Försvarsutskottets betänkande med anledning av motion om en reglering av försvarets transportflygningar för civila ändamål (Betänkande 1974:FöU28 Försvarsutskottet)

Försvarsutskottets betänkande nr 28 år 1974 FöU 1974:28

Nr 28

Försvarsutskottets betänkande med anledning av motion om en reglering
av försvarets transportflygningar för civila ändamål.

I motionen 1974:663 av herr Danell (m) har hemställts att riksdagen hos
Kungl. Majit anhåller om utfärdande av föreskrifter i syfte att reglera försvarets
möjligheter att utföra flygtransporter för civila intressen.

Överbefälhavaren har yttrat sig över motionen.

Gällande bestämmelser

Luftfartslagen (1957:297) reglerar närmast den civila luftfarten inom riket
och - i viss utsträckning - civil luftfart med svenska luftfartyg utom riket.
I fråga om luftfart med svenska militära luftfartyg samt om militära flygplatser
och annan militär markorganisation hänvisas i 15 kap. 1 § till bestämmelser
som meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigar.
Vissa bestämmelser i luftfartslagen (9 kap. och delvis 10 och 11 kap.) gäller
dock även för militär luftfart. Beträffande luftfart med svenska luftfartyg
som, utan att vara militära, nyttjas uteslutande för statsändamål och inte
för affärsdrift gäller luftfartslagens bestämmelser med undantag för 11 kap.
3-6 §§ som avser luftpanträtt.

Bestämmelserna i luftfartskungörelsen (1961:558) äger inte utan särskilt
stadgande tillämpning på luftfart med svenska militära luftfartyg eller på
militära flygplatser och annan militär markorganisation eller eljest på militär
utbildning eller annan verksamhet inom försvarsmakten.

På det militära området gäller de ordnings- och säkerhetsföreskrifter för
militär flygning (OSF) - utgåva 1965 -som fastställts av chefen för flygvapnet
på uppdrag av överbefälhavaren. För de fall då militära luftfartyg behöver
användas för civila ändamål - flygräddning m. m. - finns särskilda bestämmelser
meddelade.

Föreskrifter angående militär medverkan i civil verksamhet återfinns i
17 kap. tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK),som bl. a. reglerar militär
medverkan vid sjöräddning, flygräddning och fjällräddning samt vid sjuktransport
m. m. För den militära räddningstjänsten i övrigt gäller föreskrifterna
i kungörelsen (1969:85, ändr. 1974:410) om militär räddningstjänst
m. m. Överbefälhavaren har den 11 november 1969 fastställt vissa tillämpningsföreskrifter
till kungörelsen.

För flygräddningstjänsten finns inrättad en räddningscentral vid flygvapnets
centrala flygtrafikledning (CEFYL). Det ankommer enligt 17:3 TjRK
på räddningscentralen att sätta i gång och leda efterforskning och undsättning

1 Riksdagen 1974. 10 sami. Nr 28

Föll 1974:28

av militära och civila luftfartyg och besättningar samt efterforskning och
undsättning med luftfartyg av saknade och nödställda fartyg m. m. Framställning
om hjälp kan göras från närmaste telestation.

Enligt 17:7 TjRK får militära luftfartyg med förare och övrig erforderlig
personal i särskilt viktiga och brådskande fall ställas till förfogande för sjuktransport,
transport för polismyndighet eller annat allmännyttigt ändamål.
Beslut om dylik medverkan får fattas av regementschef (motsvarande).

1 17:8 TjRK stadgas, att förband (avdelning) som övningsuppgift i utbildningsverksamheten
får utföra vägbyggnadsarbete, brobyggnadsarbete,
transportarbete eller annat arbete för civil myndighet, organisation, företag
eller enskild under förutsättning att arbetet är av otvetydigt värde för utbildningen.
Vid arbete av detta slag får militärt luftfartyg med förare och
övrig erforderlig personal ställas till förfogande. Arbete som avses i 17:8
TjRK får inte utföras om därigenom viss näringsidkare gynnas i konkurrens
med annan eller försvarsmakten kommer att framstå som konkurrent till
näringsidkare. Detta gäller dock inte vid arbete för statlig myndighet, som
inte är att hänföra till affärsdrivande verk, eller för frivillig försvarsorganisation.

För polisens flygverksamhet gäller föreskrifter som utfärdats av rikspolisstyrelsen
den 31 januari 1969. Enligt dessa får militärt luftfartyg inte disponeras
utan rikspolisstyrelsens särskilda tillstånd. Endast då det gäller verksamhet
enligt 17:7 TjRK får avvikelse härifrån ske.

Beslut om medverkan av luftfartyg vid transportarbeten enligt 17:8 TjRK
meddelas av försvarsgrenschef efter hörande av vederbörlig central förvaltningsmyndighet.
För armén och marinen blir det härvid fråga om helikopterflygningar.
Inom marinen har den 23 juni 1970 utfärdats särskilda
anvisningar för samverkan med marinens helikopterförband. Flygvapnets
medverkan i civila flygningar regleras genom föreskrifter som utfärdats den
24 oktober 1967.

Om ersättning för militär medverkan m. m. enligt 17 kap. TjRK gäller
enligt 17:28 TjRK föreskrifter som utfärdas av Kungl. Maj:t eller enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande av vederbörlig central förvaltningsmyndighet.
För flygvapnets del regleras ersättningsfrågan i nyssnämnda föreskrifter den
24 oktober 1967. Marinen tillämpar en särskild taxa för marinens helikoptrar.
För arméns del beslutas om ersättning i varje särskilt fall.

17 kap. TjRK kompletteras i vissa avseenden av bestämmelser som meddelats
i förvaltningsreglementet för krigsmakten (FRK) och de föreskrifter
och anvisningar för tillämpningen av FRK (Anv FRK) som utfärdats av
försvarets civilförvaltning efter samråd med överbefälhavaren, försvarsmaktens
centrala förvaltningsmyndigheter och riksrevisionsverket.

Enligt 19 § FRK får uthyrning eller utlåning av lös egendom samt tillhandahållande
av andra nyttigheter ske till statlig eller kommunal myndighet,
om härigenom inte uppstår större olägenhet eller kostnad för försvarsmakten.
Så får också ske till organisation, företag eller enskild under

FÖLJ 1974:28

förutsättning att åtgärden även tjänar ett försvarsfrämjande syfte eller eljest
är allmännyttig eller att särskilda skäl föreligger. Med uttrycket ”andra nyttigheter”
avses enligt 4:1 Anv FRK även tjänster när fordon, luftfartyg,
fartyg, båt eller arbetsredskap hyrs eller lånas ut med bemanning. Vid uthyrning
eller utlåning till annan än myndighet inom försvaret eller organisation
för frivilligt försvar skall försvarsmakten enligt samma stadgande
erhålla täckning för sina kostnader.

Aktuella frågor

Försvarets medverkan i civil verksamhet har, då det gäller transportflygningar,
mött invändningar från företrädare för civilflyget. Man har vänt
sig mot att militära helikoptrar och flygplan utfört transportflygningar i vad
man anser konkurrens med civila flygföretag. Vissa flygningar som utförts
av arméns helikopterskola i Boden har prövats av justitieombudsmannen
(1969 års ämbetsberättelse s. 157), som emellertid efter utredning låtit bero
vid vad i saken förekommit med motiveringen att transporterna över lag
utförts som övningar med ett inte obetydligt utbildningsvärde och utan
störande ingrepp i konkurrenshänseende.

Försvarets transportflygningar för civila intressenter har efter hand uppmärksammats
från flera håll. Det gäller såväl helikoptertransporter som
transporter med flygvapnets transportflygplan. I samband därmed har man
också tagit upp de ersättningsnormer som försvaret tillämpar vid transportuppdrag
varom här är fråga.

H elikoptertransporter

I skrivelse till försvarsministern den 18 november 1968 har Helikopterföretagens
riksförbund påkallat åtgärder för att i största möjliga utsträckning
förbehålla den civila marknaden åt de kommersiella helikopterföretagen.
Riksförbundet pekar på de ökade militära engagemangen, då det gäller civila
helikoptertransporter, och på deras prisbildande effekt. Skrivelsen utmynnar
i en hemställan som bl. a. går ut på en omarbetning av bestämmelserna
i 17 kap. TjRK. I en senare skrivelse den 29 maj 1969 har riksförbundet,
med hänvisning till sin framställning, anmärkt på vissa transporter som
arméns helikopterskola våren 1969 åtagit sig för domänverkets räkning.

Yttrande över riksförbundets framställning har avgetts av överbefälhavaren
den 3 februari, försvarets civilförvaltning och försvarets materielverk
den 27 juni och luftfartsverket den 20 augusti 1969. Enligt försvarets myndigheter
erfordras inte någon ändring av bestämmelserna i 17 kap. TjRK.
Däremot anses bestämmelserna i TjRK och FRK behöva ses över för att
man skall få bättre överensstämmelse dem emellan. Luftfartsverket menar
att tillämpningen av TjRK inte varit fullt tillfredsställande från civil synpunkt
men anser tillräckliga skäl dock inte föreligga att påkalla en ändring av be -

Föll 1974:28

stämmelserna.

1 en sammanfattande redogörelse, som överbefälhavaren har lämnat i
skrivelse till försvarsministern den 18 juli 1969, konstateras alt gällande
bestämmelser är restriktiva, att tillämpningen av dem genom order som
utfärdats inom försvarsmakten blivit ytterligare skärpt, att det ligger i försvarsmaktens
intresse att ha väl utvecklade civila helikopterföretag och att
inte konkurrera på den civila marknaden samt att det för försvarsmaktens
del är angeläget att det goda samarbetet med de civila helikopterföretagen
fortsätter.

Överbefälhavaren framhåller i skrivelsen att han inte har något att erinra
mot att enskilda civila helikopterföretag tar kontakt med berörda militära
myndigheter och skolor i de fall en obehörig inblandning befaras i civil
verksamhet. Eventuella missförstånd bör enligt överbefälhavaren på detta
sätt i de flesta fall kunna rättas till direkt. Detta är - konstaterar överbefälhavaren
- värdefullt inte minst för att säkerställa det ömsesidiga förtroendet
och den förståelse för varandras problem som måste finnas på
både militär och civil sida.

I skrivelse till industriministern den 20 mars 1970 har Helikopterföretagens
riksförbund i anslutning till en framställning från Sveriges geologiska undersökning
(SGU) tagit upp frågan om militär medverkan vid utförande
av vissa flygtransporter av malmletningsutrustning i övre Norrland. Riksförbundet
önskar få till stånd överläggningar med industridepartementet
i syfte att skapa enhetliga bestämmelser för civil och militär medverkan
i uppdrag av detta slag.

Över framställningen har yttrande avgetts av SGU den 15 juni 1970 och
riksrevisionsverket den 22 december 1971. SGU har för sin del förklarat
att verket endast sökt och erhållit tillstånd att utnyttja militära helikoptrar
i sådana fall då annan lösning av transportfrågan inte varit möjlig. Riksrevisionsverket
anser att det inte föreligger behov av en särskild branschöverenskommelse.

1 skrivelse till industridepartementet den 5 maj 1971 har riksförbundet
vidhållit att skäl alltjämt föreligger för överläggningar.

Efter ytterligare skriftväxling med riksförbundet har industridepartementet
den 17 maj 1972 överlämnat ärendet till försvarsdepartementet för handläggning.

Helikopterföretagens riksförbund har sedermera vänt sig till justitieombudsmannen
med anledning av de - enligt riksförbundet närmast kontinuerliga
- flyguppdrag som armén genom sin helikopterskola i Boden åtar
sig för vattenfallsverket, domänverket, SGU, Svenska turistföreningen m. fl.

I skrivelse den 22 maj 1973 hemställer riksförbundet att justitieombudsmannen
med förtur skall undersöka huruvida dessa flygningar står i överensstämmelse
med gällande bestämmelser i 17:8 TjRK. Riksförbundet anser
sig med fog kunna göra gällande att helikopterskolan inte tillräckligt beaktat
de möjligheter till samövningar med andra militära enheter som förelegat
utan oftare än vad som är försvarligt tillgripit civila övningsobjekt.

FöU 1974:28

Riksförbundet, som av justitieombudsmannen beretts tillfälle att ta del
av utredningen i ärendet, har i skrivelse den 30 augusti 1974 hävdat att
utredningen inte tillfört ärendet något nytt i sak. Med anledning härav vidhåller
förbundet sin tidigare framställning.

I skrivelse till chefen för armén den 25 oktober 1973 har Helikopterföretagens
riksförbund påtalat att helikopterskolan i konkurrens med två
civila företag fått utföra ett uppdrag för SGU i trakten av Arjeplog. Kopia
av skrivelsen har av riksförbundet överlämnats till justitieombudsmannen
för kännedom.

Till justitieombudsmannen har också överlämnats kopia av en skrivelse
till överbefälhavaren vari professor Valter Schytt uttrycker farhågor för verksamheten
vid den s. k. Tarfalastationen, om helikopterskolans flygningar
för forskningsstationen upphör. Skrivelsen som är daterad den 22 augusti
1974 slutar med en hemställan att helikopterskolans chef bemyndigas att
efter samråd med militärbefälhavaren i Boden utföra transporter åt Tarfalastationen.
Professor Schytt framhåller bl. a. att Tarfalastationen inte i
något avseende är att betrakta som ett affärsdrivande verk och att helikopterskolans
insatser väsentligt bidrar till den glaciologiska forskningens
kvalitet här i landet.

Andra transportflygningar

I skrivelse till justitieombudsmannen den 10 november 1973 har trafikflygarna
Ulf Wiberg och Ulf Fogelclou ifrågasatt riktigheten av flygvapnets
agerande inom svensk yrkesmässig luftfart. Skrivelsen har närmast föranletts
av flygvapnets transportflygning för Sveriges Radio AB till Malta den 8-9
november 1973. Enligt Wiberg och Fogelclou är flygvapnets agerande lagstridigt
och i hög grad olämpligt av följande skäl: man uppfyller inte de
säkerhetskrav som ställs på civila operatörer, man har inte flygplan godkända
för civilt bruk och man tar betalt för sina tjänster utan att ha rättslig grund
för detta genom tillstånd till yrkesmässig luftfart enligt 87 § luftfartslagen.
De hemställer därför att justitieombudsmannen utreder nämnda förhållanden
och vidtar rättsliga åtgärder.

Chefen för flygvapnet har i yttrande den 14 december 1973 framhållit
att flygningen till Malta - liksom en flygning för LKAB:s räkning från
Bilbao i Spanien till Kiruna - har skett enligt bemyndigande av chefen
för försvarsdepartementet i generalorder den 19 oktober resp. den 7 november
1973. Flygvapnet bedriver enligt flygvapenchefen inte luftfart i förvärvssyfte.
De flygningar det här gäller är att hänföra till militär luftfart för vilken
flygvapenchefen enligt 15 kap. 1 § luftfartslagen och sin instruktion
(1968:411) äger meddela bestämmelser. Flygvapenchefen leder också flygsäkerhetstjänsten
inom försvarsmakten.

Chefen för flygvapnet erinrar i yttrandet om de fria ledighetsresor för
värnpliktiga som tillkommit genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 december

FöU 1974:28

1971. När det gäller flygresor skall i första hand försvarsmaktens flygplan
anlitas i den omfattning det är möjligt. SAS och Linjeflyg har åtagit sig
att transportera militär personal i den mån försvarsmakten inte har egen
kapacitet.

Luftfartsverket har för sin del inte heller funnit att den militära flygverksamhet
för civila ändamål, som påtalas av klagandena, ägt rum i strid
mot gällande bestämmelser. I yttrandet, som är daterat den 11 juni 1974,
har verket dock funnit anledning till följande erinringar mot verksamheten
som sådan:

Verket anser det angeläget, att denna verksamhet inte tillätes fortsätta
under nuvarande former utan möjlighet för verket att i egenskap av luftfartsmyndighet
ur flygsäkerhetssynpunkt kontrollera och övervaka densamma.
Det är inte heller tilltalande att denna militära verksamhet tillätes konkurrera
på den civila marknaden med flygpriser, som oftast betydligt understiger
de civila flygföretagens självkostnader. Dessa företag upplever konkurrensen
som illojal och den utgör en belastning på deras ekonomi, vilken
kan skada deras näringsutövning och indirekt försvåra deras möjligheter
att uppfylla ställda flygsäkerhetskrav.

Luftfartsverket hemställer i yttrandet om justitieombudsmannens stöd
i verkets strävanden att få en strikt gränsdragning för den militära flygverksamhetens
befattning med flygtransporter för civila ändamål.

Inom luftfartsverket har flygvapnets verksamhet på det civila området
påtalats av en befattningshavare vid luftfartsinspektionen, byrådirektör A.
Leibing. Denne har i en promemoria den 7 november 1973 framfört kritik
mot de civila flygningar varom här är fråga och ifrågasatt om försvaret
medvetet eller omedvetet bedriver luftfart i förvärvssyfte utan att inneha
vederbörligt tillstånd. Promemorian har föranlett vissa kontakter med bl. a.
kommunikationsdepartementet som redovisas i en inom luftfartsinspektionen
den 15 november 1973 upprättad promemoria.

Leibing har i en den 9 november 1973 diarieförd skrivelse till kommunikationsministern
utvecklat sin syn på flygvapnets engagemang i civila
sammanhang. Med hänvisning till sin förenämnda promemoria kräver Leibing
i skrivelsen en omedelbar utredning genom luftfartsinspektionen och
övriga berörda organ. Han anför vidare:

Det kan inte anses vara rimligt att flygvapnet på sätt här skett och sker
kan utföra vad som enligt gällande lagar och bestämmelser för civil luftfart
är definierat som luftfart i förvärvssyfte och under täckmantel av "utbildning
av militär personal” m. m. kan åtaga sig uppdrag som till alla delar är av
civil karaktär speciellt som detta dessutom sker med flygplan som saknar
civilt luftvärdighetsgodkännande. Den allmänna rättstryggheten och respekten
för de organ som satts att övervaka flygsäkerheten i landet är enligt
mitt förmenande försatta i en helt omöjlig situation.

I yttrande den 10 maj 1974 över Leibings framställning har luftfartsverket
ingående analyserat försvarets civila flygverksamhet. Denna flygverksamhet

FöU 1974:28

har - framhåller luftfartsverket - numera fått en omfattning, som inte förutsetts
vid luftfartslagens tillkomst och som inte torde ha varit lagstiftarens
mening att sanktionera. Det kan enligt luftfartsverket inte heller anses godtagbart
att ett antal transporter på den civila marknaden undantas från den
flygsäkerhetskontroll, som utövas över den civila luftfarten i övrigt. Denna
verksamhet kan inte - som i yttrandet närmare utvecklats - anses utgöra
luftfart för statsändamål. Luftfartslagen, som nu utgör en viss formell sanktion
av verksamheten i fråga, bör därför ändras så att den militära flygverksamheten
för civila ändamål i formellt hänseende jämställs med annan
civil luftfart.

Luftfartsverket hemställer i yttrandet att försvarsdepartementet - i avvaktan
på en ändring av luftfartslagen - föranstaltar om en översyn av
inom försvarsmakten förekommande föreskrifter för utförande av flygtransporter
m. m. jämte taxor under beaktande av de synpunkter luftfartsverket
framfört.

Chefen för flygvapnet har i skrivelse den 23 augusti 1974 yttrat sig över
luftfartsverkets synpunkter och förslag med anledning av Leibings framställning.
Flygvapenchefen, som i ärendet samverkat med försvarets materielverk,
bemöter luftfartsverkets uttalanden punkt för punkt. Han drar slutsatsen
att flygvapnets transportflygplan och helikoptrar inte kan anses ha
systematiskt utnyttjats i förvärvssyfte. I konkurrensfrågan anför flygvapenchefen
bl. a. följande:

Då civila intressenter vänder sig till flygvapnet med begäran om transporter
undersöks vid varje tillfälle om konkurrens med civil näringsidkare kan
anses föreligga. I fråga om helikoptertransporter kontaktas därvid Helikopterföretagens
riksförbund. Chefen för flygvapnet har dock efter underhandskontakt
med försvarsdepartementet tolkat konkurrensförbudet att gälla
endast svenska företag.

Flygvapenchefen framför också betänkligheter mot en ändring av luftfartslagen.
Att flygvapnets flygningar i s. k. civilt intresse - som luftfartsverket
föreslår - skall underkastas civil myndighets kontroll kan enligt flygvapenchefen
av operativa och tidsmässiga skäl inte accepteras.

Med skrivelse den 13 september 1974 har luftfartsverket till kommunikationsministern
överlämnat yttranden från Crownair AB och Helikopterföretagens
riksförbund. Crownair AB tillstyrker att gällande bestämmelser
inom området preciseras. Helikopterföretagens riksförbund delar helt luftfartsverkets
uppfattning. Riksförbundet ifrågasätter om militära luftfartyg
över huvud taget skall få användas för andra civila uppdrag än räddningstjänst.
I varje fall bör området för militära luftfartygs användning för civila
uppdrag enligt riksförbundet i största möjliga mån begränsas enligt vissa
angivna riktlinjer.

FöU 1974:28

Ersättningsfrågan

Några enhetliga regler för beräkning av den ersättning försvaret skall betinga
sig vid militär medverkan i civil verksamhet finns f. n. inte. En utredning
har emellertid på överbefälhavarens uppdrag igångsatts av försvarets
materielverk som låtit en arbetsgrupp utarbeta förslag till gemensamma föreskrifter
för utförande av fiygtransporter m. m. jämte taxor och kommentarer.
Förslaget finns redovisat i en promemoria den 21 december 1970.
Chefen för försvarsstaben, försvarsgrenscheferna och försvarets civilförvaltning
har under våren 1971 beretts tillfälle att yttra sig över förslaget.

Försvarets civilförvaltning konstaterar i sitt yttrande den 5 april 1971
att det, utöver bestämmelserna i kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst
m. m. och 17 kap. TjRK, inte finns några generella av Kungl.
Maj:t i konselj eller i kommandoväg utfärdade bestämmelser om rätt för
försvarsmakten att med personal och materiel engagera sig i arbeten -1, ex.
flygtransportuppdrag - för civila myndigheter, organisationer, företag eller
enskilda. Enligt civilförvaltningen bör grundläggande bestämmelser om militär
medverkan i fiygtransporter som faller utom ramen för nuvarande bestämmelser
utfärdas av Kungl. Majit. Då det gäller ersättning för militär
medverkan i berörda fiygtransporter bör föreskrifter enligt civilförvaltningens
uppfattning meddelas av Kungl. Majit eller enligt Kungl. Majits bemyndigande
av vederbörlig central förvaltningsmyndighet.

De påpekanden i olika hänseenden som framförts vid remissbehandlingen
av förslaget har föranlett materielverket att genom skrivelse den 1 november
1972 överlämna ärendet till civilförvaltningen med hemställan om vidare
handläggning. Materielverket nämner särskilt en ifrågasatt ändring av ansvarsbestämmelserna
och anför härom följande:

En sådan ändring kan aktualisera frågor om bl. a. i vilken omfattning
verksamheten principiellt lämpligen bör få bedrivas och i varje fall hur ersättningsregler
m. m. för kronans risktagande bör utformas. (Motsvarande
frågeställningar bör observeras vid tillhandahållande av motorfordon och
fartyg med eller utan förare resp. besättning.) Härtill kommer också frågor
om verksamhetens reglering vid införandet av försvarets planerings- och
ekonomisystem (FPE-systemet).

Inom civilförvaltningen är man - som framgått av det föregående - av
den uppfattningen att materielverkets förslag innehåller bestämmelser som
inte synes kunna meddelas av myndighet inom försvarsmakten utan Kungl.
Majits bemyndigande. Det gäller dels bestämmelserna om utförande av
transporter i andra fall än sådana som avses i 17 kap. TjRK, dels ersätt -ningsnormerna.

Motionen

Med hänvisning till de förut redovisade flygningarna för Sveriges Radio
AB till Malta och för LKAB från Bilbao i Spanien till Kiruna hävdas i
motionen 1974:663 att försvaret i kommersiellt syfte under beteckningen

FöU 1974:28

”övning” utfört uppdrag som annars skulle ha tillfallit flygbolagen. Motionären
tar också upp helikopterflygningarna och konstaterar att en helikopterskola
inom försvaret enligt uppgift konkurrerar med redan existerande
privata helikopterbolag i norra Sverige om uppdrag av olika karaktär.
Det heter vidare i motionen:

Å ena sidan är onekligen dessa flygningar i försvarets regi under beteckningen
”övning” och undantagna varje företagsekonomiskt krav ett
hot mot mindre flygföretag men också en irriterande konkurrens med de
större flygbolagen. I några av de 1973 aktualiserade fallen har det visat
sig att det inför beslut om i vems regi en viss transport skulle gå också
har funnits konkurrenter med fördelaktigare anbud. Å andra sidan finns
det anledning att framhålla att försvarets flygövningar visst bör kunna utnyttjas
vid vissa uppdrag av civil karaktär, t. ex. vid räddningstjänst och
godstransporter i glesbygder.

Osäkerhet tycks enligt motionären nu råda om hur bestämmelserna i
bl. a. 17 kap. TjRK gällande försvarets transportflygningar skall tillämpas.
Han anser att denna osäkerhet säkrast elimineras genom att Kungl. Majit,
med hänsynstagande till redan befintliga företag, utfärdar föreskrifter för
hur försvarets beslutsfattare skall gå till väga i dessa frågor.

Remissyttrandet

Försvarsmaktens transporter vid beredskap och i krig bygger enligt överbefälhavaren
i mycket stor utsträckning på det civila samhällets transportresurser.
Från försvarssynpunkt är således civila, i fredstid väl utvecklade
transportföretag av väsentlig betydelse. Överbefälhavaren anser det därför
ligga i försvarsmaktens intresse att inte konkurrera med de civila företagen.
Han anser det också väsentligt att det ömsesidiga förtroendet och det goda
samarbetet mellan försvarsmakten och de civila företagen bibehålls.

Bestämmelserna i 17 kap. TjRK är enligt överbefälhavaren i grunden
tillfyllest och tillräckligt restriktiva. Det föreligger - anser överbefälhavaren
- inte behov av att ändra nuvarande bestämmelser för försvarets flygningar
för civilt ändamål. Han påpekar att det ankommer på försvarsgrenscheferna
att utfärda tillämpningsföreskrifter till TjRK och att det f. n. pågår en viss
översyn av dessa föreskrifter för att ge ökad klarhet då det gäller tillämpningen.

Överbefälhavaren anser slutligen det vara nödvändigt att begränsa konkurrensfrågan
att gälla enbart gentemot svenska (svenskregistrerade) företag.

Utskottet

För svensk luftfart är bestämmelser meddelade i luftfartslagen (1957:297)
och luftfartskungörelsen (1961:558). Deras tillämpningsområde är dock på
visst sätt begränsat. 115 kap. 1 § luftfartslagen hänvisas, när det gäller luftfart
med svenska militära luftfartyg samt militära flygplatser och annan militär

FöU 1974:28

markorganisation, till bestämmelser som meddelas av Konungen eller den
Konungen bemyndigar. Bestämmelserna i luftfartskungörelsen äger inte
utan särskilt stadgande tillämpning på luftfart med svenska militära luftfartyg
eller på militära flygplatser och annan militär markorganisation liksom
inte heller på militär utbildning eller annan verksamhet inom försvarsmakten.

På det militära området gäller ordnings- och säkerhetsföreskrifter för militär
flygning (OSF) som har fastställts av chefen för flygvapnet på uppdrag
av överbefälhavaren. Det förekommer att militära luftfartyg utnyttjas också
för civila ändamål. Om militär medverkan i civil verksamhet finns bestämmelser
meddelade i 17 kap. tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK). Dessa
kompletteras av vissa föreskrifter i förvaltningsreglementet för krigsmakten
(FRK) och i de anvisningar för tillämpningen av FRK (Anv FRK) som
har utfärdats av försvarets civilförvaltning.

Försvarets resurser för flygtransporter utnyttjas ibland för olika allmännyttiga
ändamål, såsom flygräddning, sjuktransporter och transporter för
polismyndighet. Enligt bestämmelserna i TjRK kan militära luftfartyg emellertid
också användas för arbete åt civil myndighet, organisation, företag
eller enskild under förutsättning att arbetet är av otvetydigt värde för flygutbildningen.
En ytterligare förutsättning för försvarets medverkan i dessa
fall är att verksamheten inte leder till att viss näringsidkare gynnas i konkurrens
med annan eller att försvarsmakten kommer att framstå som konkurrent
till näringsidkare. Detta villkor gäller dock inte vid arbete för statlig
myndighet, som inte är att hänföra till affärsdrivande verk, eller för frivillig
försvarsorganisation.

Man har från civilt håll gjort gällande att försvaret med sina helikoptrar
och flygplan utför transportflygningar i konkurrens med civila flygföretag.
Samma uppfattning kommer till uttryck i motionen 1974:663, enligt vilken
försvaret utfört uppdrag som annars skulle ha tillfallit flygbolag. Sådana
flygningar i försvarets regi under beteckningen "övning” och undantagna
varje företagsekonomiskt krav är - framhåller motionären - ett hot mot
mindre flygföretag men innebär också en irriterande konkurrens med de
större flygbolagen.

Motionären anser att det råder osäkerhet om innebörden av bestämmelserna
i 17 kap. TjRK, såvitt gäller försvarets medverkan i civil verksamhet
varom här är fråga. Att intressenterna på den civila sidan har en annan
uppfattning än försvarets myndigheter när det gäller bestämmelsernas tilllämpning
framgår av de framställningar och anmälningar som utskottet
i det föregående har redogjort för.

En fråga av övergripande betydelse, som har aktualiserats i detta sammanhang,
är emellertid om det föreligger behov av en ändring av luftfartslagen.
Luftfartsverket anser att försvarets civila flygverksamhet numera
fått en omfattning, som inte förutsetts vid luftfartslagens tillkomst och som
inte torde ha varit lagstiftarens mening att sanktionera. Luftfartslagen, som

FöU 1974:28

i <■

nu utgör en viss sanktion av verksamheten i fråga, bör därför enligt luftfartsverket
ändras så att den militära flygverksamheten för civila ändamål
i formellt hänseende jämställs med annan civil luftfart.

Chefen för flygvapnet har yttrat sig över de synpunkter på bl. a. luftfartslagens
tillämpning som luftfartsverket fört fram. Utan att gå närmare
in på verkets ändringsförslag pekar flygvapenchefen på den reella innebörden
av förslaget. Statsmakternas handlingsfrihet, då det gäller att utnyttja samhällets
samlade resurser i skilda sammanhang, skulle starkt begränsas och
dess möjligheter att även i akuta situationer bistå med bl. a. humanitär
hjälp och evakuering av svenska turister utomlands skulle försämras. Ett
genomförande av luftfartsverkets förslag skulle också fä till följd att flygvapnets
flygningar i civilt intresse underkastas civil myndighets kontroll,
något som man av operativa och tidsmässiga skäl enligt flygvapenchefen
inte kan acceptera.

Utskottet vill för sin del nu inte förorda att luftfartslagen ändras i enlighet
med luftfartsverkets förslag. En meranvändning av militära luftfartyg är
i och för sig önskvärd och det måste i varje särskilt fall bli en bedömningsfråga
om militärt luftfartyg skall fä användas för annat än statligt ändamål. När
det gäller utlandsflygningar sker varje gång en prövning på regeringsnivå.
Det vore enligt utskottets mening olyckligt om regeringens nuvarande handlingsmöjligheter
skulle beskäras genom en ändring av luftfartslagen.

Som överbefälhavaren framhåller i sitt yttrande till utskottet bygger försvarsmaktens
transporter vid beredskap och i krig i mycket stor utsträckning
på det civila samhällets transportresurser. Det ligger därför i försvarsmaktens
intresse att inte konkurrera med de civila företagen. Både överbefälhavaren
och flygvapenchefen har också i olika/Sammanhang redovisat en strävan
att söka lösa uppkommande intressekonflikter i samverkan med de civila
företagen. I tveksamma fall har frågan om försvarets medverkan förts upp
på departementsnivå.

Av luftfartsverkets framställning får man uppfattningen att flygsäkerhetskraven
vid befordran av gods och personal är väsentligt lägre inom det
militära flyget än de krav som gäller för den civila luftfarten. Enligt flygvapenchefen
hänför sig förekommande skiljaktigheter till vad han kallar
den inre säkerheten - stolarnas placering, antal toaletter, bagageplacering
etc. - och motiveras av flygplanens avsedda användningsområde. När det
gäller den yttre säkerheten, dvs. flygplanens driftsäkerhet och utrustning
i fråga om landningshjälpmedel m. m. samt besättningens utbildning och
flygskicklighet, finns enligt flygvapenchefen inte någon reell skillnad, i varje
fall inte till flygvapnets nackdel.

Utskottet övergår härefter till att behandla de föreskrifter som gäller för
försvarets flygningar för civilt ändamål.

Försvarsmaktens engagemang i civil verksamhet regleras genom bestämmelser
i TjRK och FRK med tillämpningsbestämmelser. Överbefälhavaren
har i yttrande till försvarsutskottet ifrågasatt behovet av att ändra nuvarande

FöU 1974:28

bestämmelser för försvarets flygningar för civilt ändamål. Han anser att
bestämmelserna i 17 kap. TjRK är i grunden till fyllest och tillräckligt restriktiva.
Utskottet, som vill förorda en rimlig meranvändning av försvarets
materiel, har från denna utgångspunkt inte något att erinra mot överbefälhavarens
uppfattning i sak. Man kan emellertid enligt utskottets mening
inte helt bortse från de invändningar som under en följd av år har riktats
mot myndighetsbeslut om att militära luftfartyg i vissa fall utnyttjas för
civila ändamål.

Försvarets civilförvaltning har vid olika tillfällen uttalat sig för en översyn
av gällande bestämmelser. Civilförvaltningen har därvid konstaterat att det
inte finns några bestämmelser om rätt för försvarsmakten att med personal
och materiel engagera sig i arbeten - t. ex. flygtransportuppdrag - för civila
myndigheter, organisationer, företag eller enskilda, om det inte sker i utbildningssyfte
eller är allmännyttigt. Från civilförvaltningen har man i detta
sammanhang pekat på den bristande överensstämmelsen mellan TjRK (övningsnytta)
och FRK (allmännytta).

Som framgår av redogörelsen i det föregående är principfrågor rörande
försvarets transportflygningar för civila ändamål aktualiserade i ärenden som
är under beredning inom Kungl. Maj:ts kansli. Utskottet förutsätter att regeringen
i samband med ärendenas avgörande, bl. a. med beaktande av
säkerhetskraven, överväger behovet av ytterligare bestämmelser på området.
En viktig fråga i det sammanhanget är beräkningen av den ersättning försvaret
i varje särskilt fall skall betinga sig vid militär medverkan i civil
verksamhet. Några enhetliga normer finns f. n. inte.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1974:663.

Stockholm den 12 november 1974

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s),
Gustafsson i Uddevalla (s), Pettersson i Kvänum (c), Gustavsson i Ängelholm
(s), Karl Bengtsson i Varberg (fp), fru Sundström (s), herrar Glimnér
(c), Brännström (s), Gernandt (c), Olsson i Asarum (s), Björk i Gävle (c),
Hedberg (s) och Danell (m).

Särskilt yttrande

av herr Danell (m) som anfört:

Det är anmärkningsvärt på vilket sätt departement och berörda myndigheter
handlagt frågan om rådande oklarheter i vissa föreskrifter för för -

FöU 1974:28

svarets transportflygningar. Frågan har under årens lopp aktualiserats av
olika intressenter genom anmälningar till justitieombudsmannen och framställningar
till försvars-, kommunikations- och industridepartementen samt
till luftfartsverket. Det är nödvändigt att den översyn av aktuella tillämpningsföreskrifter
som först nu har påbörjats av överbefälhavaren med det
snaraste blir klar.

Det måste anses vara av stor vikt att den nämnda översynen leder till
att man i högre grad än tidigare tar hänsyn till det behov av civila flygföretag
som bl. a. överbefälhavaren av beredskapsskäl har påpekat. Jag har i min
motion gett exempel på hur civila flygföretag inför vissa transportuppdrag
konkurrerats ut av försvaret, som kunnat erbjuda ur branschsynpunkt orealistiskt
låga priser. Något sådant bör inte fl upprepas. Försvarets transportflygningar
bör i framtiden, när det gäller uppdrag av annan art än räddningstjänst
och humanitära insatser, bjudas ut till mer marknadsanpassade
priser.

Den av överbefälhavaren igångsatta översynen av gällande tillämpningsföreskrifter
bör också ta sikte på de skillnader som finns i fråga om säkerhetskrav
mellan civil och militär luftfart. Vid civil transportflygning i
militärt luftfartyg bör de civila luftfartskraven beaktas.

GOTAB 74 8224 S Stockholm 1974