Förverkande av rätt att ta arv m.m.
Betänkande 1991/92:LU11
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU11
Förverkande av rätt att ta arv, m.m.
Innehåll
1991/92 LU11
Sammanfattning
I betänkandet behandlas förslag från regeringen (prop. 1990/91:194) om ändringar i bl.a. reglerna om förverkande av arv. För närvarande gäller att den som genom mord eller dråp dödar en annan person har förverkat sin rätt att ta arv eller testamente efter den avlidne. Undantag gäller dock för den som är under 15 år eller som handlat under inflytande av vissa psykiska störningar. Liknande regler finns beträffande rätten till försäkringsersättning efter den avlidne. Regeringens förslag innebär att tillämpningsområdet för förverkandereglerna vidgas. Också den som genom vissa andra grova våldsbrott än mord eller dråp orsakat en persons död skall förlora sin arvsrätt m.m. Vidare föreslås att den nuvarande undantagsregeln för psykiskt störda lagöverträdare ändras. Om synnerliga skäl föreligger skall såväl sådana personer som andra kunna få behålla sin rätt till arv m.m.
Vidare behandlas en med anledning av regeringens förslag väckt motion (fp) vari begärs att förverkandemöjligheterna vidgas.
I ärendet har inkommit en skrivelse från Synskadades riksförbund.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och avstyrker motionen.
Propositionen
I proposition 1990/91:194 föreslår regeringen (justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i föräldrabalken, 2. lag om ändring i ärvdabalken, 3. lag om ändring i jordabalken, 4. lag om ändring i rättegångsbalken, 5. lag om ändring i lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, 6. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 7. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev, 8. lag om ändring i lagen (1946:805) med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar, 9. lag om ändring i lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet, 10. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207), 11. lag om ändring i namnlagen (1982:670).
Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.
Motionen
1990/91:L31 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i 15 kap. 2 § ärvdabalken och sådan lydelse av 100 a § lagen (1927:77) om försäkringsavtal att utvidgning sker av möjligheterna till förverkande av rätt att ta arv eller testamente eller att få försäkringsersättning.
Utskottet
Enligt 15 kap. 1 § ärvdabalken (ÄB) har den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt någon om livet förverkat sin rätt till arv eller testamente efter den avlidne. Vidare gäller att den som uppsåtligen dödar någon som är arvinge eller testamentstagare efter någon annan inte får bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den dödade hade levt. Undantag görs dock för det fallet att gärningsmannen var under 15 år eller handlade under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken, dvs. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses som jämställd med sinnessjukdom. De redovisade reglerna skall enligt 15 kap. 3 § ÄB även tillämpas på den som utan att vara gärningsman har medverkat till brottet. Om någon har förverkat sin rätt till arv, skall kvarlåtenskapen fördelas som om han hade dött före arvlåtaren (15 kap. 4 § ÄB).
I lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) finns bestämmelser om utbetalning av försäkringsersättning vid uppsåtligt eller vårdslöst framkallande av försäkringsfall. Huvudregeln är att försäkringsbolaget inte är skyldigt att utge ersättning till den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat den uppkomna skadan. Vid livförsäkring ger försäkringen dock skydd även vid grov vårdslöshet. Om den oaktsamhet som framkallat försäkringsfallet inte har varit grov, svarar försäkringsbolaget fullt ut för sina åtaganden. Under särskilda förhållanden, nämligen om den som orsakade skadan var under 15 år eller handlade under inflytande av djupgående själslig abnormitet, skall även uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet framkallade skador ersättas.
De regler i FAL som nu har beskrivits är dispositiva. I försäkringsvillkoren kan därför med bindande verkan för båda parter föreskrivas att rätten till ersättning faller bort redan vid helt ringa vårdslöshet. Villkoren kan emellertid också, som är vanligt vid exempelvis ansvarsförsäkring, ge ett mer långtgående skydd än som följer av FALs regler och medge att ersättning utgår trots att skadan framkallats genom vårdslöshet som är grov. De allra flesta försäkringsbolag tillämpar dock villkor som inte avviker från lagens bestämmelser i detta avseende.
Enligt 12 kap. 2 § andra stycket äktenskapsbalken skall 15 kap. 1 och 3 §§ ÄB om förlust av rätt till arv gälla också i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för den efterlevande maken att behålla sitt giftorättsgods som sin andel vid bodelningen.
Av 12 § tredje stycket i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) följer att bestämmelserna om förlust av rätten till arv gäller också i fråga om rätten för en efterlevande sambo att vid bodelning få del i den avlidnes egendom. På grund av bestämmelserna i lagen (1987:813) om homosexuella sambor tillämpas 12 § tredje stycket sambolagen också i homosexuella samboförhållanden.
I propositionen föreslås att rätten att ta arv eller testamente skall förverkas -- förutom vid uppsåtligt dödande -- när arvlåtaren avlider till följd av en brottslig gärning som arvingen eller testamentstagaren har begått uppsåtligen och som innefattar våld på person. En förutsättning är dock att lindrigare straff än ett år inte är föreskrivet för brottet. Förslaget innebär att förverkande skall ske inte bara såsom hittills varit fallet vid mord och dråp utan också vid dödsfall till följd av brotten grov misshandel, rån och grovt rån samt våldtäkt och grov våldtäkt. Regeringen föreslår vidare att det nuvarande undantaget för psykiskt störda lagöverträdare avskaffas och ersätts med en generell regel av innebörd att rätten att ta arv eller testamente inte skall förverkas när det bedöms föreligga synnerliga skäl mot det med hänsyn till gärningens beskaffenhet. Vid denna bedömning skall också beaktas om gärningsmannen begick brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller om han var under arton år och hans handlande hade samband med uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga hos honom. De nya principerna för rätten att ta arv eller testamente skall tillämpas även på rätten till försäkringsersättning efter den avlidne. De kommer också att gälla vid bodelning enligt äktenskapsbalken och sambolagstiftningen.
Slutligen föreslås i propositionen att uttrycken "sinnessjukdom, sinnesslöhet, hämmad förståndsutveckling" och liknande termer i föräldrabalken, ärvdabalken m.fl. författningar byts ut mot begreppet psykisk störning. Förslaget innebär en anpassning till den terminologi som efter årsskiftet 1991-1992 skall användas inom lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och inom straffrätten.
Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1992.
I motion L31 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) kritiseras de föreslagna förverkandereglerna. Enligt motionärerna bör den naturliga utgångspunkten vara att om en person har orsakat en annan människas död så har gärningsmannen förverkat sin arvsrätt m.m. efter den avlidne. Denna princip bör gälla vid alla brott oavsett om gärningen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet samt oavsett straffskalans spännvidd. Motionärerna framhåller vidare att det bör finnas möjlighet till rimliga undantag från den förordade huvudregeln. I detta hänseende föreslår de att inte bara gärningens beskaffenhet och gärningsmannens psykiska tillstånd och ålder utan också samtliga andra omständigheter skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger synnerliga skäl mot förverkande. I motionen yrkas att ärvdabalken och lagen om försäkringsavtal ändras så att en utvidgning sker av förverkandemöjligheterna.
Utskottet vill för sin del erinra om att det i den allmänna debatten under senare år åtskilliga gånger satts i fråga huruvida inte nuvarande regler ger alltför långtgående möjligheter för den som orsakat en annans död att få ut arv eller försäkringsersättning efter den avlidne. I riksdagen har frågan aktualiserats vid två tillfällen med anledning av motioner som främst tagit sikte på det ovillkorliga undantaget för den som handlat under inflytande av psykisk sjukdom. Utskottet har därvid framhållit (bet. 1986/87:18 och 1989/90:23) att det kan framstå som stötande för det allmänna rättsmedvetandet att den som uppsåtligen bragt en annan person om livet skall kunna dra ekonomisk nytta av dödsfallet genom utfående av arv, testamentslott och försäkringsersättning. Utskottet har också påpekat att det kan vara svårt att upprätthålla en enhetlig praxis vid avgörande av frågor rörande tillämpningen av undantagsreglerna i ärvdabalken och försäkringsavtalslagen. Som utskottet bedömt saken finns det därför skäl som talar för att bestämmelserna bör ändras. Samtidigt har utskottet understrukit att de psykiskt sjuka inte helt bör uteslutas från arvsrätt m.m. I enlighet härmed har utskottet förordat att en översyn kom till stånd. Vad som anförts från utskottets sida har riksdagen som sin mening gett regeringen till känna.
Utskottet konstaterar att förslaget i propositionen ligger väl i linje med de synpunkter som utskottet tidigare anfört beträffande frågan om psykiskt störda lagöverträdares rätt till arv m.m. efter dem som de bragt om livet. Utskottet ställer sig alltså bakom förslaget i den delen. Enligt utskottets mening är det vidare motiverat att tillämpningsområdet för förverkandereglerna utvidgas till att omfatta också andra brott än mord och dråp. De gärningar som därvid främst bör komma i fråga är sådana som innefattar grovt våld mot en person och som leder till brottsoffrets död. En ytterligare utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde i enlighet med tankegångarna i motionen ställer sig utskottet däremot tvekande inför. Om reglerna skulle gälla vid vårdslöshetsbrott skulle det innebära att de kom att omfatta exempelvis fall då någon genom vårdslöshet i trafik varit vållande till sin makes död. Att den vållande i ett sådant fall skulle förlora arvsrätten kan utskottet inte finna motiverat; den personliga sorgen får anses vara en tillräckligt tung börda att bära. Det bör vidare påpekas att inte bara rätten att ta arv eller testamente bortfaller utan också rättigheterna vid bodelning och utbetalning av försäkringsersättning. För en make som vållat den andre makens död kan därför betydande ekonomiska konsekvenser uppkomma som inte står i rimlig proportion till vad som ligger honom till last.
Enligt utskottets mening finns det ytterligare ett skäl som talar mot att vårdslöshetsbrott skall kunna föranleda att rätten till arv m.m. förverkas. Som motionärerna själva påpekar måste nämligen en utvidgning av förverkandemöjligheterna kombineras med en undantagsregel som medger att samtliga omständigheter kan vägas in vid bedömningen av om det föreligger synnerliga skäl mot ett förverkande. En sådan regel skulle i sin tur medföra att frågan huruvida eller i vilken utsträckning t.ex. arvsrätten eller rätten till försäkringsersättning skall förverkas kan bli föremål för tvist i praktiskt taget varje fall där någon omkommit till följd av brott från en anhörigs sida. Med ett mer begränsat tillämpningsområde för förverkandereglerna kan undantagsregeln utformas så att hänsyn får tas endast till vissa särskilt angivna skäl. Fördelen med en sådan konstruktion är som framhålls i propositionen att huvudregeln kan tillämpas utan särskild utredning i alla fall där inte någon särskild omständighet påkallar något annat.
Vad som sagts ovan har enligt utskottets mening bärkraft också när det gäller frågan om arvsrätten skall förverkas vid andra uppsåtliga gärningar än allvarliga våldsbrott som direkt riktar sig mot arvlåtarens person. Utskottet har i och för sig en viss förståelse för tanken att arvsrätten bör vara förverkad när någon misshandlat en annan till döds utan att brottet bedömts som grovt. Utskottet är emellertid i vart fall för närvarande inte berett att förorda en vidgning av förverkandemöjligheterna utöver vad som föreslås i propositionen. Den framtida utvecklingen får visa i vad mån ytterligare ändringar är påkallade.
Sammanfattningsvis anser utskottet att förslaget i propositionen är väl avvägt, och utskottet tillstyrker att det genomförs. Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker bifall till motionen.
Vad slutligen gäller regeringens förslag om en ändrad terminologi i föräldrabalken m.fl. författningar vill utskottet erinra om att riksdagen redan år 1976 (se bet. LU 1975/76:33) uttalade sig till förmån för att uttrycken sinnesslöhet och sinnessjukdom i den familjerättsliga lagstiftningen borde ersättas med modernare begrepp. Riksdagen begärde därför hos regeringen en översyn av frågan. Med hänsyn till det samband som finns mellan den begärda översynen och begreppsbildningen inom lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare får utskottet godta att lagstiftningsåtgärderna har fått anstå under 15 år i avvaktan på en reform av sistnämnda regelsystem. En sådan reform har nu genomförts (prop. 1990/91:58, bet. JuU34 och SoU13). Utöver det anförda föranleder propositionen i denna del inte några uttalanden från utskottets sida, och utskottet tillstyrker bifall till lagförslagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förverkande av arv att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L31 antar regeringens förslag till lag om ändring i ärvdabalken såvitt avser 15kap. 1 och 3§§ och lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
2. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om ändring i föräldrabalken, dels lag om ändring i ärvdabalken i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställer under moment 1, dels lag om ändring i jordabalken, dels lag om ändring i rättegångsbalken, dels lag om ändring i lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, dels lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev, dels lag om ändring i lagen (1946:805) med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar, dels lag om ändring i lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet, dels lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207), dels ock lag om ändring i namnlagen (1982:670).
Stockholm den 19 november 1991
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s) och Hans Stenberg (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga