Forskning och forskarutbildning

Fru talman! Sverige ska vara möjligheternas land, ett jämlikt Sverige med full sysselsättning, stark ekonomi och möjlighet för alla att leva ett rikare liv. I möjligheternas Sverige ska människor känna sig trygga och ta nya språng i livet - och det många gånger. I dag händer något annat. Sverige är fortfarande ett bra land att leva i, men fler och fler möter stängda dörrar. Det finns för få jobb att söka, och ungdomsarbetslösheten är en av Europas högsta. Inte alla barn får möjlighet att vinna nya kunskaper i skolan. Ojämlikheten i vården växer. Ekonomin går med underskott när skatten sänks med lånade pengar. Klyftorna mellan människor ökar. Måste det vara så? Nej, det är klart att det inte måste. Vi socialdemokrater vill vända utvecklingen. Vi vill välja en annan färdriktning. Vi vill investera i klimatsmarta lösningar, i bostäder, i infrastruktur och inte minst i forskning och utbildning. I möjligheternas Sverige är det synnerligen viktigt med en strategisk forskningspolitik. Sverige ska vara en ledande kunskaps- och forskningsnation. Vi ska ha en långsiktig forskningsstrategi som bidrar till en ekologiskt hållbar utveckling och som samtidigt stärker svenska företag och leder till fler företag och nya jobb. Fler jobb betyder bättre ekonomi. Då kan vi höja kvaliteten i sjukvården och skolan och minska de ökande klyftorna. Lika viktigt är att forskningen främjar ett öppet och demokratiskt samhälle. Forskning vidgar tanken och perspektiven samt ökar förståelsen och samspelet människor emellan. Forskningen ska stå i människans tjänst för ett solidariskt och rättvist samhälle. Fru talman! Det är nästan exakt ett år sedan vi här i kammaren förde en stor debatt om forskningspolitiken. Då riktade vi socialdemokrater kritik mot den borgerliga regeringens forskningspolitik i vissa centrala delar. I det utskottsbetänkande som vi diskuterar i dag återkommer jag med denna kritik. Jag vill nu utifrån våra reservationer säga några ord om den avgörande skillnad som föreligger mellan vår forskningspolitik och den borgerliga regeringens. För det första anser vi att regeringens forskningspolitik är företagsfrånvänd genom att inte involvera näringslivet i särskilt strategiska branscher. Vi beklagar starkt att regeringen har avskaffat de framgångsrika branschprogrammen, alla utom fordonsprogrammet. Det var program som var uppskattade av näringslivets parter och som utvecklats tillsammans med branscherna. Det handlade om program för flyg- och rymdindustrin, metallurgi, fordon, skog och trä, läkemedel, bioteknik samt IT och telekommunikation. Denna företagsnära forskning med en nationell samordning där branschorganisationer, enskilda företag och fackliga organisationer medverkat har varit mycket framgångsrik. Vi socialdemokrater beklagar den borgerliga regeringens ointresse för strategiska forskningssatsningar tillsammans med näringslivet. Regeringens tydliga nedprioritering av detta arbete riskerar att få allvarliga konsekvenser för forskning, tillväxt och sysselsättning i Sverige. Mitt i den pågående jobbkrisen förstår vi värdet av sådana strategiska forskningssatsningar. Vi vill tvärt emot den borgerliga regeringen vidareutveckla dessa branschspecifika forskningsprogram samt utveckla nya branschprogram såsom tjänstesektorn, upplevelseindustrin och vindkraften. För det andra tycker vi att regeringen detaljstyr forskningen för mycket genom att peka ut en rad enskilda forskningsområden ned på budgetnivå. Det underminerar den akademiska friheten, riskerar kvaliteten och hindrar forskningssamhället att optimera resursanvändningen efter sina kvalificerade bedömningar. Däremot har vi inget att invända mot att regeringen valt att lyfta fram medicin, teknik och klimat som särskilt strategiska forskningsområden. Det ligger i linje med den forskningspolitik som bedrivits under tidigare mandatperioder. Vi ifrågasätter både lämpligheten av att detaljstyra och regeringens kompetens att göra det. Vi är oroliga över att detta kommer att göra forskningspolitiken mindre långsiktig och mer sårbar. Vi föreslår därför att forskningsfinansiärerna får ett betydligt större utrymme för prioriteringar inom de utpekade strategiska forskningsområdena. För det tredje väcker regeringens resursfördelningssystem frågor och riskerar att styra resurser mellan olika lärosäten och fakulteter på ett sätt som hindrar kvalitetsutveckling och kan tvinga fram interna omprioriteringar på grunder som inte är vetenskapligt motiverade. Det är bra att en del av fakultetsanslagen tilldelas efter kvalitetskriterier, men det är mycket svårt att överblicka konsekvenserna av regeringens nyss genomförda fördelningsmodell. Systemet måste trots allt beskrivas som inte fullt ut transparent. Det är uppenbart att regeringens system för fördelning av resurser systematiskt missgynnar vissa lärosäten och inriktningar. Vi är oroliga för att det kraftigt kommer att missgynna forskningen vid de yngsta universiteten. Vid debatten för ett år sedan kritiserade vi regeringens modell för viktning av citeringar inom olika vetenskapsområden. Döm om vår förvåning när regeringen efter knappt ett dygn meddelade att den nyss beslutade modellen, som ännu inte trätt i bruk, skulle utvärderas och förfinas. Trots att Vetenskapsrådet presenterat en förfinad modell fortsätter regeringen att använda den gamla. Med tanke på Vetenskapsrådets bedömning att man måste fortsätta att utveckla modellen upprepar vi vårt krav på att denna resursfördelningsmodell måste utvärderas noggrant för att vi ska kunna försäkra oss om att utformningen premierar kvalitetsstärkande åtgärder på ett sätt som inte systematiskt missgynnar vissa typer av lärosäten. Vi föreslår därför, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, en kontrollstation 2010 eller 2011 som ska utvärdera systemet och kunna besluta om eventuella förändringar. För det fjärde sviker regeringen unga forskare genom att passa i frågan om forskarnas villkor, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att en framgångsrik forskningspolitik inte är möjlig utan en genomtänkt politik för forskare. Om en akademisk karriär efter disputation inte är möjlig och attraktiv för våra mest lovande studenter kommer förutsättningarna för svensk forskning att försvagas. Trots att forskarkåren står inför ett massivt generationsskifte gör regeringen knappast några insatser för att tillgodose behovet på återväxt. Vi vill stärka doktorandernas sociala situation genom att göra doktorandtjänsterna mer lika regelrätta anställningar. Fru talman! Samarbete är en förutsättning för att ett litet land som Sverige ska klara att hävda sig i den internationella konkurrensen. Vi vill därför fortsätta att utveckla det nära samarbetet mellan statsmakten, forskningsråden och övriga forskningsfinansiärer, lärosäten, näringsliv och fackliga organisationer som präglat den forskningspolitiska utvecklingen under de tidigare mandatperioderna. Vi behöver också mer av samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning för att förstå skeenden, utvecklas tillsammans som människor och se globaliseringens möjligheter. Vi menar att kunskapsutvecklingen måste innehålla fler, inte färre, perspektiv för att rätt kunna tackla både grundforskningens och den tillämpade forskningens utmaningar. Vi måste också bli mer aktiva på den globala arenan eftersom forskningen blir alltmer internationell. Vi måste vara där forskningsgenombrotten sker. Vi måste bli bättre på att rekrytera internationella forskare till Sverige, och vi måste investera i mer infrastruktur, för då lägger vi en god grund för internationella samarbeten och utländskt forskningskapital. Det är av största betydelse vilken inriktning forskningspolitiken har. Vi i den rödgröna oppositionen vill bedriva en forskningspolitik som ger människor och samhälle utvecklingsmöjligheter för framtiden. Forskningspolitiken ska ge svensk forskning förutsättningar att säkerställa excellens, kvalitet och långsiktighet. Det ger en god förutsättning för möjligheternas Sverige. Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 6.

Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 2 och 6, men självklart står jag bakom samtliga reservationer från Vänsterpartiet. När det gäller detaljstyrningen tycker vi i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att regeringen har gått för långt när det handlar om vilka områden inom framför allt medicin, teknik och klimat som ska omfattas av de strategiska satsningarna. Vi ifrågasätter både lämpligheten att göra så pass omfattande ingripanden inom de utpekade områdena och regeringens kompetens att hantera detta. Vi är oroliga över att denna forskningspolitik, som är mindre långsiktig och mer sårbar för enskilda intressen, saknar förmåga att se till hela landets utveckling. Vi föreslår därför att forskningsfinansiärerna får ett betydligt större utrymme för prioriteringar inom de utpekade strategiska huvudområdena. Fru talman! Det finns en stark oro bland studentkårerna runt om i landet samt universitet och högskolor för att humaniora och samhällsämnena har fått ta stryk till följd av högerregeringens beslut angående resurstilldelningen. Vi är medvetna om att vikten av de flesta humanistiska ämnena liksom konsten och litteraturen måste motiveras på ett helt annorlunda sätt. Vi anser att det är nödvändigt att göra en omprioritering inom utbildning och forskning. Humanistisk forskning och utbildning på alla nivåer måste stärkas. Att humaniora har nedprioriterats under de senaste decennierna framgår tydligt av en rapport från Institutet för studier av utbildning och forskning. Högerregeringens forskningspolitik riskerar att förvärra situationen eftersom den humanistiska forskningen missgynnas av de nya kriterierna för fördelning av forskningsresurserna. Vänsterpartiet föreslår därför en satsning på humanistisk forskning. Det framgår av vår budgetmotion som vi lade fram under hösten. Vi anser att 250 miljoner kronor av totalt 1 800 miljoner kronor från de av regeringen föreslagna strategiska forskningsområdena ska ha omfördelats till 2012. Fru talman! Vi i Vänsterpartiet är oroade över regeringens delvis fientliga inställning till genusforskning. Genusforskningen ses fortfarande som en suspekt verksamhet som pågår vid sidan av den traditionella vetenskapliga forskningen. Sanningen är att genusforskningen i Sverige har bidragit till att utveckla samhällskritiken och därigenom demokratin genom analyser av maktstrukturer i samhället. Genom den genusforskning som har skett inom olika ämnen har nya frågor ställts om hur kön påverkar traditionella kunskapsområden och forskningsfält. Inom medicinen har denna forskning exempelvis inneburit många förbättringar när det gäller diagnoser och behandlingsmetoder. Genusperspektiv på klimatforskning innebär till exempel att resurseffektiva insatser kan riktas mot den halva av befolkningen som står för den största delen av dagens överkonsumtion. En omfattande och fruktbar teoriutveckling har skett och sker där inte bara frågor som rör kön inkluderas utan även klass, sexualitet och etnicitet. Därför är det förvånansvärt att regeringen i världens mest jämställda land har ignorerat genusforskningen totalt i sin forskningsproposition. Regeringen reducerar genusforskningen till en fråga om jämställdhet, kvinnors hälsa, mäns våld mot kvinnor och så vidare. Det är givetvis ett politiskt ställningstagande eftersom borgerligheten alltid har förnekat att det finns en hierarkisk struktur i samhället oavsett om den utgår från klass, etnicitet eller kön. Den kraftiga kritiken i den allmänna samhällsdebatten från höger mot jämställdhetspolitik och feminism innefattar också ideologiska attacker mot genusforskningen. Vänsterpartiet anser därför att man ska satsa på detta forskningsområde och att det bör förstärkas. Vi vill därför satsa 20 miljoner kronor för att utlysa ytterligare tolv genusprofessurer med tillhörande resurser för att finansiera doktorand- och forskarassistenttjänster. Genusforskningen ska också stärkas med ytterligare 10 miljoner kronor genom ökade anslag till Vetenskapsrådet för genusforskningsprojekt. Detta har vi skrivit i vår budgetmotion förra hösten. Fru talman! Vi i Vänsterpartiet föreslår ett förbud när det gäller stipendier på forskarutbildningen. Att finansiera sina studier på forskarutbildningen med stipendier innebär en rad nackdelar för den enskilde doktoranden. En av de mer allvarliga konsekvenserna är att dessa doktorander inte har rätt till någon inkomstrelaterad ersättning vid sjukdom, föräldraledighet och arbetslöshet. Dessutom räknas inte stipendiefinansierade studier som överhoppningsbar tid av Försäkringskassan, vilket gör att dessa doktorander inte har någon vilande SGI. Stipendierna räknas inte heller som pensionsgrundande inkomst. Högskolorna har inte tecknat försäkringar för stipendiater. Stipendier berättigar inte heller till den automatiska övergång till doktorandtjänst som sker för doktorander med utbildningsbidrag när två år återstår av utbildningen. När det gäller situationen för utländska doktorander är den ännu värre och villkoren mycket sämre. Därför måste regeringen tillsätta en utredning för att ta reda på hur doktorander med utländsk bakgrund egentligen har det på sina arbetsplatser här i Sverige. Vår bestämda mening är att stipendier inte är en acceptabel finansieringsform för forskarstudenter, dels med hänvisning till den sociala och ekonomiska otrygghet som de leder till, dels för att bristen på regler gör det alltför lätt att missbruka dem. Enligt beräkningar som gjorts av Högskoleverket 2006 skulle det kosta 28 miljoner kronor årligen, vilket kan finansieras med de ökade anslagen till universitet och högskolor. Fru talman! Vi vill ha fler doktorandtjänster. Inom ramen för sin utbildning utför forskarstudenter en stor del av den forskning som bedrivs vid universitet och högskolor. De arbetar med andra ord med forskning. Vänsterpartiet anser därför att de bör ha samma ekonomiska och sociala trygghet som andra som arbetar. Vi menar vidare att det också ska finnas möjlighet att skapa en bättre forskarutbildning eftersom det ger möjlighet att ägna sig helt och fullt åt utbildningen och den egna forskningen. Dessutom finns det inget behov av att genom ekonomiska incitament skapa en konstgjord konkurrens bland doktorander. Statistiken är tydlig. De under 90-talet förbättrade ekonomiska förutsättningarna för doktorander har inneburit kortare studietid och en högre examinationsgrad samtidigt som kvaliteten på avhandlingarna behållits. Det är viktigt att se till att den kvaliteten behålls inom forskarutbildning och högre utbildning. Den svenska forskarutbildningen, som redan nu är av hög kvalitet, kommer att bli attraktivare om de studerande kan erbjudas en trygg tillvaro under studietiden. Jag står alltså bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande lyfter jag fram endast reservationerna 2 och 6.

Fru talman! I dag har vi att debattera ett motionsbetänkande som rör många olika forskningsfrågor. Vi i Miljöpartiet har en hel del reservationer, många av dem tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Jag tänker inte i dag ta upp precis alla delar i reservationerna. I stället tänker jag gå in på en mycket viktig fråga och en viktig princip som också berörs i reservationerna. Det gäller hur vi ser på forskning och på detaljstyrningen av forskningen. Som tidigare sagts här i talarstolen har regeringen, tyvärr, börjat detaljstyra alltmer. Det såg vi redan i den forskningsproposition som lades fram för ett år sedan och som kritiserades mycket för detaljstyrning. Jag hoppades kanske att det var ett olycksfall i arbetet, att man i sin iver och tro att man vet bäst detaljstyr mycket och att det var en engångsföreteelse - man skulle kunna se ett mönster i det hela. Vi i Miljöpartiet tycker att det är väldigt problematiskt. Frågan är hur man ser på forskning, vad man menar med akademisk frihet och om man vill ha en akademi - något som är oerhört viktigt för samhället - där det finns en fri forskning och där vetenskaplighet baseras just på att det inte är en detaljstyrning från politiker. Förstås baseras vetenskapligheten också på andra saker. Hur menar vi att forskningen ska bedrivas? Är det fråga om en fabrik där man beställer produkter och får ut de produkter man vill ha? Och är det så att man om man inte får beställt resultat beställer igen men då med mer detaljerade instruktioner? Det är inte på det sättet vi vill ha forskningen i Sverige. Det är inte heller på det sättet man får en särskilt bra kvalitet inom forskning och vetenskaplighet. Därför skulle det vara förödande om det här mönstret fick fortgå. Förutom nämnda strategiska forskningssatsningar, som i vissa stycken är enormt detaljerade, kan man se vidare tendenser, som jag tidigare nämnt. Till exempel var propositionen om lärarutbildningen på många punkter väldigt detaljerad. Vi har inte sett en liknande detaljeringsgrad i någon annan universitetsutbildning. Jag hoppas att vi i framtiden slipper se det och att det inte är en ny trend att den borgerliga regeringen vill detaljstyra alla universitetsutbildningar genom propositioner. Det hinns inte med före valet, men om borgarna mot förmodan skulle vinna valet och vi därmed skulle få se en fortsättning på det vore det mycket olyckligt. Jag hoppas att så inte blir fallet utan att det snarare är så att regeringen anser sig bättre lämpad att bedöma hur man bedriver en vetenskaplig utbildning med pedagogik och så vidare än universiteten och Högskoleverket är - det kan man förstås anse. Ytterligare en sak som dykt upp är att vi nu har fått en situation där regeringen har gett ett uppdrag som gäller att göra särskilda utvärderingar av vissa kurser på universiteten. Självklart behöver alla kurser på universiteten kontinuerligt utvärderas. Men frågan är vilka signaler som skickas när en regering går ut och pekar ut specifika kurser som råkar ha namn som man tycker är allmänt suspekta - då utan att hänsyn tas till att den vetenskapliga kvaliteten på kurserna mycket väl kan vara korrekt och bra. Man frågar sig om den utvärdering som görs inte är bra eller om det är just den utvärdering som görs av de här kurserna som inte är bra. Man frågar sig också om regeringen kanske är bättre än den egna expertmyndigheten och för den delen även de universitet som har inrättat kurserna på att bedöma den vetenskapliga kvaliteten. Vidare frågar man sig hur vi tänkt oss att i samhället ha den här typen av detaljerade instruktioner om specifika kurser, om att de ska utvärderas på ett specifikt sätt. Man kan undra vad som annars händer. Det här mönstret är förstås just ett mönster. Det finns ännu ingen heltäckande detaljstyrning från regeringen. Det hoppas jag att vi alla är glada över. Men frågan är varthän man går. Ska vi i stället för Högskoleverket kanske ha ett Björklundsverk så att det blir tydligt vad man vill? Jag tror inte att det är på gång. Men frågan är vart vi är på väg. Om man hade varit intresserad av att ha en betydligt bättre lärarutbildning, varför lägger man då så lite pengar på forskning kopplad till lärarutbildningen jämfört med andra utbildningar? Extremt lite forskningspengar finns på plats beträffande lärarutbildningen jämfört med hur det är med andra utbildningar. Regeringen har ju lagt en massa nya pengar på forskning. Men varför fanns det inte mer pengar på det här området om man nu är intresserad av att ha en god vetenskaplighet när det gäller utbildning av lärare? Det tycker jag hade varit rimligt. Vidare kan man fråga sig om forskningen inte borde ses kopplad till kvaliteten i grundutbildningen. Det har lagts - det vill jag säga - väldigt mycket pengar på forskningen. Det är mycket bra. För detta förtjänar regeringen en eloge. Men frågan är om det är en vettig avvägning när man inte lägger några nya kvalitetspengar på grundutbildningen. I stället nöjer man sig med att omfördela pengar som universiteten redan haft och säga att det är kvalitetspengar. Frågan är om det är en rimlig hantering. Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 6, men givetvis står vi i Miljöpartiet bakom samtliga våra reservationer.

Fru talman! Under den här mandatperioden har det gjorts stora investeringar i utbildning och forskning - satsningar för att stärka kvaliteten i själva utbildningen och för att stärka svensk forskning. Den här regeringen har också börjat se till att fylla igen de luckor ekonomiskt efter den socialdemokratiska regeringen som börjat bli ganska djupa. Den socialdemokratiska regeringen såg - vällovligt - till att bygga ut landets högskolor med fler platser. Vi andra stod bakom det, för det var mycket bra. Men man glömde att skicka med pengar till kvalitet och utveckling. Beträffande de luckorna har den här regeringen börjat se till att det finns kvalitetsresurser. Resurserna till forskning den här mandatperioden överstiger med råge resurserna under tidigare mandatperioder. Nu först kan vi verkligen börja prata om att viktiga satsningar har gjorts på utbildnings- och forskningsområdet. Det alliansregeringen för tillfället gör är att vara flexibel och fråga: Hur ser läget ut nu? Vad är viktigt? Det handlar både om mer pengar till forskning och utbildning och om att det finns fler utbildningsplatser. Fler platser än någonsin kommer nu på landets lärosäten, samtidigt som vi stärker kvaliteten. Vi ser till att vara flexibla utifrån den efterfrågan på platser som finns och stärker också med pengar. En av propositionerna med mest resurser under denna mandatperiod, som talarna innan också har lyft upp, är Ett lyft för forskning och innovation . Denna proposition är ramen för svensk forskning under fyra år, och det är en fantastisk satsning på forskning med en nettoökning på 5 miljarder kronor. Det är mer än de tre senaste forskningspropositionerna tillsammans. Det Socialdemokraterna och Vänstern kunde prestera under tolv år och tre forskningspropositioner har vi presterat på fyra år och en forsknings- och innovationsproposition. Därför känns det rätt smaklöst när Thomas Strand från Socialdemokraterna står och säger att vi behöver mer pengar till svensk forskning, att vi behöver satsa mer och att regeringen gör för lite. Lite gjordes under de där tolv åren, men nu görs det stora satsningar. Herr talman! Dessa satsningar på forskning är också viktiga eftersom få investeringar väl ger bättre resultat och större avkastning på sikt än utbildning, forskning och innovationer. Regeringens forsknings- och innovationsproposition fokuserade på tre viktiga delar, tre grundpelare som den står på. Det handlar om den fria forskningen, forskning av högsta kvalitet och relevans samt att forskning i större utsträckning än i dag ska komma till nytta. Det är tre grundpelare för forsknings- och innovationspropositionen. Den fria forskningen är otroligt viktig, och därför stärker regeringen den så kraftigt i propositionen. Det är 1,5 miljarder till den grundfördelning eller de fakultetsmedel som kommer till. Vi har också sett till - och det tror jag har varit ett önskemål från de allra flesta - att pengarna ska kvalitetsfördelas på ett bättre sätt. Vi har börjat med det. Det fortsätter att utvecklas och utvärderas, men det är viktigt att vi har tagit stegen. Det har denna regering gjort. Vi har också sett till att få till strategiska områden i forskningen. Ingen kan absolut säkert säga vilka som är de största utmaningarna framöver och vilka som är de viktigaste delarna för att vi ska klara vår välfärd framöver. Vi måste dock ändå se hur vi på bästa sätt kan lyfta upp svensk forskning och möta de utmaningar vi ser. Hur kan vi hjälpa till och lösa de globala problem som finns och som är angelägna? De områden detta handlar om är där Sverige har en stark forskning - forskning i världsklass. Det är också områden där det finns företag i Sverige som bedriver egen forskning och utveckling och där statens insatser stärker näringslivets och Sveriges utveckling och konkurrenskraft. Där går de strategiska forskningarna in. Jag får inte riktigt ihop det när Thomas Strand står i talarstolen och säger att regeringen är för snäv och för tydlig och sedan tar ett djupt andetag och fortsätter: Dessutom behöver vi satsa mer på detta, detta och detta. Det gäller att bestämma sig och se hur vi kan stärka kvaliteten i svensk forskning, hur vi kan se till att bli en spetsnation vad gäller forskning och hur vi kan möta framtidens utmaningar på bästa sätt. Fru talman! Jag är också glad över att den nuvarande forskningspropositionen tar ett brett grepp vad gäller forskning och innovation. Nu får vi ett innovationssystem som inte har funnits tidigare och ett tänk kring innovationer som den socialdemokratiska regeringen inte hade när man kopplade ihop utbildning, kunskap, näringsliv och innovation. Några delar jag tänkte lyfta fram när det gäller att stärka innovationssystemet är att det nu etableras innovationskontor på flera lärosäten runt om i landet. Både äldre och yngre lärosäten får möjlighet till detta. Samverkansprogram med näringslivet vidareutvecklas inom de utpekade strategiska områdena. Industriforskningsinstituten får bättre möjligheter, vilket är viktigt för de små och medelstora företagen. Lärosätena ska samverka med det omgivande samhället på ett annat sätt, och det kommer i det vi säger om nyttiggörande av forskningsresultaten. Det blir en bättre tydlighet, och det kan vi alla se som träffar universiteten och ser deras arbeten. Man tar till sig. Det händer otroligt mycket vad gäller forskning och innovation. Ett tydligt ledarskap ger ett tydligt resultat, och det kokar av idéer och kunskap därute. Alliansregeringen har på olika sätt stärkt innovationsklimatet, och jag vill säga att det är viktigt att man kopplar helheten i politiken. Det gäller både det vi gör inom utbildningsområdet med att stärka forskning och innovation och de regelförenklingar vi gör för företagen - borttagandet av förmögenhetsskatten och tillgång till riskkapital, till exempel. Delar hänger ihop. Vi har en helhet i politiken som tidigare saknades. Det är också så att det inte blir någon forskning utan själva forskarna. Där har detta stora tillskott till forskning och lärosäten också gjort att möjligheterna har stärkts för att till exempel få fler doktorander, vilket är väldigt bra. Det är viktigt att satsa på de unga forskarna framöver. Forskarkarriären ska ha en stor roll, och vi ska attrahera de allra bästa på universiteten att forska vidare. Därför tror jag också och är övertygad om att samverkan mellan lärosätet, näringslivet och det omgivande samhället - det vi har varit med och pushat fram - också gör att vi får fler till forskarkarriären. Avslutningsvis är det bra, herr talman, att forskningspolitiken prioriteras. Ska Sverige ha en utbildning i världsklass krävs det att vi satsar på forskning. Ska vi ha en tillväxt som är god och ett företagande som ger möjlighet till jobb krävs det att vi har en god forskning. Forskningen gör att Sverige stärker sin konkurrenskraft, och det innebär i slutändan att vi får en god välfärd i detta land. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Herr talman! Jag förstår om Sofia Larsen inte gillade allt jag sade och tar till brösttoner om både det ena och det andra. Det är inte bara jag som har kritik mot den politik ni för, exempelvis detaljstyrningen. Det är någonting som förs fram också från forskarvärlden, där man vill ha en frihet och inte detaljstyras. Jag skulle dock vilja ta upp en annan fråga som Sofia Larsen inte berörde så mycket, och det gäller forskning i hela landet och vid alla lärosäten. Vi menar att det inte föreligger någon motsättning mellan excellenta och starka forskningsmiljöer och forskning i hela landet. Det stärker nämligen en forskningsbaserad grundutbildning och är en förutsättning för en solid undervisning på vetenskaplig grund. Det underlättar också för högskolan att rekrytera goda forskare och höja andelen disputerade lärare. Forskningen som bedrivs vid landets alla högskolor har ofta ett gott samarbete med det lokala och regionala näringslivet och leder ofta till en nära tillämpning och kommersialisering av forskningsresultat. Det gynnar alltså Sverige oerhört mycket att ha forskning vid alla högskolor i hela landet, och detta har varit en bred politisk uppfattning i många år. Centern och Socialdemokraterna har slagits för principen om fler högskolor i landet och mer forskning. Moderaterna har inte tyckt så utan varit emot och föraktfullt kallat det bygdehögskolor. När man nu analyserar utspel och olika beslut som fattas börjar jag bli lite orolig för vad som gäller framöver för det borgerliga blocket. Jag tycker nämligen att signalen som kommer lätt leder till tanken att det finns en strategi för en uppdelning mellan högskolor och universitet samt även mellan äldre universitet och nyare universitet. Vi går mot en USA-modell med grundutbildning på högskolorna och forskning på universiteten. Därför undrar jag om Sofia Larsen och Centerpartiet står fast vid att det är viktigt med högskolor och forskning i hela landet eller om de bytt uppfattning i denna fråga på samma sätt som i en del andra frågor. Kan man lita på Centerpartiet i den här frågan?

Herr talman! Thomas Strand tar upp frågan om forskning i hela landet. Den är mycket viktig, och därför borde Strand vara nöjd med den proposition som lades fram, liksom alla pengar som läggs på forskning vid landets alla lärosäten. För första gången får samtliga lärosäten vara med i samma system. Så var det inte tidigare under den socialdemokratiska regeringstiden. Nu har alla möjlighet att vara med. Man kan till exempel få expertis och mer än ett helt vetenskapsområde liksom möjlighet till forskarutbildning och doktorander. Vi ser till att alla får vara med på banan; det fick man inte tidigare. Jag blir uppriktigt ledsen när Thomas Strand och Socialdemokraterna hela tiden talar om A- och B-lag bland Sveriges lärosäten. Ingen annan gör det. Det är bara de som talar om det. Vill de egentligen ha det så? Vi vill inte ha det så. Det är därför vi gjort reformerna som innebär att alla ska kunna vara med på samma villkor och utvecklas. Det är också helt fel när Thomas Strand tidigare sagt att vissa lärosäten utarmas med vårt nya system. Absolut inte. Alla får plus i slutändan, och även om man skulle göra i stort sett ingenting har man kvar sina resurser upp till 90 procent. Det Thomas Strand säger stämmer alltså inte, och jag blir, som sagt, uppriktigt ledsen över att det tjatas om A- och B-lag. Vad gäller de strategiska satsningarna var det så tidigare, och de flesta var överens om att forskningspengarna var alldeles för utsmetade. Vi behöver ha en mer tydlig spets. Om vi ska svara upp mot de globala utmaningar som finns behöver vi vara tydligare. Om vi ska bli en forskningsnation att räkna med måste vi vara tydligare. Ni vill ha det på ert sätt, Thomas Strand. Vi anser att de strategiska forskningsmedlen är det som ger bäst resultat.

Herr talman! Jag tycker inte att jag fått ett klart och tydligt svar på den fråga jag ställde, nämligen: Är Centerpartiet fortfarande berett att slåss för en bra och viktig forskning vid landets samtliga högskolor? Det är en viktig fråga. När jag analyserar den borgerliga forskningspolitiken kommer jag fram till att det finns några som går åt ett annat håll. Vi kan se på den resursfördelningsmodell som kritiserades före beslutet, och även efteråt, för att den missgynnar vissa högskolor. Jag har senast i dag läst en artikel om detta, skriven av en rektor för ett av universiteten. Det är alltså inte bara jag som säger detta, Sofia Larsen, utan det finns åtminstone en till som gör det. Dessutom känner jag till fler som säger samma sak. Så lätt ska du alltså inte komma undan den frågan. När det gäller de stora strategiska forskningspengarna är frågan vart de egentligen går. Jo, till de stora universiteten. Jag säger inte att det är fel, men någonting säger mig att de små högskolorna har svårt att hävda sig. Om vi tar den lärarutbildningsproposition som nyligen lades fram ser vi att det finns en risk med examensrättsprövning, som i och för sig är bra, om den blir styrd. Det kommer att innebära dramatiska effekter för många högskolor som tappar underlag och forskningsbas. I Sydsvenska Dagbladet uttalar sig högskole- och forskningsminister Tobias Krantz om forskningen. Där tycker jag att detta kommer upp till ytan. Tobias Krantz säger nämligen att vi i framtiden nog kommer att få se att några svenska lärosäten fokuserar nästan enbart på grundutbildning medan andra kanske kommer att bli världsledande inom forskning på några få områden. Sedan åkte han till USA för att studera systemet, alltså USA-modellen. Min fråga kvarstår därför: Står Centerpartiet fast vid att det är viktigt med forskning vid alla högskolor i hela landet, eller har ni glidit med i den tendens som nu finns att man gör en uppdelning i A- och B-lag?

Herr talman! Thomas Strand ser många spöken för tillfället. Självklart ska alla lärosäten ha möjlighet att ha en bra forskning. Det är självklart. De ska också få resurser om de har en bra forskning. Självklart är det så. Jag vill återkomma till att man målar upp en bild som inte finns. Jag har fått svara på frågor efter att socialdemokratiska riksdagsledamöter varit ute vid lärosätena och sagt: Ni kommer inte att få ha lärarutbildning i framtiden eftersom ni inte är universitet. Ni kommer inte att få ha det därför att . därför att . Vi vill ha de bästa lärare som går att få i det här landet, för vi anser att skolan är oerhört viktig. Det ger alla en rättvis chans att lyckas i livet. Därför ska vi ha de bästa lärarna. Därför ska vi också ha de som bäst klarar av utbildningen, vilket innebär att alla som vill ha lärarutbildningen - en liten del, en mellandel eller en stor del - får söka igen. Då får vi de lärosäten som klarar det bäst, inte i vilken form lärosätet är uppbyggt. Det handlar om att ha den bästa kvaliteten, ingenting annat. Det vill vi ha eftersom vi vill ha de bästa lärarna. Det är synd att Thomas Strand och Socialdemokraterna springer runt och målar upp en bild som inte är sann. Självklart ska alla ha bra möjligheter till forskning i hela landet om det fungerar. Självklart ska man få ha en utbildning om kvaliteten i den är bra.

Herr talman! Sofia Larsen framförde ett par saker som får mig att fundera. Jag är glad att Sofia Larsen delar vår uppfattning att det finns luckor i kvaliteten. Att de håller på att fyllas igen har vi kanske delade uppfattningar om. Det beror på hur man ser det. Jag tycker att det är tydligt att regeringen gått ut och sagt att de i sin stora välvilja låter universiteten behålla de pengar de redan har och sedan kallar det en kvalitetssatsning. Man drar alltså inte tillbaka pengar som man skulle ha kunnat dra tillbaka för att det blivit något färre som studerar. Ur kvalitetssynpunkt är det givetvis bra att inte dra tillbaka pengarna, men frågan är om man ska stanna där. Är det inte rimligt att faktiskt gå vidare och göra någonting som i praktiken förändrar till exempel antalet timmar som de studerande har på utbildningar, särskilt de utbildningar som i dagsläget har väldigt få timmar? Sedan undrar jag också: Var ska regeringens detaljstyrningsmani sluta?

Herr talman! När det gäller att stärka kvaliteten vid landets lärosäten har regeringen under den här mandatperioden gett kvalitetspengar, studentpengar, bland annat till samhällsvetenskap och humaniora. Där har vi stärkt med drygt 1 500 kronor per student. Likaså har vi stärkt inom teknik och naturvetenskap. Det har blivit bättre, men det finns fortfarande problem. Dessa problem har växt under lång tid, bland annat när Lage Rahms Miljöparti var stödparti till Socialdemokraterna. Man satsade inte tillräckligt på landets lärosäten, vilket gick ut över studenterna. Det är inte bra. Det är inte bra att en student som läser humaniora kanske har en eller två lektioner i veckan. Nu försöker vi vända den trend som Lage Rahm och hans parti skapade. Vi försöker räfsa upp efter dem. Kvalitetsförstärkningar håller vi alltså på med. Lage Rahm talar om de strategiska forskningarna. Någonstans får man bestämma sig. Nu finns det tre delar - medicin, klimat och teknik. Det är tre viktiga områden där vi sedan går in och fördjupar för att se var de största utmaningarna inom dessa tre områden finns. Där finns pengar att hämta. Lage Rahm säger att det inte är bra, att de inte ska göra det. De ska inte anta dessa utmaningar. I stället ska de satsa på lyckoforskning, vilket framgår av en reservation från Miljöpartiet. Man måste bestämma sig. Ska vi stimulera så att Sverige blir en bra och konkurrenskraftig forskningsnation eller ska vi inte göra det? Jag tror inte att det lönar sig, för vare sig mänskligheten eller Sveriges konkurrenskraft, att vi slätar ut allting rätt över. Jag anser att vi i stället behöver stimulera vissa områden.

Herr talman! Låt mig börja med frågan om kvalitetssatsningar. Jag kan absolut tycka att vi kan vara självkritiska och inse att det inte satsats tillräckligt mycket på kvalitet under tidigare mandatperioder, vilket nu visar sig. Det borde man förstås ha gjort, och därför anser vi att man ska gå in med nya friska pengar och satsa på kvalitet. Jag hade önskat att regeringen gjort det. När det gäller detaljstyrningen handlar det inte bara om att regeringen nämnt de tre strategiska områdena, som vi tycker är fullt rimliga, utan det handlar också om att man gått in i detaljerna på dessa tre områden. Jag träffade i dag Göteborgs universitets rektor. Hon nämnde detaljstyrningen och tog som exempel diabetessatsningen - ett bra exempel, tycker jag. Man går in och säger att just de här pengarna ska satsas på det här området, diabetes. Ja, det är ett viktigt område. Det ska satsas på det här sättet också inom de här medicinska "fårorna" och så vidare - utan att se i ett bredare perspektiv på hur man motverkar diabetes. Det blir alltså inte möjligt med den här satsningen, utan man går in och specificerar precis hur detta ska genomföras. Jag säger inte att det är dåligt att satsa pengar på att göra den här typen av forskning kring diabetes. Jag säger bara att det kanske inte är regeringen som är bäst lämpad att göra alla de här avvägningarna. Det är där frågan hamnar. Hur ser man på akademin, samhället och regeringen? Är regeringen den som är bäst lämpad att göra precis alla avvägningar, eller är det så att människor sitter på sina poster på universitet, Högskoleverket och andra ställen därför att de är duktiga på det de gör och faktiskt kan hantera frågor kring vetenskaplighet och satsningar?

Herr talman! Jag håller med Lage Rahm om att det är svåra avvägningar att göra. Vad ser vi för stora utmaningar framöver vad gäller världen, vår nation, vår välfärd och möjligheter till tillväxt och annat? Det kan vara svåra avvägningar. Det regeringen gjorde, i stället för att sitta på sin egen kammare, var att föra en dialog, ha ett samspel och bilda ett råd med näringslivets myndigheter, som var med i detta. Vinnova var med. Vetenskapsrådet var också med och gav synpunkter på vad det är inom de tre prioriterade områdena - medicin, klimat och teknik - som kan vara viktigt. Självklart har det skett ett samspel i detta för att hitta vad det kan vara som vi behöver gå vidare med. Detta är, som jag sade tidigare, kopplat till vad vi är starka på i dag, vad vi har för företag inom dessa områden som kan stärkas och vilken koppling vi kan se däremellan för Sverige som forskningsnation. Det är också kopplat till företagandet. Vi måste se till att det finns ett samspel däremellan. Ni pratar om branschprogram. Vi anser att det inte går tillräckligt mycket till forskning i detta. Med den strategiska forskningen, där forskaren är i centrum och där man också för en dialog med näringslivet för att få fram det bästa forskningsresultatet, kommer vi mycket längre än om man smetar ut det, som ni väljer att göra, eller lägger pengarna någon annanstans.

Herr talman! I går var jag på Uppsala universitet och träffade studentkåren, som alla brukar göra. Då träffade jag och Lage Rahm forskare, representanter från den akademiska världen, som hyste vissa farhågor. Villkoren för utländska forskare som kommer från delar av världen som vi ger bistånd till genom Sida är väldigt dåliga. Det arbete de utför hemma är ett helt annat än det de utför i Sverige, men de får samma lön som de får i hemlandet. Det kan vara något land i Afrika eller Asien, utanför EU i alla fall. Det är orättvisa och ojämlika förhållanden och villkor. Frågan är vad ni gör. Tänker regeringen utreda situationen för forskare från andra delar av världen? Är det verkligen acceptabelt att man betalar bistånd i form av detta utbyte och att de ska få en sämre situation här i Sverige?

Herr talman! Vad gäller bistånd är jag i grund och botten övertygad om att frihandel och kunskap är de bästa vägarna för att hjälpa ett land framåt. De forskare som kommer till Sverige ska självklart ha en dräglig tillvaro att leva i. Samtidigt är det så att den här regeringen har satsat otroligt mycket pengar på landets lärosäten, också till forskningen, vilket gör att lärosätena själva har möjlighet att till exempel anställa fler doktorander. Men det är en viktig fråga, och det är bra att Amineh Kakabaveh tar upp den, för det ska vara drägliga förhållanden för alla.

Herr talman! Jag tackar Sofia Larsen för svaret. Problemet är hur man tolkar "drägliga förhållanden". Det är orättvisa och ojämlika förhållanden. Om en forskare kommer från Iran är lönen i hemlandet kanske 100 000 toman, ungefär 1 000 svenska kronor, och så blir lönen densamma i Sverige. Det är en väldig skillnad när det gäller inkomstkällan. Hur skulle man kunna jämna ut det? Det är en fråga som är väldigt viktig. Jag hoppas verkligen att den kommer att utredas. Jag har en annan fråga också. Vad gör regeringen för att snedrekryteringen ska jämnas ut när det gäller kön, klass och etnicitet när människor söker sig till de olika forskarutbildningarna? Det är fler män som söker, och det är också till exempel en överrepresentation av sökande med annan bakgrund än arbetarklass. När jag sökte till Stockholms universitet för två år sedan skulle man ha haft finansiering i två år, och man skulle ha kontakt med en professor. Hur ska jag skaffa den kontakten med en professor som kan ta emot mig? tänkte jag. Det finns sådana exempel i dag också. Hur ska vi, eller snarare ni, göra för att detta ska jämnas ut, så att det blir bättre med snedrekryteringen?

Herr talman! Vad gäller de utländska forskarna är det inte Sveriges regering som sätter ett antal kronor eller ören när personen kommer hit. Det är väl något man får ha en dialog kring, också med lärosätet. Det är viktigt att öka jämställdheten och se till att vi får fler kvinnor som har möjlighet att gå vidare och göra karriär inom forskningen. Därför tillsatte regeringen under förra året, 2009, en delegation för jämställdhet inom högre utbildning. Den har flera olika uppgifter. En är att kartlägga hur det ser ut i dag. Det är många fler tjejer som går på lärosätet i dag än tidigare; majoriteten är tjejer. Men så fort man kommer upp i karriären är det männen som tar över. Delegationen ska belysa hur könsfördelningen för högre tjänster och befattningar egentligen ser ut. Man ska också fördela resurser till landets lärosäten för dem som gör bra insatser och har bra projekt på gång samt lyfta fram goda exempel på hur man kan arbeta för att få högskolan mer jämställd, också för att stimulera fler kvinnor att gå vidare i forskarkarriären. Delegationen har viktiga uppgifter, och vi ska noga följa upp vad man kommer fram till där. Men det denna delegation också har möjlighet att göra är att konkret peka ut projekt, ge pengar och stimulera och få det brett utspritt på landets lärosäten.

Herr talman! Det är OS-tider, och på Ekot i går morse intervjuades en professor i ekonomi vid Colorado College i USA. Han sade att Sverige ska vinna totalt 24 medaljer, varav 4 guld. Professorn hade kommit fram till detta genom en ekonomisk beräkningsmodell, som vägde in olika faktorer. Det var alltifrån befolkningsmängd, landets klimat och statsskick till hur rikt landet var. Det ska bli intressant att se om han får rätt och om hans prognoser infrias. Personligen tycker jag nog att det låter lite märkligt och att det är ett udda ämne att forska om, men för Sveriges skull får vi väl hoppas att han har rätt, och chansen finns. Enligt radioinslaget har hans prognoser hittills brukat stämma till 94 procent, och vi har redan bärgat två guld. Förtroendet för forskare är annars något som har sjunkit betydligt enligt en undersökning som SOM-institutet nyligen har presenterat. Knappt sex av tio svenskar har förtroende för forskarna. Det är en tillbakagång med 9 procent. Forskarna är den yrkesgrupp som har tappat mest i förtroende. Det gäller i synnerhet bland unga i åldern 15-19 år. Detta är en utveckling som vi måste vända. Ett minskat folkligt stöd för forskning kan på sikt leda till mindre resurser att forska för och än värre till att färre unga vill bli forskare. Undersökningen visar också att människor vill satsa på forskning som de förstår och upplever som nyttig och användbar. Där ser de cancerforskningen som just ett sådant utpräglat område. Vad som är nyttig forskning är svårt för gemene man att föreställa sig. Det gäller framför allt när i tiden som den blir nyttig. Möjligheten att framställa elektricitet, till exempel, uppfann Faraday redan 1831. Det krävdes 50 år av innovationer och förbättringar innan tekniken blev kommersiellt möjlig. Sedan kom det till ytterligare 40 år innan den kunde användas i industrin. Men visst är det bra om forskning kan komma till nytta. Det tycker vi i alliansen. Det var också därför som vi förra året röstade för ett tillägg i högskolelagen där det framgår att högskolorna numera inte bara ska samverka med det omgivande samhället utan också ska sträva efter att forskningsresultaten som högskolan får fram kommer till nytta. Det är någonting som de åtta nystartade innovationskontoren kommer att kunna bidra till. Vi moderater tycker att det är viktigt att möta de ungas kritiska syn på forskning. Alliansens totala reformarbete för ökad kvalitet och entreprenörskap i skolan är ett led i detta. Men självklart kommer också de forskarskolor för förskollärare och lärare som regeringen har tagit initiativ till att bidra till ett ökat intresse. Detta möjliggör för unga att redan under skoltiden möta förebilder, det vill säga lärare som själva har forskat. Förra året presenterade, som vi har hört, alliansen en historiskt stor satsning på forskning. Det är en forskning som sträcker sig ända fram till år 2012. Redan det första året satsade vi 2 miljarder, vilket var mer pengar än vad den föregående regeringen avsatte under hela den föregående fyraårsperioden. Nu för 2010 tillförs det ytterligare 1 miljard på detta område, och detta trots finanskrisens härjningar. Vi gör det för vår och kommande generationers skull. Visst handlar det om att stärka Sveriges ställning som forskningsnation och att därmed stärka konkurrenskraften i en globaliserad värld. Men det handlar också om att få kunskap för att hantera mänsklighetens utmaningar såsom demografi, fattigdom och hållbar utveckling. Alliansens forskningspolitik vilar på tre ben. Det handlar om att forskningen ska vara fri, vara av högsta kvalitet och relevans och i större utsträckning än i dag komma till nytta. Att vi har stärkt forskningens frihet kan vi exemplifiera med den stora anslagsökning som nuvarande budget visar men också genom fler åtgärder för att stärka forskarnas roll och inflytande i olika styrelser av betydelse för dem själva. Vi har också på olika sätt förenklat det sätt som styrelserna utnämns på. Talar vi om kvalitet handlar det om att riksdagen har beslutat om den nya resursfördelningsmodellen. Samtliga lärosäten får en forskningspeng baserad på antal studenter. Dessutom fördelas 10 procent av anslagen enligt kvalitativa kriterier i form av externa anslag, citeringar och publiceringar. Det har väckt kritik från oppositionen. De har bänkat sig på läktaren och pekar finger. Förvisso säger de att de själva vill satsa på och värna kvalitet. Men de har inga egna förslag om hur det ska gå till. Det är inte seriöst. Vi moderater tycker att förändringen är helt rätt. Det kanske inte är ett alldeles optimalt system, men effekterna ska utvärderas. Fördelen med den här modellen är tvärtemot vad Thomas Strand säger. De enskilda lärosätena får nu själva en chans att påverka sin ekonomiska situation genom att visa framfötterna. Det stärker kvaliteten. På samma sätt får vi en stärkt kvalitet när lärosätena numera har möjlighet att ansöka om examenstillstånd. Det gäller alla lärosäten. Alla lärosäten har rätt att ansöka om examenstillstånd för forskning och då inom smalare profilområden. Men samtliga lärosäten kan också få sitt tillstånd indraget. Forskningens relevans kan vi exemplifiera genom satsningen på de strategiska områdena. Också här har vi mött kritik från oppositionen, och vi har redan haft en debatt om detta. Det är anmärkningsvärt. Ett utpekat område är cancer. Det finns totalt sett 200 olika sorters cancer att forska om i ett läge där 33 procent av befolkningen får cancer under sin livstid. Självklart måste detta vara ett angeläget område. När allmänheten tycker att cancerforskningen är viktig är det berättigat att skattebetalarnas pengar kan styras till området för att öka livskvaliteten. Herr talman! Det är alltid lätt att kritisera andra. Jag tycker att oppositionen talar med kluven tunga. Trots vad de säger om långtgående detaljstyrning finns det inget som hindrar dem att i nästa stycke tycka att vi ska satsa särskilda pengar på forskning om alltifrån vindkraft på Arktis, genus, kultur på recept till lyckoforskning. En inriktning gäller att forskningen ska komma till nytta. Här handlar det mer om kommersialisering av forskningsresultat. Där kommer innovationskontoren att spela en stor roll och bidra till detta. En faktor är också att börja utvärdera forskningens nytta. Här har Vetenskapsrådet fått ett särskilt uppdrag att titta på till exempel den medicinska forskningen och dess resultat. Herr talman! I en artikel i tidskriften Sulf från 2009 berättar socialdemokraten Mikael Damberg att han i slutet av förra mandatperioden "uppfattade det som att fler inom hans parti började tänka mer på forskning". Förklaringen till detta skulle vara att man blev sugen på större frågor efter ett långt regeringsinnehav. Det kanske förklarar varför så lite hände då. Ett är säkert: Alliansen har inte behövt tolv år för att visa hur högt vi värderar forskning, den forskning vi bedriver och hur vi vill stärka kvaliteten i densamma. Alliansens ambition är tydlig. Det handlar om att stärka Sveriges ställning som forskningsnation. Den satsningen stärker vår konkurrenskraft och bidrar till ökad ekonomisk tillväxt och välfärd för alla. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i UbU10. (Applåder)

Herr talman! Det är lite magstarkt av Betty Malmberg att här säga att det inte har hänt så mycket under tolv år. Ni kan kritisera oss, och vi kan kritisera er. Men vi har ändå en ledande forskning i Sverige på många områden. Vi är inte så dåliga. Under den perioden har Socialdemokraterna byggt upp forskningen. Man kanske ska tona ned sin stämma lite i vissa frågor. Vi sitter inte heller på läktaren och tittar på för den delen. Vi har satsat mer pengar på humsamområdet och mer lärarledd tid än vad den borgerliga regeringen gör. Betty Malmberg talade om att forskningen ska komma till nytta. Det är en bra ingång i diskussionen om nytta. Jag skulle vilja ta upp frågan om nyttoaspekten och kopplingen till svenska företag. Vi vet att den internationella konkurrensen ökar. Vi behöver som stat fundera över: Hur stöttar vi svenska företag för att nå långt och lyckas i konkurrensen? Det gör vi inte med låga löner och sämre arbetsvillkor. Det gör vi med kunskap, kompetens och en stärkt forskningssatsning. Vi socialdemokrater menar att vi också behöver ett forskningsanslag mellan stat, näringslivets parter och akademin. Så tänkte vi när vi satte i gång branschprogrammen. Det var ett handslag för att få samverkan för att utveckla Sverige, få att tillväxten öka och få bättre företag. Men tyvärr säger den borgerliga regeringen nej till detta. Ni har avvecklat branschprogrammen. Trots att näringslivets parter själva säger att de vill ha en trepartssamverkan mellan stat, akademi och näringsliv har ni valt att lägga ned detta. Jag tycker att det är förödande för svenska företag och svensk tillväxt på lång sikt. Därför är min fråga: Är ni som moderater beredda att ta täten i den borgerliga alliansen för att tänka om och starta branschprogrammen igen?

Herr talman! Jag tror inte att det är nödvändigt, Thomas Strand. Det syfte som ni hade med branschprogrammen kanske var rätt på den tiden. Men motsvarigheten är vad vi gör nu med den satsning som handlar om forskning för de strategiska områdena. Det företagen har svårt med är att själva satsa på forskningen. 90 procent av deras forsknings- och utvecklingsarbete ligger just på utvecklingssidan. Därför behöver de ha tillgång till god forskning, och det kommer de att få via de här strategiska satsningarna. Branschprogrammen styrde mycket mot industrin. Vi talar då om gruvindustri, stålindustri och fordonsindustri - där också vi gör en särskild satsning nu. Men det vi inte kommer åt är de små företagen. Därför är det en viktig signal nu att forskningsprojekt väcks och får leva vidare. Industriforskningsinstituten lever vidare. Vi satsar på Innovationsbyrån. På det viset hittar man på olika sätt ändå samverkansfaktorerna. Men vi ger fler företag chansen att komma in på området. Det behöver inte vara stora branschindustrier för att klara det. Thomas Strand tycker kanske att det är magstarkt av mig att säga att ingenting hände på forskningsområdet. Självfallet har det hänt någonting. Men det som retar mig lite är just detta att vi talar resurser och resursanslag, och jag tycker att det hade varit klädsamt om Thomas Strand hade kunnat erkänna att vi faktiskt gör en stor satsning på forskning inom den här perioden. Jag skulle vilja fråga: Var är resten av de pengar som Thomas Strand för ett år sedan sade att vi skulle satsa på forskning? Man talade om en satsning på 4,3 miljarder. År 2009 sade ni att 1,4 miljarder fanns. Men för 2010 handlar det om 100 miljoner. Var är resten av pengarna?

Herr talman! Jag erkänner att den borgerliga regeringen har lagt fram ett paket med mycket resurser, vilket vi också har sagt ja till och bejakat. På den punkten behöver inte Betty Malmberg sväva i ovisshet om vår inställning. Men jag skulle vilja återvända till kopplingen till företag och näringsliv. Det är inte bara jag som tycker att den moderatledda regeringen har lite av en låtgåmentalitet och att den har abdikerat från rollen som en viktig aktör just när det gäller att stödja en branschspecifik forskningssatsning. Poängen med branschprogrammen var att man hade stat, akademi och företag som tillsammans möttes i problemformulering. När man hade problemformulerat kunde man sedan gå vidare i satsningar. Nu hålls företagen utanför. Nu säger även de och de fackliga organisationerna: Det här är inte bra. Vi vill vara med i processen! Det är där jag menar att ni sviker som borgerlig regering. Låt mig ta ett konkret exempel. Astra Zeneca, som är en stor och viktig aktör i Sverige och inom svensk forskning, har nyligen gått ut och sagt att de kommer att göra ett besparingsprogram som innebär att 8 000 tjänster ska bort, varav 3 500 tjänster inom forskning och utveckling. Vi vet att det kan få djupgående konsekvenser för Sverige om det här genomförs. Det drabbar svensk forskning och den svenska läkemedelsindustrin. Näringslivets parter säger: Vi vill vara med vid problemformuleringen. Vi vill vara med och starta program som stärker svensk forskning, svenskt företagande och svenskt näringsliv. Svensk läkemedelsindustri säger samma sak. Vi behöver ha ett handslag för att utveckla och gå vidare. Jag tycker att detta är märkligt. Mitt i jobbkrisen står ni passiva och gör inte så mycket. Ni har valt att sänka skatter - mest för dem som tjänar mest - med nästan 100 miljarder. Det har prioriterats, men inte att satsa på svenskt näringsliv.

Herr talman! Jag tackar för att Thomas Strand ändå erkänner den stora satsning som har gjorts. Jag noterar också att jag inte fick något svar på vart pengarna tog vägen - de här andra pengarna som ni har lovat. Eftersom de inte kom i år förstår jag att det innebär att vi kommer att få se anslående anslagsökningar nästa år. Det rör sig om i storleksordningen 3 miljarder. Det tror jag är välbehövligt för forskningen. Jag försökte utveckla frågan om branschprogrammen. Det var någonting som ni inrättade. Jag förstår att många tycker att de har varit bra. Jag har försökt läsa utvärderingen av detta. Vinnova har sagt att de branschprogram som har gått bäst är de som har rört fordonsindustrin. Men vad som är lite beklämmande är att de är de enda branschprogram som har utvärderats. De har ju inte varit i kraft under så lång tid, så det kan bero på det. Vi kanske ropar hej lite för snabbt. Men det viktiga för framtiden är att vi ska vara med i den globala kampen med vår forskning - vilket jag vet att ni också vill vara. Vi ska kunna vara världsledande. Men då måste vi också fokusera våra medel. Regeringen har i sin proposition nogsamt skrivit och understrukit på flera olika områden att det handlar om samverkan med företag. När vi såg på de strategiska områden som utvecklades var företagen med och lade fram egna förslag på vad det skulle handla om. Det handlar om hur högskolan, akademiseringen och innovationskontoren kan bidra till ett starkt Sverige. Jag tror att vi lade grunden till det i den forskningsproposition som kom förra året.

Herr talman! Jag blir lite bekymrad när jag lyssnar på Betty Malmberg, för det förekom rena felaktigheter i anförandet. Betty Malmberg sade att vi inte har något eget förslag när det gäller kvalitetssatsningen. Jag hoppas att det var oavsiktligt. Icke desto mindre är det olyckligt att det kommer dylika påståenden från talarstolen. Jag är också lite bekymrad över det som jag uppfattade som en insinuation om att vi inte skulle tycka att det var nödvändigt med forskning om cancer. Det blir lite löjligt. Det är självklart att det är bra med forskning om cancer och att det behövs. Vad vi kritiserar är den detaljstyrning som regeringen har använt sig av i de strategiska forskningssatsningarna. Det jag nämnde som exempel gällde inte cancerforskningen utan diabetesförslaget, som är skrivet på ett sådant sätt att forskning om diabetes måste ske på ett visst specifikt sätt och inte gälla diabetes över huvud taget. Men nog om detta - det finns mycket annat att ha synpunkter på i Betty Malmbergs anförande. Det gäller bland annat detta att vi skulle kritisera detaljstyrningen och sedan ha egna pengar till olika forskningssatsningar, som Betty Malmberg nämnde. Vi har givetvis förslag på olika forskningssatsningar, men det är oerhört lite pengar som skulle detaljstyras jämfört med de förslag som regeringen har fört fram. Jag vill ställa en fråga. Beror forskningens frihet på att ni har satsat mer pengar och att regeringen har ändrat lite i styrelserna? Kan man därmed göra vad som helst med olika förslag?

Herr talman! Det var många frågor. Jag ska börja beta av dem, så får vi se var vi landar, Lage Rahm. Vi får väl be att få återkomma sedan. Jag ska tydliggöra några saker. Lage Rahm säger att jag for med en felaktighet när jag sade att ni inte kommer med egna förslag. När det gäller resursfördelningsmodellen framgår det i er reservation att ni tycker att indikatorerna kan vara okej. Vi kan titta på kvalitet, men vi måste utvärdera mycket mer innan vi går vidare och går fram. Så står det i er gemensamma reservation. I och med detta kan jag inte förstå vad det är som Lage Rahm riktar kritik mot i mitt sätt att se detta. Ni har ju inget eget förslag på hur man ska göra. Eller skulle det kanske vara att vi ska utvärdera frågorna under flera år till innan vi kan sätta det här kvalitetsdrivande arbetet i sjön? Det kanske är så jag ska uppfatta det. Jag har svårt att förstå den delen. Sedan har vi de strategiska områdena. Jag tycker att det är lite kul att man i ena andetaget säger att det här är alldeles för detaljstyrande och alldeles för långtgående och i nästa andetag tycker att man ska styra upp pengar för hur vindkraften ska produceras i Arktis. Jag tycker att det finns en knepig rågång där. Jag får inte ihop det. Jag tycker att man får ställa sig på en fot. Antingen vill man detaljstyra eller också vill man det inte. Jag vill också passa på att säga att de pengar som nu går till strategiska områden rör 1,8 miljarder i en budget på 30 miljarder för 2010. Det motsvarar alltså 6 procent av anslagen. Med det sagt kanske det inte är så väldigt mycket pengar.

Herr talman! Jag ska upplysa Betty Malmberg om vad jag menade. Det är nämligen så att Miljöpartiet hade ett eget förslag om kvalitetssystem som lades fram i samband med att propositionen lades fram. Sedan har propositionen röstats igenom. I det läget är det inte givet att man direkt ska ändra ett system utan att utvärdera det. Vi måste visa någon sorts hänsyn till de verksamheter vi har. Man kan inte slänga ut ett helt nytt system utan att ha en utvärdering, men det är rimligt att vi har synpunkter. Vi lade fram ett ursprungligt förslag, som tyvärr röstades ned av kammaren. Det var det jag menade. Jag tycker inte att det är ett bra sätt att hantera debatten att påstå att vi inte har något förslag. Det är bra att Betty Malmberg uppfattar det som positivt att det kommer kritik och att man kan ta till sig den. Men man kan undra i vilken mån regeringen har tyckt att det har varit kul med den massiva kritik som har kommit från forskarsamhället och i vilken mån man har tagit till sig den. Jag menar att de små detaljstyrningsförslag som vi har inte främst handlar om att vi vill detaljstyra den stora forskningen, utan det handlar om att man vill beställa vissa specifika forskningsinsatser, och det är en helt annan sak. Det hinner jag inte utveckla mer nu, utan i stället vill jag påpeka någonting som Betty Malmberg har sagt som blir konstigt, nämligen att det är bra om elever möter lärare som själva har forskat. Jag håller helt och hållet med om det, men i det läget är det konstigt att vi satsar så oerhört lite på forskning kopplat till lärarprogram och på forskning om lärande i förhållande till andra saker. Det här borde regeringen ha kunnat rätta till, men det har man låtit bli. Hur kommer det sig?

Herr talman! Det är regeringens uppfattning att den utbildningsvetenskapliga forskningen kanske inte har kommit riktigt till den mognadsgrad av vetenskaplighet som är eftersträvansvärd. I den proposition som nu har presenterats står det också att man vill underlätta för den utbildningsvetenskapliga forskningen. Det här är någonting som Vetenskapsrådet sedan styr över. Man vill underlätta på så vis att man vill ta bort den medfinansiering från ett lärosäte som tidigare har varit ett krav. Den enskilda forskaren behöver alltså inte hitta en garanterad medfinansiering vid lärosätet för att i nästa läge söka forskningspengar. Så ser det ut. Jag tror att vi kommer att få återkomma till det. Jag är kanske lite fräck, men jag noterar att den utbildningsvetenskapliga forskning som Miljöpartiet lyfter fram i det här betänkandet mer rör sambandet mellan skolmat och prestationer. Jag tycker kanske inte att vi då hamnar riktigt på den nivå som vi skulle önska när vi talar utbildningsvetenskaplig forskning.

Herr talman! Då och då hör vi talas om fantastiska framsteg i forskningen, men ibland är det tyst. Häromdagen hörde jag talas om fantastiska framsteg i cancerforskningen med effektiva cellgifter som bara skadar cancersjuka celler men skonar andra. En annan dag för några veckor sedan hörde vi talas om datorteknik som kan minska dödsolyckorna i trafiken med olika typer av datautrustning. Med jämna mellanrum blir det stor medieuppmärksamhet på forskningens framsteg, men till vardags är det kanske inte alltid så glamoröst att vara forskare. Jag känner den största beundran för de människor som viger många år av sitt liv åt att försöka lösa gåtor och få svar på olika frågor. I många fall är det en ganska osäker karriär. Det behövs verkligen ett brinnande intresse för att våga satsa. Min liberala utgångspunkt är att all seriös forskning är viktig. Det kan handla om att bota sjukdomar och rädda klimatet men också om att klarlägga historiska sammanhang eller om att forska om universums uppkomst, solsystemens sammanhang och så vidare. Kunskapstörsten för mänskligheten framåt. Det är min övertygelse. Samtidigt visar historien att det inte är enkelt att beställa fram bra forskning. Det är inte heller så enkelt att se vad man har för nytta av den. Det finns många exempel på det. Georges Booles algebra från 1800-talet används till exempel i dag i IT-vetenskapen fast IT inte fanns på hans tid. Delar av Albert Einsteins relativitetsteori har betydelse för GPS-navigering fast det inte heller fanns på den tiden. När jag var liten hörde man ofta av skeptiska människor att rymdforskningen var helt onödig. En av många bieffekter med rymdforskningen vid sidan av kommunikation är att den har bidragit till att hitta nya behandlingsmetoder mot benskörhet hos äldre. Vem hade väntat sig det? Herr talman! Det har varit så genom historien att i länder där universiteten har varit hårt politiskt eller religiöst styrda har forskningen inte uppnått samma resultat som i länder där den har varit friare. Det är väldigt viktigt att man har ett klimat för innovationer, riskkapital och så vidare för att forskningsresultat snabbt ska komma ut i samhället. Friheten har lite överraskande nämnts i dag från oppositionen. Det var ju den farliga utvecklingen under tolv års socialdemokratisk regering. Detaljstyrningen av forskning och universitet ökade hela tiden, och den andel resurser som forskarna själva fick bestämma över minskade hela tiden. Det är nu, under den här mandatperioden, som alliansregeringen har bytt fokus jämfört med den förra regeringen. Nu har den politiska detaljstyrningen minskat på olika nivåer. Nu utser högskolorna, inte regeringen, i praktiken sina egna styrelser. Nu är det på väg förslag om att forskningsstiftelserna till övervägande del ska styras av forskare och inte av regeringen. Vetenskapsrådet har redan fått förstärkt forskarinflytande, och det pågår ett utredningsarbete för att öka universitetens självstyrelse på andra sätt. Som flera helt riktigt har sagt innebar forskningspropositionen 2008 den största resursökningen någonsin för svensk forskning. Jag tror att det var en dubbelt så stor ökning som en proposition av den typen någonsin har inneburit. Oppositionen har nästan glömt bort att det ingick en kraftig satsning på den fria forskningen i den. Av de totala forskningsmedlen i Sverige i dag går den största delen till direkta anslag till högskolorna för fri forskning och till forskarstyrd forskning via Vetenskapsrådet. Den andelen har alltså ökat jämfört med tiden före forskningspropositionen. Sedan får samtliga lärosäten, stora och små, nya och gamla, en ökning av resurserna med i snitt 14 procent fram till 2012. Det nya är den del som är strategisk forskning. I många andra länder har under många år regeringar och parlament beslutat om strategiska satsningar på områden som är viktiga, men också på områden där man har möjlighet att vara framgångsrik. Det brukar ju kallas strategisk forskning. För första gången ser vi nu en sådan satsning i Sverige. Det är då, som vi har hört, på teknik, medicin och för det tredje klimat och miljö. Arbetet med det har varit ett grundläggande arbete med expertpanel, med vetenskapsråd, med utländska experter, så det är inte någon liten politisk grupp som har suttit och talat om vilka prioriteringar som ska göras. På samma sätt har man när det gäller de anslag som går till universiteten för första gången börjat koppla dem till en kvalitetsdiskussion. Man har börjat diskutera dem, och de kommer successivt att utvecklas. Men vi har nu för första gången infört metoder för att väga in kvalitet i forskningen, så att det inte bara blir historiska skäl som gör att ett universitet får pengar. Lunds universitet - jag bor i Lund - är väldigt bra på mycket, men bara för att de har varit bra ska de inte alltid ha lika mycket i anslag. Det är den utvecklingen som vi uppmuntrar genom att börja väga in kvaliteten även i hur vi på sikt höjer eller sänker anslagen till olika lärosäten. Alliansens forskningspolitik har alltså två ben, dels strategiska satsningar, dels en ökning av den fria forskningen. Det tycker jag att man har lyckats väldigt bra med. Det innebär att Sveriges forskningssatsningar nu har tre profiler: forskning av högsta kvalitet, garanti för fri forskning och forskning som i större utsträckning kommer till nytta. Vi såg under den socialdemokratiska tiden tydliga konsekvenser av deras politik, brist på pengar och mindre frihet för forskarna. Dessutom blev utbildningen av studenterna lidande av den ofinansierade utbyggnaden av högskolan. Nu har svensk forskning fått en ny kurs. Mer resurser ger fler möjligheter, och större frihet ger mer utrymme för nya initiativ. Det här är långsiktiga satsningar. Om 20-30 år kanske vi kan konstatera att spännande och svår forskning, som 2010 bedrevs i Lund, Uppsala, Karlstad, Blekinge eller någon annanstans, resulterar i en mängd nya upptäckter och uppfinningar. Det som är det viktiga och som alliansregeringen har upptäckt är nämligen att forskning handlar om långsiktighet och framtida visioner, och det finns i den forskningspolitik som vi ser i dag. Men det finns inte i reservationerna från oppositionen som petar i detaljer. Bifall till betänkandets förslag! (Applåder)

Herr talman! Jag får börja med att hälsa Ulf Nilsson välkommen tillbaka till en utbildningspolitisk debatt här i kammaren. Jag tror att Ulf Nilsson och jag är tämligen överens om att vi vill ha en förskola och skola i världsklass. För att nå dit är det viktigt att vi har pedagogiska metoder som står på en solid vetenskaplig grund. Vi behöver en stark utbildningsvetenskaplig forskning av högsta vetenskapliga kvalitet. Det är av stor strategisk betydelse. Och den utbildningsvetenskapliga forskningen ska bedrivas i nära anslutning till lärarutbildningen och svara mot behov inom lärarutbildningen och den pedagogiska yrkesverksamheten. Utbildningsvetenskaplig forskning stärker skolans kunskapsuppdrag. Vi socialdemokrater vill ha mer utbildningsvetenskaplig forskning, att den ska utvecklas i både omfång och kunskapsöverföring. När vi då läste den utredning som kom i december 2008 av Sigbrit Franke, som heter En hållbar lärarutbildning , var det med intresse som vi tog del av de förslag som fanns om just utbildningsvetenskaplig forskning, som jag tyckte gav en bra ansats för att stärka den forskningen. Hon talade om 175 miljoner kronor som skulle gå till Vetenskapsrådet avseende utbildningsvetenskap, om basanslag för uppbyggnad av kapacitet vid lärosäten, om stöd till handledning av kommunalt finansierade doktorander och om ämnesdidaktiska centrum. I förra veckan kom sedan lärarutbildningspropositionen. Jag läste med intresse avsnittet om utbildningsvetenskaplig forskning, men jag känner mig inte så värst mycket klokare efter att ha läst det avsnittet. Var finns de ekonomiska musklerna?

Herr talman! Jag håller med Thomas Strand om att utbildningsvetenskaplig forskning är viktig och kommer att bli allt viktigare. Fram till för några år sedan har det till och med varit svårt att använda de pengar som redan den förra regeringen avsatte till den, eftersom det inte har funnits så många spännande och intressanta vetenskapliga projekt. Men det har utvecklats och blivit mer och mer. Och det är klart att i takt med att man uppmuntrar det blir det mer. Den resursökning som vi nu har gett både till högskolorna, och därmed också till lärarutbildningar, och till Vetenskapsrådet, och därmed till utbildningsvetenskapliga kommittén, innebär ett lyft. Det ska naturligtvis fortsätta att utvecklas. Sedan får vi inte glömma bort att vid sidan om resurserna i den utbildningsvetenskapliga kommittén har vi ett lärarlyft med möjlighet till forskarutbildning. Det är många lärare som redan har utnyttjat det och forskar och doktorerar med hjälp av de statliga fortbildningssatsningarna. Vi har också ämnesforskning som i allra högsta grad berör lärarna, oavsett om det är studier och doktorsavhandlingar i ungdomslitteratur inom ämnet litteraturvetenskap eller studier i sex och samlevnad inom ämnet sociologi, och så vidare. Det är inte så att det är tömt på resurser när det gäller utbildningsvetenskaplig forskning, men naturligtvis kommer den att utvecklas. Jag tycker att det är kraftigt överdrivet att säga att den utbildningsvetenskapliga forskningen är styvmoderligt behandlad när även den har fått del av höjningen.

Herr talman! Ja, det är helt riktigt, som Ulf Nilsson sade, att under den socialdemokratiska regeringsperioden kom det en hel del resurser just till Vetenskapsrådet för att utveckla den utbildningsvetenskapliga forskningen. Det är klart att jag var nyfiken efter valet och den nya regeringens tillträdande på vad som skulle hända på området, därför att det var väldigt mycket argumentation från den borgerliga sidan om hur flummig och dålig skolan var, hur lite kunskaper den gav - här behövde det tas krafttag. Är det på något sätt som man verkligen behöver ta krafttag för att långsiktigt utveckla skolans kunskapsuppdrag så är det genom att stärka forskningen. Det har varit en genomgående kritik från professionen att här är för lite forskning som verkligen berör skolan. Man jämför ibland med forskning inom sjukvården och hur betydelsefull den har varit för att bygga upp en bra och god vård. Men när ni lade fram er första budget hösten 2006 kom det inga speciella satsningar till UVK. Det kom inget heller hösten 2007 eller 2008, inte heller hösten 2009. Vi väntade då med spänning på vad som skulle hända när man kom med lärarutbildningspropositionen. Och när Sigbrit Franke hade lagt fram ett förslag, tomt på innehåll vad det gäller muskler, är det klart att jag blev besviken och tänkte på den kritik som tidigare riktats mot skolan. Varför satsar ni då inte medel? Vi satsar faktiskt lite mer pengar än vad ni gör just för att stärka den utbildningsvetenskapliga forskningen. Det är så, Ulf Nilsson, att ni har satsat på att sänka skatter, mest för dem som är rika och välbeställda. Det blir väl inte så mycket pengar kvar då till att satsa på utbildningsvetenskaplig forskning. Jag tycker att ni står ganska tomhänta och med byxorna neddragna i den här frågan.

Herr talman! Thomas Strand har säkert ett genuint intresse för utbildningsvetenskap. Det klingar dock konstigt och falskt när Thomas Strand frågar "Varför satsar ni inte mer pengar?" samtidigt som vi diskuterar en forskningsbudget vars ökning är dubbelt så stor som någon gång tidigare och mycket större än ni någonsin föreslog i regeringsställning - även för de kommande åren efter nästa mandatperiod. Frågan varför vi inte satsar mer pengar blir därför konstig. Man kan alltid diskutera fördelningen. Nu tycker inte jag att lärarutbildningen och utbildningsvetenskapen är styvmoderligt behandlad. Det är så mycket annat som behöver rättas till. Thomas Strand glömmer att Sigbrit Frankes och Högskoleverkets utvärderingar också visade att lärarutbildningen var katastrofalt dålig och innehöll stora brister. Huvudbudskapet i den proposition Thomas Strand nämnde är att nu kommer vi att få lärare som ska kunna undervisa små barn i hur man lär sig läsa och skriva och i matematik. Vi ska få gymnasielärare som kan sin matematik, sin historia och sitt språk. Det är en enorm satsning. Svaret på frågan varför vi inte satsar mer pengar blir en motfråga: Varför satsade ni aldrig några ordentliga pengar på svensk forskning under förra mandatperioden?

Herr talman! Jag vill börja med att rätta till något som jag tror att flera borgerliga debattörer har missförstått vad gäller vår syn på frihet och forskning. Det är uppenbart att mycket av forskningen måste vara fri. Vi hoppas att den grundinställningen delas av regeringen. Dock är det så att en regering behöver underlag för sina förändringsförslag. Den typen av underlag kan man producera själv i Regeringskansliet eller få via den vetenskapliga forskningen på universiteten. Det är två helt olika saker. Det gäller att vara tydlig med att den forskning som inte är till för att vara underlag bör vara så fri som möjligt medan den forskning man vill ha som underlag är en annan sak. Det är precis som när ett företag beställer forskning som är relevant för det man ska göra. Samhället har dock ett ansvar att se på akademin och försörja den fria forskningen, och det är två helt olika saker. När vi har synpunkter på forskning som behövs för att gillas som underlag är det en helt annan sak. De flesta uppfattar att detaljstyrningen i denna proposition har ökat. Det var inte alls det vi hörde från Ulf Nilsson. Det är olyckligt när regeringen tycker att man har gjort något bra men de flesta andra och forskarsamhället tycker att detaljstyrningen har ökat. Då kan man fråga sig vem det är som har rätt.

Herr talman! Det är ingen entydig uppfattning att detaljstyrningen har ökat. Jag håller helt med om att det behövs fri forskning. Vad vi har gjort i motsats till förra perioden är att öka den andel som högskolor och fakulteter disponerar själva. Den andelen av forskningsbudgeten är i procent i dag större än vad den var när Miljöpartiet var med och stödde den förra regeringen. Jag minns att jag då fick reda på hur fördelningen var, och jag var bekymrad över att andelen fakulteterna bestämde över var mindre än 50 procent. I dag är den över 50 procent. Rent faktiskt har den del forskarna själva styr över ökat. Det underlag vi har hört flera berätta om, som ligger till grund för den strategiska satsningen, bygger också på vetenskaplig grund, dels av Vetenskapsrådet och andra forskningsråd, dels av utländska experter. Det var alltså inte politiker som satt och tyckte att man skulle satsa på diabetesforskning, utan det var experter inom akademin som plockade fram områden där Sverige skulle ha möjlighet att bedriva spetsforskning. Avslutningsvis, bilden som Lage Rahm målar upp, att forskarsamhället som helhet talar om ökad detaljstyrning, är felaktig. Det finns förstås alltid forskare och andra som tycker att regeringen skulle ha prioriterat annorlunda; det kommer vi aldrig ifrån. Helhetsbilden är dock inte den.

Herr talman! Om det har kanske jag och Ulf Nilsson olika uppfattningar. Jag hävdar att man kan bedriva fri forskning på annat än fakultetsmedel. Söker man forskningsmedel för att man har hög kvalitet i forskningen och vill ha pengar till vissa projekt kan man givetvis bestämma vilken typ av projekt man ska ha relativt fritt där också. Jag tror att Ulf Nilsson övervärderar fakultetsmedlens betydelse just när det gäller fri forskning även om fakultetsmedel är viktiga för att det kan minska administrationen vid sökandet. När det gäller underlagen var det bra att man tog in dem. Jag har dock hört mycket kritik mot hur regeringen hanterade underlagen, att de returnerades och att man snabbt begärde vissa specifika andra saker. I så fall är det problematiskt, men jag hinner inte utveckla det nu. Man kan fråga sig om icke-styrningen består av mer pengar och att styrelserna har fått en annan sammansättning. Jag undrar om utspelen om att regeringen har granskat universitetskurser och är orolig och om en styrning av en specifik högskoleutbildning bara är olycksfall i arbetet och undantag som regeringen råkat göra sig skyldig till. Ska man egentligen inte ha någon detaljstyrning eller är detta början på något nytt? Hur ser det i själva verket ut på den här fronten?

Herr talman! Fri forskning är, som Lage Rahm sade, naturligtvis inte bara fakultetsanslag. Det är också de anslag som man söker på Vetenskapsrådet. Det har som sin första uppgift att stödja den fria grundforskningen, som man traditionellt säger. Vetenskapsrådet har fått ökade anslag och dessutom förstärkt forskarinflytande i och med att ledamöterna som utses av regeringen är färre än vad de var under er tid. Det är två konkreta exempel - mer pengar och mindre politisk styrning. Vad gäller mindre politisk styrning är samma sak på gång i forskningsstiftelserna. När det gäller att granska universiteten råkade jag ställa en fråga till högskoleministern om just detta för några veckor sedan. Han förklarade tydligt att de kurser som ska granskas har Högskoleverket i uppdrag att granska. Han eller någon annan ansvarig politiker uttalar sig inte om vilka kurser som är vetenskapligt korrekta och kvalificerade eller inte. De kurser som ska utvärderas ingår inte i program och omfattas därför inte av den hittillsvarande utvärderingen. Det är dessa kurser som Högskoleverket har fått i uppdrag att utvärdera så att i princip alla kurser på universitet och högskolor blir utvärderade. Jag såg häromåret att man i Malmö har en golfutbildning på högskolan. Som lekman kan jag inte uttala mig om huruvida det är en kvalificerad utbildning eller inte. Men det är bra att en utvärdering gör det. Jag kan dock försäkra Lage Rahm om att ingen blir dömd på förhand.

Herr talman! Sverige är ett litet land, men det är starkt. Genom ett omfattande kändisskap för sin kunskap, sina upptäckter och uppfinningar har Sverige gjort sig berömt. Att Kungliga Vetenskapsakademien dessutom har lyckats marknadsföra, sprida kunskap och engagemang om Nobelpriset bidrar självklart till Sverige som stark kunskapsnation. Sverige är möjligheternas land, må jag säga. Sverige har också befäst sin ställning genom de starka företag som visat sig ha internationell kraft i flera avseenden. Varhelst man kommer i världen vet människor vad Ericsson, Saab och Alfa Laval är. Vi kan vara stolta. Herr talman! Kloka människor, vetgiriga människor och ansvarsfulla personer har själva och tillsammans byggt Sveriges varumärke som stark kunskapsnation. I den politiska debatten lyfter vi med all rätt gärna fram vår tillfredsställelse med det. Ibland kanske vi ska stanna upp och fråga oss hur det har gått till. Det behövs ett sammanhang. Det krävs sammanhang som vi måste bevara och visa respekt för och tilltro till. Jag tänker inte enbart på våra lärosäten som självklart spelar en viktig roll. Jag tänker på akademierna, finansiärerna, det civila samhället som vi i en framgångsrik alliansregering har tilltro till. Jag vill gärna ge den bilden för att sätta in de frågor som vi har i dagens betänkande i ett sammanhang. Det är min absoluta övertygelse att om Sverige framdeles ska behålla sin position som framstående kunskapsnation måste krafterna samlas från olika håll och bistå med de styrkor och kraftfält som finns. I riksdagen har vi ansvar för forskning och forskarutbildning. Staten anslår pengar. Vi har gjort den största satsningen någonsin på statlig forskning och forskarutbildning. Det innebär inte att vi för den skull negligerar hela det sammanhang som det civila samhället står upp för. Herr talman! Det är lätt för oppositionen att kritisera fragment av den politik som vi står för. Vad oppositionen dock inte kan kritisera på en enda punkt är helheten. Under årtionden smetade en s-ledd regering ut de statliga forskningspengarna lite varstans utan samlande krafter. Anslagen till forskningen gick ned och alldeles för få forskare hade möjlighet till postdoktorala tjänster. Det blev ingen effektivitet i systemet, och det blev inget flöde. Det har drabbat svensk forskning hårt. Det är något vi försöker hantera. Vår regering har ändrat på det. Den största satsningen är nu gjord. Vi har fokuserat på strategiska områden för att vi ska bidra till forskning och excellens. Nu blir jag sugen på att berätta, eftersom det verkar som om inte alla vet hur detta gick till. De strategiska forskningsområdena valdes ut i mycket nära samarbete med svenskt näringsliv, forskningsfinansiärer, människor i olika positioner och med aktörer från det civila samhället. Så valdes de strategiska områdena ut. Nu hör vi gång på gång talas om en detaljstyrning. Det är över huvud taget ingen detaljstyrning från oss som makthavare. Styrningen ligger hos forskningsfinansiärerna. Vem vet mer om detta än de? Thomas Strand efterlyser branschprogrammen. Alla vi som var med på den tiden när branschprogrammen initierades av dåvarande näringsminister Leif Pagrotsky vet att det helt enkelt var slut på pengar, och man tyckte att det var lämpligt att Vinnova tog hand om den stora fordonssmällen i Trollhättan och lite varstans. Det är något förenklat uttryckt av mig. Då satsade man pengar, men det var inte forskning, Thomas Strand. Kom inte och säg att det var forskning. Vi satsar pengar på strategiska områden för forskning för att vi som nation fortfarande ska finnas i framkant globalt. Vi gör det eftersom det höll på att gå under och kollapsa inom en rad områden under den s-ledda regeringen. I oppositionens reservationer - åtminstone de två första - är det samma innehåll som i det vi skrev till er när ni körde er detaljstyrning och er systemkaraktäristika på forskningssystemet. Ni kanske har lånat vår text i vissa avseenden. Det är något som jag funderar på. I debatten får vi veta att Utbildningsvetenskapliga kommittén hade ett tomt innehåll. Vad ska jag säga, herr talman? När Thomas Östros under sin tid som utbildningsminister initierade UVK lade han det som en kommitté eftersom han tydligen var så osäker på det att han inte ville göra det som ämnesområde. När Leif Pagrotsky senare blev utbildningsminister ville inte han heller göra det som ämnesområde utan lät det ligga som en kommitté med ett väldigt diffust innehåll. Nu har en framgångsrik alliansregering trätt till. Vad gör vi? Vi låter den ligga kvar och skriver in detta sedan. Lärarutbildningspropositionen har nyss kommit. Den ska ju inte debatteras i dag, men jag vill informera om att det står i den att vi vill bredda området. Vi vill att samtliga andra ämnesområden ska visa vad de kan om utbildning och tillföra kunskap. Om vi ska ha en lärarutbildning för matematik, naturvetenskap och teknik, som är ett eftertraktat område, är det väl väldigt bra om det kommer ämnesområden inom kemi, fysik och teknik som går in med medel till UVK. Det är ett samarbete för att bredda och få en ökad tyngd. Vi ska ha en framgångsrik skola. Är det något vi ska göra under den här mandatperioden så är det att se till att vi får en framgångsrik grundskola utifrån en vetenskaplig grund. När det gäller prioriterade forskningsområden har vi tillsammans med akademier och IVA - den största ingenjörsvetenskapsakademin i Europa, kanske i världen - jobbat fram hur våra satsningar ska finnas i framkant i framtiden. Vi vill ha ett långsiktigt hållbart samhälle och forskning. Inom den ramen drar vi fram de stora perspektiven. Herr talman! Stolt kan jag konstatera att med våra satsningar, tillsammans med det akademierna gör, det forskningsfinansiärerna gör och det som det civila samhället gör - Riksbankens jubileumsfond och andra - kommer Sverige att bibehålla en stark kunskapsproduktion och en nivå som ger möjlighet till nya landvinningar, nya uppfinningar och nya upptäckter. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Herr talman! Jag ska först korrigera ett påstående som Yvonne Andersson fällde om vad jag sagt, nämligen att jag har sagt att UVK är ett tomt innehåll. Det tror jag inte att jag har sagt. Jag känner inte igen att jag har sagt det. Vi kan ju kolla utskriften. Om jag har sagt det tar jag tillbaka det. Men jag sade att vi tillsatte denna kommitté. Vi anslog pengar till det. Min förundran var att den borgerliga regering som så starkt kritiserat svensk skola inte följer sin egen utredares förslag om att den utbildningsvetenskapliga forskningen behöver mer resurser - 175 miljoner kronor. Jag har aldrig sagt att UVK saknar innehåll. Det vill jag notera. Det är lite intressant att lyssna på Yvonne Andersson och de andra företrädarna från majoriteten. Ni har makten i Sverige. Men när ni står här i talarstolen uppträder ni som oppositionspartier. Ni kommer hela tiden tillbaka till vad vi gjorde och vad vi inte gjorde och vilka brister som vi hade. Ni talar inte så mycket om vad ni själva vill framöver. Ibland får vi höra att vi styrde i detalj. Yvonne Andersson sade att vi smetar ut pengarna. Men jag tycker faktiskt inte att detta är en rättvisande bild. Det blir en makalös historiebeskrivning av branschprogrammens införande i Sverige. Men om man uppträder i opposition har man väl rätt att säga vad man vill. Yvonne Andersson talade om framtiden. Jag vill bara säga en sak. En viktig fråga i framtiden handlar om de unga forskarna och att man i framtiden säkrar goda anställningsvillkor för yngre forskare. Jag tycker att ni gör för lite där. Vad gör ni för yngre forskare och deras framtidsmöjligheter?

Herr talman! Om jag bygger ett hus och vet att det är för dåliga stammar - de är för svaga - och märker när huset börjar bli färdigt att det händer någonting, då måste jag gå tillbaka och lappa, laga och reparera, eller hur? Därför måste man tyvärr göra en tillbakablick. Det som jag kan tycka är synd, och jag har varit med i tolv år och debatterat denna typ av forskning och levt under socialdemokratisk forskningspolitik under många år, är att man inte tittar tillbaka på hur det har varit och vad som byggdes då och säger: Nu bygger vi någonting annat. Jag tycker att det finns några områden där den nuvarande oppositionen borde kunna ge kredit för det som är gjort. Jag kan ta den kliniska forskningen som exempel som någon har tagit med i någon reservation, men jag kommer inte ihåg vem. Det fanns kalasbra medicinsk forskning och klinisk forskning, från ax till limpa, på 80-talet med grundforskning kopplad till hela delen av klinisk forskning till tillämpningen. Den slog Socialdemokraterna sönder, snuttifierade och detaljstyrde för att ha vissa delar. Jag var en av dem som gick in och faktiskt lyfte fram den frågan många gånger i riksdagen. Då försvarade man att man hade gjort så här. I dag tycker jag att det är jättesynd att det kommer samma kritik. Men bara för att de flesta inte har varit så länge i riksdagen har de inte följt med i denna utveckling. Det tycker jag är synd. Vi har inte sagt att vi ska dra ned på eller ta bort UVK, Utbildningsvetenskapliga kommittén. Vi ska återkomma, förmodligen i vårpropositionen. Jag utgår från det. Men framför allt har vi sagt att det är viktigt att ha en tyngd på bredden. Vi har ett problem med till exempel för få matematiker.

Herr talman! När jag läser propositionen kan jag konstatera att ni inte ska återkomma i den frågan. Det är ungefär som Ulf Nilsson säger, nämligen att det finns en allmän anslagsökning till forskningen. Sedan får lärosätena hantera det. Men det finns ingenting om att man ska komma tillbaka om detta. Jag tror inte att det blir några pengar. Det är intressant att Yvonne Andersson som representant för Kristdemokraterna tror och hoppas att det ska bli mer pengar. Så läser inte jag propositionen. Det ska bli intressant att följa detta. Jag vill återvända till frågan om de yngre forskarna. Det var inte någonting som Yvonne Andersson kommenterade speciellt. Jag tycker att det är en viktig fråga att vi i framtiden får forskare som har trygga anställningsvillkor så att de kan leva på sin forskning. I dag har vi inte det. Det finns mycket att önska i fråga om att se till att det blir mer av regelrätta anställningar och en trygghet. Vi vet att speciellt kvinnor drabbas av att det finns en otrygghet. Över 60 procent av studenterna på högskoleutbildningarna är kvinnor, men bland doktoranderna är det ungefär hälften. Det är säkert kopplat till otrygga anställningsvillkor och andra villkor för att forska. Vad vill regeringen göra åt det? Det finns en annan sak som jag tycker är viktig att ta upp, nämligen de utländska doktoranderna. Nyligen hade vi en diskussion i utskottet om de avtal som finns mellan exempelvis pakistanska studenter och Pakistan. Avtalen är sådana att de innebär en bristande rättssäkerhet för dessa studenter. Avtalen inkräktar på de mänskliga rättigheterna. Studenterna får inte engagera sig politiskt när de är i Sverige och går på högskolan. Det är villkor som vi inte skulle acceptera för svenska studenter. Då har jag en fråga. Vad vill Kristdemokraterna som är ett värdeorienterat parti göra för att ändra detta? Accepterar ni att vi har sådana förhållanden i Sverige för utländska studenter?

Herr talman! Jag vill börja med att säga något om de yngre forskarna. A och O för att vi ska få yngre forskare är att vi har en bra skola: bra grundskola, bra gymnasieskola, en bra kvalitet på våra studenter och på högskolorna. Därefter kommer de in i forskarutbildningen. Detta jobbar vi med, och där har vi mycket att göra, Thomas Strand. Jag beklagar, men vi är inte så stolta över det som har hänt under de år som Socialdemokraterna ledde regeringsarbetet inom detta område. När det gäller möjligheter till försörjning, doktorandtjänster, forskarskolor, stipendier, vill vi ha en mångfald. Visserligen vill Vänsterpartiet ta bort stipendierna, men vi vill inte ha alla människor och alla doktorander i ett fack. Vi vill erbjuda möjligheter, och i dag är doktorandtjänsterna på en nivå som jag måste säga att jag är stolt över, och det har ni varit med och byggt upp. Att ni inte kan samarbeta med Vänstern kan jag inte förstå. Där tycks ni inte ha samma uppfattning. I så fall skulle ni ta bort en ytterligare möjlighet. Vi vill ha unga forskarstuderande, vi vill ha bra försörjning, och vi vill också ha bra avtal för utländska studenter. Är det något som brister får vi naturligtvis titta på det. Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Där har vi ingen stolthet. Vi gör allt vi kan för att det ska bli så bra som möjligt.

Herr talman! Det har talats mycket om detaljstyrning i denna debatt. Jag hade anledning att gå upp i talarstolen för att ge ett litet perspektiv på detta givet det faktum att jag har skrivit fyra motioner som tas upp i detta betänkande. För tids vinnande kommer jag att ta upp argumentationen i bara en av dessa motioner som handlar om stöd till ringaktad medicinsk forskning. Politikerstyrning för val av vetenskaplig inriktning och formulering av frågeställning riskerar att resultaten, även om de tolkas rätt, förlorar i trovärdighet. En bred opinion både inom och utom forskarsamhället stöder därför offentligfinansierad forsknings oberoende i förhållande till fördelningen av statliga forskningsmedel, primärt när detta görs av statsmakterna själva. Men i praktiken sker ofta övergrepp mot denna viktiga princip i fråga om forskningsinnehållets oberoende genom missriktade ambitioner från politiker eller myndigheter som vill detaljstyra tilldelningen av forskningsresurser mot områden som man menar är till gagn för samhället. Att denna typ av ambitioner ofta blir just missriktade beror på att man har missförstått var tillkortakommanden i forskningsfinansieringen verkligen existerar. Forskningsverksamheter som för dagen förefaller eminenta eller excellenta är nämligen sällan de som behöver förstärkas. Sådana strukturer finner närmast alltid sitt behov av resurser tillgodosett på ett eller annat vis. Det hindrar inte att man som ledare och medarbetare i denna typ av forskning sällan är nöjd med sina anslag. Med till synes enkla och självklara argument om sin grupperings förträfflighet i form av kompetens i allmänhet och av betydelse för samhället i synnerhet vill man locka och pocka politiker och andra beslutsfattare att med offentligfinansierade forskningsresurser ständigt prioritera sådan forskning som ter sig populär och rätt att driva i tiden just nu. Men om man hemfaller till populism för att vilja styra forskningens resurser riskerar inte bara tillfälliga nycker att få stöd utan även rent ideologiskt präglade påtryckningar kan lätt vinna ogenomtänkt giltighet för stöd. En fast politisk styrning utifrån förenklade analyser riskerar paradoxalt nog att skada den eventuella positiva politiska innebörd den kan visa sig ha på sikt. Det är därför så viktigt att eventuella missförhållanden på denna punkt vad gäller stöd till forskning i Sverige så långt som möjligt undanröjs för framtiden. Här har jag fortfarande en oplockad gås att diskutera med alltför många politiker och tjänstemän, något som dock får redas ut i annan ordning. Trots detta, herr talman, kan vissa missriktade stödåtgärder för försummad forskning med en potential för framtiden ha en stor legitimitet för att identifieras och styras av politiker. Det är sådan typ av forskning som motion Ub291 som behandlas i detta betänkande handlar om. Analysen i det här fallet utgår från det stora och negligerade samhällsproblem som döljer sig om man nekar stora men ringaktade patientgrupper att få sina sjukdomar vederbörligt studerade bara för att dessa för oinvigda är nytillkomna eller ovanliga som diagnoser. Här har politikerna ett särskilt ansvar för att värna att offentliga forskningsresurser tillhandahålls då möjligheterna att få detta via gängse forskningsfinansiärer, såväl offentliga som privata, är undermåliga i dag givet det regelverk som är förhärskande beträffande prioritering av sådan resurstilldelning. Om ett tillstånd är nyligen påkommet eller sällsynt förekommande blir av hävd forskningssatsningar på ett sådant område från våra vanliga källor mycket begränsade. De kan till och med helt utebli. Det här är en politisk prioritering som kan göra skillnad om man analyserar tillståndet rätt. Även om inte varje sådan satsning på försummade områden vinner otvetydig framgång i det korta perspektivet har denna typ av analys för stöd riktad på mindre uppmärksammade problem i dag ofta en stor potential för framtiden. Detta är att beakta särskilt om Sverige på lite sikt ska kunna återta positionen som en ledande forskningsnation genom att det tänks i nya och vidare banor, inte minst inom den kliniska forskningen. Herr talman! I detta anförande hinner jag inte gå in på den trovärdiga vetenskapliga och medicinska dokumentationen om att det just nu, våren 2010, vore synnerligen angeläget att de i motionen utpekade sjukdomsgrupperna gavs riktat stöd från offentligt finansierad forskning. Men bara det faktum att uppskattningsvis över en halv miljon drabbade svenskar ofta lever i förtvivlan och vanmakt med dessa diagnoser inom svensk sjukvård i dag är motiv nog för att knyta an till forskningssatsningar. Till dessa ringaktade sjukdomsgrupper hör tillstånd som myalgisk encefalomyelit eller kroniskt trötthetssyndrom, på engelska chronic fatigue syndrome, och så kallat irriterade tarmens syndrom eller irritable bowel syndrome, IBS. Båda tros vara närbesläktade med en annan kronisk åkomma, nämligen fibromyalgi - en i dag respekterad diagnos men en diagnos som led av oförståndets förakt när jag i början av 1980-talet som ung läkare kom i kontakt med detta. Patienternas vård förringades och även forskningen. Herr talman! Slutligen: Ytterligare en grupp sjukdomar kommer i dag med samma argumentation i kläm när det gäller forskningsstöd. Med ett samlingsnamn kallas dessa sjukdomar sällsynta diagnoser - i dagarna högaktuella därför att konsekvensen av försummelser av dessa blivit att regelverket för subventionering av fungerande så kallade särläkemedel för dessa tillstånd inte fungerar och ingen riktig rättvisa inom vården därmed råder för dessa unika men sammantaget många patienter i vårt land. För den som vill fördjupa sig i denna problematik, herr talman, hänvisar jag för tids vinnande till nämnda motion Ub291.