Försvarsutskottets betänkande med anledning av propositionen 1972:127 angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m. jämte motion (Betänkande 1972:FöU25 Försvarsutskottet)

Försvarsutskottets betänkande nr 25 år 1972

FöU 1972:25

Nr 25

Försvarsutskottets betänkande med anledning av propositionen
1972:127 angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet
m. m. jämte motion.

1 betänkandet behandlas förslag av Kungl. Maj:t (handelsdepartementet)
i propositionen 1972: 127 och yrkanden i motionen 1972: 1883.

Försvarsutskottet har i ärendet inhämtat yttrande av näringsutskottet.
Yttrandet fogas som bilaga till betänkandet.

1. Försörjningsberedskapen

I propositionen 1972: 127 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
godkänna de riktlinjer för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet
m. m. som departementschefen har förordat.

I motionen 1972: 1883 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m)
har hemställts att riksdagen beslutar

1. att s. k. säsongkredit kan utgå till företag verksamma inom skoindustrin,

2. att förslag om garantiram för budgetåret 1973/74 föreläggs nästa
års riksdag och

3. att ett särskilt skosekretariat, förlagt till kommerskollegium inrättas.

Nuvarande ordning

Det ekonomiska försvarets utformning bestäms väsentligen av vår
säkerhetspolitik och av vårt näringslivs struktur i dag och i framtiden.
Planläggningen och beredskapsåtgärderna i fred är inriktade på att göra
det möjligt för näringslivet att vid krig, avspärrning eller annan kris
tillhandahålla de varor och tjänster som behövs för försörjningen. Varubrister
måste kunna täckas genom produktion eller lagring och i båda
fallen krävs det en omsorgsfull planering.

Produktionsplanering syftar i första hand till att säkerställa tillgången
på nödvändiga produktionsresurser, förbereda omställning av produktionsapparaten
och ersätta bortfall i importen av råvaror och färdigvaror.
Lagring kan ske i statlig regi eller hos näringslivet med statligt stöd.
Till skillnad från produktionsplaneringen är lagringsverksamheten i regel
förenad med betydande kostnader för staten.

En rad statliga stödåtgärder för textil- och konfektionsindustrin (tekoindustrin)
samt skobranschen har vidtagits under senare tid. Ett statligt

1 Riksdagen 1972.10 sami. Nr 25

FöU 1972: 25

exportstöd till teko-industrin, som administreras av kommerskollegium,
trädde i kraft den 1 juli 1970 och gäller i fyra år med ett totalt anslag av
24,6 milj. kr. samt lånegarantier inom årsramar om 7,5 milj. kr. Stödåtgärderna
skall i största möjliga utsträckning inriktas på de progressiva
företagen och ges en sådan tillämpning att strukturrationaliseringen
inom branscherna påskyndas.

Fr. o. m. budgetåret 1971/72 har stimulansprogrammet för teko-industrin
kompletterats med ett särskilt s. k. omställningsstöd. Statliga bidrag
kan ges till sådana företag som önskar undersöka vissa organisatoriska
förhållanden, bl. a. behov av specialisering och möjlighet till samarbete
med andra tillverkare och avnämare, och som måste anlita utomstående
expertis.

Sedan budgetåret 1971/72 pågår ett arbete med omställningsfrämjande
åtgärder inom teko-industrin med bidrag av staten under en treårsperiod
om sammanlagt 7,5 milj. kr. Genom beslut av riksdagen våren 1972 har
de statliga insatserna ökats för att åstadkomma en mer planmässig strukturomvandling
inom vissa stagnerande branscher. Det nu löpande omställningsprogrammet
har förlängts till att gälla även budgetåret 1974/75
och samtidigt utvidgats till att omfatta skoindustrin, den manuellt arbetande
glasindustrin och möbelindustrin. Anslaget, som höjdes till 5 milj.
kr. för budgetåret 1972/73, skall för budgetåren därefter prövas mot
bakgrund av vunna erfarenheter.

För bl. a. teko- och skoindustrierna finns härutöver vissa möjligheter
att få kreditgarantier inom ramen för det statliga kreditstödet till hemslöjd,
hantverk och småindustri. För den del av kreditstödet som direkt
administreras och beslutas av kommerskollegiet och inte handhas av
företagarföreningarna gäller sedan några år en fastställd årlig garantiram
om 80 milj. kr. Inom denna ram har teko-industrin beviljats kreditgarantier
på sammanlagt 14,2 milj. kr. under budgetåren 1967/68—1970/
71 och skoindustrin sammanlagt 5 milj. kr. under de senaste fem budgetåren.

Våren 1972 beslöt riksdagen om åtgärder för att påverka strukturomvandlingen
inom teko-industrin, skoindustrin, den manuellt arbetande
glasindustrin samt möbelindustrin. Åtgärderna har formen av statliga
kreditgarantier. Garantierna beviljas av ett särskilt helägt dotterbolag till
Sveriges investeringsbank, AB Strukturgaranti. Verksamheten är av försökskaraktär
och avser till en början en treårsperiod. Garantiramen är
40 milj. kr. under det första året och utvidgas med 30 milj. kr. under vart
och ett av de följande två åren.

Det utgår också statligt stöd till forskning inom teko-området.

Skobranschen har under senare tid erhållit statliga bidrag med mellan
200 000 och 300 000 kr. per år för exportfrämjande åtgärder.

Tullskyddet inom teko-området ligger över den allmänna tullnivån
i Sverige, för vissa varor väsentligt över. De svenska textil- och konfek -

FöU 1972: 25

tionstullarna ligger emellertid inte högt internationellt sett. Tullskyddet
för skor utgör 14 %, vilket ger ett nettotullskydd som är något högre
än vad som gäller för den svenska industrin i allmänhet. Utöver tullskyddet
upprätthålls i fråga om import från statshandelsländema importregleringar
för skor och sådana teko-varor för vilka marknadsläget bedömts
särskilt allvarligt. Den s. k. lågprisimporten av vissa teko-varor har vidare
föranlett särskilda åtgärder för att minska importtrycket från vissa
andra länder.

Försörjningsberedskapsutredningen

Inom industri och handel pågår en strukturomvandling, som innebär
att allt större enheter skapas. Produktion och lagerhållning koncentreras,
samtidigt som tillverkningen blir mera specialiserad. Vissa från försörjningssynpunkt
viktiga varor produceras av allt färre företag, i den mån
tillverkningen inom landet inte helt läggs ner. Effektivare metoder för
lagerhantering och distribution medför minskad lagerhållning hos näringslivet.

Denna utveckling inom näringslivet har på senare tid särskilt uppmärksammats
beträffande teko- och skoindustrierna. Den s. k. TEKO-utredningen
konstaterade i sitt slutbetänkande (SOU 1970: 59—60) om tekoindustrierna
inför 1970-talet att den svenska självförsörjningsgraden på
teko-området successivt minskat och att den inhemska produktionen av
vissa typer av teko-varor understiger de minimibehov som kan beräknas
för krigs- och avspärrningsfallen.

Beredskapen i fråga om viss varuförsörjning utreds f. n. av försörjningsberedskapsutredningen.
Den har i ett delbetänkande (Ds H 1972: 3)
om försörjningen med kläder och skor i en kristid lagt fram förslag till
åtgärder för att upprätthålla en tillfredsställande försörjningsberedskap
på beklädnadsområdet m. m. Förslagen redovisas i propositionen (s. 11—
22) och innebär i huvudsak följande.

Statliga stödåtgärder i försörjningsberedskapssyfte bör enligt utredningen
uppfylla vissa krav. De bör på något längre sikt garantera en tillfredsställande
försörjning, vara avpassade så att ansträngningarna att
uppnå bästa möjliga produktionsresultat med insatta resurser inte påverkas
negativt och de bör inte leda till en avmattning av rationaliseringsviljan.
Åtgärderna måste väljas så att de i minsta möjliga utsträckning
verkar konkurrenssnedvridande samtidigt som strukturutvecklingen inte
hämmas. De måste även vara så avpassade att de skapar minsta möjliga
nackdelar med hänsyn till de internationella bindningarna och medför
lägsta möjliga kostnad för staten och samhället.

De tillförselbehov som utredningen räknat fram anses kunna täckas
genom en kombination av lagring, återupptagande av produktion, användande
av ersättningsmaterial eller ersättningsvaror samt omläggning

lt Riksdagen 1972.10 sami. Nr 25

FöU 1972: 25

och utvidgning av den fredstida produktionen. Utredningen utgår från
att de stöd- och stimulansåtgärder av allmän karaktär för export, omställning
och företagsutveckling som nu är i kraft i huvudsak kommer
att bestå. Därutöver kan stöd- och stimulansåtgärder bli nödvändiga för
att man skall kunna behålla en fredstida produktion av erforderlig omfattning
som bas för försörjningen med nödvändiga varor.

Utredningen avstyrker en statlig subvention beräknad med utgångspunkt
i producerade enheter (prissubvention) och subvention av arbetskostnader
eller råvarukostnader. Höjda tullar och kvantitativa importrestriktioner
anses inte heller lämpliga för att bibehålla en inhemsk produktion
i försörjningssyfte. Åtgärder vid gränsen kan behöva övervägas
som en sista utväg om andra stödformer eller åtgärder inte visat sig effektiva
eller lämpliga för att bevara en från försörjningssynpunkt nödvändig
produktionskapacitet.

För att möta behovet av riskvilligt kapital föreslår utredningen
statliga avskrivningslån, som skall vara ränte- och amorteringsfria
intill 50 % av den totala investeringskostnaden. Lånedelen
skall löpa ränte- och amorteringsfritt, så länge företaget uppfyller de
villkor som föreskrivits i avtalet. Ett system med avskrivningslån innebär
att staten tar en betydande risk. Utredningen anser därför att man i avtalet
bör föra in en klausul som ger den avtalsslutande myndigheten rätt
till vidsträckt insyn i företagets ekonomiska utveckling under hela avtalsperioden.

Utredningen förordar också ett leasingförfarande som kan
öka företagens likviditet, dvs. ett system där staten äger maskiner och/
eller byggnader och hyr ut dem till företagen. Det anses lämpligt att staten
och det berörda företaget, då det gäller byggnader, bildar ett särskilt
förvaltningsbolag. Hyreskostnaderna och förhållanden som rör reparation,
underhåll och skötsel av maskiner och/eller byggnader bör regleras
i ett avtal. Företaget skall som motprestation åta sig att hålla en viss produktionskapacitet
i händelse av en avspärrning samt en viss löpande produktion
i fredstid.

Utredningen föreslår att det under en övergångstid skall finnas viss
möjlighet till retroaktiv tillämpning av avskrivningslån och leasing.

En produktion i statlig eller halvstatlig regi har inte övervägts i detta
sammanhang. Det anses emellertid angeläget att få belyst hur ett statligt
företagsengagemang bör utformas. Utredningen avser att återkomma
härtill i ett senare betänkande.

En väsentlig lagring av textilfibrer och garner anser utredningen
nödvändig som komplement till den produktion som kan upprätthållas
med de produktionsstimulerande åtgärderna. En sådan lagring bör i stor
utsträckning kunna ske vid produktionsföretagen så att lagren i kvalitetsoch
modehänseende kan hållas aktuella och omsättningen kan knytas an
till företagens löpande produktion. Utredningen föreslår att staten er -

FöU 1972: 25

sätter företagen inom beklädnadssektorn för de kostnader som uppkommer
till följd av att man vid sidan om normala lager håller vissa beredskapslager.
Frågan bör regleras i avtal mellan företagen och staten.

Lagringsbehovet vid en bibehållen inhemsk maskinkapacitet inom
teko-området medför en investeringskostnad på 500 milj. kr. för en avspärmingsperiod
om minst tre år. Ränte- och lagringskostnaden blir 45
milj. kr. per år, allt räknat i 1972 års kostnadsläge. Utredningen anser
dock att man tills vidare bör kunna skära ner investeringarna i beredskapslager
från 500 till 300 milj. kr. Av detta belopp har ca 150 milj. kr.
redan investerats i beredskapslager av teko-varor som lagts upp av överstyrelsen
för ekonomiskt försvar (ÖEF). Den fortsatta uppbyggnaden
av beredskapslagren föreslås ske successivt under tre år, varvid konjunktur-
och sysselsättningsläget bör kunna beaktas. De ökade riskerna
från försörjningssynpunkt som uppkommer genom en sådan nedskärning
får vägas mot de kostnader och tekniska komplikationer som en beredskapslagring
av det ursprungligen beräknade behovet skulle medföra.

För att minska olägenheterna av en alltför kraftig omdirigering från
den civila sektom i krig finner utredningen det önskvärt att de militära
förråden med beklädnadsvaror fylls på redan i fredstid. Utredningen anser
det därför synnerligen angeläget att man inom krigsmakten snarast
vidtar åtgärder för att öka lagren av främst teko-varor.

För vissa varor inom beklädnadssektorn föreslår utredningen speciella
lösningar. Utredningen föreslår sålunda en utökad lagring av såväl råsytråd
som färdig sytråd. Då det gäller tågvirke, linor, snören etc. föreslår
utredningen att man åtminstone temporärt söker mildra den ökade
importkonkurrensen genom överenskommelse med berört exportland.
I fråga om maskinförnödenheter och maskindelar inom teko- och skosektorerna
föreslår utredningen att försörjningsberedskapen förbättras
parallellt med att de produktionsstimulerande åtgärderna sätts in. Det
bör i förekommande fall ske inom ramen för avtal mellan företagen och
staten.

De föreslagna produktionsstimulerande åtgärderna genom avskrivningslån,
uthyrning av maskiner och byggnader samt lagringsstöd kan
av allt att döma endast få en begränsad effekt på skoindustrins lönsamhet.
Enligt utredningen bör sko- och garveriindustrierna komma i åtnjutande
av samma slags exportstöd som gäller för bl. a. teko-industrin.
Utredningen förordar också att teko-programmet för exportstöd, som
gäller intill den 1 juli 1974, snarast förlängs. Härigenom skulle man få
bättre möjligheter att följa upp effekten av insatta åtgärder samtidigt
som det skulle underlätta för företagen att planera på något längre sikt.

För sko- och garveriindustrierna bör en exportkonsulent knytas till
Sveriges exportråd. Denna åtgärd bör kombineras med ett bidragssystem
som i stora drag överensstämmer med det löpande programmet för
exportstimulans åt bl. a. teko-industrin. Utredningen föreslår en pro -

FöU 1972: 25

gramtid om fyra år fr. o. m. budgetåret 1973/74. Kommerskollegium föreslås
bli administrerande myndighet.

Det förutsätts att samordnade exportprojekt ges företräde till exportstöd.
Utredningen föreslår att möjligheterna ökas till statliga bidrag för
andra samarbetsprojekt inom skoindustrin, bl. a. produktutveckling och
utbildning. Skoindustrin bör brytas ut från det löpande omställningsstöd
som gäller för teko-, sko-, glas- och möbelindustrierna, varefter de häri
ingående stödformerna tillsammans med de av utredningen föreslagna
nya stödformerna administreras av ett särskilt skosekretariat. Kostnaderna
för samordnade projekt bör till viss del kunna bestridas med statsmedel
efter samma principer som gäller för omställningsstödet. Staten
bör dock enligt utredningens uppfattning bekosta gemensamma utbildningsprojekt
helt och hållet.

I övrigt föreslår utredningen förbättrade möjligheter för enskilda
företag att erhålla s. k. säsongkrediter, en intensifierad konsumentupplysning
för att öka efterfrågan på högkvalitativa skor och fortsatt stöd
åt det utvecklingsarbete som sedan några år pågått inom landet för att
få fram högvärdiga ersättningsmaterial för läder.

De olika delbranscherna inom teko- och skoområdena är mycket beroende
av varandra och måste därför enligt utredningen betraktas som
en helhet vid bedömningar från försörjningssynpunkt. Utredningen föreslår
därför att möjligheter skapas att stödja all slags tillverkning inom
näringsområde 32 enligt standard för svensk näringsgrensindelning
(SNI), dvs. textil-, beklädnads-, läder- och lädervarutillverkning. Utredningen
utgår från att ÖEF gör den prioritering som blir nödvändig
och i övrigt vakar över att stöd inte utgår i andra fall och med högre
belopp än vad som från försörjningssynpunkt får anses nödvändigt.

En särskild fråga utgör den offentliga upphandlingens betydelse för
försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet.

Utredningen erinrar om att de statliga upphandlingarna ställda i
relation till produktionsföretagens totala omsättning är av begränsad
omfattning. Om man beaktar den kommunala upphandlingen blir betydelsen
emellertid större. Under senare tid har tillkommit statliga inköp
av varor inom ramen för u-landsbiståndet.

Skall den offentliga upphandlingen hos svensk industri få väsentlig
effekt, måste beställningarna göras så att produktion kan ske vid en
tidpunkt som med hänsyn till orderingång, säsongvariationer och produktionsförutsättningar
i övrigt är mest gynnsam för företagen. Det är
enligt utredningens uppfattning av stor vikt att man vid såväl den
civila som den militära upphandlingen i största möjliga utsträckning
tillgodoser företagens önskemål att anpassa produktions- och leveranstiderna
till de särskilda förhållandena vid företagen i fråga.

Som ett komplement till åtgärder för att bibehålla en viss produktionskapacitet
inom landet föreslår utredningen att uniformstyger för såväl

FöU 1972: 25

militärt som civilt bruk lagras av ÖEF intill en kvantitet som motsvarar
förbrukningen under minst ett års avspärrning. Inköpen av tygerna
bör göras av ÖEF, som vid varje inköpstillfälle anpassar dessa till
bl. a. önskemålen om en tillfredsställande försörjningsberedskap. Vissa
särskilt angivna civila och militära statliga myndigheter bör åläggas att
inköpa sina uniformstyger från ÖEF:s lager.

Då det gäller statlig upphandling av andra varor inom teko-sektorn
samt av skor finner utredningen det angeläget med en samordning av
den statliga upphandlingen inte bara för försvarets räkning utan för alla
statliga myndigheter. Härigenom skapas möjligheter att beakta bl. a.
försörjningsfrågorna. Kungl. Majit bör föreskriva att vissa statliga myndigheter
och verk före upphandling av teko-varor och skor skall samråda
med ÖEF. Man bör enligt utredningen av praktiska skäl sätta en
nedre gräns på de anbud som skall bli föremål för samrådsförfarande.

Ett genomförande av det föreslagna systemet förutsätter att ÖEF
även i fortsättningen blir instruktionsmässigt undantagen från upphandlingskungörelsens
bestämmelser. Skulle så inte bli fallet, bedömer
utredningen att de åtgärder man föreslår beträffande statlig upphandling
knappast kan genomföras.

Enligt utredningen bör en samordning eller styrning av landstingens
och kommunernas inköp av teko-varor och skor, som årligen uppgår till
betydande belopp, också komma till stånd. Det är därför angeläget
att kommunförbunden och ÖEF inleder en diskussion för att på frivillig
väg få till stånd en så nära överensstämmelse som möjligt mellan de
kommunala upphandlingsreglerna och de särskilda regler för statlig upphandling
av teko-varor och skor som försörjningsberedskapsutredningen
föreslår.

Utredningen behandlar också frågor om arbetskraft, statistik och administrativ
handläggning.

Det föreslås bl. a. att åtgärder planeras för att beklädnadsindustrierna
under en kris- eller avspärrningsperiod i största möjliga utsträckning
skall få behålla den kvalificerade arbetskraften och få möjligheter till
nyanställning i sådan utsträckning att den planerade omställningen
och utvidgningen av produktionen kan uppnås. Utredningen anser att det
statistiska underlaget för bedömningar från försörjningssynpunkt bör
kunna förbättras och föreslår att frågan närmare undersöks av statistiska
centralbyrån i samråd med ÖEF och andra intressenter.

Ett genomförande av förslagen innebär nya eller utökade uppgifter
för ÖEF. Om en godtagbar beredskap skall kunna upprätthållas till
rimliga kostnader inom de berörda områdena, är det enligt utredningen
nödvändigt att ÖEF får tillräckliga resurser för att fortlöpande kunna
följa utvecklingen, utreda och analysera läget, revidera planeringen vid
inträffade förändringar samt föreslå eller vidta erforderliga verkställig -

FöU 1972: 25

hetsåtgärder. Behovet av personalförstärkning beräknas till nio handläggare
och två biträden.

Utredningen betonar också önskvärdheten av att ett samarbete i mer
eller mindre regelbunden form kommer till stånd mellan olika statliga
myndigheter och med vederbörande branschorganisationer när det gäller
grundläggande utredningar och åtgärder på näringspolitikens område.

Statsverkets sammanlagda kostnader, som beräknats med utgångspunkt
i vissa antaganden och räkneexempel, anges till drygt 37 milj. kr.
under ett första tillämpningsår, drygt 47 milj. kr. under ett andra år och
drygt 50 milj. kr. under närmast följande år. Erforderligt investeringsbelopp
stiger från nära 300 milj. kr. under det första året till närmare
450 milj. kr. under loppet av fem år. I dessa belopp ingår de varor inom
teko- och skoområdena som f. n. beredskapslagras till ett värde av ca
150 milj. kr. med en årskostnad av drygt 11 milj. kr.

Utredningen understryker starkt försörjningsberedskapens grundläggande
betydelse för säkerhets- och neutralitetspolitiken och framhåller
att statsverkets insatser för de åtgärder utredningen föreslagit, liksom
totalförsvarets kostnader i övrigt, bör i sin helhet ses som kostnader för
vår neutralitetspolitik.

Propositionen

Departementschefen delar utredningens uppfattning att det stöd- och
stimulansprogram som nu är i kraft för berörda industribranscher måste
kompletteras med åtgärder som är inriktade på att trygga en tillfredsställande
försörjning. Han anser att de statliga stödåtgärder som vidtas
av försörjningsberedskapsskäl bör ge en långsiktig garanti för en tillfredsställande
försörjning med beklädnadsvaror. Detta bör underlätta
planeringen inom det ekonomiska försvaret.

I likhet med utredningen förordar departementschefen selektiva åtgärder
framför generellt verkande. Som huvudsaklig stödform föreslås
statliga avskrivningslån kompletterade med kreditgarantier till teko-,
sko- och garveriindustrierna. Vidare föreslås en utvidgad lagring av
textila fibrer, garner och vävnader vid ÖEF. För sko- och garveriindustrierna
föreslås vissa särskilda åtgärder.

Departementschefen biträder alltså utredningens uppfattning beträffande
gränsskydd. Han avstyrker förslaget om leasing. De fördelar som
ligger i leasingsystemet, dvs. främst att skapa likviditetsutrymme för
finansiering av investeringar, finns redan i avskrivningslånen.

Förslaget om en förlängning av teko-programmet för exportstöd bör
enligt departementschefen tas upp vid anmälan av ifrågavarande anslag
inför budgetåret 1974/75. Fram till detta budgetår avses det nuvarande
programmet löpa.

FöU 1972: 25

Om systemet med avskrivningslån som stödform uttalar departementschefen
följande:

Statligt stöd till näringslivet i form av bidrag utgår inte till anskaffning
av maskiner utan endast för byggnader. Det av utredningen framlagda
förslaget om avskrivningslån avser emellertid inte stöd till näringslivet
utan formerna för att upprätthålla en tillfredsställande beredskap.
Mot denna bakgrund kan man mera förutsättningslöst pröva stödets utformning
och omfattning. Det investeringsstöd som jag förordar skall
införas för beklädnadsområdet innebär att avskrivningslån kan utgå med
hälften av kostnaden för investeringar även i maskiner. Detta motiveras
endast av att dessa maskiner är oundgängligen nödvändiga för vår försörjningsberedskap.

Eftersom det framför allt är läget inom den grundtextila industrin
som är bekymmersamt, anser departementschefen det naturligt att stödåtgärder
i form av avskrivningslån i första hand riktas mot spinnerier
och väverier. Åtgärderna syftar till att rationalisera driften och höja
produktiviteten. Detta syfte bör enligt departementschefen ges företräde
före en geografisk spridning av produktionen.

Departementschefen anser sig inte kunna godta utredningens förslag
om retroaktiv långivning. Med hänsyn till att han inte räknar med stöd
i form av leasing bör möjligheten dock hållas öppen att under år 1973,
efter särskild prövning, i undantagsfall kunna ge lån för produktivitetshöjande
maskiner som anskaffats under år 1972 samt för nyligen uppförda
och rationellt planerade industribyggnader i gott skick. Låneandelen
bör inte överstiga 50 % och avskrivningstiden bör vara minst
tio år.

Statliga kreditgarantier bör enligt departementschefen kunna utgå med
upp till 50 % av det beviljade avskrivningslånet. Han anser att sådana
garantier bör administreras av ÖEF i nära samarbete med kommerskollegium.
Eftersom systemet med avskrivningslån innebär en betydande
risk för staten, bör den administrerande myndigheten få en effektiv
insyn i företagens ekonomiska utveckling under hela avtalsperioden.
Detta bör vara en förutsättning för långivningen.

Departementschefen ansluter sig i stort till utredningens beräkningar
av den erforderliga lageruppbyggnaden av textilfibrer och garner.
Han anser att utredningens förslag om lagring vid företagen mot
viss ersättning är ett bra komplement till lagring i ÖEF:s egen regi. Viss
del av den föreslagna lagerinvesteringen för importerade fibrer bör enligt
departementschefen kunna göras med anlitande av en utökad rörlig
kredit.

Det råder delade meningar om möjligheterna för krigsmakten att mera
väsentligt öka lagerhållningen av uniformstyger och andra textilier. Både
överbefälhavaren och försvarets materielverk anför kritiska synpunkter
mot förslaget under hänvisning främst till begränsade ekonomiska ramar.
Departementschefen betonar det angelägna i utredningens förslag. Krigs -

FöU1972: 25

makten kan inte räkna med att helt kunna tillfredsställa sina beklädnadsbehov
i en kristid genom omdirigering från den civila sektorn. Krigsmaktens
förråd av beklädnadsvaror bör därför i möjligaste mån fyllas redan
i fred.

Utredningens förslag beträffande vissa speciella varor inom teko-sektorn
föranleder ingen erinran från departementschefens sida.

Departementschefen delar utredningens uppfattning att vissa särskilda
åtgärder bör vidtas för sko- och garveriindustrierna. Han anser det angeläget
att dessa industribranscher kommer i åtnjutande av exportstimulerande
åtgärder inom ett tidsbegränsat försöksprogram. Han är också positiv
till ett samarbete beträffande produktion, design, försäljning etc.
och anför härom bl. a. följande:

Efter samråd med chefen för industridepartementet finner jag, i likhet
med utredningen och remissinstanserna, att ett visst statligt stöd bör
kunna underlätta genomförandet av önskvärda samarbetsprojekt. Ett
samarbete av föreslagen typ är, enligt min mening, en förutsättning för
att den svenska skoindustrin skall kunna hävda sig konkurrensmäsigt
både nationellt och internationellt. Stödet bör kunna utgå till sådana
olika typer av samarbetsprojekt som utredningen föreslagit, bl. a. avseende
produktutveckling och för branschen gemensamma utbildningsinsatser.
För utbildningsprojekt bör bidrag kunna utgå med hela kostnaden.
I övrigt bör vederbörande företag bära en efter omständigheterna avpassad
andel av kostnaderna.

Det finns enligt departementschefen inte anledning att inrätta ett särskilt
skosekretariat för de uppgifter som följer av förslaget. Arbetsuppgifterna
bör anförtros den enhet vid nuvarande kommerskollegium som
f. n. har hand om de omställningsfrämjande åtgärderna för vissa industribranscher,
däribland skoindustrin. Motsvarande anslag bör räknas upp
för att det skall bli möjligt att lösa de föreslagna nya arbetsuppgifterna.

Utredningens förslag angående säsongkrediter är departementschefen
inte beredd att ansluta sig till. Han anser att övriga stöd- och stimulansåtgärder
bör vara tillräckliga för att på sikt trygga en tillfredsställande
försörjningsberedskap. Förslaget om en intensifierad konsumentupplysning
avstyrks likaså. Däremot anser departementschefen det väsentligt
bl. a. med hänsyn till bristen på hudar att man fortsätter det utredningsarbete
som har påbörjats för att få fram ersättningsmaterial för läder.

Departementschefen delar utredningens uppfattning att det föreslagna
stödet bör kunna ges all tillverkning inom näringsområde 32 enligt standard
för svensk näringsgrensindelning (SNI), dvs. textil-, beklädnads-,
läder- och lädervarutillverkning. Även tillverkningen av gummiskor och
rayonfiber bör kunna komma i fråga för det föreslagna stödet.

Beträffande offentlig upphandling av teko-varor och skor biträder departemenschefen
utredningens uppfattning att den offentliga upphandlingen
på detta från försörjningsberedskapssynpunkt viktiga varuområde
används på ett sådant sätt att den kompletterar övriga åtgärder för att

FöU 1972: 25

bevara en lägsta produktionskapacitet inom landet. Frågan om ändring
av upphandlingskungörelsen bereds f. n. inom Kungl. Maj:ts kansli, varför
departementschefen inte nu är beredd att förorda någon generell lösning
på den konflikt mellan affärsmässighet och beredskapshänsyn som
ofta kan uppstå i ÖEF:s affärsverksamhet.

Utredningens förslag beträffande ett centralt uniformstyglager hos
ÖEF kommenterar departementschefen på följande sätt:

Jag anser i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser att en
centraliserad upphandling av uniformstyg bör kunna utgöra ett kompletterande
instrument för att trygga försörjningsberedskapen på teko-området.
Jag finner också, mot bakgrund av remissvaren, att ett buffertlager
av föreslagen omfattning bör kunna underlätta företagens produktionsplanering.
Kostnaderna för myndigheternas inköp hos ÖEF bör bestridas
av de inköpande myndigheterna. Lagrings- och omsättningskostnaderna
bör däremot på vanligt sätt täckas genom anslag till ÖEF.

I fråga om uniformstyglagret understryker departementschefen utredningens
uppfattning att en centralisering och standardisering bör kunna
medge viss kostnadsminskning.

Departementschefen tar också upp utredningens förslag om samrådsskyldighet.
Han erinrar om att Kungl. Maj:t föreskrivit att visst samrådsförfarande
skall tillämpas t. o. m. den 31 december 1972 och anför
vidare:

Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser beträffande effekten från
försörjningsberedskapssynpunkt av detta samråd. Jag är medveten om
risken för en fördröjande effekt på inköpsprocessen. En sådan fördröjning
får man enligt min mening acceptera om man genom ett samråd
uppnår väsentliga fördelar vad gäller försvarsberedskapen på ett försörjningsområde
som är av så avgörande betydelse för vår förmåga att
uthärda ett krigs eller en avspärrnings påfrestningar som det nu aktuella.
Samrådsförfarandet bör dock enligt min mening så snart som det är möjligt
bli föremål för en utvärdering.

Förutom de i betänkandet angivna myndigheterna föreslår ÖEF att
kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen åläggs samråd. Jag har inga
erinringar mot detta. Enligt min mening bör också SIDA kunna komma
i fråga. Jag har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter
om ett fortsatt samrådsförfarande. Ärende som är av väsentlig betydelse
från försörjningssynpunkt bör hänskjutas till Kungl. Majit för
avgörande när lägre anbud föreligger från utländsk leverantör än från
svensk.

En samordning är enligt departementschefens mening angelägen även
i fråga om den kommunala upphandlingen. Han konstaterar med tillfredsställelse
att också Svenska kommunförbundet finner det önskvärt
att diskussioner kommer till stånd med ÖEF beträffande den kommunala
upphandlingen.

Departementschefen biträder i huvudsak utredningens synpunkter,

FöU 1972: 25

när det gäller arbetskraft, statistik och administration. Han delar också
uppfattningen om behovet av förstärkning av ÖEF.

Utredningens förslag om en samarbetsgrupp för att behandla försörjningen
med teko-varor och skor ansluter departementschefen sig till.
Han förutsätter att ÖEF tar upp frågan med berörda intressenter.

För att täcka det i propositionen angivna omedelbara utgiftsbehovet
begärs medel på tilläggsstat I till riksstaten för innevarande budgetår med
sammanlagt 47 milj. kr.

Motionen

Motionen 1972: 1883 tar upp de särskilda åtgärder till stöd åt skoindustrin
som föreslagits av försörjningsberedskapsutredningen, främst export-
och utbildningsstöd, inrättande av ett särskilt skosekretariat samt
lagringsstöd genom särskilda s. k. säsongkrediter, avsedda att överbrygga
den ansträngning av likviditeten som uppstår i samband med att man
bygger upp ett skolager i säsongskarvarna. Motionärerna konstaterar att
det föreslagna stödet åt den hårt pressade skoindustrin — betraktat som
otillräckligt av branschens expert i utredningen och av initierade remissorgan
— avsevärt försvagats i den nu föreliggande propositionen. De uttalar
farhågor för att det i denna begränsade omfattning inte skall vara
tillräckligt för att kunna bevara en skoindustri av den för försörjningsberedskapen
absolut erforderliga storleken.

Det är, framhåller motionärerna, ytterst angeläget att de olika möjligheterna
till stöd åt skoindustrin — det gäller både lädersko- och gummiskoindustrin
— byggs ut så, att olika samarbetsprojekt, ofta ingripande
i varandra, kan samordnas eller rätt avvägas med hänsyn till betydelse
och verkningsgrad. För att detta väsentliga mål skall nås anses det
önskvärt att denna effektiviserings- och omställningsverksamhet administreras
av det föreslagna särskilda skosekretariatet, lämpligen förlagt till
den enhet inom kommerskollegium som f. n. har hand om de omställningsfrämjande
åtgärderna för bl. a. skoindustrin.

Av utredningen föreslagna säsongkrediter med statliga garantier upp
till ett belopp av 10 milj. kr. per år bör enligt motionärerna tillföras de
särskilda åtgärderna för skoindustrin. Sådana krediter bör även göras
räntefria i likhet med avskrivningslånen. Härigenom skulle man enligt
en utredning som företagits inom skofabrikantföreningen kunna uppnå
ett i konkurrensen betydelsefullt förbilligande av produktionen på i genomsnitt
en krona per par läderskor. Motionärerna påpekar att skoindustrin
sedan länge avtalsenligt förpliktat sig till jämn sysselsättning av arbetskraften,
vilket inte medger någon tillfällig nedskärning av arbetstiden
eller permittering av arbetskraften under den ekonomiskt riskfyllda och
kapitalkrävande mellanperiod mellan säsongerna då tillverkning på lager
ofta måste tillgripas.

FöU 1972: 25

Utskottet

Riksdagen har tidigare i år fattat beslut om den fortsatta inriktningen
av vårt totalförsvar (prop. 1972: 75, FöU 1972: 17, rskr 1972: 231).
När det gäller de delar av totalförsvaret som innefattas i begreppet
övrigt totalförsvar underströks därvid kravet på balans i våra samlade
försvarsinsatser. Av stor betydelse är försörjningen med förnödenheter
och tjänster — det ekonomiska försvaret — som innefattar
bl. a. livsmedelsförsörjningen, industriproduktionen, energiförsörjningen
och transporterna. Vid riksdagsbehandlingen anslöt utskottet sig (FöU
1972: 17 s. 46) till vad chefen för försvarsdepartementet hade anfört
om den betydelse som verksamheten inom övrigt totalförsvar har för
våra samlade försvarsansträngningar liksom för tilltron till dessa. Detta
gäller såväl den verksamhet som närmast tar sikte på att säkerställa
totalförsvarets funktionsduglighet i ett krigsläge som den verksamhet
som främst syftar till att trygga handlingsfriheten i ett avspärrningseller
neutralitetsläge.

Det pågår s. k. miljöstudier inom det ekonomiska försvaret. I de anvisningar
som ligger till grund för dessa anges — som chefen för handelsdepartementet
påpekar i nu ifrågavarande proposition — att tilltron
till Sveriges alliansfria politik syftande till neutralitet i krig förutsätter
att stormakterna är övertygade om att Sverige i händelse av konflikt är
berett att med vapenmakt fullfölja den deklarerade politiken. Försörjningsberedskapen
måste utformas så att svenskt militärt motstånd ter sig
trovärdigt för den som överväger angrepp mot landet. Man bör också
se till att Sveriges möjligheter att bevara och fullfölja sin neutralitet
under krig i vår omvärld ter sig trovärdiga. En tillfredsställande försörjningsberedskap
är därför en förutsättning för att våra säkerhetspolitiska
mål skall kunna uppnås.

Det är mot den bakgrunden man får se utredningsarbetet beträffande
försörjningsberedskapen och de förslag som har lagts fram i propositionen
1972: 127. Inom industri och handel pågår en strukturomvandling
som innebär att allt större enheter skapas. Företagsnedläggningar, driftinskränkningar
och produktionsomläggningar har medfört en successivt
minskande självförsörjningsgrad. Av propositionen framgår att läget på
beklädnadsområdet är sådant att det — om inte motverkande åtgärder
sätts in — finns risk för att produktionskapaciteten inom vissa delbranscher
kommer att sjunka till en från försörjningsberedskapssynpunkt
alltför låg nivå.

Avgörande för försörjningsberedskapen är vilken försörjningsuthållighet
och försörjningsstandard man eftersträvar. Chefen för handelsdepartementet
erinrar om den verksamhet som f. n. bedrivs vid
försvarsdepartementet inom ramen för sekretariatet för säkerhetspolitik
och långsiktsplanering inom totalförsvaret och som inkluderar sådana

FöU 1972: 25

studier av framtida krig och krisers karaktär som behövs för en analys
av försörjningsuthålligheten. Han finner starka skäl tala för att man
tills vidare bör räkna med att försörjningen med beklädnadsvaror skall
kunna upprätthållas under en så lång avspärrningstid att en inte obetydlig
produktion inom landet är nödvändig för en tillfredsställande
beredskap. På så sätt behålls handlingsfrihet för framtida ställningstaganden
till frågan om uthålligheten inom totalförsvaret.

Försörjningsberedskapen har i propositionen kopplats till det branschstöd
som förekommer inom beklädnadssektorn. De åtgärder som hittills
satts in har i första hand motiverats av näringspolitiska skäl. Såväl
försörjningsberedskapsutredningen som chefen för handelsdepartementet
anser att de stöd- och stimulansåtgärder av allmän karaktär för export,
omställning och företagsutveckling som nu finns bör kunna utgöra
viktiga grundläggande element även i ett statligt stöd- och stimulansprogram
som tar sikte på att av beredskapsskäl bibehålla viss produktionskapacitet.

Utskottet delar uppfattningen att det stöd- och stimulansprogram som
nu är i kraft för berörda industribranscher av säkerhetspolitiska skäl
måste kompletteras med åtgärder som är inriktade på att trygga en tillfredsställande
försörjning. Kostnaderna för de åtgärder som krävs för
att trygga en tillfredsställande försörjning i en kristid med livsnödvändiga
beklädnadsvaror bör — liksom totalförsvarets kostnader i övrigt —
ses som en kostnad för vår neutralitetspolitik.

Det stödprogram som läggs fram i propositionen och som försvarsutskottet
i likhet med näringsutskottet tillstyrker ansluter sig i allt väsentligt
till försörjningsberedskapsutredningens betänkande. Som huvudsaklig
stödform föreslås statliga avskrivningslån kompletterade med kreditgarantier
till teko-, sko- och garveriindustrierna. Vidare föreslås en
utvidgad lagring av textila fibrer, garner och vävnader vid överstyrelsen
för ekonomiskt försvar (ÖEF). För sko- och garveriindustrierna
föreslås vissa särskilda åtgärder men några av utredningens förslag angående
stöd åt skoindustrin har inte förts fram i propositionen. Ett par
av dem har aktualiserats i motionen 1972: 1883.

Beträffande skoindustrin föreslår utredningen att man förbättrar möjligheterna
för enskilda företag att få s. k. säsongkrediter för att överbrygga
den ansträngning av likviditeten som uppstår i samband med
att varulager byggs upp mellan säsongerna. Enligt utredningen har
många företag inom skobranschen på grund av brist på bankmässiga
säkerheter svårt att få sådana krediter. Utredningen föreslår därför att
ÖEF skall få möjlighet att utfärda statliga kreditgarantier. Företagen
skulle kunna ställa dessa som säkerhet för lämpliga säsongkrediter via
det ordinarie bankväsendet. Utredningen påpekar att en sådan förstärkning
av säkerheten kan tänkas medföra att företagen får en något lägre
räntekostnad. Ett kreditgarantiavtal bör enligt utredningen innefatta en

FöU 1972: 25

utfästelse från företaget att upprätthålla en viss angiven produktion
under garantins löptid. Avtalsperioden bör omfatta högst fem år.

Kommerskollegium förordar i sitt yttrande över utredningens förslag
att säsongskrediterna handhas av kollegiet och att de avgörs i samråd
med ÖEF. Svenska skofabrikantföreningen framhåller i sitt yttrande att
det i vanliga fall inte föreligger särskilt stora svårigheter att få krediter
för detta ändamål av de vanliga bankförbindelserna. Fördelen med utredningens
förslag är att räntelättnader kan åstadkommas. Föreningen
föreslår därför att, förutom att garantier ställs för krediterna, dessa
även blir räntefria i likhet med avskrivningslånen eller att räntan blir
mycket låg.

Departementschefen är med hänvisning till skofabrikantföreningens
yttrande inte beredd att anluta sig till utredningens förslag om statliga
kreditgarantier. Han anser att övriga stöd- och stimulansåtgärder bör
vara tillräckliga för att på sikt trygga en tillfredsställande försörjningsberedskap
beträffande skor.

I motionen 1972: 1883 ställer motionärerna sig bakom utredningens
förslag om statlig garanti för säsongkrediter. De anser att en garantiram
om 10 milj. kr. bör gälla fr. o. m. nästa budgetår samt hävdar att
säsongkrediterna dessutom bör göras räntefria i likhet med avskrivningslånen.

Näringsutskottet (dess majoritet) är inte berett att tillstyrka motionärernas
förslag om åtgärder till stöd för skoindustrin utöver vad departementschefen
föreslår.

Försvarsutskottet är medvetet om att det förekommer stora säsongvariationer
inom skobranschen och utgår från att skotillverkarna kan
ha varierande förutsättningar att med i huvudsak jämn sysselsättning
klara likviditetsproblemen. Med hänsyn till skoindustrins betydelse för
vår försörjningsberedskap anser utskottet att det bör vara ett samhällsintresse
att man för eljest livskraftiga företag som behövs för att trygga
den oundgängliga produktionskapaciteten kan mildra verkningarna av
säsongvariationerna genom bankkredit. Vid övervägande av om staten
i någon form bör underlätta sådan kredit står det till en början klart
att staten inte bör tillskjuta medel för en nedsättning av krediträntan.
Det bör däremot vara möjligt att till sådana företag som utskottet här
åsyftar ge en statlig garanti som säkerhet för banklån.

Utskottet erinrar om att kreditstöd enligt kungörelsen om statligt kreditstöd
till hemslöjd, hantverk och småindustri i särskilda fall kan utgå
även till anskaffning av omsättningstillgångar. Denna möjlighet står
öppen även för nu ifrågavarande företag inom skoindustrin. Den årliga
garantiramen är 80 milj. kr. men ramen har på senare år långtifrån utnyttjats
fullt ut. Det bör därför finnas utrymme för garantier även i
det syfte som nu är i fråga. Utskottet förutsätter att kommerskollegium,
som administrerar kreditgarantierna, samråder med ÖEF i sådana fall.

FöU 1972: 25

Ärende av detta slag som gäller stöd till större industri bör, liksom redan
nu sker, underställas Kungl. Majit.

Vad utskottet har anfört om statlig garanti för krediter till vissa skotillverkande
företag bör riksdagen ge Kungl. Majit till känna.

Beträffande motionsyrkandet om ett särskilt skosekretariat finner
utskottet inte anledning till annan bedömning än den som departementschefen
har gjort. De angivna arbetsuppgifterna bör anförtros den enhet
vid nuvarande kommerskollegium som f. n. har hand om de omställningsfrämjande
åtgärderna inom bl. a. skoindustrin. Den organisatoriska
formen för ifrågavarande samordningsuppgifter bör kunna omprövas
när landets skotillverkande företag har nått fram till en mera
utbyggd samverkan sinsemellan. Utskottet avstyrker alltså bifall till
motionen 1972: 1883 i denna del.

Försvarets lagerhållning av uniformstyger och textilier har en viss
betydelse för beredskapsförsörjningen på beklädnadsområdet. Departementschefen
finner — liksom utredningen — det angeläget att förråden
av beklädnadsvaror i möjligaste mån fylles på redan i fredstid, eftersom
det militära försvaret inte kan räkna med att helt kunna tillfredsställa
sina beklädnadsbehov i en kristid genom omdirigering från den civila
sektorn. Även utskottet anser en sådan lagring ändamålsenlig, under
förutsättning att medel kan avsättas härför inom de särskilda utgiftsramar
som gäller för det militära försvaret.

Utskottet delar uppfattningen att den offentliga upphandlingen av
teko-varor och skor har betydelse för försörjningsberedskapen och vill,
liksom departementschefen, framhålla angelägenheten av att upphandlingen
på detta från försörjningsberedskapssynpunkt viktiga varuområde
används på ett sådant sätt att den kompletterar övriga åtgärder för att
bevara en lägsta produktionskapacitet inom landet. Utskottet ansluter
sig också till förslaget om en centraliserad upphandling av uniformstyg.
Sådan upphandling bör kunna utgöra ett kompletterande instrument för
att trygga försörjningsberedskapen på teko-området.

En samordning av den statliga upphandlingen bör enligt utskottets
mening ske även i fråga om andra varor inom beklädnadssektom. Ett
samrådsförfarande av den typ som redan tillämpas på försök kan visserligen
få en fördröjande effekt på inköpsprocessen. Som departementschefen
framhåller får man emellertid acceptera en sådan fördröjning
om man genom ett samråd uppnår väsentliga fördelar beträffande
försvarsberedskapen på ett försörjningsområde som är av så avgörande
betydelse för vår förmåga att uthärda ett krigs eller en avspärrnings
påfrestningar som det nu aktuella.

Vad nu sagts bör gälla den statliga upphandlingen inte bara för försvarets
räkning utan för alla statliga myndigheter. Härigenom skapas
möjligheter att på ett effektivt sätt beakta försörjningsfrågoma. Utskottet
anser i likhet med departemenschefen det vara angeläget att en sam -

FöU 1972: 25

ordning kommer till stånd även i fråga om den kommunala upphandlingen.

Arbetskraftplanläggningen för berörda industrier bör enligt departementschefen
ägnas ökad uppmärksamhet. Han understryker betydelsen
av att nyckelpersoner inom industrin beviljas uppskov från militärtjänst
för att kunna medverka i en krisproduktion. Utskottet kan i allt väsentligt
ansluta sig härtill men vill framhålla att beklädnadsindustrin inte
generellt bör få en förmånligare behandling i detta hänseende än annan
produktion av stor betydelse för landets försörjning.

En viss förstärkning av ÖEF torde, som departementschefen framhåller,
bli nödvändig vid ett genomförande av förslagen.

Utskottet har inte något att erinra mot vad departementschefen har
anfört i övrigt.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. avslår motionen 1972: 1883 såvitt avser inrättande av ett särskilt
skosekretariat,

2. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet, med
anledning av propositionen 1972: 127 och motionen 1972: 1883
i denna del, har anfört om statlig garanti för krediter till vissa
skotillverkande företag,

3. godkänner de i propositionen förordade riktlinjerna för försörjningsberedskapen
på beklädnadsområdet m. m.

Anslagsfrågor

I anslutning till förslagen om riktlinjer för försörjningsberedskapen
på beklädnadsområdet m. m. tas i propositionen upp vissa anslagsfrågor
som avser budgetåret 1972/73.

2. Täckande av förluster på grund av kreditgarantier i beredskapssyfte
till teko-, sko- och garveriindustrierna. Utskottet tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag (punkt F 3 s. 52—53) och hemställer

att riksdagen

1. medger att för budgetåret 1972/73 statlig kreditgaranti för
lån till teko-, sko- och garveriindustrierna beviljas med sammanlagt
12 500 000 kr.,

2. till Täckande av förluster på grund av garantier i beredskapssyfte
till teko-, sko- och garveriindustrierna på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.

FöU 1972: 25

3. Lån till teko-, sko- oell garveriindustrierna. Utskottet tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag (punkt V: 9 a s. 53) och hemställer

att riksdagen till Lån för teko-, sko- och garveriindustrierna på
tilläggsstat I för budgetåret 1972/73 under Fonden för låneunderstöd
anvisar ett investeringsanslag av 25 000 000 kr.

4. Lagring för beredskapsändamål. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts
förslag (punkt VIII: 1 s. 53—54) och hemställer

att riksdagen till Lagring för beredskapsändamål på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1972/73 under Fonden för beredskapslagring
anvisar ett investeringsanslag av 22 000 000 kr.

Stockholm den 5 december 1972

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s),
Gustafsson i Stenkyrka (c), Gustafsson i Uddevalla (s), Gustavsson i
Ängelholm (s), Pettersson i Kvänum (c), Häll (s), Öhvall (fp), Brännström
(s), Pettersson i Lund (s), Gustavsson i Nässjö (s), Gernandt (c),
Hedström (s), Karl Bengtsson i Varberg (fp) och Oskarson (m).

Föll 1972: 25

Bilaga

Näringsutskottets yttrande nr 2 år 1972

Till försvarsutskottet

Genom beslut den 14 november 1972 har försvarsutskottet hemställt
om yttrande av näringsutskottet över propositionen 1972: 127 angående
försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet jämte eventuella följdmotioner.

Med anledning härav får näringsutskottet anföra följande.

I propositionen anges riktlinjer för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet.
I anslutning därtill upptas vissa anslagsfrågor som
avser budgetåret 1972/73.

Till grund för propositionen ligger ett betänkande av försörjningsberedskapsutredningen.
Av utredningens förslag till åtgärder till stöd åt
skoindustrin har några inte upptagits i propositionen. Ett par av dessa
förslag, avseende förbättrade möjligheter till s. k. säsongkrediter samt
inrättande av ett skosekretariat, förs nu fram i motionen 1972: 1883.

Vad som föreslås i propositionen föranleder ingen erinran från utskottets
sida. Detta innebär att utskottet ansluter sig till departementschefens
bedömning i fråga om produktionsstimulerande åtgärder på skoindustrins
område. Utskottet är sålunda inte berett att tillstyrka motionärernas
förslag om ytterligare sådana åtgärder.

Stockholm den 28 november 1972

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Börjesson i Glömminge (c), Andersson
i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i Storfors (s), Gustafsson i
Byske (c), Rask (s), Blomkvist (s), Sjönell (c), Wååg (s), Hovhammar
(m), Svensson i Malmö (vpk), Jonsson i Husum (s), Rydén (fp) och
Fridolfsson i Stockholm (m).

Avvikande mening

av herrar Börjesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp), Gustafsson
i Byske (c), Sjönell (c), Hovhammar (m), Rydén (fp) och Fridolfsson
i Stockholm (m), som anser att det stycke i yttrandet som

FöU 1972:25

börjar med ”Vad som föreslås” och slutar med ”ytterligare sådana åtgärder”
bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Utskottet har ingenting att erinra mot de positiva förslagen i propositionen.
För skoindustrins del ter sig emellertid de planerade stödåtgärderna
otillräckliga. Departementschefen har inte godtagit försörjningsberedskapsutredningens
förslag rörande säsongkrediter och inte heller
dess förslag att ett särskilt skosekretariat skall inrättas för att administrera
stödet till denna industri. I motionen begärs att åtgärdsprogrammet
för skoindustrin skall kompletteras på dessa punkter. Utskottet anser
det angeläget att så sker och tillstyrker alltså motionen.

MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 7200S0