Förvaltningspolitiska frågor
Betänkande 1996/97:FiU17
Finansutskottets betänkande
1996/97:FIU17
Förvaltningspolitiska frågor
Innehåll
1996/97 FiU17
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet ett antal motioner från allmänna motionstiden om diverse förvaltningspolitiska frågor. I olika avsnitt behandlas - användningen av kontokort i staten, - servicecheckar, - ansvaret för bilregistret och handelsregistren, - offentlig affärsverksamhet samt - förslag om en ny förvaltningspolitik. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till betänkandet har fogats tre reservationer.
Motionerna
1996/97:Fi910 av Ulf Kristersson och Per Bill (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att staten bör avskaffa alla kreditkort där staten bär betalningsansvar.
1996/97:Fi914 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en svensk servicecheck-modell, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förtydligade direktiv till RSV angående framtagandet av en svensk servicecheck-modell.
1996/97:Fi916 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av huruvida ekonomisk besparing blivit följden av flyttning av bilregister och handelsregister från länsstyrelser till Vägverket respektive Patent- och registreringsverket.
1996/97:Fi919 av Ola Karlsson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Fi920 av Per Bill och Ulf Kristersson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avveckla offentlig affärsverksamhet.
1996/97:Fi921 av Sonja Fransson och Anders Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny förvaltningspolitik.
1996/97:Fi924 av Lena Sandlin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny statlig förvaltningspolitik.
Utskottet
Användningen av kontokort i staten
Motionen Ulf Kristersson och Per Bill (m) föreslår i motion Fi910 att staten skall avskaffa alla kreditkort där staten bär betalningsansvar. Motionärerna pekar på att missbruk av kreditkort har förekommit och menar att kreditkorten är onödiga. Om en tjänsteman eller annan betalar med ett eget kreditkort och lämnar in kvittot, ersätts vederbörande från myndigheten innan fakturan till kreditkortsföretaget skall betalas. Motionärerna menar emellertid att det bör vara öppet för de statliga arbetsgivarna att stå för årsavgiften för kreditkort som arbetstagarna är betalningsansvariga för, givet att de behövs i tjänsten.
Utskottets ställningstagande Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande. Under senare år har det förekommit en intensiv debatt om oegentligheter i samband med användandet av kontokort. Kontokort, där staten eller kommunerna bär betalningsansvaret, har i flera uppmärksammade fall missbrukats. En fråga som därvid aktualiseras är i vad mån förekomsten av oegentligheter kan hindras genom att staten i allt högre grad använder kontokort med personligt betalningsansvar. Utskottet noterar att Riksrevisionsverket år 1994 tog ett initiativ till att upphandla särskilda avropsavtal. För företagskort med privat betalningsansvar, vilket kan användas i såväl tjänsten som privat, gäller följande regler enligt avropsavtalet: - myndigheten utser vem/vilka som tilldelas betalkort, - myndigheten står för årsavgift, - samtliga övriga fakturor tillställs kortinnehavaren, - betalkortet kan användas för såväl tjänsteutlägg som privata utlägg, - kortinnehavaren ansvarar fullt ut för fakturan oavsett om utlägget är att hänföra till tjänsten eller privat, utan något som helst garantiåtagande från myndighetens sida, - för tjänsteutläggen fakturerar kortinnehavaren myndigheten mot reseräkning, - kortinnehavaren förmånsbeskattas för kortet (om inte särskilt avtal om att inte använda kortet privat upprättas). Dessa bestämmelser ligger enligt utskottets bedömning väl i linje med det som motionärerna efterlyser. De särskilda bestämmelser för kontokort, redovisning av resor, m.m. som tillämpas i staten varierar mellan olika myndigheter. Av Regeringskansliets förvaltningskontors föreskrifter om betalkort (RFF 1995:1) jämte RFK:s allmänna råd framgår att arbetsgivaren bör vara restriktiv med att tillhandahålla betalkort som arbetsgivaren är betalningsansvarig för (Allmänna råd till 3 §) och att det måste föreligga särskilda skäl för att tillhandahålla ett sådant kort (3 §). Av reglerna framgår även att kortet endast får användas för sådana utgifter som arbetsgivaren skall stå för, t.ex. i samband med en tjänsteresa (4 §). Endast om en privat utgift inte kan särskiljas från betalning av utgift i tjänsten får kortet användas för detta ändamål. Regeringskansliets regler är i princip tillämpbara för hela den statliga förvaltningen. Det kan emellertid anföras skäl även för att använda betalkort där staten har betalningsansvaret, t.ex. för anställda som ofta gör stora utlägg för arbetsgivarens räkning och det därför inte framstår som rimligt att en enskild tjänsteman skall stå för stora likviditetsåtaganden gentemot arbetsgivaren. Det vore därför enligt utskottets uppfattning att gå för långt om man helt skulle förbjuda andra kontokort än företagskort med personligt betalningsansvar. Risken med betalkort är att de kan missbrukas, men samtidigt finns det fördelar för staten när de används på avsett sätt. Syftet med betalkort är att underlätta myndigheternas betalningsförmedling, effektivisera ekonomiförvaltningen genom att avskaffa eller väsentligt minska antalet förskott, minimera kontantkassorna, omstrukturera och samtidigt nedbringa fakturahanteringen, effektivisera resehanteringen samt komprimera myndigheternas utbetalningar. Det finns enligt utskottets mening anledning att understryka att kraven att specificera och verifiera utgifter inte är lägre för utgifter betalade med betalkort med statligt betalningsansvar än för kort med personligt betalningsansvar eller om förskott utbetalats. I regel är det inte korten i sig som skapar problemen. Dessa är i stället i huvudsak kopplade till brister i utformningen av reglerna, felaktig användning av korten eller otillräcklig interkontroll. Justitiekanslern redovisade den 4 mars i år studien Förstärkt skydd mot oegentligheter i offentlig förvaltning. I rapporten framhåller han bl.a. att det viktigaste kontrollsystemet för att motverka oegentligheter inom statlig och kommunal förvaltning är det som förekommer inom själva myndigheten, dvs. den interna kontrollen. Statliga och kommunala myndigheter är enligt författning skyldiga att ha en fungerande intern kontroll av verksamheten, men Justitiekanslern menar i sin rapport att reglerna om intern kontroll i verksförordningen och kommunallagen bör förtydligas och preciseras. Justitiekanslern framhåller vidare att särskilda överväganden behöver göras i förhållande till kontrollen av myndighetschefen, eftersom denna eller denne inte har någon inom myndigheten som är överordnad och i åtskilliga hänseenden inte omfattas av den interna kontrollen. Med anledning av de oegentligheter som har uppmärksammats i kommuner och landsting vill Justitiekanslern förbättra effektiviteten av kontrollsystemen i kommunal förvaltning. Justitiekanslern understryker behovet av en översyn av den kommunala revisionen, även om han anser att grunderna för systemet därmed inte behöver ändras. Vidare påpekar Justitiekanslern att uppgifter som han fått under kartläggningsarbetet tyder på att okunnighet om regelsystemen i flera fall kan ha bidragit till att de oegentligheter som har förekommit inte upptäckts och påtalats tidigare. Initiativ till information och utbildning kan därför vara en lämplig åtgärd. Det är enligt utskottets mening utomordentligt viktigt att kontrollsystemen i staten fungerar på ett sådant sätt att statens medel används på avsett sätt och att alla oegentligheter upptäcks, beivras och rättas till. Det finns därför anledning av noga överväga de förslag till förstärkning av kontrollen som Justitiekanslern har föreslagit. Däremot vore det, som utskottet redan ovan anfört, inte ändamålsenligt att helt förbjuda kontokort med staten som betalningsansvarig. Motion Fi910 (m) avstyrks därför.
Servicecheckar
Motionen I motion Fi914 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter (fp) föreslås att riksdagen till regeringen uttalar dels att det finns ett behov av en svensk service- check-modell (yrkande 1), dels att det behövs ett förtydligat direktiv till Riksskatteverket angående framtagandet av en svensk servicecheck-modell (yrkande 2). Bakgrunden till förslagen är att motionärerna tror att det går att skapa nya arbetstillfällen inom tjänstesektorn. Ett hinder för nya jobb är de byråkratiska svårigheter som det innebär att vara arbetsgivare. För att underlätta för dem som vill anställa någon för tjänstgöring i det egna hushållet, och som vill uppfylla alla sina lagliga åligganden såsom arbetsgivare, menar motionärerna att det finns behov av servicecheckar efter fransk förebild.
Utskottets ställningstagande Utskottet behandlade ett folkpartistiskt förslag om servicecheckar senast i betänkandet om utgiftsramar hösten 1996 (bet. 1996/97:FiU1). Service- checkar ingick som ett moment i partiets förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken, vilka utskottet emellertid avstyrkte. Utskottet finner inte anledning att ändra sitt tidigare ställningstagande till det förslag som framfördes i motionen, varför yrkande 1 i motionen avstyrks. Utskottet kan vidare konstatera att yrkande 2 i motionen har förlorat aktualitet eftersom den utredning vars direktiv motionärerna vill ändra har genomfört sitt arbete. Riksskatteverket lämnade under hösten en promemoria till regeringen (RSV Rapport 1996:5 Redovisning av privata tjänster) med kartläggning och förslag om förenklingar av redovisningen och betalningen av skatter och avgifter. Utredningen lämnade även synpunkter på hur en eventuell subvention bör utformas. Skatteutskottet har nyligen (bet. 1996/97:SkU15) behandlat en annan motion av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter med ett innehåll som i viss mån överensstämmer med den här aktuella (mot. 1996/97:Sk352). I den motionen begär de att direktiven till Utredningen (Fi 1996:10) om förutsättningarna för tjänstesektorns utveckling ändras. Utredningen bör enligt motionärerna få i uppdrag att föreslå ett system med servicecheckar och att arbetsgivaravgifterna inom hushållssektorn avskaffas. Skatteutskottet avstyrker denna och andra motioner i samma ämne med motiveringen att resultatet av de överväganden som pågår rörande dessa frågor bör avvaktas. Riksdagen avslog sedermera motionen den 5 mars 1997. Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motion Fi914 (fp).
Ansvaret för bilregistret och handelsregistren
Motionen Ansvaret för Sveriges bilregister har flyttats från länsstyrelserna till Vägverket och handelsregistren från länsstyrelserna till Patent- och registreringsverket. I motion Fi916 föreslår Carl-Johan Wilson (fp) att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av hur stor den eventuella ekonomiska besparingen för staten visat sig vara av det ändrade huvudmannaskapet. Eftersom motiveringen till förändringen var att besparingen skulle bli betydande, menar motionären att det skulle vara värdefullt att kontrollera om besparingen motsvarade förväntningarna från den kalkyl som låg till grund för beslutet.
Utskottets ställningstagande Finansutskottet har senast i sitt yttrande till justitieutskottet (1996/97:FiU2y) uttalat sig i generella termer om krav på underlagen för besparingsbeslut. Där påpekar utskottet bl.a. att riksdagen vid ett flertal tillfällen framhållit vikten och betydelsen av att propositionerna innehåller genomarbetade konsekvensanalyser av de förslag som föreläggs riksdagen. Krav finns att regeringen bl.a. skall redovisa bedömningar av statsfinansiella konsekvenser och samhällsekonomiska effekter av sina förslag. Även förslag till ny lagstiftning bör innehålla genomarbetade konsekvensanalyser (se t.ex. bet. 1993/94: KU30). Finansutskottet framhåller i sitt yttrande att ekonomiska konsekvensanalyser kan vara ett värdefullt hjälpmedel inför beslut där olika handlingsalternativ övervägs. Utskottet anser emellertid inte att det är meningsfullt att ställa generella krav på hur ekonomiska konsekvensanalyser skall utformas (s. 6-7). Förslag till uppföljning och revision av det slag som väcks i motionen kan, på grund av sin detaljeringsnivå, bedömas höra hemma i andra sammanhang än i ett riksdagsbeslut till regeringen. Motion Fi916 (fp) avstyrks.
Offentlig affärsverksamhet
Motionerna I motion Fi919 efterlyser Ola Karlsson (m) åtgärder för att komma till rätta med de störningar i konkurrensen som kan uppstå när myndigheter och offentliga företag bedriver näringsverksamhet. När de producerar och säljer varor och tjänster som helt eller delvis subventioneras med skattemedel uppstår stora problem för det privata näringslivet. Livskraftiga företag kan slås ut och jobb därigenom försvinna. Ett annat problem utgör kommuner och landsting som gynnar sina egna förvaltningar och bolag vid upphandlingar. Enligt motionären är nuvarande lagstiftning inte tillräcklig för att förhindra den konkurrensstörning som offentlig näringsverksamhet kan leda till och han föreslår därför att riksdagen ger regeringen i uppdrag att komma med förslag till skärpt lagstiftning i detta syfte. Regeringen bör i det sammanhanget beakta de förslag som Underprissättningsutredningen (SOU 1995:105 Konkurrens i balans) lagt fram. Även Per Bill och Ulf Kristersson (m) är i sin motion Fi920 kritiska mot offentlig affärsverksamhet. De menar att det är hög tid att stoppa den offentliga affärsverksamhet som trots kommunallagen, konkurrenslagen och kritik från Konkurrensverket tycks fortsätta i oförminskad omfattning. Motionärerna föreslår att en avvecklingsplan för den offentliga affärsverksamheten upprättas. En sådan plan bör innehålla tre steg. I ett första steg bör all ny kommunal affärsverksamhet förbjudas. I ett andra steg bör kommuner och landsting förbjudas att sälja icke primära tjänster till såväl privatpersoner som föreningar och andra offentliga arbetsgivare. I det tredje steget bör all offentlig affärsverksamhet avvecklas eller försäljas. Planen bör vara genomförd till utgången av år 1999. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottets ställningstagande Utskottet har vid flera tillfällen, bl.a. i betänkandena 1995/96:FiU15 (s. 88- 89) och 1994/95:FiU22 (s. 7), behandlat frågan om vad staten bör göra och i vilken form verksamheten bör bedrivas. Mer specifikt har utskottet i dessa sammanhang även behandlat frågan om vilka regler som gäller för kommunal näringsverksamhet avseende bl.a. upphandling, vilket är en av de aspekter som motion Fi919 (m) tar upp. Att helt avskaffa offentlig affärsverksamhet, som föreslås i motion Fi920 (m), kan enligt utskottets mening inte komma i fråga. Offentlig verksamhet kan och bör bedrivas i olika former, och även om förvaltningsmyndigheter oftast är den bäst ägnade formen, är affärsverks- och företagsformen många gånger att föredra. Staten skall även fortsättningsvis ha möjlighet att bedriva sin verksamhet genom affärsverk och företag. Motionerna Fi919 (m) och Fi920 (m) avstyrks.
Förslag om en ny förvaltningspolitik
Motionerna Sonja Fransson och Anders Nilsson (s) anser i motion Fi921 att det finns behov av en ny förvaltningspolitik. Motionärerna menar att den politik som bedrivits de senaste åren i första hand har präglats av generella nedskärningar och omstruktureringar och mindre av hur myndigheter och verk ska fungera på bästa sätt. Genom den framgångsrika budgetsaneringen kommer det emellertid att finnas möjlighet att under de närmaste åren föra en mera offensiv politik. Motionärerna menar att en ny förvaltningspolitik skall karakteriseras av bl.a. att kvalitetsaspekter beaktas mer, att förvaltningar ges förutsättning att fungera väl samt att tyngdpunkten skjuts från generella besparingar till att se till kostnaden i förhållande till den slutliga effekten på statens utgifter och inkomster. En kärnpunkt i den nya förvaltningspolitiken bör enligt motionärerna vara att skapa ett inre förändringstryck där all personal involveras. Det är, anför de, mångfalden av idéer och förändringsförslag från dem som kommer i kontakt med verksamhetens avnämare som är själva motorn i allt modernt rationaliseringsarbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Även Lena Sandlin m.fl. (s) anser i motion Fi924 att det föreligger ett behov av en ny förvaltningspolitik. Motionärerna påpekar, i likhet med de föregående, att en alternativ politik bör utgå från att skapa betingelser för varje myndighetschef att driva ett internt initierat effektiviseringsarbete där alla anställda ständigt genomför förbättringar och effektiviseringar av verksamheten. För det krävs att chefer och anställda får tydliga incitament för att bidra i effektiviseringsarbetet. Den nya rambudgettekniken ger, anför motionärerna, för första gången någonsin de statliga myndigheterna sådana incitament. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottets ställningstagande Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande. Det bedrivs ett kontinuerligt utvecklingsarbete av den statliga förvaltningspolitiken. Som motionärerna påpekar, är en viktig förutsättning för att bedriva en effektiv verksamhet att den personal som arbetar i den offentliga förvaltningen är engagerad i den egna organisationens verksamhet och att den arbetar för att nå de mål som statsmakterna satt upp. Det torde vara särskilt viktigt när man arbetar under stränga ekonomiska restriktioner och när man tvingas till nedskärningar inom organisationen. Utskottet utgår emellertid från att regeringen kommer att beakta och dra lärdom av de erfarenheter för förvaltningspolitiken som vunnits av genomförda nedskärningar. Utskottet kan mot denna bakgrund inte finna tillräckliga skäl för riksdagen att göra något uttalande av det slag som motionärerna efterfrågar, varför motionerna Fi921 (s) och Fi924 (s) avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande användningen av kontokort i staten att riksdagen avslår motion 1996/97:Fi910, res. 1 (m, fp, v, mp, kd) 2. beträffande servicecheckar att riksdagen avslår motion 1996/97:Fi914, res. 2 (fp) 3. beträffande ansvaret för bilregistret och handelsregistren att riksdagen avslår motion 1996/97:Fi916, 4. beträffande offentlig affärsverksamhet att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fi919 och 1996/97:Fi920, res. 3 (m) 5. beträffande ny förvaltningspolitik att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fi921 och 1996/97:Fi924.
Stockholm den 18 mars 1997
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Per-Ola Eriksson (c), Lisbet Calner (s), Bo Nilsson (s), Sonja Rembo (m), Arne Kjörnsberg (s), Sonia Karlsson (s), Lennart Hedquist (m), Susanne Eberstein (s), Johan Lönnroth (v), Kristina Nordström (s), Fredrik Reinfeldt (m), Roy Ottosson (mp), Mats Odell (kd), Sven-Erik Österberg (s), Per Bill (m) och Karin Pilsäter (fp).
Reservationer
1. Användningen av kontokort i staten (mom. 1) Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Johan Lönnroth (v), Fredrik Reinfeldt (m), Roy Ottosson (mp), Mats Odell (kd), Per Bill (m) och Karin Pilsäter (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med ?Under senare år? och på s. 4 slutar med ?Fi910 (m) avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Under senare år har det förekommit en intensiv debatt om oegentligheter i samband med användandet av kontokort. Kontokort, där staten eller kommunerna bär betalningsansvaret, har i flera uppmärksammade fall missbrukats. En fråga som därvid aktualiseras är i vad mån förekomsten av oegentligheter kan hindras genom att staten i allt högre grad använder kontokort med personligt betalningsansvar. Ett syfte med betalkort, där staten är betalningsansvarig, uppges vara att effektivisera myndigheternas betalningssystem. Det har emellertid visat sig att hanteringen med kontokort där staten bär betalningsansvaret inte alltid uppfyller det syftet. Ett vanligt problem är t.ex. att underlagen inte inlevereras inom rimlig tid. När de inlämnats har de dessutom i vissa fall visat sig vara ofullständiga eller på annat sätt felaktiga. Om en kortinnehavare dröjer med att inleverera underlag i form av t.ex. reseräkningar och verifikationer motverkas syftet med sådana betalkort och myndigheten åsamkas administrativt merarbete. Myndigheten tvingas i sådant fall att betala kontokortsfakturan utan att veta vilka ändamål utgifterna har, alternativt betala en hög kreditränta. Därmed försvåras och fördröjs bokföringen. Kortinnehavaren saknar incitament att utan dröjsmål inleverera underlaget, vilket inte är fallet om hon eller han personligen bär betalningsansvaret för kortet. En första slutsats av detta förhållande måste enligt utskottets mening vara att endast om myndighetens betalningssystem verkligen effektiviseras bör kontokort med statligt betalningsansvar komma i fråga. De särskilda bestämmelser för kontokort, redovisning av resor, m.m. som tillämpas i staten varierar mellan olika myndigheter. Av Regeringskansliets förvaltningskontors föreskrifter om betalkort (RFF 1995:1) jämte RFK:s allmänna råd framgår att arbetsgivaren bör vara restriktiv med att tillhandahålla betalkort som arbetsgivaren är betalningsansvarig för (Allmänna råd till 3 §) och att det måste föreligga särskilda skäl för att tillhandahålla ett sådant kort (3 §). Av reglerna framgår även att kortet endast får användas för sådana utgifter som arbetsgivaren skall stå för, t.ex. i samband med en tjänsteresa (4 §). Endast om en privat utgift inte kan särskiljas från betalning av utgift i tjänsten får kortet användas för detta ändamål. Regeringskansliets regler är i princip tillämpbara för hela den statliga förvaltningen. Utskottet anser att regeringen bör tillse att bestämmelserna om användning av kontokort i statens myndigheter får den utformning som Regeringskansliets förvaltningskontors bestämmelser har. Betalkort med statligt betalningsansvar skall med andra ord utfärdas med största restriktivitet. Utskottet noterar att Riksrevisionsverket år 1994 tog ett initiativ till att upphandla särskilda avropsavtal. För företagskort med privat betalningsansvar, vilket kan användas i såväl tjänsten som privat, gäller följande regler enligt avropsavtalet: - myndigheten utser vem/vilka som tilldelas betalkort, - myndigheten står för årsavgift, - samtliga övriga fakturor tillställs kortinnehavaren, - betalkortet kan användas för såväl tjänsteutlägg som privata utlägg, - kortinnehavaren ansvarar fullt ut för fakturan, oavsett om utlägget är att hänföra till tjänsten eller privat, utan något som helst garantiåtagande från myndighetens sida, - för tjänsteutläggen fakturerar kortinnehavaren myndigheten mot reseräkning, - kortinnehavaren förmånsbeskattas för kortet (om inte särskilt avtal om att inte använda kortet privat upprättas). Dessa bestämmelser ligger enligt utskottets bedömning väl i linje med det som motionärerna efterlyser. Utskottet anser, i likhet med vad motionärerna anför, att om kontokort över huvud taget skall användas i statsförvaltningen, bör i första hand företagskort med personligt betalningsansvar användas. Det finns enligt utskottets mening anledning att understryka att kraven att specificera och verifiera utgifter inte är lägre för utgifter betalade med betalkort med statligt betalningsansvar än för kort med personligt betalningsansvar eller om förskott utbetalats. Det är regeringens skyldighet att se till att brister i utformningen av reglerna, felaktig användning av korten eller otillräcklig internkontroll rättas till i den under regeringen lydande statsförvaltningen. Justitiekanslern redovisade den 4 mars i år studien Förstärkt skydd mot oegentligheter i offentlig förvaltning. I rapporten framhåller han bl.a. att det viktigaste kontrollsystemet för att motverka oegentligheter inom statlig och kommunal förvaltning är det som förekommer inom själva myndigheten, dvs. den interna kontrollen. Statliga och kommunala myndigheter är enligt författning skyldiga att ha en fungerande intern kontroll av verksamheten, men Justitiekanslern menar i sin rapport att reglerna om intern kontroll i verksförordningen och kommunallagen bör förtydligas och preciseras. Justitiekanslern framhåller vidare att särskilda överväganden behöver göras i förhållande till kontrollen av myndighetschefen, eftersom denna eller denne inte har någon inom myndigheten som är överordnad och i åtskilliga hänseenden inte omfattas av den interna kontrollen. Med anledning av oegentligheter som har uppmärksammats i kommuner och landsting vill Justitiekanslern förbättra effektiviteten av kontrollsystemen i kommunal förvaltning. Justitiekanslern understryker behovet av en översyn av den kommunala revisionen, även om han anser att grunderna för systemet därmed inte behöver ändras. Vidare påpekar Justitiekanslern att uppgifter som han fått under kartläggningsarbetet tyder på att okunnighet om regelsystemen i flera fall kan ha bidragit till att de oegentligheter som har förekommit inte upptäckts och påtalats tidigare. Initiativ till information och utbildning kan därför vara en lämplig åtgärd. Det är enligt utskottets mening utomordentligt viktigt att kontrollsystemen i staten fungerar på ett sådant sätt att statens medel används på avsett sätt och att alla oegentligheter upptäcks, beivras och rättas till. Det finns därför anledning av noga överväga de förslag till förstärkning av kontrollen som Ju- stitiekanslern har föreslagit. Utskottet har ovan anfört att företagskort med statligt betalningsansvar bör användas med största restriktivitet, att om betalkort över huvud taget används skall företagskort med personligt betalningsansvar i första hand komma i fråga samt att kontrollsystemen bör stärkas. Vad utskottet anfört om användandet av kontokort i staten bör riksdagen med anledning av motion Fi910 (m) som sin mening ge regeringen till känna. Som utskottet anfört ovan bör företagskort med statligt betalningsansvar användas endast om särskilda skäl föreligger. De bör dessutom endast delas ut om användningen av sådana kort leder till en effektivare ekonomiadministration. Utskottet vill med anledning därav även kommentera riksdagsledamöternas betalkort. Riksdagens förvaltningsstyrelse har den 20 november 1996 beslutat om riktlinjer för riksdagsledamöternas tjänsteresor. Riktlinjerna är en precisering av ersättningslagens (1994:1065) regler om resekostnadsersättningar och traktamenten (se förs. 1995/96:RFK4, bet. 1995/96:KU26). Enligt riktlinjerna har ledamöterna tillgång till ett särskilt betalkort, det s. k. Riksdagskortet. Syftet med Riksdagskortet är att det skall användas för inrikes resor som ledamoten gör inom ramen för sitt riksdagsuppdrag och som riksdagen därför skall betala. Trots att det enligt särskilda bestämmelser framgår att användning av Riksdagskortet är förbehållet för inrikes reskostnader (RFK Dnr 10-1721-95/96) kan kortet emellertid även användas för andra betalningar (bl.a. taxi, parkering och hotellkostnader). Det finns enligt utskottets mening anledning för riksdagens förvaltningsstyrelse att följa upp användningen av Riksdagskortet för att försäkra sig om att de krav som utskottet anser bör gälla för kontokort med statligt betalningsansvar också tillämpas inom riksdagen samt att den administrativa hanteringen verkligen underlättas av den nu tillämpade ordningen. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande användningen av kontokort i staten att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Fi910 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om användningen av kontokort i staten,
2. Servicecheckar (mom. 2) Karin Pilsäter (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ?Utskottet behandlade? och på s. 5 slutar med ?motion Fi914 (fp)? bort ha följande lydelse: Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande: I Sverige har det i flera år pågått en intensiv debatt om möjligheterna att öka sysselsättningen inom tjänstesektorn, särskilt genom hushållstjänster. Ett hinder för etableringen av s.k. vita arbetstillfällen i denna sektor är den statliga byråkratin. Det är, som motionärerna mycket riktigt påpekar, inte enkelt att vara arbetsgivare och uppfylla alla de skyldigheter som åligger en sådan. För att underlätta för personer som vill köpa vita hushållstjänster är det därför angeläget att hitta administrativa former som förenklar inbetalning av skatter, arbetsgivaravgifter m.m. Det är viktigt att skapa goda förutsättningar för dem som vill göra rätt för sig när de anställer någon i hushållet. Utskottet anser mot denna bakgrund att en servicecheck av fransk modell bör genomföras i Sverige. Servicecheckar kan med fördel förenas med någon form av subvention, men huvudsyftet är att undanröja de praktiska problemen med att köpa vita tjänster. I motionen, som väcktes under allmänna motionstiden, föreslås att den utredning som regeringen givit Riksskatteverket i uppdrag att genomföra ges förtydligade tilläggsdirektiv angående framtagandet av en svensk service- checkmodell. Utskottet kan emellertid konstatera att yrkande 2 i motionen har förlorat aktualitet eftersom utredningen vars direktiv motionärerna vill ändra har genomfört sitt arbete. Riksskatteverket lämnade under hösten en promemoria till regeringen (RSV Rapport 1996:5 Redovisning av privata tjänster) med kartläggning och förslag om förenklingar av redovisningen och betalningen av skatter och avgifter. Utredningen lämnade även synpunkter på hur en eventuell subvention bör utformas. Utskottet kan vidare konstatera att Utredningen (Fi 1996:10) om förutsättningarna för tjänstesektorns utveckling nyligen avslutade sitt arbete och därvid lade fram en rad förslag om insatser för att öka sysselsättningen i tjänstesektorn. Utskottet, som ovan anfört att det finns ett behov av servivcecheckar, anser att det beredningsarbete som nu kommer att vidtas i regeringskansliet måste ske skyndsamt och att det måste leda till att riksdagen presenteras en proposition om införande av servicecheckar. Vad utskottet här anfört bör riksdagen med anledning av motion Fi914 (fp) yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna. Yrkande 2 i samma motion avstyrks. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande servicecheckar att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Fi914 yrkande 1 och med avslag på yrkande 2 i samma motion som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av servicecheckar,
3. Offentlig affärsverksamhet (mom. 4) Sonja Rembo, Lennart Hedquist, Fredrik Reinfeldt och Per Bill (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ?Utskottet har vid? och slutar med ?Fi920 (m) avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet vill med anledning av de båda motionerna anföra följande. Offentlig affärsverksamhet innebär stora problem, bl.a. från konkurrenssynpunkt. Det saknas förutsättningar att åstadkomma full konkurrensneutralitet mellan offentliga och privata företag. De offentliga företagen har konkurrensmässiga fördelar bl.a. i form av borgensåtaganden eller förlusttäckningsgarantier. Som anförs i motion Fi919 (m) visar dessutom erfarenheten att nuvarande lagstiftning inte varit tillräcklig för att hindra att kommuner, landsting och statliga myndigheter gynnat sina egna förvaltningar och bolag, bl.a. vid upphandlingar. Offentliga företag har dessutom, när de får finansiellt stöd, möjlighet att sätta priser som understiger kostnaderna för varan eller tjänsten. Effekten av att offentliga företag på dessa villkor säljer varor och tjänster på konkurrensutsatta marknader blir att annars livskraftiga privata företag slås ut. Som motionärerna anför har Underprissättningsutredningen (SOU 1995:105) föreslagit en rad åtgärder för att komma till rätta med störningar i konkurrensen. Utskottet anser att riksdagen, med bifall till motion Fi919 (m), bör ge regeringen i uppdrag att komma med förslag till lagstiftning i detta syfte. Även i motion Fi920 (m) anför motionärerna att offentlig affärsverksamhet innebär ojämlika konkurrensvillkor för offentliga och privata företag. Motionärerna påpekar att kommunerna expanderat kraftigt under de senaste åren och att delar av den kommunala verksamheten under 1980- och 1990-talen kommit att bedrivas i kommunala bolag. Utskottet kan instämma i motionärernas farhågor för att offentliga företag, trots bestämmelserna i kommunallagen, konkurrenslagen och kritik från Konkurrensverket, fortsätter att bedriva verksamhet som innebär illojal konkurrens mot privata bolag. Verksamheten innebär både att små och medelstora företag och ?gemenskaperna? trängs undan. Enligt utskottets mening är det hög tid att vända på utvecklingen och minska omfattningen av den offentliga affärsverksamheten. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion Fi920 (m) som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande offentlig affärsverksamhet att riksdagen dels med bifall till motion 1996/97:Fi919 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om lagstiftning för att minska konkurrensstörningen, dels med anledning av motion 1996/97:Fi920 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om omfattningen av offentlig affärsverksamhet,
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................2 Användningen av kontokort i staten 2 Servicecheckar 4 Ansvaret för bilregistret och handelsregistren 5 Offentlig affärsverksamhet 6 Förslag om en ny förvaltningspolitik 7 Hemställan 8 Reservationer.........................................9 1. Användningen av kontokort i staten (mom. 1) (m, v, mp, kd, fp) 9 2. Servicecheckar (mom. 2) (fp) 12 3. Offentlig affärsverksamhet (mom. 4) (m) 13