Försäkringsfrågor
Betänkande 1991/92:LU27
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU27
Försäkringsfrågor
Innehåll
1991/92 LU27
Sammanfattning
I betänkandet behandlas tre motioner om patientförsäkringen och två motioner som berör vissa frågor om personförsäkringar. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
Motioner från allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:L613 av Elisabeth Persson och Margó Ingvardsson (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring i villkoren för patientförsäkringen vid behandlingsskada,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om retroaktiv ersättning till personer som smittats med hepatit non A non B men som fått avslag på sin begäran om ersättning av patientförsäkringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientskadenämndens sammansättning.
1990/91:L619 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en höjning av ersättningsbeloppen från patientförsäkringen.
1990/91:L623 av Görel Thurdin och Marianne Andersson i Vårgårda (c) vari -- med hänvisning till vad som anförs i motion 1990/91:So528 -- yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en generell höjning av skadeståndsnivåerna när det gäller personskador,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samhällets ansvar när det gäller beslut om ersättningsnivåer vid behandlingsskador m.m.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L601 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om likvärdiga försäkringsvillkor för alla barn.
1991/92:L609 yrkande 1 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringsvillkor för diabetikerna.
Utskottet
I betänkandet behandlas tre motioner om patientförsäkringen och två motioner som berör vissa frågor om personförsäkringar.
Patientförsäkringen
Gällande ordning
Några särskilda regler om ersättning för skador som uppstått genom felaktig medicinsk behandling finns inte i gällande rätt. Detta innebär att sjukvårdshuvudmännens skadeståndsansvar -- liksom skadeståndsfrågorna i övrigt inom sjukvårdens område -- skall bedömas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207).
Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL) åligger det arbetsgivare att svara för bl.a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar (s.k. principalansvar).
Regler om hur ersättning vid personskada skall bestämmas finns i 5 kap. SkL och bygger på principen att en skadelidande skall få full ersättning för sina skador. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har tillfogats personskada få ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder under den akuta sjukdomstiden, medan lyte och men omfattar bestående lidande eller obehag. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.
Skadestånd för sveda och värk samt lyte och framtida men bestäms i praktiken med ledning av tabeller som fastställs av trafikskadenämnden. Tabellerna, som upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador, anger riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en prövning av förhållandena i det enskilda fallet. Sedan slutet av 1970-talet har schablonbeloppen kontinuerligt justerats med hänsyn till förändringarna i penningvärdet.
De av trafiksskadenämnden fastställda tabellerna är inte tillämpliga vid allvarligare skadetyper. Dessa skadetyper betecknas som maximalfall; man skiljer därvid mellan större och mindre maximalfall. Till större maximalfall hänförs typiskt sett skadade med förlamningstillstånd i samtliga extremiteter och som mindre maximalfall räknas t.ex. personer med förlamningstillstånd från midjan och nedåt. Ersättningsnivån vid maximalskador ligger över högsta tabellersättningen och inkluderar ersättning för sveda och värk samt lyte och annat stadigvarande men. Ersättningen, vars storlek är beroende av den skadelidandes ålder, utgår fr.o.m. den 1 januari 1991 för en 25 år gammal person vid större maximalfall med 555 000 kr. och vid mindre maximalfall med 420 000 kr.
Sedan den 1 januari 1975 finns en särskild typ av kollektiv ansvarsförsäkring för sjukvården, kallad patientförsäkring vid behandlingsskada. Försäkringen meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga kommuner och landstingskommuner har avtal om sådan försäkring. Patientförsäkring tecknas även av i stort sett alla privata vårdgivare.
Försäkringens ersättningsbestämmelser har setts över vid ett flertal tillfällen. De nu gällande bestämmelserna är från den 1 juli 1991.
Från patientförsäkringen utgår ersättning utan att den skadelidande behöver bevisa att förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning. Den gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens sida. Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste fortfarande bäras av patienten.
Ersättning på grund av försäkringen utgår för behandlingsskada. Med behandlingsskada förstås enligt försäkringens ersättningsbestämmelser skada eller annan komplikation av kroppslig art som med övervägande sannolikhet uppkommit som en direkt följd av undersökning, behandling eller annan dylik åtgärd och som utgör en sådan komplikation till en medicinskt motiverad åtgärd som kunnat undvikas. Med behandlingsskada avses också skada som lett till svår invaliditet eller dödsfall och som uppkommit som en direkt följd av undersökning eller behandling av sådan sjukdom eller skada som obehandlad är av övergående art eller i vart fall inte kan leda till allvarligare besvär för patienten. Sistnämnda bestämmelse är en nyhet i förhållande till vad som gällde före den 1 juli 1991. Vidare föreligger behandlingsskada när skada uppkommit eller inte kunnat förhindras till följd av att med teknisk apparatur framtagna undersökningsresultat varit oriktiga eller att faktiskt iakttagbara sjukdomssymtom i samband med diagnostik inte tolkas på sätt som överensstämmer med allmänt vedertagen medicinsk praxis. Slutligen ersätts också skada till följd av olycksfall som har samband med behandlingen samt med vissa begränsningar skada som orsakats av infektion.
I en särskild bestämmelse i villkoren för patientförsäkringen anges att med behandlingsskada avses inte vissa närmare angivna skador. Sålunda anses -- enligt en fr.o.m. den 1 juli 1991 delvis ändrad bestämmelse -- som behandlingsskada inte en komplikation som är en följd av ett nödvändigt förfarande för diagnosticering eller behandling av sådan sjukdom eller skada som obehandlad är direkt livshotande eller leder till svår invaliditet. Tidigare var innebörden av bestämmelsen att som behandlingsskada ansågs inte en komplikation som är en följd av ett från medicinsk synpunkt nödvändigt risktagande för diagnostisering eller behandling av sådan sjukdom eller skada som obehandlad är livshotande eller innebär risk för svår invaliditet eller svårt lidande.
Ersättning från patientförsäkringen utgår inte heller för skada eller komplikation som omfattas av åtagande att utge ersättning för läkemedelsskada (läkemedelsförsäkringen) och som med beaktande av de anvisningar som gällt för användningen inte kunnat undvikas.
Ersättning vid behandlingsskada bestäms enligt 5 kap. SkL i den mån inte annat anges i villkoren. Särskilda regler gäller enligt dessa villkor i fråga om ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men, olägenheter i övrigt samt i viss mån beträffande framtida inkomstförlust. Försäkringen är samordnad med andra ersättningsanordningar vid personskada på så sätt att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till sådana förmåner som kan utgå enligt socialförsäkringen eller på grund av försäkringsavtal m.m.
Den som under åberopande av försäkringen vill kräva ersättning för behandlingsskada skall framställa sitt krav inom tre år från den tidpunkt då skadan först visade sig, dock inte senare än tio år efter det att den skadegörande åtgärden vidtogs.
För att följa utvecklingen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelserna finns ett särskilt samarbetsorgan, Patientförsäkringens samrådsgrupp, vari ingår företrädare för sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet.
För att pröva principiella eller tvistiga fall av behandlingsskador har inrättats en nämnd, patientskadenämnden, som består av sex ledamöter. Nämnden har att pröva de skadefall som hänskjuts dit. Skadelidande, försäkringstagare eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till prövning av nämnden. Regeringen utser ordförande samt tre andra ledamöter, av vilka två företräder patientintressen och en medicinsk sakkunskap. Sjukvårdshuvudmännen utser två ledamöter jämte ersättare. Före den 1 juli 1991 ingick i nämnden endast en av regeringen utsedd ledamot som företrädde patientintressena. I stället utsåg då försäkringsgivaren en ledamot.
Tvist mellan försäkringsgivaren och skadelidande avgörs av skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
Motionsmotiveringar
I motion 1990/91:L613 av Elisabeth Persson och Margó Ingvardsson (v) anförs att starka skäl talar för att patientförsäkringens bestämmelser om vad som skall anses vara ersättningsbar behandlingsskada ändras till patienternas förmån. Enligt motionärerna bör ersättning sålunda utgå till de patienter som fått sällsynta komplikationer eller som fått sådana komplikationer som de rimligen inte kunnat förutse innan behandlingen eller undersökningen vidtogs. Vidare bör ersättning utgå om patienten drabbas av en obotlig sjukdom till följd av behandling som krävt blodtransfusion eller användning av hjärt-lungmaskin. Ersättning bör även utgå retroaktivt till dem som under 1980-talet vid behandling smittats av hepatit non A non B men som fått avslag på tidigare begäran om ersättning härför från patientförsäkringen. Motionärerna anser också att den medicinska sakkunskapen i patientskadenämnden bör stärkas och patientflytandet öka i nämnden.
I motion 1990/91:L619 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (c) framhålls att ersättningsbeloppen för lyte och men är otillbörligt låga med hänsyn till det fysiska och psykiska lidande som den skadade ofta drabbas av. Det är därför enligt motionärerna rimligt att de maximibelopp för lyte och men som kan utgå från patientförsäkringen minst fördubblas.
I motion 1990/91:L623 av Görel Thurdin och Marianne Andersson (c) anförs att utgångspunkten vid fastställande av ersättning för personskada måste vara att den skadade tillerkänns full kompensation. Patientförsäkringen uppfyller enligt motionärerna i dag inte denna målsättning och ersättningsbeloppen när det gäller personskada måste därför höjas väsentligt. I motionen påpekas vidare att det finns en avgörande skillnad mellan patientförsäkringen och privata försäkringar. Den private försäkringstagaren kan själv påverka försäkringsskyddets utformning och nivå. När det däremot gäller patientförsäkringen finns inte denna möjlighet till påverkan för enskilda människor. Mot den bakgrunden är det enligt motionärerna rimligt att noga pröva formerna för hur ersättningsnivåerna i patientförsäkringen fastställs.
I motionen framhålls också att patientförsäkringens koppling till de privata försäkringsbolagen är mycket tveksam. Det bör enligt motionärerna vara en uppgift för samhället att fastställa de ramar och kriterier för kompensation som skall gälla när enskilda människor skadas i samhällets vårdorganisation.
Utredningsarbete
På begäran av riksdagen tillkallade regeringen i slutet av år 1988 en kommitté (Ju 1989:01) med uppgift att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m.
Av direktiven (dir. 1988:76) framgår att en huvuduppgift för kommittén är att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det framhålls att en vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid allvarliga skador är låg i förhållande till den ersättning som betalas vid små skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna uppfattning. En väsentlig fråga för kommittén är, enligt vad som anförs i direktiven, om de allmänna höjningarna av ersättningsnivån vid ideell skada som har genomförts på senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning till den ökade levnadsstandarden är befogad. Kommittén bör vidare överväga om det finns skäl att beakta också förluster av andra livskvaliteter än vad som ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan på den egna självkänslan. Enligt direktiven bör kommittén även undersöka om det finns fog för det påstående som ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå.
En annan huvudfråga som kommittén enligt direktiven bör ta ställning till är vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas när ersättningen för ideell skada bestäms och hur ersättningsnormer för ideell skada skall fastställas. Kommittén bör därvid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande.
Bland de övriga frågor som kommittén skall överväga märks frågan huruvida ersättning för ideell skada skall kunna ges för den oro för framtida skador som kan upplevas av dem som genom en skadeståndsgrundande handling har utsatts för t.ex. viss strålning, som erfarenhetsmässigt ger upphov till cancer hos en viss del av befolkningen, eller har blivit smittade av hivvirus utan att ännu ha visat några symtom på sjukdomen aids.
Beträffande ersättning för ideell skada för den som har smittats av hivvirus har kommittén våren 1991 avlämnat ett delbetänkande (SOU 1991:34) HIV-smittade -- ersättning för ideell skada. I betänkandet anförs att när det gäller skador till följd av hiv är skadeföljderna på många sätt särpräglade. Det som framför allt skiljer hivsmitta från många andra skadetyper är att smittan i de flesta fall -- såvitt nu är känt -- leder till en för tidig död efter ett accelerande sjukdomsförlopp. Utredningen redovisar närmare olika faktorer av såväl psykisk som social natur som den anser är av betydelse för bedömningen av skadeståndsfrågan när det gäller hivsmittade. Utredningens bedömning är att skadeverkningarna sammantagna för det överväldigande flertalet av dem som har smittats av hiv måste innebära ett så stort lidande att de vid en tillämpning av nuvarande skadeståndsrättsliga principer närmast är att jämställa med de mindre maximalfallen enligt försäkringsrättslig praxis (se ovan).
Kommittén beräknas avsluta sitt arbete vid årsskiftet 1992/93.
Under år 1989 undersökte försäkringsinspektionen -- numera finansinspektionen -- skadehanteringen hos konsortiet för patientförsäkring med anledning av kritik som hade framförts i pressen mot försäkringen. Undersökningen dokumenterades i en promemoria den 5 oktober 1989 vari konstaterades att det fanns vissa brister i skadehanteringen. Inspektionen förelade konsortiet att senast vid utgången av år 1990 till inspektionen inkomma med en skriftlig redogörelse över dels hur en översyn av arbetsrutinerna kunde leda till kortare handläggningstider, dels de åtgärder som vidtagits för att förbättra informationen till den enskilde skadelidande.
När det gäller frågan huruvida en ersättningsbar behandlingsskada föreligger eller inte konstaterade försäkringsinspektionen i den ovan nämnda promemorian att gränsdragningen inrymde svåra medicinska överväganden. Om den gränsdragning som gjorts är riktig eller inte låg enligt inspektionen dock utanför ramen för undersökningen. När det gäller frågan om ersättningsbeloppen till de skadelidande skulle vara för låga hänvisade inspektionen i sin undersökning till det utredningsarbete som kommittén om ideell skada utför.
I inspektionens undersökning aktualiserades ytterligare ett spörsmål, nämligen patientskadenämndens sammansättning. Inspektionen ansåg sig i och för sig inte ha grund för att ifrågasätta att patienternas intressen inte tillgodoses genom nuvarande sammansättning. För att öka förtroendet för nämnden kunde det dock enligt inspektionens mening vara motiverat att ytterligare stärka patienternas inflytande i nämnden. Inspektionen skulle därför framföra denna synpunkt till justitiedepartementet och kommittén om ideell skada för eventuell åtgärd.
I en skrivelse i slutet av år 1990 till försäkringsinspektionen har konsortiet för patientförsäkring kommenterat de påpekanden som försäkringsinspektionen gjorde med anledning av dess undersökning av skadehanteringen hos konsortiet. I skrivelsen redovisas ett antal redan genomförda och planerade åtgärder som enligt konsortiet skapar förutsättningar för en effektivare handläggning av skadeärendena och förbättrar informationen om patientförsäkringen till enskilda.
Konsortiet redovisar i skrivelsen också ett förslag till ändrad sammansättning av patientskadenämnden i syfte att stärka patientinflytandet.
Tidigare behandling
Spörsmål rörande ersättningen vid patientskador har tidigare behandlats av riksdagen. När motioner i sådana frågor senast prövades våren 1990 uttalade lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:LU30) att det är angeläget att patienter tillförsäkras ett fullgott ekonomiskt skydd vid behandlingsskador. Utskottet anförde att de skadelidandes ställning förbättrats i betydelsefulla avseenden genom tillkomsten av patientförsäkringen. Efter de förändringar av försäkringsvillkoren som fortlöpande genomförts under senare år får försäkringen, anförde utskottet vidare, numera anses i stort svara mot de krav som kan ställas. Detta uteslöt enligt utskottet emellertid inte att det fortfarande kunde finnas utrymme för förbättringar. I frågan om förutsättningarna för ersättningsrätt erinrade dock utskottet om att patientförsäkringen -- till skillnad från exempelvis socialförsäkringen -- är en enskild försäkring som tecknats genom avtal mellan å ena sidan försäkringsgivarna och å andra sidan bl.a. staten och andra sjukvårdshuvudmän. Utformningen av de villkor som skall gälla vid behandlingsskador kan därför, fortsatte utskottet, inte styras av statsmakterna såvida inte genom lagstiftning införs en rätt till ersättning vid sådana skador. Ett sådant steg var utskottet inte berett att förorda. Utskottet pekade på att staten, i sin egenskap av försäkringstagare, däremot har möjlighet att i praktiken påverka innehållet i försäkringsavtalet och därmed även förutsättningarna för att försäkringsersättningen skall utgå. Den begränsningen, erinrade utskottet om, gäller dock att patientförsäkringen liksom andra försäkringsformer måste följa sedvanliga försäkringsrättsliga principer som lagts fast i försäkringsrörelselagen (1982:713). Utskottet anförde vidare -- med hänvisning till vissa uttalanden i försäkringsinspektionens ovannämnda undersökning av skadehanteringen hos konsortiet för patientförsäkring -- att utskottet för sin del saknade tillräckligt underlag för en bedömning av frågan huruvida den gjorda gränsdragningen mellan ersättningsbar och inte ersättningsbar behandlingsskada är riktig eller inte. Utskottet utgick emellertid ifrån att den särskilda samrådsgrupp som finns för bl.a. ändringar av försäkringsvillkoren noga överväger spörsmålet.
Med anledning av en motion om höjda ersättningsbelopp från patientförsäkringen uttalade utskottet i nyssnämnda betänkande bl.a. att utskottet inte kunde finna några bärande skäl för att just de som tillfogats behandlings- eller läkemedelsskador generellt sett skulle vara berättigade till påtagligt högre ersättning för ideell skada än andra människor som oförskyllt drabbas av en personskada. Utskottet var med hänvisning till det utredningsarbete som bedrivs av kommittén för ideell skada inte berett att förorda att riksdagen skulle göra några uttalanden rörande ersättningsnivån inom patient- och läkemedelsförsäkringarna. I sammanhanget hänvisade utskottet också till att ersättningen för ideell skada från försäkringarna utgår med generellt sett högre belopp än den allmänt gällande ersättningsnivån för sådan skada.
Utskottets överväganden
Med anledning av vad som anförs i de nu aktuella motionerna rörande patientförsäkringen vill utskottet än en gång slå fast att patientförsäkringen -- till skillnad från exempelvis socialförsäkringen -- är en enskild försäkring som tecknas genom avtal mellan å ena sidan försäkringsgivarna och å andra sidan bl.a. staten och sjukvårdshuvudmännen. Utformningen av de villkor som skall gälla vid behandlingsskador kan därför inte styras av statsmakterna såvida inte genom lagstiftning införs en rätt till ersättning vid sådana skador. Ett sådant steg är utskottet lika litet nu som tidigare berett att förorda. I sin egenskap av försäkringstagare har dock staten liksom sjukvårdshuvudmännen möjlighet att påverka innehållet i försäkringsavtalet och därmed förutsättningarna att försäkringsersättning skall utgå. Den begränsningen gäller dock att patientförsäkringen liksom andra försäkringsformer måste följa sedvanliga försäkringsrättsliga principer som lagts fast i försäkringsrörelselagen.
I linje med vad utskottet tidigare uttalat vid behandlingen av motioner rörande patientförsäkringen anser utskottet att det är angeläget att patientförsäkringen är utformad så att patienterna tillförsäkras ett fullgott ekonomiskt skydd vid behandlingsskador. I syfte att förbättra de skadelidandes situation har också under tidigare år olika ändringar av försäkringsvillkoren skett fortlöpande. Vissa ytterligare sådana förändringar har genomförts sedan de nu aktuella motionerna väcktes. Som närmare redovisats ovan gäller sålunda sedan den 1 juli 1991 att ersättning för behandlingsskador i vissa fall kan utgå när den skadeframkallande behandlingen eller undersökningen inte kunnat undvikas. Vidare har det i motion L613 kritiserade undantaget från ersättningsbara behandlingsskador ändrats så att ersättning numera är utesluten blott i de fall en komplikation är en följd av ett nödvändigt förfarande för bl.a. behandling av en sådan sjukdom eller skada som obehandlad är direkt livshotande eller leder till svår invaliditet. Också patientskadenämndens sammansättning har ändrats, och i nämnden ingår numera två av regeringen utsedda ledamöter som representerar patientintressena.
Enligt utskottets mening innebär de vidtagna förändringarna att yrkande 1 i motion L613 numera tillgodosetts. I väsentlig mån har också motionärernas önskemål (yrkande 3) rörande patientskadenämndens sammansättning tillgodosetts. I sammanhanget vill utskottet även framhålla att det ligger inom ramen för det utredningsarbete som bedrivs av kommittén om ideell skada att överväga sammansättningen av de olika skadeprövningsnämnder som finns på försäkringsområdet. Den särskilda frågan om patientskadenämndens sammansättning har enligt vad utskottet inhämtat också aktualiserats inom kommittén med anledning av försäkringsinspektionens synpunkter på nämndens sammansättning. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motion L613 i dessa delar är således inte påkallad.
Vad härefter angår den i motionen upptagna frågan om retroaktiv ersättning (yrkande 2) vill utskottet erinra om att -- som redan berörts -- patientförsäkringen är en enskild försäkring för vilken gäller vanliga försäkringsrättsliga principer. Utmärkande för försäkringar i allmänhet är att någon, som på förhand vill skydda sig mot en viss risk, betingar sig ersättning om skada uppkommer. I gengäld betalar han ett bidrag till försäkringsgivaren även om skaderisken inte skulle realiseras. Ett försäkringsavtal måste således avse en oviss händelse, och det teoretiska underlaget för beräkningen av ersättningsbelopp, försäkringspremie, försäkringstagarens självrisk m.m. utgörs av en sannolikhetskalkyl. En händelse som redan inträffat kan ej täckas genom försäkring. Frågan om retroaktiv ersättning för behandlingsskador kan därför endast lösas lagstiftningsvägen. I enlighet med vad utskottet uttalat ovan är utskottet inte berett att förorda en sådan lösning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L613.
När det sedan gäller de spörsmål om ersättningsnivån inom patientförsäkringen och normerna för fastställande av ersättningsbeloppen som tas upp i motionerna L619 och L623 konstaterar utskottet att motionärernas önskemål i allt väsentligt rör den ersättning för ideell skada som utgår ur försäkringen. I linje med vad utskottet ovan framhållit kan utskottet dela motionärernas uppfattning att det är angeläget att den som skadas på grund av felbehandling kompenseras fullt ut för skadan. Som utskottet tidigare uttalat då ersättningsnivån inom patientförsäkringen aktualiserats i riksdagen finns det emellertid inte några bärande skäl för att just de som tillfogas behandlingsskador generellt sett skall vara berättigade till påtagligt högre ersättning än andra människor som oförskyllt drabbas av en personskada. Ersättning ur patientförsäkringen bestäms också med ledning av de allmänna bestämmelserna i 5 kap. skadeståndslagen. Av redovisningen ovan i avsnittet Utredningsarbete framgår att skadeståndslagens regler om ersättning för ideell skada för närvarande ses över av kommittén om ideell skada. Enligt direktiven för utredningsarbetet är kommitténs huvuduppgifter att överväga om den nuvarande ersättningsnivån bör höjas samt vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas. I kommitténs uppdrag ingår också att överväga den särskilda fråga som tas upp i motion L623 (yrkande 2), nämligen hur normer för ersättningens bestämmande skall fastställas.
I avvaktan på resultatet av det utredningsarbete som pågår anser utskottet att motionerna L619 och L623 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker således bifall till dem.
Personförsäkringar
Gällande ordning
Privat försäkringsverksamhet bygger på en organiserad samverkan av ett kollektiv som vill skydda sig mot likartade risker. I kollektivets intresse skall försäkringsgivaren se till att premien för varje försäkring täcker de väntade utgifterna för skador som kan drabba kollektivet. Avtal om privata liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar liksom om andra försäkringar som tecknas av enskilda regleras för närvarande huvudsakligen i lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Reglerna i FAL är i stor utsträckning tvingande till förmån för försäkringstagarna. På vissa för försäkringstagarna viktiga områden råder dock avtalsfrihet, bl.a. i fråga om vad en försäkring skall täcka eller vilka risker försäkringen skall erbjuda skydd mot. Också beträffande premiens storlek råder avtalsfrihet. Någon skyldighet att i enskilda fall meddela försäkring finns inte enligt FAL. I praktiken innebär den nuvarande regleringen i FAL att försäkringsbolagen när det gäller exempelvis livförsäkringar och andra personförsäkringar har stora möjligheter att ensamma bestämma försäkringsvillkoren. Bolagen tillämpar emellertid i betydande omfattning gemensamma riktlinjer vid den individuella prövningen av om och i vilken utsträckning försäkring skall tecknas. I fråga om personförsäkringar gäller detta bl.a. bedömningen av vilken inverkan den blivande försäkringstagarens hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren.
Försäkringsvillkoren påverkas också i betydande utsträckning av reglerna i försäkringsrörelselagen (1982:713) som innehåller bl.a. offentligrättsliga bestämmelser om hur försäkringsrörelse skall bedrivas och om finansinspektionens tillsyn över försäkringsbolagen. Denna reglering avser att säkerställa att försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal (soliditetsprincipen) samt att bolagen driver verksamheten under iakttagande av principen om skälighet, dvs. att försäkringar erbjuds till kostnader som är skäliga med hänsyn till den risk de skall täcka. Dessa principer innebär att premierna inom varje försäkringskollektiv måste vara tillräckliga för försäkringsbolagets riskåtagande, att kapitalförvaltningen måste ordnas så att försäkringstagarnas sparade medel inte äventyras samt att någon övervältring av kostnaderna inte får ske mellan olika försäkringskollektiv eller riskgrupper.
Motionsmotiveringar
I motion 1991/92:L609 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) påtalas att diabetiker inte har rätt att teckna försäkringar på lika villkor som andra. Skall en diabetiker teckna en sjuk- eller olycksfallsförsäkring kräver försäkringsbolagen högre premier på grund av en bedömd ökad risk. Mot bakgrund av dagens högtstående sjukvård är enligt motionärerna en sådan syn på risktagandet svårmotiverad. Motionärerna anser att samhället bör gå in och utjämna de ojämlikheter som finns mellan diabetiker och andra. Antingen kunde försäkringsbolagen förmås att inte kräva förhöjd premie eller så bör samhället svara för den förhöjda premien.
I motion 1991/92:L601 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) framhålls att de flesta barn i Sverige har en trygghet i form av försäkring mot sjukdom och olycksfall. Motionären påpekar emellertid att möjligheten att teckna försäkring mot sjukdom är utesluten för vissa barn. Sålunda krävs för adopterade barn att de har uppnått 18 månaders ålder samt vistats i minst ett år i Sverige. När det gäller för tidigt födda barn tillämpas olika villkor beroende på barnets födelsevikt. Enligt motionären är det inte acceptabelt att nämnda grupper av barn inte kan få samma försäkringsskydd som övriga barn, och i motionen begärs därför ett tillkännagivande om att likvärdiga försäkringsvillkor bör gälla för alla barn.
Utredningsarbete
Försäkringsavtalslagen (FAL) har varit föremål för översyn av försäkringsrättskommittén. Kommittén avlämnade år 1986 betänkandet (SOU 1986:56) Personförsäkringslag och år 1989 betänkandet (SOU 1989:88) Skadeförsäkringslag. I det förstnämnda betänkandet läggs fram förslag till nya bestämmelser om liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar som skall ersätta FAL:s regler om sådana försäkringar. En nyhet i förslaget är att en försäkringssökande skall ha en självständig rätt att teckna den försäkring som försäkringstekniken medger med hänsyn till hans hälsotillstånd m.m. Avsikten med den nya regeln är dock inte att påverka den bedömning försäkringsbolagen i dag gör på grundval av sökandens hälsotillstånd. Betänkandena har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.
Tidigare behandling
Motionsyrkanden om rätten för diabetiker att teckna försäkring har tidigare prövats av riksdagen. Utskottet har därvid (se bet. 1988/89:LU28 och 1989/90:LU30) -- mot bakgrund av vad som anförts år 1988 av den dåvarande justitieministern vid besvarandet av en fråga -- utgått från att spörsmålet ingående skulle komma att övervägas av regeringen i samband med beredningen av försäkringsrättskommitténs ovannämnda betänkande (SOU 1986:56) Personförsäkringslag. Någon riksdagens åtgärd i saken har därför inte ansetts påkallad.
Riksdagen behandlade hösten 1991 en motion om försäkringsvillkor för barn med samma inriktning som den nu aktuella motionen 1991/92:L601. Motionen remissbehandlades. I sitt av riksdagen godkända betänkande avstyrkte utskottet på närmare anförda skäl bifall till motionen (bet. 1991/92:LU2).
Utskottets överväganden
Motioner rörande diabetikers rätt att teckna personförsäkring på samma villkor som andra grupper i samhället har som framgått av redogörelsen ovan tidigare behandlats av riksdagen flera gånger. Utskottet har därvid (se senast bet. 1989/90:LU30) utgått från att spörsmålet ingående kommer att övervägas av regeringen i samband med beredningen av försäkringsrättskommitténs betänkande (SOU 1986:56) Personförsäkringslag. Någon riksdagens åtgärd i saken har därför inte ansetts påkallad.
Det nämnda betänkandet övervägs alltjämt inom justitiedepartementet. Med hänsyn härtill och då några nya omständigheter som bör föranleda ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida inte har framkommit, avstyrker utskottet bifall till motion L609 yrkande 1.
Spörsmålet om likvärdiga försäkringsvillkor för barn, som tas upp i motion L601, behandlades av riksdagen hösten 1991 med anledning av en motion med samma inriktning som den nu aktuella (bet. 1991/92:LU2). Som utskottet anförde då är det olyckligt att inte alla barn i dag har samma möjligheter att få ett fullgott försäkringsskydd mot sjukdom genom frivillig försäkring. Inom ramen för de nuvarande principerna om soliditet och skälighet i försäkringsverksamhet är det emellertid inte möjligt att åstadkomma en ordning som medger att individuella försäkringar tecknas för barn som fötts för tidigt eller fötts utom Norden på samma villkor som gäller för andra barn. I varje enskilt fall måste nämligen försäkringsvillkoren utformas med utgångspunkt i den risk som försäkringen skall täcka. Angeläget är emellertid att försäkringsbolagen vid sin riskbedömning tar hänsyn till de framsteg som görs inom läkarvetenskapen. Avslutningsvis vill utskottet också erinra om att kollektiva försäkringar i vissa fall kan erbjuda erforderligt försäkringsskydd. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande patientförsäkringen vid behandlingsskada
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L613, 1990/91:L619 och 1990/91:L623,
2. beträffande personförsäkringar
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L601 och 1991/92:L609 yrkande 1.
Stockholm den 24 mars 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m) och Carin Lundberg (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.