Försvarsutskottets betänkande med anledning av motioner om en översyn av vapenfrilagen

Betänkande 1973:FöU7

Försvarsutskottets betänkande nr 7 år 1973

Nr 7

Försvarsutskottets betänkande med anledning av motioner om en
översyn av vapenfrilagen.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna 1973:636 och 1973:1 114.

I motionen 1973:636 av herr Helén m. fl. (fp) har föreslagits att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en översyn av vapenfrilagen
och tillämpningsföreskrifterna.

Motionärerna anser att vissa svårigheter vid vapenfrilagens tillämpning
motiverar en särskild översyn. Utöver de grundläggande villkoren för
vapenfri tjänst bör man ompröva bl. a. systemet för utredning av om den
sökande uppfyller lagens förutsättningar, formerna för bestraffning av
den som vägrar att fullgöra värnpliktstjänstgöring trots att han inte har
fått bifall till ansökan om vapenfri tjänst, tjänstgöringsalternativen för de
vapenfria samt kostnadsansvaret för deras utbildning och tjänstgöring.
Vidare hävdar motionärerna att sökande av vapenfri tjänst bör erbjudas
fri rättshjälp, om han begär det och kan befinnas i behov därav.

I motionen 1973:1114 av herrar Gustavsson i Nässjö (s) och Lindkvist
(s) har föreslagits att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn av vapenfrilagen.

Motionärerna framhåller att vapenfrilagen har varit i kraft under så
lång tid att det finns skäl som talar för en total översyn. Man bör
överväga att öka antalet utbildningsalternativ och att göra en organisatorisk
samordning mellan vapenfrinämnden och vapenfrisektionen inom
arbetsmarknadsstyrelsen. Villkoren för vapenfri tjänst bör också studeras.

Gällande bestämmelser

Den nu gällande lagen om vapenfri tjänst är grundad på förslag av
1964 års utredning rörande vapenfria värnpliktiga (SOU 1965:71) och
antogs av 1966 års riksdag (prop. 1966:107, 2LU 1966:45, rskr
1966:269). Den trädde i kraft den 1 oktober 1966 och ersatte då 1943
års lag om vapenfria värnpliktiga, som i sin tur föregicks av 1925 års lag i
ämnet.

Enligt 1 § lagen om vapenfri tjänst (1966:413) äger värnpliktig få
tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om
bruk av vapen mot annan inte är förenligt med den värnpliktiges allvarliga
personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom.
Den som har fått sådant tillstånd kallas vapenfri tjänstepliktig.

Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden,
som består av ordförande och sex andra ledamöter. För
ledamot skall finnas ersättare. Ordförande och ersättare för honom skall

1 Riksdagen 1973. 10 sami. Nr 7 -

FöU1973:7

2

vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Nämnden äger återkalla
tillstånd till vapenfri tjänst. Beslut av nämnden får överklagas hos Kungl.
Maj:t.

1 kungörelsen med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga
(1966:414) har Kungl. Maj:t meddelat närmare föreskrifter för tillämpningen
av vapenfrilagen. Beträffande prövningen av ansökan att fullgöra
vapenfri tjänst gäller att vapenfrinämnden skall göra den utredning om
sökandens personliga förhållanden och övriga omständigheter som
behövs. Nämnden äger kalla sökande och annan att höras muntligen inför
nämnden. Denna äger förordna särskild utredningsman att biträda vid
utredningen. Utredningsman äger kalla sökande och annan för samtal.

Genom beslut den 29 januari 1971 har Kungl. Maj:t föreskrivit att
ärende om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst inte får avgöras utan att
avskrift av utredningsmans utlåtande med eventuell komplettering
tillställts sökanden och tillfälle har beretts honom att yttra sig över
utredningen.

Till ledning för utredningsarbetet har vapenfrinämnden år 1968 gett
ut en särskild handledning för utredningsmän. Kompletterande anvisningar
— bl. a. i fråga om tolkningen av huvudbestämmelsen i vapenfrilagen —
har lämnats därefter. En ny publikation som sammanfattar vapenfrinämndens
anvisningar för utredningsmän beräknas bli klar under mars
månad 1973.

Vapenfri tjänstepliktig skall enligt 2 § lagen om vapenfri tjänst
fullgöra tjänst som är betydelsefull för samhället, såsom a) brandtjänst
inom civilförsvaret, b) reparationstjänst vid järnvägarna, statens vattenfallsverk
eller televerket, c) hälsovårds- eller sjukvårdstjänst inom det
allmänt civila medicinalväsendet, d) ekonomi- eller expeditionstjänst vid
statlig eller kommunal förvaltning. Vapenfri tjänstepliktig får enligt
samma lagrum inte åläggas att tjänstgöra inom krigsmakten, om han inte
har förklarat sig villig till detta.

Vapenfri tjänstepliktig får inte övas i bruk av vapen eller åläggas att
bära vapen eller ammunition. Det är arbetsmarknadsstyrelsen som
bestämmer vilket slag av tjänstgöring som vapenfri tjänstepliktig skall
fullgöra. Styrelsen har tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning
och tjänstgöring.

Tjänstgöringstiden för de vapenfrias utbildning är — efter de förkortningar
som har skett, senast år 1972 — minst 400 och högst 450 dagar.
Tjänstgöringen kan fördelas i omgångar över hela värnpliktstiden.

Vid fördelning av de vapenfria tjänstepliktiga på skilda slag av
tjänstgöring skall arbetsmarknadsstyrelsen samråda med de myndigheter
som under styrelsen har ansvaret för de tjänstepliktigas utbildning och
tjänstgöring.

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra sådant slag av tjänstgöring för
vilket han med hänsyn till sin utbildning och allmänna fallenhet kan
anses bäst lämpad. Hänsyn skall i möjlig mån tagas till den tjänstepliktiges
önskemål. Vapenfri tjänstepliktig skall under sin tjänstgöring ges en
effektiv och ändamålsenlig utbildning för det slag av tjänstgöring han
skall fullgöra.

FöU1973:7

3

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor med anknytning till lagen om vapenfri tjänst har sedan 1966
behandlats av riksdagen vid flera tillfällen.

I motioner till 1969 års riksdag föreslogs översyn av vapenfrilagen i
enlighet med riktlinjer som angavs i motionerna. Motionärerna vände sig
bl. a. mot lagens förutsättningar för vapenfri tjänst samt önskade flera
tjänstgöringsalternativ. Andra lagutskottet (2LU 1969:73) inhämtade
yttrande över motionerna och ägnade dessa en ingående behandling.
Utskottet fann att motionerna inte påkallade någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen följde utskottet.

År 1971 behandlades motioner om översyn av vapenfrilagens tillämpning
och av lagens bestämmelser om tjänst för vapenfri tjänstepliktig.
Motionerna avslogs (FöU 1971:20 och 21).

I en motion till 1972 års riksdag hemställdes att riksdagen skulle
uttala sig för att vapenfrinämndens handledning för utredningsmän skulle
kompletteras med vissa föreskrifter om information till den som söker
vapenfri tjänst. Motionen avslogs (FöU 1972:3).

Statistiska uppgifter

Statistiska uppgifter som grundar sig på material från vapenfrinämnden
redovisas i bilaga till betänkandet.

Beträffande värnpliktsvägran har utskottet haft tillgång till viss
statistik från försvarsdepartementet. Denna visar att — i det följande
bortsett från Jehovas vittnen — vägran har förekommit i omkring 750 fall
under ettvart av åren 1970—1972. Av vägrarna har resp. 24, 23 och 29
procent tidigare sökt och fått avslag på ansökan om vapenfri tjänst.

Utskottet

Det svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Den
allmänna värnpliktens bärande idé är att försvaret utgör en angelägenhet
för hela folket och att försvarsbördan skall fördelas om möjligt likformigt
och även i övrigt rättvist.

Vapenfrilagstiftningen är en undantagslagstiftning som är betingad av
respekten för individens djupgående betänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens
yttersta konsekvens — bruk av vapen mot annan människa.
Undantag skall kunna beviljas den för vilken sådana betänkligheter skulle
medföra en svårartad inre konflikt inför den medborgerliga pliktens
yttersta konsekvens. Betänkligheterna förutsätts sålunda vara mera
djupgående än de samvetsbetänkligheter som man kan anta att varje
värnpliktig skulle uppleva i samma situation.

I de båda motioner som nu är aktuella har föreslagits att vapenfrilagen
skall bli föremål för översyn. Motionärerna anser att erfarenheterna av
lagens tillämpning nu bör bearbetas och ligga till grund för eventuella
förändringar. 1 motionerna pekas också på vissa delfrågor. I några fall

FöU 1973:7

4

uttalar sig motionärerna för förändring i viss riktning.

Frågan om påföljd för vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring
behandlas särskilt i motionen 1973:1082, som har hänvisats till justitieutskottet.

Beträffande tillämpningen av vapenfrilagen fann 1971 års riksdag
anledning att som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad försvarsutskottet
hade anfört om åtgärder för att öka vapenfrinämndens
kapacitet (FöU 1971:20). Av den senast redovisade statistiken framgår
att vapenfrinämndens kapacitet har ökat avsevärt och att arbetsbalansen
minskat kraftigt under år 1972. Den förkortning av handläggningstiden
som detta medger är mycket önskvärd och ägnad att minska risken för
missbruk av vapenfrilagstiftningen. Statistiken visar också att andelen
bifallna ansökningar har förändrats på ett intressant sätt sedan 1967.
Förändringarna kan tänkas sammanhänga med ansökningarnas karaktär
men naturligtvis också med handläggningstiden, nämndens praxis m. m.

Tjänstgöringstiden för vapenfria tjänstepliktiga är minst 400 och högst
450 dagar. Det exakta dagantalet för olika utbildningsbehov fastställs
liksom beträffande värnpliktstjänstgöringen av Kungl. Maj:t. Huvuddelen
av de vapenfria förutsätts tjänstgöra 420 dagar. Detta är ungefär lika lång
utbildningstid som gruppbefälsuttagna värnpliktiga inom armén under
försöksverksamheten med förkortad grundutbildning sammanlagt skall
fullgöra i form av grundutbildning och repetionsutbildning. Som uttalats
vid både 1971 och 1972 års riksdagar (FöU 1971:14 s. 3 resp. FöU
1972:17 s. 53) bör vid bestämmande av utbildningstiden för vapenfria i
första hand beaktas behovet av utbildning för avsedda krigsuppgifter men
också tillses att tiden inte blir så kort att det framstår som om den
vapenfrie får en särskild förmån utöver att hänsyn tas till hans
övertygelse och samvete. Den nu gällande regeln för tjänstgöringstidens
längd överensstämmer enligt utskottets mening med denna syn.

I båda motionerna framhålls önskvärdheten av att man kan få flera
tjänstgöringsalternativ för dem som har beviljats vapenfri tjänst. Vid
behandlingen av en motion i denna fråga till 1971 års riksdag uttalade
försvarsutskottet (FöU 1971:21 s. 3) bl. a.:

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst som är betydelsefull för
samhället. I lagen ges exempel på tjänst som kan komma i fråga.
Uppräkningen utesluter inte andra slag av tjänstgöring som är betydelsefull
för samhället. Utbildningen av de vapenfria inriktas på civila
uppgifter som är betydelsefulla i såväl krig som fred.

Enligt vad utskottet har inhämtat strävar arbetsmarknadsstyrelsen
efter att skapa ytterligare utbildningsalternativ inom ramen för lagstiftningens
syfte. Härvid måste styrelsen självfallet beakta ekonomiska,
pedagogiska och administrativa faktorer och tillse att de vapenfrias
tjänstgöring inte utformas så att den kommer i konflikt med berättigade
fackliga intressen.

Utskottet erinrar om att statsmakterna nyligen har beslutat om en
särskild bistånds- och katastrofutbildning för värnpliktiga, vapenfria och
kvinnor (prop. 1970:162, SU 1970:221, rskr 436). Utbildning påbörjas
hösten 1972.

Föll 1973:7

5

Utskottet delar motionärernas uppfattning att tjänstgöring för utbildning
inom vårdsektorn är av värde för totalförsvaret. Sådan tjänstgöring
förekommer redan och kommer enligt vad utskottet har inhämtat att
utökas.

Enligt vad utskottet inhämtat har arbetsmarknadsstyrelsen f. n.
svårigheter att med gällande regler, bl. a. i fråga om kostnadsansvaret,
placera de vapenfria tjänstepliktiga till utbildning och tjänstgöring. Detta är
särskilt allvarligt med hänsyn till att vapenfrinämnden nu har hög
kapacitet. En del av den tidigare arbetsbalansen i nämnden riskerar att
återkomma som balans i arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare är det olyckligt
om lämplig tjänstgöring inom t. ex. vårdsektorn inte kan erbjudas den
som har särskild fallenhet för utbildning inom denna sektor.

Ehuru det enligt utskottets mening inte finns anledning till erinran
mot de nu gällande principerna för tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst
eller mot vapenfrinämndens tillämpning av vapenfrilagen anser utskottet,
mot den ovan angivna bakgrunden, att det är lämpligt att nu granska
erfarenheterna av vapenfrilagen och dess tillämpning.

Översynen bör givetvis utgå från strävan att nå bästa möjliga säkerhet
för en rättvis tillämpning av gällande regler. Den bör bl. a. avse de
förhållanden som är bestämmande för arbetsmarknadsstyrelsens möjligheter
att finna lämplig utbildning och tjänstgöring för de vapenfria.
Beträffande tjänstgöringsområdena bör klart samhällsnyttig verksamhet i
regel kunna anses hänförlig till totalförsvaret i vid bemärkelse. Civilförsvaret
och andra väsentliga delar av det civila totalförsvaret bör dock
liksom hittills prioriteras vid tilldelning av vapenfria tjänstepliktiga.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen avslår motionen 1973:636,

2. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet med anledning av motionen 1973:1114 har uttalat
om en översyn av vapenfrilagen.

Stockholm den 22 februari 1973

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s),
Gustafsson i Stenkyrka (c), Gustavsson i Ängelholm (s), Häll (s), Öhvall
(fp), Brännström (s), Glimnér (c), Virgin (m), Gustavsson i Nässjö (s),
Gernandt (c), Karl Bengtsson i Varberg (fp) och Runesson (s).

Föll 1973:7 6

Reservation

beträffande inriktningen av en översyn av vapenfrilagen av herrar Öhvall
och Karl Bengtsson i Varberg (båda fp) som anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 5 börjar med
”Ehuru det” och slutar med ”vapenfria tjänstepliktiga” bort ha följande

lydelse:

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att det är lämpligt att nu
granska erfarenheterna av 1966 års vapenfrilag och dess tillämpning.

Översynen bör innefatta en omprövning av vapenfrilagen med ledning
av erfarenheterna sedan lagen antogs. Man bör, i enlighet med vad som
föreslås i båda motionerna, bl. a. undersöka möjligheterna att finna ett
bättre och mera lättillämpat villkor för vapenfri tjänst än ”djup
samvetsnöd”. Samhällets sätt att reagera mot den som vägrar tjänstgöra
måste enligt utskottets mening komma att beröras av översynen.

Systemet för utredning av om den vapenfrisökande uppfyller samhällets
villkor för vapenfri tjänst bör övervägas särskilt. Översynen bör
vidare avse de förhållanden som är bestämmande för arbetsmarknadsstyrelsens
möjligheter att finna lämplig utbildning och tjänstgöring för de
vapenfria. Civilförsvaret och andra väsentliga delar av det civila totalförsvaret
bör liksom hittills prioriteras vid tilldelning av vapenfria tjänstepliktiga.
Varje samhällsnyttig verksamhet bör dock kunna komma i fråga.

dels att utskottets hemställan under 1 och 2 bort ersättas med en
hemställan av följande lydelse:

att riksdagen som sin mening ger Kungl. Majd till känna vad
utskottet med anledning av motionerna 1973:636 och
1973:1114 har uttalat om en översyn av vapenfrilagen.

Statistik från vapenfrinämnden

År	Inkomna ansökningar	Avgjorda ansökningar	Bifallna ansökningar	%	Avslagna ansökningar	%	Avskrivna ansökningar	%
1967	1 112	1 210	1 081	89,3	100	8,3	29	2,4
1968	2 033	1 122	791	70,5	245	21,9	86	7,6
1969	2 077	1 366	715	52,3	541	39,6	110	8,1
1970	2 956	1 563	399	25,5	974	62,3	190	12,2
1971	2 622	1 691	564	33,3	790	46,7	337	20,0
1972	2 346	3 629	1 860	51,3	1 177	32,4	592	16,3

Icke avgjorda ansökningsärenden (balans)	1967	1968	1969	1970	1971	1972
vid utgången av resp. år	619	1 530	2 224	3617	4 535	3 252

FöU 1973:7

GOTAB 73 3357 S Stockholm 1973