Försvarsutskottets betänkande med anledning av motion angående utbildningen av flygförare (Betänkande 1973:FöU20 Försvarsutskottet)

Försvarsutskottets betänkande nr 20 år 1973

FöU 1973:20

Nr 20

Försvarsutskottets betänkande med anledning av motion angående
utbildningen av flygförare.

I motionen 1973:418 av herr Wååg m. fl. (s) angående utbildningen av
flygförare har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en
undersökning av möjligheterna att utnyttja tillgänglig kapacitet inom
försvaret för att komplettera den utbildning av flygförare som bedrivs av
flygklubbar och liknande.

De olyckor med mindre flygplan som förekommer och som alltför
ofta synes bero på förarfel ger enligt motionärerna anledning överväga,
om inte utbildningen av flygförare behöver byggas ut. Det bör i så fall
kunna ske med utnyttjande av den överskottskapacitet som — i varje fall
under en betydande övergångstid — kommer att finnas tillgänglig inom
den militära flygutbildningen. Motionärerna tänker sig en kompletterande
utbildning för privatflygare, exempelvis i internatform vid lämplig
flygflottilj.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från chefen för
flygvapnet samt från luftfartsinspektionen och Kungl, svenska aeroklubben.

Frågans tidigare behandling

Allmänflygets snabba utveckling och kraven på flygförarnas utbildning
har tidigare uppmärksammats i riksdagen. I ett par likalydande motioner
till 1966 års riksdag (1:247 och 11:317) aktualiserades frågan om
flygsäkerheten. Motionärerna hemställde att åtgärder skulle vidtas för
central utbildning av flyglärarpersonal, med beaktande av möjligheterna
att ge den grundläggande flygutbildningen mer säkerhetsbefrämjande
utformning.

Allmänna beredningsutskottet, som inhämtade yttrande från olika
instanser, konstaterade i sitt utlåtande (ABU 1966:29) att det ökade
intresset för privatflyget medfört en markant stegring av haverifrekvensen
och fann — liksom motionärerna — att förarfelen förmodligen utgjorde
den dominerande haveriorsaken inom allmänflyget. För att höja standarden
hos flygförarna måste man emellertid ha tillgång till kvalificerade
lärare och ansträngningarna borde därför enligt utskottet i första hand
koncentreras på att höja flyglärarnas standard. Motionärernas förslag om
centraliserad utbildning, med inrättande av en provisorisk flyglärarskola
som — då närmare erfarenheter vunnits - skulle kunna ombildas till en
mera permanent institution, ansågs värt att pröva. Riksdagen beslöt att ge
Kungl. Maj d till känna vad utskottet anfört (rskr 1966:163).

Frågan om utbildning av flyginstruktörer aktualiserades på nytt

1 Riksdagen 1973. 10 sami. Nr 20

FöU 1973:20

genom ett par likalydande motioner till 1969 års riksdag (1:480 och
11:515). Vid behandlingen av dessa motioner förutsatte statsutskottet
(SU 1969:46), att Kungl. Maj:t skulle återkomma till riksdagen i frågan
om och på vad sätt man — i syfte att på sikt höja säkerheten inom
allmänflyget — borde anordna utbildning av flyginstruktörer. Utskottets
uppfattning delades av riksdagen (rskr 1969:137).

Sedan läsåret 1970/71 har försöksutbildning av flyginstruktörer
anordnats av skolöverstyrelsen i samarbete med Kungl, svenska aeroklubben
och i samråd med luftfartsverket. Tre kurser har hittills
genomförts. Verksamheten, som är förlagd till Linköping och som under
de två första åren administrerades av yrkespedagogiska institutionen där,
administreras f. n. av lärarhögskolan i Stockholm.

Frågan om inrättande av en central flyglärarskola är fortfarande
aktuell. Skolöverstyrelsen föreslog i sin anslagsframställning för budgetåret
1973/74 att frågan skulle bli föremål för närmare utredning. Genom
beslut den 19 januari 1973 har Kungl. Maj:t uppdragit åt skolöverstyrelsen
och luftfartsverket att utreda behovet av en central flyglärarutbildning.
Samråd skall därvid ske med chefen för flygvapnet och med
allmänflygets organisationer.

Remissyttrandena

Chefen för flygvapnet uppger att grundutbildningen av flygförare vid
flygvapnet har reducerats med cirka en tredjedel under budgetåret
1972/73. Ytterligare minskning förutses. Den utbildningskapacitet i form
av lärare, flygplan, lokaler m. m. som friställs kan delvis utnyttjas för
andra ändamål.

Den av motionärerna föreslagna undersökningen fyller enligt luftfartsinspektionen
inte det ändamål som avses. Kraven för erhållande av
privatflygarecertifikat har successivt skärpts. Bl. a. har införts den
bestämmelsen att privatflygare, innan de uppnått 150 flygtimmar,
vartannat år skall genomgå kontrollflygning inför av inspektionen
förordnad kontrollant eller flyglärare. Av grundläggande betydelse när
det gäller att få till stånd en höjning av standarden hos privatflygarna har
också varit strävandena att förbättra flyginstruktörernas utbildning.

Luftfartsinspektionen delar inte motionärernas uppfattning att det
skulle vara relativt oerfarna förare som råkar ut för haverier och tillbud.
Flertalet olyckor med privata flygplan anses i grunden bero på någon
felfunktion hos föraren. Orsakerna till dessa felfunktioner är — framhåller
inspektionen — inte entydigt att söka i brister i vederbörandes
utbildning utan också i andra orsaker såsom bedömningsfel och bristande
omdöme. Fn ständig uppmärksamhet ägnas dessa frågor i det omfattande
flygsäkerhetsarbete som bedrivs av inspektionen i samarbete med
allmänflygets organisationer.

Betingelserna för civil flygning skiljer sig väsentligt från dem som
gäller för militär flygning. Luftfartsinspektionen anför härom följande:

Militära piloter ledes på ett påtagligt sätt i hela sin flygverksamhet av

FöU 1973:20

en flygchef och genom annan övervakning (trafikledning, vädertjänst) vid
förbandstjänstgöringen, medan den civile privatflygaren har att som
ansvarig befälhavare för luftfartyget själv införskaffa exempelvis väderinformationer,
bedöma förutsättningarna för flygningen samt i detalj
planera dess genomförande. Den militäre piloten är inordnad i ett system
medan den civile piloten uppträder helt självständigt. Detta medför en
helt annan målinriktning i den grundläggande flygutbildningen. På grund
av att privatflygaren icke står under en flygchefs fortlöpande överinseende
infördes den regelbundna kontrollflygningen bl. a. för att tillse att
den civile föraren vidmakthöll och utvecklade sina kunskaper och
färdigheter samt höll sig å jour med utvecklingen inom civil luftfart.

Med hänsyn till de speciella krav som gäller för civil flygutbildning och
de helt skilda betingelser som gäller för militär resp. civil luftfart anser
luftfartsinspektionen, att en eventuellt tillgänglig lärarkapacitet vid
försvaret inte utan omfattande komplettering av lärarnas utbildning kan
tas i anspråk för av motionärerna tänkta uppgifter. Försvaret kommer
därvid att behöva bekosta särskild utbildning för berörd personal,
anskaffa lämpliga enligt civila normer utrustade och godkända flygplan,
utbildningsmateriel m. m. Eftersom det finns en betydande överkapacitet
i fråga om civila flygskolor och lärare, ifrågasätter inspektionen om
försvaret skulle kunna få täckning för dessa och andra med den
ifrågasatta utbildningen av privatflygare förenade kostnader. Utbildningsverksamheten
vid flygklubbarna sker — framhåller inspektionen — mera
på ideella än kommersiella grunder.

Luftfartsinspektionen skulle anse det vara en oacceptabel lösning att
av grundutbildningen förlägga en del till en civil flygskola och en
kompletterande del till en av försvaret bedriven skola. Utbildningen
måste i sin helhet bedrivas vid en och samma skola för att ge den
standard som eftersträvas. Att förlägga hela grundutbildningen av civila
privatflygare till militära skolor skulle av anförda skäl inte heller ge en
förbättrad standard.

Kungl, svenska aeroklubben framhåller att klubben i sitt av Kungl.
Majit understödda flygsäkerhetsarbete sedan många år arbetat för en
förbättrad flygförarutbildning. Aeroklubben har därvid — stödd av
erfarenheter även utomlands — funnit att den ökande haverifrekvensen
inom allmänflyget i första hand borde mötas genom en förbättrad
flyglärarutbildning och har för detta ändamål arbetat för en central
flyglärarskola.

De tre remissinstanserna erinrar om uppdraget åt skolöverstyrelsen
och luftfartsverket att i samråd med chefen för flygvapnet och
allmänflygets organisationer utreda behovet av en central flyglärarutbildning.

Utskottet

Motionen tar upp frågan om förarutbildningen inom det s. k.
allmänflyget. Härmed avses sådan flygverksamhet som inte är att hänföra
till linjefart eller charterflyg. En stor del av olyckorna med mindre

Föll 1973:20

flygplan torde enligt motionärerna bero på förarfel. Motionärerna
ifrågasätter därför om inte utbildningen av flygförare genom flygklubbar
och liknande behöver byggas ut och föreslår att man undersöker
möjligheterna att i detta syfte utnyttja tillgänglig kapacitet inom
försvaret.

Enligt vad luftfartsinspektionen uppger bedrivs all utbildning av civila
flygförare vid flygskolor som är godkända av luftfartsinspektionen och av
denna erhållit tillstånd att bedriva skolverksamhet. Det finns f. n. ca 70
flygskolor för utbildning av privatflygare, varav ca 25 är yrkesmässiga
företag och resten är flygklubbar. Som jämförelse kan nämnas att det år
1961 fanns 34 skolor för flygutbildning i landet. Årligen utbildas i
genomsnitt omkring 600 privatflygare. Eftersom det finns omkring 260
civila flyglärare är det just nu en betydande överkapacitet på området.

En viktig fråga när det gäller flygsäkerheten är kvaliteten på den
utbildning som bedrivs vid de privata flygskolorna. Utskottet skall beröra
ett par faktorer som är av betydelse i detta sammanhang, nämligen
tillsynen över skolverksamheten och flyginstruktörernas utbildning.

För att få bedriva en privat flygskola krävs tillstånd av luftfartsverket,
som också har att utfärda generella bestämmelser för verksamhetens
bedrivande. Bestämmelsernas efterlevnad övervakas av luftfartsinspektionen,
som bl. a. tillser att luftfartsverkets krav är uppfyllda. Dessa krav
gäller både yrkesmässigt anordnade skolor och flygskolor som drivs av
flygklubbar. De innebär i korthet följande:

Flygskola skall stå under ledning av en av luftfartsinspektionen
godkänd skolchef, som skall inneha flyglärarkompetens och ha erfarenhet
av civil flygutbildning. Skolan skall vidare ha tillgång till sådan
lärarpersonal som behövs för verksamheten. Vidare skall finnas erforderlig
personal eller särskilt godkänd organisation som är ansvarig för
underhållet av flygmaterielen. Skolchefen åligger att ansvara för planläggning
av utbildningsverksamhet och för kontroll av att denna bedrivs i
överensstämmelse med gällande bestämmelser, att utöva tillsyn över
lärarnas verksamhet samt att ansvara för att elev som anmäls till prov har
fått utbildning i enlighet med de fordringar som luftfartsinspektionen har
fastställt.

Utbildningen skall bedrivas i enlighet med utbildningsplaner som
luftfartsinspektionen har fastställt för såväl de teoretiska läroämnena som
den praktiska flygutbildningen. För den teoretiska utbildningen skall
finnas ändamålsenliga lokaler och användas lämplig litteratur, varjämte
skolan skall ha tillgång till demonstrationsmateriel såsom ritningar,
planscher, film, bildband, instrument, kartmateriel m. m. För flygförberedelser
och den praktiska undervisningen i flygmaterielens konstruktion
och skötsel skall finnas ändamålsenliga lokaler.

Flygverksamheten skall vara förlagd till flygplats som godkänts av
luftfartsinspektionen för detta ändamål. Skolflygplanen skall vara godkända
för skolbruk och vara försedda med fullständig utrustning av
manöverorgan och instrument såväl för lärare som elev (dubbelkommandoutrustning).

Examinering i de teoretiska läroämnena skall äga rum inför luftfartsinspektionen
och det praktiska avslutande flygprovet skall ske inför en av
inspektionen förordnad kontrollant (personalprovflygare).

FöU 1973:20

Utskottet har inledningsvis redogjort för strävandena att förbättra
flyginstruktörernas utbildning. Flygsäkerheten inom allmänflyget har vid
ett par tillfällen under senare år varit föremål för riksdagens prövning.
Som framgår av redogörelsen i det föregående har man inom riksdagen
funnit det angeläget att söka åstadkomma en förbättring av flygförarutbildningen
genom att höja flyglärarnas standard. Viss utbildning av
flyginstruktörer har redan anordnats på försök. Behovet av en central
utbildning av flyglärare utreds f. n. av skolöverstyrelsen och luftfartsverket
i samråd med chefen för flygvapnet och med allmänflygets
organisationer.

Inom ramen för den pågående utredningen bör det vara naturligt att
beakta möjligheterna att utnyttja överkapaciteten inom flygvapnet. Om
sådan överkapacitet — trots vad som har anförts av luftfartsinspektionen
— i något avseende kan befinnas lämplig att utnyttja för privatflygförarutbildningen
ankommer det på de berörda myndigheterna att ta initiativ i
ämnet.

Utskottet anser sig mot denna bakgrund inte böra tillstyrka ifrågavarande
motion.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:418.

Stockholm den 30 oktober 1973

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s),
Gustafsson i Stenkyrka (c), Enskog (fp), Gustafsson i Uddevalla (s),
Gustavsson i Ängelholm (s), Häll (s), Brännström (s), Glimnér (c),
Pettersson i Lund (s), Virgin (m), Gustavsson i Nässjö (s), Gernandt (c),
Olsson i Kil (fp) och Runesson (s).

GOTAB 73 5226 S Stockholm 1973