Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Betänkande 1992/93:JuU9
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU09
Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Innehåll
1992/93 JuU9
Propositionen
I proposition 1992/93:26 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, vilken gäller till utgången av år 1992, skall ha fortsatt giltighet till utgången av år 1993.
Lagförslaget har fogats till betänkandet, se bilaga.
Motion
I en med anledning av propositionen väckt motion, 1992/93:Ju6, av John Andersson (v) yrkas att riksdagen avslår propositionen.
Utskottet
Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Lagen är tidsbegränsad och gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1992 (prop. 1991/92:8, JuU5, rskr. 25, SFS 1991:1818).
Lagen gäller vid förundersökning angående dels vissa allmänfarliga brott (t.ex. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och sabotage), dels vissa högmålsbrott (t.ex. uppror och högförräderi) och dels vissa brott mot rikets säkerhet (t.ex. spioneri). Lagen gäller också försök, förberedelse och stämpling till dessa brott om sådan gärning är belagd med straff.
Olikheten mellan regleringen i RB och 1952 års lag kan anges på följande sätt.
När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen -- främst häktning och anhållande -- ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en person häktad under längre tid än vad som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det gäller den situationen att utredningen ännu inte nått så långt att den häktade kan anses vara "på sannolika skäl misstänkt" för brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att vederbörande endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning (24 kap. 3 § RB). 1952 års lag ger utrymme för att låta sådan utredningshäktning fortgå under fyra veckor, medan RB:s regler bara tillåter en vecka (2 § 1952 års lag, jmf 24 kap 19 § 1 st RB).
Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i 27 kap. 2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år (3 §).
Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m. enligt 27 kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 §). Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa fall.
De tidigare reglerna i 27 kap. 16 § RB om telefonavlyssning har genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989 ersatts av bestämmelsen om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 18--24 §§ RB). Samtidigt ändrades 5 § i 1952 års lag, som innehåller kompletterande regler, för att passa in i det nya systemet (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313, SFS 1989:650).
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelanden som befordras av televerket till och från viss telefonapparat eller annan teleanläggning i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet således användas också för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet lämnas av televerket om samtal eller andra telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.
Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse och stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning gäller att det skall föreligga skälig misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig teleövervakning får användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader och vid narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.
1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt RB. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet.
SÄPO-kommittén kom i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51), Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet, fram till slutsatsen att det föreligger ett permanent behov av sådana särskilda möjligheter till tvångsmedelsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller. På sikt borde, ansåg kommittén, bestämmelserna arbetas in i RB.
I motion Ju6 kritiseras den redovisning som lämnas i propositionen beträffande tillämpningen av 1952 års lag. Motionären, som efterlyser en redovisning av i vilken utsträckning lagen använts och varför den behövs, anser att det bristfälliga beslutsunderlaget bör leda till att propositionen avslås.
Motioner med liknande innehåll har avslagits av riksdagen när frågan om fortsatt giltighet av 1952 års lag prövats de senaste åren (1990/91:JuU5 s. 3 och 1991/92:JuU5 s. 3).
I propositionen redovisas att säkerhetspolisen i en skrivelse till Justitiedepartementet i augusti 1992 anfört att 1952 års lag utgör en nödvändig grund för säkerhetspolisens verksamhet för uppdagande av brott mot rikets säkerhet samt att de möjligheter som lagen ger också har utnyttjats i stor omfattning. Enligt säkerhetspolisen är det av utomordentlig vikt för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs. Enligt vad som vidare omnämns i propositionen bereds för närvarande inom Justitiedepartementet frågan om lagens bestämmelser bör permanentas och om det i så fall bör ske genom en inarbetning i RB eller på annat sätt. Föredragande statsrådet uttalar i propositionen att hon i likhet med säkerhetspolisen anser att lagen fortfarande behövs och att dess giltighetstid -- i väntan på resultatet av de nämnda övervägandena -- bör förlängas med ett år eller till utgången av år 1993.
Utskottet vill för sin del beträffande behovet av den reglering som 1952 års lag innehåller erinra om SÄPO-kommitténs nyssnämnda ställningstagande. Vad beträffar redovisningen i propositionen för lagens tillämpning vill utskottet påminna om att utskottet i ett initiativärende år 1982 om parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning efterlyste en årlig redovisning till riksdagen men från redovisningen undantog sådana brottmål som avses med 1952 års lag. Utskottet uttalade att utskottet härvidlag liksom eljest självt kan inhämta den information som anses behövlig (JuU 1981/82:54; jfr 1988/89:JuU21 s.9f och 1990/91:JuU6 s. 3). Det bör här också nämnas att utskottet regelmässigt med viss periodicitet brukar inhämta upplysningar i här aktuella hänseenden vid besök hos säkerhetspolisen eller vid hearing med företrädare för säkerhetspolisen.
Utskottet ansluter sig till justitieministerns och säkerhetspolisens bedömning. 1952 års lag bör ges fortsatt giltighet i enlighet med regeringens förslag. Motionen avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:26 och med avslag på motion 1992/93:Ju6 antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
Stockholm den 17 november 1992
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Kent Carlsson (s), Anders Svärd (c), Kjell Eldensjö (kds) och Lars Petersson (c).
Bilaga