Försvarsutskottets betänkande med anledning av propositionen 1972:103 angående riksdagen och försvarsplaneringen jämte motion (Betänkande 1972:FöU23 Försvarsutskottet)

Försvarsutskottets betänkande nr 23 år 1972

FöU 1972:23

Nr 23

Försvarsutskottets betänkande med anledning av propositionen 1972:103
angående riksdagen och försvarsplaneringen jämte motion.

I propositionen 1972:103 har Kungl. Maj:t (försvarsdepartementet)
berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad departementschefen
har anfört om riksdagen och försvarsplaneringen.

I motionen 1972:1727 av herr Virgin m. fl. (m) har hemställts att
riksdagen måtte besluta

1. att lämna Kungl. Maj:ts redovisning i proposition 1972:103 utan
erinran, dock med uttalandet att metoden tills vidare endast bör
tillämpas på försök,

2. att hos Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte tillsätta en
parlamentarisk kommitté med de uppgifter som i motionen anges.

Försvarsutskottet har i detta ärende inhämtat yttrande av konstitutionsutskottet
och utrikesutskottet. Yttrandena fogas till betänkandet
som bilagor 1 och 2.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Behandlingen före 1972

Orientering om arbetet med ett nytt system för planering och
budgetering inom försvaret lämnades riksdagen i olika sammanhang
- prop. 1967:110, 1968:110, 1969:1 (bil. 2 och 6), 1969:110 och
1970:1 (bil. 2).

Genom propositionen 1970:97 beredde Kungl. Maj :t (försvarsdepartementet)
riksdagen tillfälle att yttra sig med anledning av vad departementschefen
hade anfört om införande den 1 juli 1972 av det nya
systemet. Propositionen redovisade bl. a. förslagen från en särskild
ledningsgrupp, försvarsdepartementets programbudgetgrupp, och remissbehandlingen
av dess betänkande (SOU 1969:25). Departementschefen
uttalade att programbudgetgruppens förslag i allt väsentligt var ett
lämpligt underlag för en övergång till att planera, budgetera och redovisa
i programtermer inom försvaret. Liksom bl. a. överbefälhavaren och
riksrevisionsverket ansåg han att det nya systemet för planering och
budgetering borde kunna ge en effektökning som mer än väl uppväger
ansträngningarna för att införa systemet. Departementschefen uttalade
vidare bl. a. att det nya systemet borde ge större frihet för myndigheterna
att välja mellan olika sätt att lösa sina uppgifter, att systemet skulle
komma att ge Kungl. Maj:t och riksdagen bättre underlag för att bedöma
försvarets resursbehov och effektivitet samt att administrativ enkelhet
måste eftersträvas vid systemets närmare utformning.

1 Riksdagen 1972. 10 sami. Nr 23

FöU 1972:23

Med anledning av propositionen 1970:97 hemställdes i motionen till
1970 års riksdag 1:1261 av herr Lindblad (fp) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle begära utredning om riksdagens och parlamentarikers
roll i det nya planeringssystemet.

I sitt utlåtande 1970:203 (s. 6) anförde statsutskottet bl. a. följande:

Utskottet har inte funnit någon anledning till erinran mot det
föreslagna systemet eller dess uppbyggnad men har uppmärksammat att
införandet innebär en ansträngning av de personella resurserna inom
försvaret. Liksom departementschefen anser utskottet att administrativ
enkelhet bör eftersträvas i systemet.

Den fråga om riksdagens och parlamentarikers roll i det nya
planeringssystemet som tas upp i motionen 1:1261 är av stort intresse vid
bedömningen av det nya planeringssystemet. Detta synes medge en god
parlamentarisk insyn såväl i grundläggande säkerhetspolitiska och försvarspolitiska
frågor och valsituationer som beträffande den planering
som har direkt samband med försvarets resursbehov och effektivitet.
Utskottet anser att dessa möjligheter bör tas till vara.

I motionen antyds två möjligheter för riksdagen att delta i planeringssystemet.
Tidiga parlamentariska försvarsutredningar sägs vara en möjlighet,
förstärkt utskottsbehandling för att följa miljöstudier och perspektivplanearbete
en annan. Motionen utmynnar i förslag om en särskild
utredning av frågan. Uppdraget sägs eventuellt kunna ges till den nu
arbetande försvarsutredningen.

Försvarsutredningen skall enligt sina direktiv ta del av det material
som kommer fram genom miljöstudier, perspektivplanering och programplanering
och bl. a. på grundval av detta material överväga inriktningen av
den svenska säkerhetspolitiken och försvarspolitiken. Som utskottet i
annat sammanhang har konstaterat (SU 1970:33) torde alltså det
viktigaste materialet för försvarsutredningen bli perspektivplanerna och
det underlag i övrigt som kommer fram genom arbetet inom det nya
planeringssystemet.

Utskottet finner det vara lämpligt att riksdagens roll i det nya
planeringssystemet närmare penetreras. Om detta skall ske genom
ytterligare direktiv till försvarsutredningen eller om erforderlig utredning
skall ske på annat sätt får ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma. Denna
utskottets ståndpunkt bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet hade anfört dels om riksdagens roll i det
nya planeringssystemet, dels om systemet som sådant. Riksdagen följde
utskottet (rskr 1970:420).

Kungl. Maj:t uppdrog i januari 1971 åt 1970 års försvarsutredning att
överväga riksdagens roll i det nya systemet för planering och budgetering
inom försvaret.

För att lämna förslag rörande den slutliga utformningen av det nya
systemet för planering och budgetering samt för att leda och samordna
det fortsatta utvecklingsarbetet finns sedan våren 1971 en särskild
ledningsgrupp inom försvarsdepartementet.

I motioner till 1971 års riksdag hemställdes att riksdagen skulle föreslå
Kungl. Maj:t att tillsätta en parlamentarisk utredning om riksdagens och
parlamentarikers medverkan i det statliga planeringsarbetet över huvud
taget.

FöU 1972:23

Motionerna behandlades i konstitutionsutskottets betänkande 1971:
50. Utskottet erinrade om att grundlagberedningen, budgetutredningen
och 1970 års försvarsutredning hade att behandla hithörande frågor och
anförde vidare följande (s. 7):

Med hänsyn till att det i motionerna behandlade frågekomplexet —
vilket enligt utskottets mening är av största betydelse för en levande
demokrati — kommer att behandlas i vissa pågående centrala parlamentariska
utredningar som snart kommer att avslutas, och då ytterligare
erfarenheter av riksdagens nya utskottsorganisation också torde vara av
värde för en allsidig belysning av detsamma, finner utskottet inte
anledning att nu föreslå riksdagen att ta initiativ till en särskild utredning
om parlamentarisk medverkan i det statliga planeringsarbetet.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle förklara motionerna besvarade
med vad utskottet hade anfört. Riksdagen följde utskottet.

Behandlingen 1972

1 propositionen 1972:45 anmäldes för riksdagen att chefen för
försvarsdepartementet hade för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t vissa
organisatoriska förändringar av betydelse för försvarsplaneringen. Anmälan
gällde dels ett sekretariat för säkerhetspolitik och långsiktsplanering
inom totalförsvaret som avsågs komma att inrättas inom försvarsdepartementet
den 1 juli 1972, dels en beredning för långsiktig
totalförsvarsplanering som avsågs att samtidigt inrättas inom Kungl.
Maj :ts kansli. I anslutning till anmälan uttalade departementschefen att en
grundtanke i det nya planeringssystemet är att riksdagen, särskilt dess
försvarsutskott, skall få ett allsidigt underlag för att ta ställning till
säkerhets- och försvarspolitiken.

I motioner med anledning av propositionen 1972:45 hävdades bl. a.
att de tilltänkta åtgärderna borde anstå till dess att riksdagen har
behandlat frågan om riksdagens roll i försvarsplaneringen.

Med anledning av propositionen och motionerna anförde försvarsutskottet
bl. a. följande (FöU 1972:15 s. 4):

Riksdagens roll i försvarsplaneringen övervägs f. n. av försvarsutredningen.
Enligt vad utskottet har inhämtat är ett betänkande med förslag
till system för riksdagens medverkan att vänta i maj eller juni månad
1972.

Den tilltänkta omorganisationen har anmälts för riksdagen med
antydan om dess betydelse för riksdagens roll i det nya planeringssystemet.
Utskottet anser att riksdagen nu inte bör framföra erinran mot den
avsedda omorganisationen. Med hänsyn till att studier måste påbörjas
relativt snart bör sekretariatet som planerat få inleda sin verksamhet den
1 juli 1972. Utskottet kan alltså inte biträda uppskovsyrkandena i
motionerna 1972:1639 och 1972:1642. Utskottet förutsätter att sekretariatet
främst blir ett organ för beredning av ärenden om inriktning och
samordning av studieverksamhet av ifrågavarande slag som bedrivs av
myndigheter och i särskilda utredningar eller referensgrupper.

Utskottet fäster stor vikt vid frågan om riksdagens roll i det nya
planeringssystemet och förutsätter att omorganisationen inte medför
någon bindning i denna fråga. Ej heller förändras möjligheterna för
försvarsutskottet att inhämta synpunkter från militära och civila myndigheter.

1 * Riksdagen 1972. 10 sami. Nr 23

FöU 1972:23

Vad utskottet har anfört med anledning av propositionen i denna del
samt motionerna 1972:1639 och 1972:1642 bör ges Kungl. Maj:t till
känna.

Riksdagen följde utskottet (rskr 1972:184). Sekretariatet för säkerhetspolitik
och långsiktsplanering inrättades den 1 juli 1972. För studier
av den internationella utvecklingen bedrivs arbete inom särskilda referensgrupper.

I statsverkspropositionen 1972 (bil. 6) och i propositionen 1972:75
angående försvarets fortsatta inriktning m. m. lämnades Kungl. Maj:ts
förslag till långsiktig inriktning och till anslag inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde med utnyttjande av det nya planeringssystemets
indelning av verksamheten i program m. m. Vid utskottsbehandlingen
anförde försvarsutskottet med anledning av propositionen 1972:75 och
väckta motioner bl. a. följande (FöU 1972:17 s. 38):

Utskottet anser att det ännu är för tidigt att bedöma hur förväntningarna
på det nya planeringssystemet kommer att infrias. Klart är att
de första programplanerna, för perioden 1972/73 — 1976/77, av flera skäl
inte ger sådant underlag för flerårsplanering och budgetering som
kommande programplaner bör komma att ge.

Försvarsutredningen har vid överlämnande av sitt huvudbetänkande
anmält att den i anslutning till sitt arbete med tilläggsuppdraget om
riksdagens roll i det nya systemet för planering och budgetering avser att
behandla vissa i utredningsarbetet aktualiserade frågor om metodiken i
det fortsatta planeringsarbetet. Sådana frågor behandlas även i en särskild
ledningsgrupp inom försvarsdepartementet. Ett planeringssystem för det
ekonomiska försvaret håller på att utarbetas. Enligt utskottets mening
finns det goda skäl som talar för att riksdagen inte närmare behandlar
planeringsmetodiken och resursåtgången för det nya planeringssystemet
förrän försvarsutredningen har slutfört sitt arbete och ytterligare erfarenheter
vunnits.

1970 års försvarsutredning

Försvarsutredningen (ledamöterna av riksdagen Gunnar Lange, ordförande,
Torsten Gustafsson, Bengt Gustavsson, Olle Göransson, Allan
Hernelius och Sven Wedén) har i maj 1972 redovisat resultaten av sitt
tilläggsuppdrag genom att lämna betänkandet (SOU 1972:48) Riksdagen
och försvarsplaneringen. Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande
av Allan Hernelius.

Utredningen har inledningsvis redovisat huvuddragen i det nya
planeringssystemet och behandlat några frågor om metodiken i det
fortsatta planeringsarbetet. I ett särskilt avsnitt lämnas synpunkter på
sekretessfrågan. För närmare kännedom om vad utredningen har anfört i
dessa delar och om innehållet i det särskilda yttrandet hänvisas till
betänkandet (s. 10—18, 29 och 31).

Vid sina grundläggande överväganden beträffande parlamentariskt
deltagande i försvarsplaneringen har försvarsutredningen bl. a. tagit
hänsyn till den syn på riksdagens ställning i vårt statsskick som har

FöU 1972:23

kommit till uttryck i grundlagberedningens huvudbetänkande (SOU
1972:15) Ny regeringsform Ny riksdagsordning. Utredningen anser att
det förefaller att ligga i linje med den allmänna politiska viljeinriktningen
i landet att ge riksdagen ökade möjligheter att delta i bl. a. försvarets
långsiktiga planeringsprocess.

Ett parlamentariskt deltagande i planeringsprocessen anser försvarsutredningen
vara önskvärt främst i fråga om några av de tidiga momenten
under processen, nämligen när anvisningar ges för miljöstudier och
studier av det svenska samhällets förändring, när anvisningar ges för
perspektivplaneringen och när anvisningar ges för programplaneringen.
De uppgifter riksdagen hittills haft i fråga om riktlinjer för säkerhets- och
försvarspolitiken, fleråriga planeringsramar, budgetårsanknutna utgiftsramar
och medelsanvisning till visst ändamål förutses inte bli ändrade.

Deltagandet i de angivna tidiga momenten av planeringsprocessen bör
enligt utredningen i princip ske genom insyn i planeringen, inte genom
medverkan i planeringsbesluten. Genom ett insynsförfarande kan ett
antal riksdagsledamöter ur olika partier bli väl insatta i planeringsfrågorna.
Utredningen anser detta önskvärt för att dessa ledamöter på ett riktigt
sätt skall kunna fylla sina uppgifter när de på planeringsresultaten
grundade förslagen sedermera kommer under riksdagens prövning.

Det parlamentariska deltagandet i planeringsarbetet bör enligt försvarsutredningen
ske inom ramen för verksamheten vid redan existerande
riksdagsorgan, i första hand utrikesutskottet och försvarsutskottet.

Deltagande föreslås i huvudsak ske i den formen att utrikesutskottet
och försvarsutskottet genom chefens för försvarsdepartementets försorg
hålls underrättade om innehållet i samt de bedömningar, överväganden
och ställningstaganden som ligger bakom de nämnda anvisningarna.
Utskotten förutsätts också bli informerade om resultaten av miljö- och
samhällsstudier.

Försvarsutredningen anför att vissa svårigheter föreligger att infoga
parlamentariska försvarsutredningar i den nya planeringsprocessen, särskilt
om de ges tidskrävande arbetsuppgifter. Utredningen utesluter dock
inte att sådana utredningar även i framtiden kan komma att behövas.
Utredningen nämner möjligheten av att man i någon situation tillkallar en
försvarsutredning relativt fristående från pågående planeringsarbete för
att behandla allmänt övergripande, viktiga frågor.

Propositionen

Beträffande de delar av försvarsut redningens förslag som berör Kungl.
Maj:t eller Kungl. Maj:ts kansli ansluter departementschefen sig till vad
utredningen har förordat. Han anser alltså att riksdagens vederbörande
utskott bör hållas underrättade om innehållet i anvisningar för miljöstudier,
för studier av hur utvecklingen av det svenska samhället påverkar
försvarsplaneringen, för perspektivplanering och för programplanering
samt om de överväganden som har föregått meddelandet av anvisningar -

FöU 1972:23

na. Vidare bör berörda utskott hållas underrättade om innehållet i
resultaten av miljöstudier och studier av det svenska samhällets förändring.

Departementschefen biträder också vad utredningen har anfört om
tillfälle för riksdagen att uttala sig rörande perspektivplaneringens
innehåll samt om redovisning för riksdagen av innehållet i aktuella
programplaner och ställningstagandena till dessa i samband med anslagspropositioner.

I detta sammanhang uttalar departementschefen att han i likhet med
försvarsutredningen inte utesluter att parlamentariska utredningar kan
behöva tillkallas för att utreda viktiga försvarsproblem av det slag som
behandlas i propositionen.

Avsikten är att även inom övriga totalförsvarsgrenar införa en
planering av samma slag som inom det militära försvaret och civilförsvaret.
När så blir fallet bör enligt departementschefen riksdagen ges insyn
även i denna planeringsverksamhet. Insynen bör i princip kunna ske
enligt samma grunder som har förordats för det militära försvaret och
civilförsvaret.

Motionen

I motionen 1972: 1727 uttalar motionärerna att det nya planeringssystemet
för försvaret försvårar användningen av den metod med
periodiskt återkommande parlamentariska försvarsutredningar som hittills
har varit regel och som enligt deras mening har haft stor betydelse.
Försvarsutredningarna har medverkat till att försvarsbesluten kunnat få
större bredd och till att full enighet mellan de demokratiska partierna i
försvarsfrågan har kunnat upprätthållas under långa perioder. De av
utredningarna med några få års mellanrum lämnade betänkandena har
enligt motionärernas mening varit ett utmärkt underlag för allmänhetens
insyn i försvarets förhållanden och för den offentliga debatten om dessa.

Beträffande angreppsfallen som grund för försvarsplaneringen hävdar
motionärerna att regeringen genom att fastställa sådana redan från början
ger en styrning åt planeringen som kan inskränka riksdagens möjlighet till
fri bedömning av de slutliga förslagen. Enligt motionärerna kännetecknas
systemet av att uppgifter som tidigare har åvilat myndigheterna förs över
på försvarsdepartementet. En sådan förändring ställer de sig tveksamma
inför. Den kan leda till en politisering redan på ett tidigt stadium och till
ett ministerstyre som är främmande för konstitution och förvaltningspraxis.
Den betecknas som olycklig även därför att den leder till ökat
hemlighetsmakeri. Åtgärderna inom departementen är i långt mindre grad
än de som vidtas av myndigheterna tillgängliga för insyn och offentlig
debatt.

Enligt motionärerna har det nya planeringssystemet sina förtjänster
främst på det teoretiska och tekniska planet. Erfarenheterna av den
praktiska tillämpningen är avskräckande. Trots att regeringen själv

FöU 1972:23

fastställde alla de faktorer som de planerande myndigheterna skulle
arbeta med, t. ex. de angreppsfall som skulle kunna mötas och de
ekonomiska nivåer som de olika alternativen skulle röra sig mellan, har
vid besluten hänsyn endast i ringa del tagits till planeringens resultat.
Osäkerheten och bristen på underlag för beslut som under den närmaste
tiden måste fattas har ingen gång sedan modern planering infördes varit
så stor som nu, menar motionärerna. Det förefaller dem helt orimligt att
satsa mycket stora resurser i fråga om kostnader och framför allt i fråga
om högt kvalificerad arbetskraft på en planering vars resultat sedan totalt
nonchaleras. Sker inte en genomgripande förändring i detta avseende bör
hela systemet läggas om.

Motionärerna utgår från att en omprövning av systemet under alla
omständigheter måste äga rum, men vill i avvaktan på detta tillstyrka att
Kungl. Majit ger riksdagen information och tillfälle till uttalanden på det
sätt som anges i propositionen. De föreslår dock ett uttalande från
riksdagen att detta skall ske försöksvis.

Motionärerna föreslår vidare att riksdagen skall hemställa hos Kungl.
Majit om en parlamentarisk kommitté för att granska utfallet av
planeringsmetodiken för totalförsvaret och bedöma erfarenheterna av
riksdagens roll i sammanhanget. Kommittén bör ges direktiv att avge
utlåtande inom en viss begränsad tidsrymd, förslagsvis två år.

Utskottet

Det nya systemet för planering och budgetering inom det militära
försvaret och civilförsvaret har nu införts. Gemensamt för planering och
budgetering gäller bl. a. indelningen av verksamheten i program och
produktionsområden. Anslagen i riksstaten samt uppdragen från Kungl.
Majit till centrala myndigheter och olika myndigheter emellan är
anpassade till denna indelning. Delvis nya regler gäller för myndigheternas
ansvar, för ekonomiska relationer mellan olika myndigheter och för
redovisning av prestationer och kostnadsutfall. Såvitt gäller ekonomisystemet
har övergången den 1 juli 1972 föregåtts av fleråriga försök med
verksamhetsplanering, resursbudgetering, kostnadsredovisning m. m. vid
bl.a. arméstaben och förband med särskild budget.

Beträffande försvarsplaneringen är huvudelementen studier av den
internationella miljön och av det svenska samhällets förändring, perspektivplanering,
systemplanering och programplanering. Några av Kungl.
Majit samordnade studier av det svenska samhällets förändring som
underlag för försvarsplaneringen har hittills inte bedrivits. Några särskilda
systemplaner finns ännu inte.

Studier av den internationella miljön, perspektivplanering och programplanering
har bedrivits för att ge underlag för 1972 års försvarsbeslut.
Arbetet har som utskottet tidigare påpekat (FöU 1972:17 s. 37) i
många avseenden haft karaktär av försöksverksamhet och delvis skett
under stor tidspress.

Programplaneringen skall leda till konkreta handlingsprogram i form

FöU 1972:23

av femåriga programplaner. Nya programplaner skall göras varje år och nu
föreligger sådana för perioden 1973/74—1977/78. Överbefälhavaren och
civilförsvarsstyrelsen anmäler att dessa planer inte är tillräckligt genomarbetade.
Med hänsyn till innebörden av statsmakternas beslut 1972 om
försvarets fortsatta inriktning har alltför kort tid stått till förfogande för
planering m. m.

Läget i fråga om den mest långsiktiga planeringen för det militära
försvaret och civilförsvaret är att grundläggande anvisningar för perspektivplaneringen
har lämnats i juni 1972 medan anvisningar för studier av
den internationella utvecklingen har lämnats i oktober 1972. För det
ekonomiska försvaret fortsätter arbetet med utveckling av ett planeringssystem
och med särskilda studier av den internationella utvecklingen
(senaste anvisningar i juli resp. oktober 1972).

Genom perspektivplanering skall statsmakterna och planerande myndigheter
få en uppfattning om vilka försvarsstrukturer som under olika
ekonomiska och andra förhållanden kan bli aktuella i framtiden.
Perspektivplaneringen avses även belysa hur alternativa handlingsvägar
inverkar på möjligheterna att förverkliga de olika strukturerna samt
konsekvenserna av detta för programplaneringen.

I anvisningarna av chefen för försvarsdepartementet rörande perspektivplaneringen
avseende det militära försvarets och civilförsvarets utveckling
efter år 1977 anges bl. a. att perspektivplaneringen skall genomföras i
två faser. Redovisningen av planeringen skall ske i två skilda dokument,
perspektivplan del 1 och perspektivplan del 2. Fas 1 utgör perspektivplaneringens
idéskapande del och skall tidsmässigt avse början av
1990-talet. Arbetet under denna fas skall inriktas främst mot att
utveckla och pröva nya idéer till försvarsstrukturer för att möta olika
framtida konfliktsituationer samt mot att ta fram alternativ i fråga om
awägningsprogrammens uppgifter, inbördes samband och innehåll i stort.
Perspektivplaneringen under fas 1 skall ge statsmakterna underlag att
välja ett antal försvarsstrukturer för fortsatt analys.

Perspektivplaneringen under fas 2 skall med utgångspunkt i befintlig
organisation analysera alternativa handlingsvägar i ett kortare tidsperspektiv,
varvid bl. a. möjligheterna att nå de olika försvarsstrukturerna
skall kartläggas. Syftet med perspektivplaneringen under fas 2 är att den
skall ge direkt underlag för inriktningen av programplaneringen. Avsikten
är att kunna inskränka arbetet med programplaner till en ekonomisk
nivå.

Verksamheten för att ta fram underlag m. m. inför nästa större beslut
om försvarets inriktning skall enligt anvisningarna utgå från att detta
beslut kommer att fattas våren 1977. Följande tidsplan i stort gäller för
det fortsatta arbetet:

Juni 1973 — Kungl. Majit ger kompletterande underlag beträf fande

den internationella miljön och kompletterande
anvisningar för det fortsatta arbetet under fas 1

FöU 1972:23

1 juni 1974 — Överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen läm nar

perspektivplan del 1 för det militära försvaret
resp. civilförsvaret till Kungl. Maj:t

September 1974 — Kungl. Maj:t meddelar sina ställningstaganden

med anledning av perspektivplan del 1 och ger
anvisningar för arbetet under fas 2

4 kvartalet 1975 — Överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen läm nar

perspektivplan del 2 för det militära försvaret
resp. civilförsvaret till Kungl. Majit

1 kvartalet 1976 — Kungl. Majit meddelar anvisningar för arbetet

med programplaner för perioden 1977/78—1981/82

Hösten 1976 — Överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen läm nar

programplan 1977/78—1981/82 för det militära
försvaret resp. civilförsvaret

Utrednings- och studiearbetet för det ekonomiska försvaret bedrivs
från förutsättningen att ett långsiktigt beslut av riksdagen under våren
1977 skall kunna byggas på ett samlat underlag även såvitt gäller
försörjningsberedskapen.

Propositionen bygger helt på förslagen från 1970 års försvarsutredning
och innebär ingen ändring av den gällande befogenhetsfördelningen på
försvarets område mellan riksdag och regering. Riksdagen skall alltså
liksom hittills ta ställning till säkerhetspolitikens inriktning, till riktlinjer
för försvaret på lång och medellång sikt, till resursramar för försvaret och
till medelsanvisning för visst ändamål. Regeringen skall bl. a. leda och
inrikta studier, utredningar och planering samt lämna förslag till beslut av
riksdagen. För att tillgodose de skäl som talar för en ökad parlamentarisk
medverkan i försvarsplaneringen föreslås ett särskilt förfarande för
orienterande insyn i samband med vissa viktiga moment i planeringsprocessen.
De organ som inom riksdagen har till uppgift att bereda ärenden
angående säkerhetspolitik och försvarspolitik, utrikes- och försvarsutskotten,
föreslås bli mottagare av den särskilda informationen.

Motionärerna godtar den föreslagna ordningen för medverkan av
riksdagen och för särskild insyn, att tillämpas försöksvis. Med hänvisning
till den hittillsvarande tillämpningen av det nya planeringssystemet för
försvaret föreslås i motionen att en parlamentariskt sammansatt kommitté
skall tillkallas för att granska utfallet av planeringsmetodiken och
bedöma erfarenheterna av riksdagens roll i sammanhanget.

Konstitutionsutskottet (dess majoritet) har ingen erinran mot de
förslag som har lagts fram i propositionen. Utskottet erinrar om att
frågan om riksdagens arbetsformer och förhållandet mellan riksdagen och
regeringen kommer att behandlas i samband med den proposition i
författningsfrågan som kan väntas komma att föreläggas nästa års riksdag
på grundval av grundlagberedningens nu föreliggande förslag till ny
regeringsform och ny riksdagsordning.

Utrikesutskottet (enhälligt) finner det värdefullt att riksdagen får insyn

FöU 1972:23

i planeringen för försvarets långsiktiga inriktning på det sätt som föreslås
i propositionen. Utskottet uttalar sig dessutom om planeringssystemet,
om formerna för samarbete mellan utrikes- och försvarsutskotten och om
värdet av att riksdagen och allmänheten får ökad information i
säkerhetspolitiska frågor.

Försvarsutskottet anser liksom försvarsutredningen att utgångspunkten
för en behandling av frågan om riksdagens och parlamentarikers roll i
försvarsplaneringen måste vara riksdagens ställning och ansvar över huvud
taget och försvarsplaneringens allmänna betydelse.

Beträffande riksdagens konstitutionella ställning och ansvar är det
naturligt att liksom försvarsutredningen beakta den syn som har kommit
till uttryck i grundlagberedningens huvudbetänkande. Den innebär bl. a.
att riksdagen är det centrala statsorganet, som — om systematisk
långtidsplanering äger rum — inte kan begränsa sin horisont till
ettårsbudgeten. I budgetutredningens nyligen framlagda rapport med
preliminära förslag beträffande programbudgetering på statsmaktsnivå
m. m. har utredningen (s. 86), i likhet med grundlagberedningen och
försvarsutredningen, framhållit det angelägna i att riksdagen får samma
planeringshorisont som regeringen och myndigheterna.

Försvarsplaneringen har direkt betydelse för säkerhetspolitiken och
därmed för vår yttre trygghet och våra möjligheter att utveckla samhället
efter våra egna värderingar. Samtidigt måste konstateras att det krävs
betydande resurser för att upprätthålla ett försvar med den önskade
krigsavhållande förmågan. Försvarets behov konkurrerar givetvis med
behoven för andra resurskrävande samhällsintressen. För att få god effekt
av de resurser som kan ställas till förfogande finns sedan länge metoder
för långsiktsplanering inom försvaret.

I det nya systemet för planering läggs särskild vikt vid att skapa och
behålla en önskvärd handlingsfrihet. Likväl måste direktiv för studier,
utredningar och planering i många fall liksom tidigare innebära att
handlingsfriheten blir inskränkt i ett senare skede av planeringsprocessen.

Mot bakgrund av riksdagens ställning i vårt samhälle och försvarsplaneringens
betydelse och dynamik anser försvarsutskottet det vara viktigt
att ett parlamentariskt deltagande i försvarsplaneringen äger rum.

Utskottet har inte något att erinra mot den förutsatta befogenhetsfördelningen
mellan riksdag och regering. Därmed har utskottet inte tagit
ställning till vid vilken eller vilka tidpunkter under 1970-talet riksdagen
bör beredas tillfälle att ta ställning till perspektivplaneringens innehåll.

Utskottet övergår härefter till att behandla det insynsförfarande som
beskrivs i propositionen och som motionärerna vill att riksdagen skall
godta för tillämpning försöksvis.

Ett systematiskt parlamentariskt deltagande i försvarsplaneringen, som
innefattar någon form av godkännande men inte ingår i riksdagens
ordinarie beslutsprocess, kan även enligt utskottets mening skapa
svårigheter. Viktiga problem och planeringsresultat med konsekvenser på
lång sikt bör i stället underställas riksdagen genom proposition.

FöU 1972:23

Liksom försvarsutredningen anser utskottet det vara värdefullt med
ett förfarande som innebär en kvalificerad insyn i försvarsproblematiken
men som inte förutsätter ställningstaganden från riksdagsledamöternas
sida. Av de skäl som utredningen har anfört bör den orienterande insynen
ges till riksdagens utrikes- och försvarsutskott. De har båda till uppgift att
före kammarens ställningstaganden bereda ärenden som på olika sätt har
betydelse för säkerhets- och försvarspolitiken. Utskotten kan ges en
ingående belysning av problemen eftersom tystnadsplikt gäller för
ledamöter, suppleanter och tjänstemän.

I samband med behandlingen av förevarande proposition och motion
har försvarsutskottet fått en översiktlig redogörelse för de direktiv som
hittills under 1972 har lämnats för program- och perspektivplaneringen.
Utskottet anser att den föreslagna ordningen, enligt vilken ifrågavarande
orienteringar till de båda utskotten kommer att lämnas kontinuerligt
genom chefens för försvarsdepartementet försorg, bör tillämpas fr. o. m.
år 1973. Liksom försvarsutredningen anser utskottet att riksdagen i
denna ordning bör få orientering om de faktorer som är av grundläggande
betydelse för sekretessbedömningen samt synpunkter på tillämpningen i
fråga om aktuella planeringsresultat.

Utskottet vill särskilt understryka att insynsförfarandet inte medför
någon ändring i utskottens rätt att själva inhämta information i olika
avseenden och från skilda myndigheter samt att underlåtenhet från ett
utskotts sida att, med anledning av lämnad information, i riksdagen väcka
en fråga genom initiativ inte innebär något ställningstagande av utskottet
eller dess ledamöter.

Utrikesutskottet har i sitt yttrande berört formerna för samordning
mellan utrikes- och försvarsutskotten vid mottagande av information
m. m. Försvarsutskottet har i detta sammanhang ingenting att tillägga.
Det ankommer på de båda utskotten att besluta om sådan samordning.

Försvarsutskottet har alltsedan tillkomsten i januari 1971 sökt bredda
och fördjupa sina kunskaper om landets totalförsvar, bl. a. genom ett
flertal studiebesök och särskilda orienterande genomgångar. Utöver det
löpande arbetet med beredning av propositioner och motioner har
utskottet vidare, i enlighet med grundlagberedningens intentioner (SOU
1972:15 s. 116), intresserat sig för hur fattade beslut har utfallit i
verkligheten. Utskottet har också påbörjat en särskild uppföljning av vissa
ämnesområden som har stort principiellt och ekonomiskt intresse. Med
denna inriktning av verksamheten bör den särskilda orienterande insynen
i försvarsplaneringen bli ett värdefullt komplement. Utskottets kapacitet
att utöver det löpande arbetet inhämta och tillgodogöra sig information
är självfallet av betydelse i detta sammanhang.

Beträffande parlamentariska utredningar anser utskottet liksom försvarsutredningen
och departementschefen att sådana bör kunna tillkallas
för att utreda viktiga försvarsproblem.

Det nya planeringssystemet har införts men kan inte betraktas som
definitivt och inarbetat. Med ledning av de första erfarenheterna —
redovisade av bl. a. överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen och försvars -

FöU 1972:23

utredningen — har givits direktiv för perspektivplaneringen som innebär
vissa ändringar i fråga om metoden. För stora delar av systemet pågår
översyn och utvecklingsarbete under ledning av den nämnda arbetsgruppen
inom försvarsdepartementet.

Försvarsutskottet har tidigare i år (FöU 1972:17 s. 38) uttalat att
riksdagen inte bör närmare behandla planeringsmetodiken och resursåtgången
för det nya planeringssystemet förrän ytterligare erfarenheter har
vunnits. Utskottet anser att det alltjämt är för tidigt för riksdagen att
närmare överväga systemet och dess tillämpning. Någon parlamentarisk
utredning i frågan, vilket har föreslagits i motionen 1972:1727, anser
utskottet heller inte böra tillkallas. Utskottet avser att följa utvecklingen
av planeringssystemet. Resultaten av systemets tillämpning kommer i stor
utsträckning att utgöra underlag för propositioner till riksdagen, i
enlighet med vad som tidigare har anförts.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. avslår motionen 1972:1727 såvitt avser hemställan om en
parlamentarisk kommitté med de uppgifter som i motionen
anges,

2. avslår motionen 1972:1727 såvitt avser uttalande av riksdagen
att metoden för parlamentarisk insyn i försvarsplaneringen
endast bör tillämpas på försök,

3. med anledning av propositionen 1972:103 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet har anfört om
riksdagen och försvarsplaneringen.

Stockholm den 28 november 1972

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s),
Gustafsson i Stenkyrka (c), fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Enskog
(fp), Gustavsson i Ängelholm (s), Pettersson i Kvänum (c), Öhvall (fp),
Brännström (s), Virgin (m), Gustavsson i Nässjö (s), Gernandt (c),
Hedström (s), Högström (s) och Runesson (s).

FöU 1972:23

Reservation

beträffande tillkallande av en parlamentarisk kommitté och tillämpning
av metoden för parlamentarisk insyn endast på försök, av herrar Petersson
i Gäddvik och Virgin (båda m) som anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 11 börjar med
”Försvarsutskottet har alltsedan” och på s. 12 slutar med ”sorn tidigare
har anförts” bort ha följande lydelse:

Försvarsutskottet har alltsedan tillkomsten i januari 1971 sökt bredda
och fördjupa sina kunskaper om landets totalförsvar, bl.a. genom ett flertal
studiebesök och särskilda orienterande genomgångar. Utöver det löpande
arbetet med beredning av propositioner och motioner har utskottet
vidare, i enlighet med grundlagberedningens intentioner (SOU 1972:15 s.
116), intresserat sig för hur fattade beslut har utfallit i verkligheten.
Utskottet har också påbörjat en särskild uppföljning av vissa ämnesområden
som har stort principiellt och ekonomiskt intresse. Med denna
inriktning av verksamheten bör den särskilda orienterande insynen i
försvarsplaneringen bli ett värdefullt komplement. Utskottets kapacitet
att utöver det löpande arbetet inhämta och tillgodogöra sig information
är dock begränsad, även vid god arbetsplanering och riklig tillgång på
kansliresurser.

Enligt utskottets mening är det inte möjligt att i utskottsarbetet
uppnå samma grundliga insikter på försvarsområdet som kan vinnas
genom särskilda utredningar. Utskottet anser därför att systemet med
försvarsutredningar som återkommer med några års mellanrum och leder
till långsiktiga försvarsbeslut bör bibehållas.

Det nya planeringssystemet infördes genom beslut år 1970 bl. a. för
att skapa grundval för 1972 års försvarsbeslut. I samband med beslutet
om införande uttalades i riksdagen förhoppningen att systemet skulle
kunna förbättra möjligheterna att utvinna bästa försvarseffekt ur de
resurser som ställs till förfogande. Men det sades också att en
förutsättning härför vore att systemet utnyttjades på ett riktigt sätt. Det
måste få arbeta med direktiv och utgångspunkter som statsmakterna har
fastställt och därefter följas upp med anslagsramar som studierna visar
vara erforderliga. Skulle anslagsramarna anses bli för höga och kraven på
försvaret anses kunna sänkas, måste nya utgångspunkter anges och tid
avsättas för omplanering efter dessa lägre krav. Om så inte sker är de
betydande kostnader i pengar och högt kvalificerad arbetskraft, som
systemet förbrukar, mer eller mindre bortkastade.

Utskottet delar denna bedömning och måste med beklagande konstatera
att ett sådant korrekt utnyttjande av systemet helt uteblev vid 1972
års försvarsbeslut. Detta var så mycket olyckligare som det nya systemet i
jämförelse med det tidigare tillämpade också har nackdelar, som blir
svåra att godtaga om inte fördelarna utnyttjas. En sådan nackdel är de
avsevärt ökade kostnaderna för planering. En annan är att uppgifter som
bör åvila och tidigare har åvilat myndigheterna förs över på försvarsdepartementet.
Detta är en förändring som utskottet står tveksamt inför.

Den kan leda till ett ministerstyre in i detalj och till en från allmänhetens
insyn avskärmad beslutsprocess i Kungl. Maj:ts kansli, i stället för en i
möjligaste mån öppen kommunikation av underlagen för beslut från
myndigheterna till departementet.

1972 års försvarsbeslut fattades utan kännedom om beslutets fulla
konsekvenser. Dessa skall utredas genom särskilda studier i efterhand.
Något samband mellan beslutet och de olika alternativ som planeringen
efter regeringens direktiv hade lett till fanns icke.

Denna helt bristfälliga överensstämmelse mellan intentionerna vid
planeringssystemets införande och det faktiska handlandet är så anmärkningsvärd
att det enligt utskottets mening är nödvändigt att ägna hela
metoden förnyat studium. Detta bör lämpligen ske genom en parlamentarisk
utredning på sätt som föreslås i motionen 1972:1727.

I avvaktan på utredningens resultat anser utskottet att den i
propositionen 1972:103 föreslagna metoden för information till riksdagen
bör tillämpas. Utskottet förutsätter alltså att detta sker försöksvis.

dels att utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:

1. med bifall till motionen 1972:1727 i denna del hemställer att
Kungl. Maj:t tillsätter en parlamentarisk kommitté med de
uppgifter som utskottet har angett,

2. med bifall till motionen 1972:1727 i denna del som sin
mening uttalar att metoden för parlamentarisk insyn i
försvarsplaneringen endast bör tillämpas på försök.

FöU 1972:23

Bilaga 1

Konstitutionsutskottets yttrande nr 1 år 1972

Till försvarsutskottet

Genom beslut den 19 oktober 1972 har försvarsutskottet anhållit om
konstitutionsutskottets yttrande över propositionen 1972:103 angående
riksdagen och försvarsplaneringen jämte följdmotion.

På grundval av 1970 års försvarsutrednings betänkande (SOU 1972:
48) Riksdagen och försvarsplaneringen föreslås i propositionen att ett
parlamentariskt deltagande i försvarets planering kommer till stånd.
Deltagandet föreslås få formen av insyn i planeringen genom att
riksdagens utrikes- och försvarsutskott hålls underrättade om innehållet i
anvisningar för viktigare studie- och planeringsmoment och om de
överväganden som har föregått anvisningarna. Utrikes- och försvarsutskotten
föreslås också bli informerade om vissa studieresultat samt om
innehållet i och ställningstagandena till aktuella perspektiv- och programplaner.

I konstitutionsutskottets betänkande 1971:50 behandlade utskottet
två motioner angående parlamentarisk medverkan i det statliga planeringsarbetet.
I sitt yttrande över motionerna — vilka gick ut på att frågan
borde bli föremål för utredning — hänvisade utskottet bl. a. till
försvarsutredningens kommande överväganden angående riksdagens roll i
planerings- och budgeteringssystemet inom försvaret vilka ligger till grund
för den nu aktuella propositionen. Vidare uttalade utskottet att det
kunde förutsättas att grundlagberedningen i sitt arbete på förslag till en
genomgripande författningsreform skulle komma att behandla de frågor
som berördes i motionerna.

Utskottet hänvisade även till viss annan pågående utredningsverksamhet
samt till den nya utskottsorganisationen inom riksdagen. Avslutningsvis
anförde utskottet följande:

Med hänsyn till att det i motionerna behandlade frågekomplexet —
vilket enligt utskottets mening är av största betydelse för en levande
demokrati - kommer att behandlas i vissa pågående centrala parlamentariska
utredningar som snart kommer att avslutas, och då ytterligare
erfarenheter av riksdagens nya utskottsorganisation också torde vara av
värde för en allsidig belysning av detsamma, finner utskottet inte
anledning att nu föreslå riksdagen att ta initiativ till en särskild utredning
om parlamentarisk medverkan i det statliga planeringsarbetet.

De förslag som framlagts i den nu aktuella propositionen föranleder
ingen erinran från konstitutionsutskottets sida. Det bör tilläggas att
frågan om riksdagens arbetsformer och förhållandet mellan riksdagen och
regeringen kommer att behandlas i samband med den proposition i

FöU 1972:23

författningsfrågan sorn kan väntas komma att föreläggas nästa års riksdag
på grundval av grundlagberedningens nu föreliggande förslag till ny
regeringsform och ny riksdagsordning.

Stockholm den 14 november 1972

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Hernelius (m), Ahlmark
(fp), Mossberg (s), Pettersson i Örebro (c), Werner i Malmö (m), Svensson
i Eskilstuna (s), Bergqvist (s), Fiskesjö (c), Karlsson i Malung (s), Norrby i
Åkersberga (fp), Gustavsson i Ängelholm (s), Olsson i Sundsvall (c),
Wictorsson (s) och Olsson i Edane (s).

Avvikande meningar

1. Av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m), vilka anfört:

Med hänsyn till den granskande uppgift som åvilar konstitutionsutskottet
anser vi att utskottet icke som remissinstans till annat utskott bör
yttra sig i frågor om innehållet i en proposition är lämpligt eller ej från
konstitutionella synpunkter. Därför deltar vi ej i beslutet.

2. Avvikande mening av herrar Ahlmark och Norrby i Åkersberga
(båda fp) vilka ansett att sista stycket i utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:

De förslag som framlagts i den nu aktuella propositionen kan från
konstitutionell synpunkt godtas som en snabb förstärkning av det
parlamentariska deltagandet i försvarsplaneringen, med vilken särskilda
sekretessproblem är förknippade. Verksamheten bör dock ses som en
temporär lösning och bli föremål för utvärdering längre fram.

Ett ställningstagande till föreliggande proposition utgör sålunda inte
ett generellt förord för den föreslagna formen för parlamentarisk
medverkan i den långsiktiga statliga planeringen på olika områden. Denna
medverkan kan, som framhållits i motionen 1971:1150 av herr Ahlmark
(fp) m. fl., ske på olika sätt och med större parlamentariskt inflytande än
det nu föreslagna. En samlad bedömning av denna fråga kan bli möjlig vid
behandlingen av den proposition i författningsfrågan, som kan väntas
komma att föreläggas nästa års riksdag på grundval av grundlagberedningens
förslag till ny regeringsform och riksdagsordning.

FöU 1972:23

Bilaga 2

Utrikesutskottets yttrande nr 2 år 1972

Till försvarsutskottet

Genom beslut den 19 oktober 1972 har försvarsutskottet hemställt att
utrikesutskottet avger yttrande över propositionen 1972:103 och eventuella
följdmotioner. Med anledning härav får utrikesutskottet anföra
följande.

I nämnda proposition föreslås, på grundval av 1970 års försvarsutrednings
betänkande, att ett parlamentariskt deltagande kommer till stånd i
försvarsplaneringen. Deltagandet föreslås få formen att riksdagens vederbörande
utskott hålles underrättade om innehållet i anvisningar för
viktigare studie- och planeringsmoment, om de överväganden som
föregått anvisningarna, liksom om vissa studieresultat. Vidare är det
meningen att riksdagen skall ges tillfälle till uttalanden om perspektivplaneringens
innehåll. När förslag rörande anslagen för följande budgetår
föreläggs riksdagen bör, enligt propositionen, Kungl. Maj:t redovisa
innehållet i aktuella programplaner och sina ställningstaganden till dessa.
Departementschefen utesluter inte att parlamentariska utredningar kan
behöva tillkallas för att utreda viktiga försvarsproblem.

Det nya planeringssystemet, som införts av Kungl. Maj:t och sedan det
underställts riksdagen (prop. 1970:97) vunnit dess godkännande, kan
enligt utskottets mening erbjuda stora fördelar. Det kan skapa bättre
möjligheter för en rationell utformning av försvarspolitiken och kan
samtidigt bidra till ökad allmän förståelse för dess syften och inriktning.

Utskottet finner det värdefullt att riksdagen, på det sätt som föreslås i
propositionen, får insyn i planeringen för försvarets långsiktiga inriktning.
Därmed förbättras möjligheten till parlamentariskt inflytande på
planeringens innehåll och metodik.

Utskottet förutsätter, att metoderna för planeringen på grundval av
vunna erfarenheter och med beaktande av de av 1970 års försvarsutredning
(SOU 1972:48) vid behandlingen av planeringssystemet anförda
synpunkterna om en ytterligare belysning av konfliktskapande faktorer i
den internationella utvecklingen successivt förbättras. Att så sker torde
också ligga i de organs intressen, som har att svara för denna verksamhet.

Förhållandena i omvärlden är naturligtvis av grundläggande betydelse
för säkerhets- och försvarspolitikens utformning. 1 det nya planeringssystemet
ingår också systematiska studier av den internationella utvecklingen
på lång sikt. Enligt riksdagsstadgan skall utrikesutskottet bereda
frågor bl. a. om rikets förhållande till och överenskommelser med
främmande stater och mellanfolkliga organisationer, i den mån frågorna
inte tillhör annat utskotts beredning. Utskottet bör därför även följa
frågor av utrikespolitisk natur som aktualiseras i samband med försvarsplaneringen.
Härvidlag noterar utskottet att viss möjlighet till successiv

FöU 1972:23

information om resultat från studie- och planeringsarbetet för försvaret
föreligger, även om samlade redovisningar torde lämnas riksdagen endast
omkring vart fjärde år. Utskottet förutsätter att orienteringar om
försvarsplaneringen kan erhållas etappvis allteftersom arbetet fortskrider.

Möjlighet torde finnas att under hand komma överens om praktiska
arrangemang för samordning mellan utrikes- och försvarsutskotten i fråga
om mottagande av information m. m. Utrikesutskottet ser t. ex. inget
principiellt hinder mot att det anordnas sammanträden vid vilka de två
utskotten gemensamt erhåller orienteringar om ämnen som ligger inom
bådas sakområde. När försvarsutskottet ges huvudansvaret för beredningen
av en proposition om den långsiktiga försvarsplaneringen är
utrikesutskottet berett att efter anmodan av försvarsutskottet avge
yttrande angående de utrikespolitiska bedömningar som kommit till
uttryck i regeringens förslag. Denna form för samråd användes vid
utskottsbehandlingen av 1972 års försvarsproposition. De närmare
formerna för eventuell delgivning av synpunkter på erhållen information
om försvarsplaneringen kan behöva övervägas mellan utrikes- och
försvarsutskotten.

Utskottet vill erinra om att riksdagen tidigare understrukit önskvärdheten
av ökad säkerhetspolitisk information till riksdagen och allmänheten
(SU 1969:177, UU 1971:1, UU 1971:18, UU 1972:1). Därvid har
riksdagen framför allt avsett utrikesdepartementets verksamhet på detta
område. Riksdagen har också noterat (UU 1972:1) att en förstärkning av
utrikesdepartementets utredningskapacitet nu övervägs. Inte minst det
parlamentariska deltagandet i försvarsplaneringen och de bedömningar av
det säkerhetspolitiska underlaget som därvid kommer att erfordras
medför att det kommer att ställas höga anspråk på den kontinuerliga
strömmen av information och analyser från utrikesdepartementet,
grundade bl. a. på utlandsmyndigheternas rapportering.

Utskottet finner ej anledning yttra sig om motionen 1972:1727.

Stockholm den 15 november 1972

På utrikesutskottets vägnar
OLLE DAHLÉN

Närvarande: herrar Lange (s), Dahlén (fp), Bengtson i Jönköping (c),
Johansson i Jönköping (s), Wirmark (fp), Palm (s), Göransson (s),
Turesson (m), Virgin (m), Hugosson (s), Korpås (c), Ericson i Örebro (s)
och Nilsson i Stockholm (s).