Försvarsutskottets betänkande med anledning av motion om en samordning i samhällsplaneringsarbetet m. m. från totalförsvarssynpunkt (Betänkande 1973:FöU22 Försvarsutskottet)

Försvarsutskottets betänkande nr 22 år 1973

FöU 1973:22

Nr 22

Försvarsutskottets betänkande med anledning av motion om en samordning
i samhällsplaneringsarbetet m. m. från totalförsvarssynpunkt.

Motionen

1 motionen 1973:1122 av herrar Pettersson i Kvänum (c) och Larsson
i Staffanstorp (c) om en samordning i samhällsplaneringsarbetet m. m.
från totalförsvarssynpunkt har hemställts att riksdagen beslutar att hos
Kungl. Maj:t begära åtgärder för att få till stånd en samordning i
samhällsplaneringsarbetet, industri- och jordbrukspolitiken, där man
mera väger in effekten från totalförsvarssynpunkt av olika åtgärder.

I motionen betonas det militära försvarets samhällsekonomiska
betydelse och nödvändigheten att finna vägar att begränsa försvarskostnaderna
utan att därför försvarseffekten försvagas. Om man på sikt skall
kunna hålla försvarskostnaderna på en rimlig nivå utan att minska
försvarseffekten, anser motionärerna det nödvändigt att göra en översyn
av försvarets utformning och funktion sett från totalförsvarssynpunkt.
Försvarsfrågan är — framhåller motionärerna — inte bara en fråga om det
militära försvaret, en kanske minst lika viktig del i detta komplex utgörs
av vår allmänna beredskap för en krissituation exempelvis i fråga om
livsmedelsförsörjning, industriproduktion, energiförsörjning och kommunikationer.
En hög beredskapsnivå och en förutseende planering av
samhället i fredstid i syfte att göra oss mindre sårbara för angrepp måste
vara viktiga beståndsdelar i vår framtida försvarsplanering.

Motionärerna tar upp de strukturella förändringarna i samhället och
de konsekvenser dessa fått för vår försörjningsberedskap. Utvecklingen
såväl inom jordbruket som inom näringslivet i övrigt har inneburit att vi i
högre grad än tidigare är beroende av import. Koncentrationen till färre
och större produktionsenheter har också gjort oss mycket mera sårbara.
Problemet accentueras ytterligare av att stora och viktiga industrier oftast
är förlagda till områden som även av andra skäl kan betraktas som
förstahandsmål för en angripare.

I totalförsvaret ingår jordbruket som en mycket viktig länk. Vår
självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel är f. n. 85—90 % vid normala
produktionsförhållanden. Det är enligt motionärerna kanske ändå inte
själva livsmedelsimporten som väger tyngst. De anför:

Den faktor som på ett allvarligare sätt kan bidra till att försvåra vår
livsmedelsförsörjning är vårt stora beroende av importerade förnödenheter
— gödningsmedel, fodermedel, drivmedel, maskiner och reservdelar.
Detta beroende gör att vår produktionskapacitet per enhet i ett
avspärrningsläge skulle försämras mycket kraftigt. En god beredskap på
detta område liksom bevarandet av jordbruksenheter över hela landet är

1 Riksdagen 1973. 10 sami. Nr 22

FöU 1973:22

därför en grundläggande förutsättning för en acceptabel livsmedelsförsörjning
i ett avspärrningsläge.

De svårigheter som blivit följden av strukturrationaliseringar och
koncentrationsprocesser innebär enligt motionärerna inte att alla strukturella
förändringar är av ondo. Det är inte heller fråga om att i så hög grad
planera vårt samhälle för funktionsduglighet i krig eller vid avspärrning
att det inte kan fungera tillfredsställande i fredstid. Vid planering och
utformning av kommunikationer, industrilokalisering, jordbrukspolitik,
energiförsörjning, sjukvård och alla andra samhällsfunktioner som är av
betydelse i detta sammanhang måste man emellertid ta hänsyn till de
olika alternativens för- eller nackdelar från försvarspolitisk synpunkt.

Motionärerna anser det ostridigt att en decentraliserad samhällsstruktur
har stora fördelar från försvarssynpunkt, även om decentraliseringen
framför allt syftar till att skapa goda livsmiljöer för människorna, att ge
dem möjlighet att bo och arbeta där de önskar och att undvika de sociala
problem som ofta visat sig bli följden av en starkt koncentrerad
samhällsstruktur. Det ligger enligt motionärerna inte någon konflikt
mellan dessa syften och önskemålen om att i planeringen även väga in
effekterna för totalförsvaret av alternativa planeringsmodeller. Tvärtom
är en decentraliserad samhällsstruktur, ett livskraftigt jordbruk över hela
landet och ett väl utbyggt kommunikationsnät det lämpligaste alternativet
från såväl miljö- som totalförsvarssynpunkt.

Samhällsplaneringen

Den offentliga förvaltningen är i hög grad fackinriktad, vilket också
kommer till uttryck i organisationen. Inom varje sektor av samhällslivet
finns i regel statliga förvaltningsorgan på central och regional nivå. I
kommunerna finns specialorgan för vissa sektorer, men där finns också
genom den sammanhållna förvaltningen en naturlig samordning dem
emellan. Arbetet inom den statliga regionala planeringen under senare år
har inriktats på att förbättra samordningen i tid och rum mellan de olika
sektorerna (bostäder, kommunikationer, skolor, sjukvård, socialvård,
miljövård osv.).

I det följande ges en kortfattad beskrivning av nuläget inom
samhällsplaneringen. Delar av totalförsvaret behandlas i ett senare avsnitt.

Övergripande åtgärder

De övergripande insatserna från samhällets sida följer i huvudsak två
huvudlinjer. Man strävar efter

— en mera samlad avvägning mellan olika regioner och orter i fråga om
bl. a. fördelningen av resurser som är av betydelse för den ekonomiska
utvecklingen, dvs. en samlad regional politik,

— bedömningar och avgöranden lokalt, regionalt eller på riksplanet för
att förebygga eller lösa konflikter om utnyttjande av mark, vatten och
andra naturresurser, dvs. en förstärkt översiktlig fysisk planering.

FöU 1973:22

Riksdagen har genom en råd beslut tagit ställning till den regionalpolitiska
planeringens mål och uppläggning. 1964 års riksdag antog riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr
1964:408), som mycket starkt betonade samhällsplaneringens betydelse
för lokaliseringsutvecklingen i landet. 1970 års riksdag fattade beslut om
den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. (prop. 1970:75,
SU 1970:103, BaU 1970:40, rskr 1970:270 och 304). Hösten 1972 har
statsmakterna fastställt riktlinjer för den fortsatta regionalpolitiska
planeringen (prop. 1972:11 1 bil. l,InU 1972:28, rskr 1972:347).

På grundval av riksdagens beslut år 1964 om en aktiv lokaliseringspolitik
och år 1970 om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten har
en regionalpolitisk planering genomförts i länen i två etapper —
länsplanering 1967 och länsprogram 1970. Denna planerings främsta
syfte är att tjäna som en grund för samordningen av de statliga
myndigheternas beslut om fördelning av utbyggnadsresurser mellan olika
orter och regioner samt av lokaliseringsstödet till näringslivet. I enlighet
med riksdagens beslut ligger tyngdpunkten i planeringsarbetet i länen.

I det regionalpolitiska handlingsprogram som riksdagen antog år 1972
slogs fast att en planering med i huvudsak den uppläggning som
kännetecknar länsplanering 1967 och länsprogram 1970 bör bli ett
bestående inslag i samhällsplaneringen. De vunna erfarenheterna borde
summeras och läggas till grund för den fortsatta regionala utvecklingsplaneringen.
Den 5 juni 1973 lämnade Kungl. Maj:t uppdrag till
länsstyrelserna om fortsatt regional utvecklingsplanering — länsplanering
1974 (Ds In 1973:9).

Genom statsmakternas regionalpolitiska handlingsprogram har skapats
underlag för en rullande regional utvecklingsplanering. Ett huvudmål för
regionalpolitiken är att de successivt tillgängliga resurserna skall utnyttjas
så att tre väsentliga välfärdskomponenter — arbete, service och god miljö
— blir tillgängliga för alla människor. Den plan för utveckling av den
regionala strukturen och de angivna planeringsnivåerna för länen som
riksdagen har godkänt utgör grunden för strävandena att nå detta
huvudmål.

I cirkulär till samtliga statsmyndigheter (1973:24) har Kungl. Maj:t
föreskrivit att statlig myndighet inom sitt verksamhetsområde skall följa
de antagna riktlinjerna förregionalpolitikenochverkaförattderegionalpolitiska
målen nås.

Ett av medlen att nå de välfärdspolitiska målen ät fysisk riksplanering.

I mitten av 1960-talet påbörjades inom dåvarande kommunikationsdepartementet
vissa förarbeten för en fysisk riksplanering. År 1967
tillsattes en intern arbetsgrupp för att inledningsvis samla och sammanställa
material. Gruppen flyttades i samband med departementsreformen
år 1969 över till civildepartementet och samma år inrättades en
expertgrupp med uppgift att ge råd och fortlöpande följa arbetet.

En sammanfattning av arbetsgruppens material och överväganden
publicerades i december 1971 i rapporten Hushållning med mark och
vatten (SOU 1971:75). Lagstiftningen om fysisk riksplanering behandla -

1 * Riksdagen 1973. 10 sami. Nr 22

FöU 1973:22

des vidare i en särskild promemoria (Ds C 1972:1). Rapporten och
promemorian samt ett omfattande remissmaterial låg till grund för
statsmakternas beslut hösten 1972 om riktlinjer för hushållningen med
mark och vatten och lagstiftning för att främja sådan hushållning (prop.
1972:111 bil. 2 och 3, CU 1972:35, rskr 1972:348).

I cirkulär (1973:15) har Kungl. Maj:t anbefallt samtliga statsmyndigheter
att beakta dessa riktlinjer som vägledande vid varje beslut som är av
betydelse för användningen av mark eller vatten.

Organisatorisk samordning

Samhällsplaneringen framstod länge som en i första hand kommunal
angelägenhet. Staten har emellertid i växande omfattning kommit att ta
del i denna verksamhet, inte bara som lagstiftare utan också som
administrativ huvudman för olika åtgärder av praktisk natur. Antalet
centrala statsorgan som på olika sätt medverkar i arbetet med samhällsplaneringen
är förhållandevis stort, vilket har gjort det angeläget att söka
få till stånd en samordning av de statliga insatserna.

På regional nivå har skapats förutsättningar för en viss likformighet i
handlandet genom 1970 års beslut angående riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga länsförvaltningen (prop. 1970:103, SU
1970:132, rskr 1970:308). Enligt instruktionen för länsstyrelserna
(1971:460) skall dessa verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal
verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de regionalpolitiska
målen för länet. Det åligger länsstyrelsen bl. a. att ta befattning
med den regionalpolitiska planeringen, plan- och byggnadsväsende!,
naturvården och miljöskyddet. Länsstyrelsen har också viktiga uppgifter
beträffande den civila försvarsberedskapen.

Länsstyrelsen är numera organiserad på tre avdelningar, nämligen en
för samhällsplanering, en för skatteförvaltning och en för allmän
förvaltning och förvaltningsrättskipning. Till avdelningen för samhällsplanering
har förts personal och arbetsuppgifter bl. a. från de tidigare
planerings- och naturvårdssektionerna, länsplaneringsverksamheten och
länsarkitektkontoret. 1 denna avdelning ingår också en försvarsenhet för
beredskapsplanläggning.

På central nivå är ansvaret för den statliga verksamheten på samhällsplaneringens
område splittrat på ett flertal olika myndigheter under
skilda departement. Spridningen av ansvaret för det egentliga planeringsarbetet
framgår av nedanstående sammanställning.

Planering Myndighet Departement

Naturvård Statens naturvårdsverk Jordbruks

Bostadsförsörjning Bostadsstyrelsen Inrikes

Arbetsmarknadsfrågor Arbetsmarknadsstyrelsen Inrikes

Planärenden Statens planverk Civil

Grunddata härför Statistiska centralbyrån Finans

Grunddata härför Lantmäteristyrelsen Civil

FöU 1973:22

Grunddata härför Rikets allmänna kartverk Civil

Grunddata härför Centralnämnden för

fastighetsdata Justitie

Administrativ indelning
m. m. Kammarkollegiet Civil (Finans)

(som remissinstans)

Länsstyrelserna, som svarar för den regionala samordningen av
samhällsplaneringen, sorterar under civildepartementet. Detsamma gäller
riksnämnden för kommunal beredskap.

Även andra myndigheter medverkar på olika sätt i samhällsplaneringen
i egenskap av fackmyndigheter för avgränsade sektorer. Som exempel på
sådana myndigheter kan nämnas civilförsvarsstyrelsen (försvarsdepartementet),
socialstyrelsen (socialdepartementet), statens vägverk, postverket
och televerket (kommunikationsdepartementet), skolöverstyrelsen
(utbildningsdepartementet), lantbruksstyrelsen, produktkon trollnämnden
— tidigare giftnämnden — och statens livsmedelsverk (jordbruksdepartementet)
samt överstyrelsen för ekonomiskt försvar (handelsdepartementet).

Vissa frågor av betydelse för samhällsplaneringen handläggs mer eller
mindre direkt inom vederbörligt departement. I första hand gäller detta
frågor inom jordbruksdepartementets, inrikesdepartementets och civildepartementets
ansvarsområden. I vissa fall har för beredningen av sådana
ärenden inrättats särskilda beredningar, expertgrupper och liknande.

Inom jordbruksdepartementet fungerar miljövårdsberedningen som ett
rådgivande och informerande organ åt regeringen i miljövårdsfrågor. Till
beredningens verksamhetsområde hänförs även frågor på den fysiska
samhällsplaneringens område. Beredningen består av chefen för jordbruksdepartementet,
ordförande, samt f. n. 26 ledamöter. Bland dessa
märks personer knutna till centrala ämbetsverk med uppgifter som berör
miljövården, till organisationer för näringslivet och dess anställda, till
kommunala intressen samt till en rad forskningsinstitutioner.

Inom inrikesdepartementet finns en lokaliseringsberedning, vars uppgift
är att vara ett organ för samråd mellan regeringen, näringslivet,
arbetsmarknadsorganisationer, kommunförbund och centrala ämbetsverk
i frågor som rör regionalpolitisk! betingad samhällsplanering och lokaliseringsverksamhet.

Till inrikesdepartementet är också knuten en expertgrupp för regional
utredningsverksamhet (ERU) som biträder vid uppläggningen av den
regionala utredningsverksamheten. Expertgruppens medverkan skall särskilt
inriktas på uppgiftsfördelning samt metodologisk samordning och
utveckling. Expertgruppen, som utöver ordförande har åtta ledamöter,
skall också biträda forskningsberedningen med att samla informationer
om och föreslå koordinering av forskningsverksamheten samt definiera
forskningsbehov i lokaliseringsfrågor.

Som förut nämnts finns det en rådgivande expertgrupp för fysisk
riksplanering, knuten till civildepartementet. Expertgruppen, som består
av ordförande och åtta andra sakkunniga, har till uppgift att biträda vid

FöU1973:22 6

)

den pågående utredningsverksamheten beträffande fysisk riksplanering,
bl. a. avseende metodfrågor o. d. Den fysiska riksplaneringen syftar till
att belysa vilka långsiktiga konsekvenser som nuvarande utvecklingstendenser
samt lokala, regionala och sektoriella planer kan få när det gäller
bl. a. markanvändning, vattenanvändning och transportnät. För samhällssektorer
och geografiska områden, inom vilka det i dag saknas sådan
planering, skall göras långsiktiga bedömningar av anspråk på mark- och
vattentillgångar, läge och miljökvalitet. Den fysiska riksplaneringen skall
vidare belysa tillgångarna (omfattning och läge) på efterfrågade fysiska
resurser.

Vid statsrådsberedningen har nyligen inrättats ett tillfälligt sekretariat
för framtidsstudier under ledning av en särskilt tillkallad sakkunnig.
Sekretariatet har till uppgift bl. a. att bearbeta remissyttrandena över
betänkandet Att välja framtid (SOU 1972:59), som avgetts av arbetsgruppen
för framtidsforskning, och att föreslå former och organisation för
den fortsatta verksamheten med framtidsstudier.

Riksdagens revisorers förslag

Strukturomvandlingen och det ökade behovet av en aktiv samhällsplanering
har uppmärksammats av riksdagens revisorer, som funnit det vara
av intresse att närmare granska hithörande förhållanden. Syftet därmed
har varit att få utrönt om fördelar kan vara att vinna genom att alla
organisationsenheter som på ämbetsverksnivå sysslar med samhällsplanering
hänförs till ett och samma departement. Resultatet har redovisats i
en granskningspromemoria nr 16/1970.

I promemorian konstateras att planeringen av samhällsutbyggnaden,
vilken även innefattar dispositionen av naturtillgångarna, till följd av den
snabba samhällsutvecklingen i dag framstår som vårt allvarligaste problem.
Samhällsplanering i betydelsen bebyggelseplanering är visserligen i
huvudsak en kommunal angelägenhet. Det är dock staten som lagstiftningsvägen
anger principerna för den kommunala planeringen och som
även i stor utsträckning kontrollerar att gällande bestämmelser efterlevs.
Därtill kommer att frågor som hänger samman med samhällsplaneringen i
allt större utsträckning har visat sig vara av övergripande natur. Detta har
medfört att den enskilda kommunen i många fall blivit en alltför liten
planeringsenhet.

Riksdagens beslut år 1970 om partiell omorganisation av länsstyrelserna
innebär — konstateras det vidare i promemorian — att möjligheter
tillskapats för en samordnad statlig samhällsplanering på det regionala
planet. På det centrala planet saknas däremot organisatoriska förutsättningar
för en samordnad statlig samhällsplanering. Ett vidgat samrådsförfarande
kan inte i någon större utsträckning undanröja olägenheterna.
Dessa anses så väsentliga att de motiverar att frågan om planväsendets
organisation och departementala ställning tas upp till närmare övervägande.
En organisationsreform bör emellertid begränsas till de myndigheter
vilkas arbetsuppgifter antingen helt eller till någon klart avgränsad del

FöU 1973:22

avser samhällsplaneringen som sådan.

Riksdagsrevisorerna har — efter remissbehandling av granskningspromemorian
— i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 februari 1972 framhållit,
att de avhandlade frågorna är av den räckvidd och betydelse att de
snarast bör bli föremål för närmare övervägande.

Totalförsvaret och försörjningsberedskapen

Totalförsvaret omfattar, förutom det militära försvaret, även det
ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret och civilförsvaret samt
ett flertal funktioner inom det civila samhället. De senare brukar
sammanfattas under begreppet Övrigt totalförsvar. Det ekonomiska
försvaret innefattar bl. a. livsmedelsförsörjning inkl. livsmedelsindustriproduktionen,
övrig industriproduktion, energiförsörjning och transporter.
Exempel på funktioner som är att hänföra till Övrigt totalförsvar är
hälso- och sjukvården, polisverksamheten, den kommunala beredskapen
och den för det civila totalförsvaret gemensamma regionala ledningsorganisationen.

Totalförsvarets ledning

Kungl. Majit och riksdagen svarar för totalförsvarets högsta ledning i
såväl fred som krig. I fred är försvarsministern inom regeringen ansvarig
för samordningen inom totalförsvaret. I krig övergår detta ansvar till
statsministern.

För samordningen inom den högsta ledningen och mellan denna och
den centrala ledningen har inrättats ett försvarsråd, där statsministern är
ordförande. I försvarsrådet ingår de statsråd som statsministern kallar
samt överbefälhavaren, cheferna för de viktigaste civila totalförsvarsmyndigheterna
och en av civilbefälhavarna.

Under Kungl. Majit utövas den centrala ledningen av ett stort antal
centrala verk och myndigheter, som leder verksamheten inom resp.
ansvarsområde i såväl fred som krig. Överbefälhavaren har det operativa
ansvaret för det militära försvarets ledning och biträds av försvarsstaben.
Civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar och beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar har till enda eller huvudsaklig
uppgift att förbereda delar av totalförsvaret för beredskap och krig,
medan de övriga — arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, rikspolisstyrelsen, kommunikationsverken m. fl. — befattar
sig med sådana totalförsvarsuppgifter som har samband med deras
fredsmässiga verksamhet.

För samordning inom den centrala ledningen svarar totalförsvarets
chefsnämnd som skall följa utvecklingen inom och utom landet på
områden av betydelse för totalförsvaret och därvid ägna uppmärksamhet
åt frågor som kräver samordnande åtgärder. I chefsnämnden ingår
cheferna för de myndigheter som ingår i försvarsrådet samt kabinettssekreteraren
i utrikesdepartementet och cheferna för vissa andra civila

FöU 1973:22

myndigheter m. fl. Överbefälhavaren är f. n. ordförande i nämnden.

Militärled ningen som är ett samordningsorgan i fred har att överlägga
om för krigsmakten centrala frågor, att verka för samordning och
enhetlighet inom krigsmakten samt att främja samverkan med andra
myndigheter inom totalförsvaret.

Till överstyrelsen för ekonomiskt försvar är knutet ett råd med
uppgift att verka för samordning av landets ekonomiska försvarsberedskap.
Rådet för ekonomiskt försvar består av generaldirektören i
överstyrelsen som är rådets ordförande, cheferna för försvarsstaben,
civilförsvarsstyreisen, statens jordbruksnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen
samt ordföranden i transportnämnden. Chef för annan central
myndighet, som fullgör särskild beredskapsuppgift på det ekonomiska
försvarets område, skall beredas tillfälle att delta i rådet vid behandling av
ärende som rör myndighetens ansvarsområde.

Totalförsvarets regionala ledning är uppdelad på två nivåer, en högre
och en lägre.

Den högre regionala ledningen utövas av sex militärbefälhavare och
sex civilbefälhavare. Militärbefälhavarna leder under överbefälhavaren
försvarsförberedelser och i krig militära operationer inom resp. militärområde.
Civilbefälhavare har att i fred verka för samordning av
totalförsvarsförberedelserna och inriktar i krig den civila totalförsvarsverksamheten
inom sitt civilområde. De olika militär- och civilområdena
har sammanfallande geografiska gränser.

Den lägre regionala ledningen utövas främst av försvarsområdesbefälhavarna
(på Gotland militärkommandochefen) och länsstyrelserna. Andra
militära chefer på lägre regional nivå är örlogsbaschefer och sektorchefer
med ansvar för ledning av marina förband resp. flygvapenförband.
Länsstyrelserna leder och samordnar civil totalförsvarsverksamhet inom
länen och svarar för verkställigheten inom ett stort antal funktioner.
Landet är indelat i 26 försvarsområden och 24 län med i huvudsak
samma geografiska omfattning.

Samordning inom totalförsvaret

Totalförsvaret kräver förberedelser och insatser på många av samhällslivets
områden. Som ett led i samhällsplaneringen sker också en
planläggning för verksamheten under beredskapstillstånd och krig.
Ett flertal författningar som reglerar den civila försvarsverksamheten är
utfärdade.

Försvarsministern har som nämnts ett särskilt ansvar för samordningen
av totalförsvarets verksamhet i fred. För denna uppgift här han en
särskild samordningsavdelning i försvarsdepartementet. Avdelningen har
tre huvuduppgifter, nämligen samordning av budgetarbetet, av den
administrativa beredskapen samt av den operativa beredskapen och
därmed sammanhängande övningar och utbildning.

Sedan den 1 juli 1972 är en särskild beredning för långsiktig
totalförsvarsplanering knuten till försvarsdepartementet. Ledamöter i
beredningen, som har till uppgift att samordna totalförsvarsplaneringen

FöU 1973:22

inom Kungl. Maj:ts kansli, är kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet,
statssekreteraren hos chefen för finansdepartementet, statssekreterarna
i vart och ett av försvars- och handelsdepartementen och i statsrådsberedningen
samt departementsrådet i försvarsdepartementets samordningsavdelning.
Statssekreteraren i försvarsdepartementet är ordförande i
beredningen.

Inom försvarsdepartementet finns också sedan den 1 juli 1972 inrättat
ett sekretariat för säkerhetspolitik och långsiktsplanering inom totalförsvaret.
Detta organ svarar för att statsmakterna får önskat underlag för
att inrikta planeringen av totalförsvaret. Chefen för sekretariatet fungerar
också som sekreterare åt den nyss nämnda beredningen.

Försörjningsberedskapen

En vägledande princip för vårt totalförsvar är att den som ansvarar för
en viss för totalförsvaret betydelsefull verksamhet i fred också skall ha
ansvar för erforderliga försvarsförberedelser för verksamheten. Härigenom
säkerställs en smidig övergång från freds- till krigssamhälle.
Principen ger alltså en god beredskap men medför samtidigt ett stort
behov av samordning.

Det ekonomiska försvaret skall trygga folkförsörjningen i dess vidaste
bemärkelse för att vårt land skall kunna motstå ekonomiska påtryckningar
utifrån, klara avspärrningskriser och neutralitetslägen samt få
samhällsmaskineriet att fungera under och efter ett krig. De åtgärder som
vidtas i fred avser i första hand planläggning av krigsleveranser, av
handelns verksamhet, av undanförsel, av krigsproduktion och av krigsimport
samt planläggning och anskaffning av beredskapslager och förberedelser
för ransoneringar och regleringar. Vissa försörjningsområden
beaktas särskilt, såsom försörjningen med livsmedel, kläder, bostäder,
råvaror, maskiner, transporter, energi, post, tele, arbetskraft och betalningsmedel.

Försörjningsberedskapen planläggs och leds i central instans av ett
mycket stort antal myndigheter och organ. Ansvaret för samordningen av
planläggningen åvilar med något undantag överstyrelsen för ekonomiskt
försvar, som också har det direkta ansvaret för bl. a. bränsle- och
drivmedelsförsörjningen, huvuddelen av industriproduktionen och handeln
samt beredskapslagringen i fråga om flertalet varor och förnödenheter.
För planläggning och ledning i krig av livsmedelsproduktionen (inkl.
livsmedelsindustrin) och beredskapslagringen av livsmedel svarar statens
jordbruksnämnd. Transportverksamheten planläggs och leds i krig av
transportnämnden och vissa kommunikationsverk, medan andra kommunikationsverk
svarar för post- och teleförbindelser. Elkraftförsörjning,
bank- och försäkringsväsende planläggs och leds av andra centrala
myndigheter. För programverksamheten på radio och TV svarar Sveriges
Radio AB.

På regional nivå leds och samordnas beredskapsplanläggningen inom
det ekonomiska försvaret främst av länsstyrelser och civilbefälhavare.

FöU 1973:22

På det lokala planet faller ansvaret för beredskapsplanläggningen i fred
främst på primärkommunema. Liksom beträffande befolkningsskyddet
har kommunerna också viktiga uppgifter när det gäller folkförsörjningen.
1 planläggningsarbetet för det ekonomiska försvaret deltar även företag
och sammanslutningar av olika slag.

Det civila försvarets ledning

Vid riksdagens behandling av propositionen 1964:109 angående ny
organisation av totalförsvarets regionala ledning m. m. väcktes inom
andra kammaren en motion (11:904), vari hemställdes att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skulle begära sådana kompletterande direktiv för den
pågående civilbefälhavarutredningen att utredningen också övervägde
frågan om en ledande och inspekterande instans för civilförsvarets
beredskap över hela landet. Utan att ta ställning till om behov förelåg av
en sådan instans eller om den i motionen berörda frågan lämpligare
kunde lösas på annat sätt fann statsutskottet i sitt utlåtande (SU
1964:189) skäl tala för att spörsmålet om den centrala lednings- och
inspektionsverksamheten på det civila försvarets område närmare utreddes
i lämpligt sammanhang. Utskottets hemställan härom bifölls av
riksdagen (rskr 1964:362).

Riksdagsskrivelsen remitterades av Kungl. Maj:t till 1965 års försvarsutredning
som lät en expertgrupp utföra vissa studier rörande den
funktionsmässiga och ekonomiska avvägningen mellan de olika delarna av
totalförsvaret. Resultatet redovisades i rapporten Vissa avvägningsfrågor
inom totalförsvaret (Ds Fö 1967:15). Försvarsutredningen, som inte
ansåg sig böra gå närmare in på frågor av detta slag, överlämnade i
februari 1968 rapporten till chefen för försvarsdepartementet.

Expertgruppen avstyrkte för sin del att en central stab skulle inrättas
för det civila totalförsvaret och förordade i stället ett vidgat organiserat
samrådsförfarande och — där så var möjligt — en arbetsfördelning enligt
”huvudstabsprincipen”. Expertgruppen anförde ytterligare:

Genom den av utredningen skisserade styrningen från totalförsvarets
högsta ledning av det säkerhetspolitiska underlaget för all totalförsvarsverksamhet
och en fastare koordinering av de centrala myndigheternas
planläggning kan det förutsättas, att de senares ledande och inriktande
verksamhet får mer enhetlig karaktär. Utredningen föreslår att överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap samt övriga centrala myndigheter
med uppgifter inom totalförsvaret och vilka i regional instans representeras
av länsstyrelserna ges samma befogenheter i förhållande till dessa som
för närvarande tillkommer civilförsvarsstyrelsen. 1 princip bör dessa
befogenheter gälla även gentemot civilbefälhavarna. Enligt utredningens
mening kan den i nyssnämnda riksdagsskrivelse aktualiserade frågan anses
tillfredsställande löst, om utredningens förslag genomföres.

Rapporten remitterades till ett stort antal myndigheter för yttrande.
Flertalet remissinstanser — däribland överbefälhavaren och överstyrelsen
för ekonomiskt försvar — delade expertgruppens uppfattning att det inte
är möjligt att skapa en civil stab i central instans med uppgifter

FöU1973:22

motsvarande försvarsstabens. Behovet av en samordnande central instans
vitsordades av bl. a. civilförsvarsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Civilförsvarsstyrelsen kunde inte ansluta sig till utredningens förslag
om arbetsfördelning enligt ”huvudstabsprincipen” och föreslog mera
långtgående åtgärder. Styrelsen ansåg tiden vara inne för en hopknytning
av civilförsvaret, den planerande verksamheten inom det ekonomiska
försvaret och det psykologiska försvaret under en myndighet. I och med
detta skulle betydande fördelar vinnas och samordningen inom denna del
av den civila sektorn bli total.

Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasatte om de av utredningen föreslagna
åtgärderna skulle leda till en mera enhetlig planläggning inom de centrala
myndigheterna. Verket ansåg att det finns många konkreta frågor inom
totalförsvaret, som kräver samordnade lösningar och som skulle göra en
samordnande central instans önskvärd.

1964 års civilbefälhavarutredning, som numera slutfört sitt uppdrag,
har inte behandlat frågan om ett centralt ledningsorgan för det civila
försvaret.

Genom beslut den 28 december 1972 har Kungl. Maj:t lagt riksdagens
förenämnda skrivelse till handlingarna.

Utskottet

Vårt totalförsvar motsvarar stora delar av fredssamhället, omställt för
att stå emot påfrestningarna i en krigssituation. Enligt den av riksdagen
godkända beskrivningen av målen för vårt totalförsvar gäller bl. a. att
totalförsvarets olika delar skall samverka och understödja varandra för att
man skall få största möjliga sammanlagd försvarseffekt (FöU 1972:17 s.
34-35). I samband med 1972 års försvarsbeslut framhölls att delar av
totalförsvaret i mycket stor utsträckning bygger på resurser som primärt
har anskaffats för fredsinriktad verksamhet och att man därför vid
försvarsplaneringen ständigt måste ge akt på hur fredsresurserna utvecklas
(FöU 1972:17 s. 46).

Motionen 1973:1 122 berör hela totalförsvaret och därmed stora delar
av samhällsplaneringen. Tankegångarna i motionen ligger i linje med den
beslutade inriktningen av totalförsvaret men motionärerna framhåller
särskilt värdet av att man i samhällsplaneringen — vid planering och
utformning av kommunikationer, industrilokalisering, jordbrukspolitik,
energiförsörjning, sjukvård m. m. — tar hänsyn till olika alternativs
fördelar och nackdelar från försvarspolitisk synpunkt.

Motionen tar upp frågor som är av väsentlig betydelse för totalförsvaret.
Den aktualiserar olika aspekter rörande samverkan och samordning
inom stora delar av samhällsplaneringen. Utskottet, som
i sitt arbete måste beakta behovet av samordning mellan olika delar av
totalförsvaret, tar i det följande upp några sidor av det mycket stora
område som motionen berör. En sammanställning av de statliga organen
för samordning av samhällsplanering och totalförsvar på central och
regional nivå redovisas i en bilaga till detta betänkande.

FöU 1973:22

De strukturella förändringar som sker i samhället påverkar vår
försörjningsberedskap i negativ riktning och ökar vårt importberoende.
Näringslivets fortgående strukturomvandling har emellertid inte bara
denna effekt. Den industriella utvecklingen medför ökade krav på
naturresurserna, vilket i sin tur skapar miljöproblem och andra problem i
samhället. Utnyttjandet av naturresurserna har alltmer övergått från att
vara enbart en lokal angelägenhet till att bli en riksangelägenhet.

Det föreligger alltså ett behov av att kunna överblicka naturresurserna
i riksperspektiv. Samhällsplaneringen har — som framgår av den föregående
redogörelsen - alltmer kommit att präglas av bedömningar på riksnivå
i syfte att styra hushållningen med dessa resurser. De övergripande
insatserna från samhällets sida har i huvudsak varit av två slag, nämligen
dels en samlad regional politik, dels en förstärkt översiktlig fysisk
planering.

Det är en uppgift främst för regionalpolitiken att utforma ett mönster
för den långsiktiga fördelningen av sysselsättning och bosättning i landet.
De allmänna målen för regionalpolitiken har angetts av 1964 och 1970
års riksdagar. Riktlinjer för den fortsatta regionalpolitiska planeringen
fastställdes av statsmakterna hösten 1972, varigenom underlag skapades
för en rullande regional utvecklingsplanering. Ett huvudmål för regionalpolitiken
är att de successivt tillgängliga resurserna skall utnyttjas så att
tre väsentliga välfärdskomponenter — arbete, service och god miljö — blir
tillgängliga för alla människor. Den plan för utveckling av den regionala
strukturen och de angivna planeringsnivåerna för länen som riksdagen har
godkänt utgör grunden för strävandena att nå detta huvudmål.

Den fysiska riksplaneringen är ett medel att nå de välfärdspolitiska
målen. Statsmakterna har genom 1972 års beslut antagit allmänna
riktlinjer för hushållning med mark och vatten, vari även vissa försvarsaspekter
ingår. Dessa riktlinjer är dels verksamhetsanknutna och visar hur
vissa verksamheter bör behandlas i den fysiska planeringen, dels
geografiskt anknutna och avser hushållningen med naturresurserna i vissa
delar av landet. Riktlinjerna lägger fast vissa riksintressen som skall
preciseras genom överläggningar mellan länsstyrelser och kommuner.
Frågor där enighet om beaktandet av ett riksintresse inte kan uppnås får
ytterst avgöras av Kungl. Majit. Länsstyrelsernas arbete i denna del avses
vara samordnat med den fortsatta länsplaneringen och den regionala
trafikplanering som nu pågår. Preciseringarna av markutnyttjandet sker
sålunda som hittills ytterst i den kommunala fysiska planeringen men
med begränsning av det kommunala planmonopolet då kommunala
intressen ställs mot ett riksintresse.

Hushållningen med mark och vatten har självfallet nära samband med
politiken på andra områden. Den fysiska riksplaneringen måste också
utgå från målen för t. ex. den ekonomiska politiken, regionalpolitiken,
industripolitiken, jordbrukspolitiken, trafikpolitiken och försvarspolitiken.
De mål som var för sig ställts upp inom dessa områden ter sig delvis
motstridiga. Åtgärder som bedöms angelägna ur en aspekt kan ibland få
icke önskade konsekvenser ur en annan. En samordning av

FöU 1973:22

planeringen inom olika områden är därför nödvändig för att så långt
möjligt undvika att icke önskade effekter uppstår.

I kommunerna finns redan genom den sammanhållna förvaltningen en
naturlig samordning. På regional nivå har genom omorganisationen av den
statliga länsförvaltningen skapats förutsättningar för en viss likformighet i
handlandet. I central instans är däremot planeringsuppgifterna splittrade
på ett flertal olika myndigheter under skilda departement. Inom Kungl.
Maj:ts kansli har man på olika sätt sökt tillgodose föreliggande
samordningsbehov. För beredningen av vissa ärenden har inrättats
särskilda beredningar, expertgrupper och liknande.

Mellan tre övergripande planeringsformer med geografisk inriktning —
den fysiska riksplaneringen, den regionalpolitiska planeringen och transportplaneringen
— är samordningsbehovet särskilt stort. En samordning
mellan dessa planeringsformer sker inom Kungl. Majrts kansli. De förslag i
fråga om den regionalpolitiska planeringen och vissa av de riktlinjer för
markhushållningen som riksdagen tagit ställning till har utarbetats i nära
samverkan mellan inrikes- och civildepartementen. Propositionen
1972:111 i dess helhet utarbetades inom Kungl. Maj:ts kansli under
medverkan av statsrådsberedningen och fem fackdepartement och propositionen
avgavs till riksdagen efter föredragning av statsministern.

Möjligheterna att väga samman de principiella utgångspunkterna ökar
genom att den pågående länsplaneringsomgången, de kommunala planeringsprogrammen
och den regionala trafikplaneringen tidsmässigt samordnats
så att en gemensam bedömning blir möjlig under år 1975.

Det finns många exempel på övergripande samordning i samhällsutvecklingen.
Lokaliseringsprövning enligt byggnadslagen och miljöskyddslagen
samordnas hos Kungl. Maj:t beträffande industriell eller liknande
verksamhet av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade
mark- och vattentillgångar. Ett annat exempel är bostadsbyggandet där
planeringen i väsentliga delar knyter an till den övergripande regionala
och fysiska planeringen. Dit kan också räknas vissa byggnads- och
finansieringsregler, t. ex. sådana som rör byggandet av skyddsrum. Denna
fråga har nyligen utretts (SOU 1972:50) och är nu beroende av Kungl.
Maj:ts prövning.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att länsberedningen, som
tillkallades år 1970, enligt sina direktiv bl. a. har att behandla frågan om
uppgiftsfördelningen inom den statliga sektorn mellan centrala och
regionala organ. Beredningen väntas lägga fram ett principbetänkande år
1974. Möjlighet torde då uppstå att ta även dess resultat i beaktande vid
de gemensamma planeringsbedömningarna år 1975.

Som framgår av den föregående redogörelsen har strukturomvandlingen
och det ökade behovet av en aktiv samhällsplanering uppmärksammats
av riksdagens revisorer. De har med sin undersökning velat få
utrönt om fördelar kan vara att vinna genom att alla organisationsenheter
som på ämbetsverksnivå sysslar med samhällsplanering hänförs till ett och
samma departement. Revisorerna har för sin del konstaterat att organisatoriska
förutsättningar för en samordnad statlig samhällsplanering på det

FöU 1973:22

centrala planet saknas. Olägenheterna anses så väsentliga att de motiverar
att frågan om planväsendets organisation och departementala ställning tas
upp till närmare övervägande.

Utskottet har härmed redovisat vissa förhållanden och frågor inom
samhällsplaneringen. Totalförsvarssynpunkter kan vid sådan planering
komma in med olika tyngd och får under inga omständigheter glömmas
bort under arbetets gång. Konflikter mellan olika samhällsintressen måste
i stor utsträckning avgöras av statsmakterna eller med ledning av riktlinjer
som har beslutats av dessa.

Utskottet går härefter över till att redovisa vissa särskilda frågor
rörande samverkan och samordning inom totalförsvaret och vid
försvarsplaneringen.

Förutom det militära försvaret omfattar totalförsvaret civilförsvaret,
det psykologiska försvaret och det ekonomiska försvaret samt ett flertal
andra samhällsfunktioner. De senare brukar sammanfattas under begreppet
Övrigt totalförsvar. Till denna kategori är att hänföra bl. a. hälsooch
sjukvården, polisverksamheten, den kommunala beredskapen och
den för det civila totalförsvaret gemensamma regionala ledningsorganisationen.

Totalförsvaret har en väl utvecklad ledningsfunktion. Inom totalförsvaret
utgör ledningen en särskild totalförsvarsfunktion, en funktion som
skär igenom hela totalförsvaret både vertikalt och horisontellt. Detta har
sin grund i de särskilda förhållanden inom totalförsvaret som påkallar
samverkan och samordning, nämligen

— behovet av att i varje situation kunna utnyttja våra begränsade
resurser optimalt,

— totalförsvarets vida förgrening i samhället och dess olika funktioner,

— principen för ansvarsfördelning, nämligen den att varje departement
och myndighet som har ansvaret för en viss verksamhet i fred också skall
ha ansvaret för samma verksamhet i krig — i den mån den skall bedrivas i
krigstid — och därmed också för den nödvändiga planeringen i fred.

Förutom inrättandet av försvarsrådet och chefsnämnden har en rad
åtgärder vidtagits i samverkans- och samordningssyfte. Samverkan,
samråd och ömsesidig orientering är föreskrivna i berörda myndigheters
instruktioner. Som exempel kan nämnas att överbefälhavaren äger rätt
att ta del av beredskapsplaneringen hos vissa civila myndigheter, som å
sin sida är skyldiga att lämna överbefälhavaren orientering om denna.
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har som uppgift att samordna
förberedelserna för landets ekonomiska försvar medan myndigheter med
uppgifter inom det ekonomiska försvaret har ålagts att hålla överstyrelsen
orienterad om sin beredskapsplanering. Till vissa myndigheter har knutits
rådgivande organ, t. ex. rådet för ekonomiskt försvar samt beredskapsråden
hos socialstyrelsen och jordbruksnämnden. Näringsidkare är
skyldiga att lämna uppgifter till ledning för överstyrelsens planläggning
och att biträda vid planläggningen.

Vidare kan nämnas att man — för att säkerställa en fortlöpande

Föll 1973:22

samverkan — hos ett stort antal centrala myndigheter samt länsstyrelserna
och järnvägsbefälhavarna har s. k. militärassistenter som tillhör
försvarsstaben men som ständigt tjänstgör vid resp. myndighet. För
samordning av verksamheten inom särskilt betydelsefulla områden finns
särskilda samverkansorgan av vilka som exempel kan nämnas centrala
sjukvårdsledningen, centrala fältarbetsberedningen och totalförsvarets
teleberedning. Flera av dessa är avsedda att verka i både fred och krig. I
princip verkar de genom att kartlägga behov och resurser för att täcka
behoven, föreslå fördelning av resurser för olika totalförsvarsändamål
samt utarbeta principer för prioritering.

Det finns dock en markant skillnad mellan det militära försvaret och
dess civila motsvarighet såvitt gäller ledningen. Det militära försvaret har
en enhetlig operativ ledning på central nivå — överbefälhavaren — som
lyder under Kungl. Maj:t. Det civila förvarets ledning är däremot
splittrad. På central nivå finns ett 20-tal myndigheter med totalförsvarsuppgifter
av större omfattning. Dessa är alla direkt underställda Kungl.
Maj:t.

Av de centrala myndigheterna har de militära myndigheterna, civilförsvarsstyrelsen,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar och beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar uteslutande totalförsvarsuppgifter,
medan övriga myndigheter — statensjärnvägar, televerket, socialstyrelsen
osv. — i fredstid handhar totalförsvarsfrågor vid sidan om fredsinriktad
verksamhet. I krig fortsätter myndigheterna sin verksamhet med oförändrade
ansvarsområden. Varje myndighet har en till krigsuppgifterna
anpassad organisation. För överstyrelsen och beredskapsnämnden innebär
dock övergången till krigsorganisation att handels- och industrikommissionen
och bränslekommissionen resp. statens upplysningscentral bildas.

På regional nivå är förhållandena inom det militära och det civila
försvaret i ledningshänseende mera likartade. Verksamheten inom varje
militärområde och civilområde planläggs och leds av en militärbefälhavare
resp. civilbefälhavare. Dessa myndigheters befogenheter är emellertid i
fred något olika genom att civilbefälhavarna — som hittills alltid har
varit landshövdingar — inte har samma starka ställning som militärbefälhavarna.
Civilbefälhavaren skall visserligen verka för att totalförsvaret
planläggs för en enhetligt inriktad verksamhet men han kan inte ge
länsstyrelserna direktiv rörande planläggningsarbetet. I stället kan han av
länsstyrelser och andra statliga ledningsorgan fordra att de samråder med
honom innan de fastställer sina planer. 1 krig blir däremot civilbefälhavarens
uppgift att som högsta civila totalförsvarsmyndighet inom civilområdet
verka för att största möjliga försvarseffekt uppnås. Han skall
samordna de civila försvarsåtgärderna och i samråd med militärbefälhavaren
verka för att det militära och det civila försvaret samordnas.

Utskottet skall här något beröra frågan om en ledande och inspekterande
instans för det civila försvarets beredskap över hela landet. Med
anledning av en motion i ämnet som väcktes vid riksdagens behandling av
propositionen 1964:109 angående ny organisation av totalförsvarets
regionala ledning m. m. rekommenderade statsutskottet (SU 1964:189)

FöU 1973:22

att spörsmålet om den centrala lednings- och inspektionsverksamheten på
det civila försvarets område närmare utreddes i lämpligt sammanhang. En
expertgrupp som tillsattes av 1965 års försvarsutredning avstyrkte forsin
del att en central stab skulle inrättas för det civila totalförsvaret och
förordade i stället i första hand ett vidgat organiserat samrådsförfarande.

Kungl. Majit har med anledning härav och efter remissbehandling av
expertgruppens rapport inte funnit anledning att återkomma till riksdagen
med förslag i ämnet. Frågan om en samordnande central instans
har emellertid i viss mån aktualiserats genom den nu föreliggande
motionen. Utskottet anser att samordningen inom de civila delarna av
totalförsvaret är av stor betydelse och förutsätter att hithörande frågor
bevakas. Utskottet vill f. n. inte förorda någon utredning eller viss
lösning.

Utskottet skall här även beröra en annan fråga av betydelse för
försvarsplaneringen, nämligen den regionala indelningen.

Man har vid indelningen av riket strävat efter att samverkande
militära och civila chefer skall ha geografiskt överensstämmande ansvarsområden
och att dessa - så långt möjligt — bygger på den civiladministrativa
indelningen. Militärområden och civilområden har också helt
sammanfallande gränser. På den lägre regionala nivån finns däremot vissa
avvikelser från den angivna principen. Detta har skapat svårigheter för
berörda länsstyrelser och militära staber i deras planeringsarbete.

I en motion till 1972 års riksdag hemställdes att riksdagen hos Kungl.
Majit skulle anhålla om förslag om sådan ändring av civil- och
militärområdesgränserna för Gävleborgs och Kalmar län att överensstämmelse
uppnås med länsgränserna. Motionen avslogs av riksdagen med
hänvisning till länsberedningens arbete. Under utskottsbehandlingen
framhöll försvarsutskottet, som fått tillfälle att yttra sig över motionen,
att det förelåg behov av särskilda anvisningar för försvarsplanläggningen
vid delning av län på olika militär- och civilområden. Utskottet anförde
härom ytterligare

Särskilda föreskrifter erfordras också när det gäller administration och
ledning av verksamheten inom de länsdelar som i krig skall avskiljas från
moderlänet. Eftersom det torde dröja innan den regionala indelningen
kan tas upp till slutlig behandling av statsmakterna, förutsätter utskottet
att närmare direktiv och anvisningar under tiden utfärdas till ledning för
arbetet på regional nivå.

Liknande synpunkter framfördes av civilutskottet, vars uttalanden
riksdagen som sin mening gav Kungl. Majit till känna (CU 1972:31, rskr
1972:293). Försvarsutskottet, som har inhämtat att direktiv och anvisningar
för försvarsplaneringen i berörda län ännu inte utfärdats, finner
det angeläget att önskemålen härom tillgodoses.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det finns goda förutsättningar
för att försvarspolitiska synpunkter blir redovisade och beaktade vid
samhällsplaneringen. Vid konflikt med andra samhällsintressen måste
dock göras en avvägning med beaktande av en rad faktorer, bl. a.
fredsekonomiska.

FöU 1973:22

I vissa fall kan emellertid vidtas åtgärder för att förbättra försvarsberedskapen
som inte behöver medföra konflikt med andra intressen. Vår
försörjningsberedskap har avgörande betydelse för möjligheterna att
fullfölja den deklarerade neutralitetspolitiken och det är inte minst denna
beredskap som nu bör ägnas ökad uppmärksamhet. Den kommunala
beredskapen är ett annat viktigt område, nära knutet till bl. a. civilförsvar,
försörjningsberedskap och allmän kommunal planering. Behovet av
åtgärder för att trygga nyhetsförmedlingen i krig och andra krissituationer
kan också nämnas i detta sammanhang.

Med den valda principen för ansvarsfördelning inom totalförsvaret -att varje departement och myndighet som har ansvaret för en viss
verksamhet i fred även skall ha ansvaret för samma verksamhet i krig, om
den skall bedrivas i krigstid - ställs krav på resurser för samordnande
verksamhet på olika nivåer. Inom Kungl. Maj:ts kansli är det särskilt
samordningsavdelningen inom försvarsdepartementet som har viktiga
uppgifter i detta avseende.

Utskottet anser inte att riksdagen bör göra framställning till Kungl.
Maj:t i enlighet med motionärernas förslag. Motionen bör alltså inte
bifallas.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:1122.

Stockholm den 30 oktober 1973

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s),
Gustafsson i Stenkyrka (c), Enskog (fp), Gustafsson i Uddevalla (s),
Gustavsson i Ängelholm (s), Häll (s), Brännström (s), Glimnér (c),
Pettersson i Lund (s), Virgin (m), Gustavsson i Nässjö (s), Gernandt (c),
Olsson i Kil (fp) och Runesson (s).

Statliga organ för samordning av samhällsplanering och totalförsvar på central och regional nivå
SAMHÄLLSPLANERING

Övergripande

samordning

Sekr. för framtidsstudier
Miljövårdsberedningen
Lokaliseringsberedningen
Diverse expertgrupper

Departementsnivå Olika departement

TOTALFÖRSVAR

Försvar srådet

T otalförsvarsberedningen

Totalförsvarets chefsnämnd

Militärledningen

Rådet för ekonomiskt försvar

Fö/Sam
SSLP

Central instans

Högre regional
instans

Lägre regional
instans

Statens planverk
Statens naturvårdsverk
Arbetsmarknadsstyrelsen
m. fl.

Lsty

ÖB

Fobef

Cfs

Lsty

ÖEF

Lsty

Militära

försvaret

Ekonomiskt

försvar

Civil försvar -

Psykologiskt

försvar

Övrigt

Civila försvaret

Rikspolisstyrelsen
Socialstyrelsen
Riksnämnden för
kommunal beredskap
m. fl.

Lsty

C5 OO

FöU 1973:22

Föll 1973:22

Förkortningar i bilagan

BN Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar

CB Civilbefälhavare

Cfs Civilförsvarsstyrelsen

Fobef Försvarsområdesbefälhavare

Fö/Sam Försvarsdepartementets samordningsavdelning

Lsty Länsstyrelse

MB Militärbefälhavare

SSLP Sekretariatet för säkerhetspolitik och långsiktsplanering

inom totalförsvaret m. m.

ÖB Överbefälhavaren

ÖEF Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

GOTAB 73 5240 S Stockholm 1973