Försäkringsrörelse
Betänkande 1990/91:NU8
Näringsutskottets betänkande
1990/91:NU08
Försäkringsrörelse
Innehåll
1990/91 NU8
Ärendet
I detta betänkande behandlas
dels proposition 1990/91:7 om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) (finansdepartementet), dels -- helt eller delvis -- åtta motioner från allmänna motionstiden med yrkanden om konsekvenser av viss försäkringsverksamhet, jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om pensionsförsäkringspremier, bonussystemet i trafikförsäkring, kollektiv sakförsäkring, val av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens styrelser.
Motionerna i de tre förstnämnda ämnena har remissbehandlats. Ett motionsyrkande om verksamhetsreglerna för försäkringsbolag behandlas i betänkandet 1989/90:NU2.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker propositionen, som gäller värderingen av vissa tillgångar hos försäkringsbolagen. Motionerna avser försäkringsrörelsefrågor av annat slag; en del av dem har remissbehandlats. De avstyrks alla.
Utskottet finner inte skäl för någon översyn i statlig regi av riskerna för att försäkringar inverkar negativt på företags och privatpersoners benägenhet att skydda sig mot skador och på tillverkares omsorg om produktsäkerheten. Differentieringen i riskgrupper leder till att individuella pensionsförsäkringar och vissa andra livförsäkringar kostar mer för kvinnor än för män. Frågan om ändrade regler härvidlag bereds inom regeringskansliet, noterar utskottet. Flera motioner innehåller kritik mot fackliga organisationers kollektiva hemförsäkringar för medlemmarna. Utskottet hänvisar till att försäkringsinspektionen uppmärksammar dessa försäkringars utformning och konsekvenser. I reservationer krävs bestämmelser om att sådana försäkringar skall baseras på individuell anslutning (m, fp, c, mp) och, om de omfattar stora grupper, upphandlas på grundval av konkurrerande anbud (m, fp, c). En ytterligare reservation (m, fp) riktar sig mot regeln att försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens styrelser i vissa fall kan utses av regeringen eller försäkringsinspektionen.
Propositionen
Förslag
Regeringen föreslår -- efter föredragning av statsrådet Erik Åsbrink -- att riksdagen antar ett inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen.
Lagförslaget finns på s.2f. i propositionen.
Huvudsakligt innehåll
Ett försäkringsbolag kan, efter en lagändring som trädde i kraft den 1februari 1990, använda sina egna fastigheter och tomträtter upp till en viss del av marknadsvärdet för att täcka försäkringstekniska skulder för livförsäkringar. Den bestämmelse i försäkringsrörelselagen (1982:713) som närmare reglerar till vilken del dessa tillgångar får utnyttjas för detta ändamål utformades emellertid på ett sådant sätt att vissa fastigheter och tomträtter inte omfattas av regeln. Som exempel på sådana fastigheter kan nämnas hotell och idrottsanläggningar. Enligt det nu framlagda lagförslaget skall försäkringsinspektionen i varje särskilt fall bedöma till vilket värde dessa tillgångar får redovisas vid täckande av försäkringstekniska skulder.
Motionerna
Yrkanden
De motioner som behandlas här är:
1989/90:N220 av Hadar Cars m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (4delvis) att riksdagen avskaffar systemet med statliga styrelserepresentanter i ------ försäkringsbolag.
1989/90:N232 av Charlotte Branting (fp) och Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brist på jämställdhet i fråga om försäkringspremier.
1989/90:N298 av Britta Bjelle (fp) och Birgit Friggebo (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av de konsekvenser som den kollektiva hemförsäkringen med reservationsrätt har föranlett för konsumenterna samt de konsekvenser som den får för en framtida sund utveckling av försäkringsväsendet.
1989/90:N309 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen angetts om en översyn av icke önskvärda konsekvenser av viss försäkringsverksamhet.
1989/90:N310 av Karin Falkmer (m) och Sonja Rembo (m) vari yrkas att riksdagen 1. hos regeringen begär förslag till lagstiftning som innebär att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning, 2. hos regeringen begär förslag till lagändring i syfte att stärka berörda myndigheters möjligheter att bevaka konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden.
1989/90:N321 av Karin Starrin (c) och Gunilla André (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag på en förändring av försäkringsrörelselagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1989/90:N322 av Ivar Franzén (c) vari yrkas att riksdagen av regeringen begär förslag som innebär att bonusreduktion i trafikförsäkringen ej sker när oskyddad trafikant är vållande.
1989/90:N350 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari -- med motivering i motion 1989/90:A761 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kollektiva försäkringsformer.
Motivering i vissa motioner
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet
Försäkringsverksamhet har, hävdas det i motion 1989/90:N309 (s), inte bara positiva utan också negativa konsekvenser. Försäkring kan föranleda att rimliga skyddsåtgärder eftersätts, t.ex. att man använder billås med låg standard. Marknadskrafterna förstärker denna effekt, säger motionärerna, i det att försäkringsbolagen konkurrerar med generösare regler och lägre krav på skyddsåtgärder. Härigenom motverkar de systematiskt ett ökat självskydd hos allmänheten och en rimligare skyddsnivå från producenternas sida. Brandskador inom industrin, oljeolyckor inom sjöfarten och vattenskador förorsakade av diskmaskiner nämns som exempel på följder av eftersatt skydd. Motionärerna kommenterar också den produktansvarslagstiftning som förbereds inom regeringskansliet. Den tillbakahållande effekten av ett skadeståndsansvar försvagas, menar de, genom att producentgrupper upprättar egen försäkringsverksamhet. Syftet med den utredning som begärs i motionen skulle vara att skapa förutsättningar för olika myndigheter att inom sina resp. områden verka för att det uppställs normer som uppfyller inte bara försäkringsbolagens krav på företagsekonomisk lönsamhet utan också allmänhetens och samhällets krav på en allmänt sänkt risknivå inom olika områden.
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om försäkringspremier
Vid försäkringsbolagens marknadsföring av pensioner, både livsvariga och tidsbegränsade, anges ofta skilda premier för kvinnor och män, framhålls det i motion 1989/90:N232 (fp). Om en kvinna tecknar sig för en åldersförsäkring med utbetalning under ett visst antal år får hon betala mer än en man som tar samma försäkring. Betalar hon samma premie som mannen får hon senare ut ett lägre belopp per månad. Skillnaden motiveras med att kvinnornas medellivslängd är ca 80 år, männens ca 74 år. Det kan, säger motionärerna, inte vara i enlighet med en jämställdhetspolitik som borde genomsyra hela Sverige att försäkringsbolagen på detta sätt missgynnar kvinnorna. Regeringen borde ta initiativ till en översyn.
Att kvinnor, med tillämpning av försäkringsrörelselagens skälighetsprincip, till följd av sin statistiskt sett längre livslängd får betala högre pensionsförsäkringspremier än män medför en uppenbar diskriminering, sägs det i motion 1989/90:N321 (c). Det kan, menar motionärerna, aldrig försvaras att kvinnor skall missgynnas genom en sådan uppdelning. Om olika grupper skall sättas mot varandra vore gruppindelningar som rökare och icke-rökare eller alkoholister och icke-alkoholister tänkbara. Sådana kategoriseringar hör dock inte hemma i ett demokratiskt samhälle, hävdar motionärerna. En ändring måste därför göras i försäkringsrörelselagen såvitt gäller skälighetsbedömningen. Vidare måste det ställas krav på att försäkringsbolagen lämnar tydligare information om sina villkor.
Kollektiv sakförsäkring
Kollektiv hemförsäkring medför, anförs det i motion 1989/90:N298 (fp), en rad negativa konsekvenser som försäkringsverksamhetskommittén, regeringen och riksdagen inte har tagit hänsyn till. Mot bakgrund av den stora premieskillnaden mellan individuell och kollektiv försäkring, avseende försäkringsskydd till samma maximibelopp, kan man enligt motionärerna fråga sig vilka försäkringstagare som betalar för mycket. Antingen subventioneras kollektiv hemförsäkring av individuellt tecknad försäkring eller har premienivån för kollektiv hemförsäkring satts lågt för att man skall "köpa in sig" på marknaden. Kollektiv hemförsäkring innebär vidare, anförs det, att kollektivt hemförsäkrade hushåll i landsorten subventionerar kollektivt hemförsäkrade hushåll i storstäderna. En konsekvens av systemet med negativ avtalsbindning är att många hushåll blir dubbelförsäkrade. Information löser inte detta problem. Negativ avtalsbindning på området borde förbjudas.
I motion 1989/90:N310 (m) riktas kritik mot de kollektiva sakförsäkringarna i flera olika hänseenden. När en facklig organisation tecknar sakförsäkring för medlemmarna i grupp utan inträdesanmälan beskärs konsumenternas valfrihet på försäkringsmarknaden. Möjligheten att ställa sig utanför en kollektiv försäkring utnyttjas i en del fall inte, eftersom systemet upplevs som obehagligt och den som avsäger sig inte alltid får någon ekonomisk kompensation. Kollektiv sakförsäkring med reservationsrätt medför en uppenbar risk för dubbelförsäkring. Upphandlingen av kollektiva sakförsäkringar baseras ofta på intressegemenskap mellan den fackliga organisationen och ett enskilt försäkringsbolag. Det är då stor risk för att den fria konkurrensen sätts ur spel. Kollektiva sakförsäkringar utan individuell anslutning och gynnande av försäkringsbolag på andra grunder än affärsmässiga snedvrider konkurrenssituationen på försäkringsområdet. Kollektivets medlemmar mister sin valfrihet samtidigt som lösningar för dem som inte tillhör kollektivet riskerar att bli dyrare. Berörda myndigheter måste, säger motionärerna, även när det gäller kollektiva sakförsäkringar tecknade av fackliga organisationer ges möjlighet att värna om övergripande konsument- och marknadsintressen.
Enligt motiveringen till motion 1989/90:N350 (m) är obligatoriska hemförsäkringar liksom hemförsäkringar med enbart reservationsrätt exempel på fackliga åtaganden som kränker den enskilde medlemmens integritet. De fackliga organisationernas agerande undergräver medlemmarnas och allmänhetens förtroende för dem, hävdar motionärerna. Det skulle vara olyckligt, fortsätter de, om utvecklingen gick därhän att riksdagen skulle se sig tvungen att genom lagstiftning fastställa gränserna för de fackliga organisationernas handlingsfrihet.
Uppgifter och synpunkter i anslutning till motionerna
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet
Bakgrund
I motion 1989/90:N309 (s) åberopas en uppsats av kriminologen Leif Lenke, Stöldförsäkring -- mot brott -- eller för?, publicerad i skriften Kriminalitet och frihet av Hans Göran Franck m.fl. (Stockholm 1989). Författaren anser att försäkringssystemet i vissa avseenden har negativa konsekvenser. Det motverkar en av samhällets kanske starkaste brottshindrande faktorer, nämligen självskyddet hos en försiktig allmänhet. Det fungerar samtidigt som en buffert mot den kritik som allmänheten ofta har anledning att rikta mot konsumtionsvaruproducenter till följd av otillräckliga stöldskyddsanordningar. Särskild uppmärksamhet ägnas i uppsatsen åt bil- och cykelstölder. I sin sammanfattande slutkommentar anför författaren bl.a. följande. Skadefrekvensen -- i form av stöldbrott eller annan sakskada som omfattas av försäkring -- tenderar att hamna på en betydligt högre nivå än som skulle vara nödvändigt om också andra intressen än bolagens egna fick ligga till grund för premiesättning och utformning av försäkringsvillkor. Försäkringsbolagen fungerar i ett samspel med producenterna på ett sätt som direkt motverkar produktutvecklingen när det gäller skyddsanordningar. Detta samspel gynnar såväl försäkringsbolagen som producenterna. Försäkringsbolagen gynnas genom att skadorna ökar och gör det nödvändigt att försäkra sig, och producenterna gynnas genom att marknaden blir större på grund av att skadat gods måste ersättas eller repareras. Detta medför i första hand för konsumentkollektivet men också för hela samhället olägenheter som inte på ett rimligt sätt motverkas av de kontrollfunktioner som man förlitar sig på. Författarens studie utgör emellertid, betonar han, inte ett angrepp på försäkringsväsendet som sådant. Den aktualiserar emellertid frågan om olika försäkringars ändamålsenlighet.
Remissyttranden
Yttranden över motion 1989/90:N309 (s) har efter remiss avgetts av försäkringsinspektionen, konsumentverket, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Dessutom har Sjöassuradörernas förening yttrat sig. Yttrandena återges i bilaga (s.23f.).
Konsumentverket uttalar att en översyn av försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet kan vara motiverad av de skäl som redovisas i motionen. Försäkringsinspektionen liksom övriga remissinstanser bemöter däremot motionärernas synpunkter. Inspektionen pekar bl.a. på att motionärernas syn på försäkringsverksamheten står i kontrast till en uppfattning som lagstiftaren har låtit komma till uttryck i konsumentförsäkringslagen (1980:38). Detta betonas också av Folksam. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sjöassuradörernas förening uppehåller sig särskilt vid försäkringsbolagens skadeförebyggande verksamhet.
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om pensionsförsäkringspremier
Gällande bestämmelser
I 2 kap. 6 § försäkringsrörelselagen (1982:713) föreskrivs att för livförsäkringar skall -- utom i vissa undantagsfall -- upprättas grunder för bl.a. beräkning av försäkringspremier och premiereserv. Dessa grunder skall, enligt 7 kap. 2 §, avse att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal och att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens art. I 7kap. 3 § sägs att grunderna för beräkning av försäkringspremier och premiereserv skall innehålla antaganden om bl.a. dödlighet och andra riskmått. Dessa antaganden skall väljas så att de kan anses vart för sig betryggande för det slag av försäkringsrörelse som det är fråga om.
Remissyttranden
Remissyttranden över motionerna 1989/90:N232 (fp) och 1989/90:N231 (c) har avgetts av försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Yttrandena återges i bilaga (s.32f.).
Försäkringsinspektionen anför, med hänvisning till skälighetsprincipen, att en sådan premieutjämning som avses i motionerna förutsätter ändrad lagstiftning och att en omläggning av principerna för dödlighetsantagandena måste föregås av en grundlig belysning av förutsättningar och konsekvenser. Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar att den fråga som tas upp i motionerna självklart kan bli föremål för utredning och politisk bedömning; den föreslås komma in i den förestående översynen av försäkringsrörelselagen. Folksam rekommenderar en översyn av skälighetsprincipen.
Pågående utredning, m.m.
En kommitté (Fi 1990:11) för översyn av försäkringsbolagens verksamhet har nyligen tillkallats av statsrådet Erik Åsbrink på grundval av ett regeringsbeslut. I direktiven (dir. 1990:5) anförs bl.a.:
Kommittén skall göra en bedömning av om principen om premie- och kostnadsskälighet även i fortsättningen bör komma till uttryck i försäkringsrörelselagen och trafikförsäkringsförordningen. I ett internationellt perspektiv är det möjligt att regler som med stöd av skälighetsprincipen styr premiesättningen anses strida mot en fri prissättning och fri konkurrens. -- -- --
Kommittén bör pröva om det är möjligt att skapa ett enklare och flexiblare system för grunder inom livförsäkring utan att ge avkall på de väsentliga syften som grunderna tillgodoser. I vilken utsträckning grunder behövs och hur dessa närmare skall utformas får kommittén bedöma bl.a. med hänsyn till övriga soliditetsregler man finner nödvändiga. Detaljbeskrivningar av den art som förekommer i de nuvarande grunderna skall i möjligaste mån elimineras eller begränsas. ------
I en skrivelse till finansdepartementet den 25 april 1990 har jämställdhetsombudsmannen (JÄMO) hemställt att det i samband med översyn av regleringen på försäkringsområdet utreds om det även i fortsättningen bör vara tillåtet låta skillnader i medellivslängd mellan män och kvinnor påverka beräkningen av livförsäkringspremier. Även Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) har i en skrivelse till finansdepartementet den 4 april 1990 hemställt att det utreds om det skall vara tillåtet att göra åtskillnad mellan män och kvinnor i försäkringssammanhang. Denna fråga bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Kommittén är emellertid oförhindrad att allmänt behandla frågor rörande differentiering av riskgrupper inom ett försäkringskollektiv vid beräkning av premier och försäkringstekniska skulder samt fördelning av återbäring.
ITPK-försäkringen och jämställdhetslagen
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Privattjänstemannakartellen (PTK) träffade i december 1989 ett nytt kollektivavtal med vissa ändringar i ITP-planen, vilken avser individuell tjänstepension. En av de väsentligaste ändringarna innebär att fr.o.m. den 1 juli 1990 den del av pensionspremiebeloppet som avser kompletterande ålderspension (ITPK) kan disponeras av den anställde tjänstemannen själv enligt vissa alternativ. Försäkringen kan tecknas i olika, valfria försäkringsbolag.
Försäkringsinspektionen anför i ett cirkulär med ovan angiven rubrik i juni 1990 till vissa försäkringsbolag bl.a. följande:
Premien som den enskilde tjänstemannen kan disponera utgör en procentsats av lönen. Då skilda dödlighetsantaganden för män resp. kvinnor regelmässigt användes av försäkringsbolagen medför detta olika förmåner beroende på om tjänstemannen är man eller kvinna.
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i ärendet hävdat att av 5§ lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet följer att de pensionsförmåner som utges med anledning av det träffade kollektivavtalet skall vara oberoende av om det är fråga om en man eller kvinna.
Försäkringsinspektionen anser att JämO har grund för sin tolkning. Detta innebär att försäkringsbolagens grunder för ITPK måste vara så utformade att antagandena leder till lika förmåner för man och kvinna.
Med hänsyn till försäkringsbolagens behov av tid för omläggning av försäkringarna har inspektionen beslutat tillåta att försäkringsbolagen, oavsett bristande överensstämmelse med jämställdhetslagen, tills vidare fram till utgången av år 1991 använder sig av antaganden som medför olika förmåner för man och kvinna.
Bonussystemet i trafikförsäkring
Remissyttranden över motion 1989/90:N322 (c) har avgetts av dels försäkringsinspektionen, dels Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam (gemensamt). De återges i bilaga (s.35f.).
Kollektiv sakförsäkring
Bakgrund
Näringsutskottet har hösten 1987 i betänkandet NU 1987/88:1 (s.4--29) lämnat utförliga uppgifter till underlag för riksdagens beslut med anledning av motioner rörande kollektiv sakförsäkring som då förelåg. I ett inledande avsnitt redogörs bl.a. för två av fackförbund ingångna avtal om kollektiva hemförsäkringar och för åtgärder som föranletts därav. Ett avsnitt ägnas åt aktuella författningsbestämmelser. Försäkringsverksamhetskommitténs överväganden och förslag i delbetänkandet (SOU 1985:34) Gruppförsäkring redovisas tämligen ingående. Efter en sammanfattning av remissutfallet belyses argumentationen i ämnet ytterligare med referat av vad ett antal remissinstanser har uttalat i vissa särskilda frågor. Ett beslut av regeringen med anledning av betänkandet återges i väsentliga delar. Vidare refereras högsta domstolens dom i ett mål som gällde prövning av föreningsbeslut om kollektiv hemförsäkring samt beslut och uttalanden av konsumentverket, försäkringsinspektionen och näringsfrihetsombudsmannen. Slutligen finns redogörelser för tidigare behandling av motioner i ämnet och för ett antal interpellations- och frågedebatter.
I betänkandet 1989/90:NU1 finns en sammanfattande översikt över det sålunda redovisade materialet. Vidare finns en utförlig redovisning (s.6--12) av uppgifter och synpunkter från försäkringsinspektionen, framförda i en promemoria som överlämnats till finansdepartementet i januari 1989. Försäkringsinspektionen belyste utvecklingen på gruppförsäkringsområdet och diskuterade bl.a. förekomsten av dubbelförsäkring, skälighetsprincipen, former för anslutning till kollektiv försäkring och vissa frågor rörande försäkringsbranschens struktur.
Tidigare behandling
Motioner om kollektiv sakförsäkring behandlades senaste gången hösten 1989 (1989/90:NU1). Utskottet hänvisade därvid till en tidigare redogörelse för behandlingen av liknande motioner och refererade utförligt sina och riksdagens ställningstaganden i ämnet hösten 1987 (NU 1987/88:1) och våren 1988 (NU 1987/88:14). Utskottet avstyrkte de aktuella motionsyrkandena med följande uttalande:
Försäkringsinspektionen säger sig inte ha funnit anledning att frångå sin i princip positiva inställning till att grupplösningar används på sakförsäkringsområdet liksom tidigare på personförsäkringsområdet. Det noteras att en kollektiv hemförsäkring regelmässigt är förmånligare än en vanlig individuell försäkring -- den gäller samtliga personer som är bosatta i samma bostad som gruppmedlemmen, och allt lösöre är försäkrat till sitt fulla värde. Inspektionen anser liksom tidigare att förbudet mot gruppsakförsäkringar med obligatorisk anslutning bör upprätthållas men menar att det för närvarande inte behövs någon lagstiftning för att så skall ske. Den godtar reservationsrättsmetoden som anslutningsform i fall då en gruppföreträdare är avtalspart och svarar för försäkringpremien; härvid förutsätts att gruppmedlemmarna får fullödig information om reservationsmöjligheten. I fråga om skälighetsprincipens tillämpning på de kollektiva sakförsäkringarnas område hänvisar inspektionen i huvudsak till den generella prövning av principens innebörd som statsmakterna kan väntas göra på grundval av försäkringsverksamhetskommitténs förslag. Eventuella negativa konsekvenser av utvecklingen på gruppförsäkringsmarknaden skall uppmärksammas av inspektionen och av näringsfrihetsombudsmannen. Inspektionen förklarar att den avser att fortlöpande följa utvecklingen och vid behov påtala förhållanden som kan stå i strid med grundprinciperna i försäkringsrörelselagen (1982:713).
Försäkringsinspektionens skrivelse har blivit tillgänglig efter det att motionerna väcktes. Den innehåller, som har framgått, väsentliga sakupplysningar samt nyanserade ställningstaganden -- i flera hänseenden preliminära -- i de bedömningsfrågor som utvecklingen på den kollektiva sakförsäkringens område aktualiserar. Utskottet, som ser positivt på att möjligheterna till sakförsäkring i kollektiv form utnyttjas, tar fasta på inspektionens nyss återgivna uttalande om sina fortsatta aktiviteter. Liksom inspektionen vill utskottet vidare hänvisa till den kommande vidare prövningen av försäkringsverksamhetskommitténs förslag. Utskottet vill särskilt understryka att ett förbud mot gruppsakförsäkring med obligatorisk anslutning redan tillämpas utan att vara lagstadgat. Någon framställning till regeringen om lagstiftningsåtgärder eller om särskild översyn av kollektiva hemförsäkringars konsekvenser finner utskottet inte skäl för.
Alla fem motionerna i ämnet avstyrks sålunda.
I en reservation (m, fp, c, mp) påkallades en lagstiftning som skulle innebära att kollektiv sakförsäkring, om inte särskilda skäl talar för undantag, skall vara baserad på individuell anslutning.
Riksdagen följde utskottet.
Interpellationsdebatt
Statsrådet Erik Åsbrink besvarade den 26 oktober 1990 en interpellation (1990/91:1) av Sten Andersson i Malmö. I interpellationen frågades om statsrådet var beredd att medverka till förändringar i lagstiftningen så att den som erbjuds en kollektiv försäkring skall ingå i en sådan endast efter det att ett aktivt godkännande har givits.
Försäkringsinspektionen hade, framhölls det i svaret, i januari 1989 förklarat att försäkringsbolagen inte borde förbjudas att medverka vid försäkringslösningar på konsumentförsäkringsområdet där en gruppföreträdare, t.ex. ett fackförbund, är avtalspart och svarar för försäkringspremien och använder sig av den s.k. reservationsrättsmetoden som anslutningsform. Inspektionen hade emellertid ställt krav på att gruppmedlemmarna skulle få fullödig information om reservationsmöjligheten och att den som reserverade sig inte på annat sätt skulle behöva vara med och betala premien.
Det finns, sade statsrådet, flera skäl för att reservationsrättsmetoden bör godtas. För det första rör det sig om att en organisation fattar beslut om att teckna ett avtal med en utomstående part. Det måste, menade statsrådet, finnas mycket starka skäl för att staten skulle ingripa i den rätt en organisation har att sköta sina angelägenheter. För det andra får merparten av organisationens medlemmar fördelar genom den kollektiva försäkringen; viktigast är att försäkringskostnaderna i nästan samtliga fall blir lägre. På grund av risken för att en del medlemmar skulle bli dubbelförsäkrade ställer försäkringsinspektionen höga krav på information.
Sammanfattningsvis anförde statsrådet att han, med tanke på att försäkringsinspektionen fortlöpande prövar de kollektiva hemförsäkringarna mot bakgrund av sundhetsprincipen, inte ansåg att det för närvarande fanns anledning att vidta några lagstiftningsåtgärder.
Interpellanten hade som ett villkor för att kollektiva hemförsäkringar skulle vara acceptabla angett att försäkringsavtalet skulle baseras på ett anbudsförfarande där alla intresserade försäkringsbolag får vara med och konkurrera. Statsrådet välkomnade ett sådant förfarande men avvisade tanken på en lagstiftning därom. Han sade sig utgå från att försäkringsbolag som kan erbjuda förmånliga villkor på området gör sig hörda.
De människor som omfattas av kollektiv hemförsäkring gör årliga besparingar i storleksordningen 200 milj.kr., uppgav statsrådet under debatten. Systemet medför, tillade han, att många som annars skulle ha saknat försäkringsskydd eller varit underförsäkrade nu får ett fullgott skydd. Till sist deklarerade statsrådet sin tilltro till människors förmåga att fatta kloka beslut, inte minst av omsorg om den egna ekonomin och det egna försäkringsskyddet.
Utskottet
Inledning
Proposition 1990/91:7 om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) avser den bokföringsmässiga värderingen av vissa tillgångar hos livförsäkringsbolag. Utskottet behandlar här också ett antal motioner från allmänna motionstiden. Av dessa syftar en till en utredning av försäkringsväsendets ändamålsenlighet i vissa hänseenden och de övriga antingen direkt eller indirekt till ändring i den nämnda lagen eller i andra bestämmelser om försäkringsrörelse. I tre fall är det nya frågor som har tagits upp. Detta gäller det just nämnda önskemålet om utredning samt dels jämställdhetsaspekter på premiesättningen i pensionsförsäkring, dels tillämpningen av bonussystemet i trafikförsäkring. I övrigt har liknande motionsyrkanden prövats av riksdagen under de senaste åren. De ämnen som sålunda har aktualiserats på nytt är kollektiv sakförsäkring och bestämmelserna om försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolags styrelser.
Ändring i försäkringsrörelselagen
Försäkringsbolag skall enligt 7kap. 1§ försäkringsrörelselagen i sin balansräkning som skulder redovisa värdet av bolagets åtaganden enligt ingångna försäkringsavtal, s.k. försäkringstekniska skulder. I 7 kap. 9§ föreskrivs att ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för livförsäkring skall redovisas i vissa angivna slag av tillgångar. Tidigare i år har införts en bestämmelse om att en viss del av marknadsvärdet av försäkringsbolagens egna fastigheter och tomträtter, under förutsättning att dessa finns registrerade på visst sätt, får utnyttjas för det ändamålet. Denna möjlighet gäller dock inte andra fastigheter än jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheter. I proposition 1990/91:7 föreslås en lagändring som medför att även exempelvis hotell och idrottsanläggningar kommer att omfattas av bestämmelsen. Försäkringsinspektionen skall då i varje särskilt fall fastställa det värde som får redovisas.
Utskottet tillstyrker att försäkringsrörelselagen ändras på angivet sätt. Härvid vill utskottet understryka vad som i propositionen sägs om att det högsta redovisningsbara värdet av fastigheter tillhörande den nu aktuella kategorin i tveksamma fall skall fastställas med stor försiktighet.
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet
Med utgångspunkt i en nyligen redovisad kriminologisk studie diskuteras i motion 1989/90:N309 (s) i vad mån försäkringsverksamhet kan inverka negativt på företags och privatpersoners benägenhet att skydda sig mot brott och olika typer av egendomsskador och på tillverkares omsorg om produktsäkerheten. I den nämnda studien riktas uppmärksamheten framför allt på låsstandardens betydelse för frekvensen av bil- och cykeltillgrepp. Motionärerna nämner också brandskador och vattenskador samt oljeolyckor inom sjöfarten som exempel på följder av eftersatt skydd. Att försäkringsbolag konkurrerar med generösa regler och att producentgrupper försvagar skadeståndsanvarets effekt genom egen försäkringsverksamhet är enligt motionärerna tendenser som motverkar ett tillfredsställande självskydd hos allmänheten och insatser från producenterna för att åstadkomma en rimlig skyddsnivå. Motionärerna vill att riksdagen skall anmoda regeringen att på grundval av deras synpunkter föranstalta om en översyn av icke önskvärda konsekvenser av viss försäkringsverksamhet.
Yttranden över motionen har avgetts till utskottet av försäkringsinspektionen och från försäkringsbranschens sida samt av konsumentverket och Sveriges industriförbund som talesmän för försäkringstagarintressen. Utskottet hänvisar till de utförliga resonemang som finns i flertalet av dessa yttranden, vilka utskottet återger i bilaga (s.23f.). Endast konsumentverkets yttrande, som är kortfattat, utmynnar i en tillstyrkan av motionärernas förslag om utredning. I övriga fall bemöts motionen med kritisk argumentation och kompletterande uppgifter. Såsom inte minst försäkringsinspektionens yttrande visar tycks motionärernas värderingar inte stå i god överensstämmelse med grunderna för konsumentförsäkringslagen (1980:380). Statsmakterna har ansett det angeläget att försäkringsvillkor utformas och tillämpas på sådant sätt att det inte ställs omåttliga krav på skyddsåtgärder och aktsamhet från försäkringstagarnas sida. En viss generositet gentemot dessa förutsätts alltså, vilken kan inverka höjande på kostnadsnivån för olika slags konsumentförsäkringar. Att producenter kan skaffa sig ett försäkringsskydd som täcker avnämares skadeståndskrav är till fördel för konsumenterna, som därigenom får viss garanti för att ett befogat skadestånd kommer att utbetalas även om den ansvarige producenten råkar i obestånd.
Motionärerna berör inte närmare den skadeförebyggande verksamhet som bedrivs av försäkringsbolagen. I remissyttrandena ges en rad exempel på åtgärder inom detta område. Andra förhållanden som också torde bidra till att motverka försäkringsfall är den självrisk som brukar vara förknippad med en sakförsäkring, den olägenhet som den skadelidande drabbas av alldeles oavsett om skadan ekonomiskt sett blir till fullo ersatt och den förlust av goodwill som ett företag måste räkna med om dess produkter ger upphov till skadeståndskrav.
Vad utskottet nu har anfört innebär inte att tankegångarna i motionen och den studie som har inspirerat denna skulle sakna intresse. Samhällsekonomiska, företagsekonomiska och konsumentekonomiska skäl talar enligt utskottets mening för att, såsom försäkringsinspektionen formulerar det, "en fördjupad forskning kommer till stånd som kan klargöra i vad mån olika försäkringslösningar har fått eller kan tänkas få negativa konsekvenser på företagens och allmänhetens benägenhet att vidta åtgärder som kan nedbringa antalet försäkringsfall". Ekonomisk liksom kriminologisk och annan rättsvetenskaplig forskning bör kunna lämna bidrag på detta område. De nämnda tankegångarna torde också böra uppmärksammas av försäkringsinspektionen i dess tillsynsverksamhet. Någon särskild översyn av den art som motionärerna tycks syfta till finner utskottet emellertid inte skäl att förorda. Utskottet avstyrker följaktligen motion 1989/90:N309 (s).
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om pensionsförsäkringspremier
Det har bl.a. i massmedierna väckt uppmärksamhet att försäkringsbolagen i fråga om individuella pensionsförsäkringar och vissa andra livförsäkringar tillämpar högre premier för kvinnor än för män när en viss förmånsnivå är fastställd resp. vid given premienivå sätter förmånsbeloppet lägre för en kvinna än för en man. Detta har sin bakgrund i den skälighetsprincip som anges i försäkringsrörelselagen; de ifrågavarande reglerna har redovisats i det föregående (s.6).
Motsvarande differens får endast övergångsvis förekomma i fråga om kompletterande ålderspensionsförsäkring som grundas på kollektivavtal rörande den s.k. ITP-planen. Såsom också har redovisats har nämligen försäkringsinspektionen accepterat jämställdhetsombudsmannens tolkning att denna försäkring -- i fråga om vilken den anställde tjänstemannen själv får besluta om vissa dispositioner -- skall innebära samma förmånsbelopp oavsett om den försäkrade är kvinna eller man.
Den nämnda skillnaden mellan kvinnors och mäns villkor när det gäller individuell försäkring kritiseras i motionerna 1989/90:N232 (fp) och 1989/90:N321 (c). Denna skillnad kan, sägs det i den förstnämnda motionen, inte vara i enlighet med den jämställdhetspolitik som borde genomsyra hela Sverige. Riksdagen borde därför göra ett uttalande till regeringen om att bristen på jämställdhet i fråga om försäkringspremier bör ge anledning till en översyn av gällande regler. I den senare motionen betecknas samma förhållande såsom uppenbart könsdiskriminerande. Motionärerna vill att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till ändring av försäkringsrörelselagens bestämmelser beträffande skälighetsprincipen.
De bakomliggande förhållandena får ytterligare belysning i de remissyttranden över motionerna som försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam har avgett till utskottet. De båda sistnämnda rekommenderar uttryckligen en utredning rörande skälighetsprincipens tillämpning i sammanhanget.
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i en skrivelse till finansdepartementet i april i år hemställt att det i samband med översyn av regleringen på försäkringsområdet skall utredas om det även i fortsättningen bör vara tillåtet att låta skillnader i medellivslängd mellan män och kvinnor påverka beräkningen av livförsäkringspremier. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har gjort en liknande framställning. I september har regeringen beslutat att en kommitté skall göra en översyn av försäkringsbolagens verksamhet m.m. I direktiven (dir. 1990:56) för denna utredning anges att den av JämO och TCO väckta frågan för närvarande bereds inom regeringskansliet. Kommittén skall emellertid enligt direktiven vara oförhindrad att allmänt behandla frågor rörande differentiering av riskgrupper inom ett försäkringskollektiv vid beräkning av premier och försäkringstekniska skulder samt fördelning av återbäring.
Mot bakgrund av vad här sagts finner utskottet att det inte finns anledning för riksdagen att ta något initiativ på grundval av motionerna 1989/90:N232 (fp) och 1989/90:N321 (c). Dessa avstyrks alltså. Utskottet förutsätter emellertid att resultatet av det nyssnämnda beredningsarbetet inom regeringskansliet kommer att redovisas för riksdagen.
Bonussystemet i trafikförsäkring
Från trafikförsäkringen, som är obligatorisk för motordrivna fordon, betalas bl.a. -- enligt 11§ trafikskadelagen (1975:1410) -- trafikskadeersättning när det till följd av trafik med motorfordon uppkommer annan person- eller sakskada än sådan som drabbar förare eller passagerare i motorfordon resp. ett sådant fordon eller egendom som transporteras med detta. Bestämmelsen är sålunda tillämplig exempelvis när en fotgängare eller en cyklist skadas. Trafikskadeersättningen kan jämkas om den skadade har varit medvållande.
Med stöd av trafikförsäkringsförordningen (1976:359) föreskriver försäkringsinspektionen indelning i riskklasser för trafikförsäkring. I riskklassindelningen ingår bl.a. föreskrifter om bonus och om förutsättningar för intjänande resp. förlust av bonus.
I motion 1989/90:N322 (c) hävdas att en fordonsförare kan gå förlustig bonus till följd av en olycka som han inte själv har varit vållande till men som har medfört trafikskadeersättning från hans försäkring. Enligt de nyssnämnda föreskrifterna skall emellertid, såsom framgår av försäkringsinspektionens yttrande i ämnet (se s.35), rätten till bonus inte påverkas i ett sådant fall som motionären avser.
Utskottet finner således att motionen inte ger anledning till någon åtgärd.
Kollektiv sakförsäkring
Kollektiv hemförsäkring i olika fackförbunds regi började införas år 1982 och har fått betydande utbredning under 1980-talets senare del. De båda första försäkringarna av denna typ var obligatoriska för medlemmarna i resp. fackförbund. Sedan regeringen år 1986 uttalat att den förväntar att försäkringsinspektionen skall ingripa mot obligatoriska kollektiva sakförsäkringar har inga nya avtal om sådana träffats. De kollektiva hemförsäkringar som har kommit till stånd därefter har visserligen gällt alla medlemmar i den avtalsslutande organisationen men har varit förenade med reservationsrätt för dessa.
Det nämnda regeringsbeslutet är ett resultat av försäkringsverksamhetskommitténs förslag i betänkandet (SOU 1985:34) Gruppförsäkring. I övrigt har betänkandet ännu inte slutbehandlats av regeringen. En rad aktioner och uttalanden rörande kollektiv sakförsäkring har emellertid förekommit från olika myndigheters sida, såsom den föregående redogörelsen (s.8f.) visar. Vidare har åtskilliga interpellationer och frågor i ämnet framställts i riksdagen. Ett antal medlemmars klandertalan mot ett fackförbunds beslut om obligatorisk grupphemförsäkring har år 1987 lämnats utan bifall av högsta domstolen.
Försäkringsinspektionen överlämnade i januari 1989 till finansdepartementet en promemoria, vari inspektionen redovisade en särskild undersökning av de olika försäkringsbolagens gruppförsäkringslösningar. Härvid framförde inspektionen synpunkter på några av de frågor som kunde väntas bli föremål för särskild uppmärksamhet när regeringen skulle ta slutlig ställning i gruppförsäkringsfrågan. Inspektionen, som konstaterade att gruppförsäkringsmarknaden var stadd i snabb utveckling, anmälde sin avsikt att fortlöpande följa utvecklingen och vid behov påtala förhållanden som kunde stå i strid med grundprinciperna i försäkringsrörelselagen. I år har inspektionen på nytt inhämtat uppgifter från försäkringsbolagen rörande kollektiva sakförsäkringar. Någon sammanställning av dessa uppgifter föreligger ännu inte.
Utskottet har vid fem tidigare tillfällen behandlat motioner rörande systemet med kollektiv hemförsäkring. Dessa har oftast gått ut på att det skulle föreskrivas i lag att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning. Systemet med reservationsrätt har alltså inte godtagits av motionärerna. Flera andra frågor har också diskuterats i sammanhanget. Risken för att en del hushåll blir dubbelförsäkrade har påtalats. Det har ifrågasatts om inte försäkringsrörelselagens skälighetsprincip kräver en längre gående premiedifferentiering än som förekommer vid kollektiv hemförsäkring. En utbredd användning av kollektiva anordningar på konsumentförsäkringsområdet har befarats kunna försvåra möjligheterna till försäkring på rimliga villkor för personer som inte kan omfattas av en gruppförsäkring. En fråga som likaledes gäller försäkringsmarknadens struktur är huruvida ett av försäkringsbolagen, Folksam, genom sitt samband med fackföreningsrörelsen kan skaffa sig en dominerande ställning på hemförsäkringsmarknaden.
Förespråkarna för kollektiva sakförsäkringar har pekat på en rad olika fördelar med dessa. Administrationen blir enklare och ackvisitionen av nya försäkringstagare kan inskränkas; därigenom sjunker försäkringskostnaderna. Försäkringsskyddet blir mera utbrett, eftersom många gruppmedlemmar tidigare har varit oförsäkrade. Genom att stora organisationer uppträder på försäkringstagarsidan uppnås bättre balans mellan parterna på försäkringsmarknaden. Organisationerna kan främja skadeförebyggande åtgärder. Införandet av kollektiva sakförsäkringar kan stimulera produktutvecklingen även på de individuella försäkringarnas område.
Riksdagen har på näringsutskottets hemställan avslagit alla hittillsvarande motionsyrkanden som har baserats på kritik mot systemet med kollektiv sakförsäkring. Åtgärder i motionärernas anda har begärts i reservationer av moderata samlingspartiets, folkpartiets, centerpartiets och under denna valperiod också miljöpartiet de grönas företrädare i utskottet.
I år föreligger tre motioner rörande kollektiv sakförsäkring. Yrkandena har något olika innebörd.
I motion 1989/90:N298 (fp) föreslås att riksdagen hos regeringen skall begära en utvärdering av de konsekvenser som den kollektiva hemförsäkringen med reservationsrätt har föranlett för konsumenterna och kan komma att få för en framtida sund utveckling av försäkringsväsendet.
Ett uttalande i ämnet av riksdagen till regeringen begärs i motion 1989/90:N350 (m). Det skulle gå ut på att det vore olyckligt om utvecklingen skulle gå därhän att riksdagen skulle se sig tvungen att genom lagstiftning fastställa gränserna för de fackliga organisationernas handlingsfrihet. Till grund för yrkandet ligger en negativ uppfattning om kollektiva hemförsäkringar som blir giltiga för den som inte reserverar sig. Sådana utgör, säger motionärerna, exempel på fackliga åtaganden som kränker de enskilda medlemmarnas integritet och som undergräver dessas och allmänhetens förtroende för de fackliga organisationerna.
Lagstiftning i två olika hänseenden efterlyses i motion 1989/90:N310 (m). För det första skulle föreskrivas att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning. För det andra skulle berörda myndigheter få förstärkta möjligheter att bevaka konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden. Frågan om lagbestämmelser av det sistnämnda slaget behandlar utskottet efter att först ha tagit ställning till de övriga frågor som har nämnts.
Motionärerna har, finner utskottet, inte åberopat några nya förhållanden eller argument som föranleder en ändrad bedömning av dessa frågor. Som tidigare ser utskottet positivt på att möjligheterna till sakförsäkring i kollektiv form utnyttjas. Härigenom kan, såsom nyligen underströks i ett interpellationssvar i riksdagen (se s.10), stora kostnadsfördelar uppnås, samtidigt som antalet oförsäkrade eller underförsäkrade hushåll reduceras. På nytt hänvisar utskottet till att försäkringsinspektionen fortlöpande ägnar uppmärksamhet åt de kollektiva sakförsäkringarnas utformning och konsekvenser och till att regeringens slutliga prövning av försäkringsverksamhetskommitténs förslag i ämnet återstår. Ett faktiskt förbud mot gruppsakförsäkring med obligatorisk anslutning råder redan. Motionärernas förslag om en utvärdering av den kollektiva hemförsäkringens konsekvenser, om lagstiftning rörande formerna för anslutning till sådan försäkring resp. om ett varnande uttalande till de fackliga organisationerna från regeringens sida avstyrks sålunda av utskottet.
Ett andra yrkande i motion 1989/90:N310 (m) går som nämnts ut på att en lagändring skall genomföras som stärker berörda myndigheters möjligheter att bevaka konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden. Motionärernas syfte är uppenbarligen att en organisation som avser att upphandla en kollektiv sakförsäkring skulle vara ålagd att inhämta anbud från olika försäkringsbolag. Konkurrenslagen (1982:729) ger inte grund för ålägganden av detta slag. Den riktar sig mot konkurrensbegränsande åtgärder från näringsidkares sida. Snarare skulle det bli fråga om en särskild föreskrift om hur organisationernas upphandling av de ifrågavarande försäkringstjänsterna skall gå till.
Det kan erinras om att upphandlingsregler för den statliga sektorn finns i upphandlingsförordningen (1986:366) och att statsmakterna har avstått från att reglera den kommunala upphandlingen (se 1989/90:FiU1 s. 5). En lagreglering av den kommunala upphandlingen har emellertid begärts från moderata samlingspartiets och folkpartiets sida. De flesta kommuner och landsting har anslutit sig till upphandlingsregler som Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har rekommenderat.
Liksom motionärerna anser utskottet att det är önskvärt att en organisation som önskar träffa avtal om en kollektiv sakförsäkring skaffar in anbud från olika försäkringsbolag för att i medlemmarnas intresse få ett så bra beslutsunderlag som möjligt. Man bör dock, anser utskottet, kunna räkna med att en sådan ordning iakttas på grundval av demokratiska beslut inom organisationerna utan att staten inskrider med lagstiftning av en typ som inte har ansetts nödvändig för den kommunala sektorns del, trots att denna finansierar sin verksamhet huvudsakligen med skattemedel. Införande av lagregler på detta område för de fackliga organisationerna skulle enligt utskottets mening vara ett från principiell utgångspunkt allvarligt steg, eftersom det skulle stå i strid med hittills vedertagna grundsatser för i vilken mån staten skall begränsa fackliga och andra ideella organisationers självbestämmanderätt.
Utskottet avstyrker sålunda motion 1989/90:N310 (m) i nu aktuell del.
Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens styrelser
Det föreskrivs i 8kap. 1§ försäkringsrörelselagen att i försäkringsaktiebolag som inte uteslutande driver återförsäkring minst en av styrelseledamöterna skall utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse beaktas. En sådan ledamot skall enligt bestämmelse, som skall vara intagen i bolagsordningen, utses av försäkringstagarna eller av någon intressegrupp som har anknytning till dem eller förordnas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer (dvs. försäkringsinspektionen). Alla de angivna metoderna utnyttjas. I flera fall utses vissa ledamöter av någon organisation. I ett fåtal fall förrättas val genom särskilda elektorer. I de allra flesta försäkringsaktiebolagen finns en eller flera styrelseledamöter som har utsetts av regeringen eller försäkringsinspektionen. Bland dessa är ett antal riksdagsledamöter från olika partier (s, m, fp, c).
Bestämmelsen om försäkringstagarrepresentation i försäkringsaktiebolagens styrelser tillkom år 1950 och har gällt sedan år 1952. Om dess införande rådde politisk enighet. År 1952 togs ämnet upp i konstitutionsutskottets granskningsverksamhet och i en interpellationsdebatt, såsom näringsutskottet redovisade förra året (1988/89:NU24 s.8). Därefter har det inte varit aktuellt i riksdagen förrän år 1989, då riksdagen avslog en motion om att "systemet med statliga styrelserepresentanter i ------ försäkringsbolag" skulle avskaffas. En lagändring i motionens anda påyrkades i en reservation (m, fp).
Samma yrkande som det just citerade framställs nu i motion 1989/90:N220 (fp). Det allmännas kontroll bör, uttalar motionärerna, utövas av tillsynsmyndigheten, inte genom att statens representanter är med då affärsutveckling, strategier och interna affärsangelägenheter diskuteras och beslutas.
Utskottet vill i anslutning till vad som här har sagts framhålla att de styrelseledamöter som nu avses har en annan position än de offentliga ledamöterna i affärsbankernas styrelser, vilkas roll behandlas i samma motion (se 1990/91:NU2). Dessutom gäller, såsom har framgått, att möjligheten för regeringen eller försäkringsinspektionen att utse försäkringstagarrepresentant i ett försäkringsaktiebolags styrelse är subsidiär. Ett bolag som vill undgå att få en på detta sätt förordnad styrelseledamot torde i regel kunna åstadkomma att representation för försäkringstagarna utses enligt någon av de övriga metoder som försäkringsrörelselagen anvisar. Motionärerna har inte riktat någon invändning mot försäkringstagarrepresentationen som sådan.
Mot den bakgrund som nu har angetts synes motionärernas kritik mot förekomsten av "statliga styrelserepresentanter" ogrundad. Motion 1989/90:N220 (fp) avstyrks i berörd del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändring i försäkringsrörelselagen att riksdagen antar det i proposition 1990/91:7 framlagda förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen,
2. beträffande konsekvenser av viss försäkringsverksamhet att utskottet avslår motion 1989/90:N309,
3. beträffande jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om pensionsförsäkringspremier att riksdagen avslår motionerna 1989/90:N232 och 1989/90:N321,
4. beträffande bonussystemet i trafikförsäkring att riksdagen avslår motion 1989/90:N322,
5. beträffande viss lagstiftning om kollektiv sakförsäkring att riksdagen avslår motion 1989/90:N298, motion 1989/90:N310 yrkande 1 och motion 1989/90:N350, res. 1 (m, fp, c, mp)
6. beträffande upphandling av kollektiv sakförsäkring att riksdagen avslår motion 1989/90:N310 yrkande 2, res. 2 (m, fp, c)
7. beträffande försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens styrelser att riksdagen avslår motion 1989/90:N220 yrkande 4 i ifrågavarande del. res. 3 (m, fp)
Stockholm den 15 november 1990
På näringsutskottets vägnar
Hadar Cars
Närvarande: Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s), Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Reynoldh Furustrand (s), Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s), Sven-Åke Nygårds (s), Karin Falkmer (m), Kjell Ericsson (c) och Björn Kaaling (s).
Reservationer
1. Viss lagstiftning om kollektiv sakförsäkring (mom.5)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gudrun Norberg (fp), Lars Norberg (mp), Karin Falkmer (m) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.16 som börjar med "Motionärerna har" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
Invändningarna mot den form av grupphemförsäkring som diskussionen om kollektiv sakförsäkring i huvudsak handlar om kvarstår med oförändrad styrka. De fackliga organisationerna kränker sina medlemmars integritet genom att upphandla försäkringar som medlemmarna blir bundna av därest de inte särskilt reserverar sig häremot. Ett utbrett bruk av detta slags kollektiva sakförsäkringar kan komma att leda till vittgående strukturförändringar inom försäkringsbranschen. För personer som inte ingår i de kollektiv som kan avtala om gruppförsäkringar kan det i framtiden blir svårt att få erforderligt försäkringsskydd till rimlig kostnad. Den solidaritetstanke som hittills har präglat försäkringsväsendet blir sålunda åsidosatt. En utveckling är nu i gång som det kan visa sig omöjligt att vända.
Från bl.a. de fackliga organisationernas sida har det hävdats att en lagstiftning som slår vakt om kravet på att gruppförsäkringar skall grundas på individuell anslutning skulle innebära intrång i föreningsrätten. Utskottet står främmande för detta synsätt. Staten måste ha möjlighet att skydda individerna mot kollektiva beslut som i onödan begränsar deras valfrihet. Vad det gäller är endast att förhindra att vissa organisationer medverkar till skadliga förändringar inom försäkringsväsendet. Frågan om en allmän föreningsrättslig lagstiftning får prövas i annat sammanhang.
Av det sagda följer att utskottet anser det angeläget att regeringen med det snaraste tar slutlig ställning till försäkringsverksamhetskommitténs betänkande om gruppförsäkring och därvid låter de synpunkter som har framförts av reservanterna i kommittén bli vägledande. Riksdagen bör sålunda få förslag till en lagstiftning som innebär att kollektiv sakförsäkring, om inte särskilda skäl talar för undantag, skall vara baserad på individuell anslutning.
Utskottet tillstyrker sålunda motion 1989/90:N310 (m) i nu aktuell del. Genom den begäran om förslag till lagstiftning som utskottet förordar blir motion 1989/90:N350 (m) i sak tillgodosedd. Försäkringsinspektionen har som nämnts förklarat att den fortsätter att bevaka utvecklingen på gruppförsäkringsmarknaden. Utskottet förutsätter att detta arbete fullföljs. Någon begäran till regeringen om en särskild ytterligare översyn av vissa kollektiva hemförsäkringars konsekvenser, såsom föreslås i motion 1989/90:N298 (fp), finner utskottet därför inte erforderlig. Det egentliga syftet med denna motion tillgodoses om riksdagen uttalar sig för en sådan lagstiftning som utskottet har angett som önskvärd.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande viss lagstiftning om kollektiv sakförsäkring att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N310 och med anledning av motion 1989/90:N298 och motion 1989/90:N350 yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Upphandling av kollektiv sakförsäkring (mom.6)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gudrun Norberg (fp), Karin Falkmer (m) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.17 som börjar med "Liksom motionärerna" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
För att kollektiva sakförsäkringar som tecknas av fackliga eller andra stora organisationer i en omfattning som ansenligt kan påverka försäkringsbranschens sunda utveckling över huvud taget skall kunna godtas är det enligt utskottets mening ett oavvisligt krav att den avtalsslutande organisationen har inhämtat anbud från flera konkurrerande försäkringsbolag. För närvarande torde i stor utsträckning gälla att endast Folksam, som står den fackliga rörelsen nära, får tillfälle att lämna offert. Detta är till nackdel för de organisationsmedlemmar som försäkringen är avsedd för och kan också komma att snedvrida strukturen på försäkringsmarknaden. En lagstiftning som på angivet sätt reglerar tillkomsten av avtal rörande kollektiv sakförsäkring skulle passa väl in i det system för tillsyn över försäkringsväsendet som redan tillämpas. Den borde inte rimligen kunna betraktas som ett förebud om statliga ingripanden på områden som tillhör de fackliga organisationernas egentliga verksamhetssfär.
Utskottet ställer sig alltså bakom det nu aktuella yrkandet i motion 1989/90:N310 (m).
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande upphandling av kollektiv sakförsäkring att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N310 yrkande2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser (mom.7)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gudrun Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.18 som börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Den redovisade ordningen, enligt vilken staten i många fall utser styrelseledamöter i försäkringsaktiebolag under föregivande av att de skall representera försäkringstagarna, ger anledning till vägande principiella invändningar. Personer som har fått sitt mandat på detta sätt kan svårligen uppfattas annat än såsom av staten tillsatta kontrollanter. Tillsynen över försäkringsväsendet bör emellertid, såsom betonas i motion 1989/90:N220 (fp), på reguljärt sätt bedrivas av försäkringsinspektionen. Det nuvarande systemet bör således ändras, så att samtliga försäkringstagarrepresentanter i styrelserna utses av försäkringstagarna själva. Riksdagen bör uppmana regeringen att framlägga förslag till ny utformning av den berörda bestämmelsen i försäkringsrörelselagen i enlighet med vad nu sagts.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N220 yrkande4 i ifrågavarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om pensionsförsäkringspremier (mom.3)
Per Westerberg, Nic Grönvall och Karin Falkmer (alla m) anför:
Den skillnad mellan premier för kvinnliga och premier för manliga försäkringstagare som påtalas i motionerna 1989/90:N232 (fp) och 1989/90:N321 (c) är, som betonas i de sakkunniga instansernas remissyttranden, betingad av den skälighetsprincip som anges i försäkringsrörelselagen. Grunderna för beräkning av livförsäkringspremier skall innehålla antaganden om dödlighet och andra riskmått. Vi anser det inte rimligt att åberopa jämlikhetssynpunkter gentemot det beräkningssätt som är föreskrivet. Om den sakligt motiverade premiedifferentieringen upphör kan en konsekvens bli att de kategorier som får relativt sett höjda premier i stor utsträckning flyttar sina försäkringar utomlands.
Remissyttranden Bilaga
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet
Försäkringsinspektionen
Sammanfattning
Försäkringsinspektionen ställer sig avvisande till förslaget om en översyn av vissa försäkringars ändamålsenlighet. Inspektionen delar motionärernas principiella uppfattning att försäkringsvillkoren inte bör få utformas så och försäkringsverksamheten i övrigt bedrivas på ett sådant sätt att det motverkar utvecklingen mot "en allmänt sänkt risknivå på olika områden". Inspektionen ansluter sig vidare till tanken att en fördjupad forskning kommer till stånd som kan klargöra i vad mån olika försäkringslösningar har fått eller kan tänkas få negativa konsekvenser på företagens och allmänhetens benägenhet att vidta åtgärder som kan nedbringa antalet försäkringsfall. -- -- --
Försäkring och sänkt risknivå
Motionärerna synes göra gällande att utvecklingen mot "en allmänt sänkt risknivå" hämmas av försäkringsbolagens krav på lönsamhet. I motionen utvecklas dock denna teori inte närmare. Inspektionen kan för sin del inte se att den är hållbar.
Den motsättning som motionärerna ser emellan försäkring och sänkt risknivå har enligt inspektionen sin grund i ett annat förhållande, som ter sig mera problematiskt. Som exempel på omständigheter som motverkar en sänkning av "den allmänna risknivån" nämns att försäkringsersättning utgår även för inbrott i bilar som bara uppfyller lågt ställda låskrav, liksom för vattenskador från diskmaskiner utan skyddsanordningar. Ett annat exempel från konsumentförsäkringsområdet gäller den kommande produktansvarslagstiftningen. Kritik riktas således mot det förhållandet att, som motionen får förstås, den näringsidkare som kan komma att drabbas av anspråk p g a produktansvar genom försäkring i praktiken skall kunna flytta det ekonomiska ansvaret från sig själv till ett försäkringsbolag.
För att komma till rätta med problemet anser motionärerna att den av dem berörda försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet bör överses. Det är emellertid oklart vad översynen skall leda till. Inspektionen tolkar dock syftet så att olika myndigheter skall kunna uppställa normer som måste vara uppfyllda för att ett föremål skall vara försäkringsbart eller för att försäkringsersättning skall kunna utgå om föremålet skadas eller förstörs.
Inspektionen kan konstatera att den syn på försäkringsverksamheten som kommer till uttryck i motionen står i klar kontrast till den uppfattning som lagstiftare och tillämpande organ, särskilt under senare år, har anlagt, nämligen hänsyn till konsument- eller försäkringstagarintresset. Detta ha således påverkat utformningen av konsumentförsäkringslagen (1980:38, KFL) och kommer där bl.a. till uttryck i de begränsningar som görs i ett försäkringsbolags möjligheter att i olika fall av vårdslöshet m.m. från en försäkringstagares sida sätta ned försäkringsersättningen (se 30--34§§). Omsorgen om försäkringstagarna har också varit vägledande när försäkringsinspektionen haft anledning att ta ställning i frågor bl.a. om nedsättningsreglernas tillämpning och om utformningen av avtalsvillkor (det bör således påpekas att det ankommer på försäkringsinspektionen -- och inte, som sägs i motionen, konsumentverket -- att granska försäkringsbolagens villkor, se 2§ lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och 19 kap 6§ försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL). Hänsyn till konsumentintresset spelade också en betydelsefull roll för försäkringsrättskommittén vid dess utformning av det förslag till ny lagstiftning på skadeförsäkringsområdet (betänkande SOU 1989:88 Skadeförsäkringslag) som nu övervägs inom regeringskansliet. Med anledning av vad som i motionen uttalas om försäkring och produktansvar vill inspektionen vidare betona att det också här är konsumentskyddsintresset -- nämligen omsorgen om den person som blir skadad av en farlig produkt -- som gör att inspektionen för sin del anser att det är värdefullt om produktansvarets reella infriande säkerställs genom en försäkringslösning. Inspektionen har närmare utvecklat sin uppfattning i remissyttrande över departementspromemorian (Ds 1989:79) Produktskadelag ------.
I motionen görs vidare gällande att försäkringsverksamhetskommittén (FVK), som behandlade frågan om "försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet", ansåg att denna fråga "kunde överlämnas till marknaden". Inspektionen finner i denna del anledning att göra följande kommentar.
Försäkringsrättskommitténs (FRK) majoritet föreslog i betänkandet (SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag att det i FRL skulle införas en bestämmelse som uttalade att försäkringsvillkoren inte bara skulle var skäliga utan även "i övrigt motsvara försäkringstagares och försäkringshavares intresse av en ändamålsenlig försäkring". Redan av den föreslagna lagtexten framgår att villkorens ändamålsenlighet skulle bedömas med utgångspunkt inte i något mer eller mindre tydligt definierat allmänintresse utan i försäkringstagarnas intresse (se även a. bet. s 31, 168 ff och 260 ff).
Förslaget fördes inte vidare av departementschefen i den proposition vari ett förslag lades fram till en konsumentförsäkringslag. Departementschefen förklarade sig tveksam till en myndighetskontroll av försäkringars ändamålsenlighet bl a därför att en sådan kunde hämma konkurrensen och produktutvecklingen. Han ansåg dock att frågan borde övervägas vidare av FVK (prop. 1979/80:9 s 25 och 90 ff). Samtidigt uttalade han att inspektionens granskning av försäkringsvillkor inte behövde begränsa sig till att avse villkorens skälighet. Granskningen borde kunna sträcka sig något längre och rikta sig mot villkor som, fastän de inte kan betraktas som direkt oskäliga, likväl i sitt sammanhang framstår som mindre lämpliga. Han tillade att det sagda inte hindrade att olika försäkringars ändamålsenlighet diskuterades i överläggningar mellan försäkringsbranschen och de myndigheter som har att tillvarata konsumenternas intressen (a. prop. s 92). FVK, som behandlade frågan i betänkandet (SOU 1968:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten, uttalade sig i linje med vad departementschefen anfört och avvisade alltså tanken på en längre gående "ändamålsenlighetsgranskning" än som redan delvis är möjlig inom ramen för den på försäkringsområdet gällande principen om villkorsskälighet. Kommittén uttalade således att "det har för övrigt inte heller framkommit något som tyder på att den påverkan från samhällets sida som är önskvärd inte kan ske redan idag med tillämpning av skälighetsprincipen i dess nuvarande form" (s. 226).
Av det anförda torde framgå att FVK inte ansåg att "frågan om försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet kunde överlämnas till marknaden". Det skall samtidigt tilläggas att inte heller FVK gjorde sina uttalanden utifrån en bedömning som inrymde hänsynstaganden av det slag som anförs i motionen (se senast a. bet. s. 225 ff).
Försäkringsinspektionen anslöt sig i sitt remissyttrande över betänkandet till FVK:s bedömning. Inspektionen anser inte att det idag finns skäl till en ändrad syn.
Emellertid synes motionärerna -- trots hänvisningen till KFL -- syfta på ett ändamålsenlighetsbegrepp av delvis annat slag än som diskuterades i samband med tillkomsten av KFL och av FVK. För FRK och FVK, liksom för departementschefen i 1979/80 års lagstiftningsärende, stod därvid hänsynen till de enskilda försäkringstagarna i förgrunden. I motionen aktualiseras däremot en annan aspekt, nämligen den motsättning som kan finnas mellan försäkringstagarnas intresse av försäkringstäckning, å ena sidan, och risken för att en långtgående, generös sådan täckning kan leda till att företag och konsumenter underlåter att vidta skadeförebyggande åtgärder som minskar "den allmänna risknivån".
Den tanke som genomsyrar motionen synes vara att olika försäkringslösningar, liksom enskilda försäkringsvillkor, har en styrande effekt på producenternas och försäkringstagarnas handlande. Tillspetsat skulle denna kunna uttryckas så att ju större krav på aktsamhet (inbegripet att försäkrad egendom uppfyller högt ställda säkerhetskrav) som ställs på försäkringstagaren i olika hänseenden för att han skall kunna få ersättning ur försäkring, desto mera aktsamt handlar han. Inspektionen håller också för sannolikt att det finns ett samband mellan handlande och aktsamhetskrav.
Inspektionen anser även att rimliga aktsamhetskrav -- i vid mening -- bör ställas på försäkringstagarna. Försäkringsvillkoren bör inte få utformas så och försäkringsverksamheten i övrigt bedrivas på ett sådant sätt att det motverkar utvecklingen mot "en allmänt sänkt risknivå på olika områden". I detta ligger att det även många gånger kan vara befogat att försäkringsbolagen uppställer krav på att försäkringstagarna vidtar skadeförebyggande åtgärder för att få ersättning ur försäkringen. Det ligger ju nämligen i försäkringstagarkollektivets intresse att antalet försäkringsfall hålls på en låg nivå så att försäkringspremierna blir rimliga. Krav på förebyggande åtgärder uppställs också i stor utsträckning i praktiken. Och det kan tilläggas att försäkringsinspektionen inom ramen för sin tillsynsverksamhet redan i dag har möjlighet att påverka utformningen av sådana krav. Inspektionen vill betona att det från sociala och ekonomiska ingångspunkter samtidigt är viktigt att sådana krav inte ställs alltför högt och att ersättning inom i varje fall konsumentförsäkringen (ibland dock endast begränsad) bör kunna utgå även i vissa fall då kraven i fråga inte har efterlevts.
Mot bakgrund av vad som har sagts nu anser inspektionen inte att det för närvarande finns anledning att göra en översyn av det slag som motionärerna efterlyser. Inspektionen avvisar vidare förslaget (om inspektionens tolkning av motionen är riktig) att innehållet i försäkringsavtalet i viss mån skulle fastställas tvingande genom normgivande myndigheters beslut.
Fördjupad forskning m.m.
Däremot ansluter sig inspektionen till tanken att en fördjupad forskning kommer till stånd som kan klargöra i vad mån olika försäkringslösningar har fått eller kan tänkas få negativa konsekvenser på företagarnas och allmänhetens benägenhet att vidta åtgärder som kan nedbringa antalet försäkringsfall. ------
En forskning av angivet slag skulle ge visst underlag för det arbete som pågår på olika håll i syfte att fastlägga normer för utformningen av olika produkter i säkerhetshänseende. Inspektionen delar uppfattningen att det är viktigt att det vidtas åtgärder som ökar tillverkarnas benägenhet att skapa säkrare produkter. En bättre väg att åstadkomma detta än genom att öka risktagandet för de enskilda försäkringstagarna är att myndigheter och olika organisationer tillsammans med tillverkarna fastlägger normer för produkters utformning i säkerhetshänseende. Inspektionen vill också peka på det stöd för utvecklingen mot säkrare produkter som den nyligen införda produktsäkerhetslagen (1988:1604) utgör. Även en produktskadelag torde -- alldeles oavsett om den i praktiken kombineras med olika försäkringslösningar -- bidra till en sådan utveckling.
Konsumentverket
Konsumentverket har inom försäkringsområdet, utöver tillsyn med stöd av marknadsföringslagen, även tillsyn över att försäkringsbolagen ger konsumenter den information som är föreskriven i konsumentförsäkringslagen (1980:38). Informationskraven i den senare lagen har preciserats närmare i verkets riktlinjer KOVFS 1981:3. Konsumentverket har däremot inte någon tillsyn över de villkor försäkringsbolagen tillämpar gentemot konsumenter eftersom lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden inte gäller verksamhet som står under tillsyn av försäkringsinspektionen. Verket har dock vissa möjligheter att påverka bolagens villkor och produktutformning genom det informella samrådsorgan som Konsumentverket bildat på försäkringsområdet, Försäkringsforum. I samrådsorganet är förutom verket och Försäkringsinspektionen de större försäkringsbolagen representerade.
I motionen anförs bl.a. att en översyn bör göras av försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet. Konsumentverket anser att en sådan översyn kan vara motiverad av de skäl som redovisas i motionen, t.ex. i syfte att undersöka om försäkringsverksamheten leder till sämre eller farliga konsumentprodukter. Verket vill dock framhålla att de åtgärder försäkringsbolagen vidtagit i många fall lett till produktförbättringar för konsumenterna. Ett exempel på detta är den höjning av den särskilda självrisken vid läckage genom diskmaskin som bolagen genomfört. Den gällande lagstiftningen ger också försäkringsbolagen vissa möjligheter att sätta ned skadeersättningen om försäkringstagaren varit oaktsam, t.ex. genom att inte vidta rimliga skadeförebyggande åtgärder. I allvarligare fall av oaktsamhet kan det också bli fråga om villkorsändring eller uppsägning av försäkringen.
Konsumentverket anser att det vore av värde att få de sociala och ekonomiska konsekvenserna för konsumenterna av försäkringsverksamheten ytterligare belysta ------.
Sveriges industriförbund
Allmänna synpunkter
Förbundet, som behandlar de avsnitt i motionen som rör industrin, vill inledningsvis påpeka att motionsförfattarna synes ha grovt missuppfattat försäkringars roll och betydelse i företagens riskhantering.
I svenska företag drivs sedan lång tid ett intensivt arbete för att analysera, eliminera, reducera samt i sista hand finansiera de risker som är förenade med verksamheten, s.k. risk management (RM).
I detta arbete kommer de skadeförebyggande åtgärderna i första rummet. Detta av den enkla anledningen att det nästan undantagslöst är mer lönsamt att förebygga en skada än att i efterhand försöka reparera den. Även när det finns ett i princip heltäckande försäkringsskydd kommer en skadehändelse att få effekter som negativt påverkar företagets verksamhet. Det är fråga om försämring av marknadsposition, försämrat leveransförtroende, administrativt merarbete och liknande faktorer som inte ersätts av försäkring. Försäkringar kan således fungera endast som ett komplement till skadeförebyggande åtgärder och aldrig som ett alternativ till sådana.
Även vid skador som drabbar utomstående (bl.a. produktskador) inträder effekter som, oberoende av försäkringsskydd, drabbar företaget negativt. En aldrig så omfattande ansvarsförsäkring kan t.ex. inte ersätta företaget för den förlust av goodwill som oundvikligen följer på förekomsten av produktskador. Vidare måste man på detta område beakta att premierna ofta påverkas av skadeutfallet för det enskilda företaget (s k experience rating) och att många skador faller inom företagens självrisker. Det finns således mycket starka incitament för företagen att oberoende av ansvarsförsäkring arbeta med skadeförebyggande åtgärder.
När det gäller risker förenade med produktanvändning synes motionsförfattarna helt ha förbigått det mycket omfattande regelverk som vid sidan av skadeståndsreglerna syftar till att förebygga skador. Bland annat finns det sedan den 1 juli 1989 en allmän produktsäkerhetslag som har till syfte att "motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom" och som innehåller långtgående regler för att höja produktsäkerheten. För särskilt farliga produkter finns vidare olika regleringar om förhandsprövning, certifiering, registrering m.m. Som exempel på sistnämnda typ av regler kan nämnas bestämmelserna om förhandsprövning och/eller registrering av elektrisk materiel. Den lagen har också sin betoning på skadeförebyggande åtgärder.
De alternativa regleringar som motionsförfattarna synes åsyfta i avsnittet om produktansvar och produktsäkerhet är således redan verklighet.
Svenska försäkringsbolags riksförbund
Motionärerna har som ett slags rubrik för motionen citerat forskaren Leif Lenke som skall ha angivit att ett budskap från försäkringsbolagen skulle vara: "i stället för att vidta ytterligare skyddsåtgärder mot exempelvis brott kan du försäkra dig hos oss". Med denna bakgrund har motionärerna som sin uppfattning uttalat bl.a. att "försäkringsbolagen tenderar ------ att konkurrera med generösare regler och lägre krav på skyddsåtgärder, vilket systematiskt motverkar ett ökat självskydd hos allmänheten och en rimligare skyddsnivå från producenternas sida". Vidare påstås det att den enda vetenskapliga verksamhet som berör försäkringsverksamheten är institutionen för försäkringsrätt vid den juridiska fakulteten.
För att beröra det sistnämnda påståendet först kan nämnas några få exempel på forskning som berör försäkringsverksamheten inom bl a det skadeförebyggande området. Styrelsen för Svensk brandforskning initierar forskning på brandskyddsområdet, inte minst för industribrandskydd, i en verksamhet som drivs med försäkringsbranschen som en av de större bidragsgivarna. Ett projekt pågår i samarbete mellan Trafiksäkerhetsverket och försäkringsbranschen i syfte att ta fram bättre billås. I samarbete med Golvbranschen har sedan flera år bedrivits forskning/utbildning för att komma fram till bättre våtrumsinstallationer för motverkande av vattenskador. Utöver professuren i försäkringsrätt finns även en professur vid Stockholms universitet i försäkringsmatematik och matematisk statistik.
Ett annat område som förtjänar nämnas i detta sammanhang är ett omfattande arbete som bedrivs av försäkringsbolagen genom Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag. Härmed åsyftas i detta sammanhang den verksamhet som bedrivs med att utarbeta normer, vilkas uppfyllande är krav för att över huvud taget få teckna försäkring. Normerna avser larm, lås, sprinkler och andra släckmedel. Dessa normer åberopas även i statliga författningar. Vidare förekommer besiktning av köpcentra, där försäkring ej meddelas om vissa larminstallationer och andra säkerhetsåtgärder inte vidtagits. Normerna gäller också privatpersoner som vill försäkra höga lösörevärden. Besiktning förekommer också inom villaområdet.
Det finns ingen konflikt mellan åtgärder för att uppnå "sänkt risknivå" och "försäkringsbolagens krav på företagsekonomisk lönsamhet". Motionärerna anser att försäkringsbolagen tenderar att "konkurrera med generösare regler och lägre krav på skyddsåtgärder". De förbiser då att generösare skadeersättningar ger en press uppåt på premienivån och att premierna är det kanske främsta konkurrensmedlet i skadeförsäkring.
Det är fel att, som motionärerna, säga att försäkringsbolagen "systematiskt motverkar ett ökat självskydd hos allmänheten och en rimligare skyddsnivå från producenternas sida". Det är visserligen riktigt att konsumenten idag i vissa situationer har lättare att få försäkringsersättning än tidigare var fallet. Det är emellertid en följd av konsumentförsäkringslagen, vilken just var avsedd att ge ett större hänsynstagande till konsumenter i ersättningsfrågor. Det finns med andra ord begränsningar i möjligheten att lägga ansvaret på försäkringstagarna och därigenom påverka skadefrekvensen. Lika fullt kommer naturligtvis sådana aktiviteter som inledningsvis exemplifierats att fortsätta. Det måste dock framhållas att försäkringsbolagen för att hålla premierna för skadeförsäkring på en rimlig nivå tvingats höja självriskerna. Detta har naturligtvis också en avsevärd betydelse för försäkringstagarnas strävan att begränsa skadefrekvensen.
Riksförbundet kan heller inte underlåta att påpeka att det, i motsats till den kritik som riktas mot branschen från motionärerna, ofta påstås att försäkringsbolagen lämnar försäkringstagaren "i sticket", när en skadehändelse -- helt i enlighet med lag och villkor -- inte omfattas av en försäkring.
Motionärerna tar också upp det pågående arbetet med produktansvarslagstiftningen och synes göra gällande att företagens möjligheter att försäkra sitt produktansvar gör att de inte skulle ha tillräckliga incitament att vidta skadeförebyggande åtgärder. Inte heller detta är riktigt. Redan enligt gällande rätt har företagen ett mycket strängt ansvar för produktskador, vilket gör att de har all anledning att uppmärksamma säkerhetsfrågorna. Det nya i det aktuella lagförslaget är att det införs ett ansvar för utvecklingsskador, dvs skador som över huvud taget inte kan förutses och vars uppkomst och frekvens man därför inte har någon som helst möjlighet att påverka. Beträffande ansvaret för andra skador måste det framhållas dels att premierna ofta påverkas av skadeutvecklingen för det enskilda företagets produkter (sk experience rating), dels att självriskerna ofta är mycket höga. Härtill kommer att företagen redan av omtanke om sin goodwill har en mycket stark strävan att hålla skadefrekvensen nere.
Alltmera tillkommer ytterligare en faktor som inverkar på försäkringsskyddets utformning. Det är den allt intensivare internationella konkurrensen som redan spelar och kommer att än mer spela en roll också för svensk försäkring. Denna konkurrens påverkar såväl försäkringsskyddets omfattning som premierna. Inte minst dessa förhållanden ger en mycket svåröverskådlig bild av den framtida utvecklingen och torde komma att kräva snabba och flexibla lösningar av ständigt uppkommande nya problem. Det är knappast troligt att en utredning skulle kunna fånga in dessa problem annat än möjligen som en ögonblicksbild. Riksförbundet är därför benäget att instämma i försäkringsverksamhetskommitténs uppfattning att denna typ av frågor bäst finner sin lösning på marknaden.
Sjöassuradörernas förening
Sjöassuradörernas Förening, som är en branschorganisation för svenska försäkringsbolag som bedriver sjö- och transportförsäkringsverksamhet, har sedan många år tillbaka bedrivit en aktiv skadeförebyggande verksamhet. Detta sker genom förebyggande åtgärder i bl.a. Göteborgs Hamn men även i andra hamnar på väst- och sydkusten samt genom en aktiv rådgivning och utbildningsverksamhet.
För föreningens medlemsbolag är den skadeförebyggande verksamheten av utomordentligt stor betydelse. Genom i stort sett dagliga besök av föreningens besiktningsorganisation i Göteborg i olika hamnar skapas ett kontaktnät mellan försäkringsbolag och hamnens olika yrkeskategorier som är unikt. Samverkan sker även genom speciellt inrättade grupper med företrädare för bl.a. speditionsföretag, hamn, polis, tull m.fl. yrkeskategorier. Syftet med dessa grupper är bl.a. att söka nedbringa stölder och svinn inom terminal- och hamnområden. Dessa grupper, som både verkar i Göteborg och Stockholm, har vid flertalet tillfällen aktivt deltagit i avslöjanden av bl.a. stöldligor. Dessa grupper är förebild för motsvarande sammanslutningar i våra nordiska grannländer.
Sjöassuradörernas Förening deltar vidare aktivt i anordnandet av och deltagandet i kurser, seminarier och andra utbildningsaktiviteter för olika yrkeskategorier som kommer i kontakt med all form av godshantering. Ett mycket nära samarbete äger vidare rum med medlemsföretagens skadereglerare i dessa frågor och även här föreligger ett mycket väl fungerande kontaktnät. Den skadeförebyggande verksamheten samt godsvård och arbetet i övrigt för att förhindra svinn och stölder är en självklarhet för de till Sjöassuradörernas Förening anslutna medlemsbolagen. Ett ytterligare exempel på den vikt som föreningens medlemsbolag fäster vid skadeförebyggande verksamhet är det aktiva deltagandet i olika forskningsprojekt på detta område.
Det i det andra stycket i motionen återgivna citatet "i stället för att vidta ytterligare skyddsåtgärder mot exempelvis brott kan du försäkra dig hos oss" är ett påstående som inom sjöförsäkringens område och enligt föreningens uppfattning är helt ogrundat. Det är således helt felaktigt att påstå att "Denna aspekt på försäkringsverksamheten har hittills förbisetts." Det är en självklarhet att det ligger i den enskilde försäkringsgivarens intresse att inte gå in i risker som kan anses som dåliga. Det är näst intill omöjligt att bedriva försäkringsrörelse om innehållet i påståendet vore sant. Många exempel finns på vad försäkringsbolag i Sverige gjort och fortfarande aktivt gör för att förhindra brott. Som ett exempel kan anföras det aktiva arbetet att framta effektiva lås och sigill för containrar.
Motionärerna tar vidare upp problematiken inom den internationella sjöfarten. På detta område har säkerhetsfrågorna både avseende de ombordanställda och passagerarnas situation starkt fokuserats i massmedia under den senaste tiden. Det är ett faktum att många olyckor av olika slag där både personal, passagerare och materiell egendom blivit utsatt har existerat så länge sjöfart funnits. Riskkoncentrationen har dock under senare år ökat i takt med tonnagets tillväxt och den allt[mer] ökande internationella handeln.
Sverige ligger internationellt sett långt framme vad gäller säkerhetsmedvetande ombord. Både internationella konventioner och svensk lagstiftning ställer stora krav på redaren och fartygsoperatören. Kontrollerna från det svenska sjöfartsverket och fartygsinspektionen är långtgående och omfattande.
Av påstående i motionen kan man lätt få den uppfattningen att svenska försäkringsbolag försäkrar fartyg som av klassifikationssällskapen förklaras undermåliga. Denna uppfattning är helt felaktig och saknar all grund. Tvärtom är det på det viset att svenska sjöförsäkringsbolag inte alltid nöjer sig med klassifikationssällskapens besiktningar utan man vill med egna resurser förvissa sig om ett fartygs kvalitet innan man tar en risk. De farhågor som framkommer i motionen är enligt föreningens uppfattning helt ogrundade. Det är ur försäkringssynpunkt en självklarhet att svenska sjöförsäkringsbolag kan neka försäkra fartyg som enligt bolagens uppfattning inte uppfyller de höga kvalifikationskrav som bolagen ställer för svenska fartyg.
Sjöassuradörernas Förening har nyligen inlett ett samarbete med klassifikationssällskap i Sverige för att ytterligare förbättra säkerhetsfrågorna. Detta är ytterligare ett exempel på den vikt som de svenska försäkringsbolagen fäster på sjösäkerheten.
Avslutningsvis vill föreningen erinra om det nyligen presenterade betänkandet (SOU 1990:15) angående beredskap mot oljeutsläpp till sjöss som föreslår vittgående förbättringar på sjösäkerhetens område. Detta är ytterligare ett exempel på medvetenheten av dessa för svensk sjöförsäkringsverksamhet utomordentligt viktiga frågor.
Folksam
Allmänt
Det är lätt att sympatisera med många av de synpunkter som förs fram. Det är onekligen så att olika försäkringsarrangemang bidrar till att för konsumenterna mildra de ekonomiska följderna av t.ex. viss brottslighet. Dessutom bidrar t.ex. vanliga hem-, villa- och bilförsäkringar till att minska kundernas motivation till att av tillverkare kräva t.ex. mera hållbara hushållsapparater och varmvattencisterner, effektivare låsanordningar etc.
Men försäkringsbolagen gör ändå åtskilligt för att angripa problemen vid källan: man försöker sätta press på tillverkare och myndigheter och man försöker påverka utformningen av byggnorm och lagstiftning. Att vi ofta misslyckas i dessa strävanden beror huvudsakligen på att marknadens olika aktörer följer olika ekonomiska spelregler.
Beträffande de frågeställningar som motionärerna tar upp vill Folksam anföra följande.
Ändamålsenligheten
Rättslig bakgrund
Den svenska privata försäkringen är underkastad statlig kontroll. Premiesättningen kontrolleras av Försäkringsinspektionen med sikte på att bolagen skall kunna fullgöra sina förpliktelser mot de försäkrade. Vidare ser inspektionen till att premier och villkor är skäligt avvägda. Det gäller också en sundhetsprincip som bl.a. innebär att försäkringsbolagen inte får lägga upp sin verksamhet så att den befrämjar brott eller får andra samhällsskadliga effekter.
Det har diskuterats att införa en statlig tillsyn också över ändamålsenligheten när det gäller konsumenters försäkringar. (Förslaget till konsumentförsäkringslag, SOU 1977:84 s. 103 ff.) Det har då inte gällt sådant förebyggande av risker som avses i motionen utan i stället intresset att det skall finnas lämpliga försäkringar som till en överkomlig kostnad skyddar konsumenterna mot svåra ekonomiska förluster.
Folksams grundsyn
Den hittillsvarande diskussionen har alltså rört försäkring som socialt och ekonomiskt skyddsnät vid konsumenters skador. Motionärerna koncentrerar sig på en helt annan aspekt, försäkringar som utformas för att förebygga skador.
Enligt Folksams mening är försäkringar i första hand till för att ge ersättning vid skador. Med motionärernas synsätt skulle det vara en fördel att försäkringarna utformades så att ersättning inte utgick om säkerhetsföreskrifter och aktsamhetskrav blev åsidosatta. Detta strider mot vad konsumentförsäkringslagen (1980:38) innehåller. Lagen innebär större ersättning än enligt äldre rätt om aktsamhetskrav åsidosätts. Den som glömde låsa ytterdörren till bostaden och blev bestulen fick förr ingen försäkringsersättning. Nu utgår i stället 75 % av full ersättning.
Folksam hävdar alltså att försäkring i första hand är till för att ersätta skador och att detta också är lagstiftarens inställning. När motionärerna menar att de preventiva funktionerna bör prioriteras framför de ersättande har de delvis missförstått försäkringsidén. Motionen bör därför i denna del inte läggas till grund för någon riksdagens åtgärd.
Det kan tilläggas att motionärernas målsättning "allmänt sänkt risknivå" i sig är högst diskutabel. Det är sällan lämpligt eller möjligt att utforma en verksamhet så att alla skaderisker elimineras. Ur samhällets synpunkt torde i varje fall vissa risker för sakskador och förmögenhetsskador alltid få accepteras. Den senaste tidens utveckling mot s.k. allriskförsäkringar får ses i denna belysning.
Dåliga billås
Försäkringsbolagen tillhandahåller kunderna stöldförsäkring för att täcka deras ekonomiska skador om stöld inträffar. Om bolagen skulle vägra ersättning vid stöld av bilar med dåliga lås skulle bilägarna själva tvingas att stå för sina förluster. Av sociala skäl kan försäkringsbolagen inte ta detta steg förrän producenterna förmåtts att ändra billåsen. Försäkringsbolagen samverkar med myndigheterna och producenterna för att få en bättre låsstandard när det gäller bilar, eftersom bolagen har ett -- bl.a. företagsekonomiskt -- intresse av att få ned antalet bilstölder. Folksam förmedlar vidare effektiva billarm och liknande stöldskydd till sina kunder.
Brand- och vattenskador
Skadeutvecklingen på dessa områden oroar försäkringsbolagen. Olika typer av skadeförebyggande åtgärder har därför redan vidtagits, andra är under förberedelse. Som exempel kan nämnas att Folksams vanliga villaförsäkring har förhöjda självrisker vid vattenskada. Folksam har vidare ett s.k. husesynsprogram. Programmet, som innebär besiktning och rådgivning, har visat sig effektivt för att bringa ned antalet vattenskador.
Oljeolycka i Marocko
Oseriösa försäkringsbolag i andra länder kan inte nås genom svensk lag och svenska myndighetsingripanden. Oljeskador ersätts enligt den internationella oljeskadekonventionen.
Produktskador
Motionärerna ondgör sig över att producentgrupper slår sig tillhopa för att sprida ut ansvaret på flera och på så vis minska sitt skadeståndsansvar. Försäkring för skadeståndsskyldighet, ansvarsförsäkring, är en vanlig företeelse på de flesta områden. Att risken pulvriseras på flera följer av försäkringens idé -- att solidariskt dela på förluster. I produktansvarsförsäkringen ingår undantag för fall där företagen inte har kontrollerat produkterna eller avviker från statliga produktsäkerhetsnormer. Kritiken mot produktansvarsförsäkringen saknar varje grund, särskilt som försäkringen väsentligt underlättar för den skadade att få ut ersättning.
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om pensionsförsäkringspremier
Försäkringsinspektionen
Vad gäller privat individuellt tecknad försäkring är det inte så som hävdas i motionen N232 att försäkringsbolagen utgår från den "rena" medellivslängden. Dödlighetsantagandena är betydligt mer sofistikerade. Man använder sig av en åldersberoende matematisk dödlighetsfunktion som mycket nära ansluter sig till den faktiskt observerade dödligheten. Det kan här tilläggas att ända sedan dödlighetsundersökningar gjorts i Sverige, dvs. sedan mitten av 1700-talet, så har kvinnornas medellivslängd varit 3--4 år längre än männens. Senare års dödlighetsundersökningar visar att denna skillnad tenderar att öka; kvinnor lever således allt längre än män.
Med premier och förmåner anpassade till de olika förutsättningar som sålunda rent faktiskt gäller för kvinnor och män går det inte att från försäkringsteknisk synpunkt säga att kvinnorna är missgynnade. Följande extremt förenklade exempel belyser detta.
Antag att man vet att en 65-årig man har exakt 10 år kvar att leva medan en kvinna har 15 år. (Detta är ett realistiskt antagande.) Båda har till sin 65-årsdag med egna medel -- med lika premier under lika lång tid -- sparat ihop ett försäkringskapital på 150000 kr till sitt förfogande. Om man för tydlighetens skull antar att räntan är noll skall rimligtvis mannen ha 15000 kr per år i pension medan kvinnan skall ha 10000 kr per år. Vid sitt dödsfall har bägge då fått ut exakt sitt kapital.
Enligt motionärerna bör trots skillnaden i livslängd mellan män och kvinnor någon skillnad inte återspeglas i vare sig förmåner eller premier. En utjämning skulle alltså ske av villkoren mellan män och kvinnor såsom sker mellan olika personer eller grupper av personer inom det kvinnliga resp det manliga försäkringstagarkollektivet. Detta förutsätter emellertid en ändrad lagstiftning. Av den gällande lagstiftningen följer nämligen att premierna skall vara såväl skäliga som betryggande. Skäligheten kräver att så tydligt klarlagda skillnader som finns mellan mäns och kvinnors dödlighet skall beaktas i försäkringsvillkoren. Ett gemensamt genomsnittligt dödlighetsantagande för män och kvinnor kan i frivilligt tecknad försäkring, om ett gemensamt antagande inte tillämpas av alla försäkringsbolag, medföra ett selektivt urval av nytecknade försäkringar på så sätt att kvinnorna tecknar sina försäkringar i ett bolag och männen i ett annat. Detta kan då i sin tur medföra att premierna inte längre blir betryggande. Av det sagda framgår att en omläggning av principerna för dödlighetsantagandena måste föregås av en grundlig belysning av förutsättningar och konsekvenser.
När det gäller tjänstepension är förhållandet annorlunda. I samband med ikraftträdandet av det nya ITP-avtal som träffades 1989-12-22 mellan SAF och PTK uppstod fråga om inte detta avtal stred mot jämställdhetslagen. Avtalet innebar nämligen bl a att de anställda fick möjlighet att teckna viss del av sina tjänstepensionsförmåner i valfritt försäkringsbolag. Då dessa försäkringsbolag tillämpade olika dödlighetsantagande för män och kvinnor uppstod en konflikt mellan jämställdhetslagen och skälighetsprincipens tillämpning enligt försäkringsrörelselagen. Detta medförde ingående förhandlingar mellan inspektionen, JämO, SAF och PTK. Dessa förhandlingar resulterade i en skrivelse från inspektionen till berörda försäkringsbolag. Kopia av denna skrivelse bifogas.
Med anledning av vad som sägs i motion N321 om brister i försäkringsbolagens information vill inspektionen avslutningsvis upplysa om att inspektionen senare i höst kommer att utfärda s k allmänna råd angående den information som skall lämnas vid försäljning av bl a pensionsförsäkringar.
Svenska försäkringsbolags riksförbund
I motionen N232 grundar sig hemställan till riksdagen på en misstolkning av den i motionen åberopade statistiken. I verkligheten genomförs premiekalkylen på ett synnerligen sofistikerat sätt men det skulle vara för långt att redogöra för detta här. Ett uppenbart fel som begås i motionens resonemang är att man inte betraktar antalet kvarlevande. Enkelt uttryckt: Betrakta ett stort antal äktenskap där man och hustru är lika gamla och båda lever på pensioneringsdagen. Redan nästa år finns det fler änkor än änklingar i gruppen och trots att skillnaden i återstående medellivslängd ständigt sjunker så överlever varje år betydligt fler kvinnor än män sina äkta hälfter. Alltså utbetalas betydligt mer till kvinnorna än till männen.
Det är alltså klart matematiskt-statistiskt belagt att det med dagens lagstiftning och den däri ingående skälighetsprincipen finns underlag för premieskillnader mellan män och kvinnor. Samma underlag ger vid dödsfallsförsäkringar det omvända förhållandet med högre premier för män än för kvinnor eftersom flera tidiga dödsfall bland männen föranleder flera utbetalningar av dödsfallsbelopp. Vi utgår från att det är ett rent förbiseende att detta fenomen inte noterats i någon av motionerna.
I motionen N321 pekas på det grundläggande skälet för att premieskillnader mellan män och kvinnor tillämpas, nämligen som sagts försäkringsrörelselagen. Det är självklart en fråga som kan bli föremål för utredning och politisk bedömning. Den torde lämpligen komma in i den översyn av försäkringsrörelselagen som aviserats.
Folksam
Motionerna uttrycker -- från jämställdhetssynpunkt -- missnöje med den princip om skilda dödlighetsantaganden för män respektive kvinnor som tillämpas inom pensionsförsäkringsområdet. Folksam delar motionärernas uppfattning att regelsystemet bör ses över.
Frågan om skilda premier (alternativt skillnader i utfallande förmåner) för kvinnor och män har sin grund i den i försäkringsrörelselagen uttryckta principen om skälighet i premiesättningen. Skälighetsprincipen, som i lagen är mycket allmänt hållen, har till väsentlig del fått sin konkreta utformning och tillämpning genom tillsynsmyndighetens -- försäkringsinspektionens -- praxis. Principens tillämpning återspeglas framför allt i försäkringsbolagens grunder för livförsäkringsverksamheten.
Skälighetsprincipen anses innebära att försäkringsbolagen i premiesättningen ska beakta sådana objektivt konstaterbara skillnader som kan finnas mellan individer eller kategorier av individer i kollektivet. De främsta exemplen på sådana faktorer är ålder och kön. När det gäller kön är det i första hand den tydliga skillnaden i medellivslängd mellan könen -- f n drygt sex år -- som får betydelse vid personförsäkring. Härav följer att försäkringsbolagens premiegrunder innehåller bestämmelser för premiesättningen som innebär att försäkringar för livsfall (pensionsförsäkringar) blir något dyrare för kvinnor än för män, medan det omvända förhållandet gäller för dödsfallsförsäkringar -- det senare ett faktum som inte framkommit särskilt tydligt i den hittillsvarande debatten om kvinnors försäkringspremier.
Frågan om "kvinnopremier" på pensionsförsäkringsområdet har senast uppmärksammats av jämställdhetsombudsmannen, JämO. De nya reglerna för ITP-planen innebär att tjänsteman som omfattas av planen själv kan disponera över en viss del av de medel som arbetsgivaren erlägger för ITP-pensionen. Tjänstemannen kan använda dessa medel för att teckna pensionsförsäkring i ett av flera försäkringsbolag. Eftersom försäkringsbolagen tillämpar skilda dödlighetsantaganden för män och kvinnor, blir pensionsförmånerna olika beroende på om tjänstemannen är man eller kvinna.
Enligt JämO strider detta förhållande mot lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (JämstL). Försäkringsinspektionen har i skrivelse den 27 juni 1990 till försäkringsbolagen förklarat att inspektionen delar JämO:s uppfattning och att försäkringsbolagens grunder för den kompletterande ålderspensionen inom ITP "måste vara så utformade att antagandena leder till lika förmåner för man och kvinna". Mot bakgrund av JämstL:s tillämpningsområde torde denna inställning från de båda myndigheternas sida betyda att all tjänstepensionsförsäkring -- sålunda även individuell sådan -- fortsättningsvis måste ha en sådan "könsneutral" utformning.
Med hänvisning till att en omläggning till lika förmåner bör ske vid ett årsskifte samt till att inte alla försäkringsbolag klarar en omläggning till det nu kommande årsskiftet, har försäkringsinspektionen -- efter samråd med JämO -- beslutat tillåta att försäkringsbolagen fram till den 1 januari 1992 använder sig av antaganden som medför olika förmåner för man och kvinna.
Frågan om jämlikhet mellan könen inom försäkringsområdet är emellertid knappast löst med detta. För personförsäkring som inte har samband med tjänst gäller skälighetsprincipen fortfarande med hittillsvarande uttolkning och tillämpning. Bortsett från att det svårligen låter sig förklaras varför det är rimligt att t ex en tjänstepensionsförsäkring är könsneutral till sin utformning, medan en privat -- men i övrigt kanske helt identisk -- pensionsförsäkring inte är det, kan det lätt inses att den situation som nu inträtt kommer att leda till problem, om inte skälighetsprincipens innehåll förändras. Försäkringsbolagen kan i många fall komma att tvingas inrätta och arbeta med dubbla grunder och administrativa system för försäkringar som tecknas dels av arbetsgivare för anställdas räkning, dels av privatpersoner. Kostnaderna för detta kommer slutligen att belasta försäkringskollektiven. Flera märkliga och svårlösta problem kommer också att uppkomma. Ett exempel är att en arbetsgivare överlåter en tjänstepensionsförsäkring till den anställde -- en vanligt förekommande åtgärd. När försäkringen genom överlåtelsen ändrar karaktär till privat pensionsförsäkring, måste nya grunder börja gälla för den, eftersom skälighetsprincipen gäller "fullt ut" (med skilda dödlighetsantaganden) när och så länge försäkringen är privat. En sådan situation kommer att ställa försäkringsgivaren inför mycket svårlösta problem när det gäller att beräkna premieuttag och utfallande förmåner. Samma problem uppkommer givetvis också när en privat pensionsförsäkring genom överlåtelse till arbetsgivaren övergår till att bli tjänstepensionsförsäkring.
Mot bakgrund av det anförda anser Folksam att frågan om lika premier och förmåner för kvinnor och män i personförsäkring endast kan lösas genom att skälighetsprincipens tolkning och tillämpning förändras i så måtto att skilda dödlighetsantaganden för kvinnor och män inte accepteras. Det är angeläget att en översyn av skälighetsprincipen med detta syfte initieras nu och att en förändring kan genomföras i så god tid före den 1 januari 1992 att försäkringsbolagen hinner ansöka om nödvändiga grundändringar och få dessa godkända senast till detta datum.
Bonussystemet i trafikförsäkring
Försäkringsinspektionen
Försäkringsinspektionen föreskriver med stöd av trafikförsäkringsförordningen (1976:359) indelning i riskklasser för trafikförsäkring. Föreskrifterna är intagna i bankinspektionens och försäkringsinspektionens författningssamling (BFFS 1988:6). I riskklassindelningen ingår bland annat föreskrifter om bonus och förutsättningar för intjänande respektive förlust av bonusrätt. Av föreskrifterna framgår att bonusrätten inte påverkas "om försäkringstagaren kan bevisa att varken han eller föraren på något sätt vållat skadan och han kan bevisa att annan vållat skadan". Försäkringsbolagens försäkringsvillkor överensstämmer i sak med nyssnämnda föreskrift men har sedan ett par år tillbaka fått en utformning som bedöms som mera lättförståelig för försäkringstagarna.
I den situation som motionären beskrivit skall, med en korrekt tillämpning av bonusreglerna, försäkringstagaren inte behöva drabbas av bonusförlust. Enligt inspektionens bedömning föreligger därför inget behov av någon åtgärd av generell natur. Om det däremot skulle vara så att ett försäkringsbolag inte följer föreskrifterna i ett enskilt skadeärende så faller det inom ramen för inspektionens tillsynsverksamhet att, under förutsättning att inspektionen får kännedom om ärendet, vidta åtgärder för att föreskrifterna efterlevs.
Svenska försäkringsbolags riksförbund
Motionsställaren har inte en helt riktig beskrivning av nu rådande förhållanden.
Det är riktigt att vid kollision mellan motordrivet fordon och "oskyddad trafikant" är ersättningsreglerna sådana att trafikförsäkringen i huvudsak lämnar ersättning till "den oskyddade trafikanten", i vart fall såvitt gäller personskador. Det har ansetts ändamålsenligt att trafikförsäkringskollektivet svarar för de skador som uppkommer i följd av trafik med motordrivna fordon.
Det är också riktigt att det till trafikförsäkringen är knutet ett bonussystem som ger bonus -- och därmed lägre premie -- till försäkringstagare som inte förorsakar skador. När han å andra sidan förorsakar en skada som leder till utbetalning från trafikförsäkringen förlorar han bonus.
Från regeln att en försäkringstagare förlorar bonus när hans trafikförsäkring tas i anspråk för skadeutbetalning finns några undantag. Ett av dessa undantag innebär att när det är någon annan än försäkringstagaren (eller hans förare) som orsakat skadan och han själv är oskyldig skall hans bonus inte påverkas.
En regel med den innebörd som motionsställaren förordar finns och tillämpas således redan i dag.
Innehåll
Ärendet1
Sammanfattning1
Propositionen2 Förslag2 Huvudsakligt innehåll2
Motionerna2 Yrkanden2 Motivering i vissa motioner3 Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet3 Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om försäkringspremier4 Kollektiv sakförsäkring4
Uppgifter och synpunkter i anslutning till motionerna5 Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet5 Bakgrund5 Remissyttranden6 Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om penisonsförsäkringspremier6 Gällande bestämmelser6 Remissyttranden7 Pågående utredning, m.m.7 ITPK-försäkringen och jämställdhetslagen8 Bonussystemet i trafikförsäkring8 Kollektiv sakförsäkring8 Bakgrund8 Tidigare behandling9 Interpellationsdebatt10
Utskottet11 Inledning11 Ändring i försäkringsrörelselagen11 Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet12 Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om pensionsförsäkringspremier13 Bonussystemet i trafikförsäkring14 Kollektiv sakförsäkring14 Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens styrelser17 Hemställan18
Reservationer 1. Viss lagstiftning om kollektiv sakförsäkring (m, fp, c, mp)19 2. Upphandling av kollektiv sakförsäkring (m, fp, c)20 3. Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens styrelser (m, fp)21
Särskilt yttrande Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om pensionsförsäkringspremier (m)22
Bilaga Remissyttranden23 Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet23 Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om pensionsförsäkringspremier32 Bonussystemet i trafikförsäkring35