Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Betänkande 1991/92:JuU5
Justitieutskottets betänkande
1991/92:JUU05
Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Innehåll
1991/92 JuU5
Propositionen
I proposition 1991/92:8 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, vilken gäller till utgången av år 1991, skall ha fortsatt giltighet till utgången av år 1992.
Motioner
1991/92:Ju1 av Berith Eriksson (v) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1991/92:8 om fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag.
1991/92:Ju2 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utförligare redovisning av tillämpningen av 1952 års tvångsmedelslag.
Utskottet
Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Lagen har tidsbegränsad giltighet och gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1991 (prop. 1990/91:23, JuU5, rskr. 60, SFS 1990:1156).
Lagen gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och vissa andra grövre brott. Efter en nyligen genomförd ändring (prop. 1989/90:130, JuU33, rskr. 286) är lagen tillämplig på följande brott.
Mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage (samtliga brott under förutsättning att brottet i fråga innefattar gärning som utgör sabotage), sabotage och grovt sabotage, uppror, väpnat hot mot laglig ordning, olovlig kårverksamhet, högförräderi, krigsanstiftan, vissa brott mot liv, hälsa, frihet och frid som riktar sig mot statsledningen, spioneri, grovt spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet. Lagen gäller också försök, förberedelse och stämpling till de uppräknade brotten om sådan gärning är belagd med straff.
1952 års lag innehåller, som nyss nämndes, tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Olikheten mellan regleringen i RB och 1952 års lag kan anges på följande sätt.
När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen -- främst häktning och anhållande -- ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en person häktad under längre tid än vad som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det gäller den situationen att utredningen ännu inte nått så långt att den häktade kan anses vara "på sannolika skäl misstänkt" för brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att vederbörande endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning. 1952 års lag ger utrymme för att låta sådan utredningshäktning fortgå under ca fyra veckor, medan RB:s regler bara tillåter en vecka (2 § 1952 års lag).
Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i 27 kap. 2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år (3 §).
Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m. enligt 27 kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 §). Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa fall.
De tidigare reglerna i 27 kap. 16 § RB om telefonavlyssning har genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989 ersatts av bestämmelsen om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 18--24 §§ RB). Samtidigt ändrades 5 § i 1952 års lag, som innehåller kompletterande regler, för att passa in i det nya systemet (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313, SFS 1989:650).
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelanden som befordras av televerket till och från viss telefonapparat eller annan teleanläggning i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet således användas också för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet lämnas av televerket om samtal eller andra telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.
Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse och stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning gäller att det skall föreligga skälig misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig teleövervakning får användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än sex månader och vid narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.
1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt RB. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet.
För en beskrivning av den praktiska tillämpningen av teleavlyssning i säkerhetspolisens verksamhet hänvisas till SÄPO-kommitténs slutbetänkande, SOU 1990:51 s. 88 f och där angivna läseställen.
I motionerna riktas erinringar mot den redovisning som lämnas i propositionen beträffande tillämpningen av 1952 års lag. Motionärerna anser att redovisningen är bristfällig; i motion Ju1 ifrågasätts behovet av lagen.
Motioner med likartad inriktning avslogs av riksdagen när frågan om fortsatt giltighet av 1952 års lag prövades förra året (1990/91:JuU5 s. 3).
I propositionen redovisas att säkerhetspolisen i en skrivelse till justitiedepartementet i september 1991 anfört bl.a. att 1952 års lag utgör en nödvändig grund för den verksamhet som säkerhetspolisen bedriver och att det är av utomordentlig vikt för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs. Enligt vad som vidare omnämns i propositionen bereds för närvarande inom justitiedepartementet frågan om lagens bestämmelser i enlighet med förslag av SÄPO-kommittén (SOU 1990:51) bör permanentas och om det i så fall bör ske genom en inarbetning i RB eller på annat sätt. Föredragande statsrådet uttalar i propositionen att hon i likhet med säkerhetspolisen anser att lagen fortfarande behövs och att dess giltighetstid -- i väntan på resultatet av de nämnda övervägandena -- bör förlängas.
Utskottet vill för sin del beträffande behovet av den reglering som 1952 års lag innehåller erinra om att det i utredningssammanhang har hävdats att det finns skäl att arbeta in bestämmelserna i RB. SÄPO-kommittén uttalar t.ex. i sitt slutbetänkande att det numera får anses vara visat att det föreligger ett permanent behov av sådana särskilda möjligheter till tvångsmedelsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller (se SOU 1990:51 s. 145 och SOU 1984:54 s. 249). Vad beträffar redovisningen i propositionen för lagens tillämpning vill utskottet påminna om att utskottet i ett initiativärende år 1982 om parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning efterlyste en årlig redovisning till riksdagen men från redovisningen undantog sådana brottmål som avses med 1952 års lag. Utskottet uttalade att utskottet härvidlag liksom eljest självt kan inhämta den information som anses behövlig (JuU 1981/82:54; jfr 1988/89:JuU21 s. 9 f och 1990/91:JuU6 s. 3). Det bör här också nämnas att utskottet regelmässigt med viss periodicitet brukar inhämta upplysningar i här aktuella hänseenden vid besök hos säkerhetspolisen eller vid hearing med företrädare för säkerhetspolisen.
Utskottet ansluter sig till justitieministerns och säkerhetspolisens bedömning. 1952 års lag bör ges fortsatt giltighet i enlighet med regeringens förslag. Motionerna avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:8 och med avslag på motionerna 1991/92:Ju1 och 1991/92:Ju2 antar det vid propositionen fogade förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
Stockholm den 12 november 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Ulla-Britt Åbark (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Ingbritt Irhammar (c), Birthe Sörestedt (s), Birgit Henriksson (m), Nils Nordh (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Göran Magnusson (s), Lars Sundin (fp), Sigrid Bolkéus (s) och Christel Anderberg (m).