Förnyelse inom polisen
Betänkande 1990/91:JuU1
Justitieutskottets betänkande
1990/91:JUU01
Förnyelse inom polisen
Innehåll
1990/91
JuU1
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om förnyelse inom polisen (prop. 1989/90:155), i vilket föreslås ändringar i polislagen för att öka medborgarinflytandet på lokal nivå genom inrättandet av polisnämnder. Vidare föreslås riktlinjer i fråga om inriktningen av polisens arbete, polisens uppgifter, avgiftsfinansiering på polisens område och internationellt samarbete. Dessutom bereds riksdagen tillfälle att ta del av överväganden av regeringen i fråga om exempelvis ett nytt budgetsystem för polisen, systemet med grundläggande organisation och fria resurser, trafikövervakning, rikspolisstyrelsens framtida roll samt utbildnings- och forskningsverksamhet inom polisväsendet.
I betänkandet behandlas också ett stort antal motionsyrkanden med anknytning till propositionen eller polisverksamheten i övrigt.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändringar i polislagen och ställer sig bakom de förordade riktlinjerna. Med anledning av motioner föreslår utskottet ett tillkännagivande av riksdagen om en fortsatt utbyggnad av verksamheten med kvarterspoliser. Övriga motioner avstyrks.
Utskottet erinrar om ett tidigare riksdagsuttalande om vikten av att tjänsten som professor i polisforskning tillsätts utan dröjsmål.
Till betänkandet har fogats 29 reservationer. Dessa gäller bl.a. medborgarinflytandet (m), inriktningen av polisens arbete (m) och (c), polisens uppgifter (m, fp, c), avgiftsfinansieringen (m), internationellt samarbete (v), rikspolischefens ställning (fp), utbildningsfrågor (v), (fp, c) och (m) samt seniorpoliser (m, c).
Propositionen m.m.
I proposition 1989/90:155 har regeringen (civildepartementet) föreslagit riksdagen att anta ett vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387). I propositionen har regeringen vidare dels föreslagit riksdagen att godkänna de riktlinjer som civilministern förordat i propositionen i fråga om inriktningen av polisens arbete (avsnitt 3), polisens uppgifter (avsnitt 4), avgiftsfinansiering på polisens område (avsnitt 6), internationellt samarbete (avsnitt 15), dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad civilministern i övrigt har anfört i propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 13 f.
I samband med propositionen behandlar utskottet dels 37 yrkanden i motioner som har väckts med anledning av propositionen, dels 74 yrkanden i motioner från allmänna motionstiden åren 1989 och 1990. Motionsyrkandena redovisas på s. 4 ff.
Under ärendets beredning har utskottet anordnat bl.a. en offentlig utskottsutfrågning om polisens verksamhet, se s. 14 samt bilaga 1 och 2.
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1989/90:Ju39 av Sten-Ove Sundström och Monica Öhman (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en decentralisering av polisens resurser.
1989/90:Ju40 av Göran Ericsson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för inriktningen av polisens arbete, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens uppgifter, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny polischefskarriär, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisdistriktsindelningen och administrativ samverkan mellan polisdistrikt regionalt, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den regionala polisorganisationen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om yrkesrollerna inom polisen, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimering av polismän, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt medborgarinflytande över den lokala polisorganisationen, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strukturfrågorna, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trafikövervakning.
1989/90:Ju41 av Sylvia Pettersson och Ines Uusmann (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av kriterierna vid urval av polisaspiranter.
1989/90:Ju42 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under rubriken Riktlinjer för polisväsendets förnyelse, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om placeringen av professuren i poliskunskap.
1989/90:Ju43 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i polislagen att lekmannainflytandet stärks i enlighet med vad som i motionen anförts om enbart lekmän i polisstyrelser och polisnämnder, 2. att riksdagen hos regering begär förslag till sådan ändring i polislagen att invandrare kan väljas in i polisstyrelser och polisnämnder, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i polislagen att en precisering måste göras av de beslut som skall undantas polisstyrelser och polisnämnder, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i polislagen att kommunernas inflytande preciseras, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utveckla möjligheter till medborgarvittnen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att integrera polisens utbildning i det allmänna utbildningsväsendet, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utveckling av kvarterspolisens verksamhet så att denna blir meriterande vid befordran, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av misstänkta fall av polisövergrepp, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella kontakter.
1989/90:Ju44 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fortsatta utvecklingsarbetet om förnyelsen inom polisen.
1989/90:Ju45 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av brottsbekämpningen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av förutsättningarna för närmare samarbete mellan polis, tull och kustbevakning, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gränsdragning mellan polisens och bevakningsföretagens verksamhet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgiftsfinansiering av viss polisverksamhet, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grannsamverkan, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i övrigt anförts om förnyelsearbetet inom polisen.
1989/90:Ju46 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkning av polisens resurser, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omfördelning av resurser mellan lokala polismyndigheter, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens brottsförebyggande arbete, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av polisens verksamhet, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgiftsfinansiering av polisens verksamhet, 6. att riksdagen avslår regeringens förslag om 5 a § polislagen, avseende inrättande av polisnämnder, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens grundutbildning.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989
1988/89:Ju202 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att rikspolisstyrelsen får i uppdrag att lämna förslag till renodling av polisens verksamhet.
1988/89:Ju206 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en långsiktig politik för polisarbetet.
1988/89:Ju207 av Göran Ericsson (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning syftande till införande av en legitimering av polisman i enlighet med vad i motionen anförts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av ordinarie polismanstjänster.
1988/89:Ju210 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan lagändring som möjliggör ett utökat kommunalt inflytande över den lokala polismyndigheten, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om utredning av misstänkta fall av polisövergrepp.
1988/89:Ju211 av Bengt Kindbom m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om registerlag för polisregistren, 2. att riksdagen antar följande förslag till ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister Nuvarande lydelse Motionärernas förslag I utdrag till enskild tas samma uppgifter med som skall lämnas till en domstol eller en åklagare enligt 10 §. I utdrag till enskild upptas samtliga uppgifter om den enskilde. Motiveringen återfinns i motion 1988/89:K408.
1988/89:Ju214 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos regeringen i enlighet med vad i motionen anförs begär en snabb översyn av rätten för polisen att upprätta förspaningsregister.
1988/89:Ju216 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att viss polisverksamhet inom trafikområdet kan överföras till annan organisation och därmed frigöra ytterligare resurser för förstärkningar av kvarterspolisverksamhet och annan brottsförebyggande verksamhet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om andra samhällssektorers hjälp för att avhjälpa polisens arbete vid statsbesök och liknande aktiviteter.
1988/89:Ju217 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att rikspolisstyrelsen utreder frågan om ett rullande poliskontor till Kalmar län.
1988/89:Ju220 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisutbildningen i fråga om invandrarkunskap, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rekrytering av invandrare till polisutbildningen.
1988/89:Ju230 av Berit Oscarsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vikten av att pröva förutsättningarna för ett ökat lokalt inflytande vid tillsättning av polischefer.
1988/89:Ju231 av Monica Öhman och Sten-Ove Sundström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en organisatorisk utredning av det polisiära gränssamarbetet mellan Sverige och Finland.
1988/89:Ju232 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur skyddet för den enskildes integritet skall kunna stärkas i enlighet med vad i motionen anförts.
1988/89:Ju233 av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ordningsvakters legitimationsansvar.
1988/89:Ju234 av Sverre Palm och Anita Johansson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna om förundersökning av brottmål där den misstänkte är polis och/eller åklagare i syfte att införa en särskild från polis- och åklagarmydigheterna fristående utredningsnämnd.
1988/89:Ju235 av Björn Körlof (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning snabbt tillsätts för att överväga de rättsliga, ekonomiska och andra aspekter som kan finnas för att kraftigt stödja dem som ingriper för att hjälpa polisen eller på annat sätt söker förhindra eller avvärja brott.
1988/89:Ju237 av Kent Lundgren m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att polisväsendet får i uppdrag att verkställa en utredning i enlighet med motionen om personalpolitiken hos polisen.
1988/89:Ju238 av Kent Lundgren m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen tillsätter en parlamentarisk utredning med uppgift att verka i motionens anda beträffande polisens möjlighet att konkurrera med privata bevakningsföretag.
1988/89:Ju242 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en regionalisering av polisutbildningen.
1988/89:Ju244 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av åtgärder för att förbättra situationen för polisen i Stockholm.
1988/89:Ju248 av Ingela Mårtensson och Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen begär att regeringen utvärderar förspaningsregistreringen hos polismyndighet och tullverk, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om datorisering av förspaningsregister.
1988/89:Ju250 av Jan Strömdahl m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökade befogenheter för kommunal parkeringsövervakare. Motiveringen återfinns i motion 1988/89:T253.
1988/89:Ju803 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 6 § passlagen (1978:302) att personbevis ej behöver uppvisas vid förnyelse av pass.
1988/89:Ju807 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utnyttjandet av resurser inom polisen i Stockholm till stöd för poliskåren, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring för att möjliggöra kommunala poliser. Motiveringen återfinns i motion 1988/89:A408.
1988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser inom området personalutveckling i syfte att förbättra arbetsförhållandena för polisen.
1988/89:Ju813 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utvärdera de lokala polisstyrelsernas verksamhet.
1988/89:Ju821 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att en opartisk myndighet sköter utredning av brottsmisstanke mot polis.
1988/89:Fö714 av Jarl Lander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om likformig rätt till ersättning vid eftersök.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990
1989/90:Ju206 av Hugo Andersson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att rikspolisstyrelsen tillåts ge polisdistrikten tillstånd att pröva nya organisationsformer, i enlighet med vad i motionen anförts.
1989/90:Ju209 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om speciella uppdrag för pensionerade poliser vid polisdistrikten.
1989/90:Ju210 av Göran Ericsson (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad kontroll av den marknad av bevakningsföretag och företag som marknadsför larm och annan säkerhetsutrustning, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fördjupad polisutbildning på olika nivåer, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att i polischefskarriären även rekrytera lämpliga polismän i kommissariegraden, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimering av polismän, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en långsiktig polispolitik, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en särskild regel för övertidsuttag för personal vid polisens narkotikarotlar.
1989/90:Ju213 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om spanings- och förspaningsregister. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:K410.
1989/90:Ju217 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snabb översyn av polisens utrustning i olika polisdistrikt, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snabb översyn av det ekonomiska systemet inom polisväsendet.
1989/90:Ju219 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förstärkt ordningsmakt i Stockholm. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Fi304.
1989/90:Ju220 av Oskar Lindkvist och Maj Britt Theorin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad rekrytering av polisaspiranter från Stockholmsområdet.
1989/90:Ju222 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av åtgärder för att förbättra situationen för polisen i Stockholm.
1989/90:Ju226 av Kerstin Ekman m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om införandet av kommunal gatupolis med syfte att lägga fram lagförslag härom enligt vad i motionen anförts.
1989/90:Ju228 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åklagarnas möjlighet att få delta i sådana överläggningar hos polisen som avses styra fördelningen av utredningsresurserna.
1989/90:Ju232 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige inte har för avsikt att medverka i en västeuropeisk FBI, 2. att riksdagen hos regeringen begär en detaljerad redogörelse för formerna för och målsättningen med den hittillsvarande svenska medverkan i TREVI-samarbetet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige inte bör medverka i något internationellt polisiärt samarbete, t.ex. inom TREVI, som syftar till ingripande mot eller kontroll av "radikal" politisk verksamhet. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:U532.
1989/90:Ju235 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte att analysera de förslag att beivra polisvåld som anförts i motionen.
1989/90:Ju236 av Margitta Edgren och Charlotte Branting (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att rikspolisstyrelsen får i uppdrag att utarbeta en kravanalys för polisyrket i enlighet med vad vi anfört i motionen.
1989/90:Ju237 av Erkki Tammenoksa (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen har anförts om polisverksamheten i huvudstaden.
1989/90:Ju240 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för invånarnas trygghet. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Bo250.
1989/90:Ju607 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rekryteringen till polisutbildningen, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokalisering av delar av polishögskolan, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av förebyggande polisiärt arbete genom kvarters/områdespoliser, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gränsdragning för bevakningsföretagens verksamhet, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av 13 § polislagen, syftande till lägre toleransnivå för ingripande, 48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser mot gruppen extremt brottsaktiva.
1989/90:Ju809 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet och inriktningen på en gemensam övergripande syn på polisväsendet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en omorganisation av polisväsendet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvarterspolisverksamheten, 4. att riksdagen begär att regeringen låter utreda möjligheterna att överföra verksamhet från polisen till andra myndigheter enligt vad i motionen anförts, 6. att riksdagen begär att regeringen låter utreda de konflikter som finns mellan rättsväsendet och polisen och som försvårar polisens arbete enligt vad i motionen anförts, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvotering av poliser i inre och yttre tjänst, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokaliseringen och omfattningen av utbildningen inom polisväsendet.
1989/90:Ju810 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens betydelse och möjligheter för att förhindra ungdomsbrottslighet.
1989/90:Ju826 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att anlita pensionerade polismän såvitt gäller stöd till brottsoffer.
1989/90:Ju828 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det bör finnas fler patrullerande kvarterspoliser med uppgift att bl.a. förebygga narkotikamissbruk. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So316.
1989/90:Ju830 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring för att möjliggöra kommunala poliser.
Utskottet
Inledning
Bakgrund
Det svenska polisväsendet ändrades på ett genomgripande sätt vid förstatligandet år 1965 (prop. 1962:148, SU 183, rskr. 387; prop. 1964:100, SU 114, rskr. 259). I samband därmed betonades att polisens organisation måste ägnas fortlöpande uppmärksamhet och anpassas till förändringar i samhället.
År 1981 godkände riksdagen ett regeringsförslag om allmänna riktlinjer för polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m. (prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr. 210). Förslaget grundade sig på polisutredningens principbetänkande (SOU 1979:6) Polisen. För att behandla frågor om genomförande av denna reform tillkallades i enlighet med riksdagsbeslutet 1981 års polisberedning.
Polisberedningens arbete resulterade i ett förslag om den rättsliga regleringen av polisverksamheten som lades fram i betänkandet (SOU 1982:63) Polislag. Vidare lämnade beredningen förslag bl.a. om reformens genomförande (Ds Ju 1983:10) och om rekrytering och utbildning (Ds Ju 1983:15).
Som ett första steg i polisreformens genomförande fattade riksdagen år 1984 beslut om dels polisens organisation m.m. (prop. 1983/84:89, JuU 16, rskr. 182), dels en ny rättslig reglering av polisverksamheten i en polislag (prop. 1983/84:111, JuU 27, rskr. 331). Den nya polislagen trädde i kraft den 1 oktober 1984, då också en polisförordning och en ny instruktion för rikspolisstyrelsen infördes.
Det andra steget i polisreformens genomförande togs år 1985 då riksdagen fattade beslut om polisens arbetsformer på lokal och regional nivå, utbildning och rekrytering (prop. 1984/85:81, JuU 18, rskr. 164).
Vid sidan om frågor med mera direkt anknytning till polisreformens genomförande hade polisberedningen lagt fram förslag också om en tjänsteförslagsnämnd inom polisväsendet (Ds Ju 1984:9), om handläggningen av anmälningar mot polismän (Ds Ju 1984:10), om den regionala polisorganisationen (Ds Ju 1984:11) och om beredskapspolisen (Ds Ju 1985:2). Regeringens överväganden med anledning av dessa förslag redovisades i 1986 års budgetproposition (prop. 1985/86:100 bil. 4 s. 43 ff).
Dessa överväganden mynnade ut i förslag om ett ändrat förfarande vid tillsättningen av vissa polischefstjänster. Handläggningen av anmälningar mot polismän föreslogs ske med ökad snabbhet och med ökat lekmannainflytande av en central disciplinnämnd. Beträffande den regionala polisorganisationen innebar förslaget att den s.k. länspolismästarmodellen skulle införas i vissa län. Förslaget om beredskapspolisen innebar en överföring av ordningsuppgifter från civilförsvaret till polisen. Riksdagen godtog förslagen (JuU 1985/86:19, rskr. 163; JuU 1985/86:32, rskr. 277).
Polisberedningens slutbetänkande (SOU 1985:62) Inriktningen av polisverksamheten överlämnades i januari 1986. I betänkandet framfördes förslag om en ytterligare effektivisering av polisens arbete. Dessa förslag behandlades i budgetpropositionen år 1987 (prop. 1986/87:100 bil. 4 s. 35 ff), och de ställningstaganden från regeringens sida som redovisades där lämnades utan erinran av riksdagen (JuU 1986/87:23, rskr. 201). Som en följd härav infördes den 1 januari 1988 nya regler i polisförordningen om delegering av beslutsbefogenheter av innebörd att de lokala polismyndigheterna på eget ansvar och med utgångspunkt i den egna verksamheten numera har långtgående befogenheter att fördela arbetsuppgifter mellan olika tjänstemän och arbetsenheter inom myndigheten.
Närmare om bakgrunden till den nu aktuella propositionen
I propositionen (s. 10 f) lämnar civilministern en redogörelse för behovet av förnyelse inom polisen. Han anför bl.a. följande.
Behovet av att effektivisera polisen och att anpassa polisens organisation och arbetsformer efter utvecklingen i samhället har varit vägledande både vid polisens förstatligande och för den polisreform, som genomförts under 1980-talet. De erfarenheter som hittills har vunnits av polisreformen visar att reformens principer behöver utvecklas vidare. Detaljstyrningen av verksamheten inom framför allt det administrativa området och av resursanvändningen är fortfarande sådan att den i viss mån hämmar en effektiv polisverksamhet. Budgetsystemet inom polisen är så utformat och har sådan inriktning att det inte svarar mot dagens krav på en god hushållning och ett effektivt utnyttjande av resurserna. De organisatoriska och administrativa strukturerna inom polisväsendet medger inte alltid den flexibilitet och den smidighet som är önskvärd och som torde ha förutsatts vid förstatligandet. Det lokala medborgarinflytandet kan fördjupas och utvecklas.
I fråga om inriktningen av förnyelsearbetet anger civilministern (s. 11 ff) att det bör inriktas på främst tre huvudområden. Det första gäller de grundläggande målen för polisverksamheten och den inriktning av verksamheten som föranleds därav. Det andra rör strukturella och organisatoriska frågor inom polisen och det tredje gäller olika frågor som är förknippade med omläggningen av budgetprocessen för polisväsendet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen tas upp ett antal frågor som rör vidareutvecklingen av det reformarbete i riktning mot ökat lokalt självbestämmande och ökad effektivitet inom polisen som inleddes genom den polisreform som beslutades av statsmakterna under 1980-talet.
En ändring i polislagen (1984:387) föreslås av innebörd att polismyndigheterna får möjlighet att inrätta en eller flera polisnämnder för att under polisstyrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer. För att kunna åstadkomma en fördjupad samverkan mellan polismyndigheterna föreslås bl.a. en ändring i polislagens bestämmelser om länsstyrelsernas direktivrätt på polisområdet. Ändringarna i polislagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
I propositionen förslås vidare att riksdagen godkänner vissa riktlinjer för polisens arbete, polisens uppgifter, avgiftsfinansiering på polisens område och polisens internationella samarbete. Riktlinjerna för polisens arbete går bl.a. ut på att verksamheten bör bli mer preventivt inriktad. När det gäller polisens uppgifter bör de renodlas så att polisen i ökad utsträckning kan koncentrera sig på sin centrala funktion att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Möjligheterna till en avgiftsfinansiering på polisens område bör utredas.
Utöver de nu berörda frågorna, där beslut av riksdagen begärs, redovisas i propositionen det fortsatta utvecklingsarbetet inom polisen i fråga om bl.a. yrkesroller inom polisen, de lokala polismyndigheternas grundläggande organisation, rikspolisstyrelsens framtida roll, utbildnings- och forskningsverksamhet, trafikövervakning samt tillsättning av vissa högre tjänster inom polisväsendet.
Utfrågning m.m.
Den 15 maj 1990 anordnade justitieutskottet en offentlig utfrågning om polisens verksamhet. En förteckning över de personer som medverkade vid utfrågningen finns i bilaga 1. En redovisning av vad de medverkande anförde vid utfrågningen finns i bilaga 2.
I samband med ett utskottssammanträde har vidare representanter från rikspolisstyrelsen och polisförbundet lämnat synpunkter på frågan om användningen av pensionerade polismän i polisverksamheten.
Utskottets överväganden
Inledning
Utskottet vill inledningsvis ansluta sig till civilministerns uppfattning att erfarenheterna av 1980-talets reform av polisväsendet visar att det finns områden som behöver utvecklas vidare för att reformens syften bättre skall kunna uppnås. Behov av jämkningar och ändringar har aktualiserats också av bl.a. de förändringar i samhället i övrigt som har skett sedan reformen genomfördes. Sålunda har de förutsättningar som är styrande för arbetet med en förnyelse av den offentliga sektorn giltighet också för polisväsendet. Detta innebär som civilministern anför att polisen -- i likhet med annan offentlig verksamhet -- under överskådlig tid måste räkna med en begränsad tillgång på reala och finansiella resurser. Detta ställer krav på förändringar i syfte att åstadkomma bl.a. ett ökat utbyte av tillgängliga resurser.
I det följande kommer utskottet att ta upp olika frågor som behandlas i propositionen och motionerna. De frågor som berörs i propositionen (och därtill anknytande motionsyrkanden) tas upp i samma ordningsföljd som i propositionen. Därefter behandlas sådana motionsförslag som inte har någon direkt anknytning till propositionen.
Polisen och samhället
Enligt propositionen skall polisens arbete inriktas mera på att förebygga och förhindra brott. Polisens arbete när det gäller spaning och utredning bör särskilt inriktas på våldsbrott och narkotikabrott samt på ekonomisk brottslighet, särskilt sådan som hotar stora samhälleliga värden såsom miljöbrottslighet.
I ett par motioner (1989/90:Ju40 yrkande 1 och 1989/90:Ju46 yrkande 3) riktas kritik mot förslaget att polisens arbete mer än för närvarande skall inriktas på brottsförebyggande arbete. I sistnämnda motion (yrkande 4) och ett par andra (1989/90:Ju44 och Ju45 yrkande 1) lämnas synpunkter på prioriteringen när det gäller spaning och utredning.
Utskottet delar civilministerns uppfattning att polisen bör inrikta sin verksamhet på åtgärder som går ut på att värna om människors trygghet till liv, hälsa, integritet och personlig egendom. Som ett uttryck för detta och för att nå det kriminalpolitiska målet att minska brottsligheten är det därför enligt utskottets uppfattning ändamålsenligt med en ökad inriktning mot brottsförebyggande åtgärder i vid mening och mot brottsförhindrande åtgärder. En större del av polisens resurser bör således tas i anspråk för den preventiva verksamheten. Som civilministern framhåller innebär detta emellertid inte något principiellt avsteg från reglerna om att det är en huvuduppgift för polisen att också utreda brott. Det är som utskottet ser det självfallet nödvändigt att tillräckliga resurser även i fortsättningen avdelas för denna verksamhet.
Även enligt utskottets uppfattning bör polisens insatser när det gäller spaning och utredning särskilt inriktas på våldsbrott och narkotikabrott samt på ekonomisk brottslighet och då särskilt sådan som hotar stora samhälleliga värden såsom miljöbrottslighet.
Utskottet ställer sig således bakom de förslag till riktlinjer för polisens verksamhet som har lagts fram i propositionen. Detta innebär att utskottet avstyrker de motionsyrkanden som har redovisats ovan. I anslutning till yrkandet (i motion 1989/90:Ju45) om att en prioritering bör ske även av kampen mot vardagsbrotten vill utskottet framhålla att härvidlag brottsförebyggande åtgärder torde vara av särskild betydelse och instämma i civilministerns uttalande att ett brett förebyggande polisarbete i många fall är det som på sikt ger bäst resultat när det gäller att komma till rätta med gatuvåld, ungdomsbrottslighet, narkotikahantering, skadegörelse samt annan kriminalitet och ordningsstörningar som tilldrar sig kriminalpolitiskt intresse.
Med anledning av yrkandet (i motion 1989/90:Ju44) om att också brott med etnisk bakgrund bör prioriteras kan här tilläggas att etniska frågor tillmäts ökad betydelse inom polisen. Sålunda anordnade polishögskolan i samarbete med ombudsmannen mot etnisk diskriminering nyligen ett seminarium om polisen som garant för mänskliga rättigheter, och vid polishögskolan ägnas etniska frågor numera fortlöpande uppmärksamhet, bl.a. genom ett i våras anordnat nordiskt polisskoleseminarium.
I en motion (1989/90:Ju607) förordas insatser mot extremt brottsaktiva. Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i propositionen (s. 19) att polisen i sitt allmänna övervakningsarbete måste rikta särskild uppmärksamhet på bl.a. vaneförbrytare och andra som svarar för en förhållandevis stor del av kriminaliteten. Med anledning av motionsyrkandet vill utskottet även framhålla att de nya regler om straffmätning och påföljdsval som trädde i kraft förra året ger utrymme för en strängare bedömning i påföljdshänseende när det gäller återfall i brott.
I några av motionerna tas upp frågor som mer allmänt knyter an till inriktningen i stort av polisens arbete.
Behovet av förnyelse inom polisen och liknande övergripande frågor om bl.a. långsiktig polispolitik och en bättre helhetssyn framhålls i några motioner (1988/89:Ju206 samt 1989/90:Ju42 yrkande 1, Ju45 yrkande 6, Ju210 yrkande 6 och Ju809 yrkandena 1 och 6). Enligt utskottets mening har övergripande frågor om polisens verksamhet fortlöpande ägnats uppmärksamhet från statsmakternas sida. Inte minst har den under 1980-talet genomförda polisreformen inneburit en förnyelse av polisen som har bidragit till en effektivisering av dess arbete, och de förslag som läggs fram i den nu aktuella propositionen innebär ytterligare steg i riktning mot en förnyelse av polisen.
Några sådana uttalanden från riksdagens sida som föreslås i motionerna är därför enligt utskottets mening inte erforderliga.
I en motion (Ju46 yrkandena 1 och 2) framhålls betydelsen av att polisen tillförs ytterligare resurser. Frågor om resurser för polisen behandlas i samband med budgetberedningen varje år, och enligt utskottets mening finns det därför inte anledning att i detta sammanhang ta upp dessa frågor. Detsamma gäller yrkandena i två av motionerna om en ökad antagning av polisaspiranter (1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809 yrkande 8 delvis). Motionsyrkandena avstyrks.
Polisens uppgifter
Enligt propositionen bör som riktlinje i fråga om utvecklingen av polisens uppgifter gälla att polisverksamheten renodlas så att polisen i ökad utsträckning kan koncentrera sig på sin centrala funktion att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Utskottet delar regeringens uppfattning att renodling bör vara en riktlinje för utvecklingen av polisens uppgifter. Detta innebär som civilministern anför att utgångspunkten bör vara att en viss samhällsuppgift bör lösas av polisen endast om den kan sägas utgöra ett naturligt led i polisens funktion att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I undantagsfall bör det emellertid vara möjligt att anförtro polisen också andra uppgifter, men förutsättningen måste då vara att detta är föranlett av starka praktiska skäl, t.ex. att en annan lösning skulle vara oacceptabel av samhällsekonomiska skäl eller från servicesynpunkt. Dessa principer bör som anförs i propositionen vara vägledande också vid överväganden om att föra bort uppgifter från polisen.
Utskottet ställer sig således bakom de riktlinjer för utvecklingen av polisens uppgifter som har redovisats i propositionen. Dessa riktlinjer tillgodoser enligt utskottets mening syftet bakom de önskemål som har framförts i ett par motioner om en översyn av polisens serviceuppgifter syftande till en renodling av polisens verksamhet (motionerna 1988/89:Ju202 samt 1989/90:Ju40 yrkande 2 och Ju809 yrkande 4).
I en motion (1989/90:Ju45 yrkande 2) föreslås att samarbetet mellan polis, tull och kustbevakning bör utredas. Olika frågor om samverkan mellan tull och polis övervägs för närvarande såväl i regeringskansliet som mellan berörda myndigheter (se prop. 1989/90:100 bil. 9 s. 50). Vidare har riksdagen nyligen fattat beslut om kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen (prop. 1989/90:127, FöU8, rskr. 308). Enligt beslutet bör sjöpolisens och kustbevakningens resp. verksamheter samordnas ytterligare. Frågan om hur behovet av polisiär verksamhet till sjöss skall kunna tillgodoses i framtiden bör enligt beslutet övervägas närmare.
Med hänsyn till de överväganden som pågår på olika håll när det gäller samarbetet mellan polis, tull och kustbevakning föreligger det enligt utskottets mening inte för närvarande något behov av att frågan utreds på det sätt som föreslås i motionen.
I en motion (1988/89:Ju216 yrkande 4) förordas att polisen av resursskäl bör ta hjälp från andra samhällssektorer i samband med statsbesök och liknande. Motionsyrkandet föranleder inget annat uttalande från utskottet än att den bevakning som krävs i samband med statsbesök och liknande i princip torde vara av sådan natur att den i allt väsentligt kan utföras endast av polispersonal. I den mån det finns uppgifter i dessa sammanhang som kan utföras av annan personal utgår utskottet ifrån att sådana möjligheter tas till vara i den utsträckning som ansvarig polismyndighet anser vara lämplig i det enskilda fallet.
Yrkesroller inom polisen
Enligt propositionen bör inom ramen för en renodling av polisens verksamhet särskilt framhållas den kompetens och de särskilda befogenheter som polisen besitter. Inom vissa områden bör emellertid specialister kunna rekryteras.
I två motioner (1989/90:Ju40 yrkande 3 och Ju210 yrkande 4) förordas inrättandet av ytterligare en polischefskarriär. Dessa polischefer skulle enligt vad som uttrycks i motionerna ha huvudsakligen operativa uppgifter. Enligt vad utskottet erfarit föreligger det inom polisväsendet inte något behov av en sådan särskild polischefskarriär som förordas i motionerna. Det kan kan dock nämnas att det i propositionen (s. 28) framhålls att erfarenhet från polisarbete på fältet måste vara värdefull för den som skall ha en chefsbefattning inom polisen, och att det redan nu förekommer att en del chefstjänster, särskilt med operativa uppgifter vid de största polismyndigheterna, tillsätts med poliser utan polischefsutbildning. Motionsyrkandena avstyrks.
Avgiftsfinansiering
I propositionen föreslås att möjligheterna till avgiftsfinansiering inom polisens område bör utredas.
Enligt civilministern (s. 35) bör följande vara vägledande för sådana överväganden.
En utgångspunkt bör vara att avgiftsfinansiering bör kunna tillämpas i första hand när det gäller uppgifter som har karaktär av särskild service åt företag, organisationer eller enskilda. Det gäller naturligtvis särskilt om servicen erhålls som ett led i en näringsverksamhet eller annan verksamhet som har vinstsyfte.
Givetvis får avgift inte tas ut för det skydd till liv och egendom som var och en har rätt att kräva av polisen. Inte heller får ett avgiftssystem utformas så att det får negativa följder t.ex. när det gäller mötesfriheten samt polisens förhållande till allmänheten eller allmänhetens benägenhet att vidta brottsförebyggande åtgärder.
Ett exempel på fall där avgiftsfinansiering bör kunna övervägas är bevakning av vissa tillställningar och sammankomster, där avgift idag inte tas ut för polisens medverkan. Jag syftar på exempelvis större musikgalor, som primärt ordnas i vinningssyfte och som kan kräva stora insatser från polisens sida för att upprätthålla ordningen på platsen. I den allmänna debatten har kritik riktats mot att polisen måste satsa ibland betydande resurser på bevakning av evenemang som anordnas i vinstsyfte medan annan angelägen polisverksamhet får stå tillbaka av brist på resurser. Med en annan kostnadsfördelning skulle olägenheterna i detta avseende för polisens del kunna minska.
Ett system med avgiftsfinansiering av verksamhet på polisens område kräver ingående överväganden som inte kan göras i detta sammanhang. Jag avser att vid ett senare tillfälle återkomma till regeringen med förslag hur ett särskilt utredningsarbete i saken bör bedrivas.
I två motioner (1989/90:Ju45 yrkande 4 och Ju46 yrkande 5) framhålls att avgiftsfinansiering av verksamhet som polisen bedriver måste ske med försiktighet och urskillning.
Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionerna. Det kan också konstateras att de uttalanden som görs i propositionen präglas av att en eventuell avgiftsfinansiering måste föregås av noggranna överväganden och komma i fråga endast för vissa verksamheter av kommersiell natur. Utskottet har således ingen erinran mot att frågan om avgiftsfinansiering av polisverksamhet blir föremål för särskild utredning enligt de riktlinjer som anges i propositionen.
Dessa riktlinjer tillgodoser enligt utskottets mening de önskemål som har framförts i motionerna.
Medborgarinflytande
För att stärka medborgarinflytandet över den lokala polisverksamheten och för att öka engagemanget i polisfrågorna på lokal nivå föreslås i propositionen att polismyndigheterna skall få möjlighet att inrätta en eller flera polisnämnder för att under den lokala polisstyrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer. Det framhålls också att en ökad samverkan mellan polisiär och kommunal verksamhet bör eftersträvas.
I två motioner (1989/90:Ju40 yrkande 8 och Ju46 yrkande 6) yrkas avslag på förslaget med hänvisning till att det endast innebär ökad byråkrati.
Utskottet kan konstatera att den lokala förankringen på det kommunala området har vidgats under senare år genom att det har öppnats möjlighet att inrätta olika lokala organ med beslutande befogenhet. Exempelvis kan kommundelsnämnder inrättas för att handha olika förvaltnings- och verkställighetsuppgifter, var och en inom sin geografiskt avgränsade del av kommunen. I många kommuner pågår också en omfattande decentralisering av besluts- och verksamhetsansvar till sådana lokala organ. Syftet är att förbättra kommuninnevånarnas möjligheter att påverka och delta i det kommunala arbetet.
I likhet med civilministern anser utskottet att det finns skäl att pröva en liknande ordning inom polisen. Det bör således i enlighet med vad som föreslås i propositionen öppnas möjlighet för polisstyrelserna att inrätta lokala organ för att under styrelsen ha hand om vissa uppgifter rörande polisverksamheten inom olika delar av polisdistriktet. Utskottet har heller inget att erinra mot den lagtekniska utformningen av förslaget.
I en motion (1988/89:Ju210 yrkande 1) föreslås ett ökat kommunalt inflytande i det lokala polisarbetet. Detta bör enligt motionärerna ske genom att polisstyrelserna jämställs med andra kommunala nämnder. Liknande frågor tas upp också i en annan motion (1989/90:Ju43 yrkandena 1--4). Där förordas också att den som inte är svensk medborgare skall kunna vara ledamot i polisstyrelse eller polisnämnd. Frågor om förhållandet mellan kommunerna och polisverksamheten har behandlats av utskottet vid flera tillfällen (se senast JuU 1987/88 s. 22 ff).
Som tidigare kan utskottet konstatera att det lokala inflytandet successivt har stärkts sedan polisen förstatligades år 1965. Sålunda har polisstyrelserna numera beslutande funktioner inom vissa områden av polisverksamheten, t.ex. när det gäller långsiktig fördelning och användning av resurser inom distriktet och beträffande frågor om organisation och verksamhetsplanering. Polisverksamhet i det enskilda fallet hör däremot inte till polisstyrelsens uppgifter.
Utskottet kan inte ställa sig bakom tankarna att jämställa polisstyrelserna med andra kommunala nämnder. Polisverksamhet är i enlighet med de reformer på området som har genomförts sedan förstatligandet i första hand en verksamhet som det ankommer på staten att ansvara för. De möjligheter till en ökning av det kommunala inslaget i polisverksamheten som har skett på senare år är enligt utskottets mening väl ägnade att i tillräcklig omfattning garantera en lokal förankring i polisens arbete. Nämnas kan emellertid att frågor om förhållandet mellan kommunerna och polisverksamheten kan komma att aktualiseras i det förslag till en ny kommunallag som för närvarande bereds inom civildepartementet. Det saknas anledning för riksdagen att i detta sammanhang uttala sig i frågan om kravet på svenskt medborgarskap. Motionsyrkandena avstyrks av utskottet.
En utvärdering av de lokala polisstyrelsernas verksamhet förordas i en motion (1988/89:Ju813). I propositionen (s. 120) uttalas bl.a. att de förändringar i fråga om polismyndigheternas organisation som föreslås bör utvärderas. Det kan enligt utskottets mening finnas anledning att i ett sådant sammanhang utvärdera även erfarenheterna av ordningen med polisstyrelser, särskilt med hänsyn till den i det föregående behandlade möjligheten för styrelserna att i framtiden under sig inrätta lokala polisnämnder. Mot bakgrund av det anförda krävs enligt utskottets mening ingen åtgärd av riksdagen med anledning av motionsyrkandet.
Grundläggande organisation och fria resurser
Enligt propositionen bör de lokala polismyndigheterna ges ökad frihet att besluta i organisationsfrågor. Polismyndigheternas grundläggande organisation, som bestäms av regeringen, görs mindre samtidigt som myndigheternas s.k. fria resurser utvidgas.
Utskottet delar regeringens uppfattning att tiden nu är mogen att ytterligare decentralisera polisverksamheten genom att vidga beslutanderätten och friheten för de lokala polismyndigheterna i organisatoriska frågor. Därigenom bör möjligheterna öka för dessa myndigheter att själva fördela sina resurser och anpassa sin verksamhet efter de lokala förhållandena. En sådan ordning bör också vara ägnad att i hög grad främja de ansträngningar som görs för att ytterligare effektivisera polisverksamheten och ligger även i linje med tidigare uttalanden om att tyngdpunkten i polisorganisationen bör förskjutas ytterligare i riktning mot den lokala nivån. På det viset kan också den kompetens i organisatoriska frågor som finns på lokal nivå tas till vara bättre samtidigt som medborgarinflytandet över polisens verksamhet stärks ytterligare.
Vad som sålunda föreslås i propositionen om ett ökat lokalt inflytande i organisationsfrågor tillgodoser de önskemål om friare organisationsformer på lokal nivå som har förordats i en av motionerna (1989/90:Ju206).
Strukturfrågor
I propositionen förordas en utökad samverkan mellan olika polismyndigheter för att öka effektiviteten inom polisväsendet. I linje härmed skall länsstyrelserna i framtiden ägna samverkansfrågorna en större uppmärksamhet och få utvidgade befogenheter att besluta om polisverksamheten i länet.
I en motion (1989/90:Ju40 yrkande 9) framhålls betydelsen av samverkan mellan polisen och andra myndigheter. Utskottet delar motionärens uppfattning och noterar därvid de uttalanden som görs i propositionen om betydelsen i skilda sammanhang av att polisen samverkar också med bl.a. andra myndigheter.
I motionen (yrkande 4) förordas också att ändringar bör ske i polisdistriktsindelningen. I propositionen uttalas (s. 59) att det inte är uteslutet att det i vissa fall kan finnas skäl att ändra indelningen i polisdistrikt och att det är regeringens sak att fatta beslut om sådana ändringar. Det framhålls att behovet av förändringar i första hand bör övervägas av de förtroendevalda i länsstyrelserna och polisstyrelserna, men att det ytterst bör vara en sak för länsstyrelserna att ta initiativ till de förändringar som kan vara påkallade. Det upplyses vidare om att förslag till förändringar i distriktsindelningen för närvarande utreds inom Stockholms och Norrbottens län.
Vidare föreslås i motionen (yrkande 5) att den s.k. länspolismästarmodellen införs i samtliga län. Genom polisreformen infördes i några län en ny organisationsform för den regionala polisverksamheten, nämligen länspolismästarmodellen. Denna innebär i korthet att länsstyrelsens uppgifter handläggs, inte av länspolischefen, utan av polismästaren vid en av polismyndigheterna i länet. Länspolismästarmodellen har numera införts i nio län. I propositionen uttalar civilministern att han har för avsikt att inom kort föreslå regeringen att tillsätta en utredning för att se över bl.a. frågan om vilken organisationsform som skall gälla för polisverksamheten på regional nivå. Utskottets uppfattning är att länspolismästarmodellen har fungerat väl där den har införts och att det därför finns anledning att överväga att införa den också för övriga län. Med hänsyn till att en utredning avses bli tillsatt finns det emellertid inte skäl för riksdagen att nu ta ställning i frågan.
Med hänvisning till vad som har redovisats i det föregående avstyrker utskottet således bifall till motionsyrkandena.
I en annan motion (1989/90:Ju809 yrkande 2) föreslås att polisen omorganiseras så att rikspolischefen på samma sätt som ÖB ges en sammanhållande roll med få men starka och självbestämmande regionala chefer. Som utskottet ser det är den organisation av polisväsendet som har lagts fast genom olika reformer sedan förstatligandet lämplig och väl ägnad att ligga till grund för ett ändamålsenligt polisarbete. Detta gäller också den roll som rikspolischefen har i denna organisation. Utskottet delar inte den uppfattning som kommer till uttryck i motionen.
Utbildning och forskning
I propositionen (s. 77 ff) framhålls att utbildningen inom polisväsendet måste anpassas till de förnyelseåtgärder som förestår. De yrkesspecifika inslagen samt utbildning om planerings- och budgetprocessen bör sålunda få ett ökat utrymme i utbildningen, och den funktionsinriktade utbildningen bör i största möjliga utsträckning förläggas till regional och lokal nivå. Vidare anges att vissa riktlinjer bör ges för polisforskningen.
Enligt vad som framhålls i ett par motioner (Ju43 yrkande 6 och Ju44) bör polisutbildningen samordnas med annan högskoleutbildning.
Frågan har tidigare behandlats av utskottet, senast vid 1987/88 års riksmöte (JuU 1987/88:30 s. 8). Utskottet uttalade då, med hänvisning till tidigare ställningstaganden i saken, att det i sig är ett värde om polisutbildningen i högre grad kan samordnas med annan högskoleutbildning, och utskottet förordade en sådan utveckling. I propositionen (s. 83 f) uttalar civilministern att det finns goda skäl för att i större utsträckning samordna polisutbildningen med annan högskoleutbildning och att möjligheterna att åstadkomma en sådan samordning därför bör tas till vara. Han anger emellertid att man samtidigt måste beakta att förutsättningarna för en samordning är begränsade med hänsyn till bl.a. de yrkesspecifika krav som gäller för polisutbildningen och som måste styra uppläggningen av undervisningen. Det redovisade uttalandet av civilministern ligger i linje med vad som har yrkats i motionerna och överensstämmer också med utskottets inställning. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av de aktuella motionsyrkandena är inte påkallad.
I några motioner (1988/89:Ju242 samt 1989/90:Ju45 yrkande 6, Ju607 yrkande 8 och Ju809 yrkande 8) förordas att polisutbildningen i viss utsträckning decentraliseras till andra orter. Vissa uttalanden i propositionen tillmötesgår motionärernas önskemål. Sålunda är det till en början civilministerns uppfattning (s. 82) att den reguljära vidareutbildningen av poliser i ökad utsträckning bör kunna förläggas till regional eller lokal nivå. Beträffande den funktionsinriktade centrala utbildningen uttalar civilministern följande (s. 83).
Den funktionsinriktade utbildningen bedrivs fortfarande i stor utsträckning centralt. Statsmakternas tidigare ställningstagande innebär att denna utbildning i största möjliga utsträckning bör decentraliseras. Inte minst kostnadsskäl talar för att väsentliga delar av den funktionsinriktade centrala utbildningen bör förläggas utanför Stockholm, om inte de särskilda utbildningsanordningar som finns vid polishögskolan kräver att utbildningen förläggs där. Det bör i framtiden ankomma på de regionala och de lokala polischeferna att mer noggrant pröva vilken typ av utbildning som kan förläggas till regional och lokal nivå. Rikspolisstyrelsen bör också i ökad utsträckning bistå de regionala och lokala polismyndigheterna med genomförandet av sådan utbildning.
Nu redovisade uttalanden av civilministern tillgodoser enligt utskottets mening syftet bakom motionsyrkandena.
Betydelsen av att invandrare rekryteras till polisen betonas i ett par motioner (1988/89:Ju220 och 1989/90:Ju810 yrkande 1). I ett par andra (1989/90:Ju41 och Ju236) förordas åtgärder för att i ökad utsträckning kunna rekrytera kvinnor till polisyrket. Frågan om en breddning av rekryteringen till polishögskolan har behandlats av utskottet vid flera tillfällen, senast vid 1987/88 års riksmöte. Utskottet uttalade då (s. 16):
Utskottet underströk år 1985 vikten av att det självfallet är av värde om poliskåren företräder ett så brett befolkningsunderlag som möjligt och om sammansättningen på skilda nivåer även avspeglar det förhållandet att en betydande del av landets befolkning numera har invandrarbakgrund. Utskottet utgick från att detta synsätt även framgent skulle prägla rekryteringsarbetet.
År 1986 konstaterade utskottet att det av flera skäl var viktigt att polisverksamheten kan knyta till sig kvinnliga befattningshavare på alla nivåer. Utskottet ansåg det självklart att rekryteringsarbetet sker under iakttagande av lagstiftningen om jämställdhet i arbetslivet och de principer som ligger till grund för denna.
Efter att ha redovisat vissa statistiska uppgifter om antalet antagna polisaspiranter och deras bakgrund avslutade utskottet med att än en gång understryka vikten av intensifierade ansträngningar i syfte att åstadkomma en breddad rekrytering i enlighet med vad utskottet hade anfört.
Utskottet har alltjämt den inställningen när det gäller en breddad rekrytering till polisyrket. Och även om utskottet är medvetet om att en hel del görs från rikspolisstyrelsens sida i detta syfte så vill utskottet framhålla betydelsen av att ytterligare ansträngningar görs för att driva på utvecklingen i önskad riktning.
Utöver nu redovisade uttalanden är någon särskild åtgärd från riksdagen inte erforderlig.
Innehållet i polisutbildningen i olika hänseenden tas upp i ett par motioner. Sålunda framhålls i en motion (1989/90:Ju46 yrkande 7) att vad som föreslås i propositionen om ökad teoretisk utbildning för polisen bör anstå. I en annan motion (1989/90:Ju210 yrkande 3) förordas en fördjupad polisutbildning på olika nivåer.
I propositionen (s. 80) anför civilministern följande om innehållet i polisutbildningen.
Som jag tidigare anfört bör polisens arbete i framtiden bli mer preventivt inriktat, samtidigt som man bör pröva möjligheterna att föra bort sådana uppgifter från polisen som inte utgör naturliga inslag i uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Jag har också förespråkat att polispersonalen måste bli mer allsidigt inriktad i sin yrkesroll.
Den nuvarande grundutbildningen måste anpassas till dessa förändringar. Bl.a. behövs en ökad teoretisk utbildning för det förebyggande polisarbetet. Detta inte minst för att främja kvarterspolisverksamheten. Polisaspiranterna bör också ges en fördjupad insikt om de faktorer som påverkar polisverksamheten och polisens roll i samhället. Den mer allsidiga polisrollen aktualiserar en bredare utbildning inom de yrkesspecifika områdena. Vidare bör de blivande poliserna redan på grundutbildningsstadiet få kunskaper i det planerings- och budgetsystem som styr polisverksamheten och som kommer att få en allt större betydelse i framtiden. Genom en sådan utbildning skapar man på ett tidigt stadium en insikt hos polispersonalen om behovet av förnyelse inom polisverksamheten. Samtidigt bör man få en ökad kostnadsmedvetenhet hos den enskilde polismannen. Även i andra hänseenden kan det finnas behov av att fördjupa vissa delar av den teoretiska utbildningen.
Enligt utskottets uppfattning är de riktlinjer för innehållet i stort av polisutbildningen som civilministern redovisat väl avvägda och ägnade att ligga till grund för en framtida effektiv och ändamålsenlig polisverksamhet.
I en motion (1989/90:Ju42 yrkande 2) förordas att den av statsmakterna beslutade professuren i polisforskning inte knyts till polishögskolan utan förläggs till Stockholms universitet. Som framgår av propositionen har frågan om professuren i polisforskning tidigare behandlats av utskottet (se t.ex. JuU 1986/87:27 s. 2 och 1987/88:30 s. 6). Utskottet har då anslutit sig till uppfattningen att forskning med polisverksamhet som ämnesområde och en därtill hörande professur bör etableras inom polishögskolan. Samtidigt har utskottet framhållit att det är angeläget att innehavaren av professuren ingår i lämpligt fakultets- eller sektionskollegium vid universitetet i Stockholm. I propositionen (s. 86) erinrar civilministern om utskottets inställning.
Utskottet har alltjämt inställningen att polisprofessuren naturligen hör hemma vid polishögskolan men att dess innehavare bör vara anknuten till den akademiska verksamheten vid Stockholms universitet på det sätt som har angivits ovan. Motionsyrkandet avstyrks.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om sitt uttalande under föregående riksmöte (1989/90:Ju29 s. 8) om vikten av att den ifrågavarande tjänsten tillsätts utan dröjsmål.
Särskilda händelser
Enligt propositionen (s. 87 ff) bör rikspolisstyrelsen ges befogenheter att på begäran av länsstyrelse besluta om polisförstärkning vid särskilda händelser. Syftet är att de regionala och lokala polismyndigheterna skall kunna agera snabbt och effektivt och kunna koncentrera sig på de operativa åtgärderna vid sådana händelser. Polismyndigheterna skall åläggas en skyldighet att upprätta planer för polisinsatser vid särskilda händelser samt för skyddet av viktigare objekt inom polisdistriktet.
Trafikövervakning
I propositionen (s. 95 ff) anges att polisens verksamhet med trafikövervakning bör bli föremål för en särskild utredning med avseende bl.a. på organisationsfrågor och arbetsmetoder.
I tre motioner (1988/89:Ju216 yrkande 3, 1988/89:Ju250, Ju807 yrkande 3 och 1989/90:Ju226) görs uttalanden till förmån för att viss trafikövervakning bör ske i kommunal regi eller dylikt. I en motion (1989/90:Ju40 yrkande 10) berörs också vissa övervakningsfrågor avseende transport av farligt gods.
Frågan har tidigare behandlats av utskottet (se JuU 1987/88:30 s. 24 och 1989/90:JuU4 s. 19 f). Som just har nämnts är avsikten enligt propositionen att frågor om organisation och arbetsmetoder vid trafikövervakning skall övervägas inom ramen för en särskild utredning. Av propositionen framgår att häri inryms bl.a. frågan om s.k. kommunala trafikpoliser.
Vid nu angivna förhållanden saknas det anledning för riksdagen att ta ställning i frågan på det sätt som föreslås i motionerna.
Internationellt samarbete
I propositionen föreslås (s. 105 ff) att som utgångspunkt för polisens verksamhet på det internationella planet bör gälla att det internationella samarbetet bör förstärkas och utvecklas, särskilt med EG-länderna. Vidare framhålls att riktlinjer bör läggas fast för detta samarbete och att det är rikspolisstyrelsen som skall ha huvudansvaret.
Utskottet delar civilministerns uppfattning om betydelsen av att Sverige fortsätter att utveckla ett nära samarbete med andra länder och mellanfolkliga organisationer i kampen mot den internationella brottsligheten. Med den utveckling mot ökad öppenhet som sker i vår omvärld följer en alltmer internationellt orienterad brottslighet. Effektiviteten i vårt inhemska polisarbete mot den internationella kriminaliteten är i många fall helt beroende av ett utvecklat samarbete med främst andra länders polisorgan.
Som civilministern anför bör samarbetet med andra länder ske i huvudsak på samma sätt som hittills. Det bör således utvecklas inom ramen för det arbete på området som äger rum inom FN och Europarådet och genom Interpol. Samtidigt är det särskilt angeläget att finna vägar för ett utvidgat och mer reglerat samarbete på polisområdet med länderna i EG. Här kan nämnas verksamheten inom den s.k. TREVI-gruppen, som består av EG-ländernas justitie-/inrikesministrar. Verksamheten tar sikte på samarbete mot bl.a. terrorism och narkotikabrottslighet. Att utveckla samarbetet på polisområdet med EG och dess medlemsländer utgör en naturlig del i Sveriges strävanden att åstadkomma ett fördjupat och breddat samarbete med EG över huvud taget. För utvecklingen av samarbetet med EG är, som civilministern framhåller, Sveriges ställning i förhållande till arbetet inom TREVI av stor betydelse.
Utskottet har heller inget att erinra mot vad som i propositionen i övrigt anförs om inriktningen för den svenska polisen av det internationella samarbetet. Också uppfattningen att huvudansvaret för detta samarbete bör ligga på rikspolisstyrelsen delas av utskottet.
Med hänvisning till vad som nyss har anförts om betydelsen av internationellt polissamarbete, särskilt med EG, kan utskottet inte ansluta sig till de kritiska synpunkter som i en av motionerna (1989/90:Ju232) har anförts om samarbete från svensk sida med TREVI-gruppen.
I en motion (1989/90:Ju43 yrkande 9) görs uttalanden av innebörd att svensk polis inte skall få finnas på utländska flygplatser för att verkställa invandringskontroll. Av propositionen (s. 107 f) framgår att de svenska polismän som finns utstationerade på vissa internationella flygplatser inte har till uppgift att utöva invandrarkontroll i egentlig mening utan att de (bl.a. i enlighet med internationella åtaganden) skall bistå i arbetet med att stävja främst sådant missbruk av asylrätten som sker genom ökad dokumentlöshet i samband med inresor till Sverige. Motionsyrkandet avstyrks.
Frågor om samarbete med den finska polisen vid landgränsen mot Finland tas upp i två motioner (1988/89:Ju231 och 1989/90:Ju39). Enligt motionärerna bör en särskild grupp för bekämpning av nordisk brottslighet vara placerad vid gränsen och bestå av tvåspråkig personal. Av vad som framgår av motionerna förekommer redan ett visst samarbete mellan polisen i Sverige och Finland i syfte bl.a. att komma åt gränsöverskridande brottslighet. Utskottet utgår ifrån att detta samarbete vid behov kan utvecklas i lämpliga former, och enligt utskottets mening är de riktlinjer för internationellt samarbete som anges i propositionen ägnade att underlätta sådana initiativ. Något särskilt uttalande av riksdagen är inte erforderligt.
Tillsättning av högre tjänster
Enligt propositionen (s. 112 ff) bör tillsättningen av polischefstjänster ske snabbare. Tyngdpunkten i förfarandet bör ligga på regional och lokal nivå. Tjänster som kommissarie i den lokala polisorganisationen bör tillsättas av de lokala polismyndigheterna med länsstyrelsen som enda överklagningsinstans.
I en motion (1988/89:Ju230) förordas ett ökat lokalt inflytande när det gäller tillsättningen av polismästare.
Tjänster som polismästare tillsätts av regeringen i de flesta fall efter förslag av länsstyrelsen. Innan länsstyrelsen lämnar ett förslag om en tjänstetillsättning skall yttrande inhämtas från polismyndigheten. Med den ordning som sålunda gäller är enligt utskottets mening det lokala intresset vid tillsättningen av polismästare tillgodosett i lämplig omfattning. Härtill kommer att -- vilket enligt uppgift sker ibland -- polisstyrelsen har möjlighet att hålla anställningsintervjuer med personer som den anser kan komma i fråga för befattningen som chef för polisdistriktet. Utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Andra frågor
Inledning
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal motionsspörsmål som inte har berörts i den nu aktuella propositionen men som har anknytning till polisväsendet i stort.
Grannsamverkan mot brott
I en motion (1989/90:Ju45) framhålls att grannsamverkan mot brott är av betydelse från såväl brottsförebyggande som brottsutredande synpunkt. Enligt motionärerna bör det ingå i polisens arbete att uppmuntra initiativ till sådan samverkan.
Frågan om grannsamverkan mot brott behandlades vid två tillfällen under föregående riksmöte (1989/90:JuU16 s. 6 f och JuU29 s. 18 f). Utskottet redogjorde då för de försök med grannsamverkan mot brott som på sina håll förekommer, bl.a. i brottsförebyggande rådets regi, och utskottet förklarade sig se positivt på sådan samverkan.
Utskottet är som tidigare av uppfattningen att tyngdpunkten i kampen mot brottsligheten måste ligga i enskilda människors engagemang och deltagande, och att t.ex. samverkan mellan boende i ett visst område kan utgöra betydelsefulla inslag i detta hänseende. Med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet vill utskottet endast tillägga att man bör kunna utgå från att polisen tar till vara varje möjlighet som på ett positivt sätt kan underlätta dess arbete; någon uttrycklig föreskrift härom är enligt utskottets mening inte erforderlig.
Seniorpoliser
I två motioner (1989/90:Ju209 och Ju826) förordas att den resurs som pensionerade polismän utgör bör tas till vara i polisens arbete.
Vid den utfrågning med företrädare för polisväsendet och polisförbundet som utskottet anordnade i syfte att inhämta synpunkter på frågan om användningen av s.k. seniorpoliser framfördes uppfattningen att det i och för sig kunde finnas anledning att se positivt på att i vissa fall använda pensionerade poliser i det löpande polisarbetet, men att fördelarna med en sådan ordning samtidigt måste vägas mot andra intressen. Bl.a. framhölls att användningen av pensionerade poliser på lång sikt kunde medföra en minskad rekrytering av nya poliser och även föranledde peronalpolitiska och avtalsmässiga överväganden.
Enligt utskottets mening bör det inte vara uteslutet för en polismyndighet att i vissa sammanhang använda sig även av pensionerade polismän. Enligt vad utskottet erfarit har detta också förekommit, t.ex. i polisens arbete med asylärenden. En sådan ordning förutsätter emellertid, som nyss har nämnts, att konsekvenserna i olika hänseenden noga övervägs.
Något särskilt uttalande i frågan av riksdagen är enligt utskottets mening inte erforderligt.
Personalpolitiska frågor
Vissa personalpolitiska frågor på polisområdet, i första hand polisernas arbetsmiljö, tas upp i två motioner (1988/89:Ju237 och Ju808).
Som uttrycks i motionerna arbetar polisen inte sällan under svåra betingelser, och utskottet delar uppfattningen att det är viktigt med åtgärder som på olika sätt kan underlätta för polisen att utföra sina uppgifter. Det kan också konstateras att resurser fortlöpande ställs till polisens förfogande för att åstadkomma förbättringar när det gäller exempelvis arbetsmiljön. Förra året anslogs således 5 milj. kr., som var direkt avsedda för förbättringar i polisens arbetsmiljö (1988/89:JuU15 s. 5), och även andra åtgärder har under senare år vidtagits som är ägnade att förbättra polisens arbetsförhållanden. Särskilt kan här nämnas inrättandet av nya lokaler för polisen på flera håll i landet och de relativt stora resurser som varje år ställs till polisens förfogande för anskaffning av modern utrustning (för innevarande budgetår, se prop. 1989/90:100 bilaga 15 s. 101 ff resp. 117 f och 1989/90:JuU27 s. 1 ff resp. 15). Utskottet utgår från att regeringen -- även utan sådana särskilda åtgärder från riksdagens sida som föreslås i motionerna -- också framgent sörjer för att åtgärder vidtas för att i erforderlig omfattning ytterligare förbättra polisens arbetsmiljö.
Polisens spaningsregister
I några motioner berörs frågor om polisens s.k. allmänna spaningsregister (1988/89:Ju211, Ju214, Ju232 och Ju248 samt 1989/90:Ju213). I första hand är det integritetsaspekter på den ADB-baserade registerhanteringen som uppmärksammas i motionerna, och det förordas att den nuvarande regleringen ses över eller utvärderas med sikte på en förstärkning av skyddet för enskildas integritet.
Liksom flera andra register hos polisen förs det allmänna spaningsregistret med stöd av lagen (1965:94) om polisregister m.m. Det allmänna spaningsregistret innehåller uppgifter om frihetsberövanden och verkställighet av påföljder samt allmän spaningsinformation. Registret förs av polismyndigheterna, och uppgifterna i registret är åtkomliga för samtliga myndigheter genom terminaler. Det gäller emellertid strikta restriktioner beträffande vilka befattningshavare inom polisen som har tillgång till uppgifter i det allmänna spaningsregistret.
Inom ramen för det arbete som bedrivs av samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem (SARI) pågår för närvarande en översyn av polisregisterlagstiftningen. Datainspektionen, som nyligen har granskat polisens registerhantering från bl.a. författningstekniska och integritetsmässiga utgångspunkter, har föreslagit att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med uppdrag att se över polisregisterlagstiftningen i dess helhet (datainspektionen, dnr 2366-88). Enligt vad utskottet inhämtat övervägs frågan inom regeringskansliet med beaktande också av det översynsarbete som pågår i SARI:s regi.
I samband med förslag om ändringar i registerlagstiftningen som behandlades av riksdagen år 1988 (prop. 1987/88:122) kom utskottet med anledning av en motion att uttala sig om behovet av en översyn av lagstiftningen (JuU 1987/88:34 s. 9). Enligt utskottets mening var behovet av genomgripande förändringar stort, och det var viktigt att inte dessa förändringar i förväg låstes genom en detaljerad författningsreglering. Utskottet förklarade sig därför dela den uppfattning som justitieministern givit uttryck för att en mer genomgripande revision borde vila till dess resultatet av översynsarbetet förelåg. En annan sak var, framhöll utskottet, att detta arbete borde bedrivas med all möjlig skyndsamhet.
Utskottet, som i stort ställer sig bakom integritetssynpunkterna i motionerna, finner inte anledning för riksdagen att föregripa resultatet av de överväganden beträffande ändringar i polisregisterlagstiftningen som för närvarande pågår. I linje med sitt nyss redovisade uttalande vill utskottet emellertid tillägga att resultatet av dessa överväganden bör redovisas med skyndsamhet.
Personalsituationen i storstadsområdena
I ett flertal motioner föreslås åtgärder i syfte att förbättra förhållandena för polisen i storstadsregionerna (1988/89:Ju244 och Ju807 samt 1989/90:Ju40 yrkande 6, Ju219, Ju220, Ju222, Ju237, Ju240 och Ju830 yrkande 2). I första hand är det personalsituationen i Storstockholmsområdet som uppmärksammas i motionerna.
Frågor om polisverksamheten i Stockholmsregionen -- och andra storstadsområden -- har varit föremål för uppmärksamhet i riksdagen vid flera tillfällen under senare år. Senast var frågan aktuell i samband med beredningen av 1988 års budgetförslag, då utskottet ingående redogjorde för de speciella problem som finns beträffande polisverksamheten i Stockholmsområdet och vilka åtgärder som från olika håll vidtogs för att förbättra situationen (JuU 1987/88:30 s. 18 ff).
Även om åtgärder fortlöpande har vidtagits av berörda myndigheter är situationen alltjämt ansträngd, inte minst för polisen i Stockholmsregionen. Problemet berördes i årets budgetproposition, där civilministern i samband med överväganden om personalsituationen inom polisen konstaterade (prop. 1989/90:100 bilaga 15 s. 96 f) att läget är särskilt bekymmersamt i Storstockholmsområdet samtidigt som arbetsbelastningen vid myndigheterna inom detta område är mycket hög. Han framhöll att myndigheterna i Stockholmsområdet därför prioriteras högt när det gäller tilldelningen av nya aspiranter och att vid sidan härom värdefullt förändrings- och utvecklingsarbete pågår vid polismyndigheten i Stockholm, något som enligt hans uppfattning är i hög grad ägnat att öka effektiviteten i verksamheten. Han betonade också det engagemang som visats från Stockholms stads sida för att förbättra situationen för polisen i Stockholm. Avslutningsvis nämnde civilministern att ytterligare förslag till förbättringar övervägdes i regeringskansliet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om den besvärliga situationen för polisen i Storstockholmsregionen och andra storstadsområden och att därför särskilda insatser måste göras. Utskottet kan också konstatera att frågan är föremål för fortlöpande uppmärksamhet från bl.a. regeringens och rikspolisstyrelsens sida och att flera åtgärder har vidtagits med direkt syfte att förbättra läget. Även några av de förändringar som aviseras i det i det föregående behandlade förslaget om förnyelse inom polisen är sådana att de i ett längre tidsperspektiv bör kunna bidra till att åstadkomma en gynnsammare situation för polisen i Storstockholmsområdet och andra storstadsregioner. Vad utskottet åsyftar är bl.a. förslagen om ökade fria resurser och ett nytt budgetsystem.
Enligt utskottets mening är det nödvändigt att regeringen och andra berörda myndigheter också fortsättningsvis noga följer utvecklingen beträffande polisverksamheten i storstadsområdena och därvid vidtar de ytterligare åtgärder som visar sig erforderliga. Utskottet utgår från att detta sker även utan något särskilt uttalande härom av riksdagen.
Åklagarnas och polisens resurser
I en motion (1989/90:Ju228) tas upp frågan om ansvaret för styrningen av polisens resurser i förundersökningar. Enligt motionären bör åklagarna -- i egenskap av förundersökningsledare -- beredas möjlighet att få delta i lokala överläggningar hos polisen för fördelning av polisens utredningsresurser.
Enligt gällande regler leds en förundersökning antingen av polismyndigheten eller av åklagaren (23 kap. 3 § RB; RÅC 1:95). Har förundersökningen inletts av polismyndigheten och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av undersökningen övertas av åklagaren så snart någon kan skäligen misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i andra fall ta över ledningen av förundersökningen, om det är påkallat av särskilda skäl.
Reglerna om vem som skall leda förundersökningen i olika fall och på olika stadier hör till de mest omdiskuterade av RB:s regler om brottmålsförfarandet. Ett förhållande som har berörts i dessa sammanhang är att åklagarväsendet och polisväsendet -- som är två från varandra skilda och självständiga organisationer med egna, delvis icke sammanfallande verksamhetsområden -- skall samverka i den gemensamma angelägenhet som en brottsutredning utgör. En särskild komplikation är därvid att det i princip är polismyndigheten som har och ansvarar för fördelningen av de resurser som finns hos polismyndigheten.
Frågor om förundersökningsledning och bestämmanderätten i fråga om användningen av polisresurser vid utredning av brott har på senare tid behandlats av juristkommissionen och den parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme (SOU 1987:72 s. 43 ff resp. 1988:18 s. 71 ff) samt justitiekanslern (JK 1988 s. 82). Även i riksdagen har frågan varit föremål för uppmärksamhet vid ett par tillfällen (JuU 1986/87:19 s. 7 ff och 1987/88:28 s. 2).
Regeringen har för en tid sedan givit en parlamentariskt sammansatt kommitté i uppdrag att se över åklagarverksamheten och förundersökningsreglerna. Enligt direktiven för kommitténs arbete (dir. 1990:27) skall kommittén bl.a. beröra frågan om ansvaret för användningen av polisens resurser mot bakgrund av förundersökningsbestämmelserna. Det framhålls särskilt i direktiven att frågan har fått ökad betydelse genom de vidgade befogenheter att besluta om resursfördelning och inriktning av polisverksamheten som genom polisreformen har tillagts de lokala polisstyrelserna, och det påpekas också att förslagen i den nu aktuella propositionen om förnyelse inom polisen kommer att innebära en fortsatt utveckling i den riktningen. I anslutning härtill anför justitieministern följande (dir. s. 13):
Man skall dock enligt min mening varken överdriva problemens omfattning eller betydelsen av att förundersökningsledningen är fördelad på det ena eller andra sättet. Här, liksom på andra områden, kan praktiska och förnuftiga människor i allmänhet lösa frågor av det här slaget, om man har insikt om de förutsättningar under vilka den andra organisationen arbetar och respekt för varandras skilda roller i rättsmaskineriet. Samtidigt är det emellertid viktigt att det finns klara regler om vad som skall gälla i de i praktiken sällsynta fall då polis och åklagare har olika uppfattning om hur en förundersökning bör bedrivas. En utgångspunkt måste också vara att den särskilda kompetens som åklagarna besitter tas till vara vid förundersökningar rörande kvalificerad och komplicerad brottslighet. I sammanhanget bör man heller inte bortse ifrån den förbättrade utbildning och den övriga kompetensutveckling som har skett inom polisen.
Utskottet kan konstatera att den fråga som tas upp i motionen kommer att behandlas i det utredningsarbete som nyligen har påbörjats. Något initiativ från riksdagens sida är därför enligt utskottets mening inte påkallat.
Legitimering av polismän
Frågan om legitimering av polismän tas upp i tre motioner (1988/89:Ju207 samt 1989/90:Ju40 yrkande 7 och Ju210 yrkande 5).
Frågor som har anknytning till ett system med legitimering av polismän har tidigare -- med anledning av en motion med samma innehåll som de nu aktuella -- behandlats av utskottet som då anförde bl.a. följande (JuU 1987/88:30 s. 11).
Som påpekas i motionen har den offentlige arbetsgivaren vid avskedande -- som fallet är vid uppsägning -- inte någon lagstadgad skyldighet att före beslutet undersöka möjligheten och lämpligheten av en omplacering. Emellertid har justitieministern i 1986 års budgetproposition (prop. 1985/86:100, bil. 4, s. 61) hänvisat till att han vid behandlingen av vissa frågor rörande tjänsteansvaret i offentlig verksamhet (prop. 1984/85:117 s. 23) påpekat att arbetsgivaren inför ett beslut om avskedande alltid bör undersöka om det inte finns möjlighet att ge arbetstagaren andra arbetsuppgifter i stället för att avskeda honom eller henne. Myndigheterna bör alltså pröva lämpligheten för fortsatt anställning med beaktande även av tillgängliga omplaceringsmöjligheter. I proposition 1984/85:117 framhöll justitieministern att frågan om ett särskilt omplaceringsansvar i vissa avskedandesituationer borde uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Motionärernas önskemål om införande av legitimation för polismän är framställt mot bakgrund av att staten som arbetsgivare i fall av avskedande inte har någon lagstadgad skyldighet att omplacera den anställde i stället för att avskeda honom. Som framgått ovan är regeringen medveten om denna situation, och det har förordats att frågan bör behandlas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Någon anledning för riksdagen att i denna situation uttala sig för ett system för polispersonal med legitimation, som kan återkallas, finns därför enligt utskottets mening inte.
Efter beslut av regeringen har i slutet av förra året en särskild utredare tillkallats med uppgift att se över lagstiftningen om offentlig anställning (C 1989:07). Enligt direktiven (dir. 1989:50) skall översynen bl.a. omfatta handläggningen av avskedandefrågor i fråga om polismän, och det nämns därvid att det exempelvis kan vara värt att undersöka om det är lämpligt att komplettera det nuvarande sanktionssystemet med en möjlighet att ta ifrån polismän behörigheten att utöva polistjänst, dvs. att vidta en åtgärd som närmast liknar legitimationsindragning för vissa andra yrkesgrupper. En sådan åtgärd skulle då, sägs det vidare, i en del fall kunna användas i stället för avskedande.
Med hänvisning till vad som nu har redovisats är syftet med de nu aktuella motionsyrkandena tillgodosett.
Kvarterspolisverksamhet
Betydelsen av kvarterspolisverksamhet framhålls i flera motioner (1989/90:Ju43 yrkande 7, Ju607 yrkande 12, Ju809 yrkandena 3 och 7 och Ju828.
Kvarterspolisverksamhetens betydelse för polisens arbete har berörts av utskottet tidigare, senast vid 1987/88 års riksmöte. Utskottet anförde då följande.
Frågan behandlades av utskottet också vid förra årets budgetberedning. Utskottet uttalade då att kvarterspolisverksamheten är ett viktigt inslag i det löpande polisarbetet, och utskottet redovisade också vad som från justitieministerns sida hade anförts beträffande kvarterspolisverksamhetens betydelse för ett effektivt polisarbete. Utskottet erinrade vidare om att den nya polisorganisationen -- med betydande lokal och regional självständighet -- ger utrymme för myndigheterna att själva bestämma den närmare inriktningen av polisverksamheten, t.ex. om en inom ramen för givna resurser ökad användning av kvarters- och områdespoliser.
När frågan nu på nytt har aktualiserats vill utskottet än en gång understryka betydelsen av kvarterspolisverksamheten. Strävan bör enligt utskottets mening vara att öka omfattningen av denna och liknande polisverksamhet.
Utskottets inställning är alltjämt att kvarterspolisverksamhet är av stor betydelse för ett effektivt polisarbete, inte minst i brottsförebyggande syfte. Det är därför enligt utskottets mening angeläget att berörda myndigheter på olika sätt verkar för åtgärder som främjar en intensifierad verksamhet med kvarters- och områdespoliser. Detta bör uppmärksammas under det löpande budget- och planeringsarbetet på alla nivåer inom polisverksamheten. Det bör ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som är behövliga för att nå det angivna målet. Vad utskottet nu har uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utredning av brott begångna av polismän
Att den nuvarande ordningen för utredning av brott begångna av polismän bör ses över förordas i flera motioner (1988/89:Ju210 yrkande 2, Ju234 och Ju821 yrkande 8 samt 1989/90:Ju43 yrkande 8, Ju44 och Ju235).
Ett motionsyrkande med samma inriktning som de nu aktuella behandlades av utskottet vid 1987/88 års riksmöte. Utskottet anförde bl.a. följande (JuU 1987/88:30 s. 8 f).
Frågan om i vilken ordning misstankar mot polispersonal för brott eller tjänsteförseelser bör utredas har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang (jfr JuU 1980/81:33 s. 15 ff och 1984/85:29 s. 18 f) och riktlinjer i ämnet lades fast år 1986 (se prop. 1985/86:100, bil 4. s. 53--65 och JuU 1985/86:32).
Regler om handläggningen av anmälningar mot tjänstemän inom polisväsendet för brott begångna i samband med tjänsten finns i 6 kap. polisförordningen (1984:730).
Reglerna innebär en ganska långtgående särreglering i förhållande till vanliga brottsutredningar. Till skillnad mot vad som gäller i normalfall leds utredningen alltid redan från början av en åklagare. Beslut att inte inleda förundersökning i anledning av anmälan mot tjänsteman inom polisväsendet för brott som har samband med tjänsten och beslut att lägga ned sådan förundersökning får endast fattas av åklagare. Om någon skadats till följd av verksamhet som har utövats av en tjänsteman inom polisväsendet eller under vistelse i polisarrest och skadan är av allvarligare beskaffenhet eller om det i annat fall uppkommer fråga att inleda förundersökning mot tjänsteman inom polisväsendet för brott som har samband med tjänsten skall saken omedelbart överlämnas till åklagare. Speciella regler gäller också om vilken polispersonal som får anlitas för att biträda åklagaren under utredningsarbetet. I de fall som här är viktiga skall förhör normalt hållas av polisman som tjänstgör vid annan polismyndighet än den som skall höras, och den som håller förhöret skall vara lägst kommissarie och ha högre tjänsteställning än den som hörs.
Vidare finns en ordning för lekmannamedverkan genom att de förtroendevalda ledamöterna i polisstyrelserna på olika sätt ges möjlighet att följa utredningsarbetet.
I anslutning till att riktlinjerna för denna ordning lades fast uttalade justitieministern att anmälningar mot polismän även fortsättningsvis borde handläggas inom ramen för det ordinarie systemet för utredning och lagföring av brott. Detta var enligt justitieministern det bästa ur effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt. Justitieministern ansåg vidare att JO:s granskning av aktuella ärenden kunde vara ytterligare en metod för att utesluta föreställningar hos allmänheten om att behandlingen av våldsanmälningar skulle påverkas av ovidkommande faktorer.
Utskottet ställde sig i allt väsentligt bakom justitieministerns uttalanden. Utskottet erinrade vidare om att utskottet tidigare uttalat sympati för tanken på en tillsyn över polisverksamheten från JO:s sida samt påpekade att det från JO-ämbetets sida hade visats en positiv inställning till att den tillsyn över polisen som utövas genom JO skärptes något. Utskottet vidhöll sitt tidigare uttalande och konstaterade att det fick ankomma på JO att avgöra i vilken utsträckning han inom sin verksamhet kan intensifiera den ifrågavarande granskningen. Vad utskottet uttalade godkändes av riksdagen.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte anledning att frångå sin tidigare bedömning i frågan. Emellertid är det som utskottet har framhållit tidigare angeläget att utvecklingen på området följs noga. Utskottet avstyrker bifall till de aktuella motionsyrkandena.
Gränsdragningen polis--bevakningsföretag
I några motioner berörs frågor om gränsdragningen mellan den verksamhet som polisen svarar för och verksamhet som bedrivs av bevakningsföretag. I två av motionerna (1989/90:Ju45 yrkande 3 och Ju210 yrkande 2) begärs uttalanden om att polisarbete skall bedrivas av polisen och inte av bevakningsföretag och i två andra (1988/89:Ju238 och 1989/90:Ju607 yrkande 13) att en utredning tillsätts för att klargöra gränserna för bevakningsföretagens verksamhet.
De frågor som berörs i motionerna har behandlats av utskottet tidigare, senast vid 1986/87 års riksmöte. Utskottet erinrade då om sin tidigare principiella inställning att bevakning och ordningshållning inom områden som fortlöpande frekventeras av allmänheten skall ske genom polisens försorg och endast i undantagsfall ombesörjas genom ordningsvakter (JuU 1986/87:23 s. 18).
Utskottet har alltjämt denna uppfattning. Något särskilt uttalande av riksdagen är inte påkallat.
I ett lagstiftningsärende vid 1988/89 års riksmöte avslog riksdagen efter förslag av näringsutskottet en motion i vilken yrkades en allmän utredning rörande lagen om bevakningsföretag (1988/89:NU12 s. 9). Enligt utskottet saknas det anledning för riksdagen att förorda en sådan översyn som har föreslagits i de nu aktuella motionerna.
Medborgarvittnen
Enligt vad som framhålls i en motion (1989/90:Ju43 yrkande 5) bör ordningen med medborgarvittnen utvecklas.
I samband med att riksdagen år 1981 beslutade riktlinjer för 1985 års förut nämnda polisreform skedde en lagreglering av systemet med medborgarvittnen. Enligt den sålunda antagna lagen (1981:324) om medborgarvittnen får en kommun i syfte att tillgodose allmänhetens intresse av insyn i polisverksamheten utse trovärdiga personer att som medborgarvittnen följa polisens arbete i polisdistriktet. Som exempel på uppgifter för medborgarvittnen kan nämnas närvaro vid polisförhör och när frihetsberövade personer förs in på polisstationerna.
Lagen ger kommunerna en rätt men inte en skyldighet att utse medborgarvittnen. En ordning med medborgarvittnen finns i Göteborg sedan 30 år. I andra städer, bl.a. i Stockholm, har en ordning med medborgarvittnen tillämpats i varierande utsträckning. Ett tidigare utgående särskilt statsbidrag för medborgarvittnen har slopats fr.o.m. budgetåret 1986/87 (prop. 1985/86:100 bilaga 15 s. 61, BoU 19 s. 7).
Vid ställningstagande till motionsönskemålet vill utskottet -- såsom också skett vid tidigare tillfällen (senast i JuU 1987/88:30 s. 25 f) -- framhålla att medborgarvittnen kan medverka till att trygga rättssäkerheten och stärka förtroendet för polisverksamheten samt -- inte minst -- vara en garanti mot obefogade anmälningar mot befattningshavare inom poliskåren. Utskottet vidhåller en positiv grundsyn till frågan om ett vidgat bruk av systemet med medborgarvittnen men konstaterar samtidigt att det ankommer på de enskilda kommunerna att fatta beslut i saken. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet.
Övriga frågor
I en motion (1989/90:Ju210 yrkande 7) föreslås att en särskild regel införs som gör att gällande arbetstidsbestämmelser inte förhindrar ett effektivt polisarbete inom narkotikabekämpningen.
Regler om i vilken utsträckning arbetstagare får arbeta övertid finns i arbetstidslagstiftningen. Genom avtal mellan arbetsmarknadens parter kan undantag göras från bl.a. de bestämmelser som anger högsta tillåtna övertidsuttag. Någon sådan regel som motionären efterlyser är således inte erforderlig.
Att polisen får bättre utrustning m.m. förordas i en motion (1989/90:Ju217). Polisen tillförs fortlöpande resurser för anskaffande av ny utrustning. Detta sker efter sedvanlig budgetberedning under ett särskilt anslag i medelsanvisningen för varje budgetår. Det saknas anledning för riksdagen att i detta sammanhang göra något uttalande i frågan.
I en motion (1989/90:Ju607 yrkande 14) föreslås att reglerna om ingripanden mot berusade personer ändras så att ingripanden kan ske vid en lägre toleransnivå än för närvarande. Ifrågavarande bestämmelser finns i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer. Enligt 1 § får den omhändertas av polisen som anträffas så berusad att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller någon annan.
Enligt utskottets mening anger bestämmelsen på ett ändamålsenligt sätt när det med beaktande av sedvanliga rättssäkerhetshänsyn är möjligt för polisen att ingripa mot berusade personer. Någon ändring är enligt utskottets mening inte påkallad.
Att s.k rullande poliskontor kommer till ökad användning i polisens arbete förordas i en motion (1988/89:Ju217). Med rullande poliskontor avses en polisbuss som efter en bestämd färdväg och på fasta tider besöker olika mindre orter, som ligger långt från de lokala polisstationerna. De lokala polismyndigheterna kan på det sätt de finner lämpligt och inom givna resurser utforma inriktningen av polisarbetet inom distriktet. Det är alltså möjligt för den polismyndighet som så önskar att använda sig av rullande poliskontor, och som framgår av motionen förekommer detta också på sina håll i landet. Något särskilt riksdagsuttalande i frågan är inte erforderligt.
I två motioner (1988/89:Ju235 och Fö714) efterlyses regler som möjliggör ersättning för den som hjälper polisen i samband med brottsingripanden och eftersökningar av försvunna personer. Enligt anvisningar i det årliga regleringsbrevet avseende anslag för polisväsendet anges att medel under anslaget E 4. Lokala polisorganisationen får tas i anspråk för ersättning och belöning åt den som hjälper polisen. (Jfr JuU 1987/88:37 s. 5 f och SFS 1988:842.) Under anslaget E 8. Diverse utgifter anges att kostnader för bl.a. efterspaning av försvunna personer kan bestridas av rikspolisstyrelsen efter anmälan av den myndighet som har påkallat åtgärden. Syftet med motionsyrkandena är således tillgodosett.
I en motion (1988/89:Ju803) förordas att personbevis inte skall krävas när fråga är om förnyelse av pass. Vid passansökan som ges in till passmyndighet här i landet krävs enligt 2 § passförordningen (1979:664) personbevis eller annan handling som styrker uppgift om födelseort endast om sökanden hos folkbokföringsmyndigheten är antecknad med födelseort utom riket. För den som är under 18 år krävs personbevis eller annan handling som styrker uppgift om vem som är vårdnadshavare. Utskottet finner dessa bestämmelser ändamålsenliga och kan inte tillstyrka bifall till motionen.
Legitimationsskyldighet för ordningsvakter förordas i en motion (1988/89:Ju233). Någon sådan principiell skyldighet som föreligger för polisen att legitimera sig finns inte för ordningsvakter. Däremot föreligger skyldighet för ordningsvakt att bära tjänstedräkt eller annat som visar att personen i fråga tjänstgör som ordningsvakt. Visserligen har en ordningsvakt uppgifter som i vissa avseenden motsvarar dem som en polis har, men enligt utskottets mening finns det inte anledning att när det gäller legitimationsskyldighet ställa samma krav som för polisen. En annan sak är att det ofta kan vara lämpligt för en ordningsvakt att -- för att vinna allmänhetens förtroende i en uppkommen situation -- ändå visa tillmötesgående och styrka sin identitet. Något uttalande i frågan av riksdagen är inte påkallat.
Övrigt
Utöver vad som har anförts i det föregående har utskottet inget att anföra med anledning av propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medborgarinflytande att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 8 och 1989/90:Ju46 yrkande 6 antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387),
res. 1 (m)
2. beträffande ökat kommunalt inflytande att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju210 yrkande 1 och 1989/90:Ju43 yrkandena 1--4,
res. 2 (v)
3. beträffande utvärdering av polisstyrelsernas verksamhet att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju813 yrkande 2,
4. beträffande inriktningen av polisens arbete att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 1, 1989/90:Ju44 i denna del, 1989/90:Ju45 yrkande 1 och 1989/90:Ju46 yrkandena 3 och 4 godkänner i propositionen (avsnitt 3) förordade riktlinjer,
res. 3 (m) res. 4 (c)
5. beträffande resursfrågor att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju46 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809 yrkande 8 i denna del,
res. 5 (m, fp, c)
6. beträffande långsiktig polispolitik att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju206 och 1989/90:Ju210 yrkande 6,
res. 6 (m)
7. beträffande bättre helhetssyn m.m. att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju42 yrkande 1 och 1989/90:Ju809 yrkandena 1 och 6,
res. 7 (fp)
8. beträffande förnyelsearbete att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju45 yrkande 6 i denna del,
9. beträffande insatser mot extremt brottsaktiva att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju607 yrkande 48,
10. beträffande polisens uppgifter att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:Ju202, 1989/90:Ju40 yrkande 2 och 1989/90:Ju809 yrkande 4 godkänner i propositionen (avsnitt 4) förordade riktlinjer,
res. 8 (fp, c) res. 9 (m)
11. beträffande samarbete med tullen och kustbevakningen att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju45 yrkande 2,
res. 10 (c)
12. beträffande insatser vid statsbesök m.m. att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju216 yrkande 4,
13. beträffande avgiftsfinansiering på polisens område att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju45 yrkande 4 och 1989/90:Ju46 yrkande 5 godkänner i propositionen (avsnitt 6) förordade riktlinjer,
res. 11 (m)
14. beträffande internationellt samarbete att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju43 yrkande 9 och 1989/90:Ju232 godkänner i propositionen (avsnitt 15) förordade riktlinjer,
res. 12 (v)
15. beträffande samarbete med finska polisen i Haparanda att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju231 och 1989/90:Ju39,
16. beträffande ytterligare en polischefskarriär att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 3 och 1989/90:Ju210 yrkande 4,
17. beträffande grundläggande organisation och fria resurser att riksdagen med avslag på motion 1989/90:Ju206 lämnar utan erinran vad som har anförts i propositionen (avsnitt 8),
18. beträffande strukturfrågor att riksdagen med avslag på motion 1989/90:Ju40 yrkandena 4 och 5 lämnar utan erinran vad som har anförts i propositionen (avsnitt 9),
res. 13 (m)
19. beträffande samverkan med andra myndigheter att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju40 yrkande 9,
res. 14 (m)
20. beträffande rikspolischefens ställning att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju809 yrkande 2,
res. 15 (fp)
21. beträffande jämställdhetsfrågor m.m. att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju41 och 1989/90:Ju236,
res. 16 (v)
22. beträffande polisen och invandrarfrågor att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju220 och 1989/90:Ju810 yrkande 1,
23. beträffande professuren i polisfrågor att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju42 yrkande 2,
res. 17 (fp)
24. beträffande samordning med annan utbildning att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju43 yrkande 6 och 1989/90:Ju44 i denna del,
res. 18 (v)
25. beträffande decentraliserad utbildning att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju242, 1989/90:Ju45 yrkande 6 i denna del, 1989/90:Ju607 yrkande 8 och 1989/90:Ju809 yrkande 8 i denna del,
res. 19 (fp, c)
26. beträffande teoretisk utbildning att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju46 yrkande 7 och 1989/90:Ju210 yrkande 3,
res. 20 (m)
27. beträffande trafikövervakning att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:Ju216 yrkande 3, 1988/89:Ju250, 1988/89:Ju807 yrkande 3, 1989/90:Ju40 yrkande 10 och 1989/90:Ju226 lämnar utan erinran vad som har anförts i propositionen (avsnitt 14),
res. 21 (fp)
28. beträffande tillsättning av högre tjänster att riksdagen med avslag på motion 1988/89:Ju230 lämnar utan erinran vad som har anförts i propositionen (avsnitt 16),
29. beträffande propositionen i övrigt att riksdagen lämnar utan erinran vad som har anförts i propositionen i den mån det inte omfattas av vad utskottet har hemställt ovan,
30. beträffande grannsamverkan mot brott att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju45 yrkande 5,
31. beträffande seniorpoliser att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju209 och 1989/90:Ju826 yrkande 2,
res. 22 (m, c)
32. beträffande vissa personalpolitiska frågor att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju237 och 1988/89:Ju808 yrkande 24,
33. beträffande övertidsuttag för narkotikapoliser att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju210 yrkande 7,
res. 23 (m)
34. beträffande vissa frågor om polisregister m.m. att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju211, 1988/89:Ju214, 1988/89:Ju232, 1988/89:Ju248 och 1989/90:Ju213,
res. 24 (fp, c, v)
35. beträffande utrustning m.m. att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju217,
res. 25 (m)
36. beträffande frågor om Stockholmspolisen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju244, 1988/89:Ju807 yrkande 1, 1989/90:Ju40 yrkande 6, 1989/90:Ju219, 1989/90:Ju220, 1989/90:Ju222, 1989/90:Ju237, 1989/90:Ju240 och 1989/90:Ju830 yrkande 2,
res. 26 (m, fp)
37. beträffande förhållandet mellan åklagare och polis att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju228,
38. beträffande ingripanden mot berusade personer att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju607 yrkande 14,
res. 27 (c)
39. beträffande rullande poliskontor att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju217,
40. beträffande ersättning för hjälp åt polisen att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju235 och 1988/89:Fö714,
41. beträffande förnyelse av pass att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju803,
42. beträffande legitimering av polismän att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju207, 1989/90:Ju40 yrkande 7 och 1989/90:Ju210 yrkande 5,
43. beträffande kvarterspolisverksamhet att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju43 yrkande 7, 1989/90:Ju607 yrkande 12, 1989/90:Ju809 yrkandena 3 och 7 och 1989/90:Ju828 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört,
44. beträffande medborgarvittnen att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju43 yrkande 5,
45. beträffande brott av polismän att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju210 yrkande 2, 1988/89:Ju234, 1988/89:Ju821 yrkande 8, 1989/90:Ju43 yrkande 8, 1989/90:Ju44 (delvis) och 1989/90:Ju235,
res. 28 (v)
46. beträffande bevakningsföretag att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju238, 1989/90:Ju45 yrkande 3, 1989/90:Ju210 yrkande 2 och 1989/90:Ju607 yrkande 13,
res. 29 (c)
47. beträffande legitimationsskyldighet för ordningsvakter att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju233.
Stockholm den 27 september 1990
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s) och Kjell Ericsson (c).
Reservationer
1. Medborgarinflytande (mom. 1)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Utskottet kan konstatera" och slutar med "av förslaget" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det givetvis väsentligt att polisens verksamhet har stark lokal förankring. Det bör dock vara till fyllest med den roll polisstyrelsen kan och bör spela. Att öppna möjlighet för inrättandet av lokala polisnämnder är enligt utskottets mening endast att skapa utrymme för onödig och kostsam byråkrati, vilket inte gagnar fullgörandet av polisens brottsbekämpande uppgifter. Utskottet avstyrker därför förslaget i propositionen.
dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande medborgarinflytande att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Ju46 yrkande 6 och med anledning av motion 1989/90:Ju40 yrkande 8 avslår i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387).
2. Ökat kommunalt inflytande (mom. 2)
Berith Eriksson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med "Som tidigare" och slutar på s. 20 med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är egentligen den enda möjligheten att åstadkomma ett reellt lokalt inflytande att kommunalisera polisverksamheten. Detta är emellertid inte en framkomlig väg med hänsyn till de många uppgifter som redan ankommer på kommunerna och på grund av den ekonomiska situationen för kommunerna. Däremot bör ett ökat lokalt inflytande enligt utskottets mening åstadkommas genom en förstärkning av polisstyrelsernas och polisnämndernas ställning genom en inriktning mot större lekmannainflytande. Polislagen bör således ändras så att de förtroendevalda ges en starkare ställning och så att besluten kan anpassas mindre efter centrala direktiv och mer efter lokala förhållanden. Polischef eller biträdande polischef bör därför inte vara ledamöter i polisstyrelsen eller polisnämnden.
För att det lokala inflytandet inte skall tunnas ut är det vidare utskottets mening att undantag inte bör göras för polisstyrelserna eller nämnderna att besluta om "polisledning i vissa fall". Polislagen bör preciseras på denna punkt. Preciseringar bör också ske i de författningar som styr det kommunala arbetet i syfte att skapa regler för motions- och interpellationsrätt i lokala polisfrågor.
Vidare anser utskottet att sådana utländska medborgare som har rösträtt och är valbara till kommunala uppdrag bör kunna väljas till ledamöter i en polisstyrelse. Det bör ankomma på regeringen att initiera de åtgärder som behövs för att åstadkomma den ordning utskottet nu förordat.
Vad utskottet sålunda har anfört med anledning av de två aktuella motionerna bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande ökat kommunalt inflytande att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju210 yrkande 1 och 1989/90:Ju43 yrkandena 1--4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
3. Inriktningen av polisens arbete (mom. 4)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med "Utskottet delar" och slutar på s. 16 med "nordiskt polisskoleseminarium" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan i en del avseenden inte ansluta sig till vad som i propositionen sägs om inriktningen av polisens arbete. I ett läge då polisens resurser är hårt pressade och då allmänheten upplever en klar brist på poliser är det sålunda enligt utskottets mening inte försvarbart att prioritera utredningar om ekonomisk brottslighet. Sådan brottslighet drabbar i första hand det allmänna, medan stölder, rån och våldsbrott för det mesta drabbar enskilda personer, och utskottet anser att det är brott mot enskilda som skall prioriteras framför brott mot staten. Utskottets uppfattning är att prioriteringen av polisens arbete bör ske efter de riktlinjer som rikspolisstyrelsen har angivit, dvs. att fyra områden prioriteras, nämligen kontroll av yrkeskriminella, ungdomskriminalitet, narkotikabrottslighet samt brottsförebyggande arbete. Vad gäller sist nämnda område vill utskottet göra den reservationen att sådan verksamhet får bli beroende av tillgängliga resurser. När det gäller bekämpandet av miljöbrottslighet vill utskottet framhålla att detta är beroende av vilka resurser som tilldelas de myndigheter som har att kontrollera miljöfarlig verksamhet. Inom detta område finns i dag stora brister.
Utskottets synsätt bör prägla det fortsatta planerings- och budgetarbetet på alla nivåer i polisverksamheten.
Vad utskottet sålunda har anfört med anledning av motionerna 1989/90:Ju40 och Ju46 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande inriktningen av polisens arbete att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 1 och 1989/90:Ju46 yrkandena 3 och 4 och med avslag på motionerna 1989/90:Ju44 (delvis) och 1989/90:Ju45 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
4. Inriktningen av polisens arbete (mom. 4)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Även enligt" och slutar med "kriminalpolitiskt intresse" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör polisens insatser när det gäller spaning och utredning särskilt inriktas på våldsbrott, narkotikabrott och s.k. vardagsbrottslighet. Det sagda gäller särskilt när det i sådana fall är fråga om brott begångna av unga lagöverträdare.
I anslutning till yrkandet (i motion 1989/90:Ju45) om att en prioritering bör ske även av kampen mot vardagsbrotten vill utskottet framhålla att härvidlag brottsförebyggande åtgärder inte ensamma torde förslå utan måste kompletteras med prioritering på det sätt utskottet just förordat. Ett inslag i kampen mot vardagsbrottsligheten som särskilt bör prioriteras är enligt utskottets mening bekämpandet av bostadsinbrott, eftersom sådana brott kan drabba den enskilde mycket hårt både psykiskt och ekonomiskt.
Utskottets synsätt bör prägla det fortsatta planerings- och budgetarbetet på alla nivåer inom polisverksamheten.
Vad utskottet sålunda har anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande inriktningen av polisens arbete att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju45 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 1, 1989/90:Ju44 (i denna del) och 1989/90:Ju46 yrkandena 3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
5. Resursfrågor (mom. 5)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "I en" och slutar med "Motionsyrkandena avstyrks" bort ha följande lydelse:
I några motioner, 1989/90:Ju46 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809 yrkande 8, görs uttalanden till förmån för att polisen tilldelas ökade resurser, inte minst så att därigenom aspirantantagningen kan ligga på en tillräckligt hög nivå. Med hänsyn till den betydelse som polisens arbete har för brottsbekämpningen -- och därmed för rättssamhället i stort -- vill utskottet fästa särskild uppmärksamhet även i detta sammanhang på att ett effektivt polisarbete förutsätter att polisen tilldelas erforderliga resurser även på sikt, särskilt genom en hög antagning av antalet polisaspiranter. Detta bör ges regeringen till känna som en utgångspunkt inför arbetet med statsbudgeten för nästa budgetår.
dels att utskottets hemställan under mom. 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande resursfrågor att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju46 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809 yrkande 8 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
6. Långsiktig polispolitik (mom. 6)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m) anser
dels att efter den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Några sådana" och slutar med "inte erforderliga" bort införas ett stycke av följande lydelse:
Beträffande yrkandena (i motionerna 1988/89:Ju206 och 1989/90:Ju210) om en långsiktig polispolitik vill utskottet dock tillägga att såväl rikspolisstyrelsen som de myndigheter som samverkar med polisen är betjänta av att regeringen lägger fast en långsiktig polispolitik. En sådan politik måste innefatta noggranna analyser av behovssidan mot bakgrund av antalet anmälda brott, deras svårighetsgrad och antalet anmälda ordningsstörningar, som kan påvisa graden av övervakningsbehov. Enligt utskottets mening krävs en långsiktig polispolitik för att säkerställa allmänhetens behov av polis, men den krävs också för att bl.a. avveckla riskfyllda ensampatrulleringar i oroliga områden. En långsiktig politik med en framförhållning på minst fem år underlättar polisstyrelsernas och polisledningarnas planering och åtaganden. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande långsiktig polispolitik att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju206 och 1989/90:Ju210 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
7. Bättre helhetssyn m.m. (mom. 7)
Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser
dels att efter den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Några sådana" och slutar med "inte erforderliga" bort införas ett stycke av följande lydelse:
I anslutning till yrkandena i två av motionerna (1989/90:Ju809 och Ju42) om en bättre helhetssyn på polisens arbete vill utskottet dock tillägga att det övergripande målet för all polisverksamhet måste vara att människor skall känna sig trygga. Detta förutsätter att polisen är synlig, snabbt rycker ut efter larm, förmår klara upp anmälda brott och i övrigt tillgodoser allmänhetens krav på service. För att uppnå dessa övergripande mål krävs en helhetssyn på polisens arbete som förutsätter såväl kortsiktiga som långsiktiga förändringar av det slag som anges i de två aktuella motionerna.
dels att utskottets hemställan under mom. 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande bättre helhetssyn m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju42 yrkande 1 och 1989/90:Ju809 yrkandena 1 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
8. Polisens uppgifter (mom. 10)
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med "Utskottet delar" och slutar på s. 17 med "yrkande 4)" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det betonas starkare än i propositionen att ett effektivt polisarbete förutsätter att polisens uppgifter renodlas. Som anges i de aktuella motionerna kan detta ske genom såväl avkriminalisering som överföring av arbetsuppgifter från polisen till andra, t.ex. till andra statliga eller kommunala befattningshavare. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande polisens uppgifter att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju202, 1989/90:Ju40 yrkande 2 och 1989/90:Ju809 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
9. Polisens uppgifter (mom. 10)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med "Utskottet delar" och slutar på s. 17 med "yrkande 4)" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det betonas starkare än i propositionen att ett effektivt polisarbete förutsätter att polisens uppgifter renodlas. Som anges i de aktuella motionerna kan detta ske bl.a. genom överföring av arbetsuppgifter från polisen till andra, t.ex. till andra statliga eller kommunala befattningshavare. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande polisens uppgifter att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju202, 1989/90:Ju40 yrkande 2 och 1989/90:Ju809 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
10. Samarbete med tullen och kustbevakningen (mom. 11)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Med hänsyn" och slutar med "i motionen" bort ha följande lydelse:
Olika frågor om samarbete mellan polis, tull och kustbevakning är av särskilt intresse vid ett fortsatt närmande till EG. Därför bör förutsättningarna för detta samarbete övervägas närmare i en särskild utredning. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande samarbete med tullen och kustbevakningen att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju45 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
11. Avgiftsfinansiering på polisens område (mom. 13)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Dessa riktlinjer" och slutar med "i motionerna" bort ha följande lydelse:
Som en komplettering till dessa riktlinjer vill utskottet ha sagt att stor försiktighet måste iakttas då det blir fråga om att ta ut avgifter för polisarbete som utförs för att skydda liv och egendom. Ett system med avgiftsfinansiering får inte leda till orimliga konsekvenser, och utskottet vill med skärpa understryka att ett sådant system inte får medföra att någon -- enskilda eller företag -- lämnas utan polisskydd till följd av utebliven betalning. Vad utskottet sålunda uttalat bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande avgiftsfinansiering på polisens område att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju45 yrkande 4 och 1989/90:Ju46 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
12. Internationellt samarbete (mom. 14)
Berith Eriksson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill emellertid framhålla att stor försiktighet måste iakttas när det gäller samarbete på det internationella planet. I linje med vad som anförs i en av motionerna (1989/90:Ju232) kan således samarbetet med TREVI-gruppen ifrågasättas från olika utgångspunkter och som anförs i motionen bör möjligheterna till politisk insyn i detta samarbete förbättras. När det gäller deltagande av svensk polis i arbetet på utländska flygplatser vill utskottet understryka att detta inte får innebära att svensk polis stationeras utomlands för att kontrollera strömmen av flyktingar till Sverige. En sådan ordning skulle vara riktad mot flyktingarna och sätta Genèvekonventionen om handläggning av flyktingärenden ur spel. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande internationellt samarbete att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju43 yrkande 9 och 1989/90:Ju232 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
13. Strukturfrågor (mom. 18)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "I motionen" och slutar med "till motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
I en av motionerna (1989/90:Ju40 yrkandena 4 och 5) tas upp frågor om polisdistriktsindelningen och den regionala polisorganisationen. I linje med vad som uttrycks i motionen vill utskottet framhålla angelägenheten av att den nuvarande indelningen av landet i polisdistrikt noga övervägs. Detta är särskilt angeläget med hänsyn till att vissa distrikt för närvarande är så små att ett effektivt polisarbete försvåras. Som anförs i motionen bör vidare länspolismästarmodellen införas i samtliga län, och med hänsyn till frågans betydelse för det operativa arbetet bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag härvidlag. Vad utskottet har anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande strukturfrågor att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju40 yrkandena 4 och 5 och 1989/90:Ju206 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
14. Samverkan med andra myndigheter (mom. 19)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "I en" och slutar med "andra myndigheter" bort ha följande lydelse:
I en motion (1989/90:Ju40 yrkande 9) framhålls betydelsen av samverkan mellan polisen och andra myndigheter. Särskilt framhålls betydelsen av sådan samverkan när det gäller arbetet på fältet med missbruksfrågor och därmed sammanhängande kriminalitet. Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionen om vikten av att polisen samarbeter med andra myndigheter i sitt arbete. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande samverkan med andra myndigheter att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju40 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
15. Rikspolischefens ställning (mom. 20)
Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "I en" och slutar med "i motionen" bort ha följande lydelse:
Avslutningsvis i den här delen vill utskottet ansluta sig till vad som i en av motionerna (1989/90:Ju809 yrkande 2) har anförts om behovet av en starkare ställning för rikspolischefen. Som det är nu är rikspolischefen förhindrad att påverka de regionala och lokala polisorganisationerna annat än rent ekonomiskt, samtidigt som han likväl har ansvaret för att verksamheten skall fungera. En tänkbar förebild kunde vara försvarsmaktens organisation med en sammanhållande ÖB som rikspolischef med få men starka regionala polischefer. Vad utskottet sålunda har anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande rikspolischefens ställning att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju809 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
16. Jämställdhetsfrågor m.m. (mom. 21)
Berith Eriksson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Utöver nu" och slutar med "inte erforderlig" bort ha följande lydelse:
Nu redovisade uttalanden av utskottet gäller alltjämt. I fråga om jämställdheten mellan kvinnor och män inom polisen vill utskottet tillägga att det bör göras en analys av vilka krav som polisyrket ställer och företas en översyn i fråga om vilka kvalifikationer och krav i övrigt som bör ställas för antagning till polisaspirant. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande jämställdhetsfrågor m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju41 och 1989/90:Ju236 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
17. Professuren i polisfrågor (mom. 23)
Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser sig ha anledning att i detta sammanhang ifrågasätta uppfattningen att polisproffesuren bör vara knuten till polishögskolan. Som utskottet nu ser det bör forskning ske i akademisk miljö och inte vara direkt yrkesmässigt anknuten. Professuren bör därför förläggas till Stockholms universitet som geografiskt ligger närmast polishögskolan. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande professuren i polisfrågor att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju42 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
18. Samordning med annan utbildning (mom. 24)
Berith Eriksson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Någon särskild" och slutar med "inte påkallad" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att de samordningssträvanden som civilministern sålunda har givit uttryck för bör preciseras och genomföras i praktiken. Vad utskottet har anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande samordning med annan utbildning att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju43 yrkande 6 och 1989/90:Ju44 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
19. Decentraliserad utbildning (mom. 25)
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar "Nu redovisade" och slutar med "bakom motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Uttalandena från civilministerns sida ligger i linje med yrkandena i motionerna. Med hänsyn inte minst till att en utflyttning av utbildning till andra orter än Stockholm kan underlätta rekryteringen av polisaspiranter är det emellertid enligt utskottets mening viktigt att de möjligheter som finns till decentralisering av utbildningen inom polisen, beträffande såväl grundutbildning som vidareutbildning, verkligen tas till vara. Angelägenheten härav bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande decentraliserad utbildning att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju242, 1989/90:Ju45 yrkande 6 i denna del, 1989/90:Ju607 yrkande 8 och 1989/90:Ju809 yrkande 8 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
20. Teoretisk utbildning (mom. 26)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "ändamålsenlig polisverksamhet" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kan det i och för sig finnas skäl för en ökad teoretisk utbildning för poliser. Samtidigt står det emellertid klart att det vore olämpligt att i nuvarande svåra läge avkorta praktiktjänstgöringen för poliser under utbildning. Detta skulle ytterligare minska tillgången på personella resurser, varför utskottet anser att den förändring av grundutbildningen som förordas i propositionen bör skjutas på framtiden. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande teoretisk utbildning att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju46 yrkande 7 och 1989/90:Ju210 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
21. Trafikövervakning (mom. 27)
Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Vid nu" och slutar med "i motionerna" bort ha följande lydelse:
Emellertid anser utskottet att möjligheten att använda sig av kommunala trafikpoliser är så angelägen att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag till de lagändringar som anses erforderliga. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande trafikövervakning att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju216 yrkande 3, 1988/89:Ju250, 1988/89:Ju807 yrkande 3, 1989/90:Ju40 yrkande 10 och 1989/90:Ju226 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
22. Seniorpoliser (mom. 31)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med "Något särskilt" och slutar med "inte erforderligt" bort ha följande lydelse:
Med hänsyn till den betydelse en ökad användning av seniorpoliser skulle kunna ha för polisens arbete i olika hänseenden, t.ex. för att stödja brottsoffer, anser utskottet att regeringen snarast bör överlägga med rikspolisstyrelsen om hur en utveckling av verksamheten kan organiseras. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 31 bort ha följande lydelse:
31. beträffande seniorpoliser att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju209 och 1989/90:Ju826 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
23. Övertidsuttag för narkotikapoliser (mom. 33)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med "Regler om" och slutar med "inte erforderlig" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning om att bestämmelser i arbetstidslagstiftningen inte bör få lägga hinder i vägen för ett angeläget arbete från polisens sida med att motarbeta exempelvis narkotikabrottsligheten. Regelsystemet bör ändras i enlighet härmed, och regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga författningsändringar. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 33 bort ha följande lydelse:
33. beträffande övertidsuttag för narkotikapoliser att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju210 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
24. Vissa frågor om polisregister m.m. (mom. 34)
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "med skyndsamhet" bort ha följande lydelse:
Utskottet, som ställer sig bakom integritetssynpunkterna i motionerna, anser att regeringen nu utan ytterligare tidsutdräkt bör återkomma till riksdagen med förslag till sådana ändringar i registerlagstiftningen som har förordats i motionerna. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 34 bort ha följande lydelse:
34. beträffande vissa frågor om polisregister m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju211, 1988/89:Ju214, 1988/89:Ju232, 1988/89:Ju248 och 1989/90:Ju213 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
25. Utrustning m.m. (mom. 35)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 34 med "Att polisen" och slutar på s. 35 med "i frågan" bort ha följande lydelse:
Att polisen får bättre utrustning m.m. förordas i en motion (1989/90:Ju217). Utskottet delar motionärens uppfattning om nödvändigheten -- för ett effektivt polisarbete i alla delar av landet -- av att polisen har tillgång till modern och ändamålsenlig utrustning. Olika frågor som har anknytning till polisens utrustning bör därför ses över skyndsamt. I det sammanhanget är det viktigt att bl.a. se över vilken betydelse det ekonomiska systemet inom polisväsendet har när det gäller tillgången till och fördelningen av utrustning. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 35 bort ha följande lydelse:
35. beträffande utrustning m.m. att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju217 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
26. Frågor om Stockholmspolisen m.m. (mom. 36)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det nödvändigt att regeringen och andra berörda myndigheter också fortsättningsvis noga följer utvecklingen beträffande polisverksamheten i storstadsområdena och därvid vidtar de ytterligare åtgärder som visar sig erforderliga. Emellertid är situationen på flera håll sådan att omedelbara åtgärder krävs, vilket måste beaktas av regeringen i det pågående arbetet med statsbudgeten för nästa budgetår. Bl.a. krävs det betydande resursförstärkningar i storstadsområdena. Vad utskottet har anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 36 bort ha följande lydelse:
36. beträffande frågor om Stockholmspolisen m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju244, 1988/89:Ju807 yrkande 1, 1989/90:Ju40 yrkande 6, 1989/90:Ju219, 1989/90:Ju220, 1989/90:Ju222, 1989/90:Ju237, 1989/90:Ju240 och 1989/90:Ju830 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
27. Ingripanden mot berusade personer (mom. 38)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "inte påkallad" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening anger bestämmelsen inte på ett ändamålsenligt sätt när polisen får ingripa mot berusade personer. På sätt som förordas i motionen bör ingripanden kunna ske vid en lägre toleransnivå än gällande bestämmelse ger möjligheter till. Det bör ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till erforderlig lagändring. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 38 bort ha följande lydelse:
38. beträffande ingripanden mot berusade personer att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju607 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
28. Brott av polismän (mom. 45)
Berith Eriksson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 32 med "Ett motionsyrkande" och slutar på s. 33 med "aktuella motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Frågor om ordningen för utredande av brott begångna av polismän har behandlats av utskottet vid tidigare tillfällen. Enligt utskottets mening är tiden nu mogen att införa en annan ordning, eftersom den nuvarande måste anses utgöra ett hot mot rättssäkerheten. Det är från sådana utgångspunkter inte lämpligt att brott som har begåtts av poliser utreds av polisen själv, utan i stället bör, som utskottet ser det, utredningsansvaret ligga på en opartisk myndighet. Det bör uppdras åt regeringen att till riksdagen inkomma med förslag i den riktning som utskottet har angivit. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 45 bort ha följande lydelse:
45. beträffande brott av polismän att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju210 yrkande 2, 1988/89:Ju234, 1988/89:Ju821 yrkande 8, 1989/90:Ju43 yrkande 8, 1989/90:Ju44 i denna del och 1989/90:Ju235 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
29. Bevakningsföretag (mom. 46)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "aktuella motionerna" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det nu anledning att närmare dra upp gränserna för polisens uppgifter i förhållande till bevakningsföretagen. Bevakningsföretagen har fått ökad betydelse och vidgade arbetsuppgifter på grund av den ansträngda arbetssituationen inom polisen. Som utskottet ser det kan denna expansion inte godtas i längden, eftersom polisarbete är en sådan grunduppgift som det får ankomma på det allmänna att ha ansvaret för. Polisiära uppgifter bör således i första hand fullgöras av polisen. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 46 bort ha följande lydelse:
46. beträffande bevakningsföretag att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju238, 1989/90:Ju45 yrkande 3, 1989/90:Ju210 yrkande 2 och 1989/90:Ju607 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
Särskilda yttranden
1. Vissa personalpolitiska frågor (mom. 32)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anför:
Vi vill inför det förestående budgetarbetet inom regeringen erinra om det yrkande som centerpartiet framförde med anledning av regeringens förslag till statsbudget för innevarande budgetår (se 1989/90:JuU23 s. 11). Vi yrkade då att medelsanvisningen för det lokala polisväsendet skulle ökas med 5 milj. kr. avsedda för personalbefrämjande åtgärder.
2. Frågor om Stockholmspolisen m.m. (mom. 36)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anför:
Inför det förestående budgetarbetet vill vi erinra om de förslag som centerpartiet framförde i samband med beredningen i riksdagen av statsbudgeten för innevarande budgetår. Vi föreslog då att ytterligare aspiranter skulle antas och att särskilda medel skulle anvisas för att möjliggöra fler administrativa tjänster, varigenom poliser skulle kunna frigöras för rent polisiära uppgifter. Dessa förslag tog sikte inte minst på den svåra personalsituationen inom storstadsregionerna, framför allt Storstockholmsområdet.
Justitieutskottets utfrågning den 15 maj 1990 om förnyelse inom polisen
Bilaga 1
Inbjudna (i den ordning de deltog):
Bengt K Å Johansson, civilminister Olof Egerstedt, expeditions- och rättschef, civildepartementet Axel Morath, biträdande riksåklagare Björn Eriksson, rikspolischef Lars Bentelius, generalsekreterare, Sveriges Advokatsamfund Mats Hulth, ordförande i polisstyrelsen, Stockholm Carl Cederschiöld, vice ordförande i polisstyrelsen, Stockholm Marianne Håkansson, överdirektör, brottsförebyggande rådet Ulf Larsson, generaltulldirektör Sven-Åke Hjälmroth, länspolismästare, Stockholm Carl Magnus Adner, länspolismästare, Göteborg Hans Wästberg, länspolischef, Nyköping Lars Engström, polismästare, Linköping Gunno Gunnmo, ordförande, Svenska Polisförbundet
Från justitieutskottet deltog:
Britta Bjelle (fp), ordförande Lars-Erik Lövdén (s) vice ordförande Ulla-Britt Åbark (s) Jerry Martinger (m) Birthe Sörestedt (s) Ingbritt Irhammar (c) Bengt-Ola Ryttar (s) Göthe Knutson (m) Göran Magnusson (s) Eva Johansson (s) Björn Ericson (s) Göran Ericsson (m) Lars Sundin (fp) Anders Svärd (c) Berith Eriksson (vpk) Inger Schörling (mp) Sigrid Bolkéus (s) Birgit Henriksson (m)
Referat från justitieutskottets utfrågning om förnyelse inom polisen den 15 maj 1990
Bilaga 2
Till grund för referatet ligger en bandupptagning som gjordes vid utfrågningen. Endast viss språklig redigering av texten har skett.
De personer som medverkade i utfrågningen finns angivna i bilaga 1.
Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Jag vill börja med att hälsa civilminister Bengt K Å Johansson och alla andra inbjudna gäster varmt välkomna till justitieutskottets hearing.
Regeringen har ju nyligen presenterat en proposition som den har kallat Förnyelse inom polisen, och vi i utskottet ansåg det värdefullt att som ett led i beredningen av denna proposition inbjuda till en hearing, för att på så sätt få flera synpunkter på polisens arbete och organisation, och samtidigt ge oss själva möjligheten att ställa frågor, när vi har så mycket sakkunskap samlad här, och utveckla vårt eget kunnande.
I utskottet kommer vi att få vår första behandling av denna proposition den 25 maj, och sedan är vår avsikt att justera betänkandet den 27 september, vilket betyder -- såvitt jag förstår -- att beslut utifrån propositionen kommer att fattas av riksdagen den 17 oktober.
Vi hade tänkt att den här hearingen skulle gå till så, att först får civilministern ordet, och efter det att han har lämnat sin presentation, tänkte jag att vi kunde ge utskottets ledamöter möjligheter att ställa frågor till statsrådet. Därefter tänkte jag överlåta ordet till biträdande riksåklagaren, rikspolischefen och generalsekreteraren i Advokatsamfundet, varefter utskottets ledamöter kunde få ställa frågor.
Jag kanske också skall presentera oss som sitter här på podiet. Till höger om mig sitter vår kanslichef Björn Edqvist och till vänster om mig vice ordföranden Lars-Erik Lövdén och själv heter jag Britta Bjelle och är ordförande i utskottet. Med det vill jag än en gång hälsa er alla varmt välkomna till denna hearing och jag överlämnar ordet till statsrådet.
Bengt K Å Johansson: Tack, fru ordförande! Jag har inte tänkt hålla någon längre inledning. Jag har ju haft möjlighet att breda ut mig på ett antal sidor i propositionen och varit förhållandevis utförlig på de områden där det finns anledning till det, och jag skall kanske bara kort redovisa hur jag har sett på det här arbetet och propositionen.
Jag har känt ett behov av att något utförligare än vad som ges möjlighet till i budgetpropositionen redovisa situationen inom polisen, polisarbetet så som det nu bedrivs, utvecklingslinjer och ting som vi går och funderar på. Därigenom skiljer sig den här propositionen något från andra propositioner. Det är inte en rad olika förslag som riksdagen behöver ta ställning till, utan det finns några förslag och det finns riktlinjer på ett antal punkter, där vi menar att vi vill markera hur vi tänkt gå vidare, och där riksdagens ställningstagande kan vara av nytta. Men vi har också sett det så, att eftersom polisverksamheten är ett så viktigt område i samhället -- av stort intresse för allmänheten, av stort intresse för riksdagen, förvisso -- och att det dessutom finns goda skäl att också ge polisen i den här formen ett underlag för att diskutera sitt eget arbete, både inom rikspolisstyrelsen och de olika polisdistrikten. Därför har den blivit en produkt av den här omfattningen.
En bakgrund har naturligtvis också varit att det nu är fem--sex år sedan man hade en större organisatorisk förändring inom polisen. Det har hänt ganska mycket sedan dess, men framför allt kan man se att det nu öppnas nya vägar inom polisarbetet som det finns anledning att diskutera.
Jag vill gärna säga att när jag har varit runt på en rad polisdistrikt i landet -- ganska många -- och följt polisens arbete, är mitt intryck att vi har en god polisorganisation. Vi har en mycket duktig personal inom polisväsendet. Den är välutbildad och engagerad, och vi har på det sättet en väldigt god grund att stå på, och polisarbetet fungerar väl. Men man måste ju samtidigt konstatera, att vi har brist på resurser på en del områden, och vi har -- om man ser till det stora och viktiga -- en oacceptabelt låg uppklarningsprocent på många brott. Vi har långa tider innan en del brott kan bli utredda, och därför är det ett ansvar för oss som statsmakter och för polisen som skall effektuera det, att göra allt som står i vår förmåga för att få hög effekt inom polisarbetet -- och att vi tar till vara alla möjligheter till ett effektivare arbete.
Det har också samband med de strävanden som vi har på civildepartementet att förnya en del av den statliga verksamheten genom att använda de möjligheter som finns till förändring, till förnyelse som vi har angivit i rubriken till propositionen. Man kan säga att det går ut på att vi vill avreglera, föra ut besluten så långt ut i linjen som det går, att när det gäller polisarbetet renodla och på det sättet använda resurserna så effektivt som möjligt, i viss utsträckning regionalisera arbetet, men också att samverka mellan polisdistrikten.
Den bild som jag har av polisarbetet är att det händer väldigt mycket av det slaget ute i polisorganisationen. På några punkter -- och dem har vi tagit upp i propositionen -- finns det hinder för att man skall kunna bedriva arbetet vidare enligt de riktlinjerna, men det finns också inom givna ramar väldigt mycket som man kan säga att det handlar om -- att sprida information och kunskap och erfarenheter av det arbete som bedrivs till andra polisdistrikt, och det sker i stor utsträckning på de konferenser och sammankomster och inom den utbildning som finns inom polisen. Men det är viktigt att man också noterar vad som händer och för det vidare. Min bild är alltså att det pågår ett bra och inspirerat och omfattande arbete ute på polisen. De regler som vi har behöver förändras på ett antal punkter, och framför allt står vi inför en förändring av budgetsystemet som kommer att få ganska betydande effekter för polisarbetet. Det är ingen tvekan om att det i vissa hänseenden är en organisation som har visat stelheter. Vi styr med tjänster som finns anvisade till de olika polisdistrikten. Via kommenderingar och annat kan man få rörlighet i organisationen, men på många områden och i många polisdistrikt är det samtidigt problem med att man då får avstå personal som man tycker att man inte riktigt kan förfoga över. Så när vi nu går in i ett nytt system med treåriga budgetperioder också för polisen, så är det viktigt att i samband med att det ekonomiska styrsystemet förändras man också tar till vara de möjligheter till förändringar inom organisationen som finns. Och det finns alltså ett betydande samband mellan den förändringen av budgetsystemet och de tankegångar som finns här i propositionen.
Vi har i propositionen begärt ställningstagande på några punkter inkl. inriktningen av polisens arbete och riktlinjer när det gäller avgiftsfinansiering och internationellt samarbete, men jag har också uppfattat -- efter att ha gått igenom motionerna -- att det finns en betydande samstämmighet beträffande huvudinriktningen av polisens arbete, och det är jag naturligtvis glad för, och därför har jag inte några punkter av den karaktären att jag måste markera avståndstagande från någonting som sagts i motionerna, utan det kan väl tas upp, om det finns intresse av det.
Den här propositionen ser vi alltså både som en positionsbestämning av var vi står nu efter fem år av arbete, sedan den senaste större polisreformen, men också som ett avstamp inför 1990-talets polisarbete som bör innebära vissa förändringar och där vi nu drar upp riktlinjerna för det i den här propositionen.
Riksdagsledamot: Du var ganska konkret på tre punkter, när du redovisade situationen inom polisen i dag. Du sade att det var brist på resurser, du sade att det var oacceptabelt låg uppklaringsprocent och du sade att det var alltför långa utredningstider. Vad har du konkret i propositionen föreslagit för att just åtgärda dessa tre brister?
Bengt K Å Johansson: Ja, den här propositionen står alltså inte ensam, utan är en positionsbestämning och avstämning. När jag tillträdde detta ansvarsområde, var det några ting som jag tyckte var allra viktigast -- att öka intagningen hos polisen, och det har utskottet ju också ställt sig bakom -- att vi skall öka intaget nu upp till 800, och det är alltså en mycket kraftig utökning av den utbildningskapacitet som finns, och vi kan redan se effekter av det genom att det finns personal ute under utbildningstiden, och vi kan se hur vi får tillskott av nyutbildade poliser de närmaste åren som förändrar situationen genom den högre utbildningsnivån som vi har. Det andra har varit att öka utrustningsanslagen som vi också har varit ense om med riksdagen, framför allt när det gäller radioutrustning, vapen och ett antal polishus som vi också har fått fram. Det tredje har varit att -- där vi har vakanser inom hårt ansträngda polisdistrikt -- kunna ersätta polispersonal med annan personal (administrativ personal), och det kan vi också se i dessa polisdistrikt att det har givit effekt. Jag har studerat det på plats i ett antal polisdistrikt, och jag tycker att erfarenheterna är väldigt goda, att vi på det sättet har kunnat rätta till en del problem i de polisdistrikt som har varit mest ansträngda.
I den här propositionen är det alltså en beskrivning av hur vi vill att arbetet skall fortgå, att ta bort de regler som nu finns från statsmakternas sida om en detaljindelning av organisationen som förhindrar ett arbete som jag menar måste bli mera flexibelt inom polisen, dvs. rörligheten mellan kriminal- och ordningspolis, hur man skall organisera arbetet på olika arbetsenheter, hur man skall se till att man får ut största möjliga effekt av det. Det mesta av detta, skulle jag vilja säga, har polisen själv i sin hand, och jag sade i min inledning att det pågår ett intressant utvecklingsarbete på många polisdistrikt som kan föras över till andra, men på några punkter behöver alltså de regler ändras som statsmakterna står för.
Vi har också tagit upp och endosserat behovet av ett ökat samarbete mellan polisdistrikten. Många polisdistrikt är ju stora, med stora avstånd, men vi har på andra håll stor närhet mellan polisdistrikten, också över länsgränserna, och där ett utvidgat samarbete kan ge större effekter -- ändra turlistesamspelet, en bättre uppbackning från andra polisdistrikt vid större händelser som inträffar osv. Jag menar att med de organisatoriska förändringar som finns upptagna i propositionen och de som polisen kan göra själv kan man få ut en större effekt av polisarbetet.
Riksdagsledamot: Fler poliser och bättre resurser det står det inte någonting om i denna proposition. Det kan ju diskuteras vem som har tagit initiativ till vad, men det gör vi inte. Men ditt svar på de här tre frågorna är: genom organisatoriska förändringar i propositionen tror du att man skall komma åt de här tre konkreta sakerna. Du sade brist på resurser, oacceptabelt låg uppklarningsprocent och de alltför långa utredningstiderna.
Bengt K Å Johansson: Ja, plus de förändringar som vi har tagit ställning till i annat sammanhang i budgetpropositionen och de förändringar som skett de sista åren med utökning av utbildning och resurser av olika slag tillsammans med ett annat arbetssätt ger möjligheter till en högre effekt inom polisen.
Riksdagsledamot: Det var ju den kraftiga nedskärningen av polisutbildningen som är den grundläggande orsaken till att vi har stora problem i dag, och jag vill då allra först ställa ytterligre en fråga till civilministern om just detta, trots att civilministern har konstaterat att antagningen har ökat. Och frågan är då: Vilka överväganden låg egentligen bakom regeringens beslut att skära ned polisutbildningen så kraftigt som man gjorde under 1980-talet? Hur vill civilministern motivera de åtgärderna? Eller är det kanske rent av så -- och det är ju alternativet -- att civilministern direkt är beredd att erkänna att det var ett misstag att skära ned utbildningen så här kraftigt? Det senare skulle ju i och för sig vara väldigt skönt att få höra, därför att då skulle vi också kunna känna oss lugna för framtiden, att sådant här inte kommer att upprepas.
Bengt K Å Johansson: Jag menar att vi kom ner för lågt i utbildningsnivå under några år. Det skedde i ett läge när det var -- om man vill rekonstruera det -- ett annat läge på arbetsmarknaden. Antalet avgångar var mindre och det var ganska stora överskott av utbildade poliser som inte hade tjänst, men eftersom det är en så pass lång utbildningstid så blev det en för låg kapacitet, när utbildningsnivån gick ner som lägst. Det menar jag.
Riksdagsledamot: Det var alltså ett misstag att skära ner det så kraftigt, med andra ord.
Bengt K Å Johansson: Ja, mot bakgrund av att vi fick en helt annan arbetsmarknad så småningom med en större avgång av poliser, så blev det en situation som blev oacceptabel, dvs. att vi var tvungna att öka antalet poliser igen. Nu vill jag säga också till Jerry Martinger att det här var ett riksdagsbeslut och inte någonting som regeringen bestämde.
Utskottets vice ordförande, Lars-Erik Lövdén: Propositionen tar inte bara upp förnyelsefrågorna, den anger ju också inriktningen för polisverksamheten under de närmaste åren. En punkt i det avseendet är att polisens arbete skall inriktas mera på att förebygga och förhindra brott i dag. Då har vi ju den situationen i Sverige att vi har en förhållandevis hög andel kriminalpolisorganisation i förhållande till ordningspolisorganisationen, och jag skulle vilja fråga civilministern hur han ser på det förhållandet i jämförelse med den inriktning som skall gälla för polisens arbete i framtiden.
Så har jag en fråga till. Det sägs i propositionen på flera ställen att det är viktigt att få ett effektivare resursutnyttjande, och då pratar man om överförande av uppgifter till administrativ personal för att frigöra polispersonal för egentliga polisuppgifter. Men det finns en fråga som hänger samman med detta med effektivare resursutnyttjande, och det är ju polisdistriktsindelningen. Det läggs inte något förslag i propositionen om ändrad polisdistriktsindelning. Men hur ser civilministern på den frågan? Finns det något behov att ändra polisdistriktsindelningen i Sverige mot bakgrund av att den har kvarstått i stort sett oförändrad sedan förstatligandet 1965? Finns det också ett behov av att se över resursfördelningen mellan polisdistrikten -- en grundläggande resursfördelning -- också mot bakgrund av att den har varit i stort oförändrad sedan förstatligandet 1965? Jag vet att det sistnämnda är en kontroversiell fråga, men det skulle ändå vara intressant att höra civilministerns kommentar till det.
Bengt K Å Johansson: Ja, en del av de här frågorna kanske utskottets ledamöter har bättre möjlighet att besvara än jag som har sysslat med detta under en ändå förhållandevis kort tid, men jag skall ge min bild av det.
På den första punkten, som Lars-Erik Lövdén tar upp, menar jag att vi kan se i polisarbetet, och naturligtvis också i det sociala arbetet, hur betydelsefull en förebyggande verksamhet är. Det ligger inte bara i polisens hand, men polisen spelar en viktig roll också i det arbetet. Jag tror att alla som har studerat det noterar hur betydelsefull polisen själv tycker att verksamheten i skolorna är, och det finns en rad andra exempel där antingen enskilda poliser genom starkt engagemang har kommit att arbeta mycket med förebyggande arbete bland ungdom eller samverkansformer mellan olika kommunala organ och polisen ger en mycket god effekt. Och jag menar att skall man vända på brottskurvorna så är det centralt att vi får polisen med och att polisen deltar mycket aktivt i ett sådant förebyggande arbete. Jag har själv någon erfarenhet av detta, och jag tycker att det jag studerat ute på fältet i polisdistrikten visar också i siffror inte så sällan hur betydelsefullt detta är. Dit hör också kvarterspolisverksamheten, där kontakter mellan enskilda polismän och befolkningen, inte minst ungdomsgrupper, kan ha en mycket stor betydelse för hur utvecklingen är i en stadsdel eller i ett samhälle.
Den andra punkten om kriminalpolisen -- vi har en stor andel där. Ja, internationella sammanställningar tyder på det. Det pågår ju en del arbete där man lägger om rutinerna, där man så att säga för rapporteringen litet längre hos ordningspolisen, där man försöker klara ut vad som har inträffat ganska snabbt, så att det inte blir liggande i en hög. Med jourtjänst hos kriminalpolisen som direkt kan kopplas till ordningspolisens rapporter, och jag tycker nog att det finns mycket stor anledning att fundera på att utveckla arbetet enligt de principerna, dvs. ett närmare samarbete, där kriminalpolisens arbete snabbare griper in i ordningspolisens. Det där är nu ett fält som vi inte skall sitta och besluta om, utan notera tendenserna, och där rikspolisstyrelsen och de olika polisdistrikten har alla möjligheter att arbeta. Men min bild är nog att vi måste koppla arbetet mellan ordningpolis och kriminalpolis närmare varandra, och det finns en del sådana arbetssätt som jag tycker är bra och riktiga. Det andra är att vi måste få -- som jag menar -- en större rörlighet mellan kriminalpolis och ordningspolis. Vi säger ibland att polisen måste bli mera synlig. Det bör gå att kunna backa upp ordningspolisens arbete också från kriminalpolissidan på ett annat sätt. Våra poliser är ju utbildade för olika uppgifter och skall kunna komplettera varandra på ett mera utförligt sätt än vad som kanske ibland sker. Min bild är att det ibland är alldeles för stängda skott mellan kriminalpolisens arbete och ordningspolisens arbete.
Ett effektivare resursutnyttjande tror jag också är möjligt. Det kan ske genom att jämföra enskilda polisdistrikt. Det ger en väldigt olika bild. I en del polisdistrikt har man de allra bästa erfarenheter av möjligheterna att delegera arbetsuppgifter också när det gäller utredningsarbete till administrativ personal, förutom då, förstås, det sätt som mer traditionellt kan finnas på en polismyndighet, radio och reception och en massa andra uppgifter. Jag har nästan aldrig hört någon ha negativa erfarenheter av att man har överflyttat arbetsuppgifter på det här sättet från poliser till administrativ personal, men där finns fortfarande en tröghet på många håll mot att göra det. Jag tror alltså att genom att man fortsätter på den vägen så kan man öka effekten av polisarbetet och få ett bättre resursutnyttjande. Och därmed också fler poliser ut på gator och torg och till den direkta verksamheten.
När det gäller polisdistriktsindelningen och resursfördelningen däremellan, så vill vi alltså tillsätta en utredning som tar upp frågan om den regionala organisationen, och man kan säga att min bild av detta är att det är utomordentligt svårt att sätta i gång och utifrån ett riksperspektiv säga att nu drar vi in de och de distrikten, för det är klart att när vi har dessa 118 polisdistrikt -- och mycket små förändringar har ägt rum under en så lång period -- så har det hänt en hel del när det gäller befolkningsförändringar och när det gäller de grundläggande kriterierna varför man behöver en indelning i polisdistrikt som inte har följts upp. Men jag menar att det vore en omöjlig uppgift att nu sätta i gång och försöka att ändra en organisation på det sättet, att man försökte skissera hur indelningen skulle vara i övrigt, utan min bild är snarast den -- och det är därför jag vill att det skall tillsättas en utredning om den regionala organisationen -- att det måste rullas upp via att man i varje län går igenom distriktsindelningen och ser vilka förändringar som kan ske, och i huvudsak menar jag nog att det bör ske genom att man har en ökad rörlighet och flyttar om personal mellan polisdistrikten och mindre av att lägga ner eller utöka antalet polisdistrikt. Men det är klart att det kan finnas behov av förändringar när det gäller distriktsindelningen också i ett sådant perspektiv.
Riksdagsledamot: Jag skall ta upp två områden, dels utbildningsfrågor, dels renodlingsfrågor. När det gäller utbildning, så har vi tidigare varit inne på att det har varit problem och har blivit stora vakanser. Ett sätt att slippa ifrån den här ryckigheten i framtiden skulle kunna vara att man analyserar totalbehovet av poliser i vårt land och sedan utifrån detta driver utbildningspolitiken och försöker hålla sig på den nivå man har fastställt. Min fråga är då: Skulle inte det kunna vara en möjlig väg att gå fram i fortsättningen för att slippa ryckighet i framtiden? Och i samband med utbildningen så är vi ett par partier här som har motionerat under ett antal år om att man borde kunna utlokalisera en del av utbildningen, så att man skulle kunna klara av de behov som finns av utökad utbildning på ett annat sätt. Dessutom skulle det kunna underlätta rekrytering av poliser från olika delar av landet. Det var det som gäller utbildningen.
Sedan när det gäller renodlingen så håller jag med om att det är mycket praktiskt att tillsätta administrativ personal på de uppgifter som de kan göra och friställa poliser till rent polisiära uppgifter. Det här går ju alldeles utmärkt i dag, där det finns vakanta polistjänster, för där kan man då använda de medlen och tillsätta administrativ personal. Men även jag har varit ute på olika polisdistrikt i landet och här är besvikelsen otroligt stor i de polisdistrikt där man inte har vakanta tjänster och kan renodla på detta sätt, och min fråga är: Varför missgynnas de här polisdistrikten? Jag förstår mycket väl att har man inga vakanta tjänster, så har man polistjänster, men inte kan man renodla polisjobbet på samma sätt om man inte kan tillsätta mer administrativ personal. I samband med den här renodlingen också: Här har inte tagits upp någonting i propositionen om en fråga som vi har tagit upp i centern under en längre tid, och det är detta med att bevakningsföretagen under de senare åren har fått ta på sig rent polisiära uppgifter helt enkelt, som egentligen är emot det som vi fastslagit, att polis skall göra polisiära uppgifter och ingen annan. Men eftersom vi haft polisbrist, så har bevakningsföretagen fått ta över mer och mer. När kan man tänka sig -- och när anser civilministern -- att vi kan komma från det här systemet och låta polis göra polisiära uppgifter och bevakningsföretagen annat?
Bengt K Å Johansson: När det först gäller utbildningen så är det klart, att det är inte bra med stora årliga förändringar av antalet personer som tas in för utbildning. Framför allt ger det ju ryckighet i utbildningsorganisationen, så jag kan väl tänka mig att säga att man kan fastställa det för mer än ett år i taget i framtiden, och jag ser det ju som att har man etablerat en nivå, så bör den väl vara kvar, om inte nya omständigheter tillkommer. Då bör man särskilt motivera det och utgå utifrån att vi nu behöver en utbildningskapacitet som är den uppnådda, som ju är hög och som har krävt ganska stora resursinsatser på polishögskolan.
När det gäller frågan om var utbildning skall bedrivas, så kan man säga att vi har haft en gynnsam situation som har kunnat öka kapaciteten vid polishögskolan på det sätt som har skett genom att det fanns lokaler och sådant tillgängliga med förhållandevis små insatser. Jag tycker att man skall sätta in det här i perspektivet av att utbildningen för poliser och för annan personal inom polisväsendet är mycket omfattande. Det ser man, om man tittar i den utbildningskatalog som t.ex. har getts ut av rikspolisstyrelsen, och där man har ett enormt utbildningsutbud, och vi har ju en mycket omfattande internutbildning. Därför är så att säga den utbildning som sker vid polishögskolan inte den enda frågeställningen, utan jag har i första hand sett det som att vi bör eftersträva -- också av resursskäl, för att kunna utnyttja den bra utbildningskapacitet som finns genom en duktig personal på andra håll -- att man lägger ut så mycket som möjligt av annan utbildning, medan det naturligtvis alltid är ett stort beslut om man säger att nu skall vi dela upp utbildningen av de nyintagna på ett par olika skolor. Då kräver det lång förberedelsetid och långa investeringar och en ganska stor kostnad också.
Sedan när det gäller renodlingen av polisarbetet, så kan jag inte riktigt dela synen -- eller jag har ganska liten förståelse för -- att man känner stor besvikelse över att man inte får administrativ personal, därför att man inte har vakanser. Det är inget roligt att ha vakanser i sin polisorganisation. Men det ligger ju en del i frågeställningen, för vi har ju fått framställningar från en del polisdistrikt som säger: Vi borde också med hänsyn till situationen få del av de vakansmedel som delas ut av regeringen eller som rikspolisstyrelsen efter vårt medgivande har delat ut. Nu har vi sett det som att det här är direkt kopplat till de vakanser som finns, och det finns ju också inom polisorganisationen polisassistenter utan tjänst som vi också får väga in i det här. Vi har velat ha en direkt koppling. Det är vakansmedel, det är de medel som uppstår när polistjänster inte är besatta och man därför får så att säga pengar över. Då är det de polisdistrikten som skall få disponera de pengarna. Men jag vill gärna säga att i ett budgetsystem, som jag menar skall fungera smidigare, bör det ligga i polismyndighetens egen möjlighet att så att säga disponera medel så att man kanske kan göra den rätta avvägningen mellan polispersonal och administrativ personal. På något sätt blir det en förskjutning i de polisdistrikt som nu har vakanser. De har då färre ordinarie polismän i tjänst och mera av administrativ personal. Det finns några polisdistrikt som också har haft försöksverksamhet på det här sättet med en större proportion administrativ personal, och jag tycker nog att erfarenheten av det tyder på att det kan finnas anledning att ha en större andel administrativ personal än vad man har i en del polisdistrikt, där det kanske har blivit onödigt snålt, och jag vill gärna för min del öppna möjlighet för att man kan göra en sådan förändring av de proportioner som finns av olika slags personal vid en polismyndighet. Men det kan då göras via det budgetsystem som växer fram.
Bevakningsföretagen -- ja, de skall inte utföra några polisiära uppgifter. I så fall har det blivit fel, om de gör det. Jag menar -- och det är redovisat i propositionen -- att vad vi kan göra är att se till att polisen utför sådana uppgifter som vi menar bör utföras av polispersonal. Det är att vi också bör gå igenom vilka områden där polisen nu gör uppgifter där man kanske skulle kunna ha annan personal och dit hör då t.ex. flygplatskontroll, och det finns andra områden där vi på samma sätt bör överväga möjligheterna att frigöra polispersonal för att kunna använda dem på annat håll. Vår inställning är ju att är det polisuppgifter, så skall de göras av polisen och inte av bevakningsföretag.
Riksdagsledamot: Jag har fått svar på en del av mina frågor, men när det gäller kompetens för polisarbetet -- det står ju i propositionen att arbetet skall inriktas på att förebygga och förhindra brott, och det är naturligtvis det bästa man kan göra, och att bekämpandet av ekonomisk brottslighet och sådant som hotar stora samhälleliga värden som miljöbrottslighet skall prioriteras -- då är min fråga: Vi vet ju att miljöbrottslighet och ekonomisk brottslighet är väldigt komplicerat och det behövs specialkompetens för att klara av det. Är det då meningen att man skall ha polisutbildning i botten eller kan man tänka sig -- som det också står i propositionen -- att nya yrkesgrupper skall tillföras polisen och att man skall klara de här komplicerade fallen på så sätt, eller är det meningen fortfarande att det skall vara poliser som har skaffat sig den här specialkompetensen?
Bengt K Å Johansson: Ja, polisen som finns har ju ofta en mycket bra utbildning i att utreda brott, men det är klart att inom vissa specialområden -- och dit hör ekonomisk brottslighet och miljöbrottslighet -- ser jag nog att det finns behov i de större polisdistrikten eller regionalt av personal som kanske är specialutbildad för detta -- som inte nödvändigtvis behöver vara polispersonal, utan som kan ha en annan bakgrund, men som då är duktiga utredare och som kanske har lättare att gripa tag i det än i vart fall oerfarna poliser från det området. Nu finns det ju i länsstyrelsen också personal, om man tar miljösidan, och det finns i kommunerna, och det gäller att uppodla ett samspel därvidlag, men min bild är att här behövs på en del håll en utökad specialiseringsgrad som också kan sökas utifrån polisen. Det kan alltså vara antingen poliser som är specialutbildade eller särskilt intresserade av att skaffa sig de kunskaperna, eller annan personal som i samverkan med polispersonal kan göra en mycket stor insats.
Riksdagsledamot: I den här propositionen, som i så många andra sammanhang, poängteras att det är viktigt med synliga poliser som har allmänhetens förtroende. Det sägs att det inte anses särskilt meriterande att arbeta som kvarterspolis. Jag ville höra om det verkligen äger sin riktighet.
Sedan när det gäller rekrytering till polisutbildning -- när man tittar ut över den här församlingen så ser man ju att det är en mycket manstark sådan -- vilka åtgärder ämnar man vidta för att få in flera kvinnor till polisen? Invandrare som poliser var ett annat initiativ som regeringen har tagit, men där finns ju vissa frågor när det gäller medborgarskapet som kan lägga hinder i vägen. Vilka planer finns det på att förbättra rekrytering av dels invandrare, dels kvinnor till polisyrket?
Bengt K Å Johansson: Får jag först kommentera det här med synliga poliser. Det finns på en del håll en mycket medveten strävan att se till att kvarterspoliser -- som ju inte bör ses som någonting annat än att det är poliser som är lokaliserade till en annan plats eller en annan ort än vid den ordinarie polismyndigheten -- inte skall bli diskriminerade när det gäller rekrytering och tjänster och löner och liknande. Det tycker jag är en oerhört väsentlig del av situationen, att man inte ser det här som en reservstyrka som man kan dra in och öka ut allteftersom situationen växlar. Jag har naturligtvis förståelse för ledningens behov av att ha utryckningsstyrkor och sådant, och att man alltid sitter i en situation som kan vara besvärlig, men skall vi få den här effekten vid det förebyggande arbetet, då är det viktigt att de poliser som jobbar ute i stadsdelar och i samhällen ses som en lika viktig polis som annan och att de får arbetsmöjligheter också genom att de kan behålla sina tjänster. Och det finns polisdistrikt där kvarterspoliserna har varit i många, många år och har sett sitt jobb som lika viktigt som andra hos ledningen.
När det gäller rekryteringen till polisyrket kan vi väl konstatera att här sker en ganska snabb förändring. Om jag har siffrorna någorlunda rätt så är väl ungefär var tionde polis kvinna, medan av de nyintagna det är ungefär 25 % eller nära 25 % som är kvinnor, och det tyder på att polisyrket är attraktivt också för kvinnor, och att man i intagningen också väger på ett annat sätt än tidigare, dvs. ger möjligheter för kvinnor att bli poliser. Ja, de här frågorna kanske rikspolischefen skall svara på mera hur man har diskuterat vid intagningen, men jag har anledning notera att den ökning som har skett har varit ganska snabb och positiv.
När det gäller invandrare som poliser är det klart att det finns personer med invandrarbakgrund hos polisen, och det har ju understrukits från många håll att det ofta är viktigt både när det gäller språkkunskaper och när det gäller kunskap om etniska förhållanden, att man har sådana poliser som ibland kan disponeras. Men när det gäller medborgarskapet planerar vi inte någon ändring, utan man bör vara svensk medborgare. Sedan har jag inga uppgifter om hur många poliser som har invandrarbakgrund och som kan tala ett annat språk osv., men antalet är stigande.
Riksdagsledamot: Ja, det är en fråga som tilldrar sig intresse, och jag skall fatta mig kort och läsa direkt ur propositionen: "I fråga om de grundläggande prioriteringar som skall gälla för i första hand nästa budgetår gör jag följande bedömning" etc. Kommer prioriteringarna för polisen när det gäller arbetsinriktningen att skifta från budgetår till budgetår? Det är den första frågan.
Statsrådet säger tidigare som svar på en fråga att man behöver se över arbetssättet. Jag kan tänka mig att det gällde kriminalpolisen. Det är ju så att väldigt mycket av arbetssättet inom kriminalpolisen styrs av bestämmelserna i rättegångsbalken, och parterna i rättsprocessen har ju att följa rättegångsbalken. Avser statsrådet -- för att kanske då göra processen eller arbetet för polisen enklare och gesvintare -- att göra någon översyn av rättegångsbalken som därmed skulle göra att polisens arbete kunde gena litet grand eller bli mera effektivt?
Bengt K Å Johansson: De allmänna resonemang som förs i propositionen är ju inte bundna till en viss tid, men vi har ju som princip också att för budgetår lägga fast en prioritering, och det är väl det som framskymtar i propositionen här. Men de allmänna resonemang som finns här om att prioritera narkotikabrottslighet och våldsbrottslighet osv. menar jag är knappast att hänföra bara till nästa budgetår. Då skulle jag grovt ha missbedömt vad som kommer att hända.
Rättegångsbalken har ju sina krav på vad det finns för utredningsunderlag, och det är klart att det ställer krav, men det innebär ju inte att man behöver ha en annorlunda syn på relationerna mellan ordningspolis och kriminalpolis. Den utredning som skall ligga till grund för ställningstagande när det gäller åtal skall ju ha sin kvalitet, och den skall komma från polisen. Men det innebär ju inte att det måste vara en produkt som har vuxit fram bara från en kriminalpolis som sitter på en avdelning där, utan den är polisen ansvarig för -- den enskilde polismannen eller polisen som myndighet. Så jag kan inte riktigt se att det skulle vara en komplikation. De krav som skall finnas kommer att finnas oberoende av hur man arbetar tillsammans, men man kan arbeta effektivare tillsammans utan att på något sätt, som jag ser det, eftersätta de krav som åklagarna kan ha.
Riksdagsledamot: Jag vill ställa två frågor och den första rör det förstärkta medborgarinflytandet över den lokala polisorganisationen. Det förs ju ett ganska långt resonemang om detta i propositionen. Men vad jag saknar, tycker jag, det är en viktig del, och det är fortfarande det här med knytningen till kommunfullmäktige exempelvis. Där man som polisstyrelsens ordförande kan ha möjlighet att medverka och att kunna besvara frågor, interpellationer osv. När det gäller de lokala polisnämnderna, som det står om i propositionen, kan man inte ha dem i alla kommuner. I de små kommunerna går det inte. Det blir för litet underlag, tror jag. Det förs också ett resonemang om att man kan i och för sig starta i storkommunerna Göteborg, Malmö och Stockholm osv. Jag skulle vilja veta om civilministern är beredd att föra diskussionen vidare när det gäller det lokala medborgarinflytandet, för jag tror att i polisstyrelserna i dag upplever sig många ha väldigt dålig status i kommunerna. Jag tror att man kan förbättra det om man får en direkt knytning till fullmäktige. Det var den ena frågan.
Den andra frågan gäller avgiftsfinansieringen. Är det meningen att det här skall bli någon form av utredning innan man återkommer med förslag eller kommer det ett förslag utan utredning?
Bengt K Å Johansson: När det gäller medborgarinflytandet är min bild av detta att det sker och har skett en mycket snabb utveckling i praktiken i nästan alla polisdistrikt och i kommuner med ett starkare engagemang för polisarbetet och för polisen. Man kan se det i antalet initiativ som har tagits från kommunalt håll -- Stockholm bl.a. -- när det gäller polisarbetet. Det kan ses i vilken personal och vilka förtroendevalda som sitter i polisstyrelsen och att arbetet i polisstyrelsen har en hög status i kommunen. Och det är jag väldigt glad för. Jag tror att det också är detta som färgar av sig på att det tas fler initiativ och att man vill komma vidare. Men det är klart att när vi har en organisation där ett polisdistrikt ofta består av många kommuner och där ledningen av polisarbetet ändå ligger hos polisledningen, så har vi nu inte velat aktualisera frågan längre än så här, så som vi har diskuterat det. Det var ett viktigt steg som togs i mitten av 1980-talet, men vi menar att det har skett mycket i rätt riktning men att det inte finns någon möjlighet, som vi ser det, att ta ytterligare ett steg. Då är ansvarsförhållandena svåra. De här frågorna berörs något i den översyn av kommunallagen som sker, men vi har inte sett det som möjligt att i övrigt föra fram detta, så att polisstyrelsen blir en vanlig kommunal nämnd. Så är inte organisationen. Men vi följer detta noga. Jag är glad över det här mycket starka kommunala engagemanget, och på många håll vill man, som Ulla-Britt Åbark antyder, utveckla det här ytterligare och göra det till en sak där också mycket centralt kan föras in i det kommunala arbetet.
När det gäller avgiftsfinansieringen är det så att vi har vissa avgifter redan nu, och vi vill underställa riksdagen att vi kan gå vidare här och ta ut avgifter också för en del andra områden. Jag uppfattar att det bör vara möjligt. Jag tror inte att detta skall ses såsom någon viktig finansieringsform, utan det är en fråga om att vi skall kunna ibland få en resursallokering som blir vettig, dvs. att vi -- med den brist på resurser som vi väl ändå har, eller den begränsning av resurser som vi har -- skall kunna ta ut avgifter om det är så att man tycker att detta är en sak som egentligen någon annan skall betala. En del motioner har tagit upp den frågeställningen. Den stora resursbesparingen, som jag ser det, är att man kan avlasta polisen en del uppgifter som man nu har. Jag nämnde flygplatskontrollen såsom ett sådant exempel. Man kan naturligtvis ibland ta ut avgifter också för den del man har kvar, men avgiftsfinansieringen i övrigt, dvs. för arbete som utförs -- jag har nämnt olika typer av evenemang som musikgalor och liknande -- tror jag inte kommer att få så stor omfattning för att kunna på något sätt väsentligt påverka polisens arbete. Och riktlinjer måste naturligtvis fastställas, innan polisen kan börja arbeta med det.
Riksdagsledamot: Jag vill gärna följa upp den fråga som Ulla-Britt Åbark tog upp här. Det handlar ju om det medborgerliga inflytandet över polisverksamheten. Jag tror att det är en otroligt viktig punkt. Man noterar ju också en utvecklingslinje här, när polisstyrelserna kom till, att de skulle få en verkligt rejäl funktion, inte minst när det gällde att styra resurserna inom det aktuella polisdistriktet. Nu har civilministern sagt att det finns polisstyrelser som fungerar väldigt väl -- jag vet det. Stockholm är ett bra exempel. För övrigt tycks civilministern vara relativt nöjd över situationen i landet. Ja, det är klart att man skall vara positiv och optimistisk. Jag tror inte att det är riktigt så väl -- i varje fall har man inte kommit så långt som lagstiftaren tänkte sig, när man instiftade polisstyrelser. Det är ju så att nu tänker man förstärka polisstyrelsernas roll ytterligare. Vad planerar man att vidta för åtgärder från regeringens sida, via polisstyrelsen eller annat, för att man skall kunna fylla upp inte bara den gamla funktionen utan även den nya funktionen? Det var den grundläggande frågan.
Sedan hade jag två detaljfrågor också, i och för sig inte oviktiga. Det första gäller det brottsförebyggande arbetet. Nu talar jag inte allmänt om synlig polis. Jag talar om bf-enheterna i polisdistrikten. Många av dem som arbetar inom den sektorn känner att de är litet styvmoderligt behandlade -- att man inte har tillräckligt med resurser, att man inte kan gå ut på det sätt som man önskar. Det är litet tunt på just denna punkt, tycker jag, i den här riktlinjepropositionen. Jag tror att brottsförebyggande arbete är det viktigaste. Det bästa brottet är ju som bekant det brott som aldrig begås.
Och slutligen: rikskriminalens framtid behandlas ju väldigt allmänt, och jag undrar hur det står till med den framtiden. Finns den eller ...
Bengt K Å Johansson: Jag har väl inte så mycket att tillägga när det gäller den första frågan. Det är väl riktigt att det varierar ganska mycket, och jag upplever nog från de polisdistrikt jag har haft möjlighet att studera just detta, att det beror i hög grad på hur pass mycket man tar till sig från polisstyrelsens sida och hur pass mycket man så att säga sitter och mera passivt tar del av rapporter om hur arbetet bedrivs från polisledningens sida. Så jag är den förste att understryka att här är det viktigt att polisstyrelsen är aktiv och kräver att få vara med i arbetet mera aktivt och tar del av allt det som man kan ta del av i en polisstyrelse, och det är ganska mycket, om man utnyttjar de möjligheter som finns. Jag tycker att det har gått ganska fort, skall jag säga. Det finns ett mycket starkt engagemang från polisstyrelsernas sida, och jag tycker att de initiativ som vi har tagit tillsammans med rikspolisstyrelsen, nämligen att vi hade en konferens för presidierna i polisstyrelserna tillsammans med polischeferna, där vi diskuterde polisarbete, var mycket bra och oerhört uppskattat av de som deltog där. Det tror jag mig kunna säga.
Angående det brottsförebyggande arbetet kan vi väl inte göra så väldigt mycket mer än att understryka betydelsen av det. Och där tror jag att jag har alldeles samma mening som Bengt Harding Olson hur betydelsefullt detta är. Jag har samma reaktion, att ibland ses detta över axeln, och det är viktigt att vi som företräder statsmakterna markerar det brottsförebyggande arbetets stora betydelse och gör vad vi kan för att ställa det i paritet med annat arbete. Ja, ibland kanske man skulle vilja se det överordnat annat arbete också. Men detta rör ofta de inre relationerna på en polismyndighet och är inte så lätt att klargöra i en proposition, vad det är för konkreta åtgärder man skall göra. Vi har hissat kvarterspolisen, vi har betonat hur viktigt det brottsförebyggande arbetet är. Och det viktigaste tror jag är att vi har polisledningar som har insikt om detta och att detta spelar en stor roll i den utbildning som kontinuerligt sker inom polisen.
Rikskriminalens framtid -- ja, den är inte ifrågasatt av mig i vart fall. Jag har varit på besök hos rikskriminalen. Jag menar att i en situation där brottsligheten och de som begår brott är så rörliga, så spelar rikskriminalen för det första naturligtvis en väldigt viktig roll i Sverige såsom en sammanhållande länk mellan polisdistrikten för att kunna knyta ihop de personer som mera yrkesmässigt ägnar sig åt brott och när det gäller narkotikabrottsligheten vet vi hur viktig denna roll är. Men också när det gäller det internationella arbetet blir det allt viktigare att vi har goda informationer om vad det är för brottslighet som når Sverige och på vilka vägar, och då spelar rikskriminalen en mycket stor roll. Jag tror nog att man i propositionen, om man läser den rätt, kan utläsa att vi där ser rikskriminalen som en mycket, mycket viktig faktor, och att dessa områden har fått en allt större vikt i polisarbetet.
Riksdagsledamot: Jag skall ställa väldigt korta frågor. Från polisfackets sida har man tydligen haft stora förväntningar på den här propositionen. Nu kommer det kommentarer i form av att detta blev en flopp, en tunn sak osv. Vad svarar statsrådet på denna kritik från facket?
En annan fråga i korthet, och det är en uppföljning på den dialog som statsrådet hade tidigare beträffande bevakningsföretagen. Hela den branschen har ju expanderat väldigt. Många företag har ju egen bevakningspersonal. Jag antar att man i departementet vet hur många anställda det finns inom bevakningsföretagen. Jag har sökt siffran men inte kunnat få fatt i den, inte ens med riksdagens utredningstjänst som hjälp. Det uttalas ju ofta från företagen att eftersom det inte finns tillräckligt med poliser och brottsligheten är så våldsamt omfattande, så måste man själv ordna detta. Och då frågar jag: Delar statsrådet min uppfattning att detta delvis är en mätare på vad man egentligen skulle behöva i form av polisresurser?
Bengt K Å Johansson: Det får väl Gunno Gunnmo och andra svara på vad de tycker om den här propositionen. De kommer ju senare här. När det gäller de stora förändringarna kan man säga att många har sett fram emot att få en diskussion om polisarbetet, och jag tror inte att de behöver bli besvikna när de ser det här. Om de hade väntat sig fler konkreta ställningstaganden så är det möjligt, men detta är inte någonting som vi tar beslut om bara i det här sammanhanget, utan jag ser det mera som att detta ger inte minst polisfacket utomordentliga möjligheter att vara med i en diskussion om hur polisarbetet skall utvecklas framöver, och ger stora möjligheter på det sättet. Men, som sagt var, det är inte min fråga i första hand.
Angående bevakningsföretagen har jag inte någon siffra med mig. Det är möjligt att den finns på departementet, om man nu kan få fram en siffra på hur mycket folk som finns inom bevakningsföretagssektorn över huvud taget. Jag tycker kanske inte att man skall se det här så som att det över huvud taget finns bevakningspersonal är ett uttryck för att man saknar polisresurser, och att det i varje läge borde vara poliser på de uppgifterna. Vi har en polispersonal som är utomordentligt väl utbildad för alla möjliga typer av situationer, och vi har den unika situationen att det är polisen som får använda våld. Men det är klart att det finns en rad andra situationer där det finns personal som kan utföra bevakningsuppgifter eller ordningsuppgifter utan att de behöver ha vare sig befogenheten att använda våld eller att man behöver se det som att de inte kan klara vissa bevakningsuppgifter. Så jag kan inte riktigt se att det finns en sådan koppling, så att detta är ett uttryck för att vi har alldeles för liten personalstat, utan det är mera ett uttryck för att vi i samhället allmänt har fått mera skyddsvärda objekt, kanske, om man ser det så. Vi har fått en ökad brottslighet, förvisso, en del yrkesmässig brottslighet, stöldturnéer och liknande och att det därför finns uppgifter hos var och en av oss att i någon mån skydda vår egendom. På samma sätt som vi skyddar våra egna hem med lås osv., så har det också blivit ett ökat sådant behov hos företag och butiker och andra.
Riksdagsledamot: Om jag nu hörde rätt, så förnekar alltså statsrådet att det skulle finnas ett samband mellan expansionen i bevakningsbranschen och bristen på poliser. Är det rätt uppfattat?
Bengt K Å Johansson: Jag har förnekat att det finns ett direkt samband, ja. Om med frågan menas att egentligen borde det vara poliser på alla dessa bevakningsuppgifter, så menar jag att det är fel.
Britta Bjelle: Då tackar vi civilministern så länge för den information vi fått och så går vi direkt vidare, och då vill jag överlämna ordet till biträdande riksåklagaren Axel Morath.
Axel Morath: Det tas ju i den här propositionen upp olika frågor som rör polisverksamheten. Civilministern har sagt här att det är ett slag av positionsbestämning för polisens inriktning. De riktlinjer och förslag som läggs här bygger alltså -- såvitt jag förstått det -- inte på någon redovisad utvärdering eller något traditionellt remissförfarande. Och därför har åtminstone jag, när jag läst propositionen, känt mig litet tveksam ibland på vilken grund de här förslagen och riktlinjerna står.
Sedan skulle jag också inledningsvis vilja säga det att jag gärna hade sett att man i propositionen hade betonat och understrukit polisens roll som en del i rättssystemet. Vi har ju en rättskedja bestående av polis, åklagare, domstol, där enheterna griper in i varandra, och om man rör i en enhet så får det omedelbart återverkningar för de andra.
Annars kan jag väl säga att en hel del av de tankar som kommer fram i propositionen ställer vi oss bakom från riksåklagarens sida. Det gäller t.ex. renodling av polisuppgiften -- att man koncentrerar sig på centrala uppgifter med inriktning på området allmän ordning och säkerhet. Det tycker vi är bra. Yrkesrollen har tagits upp, där jag noterar att man från civilministerns sida är positivt inställd till att använda annan personal, t.ex. där det inte krävs polisutbildning för att utföra uppgiften. På utredningssidan tror jag att det kan ha stor betydelse. Likaså när det gäller specialister, där jag dock vill sätta ett frågetecken för om det måste ske genom rekrytering av specialister till polissidan. Jag tycker att man där bör undersöka möjligheten att också anlita de specialorgan som finns ute i samhället. Även vi på åklagarsidan använder oss vid komplicerad brottslighet av specialister på detta sätt. Och det här kan ju också -- jag återkommer till det -- bidra till att öka utredningskapaciteten hos polisen.
När det gäller länsstyrelsen fattar jag det som en förstärkning av länsstyrelsens roll som högsta polismyndighet i länet. Och det tycker vi också är bra. Och likaså den framtida rollen för rikspolisstyrelsen kan vi väl i allt väsentligt ställa oss bakom.
Det som för oss på åklagarsidan är ett särskilt intresse är ju polisens utredningsverksamhet och de prioriteringsfrågor som har tagits upp under punkten 3 i propositionen. Verkligheten är ju den att på utredningssidan finns det på väldigt många håll -- nästan överallt -- stora balanser hos polisen med gamla mål. Det gäller särskilt brott av typen bedrägeri och ekonomiska brottmål. Åklagarverksamheten bygger i allt väsentligt på att den utredande delen hos polisen fungerar. Och även domstolarna i nästa led är också beroende av polisens utredande verksamhet, och om brott skall beivras måste de först utredas, och det är en självklarhet, tycker jag, att denna verksamhet hos polisen måste präglas av stabilitet och långsiktighet och inte kan variera från år till år.
Jag vill där bara flika in vilka grunddrag som gäller för åklagarverksamheten och polisverksamheten enligt rättegångsbalken, som vi har varit inne på redan här. Där är det ju så att förundersökning skall inledas så fort det finns misstanke om brott, och den kan inledas av antingen polis eller av åklagare. Är det ett spaningsskede med inte någon som misstänkt, ja, då är det polisen som regel som är förundersökningsledare, men så fort man får någon som är skäligen misstänkt för brottet, då tar åklagaren över förundersökningsledarskapet, om inte saken är av enkel beskaffenhet, då polisen står kvar. Om det är alldeles särskilda skäl kan det vara en åklagarledd förundersökning under vilken del av utredningen som helst. Är det en åklagarledd förundersökning har åklagarna i rättegångsbalken en rätt att anlita biträde och få biträde av polismyndighet. Det är viktiga principer som slås fast här i rättegångsbalken som har fungerat sedan 1948. Och man frågar sig nu om det blir några större förändringar i detta hänseende genom de tankar som finns i propositionen.
Det är närmast då prioriteringen som jag tänkte uppehålla mig litet vid. Där sägs ju att straffrättens regler om straffvärdet hos olika brott skall vara vägledande även i fortsättningen. Rättegångsbalkens regler skall också vara det, och där har vi ju t.ex. olika bestämmelser om förtursmål när det gäller frihetsberövanden och t.ex. när det gäller unga lagöverträdare. Det är också sådana här generella linjer som måste följas överallt.
I budgetprocessen, i budgetpropositionen och regleringsbrevet ges de här övergripande målsättningarna, och det sägs också i propositionen att man tror att arbetsbelastningen hos åklagare och domstol i fortsättningen också kommer att bli oförändrad och att en huvuduppgift för polisen även i fortsättningen kommer att vara att utreda brott. Men ändock, när man läser propositionen, är det ju ändå en klar inriktning mot en prioritering på distriktsnivå så att säga. Det är en inriktning på förebyggande av brottslighet och förhindrande av brottslighet som i och för sig naturligtvis kan vara bra. Om man satsar mer på det ena hållet, så kommer det att leda till en minskning på något annat håll, och det är väl en risk här för att utredningssidan blir lidande. Och då är det ju bara att konstatera, att utrymmet för en ytterligare neddragning på utredningssidan knappast finns.
Man pekar också på att man skall göra avvägningar i polisutredningarna, där man tar med i beräkningen utsikterna till framgång i det enskilda fallet, och det läggs till där, att i de här frågorna bör polisen ha samråd med åklagarna. Det här är naturligtvis en viktig fråga som kan diskuteras, men det ytterst avgörande enligt de regler som vi har nu i rättegångsbalken ligger i det hänseendet på förundersökningsledaren. Det är han som har ansvaret för målets handläggning. Och sammantaget är det alltså i propositionen en stark betoning på en prioritering på distriktsnivå. Om jag då skulle framställa några kritiska synpunkter på detta och se vilka faror som kan finnas, om man driver denna prioriteringstanke och flyttar ner den på distriktsnivå alltför mycket. Det är lätt att se att detta då kan bli olika prioriteringar mellan olika distrikt, och det är att märka här, att distrikten är av väldigt varierande storleksgrad. Vi har Stockholm som det största och Sveg, tror jag, det minsta. En neddragning av utredningsverksamheten kan komma i konflikt med åklagarens krav enligt rättegångsbalken på att få målen utredda. Tillfälliga förändringar i resurserna på utredningssidan hos polisen kan negativt inverka på den planering som görs på åklagarsidan. De här exemplen visar att vi är väldigt beroende av varandra. Man kan väl också säga att skilda synsätt på dessa frågor, när det gäller prioritering och organisation, kan göra att länsstyrelserna såsom högsta polismyndighet i länet kommer att få komma in och bli underställda frågan om vilken prioritering som skall göras och vilken organisation som man skall ha.
Mot bakgrund av detta skulle jag sammanfattningsvis vilja förorda följande: För det första att man från utskottets sida understryker vikten av de övergripande prioriteringar som görs på central nivå och att de övergripande prioriteringarna blir fullföljda. Det finns naturligtvis ett utrymme för prioritering på distriktsnivå också, men jag tycker det är angeläget att säga att den styrning som skall ske där ändå måste i det här sammanhanget vara av begränsad omfattning genom polisstyrelserna. Här måste man ha en stabilitet och långsiktighet i denna verksamhet, och man kan alltså inte se saken isolerad från polisens sida. Den har återverkningar på åklagarsidan och på domstolssidan också.
Det har sagts i propositionen att en huvuduppgift för polisen även i fortsättningen kommer att vara att utreda brott, och det har sagts att man skall söka efter en uppluckring av den traditionella gränsdragningen mellan ordningspolis och kriminalpolis, och det kan väl finnas goda skäl för det, och enklare uppgifter skall kunna läggas på ordningspolisen. Men jag tycker att man vill betona i detta sammanhang, att vi har en komplicerad brottslighet som hela tiden ökar i omfattning och som kräver särskilda kunskaper och som det krävs utbildning och specialistkompetens för att klara av. Och detta behov av utredning av den här typen av brott måste tillgodoses, och det behovet kommer att finnas inom överskådlig framtid. Och mot den bakgrunden vill jag i varje fall ifrågasätta det förslag som annonserats. Ja, det är ju så i dag att angående ordningsavdelningen är det fastlagt att man hos varje polismyndighet skall ha en ordningsavdelning och en utredningsavdelning, medan man i förslaget annonserar att varje myndighet skulle få bestämma om man skulle ha en sådan uppdelning i fortsättningen. Jag tycker att en utredningsavdelning kommer att behövas, och det är nog angeläget att det finns en sådan inom varje polisdistrikt.
När det gäller prioriteringsfrågorna igen, så sägs det i propositionen, att de skall utvärderas av rikspolisstyrelsen. Naturligtvis kommer vi på riksåklagarens sida också att utvärdera utfallet av ändrad prioritering. Och det vore naturligt, tycker jag, att RÅ och RPS i samråd gav uttryck för riktlinjer, hur denna prioritering skall ske. Både RÅ och RPS har ju nära kontakt -- RÅ med åklagarmyndigheterna och RPS med polismyndigheterna -- om verksamheten på området.
I dag är det så att det är föreskrivet enligt polisförordningen, att mellan polismyndigheten och åklagarmyndigheten lokalt och regionalt skall finnas ett samråd när planeringsdokument upprättas för kommande budgetår. Däremot sägs ingenting i polisförordningen om förändringar under löpande verksamhetsperiod. I propositionen sägs det att det naturligtvis i de här fallen bör -- om man gör förändringar inom polisdistriktet -- tas kontakt med åklagarsidan, men enligt min mening görs detta inte alltid, och här har vi ett krav helt enkelt på att man skall ha ett tillägg till polisförordningen som säger att om det sker förändringar under löpande verksamhetsperiod, så skall det ske efter samråd med åklagarsidan. Och ett motsvarande regelsystem tycker vi också bör finnas för rikskriminalen hos rikspolisstyrelsen.
Slutligen skulle jag vilja säga att vi tycker från RÅs sida att det är utomordentligt viktigt att man strävar efter ett utvecklat samarbete mellan polis och åklagare framför allt, eftersom deras uppgifter griper in i varandra, och att man utgår från det ansvar som var och en har här i rättsprocessen. Och jag tror att det är mycket att vinna om man kan nå fram till ett smidigt samarbete där mellan polis och åklagare. Jag kan väl säga att där saknar jag i propositionen en närmare diskussion om de frågorna. Nu kommer väl dessa upp i den utredning som justitieministern har tillkallat för att göra en översyn av åklagarverksamheten och organisationen inom åklagarverksamheten.
Britta Bjelle: Jag vill nu överlämna ordet till rikspolischefen Björn Eriksson.
Björn Eriksson: Det här känns litet som att tala post festum. Jag skall göra vad jag kan för att klara mina fyra minuter. Då vill jag inleda med att konstatera en sak som inte är sagd här direkt, men det vill jag säga rakt ut: Vi tycker inom polisväsendet att vi är på gång. Vi har haft några besvärliga år. Vi upplever att en hel del bollar så att säga rullar vår väg. Det här kan exemplifieras med attityder ute i samhället och med allt möjligt annat, men det är den grundton vi har i vårt arbete.
Jag skall inte använda det här tillfället till att argumentera för att polisen behöver mer pengar i största allmänhet. Att vi gör det ingår ju litet i rikspolischefens jobb att ständigt framhålla. Jag skall bara konstatera att det är tre principiella frågor, som kan vara värda att ha i minnet innan man kommenterar själva propositionen.
Den ena är: Svenskt polisväsende får inte hamna i samma situation som TV 1 och 2, dvs. vi har hus, vi har människor, vi har fasta kostnader, men vi har inte rörliga pengar att producera polisverksamhet för. Den är oerhört viktig. Det är ganska små summor det handlar om.
Det andra är att vi har ett investeringsbehov framför oss, som är ganska stort. Vi hade efter förstatligandet 1965--1975 en sturm- och drangperiod då man byggde upp radiosystem, datasystem och annat. Det här kapitalet måste nu förnyas, och det kommer att kosta stora pengar. Det är ett klassiskt investeringsproblem, uttryckt i privat företagsterm.
Den tredje observationen: vi riskerar en förgubbning i glesbygd, om vi inte kan fylla på med nya poliser, och den faran är stor, om det går för många år, innan det kommer ut aspiranter i de mindre distrikten.
Själva propositionen, då. Ja, det har legat i luften litet här kring kommentarerna, att den kanske inte har varit direkt banbrytande. För egen del -- och jag tror att jag talar för en ganska stor majoritet av svenska polischefer -- tycker vi att denna proposition konfirmerar i stora stycken att vi är på rätt kurs. Vi läser den på flera håll som ett kvitto på att det går åt rätt håll, och det att få ett kvitto på att man går rätt kan många gånger vara värdefullt, när man är ute i myndighetsvärlden.
Den allmänna inriktningen -- exakt vart det här leder -- det kan vi inte veta riktigt ännu, eftersom mycket här handlar om att peka på frågeställningar, konstatera att de måste utredas, och innan man har gjort det är det svårt att säga exakt var vi landar. Men ur vår utgångspunkt är det en kvittoproposition. Den har förtjänster, det vill jag gärna ha sagt.
Vad är vi positiva och vad är vi negativa till då? Ja, det positiva har jag sagt i och med att jag konstaterat kvittotanken. Tillika positivt tycker vi -- och inte minst jag själv -- det är att man tar itu med de internationella frågorna, och även att man skall göra en översyn på trafiksidan. Det finns ett par områden, nämligen, där de här s.k. centrifugala krafterna är starka i vår omvärld, och det måste vi observera, eftersom huvudinriktningen i övrigt är och skall vara klar, tydlig, enhetlig decentralisering. De här delarna tycker vi är värdefulla. Dem kommer vi att ha nytta av.
Vad det gäller prioriteringar, som har diskuterats här från åklagarsidan, skall jag hoppa över dem och bara konstatera som gammal ekonom, att det är klart att alla vill prioritera -- central nivå, lokal nivå, polischefer, åklagare -- och någon måste få företräde framför den andra. När ni beslutar er i riksdagen, så är det bara viktigt att man inte hamnar i situationen att lösningen blir konserverande för svenskt polisväsende, utan att vi får chansen att utvecklas vidare. Det är mer en allmän observation, som jag tycker är viktig.
Har vi då invändningar? Ja, det är i huvudsak två saker jag vill nämna. Den första är att jag är ganska stark anhängare av en sådan här tjänsteförslagsnämnd. Modern personalpolitik kräver ju att vi ger våra polischefer chans att utvecklas. Skall man kunna utvecklas, måste man också kunna prövas i något slags nationell mening -- få belöningar, få bakslag. Det ligger i modern personalpolitik. Alltså tycker jag att en tjänsteförslagsnämnd är bra. Den skall naturligtvis då sammansättas så de intressen regering och riksdag tycker är viktiga har ett inflytande och också representeras i en sådan nämnd. Nämndens beslut kan självfallet överklagas och ett annorlunda beslut kan fattas -- om så behövs -- av regeringen. Jag tycker det är viktigt, så att man får en ärlig chans att så att säga få en karriärplanering också inom polisväsendet.
Den andra frågan är kanske litet idealistisk, litet drömmande, och den tar sikte på den ståndpunkten, att hade det varit möjligt, hade det varit bra för svensk polis att först få klargjort vilken regional struktur som skall gälla åren framöver, och därefter dess befogenheter. Nu tvingas man av olika skäl gå den andra vägen. Det finns antagligen ett antal goda skäl för det, men det är klart att ur strikt myndighetssynpunkt hade det varit bra att så att säga veta vilken regional struktur som skall gälla. Vi har det enkelt inom rikspolisstyrelsen, eftersom vi offentligt och på annat sätt har deklarerat att vi är anhängare av länspolismästarmodellen.
Generalsekreteraren Lars Bentelius, Sveriges Advokatsamfund: Även jag skall försöka att fatta mig kort, och det kan jag göra, därför att advokater kommer ju i beröring med de frågor som propositionen tar upp, huvudsakligen som försvarare under förundersökning i brottmål. Men jag tänker också tillåta mig att utifrån den allmänna inblick som Advokatsamfundet har i rättssamhället lämna några kommentarer i övrigt till propositionen.
Till en början kan man ju då notera att propositionen innehåller i fråga om lagförslag en låt mig säga ganska blygsam produkt. Det är två paragrafer som införs -- eller föreslås skall införas. För det första så vill man ge en möjlighet för polisstyrelsen att inrätta en polisnämnd. Och för det andra sägs det att i paragrafen 6 -- ja, det innebär i innehållet i § 6 en del språkliga förändringar, tror jag man kan säga. Utifrån denna mycket begränsade lagstiftningsdel innehåller sedan propositionen en mängd uttalanden på ett stort antal områden utanför den egentliga lagstiftningen. Som vi ser det är väl detta ett praktexempel på lagstiftning genom motiv, eller snarare lagstiftning utan motiv. Eller motiv utan lagstiftning.
Vad man saknar är ju fortfarande en av statsmakterna klart angiven polispolitik. Fortfarande lämnas ju i största utsträckning åt polisen själv att bestämma och klargöra sin roll, och det är naturligtvis en situation som inte är riktigt tillfredsställande. Och detta trots att man under nu en ganska lång tid har hållit på att utreda polisen och polisorganisationen. Det har ju pågått i huvudsak sedan 1975.
Inom ramen för litet mera allmänna synpunkter vill jag också peka på att det låter ju väldigt bra -- och det har väl blivit mycket av ett modeord, inte bara inom den här delen av rättssamhället, utan även i övrigt -- att man skall renodla verksamheten. Jag tror att begreppet renodla nämns på ett tiotal ställen i propositionen. Man skall renodla polisens verksamhet, man skall renodla åklagarens verksamhet, man skall renodla domstolens verksamhet. Vad man kan befara är ju bara dock att man flyttar kostnader på något annat håll. Det är ju inte så att man skall ta bort någonting definitivt från sinnevärlden, utan man flyttar detta på något annat ställe. Risken är väl -- även om man kan ha en viss sympati för en renodling -- att om man nu återvänder till polisens verksamhet att den är ju på sitt sätt mycket speciell, och begränsar man den till att enbart avse kontakter med brottslighet -- kriminella -- så finns det väl inte bara skäl att peka på att den goodwillskapande del, som polisens serviceverksamhet åt allmänheten betyder, försvinner. Men även att det finns viss risk för att polisens arbete kan komma att bli mer nedbrytande för den egna kåren än vad som hittills har gällt, om man tar bort all serviceverksamhet, all kontakt med normal allmänhet så att säga.
Sedan kan man väl också -- låt vara att jag inte vill vara alltför kategorisk -- säga att de senaste årens händelser ju har satt belysning på ett antal förhållanden i rättssamhället som man skulle kunna hysa en viss oro för, och när det gäller polisen kunde man måhända ha synpunkter på om det finns något av en kris -- det är kanske ett för starkt ord -- men dock vissa betänkligheter när det gäller ledarfunktionerna inom polisväsendet. Det är naturligtvis en allvarlig situation, när sex av landets högsta polischefer står misstänkta för ganska allvarlig brottslighet, och när vi har haft ett antal, eller i varje fall ett par rättsaffärer, där man har kunnat konstatera vissa brister, tycker man, i uppläggningen av polisens arbete. Men på det hela taget är det mig angeläget ändå att betona, att det råder ett mycket stort förtroende för polisen och dess sätt att arbeta.
Jag vill, i likhet med rikspolischefen, trycka på vikten av att man beaktar den internationalisering som vi i allt högre takt står inför, och självfallet kan man också instämma i de synpunkter som har framhållit betydelsen av decentralisering och prioritering.
När det gäller prioriteringen, dock, vill jag gärna även där ta fasta på vad rikspolisstyrelsen själv har tagit upp och ställt i form av en ganska tillspetsad fråga. Om man nu prioriterar -- och det här står klart angivet i propositionen -- vad är det då man skall eftersätta? Det får man inget svar på i propositionen. Men jag noterar ju att där nämns som föremål för prioritering ekonomisk brottslighet, våldsbrott, narkotikabrott och särskilt nämner man också miljöbrott. Vågar man motsättningsvis dra den slutsatsen att vad som kommer att bli eftersatt är då egendomsbrott av olika sorter, stöld, rån, inbrott, bedrägeri och skadegörelse? Det tillhör uppenbarligen inte det prioriterade. Tillför man inte mer resurser utan i stället konstaterar att resurserna är begränsade -- och man får väl snarast intrycket av att de kommer att ytterligare begränsas -- då kan jag inte se annat än att då måste vissa brottsområden bli eftersatta, och det vore självfallet välgörande att få en ordentlig diskussion om detta.
Om jag fortsätter med några marginella synpunkter, så är det ju sagt att vad polisen skall göra det är att förebygga och förhindra brott. Det är huvuduppgiften. Ett intryck är väl dock, att på senare år har polisen fått mera ägna sig åt att försvåra och kanske rent av enbart registrera anmälningar om brott, och därigenom kommit att inta en ganska passiv i stället för aktiv hållning, som ju är vad som förväntas.
Ytterligare en fundering i marginalen. Här sägs på något ställe i propositionen, att inte mindre än 1 500 000 timmar har polisens arbete ägnats åt trafikövervakning. Jag har ingen säker uppfattning om hur det här förhåller sig till övrig polisverksamhet, men jag tror mig ändå ha förstått -- efter att ha läst propositionen -- att det är en mycket stor del av polisens verksamhet som ägnas åt detta. Och vad man då undrar är: är det en rimlig avvägning som sker, när man ser på all annan verksamhet som då får en litet mer styvmoderlig behandling?
Om jag återvänder till den prioritering som förordas, och där då särskilt nämns t.ex. ekonomisk brottslighet och där har inkluderats miljöbrott, så kan man väl konstatera att inom det området sker praktiskt taget ingen preventiv verksamhet. Där kommer ju polisen ständigt i efterhand, och jag anser att skall man göra allvar av den här prioriteringen, då får man satsa helt andra resurser på att utbilda inte bara polis utan måhända även åklagare och domstol i dessa frågor. Annars blir det bara fromma förhoppningar om vad man kan och bör göra inom detta område.
Riksdagsledamot: Först en fråga till rikspolischefen: På vilka konkreta, avgörande punkter hade den här propositionen sett annorlunda ut, det här med tjänsteförslagsnämnd om du hade skrivit den? Och till Lars Bentelius från Advokatsamfundet: Det saknades en polispolitik här i landet, sade du. Hur skulle du för en sådan vilja formulera det övergripande målet?
Lars Bentelius: Det är klart vi kan diskutera vem som fick den svåraste uppgiften. Om jag skall formulera en övergripande polispolitik, vilket man har misslyckats med enligt min mening i 20 år, då tycker jag att man tillägger Advokatsamfundet en mycket stor och intressant roll. Jag avstår från att besvara frågan.
Björn Eriksson: Jag har svårt att ge mig in i de här värderande resonemangen, för det är ju sådant som Sveriges riksdag skall göra, inte myndighetschefer. Det är klart att det finns vissa observationer som man alltid gör som representant för en verksamhet, och jag sade ju inledningsvis, att jag vore väl en ganska konstig rikspolischef, om inte jag hävdade att jag tyckte min verksamhet var värd mer pengar. Det ligger ju i sakens natur. I övrigt tror jag att jag duckar frågeställningen, för det du far efter litet grand det är väl vilka strategiska bedömningar och prioriteringar som skulle så att säga ske från vår sida, och det är ju precis det som är en fråga för sig.
Riksdagsledamot: Min fråga var föranledd därav att vi skall behandla denna proposition i utskottet, och det vore intressant att få veta också din uppfattning här. Var den brister, alltså -- förutom tjänsteförslagsnämnd, förutom regional struktur, förutom mer pengar.
Björn Eriksson: Som jag sade, så tycker jag att propositionen kännetecknas väldigt mycket av att vara ett kvitto till polisväsendet att vi är på rätt väg. Det andra kännetecknande draget i propositionen är att man aviserar olika frågor man vill utreda och borra sig ner i. Och jag har ingen invändning mot den uppläggningen. Den är ju logisk och den är, tycker jag, viktig att gå vidare med. Sedan kunde man i och för sig ha önskemålet att en del av det där utredningsarbetet hade hunnit längre, men så är icke fallet.
Riksdagsledamot: Några frågor till rikspolischefen. Rikspolischefen säger att det finns särskilda problem i glesbygden med rekrytering, och det vet vi ju. Men det finns också en del speciella problem just i glesbygden, som kanske inte finns på samma sätt i storstaden. Vi har ju glesbygdsdistrikt som är på tusentals kvadratkilometer. Det finns många sådana, och det finns 20 000 kvadratkilometer och det finns kanske ännu större. Det är klart att har man då en bil i tjänst en kväll -- eller kanske två, men i vissa fall en t.o.m. -- så är det klart, att händer det någonting i ena änden av distriktet och samtidigt någonting i den andra änden av distriktet, eller att man rent av ringer till polisen och anmäler felaktigt eller falskt en älgolycka i ena änden av distriktet för att få polisen att köra dit, och sedan gör man rånet i den andra änden av distriktet, då blir det ju stora problem, och inte minst också ur polismännens egen säkerhetssynpunkt, därför att om polismännen kommer i underläge i ena änden av distriktet, så kan de ju inte förvänta sig någon snabb hjälp -- knappast någon hjälp alls -- inom någon tid som är värd att få hjälp. Och det skapar väl en otrygghet, och jag har varit ute på många sådana polisdistrikt och förstått det att poliserna känner sig rätt otrygga och är kanske rent av tvungna att agera på ett annat sätt i dessa distrikt än vad man skulle göra i ett storstadsdistrikt. Man får backa mera på något sätt, och kanske faktiskt inte bli lika effektiv. Det här gör att jag har funderat litet grand på just det här som civilministern sade, att det kanske från regeringens sida inte har funderats så mycket, nämligen att kanske skapa flera distrikt osv. Men civilministern har ju inte sagt att man har bestämt sig för att absolut inte tänka över det vidare, utan jag vill bara ha några tankar från rikspolischefen på denna punkt, om man från rikspolisstyrelsen har funderat -- det har man naturligtvis gjort, men om man mera konkret funderat på vad man egentligen skulle kunna göra. Detta är ett speciellt problem. För säga vad man vill om storstaden -- nu kanske länspolismästarna här reagerar, men det är ju ändå så att smäller det på Hornsgatan och polismännen där hamnar i underläge, så kommer det ganska snabbt ytterligare ett par bilar från angränsande polisdistrikt, och den möjligheten har man inte i vissa delar av Östergötland eller uppe i Norrland. Det var den första frågan.
Sedan har jag ett par korta frågor till. Hur många poliser anser rikspolischefen att det skulle behöva utbildas under en treårsperiod framöver?
Och vad kan vi göra för att polisutbildningen skall kunna öka ytterligare, om vi skulle vilja öka den utöver de 800? Kan polishögskolan ta fler än 800? Finns det möjligheter till utbyggnader? Hur mycket skulle man kunna bygga ut den nuvarande polishögskolan? Hur mycket skulle den då kunna ta? Och sedan det som står i den här propositionen, nämligen att praktiktjänstgöringen skall minska och den teoretiska utbildningen skall öka, och då frågar jag: Vad betyder det egentligen för polisens insatser i stort? Det måste ju rikspolisstyrelsen ha någon synpunkt på.
Och en avslutande fråga till riksåklagaren som har varit med många år som åklagare: Har riksåklagaren någon synpunkt på hur samarbetet mellan polis och åklagare har förändrats under åren?
Riksdagsledamot: Jag skall återkomma till mina administrativa tjänster, där det inte finns vakanta polistjänster. Mot bakgrund av att Björn Eriksson sade att det behövs ytterligare tillskott för att man skall kunna ha en verksamhet skall jag ställa denna fråga: Kan man prioritera inom de polisdistrikt som inte har vakanta tjänster så att man kan få råd att ha administrativa tjänster? Mot bakgrund av ökade kostnader nu som läggs på verksamheten -- momshöjningen på bensinen t.ex. -- klarar ni det, eller behöver ni extra tillskott till just de administrativa tjänsterna? Och för det andra: När det nu gäller prioriteringar -- precis så som Bentelius sade -- så ingår då inte brott som drabbar enskilda, typ egendomsbrott och skadegörelse, i prioriteringarna. Hur ser ni på att detta har en lägre prioriteringsgrad än de övriga brotten?
Riksdagsledamot: Jag har två frågor till rikspolischefen. Den första gäller jämställdheten, eller den påstådda bristen på jämställdhet. För rektorn på polisskolan sade i TCO-tidningen, att den manliga principen och männen har varit helt förhärskande inom polisen, och civilministern sade att nu var tionde polis är kvinna. Jag vill fråga: Stämmer det att kvinnliga poliser motarbetas och mobbas av manliga kolleger, och om svaret är ja, vill jag veta vad ni kan göra inom polisen för att lösa problemet?
Sedan läste jag i Polistidningen att till polisförbundets kongress i höst föreslås i ett par motioner att anmälningar mot polisen bör utredas av icke-poliser, och vi har det också i propositionen, och jag skulle gärna vilja få synpunkter på de motionsförslagen.
Björn Eriksson: Det är riktigt att man kan säga att attityden blir annorlunda i glesbygdsdistrikt. Man får backa mera, man får använda talets förmåga mer än muskelkraft och annat när man hamnar i en skogsdunge och är ensam. Så är det. Nu har jag väl från mitt resande noterat samma oro men också en ganska hög grad av stolthet över att vara i ett sådant distrikt, så det är inte enbart negativt. Det finns en del positivt i det.
Det finns ett antal saker som jag tror man kan fundera över. En var jag inne på när jag hade mitt anförande, och det är förgubbningsrisken, dvs. att vi får en förlorad generation i glesbygden. Det håller inte att skicka in en karl eller kvinna i 55--60-årsåldern med en guldkedja runt halsen och påstå att de skall vara narkotikaspanare i en mindre stad. Det är inte trovärdigt. Vi tappar med andra ord den yngre delen. Alltså måste nya poliser tillföras även de här distrikten för att få en jämn utveckling.
Det andra -- och det skall jag återkomma till, för det låg även i frågan kring de administrativa resurserna. Det som sker i de mindre distrikten i dag är att man tar in poliser att vara arrestantbevakare och allt annat, för man har inga rörliga pengar kvar. Så utvecklingen i mindre distrikt går tvärtemot den vi predikar, både från vår sida och civildepartementet, att det borde vara, och det har att göra just med bristen för dagen på rörliga pengar.
Övriga förslag då. Ja, vad vi predikar när vi är ute är väldigt mycket att se inte samverkan som första steget mot nedläggning. Samverkan är något positivt. Det borde inte vara otänkbart i vissa distrikt, och här förs en del resonemang, att exempelvis stänga vissa stationer nattetid, för det viktiga för medborgare är att poliser är ute bland människor. Att det sitter en massa poliser eller andra i polishus och bemannar dem utan att det förekommer polisproduktion utomhus är inte till gagn för någon. Här tror jag att det väldigt mycket handlar om att vädja till förnuftet -- att detta är vägen att gå, om man skall undvika de eljest ofrånkomliga distriktsnedläggningarna. För vi betalar ju i dag kanske flera hundra miljoner kronor extra för att ha denna struktur, och då måste vi inom polisväsendet så att säga ta till vara dess fördelar.
En annan historia, apropå en av frågorna: det måste bli så, och är på väg i många distrikt, att gå den vägen att man åker in i grannens distrikt. Ligger tätorten eller befolkningskoncentrationen närmare grannen, så skall grannen kunna åka in, och jag tror att vi inte kan lägga ner nog kraft på att prata kring detta. Det finns projekt -- bl.a. i Västerbotten, det finns i Dalarna, det finns i Norrbotten, det finns även här i Stockholmsområdet -- som försöker ta tag i detta genom att hitta konstruktiva lösningar, och dem gäller det att stimulera fram.
När det gäller antal poliser har jag en enkel filosofi. Nu har vi kommit till 800 poliser. Det innebär att det behövs 2--3 antagningar innan vi är i balans med antalet accepterade polistjänster. Jag tror att det är viktigt att ligga kvar stabilt, så att man under flera år framöver ligger på 800 poliser, så att vi i lugn och ro kan planera efter det, för vi har ändå ett tapp varje år på ca 500 poliser av pensioneringsskäl och allt möjligt annat, och det är viktigt att denna siffra är stabil.
När det gäller våra möjligheter att expandera, klarar vi framöver ungefär 200 till genom att bygga till de kaserner och annat vi har ute på polishögskolan, vilket ger mig anledning att säga -- apropå den tidigare diskussionen -- att vi inte är fanatiska motståndare på något sätt till ett slags successiv utlokalisering av utbildning. Den sker i dag, vad gäller funktionsutbildningen. Däremot är vårt stora problem just i dag, att få stockholmare att bli poliser i Stockholm, och därför är diskussionen just nu att diskutera utflyttning inte särskilt lämplig, eftersom det är just stockholmare vi vill skall söka sig till jobbet att vara Stockholmspoliser.
När det gäller praktiktjänstgöringen är det riktigt att teoridelen går upp, och det finns naturligtvis inom polisväsendet litet olika syn på detta, men jag tror att den dominerande majoritetsuppfattningen är att om vi skall göra allvar av att detta är en högskoleutbildning och träna våra poliser att ha en god beredskap för ett långt yrkesliv, då är det rätt väg att gå. Sedan kan det ibland finnas anledning att korrigera pendeln tillbaka, om vi har missat något på greppteknik och annat. Men färdriktningen tror jag är riktig. Och vad rektorn på polishögskolan för närvarande arbetar väldigt mycket med, det är att försöka ta in nya undervisningsformer i form av föreläsningsserier, seminarieverksamhet och annat, för att ge detta ett professionellt och fullödigt utbildningssystem.
Jag fick inte frågan om sambandet mellan åklagare och polis. Den gick till en representant för riksåklagaren. Men det hindrar mig inte från att säga att jag tycker visst att vi har utvecklats ganska mycket. Jag slås när jag är ute och reser av hur pass bra det i själva verket går runt om i landet. Problemet -- som ett litet memento inför de här prioriteringsdiskussionerna -- är att vi i dag löser en del av dessa prioriteringssituationer genom att låta saker och ting gå i preskription och med andra tekniker för att hålla nere balanserna. Det pratas aldrig om det, men det är så det går till ute i landet. Och då tycker jag naturligtvis att öppna, raka prioriteringar från regering och riksdag -- vad man skall prioritera -- måste vara bättre än att man löser dessa frågor bakvägen genom preskriptionstekniken.
När det gäller frågan om administrativa tjänster så är alltså situationen den, att det vore väldigt bra för oss om vi hade litet pengar att kunna stoppa in i just dessa distrikt. Det må vara från vakansmedelspolisdistrikt eller eljest, beroende på att ute finns det 40--50 distrikt som i dag går tvärs emot den officiella tesen, nämligen att ta in poliser, för det är slut på de administrativa pengarna. Och för en väldigt liten summa skulle man kunna få ut väldigt mycket poliskraft i dem som alltså har ett "överskott" av polistjänster. Jag tror att det vore bra, för det skulle också bli en signal in till polissystemet, att även de skall vara rationella. För litet till mans går man ute och gnölar över att man tvingas vara irrationell. Så vi får väl se framöver -- men fanns det någon möjlighet att fördela en aning av en i och för sig given summa till dem, så tror jag att det vore av godo. Och jag tänker naturligtvis väldigt mycket på vakansmedelsdelen.
Momshöjningen skall jag inte yttra mig om. Säg den verkschef som inte talar om att han inte kan klara av det. Det ligger liksom i systemets natur. Och det är självklart att för oss betyder det mycket. Det är mycket bensinkörning det handlar om. Det betyder 13 milj.kr. ungefär för oss som så att säga måste prioriteras bort, om vi skall klara denna del.
När det gäller egendomsbrott och annat kan jag besvara prioriteringsfrågan på två sätt: Ett är att vi ju själva inom rikspolisstyrelsen i samråd med landets polisdistrikt har arbetat ut fyra prioriteringsgrunder som vi uppfattar ligger i samklang med statsmakternas intresse. Det ena är det narkotikamanifest vi arbetat fram. Den 5 och 6 juni räknar vi med att lägga fram vårt ungdomsmanifest, som kommer att få ungefär samma uppläggning som narkotikamanifestet. Det räknar vi med att göra på en mässa här i Älvsjö tillsammans med bl.a. statens ungdomsråd och regeringens delegation för ungdomsfrågor. Vi räknar med att lägga fram ett manifest för de yrkeskriminella någon gång i januari 1991 och vi räknar med att klara det förebyggande manifestet ett halvt till ett år senare.
Då kan det verka, som det sägs här, att en del brott faller bort. Ta egendomsbrott. Ja, det är riktigt, men samtidigt är väl en vanlig polisiär uppfattning, att det kanske är viktigare att gå efter dem som begår egendomsbrotten än varje enskilt brott, för ofta är det en liten krets människor som begår just dessa. Och kan vi jaga dem, så är det inte alltid mest viktigt om vi kan bevisa 20, 40, 60 eller 80 olika inbrott.
Jag fick frågor om jämställdhet. De är riktiga de siffror som civilministern säger. De stämmer. Vi uppfattar inte -- generellt sett i alla fall -- att kvinnorna har det besvärligt ute, utan vi uppfattar det som så, att när det sker en förändring kan det klämma. Det kan gälla karlar också. Men när det finns en "minoritet" på en arbetsplats, så kan den polisiära atmosfären ibland vara rå mot den som representerar en minoritet. Och det gäller det att bryta. Nu har vi alldeles extraordinära möjligheter att få detta utrett, för de fall som jag antar frågeställaren framför allt syftar på, var den undersökning som gjordes i Huddinge, och eftersom vi har Huddinges tidigare polismästare här i form av Carl Magnus Adner tror jag att jag skickar den frågan till Carl Magnus för ett mer fördjupat svar. Men jag tycker nog, att det där är ett problem vi skall kunna klara av.
När det gäller anmälningar mot polisen har jag den uppfattningen -- det hade jag innan jag kom till polisväsendet och har det sedan jag kom dit -- att i och för sig vore det skönt för oss, om någon annan kunde utreda, men jag ser inte riktigt vilken denna annan kan vara. Det viktiga är att det är åklagare som leder detta, och jag har inte sett möjligheten att bygga upp en konkurrerande apparat så att säga. Men det är inget självändamål för polisen att ha detta. Till detta skall fogas, att vi inom polisen ser två problem. Det ena problemet är det som ofta förekommer i massmedia, dvs. poliser som begår oegentligheter, slår fyllerister osv. Det har vi inget som helst förbarmande med. Men sedan har vi ett annat problem som följer av våldsmonopolet, nämligen när poliser ingriper i stökiga situationer, kanske med en viss portion rädsla i botten. Det kan bli något slag för mycket. Och kan vi inte stödja i det fallet -- detta möjligen för mycket slag i en ingripande situation -- då får vi poliser som tittar bort när någon attackerar medborgarna. Och det kan vi inte heller ha. Så vi är konfronterade med ett dubbelt problem, där man, tycker jag, ibland litet för litet diskuterar det andra problemet, nämligen hur vi skall stötta de poliser som i ingripandesituationen i efterhand måhända har gjort något slags fel. Det är dubbla problem här.
Bitr. riksåklagaren Axel Morath: Ja, det var frågan om samarbetet mellan polis och åklagare genom årens lopp, och där kan jag väl säga att jag reser rätt mycket ute i olika distrikt, och den bild man får är att samarbetet lokalt och regionalt ute i landet fungerar i huvudsak gott. Det är klart att det inträffar fall när man kommer till olika meningar om samarbetssvårigheter, men det förändrar ändå inte den här totalbilden. Det som är gott kan dock naturligtvis göras ännu bättre. Jag har alltså, när det gäller de här prioriteringsfrågorna, pekat på vissa områden, där jag tror att man skulle kunna komma fram till en bättre ordning än i dag. Jag tror att ett gemensamt problem med polisen har vi åklagare, och det gäller att få de mål utredda som vi bedömer som väsentliga, så att vi inte hela tiden får gamla mål utredda och de nya anmälningar och nya brott som kommer tar lång tid innan de blir utredda. Där måste vi nog försöka komma fram till någon sorts gemensam lösning. Men, som sagt var, huvudintrycket är att samarbetet fungerar bra.
Generaltulldirektören Ulf Larsson: Den här propositionen berör ju egentligen bara marginellt tullens verksamhet, så jag kan därför vara ganska kortfattad och egentligen bara säga två saker. För det första att vi från vår sida är tillfredsställda med det uttalande som görs i propositionen om gränsdragningen mellan polisen och andra verksamheter. För det andra att det viktiga i varje fall när det gäller förhållandet mellan polisen och tullen naturligtvis framför allt är den lokala samverkan, och möjligheterna och intresset för en ökad samverkan diskuteras för närvarande i två sammanhang, dels inom ramen för den aktionsgrupp som regeringen tillsatt när det gäller kampen mot narkotika, där vi också specifikt tittar på samarbetsfrågor mellan tull och polis, bl.a. med utgångspunkt i det narkotikamanifest som Björn Eriksson alldeles nyss talade om, dels då också, när det gäller narkotikafrågorna, så går riksåklagarens initiativ mellan polisen, riksåklagaren och tullen när det gäller just hur utredningsverksamheten skall på narkotikaområdet gå till. Och jag kan väl dessutom tillägga att naturligtvis när det gäller de internationella frågorna, som ju också tas upp i propositionen, så försöker vi samverka mellan tullen och polisen på så sätt att de s.k. sambandsmän som båda myndigheterna har -- polisen naturligtvis flera -- fullgör uppgiften, inte bara så att säga i nordiskt avseende mellan de skilda nordiska länderna, utan också när det gäller mellan de olika myndigheterna.
Överdirektören Marianne Håkansson, BRÅ: Jag skall säga något om brottsprevention. Men först skulle jag vilja säga något om de här prioriteringarna. Det är ju så att i propositionen prioriteras inte bara narkotikabrottslighet, våldsbrottslighet och ekobrottslighet utan också den s.k. traditionella brottsligheten. Och där är väl min reflexion, att det kan inte vara så lätt att vara polis. Allt prioriteras. Dessutom säger man att en större andel av polisresurserna skall användas för preventiv verksamhet. Det är klart, att det tycker vi från brottsförebyggande rådet är väldigt bra. Man säger inte bara det -- man säger också att den preventiva verksamheten i många fall är det bästa sättet att nå resultat på. Det kan vi också hålla med om. Men det anslaget tycker väl vi skulle fordra att man talade litet mer om bf-verksamheten i propositionen. Vi skulle gärna ha sett att man beskrev vad som sker i dag på den sidan och -- inte minst -- att man gjorde en analys av den verksamheten för att kunna gå vidare. Man skulle göra en analys av vad som är bra, vad som kan bli bättre, vad som kanske är dåligt.
Vi har två grupper av poliser som har nämnts här, kvarterspoliserna och de poliser som arbetar i skolan med lag- och rättundervisning. Jag tycker väl för min egen del att de har fått litet väl litet utrymme i den här propositionen. De gör ett väldigt bra jobb, och jag tror att om man skall få dem att fortsätta med samma entusiasm som många av dem har, så måste de få en helt annan status än vad de har i dag. Deras verksamhet måste lyftas fram. De måste få utbildning.
När det gäller utbildningsfrågan, så är den nämnd i någon mening i propositionen under grundutbildningsavsnittet. Man har ju ett embryo till en utbildning som jag tycker är väldigt bra vid universitetet för just poliser, framför allt en tiopoängskurs i analys och planering. Man har bara haft två kurser hittills och en tredje kommer att äga rum nästa vår. Jag tror att det skulle kunna bli något bra, om man bygger ut det. I det sammanhanget skulle jag vilja sticka in också, att jag tycker att detta med analys och planering har fått en lättsinnig behandling, eller näst intill det, i propositionen. Det står under de administrativa avsnitten. Men det måste ju ändå vara något av det viktigaste, om man skall kunna uppnå resultat i den här svåra polisverksamheten.
Vi tycker väl från BRÅs sida att tiden borde vara mogen nu att ta ett ordentligt grepp, när det gäller den brottspreventiva sidan och göra en satsning på den delen litet mera handfast, inte bara med uttalanden. Man säger någonstans i propositionen, att brottsförebyggande arbete förutsätter ett brett samarbete, och då skall man ju komma ihåg att om man skall få resultat i det brottsförebyggande arbetet, så måste alla vara engagerade. Det är ingen uppgift enbart för rättsväsendets myndigheter, utan det gäller lika fullt också föräldrar, skola, alla boende i ett område, om man skall se några resultat. Alla som kan påverka tillfällena till brott och som kan påverka orsakerna till brott måste delta i en sådan verksamhet.
En annan förutsättning som är väldigt viktig, tror jag, det är att man bedriver brottspreventiv verksamhet i geografiskt avgränsade områden av väldigt självklara skäl, egentligen. Dels så ser faktiskt problembilderna hela olika ut i olika kommuner, t.o.m. i olika stadsdelar. Det ser vi klart i vårt s.k. Stockholmsprojekt. Detta beror ju i huvudsak på att markanvändningen är så olika i olika delar av en kommun exempelvis. Förutsättningarna för att bedriva brottspreventiv verksamhet är också skilda i olika områden. Och dessutom -- som är mycket positivt -- så har man en väldigt bra möjlighet att ha kontroll över de faktorer man måste ha kontroll över, om man begränsar sig geografiskt. Sedan en annan, absolut förutsättning, om man skall lyckas, det är att arbetet är problemorienterat, och då kan ju alla berörda försöka att börja med att göra en gemensam beskrivning av problematiken. Det missar man ofta. Ofta har man en helt olika bild av vad det är för någonting man skall bekämpa. Man är enig om att det skall bekämpas -- narkotika eller ungdomsbrottslighet eller vad det nu är -- men man har aldrig gått till botten med hur problembilden ser ut. Det är det första. Det andra är att det måste vara en klar systematik i arbetet. Brottsförebyggande arbete kan man inte bedriva med vänster hand eller på en kafferast. Jag vill inte påstå att man gör det, men jag tror att man tror att det är enkelt. Det är komplicerade förhållanden som skall angripas. I det här Stockholmsprojektet, som jag nämnde, som vi bedriver tillsammans med Stockholmspolisen och rikspolisstyrelsen och Stockholms stad inte minst, har vi, tycker jag, en väldigt bra modell för att arbeta brottsförebyggande. Dels är den första fasen kartläggning av både brottsligheten i detalj på kvartersnivå och resurserna. Därefter gör vi en analys, och på den bygger vi ett åtgärdsprogram som vi skall pröva i praktiken. Sedan skall de åtgärder som vi har vidtagit utvärderas. Det är väldigt viktigt och förbisett, och därefter justerar vi åtgärderna och ser hur det går då. I det läget vill jag gärna också slå ett slag för en helhetssyn när det gäller brottsproblematiken. Vi är gärna fragmentariska när vi skall försöka angripa problemen. Det är antingen tillgreppsbrott eller våldsbrott eller narkotika osv., fast det för det mesta är allting det handlar om. Det är fråga om ett asocialt levnadssätt, fast olika typer av kriminalitet eller droger kommer in vid olika tidpunkter i en karriär.
Borgarrådet Mats Hulth, ordf. i polisstyrelsen, Stockholm: Vi är tacksamma att vi fick komma till utskottet och framföra några synpunkter ur Stockholmsperspektiv. I dag har vi en vakanssituation, som innebär att vi saknar 400 poliser i Stockholms polisdistrikt. Trots det vill jag påstå att Stockholmspolisen fungerar utomordentligt bra. Man gör ett fantastiskt fint arbete med de begränsade resurser man förfogar över, och det är också en god stämning och man jobbar oerhört bra, tycker jag. Men självklart är detta vakansläge ytterst bekymmersamt.
Sedan har ju Stockholm en del speciell problematik som har med huvudstaden att göra så att säga, som ni är väl insatta i, men som kommer att kräva att man också beaktar de faktorerna. Jag tänker t.ex. på antalet statsbesök och regeringsbesök. Förra året hade vi 142 olika typer av statsbesök i Stockholm, som alla krävde insatser av Stockholmspolisen. Jag tänker på demonstrationer som är mycket ofta förekommande i huvudstaden. Vi hade 201 tillståndsgivna och lika många utan tillstånd förra året. Dvs. mer än en demonstration per dag året runt, som också kräver insatser av polisen.
Sedan har vi många stora arrangemang som Stockholm Maraton och Globen och allt annat, och allt det här tycker vi är bra. Jag menar att vi är glada över demonstrationer och statsbesök och stora arrangemang, men det ställer speciella krav på polisen och dess resurser, och det vill jag stryka under i det här sammanhanget. Har man då 400 vakanser, så är läget ytterst bekymmersamt.
Vi har också en kriminalitet som har blivit verifierad i alla möjliga typer av utredningar. Så sent som i storstadsutredningen nyligen slog man ju fast att storstäderna har en mera avancerad och omfattande kriminalitet än kommuner i genomsnitt. Vi har också en eländig trafiksituation som alla som har försökt att köra bil i Stockholm snart blir uppmärksammade på.
Jag tycker att propositionen är positiv. Den går åt rätt håll och den leder till ökad decentralisering och mycket annat, och det är positivt, och jag måste säga att under de 1 1/2 år jag varit ordförande i Stockholms polisstyrelse har jag blivit ytterst förvånad över den byråkratisering och centralstyrning som har präglat polisväsendet, och som nu kommer att ändras med propositionen i någon mån.
Jag var på besök på polisområdet Södermalm och träffade nyanställd ekonomiansvarig som kom från socialförvaltningen i Stockholm. Hon sade att den här polischefen för Södermalm hade mindre att säga till om än en daghemsföreståndare i Stockholms stad. Och det tyckte jag var en ganska allvarlig betygsättning av hur långt decentraliseringen gått inom polisväsendet. Nu är man på väg åt rätt håll, och det tycker jag är positivt.
Jag är också positivt inställd till detta förslag om att polisnämnder skall kunna inrättas i polisområdena. För Stockholms del tror jag att det vore en stor fördel att man kunde inrätta en form av förtroendevald styrelse i varje polisområde -- polisområden som alltså handlar om kanske uppåt över 100 000 invånare i varje. Dock är jag tveksam till det som står i lagförslaget, att i polisnämnden skall också ingå polischefen. Som kommunalpolitiker har jag aldrig begripit hur man kan blanda förtroendevalda med tjänstemän i samma styrelse. Det förhållandet har vi ju i polisstyrelserna i dag, och det innebär ju att den representation som man har slagit fast i ett kommunalval präglar nästan hela polisstyrelsen. Sedan sitter också en länspolismästare, som är en förträfflig karl, i Stockholm, men som ändå inte är politiskt vald, och det kan ju innebära att man runt omkring i landet hamnar i situationer där en tjänsteman -- en polismästare -- kan få utslagsrösten i frågor som är av lokal och principiell karaktär, och det tycker jag är principiellt tveksamt, och det är jag inte van vid från det kommunala politiska arbetet.
Sedan har vi då från Stockholms stads sida försökt att skapa den här helhetsbilden som nämns här, nämligen att konstatera, att skall man åstadkomma väsentliga förbättringar när det gäller våld och kriminalitet, då måste man samverka, och det hoppas vi då och försöker ambitiöst att få alla kommunala förvaltningar att samarbeta med polisen -- dra åt samma håll -- och tillsammans med föreningsliv och organisationer och invånare jobba med brottsförebyggande insatser. Och vi har trots vår mycket urusla kommunala ekonomi lagt ner 7--8 milj.kr. sedan valet på olika typer av satsningar som alla har en brottsförebyggande inriktning. Jag tänker då på "Farsor på stan", jag tänker på den samverkan vi har med brottsförebyggande rådet, jag tänker på lokala brottsförebyggande råd som vi skall starta ute i stadsdelar. Jag tänker på anslag vi gett till en mängd organisationer som jobbar med brottsförebyggande insatser. Jag tänker på det vi gör för att stimulera polisen att rekrytera Stockholmsungdomar och jag tänker på de stipendier som kommunen kommer att utdela till poliser som gör fina insatser i Stockholm.
När det gäller polisbristen så är den, när man tittar på statistiken, i första hand ett Storstockholmsproblem. Om polisbristen var jämnt fördelad procentuellt över hela landet, då hade vår situation i Stockholm varit avsevärt bättre. Men nu har vi 400 vakanser i Stockholms stad och vi har ett stort antal också i länet, och detta beror ju dels på kapaciteten på polisutbildningen under 1980-talet, men också på det faktum att merparten av dem som kommer till polisutbildningen kommer från andra delar av landet. Vi hade en middag häromkvällen i Stadshuset med 100 polisaspiranter som skall gå ut nu i sin första praktik i sommar i Stockholm. Hundra fina ungdomar -- välutbildade, ambitiösa -- de går nu ut i arbetet i Stockholm. De flesta av dem kommer från andra delar av landet, och det är ett faktum, att efter ett antal år, när de tycker att det är jobbigt i Stockholm, och en tjänst blir ledig i Örnsköldsvik eller Kiruna, så tar de den chansen och flyttar tillbaka. Så vi är som polisdistrikt utsatta för en större rörlighet och omsättning, och det är inte bra för polisverksamheten. Det skapar inte den kontinuitet som krävs. Därför är det mycket angeläget att vi gemensamt hittar former för hur vi kan rekrytera Stockholmsungdomar och Storstockholmsungdomar till polistjänsterna som skall besättas i Stockholm. Och där hoppas vi att utskottet kan hjälpa oss att hitta lösningar på det.
Avslutningsvis: Det här med kvarterspoliser vill vi stryka under betydelsen av. Där är vi eniga över alla partigränser. Problemet är bara att kvarterspoliserna uppfattas som en rörlig resurs i dag. Så fort man har vakanser någon annanstans, drar man in de tjänsterna, och det innebär att t.ex. inför sommaren har vi ytterst få kvarterspoliser kvar i tjänst. Det måste bli kontinuitet i kvarterspolisverksamheten, och man måste också öka statusen på de befattningarna. Det vill jag verkligen stryka under. Och jag hoppas att när vi har besatt alla våra tjänster att vi kan få en stabilitet på kvarterspolissidan, för det är den bäst förebyggande verksamheten vi kan visa upp i dagens läge.
Carl Cederschiöld, v. ordf. i polisstyrelsen, Stockholm: Jag kan väl inledningsvis säga att propositionen är ett steg i rätt riktning. Den bygger i hög grad på de idéer som exempelvis har legat till grund för de projekt som vi kallar Nya Stockholmspolisen, och det ligger mycket i det Björn Eriksson sade här, att det är ett kvitto på att det som faktiskt sker ute i polisväsendet i dag är rätt tänkt enligt regeringens och statsmakternas uppfattning.
Men den är oklar på viktiga punkter. Den är mest oklar, tycker jag, vad gäller -- och det är allvarligt -- de här lokala polisnämnderna. Vad skall de egentligen göra? Läser man propositionen, får man ett intryck av att de är små kopior av den centrala polisstyrelsen i distriktet. Och eftersom de polisnämnderna knappast kan ge sig på överheten i form av rikspolisstyrelsen och polisdistriktet, så kommer de sannolikt att ge sig på dem som är under dem, för att få någonting att göra, och det är de lokala polisområdescheferna och hans personal. Och jag vill alltså göra den bedömningen att med den rätt luddiga instruktion som ligger i propositionen så är risken uppenbar, att dessa polisnämnder kommer att blanda sig i den operativa verksamheten och bli något slags lokal politisk polisledning, och det skall vi inte ha, tycker jag, i det här landet, utan den här gränsdragningen mellan operativ verksamhet och övergripande prioritering och styrning måste upprätthållas, och den löper nu risken att bli utsuddad genom den här, som den nu är formulerad.
Den andra frågan gäller hur stor frihet i resursanvändningen propositionen egentligen innebär för de lokala polisdistrikten. Det vore glädjande om det innebar stor frihet. Vi kan ju då ta exempelvis vad Mats Hulth sade -- att vi har 400 vakanser ungefär i Stockholm. Det innebär att det är ca 100 milj.kr. av av riksdagen anslagna medel som inte används för polisverksamhet, och vi har ju då krävt att vi skall få använda en del av de pengarna till att köpa radioutrustning och bilar och snabba på ombeväpningen av Stockholmspolisen och annat, sådant som vi ändå vet att vi måste göra inom ett antal år. Man må ju då hoppas att de tillämpningsbestämmelser som skall utfärdas från departement och rikspolisstyrelse ger polisdistrikten verklig frihet att hantera resurserna. Där kan nog utskottet göra en insats genom att skriva på det ena eller andra sättet, så att det blir klart, att det också i praktiken innebär en friare resursanvändning. För i dag kan jag ju säga att av Stockholmspolisens över 1,2 miljarder i medel, så har polisstyrelsen egentligen bara rådighet över 40 miljoner.
Sedan har vi en del speciella problem i Stockholm som hänger ihop med det här med resursanvändning, och det är bl.a. lokalfrågan. Om vid tar PO3, där Mats hade varit, så har de en polisstation som inte fyller dagens krav på modern polisverksamhet och måste skaffa fram nya lokaler, och jag tror, att om det skall ske -- och det är Stockholms stad mycket positiv till och har reserverat tomt till och allting -- så bör man även där överlåta mer självständighet åt polisdistriktet att lösa sådana problem och plocka ut byggnadsstyrelsen i större utsträckning. För det tar tid. Vi har ju fått byta tomt, därför att staten inte har lyckats bestämma sig på 10 år i denna fråga.
Sedan var Mats Hulth inne på den lokala rekryteringen, och den vill jag starkt understryka. Jag vill också understryka vad Björn Eriksson sade om att det är rätt olämpligt att börja flytta ut den grundläggande polisutbildningen från Stockholm i ett läge där Stockholmsregionen har svårt att rekrytera Stockholmsmänniskor till polisen. Och jag tror att en väg att gå kanske också vore att pröva att öka möjligheterna att lokalt rekrytera poliser, dvs. att Stockholms polisdistrikt och distrikten i Stockholms län skulle få möjlighet att själva aktivt bedriva rekryteringskampanj för att få storstockholmsbor att bli poliser -- såväl gossar som flickor. Det tror jag skulle öka möjligheterna att verkligen få stockholmare att bli Stockholmspoliser.
Slutligen när det gäller inriktningen mot mer förebyggande verksamhet... Detta är alldeles utmärkt. Det är jättebra. Kvarterspoliser är alla överens om är en mycket bra form av polisverksamhet, liksom den här rättsutbildningen i skolan, som någon tog upp, och att kvarterspoliserna skall få jobba i sina områden och långsiktigt planera sin verksamhet, att det helst bör vara mer än en i varje område. Allt detta är toppen, men det förutsätter en enda sak, och det är mer personal. Man kan inte bedriva den typen av brottsförebyggande verksamhet och samtidigt så att säga klara dels de speciella förhållanden vi har som huvudstad, dels de särskilda händelser som inträffar i form av stora och små brott och den här kontinuerliga brottsförebyggande verksamheten med den personalresurs vi har i dag. Det är och förblir fullständigt omöjligt, och därför är min bedömning att för att göra det, måste Stockholmspolisen ha ungefär 600 poliser till. Då kan vi börja så att säga långsiktigt, kontinuerligt, utan att rycka i organisationen, bedriva dessa verksamheter parallellt.
Länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth, Stockholm: Vi har från polisledningens sida inte några avvikande meningar, egentligen, varken från de förslag som finns i propositionen eller i den diskussion som vi nu för om hur vi skall planera för verksamheten, när vi så småningom -- ungefär 1993--94 -- får våra vakanser besatta.
Det finns en del problem som vi koncentrerar oss på. Vi har drivit ett förändringsarbete sedan ungefär två år tillbaka, och i botten på detta ligger uppfattningar från dem som bor i Stockholm och som vi tog reda på genom en undersökning av statistiska centralbyrån, som formulerade ett antal frågor. Det finns något viktigt, när det gäller resursanvändningen, och det är att få en återkoppling så man vet om de insatser man gör verkligen får den effekt som man räknar med. Och vi tror att en modell för att få den återkopplingen är att upprepa denna typ av undersökningar, så att vi ser om de resurser som vi lägger ner verkligen ligger i linje med vad stockholmarna har förväntat sig, så att man kan se att de siffror som inte var bra förra gången har blivit bättre, och att vi på det viset också kan mäta litet grand av effekten i verksamheten.
Vi har en långsiktig plan för hur vi skall återbesätta de kvarterspolistjänster som finns inrättade, och vi tror också att en väsentlig del i möjligheten att åstadkomma en bättre effektivitet är att försöka att få en viss rörlighet på det sättet. Stockholmspolisen har en väldigt ung kår. Vi riskerar ingen som helst förgubbning, utan vi är genom den situation som är i andra distrikt i stort sett en utbildningskår, kan man säga. Om vi kan få en viss stabilitet, så är en strävan från vår sida inom polisledningen att få en sådan cirkulation, så att arbetet litet grand stämmer med livscykeln för polismännen. Man börjar i den yttre tjänsten och får en erfarenhet och kan sedan -- som det har varit genom åren tidigare -- i 30--35-årsåldern gå över till en verksamhet kanske mera med dagtjänst och då också normalt en del väljer att bli utredare. Vi skulle vilja ha en återkoppling av den här erfarna personalen, så att vi litet längre fram kan få en liten rännil tillbaka i den yttre verksamheten, i kontakten med människor ute på gator och torg, en erfarenhet som också ger en mycket bra effekt i relationen mellan polisen och allmänheten.
Sammanfattningsvis tycker vi -- och det har sagts här förut från polisstyrelsens sida -- att detta är ett kvitto på att vi ligger ganska rätt i den här planeringen och inriktningen av verksamheten.
Jag vill bara sluta med en synpunkt som gäller att renodla verksamheten. Stockholm har haft rekryteringsproblem tidigare. Vi hade det i början av 1970-talet och började då med en ganska stor insats av administratörer för att ta över arbetsuppgifter. De har i stor utsträckning sedan blivit kvar på de arbetsuppgifterna, och när vi nu fick möjlighet att åter utnyttja vakansmedel för att tillföra administrativ personal, var det med det uttryckliga förbehållet att vi inte kunde räkna med att de tjänsterna skulle permanentas, när det åter blev tillgång till polismän, så att vi fick de här polismannatjänsterna som var vakanta tillsatta, utan då måste vi planera för att vi kan så att säga gå ner medelsmässigt till en tidigare nivå. Jag vill då understryka, att vi ser det som positivt, och då ser jag inte verksamheten bara ur Stockholms synpunkt utan hela Stockholms län, att vi här kan utnyttja möjligheterna till samverkan på den administrativa sidan för att frigöra administrativa resurser som vi då kan låta ta över dessa uppgifter, som vi nu har fört över från polismän, så att vi inte skall råka i den situationen att vi skall få ta polismän i anspråk för de uppgifterna en gång till, utan här har vi, som jag ser det, en möjlighet att verkligen effektivisera och rationalisera verksamheten.
Länspolismästaren Carl Magnus Adner, Göteborg: Jag tänkte börja med att bjuda ner utskottet till Göteborg, så kan vi diskutera Göteborgsproblemen i Göteborg.
Därefter något då om den här propositionen. Jag ser mig här som representant för polischefer på lokal och regional nivå, och eftersom jag dessutom är ordförande i Föreningen Sveriges polischefer, använder jag det som utgångspunkt när jag talar om propositionen.
Jag vill stryka under vad rikspolischefen sade, att jag ser det här som ett kvitto på att vi ligger rätt något så när i den verksamhet som vi bedriver i dag. Jag tycker att det är viktigt och det är bra med de decentraliseringstankar som kommer fram och som läggs fast i propositionen. Det är viktigt att det är regering och riksdag som ger de övergripande riktlinjerna, och sedan må det ankomma på de regionala och lokala nivåerna att forma om det till praktisk polisverksamhet.
Det är bra att rikspolisstyrelsens framtida roll läggs fast i propositionen, och att den tar sig de uttryck som den gör. Det tycker vi är riktigt. Rikspolisstyrelsen skall vara den centrala myndighet som talar om vilka metoder man skall använda för att effektuera de riktlinjer som regering och riksdag har lagt fast. Däremot skall de inte leda polisverksamheten.
Det är bra att man ser över den regionala organisationen. Då skall vi också vara klara över att den regionala organisation som vi har i dag är ett provisorium sedan 1965, och skulle man vara litet kritisk kan man väl säga att det var på tiden att man ser över den regionala organisationen.
Jag delar inte rikspolischefens uppfattning att man först skall lägga fast en organisation och sedan skall man tala om vad den skall innehålla. Låt oss nu i den här utredningen som skall göras först ta fasta på vad en regional organisation skall ha för funktion. Sedan skall vi se efter vilken organisationsform den skall ha.
En sak som jag är kritisk till, när det gäller propositionen, är frågan om tjänstetillsättningar. Vi har en central rekrytering av polischefer, och det är bra. Det är viktigt att vi har ett centralt ansvar för chefsutvecklingen. Det är nämligen där som de stora riktlinjerna kan läggas fast hur de framtida cheferna skall se ut, och det kan inte ske annat än genom en central myndighet.
Decentraliseringstankar i all ära, men jag tror inte att tjänstetillsättningsproblematiken när det gäller polischefer skall vara föremål för decentralisering. Från Föreningen Sveriges polischefer har vi tillsammans med de fackliga organisationerna, Svenska polisförbundet och JUSEK föreslagit en tjänstetillsättningsnämnd -- en central sådan. Alternativt en tjänsteförslagsnämnd. Det tycker vi är det bästa sättet att tillvarata en aktiv chefsutveckling inom svenskt polisväsende. Det står också skrivet i propositionen att chefsrollen kommer att bli ännu mera accentuerad och påtaglig i det framtida polisväsendet. Då är det också viktigt och angeläget att man har ansvaret för den här utvecklingen också centralt, och då skall också tillsättningsproblematiken ligga där, så att man inte kommer i efterhand.
Man har talat något om polispolitik, och det tycker jag saknas då kanske något. Vi hade haft en förhoppning om att man skulle ha lagt fast en polispolitik i den här propositionen -- en polispolitik som stämmer överens med den kriminalpolitik och kanske socialpolitik och skolpolitik som vi har i landet. Det måste finnas en samklang mellan polispolitik och kriminalpolitik, och det är kanske det vi saknar litet grand. Det kommer framför allt kanske fram i de här frågorna som gäller på kriminalvårdens område om permissioner och brott och straff och andra liknande frågor. Det saknar vi då i den här propositionen.
Jag fick en direkt fråga, eller rättare sagt Björn Eriksson bad mig svara på frågan om jämställdhet, som gällde det här Huddingeprojektet. Jag kan då svara på det här sättet, att de kvinnliga poliser som finns i Huddinge kände inte igen sig i den här beskrivningen som man hade gjort från det här projektet som jag var initiativtagare till att starta. Man tyckte att man oförskyllt -- eller rättare sagt att deras manliga kolleger oförskyllt -- fick klä skott för någonting som inte var riktigt. Man kan hantera statistik på många olika sätt. Jag kan använda det så här, att av alla kvinnliga poliser över 45 år i Huddinge polisdistrikt är 100 % kommissarier. Av kvinnliga poliser över 45 år i Huddinge polisdistrikt har de, när det gäller lämplighet för sökt tjänst, högsta betyg 100 % osv. Och litet grand av den metodiken hade man använt i det här projektet, och det är jag litet ledsen för.
Avslutningsvis: Mycket tid har nu tagits upp av centrala frågor. Jag såg fram emot att vi på lokal och regional nivå skulle stå till förfogande här. Jag hoppas att inte tiden tar slut kl. 13.
Britta Bjelle: Nej, jag vill börja med att tacka för inbjudan till Göteborg. Rätt som det är så dyker utskottet upp i Göteborg. Vi har tänkt att dra över tiden litet grand, så det skall ges utrymme också för frågor, men jag tyckte det var lämpligt nu att låta alla inbjudna gäster få lämna de synpunkter som man vill lämna här till utskottet i första hand. Då vill jag gå vidare och lämna ordet till länspolischefen Hans Wästberg.
Länspolischefen Hans Wästberg, Nyköping: Ja, jag är sedan ett tjugotal år tillbaka länspolischef i Södermanlands län, även om det inte hörs på dialekten. Jag kan i likhet med mina kolleger här både centralt och framför mig säga att jag i princip instämmer i de synpunkter som har lämnats från de här herrarna, och jag ställer mig alltså i princip också bakom propositionen och de överväganden som ligger i propositionen. Jag vill emellertid, tycker jag, som Carl Magnus säger, föra ner diskussionen litet grand på den nivå som vi befinner oss. Vi som alltså skall genomföra de här tankarna, om nu riksdagen tar dem.
Jag vill fästa utskottets uppmärksamhet på två små punkter som jag tycker är viktiga. Både civilministern och RÅ har varit inne på dem och generalsekreteraren i Advokatsamfundet har också varit inne på frågan, och det är då i första hand den omedelbara förnyelsen. Jag ser det som en förnyelse, och den omedelbara förnyelsen skall då ske, som jag har uppfattat det här, dels genom strukturrationalisering, dvs. att polismyndigheterna själva skall bestämma sin organisation. Det hälsar jag med tillfredsställelse. Och där har ju då betonats att polisen skall koncentrera sig på sin huvuduppgift -- att upprätthålla ordning och säkerhet. Och däri ligger naturligtvis den förebyggande verksamheten. Men det är den ena biten i strukturrationaliseringen. Den andra är ju renodlingen av verksamheten, och skall det ske någon renodling, så måste ju, som tidigare har sagts här, någonting annat försvinna. Det är ju en nödvändighet. Och renodlingen skall ju då ske på det sättet att den skall vara inriktad mot den allmänna ordningen och säkerheten som är vår huvuduppgift. Och det är alltså sådana uppgifter som har någon anknytning till denna primära uppgift som skall bibehållas när det gäller detta. Och det jag i första hand tänker på är polismyndighetsärenden och serviceärenden. De är rätt så dubbelbottnade, de här frågorna, när det gäller polisen, därför att vi vill ju gärna vara ett serviceorgan i mycket hög grad. Men skall vi nå fram någonstans, så måste vi ju försöka titta på detta. Och det har ju också civilministern varit inne på, och i propositionen på s. 22 finns det ju beskrivet några sådana frågor, där avlastning övervägs eller har genomförts. För min del anser jag att det här räcker inte. Om det här skall få något genomslag och inte bara bli en pappersprodukt, så måste en översyn ske. Sådana översyner har skett tidigare om vilka uppgifter som inte är polisuppgifter i egentlig mening, som borde kunna avlastas polisen. Jag anser att det bör ske en allmän översyn av detta. Som exempel på en sådan fråga skall jag ta djurskyddslagen. Enligt djurskyddslagen kan länsstyrelsen bestämma att polisen skall omhänderta djur som utsatts för lidande, vanvård och djurplågeri. Ofta rör det sig om djurbesättningar, så det är inte enskilda djur. Det är inte nog med att polismyndigheten är skyldig att omhänderta och låta utfodra de här djuren. Även försäljning och avlivning skall ske genom polisens försorg. Även om de här ärendena inte är frekventa, så är det ju ändå på det sättet att de -- när de aktualiseras -- kräver betydande polisiära insatser. Det är ett exempel på en sådan uppgift som naturligtvis inte bör åligga polisen. Jag förstår naturligtvis dilemmat, som också generalsekreteraren i Advokatsamfundet var inne på, att skall inte vi göra det, så skall någon annan göra det, och det är den svåra avvägningen. Men jag vill ändå betona, att skall det bli någon renodling, så måste vi få veta att vi skall slippa någonting annat. Det var den ena punkten.
Den andra punkten är den regionala verksamheten, och där säger jag också, att jag hälsar med tillfredsställelse att det nu blir en utredning här i detta avseende. Men då skall man veta nu, att dessa förslag som förs fram om den regionala verksamheten -- alltså i det omedelbara perspektivet, en utredning kommer ju att dröja länge -- tar ju sikte på hur den regionala polisorganisationen ser ut i dag. Och då är det ju på det sättet, att länsstyrelsens roll i åtta län utövas genom en länspolismästare. I femton län utövas rollen av en länspolischef. Jag vet att vi har 24 län, och Gotland har ju bara ett polisdistrikt, så där finns ingen regionalpolischef. Med den nuvarande ordningen innebär det, att de regionala polischeferna, enligt min uppfattning, om de är länspolischef eller länspolismästare, inte har samma möjlighet att verka, när det gäller medel, personal och utrustning. Det är nämligen på det sättet att vi som är länspolischefer får konkurrera med övriga enheter på länsstyrelsen om medel för administrativ personal och även om utrustning, medan då länspolismästarna disponerar hela polismyndighetens medel -- personal och erforderlig utrustning -- för sin verksamhet. Detta har varit ett problem som vi har dragits med länge, och det har ofta varit på det sättet att man har sagt tidigare att polisen tillhörde justitiedepartementet och den lokala polismyndigheten, den regionala polisorganisationen tillhörde civildepartementet. Det var alltså problem med att vi tillhörde två departement, som ju är väl känt för utskottet. I dag är det ju ett departement, och jag menar att det borde få ankomma på RPS att även se till att den regionala polisorganisationen inom länsstyrelsen hade resurser i alla fall när det gäller utrustning, så att vi kan bedriva verksamheten -- ha samma möjligheter i vart fall att bedriva verksamheten -- som länspolismästarna.
Polismästaren Lars Engström, Linköping: Jag är väl kanske den mest lokale polischefen, så jag får berätta litet om verkligheten. Jag blir litet bekymrad här nu när jag sitter och funderar på prioriteringsfrågor. Det är först riksdagen och så är det regeringen och så är det riksåklagaren och så är det rikspolisstyrelsen och så är det länsstyrelsen och så är det åklagarna, så är det kommunen, så är det polisstyrelsen och kanske också polisnämnder som skall ha synpunkter på när jag skall utfärda en arbetsorder. Och därför skulle jag vilja prata om prioriteringsfrågor.
Vi har sedan länge haft prioriteringar på samma sätt som man har indelat ett polisdistrikt eller organiserat ett polisdistrikt. Det utgår från brottsbalkens kapitelindelning. Och även prioriteringarna som finns i den här propositionen berör då kapitel i brottsbalken -- narkotika, våldsbrott och ekobrottslighet.
Jag skulle vilja angripa det på ett annat sätt. Tänk om under kapitlet 3 eller det som talar om polisen och samhället det skulle kunna finnas något liknande som rubriken 14. Trafikövervakning som består av 10 sidor. Den rubriken skulle kunna heta Ungdomsfrågor, missbruk och kriminalitet. Och så skulle det kunna stå hur, utan min bedömning, ungdomsverksamheten eller ungdomsfrågorna bör bli föremål för en särskild utredning avseende samverkans- och arbetsmetoder. Det är nämligen så här, om jag nu skall försöka fatta mig kort, att angripa brottsligheten är ingenting som polisen ensam kan göra, utan det måste ske tillsammans med andra. Vi behöver fler poliser, men fler poliser löser inte allt. Om man tittar i dag ute i de flesta kommunerna eller orterna, så är det så att världen är uppdelad i två världar, en ungdomsvärld och en vuxenvärld. Två världar som i dag talar olika språk, har olika värderingar och har få kontaktytor med varandra. Ungdomars idealbild har förändrats från 1960-talet och fram till 1980-talet. På 1960-talet hedrade och vördade man sina föräldrar och farföräldrar, i tredje hand kom då skolläraren och i fjärde hand kom kamraterna. På 1980-talet tar man sina intryck av kompisar, video, musik och i fjärde hand kommer föräldrarna. Skolan finns inte längre.
För 15 år sedan umgicks man till 70 % hemma i hemmet och fick alltså intryck av föräldrarna. I dag är man hemma till 7 %. Det här är statistik. För att ytterligare belysa statistiken äter man 1,3 måltider i veckan med sina föräldrar. Hur överför man då normer, moral, allt vad ni vill. Och det är alltså en oerhörd börda som då läggs på vem? Ja, på skolan, men läraren har en ganska orimlig situation i dag att svara för detta. Men vem får nästa steg? Jo, det får vi poliser, för vi är de första som säger ifrån. Här måste vi alltså på något sätt kunna samarbeta med skolan, med fritiden. Redan i andra klass kan man peka ut den unge som mår dåligt. Promillehalten i dag hemma i mitt distrikt i Linköping är i snitt 2,1 hos de 18-åringar som omhändertas. Vi har alltså promillehalter på 3--3 1/2 . Och narkotika är viktigt, men ingen börjar med narkotika utan att ha börjat med alkohol och sedan går över. Jag är ingen nykterhetskämpe på något sätt. Det är inte därför jag tar upp det, men alkoholsidan måste lösas. Fritidssidan måste lösas. Och jag skulle i varje fall vilja med den här utredningen, som kanske finns organisationsformsmässigt sett, ta fram arbetsmodeller, samverkansmodeller för hur polisen kan hjälpa till i skolan, hur vi kan avlasta lärare eller socialtjänsten kan stötta upp, och hur vi tidigt kan fånga upp de ungdomar som mår dåligt i stället för att som i dag sitta och se att de riktigt har kört ner sig i olika missbruksformer och kriminalitet, och då sätter vi in på olika sätt. I övrigt ansluter jag mig till vad rikspolischefen har sagt om propositionen, och jag skulle också vilja understryka det som här tidigare sagts om administrativa medel. Jag har ett distrikt som inte har några vakanser, men jag skulle kunna utveckla det distriktet mycket mer, om jag hade möjligheten till pengar.
Ett sista ord om kvarterspolisverksamhet eller ungdomsfrågor. Jag satsar 23 polismän i år på ungdomsfrågor. Tolv kvarterspoliser -- åtta som sysslar med brottsförebyggande verksamhet, lag och rätt och kontakter ute i organisationer och tre som har enbart ungdomsfrågor.
Förbundsordföranden Gunno Gunnmo, Svenska Polisförbundet: Jag vill börja med att konstatera att det är klart att när vi först såg den här propositionen så blev vi besvikna över att den inte gav det slutgiltiga beskedet om statsmaktens vilja med polisen. Att det inte var en avgränsning en gång för alla mot andra intressen, och att avvägningen också en gång för alla inte gjordes mellan arbetsbörda och resurs. Men vid ett närmare studium av problemet med en polispolitik och den här propositionen, så konstaterade vi då att polisyrkets karaktär kanske gör att det exakta, slutliga beskedet inte kan ges eller kanske inte bör ges.
Jag uppfattar den här propositionen som ett första steg i en process där statsmakten tillsammans med polisen skall utveckla ramar för den framtida polisverksamheten. Och jag ser rubriken Förnyelsen av polisväsendet mer som en tillfällighet, eftersom förnyelse är en aktuell fråga nu. Jag betraktar nämligen förnyelsen av polisens verksamhet som någonting som ständigt skall pågå, nämligen en anpassning till en föränderlig brottslighet.
När det gäller att utveckla ramarna tror jag utskottet har kunnat notera, att det finns en stor samstämmighet inom polisen om problem och om önskemål om hur frågor skall lösas. Trots att det skulle vara frestande att som siste talare kommentera vad andra har sagt kan jag bara konstatera, att det finns en stor samstämmighet. En sak vill jag säga, och det är att det är nog ganska klart att jämställdhet är ett problem för kvinnorna inom polisen, så länge de är så få som de är, och där finns det ju enligt forskning andra uppfattningar som talar för att så länge man inte är 30 % av personalstyrkan, så är man en minoritet som behöver stöd. Jag uppskattar alltså att politiker också tillhör dem som stöder kvinnorna inom polisorganisationen.
En fråga som aktualiseras i propositionen och som har aktualiserats i debatten på annat sätt, och där utskottet i och för sig har gett klara besked, är ju frågan om huvudmannaskap för polisen. Jag skulle vilja utifrån mina utgångspunkter varna för att man tror att resursproblem inom polisorganisationen i vårt lilla land går att lösa genom att man upprättar olika former av polisstyrkor. Dels därför att vi är för små för att man skall kunna dela upp resurserna -- alltså att landet är för litet för att man skall kunna dela upp resurserna -- på olika poliskårer. Dels tror jag att delade huvudmannaskap är orationella. Jag tror också att konkurrens mellan olika poliskårer skall undvikas, liksom konkurrens över huvud taget i frågor som rör rättssäkerheten. För mig är det kommunala sambandet liktydigt med polisstyrelsernas roll, och jag tror att förutsättningarna finns där för att stärka det kommunala sambandet, och jag skulle vilja uppmana polisstyrelserna -- gärna i samråd med de fackliga organisationerna lokalt -- att utveckla sin verksamhet. Då tror jag det finns grund för ett mycket starkt kommunalt samband, som återskapar det positiva före förstatligandet 1965 och förenar det med det positiva med en statlig polis.
En annan fråga som jag har fäst mig vid är frågan om tidsbegränsade förordnanden för chefer. Jag är inte motståndare till det systemet, men jag tycker att det är att börja i fel ände -- eller jag vill säga att om man skall aktualisera den frågan, så bör man göra det i samband med en översyn också av hela chefsförsörjningsfrågan. Jag tycker att rekrytering av chefer bör komma som en del av hela den problematiken. Polisorganisationen behöver väl nu som i framtiden starka ledare som har chefsegenskaper som en av de meriter som är grund för rekryteringen, och vi behöver också chefer som har arbetslivserfarenhet från polisarbetet.
Det finns en grundläggande ton i den reformerade polisen, och det är frågan om att man skall ha en stor rörlighet och därmed en god anpassningsförmåga till förändrade förhållanden. Jag är rädd för att man kan -- om man inte ser upp -- införa regler som motverkar den rörligheten och den snabba anpassningen. Avgiftsfinansieringen tycker jag är ett sådant system, där man behöver se upp, liksom lokalisering av polisen. Jag menar att dels kan den här typen av frågeställningar påverka rörligheten i organisationen, dels kan sådana här åtgärder innebära att polisens tjänster inte blir tillgängliga för alla på samma villkor, och en av de grundläggande frågorna för förtroendet mellan polis och allmänhet är att våra tjänster är tillgängliga på lika villkor. Vad jag menar med detta är, att man kan göra större administrativa enheter inom polisen genom olika åtgärder utan att för den skull ändra den geografiska stationeringen av polisen. Jag tycker det är viktigt, när de här ramarna utformas, att man hela tiden tar till vara -- som det också står i propositionen -- det unika med polisfunktionerna och håller det i centrum. Då kan det med allt det kloka som har sagts här i dag rimligtvis inte bli fel.
Sedan vill jag avsluta med att säga -- även om jag nu kopierar Carl Magnus en aning -- att utskottet alltid är välkommet, personligen eller på annat sätt, till polisförbundet för att få våra synpunkter på de frågor som behandlas.
Britta Bjelle: Nu har vi lyssnat till er inbjudna gäster, och det har för oss varit en otroligt givande och intressant information. Tiden har gått ganska långt, men jag tycker det vore väldigt bra om vi fick möjligheter att ställa ytterligare frågor, även om vi har dragit över tiden litet grand.
Riksdagsledamot: Jag har faktiskt frågan kvar, även om man har snuddat vid den. Jag delar alltså Lars Bentelius farhågor här vad gäller de stora prioriteringarna, när man t.ex. prioriterar ekobrottsligheten före många våldsbrott. Tyvärr är jag inte ensam om det. Jag fick häromdagen i min hand alldeles nytt från trycket SCBs lathund, där man också talar om att rädslan, oron för våldet är i ständigt stigande skala i Sverige, och att oron även växer med åldern även hos män. Med tanke på det och med tanke på att det finns ett relativt litet antal grova brottslingar som står för mycket stor brottsstatistik, så undrar jag om det inte vore en både preventiv och bra framkomlig väg att prioritera en ordentlig punktmarkering av de här, som man har gjort på vissa orter, och om man inte genom att sätta in resurser där verkligen skulle kunna påverka ganska mycket.
Den andra frågan gäller polisens utrustning. Jag skall inte klaga på resurser eller pengar. Det ingår så att säga i mitt jobb, sade rikspolischefen. Men samtidigt vet vi, att polisen inte har adekvat utrustning i dag. Kommunikationssidan är dålig, vapensidan är dålig. Och jag trodde att det berodde på resursbrist, dvs. att man försöker spara, att när man har ammunition som inte passar pipor, och hölster som inte passar vapnen osv., och får inskjutningar på nytt under felaktiga tider. Det är alltså dyrt att vara fattig. Jag vill fråga rikspolischefen om inte det här är brådskande, därför att det måste vara en trygghet för en polis att veta att den utrustning han har även fungerar.
Björn Eriksson: Jag börjar med den sista frågan, och det är helt riktigt det som tas upp. Vi har liksom två problem. Vi har fått ägna väldigt mycket kraft åt att argumentera för varför vi måste peta upp aspirantintaget, och det har inneburit att vi litet har fått eftersätta kampen för att få en högre investeringsnivå. När jag talade tidigare om att jag såg en framtid då investeringsnivån måste upp, så refererade jag egentligen underförstått till två saker. Det ena är, precis som tidigare har sagts här, radiosidan, datasidan och andra. Man talar alltså om belopp -- jag tror att vår kalkyl ligger på 1--1 1/2 miljard. Det är det beloppet vi pratar om och det anger liksom nivåhöjningen. Det andra -- och det ligger också i frågeställarens fråga -- är ju att det lätt händer att den vanliga utrustningen blir litet eftersatt, för man måste skrapa ihop till delar av det här stora. På radiosidan har vi tvingats till inköp av bärbara radior och annat som vi inte varit helt nöjda med, och då har vi fått göra det genom att eftersätta så att säga den vanlige mannens anskaffningsbehov. Så vi står i en situation, då investeringsanslaget måste bli på en helt annan nivå än vad det varit historiskt. Och det kan man inte spara sig till.
Angående den andra frågan om punktmarkering av kriminella, så är det så, som framgått här, att det är den lokala nivån som bestämmer om man tycker det är viktigare, eller om man tycker det är viktigare att ha tillsyn vid korvkiosken eller brottsförebyggande eller vad man nu vill ha. Det är liksom det pris man betalar när man lägger en prioriteringsnivå. Det är en avvägning mellan central och så att säga lokal prioriteringsansats. Vad vi gör på rikspolisstyrelsen är ju att försöka ange områden där vi tolkar att det här är viktigt som statsmakterna formulerat det, och det tillhör detta, som frågeställaren tar upp, ett av de fyra områden vi satt högst, dvs. ett av de fyra områden där vi tänkt skriva manifest. Vi har skrivit ett för narkotika. Vi är snart klara med det för ungdom, som jag nämnde, som för övrigt är väldigt likt det Lars Engström från Linköping pratade kring. Därefter kommer det här om yrkeskriminella. Och baktanken är vanlig enkel slöhet -- att kan vi plocka bort de människorna så spar vi en massa utredningsarbete.
Riksdagsledamot: Jag har två frågor till Lars Bentelius. Du sade att du saknade en polispolitik, och att det leder till att polisen i stor utsträckning själv bestämmer sin roll. Innebär det att du efterlyser en ökad parlamentarisk styrning av polisens verksamhet, och att det då i decentraliseringens tider innebär ökade befogenheter för polisstyrelserna? Det andra var ett uttalande du gjorde om att polisen i dag mest registrerar brott. Står du för det uttalandet?
Min tredje fråga vill jag ställa till Gunno Gunnmo med anledning av den diskussion som fördes inledningsvis här om vaktbolagen och deras ökade verksamhet. Hur stor del bedömer du att den här ökningen, som i diskussionen framstod som att den tagit över polisuppgifter, beror på att den skulle utföra polisarbete? Jag märker att man dyker på vaktbolagens personal i receptioner t.ex. både hos statliga myndigheter och privata företag.
Riksdagsledamot: Prioritering, renodling och tillgång på poliser. Länspolischef Hans Wästberg tog upp några saker här som jag tycker är väldigt intressanta i det sammanhanget, och det är att se vad man eventuellt kan ta bort från de arbetsuppgifter som polisen har i dag. Han tog också några exempel, och jag vill till rikspolischefen ställa en konkret fråga. Skulle man kunna från polisen ta bort förhören av asylsökande, föra över det på SIV eller någon annan?
Riksdagsledamot: Det har ju framförts här en del synpunkter på propositionen, ganska grundläggande kritik kan man säga. Någonting som skulle gälla en bristfällig helhetssyn, man har inte beaktat polisen i relation till åklagaren. Framför allt har ju bitr. riksåklagaren efterlyst så att säga ett mera utvecklat samarbete. Man har också här från BRÅ kritiserat att propositionen allvarligt underskattar det brottsförebyggande arbetet. Och jag skulle gärna vilja ha en kommentar på detta, i första hand av civilministern, som inte är här, men då får det väl bli i andra hand från Olof Egerstedt. Och dessutom skulle jag gärna lyssna till vad Björn Eriksson säger om den oro som Axel Morath har framfört här.
Riksdagsledamot: Vad det gäller ungdomsbrottslighet tycker jag det var en mycket bra beskrivning som polismästare Engström gjorde här, och ta ner det på den nivån egentligen där vi skall börja. Av de besök som jag har gjort ute på andra distrikt, så har man just tagit fram det här också, men då har det visat sig att vissa beslut som vi tar här i riksdagen inte når ut, och vid två tillfällen nu när jag har varit ute, så har jag frågat: Hur har ni använt inom polisen lagen om visst skadelindrande arbete som vi beslöt om att starta den 1 juli 1988. Det är faktiskt skrämmande att höra, att det här har man inte använt sig av, och några hajar till och undrar vad det var för en lag. Och likaså andra möjligheter som man använder sig av på vissa håll när det gäller samverkansformer och reaktioner på ungdomsbrott det är konfrontation med offret t.ex. Och det finns t.o.m. försök med gottgörelse inlagt i det här medlingsförfarandet, som skulle visa att vi startade tidigt och reagerade på brott, men detta tycks alltså inte vara allmänt spritt och känt och används väldigt olika dessutom, mycket därför att man är osäker. Min fråga är alltså: Hur sprider man detta, att man nu kan göra ett ungdomsmanifest. Det vore ju jättebra, men det är ju en engångsgrej. Det här borde ju vara ständigt återkommande.
Lars Bentelius: Jag vill svara på de två frågor jag fick. För det första menar jag att polispolitik skall fastställas i parlamentarisk ordning, men det är också så som jag sade att för min del är jag inte på något vis emot en decentralisering av polisverksamheten och bestämmandet.
Den andra frågan om registrering -- om polisen ägnar sig åt registrering av brott, huvudsakligen. Ja, jag vill formulera det så, att det sker i alltför stor utsträckning. Uppklaringsprocenten är -- det är omvittnat -- låg, och jag noterar att rikspolischefen själv anger, vilket ju är smått uppseendeväckande, att de balanser som finns, dem löser man genom att man låter ärendena preskriberas.
Gunno Gunnmo: Jag kan inte svara på den här frågan om hur stor andelen av bevakningsföretagens tillväxt som man kan hänföra till brist på poliser. Jag kan i alla fall konstatera bara att det finns en del exempel på att polisen använder bevakningsföretag i stället för egna resurser. Det tydligaste är tunnelbanan i Stockholm, som jag och polisförbundet alltid har varit principiella motståndare till, och jag kan då svara mot bakgrund av det. Vi menar att det är polisen som skall ingripa för människors integritet, alltså upprätthålla lag och ordning på det sättet. Bevakningsföretagen skall vara rättsägarens förlängda arm när det gäller att bevaka i första hand ekonomiska intressen. Och den här frågan tror vi inte att man kan lösa genom att lagreglera bevakningsföretagens verksamhet, utan man måste fastställa vad som är polisens fögderi och tala om att detta område har polisen, alltså statsmakten, samhället ensam ansvaret för. Att bevakningsföretagen tillväxer gör de ju med stöd av den rädsla som finns för brott, och det kommer man inte att kunna göra någonting åt. Det är viktigt att polisen inte underlättar denna tillväxt på sin egen bekostnad så att säga.
Björn Eriksson: För det första är det väl bäst jag säger, för undvikande av alla missförstånd, att hela utskottet är självfallet välkommet också till rikspolisstyrelsen.
Det andra är att Stockholm numera har rätt att göra en stor del av rekryteringen själva. Jag vill säga det med anledning av den fråga som var uppe.
Den tredje är att 6 % av polisarbetet rör trafiken. Det var en fråga om hur stor andel det var. Och den fjärde rör bevakningsföretagen, där vi för närvarande skattar siffran till 30 000 ungefär som arbetar i bevakningsbranschen.
Över sedan till de konkreta frågor jag fick, varav den första var frågan om förhör av asylsökande. Ja, vi är för att det flyttas. Jag har nämligen den uppfattningen, och jag tror att polisväsendet totalt har den uppfattningen, att den som har beslutsansvar har väl också beredningsansvar. Det kan inte vara riktigt att en organisation bereder och en annan fattar beslut. Där får man lov att bestämma sig för vilken linje man driver. Endera är det polisen som har något slags beslutsfunktion. Då utreder polisen. Eller också är det invandrarverket, då utreder invandrarverket. Det är vår uppfattning.
Vad gäller frågorna kring det som bitr. riksåklagaren hade uppe, så skulle jag vilja nalkas det på det sättet, att för det första -- och det tycker jag är viktigt att säga i sådana här sammanhang -- så är det klart att sådana här procenttal över uppklaringar är litet luriga, för man ligger då på kanske 3--4 % av inbrotten i Stockholm. Det är en liten krets som begår dem. Det betyder att de flesta som begår repetitiva inbrott åker fast. Tendensen att anmäla inbrott ökar av massor av skäl -- det kan vara försäkringsbolagsfel, det kan vara allt möjligt annat -- så man kan inte bara ta siffror här. Jag menar alltså att de repetitiva brottslingarna fastnar i våra garn förr eller senare.
När det sedan kommer över till Axel Moraths fråga om att styra här, så finns det grundläggande problem i den svenska modellen, och det är att vi har åklagare och polis, och polisen har personalansvar för kriminalpolisen. Skall man ha det perfekta samrådet måste man endera göra åklagare till poliser genom att föra över kriminalpolisen till åklagarverket eller föra in åklagare hos oss. Eljest kommer det alltid att vara en diskussion om vem som har det yttersta ansvaret kring personalresurser. För det är ju självklart att den som sitter och leder en organisation och har ett budgetansvar, alltid har synpunkter på förbrukningen av pengar och allt möjligt annat, samtidigt som åklagaren har sina behov. Och jag tror att det var precis detta som åklagarutredningen skulle ta upp. Men jag tror inte att man kan komma runt detta problem annat än genom att se på om det är brist i samrådet i dag, och det finns säkert ställen där det brister, men den polisiära bilden är nog ganska entydigt så, att det i huvudsak fungerar väl, när det gäller samrådet. Utan vad det ytterst handlar om de gånger då det kolliderar, det är rekryteringsrätten av polispersonal ur polisorganisationen. Det är där som så att säga skon klämmer.
När det gäller frågan kring konfrontationer och brottsofferjourer, så är det ett problem vi känner av. Inte så att vi inte arbetar med det. Vi har alldeles nyligen tagit fram, som jag tycker, en utmärkt rapport om hur man inrättar brottsofferjourer, kvinnojourer och allt annat, och det är vi ganska duktiga på, skulle jag våga påstå. Samma sak gäller konfrontationssidan, som vi börjat arbeta med. Men vi är inte tillräckligt bra på att sprida informationen. Och vi måste bättra oss där, och jag tror att det är en av de viktigare arbetsuppgifterna på rikspolisstyrelsen att bli bättre här. Och här får vi gå fram via polishögskolan, vi måste gå fram via polischefsföreningen, vi måste på ett annat sätt sälja våra produkter än att bara skicka ut dem och säga var god läs, för det gör inte folk i dagens informationssamhälle. Vi måste handgripligen övertyga om att produkten är attraktiv, och där har vi att bättra oss.
Expeditions- och rättschefen Olof Egerstedt, civildepartementet: Jag skall svara på två frågor som har ställts. Den första gällde samverkan med åklagaren. Jag kan säga så här att en röd tråd i den här propositionen är ju ett försök att göra en sammanhållen helhetssyn på polisen och polisverksamheten. Polisverksamheten är i dag och även framdeles till stor del regelstyrd. Utöver det kännetecknas den av att den är föremål för en demokratisk styrning av statsmakterna, länsstyrelsernas styrelser och av polisstyrelserna. Den tredje komponenten i styrningen -- som Björn Eriksson var inne på -- handlar om detta att det är polismyndigheten som har ekonomiansvaret, och det är därför polismyndigheten som måste ha verksamhetsansvaret. Om man sedan ställer detta i relation till att det finns ett ganska stort antal andra intressenter som riktar sig mot polisverksamheten -- det är förvisso icke blott åklagarna som har intresse av att ta i anspråk polisens tjänster. Det är kommunerna, det är socialtjänsten, det är inte minst invandrarverket, när det gäller asylutredningar, och i någon mån också tullen. Och för att kunna åstadkomma denna helhetssyn på polisen, som jag nyss nämnde, så har i propositionen då tagits upp denna, som jag sade, regelstyrning och som avlöses av en demokratisk styrning och sammankopplad med principen om att den som har ekonomiansvar också skall ha verksamhetsansvar.
Den andra frågan gällde det preventiva arbetet, och där är det egentligen bara att hänvisa till vad som står i propositionen om att det preventiva arbetet skall prioriteras i polisarbetet, och det tar sig då uttryck på olika sätt som är beskrivet i propositionen.
Britta Bjelle: Ja, det är ju så här att i vanliga fall finns det ju som regel en utredning som ligger till grund för en proposition, i vart fall i väldigt många sammanhang, och den brukar då gå ut på remiss och på det sättet brukar många få möjligheter att yttra sig över vad som skall komma att hända i riksdagen när propositionen kommer. Så har det inte riktigt varit i det här fallet, och därför har det för vår del varit särskilt intressant att inbjuda företrädare som har kunnat -- i stället för en vanlig remissomgång -- tala om hur man har sett på den här propositionen, och det anser jag att vi har fått i dag, och jag tycker att det har varit en intressant dag. Jag tror att många av oss har fått infallsvinklar som vi kanske inte själva skulle ha kommit på, om vi inte hade fått lyssna till er här i dag. Så jag vill tacka så mycket för att ni har kommit och för att ni har lämnat era synpunkter, och så får vi se vad det blir för någonting, när vi så småningom har behandlat det här färdigt i utskottet. Tack än en gång för visat intresse!
Innehållsförteckning Sammanfattning 1 Propositionen m.m. 1 Lagförslag 3 Motionerna 4 Utskottet 12 Inledning 12 Bakgrund 12 Närmare om bakgrunden till den nu aktuella propositionen 13 Propositionens huvudsakliga innehåll 13 Utfrågning m.m. 14 Utskottets överväganden 14 Inledning 14 Polisen och samhället 15 Polisens uppgifter 16 Yrkesroller inom polisen 17 Avgiftsfinansiering 18 Medborgarinflytande 18 Grundläggande organisation och fria resurser 20 Strukturfrågor 20 Utbildning och forskning 21 Särskilda händelser 24 Trafikövervakning 24 Internationellt samarbete 25 Tillsättning av högre tjänster 26 Andra frågor 26 Inledning 26 Grannsamverkan mot brott 26 Seniorpoliser 27 Personalpolitiska frågor 27 Polisens spaningsregister 28 Personalsituationen i storstadsområdena 28 Åklagarnas och polisens resurser 29 Legitimering av polismän 31 Kvarterspolisverksamhet 32 Utredning av brott begångna av polismän 32 Gränsdragningen polis--bevakningsföretag 33 Medborgarvittnen 34 Övriga frågor 34 Övrigt 36 Hemställan 36 Reservationer 40 Särskilda yttranden 53 Bilaga 1 Medverkande vid utskottets utfrågning om förnyelse inom polisen den 15 maj 1990 55 Bilaga 2 Anföranden vid utfrågningen 56