3. Statlig medverkan vid uppbörd av avgift till trossamfund

Frågor beträffande trossamfund (Betänkande 2002/03:KU20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets betänkande2002/03:KU20

Frågor beträffande trossamfund

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas sex motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden rörande
begravningsverksamheten, Svenska kyrkan och statlig
hjälp vid betalning av avgift till trossamfund.
Samtliga motioner avstyrks med hänvisning till bl.a.
tidigare ställningstaganden.

I betänkandet finns fem reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Begravningsverksamheten
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K260 och
2002/03:K293.
Reservation 1 (v)
Reservation 2 (mp)

2. Svenska kyrkan

Riksdagen avslår motion 2002/03:K271.
Reservation 3 (v, mp)

3. Statlig medverkan vid uppbörd av avgift
till trossamfund

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K309 och
2002/03:K414 yrkandena 1 och 2.
Reservation 4 (v, mp)
Reservation 5 (fp)

Stockholm den 11 februari 2003

På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar
Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel
Sahlberg (s), Mats Einarsson (v), Mats Berglind (s),
Henrik S Järrel (m), Anders Bengtsson (s), Kerstin
Lundgren (c), Helene Petersson (s), Nils Fredrik
Aurelius (m), Billy Gustafsson (s), Gustav Fridolin
(mp), Inger Jarl Beck (s), Liselott Hagberg (fp) och
Tuve Skånberg (kd).

2002/03

KU20

Utskottets överväganden

Begravningsverksamheten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstaganden motioner rörande
ändrat huvudmannaskap för
begravningsverksamheten och ändrad utformning
av begravningsavgiften. Jämför
reservationerna 1 och 2.

Gällande bestämmelser

Enligt 2 kap. 1 § begravningslagen (1990:1144) skall
allmänna begravningsplatser med ett tillräckligt
antal gravplatser och andra gravanläggningar av
allmänt förekommande slag anordnas och hållas av de
territoriella församlingarna inom Svenska kyrkan.
Regeringen får för särskilda fall besluta att en
kommun i stället skall anordna och hålla allmänna
begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom
kommunen. I 1995 års principbeslut slogs fast att
Svenska kyrkan skall behålla huvudmannaskapet för
den helt övervägande delen av
begravningsverksamheten.

Enligt bestämmelserna i 9 kap. skall alla som är
folkbokförda i Sverige betala en begravningsavgift
för att täcka kostnaderna för
begravningsverksamheten. Denna avgift skall vara
inkomstrelaterad och grundas på en särredovisning av
begravningsverksamhetens intäkter och kostnader.
Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriver på förslag av huvudmannen den
avgiftssats enligt vilken de som inte tillhör
Svenska kyrkan skall betala begravningsavgift.
Huvudmannen fastställer avgiftssats för dem som
tillhör Svenska kyrkan. I de fall en kommun är
huvudman fastställer kommunen dock alltid
avgiftssatsen. Avgiften betalas till den som är
huvudman för begravningsverksamheten på
folkbokföringsorten.
Av propositionen 1998/99:38 Staten och
trossamfunden - begravningsverksamheten,
kulturminnena, personalen, avgiftsbetalningen, m.m.
(s. 109) framgår att en utgångspunkt för den
nuvarande regleringen är att kostnaderna för
begravningsverksamheten, liksom enligt tidigare
ordning, skall tas ut av alla skattskyldiga i
förhållande till inkomsten och enligt likformiga
grunder. En annan utgångspunkt för förslaget rörande
finansieringen av begravningsverksamheten är att
enligt 1995 års principbeslut skall de som tillhör
Svenska kyrkan betala sina kostnader via
kyrkoavgiften.

I propositionen diskuterades även frågan hur de som
inte tillhör Svenska kyrkan och de som bor i en
kommun som är huvudman för begravningsverksamheten
skall betala sin del av kostnaderna. Därvid anfördes
bl.a. följande (a. prop. s. 109).

Principerna om att alla människor skall bidra till
begravningsverksamheten på ett likformigt sätt i
förhållande till sin inkomst leder enligt
regeringens uppfattning till att verksamheten bör
finansieras genom en särskild avgift, som betalas av
alla och som i hanteringshänseende behandlas som en
skatt. För att markera att alla bidrar till
verksamheten på samma villkor bör den finansieras
genom en sådan avgift även i de fall en kommun är
huvudman. Denna ordning med en särskild
begravningsavgift utgör inte något hinder mot att de
som tillhör Svenska kyrkan betalar in sin avgift via
kyrkoavgiften när en församling är huvudman.

Vidare framhölls i propositionen att den som inte
tillhör Svenska kyrkan, men är folkbokförd på en
plats där en församling är huvudman för
begravningsverksamheten, bör betala
begravningsavgift enligt samma grunder som gäller
för de tillhöriga som bor inom samma huvudmans
förvaltningsområde.

I propositionen anfördes även att regeringen hade
övervägt möjligheten att något annat organ än
församlingen i sådana fall skulle fastställa
avgiften för den som inte tillhör Svenska kyrkan.
I denna del hänvisades emellertid till förslaget
att det endast skulle finnas en huvudman för
begravningsverksamheten inom ett geografiskt
område. Detta innebär enligt propositionen att
huvudmannen får ett totalansvar för denna
verksamhet. Vidare anfördes följande (s. 109 f.).
Det är därmed i praktiken inte tänkbart med någon
annan ordning än att detta ansvar även får
omfatta det fulla ekonomiska ansvaret för
verksamheten genom budgetering och långsiktig
ekonomisk planering. Till ett sådant ekonomiskt
ansvar hör också att förfoga över finansieringen
av kostnaderna. Enligt regeringens uppfattning
måste det därför överlåtas till varje huvudman
att inom sitt förvaltningsområde besluta om
storleken på den avgift till täckande av
verksamhetens kostnader som skall betalas av
samtliga som är folkbokförda inom området.

När någon av Svenska kyrkans församlingar är
huvudman för begravningsverksamheten kommer
församlingen således att fastställa
begravningsavgiften även för dem som inte tillhör
Svenska kyrkan. Det är nödvändigt att dessa personer
i sådana fall har möjlighet att förvissa sig om att
de betalar lika stor avgift till
begravningsverksamheten som de tillhöriga och att
församlingens avgiftsintäkter oavkortat används för
begravningsverksamheten. Av denna anledning bör
begravningsverksamheten hållas skild från övrig
verksamhet och dess intäkter och kostnader
särredovisas. Detta bör framgå av begravningslagen
... Regeringen finner att det bör vara en uppgift
för huvudmännen att själva utforma en särredovisning
av begravningsverksamhetens intäkter och kostnader
som ger ett rättvisande underlag för fastställande
av begravningsavgiften ... Den tillsynsverksamhet
som länsstyrelserna utövar bör utgöra en tillräcklig
säkerhet för att särkostnadsredovisningarna
uppfyller de krav som det är rimligt att ställa på
dem. Av likställighetsskäl bör en särredovisning av
begravningsverksamhetens intäkter och kostnader
gälla även när en kommun är huvudman.

Vid riksdagsbehandlingen föreslog
konstitutionsutskottet med hänsyn till
normgivningsreglerna i regeringsformen en ändring i
regeringens förslag. Utskottets förslag innebar att
en statlig myndighet skall föreskriva
avgiftssatserna för dem som inte tillhör Svenska
kyrkan (bet. 1998/99:KU18). Riksdagen följde
utskottet (rskr. 1998/99:176).

Enligt bestämmelserna i 10 kap. begravningslagen
skall länsstyrelsen förordna ombud med uppgift att
granska hur församlingarna tar till vara de
personers intressen som inte tillhör Svenska kyrkan.
Ombudet har rätt att få tillgång till samtliga
handlingar som rör begravningsverksamheten och att
närvara, ställa frågor och göra påpekanden vid
sammanträden i församlingen då frågor om
verksamheten behandlas. Till ombudens uppgifter hör
bl.a. att kontrollera att samråd sker med berörda
grupper i samband med anläggning, utvidgning eller
väsentlig ändring av begravningsplatser samt att
underlaget för fastställande av begravningsavgiften
är rättvisande. Om anmärkning kan riktas mot
förvaltningen skall ombudet underrätta länsstyrelsen
om detta.
Begravningsavgiften skall täcka de kostnader som
huvudmannen har för att sköta verksamheten enligt
bestämmelserna i begravningslagen. Det betyder att
kostnader för åtgärder som omfattas av begreppet
begravningsverksamhet helt skall täckas av
begravningsavgiften. Detta innebär i sin tur att
dödsboet inte skall debiteras några kostnader när
det tar i anspråk de tjänster som ingår i
begravningsverksamheten (a. prop. s. 113).
I 9 kap. 6 § begravningslagen preciseras vilka
tjänster som innefattas i begreppet
begravningsverksamhet. Huvudmannen för det
förvaltningsområde där den avlidne var folkbokförd
skall utan kostnad för dödsboet tillhandahålla
· gravplats eller motsvarande på allmän
begravningsplats under en tid av 25 år,
·
· gravsättning inklusive gravöppning, återfyllning
och iordningställande av öppnad grav,
·
· transporter från det huvudmannen övertagit
ansvaret för stoftet till dess att gravsättning
har skett, med undantag av transport för
gravsättning utanför huvudmannens
förvaltningsområde, om inte transporten beror på
avtal om tillhandahållande av särskilda
gravplatser,
·
· kremering,
·
· lokal för förvaring och visning av stoftet, samt
·
· lokal för begravningsceremoni utan religiösa
symboler.
·
Motioner

I motion K293 av Torsten Lindström (kd) föreslås att
riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av begravningslagen så att
begravningsväsendet övergår till ett primärkommunalt
huvudmannaskap.

I motion K260 av Leif Björnlod (mp) föreslås att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning för att se över huvudmannaskapet för
begravningsverksamheten och begravningsavgiften samt
för att utröna hur ett system kan utformas för att
göra det möjligt att avge viljeyttring vad gäller
begravningsförfarande m.m. Motionären anför att den
avgiftsskyldige under sitt yrkesverksamma liv hinner
betala in en ansenlig summa till
begravningsverksamheten. Därför ifrågasätter
motionären om den samlade summan korresponderar med
de kostnader den enskilde efter döden medför för
aktuell huvudman, exempelvis i de fall då den
enskilde önskar bli kremerad och få sin aska spridd
t.ex. i havet eller på en del av en kyrkogård.
Motionären anser vidare att varje religiöst samfund
som erbjuder begravningsplats och skötsel/service i
anledning av detta självt bör bekosta verksamheten
genom en avgift som tas ut av samfundets medlemmar.
Frågan bör utredas närmare i syfte att åstadkomma en
tros- och åskådningsneutral reglering av
huvudmannaskap för begravningsverksamhet samt i
syfte att tillse att den som avser att begagna sig
av en viss begravningsform och därtill hörande
skötsel/service erlägger en proportionerlig avgift
för densamma.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till de
nuvarande bestämmelserna i begravningslagen om
huvudmannaskapet för och finansieringen av
begravningsverksamheten (prop. 1998/99:38) avstyrkte
konstitutionsutskottet ett flertal följdmotioner,
vilka vände sig mot den föreslagna ordningen för
huvudmannaskapet för begravningsverksamheten (bet.
1998/99:KU18). Utskottet uttalade därvid att
övervägande skäl talar för att församlingarna
behåller ansvaret för den verksamhet de historiskt
sett haft ansvaret för. Vidare anförde utskottet att
förslaget att församlingarna skall behålla
huvudmanna-skapet för begravningsverksamheten är en
väsentlig del av den samförståndslösning av
kyrka-stat-frågan som eftersträvats sedan länge.
Vidare yttrade utskottet att starka skäl talar för
att det bara bör finnas en huvudman inom varje
förvaltningsområde. Utskottet anförde att det finns
ett starkt behov av att en huvudman har ett
totalansvar för samtliga som är folkbokförda inom
området och att huvudmannen kan räkna med dem som
underlag vid finansiering av verksamheten. Dessutom
hänvisade utskottet till att regeringen framhållit
att det också finns samhällsekonomiska skäl för att
verksamheten hålls samlad hos en huvudman och att
förändringar som medför ökade kostnader undviks.

Utskottets ställningstagande föranledde en
gemensam reservation (m, kd, fp) till förmån för ett
motionsyrkande om att riksdagen skulle avslå
regeringens lagförslag såvitt avsåg
transportkostnader.

Utskottets ställningstagande

I fråga om begravningsverksamheten vidhåller
utskottet tidigare ställningstaganden beträffande
såväl huvudmannaskapet som utformningen av
begravningsavgiften. Mot den bakgrunden avstyrker
utskottet motionerna K293 (kd) och K260 (mp).

Svenska kyrkan

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande ett motionsyrkande
om förändrade relationer mellan staten och
Svenska kyrkan. Jämför reservation 3.

Bakgrund

Riksdagen fattade år 1995 ett principbeslut om
ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan
(prop. 1995/96:80, bet. 1995/96:KU12).
Principbeslutet följdes upp under följande år genom
en serie beslut. Av dessa får här anses vara av
främst betydelse de ändringar i regeringsformen och
tryckfrihetsförordningen samt de lagar om
trossamfund, om Svenska kyrkan och om införande av
lagen om Svenska kyrkan som beslöts år 1998 (prop.
1997/98:116, bet. 1997/98:KU20, 1998/99:KU5).
Betydelsefulla ändringar i gällande lagstiftning,
som gäller begravningsverksamheten, kulturminnena,
personal och avgiftsbetalning, beslöts också år 1999
(prop. 1998/99:38, bet. 1998/99:KU18). Samma år
fattades beslut om statens stöd till trossamfund
(prop. 1998/99:124, bet. 1999/2000:KU5).

I lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan finns
föreskrifter bl.a. om Svenska kyrkan som
trossamfund, om dess organisatoriska uppbyggnad, om
kyrkoavgiften, om kyrklig egendom, om rätten att ta
del av kyrkans handlingar och om kyrkans arkiv.
I lagen (1998:1593) om trossamfund finns
bestämmelser om bl.a. registrering av trossamfund
och om statlig hjälp med avgifter till registrerade
tros-samfund. Bestämmelser om statligt stöd finns
också i lagen (1999:932) om stöd till trossamfund.
De ändringar som år 1999 gjordes i
begravningslagen (1990:1144) innebar inte någon
ändring av Svenska kyrkans huvudmannaskap för den
helt övervägande delen av begravningsverksamheten.
Huvudman för begravningsverksamheten är den
församling eller kyrkliga samfällighet inom Svenska
kyrkan eller - efter särskilt beslut av regeringen -
den kommun som är skyldig att anordna och hålla
allmänna begravningsplatser för dem som är
folkbokförda inom ett visst geografiskt avgränsat
förvaltningsområde. Som huvudman tillhandahåller
församlingarna och samfälligheterna särskilda
gravplatser för dem som inte tillhör något kristet
trossamfund. Lagändringarna innebar en förstärkt
tillsyn genom ombud, som tillsätts av länsstyrelsen,
och särskilda regler om samråd. Begravningsavgiften
skall fastställas på grundval av
särkostnadsredovisning av verksamhetens intäkter och
kostnader för att säkerställa att de medel som
inflyter från dem som inte tillhör Svenska kyrkan
används enbart för begravningsverksamheten och inte
kommer kyrkans religiösa verksamhet till del. En
skyldighet infördes också för församlingarna och
samfälligheterna att samråda med företrädare för
andra trossamfund och andra berörda parter i frågor
som gäller anläggning, utvidgning eller ändring av
en befintlig begravningsplats.

Motion

I motion K271 av Gudrun Schyman m.fl. (v) föreslås
att riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av berörda lagar i syfte att
åstadkomma ett slutligt skiljande av Svenska kyrkan
från staten i enlighet med vad i motionen anförs.
Motionärerna framhåller att ännu efter alla de
konkreta lagändringar som skiljandet krävde har
Svenska kyrkan en särställning och de formella
banden till staten är inte helt avskurna. Som
exempel nämns att det i en särskild lag om Svenska
kyrkan sägs bl.a. att denna organisation är ett
"evangelisk-lutherskt trossamfund" och "en öppen
folkkyrka", att Svenska kyrkan i begravningslagen
ges en särställning som huvudman för
begravningsverksamheten, även för begravningsplatser
för andra trosriktningar och för icke-troende, och
att Svenska kyrkan i lagen om trossamfund ges rätt
till hjälp av staten med indrivning av
medlemsavgifter. Motionärerna anser att det inte
finns några hållbara argument för att ge ett
religiöst samfund en sådan särställning som Svenska
kyrkan har.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid riksmötet 2000/01 avstyrkte
konstitutionsutskottet en motion (v) av samma
innebörd som den nu aktuella motionen. Utskottet
konstaterade att ändringarna i relationerna mellan
staten och Svenska kyrkan, som beslutades efter ett
omfattande utrednings- och förhandlingsarbete, hade
varit i kraft under drygt ett år. Vidare anförde
utskottet att det inte fann skäl att förorda en
ändring eller omprövning av relationerna (bet.
2000/01:KU11).

Utskottets ställningstagande föranledde en
gemensam reservation (v, mp).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
och avstyrker därför motion K271 (v).

Statlig medverkan vid uppbörd av
avgift till trossamfund

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande ett motionsyrkande
om utvärdering av lagen om avgift till
registrerat trossamfund och om behovet av att
jämställa religiösa föreningar med andra
privata föreningar också vad gäller sättet att
finansiera verksamheten. Vidare avstyrker
utskottet två motionsyrkanden om förbättrat
rättsskydd för den enskilde mot trossamfund som
får hjälp av staten med att ta in avgifter.
Utskottet betonar dock vikten av att den
redovisning av medlemsuppgifter som ligger till
grund för den statliga hjälpen vid betalning av
avgift till trossamfund håller en genomgående
hög kvalitet. Jämför reservationerna 4 och 5.

Bakgrund

Bestämmelser om religionsfrihet finns i
regeringsformen och den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Enligt 2 kap. 2 §
regeringsformen är den enskilde gentemot det
allmänna skyddad mot tvång att tillhöra något
trossamfund. Bestämmelserna i Europakonventionen
gäller, enligt den praxis som har utvecklats, till
skillnad från regeringsformens föreskrifter inte
bara för enskilda personer utan även för religiösa
samfund (se prop. 1997/98:116 s. 21).

Enligt 3 § lagen (1998:1593) om trossamfund är
ingen skyldig att tillhöra något trossamfund. Ett
avtal eller löfte som strider mot denna bestämmelse
är ogiltigt.
Bestämmelsen innebär att varje trossamfund måste
ge möjlighet för den som vill att utträda ur
trossamfundet. Om ett trossamfund enligt sina
stadgar eller liknande grundregler har en regel om
att utträde inte kan ske, är den regeln således utan
verkan. Bestämmelsen hindrar dock inte att
trossamfundet föreskriver en viss kortare tid innan
utträde beviljas för den som önskar utträde. Inte
heller hindrar den att ett trossamfund föreskriver
att utträde endast kan ske vid viss tidpunkt varje
år (prop. 1997/98:116 s. 108).
Enligt 4 § samma lag kan barn som har fyllt 12 år
inte inträda i eller utträda ur ett trossamfund utan
eget samtycke.
Enligt 16 § har Svenska kyrkan rätt till hjälp av
staten med bestämmande, debitering och redovisning
av avgifter från dem som tillhör Svenska kyrkan samt
med att ta in avgifterna. Regeringen kan även, under
i lagen närmare angivna förutsättningar, besluta att
annat registrerat trossamfund skall få sådan hjälp.
Vidare får regeringen besluta att ett trossamfund
som har beviljats hjälp inte längre skall få det.
Närmare bestämmelser om förfarandet har meddelats
i bl.a. lagen (1999:291) om avgift till registrerat
trossamfund.
Avgift av det aktuella slaget skall tas ut med
viss procentsats av den kommunalt beskattningsbara
inkomsten. I hanteringshänseende skall avgiften
behandlas som en skatt.
De uppgifter som behövs för debitering av avgift
till trossamfund skall lämnas till Riksskatteverket
(RSV) på datamedium av trossamfundet. Uppgifter om
tillhöriga/avgiftsskyldiga skall gälla för helt
inkomstår och avse förhållandena den 1 november året
före inkomståret. Trossamfunden lämnar uppgift om
antingen en enhetlig avgiftssats för samfundet eller
den avgiftssats som skall gälla för varje individ.
Uppgift om avgiftssatser för det följande
inkomståret skall lämnas till RSV senast den 3
december. Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får meddela närmare föreskrifter om hur
uppgifter skall lämnas.
Enligt 6 § lagen om avgift till registrerat
trossamfund krävs samtycke från enskilda som skall
betala avgift via skattebetalningssystemet till
annat tros- samfund än Svenska kyrkan.
Frågan om utformningen av kravet på samtycke har
diskuterats i förarbetena till den nyss nämnda
lagen.
I betänkandet Statlig medverkan vid
avgiftsbetalning (SOU 1997:46) lade RSV fram förslag
till lagstiftning på området. Verkets förslag
innebar att skriftligt samtycke skulle inhämtas från
de personer vilkas avgifter skulle uppbäras med
skatteförvaltningens hjälp. Enligt förslaget skulle
medgivandet omfatta avgiftsskyldighet till
trossamfundet och uppbärande av avgiften med hjälp
av skatteförvaltningen (se a. bet. s. 20).
RSV noterade i sammanhanget att det fanns samfund
som i sina stadgar eller motsvarande hade en klart
formulerad avgiftsskyldighet för samfundets
medlemmar/tillhöriga. Det hade ifrågasatts om det
inte skulle räcka med att ändra stadgarna så att de
innefattade både avgiftsskyldigheten som sådan och
att avgiften skulle tas ut med hjälp av staten. Med
hänvisning till uttalanden i utredningsdirektiven
(dir. 1995:162 s. 9) framhöll RSV att det ansetts
viktigt att de medlemmar som så önskar skall få
betala sin avgift på annat sätt än genom
skattemyndigheternas försorg. RSV betraktade det som
tveksamt om valet enbart skulle kunna göras genom
val av samfundstillhörigheten som sådan. Verket
angav därvid som sin uppfattning att det i praktiken
saknas möjlighet att välja på vilket sätt man vill
betala om frågan avgörs av stadgarnas innehåll (a.
bet. s. 90).
I betänkandet diskuterade vidare RSV möjliga
modeller för hur RSV eller Skattemyndigheten
(SKM) skall hantera klagomål från enskilda och
anförde bl.a. följande (s. 98 f.).
SKM eller RSV bör vid misstanke om fel först
kontrollera att den aktuella personen verkligen
finns med bland de uppgifter som samfundet
lämnat. Om personen inte finns med eller RSV/SKM
har begått andra fel måste dessa fel rättas till.

Om uppgifterna i skatteregistret stämmer överens med
de uppgifter som trossamfundet lämnat finns flera
alternativ till hantering.

Alt 1. Uppgift om personen finns med på filen från
trossamfundet. SKM tar dock den enskildes påstående
om att han/hon inte är avgiftsskyldig för gott och
tar bort uppgiften ur registret.

Alternativet är rättssäkert för den enskilde. Det berövar
däremot utan vidare trossamfundet den uppbördshjälp
som det fått rätt till.

Alt. 2. Skatteförvaltningen befattar sig
överhuvudtaget inte med frågor som rör avgift till
trossamfund. Den enskilde hänvisas till samfundet
och/eller till allmän domstol. Endast samfundets
rättelse eller domstols dom godtas som grund för
ändring i skatteregistret.

Skatteförvaltningen skulle helst inte vilja hantera frågor om
avgift till trossamfund eftersom avgiften är av
privaträttslig natur. Frågor om medlemskap i en
förening bör inte hanteras i en skatteprocess utan
handläggas av allmän domstol. Alternativet är dock
tveksamt från rättssäkerhetssynpunkt, särskilt med
tanke på att avgiften behandlas som skatt och därmed
kan lämnas för indrivning till KFM[1].

Alt. 3. SKM begär från samfundet en kopia av
utredning om tillhörighet (för Svenska kyrkans del)
eller ett skriftligt medgivande från den enskilde
daterat senast den 1 november året före det
inkomstår oenigheten gäller. Om samfundet kan visa
handlingen godtar SKM detta och ändrar inte i
registret utan hänvisar den enskilde till samfundet.
Om bevis/medgivande inte kan visas upp tar SKM bort
uppgifterna om personens avgiftsskyldighet.

SKM blandar sig i förhållandet mellan samfundet och den
enskilde men beaktar bara den ena partens uppgifter.

Alt 4. SKM begär från samfundet en kopia av
utredning om tillhörighet (för Svenska kyrkans del)
eller ett skriftligt medgivande från den enskilde
daterat senast den 1 november året före det
inkomstår oenigheten gäller. Om samfundet kan visa
handlingen ger SKM den enskilde möjlighet att visa
upp ett bevis om att betalningsskyldighet till
samfundet inte fanns vid denna tidpunkt. Om den
enskilde kan visa denna handling godtar SKM den
enskildes uppgifter.

Detta alternativ stämmer i princip överens med dagens hantering
av frågor om tillhörighet till Svenska kyrkan.
Alternativet förutsätter att Svenska kyrkan vid
utträde ur kyrkan och övriga trossamfund när någon
återkallar sitt medgivande utfärdar bevis om att den
enskilde inte längre är betalningsskyldig till
samfundet.

Av proposition 1998/99:38 Staten och trossamfunden -
begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen,
avgiftsbetalningen, m.m. framgår att ett antal
remissinstanser ansåg att undantag från krav på
skriftligt medgivande till avgiftsbetalning borde
kunna göras (s. 229 f.).

I propositionen (s. 229 f.) anfördes att det borde
anses tillräckligt om tros-samfundets stadgar anger
att avgiften får tas ut via
skattebetalningssystemet. Enligt propositionen fick
medlemmarna genom sitt medlemskap i trossamfundet
anses ha samtyckt både till att betala avgift och
att göra detta via skattebetalningssystemet. Om
trossamfundets stadgar inte innehöll någon regel om
hur avgiften skall betalas måste medlemmarnas
samtycke till att betala via
skattebetalningssystemet hämtas in på annat sätt.
Ett sådant samtycke torde i princip kunna hämtas in
både muntligt och skriftligt. Med hänsyn till den
enskilde borde ett sådant samtycke dock vara
skriftligt. Även praktiska skäl ansågs tala för en
sådan lösning. Om trossamfundets stadgar saknade
regler för såväl avgiftsskyldighet som sättet att
betala avgift borde det skriftliga samtycket omfatta
båda dessa frågor. Vidare borde enligt propositionen
regeringen ges möjlighet att i samband med beslutet
om statlig hjälp med att ta in avgifter bedöma
vilken form av samtycke som krävs i det enskilda
fallet.
Beträffande konsekvenserna av de olika formerna
av samtycke uttalades i propositionen följande
(s. 230 f.).
När de enskildas skriftliga samtycke krävs bör
trossamfundet, med den föreslagna ordningen,
hämta in sådant från var och en som skall
debiteras avgift. Samtycket bör gälla tills
vidare och dokumentationen om det förvaras hos
samfundet.
Om samtycke skall ges "via stadgarna" bör
trossamfundet svara för att medlemmarnas
skyldigheter klart kommer till uttryck i
stadgarna och att informera medlemmarna om
innebörden av avgiftsbetalning via
skattebetalningssystemet.

I de fall trossamfundet och den enskilde har olika
uppfattning om dennes medlemskap/avgiftsskyldighet
kan ett samtycke via stadgarna möjligen sägas ge den
enskilde en något svagare ställning gentemot
samfundet än ett skriftligt medgivande. Exempelvis
torde ett skriftligt medgivande som inte återkallats
kunna ses som ett bevis på att avgiftsskyldighet
finns och från vilken tidpunkt, medan
avgiftsskyldighet som bygger på samtycke via
stadgarna kan vara svårare att konstatera, inte
minst vad gäller tidpunkten för när
avgiftsskyldigheten skall anses ha inträtt. Här kan
nämnas att avgiftsskyldighet enligt regeringens
förslag kommer att gälla för helt inkomstår.
Förhållandena den 1 november året före inkomståret
bör, som tidigare nämnts, bestämma
avgiftsskyldigheten för hela det kommande
inkomståret. Den som detta datum är registrerad som
medlem/tillhörig/betjänad bör alltså vara skyldig
att betala avgift för hela det kommande året.

Propositionens lagförslag i det aktuella
sammanhanget innebär att samtycke kan lämnas i form
av skriftligt medgivande från den enskilde eller
genom att trossamfundets stadgar innehåller en klart
uttalad skyldighet för medlemmarna att betala avgift
till trossamfundet via skattebetalningssystemet.

Propositionens förslag innebär vidare att uppgift
om att en person tillhör Svenska kyrkan respektive
är skyldig att betala avgift till annat trossamfund
skall få registreras i skatteregistret samt att
trossamfundet skall ersätta staten för skadestånd
som har betalats på grund av en oriktig uppgift som
har lämnats av trossamfundet. I fråga om
registeransvarigs skadeståndsskyldighet hänvisades
därvid till regleringen av skadeståndsansvaret i 48
§ personuppgiftslagen (a. prop. s. 232 ff.). Av
paragrafen följer bl.a. att den
personuppgiftsansvarige skall ersätta den
registrerade för skada och kränkning av den
personliga integriteten som en behandling av
personuppgifter i strid med denna lag har orsakat.
Det bör noteras att bestämmelserna i paragrafen är
sådana specialbestämmelser om skadestånd som tar
över de allmänna skadeståndsreglerna i
skadeståndslagen. I den utsträckning en
ersättningsfråga inte berörs i paragrafen - t.ex.
frågan om hur ersättningen för en person- eller
sakskada skall beräknas - tillämpas de allmänna
reglerna i skadeståndslagen. Vidare bör noteras att
paragrafen bara gäller vid behandling av
personuppgifter i strid med bestämmelserna i
personuppgiftslagen. Detta innebär bl.a. att
skadestånd enligt paragrafen inte kan utgå vid brott
mot motsvarande bestämmelser i s.k. särskilda
registerförfattningar, som enligt 2 §
personuppgiftslagen gäller framför denna lag (se SOU
1997:39 s. 436 f.).
Vid riksdagsbehandlingen tillstyrkte
konstitutionsutskottet regeringens förslag i nu
beskrivna delar. Vidare avstyrkte utskottet en
följdmotion till propositionen som bl.a. gick ut på
att varken Svenska kyrkan eller annat trossamfund
skulle bistås med statlig uppbördshjälp (bet.
1998/99:KU18).
Utskottet hänvisade till att principbeslutet år
1995 om ändrade relationer mellan staten och Svenska
kyrkan innebär att staten skall biträda Svenska
kyrkan - eller annat trossamfund efter beslut av
regeringen - med uppbörden av avgift. Skälen för
detta var att det för att Svenska kyrkan skall
upprätthålla en demokratiskt uppbyggd rikstäckande
verksamhet är en förutsättning att förändringen av
relationerna mellan staten och kyrkan inte innebär
någon drastisk försämring av kyrkans ekonomi. Genom
principbeslutet har slagits fast att kyrkoavgiften
kostnadsfritt för Svenska kyrkan skall tas ut
tillsammans med och på samma sätt som inkomstskatten
under förutsättning att hjälpen kan inordnas i
gällande uppbördssystem. Av jämställdhetsskäl bör
enligt principbeslutet motsvarande erbjudande kunna
riktas även till andra trossamfund.
Utskottets ställningstagande föranledde en
gemensam reservation (v, mp).

Vid riksmötet 1999/2000 avstyrkte
konstitutionsutskottet med hänvisning till tidigare
ställningstaganden en motion i vilken begärdes att
Svenska kyrkan och andra trossamfund själva skall
ansvara för uppbörden av avgifter (bet.
1999/2000:KU5).

Utskottets ställningstagande föranledde en
reservation (mp).

Motioner

I motion K414 av Tasso Stafilidis (v) föreslås dels
att riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om det akuta behovet av att
förbättra rättsskyddet för den enskilde mot
registrerade trossamfund som får hjälp av staten med
beräkning, debitering och redovisning av avgifter
och med att ta in avgifterna (yrkande 1), dels att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om det långsiktiga behovet av
att utvärdera lagen om avgift till registrerat
trossamfund och att i framtiden jämställa religiösa
föreningar med andra privata föreningar också vad
gäller sättet att finansiera verksamheten (yrkande
2). Enligt motionären finns det ett akut behov av
att förbättra skyddet för enskilda mot obefogade
krav från registrerade trossamfund. Detta gäller
t.ex. i fall då det registrerade trossamfundet och
den enskilde har olika uppfattningar i frågan
huruvida den enskilde alls är medlem i det
registrerade trossamfundet. Motionären anser att
lagen bör ändras så att skattemyndigheterna skall ta
den enskildes uppgifter om avgiftsskyldighet för
goda och hänvisa det registrerade trossamfundet till
den vanliga rättsliga processen för att få den
enskildes betalningsskyldighet fastställd. På längre
sikt bör lagen utvärderas med sikte på att jämställa
religiösa föreningar med andra föreningar som verkar
inom det svenska samhället också vad gäller
finansieringsvägar.

I motion K309 av Allan Widman och Ulf Nilsson (fp)
anförs att endast det första alternativet som RSV
redovisat för hanteringen av klagomål från enskilda
kan vara godtagbart. Alternativet innebär att
skattemyndigheterna skall ta den enskildes uppgifter
om avgiftsskyldighet för goda och hänvisa det
registrerade trossamfundet till den vanliga
rättsliga processen för att få den enskildes
betalningsskyldighet fastställd.

Skriftligt svar från finansminister Bosse
Ringholm

Finansminister Bosse Ringholm har i skriftligt svar
den 16 oktober 2002 besvarat en fråga av Tasso
Stafilidis (v) om vad statsrådet avser att göra för
att säkerställa att en enskild inte ska drabbas av
avgifter till föreningar som denne inte är medlem i,
eller som drivs in genom statlig uppbörd utan att
personen har samtyckt till vare sig avgiften eller
uppbörden.

Bosse Ringholm har i svaret anfört bl.a. att
regeringen i sina beslut om att medge uppbördshjälp
har angett att den förutsätter att trossamfundet ger
medlemmarna information om vad det innebär för den
enskilde att avgiften tas ut via
skattebetalningssystemet. Systemet för uppbörd av
avgifter från trossamfund fungerar på det sättet att
ett trossamfund som beviljats uppbördshjälp
överlämnar en datafil med uppgift på de medlemmar
som ska betala avgift genom statens medverkan.
Uppgifterna skall gälla för visst inkomstår och
endast avse personer som den 1 november året före
det inkomstår som avgiften avser har eller anses ha
samtyckt till att betala avgift till trossamfundet.
Avgiften ingår i medlemmens preliminära och slutliga
skatt.
Bosse Ringholm har vidare i svaret anfört att
frågan om former för medlemskap, liksom former för
samtycke till att avgift tas in med statlig hjälp,
är en fråga mellan den enskilde och trossamfundet.
Den enskilde ska alltså vända sig till trossamfundet
om han eller hon anser att medgivande inte har
lämnats eller att han eller hon inte är medlem i
samfundet. Om ett trossamfund skickar in en rättelse
till RSV på grund av att den fil som tidigare har
skickats in visat sig innehålla personer som inte
samtyckt till att betala avgift, räknas avgiften om
för ifrågavarande personer och återbetalas i
förekommande fall på det sätt som gäller för
återbetalning av skatt.
Bosse Ringholm har slutligen uppgett att han inte
anser att det finns skäl att vidta några åtgärder i
detta avseende.

Skrivelse från Riksskatteverket (RSV)

Av en skrivelse från RSV, som inkommit på utskottets
begäran, framgår att sju trossamfund har beviljats
hjälp med att ta in avgifter via
skattebetalningssystemet fr.o.m. år 2001. Av dessa
samfund använder sig endast Romersk-katolska kyrkan
av "samtycke via stadgarna". Denna form av samtycke
innebär att medlemmarnas skyldighet att betala
avgift via skattebetalningssystemet är inskriven i
samfundets stadgar. De övriga sex samfunden hämtar
in skriftligt samtycke till avgiftsbetalningen från
sina medlemmar.

Om en person meddelar SKM att han eller hon inte
anser sig vara avgiftsskyldig, trots att personen i
fråga finns med i den datafil med uppgifter om
avgiftsskyldiga som respektive samfund lämnar in
till RSV, uppmanas personen att kontakta samfundet
för eventuell rättelse. Ifall trossamfundet bedömer
att personen inte är avgiftsskyldig skickar
samfundet därefter en rättelsefil till RSV som ser
till att uppgiften om avgiftsskyldighet tas bort.
Såväl RSV som skattemyndigheterna har tagit emot
samtal och brev från personer som anser att de inte
är skyldiga att betala avgift och att de inte lämnat
samtycke till att betala avgift via
skattebetalningssystemet. Klagomålen har nästan
uteslutande gällt avgiften till Romersk-katolska
kyrkan och den form för samtycke ("samtycke via
stadgarna") som samfundet använder. RSV hänvisar i
detta sammanhang till sitt yttrande av den 28
augusti 2000 (dnr 7377-00/151) över samfundets
ansökan om avgiftshjälp, i vilket verket särskilt
framhöll att den information som samfundet dittills
hade gett medlemmarna inte var tillräcklig och att
samfundet borde åläggas att informera på ett sådant
sätt att medlemmarna var helt införstådda med
avgiftsskyldigheten och grunderna för den (stadgar
och lagstiftning) samt vad det innebär att avgift
tas in via skattebetalningssystemet. I yttrandet
anförde RSV vidare att regeringen bör följa upp och
bedöma om samfundet gett tillräcklig information.
De klagande hänvisas, ofta muntligen, till
samfundet för eventuell rättelse. Därför finns det
inte någon uppgift om antalet kontakter som tagits
med RSV och skattemyndigheterna. Antalet rättelser
från Romersk-katolska kyrkan uppgår per den 27
januari 2003 till 3 874 för inkomståret 2001 och
till 5 310 för inkomståret 2002. Vissa personer kan
dock, enligt RSV, förekomma i rättelserna för flera
år. Enligt uppgift till RSV kommer vidare Romersk-
katolska kyrkan inom kort att sända ytterligare
rättelsefiler som avser inkomståren 2001, 2002 och
2003. Antalet rättelser från övriga trossamfund är
enligt RSV försumbart.
I åtminstone ett fall har beräkningen av en
persons skatt (preliminär skatt inklusive avgift
till trossamfund) överklagats till länsrätten, som
avslagit begäran om ändring (Länsrättens i
Västernorrlands län dom den 16 oktober 2002 i mål nr
2736-01). Ytterligare en länsrättsdom har rört en
begäran om rättelse av personuppgift i
beskattningsdatabasen. Även i detta fall har
länsrätten avslagit begäran om ändring (Länsrättens
i Stockholms län dom den 20 november 2002 i mål nr
12884-02).

Av uppgifter på RSV:s hemsida (www.rsv.se), som
avser inkomståret 2003, framgår att ca 75 000
personer via skattsedeln betalar avgift till de sju
tros-samfund som har beviljats hjälp med att ta in
avgifter via skattebetalningssystemet. Antalet
personer som på detta sätt betalar avgift till ett
trossamfund fördelar sig därvid enligt följande på
de olika samfunden: Svenska Missionsförbundet 13
500; Romersk-katolska kyrkan 55 000; Svenska
Alliansmissionen 1 000; Svenska Baptistsamfundet 1
000; Evangeliska Frikyrkan 2 000; Frälsningsarmén 1
400; Metodistkyrkan i Sverige 600.

Utskottets ställningstagande

I motion K414 yrkande 2 begärs ett tillkännagivande
för regeringen om det långsiktiga behovet av att
utvärdera lagen om avgift till registrerat
trossamfund och att i framtiden jämställa religiösa
föreningar med andra privata föreningar också vad
gäller sättet att finansiera verksamheten.
Utskottet, som vidhåller sitt tidigare
ställningstagande, avstyrker motionen i denna del.

I motionerna K309 och K414 yrkande 1 framförs krav
på förbättrat rättsskydd för den enskilde mot
registrerade trossamfund som får hjälp av staten med
beräkning, debitering och redovisning av avgifter
och med att ta in avgifterna.
Utskottet vill inledningsvis betona vikten av att
de medlemsförteckningar och övriga uppgifter som
ligger till grund för den statliga hjälpen vid
betalning av avgift till trossamfund håller en
genomgående hög kvalitet. För att detta skall kunna
uppnås krävs, enligt utskottets mening, att
medlemmarna informeras av det registrerade
trossamfundet på ett sådant sätt att de är helt
införstådda med avgiftsskyldigheten och grunderna
för denna samt vad det innebär att avgift tas in via
skattebetalningssystemet.
De problem som hittills har förekommit i detta
avseende måste, i enlighet med principbeslutet år
1995 om ändrade relationer mellan staten och Svenska
kyrkan, i första hand avhjälpas av trossamfunden
själva. Utskottet utgår från att så nu sker, och att
samfundsmedlemmar får tydlig information om
avgiftsskyldigheten och grunderna för denna samt om
vad det innebär att avgiften tas in via
skattebetalningssystemet. Vidare förutsätter
utskottet att regeringen, som bestämmer om staten
skall biträda trossamfund med uppbörd av avgifter,
följer upp och bedömer om tillräckliga åtgärder har
vidtagits i nu aktuellt avseende. Vid angivna
förhållanden finner utskottet att tillräckliga skäl
inte har framkommit för att riksdagen nu skall vidta
ytterligare åtgärder. Mot den anförda bakgrunden
avstyrks motionerna K309 och K414 yrkande 1.

**FOOTNOTES**
[1]: Kronofogdemyndigheten

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Begravningsverksamheten (punkt 1)

av Mats Einarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K293 och avslår motion
2002/03:K260.

Ställningstagande

I ett modernt samhälle kan det inte anses vara
rimligt att ett enskilt trossamfund, dvs. Svenska
kyrkan, tyngs med en uppgift av så allmän och
generell natur som den att sköta
begravningsväsendet. För att bättre möta de krav
religionsfriheten ställer och skapa en principiellt
hållbar ordning för en verksamhet som så påtagligt
är en uppgift för samhället, anser jag att
övervägande skäl talar för att kommunerna tar över
huvudmannaskapet. På detta sätt uppnås vidare det ur
demokratisk synvinkel högst angelägna syftet att
också de personer som inte är medlemmar i Svenska
kyrkan - och som således saknar rösträtt i de
kyrkliga valen - ges möjlighet att påverka
begravningsavgiftens nivå. Regeringen bör därför,
som begärs i motionen, lägga fram förslag till
ändring i begravningslagen så att
begravningsväsendet övergår till primärkommunalt
huvudmannaskap.

2. Begravningsverksamheten (punkt 1)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:K260 och 2002/03:K293.

Ställningstagande

I ett modernt samhälle kan det inte anses vara
rimligt att ett enskilt trossamfund, dvs. Svenska
kyrkan, tyngs med en uppgift av så allmän och
generell natur som den att sköta
begravningsväsendet. För att bättre möta de krav
religionsfriheten ställer och skapa en principiellt
hållbar ordning för en verksamhet som så påtagligt
är en uppgift för samhället, bör därför ansvaret för
begravningsväsendet överföras till kommunerna. Detta
hindrar givetvis inte att kommunerna, efter eget
ställningstagande, i sin tur lägger ut skötseln på
entreprenad, exempelvis till en organisation med
lång erfarenhet av och hög kompetens på området.
Dessa överväganden görs lämpligen av de i allmänna
val demokratiskt utsedda företrädarna i kommunerna.
På detta sätt uppnås vidare det ur demokratisk
synvinkel högst angelägna syftet att också de
personer som inte är medlemmar i Svenska kyrkan -
och som således saknar rösträtt i de kyrkliga valen
- ges möjlighet att påverka begravningsavgiftens
nivå.

Under sitt yrkesverksamma liv hinner den
avgiftsskyldige betala in en ansenlig summa till
begravningsverksamheten. Det kan ifrågasättas om den
samlade summan korresponderar med de kostnader den
enskilde efter döden medför för aktuell huvudman,
exempelvis i de fall då den enskilde önskar bli
kremerad och få sin aska spridd t.ex. i havet eller
på en del av en kyrkogård.
Dessa frågor bör utredas närmare i syfte att
åstadkomma en tros- och åskådningsneutral reglering
av huvudmannaskap för begravningsverksamhet samt i
syfte att tillse att den som avser att begagna sig
av en viss begravningsform och därtill hörande
skötsel/service erlägger en proportionerlig avgift
för densamma. Regeringen bör därefter återkomma till
riksdagen med sådana förslag till lagändringar som
har den inriktning som efterfrågas i motionerna.

3. Svenska kyrkan (punkt 2)

av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K271.

Ställningstagande

Som anförs i motion K271 (v) finns det inte några
hållbara argument för att ge ett religiöst samfund
en sådan särställning som Svenska kyrkan har även
efter det att relationerna mellan kyrkan och staten
ändrats fr.o.m. år 2000. Regeringen bör därför, som
begärs i motionen, lägga fram förslag till ändring i
lagstiftningen som gäller trossamfund och Svenska
kyrkan som gör att Svenska kyrkan slutgiltigt skiljs
från staten.

4. Statlig medverkan vid uppbörd av avgift
till trossamfund (punkt 3)

av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K414 yrkandena 1 och 2 samt
2002/03:K309 (delvis).

Ställningstagande

Vi anser att inget trossamfund bör få statens hjälp
med att ta in avgifter. Begravningsavgiften bör
behandlas separat och betalas över skattsedeln, men
övriga avgifter för trossamfundens verksamhet bör
enligt vår mening trossamfunden själva ta in. Som
begärs i motion K414 yrkande 2 bör därför lagen på
längre sikt utvärderas med sikte på att jämställa
religiösa föreningar med andra föreningar som verkar
inom det svenska samhället också vad gäller
finansieringsvägar.

Vidare finns det enligt vår mening ett akut behov
av att förbättra skyddet för enskilda mot obefogade
krav från registrerade trossamfund. Den nuvarande
ordningen på området innebär att trossamfund med
hjälp av staten kan tvinga enskilda att betala in
avgift till trossamfundet också i fall då
avgiftskrav är obefogade. Detta kan gälla t.ex. i
fall då det registrerade trossamfundet och den
enskilde har olika uppfattningar i frågan huruvida
den enskilde alls är medlem i det registrerade
trossamfundet. Vi anser att lagen bör ändras så att
skattemyndigheterna skall ta den enskildes uppgifter
om avgiftsskyldighet för goda och hänvisa det
registrerade trossamfundet till den vanliga
rättsliga processen för att få den enskildes
betalningsskyldighet fastställd.

5. Statlig medverkan vid uppbörd av avgift till
trossamfund (punkt 3)

av Helena Bargholtz (fp) och Liselott Hagberg
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K309 och 2002/03:
K414 yrkande 1 (delvis). Vidare avslår riksdagen
motion 2002/03:K414 yrkande 2.

Ställningstagande

Den nuvarande ordningen för hanteringen av klagomål
från enskilda vid statlig uppbörd av avgift till
trossamfund är av rättssäkerhetsskäl oacceptabel. I
stället bör en ordning tillämpas som innebär att
skattemyndigheterna skall ta den enskildes uppgifter
om avgiftsskyldighet för goda och hänvisa det
registrerade trossamfundet till den vanliga
rättsliga processen för att få den enskildes
betalningsskyldighet fastställd.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna
motionstiden

2002/03:K260 av Leif Björnlod (mp):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning för att se över huvudmannaskapet för
begravningsverksamheten och begravningsavgiften samt
för att utröna hur ett system kan utformas för att
göra det möjligt att avge viljeyttring i livet vad
gäller begravningsförfarande m.m.

2002/03:K271 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av berörda lagar i syfte att åstadkomma
ett slutligt skiljande av Svenska kyrkan från staten
i enlighet med vad i motionen anförs.

2002/03:K293 av Torsten Lindström (kd):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av lagen så att begravningsväsendet
övergår till ett primärkommunalt huvudmannaskap.

2002/03:K309 av Allan Widman och Ulf Nilsson (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om lagen (1999:291) om avgift
till registrerat trossamfund.

2002/03:K414 av Tasso Stafilidis (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det akuta behovet
att förbättra rättsskyddet för den enskilde mot
registrerade trossamfund som får hjälp av staten
med beräkning, debitering och redovisning av
avgifter och med att ta in avgifterna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det långsiktiga
behovet av att utvärdera avgiftslagen och att i
framtiden jämställa religiösa föreningar med andra
privata föreningar också vad gäller sättet att
finansiera verksamheten.