Försvarsutskottets betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:75 angående vissa organisations- och anslagsfrågor m. m. rörande försvaret jämte motion (Betänkande 1973:FöU14 Försvarsutskottet)

Försvarsutskottets betänkande nr 14 år 1973

FöU 1973:14

Nr 14

Försvarsutskottets betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1973:75 angående vissa organisations- och anslagsfrågor m.m.
rörande försvaret jämte motion.

I betänkandet behandlas vissa organisationsfrågor i propositionen
1973:75 (försvarsdepartementet) samt motionen 1973:1665.

1. Krigsmaktens organisation i lägre regional instans m. m.

Kungl. Maj:t har i propositionen 1973:75 (s. 2—14) föreslagit riksdagen
att godkänna de organisationsförändringar inom armén och marinen som
departementschefen har förordat.

Nuvarande ordning

Sverige är i militärterritoriellt hänseende indelat i sex militärområden
och 26 försvarsområden. Gränserna för de senare — den lägre regionala
nivån — sammanfaller i princip med länsgränserna. I fred har vissa
försvarsområden gemensam chef och stab. Tre försvarsområdesstaber är
integrerade med och har gemensam chef med kustartilleriförsvar.

Det åligger försvarsområdesbefälhavaren bl. a. att planlägga och leda
samordningen av markbevakning och markförsvar samt annan operativ
verksamhet inom försvarsområdet, att planlägga och genomföra mobilisering
av de krigsförband för vilka han är mobiliseringsmyndighet och i
övrigt samordna mobiliseringsverksamheten inom försvarsområdet samt
att förbereda och genomföra repetitionsutbildning med de krigsförband
— främst lokalförsvarsförband — som i krig avses underställas honom för
uppgifter inom försvarsområdet.

Försvarsområdesstabernas organisation varierar något med hänsyn till
de lokala och operativa förutsättningarna för försvarsområdet. Vid de
flesta staber finns 40—60 anställda, varav ett tjugotal militära och
civilmilitära tjänstemän.

Den lokala ledningsnivån utgörs i fredstid inom armén av chefer för
fredsförband (regementen, kårer) och utbildningsanstalter. Ett
normalförband är organiserat med stab, grundutbildningsbataljon(er),
repetitionsutbildningsförband (del av året) samt en förvaltningsorganisation
som är dimensionerad för att understödja såväl utbildning som
mobiliseringsverksamhet. Beroende på utbildningsomfång och mobiliseringsansvar
m. m. varierar förbandens detaljorganisation sinsemellan.
Antalet tjänster vid ett genomsnittsförband kan uppgå till ca 200 militära

1 Riksdagen 1973. 10 sami. Nr 14

FöU 1973:14

och ca 100 civila. Av de militära tjänsterna ingår ett 30-tal i stabs- och
förvaltningsorganisationen.

Inom marinen finns f. n. tre örlogsbaser, nämligen Ostkustens
med stab på Muskö (ÖrlBO), Sydkustens i Karlskrona (ÖrlBS) och
Västkustens i Göteborg (ÖrlBV). Dessutom finns i Norrlands kustartilleriförsvar
en örlogsbasavdelning med i princip örlogsbasstabs uppgifter.
Örlogsbaserna har f. n. ca 2 700 anställda.

Örlogsbaschef är underställd militärbefälhavare men lyder direkt under
chefen för marinen i fråga om grund- och repetitionsutbildning (utom
operativ utbildning) och därmed sammanhängande taktik, organisation,
utrustning och personal. Örlogsbaschef leder därutöver vapen-, skeppsteknisk
och verkstadsförvaltning direkt under försvarets materielverk. I
örlogsbaschefens arbetsuppgifter ingår bl. a. att enligt militärbefälhavarens
bestämmande planlägga och leda sjöstridskrafternas basering och
underhåll samt annan operativ verksamhet. Örlogsbaschefen skall också
svara för planläggning och genomförande av mobilisering av de krigsförband
för vilka han är mobiliseringsmyndighet.

Kustartilleriförsvaren utgörs av Blekinge kustartilleriförsvar
med Karlskrona kustartilleriregemente (BK med KA 2), Stockholms
kustartilleriförsvar med Vaxholms kustartilleriregemente (SK med KA 1),
Göteborgs kustartilleriförsvar med Älvsborgs kustartilleriregemente (GbK
med KA 4), Gotlands kustartilleriförsvar med Gotlands kustartillerikår
(GK med KA 3) och Norrlands kustartilleriförsvar med Härnösands
kustartillerikår (NK med KA 5). Kustartilleriförsvaren har f. n. ca 1 260
anställda inom den del som berörs av omorganisationen.

Kustartilleriförsvarschef är underställd vederbörande militärbefälhavare
utom chefen för Gotlands kustartilleriförsvar som är underställd
chefen för Gotlands militärkommando (MKG). Chef för kustartilleriförsvar
lyder i fråga om grund- och repetitionsutbildning (utom operativ
utbildning) och därmed sammanhörande taktik, organisation, utrustning
och personal direkt under chefen för marinen. Han leder vidare tyg-,
skeppsteknisk och verkstadsförvaltning direkt under försvarets materielverk.
Det åligger honom också att leda krigsplanläggning, beredskap,
mobilisering, grundutbildning och repetitionsutbildning för de kustartilleriförband
som i krig ingår i kustartilleriförsvaret.

Tre kustartilleriförsvarschefer är även försvarsområdesbefälhavare och i
denna egenskap territoriella chefer. Detta gäller cheferna för SK (fo 46),
BK (fo 15) och GbK (fo 32/31). Som försvarområdesbefälhavare har
kustartilleriförsvarschef samma ansvar och lydnadsförhållanden som
försvarsområdesbefälhavare ur armén. Stab och förvaltning är i dessa fall
gemensamma för kustartilleriförsvar och försvarsområde.

Propositionen

Överbefälhavaren har sedan juni 1969 Kungl. Maj:ts uppdrag att i
samråd med försvarets fredsorganisationsutredning och under medverkan
av försvarsgrenschefema, försvarets centrala förvaltningsmyndigheter och

FöU 1973:14

försvarets rationaliseringsinstitut samordna pågående och planerade
utredningar om krigsmaktens organisation m. m. i lägre regional instans.
Kungl. Maj:t har vidare i december 1971 uppdragit åt överbefälhavaren
att i samråd med försvarets rationaliseringsinstitut lämna förslag till och
vidta de åtgärder som behövs för att under perioden 1972/73—1976/77
minska antalet anställda inom krigsmakten. Personalminskningarna förutsätts
ske bl. a. genom att organisationen i lägre regional och lokal instans
ändras.

Arbetet bedrivs i etapper och i november 1972 lade överbefälhavaren
fram förslag till de organisationsförändringar vid arméns och marinens
myndigheter i lägre regional och lokal instans, som nu är aktuella.

Beträffande armén föreslås i propositionen att försvarsområdesstaberna
inom fem försvarsområden stabs- och förvaltningsmässigt integreras
med vardera ett fredsförband med början den 1 juli 1973. Med början
den 1 juli 1974 sker motsvarande förändringar inom ytterligare fem
försvarsområden. De försvarsområden och förband som berörs av
omorganisationen framgår av nedanstående sammanställning.

Datum	Fo/förband	Förläggningsort
1.7.1973	Fo 43, P 10	Strängnäs
	>* 49, I 14	Gävle
	” 52, I 2	Karlstad
	» 53, I 13	Falun
	» 61, I 20	Umeå
1.7.1974	- 18/16,1 11	Växjö
	.. 22,1 5	Östersund
	- 23,1 21	Sollefteå
	» 35, P 4	Skövde
	» 47/48, S 1	Uppsala

Förslaget innebär att staben för Kalmar samt Växjö försvarsområden
(fo 18/16) flyttas från Kalmar till Växjö och att staben för Härnösands
försvarsområde (fo 23) flyttas från Härnösand till Sollefteå. I propositionen
föreslås också att fo 18/16 delas så att ett nytt fredsförsvarsområde,
fo 17, som avses omfatta Jönköpings län, bildas och leds från Eksjö.

Mobiliseringsverksamheten inom resp. försvarsområde centraliseras i
samband med omorganisationen till den sammanslagna myndigheten.

Inom resp. försvarsområde befintliga förband som inte integreras med
försvarsområdesstab förutsätts vara kvar tills vidare som självständiga
myndigheter med en stabs- och förvaltningsorganisation, avpassad för
fredsutbildningens behov.

Departementschefen anser att man, i vart fall på sikt, bör eftersträva
en större samordning av stabs- och förvaltningstjänsten inom försvarsområde.
Den bör i princip ledas och samordnas av en chef. I garnisonsorter
där mer än ett förband finns förlagt bör stabs- och förvaltningsresurserna

1* Riksdagen 1973. 10 sami. Nr 14

FöU 1973:14

så långt möjligt vara gemensamma. Bland de nu aktuella garnisonsorterna
bör denna princip enligt departementschefen tillämpas i första hand
beträffande förbanden i Östersund och Eksjö. De erfarenheter som kan
dras härav får vid det fortsatta arbetet beträffande arméns fredsorganisation
tillämpas på övriga lämpliga myndigheter.

För marinens vidkommande föreslås en omstrukturering av
örlogsbaserna och kustartilleriförsvaren.

Örlogsbasernas stödfunktioner som f. n. är fördelade på avdelningar,
förvaltningar m. m. förs i möjligaste mån samman i en centralexpedition i
staben. Arbetsfördelningen mellan den tekniska förvaltningen och verkstadsavdelningen
görs mera funktionell. Ekipageavdelningama och förrådsavdelningarna
får en enhetligare organisation vid samtliga örlogsbaser.
Vidare tillförs organisationen en kameralenhet som i huvudsak består av
den gamla kassaavdelningen och förrådsavdelningens inköpsdetalj.

Inom kustartilleriförsvaren slås nuvarande tyg-, fartygs- och intendenturförvaltningar
samman i en ny materielenhet. Stödfunktioner av
olika slag förs samman i staben som i likhet med örlogsbasstaben blir mer
funktionell än tidigare. Sålunda tillförs organisationen en kameralenhet
där visst administrativt arbete förs samman.

Den nya organisationen för örlogsbaser och kustartilleriförsvar avses
gälla fr. o. m. den 1 juli 1973. Det fortsatta arbetet skall omfatta försök
till ytterligare samordning av vissa funktioner vid marinens enheter i
Göteborg och Karlskrona. Departementschefen finner det angeläget att
integreringen av skilda förvaltningsgrenar fortsätts. Att förvaltningsorganisationen
vid örlogsbaser och kustartilleriförsvar är olika utformad kan
på lång sikt inte vara motiverat. Det anses därför önskvärt att man i en
senare etapp försöker integrera örlogsbasernas förvaltningsorganisation i
större utsträckning än nu. Enligt departementschefen bör möjligheterna
till integration mellan försvarsgrenarna uppmärksammas i det fortsatta
arbetet.

Genom de föreslagna åtgärderna beräknas antalet anställda kunna
minskas med ca 400 inom armén, ca 225 vid örlogsbaserna och ca 90 vid
kustartilleriförsvaren. Dessutom beräknas inom armén ca 160 militära
tjänstemän kunna frigöras från stabs- coh förvaltningstjänst för att i
stället utnyttjas i utbildningsverksamheten.

Motionen

I motionen 1973:1665 av herrar Schött och Kronmark (m) har
hemställts att riksdagen med bifall till propositionen 1973:75 i övrigt
måtte besluta att den del av fo 18/16 stab, som i dag handlägger ärenden
rörande Kalmar län, skall samordnas med F 12, övriga funktioner med I
11 resp. I 12.

FöU1973:14

Utskottet

Inom det militära försvaret pågår ett omfattande utredningsarbete i
syfte att på olika sätt rationalisera verksamheten. Arbetet samordnas av
överbefälhavaren, som också har i uppdrag att i samråd med försvarets
rationaliseringsinstitut lämna förslag till och vidta de åtgärder som behövs
för att under perioden 1972/73—1976/77 minska antalet anställda inom
krigsmakten. I propositionen 1972:45 lämnades en redogörelse för de
riktlinjer som meddelats för utredningsarbetet såvitt gäller verksamheten
i lägre regional och lokal instans. Redogörelsen föranledde inte någon
erinran från riksdagens sida (FöU 1972:15, iskr 1972:184).

När det gäller arméns fredsorganisation bedrivs arbetet så att underlag
tas fram för att i tre etapper, med början den 1 juli 1973, samordna
försvarsområdesstaber och regementen, varvid ett antal fristående fredsadministrationer
avvecklas med åtföljande personalminskning. Inom
marinen sker en översyn av stabs- och förvaltningstjänsten vid örlogsbaser
och kustartilleriförsvar. Flygvapnet berörs inte av de nu aktuella
organisationsförändringarna på lägre regional och lokal nivå.

I propositionen redovisas vissa förslag som har lagts fram av
överbefälhavaren och som departementschefen i allt väsentligt ansluter
sig till. Beträffande armén föreslås bl. a. att försvarsområdesstaberna
inom tio försvarsområden integreras med vardera ett fredsförband inom
försvarsområdet samt att mobiliseringsverksamheten och lednings- och
samordningsansvaret för förvaltningstjänsten inom försvarsområdet i
samband därmed förs över till den sammanslagna myndigheten. För
marinens vidkommande innebär förslaget att örlogsbasemas organisation
i huvudsak blir oförändrad och att kustartilleriförsvaren får en delvis ny
struktur, bl. a. genom att tyg-, fartygs- och intendenturförvaltningarna
slås samman till en ny materielenhet.

Organisationsförändringarna får bl. a. till följd att staben för Kalmar
och Växjö försvarsområden (fo 18/16) flyttas från Kalmar till Växjö
samt att ett nytt fredsförsvarsområde (fo 17) i samband därmed bildas
för Jönköpings län, med staben placerad i Eksjö. I motionen 1973:1665
föreslås att den del av fo 18/16 som omfattar Kalmar län skall utgöra ett
särskilt försvarsområde med stab i Kalmar. Staben bör enligt motionärerna
samordnas med staben för Kalmar flygflottilj (F 12). Motionärerna
åberopar bl. a. militärbefälhavaren i Södra militärområdet, som förordat
en integrering med F 12 i Kalmar, och understryker särskilt att hänsynen
till det för området ytterst väsentliga hemvärnet kräver nära tillgång till i
fredstid existerande militära ledningsorgan.

Det är enligt utskottets mening nödvändigt att på allt sätt försöka dra
ner kostnaderna för fredsadministrationen inom det militära försvaret.
Genom de av överbefälhavaren framlagda förslagen sker detta dels genom
att försvarsområdesstaberna integreras med staber för fredsförband,
varvid antalet fredsadministrationer nedbringas, dels genom koncentration
av arméns mobiliseringsverksamhet till en myndighet inom varje
försvarsområde. Effekten av dessa åtgärder reduceras emellertid högst

FöU1973:14

avsevärt om man skulle gå på den av motionärerna förordade linjen.

Situationen för hemvärnet och frivilligorganisationerna bör inte få
påverkas negativt av omorganisationen. Enligt vad utskottet inhämtat är
också avsikten att förlägga en hemvärns- och frivilligavdelning ur
försvarsområdesstaben till Kalmar. Det kan härvid bli fråga om att
administrativt knyta avdelningen till F 12 eller till annan statlig förvaltning
i Kalmar.

Utskottet avstyrker alltså bifall till motionen 1973:1665.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att man, i vart fall
på sikt, bör kunna uppnå större rationaliseringsvinster bl. a. genom att i
högre grad samordna stabs- och förvaltningstjänsten inom försvarsområde.
Som departementschefen framhåller bör principen vara att denna
skall ledas och samordnas av en chef. Grundtanken att stabs- och
förvaltningsresurserna så långt möjligt bör vara gemensamma även i
garnisonsorter med mer än ett förband bör vara vägledande såväl vid
genomförandet av de nu aktuella etapperna som för det fortsatta
utredningsarbetet.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla vikten av att man vid
beräkning av möjliga rationaliseringsvinster är medveten om effekterna av
de avtalsförhandlingar med personalorganisationerna som följer på beslut
om organisationsförändringar.

Kungl. Maj:t har i propositionen 1973:1 bilaga 6 föreslagit riksdagen
att under anslagen Arméförband: Anskaffning av anläggningar och
Marinförband: Anskaffning av anläggningar anvisa de investeringsmedel
som under budgetåret 1973/74 behövs för att de förutsatta personalbesparingarna
skall kunna genomföras. En koppling har härvid gjorts till det
betänkande av försvarets fredsorganisationsutredning som f. n. bereds
inom försvarsdepartementet. Utskottet förutsätter, liksom departementschefen,
att inga investeringar vidtas beträffande kasernetablissement vid
sådana förband som kan komma att läggas ner om fredsorganisationsutredningens
förslag genomförs.

Med åberopande av det anförda tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts
förslag och hemställer

att riksdagen med avslag på motionen 1973:1665 godkänner de i
propositionen förordade organisationsförändringarna inom
armén och marinen.

2. Handräckningstjänst i försvaret

Kungl. Maj:t har i propositionen 1973:75 (s. 15—33) berett riksdagen
tillfälle att avge yttrande över vad departementschefen har anfört om
handräckningstjänst i försvaret.

Handräckningsvärnpliktigas nuvarande tjänstgöringstid m. m.

Enligt de provisoriska bestämmelser som gäller för värnpliktsutbildningen
har värnpliktiga i handräckningstjänst vid armén och kustartilleriet
en grundutbildning om 300 dagar samt fem krigsförbandsövningar,

FöU1973:14

var och en om 18 dagar, vid flottan en grundutbildning om 320 dagar
samt fyra krigsförbandsövningar, var och en om 18 dagar, samt vid
flygvapnet en grundutbildning om 364 dagar samt två krigsförbandsövningar
om vardera 15 dagar. Tjänstgöringsskyldigheten för handräckningsvärnpliktiga
uppgår alltså vid alla tre försvarsgrenarna till ca 390
dagar. Krigsförbandsövningarna fullgörs ofta i direkt anslutning till
grundutbildningen.

Viss avkortning av grundutbildningen för värnpliktiga i handräckningstjänst
förekommer inom ramen för pågående försöksverksamhet med
modifierad grundutbildning för värnpliktiga (prop. 1972:75). Försöksvis
omfattar grundutbildningen för handräckningsvärnpliktiga vid armén 230
dagar, vid flottan 306 dagar, vid kustartilleriet 235 dagar och vid
flygvapnet 332 dagar. Repetitionsutbildningen omfattar oförändrat antal
dagar. Handräckningsvärnpliktiga kan åläggas att i direkt anslutning till
grundutbildningen fullgöra en eller flera krigsförbandsövningar. För att
värnpliktig som under grundutbildningen förs över — omgrupperas — till
handräckningstjänst skall kunna tas i anspråk på sådant sätt krävs dock
hans eget medgivande.

Den allmänmilitära utbildningen är vid armén fördelad på ett
inledande skede om fyra veckor som omfattar grundläggande militär
utbildning och ett andra skede som omfattar fyra timmar per vecka
under återstående del av grundutbildningen. Vid flottan har man strävat
efter att ge alla värnpliktiga samma allmänmilitära utbildning om ca 6 1/2
veckor. Vid kustartilleriet omfattar utbildningen tre till fem veckor.
Utbildningen vid flygvapnet omfattar militär utbildning under tre till fem
veckor och därefter viss grundläggande yrkesutbildning.

Efter den allmänmilitära utbildningen tas de handräckningsvämpliktiga
i anspråk på fasta arbetsplatser vid förband och skolor m. m. eller
också ingår de i kasemkompanis s. k. rörliga styrka, som är avsedd för
övriga handräckningsuppgifter vid förbandet. Vid de fasta arbetsplatserna
utnyttjas handräckningsvärnpliktiga som ordonnanser eller biträden på
expeditioner, i budcentraler och telefonväxel samt vid skjutbanor och
andra utbildningsanordningar liksom även i övningsmaterielförråd. Ur de
rörliga styrkorna kommenderas handräckningsvärnpliktiga till tjänstgöring
som bilförare m. m. eller till andra göromål, främst städning inomhus
och yttre renhållning. Även för tjänstgöring i kasernvakt samt vid
sjukvårdsavdelning och sjukhus används handräckningsvärnpliktiga.

Behovet av handräckningsvärnpliktiga fastställs årligen av försvarsgrenschef
med utgångspunkt i beslutad organisation av stabs- och
förvaltningstjänsten. Vid förband m. m. inom armén anges minimioch
maximibehov. För staber m. m. samt förband ur marinen och
flygvapnet anges däremot endast årligt behov.

Minimibehovet av handräckningsvärnpliktiga vid armén har under de
senaste åren uppgått till ca 2 500 och maximibehovet till ca 3 200. För
staber m. m. beräknas behovet till ca 400. Vid marinen uppgår det årliga
behovet till ca 765 och vid flygvapnet till ca 750. Det totala behovet av
handräckningsvärnpliktiga varierar således mellan ca 4 400 och 5 100.

FöU1973:14

Propositionen

Till grund för propositionen i denna del ligger betänkandet (SOU
1972:53) Handräckningstjänst i försvaret, i vilket utredningen om
handräckningsvärnpliktiga har redovisat sin syn på utbildningstiden m. m.
för värnpliktiga med begränsad militär användbarhet. Betänkandet
innehåller alternativa förslag. För alternativ I förutsätts enbart allmänmilitär
utbildning och för alternativ II allmänmilitär utbildning och viss
tid för fredsproduktiv tjänstgöring.

Avsikten med utbildningen av värnpliktiga — vare sig de har full
militär användbarhet eller bara begränsad sådan — bör enligt utredningen
vara att ge dem en utbildning som är anpassad efter användbarheten, så
att de alltefter sin förmåga skall kunna delta i landets försvar. Det är,
anser utredningen, principiellt oförenligt med värnpliktstanken att med
stöd av värnpliktslagen tillförsäkra försvarets fredsorganisation viss
tillgång på arbetskraft för uppgifter av företrädesvis civil natur.

Utredningen föreslår att värnpliktiga med begränsad militär användbarhet
i både alternativ I och II skall få en militär utbildning som i
huvudsak svarar mot den för krigsmakten enhetliga allmänmilitära
utbildning som övriga värnpliktiga genomgår. Härav följer att högre krav i
fysiskt och psykiskt hänseende måste ställas på de värnpliktiga som vid
inskrivningen tas ut till handräckningstjänst men även på dem som senare
grupperas om till sådan tjänst. De värnpliktiga som inte uppfyller de
högre ställda kraven bör enligt utredningen frikallas från värnpliktstjänstgöring.
Utredningen räknar med att den årliga tillgången på handräckningsvämpliktiga
genom de höjda kraven kommer att minska från ca
7 000 till 4 200 i alternativ I och 5 500 i alternativ II.

För alternativ II föreslår utredningen att tjänstgöringstiden avkortas så
att handräckningsvärnpliktiga inte behöver tjänstgöra längre tid än
värnpliktiga som är uttagna för grundutbildning i kategori G inom armén
och kustartilleriet. Tjänstgöringen efter allmänmilitär utbildning föreslås
omfatta utbildning för befattning i fredsproduktionen under ca en vecka
och en tjänstgöring i befattningen under sex månader.

Enligt utredningen bör de handräckningsvärnpliktiga i fortsättningen
utnyttjas för att direkt understödja fredsförbandens utbildningsverksamhet
och omfatta främst kontorsfunktionen, transportfunktionen,
dukningsfunktionen, säkerhetstjänst på skjutfält och under viss del av
året även vaktfunktionen. Med dukningsfunktionen avses förberedelser
för övningar m. m. för övriga värnpliktiga. Härutöver föreslås att
handräckningsvärnpliktiga används för arbetsinsatser i anslutning till
repetitionsutbildningsverksamheten.

Eftersom värnpliktiga enligt alternativ I inte skall fullgöra någon
tjänstgöring utöver tiden för den allmänmilitära utbildningen, frånsett en
kortare eventuell befattningsutbildning för uppgifter inom totalförsvaret,
måste personal anställas för alla de arbetsuppgifter som annars åligger
handräckningsvärnpliktiga. Utredningen bedömer att behovet av sådan
personal motsvarar ca 2 600 helårsanställda. För alternativ II beräknas

FöU1973:14

med hänsyn till föreslagna begränsningar av de handräckningsvärnpliktigas
funktioner det motsvarande behovet av personal till 706 helårsanställda.
Dessutom beräknas 59 nya tjänster för befäl.

Departementschefen, som delar utredningens principiella uppfattning,
är dock inte nu beredd att ta ställning till utredningens förslag och vill
heller inte nu förorda något av de föreslagna alternativen för utnyttjande
av handräckningsvärnpliktiga. Det finns — framhåller departementschefen

— anledning avvakta resultatet av 1972 års värnpliktsutredning och av
den försöksvis avkortade grundutbildningstiden för olika kategorier av
värnpliktiga, som var för sig kan väntas påverka ett ställningstagande till
förslagen om de handräckningsvärnpliktigas utbildning och tjänstgöring.
Likaså kan resultatet av kommande fredsorganisatoriska förändringar
skapa vissa ändrade förutsättningar.

Vissa förändringar bör dock kunna vidtas redan nu. De handräckningsvärnpliktiga
bör inom ramen för nuvarande organisation och kostnader
för utbildning m. m. i ökad utsträckning tilldelas arbetsuppgifter som är
anpassade efter deras användbarhet. Allmänt sett bör de kunna utnyttjas
för mera kvalificerade uppgifter och departementschefen nämner bl. a.
funktioner som direkt understöder utbildningsverksamheten. Departementschefen
understryker att de handräckningsvärnpliktigas militära
utbildning måste ges erforderligt utrymme inom ramen för den totala
tjänstgöringen.

Utskottet

Riksdagen har vid flera tillfällen, senast vid behandlingen av frågan om
en översyn av vapenfrilagen (FöU 1973:7, rskr 1973:37), slagit fast att
den allmänna värnpliktens bärande idé är att försvaret utgör en
angelägenhet för hela folket och att försvarsbördan skall fördelas om
möjligt likformigt och även i övrigt rättvist. Detta bör vara en av
utgångspunkterna vid prövningen av utredningsförslagen rörande handräckningsvärnpliktiga.

Värnplikten innebär uppoffringar för den enskilde och det måste
därför vara en strävan från samhällets sida att göra värnpliktstjänstgöringen
så meningsfylld som möjligt. Den allmänna värnplikten har vidare
en samhällsekonomisk inverkan genom det produktions- och studiebortfall
som den medför. Det är mot denna bakgrund man får se de förslag
som har lagts fram av 1966 års utredning om handräckningsvärnpliktiga.

Utredningen konstaterar att avsikten med utbildningen av värnpliktiga

— vare sig de har full militär användbarhet eller inte — bör vara att ge
dem en utbildning som är avpassad efter användbarheten, så att de alltefter
sin förmåga kan delta i landets försvar. Det är enligt utredningens
uppfattning principiellt oförenligt med vämpliktstanken att försvarets
fredsorganisation med stöd av värnpliktslagen m. m. tillförsäkras viss
tillgång på arbetskraft för uppgifter av företrädesvis civil natur. Departementschefen
har på dessa punkter i princip samma uppfattning som
utredningen.

FöU 1973:14

Departementschefen tar i propositionen inte ställning till utredningens
förslag och vill heller inte nu förorda något av de föreslagna alternativen
för utnyttjande av handräckningsvärnpliktiga. Det ankommer nämligen
på 1972 års värnpliktsutredning att göra en samlad översyn av de
värnpliktigas utbildning och utnyttjande m. m. I likhet med departementschefen
anser utskottet att man bör avvakta resultatet av denna
utredning och av den försöksvis avkortade grundutbildningen för olika
kategorier av värnpliktiga.

Departementschefen framhåller att det bör vara möjligt att inom
ramen för nuvarande organisation och kostnader för utbildning m. m.
genomföra vissa förändringar av handräckningstjänsten i försvaret.
Utskottet delar denna uppfattning och anser att de handräckningsvärnpliktiga
redan nu bör tilldelas mera kvalificerade uppgifter. Vad
departementschefen i övrigt har anfört föranleder ingen erinran från
utskottets sida, vilket utskottet här

anmäler.

3. Gemensam militär tyg- och intendenturförvaltningskår

Kungl. Maj d har i propositionen 1973:75 (s. 34 — 39) anmält att en
för krigsmakten gemensam militär personalkår för tyg- och intendenturförvaltning,
benämnd försvarets intendentkår, skall organiseras fr. o. m.
den 1 oktober 1973 och har i anslutning därtill föreslagit riksdagen att
bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta en tjänst som personalkårchef för
försvarets intendentkår i Co 2.

Nuvarande organisation

Den militära personalen för tyg- och intendenturförvaltning ingår i
flera olika personalkårer.

Av den personal som är avsedd för intendenturförvaltning tillhör
regementsofficerama försvarets intendenturkår och kompaniofficerama
inom armén intendenturkåren, medan kompaniofficerarna inom marinen
och flygvapnet ingår i flottans och kustartilleriets kompaniofficerskårer
resp. bland flygvapnets övriga kompaniofficerare.

Den personal som är avsedd för tygförvaltning utgörs inom armén av
regementsofficerare i tekniska stabskåren samt regements- och kompaniofficerare
i fälttygkåren. För tygförvaltningsverksamhet utbildade regements-
och kompaniofficerare inom marinen ingår i flottans och
kustartilleriets regements- resp. kompaniofficerskårer. Inom flygvapnet
finns för tygförvaltning endast ett fåtal regements-och kompaniofficerare.
Dessa ingår bland flygvapnets övriga regements- och kompaniofficerare.

Propositionen

I propositionen redovisas vissa förslag av 1968 års personalkategoriutredning
i delbetänkandet (SOU 1972:3) Personal för tyg- och in tendén -

FöU1973:14

turförvaltning. Betänkandet, som i huvudsak behandlar principer för
utnyttjandet av olika personalkategorier inom intendentur- och tygförvaltningsfunktionen
i central instans, tar upp dels vissa personalkategorioch
kårfrågor samt frågor rörande personalkåradministration, dels principerna
för personalsammansättningen i försvarets materielverk. I ett
kommande betänkande avser utredningen att behandla bl. a. personalsammansättningen
inom tyg- och intendenturförvaltningsområdena på
regional och lokal nivå.

Begreppet förvaltning innefattar enligt utredningen en mängd verksamheter.
Man kan sålunda tala om tekniska förvaltningsåtgärder i
samband med materielens anskaffning, modifiering, renovering och
verkstadsmässiga underhåll. Andra förvaltningsåtgärder är inriktade på att
redovisa, förvara och underhålla materiel i förråd och att tillhandahålla
det materielbestånd som har anskaffats för krigsmaktens behov. Denna
förvaltningsverksamhet som alltså är inriktad på det redan anskaffade
materielbeståndet kallar utredningen beståndsförvaltning. Utredningen
konstaterar att sådan verksamhet bör skötas av miljökunnig personal som
är utbildad i förvaltnings- och ekonomifrågor.

Utvecklingen i central instans och pågående försök m. m. i regional
och lokal instans pekar enligt utredningen entydigt mot att stora fördelar
skulle vinnas genom en samordning av beståndsförvaltningen inom
samtliga instanser och försvarsgrenar. Denna samordning skapar i sin tur
förutsättningar för en gemensam och i möjligaste mån likartad utbildning
av krigsmaktens förvaltningspersonal. I betänkandet föreslås, att en
gemensam militär tyg- och intendenturförvaltningskår för krigsmakten
bildas, att den nya intendentkåren underställs överbefälhavaren och att
en särskild personalkårstab organiseras under ledning av en personalkårchef.

Utredningens förslag är i huvudsak av sådan art att det ankommer på
Kungl. Maj :t att fatta beslut med anledning av förslagen. Med hänsyn till
att 1966 års riksdag (prop. 1966:109, SU 1966:89, rskr 1966:204)
fattade beslut om bildandet av försvarets intendenturkår har förslaget om
att bilda en gemensam militär kår för tyg- och intendenturförvaltningspersonal
emellertid ansetts böra anmälas för riksdagen. Den tillämnade
kårsammanslagningen för också med sig att de nuvarande två tjänsterna i
Co 2 som chef för försvarets intendenturkår och chef för fälttygkåren
bör dras in och en tjänst som personalkårchef för försvarets intendentkår
i Co 2 inrättas, vilka förändringar bör underställas riksdagens prövning.

Utskottet

Tillkomsten av försvarets materielverk år 1968 aktualiserade frågan
om utnyttjandet av olika personalkategorier — militär, civilmilitär och
civil personal — inom materielverkets organisation. Det uppdrogs åt den
då tillsatta personalkategoriutredningen att utreda denna och andra
frågor rörande personalens sammansättning inom den militära förvaltningsverksamheten.
I den mån utredningens överväganden bedömdes få

Föll 1973:14

återverkningar på nuvarande militära och civilmilitära personalkårer
skulle även kårfrågorna beaktas.

I propositionen redovisas utredningens överväganden. Dessa är i
huvudsak av sådan art att det ankommer på Kungl. Maj :t att ta ställning
till dem. När det gäller materielverket behandlar utredningen främst
frågan om hur tillgången på kunskaper om det militära försvarets
arbetsvillkor skall säkerställas i verket och den därmed sammanhängande
frågan om hur verkets tjänster i princip skall fördelas mellan de tre
personalkategorierna. Utredningen tar också upp frågan om att bilda för
försvaret gemensamma eller försvarsgrensvisa militära och civilmilitära
kårer för personal i teknisk tjänst. I anslutning därtill föreslår utredningen
att man bildar en för krigsmakten gemensam militär tyg- och
intendenturförvaltningskår — försvarets intendentkår.

För att i olika situationer kunna fylla sin uppgift måste det militära
försvaret disponera en väl fungerande förvaltningsorganisation. Den
nuvarande organisationen innehåller bl. a. militär personal som tillhör
olika kårer och har delvis specialinriktad utbildning. Förslaget att bilda
en försvarets intendentkår är enligt utskottets mening helt i linje med
den allmänna inriktningen av rationaliseringsarbetet inom försvaret.
Samordningen bör medföra vinster bl. a. beträffande den utbildning som
kan göras likartad för olika slag av uppgifter i förvaltningsorganisationen.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag och hemställer

att riksdagen bemyndigar Kungl. Majit att inrätta en tjänst som
personalkårchef för försvarets intendentkår i Co 2.

Stockholm den 24 april 1973

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s),
Gustafsson i Stenkyrka (c), fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Öhvall
(fp), Brännström (s), Glimnér (c), Pettersson i Lund (s), Virgin (m), Karl
Bengtsson i Varberg (fp), Wååg (s), Göransson (s) och Runesson (s).

GOTAB 73 3644 S Stockholm 1973