Försvarsutskottets betänkande med anledning av motion om miljövårdande åtgärder inom försvaret (Betänkande 1973:FöU21 Försvarsutskottet)

Försvarsutskottets betänkande nr 21 år 1973

FöU 1973:21

Nr 21

Försvarsutskottets betänkande med anledning av motion om miljövårdande
åtgärder inom försvaret.

I motionen 1973:1118 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp) om
miljövårdande åtgärder inom försvaret har föreslagits att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställer om åtgärder för miljövård inom försvaret enligt
de riktlinjer som anges i motionen.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från överbefälhavaren
och statens naturvårdsverk.

Hälsovårdsstadgan och dess tillämpning.

Enligt hälsovårdsstadgan (1958:663) skall det i varje kommun finnas
en hälsovårdsnämnd som har att utöva det närmaste inseendet över den
allmänna hälsovården inom kommunen. Länsstyrelserna övervakar den
allmänna hälsovården inom resp. län. Högsta tillsynen över hälsovården i
riket tillkommer socialstyrelsen och statens livsmedelsverk med den
fördelning dem emellan som stadgas i ämbetsverkens instruktioner.
Hälsovårdsstadgan äger enligt 6 § inte utan särskilt förordnande tillämpning
på anordning, anläggning eller verksamhet inom krigsmakten.

Ledningen av krigsmaktens hälso- och sjukvård utövas av försvarets
sjukvårdsstyrelse som också har att meddela erforderliga föreskrifter och
anvisningar för hälso- och sjukvårdens ändamålsenliga bedrivande inom
försvaret. År 1968 tillkom Grundläggande föreskrifter för hälso- och
sjukvården inom krigsmakten, och påföljande år utfärdades Hälsovårdsföreskrifter
för krigsmakten (HVK). Sjukvårdsstyrelsen har också utfärdat
vissa särbestämmelser angående bl. a. vattenhygien och livsmedelskontroll.

Hälsovårdsnämndernas roll inom miljövården togs upp i ett par
likalydande motioner till 1970 års riksdag (1:240 och 11:277). Att
krigsmakten är undantagen från hälsovårdsstadgans tillämpningsområde
ansåg motionärerna vara en brist. De framhöll att undantagandet innebär
att primärkommunen ej har något inflytande på exempelvis vatten- och
avloppsfrågor, allmänna sanitära förhållanden, oljeförvaring, toaletters
placering, samlingssalars ventilation och kökens utformning inom en
anläggning som tillhör krigsmakten. Motionärerna hemställde att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa om sådana åtgärder
att hälsovårdsstadgan blir tillämplig på anordning, anläggning eller
verksamhet inom krigsmakten.

Andra lagutskottet lämnade i sitt utlåtande (2LU 1970:45) en utförlig
redogörelse för bakgrunden till bestämmelsen i 6 § hälsovårdsstadgan.
Med hänsyn bl. a. till miljöskyddsfrågornas ökade betydelse ansåg
utskottet det angeläget att ta till vara alla möjligheter att effektivisera och

Riksdagen 1973. 10 sami. Nr 21

FöU1973:21

samordna samhällets åtgärder för ett bättre miljöskydd. Utskottet ansåg
sig inte kunna tillstyrka motionskravet att göra hälsovårdsstadgan
generellt tillämplig på militära anläggningar. Det fanns däremot enligt
utskottets mening skäl att överväga en utvidgning av stadgans tillämpningsområde,
en fråga som utskottet ansåg böra tas upp till prövning i
lämpligt sammanhang. Detta blev också riksdagens beslut (rskr
1970:233).

Sedermera har försvarets sjukvårdsstyrelse — på Kungl. Maj :ts uppdrag
— i skrivelse den 13 april 1972 lagt fram förslag till åtgärder i syfte att
bereda hälsovårdsnämnderna såsom närmast ansvariga för den kommunala
hälso- och miljövården inflytande på handläggningen av hithörande
frågor inom krigsmakten. Förslagen som utarbetats i samråd med bl. a.
statens naturvårdsverk tar främst sikte på en utveckling av det samarbete
mellan kommunala och militära myndigheter som redan förekommer på
lokal nivå. De särskilda samarbetsnämnderna föreslås bli forum även för
hälsovårds- och miljövårdsfrågor som är av intresse för den kommun där
garnisonen är belägen.

Sjukvårdsstyrelsen anser att hälsovårdsföreskrifterna för krigsmakten
väl fyller sin uppgift som komplement för en specifik samhällssektor med
beaktande av de särskilda krav som föranleds av krigsmaktens uppgifter
under beredskap och krig. På sikt anses hinder dock knappast föreligga
att göra hälsovårdsstadgan generellt tillämplig på krigsmaktens förhållanden
med de undantag som måste göras på grund av den militära
verksamhetens speciella natur. Vid en översyn bör — framhåller sjukvårdsstyrelsen
— företrädare för de militära myndigheterna få tillfälle
medverka i de huvudavsnitt som avser de centrala hälsovårdsföreskrifternas
tillämpningsområde och räckvidd.

Hittills tillämpad ordning för samverkan vid nybyggnadsverksamhet
inom försvarssektorn fungerar enligt sjukvårdsstyrelsen tillfredsställande.

Miljövården inom försvaret

Försvarets verksamhet medför av naturliga skäl viss åV^rkan på den
yttre miljön i form av markskador, bullerstörningar, vatten- och
luftföroreningar m. m. Mycket görs emellertid för att minska skadeverkningarna.

Man lägger inom försvaret ner ett betydande arbete på att eliminera
körskador och andra olägenheter som övningsverksamheten medför.
Åtgärder vidtas också för att hindra förbuskning av övningsfälten. På
flera fält bedrivs försök med s. k. ranchdrift av betesdjur. Över hela
landet pågår ett arbete med att avlägsna obehövliga skyttevärn, taggtrådshinder
m. m.

Redan försvarets markanvändning i fred har emellertid vissa positiva
effekter genom att stora mark- och vattenområden bevaras i sitt
ursprungliga skick. De militära övningsfälten kan som regel användas som
strövområden. Vid vissa från miljö- och naturvårdssynpunkt betydelsefulla
övningsfält har särskilda samrådsorgan bildats för miljö- och

FöU1973:21

naturvårdsfrågor. Det föreligger också planer på att inom Villingsbergs
skjutfält bilda ett naturreservat.

En av fortifikationsförvaltningen gjord inventering av försvarets
befintliga avloppsanläggningar visar att omfattande åtgärder har vidtagits
för behandling av avloppsvattnet i enlighet med gällande miljölagstiftning.
Förläggningar för mer än 100 personer har till övervägande del
antingen försetts med egna reningsverk eller anslutits till kommunala.
Även vid övriga förläggningar förekommer praktiskt taget undantagslöst
någon form av rening.

Inom marinen utrustas numera nya örlogsfartyg med slutna toalettsystem.
Avsikten är att även befintliga fartyg, där så är tekniskt möjligt,
skall utrustas med tankar för avloppsvattnet. I samband därmed kommer
uppsamlingsstationer att installeras vid örlogsbaser för omhändertagande
av avloppsvattnet.

När det gäller buller från skjut- och flygfält söker försvarets
myndigheter eliminera sådana störningar genom inlösen av fastigheter,
startförbud mot tätorter och genom omläggning av flygvägar.

Motionen

Motionen 1973:1 1 18 ger en rad exempel på miljöförstöring eller risker
för miljöförstöring som uppstår vid försvarets fredsverksamhet. Samtidigt
vitsordas de ambitiösa försök som görs av personal inom försvaret att
komma till rätta med föreliggande miljöproblem. Motionärerna understryker
också de många positiva åtgärder som försvaret vidtar, t. ex. för
att möjliggöra friluftsliv inom övningsområden och skjutfält.

Försvarets åtgärder på miljöområdet räcker emellertid inte och det
beror enligt motionärerna på att föreskrifter, ekonomiska resurser och
specialkunnande i stor utsträckning saknas. Det anses därför nödvändigt
att vidta särskilda åtgärder för att kartlägga, begränsa och förebygga
miljöförstöring i samband med försvarets fredsverksamhet. Motionärerna
anför härom ytterligare:

De åtgärder som i första hand bör vidtas är en kartläggning av
miljöförstöring och miljövård i försvarets verksamhet, utfärdande av
anvisningar och föreskrifter för miljövården samt inrättande av tjänster
för miljövårdskonsulenter, åtminstone vid de centrala staberna. En tjänst
som militärassistent vid naturvårdsverket skulle också kunna bli av stor
ömsesidig betydelse. Det bör vidare prövas huruvida miljölagstiftningen,
t. ex. naturvårdslagen, byggnadslagen och hälsovårdsstadgan, i större
utsträckning skulle kunna omfatta även försvarets verksamhet.

En ökad uppmärksamhet på miljövård inom försvaret skulle —
framhåller motionärerna — säkert röna stor uppskattning inte minst från
försvarets personal. Den skulle också utgöra ett intressant inlägg i
debatten om försvarets ställning över huvud taget.

FöU 1973:21

Remissyttrandena

Överbefälhavaren understryker att försvarets myndigheter allvarligt
strävar efter att komma till rätta med de miljöproblem som den militära
verksamheten medför. Han redogör för försvarets insatser när det gäller
miljövården och anför följande om behovet av sådana insatser:

Natur- och miljövård är nödvändiga aktiviteter inom krigsmaktens
flesta verksamhetsområden. Hänsyn till naturen utgör ett viktigt hjälpmedel
i strävan att vid militära övningar minska omfattningen av olycksoch
sjukdomsfall samt av skadegörelse, föranledd av bristande renhållning
och omgivningshygien. Utan fortlöpande miljövårdande åtgärder på
övningsplatser och skjutfält kommer utbildningsbetingelserna att successivt
försämras till men för försvarets effektivitet och anseende. Renhållningen
i naturen på övningsplatser spelar en stor roll både för personalens
trivsel och för de lokala militära myndigheternas förhållande till
ortsbefolkningen. Försvaret är dessutom en av rikets största fastighetsförvaltare,
vilket ställer särskilda krav på medverkan i miljövården.

Försvarets myndigheter utfärdar i samråd med naturvårdande myndigheter
de föreskrifter och anvisningar för verksamheten som i varje särskilt
fall kan vara erforderliga. Detta samarbete fungerar enligt överbefälhavaren
bra på såväl central som regional och lokal nivå. Han anser det inte
vara av behovet påkallat att därutöver utfärda generella bestämmelser
eller föreskrifter inom miljöskyddsområdet eller att ändra miljölagstiftningen.

Överbefälhavarens uppfattning delas av statens naturvårdsverk. Som
exempel på föreskrifter som har utfärdats i samråd nämner naturvårdsverket
en skrivelse från överbefälhavaren till berörda militära myndigheter
angående hänsynstagande till naturvårdssynpunkter vid utförande
av försvarsanordningar vid övningar m. m. Flygövningar är enligt naturvårdsverket
ett aktuellt område för åtgärder av liknande slag. Olägenheter
för sjöfågeln till följd av lågflygningar över utskärgårdar har rapporterats
vid flera tillfällen. Anvisningar om förbud mot sådana flygningar,
åtminstone över naturreservat och fågelskyddsområden, underviss tid av
året bör — framhåller verket — kunna utfärdas.

Samstämmighet i uppfattningen föreligger också beträffande motionärernas
förslag om personalförstärkningar. En ökning av personalen för
handläggning av miljövårdsärenden skulle enligt överbefälhavaren inte
medföra några egentliga fördelar. Naturvårdsverket har för sin del svårt
att se vilka uppgifter en vid verket placerad militärassistent skulle få.
Militära såväl som civila miljövårdsfrågor behandlas med hänsyn till
problemets art av resp. fackenhet. Synpunkter från övriga samhällssektorer
inhämtas genom remiss- och samrådsförfarande i olika former.

Utskottet

Den snabba utvecklingen på snart sagt alla samhällslivets områden har
i grunden förändrat människans villkor. Industrialiseringen och befolkningsomflyttningen
är i vårt land de mest framträdande yttre tecknen på

FöU 1973:21

den omvandling som skett. Denna process och de krafter den frigjort har
medfört en kraftig ökning av den materiella standarden. Samtidigt har
emellertid också stora miljövärden råkat i fara.

Insikten om behovet av åtgärder mot miljöförstörelsen har vuxit fram
successivt. Med miljö avses i detta sammanhang den yttre miljön, dvs. den
omgivning som människan möter i naturen. Miljövården syftar dels till att
förebygga ytterligare miljöskador, dels till att på ett aktivt sätt återställa
förstörd och skadad miljö. Motionen använder begreppet miljövård i dess
oinskränkta bemärkelse. Det innefattar åtgärder för att skydda, bevara
och återställa de komponenter som är väsentliga för den mänskliga
miljön.

Målet för miljöpolitiken är att skapa ett sådant samhälle för
människorna att vars och ens berättigade krav på en livsvänlig miljö kan
tillgodoses. I takt med att kunskapen om problemen ökat har också
åtgärderna på området intensifierats. En rad sådana har satts in under de
senaste åren. En god miljö framstår i allt högre grad som en väsentlig del
av vår totala levnadsstandard.

Utskottet skall till en början något beröra miljövården inom det civila
samhället och konstaterar då först att åtgärder mot miljöförstörelse
inte är någon ny företeelse i det svenska samhället. Sedan
gammalt har ansvaret för de omgivningshygieniska åtgärderna åvilat de
lokala myndigheterna. Exploateringen av våra naturtillgångar har emellertid
gjort miljövården till en angelägenhet för alla. Miljövården kräver
samarbete mellan stat, kommuner, näringsliv och enskilda. Statsmakternas
uppgift är att ange riktlinjer och regler för olika organs handlande på
miljövårdens område.

För att nå målet för miljöpolitiken använder samhället sig av olika
medel. En omfattande administration har byggts upp med statens
naturvårdsverk och koncessionsnämnden för miljöskydd som centrala
myndigheter. Länsstyrelserna har fått särskilda naturvårdsenheter. Lagstiftningen
har vidgats och gjorts mera effektiv. Genom statliga ekonomiska
stödåtgärder har kommuner och industrier stimulerats att vidta
alltmer långtgående reningsåtgärder. Forskningen har byggts ut kraftigt
liksom utbildning och information.

På regeringsnivå är det framför allt jordbruksdepartementet som bär
ansvaret för miljövården. Regeringen har dessutom i miljövårdsberedningen
ett rådgivande och samordnande organ i miljövårdsfrågor. Under
jordbruksdepartementet sorterar statens naturvårdsverk, som är central
förvaltningsmyndighet för miljövården i landet, och koncessionsnämnden
för miljöskydd, som har till uppgift att pröva tillåtligheten av utsläpp
från industrier och kommunala anläggningar. Det finns också andra
centrala myndigheter med uppgifter på miljövårdens område, såsom
domänverket, skogs- och lantbruksstyrelserna m. fl.

Huvudansvaret för miljövården på det regionala planet åvilar länsstyrelserna,
som är första beslutsinstans i naturvårdsfrågor och bl. a. regional
tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagstiftningen. Inom länsstyrelsernas
planeringsavdelningar finns särskilda naturvårdsenheter som ofta arbetar i

FöU 1973:21

nära kontakt med naturvårdsverket. Länsstyrelserna biträds i allmänhet
också av naturvårdsråd där även andra regionala myndigheter, vilkas
verksamhet är av betydelse för naturvården, är representerade. Också
företrädare för lekmannaintressena och de lokala naturvårdsintressena
samt kommunerna är representerade i råden.

På det lokala planet vilar ansvaret för miljövården på kommunala
organ. Oftast är det kommunens hälsovårdsnämnd som utövar tillsyn
över bestämmelsernas tillämpning. Nämnden skall härvid bl. a. se till att
erforderliga och skäliga åtgärder vidtas för motverkande av vatten- och
luftföroreningar, buller och andra sådana störningar. Kommunblockens
samarbetsnämnder är ett forum för bl. a. miljövårdsfrågor som rör flera
kommuner inom blocket.

Den översiktliga planeringen inom kommun eller samhälle sker i
generalplan. 1 sådan anges grunddragen för markens användning. Vid
planeringen skall undersökas vilka områden som av bl. a. frilufts- och
naturvårdsskäl bör undantas från tätortsbebyggelse. Generalplan antas av
kommunens fullmäktige och kan efter särskild framställning fastställas av
regeringen. För samordning av flera kommuners eller samhällens planering
kan regionplan upprättas. Detaljplaneringen sker genom stads- eller
byggnadsplan. Byggnadsverksamheten i områden som inte omfattas av
dessa planer regleras genom utomplansbestämmelser.

Utskottet, som härefter går över till att behandla miljövården inom
det militära försvaret, vill för sin del understryka att försvarets
verksamhet i fredstid i princip bör vara underkastad samma krav på
hänsyn till den yttre miljön som annan verksamhet i vårt land. Försvaret
är ju — som motionärerna framhåller — en integrerad del av samhället.
Varken krigsmakten eller totalförsvaret i övrigt bör inta någon särställning
i förhållande till andra samhällsfunktioner när det gäller att ta hänsyn till
miljövårdsaspekter.

Det ligger i sakens natur att försvarets verksamhet även under
fredsförhållanden, som det nu är fråga om, medför vissa skador och även
i övrigt kan påverka den yttre miljön i negativ riktning. Miljökraven
måste i många sammanhang vägas mot de anspråk som betingas av
försvarets verksamhet. Det måste vara en uppgift för försvarets myndigheter
att i varje läge bedöma behovet av miljövårdande åtgärder —
förebyggande eller avhjälpande — och ta ansvaret för att erforderliga
åtgärder genomförs.

Som framgår av motionen och den redogörelse för miljövården och
försvaret som lämnats i det föregående har man inom krigsmakten
intresse för miljövården. Det kan nämnas att det vid militärhögskolan
nyligen har lagts fram ett elevarbete som behandlar krigsmakten och
miljövården. I studien, som innehåller en kartläggning av totalförsvarets
medverkan i miljövårdsarbetet, konstateras följande:

Natur- och miljövård är nödvändiga aktiviteter inom flera av krigsmaktens
verksamhetsområden. Ökad hänsyn till miljövårdskraven utgör ett
viktigt hjälpmedel i strävan att vid militär verksamhet minska omfattningen
av olycks- och sjukdomsfall samt av skadegörelse föranledd av

FöU 1973:21

bristande omgivningshygien. Utan fortlöpande miljövård kommer utbildningsbetingelser
m. m. att successivt försämras till men för krigsmaktens
effektivitet och anseende. En aktiv miljövårdsmedverkan av krigsmakten
spelar en stor roll både för förhållandet till allmänheten och för trivseln
bland krigsmaktens egen personal. Krigsmakten är en av rikets största
fastighetsförvaltare vilket ställer särskilda krav från miljövårdssynpunkt.

Krigsmakten har således ett självklart intresse av att uppmärksamma
och bevaka alla frågor som berör natur- och miljövård. De militära
myndigheterna söker därför, inom ramen för tillgängliga resurser, på alla
sätt förbättra natur- och miljöförhållanden inom krigsmakten Vid
planläggning av markförvärv, byggnadsobjekt etc. tas tidigt kontakt med
de miljövårdande myndigheterna. Inom markvården vidtas regelmässigt
åtgärder till skydd för natur och miljö. Krigsmakten medverkar aktivt i
skyddet mot miljöskador av olja m. m. Omfattande åtgärder vidtas för att
begränsa buller från flyg m. m.

Miljövården kommer att ägnas fortsatt uppmärksamhet, bl. a. eftersträvas
en ökning av personalens förståelse och kunskap om hithörande
problem. Det ligger i krigsmaktens intresse att tidigt få ta del av och
medverka i utvecklingen på miljövårdsområdet.

Studien, som bedömts vara av ett stort allmänt intresse genom den
kartläggning som skett av miljövården inom totalförsvaret, har på initiativ
av chefen för försvarsstaben distribuerats till ett antal myndigheter inom
krigsmakten och till militärassistenterna vid samtliga länsstyrelser.

Under överbefälhavaren sker den fackmässiga bedömningen av miljövårdsfrågorna
vid vissa av de centrala förvaltningsmyndigheterna, främst
fortifikationsförvaltningen, försvarets materielverk och sjukvårdsstyrelsen.
Även försvarets forskningsanstalt sysslar med miljövårdsfrågor. De
regionala staberna har att lösa miljöproblemen inom sina resp. områden,
vid behov efter konsultationer med vederbörande centrala myndighet. På
lokal nivå är det närmast fråga om att i miljövårdsarbetet följa centralt
och regionalt utfärdade order, direktiv och anvisningar.

Det förekommer ett relativt väl etablerat fackmässigt samarbete i
miljövårdsfrågor såväl mellan försvarets olika organ som mellan dessa och
utomstående myndigheter och institutioner. Samverkan på regional nivå
underlättas av att både naturvårdsenheten och försvarsenheten ingår i
länsstyrelsens planeringsavdelning. Det finns vidare möjlighet till militär
representation i länens naturvårdsråd, som i sådant fall kan fungera som
forum för ömsesidig information. Även länsstyrelsernas militärassistenter
har en viktig samordnande funktion.

Såvitt utskottet kan finna torde det vara förhållandevis väl sörjt för
den fackmässiga behandlingen av miljövårdsfrågorna inom försvaret. Vad
man möjligen kan ha anledning efterlysa — och det påpekas också i den
nyss nämnda studien — är en större överblick och samordning i dessa
frågor på central nivå. Viss samordning förekommer vid försvarsstabens
allmänna avdelning. Utskottet förutsätter att man på ansvarigt håll med
uppmärksamhet följer utvecklingen på området och - inom ramen för
tilldelade resurser — vidtar åtgärder för att genom översiktlig och
sammanfattande information hålla krigsmakten å jour med densamma.

Överbefälhavaren och statens naturvårdsverk, som båda yttrat sig över

FöU 1973:21

motionen, anser att samarbetet mellan försvarets myndigheter och de
naturvårdande myndigheterna fungerar bra. De utfärdar i samråd sådana
föreskrifter och anvisningar för verksamheten som kan behövas i varje
särskilt fall. I likhet med remissinstanserna anser utskottet det inte vara
av behovet påkallat att därutöver utfärda generella bestämmelser eller
föreskrifter inom miljöskyddsområdet eller att ändra miljölagstiftningen.

Vad nu sagts gäller också hälsovårdsstadgan och dess tillämpning.
Utskottet har i det föregående redogjort för det undantag som gäller för
krigsmakten, för kraven som framförts i riksdagen angående en ändring
på denna punkt och för den utredning som med anledning härav har
gjorts inom försvarets sjukvårdsstyrelse. Härtill kan läggas att Kungl.
Majit genom beslut den 28 september 1973 föreskrivit att de myndigheter
inom krigsmakten som har tillsyn över hälso- och miljövårdsfrågor vid
handläggningen av sådana frågor skall samarbeta med motsvarande civila
tillsynsmyndigheter. Samarbete skall också äga rum då civil tillsynsmyndighet
begär det. Om det anses påkallat av säkerhetsskäl eller andra
speciella militära förhållanden, får dock samarbetet begränsas eller helt
underlåtas.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1973:11 18.

Stockholm den 30 oktober 1973

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s),
Gustafsson i Stenkyrka (c), Enskog (fp), Gustafsson i Uddevalla (s),
Gustavsson i Ängelholm (s), Häll (s), Brännström (s), Glimnér (c),
Pettersson i Lund (s), Virgin (m), Gustavsson i Nässjö (s), Gernandt (c),
Olsson i Kil (fp) och Runesson (s).

GOTAB 73 5227 S Stockholm 1973