Frågan om en stavningsreform

Betänkande 1988/89:KrU4

Kulturutskottets betänkande

1988/89:KrU4

1988/89

KrU4

Sammanfattning

Med anledning av en motion diskuterar utskottet frågan om huruvida
riksdagen bör ta något initiativ som skulle syfta till en stavningsreform, där
målet skulle vara en mera ljudenlig stavning än den nuvarande. Utskottet
framhåller att olika undersökningar visar att endast en liten del av de stavfel
som eleverna gör i skolorna kan hänföras till kategorin ljudenlighet, dvs.
felstavning av exempelvis sj- eller tj-ljudet. Av de övriga synpunkter på
frågan om en stavningsreform som utskottet anlägger kan nämnas att
utskottet anser att en radikal stavningsreform otvivelaktigt skulle innebära
en fara för att de kulturvärden som den svenska litteraturen representerar
skulle bli svåra att föra vidare till kommande generationer. Utskottet
kommer till slutsatsen att riksdagen inte bör ta något initiativ som skulle syfta
till en stavningsreform. Vid denna bedömning beaktar utskottet utöver andra
skäl att det inte torde finnas någon allmän opinion för en övergripande
stavningsreform och att denna omständighet med styrka talar mot att en
sådan reform genomförs.

Motionen

1987/88:Kr269 av Kerstin Keen och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) vari yrkas
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning kring en stavningsreform.

Normer för stavningen

Grundlinjer för normering av rättstavningen drogs upp redan 1801 genom
Svenska akademiens avhandling om det svenska stavsättet, vilken hade
författats av Carl Gustaf af Leopold. Detta stavsätt följdes i huvudsak i de sju
första upplagorna av Svenska akademiens ordlista. Den första upplagan
utkom år 1874 och den sjätte 1889.1 ett kungligt brev samma år föreskrevs att
ordlistan fr.o.m. år 1890 skulle ligga till grund för stavningsundervisningen.

Den sjunde upplagan av ordlistan kom år 1900. I kungligt cirkulär 1906
föreskrevs att denna upplaga skulle läggas till grund för undervisningen i
svensk rättskrivning dock med iakttagande av att dt för r-ljud skulle ändras till
t eller, enligt tillämpade regler för konsonantteckens dubbelskrivning, till tt
samt att /, /v och hv för v-ljud skulle ändras till v med bibehållande av
grundformens v i böjningsformer framför t och s utom i ordet haft.

1 Riksdagen 1988189.13sami. Nr 4

Denna stavningsreform blev obligatorisk för statsförvaltningen genom ett
kungligt cirkulär år 1912. Ännu 1916 rekommenderade emellertid Svenska
akademien i sin Ordförteckning över svenska språket dr-stavning i neutrum
av icke participiella adjektiv och i supinum och neutrum particip av verb med
infinitiv på -da genom att sätta dr-form erna före den officiella stavningens
former med t eller tt.

Den åttonde upplagan av ordlistan kom ut år 1923 under de långvariga
efterdyningarna till 1906 års stavningsreform. Denna upplaga kom i viss mån
att vara i otakt med den av Kungl. Majit åren 1906 och 1912 föreskrivna
stavningen. Denna stavning godtogs i den nionde upplagan, som kom ut
1950, varvid ordlistan genom ett kungligt brev till skolöverstyrelsen fick
samma status som den tillerkänts 1889.

Den tionde upplagan av ordlistan utkom 1973 och den senaste, den elfte, år
1986. Ordlistan granskas av akademiens språkkommitté som för närvarande
består av tre ledamöter. Svenska språknämnden bereds tillfälle att lämna
synpunkter.

I de senaste utgåvorna av Svenska akademiens ordlista har inte vidtagits
ändringar i stavningen i någon mera betydande omfattning. Det kan dock
nämnas att Svenska akademien i den elfte upplagan fortsätter en tendens som
inletts i och med den nionde upplagan (1950), nämligen att låta främmande
ord i ökad utsträckning behålla sin ursprungliga form.

Tidigare riksdagsbehandling, m.m.

Sedan 1906 års stavningsreform genomförts har vid upprepade tillfällen
frågan om en ny reform eller fullföljande av 1906 års reform på området
väckts, bl.a. genom motioner i riksdagen, nämligen åren 1919, 1920, 1926,
1943, 1969 och 1970. I samtliga fall har motionerna avslagits, i några fall
sedan de blivit föremål för remissbehandling. Här kan också nämnas att det
år 1931 väcktes en interpellation om fullföljande av 1906 års stavningsreform.
År 1943 gjorde folkskollärarnas organisation framställning om en rättstavningsreform.
En sådan skulle ha till syfte att åstadkomma en modernisering
och förenkling av stavningsreglerna. Förslaget innebar att stavningen skulle
gå i ljudenlig riktning - skriftbilden skulle anpassas efter ljudbilden - och
regler om konsonanternas enkel- och dubbelstavning skulle fastställas.
Framställningen föranledde inte något åtgärd.

År 1969 väcktes motioner om en översyn av stavningsreglerna som kunde
leda fram till en ljudenlig stavning. Efter att ha inhämtat remissyttranden
från skolöverstyrelsen, Svenska akademien och Sveriges lärarförbund anförde
allmänna beredningsutskottet i sitt utlåtande ABU 1969:51 följande.

Efter 1906 års reform har de allmänna principerna för stavningen inte
rubbats. Endast smärre ändringar har vidtagits i stavningen av enskilda ord.

Enligt utskottets mening ger språkutvecklingen anledning att uppmärksamma
frågan om reformer av stavningssättet. Flera skäl synes tala för att
detta snarare bör ske genom fortlöpande åtgärder och initiativ från organ
som svarar för språkvård och pedagogisk utveckling än genom en mer
genomgripande översyn av den art motionärerna föreslagit. Ett sådant skäl
av stor vikt är att man vid stavningsreformer bör sträva efter en långsiktig
anpassning i syfte att bredda den nordiska språkgemenskapen. Utskottet vill

1988/89:KrU4

i samband härmed framhålla angelägenheten av att Nämnden för svensk
språkvård bereds tillfälle att i samråd med de övriga nordiska språknämnderna
medverka i ett sådant arbete.

Även från andra synpunkter än de internordiska kan det synas tveksamt
hur långt man bör tillgodose det av motionärerna framförda önskemålet om
ljudenlighet. En avvägning måste göras mot krav på språkförståelse och
läsbarhet och med beaktande av de värden som kan ligga i anknytningar till
främmande språk och ett internationaliserat ordförråd.

Reformer på detta område bör vidare samordnas med det forsknings- och
utvecklingsarbete som bedrivs beträffande stavningsförmågan och metodmaterialsystem
för stavningsundervisningen. Utskottet anser sig kunna
förutsätta att skolöverstyrelsen tar de initiativ i stavningsfrågan vartill detta
arbete och undervisningens krav i övrigt kan föranleda.

På hemställan av allmänna beredningsutskottet föranledde motionerna inte
någon riksdagens åtgärd.

I utlåtandet lämnas en relativt utförlig redovisning för behandlingen av
stavningsfrågorna i riksdagen sedan år 1906.

Påföljande år, 1970, väcktes motioner om en stavningsreform som skulle
ha till mål större ljudenlighet och förenklad stavning. Även dessa motioner
avslogs på hemställan av allmänna beredningsutskottet (ABU 1970:5). I det
följande redovisar kulturutskottet utförligare innehållet i utlåtandet.

Litteratur

Det finns en omfattande litteratur i stavningsfrågan. Utskottet begränsar sig
här till att nämna två artiklar. I Språk i Norden 1970, Årsskrift för de
nordiska språknämnderna (Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård
43), har professor Carl Ivar Ståhle, som varit ordförande i nämnden,
publicerat artikeln Det nordiska rättstavningsmötet 1869 och hundra års
svensk rättstavning. Lektorn vid lärarhögskolan i Malmö, docent Tor G.
Hultman, har publicerat artikeln Skriftspråk och ortografi i skriften Språket i
blickpunkten (1972). I bägge artiklarna finns vissa litteraturhänvisningar.

Utskottet

Frågan om en utredning kring en stavningsreform tas upp i motion Kr269
(fp). I motionen framhålls att många har svårt att stava och att det i synnerhet
är svårt att komma till rätta med dubbelteckning av konsonant och sj- och
tj-ljud, att mycket tid ägnas åt rättstavningsundervisning i skolan och att
många elever måste ha specialundervisning, att stavningssvårigheter skapar
rädsla för att uttrycka sig skriftligt, att invandrare har bekymmer med
rättstavningen och att datatekniken underlättar en reform. Motionärerna
anser att en utredning skulle ha till syfte att belysa svårigheter med och
effekter av en stavningsreform.

Utskottet har under hand inhämtat synpunkter från skolöverstyrelsen och
Svenska språknämnden.

Då stavningsfrågan senast behandlades i riksdagen, år 1970, anförde
allmänna beredningsutskottet i allt väsentligt samma synpunkter som ovan
redovisats från utskottsbehandlingen näst föregående år. Utskottet ansåg att
i och för sig önskvärda ändringar i stavningssättet snarare bör komma till

1988/89:KrU4

stånd genom fortlöpande åtgärder och initiativ från organ som svarar för
språkvård och pedagogisk utveckling än genom en genomgripande översyn
av stavningsreglerna. Vidare anslöt sig utskottet i princip till uppfattningen
om vikten av att man vid utformningen av stavningsregier beaktar följande
synpunkter, nämligen att reformarbetet bör bedrivas med hänsynstagande
till önskemålet att bredda den nordiska språkgemenskapen, att behovet av
anknytningar till främmande språk och ett internationaliserat ordförråd bör
beaktas, att kraven på språkförståelse och läsbarhet bör tillgodoses och att
arbetet bör samordnas med forsknings- och utvecklingsarbete vad gäller
stavningsförmågan och ett metodmaterialsystem för stavningsundervisningen.
Enligt allmänna beredningsutskottets mening torde dessa intressen vara
bäst betjänta av att ändringar i stavningen får anknytas till ett långsiktigt,
fortlöpande utvecklingsarbete i intim samverkan mellan organ, där skol- och
undervisningsväsendet, språkvården och massmedia m.fl. är företrädda -exempelvis skolöverstyrelsen, Svenska akademien, Nämnden för svensk
språkvård (numera Svenska språknämnden), Sveriges Radio och andra som
har nära kontakt med språkbruk och språkutveckling. I enlighet med den
lämnade redovisningen avstyrktes motionerna, vilka avslogs av riksdagen.

Kulturutskottet kan inte finna att det, sedan frågan om en stavningsreform
senast behandlades i riksdagen, inträffat någon omständighet som bör
föranleda ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida till frågan om
riksdagen skall ta något initiativ syftande till en stavningsreform. Utskottet
vill dock här göra några kommentarer till det nu aktuella förslaget, vilket
uppenbarligen syftar till att det skall införas en stavning som är ljudenlig.

Olika undersökningar har visat att endast en liten del - högst en fjärdedel -av stavfelen för skoleleverna faller under kategorien ljudenlighet (se bl.a.
1969 års riksdagsärende samt Kent Larsson: Skrivförmåga. Studier i svenskt
elevspråk, 1984). Det är sålunda på sin höjd denna del av stavfelen som en
reform i ljudenlig riktning skulle kunna komma till rätta med.

I den nämnda undersökningen från 1984 konstateras att förhållandevis få
fel primärt bottnar i bristande kunskap om de svenska reglerna för
tecknandet av enskilda ord. De brister som finns i stavningsförmågan hos
skolelever kan således hänföras till brister i den totala skrivförmågan. De
synpunkter kulturutskottet fått från skolöverstyrelsen visar också att synen
på stavningen som en begränsad del av den totala skrivförmågan under 1970-och 1980-talen befästs under intryck av intensifierad forskning. Detta synsätt
har kommit till uttryck bl.a. i kommentarmaterialet till läroplan för
grundskolan (Lgr 80) och i gymnasieskolans kursplaner i svenska (supplement
80, 1983).

Motionärerna anför två nya argument för en stavningsreform, nämligen att
invandrarna har svårigheter med rättstavningen och att datatekniken underlättar
en reform.

Beträffande sistnämnda argument vill utskottet understryka att den
omständigheten att vi har tillgång till datorteknik inte får styra bedömningen
av om en stavningsreform skall genomföras. I enlighet med det ovan anförda
är förmågan att stava en del av skrivförmågan.

Det kan inte förnekas att inlärningen av bl.a. våra stavningsregler kan vara
krävande för personer från vissa av de länder varifrån invandringen nu

1988/89:KrU4

kommer. Samtidigt måste - som professor Carl Ivar Ståhle närmare utvecklat
(se den ovan nämnda uppsatsen) - konstateras att praktiskt taget varje
reform i ljudenlig riktning kommer att öka olikheterna mellan det svenska
skriftspråket och de främmande skriftspråk, främst engelskan, som eleverna
möter redan i grundskolan. Detta konstaterande överensstämmer med vad
som anfördes vid diskussionerna åren 1969 och 1970 om en stavningsreform.

Utskottet har i olika sammanhang framhållit vikten av att man värnar om
det svenska kulturarvet. En radikal stavningsreform skulle otvivelaktigt
innebära en fara för att de kulturvärden som den svenska litteraturen
representerar skulle bli svåra att föra vidare till kommande generationer.
Samtidigt skulle en sådan stavningsreform i praktiken avstänga stora delar av
den nuvarande generationen från möjligheterna till kontakt med den nya
litteraturen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om det ökade intresset för vården
av det svenska språket som kommit till uttryck under 1980-talet. Bl.a. har
utgivningen av elfte upplagan av Svenska akademiens ordlista (1986)
tilldragit sig stor uppmärksamhet. Ordlistan får - även utan officiell sanktion
- anses utgöra rikslikare för svenska språket. Den nya upplagan har
utkommit relativt kort tid efter den nästföregående, som kom ut 1973.
Utskottet vill - i överensstämmelse med vad som anfördes vid riksdagsbehandlingen
1970 - understryka önskvärdheten av att nya, reviderade
upplagor av ordlistan även i fortsättningen ges ut utan alltför långa
mellanrum.

Utskottet vill här också understryka den betydelse Svenska språknämnden
har för vården av svenska språket. Nämndens arbete har betydelse inte minst
för de insatser rörande nordisk språkgemenskap som nu görs.

I enlighet med vad som ovan sagts anser utskottet att det inte finns skäl för
riksdagen att ta något initiativ till en sådan kartläggning som motionärerna
föreslår och som uppenbarligen skulle syfta till att en stavningsreform
kommer till stånd. Vid denna bedömning beaktar utskottet också att det inte
torde finnas någon allmän opinion för en övergripande stavningsreform och
att denna omständighet med styrka talar mot att en sådan reform genomförs.

Utskottet anser således att motionen inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1987/88:Kr269.

Stockholm den 24 november 1988
På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

1988/89: KrU4

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s),
Jan-Erik Wikström (fp). Jan Hyttring (c), Anders Nilsson (s), Lars Ahlmark
(m). Erkki Tammenoksa (s). Leo Persson (s), Lars Ahlström (m), Margareta
Fogelberg (fp), Stina Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (vpk), Kaj
Nilsson (mp), Ingegerd Sahlström (s), Ulla Samuelsson (s) och Eivor Husing
(s).

1988/89:KrU4

■ -

Stockholm 1988 16220