Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Betänkande 1990/91:JuU5
Justitieutskottets betänkande
1990/91:JUU05
Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Innehåll
1990/91
JuU5
Propositionen m.m.
I proposition 1990/91:23 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, vilken gäller till utgången av år 1990, skall ha fortsatt giltighet till utgången av år 1991.
I två med anledning av propositionen väckta motioner, 1990/91:Ju9 av Berith Eriksson (v) och 1990/91:Ju10 av Inger Schörling m.fl. (mp), yrkas att riksdagen avslår propositionen.
Utskottet
Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Lagen har tidsbegränsad giltighet och gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1990 (prop. 1989/90:13, JuU12, rskr. 40, SFS 1989:930).
Lagen gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och vissa andra grövre brott. Efter en nyligen genomförd ändring (prop. 1989/90:130, JuU33, rskr. 286) är lagen tillämplig på följande brott.
Mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage (samtliga brott under förutsättning att brottet i fråga innefattar gärning som utgör sabotage), sabotage och grovt sabotage, uppror, väpnat hot mot laglig ordning, olovlig kårverksamhet, högförräderi, krigsanstiftan, vissa brott mot liv, hälsa, frihet och frid som riktar sig mot statsledningen, spioneri, grovt spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet. Lagen gäller också försök, förberedelse och stämpling till de uppräknade brotten om sådan gärning är belagd med straff.
1952 års lag innehåller, som nyss nämndes, tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om staffprocessuella tvångsmedel. Olikheten mellan regleringen i RB och 1952 års lag kan anges på följande sätt.
När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen -- främst häktning och anhållande -- ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en person häktad under längre tid än vad som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det gäller den situationen att utredningen ännu inte nått så långt att den häktade kan anses vara "på sannolika skäl misstänkt" för brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att vederbörande endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning. 1952 års lag ger utrymme för att låta sådan utredningshäktning fortgå under ca fyra veckor, medan RB:s regler bara tillåter en vecka (2 § 1952 års lag).
Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i 27 kap. 2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år (3 §).
Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m. enligt 27 kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 §). Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa fall.
De tidigare reglerna i 27 kap. 16 § RB om telefonavlyssning har genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989 ersatts av bestämmelsen om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 18--24 §§ RB). Samtidigt ändrades 5 § i 1952 års lag, som innehåller kompletterande regler, för att passa in i det nya systemet (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313, SFS 1989:650).
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelanden som befordras av televerket till och från viss telefonapparat eller annan teleanläggning i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet således användas också för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet lämnas av televerket om samtal eller andra telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.
Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse och stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning gäller att det skall föreligga skälig misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig teleövervakning får användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än sex månader och vid narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.
1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt RB. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet.
För en beskrivning av den praktiska tillämpningen av teleavlyssning i säkerhetspolisens verksamhet hänvisas till SOU 1990:51 s. 88 f och där angivna läseställen.
I motionerna yrkas avslag på regeringens förslag att 1952 års lag skall ges fortsatt giltighet under år 1991. Motionärerna hänvisar till att det inte är visat att det finns behov av den reglering som ges i 1952 års lag.
I propositionen redovisas att säkerhetspolisen i en skrivelse till justitiedepartementet i september 1990 anfört bl.a. att 1952 års lag utgör en nödvändig grund för den verksamhet som säkerhetspolisen bedriver och att det är av utomordentlig vikt för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs. Föredragande statsrådet uttalar i propositionen att hon i likhet med säkerhetspolisen anser att lagen fortfarande behövs och att dess giltighetstid bör förlängas.
Utskottet vill för sin del först nämna att behovet av den reglering som 1952 års lag innehåller inte ifrågasatts vid något tillfälle under riksdagsbehandlingen av frågorna om fortsatt giltighet av lagen alltsedan saken första gången behandlades av utskottet år 1972 (JuU 1972:13). I utredningssammanhang har det tvärt om hävdats att det finns skäl att arbeta in bestämmelserna i RB. T.ex. utalar SÄPO-kommittén i sitt slutbetänkande att det numera får anses vara visat att det föreligger ett permanent behov av sådana särskilda möjligheter till tvångsmedelsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller (se SOU 1990:51 s. 145 och SOU 1984:54 s. 249). En annan sak är att kommittén förordar att frågan om samordning med RB bör anstå i avbidan på beredningen av andra förslag.
Utskottet ansluter sig till justitieministerns och säkerhetspolisens bedömning. 1952 års lag bör ges fortsatt giltighet i enlighet med regeringens förslag. Motionerna avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:23 och med avslag på motionerna 1990/91:Ju9 och 1990/91:Ju10 antar det vid propositionen fogade förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
Stockholm den 20 november 1990
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s), Christina Pettersson (s), Birgit Henriksson (m) och Alf Eriksson (s).
Särskilt yttrande
Berith Eriksson (v) och Krister Skånberg (mp) anför:
När det gäller riksdagens insyn i tillämpningen av 1952 års tvångsmedelslag, dvs. en del av säkerhetspolisens verksamhet, skall noteras att utskottet i sitt initiativärende år 1982 om parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning (JuU 1981/82:54) från den där efterlysta årliga redovisningen till riksdagen (jfr utskottets denna dag justerade betänkande 1990/91:JuU6 om teleavlyssning m.m.) undantog sådana brottmål som avses med 1952 års lag. I detta hänseende uttalade utskottet att utskottet härvidlag liksom eljest självt kan inhämta den information som anses behövlig (jfr prop. 1975/76:202 s. 26). I sammanhanget kan erinras om att utskottet år 1989 vid övervägande av riktlinjer för statsmakternas styrning av säkerhetspolisen -- där det bl.a. gällde återkommande beslut av riksdagen rörande organisatoriska frågor och frågor om verksamhetens inriktning -- uttalade att utskottet såsom dittills kan inhämta underlag för sitt ställningstagande i särskild ordning (1988/89:JuU21 s. 8). Det bör här också nämnas att utskottet regelsmässigt med viss periodicitet brukat inhämta upplysningar i här aktuella hänseenden vid besök hos säkerhetspolisen eller vid hearing med företrädare för säkerhetspolisen.
Vi vill här framhålla att vi framgent avser att noggrant uppmärksamma frågan om den parlamentariska insynen i säkerhetspolisens arbete och därmed tillämpningen av 1952 års lag samt att vi i sådant syfte kommer att initiera besök av utskottet hos säkerhetspolisen.
Det är mot den här tecknade bakgrunden som vi avstått från att yrka avslag på regeringens förslag om fortsatt giltighet av 1952 års lag.