Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.
Betänkande 1991/92:SoU20
Socialutskottets betänkande
1991/92:SOU20
Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.
Innehåll
1991/92
SoU20
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1991/92:148 om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården m.m., två motioner som väckts med anledning av propositionen och en motion som väckts under allmänna motionstiden.
Utskottet har inhämtat yttrande från konstitutionsutskottet över en av motionerna.
Socialutskottet tillstyrker propositionen. Samtliga motioner avstyrks.
Propositionen
I proposition 1991/92:148 om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m. har regeringen (socialdepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.,
2. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
3. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
4. lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1991/92:So28 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valet av ledamöter till förtroendenämnd.
1991/92:So29 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur kommunerna klarat frikommunförsöken enligt vad i motionen anförts om en seriös utvärdering av försöken.
Motion väckt under allmänna motionstiden 1992
1991/92:So245 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvarsfrågor i kommunal äldreomsorg.
Utskottet
Allmänt om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården
Bakgrund
Lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården tillkom mot bakgrund av de önskemål som under flera år framförts i olika sammanhang -- bl.a. genom motioner i riksdagen -- om insatser från samhällets sida för att förbättra möjligheterna till kontakt och information mellan å den ena sidan patienterna och å den andra sidan sjukvårdshuvudmännen och de anställda inom hälso- och sjukvården.
När lagen antogs beslutade riksdagen att verksamheten skulle pågå som försöksverksamhet i fem år för att sedan utvärderas inför ett slutligt ställningstagande till utformningen på längre sikt (SoU 1979/80:16, rskr. 130).
Den arbetsgrupp inom socialdepartementet som utvärderat försöksverksamheten med förtroendenämnder föreslog i sin rapport (Ds S 1984:16) bl.a. att verksamheten med förtroendenämnder skulle permanentas och även i fortsättningen vara lagreglerad samt utvidgas något.
Giltighetstiden för den lag som reglerar försöksverksamheten med förtroendenämnder förlängdes först med ett år till utgången av juni 1986 (prop. 1984/85:181, SoU28, rskr. 400) och därefter ytterligare en gång att gälla tills vidare (prop. 1985/86:136, SoU21, rskr. 218).
Skälen till förlängningarna angavs vara att socialberedningens förslag i betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten bedömdes vara av den karaktären att de skulle bli av betydelse för förtroendenämndernas verksamhet. Riksdagen har sedermera beslutat om en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård m.m. (prop. 1990/91:58, SoU13, rskr. 329 resp. JuU34, rskr. 330). Den nya lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari 1992, innebär bl.a. att det för tvångsvårdade patienter inom psykiatrin skall utses stödpersoner. Enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård skall dessa stödpersoner utses av den nämnd som avses i lagen om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården.
Riksdagen har därutöver under senare tid fattat andra beslut som har en särskild betydelse vid bedömningen av förtroendenämndernas fortsatta verksamhet, nämligen den generella kommunrättsliga reformen och kommunernas ökade roll på hälso- och sjukvårdsområdet.
Enligt den nya kommunallagen (1991:900), som trädde i kraft den 1 januari 1992, får kommunerna och landstingen ökad frihet att organisera sin nämndverksamhet (prop. 1990/91:117, KU38, rskr. 360). På det specialreglerade området innebär detta att kraven på obligatoriska nämnder har slopats. Av lagstiftningen på de skilda specialområdena bör det i stället, enligt förarbetena till den nya kommunallagen, framgå att det i varje kommun resp. landsting skall finnas ett eller flera ansvariga politiska organ för resp. verksamhetsområde. För de fakultativa nämndernas del innebär den ökade friheten att uppgifterna kan fördelas på flera nämnder. Organisationsfriheten innefattar också en frihet att bestämma att vissa nämnder skall verka på lokal nivå.
För närvarande skall förtroendenämnder finnas i landsting och i kommuner som inte ingår i ett landsting. På hälso- och sjukvårdsområdet har kommuner som ingår i ett landsting efter hand fått allt större uppgifter. Kommunerna har sålunda fr.o.m. den 1 januari 1992 ålagts ett samlat ansvar för långvarig service och vård för äldre och handikappade (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97).
Riksdagen har vidare beslutat att en försöksverksamhet med kommunalt huvudmannaskap för primärvård skall få bedrivas fr.o.m. år 1992 till utgången av år 1996 (prop. 1990/91:121, SoU21, rskr. 362). Enligt lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård kan en kommun överta landstingets skyldighet att erbjuda viss hälso- och sjukvård (primärvård) om landstinget och kommunen är överens om det och socialstyrelsen lämnat sitt medgivande.
Vid den bedömning av frikommunförsöket som riksdagen nyligen har tagit ställning till (prop. 1991/92:13, KU6, rskr. 31) har riksdagen också beslutat att kommuner som ingår i ett landsting på försök skall få bedriva primärvård utan att huvudmannaansvaret övergår på kommunen (entreprenadverksamhet). Denna försöksverksamhet regleras i lagen (1985:1089) om försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område (senast ändrad 1991:1590). Även i detta fall skall socialstyrelsen lämna medgivande till försöksverksamheten.
Propositionen
I propositionen föreslås en ny lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m. Förslaget innebär att den verksamhet som förtroendenämnderna inom hälso- och sjukvården har bedrivit enligt en särskild lagstiftning sedan år 1980 nu läggs fast i en ny lag. Verksamheten, som för närvarande omfattar den hälso- och sjukvård som ett landsting och en kommun som inte ingår i ett landsting ombesörjer enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), föreslås utvidgad till att omfatta även folktandvården.
Mot bakgrund av kommunernas ökade ansvar på hälso- och sjukvårdsområdet föreslås vidare att det även inom den kommunala hälso- och sjukvården skall finnas nämnder med motsvarande uppgifter som inom landstingens hälso- och sjukvård. En kommun inom ett landsting skall dock kunna överlämna denna uppgift till landstinget om kommunen och landstinget är överens om detta.
Enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård har de nuvarande förtroendenämnderna till uppgift att utse stödpersoner för patienterna inom den psykiatriska tvångsvården. Enligt förslaget skall det i den nya lagen föreskrivas vilka av förvaltningslagens särskilda handläggningsregler vid bl.a. myndighetsutövning mot en enskild som skall gälla vid nämndernas handläggning av ärenden om stödpersoner. Den nya lagen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1992.
Lagförslagen
Utskottet tillstyrker de i propositionen framlagda förslagen till lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m., lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Kommunernas ansvar i äldrevården
I motion 1991/92:So245 av Bertil Persson (m), som avlämnades under den allmänna motionstiden, anförs att när äldre patienter tidigare vårdades på långvårdskliniker och sjukhem i sjukvårdens regi fanns ett säkerhetssystem i form av bl.a. lokala förtroendenämnder uppbyggt. Det finns anledning att se över ansvarsfrågorna i den nya organisationen med kommunal äldrevård, anser motionären.
Riksdagen beslutade i december 1990, som tidigare nämnts, om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. Kommunerna har genom beslutet fått ett utvidgat ansvar för långvarig service och vård till äldre och handikappade. Reformen har inneburit bl.a. att kommunerna övertagit vissa sjukhem och andra vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård. Vid de sjukhem och motsvarande inrättningar som kommunerna övertagit liksom vid övriga särskilda boendeformer för service och omvårdnad, vid bostäder med särskild service och vid kommunala dagverksamheter har kommunerna skyldighet att erbjuda den hälso- och sjukvård som de enskilda behöver. Kommunernas skyldighet omfattar dock inte läkarinsatser.
I proposition 1990/91:14 berördes frågan om förtroendenämnder inom kommunernas hälso- och sjukvård (avsnitt 5.7). Det föredragande statsrådet gjorde då den bedömningen att frågan om förtroendenämnder inom denna hälso- och sjukvård borde tas upp i anslutning till att ställning skulle tas till frågan om permanentning och utbyggnad av då gällande lagstiftning om landstingskommunala förtroendenämnder.
Riksdagen bereddes i propositionen tillfälle att ta del av vad som anfördes i propositionen om de kommunala förtroendenämnderna. Socialutskottet hade ingen erinran mot vad som anfördes i propositionen i denna del och föreslog att regeringens uttalande därvidlag inte skulle föranleda något uttalande från riksdagens sida (SoU9 s. 65).
I den nu aktuella propositionen föreslås att det även inom den hälso- och sjukvård som en kommun ansvarar för skall finnas nämnder med motsvarande uppgifter som inom landstingens hälso- och sjukvård. En kommun inom ett landsting skall dock kunna överlämna denna uppgift till en nämnd hos landstinget med förtroendenämndsuppgifter. En förutsättning är att kommunen och landstinget är överens om detta. Kommunen får i sådant fall lämna ekonomiskt bidrag till landstinget.
Såvitt gäller äldreomsorgen nämns i propositionen att det är ett område där det kan vara lämpligt med en samarbetslösning mellan landsting och kommuner för förtroendenämndsverksamheten, eftersom patientärenden ofta rör både sådan vård som ett landsting ansvarar för och sådan som kommunen ansvarar för, och det kan vara onödigt försvårande för patienten att behöva vända sig till olika huvudmän.
Utskottet gör följande bedömning.
Syftet med motion So245 (m) får anses tillgodosett med propositionens förslag. Motionen avstyrks därför.
Valet av ledamöter
I motion 1991/92:So28 av Gullan Lindblad (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om valet av ledamöter till förtroendenämnd. För att vidmakthålla en så stor integritet och frihet som möjligt för förtroendenämndsledamöter bör huvudmannen inte välja personer som sitter i landstingsstyrelse/förvaltningsutskott, direktion, kommunstyrelse eller socialnämnd till ledamöter i förtroendenämnd, anser motionären.
Kommuner och landsting har, med den nya kommunallagen, fått en ökad frihet att bestämma vilka nämnder som skall finnas. I princip får kommuner och landsting själva besluta om vilka nämnder som skall finnas för att fullgöra uppgifter på de specialreglerade områdena och om nämndernas inbördes förhållanden.
När det gäller valbarhet stadgas i 4 kap. 6 § andra stycket kommunallagen att den som är chef för en förvaltning som hör till en nämnds verksamhetsområde inte får väljas till ledamot eller ersättare i nämnden. Den dåvarande regeringen ansåg (prop. 1990/91:117, s. 59) att det i första hand ankom på de politiska partierna att vid nomineringarna bedöma lämpligheten i olika avseenden hos kandidaterna till kommunala uppdrag. Emellertid anges att valbarhetshindret för förvaltningscheferna har principiell betydelse, eftersom det understryker kravet på förvaltningarnas objektivitet. I samband med riksdagsbehandlingen kommenterades inte närmare förslaget i propositionen i denna del. Konstitutionsutskottet tillstyrkte förslaget (1990/91:KU38, s. 47). Riksdagen följde utskottet (rskr. 360).
I propositionen föreslås att landstingen och kommunerna enligt lag skall vara skyldiga att ha en eller flera nämnder med uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena kräver. För en sådan nämnd skall gälla vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen.
I anslutning till avsnittet om verksamhetens omfattning i det nu aktuella förslaget berörs emellertid några frågor som gäller den praktiska förtroendenämndsverksamheten. Därvid sägs bl.a. att det är viktigt med ett så obyråkratiskt och snabbt arbetssätt som möjligt hos nämnderna. Arbetsfördelningen mellan nämnderna och deras tjänstemän bör syfta till att åstadkomma en smidig handläggning av patientärendena, i stor utsträckning genom personliga kontakter, och till att ge nämnderna utrymme att inrikta sig på de principiella frågorna och det förebyggande arbetet. Problem som uppkommer bör i första hand lösas så nära den vårdande verksamheten som möjligt. Nämnderna bör därför vid klagomål undersöka vilka kontakter som har tagits och om det är möjligt med direktkontakt mellan patienten och berörd hälso- och sjukvårdspersonal. Är relationerna sådana att detta inte är möjligt kan ett alternativ vara att patienten får knyta en ny vårdkontakt. Nämnderna bör i sådana fall medverka till detta och hjälpa patienten till rätta. Framställer patienten uttryckligt önskemål om att göra en anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) i ett ärende som faller under HSAN:s prövningsområde bör nämnden informera om vad en anmälan bör innehålla samt i övrigt på lämpligt sätt bistå patienten. Med den spännvidd förtroendenämndsverksamheten har finns det ett behov både för nämndernas ledamöter och handläggare av fortbildning inom olika områden. Återkommande kontakter nämnderna emellan bör vara av värde för att ge dem möjlighet att ta del av varandras erfarenheter och diskutera gemensamma problem, heter det slutligen i propositionen.
Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande bl.a. att något hinder mot att förtroendenämndsverksamheten läggs på redan befintliga nämnder inte finns. Eftersom de ärenden som handläggs inom ramen för denna verksamhet ofta torde vara av känslig natur är det särskilt angeläget att det inte förekommer någon omständighet som kan rubba allmänhetens förtroende för verksamheten eller för ledamöternas integritet. Konstitutionsutskottet har i sammanhanget erinrat om syftet bakom bestämmelserna i 3 kap. 5 § kommunallagen som avser att förhindra att sinsemellan svårförenliga funktioner handläggs inom en och samma nämnd. Det kan mot denna bakgrund -- såsom också motionären framhåller -- i och för sig ifrågasättas om det är lämpligt att till ledamöter i nämnder med förtroendenämndsverksamhet utse personer som också är ledamöter i sådana organ som anges i motionen. I förarbetena till den nya kommunallagen har det emellertid understrukits att det i första hand ankommer på de politiska partierna att vid nomineringarna bedöma lämpligheten i olika avseenden hos kandidaterna till kommunala uppdrag. Mot denna bakgrund anser konstitutionsutskottet att övervägande skäl talar för att inte införa sådana begränsningar i fråga om valet av ledamöter till de aktuella nämnderna som förordas i motionen och avstyrker densamma.
Socialutskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar konstitutionsutskottets inställning och avstyrker därmed motion So28 (m).
Försöksverksamhet med kommunal distriktstandvård
Bakgrund
Tandvårdslagen (1985:125), som har karaktär av en målinriktad ramlag med tonvikt på förebyggande åtgärder, ger landstingen ansvaret att erbjuda tandvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Landstingen ges ett betydande utrymme att anpassa verksamheten till de särskilda behoven och förutsättningarna.
Riksdagen har tidigare uttalat sig för en försöksverksamhet inom tandvårdsområdet, som skulle ha inneburit en förändring av huvudmannaansvaret. Enligt lagen (1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens område kan regeringen medge att Jämtlands läns landsting och Östersunds kommun på försök gemensamt får fullgöra uppgifter inom socialtjänsten, viss hälso- och sjukvård (primärvård) samt verksamheten med särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. I samband med lagens tillkomst gav riksdagen regeringen till känna att det i och för sig vore värdefullt om försöksverksamheten kom att omfatta även tandvård (1988/89:KU6, rskr. 13) men landstinget och kommunen hade i det fallet inte för avsikt att ta med tandvården i försöket. Hittills bedriven försöksverksamhet har således inte omfattat tandvård.
I vissa delar av landet, där huvudmännen är intresserade av att delta i försöksverksamhet med kommunalt huvudmannaansvar för primärvården är den s.k. distriktstandvården organisatoriskt integrerad med primärvården. Detta gäller t.ex. Hallands, Jämtlands, Skaraborgs och Älvsborgs läns landsting. Älvsborgs läns landsting och Ale kommun deltar sedan den 1 januari 1992 i försöksverksamheten med kommunal primärvård. Dessa huvudmän har också uttalat önskemål om att även distriktstandvården skall få ingå i försöksverksamheten. För att försöksverksamheten skall kunna genomföras måste dock landstinget, enligt nuvarande lagreglering, genomföra en organisationsförändring av den primärvård man hittills utvecklat och anpassat efter de aktuella behoven hos befolkningen i området. Alternativt kan kommunerna inom ramen för försöksverksamheten ges möjlighet att med huvudmans ansvar överta även landstingens skyldighet att erbjuda viss tandvård, s.k. distriktstandvård.
Propositionen
I propositionen föreslås att kommunerna inom ramen för försöksverksamhet med kommunal primärvård ges befogenhet att även erbjuda viss tandvård, s.k. distriktstandvård. Om ett landsting och en kommun har kommit överens om att kommunen med huvudmans ansvar skall överta landstingets skyldighet att erbjuda viss hälso- och sjukvård (s.k. primärvård) enligt lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård, skall kommunen även kunna överta den av landstinget bedrivna distriktstandvården. Socialstyrelsen skall lämna sitt medgivande härtill.
Med distriktstandvård avses i detta sammanhang den verksamhet som bedrivs av landstinget enligt tandvårdslagen som en organisatoriskt integrerad del av primärvården och som enbart har en hel kommun eller del av sådan som upptagnings- eller betjäningsområde.
Försöksverksamhet med kommunal primärvård som inkluderar även distriktstandvård föreslås reglerad genom en ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
Lagförslaget
Utskottet tillstyrker det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård.
Motionen
I motion 1991/92:So29 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att riksdagen begär en utredning om hur kommunerna klarat frikommunförsöken enligt vad i motionen anförts om en seriös utvärdering av försöken. Motionärerna tar upp behovet av en utvärdering av de omfattande frikommunförsöken med olika kommunala verksamhetsformer, varav nu regeringen öppnar för ytterligare försök där kommunerna också kan ta över distriktstandvården. Motionärerna anser att kommunförsöken hittills är mycket illa redovisade och vidare att det finns en gräns för vad kommunerna kan ta till sig med krympande ekonomiska resurser.
I sitt betänkande 1990/91:SoU21 om primärkommunalt huvudmannaansvar för primärvården m.m. behandlade utskottet bl.a. en motion med begäran om att riksdagen skulle besluta om dels en begränsning av försöksverksamheten, dels en utvärdering av densamma innan ytterligare beslut fattades. Utskottet anförde bl.a. följande.
Utskottet erinrar inledningsvis om sitt uttalande i samband med beslutet om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. att det är nödvändigt att öppna möjligheter även för en mer omfattande förändring av huvudmännens ansvarsområden. Den föreslagna försöksverksamheten med kommunal primärvård får sålunda inte utformas på ett sådant sätt att den förhindrar andra önskvärda förändringar och reformer. -- -- --
Som framgått i det föregående avvisade utskottet i betänkandet 1990/91:SoU9 tanken på att en försöksverksamhet med primärkommunalt ansvar för primärvården skulle begränsas till ett fåtal kommuner. Utskottet ansåg att det borde öppnas möjlighet för alla landsting och kommuner som är ense om det att ingå i en försöksverksamhet med primärkommunal primärvård. Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker följaktligen yrkande 1 i motion So62 (v) att försöksverksamheten bör begränsas till fem kommuner. De försöksverksamheter som kommer till stånd skall givetvis utvärderas. Någon anledning att uppställa sådana begränsningar för fortsatta försök som i yrkande 2 i samma motion finns inte. Motionsyrkandet avstyrks. Riksdagen följde utskottet (rskr. 362).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser det värdefullt att försöksverksamhet med kommunal primärvård även skall kunna inkludera distriktstandvård. Utskottet har i det föregående tillstyrkt propositionens förslag härom och avstyrker därför motion So29 (v).
Hemställan
Utskottet hemställer1. beträffande lagförslagen rörande förtroendenämndsverksamheten att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till a. lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m., b. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, c. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 2. beträffande ansvarsfrågor inom kommunernas äldrevård att riksdagen avslår motion 1991/92:So245, 3. beträffande valet av ledamöter att riksdagen avslår motion 1991/92:So28, 4. beträffande lagbestämmelser om distriktstandvård att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård, 5. beträffande utvärdering av frikommunförsöken att riksdagen avslår motion 1991/92:So29.
Stockholm den 12 maj 1992 På socialutskottets vägnar Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Jan Andersson (s), Johan Brohult (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), Martin Nilsson (s), Maud Ekendahl (m) och Chatrine Pålsson (kds).
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga 1
Konstitutionsutskottets yttrande 1991/92:KU2y Bilaga 2 Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.
Till socialutskottet
Till socialutskottet har hänvisats proposition 1991/92:148 om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m. Förslaget innebär att den verksamhet som förtroendenämnderna inom hälso- och sjukvården har bedrivit enligt en särskild lagstiftning sedan år 1980 nu läggs fast i ny lag. Verksamheten föreslås utvidgad till att omfatta även folktandvården. Vidare föreslås att även inom den kommunala hälso- och sjukvården skall finnas nämnder med motsvarande uppgifter som inom landstingens hälso- och sjukvård. En kommun inom ett landsting skall dock kunna överlämna denna uppgift till landstinget om kommunen och landstinget är överens om detta.
Socialutskottet har beslutat att från konstitutionsutskottet inhämta yttrande över en motion som väckts med anledning av propositionen, nämligen motion 1991/92:So28 av Gullan Lindblad (m).
I motionen framhålls att till ledamöter i förtroendenämnd inte bör väljas personer som sitter i landstingsstyrelse/ förvaltningsutskott, direktion, kommunstyrelse eller socialnämnd. En sådan begränsning behövs för att vidmakthålla en så stor integritet och frihet som möjligt för förtroendenämndsledamöter. Motionären yrkar att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om valet av ledamöter i förtroendenämnd.
Utskottet
Av propositionen (s. 13) framgår att de aktuella nämnderna skall förmedla information och ge stöd och hjälp i olika former till patienter. Nämnden skall verka för att patienternas rättigheter tas till vara och deras integritet skyddas. Den har även till uppgift att för de ansvariga påpeka eventuella behov av resurser inom ett visst område. Erfarenheterna från den hittillsvarande verksamheten med förtroendenämnder har enligt propositionen visat att den varit värdefull och fyllt ett behov. Enligt föredragande statsrådet verkar nämnderna nära vården och kan hjälpa till att på ett informellt, snabbt och smidigt sätt lösa olika problem som kan uppkomma vid den enskilda människans kontakter med hälso- och sjukvården.
Enligt propositionen har klagomål som inte faller under patientförsäkringen liksom förfrågningar från patienter och anhöriga inte sällan sin grund i missförstånd eller bristande information till den enskilde. En ytterligare kontakt med personalen kan många gånger vara tillräcklig för att komma till rätta med problemet. Problem kan också lösas genom att en missnöjd patient hänvisas till en annan läkare eller genom att fortsatt vård ges på ett annat sjukhus. När personalen inom vården av något skäl inte själv kommer till rätta med patientens klagomål har de aktuella nämnderna en viktig roll som förmedlare av kontakter och information. Genom sin ställning har nämnderna också goda möjligheter att på det lokala planet ta initiativ till eller annars verka för de ändringar inom vården som bedöms erforderliga. Fr.o.m. 1986 har hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd fått möjlighet att till sjukvårdshuvudmännen överlämna ärenden som rör klagomål över brister i kontakten mellan patient och hälso- och sjukvårdspersonalen eller något annat liknande förhållande, då det är uppenbart att någon disciplinär åtgärd inte kan komma i fråga.
Frågan om de s.k. fakultativa specialreglerade nämndernas -- bl.a. hälso- och sjukvårdsnämndernas -- ställning i landstingen behandlades i förarbetena (prop. 1990/91:117 s. 39 f.) till den nya kommunallagen (1991:900). Enligt regeringens mening hade utvecklingen nått det stadiet att alla kommuner och landsting borde ges möjlighet att organisera sin verksamhet på ett friare sätt. De borde således själva kunna bestämma hur de ville fördela sina uppgifter på olika kommunala nämnder. Detta synsätt byggde på en stark tilltro till kommunernas och landstingens förmåga att ta ansvar för de samhällsuppgifter som statsmakterna hade tilldelat dem. Regeringen underströk vikten av att kommunerna när de väljer organisationsform för den specialreglerade verksamheten särskilt beaktar att myndighetsutövningen ställer särskilda krav i fråga om kompetens och integritet. Mot bakgrund av att uppgifter från olika verksamhetsområden skulle kunna läggas samman i en och samma nämnd framhölls att man inte skulle behöva befara att det uppstod oförenliga myndighetsroller. Tvärtom underströks att det är en normal uppgift för ett politiskt organ att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen. För att förhindra att vissa sinsemellan svårförenliga funktioner läggs inom en och samma nämnd togs en bestämmelse i detta avseende in i kommunallagen.
Den nya kommunallagen innehåller i huvudsak samma valbarhetshinder som tidigare gällde. Enligt 4 kap. 6 § kommunallagen är den som är anställd hos en kommun eller ett landsting för att ha den ledande ställningen bland personalen inte valbar till fullmäktige eller nämnder. Vidare gäller valbarhetshinder för förvaltningschefer i fråga om uppdrag i nämnd inom det egna ansvarsområdet. I förarbetena (prop. 1990/91:117 s. 59) underströks att det i första hand ankommer på de politiska partierna att vid nomineringarna bedöma lämpligheten i olika avseenden hos kandidaterna till kommunala uppdrag.
Genom den nya kommunallagen har förvaltningslagens regler om sakägarjäv, intressejäv, ställföreträdarjäv, ombudsjäv och delikatessjäv gjorts tillämpliga i hela den kommunala förvaltningen. Dock har införts vissa särregler som bl.a. gäller då ärenden först handläggs i en nämnd och sedan i en annan nämnd. I 6 kap. 27 § andra stycket kommunallagen stadgas således att delikatessjäv inte skall anses föreligga enbart på grund av att den som handlägger ett ärende hos en nämnd tidigare har deltagit i handläggningen av ärendet hos en annan nämnd. Särreglerna infördes bl.a. för att en förtroendevald som samtidigt har uppdrag i både styrelsen och en annan nämnd inte skulle kunna hindras från att delta i handläggningen av ett ärende i styrelsen, om ärendet tidigare har handlagts i nämnden. De ärenden som handläggs i styrelsen är dock sällan partsärenden i den meningen att de berör nämnden som sådan. Frågan om opartiskhet saknar enligt propositionen uppenbarligen i de flesta fall betydelse, och undantagsregeln i 6 kap. 26 § kommunallagen om bortseende av jäv bör då kunna tillämpas.
Utskottet får anföra följande:
Enligt propositionens förslag till lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården skall för den hälso- och sjukvård och den tandvård som ett landsting eller en kommun ansvarar för enligt författningar finnas en eller flera nämnder med uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena kräver. Något hinder mot att verksamheten läggs på redan befintliga nämnder finns inte.
De ärenden som handläggs inom ramen för förtroendenämndsverksamheten torde ofta vara av känslig natur. Det är därför särskilt angeläget att det inte förekommer någon omständighet som kan rubba allmänhetens förtroende för verksamheten eller för ledamöternas integritet. Konstitutionsutskottet vill i sammanhanget också erinra om syftet bakom bestämmelserna i 3 kap. 5 § kommunallagen som avser att förhindra att sinsemellan svårförenliga funktioner handläggs inom en och samma nämnd.
Det kan mot denna bakgrund -- såsom också motionären framhåller -- i och för sig ifrågasättas om det är lämpligt att till ledamöter i nämnder med förtroendenämndsverksamhet utse personer som också är ledamöter i sådana organ som anges i motionen.
Konstitutionsutskottet vill emellertid hänvisa till att den friare nämndorganisation som gäller sedan den 1 januari 1992 bygger på en stark tilltro till kommunernas och landstingens förmåga att ta ansvar för de samhällsuppgifter som statsmakterna tilldelat dem samt till att det i förarbetena till den nya kommunallagen understrukits att det i första hand ankommer på de politiska partierna att vid nomineringarna bedöma lämpligheten i olika avseenden hos kandidaterna till kommunala uppdrag.
Enligt konstitutionsutskottets mening talar mot den angivna bakgrunden övervägande skäl för att det inte införs sådana begränsningar i fråga om valet av ledamöter till de aktuella nämnderna som förordas i motionen. Konstitutionsutskottet avstyrker således motion 1991/92:So28.
Stockholm den 7 maj 1992
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Hans Nyhage (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s), Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Henrik S Järrel (m), Elvy Söderström (s), Björn von der Esch (m) och Christina Linderholm (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motioner 2 Motioner väckta med anledning av propositionen 2 Motion väckt under allmänna motionstiden 1992 2 Utskottet 2 Allmänt om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården 2 Bakgrund 2 Propositionen 4 Lagförslagen 4 Kommunernas ansvar i äldrevården 4 Valet av ledamöter 5 Försöksverksamhet med kommunal distriktstandvård 7 Bakgrund 7 Propositionen 8 Lagförslaget 8 Motionen 8 Hemställan 9 Bilaga 1: I propositionen framlagda lagförslag 11 Bilaga 2: Konstitutionsutskottets yttrande 1991/92:KU2y 17