Försvarsutskottets betänkande angående den militära underrättelsetjänsten m. m.

Betänkande 1973:FöU25

Försvarsutskottets betänkande nr 25 år 1973

FöU 1973:25

Nr 25

Försvarsutskottets betänkande angående den militära underrättelsetjänsten
m. m.

Inledning

Den s. k. IB-affären har väckt stor uppmärksamhet. Försvarsutskottet
vill därför utnyttja sin initiativrätt till att lämna riksdagen redovisning
och vissa förslag med anledning av vad utskottet har inhämtat genom sin
granskning av den militära underrättelsetjänsten.

Artiklar i tidningen Folket i Bild/Kulturfront nr 9 den 3 maj 1973, nr
10 den 17 maj 1973 och nr 17 den 27 september 1973 och en av Peter
Bratt författad bok, ”IB och hotet mot vår säkerhet”, som kom ut i
september 1973, har behandlat den militära hemliga underrättelsetjänsten.
Innehållet i artiklarna och boken och inledandet av förundersökning,
innefattande undersökning på tidningsredaktionen och beslag av handlingar
som påträffats där samt häktning av Bratt och medförfattaren till
tidningsartiklarna Jan Guillou och av Håkan Isacson, har gett upphov till
en omfattande debatt, som rört åtskilliga frågor av vital betydelse för vårt
samhälle.

En öppen debatt om underrättelse- och säkerhetstjänsten och om den
särskilda underrättelseverksamheten i försvarsstaben är naturlig och riktig
men har varit svår att genomföra för allmänheten och massmedierna,
eftersom den hemliga underrättelseverksamhetens villkor, organisation
och sätt att fungera varit okända för flertalet medborgare. Inlägg i
debatten kan därför grunda sig på ofullständiga eller oriktiga föreställningar
om de verkliga förhållandena. Självklart kan eventuella missförhållanden
döljas lättare på ett område som är undandraget allmän insyn.

Debatten har i huvudsak kretsat kring följande frågor:

Behöver Sverige en hemlig underrättelsetjänst?

Hur leds och inriktas den hemliga underrättelsetjänsten?

Har verksamheten varit förenlig med Sveriges alliansfria utrikespolitik? Har

underrättelsetjänsten utnyttjats av statsledningen i partipolitiskt
syfte?

Har det skett otillåten registrering av medborgare hos underrättelseorganen? Har

statsmakterna haft tillräcklig insyn i underrättelseverksamheten
och kontroll över den?

Har medarbetare i den hemliga underrättelsetjänsten begått brott mot
svensk lag?

Har någon av dem som försökt avslöja delar av underrättelsetjänsten
begått brott mot svensk lag?

Vilka skador har försvaret tillfogats genom ansträngningarna att
avslöja delar av underrättelsetjänsten?

1 Riksdagen 1973. 10 sami. Nr 25

FöU 1973:25

Har det vidtagits några felaktiga åtgärder under förundersökningen
ang. eventuella brott mot rikets säkerhet?

Påkallar vad som har skett under förundersökningen några lagändringar? Har

tryckfriheten skadats eller råkat i fara?

Det är en styrka för vårt land att det finns reguljära samhällsorgan som
kan behandla frågor av detta slag. Åtskilliga av de nämnda frågorna är av
den art att de skall handläggas av rättsvårdande myndigheter. Så sker
också.

Försvarsutskottet skall enligt riksdagsstadgan (16 §) bereda frågor om
militärt försvar, civilförsvar, psykologiskt försvar, ekonomiskt försvar,
vapenfri tjänst och värnpliktigas ekonomiska förmåner.

Landets underrättelseverksamhet är ett led i dess säkerhetspolitik. Den
särskilda organisation för underrättelseverksamhet som nu har kommit i
förgrunden ingår i försvarsstaben och därmed i det militära försvaret. Det
är därför naturligt att försvarsutskottet på grund av händelseutvecklingen
har gjort en ingående granskning av de faktiska förhållandena i vissa
avseenden och bildat sig en uppfattning om behovet av åtgärder.
Utskottet har i första hand ägnat uppmärksamhet åt de sex frågor som
står först i den gjorda uppräkningen i det föregående. Utskottet har
självfallet inte övervägt någon fråga som det ankommer på rättsvårdande
myndighet att ta ställning till. Utskottet har haft att beakta konstitutionella
bestämmelser, däribland regeln att fråga om anmärkning mot
ledamot av statsrådet ankommer på konstitutionsutskottet. Utskottet har
i övrigt inte ålagt sig andra restriktioner än som betingas av att det har
varit angeläget med en snabb behandling. Vid granskningen har utskottet
inte eftersträvat att utröna sanningshalten i gjorda påståenden om
enskilda gärningar utan — som framgår av det följande - koncentrerat sig
på några frågekomplex av stor principiell betydelse.

Med hänsyn till det starka allmänna intresset av en saklig information
innehåller utskottets betänkande uppgifter som hittills har varit av hemlig
art. Det ligger i sakens natur att det inte kan lämnas en öppen redovisning
av utskottets hela bedömningsunderlag. Varje organ som gör en granskning
av detta slag måste beakta sekretessynpunkter. Tilltron till redovisning
och bedömningar måste därför grundas på förtroende.

Med hänsyn bl. a. till pågående åtgärder av rättsvårdande myndigheter
har utskottet inte övervägt hur uppgifter om den särskilda verksamheten
har blivit kända eller vilka skador försvaret kan ha åsamkats därav.

Riksdagen har hittills i år ägnat uppmärksamhet åt hithörande frågor
vid en interpellationsdebatt den 18 maj och i samband med den
allmänpolitiska debatten under höstsessionen (7 november).

FöU 1973:25

Arbetets bedrivande

Försvarsutskottets särskilda granskning av den militära underrättelsetjänsten
inleddes genom utskottsutfrågning av dåvarande försvarsministern,
statsrådet Sven Andersson, den 25 oktober 1973. Sven Andersson
hade dessförinnan — liksom överbefälhavaren, generalen Stig Synnergren
— hörts av utskottet i samma ämne den 17 maj 1973.

Under tiden den 25 oktober — den 4 december 1973 har utskottet
behandlat den militära underrättelsetjänsten vid 11 sammanträden. 11
utskottsutfrågningar har ägt rum. Vilka som hörts och tidpunkterna
framgår av följande förteckning:

25 oktober Sven Andersson, utrikesminister fr. o. m. den 3 november
1973, dessförinnan försvarsminister
30 oktober Birger Elmér, chef för försvarsstabens särskilda byrå
6 november Stig Synnergren, överbefälhavare
6 november Lars Ljunggren, chef för försvarets radioanstalt
15 november Sverker Åström, kabinettssekreterare (åtföljd av Wilhelm
Wachtmeister, chef för utrikesdepartementets politiska
avdelning)

20 november Stig Synnergren
20 november Sture Gyllö, avdelningschef

20 november Carl Persson, rikspolischef (åtföljd av Hans Holmér, chef
för rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning)

27 november Stig Synnergren
27 november Birger Elmér
27 november Sven Andersson

Utskottet består av 15 ledamöter och 16 suppleanter. Under tiden för
den särskilda granskningen av den militära underrättelsetjänsten har
utskottets ordinarie presidium förstärkts med en utskottsledamot från
vartdera centerpartiet och folkpartiet. Presidiet har därmed haft följande
sammansättning:

Ordföranden Per Petersson (m)

V. ordföranden Bengt Gustavsson (s)

Ledamoten Torsten Gustafsson (c)

Ledamoten Carl-Gustav Enskog (fp)

Presidiet har haft sammanlagt 13 sammanträden för att överlägga
angående arbetsplaneringen och förbereda utskottsutfrågningarna. Presidiet
har i samband därmed hört statsråden Olof Palme och Sven
Andersson, rikspolischefen Carl Persson, avdelningschefen Sture Gyllö,
direktören Birger Elmér, chefen för Öst Ekonomiska Byrån Jan Rydström,
m. fl.

Vid studiebesök på rikspolisstyrelsens och försvarsstabens säkerhetsavdelningar
den 9 november företräddes utskottet av utskottsledamöterna
Lennart Pettersson (s) och Ivar Virgin (m).

FöU 1973:25

Vid studiebesök den 21 november i lokaler som disponeras av
försvarsstabens särskilda byrå (”IB”) deltog följande:

Nancy Eriksson (s)

Gunnar Gustafsson (s)

Karl-Erik Häll (s)

Erik Glimnér (c)

Ivar V irgin (m)

Åke Gustavsson (s)

Karl Bengtsson (fp)

Som sekreterare har fungerat utskottets kanslichef Styrbjörn Lindow.
Hovrättslagmannen i Svea hovrätt Karl-Erik Skarvall förordnades den 13
november att biträda utskottet. Lindow och Skarvall har besökt
försvarsstabens underrättelseavdelning (16 november) samt med åklagarens
och berörda offentliga försvarares medgivanden haft samtal med
Peter Bratt (19 november) och Håkan Isacson, anställd 1969—1971 vid
försvarsstabens särskilda byrå (23 november). De har vidare hört bl. a.
Elmér och Rydström, kanslirådet i statsrådsberedningen Pierre Schori
samt befattningshavare i försvarsdepartementet, rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning
och försvarsstabens särskilda byrå, däribland Ingvar Paues.

Från försvarsdepartementet och försvarsstaben har infordrats skriftligt
material av betydelse för granskningen. Utskottet har även haft tillgång
till annat material. Till riksdagen och till utskottet har inkommit
skrivelser från olika organisationer m. fl.

Utskottet vill här särskilt framhålla att det inte har rests några hinder
när det gällt att tillhandahålla utskottet underlag för dess granskning.

Beträffande utskottsutfrågningarna bör nämnas att de befattningshavare
som hörts av utskottet enligt utskottets mening har varit starkt
medvetna om att de lämnat redogörelse inför representanter för
riksdagen och därmed för det svenska folket.

Kort historik

År 1937 bildades försvarsstaben och inom denna inrättades en särskild
för krigsmakten gemensam underrättelseavdelning, uppdelad på armédetalj,
marindetalj, flygdetalj, mobiliseringsdetalj, personaldetalj, pressdetalj
och expedition. Avdelningens verksamhet begränsades inte till enbart
underrättelsetjänst utan omfattade även ärenden rörande säkerhetstjänst,
personaltjänst och information. Redan år 1938 renodlade man emellertid
avdelningens uppgifter till underrättelsetjänst i egentlig mening. De tre
försvarsgrensdetaljerna sammanfördes till en ”utländsk sektion” under
gemensam ledning.

Vid krigsutbrottet år 1939 blev det nödvändigt att utvidga underrättelseverksamheten
och förstärka underrättelseavdelningen. Avdelningen
ålades att även svara för säkerhetsärenden, övervakning, kontraspionage
och industriskydd. Radiospaning ombesörjdes av försvarsstabens signalavdelning
med hjälp av försvarsstabens kryptoavdelning.

FöU 1973:25

Under åren 1940 och 1941 tillkom den s. k. G-sektionen med uppgift
att bedriva inhämtande verksamhet.

Under år 1942 gjordes flera betydelsefulla ändringar. På sommaren
tillkom försvarets radioanstalt med uppgift att bedriva radiospaning.
Underrättelseavdelningen delades upp på två särskilda avdelningar, en
inrikesavdelning och en utrikesavdelning. Dessa två avdelningar jämte den
krigshistoriska avdelningen sammanfördes till försvarsstabens sektion 2.
Den tidigare G-sektionen bröts ur den gamla underrättelseavdelningen
och ombildades till en byrå, som kom att benämnas försvarsstabens
C-byrå, med oförändrad uppgift att inhämta inofficiella underrättelser.

C-byrån var en föregångare till försvarsstabens särskilda byrå, som
bildades år 1965. Flera omorganisationer skedde mellan åren 1942 och
1965.

Beträffande försvarsstabens C-byrå förekom i slutet av 1940-talet en
pressdebatt, som torde ha gjort känt för allmänheten att även Sverige vid
den tiden hade en särskild militär underrättelsetjänst.

Frågor om behandling av främst säkerhetsärenden har diskuterats i ett
flertal utredningar under åren efter andra världskriget. Parlamentariska
undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst
(”Sandlerkommissionen”) har i ett särskilt betänkande behandlat
säkerhetstjänstens verksamhet (SOU 1948:7). 1957 års industriskyddskommitté
lämnade samma år till försvarsdepartementet en promemoria
om sekretesskyddet vid företag som tas i anspråk för hemliga projekt för
totalförsvaret samt om organisatoriska anordningar för kontroll av sådant
sekretesskydd. I promemorior som kommittén avgav följande år behandlades
bl. a. spörsmål om ett sam arbetsorgan för sekretessfrågor och om
personalkontroll. Juristkommissionen i Wennerströmaffären och parlamentariska
nämnden i samma affär (SOU 1964:15 och 17) belyste
praktiskt olika säkerhetsfrågor, bl. a. ordningen för den polisiära säkerhetstjänstens
kontakter med regeringen i viktiga säkerhetsärenden.
Militära säkerhetsutredningen (MSU) har i olika betänkanden analyserat
målsättning, inriktning och organisation för totalförsvarets säkerhetstjänst
och belyst anknytningen till och samordningen med den militära
säkerhetstjänsten. I utlåtande den 30 december 1967 har parlamentariska
nämnden i Wennerströmaffären (SOU 1968:4) anfört ytterligare synpunkter
på handläggningen av säkerhetsfrågor inför regeringen, dels när
det gäller förvaltningsärenden som handläggs av den departementschef
under vilken de enligt vanliga regler hör, dels i fråga om fall av samma typ
som Wennerströmärendet, dvs. då spaningsarbete pågår eller kan ifrågasättas
och misstanke om subversiv verksamhet föreligger eller då eljest
orientering på statsrådsnivå i ett säkerhetsärende anses böra äga rum. I
utlåtandet berörs visserligen inte den militära underrättelseverksamheten
men där tecknas en bakgrund till säkerhetstjänsten som har full giltighet
även beträffande underrättelseverksamheten.

1* Riksdagen 1973. 10 sami. Nr 25

Föll 1973:25

Sveriges behov av en hemlig underrättelsetjänst
Bakgrund

Underrättelseverksamhet är att inhämta, samla och bearbeta informationer.
Nationernas underrättelseverksamhet avser informationer som de
anser sig behöva för sitt handlande och sin handlingsberedskap. Denna
underrättelseverksamhet har avsevärd omfattning. I fredstid är syftet inte
minst att för eventuellt framtida behov skaffa sig kännedom om andra
länders militära dispositioner, styrka och utrustning. De senaste tekniska
landvinningarna inom militära och närliggande områden har mycket stort
intresse.

Olika länders underrättelseorganisationer motarbetar varandra eller
samarbetar, utan relation till ländernas officiella inbördes förhållande
men mera beroende på arten och det bedömda behovet av viss
information. Personliga egenskaper och kontakter spelar betydande roll.
Risken för dubbelspel finns alltid. Metoderna stämmer ofta inte överens
med vedertaget umgängesskick.

Mot vårt land pågår en omfattande underrättelseverksamhet. På senare
år har intresset utöver militära resurser i ökande grad gällt bl. a.
industriella och ekonomiska förhållanden. Verksamheten är riktad såväl
mot rikets säkerhet som mot enskilda personer, inte minst flyktingar och
andra utlänningar som vistas i landet.

Enligt beslut av statsmakterna har Sverige — liksom andra länder —
såväl en säkerhetstjänst som en underrättelsetjänst. Säkerhetstjänsten
brukar indelas i säkerhetsunderrättelsetjänst och säkerhetsskydd.

Till säkerhetsunderrättelsetjänst hör att inhämta och bearbeta underrättelsematerial
som behövs för att upptäcka och bekämpa angrepp mot
landets yttre och inre säkerhet. Syftet är att ta reda på vad en eventuell
angripare vet om våra resurser och avsikter samt att kartlägga och
bekämpa hans underrättelsetjänst för att möjliggöra skyddsåtgärder.
Inhämtning av underrättelsematerial sker genom öppna källor, genom
hemliga kanaler och genom spaning. Bearbetning innebär att det
inhämtade materialet görs tillgängligt för studium genom översättning,
sammanställning, m. m.

Säkerhetsskyddet omfattar infiltrationsskydd, sekretesskydd, kontroll
av säkerhetsskydd samt utbildning i säkerhetsskydd.

Vår underrättelseverksamhet i säkerhetspolitiskt syfte avser informationer
om en angripares (krig) eller tänkbara angripares (fred) resurser
och avsikter att använda resurserna. I fredstid är syftet att förebygga
överraskningar och skapa underlag för beredskapsåtgärder.

För att hindra och upptäcka brott mot landets säkerhet finns en
polisiär säkerhetstjänst som leds av rikspolisstyrelsen. Underrättelsetjänsten
och säkerhetstjänsten inom det militära försvaret leds av
överbefälhavaren.

FöU1973:25

Beslut om underrättelsetjänsten

Omsorgen om det egna landets yttre trygghet är ett grundläggande
drag i alla nationers säkerhetspolitik. Syftet med Sveriges säkerhetspolitik
har bekräftats av riksdagen senast åren 1972 och 1973 och har beskrivits
på följande sätt (FöU 1972:17 s. 31):

Sveriges säkerhetspolitik, liksom andra länders, syftar till att bevara
landets oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla
lägen och i former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet
för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt,
ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna
värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell
avspänning och en fredlig utveckling.

Riksdagen har vidare beslutat att vår säkerhetspolitik, i en värld av
politiska spänningar och stora militära resurser, även i fortsättningen skall
bygga på alliansfrihet i fred och syfta till neutralitet i krig. För att denna
neutralitetspolitik skall vara trovärdig och realistisk måste den genomföras
med stabil politisk inriktning och med stöd av ett totalförsvar som är
avpassat och uppbyggt för att värna vårt oberoende, i första hand genom
att vara fredsbevarande. Tilltron till neutralitetspolitiken kräver att hela
landet kan försvaras och att försvaret kan anpassas till skilda lägen och
möta olika hot och angripare.

Totalförsvarets främsta uppgift är att vara krigsavhållande. Det skall
enligt riksdagens beslut vara i stånd att tvinga en angripare till sådana
uppoffringar av tid och resurser samt till sådana förluster att han avhålls
från att företa angreppet. Om Sverige blir indraget i ett framtida krig har
den på alliansfrihet och neutralitet grundade politiken inte lyckats. De
resurser som vi då kan disponera måste koncentreras på kraftfulla
åtgärder för att till det yttersta försvara landets frihet.

Beträffande totalförsvarets utformning har riksdagen såväl 1972 som
1973 uttalat bl. a. följande (FöU 1973:16 s. 19):

Totalförsvaret bör vara så organiserat att det står klart för en angripare
att han kommer att möta folkets samlade motstånd. Det militära
försvaret skall även i fortsättningen bygga på den allmänna värnpliktens
grund. Genom en allsidig underrättelsetjänst och genom smidiga och
effektiva former för beredskapsändringar skall möjligheterna till förvarning
tillvaratas och utnyttjas.

Riksdagen har sålunda beslutat att en allsidig underrättelsetjänst skall
ingå i det svenska totalförsvaret. Betydelsen av en sådan har utvecklats
något i de anvisningar för planeringsinriktning m. m. perioden 1974/75 —
1978/79 inom det militära försvaret som chefen för försvarsdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelade den 6 mars
1973:

Beträffande den operativa styrkan på kort sikt bör vid planeringen
bl. a. beaktas att värdet för en främmande stat av att militärt kontrollera
Sverige uppstår först i en akut krissituation eller vid krig mellan
stormaktsblocken i Europa. En noggrann uppföljning av den säkerhetspo -

FöU 1973:25

litiska situationens utveckling och en allsidig underrättelsetjänst bör ge
oss förvarning om att en skärpning av läget är förestående. Denna
möjlighet till förvarning innebär att mobiliserings- och kuppförsvarsberedskapen
under perioden kan hållas på en lägre nivå än den nuvarande.
Incidentberedskapen för förband och enheter med uppgifter att fastställa,
hindra och beivra kränkningar av vårt territorium bör upprätthållas på
i stort samma nivå som för närvarande.

Organisation m. m.

Den utan jämförelse största delen av de för vår säkerhetspolitik
intressanta underrättelserna hämtas ur öppna källor. Uppgifter ur
officiellt tryck, tidskrifter m. m. förmedlas bl. a. av våra beskickningar
utomlands.

För sammanställning och bearbetning av underrättelser svarar bl. a.
utrikesdepartementet och försvarets myndigheter. Omfattande system
för delgivning av sammanställningar, rapporter etc. möjliggör att underrättelserna
blir kända för befattningshavare som behöver dem för sin
tjänst.

Inom det militära försvaret har flertalet staber och ämbetsverk redan i
fred vissa resurser för att ta del av underrättelser och bearbeta dessa. Av
bilaga 1 till detta betänkande framgår vilka myndigheter m. m. på central
nivå som i första hand är berörda av underrättelseverksamheten.

Den militära underrättelsetjänstens ändamål i fred är att lämna
underlag för överbefälhavarens och militärbefälhavarnas beslut angående
åtgärder vid kränkning av vårt territorium och angående det militära
försvarets beredskap och vår krigsplanläggning. Den skall även ge
underlag för statsmakternas beslut om åtgärder i syfte att höja vår
beredskap. Underrättelsetjänsten skall vidare lämna underlag för statsmakternas
och centrala myndigheters, däribland överbefälhavarens, beslut
och förslag angående krigsmaktens uppbyggnad och utveckling i stort.
Vidare skall underrättelsetjänsten ge underlag för beslut om utformning
av och taktiska föreskrifter för våra krigsförband samt beträffande
utveckling av vår krigsmateriel och utformning av våra befästningar.

Det finns många exempel på hur underrättelsetjänsten har kunnat
lämna underlag för statsmakternas beslut i krislägen. När under sommaren
1968 krisen mellan Tjeckoslovakien och de övriga Warszawapaktsländerna
utvecklades kunde vår underrättelsetjänst steg för steg hålla
regeringen väl underrättad om händelseutvecklingen. I god tid före
invasionen i Tjeckoslovakien kunde den meddela regeringen att alla
förberedelser var slutförda för att en invasion skulle kunna sättas i gång.
Likaså kunde underrättelsetjänsten tala om att det inte fanns tecken på
att NATO-ländema förberedde några motåtgärder. Samtidigt kunde vår
underrättelsetjänst tillsammans med säkerhetstjänsten konstatera att vårt
land med all säkerhet inte skulle komma att beröras av de militära
operationer som kunde sammanhänga med en sådan invasion. Regeringen
hade alltså ett gott underlag för de beslut om vår beredskap som kunde
behöva fattas. I detta fall kunde man sannolikt undvika stora kostnader

Föll 1973:25

genom att avstå från beredskapshöjningar som man med ett sämre
underrättelseunderlag kunde ha tvingats att genomföra.

Underrättelser inhämtas genom studium av tidningar, tidskrifter och
böcker, genom resor och studiebesök, signal-, radar-, fartygs- och
flygspaning samt genom studium av rapporter, bl. a. från försvarsattachéer,
utrikesdepartementet och fackorgan av olika slag. Härtill
kommer den inhämtande verksamheten vid försvarsstabens särskilda
byrå.

Bearbetning av underrättelser är att värdera deras sakriktighet, att
jämföra och sammanställa dem med tidigare kända förhållanden och att
ur detta underlag dra slutsatser om läget samt om möjliga och sannolika
utvecklingsalternativ. Man strävar bl. a. efter att kartlägga ”normalbilden”
för aktiviteter i vårt närområde, så att man mot den bakgrunden kan
lättare och säkrare bedöma innebörden av nya underrättelser.

Delgivning är att muntligt eller skriftligt överlämna obearbetat eller
bearbetat material till berörda instanser. Myndighet som har inhämtat
eller bearbetat underrättelse är ansvarig för att den delges sådana
myndigheter och befattningshavare som behöver den för sin tjänst.

Överbefälhavaren skall enligt sin instruktion leda det militära försvarets
underrättelsetjänst. Han har fastställt underrättelseinstruktion och
underrättelsereglemente för krigsmakten.

Försvarsstaben biträder överbefälhavaren vid ledning av det militära
försvarets underrättelsetjänst. Underrättelseärenden liksom säkerhetsärenden
handläggs vid sektion 2 inom försvarsstaben. Sektionen
utarbetar överbefälhavarens order och anvisningar för försvarsattachéernas
verksamhet samt för underrättelseinhämtningen vid försvarsstabens
särskilda byrå och vid försvarets radioanstalt.

Försvarsstabens underrättelseavdelning bearbetar operativa underrättelser,
dvs. uppgifter om främmande stridskrafters styrka och belägenhet,
beredskap och verksamhet samt uppgifter om militärgeografi, kommunikationer
och underhållsresurser. Därutöver behandlas militärpolitiska
frågor samt ekonomiska förhållanden av betydelse för bedömningen av
andra länders krigspotential.

Inom försvarsgrensstaberna bearbetas i särskilda avdelningar underrättelser
av betydelse för försvarsgrenschefs beslut rörande förbandens
mobilisering, utbildning, taktik, organisation, utrustning och personal.

Inom försvarets materielverk bearbetas vid varje huvudavdelning
underrättelser om främmande makts färdiga materiel och tekniska
metoder som underlag för beslut om utformning av vår materiel m. m. En
omfattande samverkan sker med främst försvarsgrensstaberna och försvarets
forskningsanstalt.

Försvarets forskningsanstalt bearbetar underrättelser om materiel,
teknik och forskning av grundläggande vetenskaplig natur.

Försvarets radioanstalt inhämtar underrättelser genom signalspaning
och utför viss bearbetning före delgivning. Radioanstalten skall enligt sin
instruktion hålla utrikes- och försvarsministrarna informerade om under -

FöU 1973:25

rättelseverksamhetens inriktning och arbetets bedrivande i stort. Överbefälhavaren
äger meddela anvisningar för inriktningen av radioanstaltens
underrättelseverksamhet.

Militärbefälhavama leder underrättelsetjänsten inom militärområdena
och angränsande internationellt vatten. Inhämtning med radar-, fartygsoch
flygspaning leds av militärbefälhavare.

I k r i g handläggs underrättelseärenden vid särskilda enheter i högkvarteret
och i regionala staber samt vid förbanden.

Öst Ekonomiska Byrån intar en särställning bland de organ som är
sysselsatta med underrättelseverksamhet. Byrån drivs av staten och det
svenska näringslivet. Verksamheten består främst av utredningsarbete och
rapportering. Rapporterna avser årliga sammanfattande bedömningar av
östblocksstaternas ekonomi samt översikter angående lantbruk, energiförsörjning,
olika industrisektorer och utrikeshandel m. m. Antalet rapporter
är ca 40 per år.

Utskottet

Man kan önska förändringar i den politiska världsbilden och hoppas på
förbättringar i umgänget mellan stater men man får fördenskull inte
bortse från realiteter. Vår värld rymmer stora politiska spänningar och
det finns avsevärda militära resurser, inte minst i vår världsdel.

Sverige är en liten nation med känsligt geografiskt läge. Vårt folk kan
endast i liten utsträckning påverka utvecklingen i omvärlden men vill
även i fortsättningen kunna bestämma i egna angelägenheter. Vi har valt
att vara alliansfria för att om möjligt upprätthålla neutralitet om det
skulle bli krig i vår omvärld. Som stöd för neutralitetspolitiken behöver vi
ett starkt totalförsvar.

Utskottet anser att Sverige så länge vi vill upprätthålla ett meningsfullt
försvar behöver såväl en underrättelsetjänst som en säkerhetstjänst. Båda
måste vara välorganiserade och effektiva.

När det gäller underrättelsetjänsten behöver vårt land utöver diplomatisk
rapportering samt forskning, signalspaning och sammanställning av
information ur öppna källor m. m. även en särskild underrättelseorganisation
för aktiv inhämtning, av det slag som försvarsstabens särskilda byrå
representerar. Sverige kan inte ta de mycket stora risker och kostnader
som det skulle medföra att avstå från denna del av underrättelsetjänsten.
Som alliansfri nation kan vi inte påräkna att andra stater i rätt ögonblick
ger oss den information som vi bäst behöver. Genom att vi har valt att
utforma försvaret på den allmänna värnpliktens grund är vi för
mobiliseringen av de värnpliktiga beroende av att få en viss förvarning.
Både försvarets radioanstalt och försvarsstabens särskilda byrå har
mycket viktiga uppgifter i detta avseende.

Underrättelsetjänsten får lika litet som krigsmakten i övrigt bli en stat
i staten. Förutsättningar för att något sådant skulle kunna inträffa
föreligger om gränserna för verksamheten inte är tillräckligt preciserade

FöU 1973:25

och om underrättelsetjänsten har extraordinära befogenheter som den
kan använda okontrollerat. Utskottet vill i detta sammanhang helt
kortfattat ange de allmänna kraven på den särskilda organisationen för
inhämtning av underrättelser på följande sätt:

1. Verksamheten skall avse underrättelser av betydelse för rikets yttre
säkerhet.

2. Organisationen skall vara en del av vårt demokratiska samhälle och
verksamhetens inriktning skall stå under löpande kontroll av statsmakterna.

3. Verksamhet inom Sverige får inte stå i strid med landets lagar och
inte vara inriktad på uppgifter som ankommer på polisen.

4. Verksamheten skall vara effektiv och bedrivas under omdömesgill
ledning. Sekretesskravet måste beaktas.

Den särskilda verksamheten vid försvarsstaben

Överbefälhavarens uppgifter m. m. framgår av Kungl. Maj :ts instruktion
den 6 juni 1968 (1968:408).

Överbefälhavaren har under regeringen ledningen av och uppsikten
över krigsmakten. Han är, såvitt ankommer på honom, ansvarig för att
krigsmakten äger beredskap, krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt
(2 §). Överbefälhavaren leder och samordnar krigsmaktens utveckling och
inriktning samt avvägningen inom krigsmakten på lång sikt (4 §). Överbefälhavaren
leder underrättelse- och säkerhetstjänsten inom krigsmakten
(6 §).

Försvarsstaben är överbefälhavarens stab (14 §). Vid försvarsstaben
är anställda tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i
mån av behov och tillgång på medel (15 §).

Överbefälhavaren beslutar ensam i fråga som prövas av honom (17 §).
Han får överlämna åt chefen för försvarsstaben att utföra inspektion och
att avgöra ärende eller grupp av ärenden som inte är av sådan
beskaffenhet att prövningen bör ankomma på överbefälhavaren personligen
(18 §).

Huvuddelen av försvarsstabens verksamhet redovisas öppet i programplaner,
anslagsframställningar, propositioner, utskottsbetänkanden, regleringsbrev
m. m. För innevarande budgetår har riksdagen under anslaget
Försvarsstaben anvisat 36,8 milj. kr. All verksamhet inom detta anslag
hänförs i budgetsystemet till ett och samma delproduktionsområde.
Inom huvudproduktionsområdet Ledning och förbandsverksamhet finns
för det militära försvaret följande delproduktionsområden:

Allmän ledning och förbandsverksamhet
Operativ och krigsorganisatorisk verksamhet
Utbildning till och av fast anställd personal m. fl.

Grundutbildning av värnpliktiga
Repetitionsutbildning

FöU 1973:25

Anslaget (delprogrammet) Försvarsstaben hänförs i sin helhet till
Allmän ledning och förbandsverksamhet. 1 senaste regleringsbrev för
anslaget (primäruppdrag för verksamheten) anges bl. a. inriktning för
kommande femårsperiod samt uppgifter, resurser och handlingsregler för
budgetåret 1973/74. Av personalförteckning framgår antalet tjänster i
olika lönegrader, m. m.

Under budgetåren närmast före ändringen den 1 juli 1972 av
anslagsindelningen under riksstatens fjärde huvudtitel fanns under denna
huvudtitel ett förslagsanslag med benämningen Försvarsstaben: Särskilda
förvaltningskostnader (före budgetåret 1969/70 uppdelat på Försvarsstaben:
Särskilda avlöningar och Försvarsstaben: Särskilda omkostnader).
Anslaget avsåg medel till den särskilda verksamheten vid försvarsstaben
och uppgick budgetåret 1971/72 till 7 830 000 kr. Den särskilda
verksamheten avser i huvudsak verksamheten vid försvarsstabens säkerhetsavdelning
och särskilda byrå.

Med ingången av budgetåret 1972/73 skedde stora förändringar
beträffande försvarsdepartementets anslag i riksstaten. Bl. a. inrättades
ett nytt förslagsanslag (delprogram) med benämningen Insatsberedskap
m. m. Som framgår närmare av prop. 1972:75 (s. 282) hänfördes inom
delprogrammet särskild verksamhet vid försvarsstaben till ett primäruppdrag
inom delproduktionsområdet Allmän ledning och förbandsverksamhet
medan övrig verksamhet inom delprogrammet (beredskapskontroller
m. m.) hänfördes till Operativ och krigsorganisatorisk verksamhet. Till
insatsberedskap m.m. anvisade riksdagen 28,5 milj. kr., varav regeringen
ställde 9,6 milj. kr. till överbefälhavarens förfogande för särskild
verksamhet vid försvarsstaben. Omfördelning av medel mellan primäruppdragen
fick inte ske utan Kungl. Maj:ts medgivande.

På samma sätt har riksdagen för innevarande budgetår anvisat
31 210 000 kr., varav 10 700 000 kr. till primäruppdraget Insatsberedskap
m. m.: Allmän ledning och förbandsverksamhet, dvs. till den
särskilda verksamheten vid försvarsstaben (prop. 1973:1 bil. 6 s. 170,
FöU 1973:8, rskr 1973:62).

För innevarande budgetår och de båda närmast föregående budgetåren
har anslag (primäruppdragsbelopp) och utfall beträffande den särskilda
verksamheten vid försvarsstaben, varav den särskilda byrån utgör en del,
varit följande (kr.):

1971/72

Utfall

1972/73

Utfall

1973/74

Anslag

Anslaget
Försvarsstaben:

Särskilda förvaltningskostnader 10 384 000

Primäruppdrag till den särskilda
verksamheten

12 605 000 10 700 000

FöU 1973:25

Programplan, anslagsframställning och regleringsbrev för den särskilda
verksamheten vid försvarsstaben har försetts med hemligbeteckning och
hänvisning till 4 § sekretesslagen (1937:249). I proposition har endast
lämnats knapphändiga uppgifter medan i övrigt lämnats hänvisning till
handlingar som tillhandahålls riksdagens försvarsutskott (jfr. prop.
1973:1 bil. 6 s. 170). Promemoria till utskottet har varit hemligbetecknad.

Senaste promemoria till försvarsutskottet angående den särskilda
verksamheten vid försvarsstaben är dagtecknad den 25 januari 1973 och
består av tre sidor i A4-format (motsvarande promemoria beträffande
försvarets radioanstalt har samma omfattning).

I promemorian den 25 januari 1973 anges inledningsvis att den
särskilda organisationen inom försvarsstaben har till uppgift att biträda
överbefälhavaren och chefen för försvarsstaben med operativ, samordnande,
programmässig och produktionsmässig ledning och verksamhet
såvitt gäller underättelse- och säkerhetstjänsten inom det militära
försvaret och dess samordning med totalförsvaret i övrigt, samt med
underlag rörande främmande makter för studier, utveckling och större
utredningar. Därefter lämnas i promemorian en sammanfattning av
överbefälhavarens syn på utvecklingen och medelsbehovet för den
närmaste femårsperioden samt anges överbefälhavarens förslag till medelstilldelning
för primäruppdraget under budgetåret 1973/74. Av
motiveringen framgår att av den sammanlagda medelsökningen om 1,1
milj. kr. utgör ca 0,8 milj. kr. löne- och prisomräkning. Personalen
1972/73 redovisas med angivande av antal för varje kategori och av hur
överbefälhavaren och departementschefen beräknar ändringar till nästkommande
budgetår. Avslutningsvis framgår departementschefens ställningstagande.
Det återges här:

Överbefälhavaren anser att den särskilda verksamheten vid försvarsstaben
bl. a. bör inriktas på att förbättra organisationen och på att
vidmakthålla och i möjligaste mån förbättra möjligheterna att erhålla
förvarning. Denna inriktning kan i huvudsak godtas.

Vid beräkningen av medelsbehovet har förslagen i överbefälhavarens
anslagsframställning i allt väsentligt godtagits.

Under förslagsanslaget Insatsberedskap m. m. för budgetåret 1973/74
bör för Särskild verksamhet vid försvarsstaben — primäruppdrag nr
52011 inom delproduktionsområdet Allmän ledning och förbandsverksamhet
— anvisas 10 700 000 kr.

Kungl. Maj:t har i regleringsbrev till överbefälhavaren meddelat
föreskrifter för primäruppdraget angående den särskilda verksamheten.
För inriktningen uttalas bl. a. följande:

Underrättelse- och säkerhetstjänsten skall inom en i stort oförändrad
ekonomisk ram utvecklas fortlöpande för att säkerställa erforderlig
förvarning.

Resurser skall avsättas för erforderlig medverkan i studie- och
prognosarbete för försvarets planerings- och budgeteringssystem.

1** Riksdagen 1973. lOsaml. Nr25

FöU 1973:25

Beträffande den särskilda verksamhetens uppgifter anges i regleringsbrevet
följande:

Inom ramen för instruktionen för överbefälhavaren jämte övriga
författningar och föreskrifter som berör primäruppdraget skall i huvudsak
den verksamhet genomföras som redovisas för första året i överbefälhavarens
programplan för perioden 1973/74 — 1977/78 avseende
programelementet Särskild verksamhet vid försvarsstaben. Organisationen
för och verksamheten inom följande verksamhetsområden skall inom
ramen för tilldelade resurser vidmakthållas i kvalitativt hänseende.
Erforderliga utredningar om säkerhetstjänsten inom totalförsvaret skall
genomföras. Grundberedskapen skall vidmakthållas.

Den budgeterade kostnaden för den särskilda verksamheten — 10,7
milj. kr. — fördelas i regleringsbrevet på ett antal verksamhetsområden.
Omfördelning av kostnader mellan verksamhetsområden får inte ske utan
Kungl. Maj:ts medgivande.

Utskottet har informerats om vilken verksamhet som avses med de
olika verksamhetsområdena. De kostnadsmässigt tyngsta motsvaras av
försvarsstabens säkerhetsavdelning och försvarsstabens särskilda byrå.

I regleringsbrevet för den särskilda verksamheten finns avslutningsvis
personalförteckning. Såvitt gäller den särskilda byrån meddelas personalförteckning
i särskild ämbetsskrivelse. Utskottet har tagit del även av
denna personalförteckning.

Vad först beträffar försvarsstabens säkerhetsavdelning vill utskottet
erinra om att den militära säkerhetstjänstens uppgift anmäldes för
riksdagen genom propositionen 1965:66 (s. 31). Riksdagen gjorde inte
någon erinran (SU 1965:88, rskr 1965:221). Under det dåvarande
anslaget Försvarsstaben: Särskilda avlöningar anförde departementschefen
följande:

Som jag anfört i det föregående bör försvarsstabens nuvarande
inrikesavdelning ombildas till en säkerhetsavdelning. Jag finner det
lämpligt att avlöningskostnadema för hela säkerhetsavdelningens personal
(utom avdelningschefen) i samband därmed förs över från försvarsstabens
avlöningsanslag till förevarande anslag. Såsom närmare framgår av en
inom försvarsdepartementet upprättad promemoria, vilken torde få
överlämnas till riksdagens vederbörande utskott, beräknar jag medelsbehovet
för nästa budgetår under anslaget till 2 700 000 (+ 1 140 000) kr.

Jag vill i detta sammanhang i korthet beröra den militära säkerhetstjänstens
uppgift. Den militära säkerhetstjänsten skall inom krigsmakten
åstadkomma skydd mot alla former av landsskadlig verksamhet och mot
vad som eljest kan bringa rikets säkerhet i fara. För att lösa denna uppgift
måste den militära säkerhetstjänsten biträda den polisiära i dess brottsförebyggande
verksamhet. I den civila säkerhetstjänstens uppgifter ingår
även att avslöja brott mot rikets säkerhet. När sådana brott avser militära
förhållanden eller berör krigsmaktens personal måste resurser tillhörande
den militära säkerhetstjänsten ofta underställas ledningen för den
polisiära säkerhetstjänsten i samband med särskilda uppdrag. Vid
brottsupptäckande verksamhet kan samarbete i denna form vara nödvändigt.

Den organisation, för vilken jag äskar medel under förevarande anslag,
har utformats efter förslag av en särskild utredning och är anpassad till de
uppgifter jag i det föregående redogjort för.

FöU 1973:25

Enligt tjänstereglementet för krigsmakten, som den 17 juni 1960 har
fastställts av Kungl. Maj:t i kommandoväg, har den militära säkerhetstjänsten
till uppgift att inom krigsmakten åstadkomma skydd mot
spioneri, sabotage och annan skadegörelse, mot landsskadlig propaganda
och landsskadlig verksamhet i övrigt, mot ryktesspridning och spridande
av vissa skrifter samt mot vad som eljest kan bringa säkerheten i fara.
Ansvaret för den militära säkerhetstjänsten åvilar vaije chef inom hans
arbetsområde (TjRK 18:1—2).

Riksdagens justitieombudsman gjorde under år 1972 en utredning som
innefattade bl. a. försvarsstabens säkerhetsavdelning och påståenden om
åsiktsregistrering inom denna. Genom beslut den 9 augusti 1972
redovisade JO Gunnar Thyresson resultaten av sin utredning. Redovisningen
är återgiven i JO:s ämbetsberättelse till 1973 års riksdag s. 43—91.
Utdrag av ämbetsberättelsen såvitt avser försvarsstabens säkerhetsavdelning
lämnas i bilaga 2 till detta betänkande.

Försvarsstabens särskilda byrå — i den aktuella debatten benämnd IB
— lyder direkt under överbefälhavaren. Denne har senast år 1972 lämnat
skriftliga instruktioner för verksamheten. Av bestämmelserna för tjänsten
vid byrån framgår bl. a. uppgift och inriktning, organisation i stort och
ledningsförhållanden. Särskilt anges i vilka fall underlydande chef skall
inhämta byråchefens beslut (godkännande). Bestämmelserna omfattar
nio sidor i A4-format.

För redovisning av medel till den särskilda verksamheten finns
bestämmelser av Kungl. Maj:t, meddelade den 3 juni 1960. Av bestämmelserna
framgår bl. a. att en särskild revisor skall förordnas av försvarets
civilförvaltning. Revisorns uppgift är att siffergranska redovisningshandlingarna
och kontrollera att i räkenskaperna redovisas alla medel som
stått till förfogande samt att dessa, såvitt ske kan, är vederbörligen
verifierade. Efter vaije budgetårs utgång skall lämnas redogörelse till
chefen för försvarsdepartementet rörande disposition av anvisade medel.
Utskottet har tagit del av den senast lämnade redogörelsen och av därtill
hörande revisionsberättelse.

Av den f. n. förordnade revisorn, avdelningschefen i överstyrelsen för
ekonomiskt försvar Sture Gyllö, har utskottet inhämtat bl. a. följande:

Gyllö har varit revisor sedan budgetåret 1956/57. Av räkenskaperna
framgår inte det operativa ändamålet med utgifterna. Inkomstposter har
förekommit någon enstaka gång i samband med att man har avyttrat
materiel. Han har inte sett minsta spår av några medel vid sidan av
anslaget trots att han alltid har varit observant i detta avseende. Enligt
Gyllös mening har utgifterna motsvarat verksamhetens omfattning. Han
har gått igenom räkenskaperna i detalj, även såvitt gäller personalutgifter.
Räkenskaperna har alltid varit noggrant förda och lämnats honom i rätt
tid. Under årens lopp har han ibland haft anledning att göra påpekanden
men det har aldrig förekommit några allvarliga fel. Något överskridande
av de anslagsmedel som anvisats av regeringen har aldrig skett.

FöU 1973:25

Granskning av påståenden

Försvarsutskottets särskilda granskning har avsett den militära underrättelseverksamhetens
inriktning, organisation och ekonomi, allt mot
bakgrunden av de allmänna krav på underrättelsetjänsten som utskottet
har angett i det föregående. Granskningen redovisas med uppdelning på
några frågekomplex som inte har rangordnats efter vikt och betydelse.

Strider underrättelsetjänstens inriktning mot vår alliansfria politik?

Det har påståtts att vår underrättelsetjänst är ensidigt inriktad och så
nära knuten till underrättelseorganisationer i vissa länder att man kan tala
om ett militärt samarbete.

Det råder enighet i Sverige om att landets möjligheter att stå utanför
krig och andra allvarliga konflikter främjas bäst genom att man håller fast
vid den alliansfria politiken som syftar till neutralitet i händelse av krig.

Neutralitetspolitiken blir inför omvärlden trovärdig och realistisk
endast om den genomförs med stabil politisk inriktning och har stöd av
ett totalförsvar som kan ge vårt land en betydande motståndskraft inför
tänkbara påfrestningar. Tilltron i omvärlden beträffande vår avsikt att
vara neutrala kan reduceras om försvaret — utan att det föreligger någon
militär allians — skulle byggas upp på ett sådant sätt att det förefaller
inriktat på att infogas i strategin för en stormakt eller en stormaktsallians.
Likaså om det skulle lämna luckor som förefaller att vara avsedda
att täckas genom annans försorg.

Sverige är som liten nation med begränsade ekonomiska resurser —
men ändå med ambitionen att hålla ett försvar som är avpassat för våra
särskilda förutsättningar — beroende av informationer om teknikutvecklingen
i omvärlden. Det är också önskvärt att i viss utsträckning kunna
köpa och sälja krigsmateriel och komponenter till sådan materiel. Av
dessa skäl har Sverige i några fall på diplomatisk väg träffat samarbetsoch
sekretesskyddsavtal med annat land rörande materielutveckling
m. m. Sådana avtal anses inte vara oförenliga med en alliansfri utrikespolitik.

Beträffande den militära underrättelsetjänsten har utskottet inhämtat
att något avtalsbundet samarbete med underrättelseorganisationer i andra
länder inte förekommer. Däremot förekommer samarbete och kontakter
från fall till fall med sådana organisationer i ett stort antal länder. Om det
blir aktuellt att ta kontakt med underrättelseorganisationen i ett land —
som man tidigare inte har kontaktat på detta sätt — avgör försvarsministern
om det får ske, efter samråd med stats- och utrikesministrarna.
Utskottet har informerats om vilka kontakter som har medgetts i denna
ordning. Bland de länder som f. n. kommer i fråga finns både alliansfria
nationer och stater som är medlemmar i skilda pakter. Utskottet har
vidare fått redogörelse för varför samarbete och kontakter med annat
lands underrättelseorganisation äger rum samt viss inblick i hur det kan te

FöU 1973:25

sig i praktiken.

Sveriges militärpolitiska läge karakteriseras av att vi tillsammans med
Finland befinner oss i gränszonen mellan två militära block. Underrättelsetjänsten
liksom försvarsplaneringen måste beakta bl. a. var det finns
militära resurser som kan sättas in mot Sverige, vilka transportmedel som
står till förfogande och vilka tidsförhållanden som kan bli aktuella vid
krigshandlingar som berör vårt land.

Både i fråga om förvarning vid ”temperaturhöjning” i vårt närområde
och när det gäller teknikutvecklingen på det militära och närliggande fält
har vårt land tillgång till en mängd underrättelser genom öppna källor. I
viktiga avseenden finns det emellertid stora skillnader mellan vad olika
nationer låter offentliggöra eller meddela på diplomatisk väg. Detta
faktum sätter självfallet sin prägel på hur man fördelar insatserna av vår
internationellt sett föga resursstarka underrättelsetjänst.

Beträffande teknikutvecklingen gäller att underrättelser som är värdefulla
för vårt land ibland kan inhämtas relativt långt från Sverige.

En viss byteshandel i fråga om underrättelser är en naturlig del av
underrättelseverksamheten världen över.

Utskottet anser mot denna bakgrund att landets underrättelsetjänst
inte bedrivs på ett sätt som strider mot vår deklarerade utrikespolitiska
linje.

Bedriver den hemliga underrättelsetjänsten otillbörlig verksamhet inom
landet?

Det har i debatten i den s. k. IB-affären förts fram misstankar om att
den hemliga underrättelsetjänsten har använts av regeringen i rent
partipolitiskt syfte. Vidare har påståtts att den hemliga underrättelsetjänsten
infiltrerat svenska organisationer för att skaffa underrättelser för
försvarets eller polisens räkning. Dessa misstankar och påståenden kan
föras tillbaka på Peter Bratts bok, där det sägs att en särskild avdelning
inom försvarsstabens särskilda byrå till för några år sedan följde och
rapporterade om det kommunistiska partiet och kartlade kommunistisk
verksamhet inom fackföreningsrörelsen och att denna kartläggning
därefter successivt har flyttats över till en ny organisation utanför
försvarsdepartementet. Bakom denna verksamhet skulle enligt författaren
ligga regeringen, som ville vara väl informerad om den politiska
utvecklingen i landet och vars intressen gick långt utöver samhällsintresset
att hindra brott mot rikets säkerhet.

Utskottet har funnit det vara en angelägen uppgift att under sin
granskning så långt möjligt kartlägga den hemliga underrättelseverksamheten
inom landet för att kunna ta ställning till om det finns grund
för de gjorda påståendena och uttalade farhågorna. Utskottet har också
funnit det angeläget att så långt möjligt öppet redovisa vad som kommit
fram under granskningen.

Peter Bratt har i sin bok påstått att Birger Elmér under långa perioder
en gång i veckan sammanträffat med statsministern och att enligt

FöU 1973:25

uppgifter från särskilda byrån vid dessa möten ofta deltog även dåvarande
försvarsministern och finansministern. I boken återopar Bratt statsministerns
och Elmérs planeringskalendrar och Bratt säger att det finns fler
detaljer kring mötena och att han är villig att lämna tillgängliga
upplysningar till en undersökningskommission. Vid samtal med Bratt den
19 november 1973 har denne emellertid förklarat att han inte sett eller
vet vad som står i de båda planeringskalendrarna men att han känner till
en person som enligt egen uppgift har kört Elmér i bil till flera sådana
möten. Utskottet har inte kunnat höra den av Bratt åsyftade personen,
som namngivits av honom.

Statsministern har i riksdagens allmänpolitiska debatt den 7 november
1973 tillbakavisat påståendet att han regelbundet sammanträffat med
Elmér och lämnat denne detaljerade instruktioner liksom statsministern
tillbakavisat andra i boken gjorda, mot honom riktade påståenden.

Vid samtal med företrädare för utskottet har statsministern vidare
anfört: Han har personligen inte medverkat vid rekrytering av personal
till försvarsstabens särskilda byrå i vidare mån än vid tillsättningen av
chefsbefattningen. Palme var arbetskamrat med Elmér under sin anställning
vid försvarsstaben 1953 och har fullt förtroende för Elmér. När det
gäller rekryteringen av personal till den särskilda byrån har Palme vidare
för försvarsministern framhållit angelägenheten av att personalen i den
särskilda verksamheten har en blandad och ej ensidig sammansättning.
Palme kan inte erinra sig att han under de senaste fem åren sammanträffat
med Ingvar Paues, som han känner sedan början av 1960-talet.

Inför utskottet har dåvarande försvarsministern, statsrådet Sven
Andersson, bekräftat sina i interpellationsdebatten den 18 maj 1973
lämnade uppgifter att den militära underrättelsetjänsten inte bedriver
någon verksamhet som avser att granska svenska politiska organisationer
eller som på annat sätt är riktad mot sådana organisationer.

I sitt interpellationssvar anförde Sven Andersson att den personalkontroll
som försvarets myndigheter utför bedrivs enligt personalkontrollkungörelsen
och att denna kontroll grundas på register vid säkerhetsavdelningen
inom rikspolisstyrelsen. I den följande debatten yttrade Sven
Andersson bl. a. på tal om en särskilt utpekad persons verksamhet i olika
organisationer i Göteborg — Gunnar Ekberg — att dennes uppgift inte var
att övervaka organisationernas verksamhet eller skaffa myndigheterna
tillgång till deras medlemsregister utan att den allvarliga bakgrunden till
Ekbergs verksamhet var en helt annan, nämligen att skydda vårt land från
Palestinaaktivisters terrorverksamhet och att skydda israeler och judar
från gerillahämnd på svensk mark. Sven Andersson yttrade vidare att den
militära underrättelsetjänsten före år 1970 hade till uppgift att försöka
uppdaga eller förhindra spionage i nyckelindustrier, tekniskt avancerade
industrier och krigsindustrier. I stället för att bygga upp en särskild
organisation för att förhindra detta spionage sökte man kontakt med
fackligt organiserade i verkstäder, forsknings- och konstruktionsavdelningar
och bad dem hålla reda på misstänkta personer som kommit in i
landet för att skaffa tekniska uppgifter från Sverige. Samtidigt med att

FöU 1973:25

polisens åsiktsregister upphörde 1969 lades den militära underrättelseverksamheten
om, varvid det gjordes en klar gränsdragning mellan den
militära och den polisiära verksamheten.

Inför utskottet har Sven Andersson tillagt att det undantagsvis hänt
att militära underrättelser som har inhämtats av försvarsstabens särskilda
byrå rapporterats direkt till försvarsministern, att någon förbindelse
mellan byrån och det socialdemokratiska partiet inte förekommit samt
att han talat med statssekreterare Anders Thunborg och partisekreterare
Sten Andersson om detta och att de alldeles bestämt förnekat sådant
samröre.

Elmér har i sin tur bekräftat Sven Anderssons uppgifter och vidare
anfört: Han har träffat statsministern mycket sällan och inte talat med
honom om den särskilda byråns verksamhet. Uppgiften i boken om
sammanträffanden med statsministern en gång i veckan är helt felaktig.
Byrån inhämtar underrättelser och vidarebefordrar dem men bearbetar
dem inte. Försvarets säkerhetsunderrättelsetjänst vilar på försvarsstabens
säkerhetsavdelning. Efter beslutet 1969 förekommer inte från den
särskilda byråns sida någon inhämtning av upplysningar om svenska
politiska organisationer och om industrispionage. I samband med
begränsningen av verksamhetsfältet minskades efter hand den till byrån
knutna personalen. Under en övergångstid arbetade Gunnar Ekberg åt
såväl säkerhetspolisen som den särskilda byrån. Detta innebar inte att
Elmér bröt mot direktiven att begränsa verksamhetsfältet, eftersom
Ekbergs arbetsuppgifter åt byrån gällde inhämtande av underrättelser
från utlandet.

Gunnar Ekberg har vid polisförhör om sin verksamhet uppgivit: I
början av år 1967 engagerades han av försvarsstaben — benämningen IB
var honom obekant — och utförde då och då uppdrag som dykare och en
del andra uppdrag till hösten 1968, då han blev fastare knuten till
underrättelseverksamheten. Han tog spontant kontakt med lokalavdelningen
i Göteborg till de förenade FNL-grupperna i Sverige och
sommaren 1968 hörde han sig för med sin förbindelseman i försvarsstaben
om denna FNL-kontakt var av intresse. Det visade sig att man var
intresserad av att nå kontakter med utländsk underrättelsetjänst i vissa
grupper bortom FNL-rörelsen. Denna rörelse blev inkörsport till KFML
och Svensk-kinesiska vänskapsföreningen och förde till kontakter med
personer tillhörande en terroristorganisation.

Ingvar Paues har uppgivit: Han anställdes 1959 vid försvarsstaben efter
att dessförinnan ha varit partiombudsman i Uddevalla. Hans uppgift blev
bl. a. att kartlägga vilka industrier, kraftverk och andra anläggningar som
var viktiga från försvarssynpunkt och att ta kontakt med personer som
kunde lämna upplysningar om anställda som kunde vara opålitliga från
säkerhetssynpunkt. Paues tog kontakt inte bara med fackligt anslutna vid
företaget i fråga utan även med andra personer som hade god kännedom
om förhållandena i den aktuella trakten. Jämte Paues arbetade ytterligare
en till försvarsstaben knuten man med liknande uppgifter. De rapporter
som Paues upprättade angående inhämtade upplysningar lämnade han till

FöU 1973:25

Elmér. Vad som sedan gjordes med dessa rapporter vet inte Paues men
antagligen lämnades de utan bearbetning vidare till försvarsstabens
säkerhetsavdelning eller till säkerhetspolisen. Paues föreslog aldrig några
åtgärder i sina rapporter. Hans uppfattning var att upplysningarna
insamlades med tanke på ett eventuellt skärpt militärt läge. Det är ett
helt oriktigt påstående att Paues skulle ha lämnat rapporter till det
socialdemokratiska partiet om sin verksamhet. Denna upphörde år 1969
och Paues gick över till departementstjänstgöring. Efter ett och ett halvt
år återanställdes Paues vid försvarsstabens särskilda byrå och sysslade då
med helt andra uppgifter än den inrikes verksamhet som han ägnat sig åt
under den första anställningsperioden.

Utskottet

Av den gjorda utredningen framgår att det fram till år 1970 ankommit
på den särskilda byrån att inhämta upplysningar även avseende rikets inre
säkerhet och att man vid övervakning av personer som kunde misstänkas
vara opålitliga från säkerhetssynpunkt ofta anlitade fackliga förtroendemän
på den misstänktes arbetsplats. Dessa omständigheter i förening med
att den särskilda byråns verksamhet avseende rikets inre säkerhet
väsentligen ombesörjdes av en aktivt verksam socialdemokrat och att vid
den tiden förekom omfattande registreringar, bl. a. av dem som hörde till
eller visat starka sympatier för politiska ytterlighetspartier, kan ha utgjort
underlag för misstankar att den hemliga underrättelseverksamheten
utnyttjades i partipolitiskt syfte. Sådana misstankar har också uttalats i
den offentliga debatten, sedan Peter Bratt gjort direkta påståenden om
otillbörligt politiskt utnyttjande av den särskilda byråns verksamhet.

År 1969 fattades beslut om att den särskilda byråns inrikes verksamhet
skulle upphöra. Säkerhetspolisen skulle i fortsättningen ensam svara
för säkerhetsunderrättelsetjänsten i den mån denna inte direkt berörde
det militära försvaret och därför ankom på försvarsstabens säkerhetsavdelning.
Det finns därför anledning att vid bedömningen av om något
otillbörligt förekommit hålla isär förhållandena före och efter det att den
huvudsakligen av Paues under Elmérs ledning bedrivna inrikes verksamheten
upphört. Vid den av utskottet gjorda utredningen har i första hand
ägnats uppmärksamhet åt den särskilda byråns verksamhet efter 1969 års
beslut men utredningen har även kommit att belysa förhållandena
dessförinnan.

Påståendet att statsministern en gång i veckan på bestämd tid
sammanträffat med Elmér har tillbakavisats av dem båda och måste
betraktas som helt grundlöst.

Bratt hänvisade vid samtalet den 19 november 1973 i olika hänseenden
till Håkan Isacson, som skulle sitta inne med upplysningar. Vid
samtalet med Isacson uppgav denne på fråga, om han hade sig bekant
något samröre mellan den särskilda byråns personal och den socialdemokratiska
partiorganisationen, att han vid ett tillfälle följt med i en bil från
en av byråns lokaler och att under färden vid byrån anställda Marianne

FöU 1973:25

Berggren lämnat en pärm och andra handlingar på den socialdemokratiska
partiexpeditionen vid Sveavägen. Marianne Berggren, som varit
sekreterare åt Elmér, har med bestämdhet uppgivit att hon endast vid ett
tillfälle besökt partiexpeditionen, då hon lämnade ett kuvert med för
henne okänt innehåll, och att hon vid det tillfället var ensam och i varje
fall inte hade sällskap med Isacson. Enligt Isacson hade vidare Pierre
Schon livaktiga förbindelser med framför allt Elmér. Schori har uppgivit
att han under den tid han var internationell sekreterare i det socialdemokratiska
partiet träffade Elmér högst fem eller sex gånger — bl. a. i dennes
bostad — och med honom diskuterade allmänna internationella politiska
frågor.

Utskottet anser att utredningen inte ger stöd åt Isacsons uppgifter.
Oavsett om dessa är riktiga eller ej är det uppenbart att av dem och av
vad i övrigt framkommit inte kan dragas någon slutsats om att det
förekommit något obehörigt samröre mellan byrån och det socialdemokratiska
partiet.

Elmér har förnekat att inhämtade upplysningar på något sätt har
utnyttjats i partipolitiskt syfte. Ingenting har framkommit som tyder på
att Paues, som också har tillbakavisat alla beskyllningar mot honom om
otillbörligt handlande, i samband med sitt arbete åt särskilda byrån före
eller efter år 1970 ålagts eller av eget initiativ ägnat sig åt partipolitisk
verksamhet med utnyttjande av inhämtade underrättelser.

Utskottet har inte gått vidare i frågan om obehörigt partiinflytande på
den särskilda byråns verksamhet före år 1970. Slutsatsen för utskottets
del blir att det såvitt kunnat utrönas saknas verklighetsunderlag för
påståendet om en av regeringen eller närstående organ styrd verksamhet
inom försvarsstabens särskilda byrå i partipolitiskt syfte.

När det härefter gäller tiden efter det säkerhetspolisen övertagit hela
ansvaret för den icke-militära säkerhetstjänsten, tilldrar sig Gunnar
Ekbergs verksamhet särskild uppmärksamhet.

Om Ekberg har inhämtats att han efter att till en början ha gjort
tjänster åt försvarsstabens särskilda byrå en tid framåt arbetade åt såväl
särskilda byrån som säkerhetspolisen. Det är genom allmän åklagare
utrett att Ekberg under åren 1969 och 1970 medverkade vid fotografering
av medlemsuppgifter m. m. som han kommit över genom att nästla
sig in i olika organisationer i Göteborg. Dessa åtgärder har inte såvitt
visats skett på föranstaltande av eller efter medgivande av någon Ekberg
överordnad. Åtgärderna har inte heller, såvitt utskottet kunnat finna,
ingått som led i någon systematisk kartläggning av medlemmarna i
organisationerna och torde inte heller ha upprepats. Med undantag för
nämnda fotografering finns enligt försvarsutskottets bedömande ingen
anledning till annat antagande än att Ekbergs rapportering från politiska
och andra organisationer — bl. a. den svenska palestinarörelsen — har
legat inom ramen för den av uppdragsgivarna utstakade verksamheten,
sådan den beskrivits i dåvarande försvarsministerns uttalanden i riksdagen.

Inte heller i övrigt har för den tid granskningen huvudsakligen har

FöU 1973:25

avsett enligt utskottets mening kommit fram någonting som ger belägg
för eller ens tyder på att den särskilda byråns verksamhet har utnyttjats i
partipolitiskt syfte.

Utskottet vill i detta sammanhang närmare behandla gränsdragningen
mellan å ena sidan den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten
och å andra sidan den polisiära säkerhetstjänsten. Sven Andersson
har i den delen uppgivit bl. a. följande: Den gällande uppgiftsfördelningen
har tillämpats fr. o. m. år 1970 efter diskussioner och beslut år
1969. Hela regeringen var engagerad i beslutet. Sven Andersson gav Stig
Synnergren och Birger Elmér klara direktiv om att polisen ensam skulle
svara för åtgärder som gällde rikets inre säkerhet. Vidare ålades
försvarsstabens säkerhetsavdelning att förstöra de dubletter av personuppgifter
från säkerhetspolisens register som hade förvarats där efter
genomförda personalkontroller. I samband härmed gjordes en omorganisation
inom försvarsstabens särskilda byrå. Anteckningar som hade gällt
den tidigare inrikes verksamheten förstördes.

Stig Synnergren har bl. a. uppgivit att det inte längre sker någon
övervakning av misstänkta terrorister från försvarsstabens sida. Uppgiftsfördelningen
gentemot polisen är klar men ett visst samarbete måste äga
rum, eftersom hela basen för den särskilda byråns verksamhet ligger i
Sverige.

Carl Persson har bl. a. uppgivit: Gränsdragningen år 1969 var
angelägen och riktig. Den innebär att polisen svarar för säkerheten inom
landet. Ett samarbete måste finnas mellan polisen och försvarsstabens
organ för säkerhets- och underrättelsetjänst. Polisen måste för sitt arbete
kunna ta emot uppgifter där de står att få. Vidare måste polisen
självständigt bedöma uppgifternas värde och besluta om åtgärder med
anledning av inkomna uppgifter. Polisen arbetar inte genom att ge
personer direktiv att gå in i organisationer för att rapportera därifrån. I
fallet Gunnar Ekberg befanns det mycket angeläget att ta emot de
upplysningar som försvarsstabens särskilda byrå erbjöd sig att förmedla.
Rikspolisstyrelsen betalade byrån 1 800 kr. per halvår för detta material,
senare ökat till 2 400 kr. per halvår. Rapporteringen till polisen avbröts
när polisen inte längre bedömde materialet vara lika intressant.

Birger Elmér har bl. a. uppgivit: År 1969 fick särskilda byrån order att
avveckla den inrikes verksamheten. 1 samband därmed förstördes
registeranteckningar som hade samband med denna verksamhet. Det kan
vara svårt att draga en skarp gräns mellan polisiär spanings- och
utredningsverksamhet, som säkerhetspolisen svarar för, och militär
underrättelseverksamhet, som handhas av försvarsstabens särskilda byrå.
Gränsdragningen förutsätter samarbete mellan rikspolisstyrelsen och
byrån. Detta samarbete har varit gott men bör kunna fördjupas
ytterligare. Gunnar Ekberg anlitades av särskilda byrån för olika uppdrag.
Han gick på eget initiativ in i organisationer och fann där uppgifter som
han erbjöd byrån information om. Dessa vidarebefordrades till polisen,
som även stod för en del av ersättningen till Ekberg.

Utskottet anser det vara klarlagt att det fr. o. m. år 1970 har skett en

FöU 1973:25

uppgiftsfördelning mellan rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren som
innebär att försvarsstabens särskilda byrå inom landet endast bedriver
verksamhet som har klart samband med den utåtriktade underrättelseverksamheten.
Fallet Gunnar Ekberg är i viss mån ett undantag.
Uppgifter från Ekberg som gällde rikets inre säkerhet förmedlades
emellertid till polisen. Utskottet har beretts tillfälle att ta del av ett 60-tal
exempel på uppgifter som förmedlades på detta sätt och även fått en
redogörelse för uppgifternas bedömda värde för polisen. Utskottet anser
att det är av allmänt intresse att huvuddelen av detta material redovisas
öppet. Rikspolisstyrelsen har på utskottets begäran utarbetat en sammanfattning,
i vilken tidsangivelser, namn m. m. av sekretesskäl har utelämnats.
Sammanfattningen bifogas som bilaga 3.

Beträffande registren vid rikspolisstyrelsens och försvarsstabens
säkerhetsavdelningar och vid försvarsstabens särskilda byrå vill utskottet i
första hand hänvisa till den utredning som förra året gjordes av riksdagens
justitieombudsman och redovisades genom beslut den 9 augusti 1972.
Utskottet har genom företrädare besökt de tre berörda organisationsenheterna
och därvid särskilt noga studerat förhållandena vid försvarsstabens
säkerhetsavdelning och särskilda byrå. Besöket vid försvarsstabens
säkerhetsavdelning gav bekräftelse på de iakttagelser och omdömen
som redovisades av justitieombudsmannen. Något åsiktsregister förekommer
inte. Inte heller särskilda byråns sökregister har i något avseende
denna karaktär.

Har riksdagen hållits i okunnighet och finns det en hemlig budget?

Det har påståtts att den hemliga underrättelsetjänsten bedrivits utan
att riksdagen har informerats samt att det för verksamheten även finns en
hemlig budget som är flera gånger större än den medelsram som anvisas
över försvarets budget.

Utskottet har i det föregående redogjort för det sätt på vilket
regeringen i samband med statsverkspropositionen lämnar riksdagen
uppgifter om den särskilda verksamheten vid försvarsstaben. Av redogörelsen
framgår att promemoria till försvarsutskottet (före år 1971 till
statsutskottets 1 :a avd.) innehåller redogörelse för den särskilda organisationens
uppgifter och resursbehov. För innevarande budgetår har anvisats
10,7 milj. kr., varav 5 725 000 kr. avser försvarsstabens särskilda byrå
(utfallet föregående budgetår var 7 525 398 kr.). Medelsbehovet för
försvarets radioanstalt redovisas också för riksdagen genom hemlig
promemoria till försvarsutskottet.

De hemliga promemoriorna har alltid föredragits i utskottet. Såvitt
gäller radioanstalten har utskottet gjort studiebesök vid dess huvudanläggning
den 23 januari 1973.

Beträffande den särskilda verksamheten vid försvarsstaben har utskottet
före ”IB-affären” inte fördjupat sina kunskaper annat än i fråga om
försvarsstabens säkerhetsavdelning. En föredragning angående den militära
säkerhetstjänstens uppgifter m. m. lämnades på utskottets begäran

FöU 1973:25

den 4 maj 1971 av dåvarande försvarsstabschefen Bo Westin, åtföljd av
chefen för sektion 2 i försvarsstaben och dåvarande chefen för
försvarsstabens säkerhetsavdelning.

Den bland personalen inom underrättelsetjänsten använda beteckningen
”IB” var helt okänd för utskottet. Om förkortningens rätta
ursprung och innebörd finns olika meningar hos dem som har använt den.

Utskottet har särskilt studerat sanningshalten i påståendena om att
försvarsstabens särskilda byrå skulle ha haft tillgång till penningmedel
utöver dem som har anvisats till verksamheten enligt primäruppdraget
inom anslaget Insatsberedskap m. m. eller från motsvarande tidigare
anslag. Ingenting tyder på att så skulle ha varit fallet. Det finns däremot
åtskilliga förklaringar till att man har kunnat uppfatta sakförhållandet på
det sättet. Här skall främst nämnas att en rad åtgärder har vidtagits av
särskilda byrån för att dölja den fasta organisationen för verksamheten
och försvåra dess kartläggning. Anvisade medel har förts på flera olika
konton, redovisning har skett enligt ett speciellt system där man särskilt
har beaktat nödvändigheten att hemlighålla vissa källor till underrättelser,
anställningar och lokaler har fått maskeras genom anordningar som varit
avsedda att missleda, osv. Såvitt utskottet kunnat finna har särskilda
byrån varit föremål för en betryggande revision.

Utskottet anser sig alltså kunna konstatera att försvarsstabens särskilda
byrå inte har disponerat någon hemlig budget, dvs. några för
riksdagen dolda resurser av det slag som har påståtts i den aktuella
debatten.

Den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen

Utskottet har i det föregående konstaterat att Sverige även i
fortsättningen behöver en hemlig underrättelsetjänst, däri inbegripet en
verksamhet av det slag som försvarsstabens särskilda byrå svarar för.
Utskottet har också slagit fast några allmänna krav på den särskilda
organisationen för inhämtning av underrättelser.

Även om utskottets granskning av underrättelsetjänsten inte har gett
belägg för att det finns några missförhållanden av det slag som har
påståtts i boken ”IB och hotet mot vår säkerhet” vill utskottet fästa
riksdagens uppmärksamhet på att det finns ett visst behov av åtgärder i
olika avseenden.

Liksom beträffande många andra försvarsfunktioner är underrättelsetjänsten
i fred en bas för den utvidgade verksamhet som måste bedrivas
om vårt land blir anfallet. Verksamheten i fred gäller som tidigare har
redovisats dels behovet av förvarning, dels teknikutveckling m. m. av
betydelse för totalförsvaret. Försvarsstabens särskilda byrå verkar inom
en blygsam kostnadsram men har enligt vad utskottet inhämtat ändå nått
goda resultat. Här berörs naturligtvis en viktig förutsättning för verksamheten.
Den måste även i fortsättningen vara effektiv i förhållande till
kostnaden.

Föll 1973:25

Med utgångspunkt i de allmänna kraven på den hemliga underrättelsetjänsten
anser utskottet att det krävs en fastare inriktning av dess
verksamhet. Om riksdagen delar utskottets mening om de allmänna
kraven har redan därmed skapats vissa grundläggande riktlinjer för detta
slag av verksamhet. Härutöver bör tillkomma riktlinjer (instruktion) av
Kungl. Maj:t. Närmare bestämmelser för tjänsten bör liksom tidigare
meddelas av överbefälhavaren.

Sekretessfrågan har grundläggande betydelse när man överväger den
hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen. Vissa förhållanden och
uppgifter måste omgärdas med djup sekretess. Den inhämtande verksamheten
måste vara hemlig i den meningen att metoder och personkontakter
m. m. samt organisationen för verksamheten måste hållas hemliga.
Utskottet återkommer med synpunkter angående personalen för hemlig
underrättelsetjänst som bl. a. avser att ytterligare förbättra sekretesskyddet.
Å andra sidan måste det i fortsättningen redovisas öppet att en
verksamhet av detta slag bedrivs och måste bedrivas. Det allmänna syftet
och den organisatoriska anknytningen i stort bör vara kända. Med en
sekretess av det djup som har förekommit på senare år riskerar man att
den hemliga underrättelsetjänsten saknar egentlig plattform i samhället.
Enligt utskottets mening bör den under överbefälhavaren ansvarige
chefen för den hemliga underrättelsetjänsten, i likhet med cheferna för
rikspolisstyrelsens och försvarsstabens säkerhetsavdelningar, i fortsättningen
stå i öppen personalförteckning och redovisas öppet.

Frågan om insyn och kontroll är mycket betydelsefull. Redan genom
utskottets granskning har tagits ett mycket stort steg mot ökad
parlamentarisk insyn. Utskottet förutsätter att kommande riksdagars
försvarsutskott följer verksamheten i stort. Det kan också förutsättas att
regeringen — som på statsmakternas nivå har ansvaret för underrättelsetjänstens
bedrivande — ägnar denna betydande uppmärksamhet.

Riksdagen har nyligen tagit ställning till en motion om lekmannastyrelser
inom försvaret. Riksdagen ansåg att frågan om ett lekmannainflytande
inom krigsmaktens centrala staber bör prövas i samband med att
stabsorganisationen ses över. Det angavs vara en viktig fråga att överväga
vilka uppgifter som i förekommande fall lämpligen bör läggas på en
lek mannastyrelse (FöU 1973:19, rskr 1973:299). Utskottet anser det
möjligt att i fredstid en eventuell lekmannastyrelse för försvarsstaben
även skulle kunna få till uppgift att ta ställning till principiella frågor
rörande den särskilda verksamheten. Man kan även tänka sig andra
former för insyn och kontroll.

Genom utskottets granskning har aktualiserats en rad frågor rörande
den personal som är fast knuten till den hemliga underrättelsetjänsten.
Även om underrättelsetjänsten liksom andra samhällsaktiviteter påverkas
av den tekniska utvecklingen i olika avseenden har den personella
kvalitén inom organisationen avgörande betydelse. Utan tvivel utsätts
personalen för svåra påfrestningar, inte minst genom att den av
säkerhetsskäl i stor utsträckning måste dölja sin egentliga sysselsättning
även för sina anhöriga.

FöU 1973:25

Den hemliga underrättelsetjänsten behöver personal som är både
effektiv och omdömesgill. Säkerhetsskyddet ställer särskilda krav. Mot
denna bakgrund anser utskottet att man i fortsättningen bör ägna särskild
uppmärksamhet åt frågor som gäller rekrytering och anställningskontroll,
utbildning för underrättelseverksamheten och vidareutbildning för annan
verksamhet efter avslutad anställning. Olika medel bör stå till förfogande
när ett anställningsförhållande måste avvecklas. Verksamhetens speciella
karaktär gör det också angeläget att överväga frågor rörande den till
särskilda byrån fast knutna personalens anställningsförhållanden, tystnadsplikt
m. m.

Som tidigare anförts har utskottet vid sin granskning särskilt ägnat
uppmärksamhet åt medelsförvaltningen och den ekonomiska kontrollen
vid försvarsstabens särskilda byrå.

Systemet för ekonomisk redovisning och kontroll, grundat på regeringens
föreskrifter av år 1960, präglas av verksamhetens hemliga
karaktär. För att få tillgång till värdefulla källor för underrättelser måste
kontaktmannen inom särskilda byrån kunna ge betryggande garantier för
uppgiftslämnarens anonymitet och — om sådana garantier lämnats — ha
möjlighet att dölja källan både i samband med rapportering och vid
redovisning för utgifter i sammanhanget. Den aktiva inhämtande verksamheten
bygger alltså i hög grad på förtroende mellan kontaktman och
uppgiftslämnare. Mot denna bakgrund är det självklart att inte alla
utgifter kan redovisas genom kvitto utan ibland måste styrkas genom
intyg som inte röjer uppgiftslämnaren.

Det tillämpade förfarandet att förstöra redovisningshandlingarna
sedan både revisorn och chefen för försvarsdepartementet gjort sin
årligen återkommande granskning är uppenbarligen förenat med vissa
olägenheter. Verksamhetens hemliga natur och frånvaron i vissa fall av
utgiftsverifikationer kan vara en grogrund för misstankar om otillbörligt
förfarande i ekonomiskt avseende. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att den omfattande utredning som år 1948 gjordes angående
försvarsstabens s. k. C-byrå främst föranleddes av antydningar om
ekonomiska missförhållanden. Det är från personalens synpunkt
av väsentlig betydelse att misstankar om brottsligt eller eljest olämpligt
förfarande i fråga om disponerade medel kan bli föremål för prövning
som grundar sig på arkiverade redovisningshandlingar.

Granskningen har gett utskottet anledning att särskilt överväga
försvarets engagemang i Öst Ekonomiska Byrån. Byrån är en stiftelse med
namnet Stiftelsen för utredningar rörande östekonomiska frågor. Den
skall enligt sina stadgar ”bedriva utrednings- och informationsverksamhet
rörande företrädesvis Östblockets ekonomi och relationer till Väst”.
Motivet till stiftelsens tillkomst år 1959 var att man önskade få
grundligare kunskap om öststaternas ekonomi. Härigenom ville man
förbättra möjligheterna att öka handel och annat ekonomiskt samarbete
med dessa länder såväl vid centrala statliga handelsförhandlingar som vid
privata företags försäljningsansträngningar. Erfarenheter från departement
och verk å ena sidan och från enskilda företag å den andra skulle

FöU 1973:25

erbjuda en god praktisk bakgrund till bedömningarna.

Anslutna som abonnenter på rapporter och notiser från Öst Ekonomiska
Byrån är f. n. två banker, ett 25-tal storföretag och några intresseorganisationer.
Från statens sida deltar bl. a. kommerskollegium, överstyrelsen
för ekonomiskt försvar och försvarets forskningsanstalt. Medlemmarna
betalar avgifter av varierande storlek. Från kommerskollegium
utgår f. n. bidrag med 60 000 kr. om året. Försvarsstaben betalar ett
bidrag om 30 000 kr. Styrelsen består av elva personer, varav fyra
representerar staten, sex näringslivet och en handelshögskolan i Stockholm.
Totalförsvaret företräds i styrelsen av överbefälhavaren och chefen
för överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

Personalen vid Öst Ekonomiska Byrån består utöver chefen av två
heltidsanställda och tre halvtidsanställda utredare jämte två halvtidsanställda
skriv- och arkivmedhjälpare. Under vissa perioder har aspiranter i
utrikesförvaltningen tjänstgjort vid byrån. Lönerna för dessa har betalats
av statsverket. Lönen för byråns chef — Jan Rydström — betalas av medel
till den särskilda verksamheten vid försvarsstaben. Så har skett alltsedan
Rydström vid byråns tillkomst blev dess chef efter att dessförinnan ha
varit anställd inom den hemliga underrättelsetjänsten.

Utskottet anser att verksamheten vid Öst Ekonomiska Byrån inte i
första hand är ett försvarsintresse. Den speciella kompetens som byrån
representerar bör därför inte ges statligt stöd som innebär organisatorisk
anknytning till försvaret.

Det har framhållits för utskottet att en verksamhet av det slag som
försvarsstabens särskilda byrå svarar för aldrig får stelna i sina former.
Smärre organisationsförändringar m. m. är vanliga. Händelserna under år
1973 har tvingat fram viss översyn.

Den pågående interna översynen bör enligt utskottets mening kompletteras
med fördjupat studium av de frågor som utskottet har berört
tidigare i detta avsnitt. Härvid bör bl. a. även övervägas om resurserna för
underrättelsetjänst är fördelade på bästa sätt och om en ökad användning
av tekniska hjälpmedel kan medföra fördelar. Formerna för dessa
överväganden bör beslutas av Kungl. Maj:t.

Fortsatta överväganden angående statsmakternas insyn och kontroll
bör tidsmässigt ske senast i samband med att man utreder frågan om en
lekmannastyrelse för försvarsstaben.

Överväganden av det slag som utskottet här har uttalat sig för bör inte
få medföra någon försening av åtgärder som snabbt kan vidtas för att
ytterligare öka effektiviteten i underrättelsetjänsten.

Sammanfattning

I betänkandet redovisar försvarsutskottet inledningsvis hur dess
granskning av den s. k. IB-affären har inriktats och genomförts. Vidare
lämnas en kort historik beträffande underrättelsetjänsten i vårt land.

Sveriges behov av en hemlig underrättelsetjänst behandlas i ett särskilt

FöU 1973:25

avsnitt. Efter att ha tecknat en bakgrund redovisar utskottet vissa beslut
som statsmakterna nyligen har fattat samt organisatoriska förhållanden
m. m. Utskottet slår därefter fast att vårt land så länge det vill
upprätthålla ett meningsfullt försvar behöver såväl en underrättelsetjänst
som en säkerhetstjänst. När det gäller underrättelsetjänsten anser
utskottet att Sverige utöver diplomatisk rapportering samt forskning,
signalspaning och sammanställning av information ur öppna källor
behöver en särskild underrättelseorganisation för aktiv inhämtning, av det
slag som försvarsstabens särskilda byrå (”IB”) representerar. Vårt land
kan inte ta de mycket stora risker och kostnader som det skulle medföra
att avstå från denna del av underrättelsetjänsten. Till detta konstaterande
knyter utskottet överväganden om vilka allmänna krav som måste ställas
på den särskilda underrättelseorganisationen. Dessa krav formulerar
utskottet på följande sätt:

1. Verksamheten skall avse underrättelser av betydelse för rikets yttre
säkerhet.

2. Organisationen skall vara en del av vårt demokratiska samhälle och
verksamhetens inriktning skall stå under löpande kontroll av statsmakterna.

3. Verksamhet inom Sverige får inte stå i strid med landets lagar och inte
vara inriktad på uppgifter som ankommer på polisen.

4. Verksamheten skall vara effektiv och bedrivas under omdömesgill
ledning. Sekretesskravet måste beaktas.

I ett avsnitt om den särskilda verksamheten vid försvarsstaben
redovisas instruktions- och budgetmässiga förhållanden m. m. med
anknytning till den särskilda verksamheten.

I avsnittet Granskning av påståenden tar utskottet upp några
frågekomplex av stor principiell betydelse. Det har inte varit en strävan
från utskottets sida att pröva sanningshalten i påståenden om enskilda
gärningar. Belysning av sådana påståenden har dock skett under
granskningen och tagits till vara för bedömningen av frågor om
inriktning, organisation och ekonomi. Sådan belysning har i många fall
gett förklaring till hur sakförhållandena kunnat ge anledning till felaktiga
slutsatser, som i debatten har förts fram som påståenden.

Utskottet konstaterar att underrättelsetjänsten inte bedrivs på ett sätt
som strider mot vår deklarerade utrikespolitiska linje och att det inte
finns någon hemlig budget för underrättelsetjänsten utöver de medel som
anvisas av regering och riksdag.

Beträffande påståendena att den hemliga underrättelsetjänsten har
utgjort täckmantel för övervakning i partipolitiskt syfte av svenska
medborgare från regeringens och det socialdemokratiska partiets sida har
utskottet funnit det vara en angelägen uppgift att så långt möjligt
kartlägga de faktiska förhållandena. Med hänsyn till beslutade förändringar
angående inriktning och organisation finns det enligt utskottets
mening anledning att hålla isär vad som har förekommit under år 1970
och senare från vad som har ägt rum dessförinnan. I fråga om tiden före

FöU1973:25

år 1970 konstaterar utskottet att det såvitt kunnat utrönas saknas
verklighetsunderlag för påståendet om att regeringen eller närstående
organ har styrt verksamhet inom försvarsstabens särskilda byrå i
partipolitiskt syfte.

När det gäller tiden efter det att säkerhetspolisen år 1969 övertagit
hela ansvaret för den icke-militära säkerhetstjänsten finner utskottet att
det under granskningen inte har kommit fram någonting som ger belägg
för eller ens tyder på att den särskilda byråns verksamhet har utnyttjats i
partipolitiskt syfte. Utskottet anser det också klarlagt att fr. o. m. år
1970 har skett en uppgiftsfördelning mellan rikspolisstyrelsen och
överbefälhavaren som innebär att försvarsstabens särskilda byrå inom
landet endast bedriver verksamhet som har klart samband med den
utåtriktade underrättelseverksamheten. Fallet Gunnar Ekberg är i viss
mån ett undantag. Uppgifter från Ekberg som gällde rikets inre säkerhet
förmedlades emellertid till polisen. Rikspolisstyrelsen har på utskottets
begäran gjort en sammanfattning av ett antal sådana uppgifter. Sammanfattningen
redovisas i bilaga till betänkandet.

Beträffande registren hos rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning samt
försvarsstabens säkerhetsavdelning och särskilda byrå konstaterar utskottet
att de inte har karaktären av åsiktsregister.

Den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen behandlas i ett
särskilt avsnitt. Med utgångspunkt i de allmänna krav som utskottet anser
att man bör ställa på den särskilda organisationen för inhämtning av
underrättelser vill utskottet fästa riksdagens uppmärksamhet på att det
finns ett visst behov av åtgärder i olika avseenden. Utskottet lämnar
synpunkter på inriktningen av den hemliga underrättelsetjänsten, sekretessfrågor
och personalfrågor. Frågan om statsmakternas insyn i verksamheten
och kontroll av denna behandlas, liksom också viss fråga angående
medelsförvaltning och redovisning. Beträffande Öst Ekonomiska Byrån
anser utskottet att byråns verksamhet inte i första hand är ett
försvarsintresse. Den speciella kompetens som byrån representerar bör
därför enligt utskottets mening inte ges statligt stöd som innebär
organisatorisk anknytning till försvaret.

Avslutningsvis anser utskottet beträffande den hemliga underrättelsetjänsten
i fortsättningen att de frågor som utskottet har berört bör bli
föremål för ett fördjupat studium. Formerna för sådana överväganden
bör beslutas av regeringen.

FöU 1973:25

Hemställan

Med hänvisning till vad utskottet har redovisat och anfört i det
föregående hemställer utskottet

1. att riksdagen godkänner de allmänna krav på den särskilda
organisationen för inhämtning av underrättelser som utskottet
har angett,

2. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet har anfört om den hemliga underrättelsetjänsten i
fortsättningen.

Stockholm den 4 december 1973

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s),
Gustafsson i Stenkyrka (c), fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Enskog
(fp), Gustavsson i Ängelholm (s), Pettersson i Kvänum (c), Häll (s),
Öhvall (fp), Brännström (s), Glimnér (c), Pettersson i Lund (s), Virgin
(m), Gustavsson i Nässjö (s) och Runesson (s).

Särskilt yttrande

av herrar Petersson i Gäddvik och Virgin (m) som anfört:
Försvarsutskottets granskning av den s. k. IB-affären har med hänsyn
främst till den begränsade tid som stått till förfogande inte kunnat bli så
ingående som önskvärt vore när det gäller den hemliga underrättelsetjänstens
verksamhet inom landet före år 1970. Det kvarstår enligt vår mening
viss oklarhet i fråga om påstått partipolitiskt utnyttjande av försvarsstabens
särskilda byrå under 1960-talet. För tiden därefter har granskningen
varit tillfyllest och visat att något sådant utnyttjande inte har förekommit.

En granskning av tiden före år 1970 måste bli tidsödande och kräva
resurser utöver dem som ett riksdagsutskott disponerar. Granskningen
bör lämpligen anförtros en särskild juristkommission. Denna bör även
utreda händelseutvecklingen under år 1973. Främst bör klarläggas på
vilket sätt regeringen för sin del har handlagt de i samband därmed
uppkomna säkerhetsfrågorna m. m.

FöU 1973:25

Bilaga 1

Underrättelsetjänstens organisation i stort

Lydnadsförhållanden har markerats endast såvitt gäller personal och
enheter inom försvarsstaben. Myndigheter m. m. som företrädesvis sysslar
med inhämtande verksamhet har försetts med dubbel ram.

Försvars attachéer -

ÖB
C Fst
C Sekt 2

Und

Säk

Arméstaben

Marinstaben

i Flygstaben

Förkortningar
UD	Utrikesdepartementet
ÖB	Överbefälhavaren
C Fst	Chefen för försvarsstaben
C Sekt 2	Chefen för försvarsstabens sektion 2
SB	Försvarsstabens särskilda byrå
Att	Försvarsstabens attachéavdelning
Und	Försvarsstabens underrättelseavdelning
Säk	Försvarsstabens säkerhetsavdelning
FMV	Försvarets materielverk
FOA	Försvarets forskningsanstalt
FRA	Försvarets radioanstalt
ÖEB	Öst Ekonomiska Byrån

FOA

FöU 1973:25

Bilaga 2

Utdrag av justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1973 års riksdag
såvitt avser försvarsstabens säkerhetsavdelning (s. 71 f)

7. Försvarsstabens säkerhetsavdelning

De grundläggande bestämmelserna för säkerhetstjänsten inom krigsmakten
finns i tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK).

I 18 kap. 1 mom. heter det att den militära säkerhetstjänsten har till
uppgift att inom krigsmakten åstadkomma skydd mot säkerhetshotande
verksamhet. Av de följande föreskrifterna framgår att den militära
säkerhetstjänsten skall omfatta både säkerhetsunderrättelsetjänst och
säkerhetsskyddstjänst. 1 mom. 13 stadgas att envar ofördröjligen skall
rapportera till närmaste chef eller säkerhetschef om han får kännedom
om eller misstänker säkerhetshotande verksamhet. Såvitt gäller arbetet
med säkerhetsskydd lämnas i mom. 16—61 föreskrifter om tystnadsplikt,
hemliga handlingar, upphandling för krigsmaktens behov, tillträde till
militära anläggningar, fotografering och om skyddsområden.

Överbefälhavaren har i sin av Kungl. Maj:t givna instruktion
(1968:408) ålagts att leda underrättelse- och säkerhetstjänsten inom
krigsmakten (6 §). Försvarsgrenschefema och militärbefälhavarna har i
sina instruktioner (1968:409, 410, 411 respektive 412) ålagts att envar
inom sitt kompetensområde efter överbefälhavarens bestämmande leda
underrättelse- och säkerhetstjänst.

Vid min inspektion av försvarsstabens säkerhetsavdelning har jag
inhämtat följande rörande avdelningen och dess verksamhet.

Sektion 2 i försvarsstaben omfattar bl. a. stabens underrättelseavdelning
och stabens säkerhetsavdelning. Säkerhetsavdelningen (Fst/Säk) är
det organ genom vilket överbefälhavaren fullgör den honom åvilande
tjänsteplikten att leda säkerhetstjänsten inom krigsmakten. Krigsmaktens
säkerhetstjänst omfattar, såsom förut nämnts, både säkerhetsunderrättelsetjänst
och säkerhetsskyddstjänst. Detta avspeglar sig i organisationen
vid Fst/Säk.

För säkerhetsunderrättelsetjänsten finns inom Fst/Säk en enhet där
man samlar rapporter från staber och förband om försvars fientlig
propaganda och liknande. En annan enhet är inriktad på att upptäcka
och följa främmande makters försök att skaffa sig kunskap om hemliga
militära förhållanden. Som Fst/Säk inte har polisiära befogenheter
meddelar Fst/Säk sina iakttagelser till polisens säkerhetsavdelning när
man finner anledning därtill. Fst/Säk samarbetar sålunda med polisen i
fråga om säkerhetsunderrättelsetjänsten.

För säkerhetsskyddstjänsten finns ett antal enheter. En enhet har till
uppgift att kontrollera säkerhetsskyddet — förvaringen av hemliga
handlingar, bevakning o. dyl. — ute på staber och förband. Fst/Säk
fungerar för alla krigsmaktens myndigheter som kanal till polisen i
personkontrollärenden. En särskild enhet har inrättats för detta arbete.
Fst/Säk :s uppgift inskränker sig inte till att endast förmedla frågor och

FöU 1973:25

svar i personalkontrollärenden utan avdelningen fungerar också som
rådgivande organ åt vederbörande militära anställningsmyndigheter i den
mån registeruppgifter utlämnas från polisen. Inkommer registeruppgifter
tillställer Fst/Säk vederbörande anställningsmyndighet ett skriftligt förslag
till åtgärd. Anställningsmyndigheten är emellertid inte bunden av
förslaget utan har att träffa avgörande på eget ansvar. Det förekommer
att anställning sker ehuru Fst/Säk avstyrkt detta.

Tidigare förde man inom Fst/Säk egna register över personer vilkas
pålitlighet kunde ifrågasättas. Så är nu inte längre fallet. När efter
erfarenheterna från Wennerströmaffären samarbetet mellan säkerhetspolisen
och den militära säkerhetstjänsten förstärktes och säkerhetspolisens
organisation utbyggdes fann man inte anledning att bibehålla sina egna
personregister utan förstörde dem.

Vid personalkontrollenheten föres ett diarium över dem som kontrollerats
och beträffande vilka uppgifter erhållits. Diariet har formen av ett
kortregister upptagande endast namn, kontrolldag och polisens aktnummer.

I Fst/Säk ingår också en enhet som har till uppgift att hålla reda på
hur organisationer som är fientligt inriktade arbetar. Analysen av
angreppsmetoderna syftar främst till att man skall kunna förbereda
truppbefälet på vad som kan inträffa och anvisa lämpliga motåtgärder.
Analysen kan också bilda underlag för bedömning av lämplig information
och övervägande av förändringar i syfte att undanröja missnöje.

Vid analysenheten finns ett arkiv upplagt med akter, huvudsakligen
innehållande tidningsnotiser, rapporter om incidenter, flygblad m. m.
rörande försvarsfientlig verksamhet. Det finns inget personregister till
akterna.

Utöver säkerhetstjänsten ankommer på Fst/Säk såsom en betydelsefull
arbetsuppgift också frågor om rättsvård och om militär ordning.

9. JO:s bedömning

Sammanfattningsvis får jag om säkerhetspolisen uttala, att jag ej
funnit påkallat att från min sida föreslå nya eller ändrade föreskrifter för
verksamheten och att jag ej heller funnit anledning till erinran mot
rikspolisstyrelsens tillämpning av gällande föreskrifter eller — bortsett
från Hedernorafallet — eljest mot det sätt på vilket verksamheten utövas.

Påståenden om åsiktsregistrering har riktats även mot den militära
säkerhetstjänsten. Vid min inspektion av försvarsstabens säkerhetsavdelning
gick jag igenom avdelningens register. Frånsett att man har en
förteckning över dem som varit föremål för personalkontroll i författningsenlig
ordning finns inte något personregister. Däremot finns en på
visst sätt ordnad samling av tidnings- och tidskriftsartiklar, pamfletter

o. dyl. rörande försvarsfientlig propaganda och verksamhet. I detta
material förekom väl namn på personer som mer eller mindre öppet
sprider sådan propaganda, men samlingen kan — redan av praktiska skäl

FöU 1973:25

— inte tjäna som något belastningsregister. För sådant ändamål är
försvarsstabens säkerhetsavdelning helt beroende av rikspolisstyrelsens
register och uppgifter från detta register kan försvarsstaben få endast på
det sätt personalkontrollkungörelsen anger.

Jag finner således att påstående mot den militära säkerhetstjänsten om
åsiktsregistrering saknar fog.

FöU1973:25

Bilaga 3

Sammanfattning av informationer som försvarsstabens särskilda byrå
har erhållit från Gunnar Ekberg och som därefter överlämnats till
rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning

Det från särskilda byrån överlämnade materialet består av rapporter,
mötesprotokoll och styrelsemeddelanden, namnlistor, upprop och pamfletter
angående speciella händelser, såväl inrikes- som utrikespolitiska,
tidningar och tidskrifter samt en del fotografier. Den första rapport som
kommit säkerhetsavdelningen till handa inkom i mitten av april 1968.
Sista rapporten inkom i slutet av november 1971.

Materialet berör huvudsakligen verksamheten vid KFML-avdelningen i
Göteborg. På grund av det intima samarbetet mellan KFML och
FNL-rörelsen — som till viss del fungerat som rekryteringsbas för KFML
— har också en del material om FNL kommit med. Det gäller då
huvudsakligen namnlistor samt uppgifter om aktioner mot amerikanska
objekt, som samordnats mellan KFML- och FNL-anhängare.

I den mån materialet varit till nytta har detta tillförts övrigt
källmaterial. Materialet har behandlats och utvärderats på samma sätt
som övriga till säkerhetsavdelningen inkommande informationer. Registrering,
utgallring och kontroll har skett enligt de vid olika tidpunkter
gällande bestämmelserna. Särbehandling av materialet har inte förekommit
i annan mån än att källans namn inte blev känt för säkerhetsavdelningen
förrän i samband med publiceringen i Fib/K i maj 1973.

KFML har ända sedan tillkomsten lämnat aktivt stöd åt de kretsar,
som arbetat för att genom olika aktioner främja Palestinaarabernas kamp
mot staten Israel. Källan har genom sitt engagemang i KFML även
engagerats i KFMLs arbete för stöd åt araberna och därigenom kunnat
lämna rapporter om förhållanden inom Palestina-rörelsen. Dessa har
avhandlat diskussioner och planer om aktioner, rivalitet mellan olika
grupper inom rörelsen, resvägar och resmål för aktiva inom rörelsen vid
deras besök i Mellersta Östern, detta gäller såväl svenskar som araber,
samt namn- och adressuppgifter på de mest aktiva av rörelsens anhängare.

En betydande del av det överlämnade materialet består av uppgifter
om schismer mellan fraktionerna inom KFML-rörelsen, huvudsakligen
Göteborgsavdelningen, samt brytningen efter valet 1970, då en utbrytning
företogs och KFMLr bildades.

Även inom Palestina-rörelsen finns fraktionsbildning med Al Fatahtrogna,
där källan varit engagerad, och PFLP-anhängare.

Materialet har gett kännedom om förhållanden som berör såväl
säkerhetsavdelningens som den öppna polisverksamhetens område. Dessa
senare uppgifter har kunnat lämnas vidare och på så sätt bidragit till att
underlätta ordningshållning vid evenemang, mot vilka ordningsstörande
eller våldsamma aktioner planerats.

I några fall har uppgifter framkommit om hur försök gjorts eller
planerats att från myndigheter, även från departement, skaffa fram

FöU 1973:25

sekretessbelagd information med avsikt att använda informationen i den
politiska kampen, utan hänsyn till vad detta kunde betyda för landets
säkerhet.

Ett flertal av informationerna har bekräftats genom olika iakttagelser
eller inträffade händelser. Vidare har till stor del uppgifter verifierats
genom informationer från andra källor. I ytterligare några fall har
trovärdigheten kunnat bedömas genom att informationer sammanfallit
med vad som erfarenhetsmässigt kunnat anses sannolikt. Beträffande
vissa händelser, t. ex. i utlandet, har dessa i några fall inte kunnat säkert
kontrolleras.

Följande exempel visar mer konkret vilka typer av informationer som
förekommit i det överlämnade materialet. Uppgifter på namn, exakta
platser och tidpunkter har utelämnats.

1. Uppgifter erhölls om att man inom militanta grupper höll på att
tillverka träpåkar och stickvapen av en hård träsort att användas bl. a.
mot polisen. Även fjäderbatonger skulle anskaffas i samma avsikt.

2. Kännedom har vunnits om planer på att från en viss bro i Göteborg
släppa föremål på vissa fartyg för att åstadkomma skada. Källan har
umgåtts i dessa kretsar.

3. Planer har röjts att i Göteborgs hamn applicera sprängladdningar
mellan kaj och fartyg. Samma grupp inblandad som i föregående
exempel.

4. Upplysningar har inkommit om planer på att mörda en svensk
medborgare under en av dennes resor till Mellersta östern på grund av
misstankar om att vederbörande spionerade mot sin egen organisation.
Tack vare källan kunde den hotade informeras i tid av säkerhetsavdelningen.
I sammanhanget kan nämnas att vederbörande på grundval av
egen erfarenhet från området insåg sin livsfarliga belägenhet.

5. Olaga innehav av vapen och sprängämnen bland för kontakt med
terroristorganisationer kända personer har genom källan avslöjats.

6. Kunskap om utbildning, kontakter och verksamhetsmetoder bland
terrorister har erhållits liksom även kunskap om deras bedömningar och
planer i samband med genomförda terroraktioner — t. ex. flygplankapningar
— i andra länder.

7. Försök från vissa personer att på olika sätt komma i besittning av
sekretessbelagd information från bl. a. departement har på grund av
källan kunnat förhindras.

8. Upplysningar har erhållits om långt framskridna planer på elektronisk
avlyssning mellan rivaliserande organisationer. Enär detta förekom i
samband med källans avveckling hösten 1971 har klarhet inte vunnits om
aktionen genomfördes.

9. Planer på att med hjälp av sympatisörer inom en telestation i ett
visst läge göra vissa telefoner obrukbara blev kända.

10. Kännedom erhölls om att namnuppgifter insamlades för att välja
ut några pålitliga svenskar som kunde anförtros en väska med bomb att
placeras på El Al plan. Avsikten skulle vara att vid mellanlandning i Paris

FöU 1973:25

eller Rom glömma väskan kvar på planet men själv skulle svensken lämna
planet.

11. Upplysningar erhölls angående planerade störningsaktioner under
en valrörelse mot framstående politiker.

12. Uppgifter erhölls om att arbete pågick för att kartlägga säkerhetspolisen.
Olika personer hade olika specialuppdrag. Ett särskilt register
upprättades över personer som misstänktes vara anställda inom säkerhetspolisen.
Vissa personer hade avdelats för att försöka fotografera denna
personal. Vidare lades ett särskilt bilregister upp över säkerhetspolisens
fordon.

13. Kontakt med ett konsulat i annat land blev känd och att därvid
åtgärder beslutats för att försöka stoppa Israelveckan i Stockholm. Viss
person skulle kontaktas för att ge uppgifter om lämpliga aktioner.

14. Uppgifter erhölls angående en i Stockholm verksam arbetsgrupp
disponibel för eventuella palestinska aktioner. Disciplinen synes ha varit
mycket hård. Vid ett tillfälle hade en arabisk yngling opponerat sig mot
gruppens ledare, vilket ledde till att ynglingen utsattes för hot av
knivbeväpnade araber.

15. Vid KFML-möte inför vissa rättegångar klargjordes från ledande
personer att strävan i fortsättningen skall vara att politisera rättegångar
då medlemmar åtalats och att visa respektlöshet i förening med ett
militant uppträdande.

16. Uppgifter erhölls om att en ”Stöttrupp” organiserats. Den bestod
av 20—30 storväxta KFML-are beväpnade med spiralbatonger.

17. Information erhölls om att en viss person tidigare rekognoserat
Kastrups flygplats med anledning av planer på sabotage mot ett El Al
plan. Vederbörande hade överlämnat skisser och rapporter till den
palestinska befrielseorganisationen PFLP som själv skulle fullfölja planeringen
och utförandet av operationen.

18. En ledande person inom den svenska palestinarörelsen underströk
vikten av mycket begränsad information när attentat skall genomföras.
Kontakten med en känd kvinnlig flygplanskapare och andra flygplanskapare
blev känd. Ökade försiktighetsmått föranleddes särskilt av att den
som tidigare rekognoserat på Kastrup greps av polisen i Köpenhamn i
samband med kapningsattentatsincidenten där.

19. Två inom palestinarörelsen ledande personer meddelade att de
betraktade en namngiven svensk som ”sionistagent”. Vederbörande
anhölls i Köpenhamn tillsammans med den kända kvinnliga flygplanskaparen
för attentat mot Ben Gurion. På grund härav erfors att svensken
befann sig i livsfara. Genom informationerna kunde erforderliga skyddsåtgärder
vidtas.

20. Palestinakommitténs och vissa enskilda personers inställning med
stöd för terroråtgärder klargjordes vid KFML-möte då flygkapnings- och
attentatsplanerna mot Ben Gurion (i Köpenhamn) diskuterades.

21. Uppgifter har erhållits att en namngiven person gjort försök att
illegalt anskaffa vapen. Informationen ledde till att samtal hölls med
honom och han varnades för sådana tankar.

22. Informationer erhölls om planläggningen och syftet med infiltration
inom krigsmakten. En känd journalist skulle initiera en debatt för
att misskreditera försvaret på grund av att de grupper som tidigare varit
totalvägrare nu inte tilläts fullgöra sin värnplikt.

23. I samband med att en person vid KFML-studiemöte lämnade sina
kaderuppgifter berättade han att han gjort sin militärutbildning vid FRA.
Han uppgav sig känna namnen på en mängd befäl som inte kunde
återfinnas i den militära rullan. Han uppgav sig också ha kännedom om
FRA:s mål, medel och metoder. Vid ett annat möte föreslog samme
person att allt vetande från militärtjänstgöring borde nedtecknas. Bl. a.
nämndes som exempel erfarenheter från krigsspel, underrättelsetjänst
samt utländskt samarbete.

24. Ett svenskt värnpliktigt befäl meddelade att han diskuterat med
PFLP:s militära ledning hur svenskt militärt dykerikunnande skulle
kunna nyttiggöras i ett visst arabland.

25. I anslutning till LKAB-strejken har man inom KFML analyserat
möjligheterna att på andra platser initiera vilda strejker, propagera för
sympatistrejker eller starta andra utomfackliga aktioner. Åtskilliga
exempel på sådana aktioner har faktiskt förekommit under årens lopp.

26. Uppgift erhölls om att en KFML-medlem gjort inbrott i ammunitionslager
och därefter lämnat prov på innehållet till en tidning.

27. Uppgifter erhölls om uttagning av svenska ungdomar till två
månaders gerillautbildning i ett arabland. En känd svensk skulle svara för
uttagningen. Det är känt att elever från ifrågavarande utbildningsläger
senare uttagits för attentatsverksamhet.

28. PFLP-ledningens önskemål beträffande anskaffning av svenska
pass och att upplysningar önskades beträffande myndigheternas behandling
av passärenden blev kända. Kontakt önskades även med lämplig
förfalskare. Passen skulle användas vid resor utom Skandinavien i
spionage- och sabotagesammanhang.

29. Namnuppgifter erhölls på en ledande KFML-medlem som hade
till uppgift att ge inkallade medlemmar direktiv om organiserande av
celler på militära förband.

30. En ledande person inom palestinarörelsen övervägde att söka
kontakt med kriminellt belastade personer för att med deras hjälp
anskaffa pass och vapen.

31. En utlänning tog kontakt och önskade medverkan för att anskaffa
provexemplar av svenska vapen som skulle sändas till ett visst arabiskt
land.

32. Vid KFML-möte uppdrogs åt en ledande medlem som bedömdes
ha vissa möjligheter att söka utröna det ”sionistiska inflytandet” inom
regeringen, personliga relationer etc., regeringens inställning i olika
mellanösternfrågor samt en viss svensk ambassadörs personliga förhållanden
etc.

33. Namnuppgifter erhölls på några ledande personer inom KFML
som deltagit i överläggningar i ett visst arabiskt land med en militant
arabisk organisation om bl. a. revolutionära planer, flygplankapningar

Föll 1973:25

etc. Uppgifter om kontakter och informationsvägar vid planlagda
aktioner inom Skandinavien erhölls.

34. Uppgifter erhölls om att en svensk under vistelse i annat land
kontaktades av underrättelsemän från ett tredje land och att detta lett till
flera kontakter. Vederbörande hade erbjudits fri vistelse med sin familj i
landet i fråga under sommaren.

35. Det blev känt att en ledande person inom den svenska palestinarörelsen
har försökt initiera kidnappning av någon israelisk tjänsteman.
Det framkom också att vederbörande var ansvarig för ett falskt
bomblarm på ett hotell i Stockholm.

36. Några ledande palestinaaktivister diskuterade planer på utbildning
av svenskar och araber för sabotage mot judiska institutioner i Sverige.
Träningsplatsen skulle förläggas till en plats i Mellansverige. Som
sabotagemål nämndes bl. a. en judisk barnkoloni utanför Stockholm,
synagogor, judiska församlingslokaler och turistkontor.

37. En ledande KFML-medlem informerade om att han under
militärtjänst haft tillfälle att se ett flertal vapenförråd och en undeijordisk
anläggning i anslutning till en för totalförsvaret mycket viktig
industri. Skriftlig redogörelse skulle upprättas för ”framtida bruk”.

38. Uppgifter erhölls om att två inom den svenska palestinarörelsen
ledande personer haft uppdrag att för PFLP:s räkning mäta avstånd
mellan vissa pelare på Lod Airport i Israel.

FöU 1973:25 40

Innehållsförteckning

Sid.

Inledning 1

Arbetets bedrivande 3

Kort historik 4

Sveriges behov av en hemlig underrättelsetjänst 6

Den särskilda verksamheten vid försvarsstaben 11

Granskning av påståenden

Strider underrättelsetjänstens inriktning mot vår alliansfria

politik? 16

Bedriver den hemliga underrättelsetjänsten otillbörlig verksamhet
inom landet? 17

Har riksdagen hållits i okunnighet och finns det en hemlig

budget? 23

Den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen 24

Sammanfattning 27

Hemställan 30

SÄRSKILT YTTRANDE 30

Bilagor

1. Underrättelsetjänstens organisation i stort 31

2. Utdrag av justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1973

års riksdag 32

3. Sammanfattning av informationer som försvarsstabens särskilda
byrå har erhållit från Gunnar Ekberg och som därefter
överlämnats till rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning 35

GOT AB 7 3 55 5 3 S Stockholm 1973