4. Hudiksvalls kommun      1. Arjeplogs kommun
5. Ljusdals kommun         2. Arvidsjaurs kommun
6. Nordanstigs kommun      3. Bodens kommun
7. Ockelbo kommun          4. Gällivare kommun
8. Ovanåkers kommun        5. Haparanda kommun
9. Sandvikens kommun       6. Jokkmokks kommun
10. Söderhamns kommun      7. Kalix kommun
Västernorrlands län        8. Kiruna kommun
1. Härnösands kommun       9. Luleå kommun
2. Kramfors kommun         10. Pajala kommun
3. Sollefteå kommun        11. Piteå kommun
4. Sundsvalls kommun       12. Älvsbyns kommun
5. Timrå kommun            13. Överkalix kommun
6. Ånge kommun             14. Övertorneå kommun
7. Örnsköldsviks kommun
Jämtlands län
1. Bergs kommun
2. Bräcke kommun
3. Härjedalens kommun
4. Krokoms kommun
5. Ragunda kommun
6. Strömsunds kommun
7. Åre kommun
8. Östersunds kommun
Västerbottens län
1. Bjurholms kommun
2. Dorotea kommun
3. Lycksele kommun
4. Malå kommun
5. Nordmalings kommun
6. Norsjö kommun
7. Robertsfors kommun
8. Skellefteå kommun
9. Sorsele kommun
10. Storumans kommun
11. Umeå kommun
12. Vilhelmina kommun
-----------------------------------------------------


2 kap. Rikets indelning i landsting


-----------------------------------------------------
Stockholms läns landsting  Södermanlands        läns
landsting
1. Botkyrka kommun
1. Eskilstuna kommun
2. Danderyds kommun
2. Flens kommun
3. Ekerö kommun
3. Gnesta kommun
4. Haninge kommun
4. Katrineholms kommun
5. Huddinge kommun
5. Nyköpings kommun
6. Järfälla kommun
6. Oxelösunds kommun
7. Lidingö kommun
7. Strängnäs kommun
8. Nacka kommun
8. Trosa kommun
9. Norrtälje kommun
9. Vingåkers kommun
10. Nykvarns kommun
Östergötlands        läns
11. Nynäshamns kommun      landsting
12. Salems kommun          1. Boxholms kommun
13. Sigtuna kommun         2. Finspångs kommun
14. Sollentuna kommun      3. Kinda kommun
15. Solna kommun           4. Linköpings kommun
16. Stockholms kommun      5. Mjölby kommun
17. Sundbybergs kommun     6. Motala kommun
18. Södertälje kommun      7. Norrköpings kommun
19. Tyresö kommun          8. Söderköpings kommun
20. Täby kommun            9. Vadstena kommun
21. Upplands-Bro kommun    10. Valdemarsviks kommun
22. Upplands-Väsby kommun  11. Ydre kommun
23. Vallentuna kommun      12. Åtvidabergs kommun
24. Vaxholms kommun        13. Ödeshögs kommun
25. Värmdö kommun          Jönköpings läns landsting
26. Österåkers kommun      1. Aneby kommun
Uppsala läns landsting     2. Eksjö kommun
1. Enköpings kommun        3. Gislaveds kommun
2. Heby kommun             4. Gnosjö kommun
3. Håbo kommun             5. Habo kommun
4. Knivsta kommun          6. Jönköpings kommun
5. Tierps kommun           7. Mullsjö kommun
6. Uppsala kommun          8. Nässjö kommun
7. Älvkarleby kommun       9. Sävsjö kommun
8. Östhammars kommun
-----------------------------------------------------


-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
10. Tranås kommun          10. Höörs kommun
11. Vaggeryds kommun       11. Klippans kommun
12. Vetlanda kommun        12. Kristianstads kommun
13. Värnamo kommun         13. Kävlinge kommun
Kronobergs läns landsting  14. Landskrona kommun
1. Alvesta kommun          15. Lomma kommun
2. Lessebo kommun          16. Lunds kommun
3. Ljungby kommun          17. Malmö kommun
4. Markaryds kommun        18. Osby kommun
5. Tingsryds kommun        19. Perstorps kommun
6. Uppvidinge kommun       20. Simrishamns kommun
7. Växjö kommun            21. Sjöbo kommun
8. Älmhults kommun         22. Skurups kommun
Kalmar läns landsting      23. Staffanstorps kommun
1. Borgholms kommun        24. Svalövs kommun
2. Emmaboda kommun         25. Svedala kommun
3. Hultsfreds kommun       26. Tomelilla kommun
4. Högsby kommun           27. Trelleborgs kommun
5. Kalmar kommun           28. Vellinge kommun
6. Mönsterås kommun        29. Ystads kommun
7. Mörbylånga kommun       30. Åstorps kommun
8. Nybro kommun            31. Ängelholms kommun
9. Oskarshamns kommun      32. Örkelljunga kommun
10. Torsås kommun          33. Östra Göinge kommun
11. Vimmerby kommun        Hallands läns landsting
12. Västerviks kommun      1. Falkenbergs kommun
Blekinge läns landsting    2. Halmstads kommun
1. Karlshamns kommun       3. Hylte kommun
2. Karlskrona kommun       4. Kungsbacka kommun
3. Olofströms kommun       5. Laholms kommun
4. Ronneby kommun          6. Varbergs kommun
5. Sölvesborgs kommun      Västra   Götalands   läns
landsting
Skåne läns landsting
1. Ale kommun
1. Bjuvs kommun
2. Alingsås kommun
2. Bromölla kommun
3. Bengtsfors kommun
3. Burlövs kommun
4. Bollebygds kommun
4. Båstads kommun
5. Borås kommun
5. Eslövs kommun
6. Dals-Eds kommun
6. Helsingborgs kommun
7. Essunga kommun
7. Hässleholms kommun
8. Falköpings kommun
8. Höganäs kommun
9. Färgelanda kommun
9. Hörby kommun
10. Grästorps kommun
11. Gullspångs kommun
12. Göteborgs kommun
13. Götene kommun
14. Herrljunga kommun
15. Hjo kommun
-----------------------------------------------------


-----------------------------------------------------
16. Härryda kommun         14. Säffle kommun
17. Karlsborgs kommun      15. Torsby kommun
18. Kungälvs kommun        16. Årjängs kommun
19. Lerums kommun          Örebro läns landsting
20. Lidköpings kommun      1. Askersunds kommun
21. Lilla Edets kommun     2. Degerfors kommun
22. Lysekils kommun        3. Hallsbergs kommun
23. Mariestads kommun      4. Hällefors kommun
24. Marks kommun           5. Karlskoga kommun
25. Melleruds kommun       6. Kumla kommun
26. Munkedals kommun       7. Laxå kommun
27. Mölndals kommun        8. Lekebergs kommun
28. Orusts kommun          9. Lindesbergs kommun
29. Partille kommun        10. Ljusnarsbergs kommun
30. Skara kommun           11. Nora kommun
31. Skövde kommun          12. Örebro kommun
32. Sotenäs kommun         Västmanlands         läns
landsting
33. Stenungsunds kommun
1. Arboga kommun
34. Strömstads kommun
2. Fagersta kommun
35. Svenljunga kommun
3. Hallstahammars kommun
36. Tanums kommun
4. Kungsörs kommun
37. Tibro kommun
5. Köpings kommun
38. Tidaholms kommun
6. Norbergs kommun
39. Tjörns kommun
7. Sala kommun
40. Tranemo kommun
8.       Skinnskattebergs
41. Trollhättans kommun    kommun
42. Töreboda kommun        9. Surahammars kommun
43. Uddevalla kommun       10. Västerås kommun
44. Ulricehamns kommun     Dalarnas läns landsting
45. Vara kommun            1. Avesta kommun
46. Vårgårda kommun        2. Borlänge kommun
47. Vänersborgs kommun     3. Falu kommun
48. Åmåls kommun           4. Gagnefs kommun
49. Öckerö kommun          5. Hedemora kommun
Värmlands läns landsting   6. Leksands kommun
1. Arvika kommun           7. Ludvika kommun
2. Eda kommun              8. Malungs kommun
3. Filipstads kommun       9. Mora kommun
4. Forshaga kommun         10. Orsa kommun
5. Grums kommun            11. Rättviks kommun
6. Hagfors kommun          12. Smedjebackens kommun
7. Hammarö kommun          13. Säters kommun
8. Karlstads kommun        14. Vansbro kommun
9. Kils kommun             15. Älvdalens kommun
10. Kristinehamns kommun
11. Munkfors kommun
12. Storfors kommun
13. Sunne kommun
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
Gävleborgs läns landsting  13. Vindelns kommun
1. Bollnäs kommun          14. Vännäs kommun
2. Gävle kommun            15. Åsele kommun
3. Hofors kommun           Norrbottens          läns
landsting
4. Hudiksvalls kommun
1. Arjeplogs kommun
5. Ljusdals kommun
2. Arvidsjaurs kommun
6. Nordanstigs kommun
3. Bodens kommun
7. Ockelbo kommun
4. Gällivare kommun
8. Ovanåkers kommun
5. Haparanda kommun
9. Sandvikens kommun
6. Jokkmokks kommun
10. Söderhamns kommun
7. Kalix kommun
Västernorrlands      läns
landsting                  8. Kiruna kommun
1. Härnösands kommun       9. Luleå kommun
2. Kramfors kommun         10. Pajala kommun
3. Sollefteå kommun        11. Piteå kommun
4. Sundsvalls kommun       12. Älvsbyns kommun
5. Timrå kommun            13. Överkalix kommun
6. Ånge kommun             14. Övertorneå kommun
7. Örnsköldsviks kommun
Jämtlands läns landsting
1. Bergs kommun
2. Bräcke kommun
3. Härjedalens kommun
4. Krokoms kommun
5. Ragunda kommun
6. Strömsunds kommun
7. Åre kommun
8. Östersunds kommun
Västerbottens        läns
landsting
1. Bjurholms kommun
2. Dorotea kommun
3. Lycksele kommun
4. Malå kommun
5. Nordmalings kommun
6. Norsjö kommun
7. Robertsfors kommun
8. Skellefteå kommun
9. Sorsele kommun
10. Storumans kommun
11. Umeå kommun
12. Vilhelmina kommun
-----------------------------------------------------


____________



Denna lag träder i kraft den


Lag  om  ändring  i lagen (1979:411) om ändringar i
Sveriges indelning i kommuner och landsting
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:411) om
ändringar  i  Sveriges   indelning  i  kommuner  och
landsting att 2 kap. 1 och  10  §§ skall ha följande
lydelse.

-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse          Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
2 kap.
-----------------------------------------------------
1  §
-----------------------------------------------------
Regeringen får besluta om   Rikets    indelning    i
ändring      i     rikets  landsting    framgår   av
indelning i landsting, om  lagen    (2002:000)    om
hinder  inte möter mot en  Sveriges  indelning i län
ändring                 i  och     landsting.    Har
länsindelningen.       Om  indelningen  ändrats, får
sambandet          mellan  regeringen   meddela   de
landstingsindelningen och  föreskrifter  som  behövs
länsindelningen    gäller  för            ändringens
vad  som är föreskrivet i  genomförande.
1 kap.  2 § kommunallagen
(1991:900).  En ändring i
landstingsindelningen får
dock   ske   endast    om
ändringen    kan    antas
medföra  bestående fördel
för  ett landsting  eller
en del  av  ett landsting
eller andra fördelar från
allmän          synpunkt.
Regeringen får meddela de
föreskrifter  som  behövs
för            ändringens
genomförande.
-----------------------------------------------------
Kammarkollegiet    får    dock    besluta    om   en
indelningsändring  som  bör ske med anledning av  en
sådan ändring i den kommunala  indelningen som avses
i 1 kap. 3 §.
-----------------------------------------------------
10  §
-----------------------------------------------------
En fråga om ändring i den   En    sådan   fråga   om
landstingskommunala        ändring       i       den
indelningen kan väckas av  landstingskommunala
landsting eller medlem av  indelningen,    som   kan
ett  landsting som skulle  avgöras                av
beröras   av   ändringen.  Kammarkollegiet,      kan
Ansökningen  om  en sådan  väckas av landsting eller
ändring skall inges  till  medlem  av  ett landsting
kammarkollegiet.           som   skulle  beröras  av
ändringen. Ansökningen om
Regeringen           och  en  sådan  ändring  skall
kammarkollegiet kan också  inges                till
ta   upp   en   fråga  om  Kammarkollegiet.
indelningsändring på eget  Regeringen            och
initiativ.                 Kammarkollegiet kan också
ta  upp en sådan fråga på
eget initiativ.
-----------------------------------------------------

Bilaga 3

Lagrådsyttrande



Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2003-05-20

Närvarande:   f.d.   justitierådet  Hans   Danelius,
regeringsrådet Gustaf  Sandström,  justitierådet Dag
Victor.

Riksdagens  konstitutionsutskott har  den  28  april
2003  beslutat   inhämta   Lagrådets  yttrande  över
"Lagstiftning  om  Sveriges  indelning  i  landsting
m.m."

Förslaget  har  inför  Lagrådet   föredragits   av
kanslichefen  Bertil  Wennberg och hovrättsassessorn
Margareta Landerholm.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Lagrådet yttrade sig den  21  november 2001 över ett
förslag  av riksdagens bostadsutskott  till  lag  om
Sveriges indelning i län. Förslaget var föranlett av
att  bostadsutskottet   funnit   det   önskvärt  att
skyndsamt  få till stånd ett beslut om att  överföra
Heby kommun  från Västmanlands län till Uppsala län.
Fastän  syftet   primärt  var  att  genomföra  denna
speciella ändring,  fann  Lagrådet  att lagförslaget
hade fått en generell utformning och att det krav på
allmängiltighet  som gällde för lagstiftning  därför
fick anses uppfyllt.  Lagrådet ansåg inte heller att
det förelåg något principiellt hinder mot att frågor
om länsindelningen och kommunernas länstillhörighet,
på sätt som föreslagits, reglerades i lag, trots att
detta innebar en avvikelse  från  hur  dessa  frågor
tidigare   hade   hanterats.   Lagrådet   ansåg  sig
emellertid  inte kunna tillstyrka att den föreslagna
nya lagen antogs  av  riksdagen förrän den rättsliga
problematiken kring lagen analyserats närmare.

Konstitutionsutskottet  har  nu  beslutat  inhämta
Lagrådets  yttrande  med  stöd  av 4 kap. 10 § andra
stycket  riksdagsordningen, där det  föreskrivs  att
ett utskott,  om  minst  fem  av  dess ledamöter vid
behandlingen  av ett ärende begär att  ett  yttrande
skall inhämtas  från en myndighet, skall föranstalta
om  detta.  Beslutet  har  fattats  inom  ramen  för
konstitutionsutskottets behandling av vissa motioner
om kommunal demokrati  och  går  ut  på att Lagrådet
skall yttra sig om de lagförslag som ingår i en inom
utskottets  kansli upprättad promemoria  med  titeln
"Lagstiftning  om  Sveriges  indelning  i  landsting
m.m."
Av  8  kap.  18  §  första stycket regeringsformen
framgår att Lagrådet har  att  avge  yttranden  över
lagförslag.   Kanslipromemorian  innehåller  förslag
dels till en ny  lag om Sveriges indelning i län och
landsting, dels till  en  lag  om  ändring  i  lagen
(1979:411)  om  ändringar  i  Sveriges  indelning  i
kommuner   och  landsting  (indelningslagen).  Något
formellt yrkande  om  att  dessa förslag skall antas
som lag av riksdagen har inte framlagts, och det kan
ifrågasättas om förslagen är  av  sådan  art  att de
faller  in  under begreppet lagförslag i 8 kap. 18 §
regeringsformen.  De  har emellertid nära anknytning
till ett i en motion framlagt förslag till beslut om
en    sådan    ändring    i   indelningslagen    att
indelningsändringar  skall  beslutas   av  riksdagen
(motion 2002/03:K241), och de har i och  för  sig en
tillräckligt  precis  utformning  för  att kunna bli
föremål för granskning.
Mindre  ändringar  i  länsindelningen  kan  enligt
gällande  praxis beslutas av regeringen, medan  mera
omfattande   ändringar   anses   böra   underställas
riksdagen.     Vidare    får    regeringen    enligt
indelningslagen   besluta   om  ändringar  i  rikets
indelning   i  kommuner  och  i  landsting,   varvid
regeringen  dock   är   bunden  av  de  villkor  som
uppställs  i lagen. Regeringen  måste  också  beakta
föreskriften  i  1 kap. 2 § kommunallagen (1991:900)
om att varje landsting  omfattar  ett  län,  om inte
något annat är särskilt föreskrivet.
Enligt   lagförslagen  i  kanslipromemorian  skall
rikets indelning i län och landsting, vari inbegrips
varje  kommuns   tillhörighet,   fastläggas  i  lag.
Regeringens rätt att ändra denna indelning  föreslås
alltså  försvinna.  Sådana  ändringar  får i stället
göras genom att lagen ändras.
En första fråga är om den föreslagna ordningen  är
förenlig med 8 kap. 5 § regeringsformen där det sägs
att  grunderna  för  ändringar  i rikets indelning i
kommuner bestäms i lag. Formuleringen  tyder närmast
på  att  beslut rörande rikets indelning i  kommuner
och landsting - landstingen är att anse som kommuner
enligt 1 kap. 7 § regeringsformen - förutsätts ske i
annan form  än  genom  lagstiftning  men  att  man i
grundlag  velat  försäkra  sig om att det beslutande
organet - dvs. regeringen -  fattar  sina  beslut  i
enlighet med vissa i lag uttryckta principer. Enligt
Lagrådets bedömning kan emellertid bestämmelsen inte
anses  innebära  ett  förbud för riksdagen att genom
lag besluta om indelningen.
Om  riksdagen  fastställer   rikets   indelning  i
kommuner   och   landsting  i  lag,  kan  det  synas
överflödigt  att också  grunderna  för  ändringar  i
denna indelning  anges  särskilt  i  en  lag som kan
ändras   i  samma  ordning  som  den  lag  i  vilken
indelningen  fastställts.  Bestämmelsen i 8 kap. 5 §
regeringsformen  är  emellertid   på   denna   punkt
entydig,  och det finns enligt Lagrådets mening inte
utrymme för  att  avvika från dess klara ordalydelse
enligt vilken grunderna  för ändringar i indelningen
skall anges i lag. Även om  indelningen  regleras  i
lag,  bör  det  därför  krävas  att grunderna för en
ändring av indelningen preciseras i lag.
Lagförslagen i kanslipromemorian  har endast varit
föremål  för  en begränsad remissbehandling  närmast
syftande   till   att    inhämta    synpunkter    på
lagförslagens     konstitutionella    aspekter.    I
remissvaren framfördes  emellertid  erinringar också
mot  andra  delar  av den föreslagna lagregleringen,
och  flera  remissorgan   betonade   behovet  av  en
fortsatt beredning av lagstiftningsärendet.  Det  är
oklart  vilka  överväganden  dessa  synpunkter givit
anledning   till   från   utskottets   sida.   Några
förändringar i lagtexten har de inte föranlett.
Av  handlingarna framgår att utskottet  i  samband
med den  begränsade  remissen  övervägde att senare,
efter   att   ha  tagit  del  av  remissinstansernas
synpunkter, eventuellt  genomföra  en mer omfattande
remissbehandling.  Någon  sådan ny remissomgång  har
dock   inte   kommit  till  stånd.   De   föreslagna
lagbestämmelserna kan ses som ett första utkast till
lagreglering men är inte så genomarbetade att de bör
antas som lag utan  att  ha  gjorts till föremål för
ytterligare beredning och bearbetning  i ljuset både
av  de  synpunkter  som  redan  framförts under  den
första  remissbehandlingen  och av  sådana  som  kan
väntas komma att framföras vid  en  mera  omfattande
remittering av lagförslagen.
Lagrådet  kan  sammanfattningsvis  inte tillstyrka
att  förslagen görs till föremål för lagstiftning  i
föreliggande skick.