Fornminnesbrott m.m.
Betänkande 1990/91:KrU30
Kulturutskottets betänkande
1990/91:KRU30
Fornminnesbrott m.m.
Innehåll
1990/91 KrU30
Sammanfattning
I betänkandet behandlas förslag i proposition 123 om ändringar i kulturminneslagen och i motioner som har anknytning till propositionen. Denna har lagts fram sedan riksdagen förra året på utskottets hemställan uttalat sig för att åtgärder vidtas i syfte att motverka den tilltagande plundringen av fornlämningar.
Enligt regeringsförslaget skall allvarligare överträdelser av lagen skiljas ut till ett nytt brott -- fornminnesbrott -- med en särskild straffskala, fängelse i högst fyra år, för grova brott. Försök och förberedelse till grovt fornminnesbrott straffbeläggs. Möjligheten att förverka hjälpmedel vid brott mot reglerna till skydd för fornminnen utökas, liksom möjligheten att förverka fornfynd som varit föremål för sådana brott och utbytet av brotten. Det förbud att använda metallsökare som nu gäller på Gotland och Öland föreslås utvidgat till att gälla i hela landet, med möjlighet för länsstyrelsen att besluta om undantag.
De av regeringen föreslagna lagändringarna tillstyrks. Då det gäller tillämpningen av bestämmelserna om förbud att använda metallsökare uttalar utskottet bl.a. att länsstyrelsens möjlighet att medge undantag från förbudet bör tillämpas utan onödig restriktivitet och att tillstånd att använda metallsökare bör kunna ges inte bara för yrkesmässiga ändamål utan även för utövandet av fritidsintressen. Därvid bör, som framhålls i propositionen, i första hand undersökningar i samarbete med de arkeologiska myndigheterna komma i fråga. Utskottet utesluter dock inte att andra fall kan förekomma, där ett tillstånd att använda metallsökare ter sig motiverat.
Utskottet tillstyrker ett förslag i propositionen att länsstyrelsen, när den beslutar om vissa arkeologiska undersökningar, också skall bestämma vem som skall utföra åtgärderna.
Med hänvisning till utskottets tidigare behandling av frågan om resurserna till länsstyrelsernas kulturmiljövårdsenheter och bland annat polismyndigheterna avstyrks slutligen två motionsyrkanden om förstärkningar av myndigheternas resurser avseende skyddet av fornlämningarna.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.
Propositionen
Regeringen har i proposition 1990/91:123 om fornminnesbrott m.m. (utbildningsdepartementet) föreslagit riksdagen att anta det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Lagförslaget fogas som bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:Kr21 av Jerry Martinger (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till förbud mot användning av metallsökare,
2. att riksdagen beslutar om straffskärpning vid felaktig (brottslig) användning av metallsökare i enlighet med vad som i motionen anförts.
1990/91:Kr22 av Göran Ericsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om påföljderna för fornminnesbrott och grovt fornminnesbrott,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att lag (1988:950) om kulturminnen m.m. införs i brottsbalken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utförlig förverkandebestämmelse innefattande även andra hjälpmedel vid fornminnesbrott än metallsökare,
4. att riksdagen anslår medel till berörda huvudtitlar för en ökad och mera skärpt tillsyn av vattenområden i anslutning till kartlagda marina fyndplatser.
1990/91:Kr23 av Margareta Fogelberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår det i propositionen framlagda lagförslaget såvitt däri föreslås generellt förbud i hela landet mot användningen av metallsökare,
2. att riksdagen avslår förslaget såvitt däri föreslås ändringar i 19 och 20 §§,
3. att riksdagen beslutar om de följdändringar till förslagen i mom. 1 och 2 som kan vara påkallade med anledning av ovan föreslagna ändringar.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991
1990/91:Kr328 av Bo Hammar och Jan Strömdahl (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökade möjligheter för myndigheterna att stoppa plundringen av Gotlands skatter.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:N448.
Ärendets beredning
I ärendet har utskottet tagit emot en uppvaktning av företrädare för importör av metallsökare och hobbybrukare av sådana apparater.
Utskottet har vidare hållit utfrågning med företrädare för riksantikvarieämbetet och utbildningsdepartementet.
Ett antal skrifter som avhandlar import och hobbybruk av metallsökare har getts in till utskottet.
Kulturminneslagen
Regler om fornlämningar och fornfynd
I 2 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen, KML) finns bestämmelser om skydd för fornlämningar och fornfynd. Fasta fornlämningar är skyddade mot alla ingrepp som inte har medgivits av behörig myndighet.
För fornfynd gäller olika regler beroende på deras beskaffenhet och de omständigheter under vilka de påträffas. Fornfynd som påträffas i eller vid en fast fornlämning och som har samband med den tillfaller staten, medan andra fornfynd tillfaller upphittaren. Dock har upphittaren en hembudsplikt till staten om fornfyndet innehåller vissa ädla metaller eller om fyndet består av två eller flera föremål, som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans (depåfynd). Fornfynd som skall tillfalla eller hembjudas till staten måste anmälas av upphittaren till vissa myndigheter.
Byggnads- och anläggningsarbeten påverkas av flera regler i KML. Enligt 2 kap. 10 § KML måste arbeten under vilka en fornlämning påträffas avbrytas till den del de berör fornlämningen och förhållandet anmälas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan enligt 2 kap. 11 § KML i vissa fall förordna om en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag. Länsstyrelsen har också att pröva om tillstånd skall lämnas att rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning, 2 kap. 12 § KML. Lämnar länsstyrelsen sådant tillstånd, kan den enligt 2 kap. 13 § KML som villkor för tillståndet bl.a. kräva en särskild undersökning av fornlämningen. Vidare kan länsstyrelsen, innan den prövar en ansökan enligt 2 kap. 12 § KML, besluta om en arkeologisk förundersökning för att bl.a. skapa ett tillfredsställande underlag för prövningen.
I 2 kap. KML finns straffbestämmelser till skydd för intresset att bevara fornlämningar och att hindra olovliga förfaranden med fornfynd.
Enligt 2 kap. 21 § första stycket KML straffas således den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
gömmer, skadar, ändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som enligt KML skall tillfalla eller hembjudas staten,
inte anmäler ett fornfynd som skall tillfalla eller hembjudas staten,
utan tillstånd rubbar, tar bort, gräver ut, täcker över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller skadar en fast fornlämning,
bryter mot skyldigheten att avbryta grävning eller andra arbeten då en fornlämning påträffas, eller underlåter att anmäla förhållandet,
bryter mot förbudet att medföra eller använda metallsökare.
Straffskalan är, gemensamt för alla överträdelserna, böter eller fängelse i högst sex månader.
Metallsökare
Med metallsökare avses i KML en apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan.
Metallsökare får inte medföras på fasta fornlämningar utom vid färd på väg som är upplåten för allmänheten. Metallsökare får inte användas på Gotland eller Öland och inte heller inom område där hembudspliktiga fornfynd tidigare har påträffats. Från förbuden finns vissa undantag.
Reglerna om metallsökare infördes i lagen (1942:350) om fornminnen med giltighet fr.o.m. den 1 juli 1985 (prop. 1984/85:128, bet. KrU15, rskr. 269). De finns nu i 2 kap. 18--20 §§ KML. Användningsförbudet på Öland infördes genom beslut av riksdagen 1990. Utskottet redogör i det följande närmare för detta lagstiftningsärende.
Tidigare riksdagsbehandling
KML ändrades senast genom beslut av riksdagen 1990 (bet. 1989/90:KrU26, rskr. 276). Ändringen innebar att det generella förbudet att använda metallsökare på Gotland utvidgades till att avse även Öland. Som en bakgrund till lagstiftningsärendet kan följande anföras.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ) uppmärksammade i en skrivelse, dagtecknad den 26 januari 1990, regeringen på ett omedelbart behov av ökade insatser för att förhindra brott mot bestämmelserna till skydd för fornlämningar och fornfynd. I skrivelsen lämnades en redogörelse för inträffade skattplundringar under 1989 och föreslogs åtgärder för att motverka brottsligheten.
Frågor om skyddet för fornlämningar och fornfynd togs upp i flera motioner som väcktes under den allmänna motionstiden 1990. Yrkanden framställdes, dels om skärpning av straff- och förverkandereglerna vid brott mot KML, dels om utvidgning av förbudet att använda metallsökare.
Mot den angivna bakgrunden föreslog utskottet i sitt av riksdagen godkända, ovan angivna betänkande den utvidgning av det generella metallsökarförbudet som angivits ovan. Utskottet föreslog vidare att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna att det lagstiftningsärende som aktualiserats genom den ovan nämnda skrivelsen från RAÄ borde bedrivas med största skyndsamhet. Utskottet anförde i samband härmed att det i ärendet föreliggande materialet med styrka talade för en kraftig höjning av påföljden för brott mot bestämmelserna om fornminnen i KML och att det fanns skäl som talade för en utvidgning av förverkandemöjligheterna.
Utskottet
Inledning
Utskottet behandlar i det följande förslagen i propositionen om ett generellt förbud att använda metallsökare, om straffskärpning vid brott mot KML, om utvidgning av förverkandemöjligheterna vid sådana brott och om en föreskrift att länsstyrelsen i samband med att den förordnar om vissa utredningsåtgärder enligt KML också utser den som skall utföra åtgärden. Slutligen behandlar utskottet motionsyrkanden som avser myndigheternas resurser för att övervaka efterlevnaden av de regler som har till syfte att ge skydd åt fornlämningarna, m.m.
Förbud mot användning av metallsökare
I propositionen föreslås att det förbud mot användning av metallsökare som nu gäller på Gotland och Öland skall utvidgas till att omfatta hela landet. Vidare föreslås att nuvarande undantag från användarförbudet skall begränsas. Generella undantag föreslås gälla, dels för RAÄ, dels för militär verksamhet, och myndigheters verksamhet i övrigt, för att söka efter annat än fornfynd. Länsstyrelsen skall därutöver kunna besluta om undantag i andra fall från förbudet.
Förslaget motiveras med att den allvarliga vändning som utvecklingen av missbruket av metallsökare tagit gör det nödvändigt att utvidga användningsförbudet. En avgränsning av vissa områden som särskilt skyddsvärda är svår att göra. Inte heller låter sig något särskilt område utpekas, som inte skulle vara begärligt för plundrare, anförs i propositionen.
Om länsstyrelsens möjlighet att besluta om undantag från förbudet att använda metallsökare anförs i propositionen (s. 15) i stark sammanfattning följande. Länsstyrelsen bör vara relativt restriktiv med att ge tillstånd både i fall där yrkesmässiga behov åberopas och i andra fall. Tillstånd kan bli aktuella för mineralprospektering, där den sökande är en seriös prospektör, och för deltagare i den s.k. mineraljakten. Andra fall där undantag från förbudet kan bli aktuella är för personer som önskar göra begränsade undersökningar i samarbetet med de arkeologiska organen och för jordbrukare för användning av metallsökare på sin mark, om det finns ett rimligt skäl till en sådan användning.
Frågan om ett generellt metallsökarförbud behandlas i motionerna Kr21 (m) och Kr23 (fp). Motionärerna motsätter sig att användningsförbudet utvidgas i förhållande till vad som nu gäller. De anser att det skulle bli alltför betungande för dem som brukar metallsökare för lovliga syften om allt bruk av sådana sökare kriminaliserades. De ifrågasätter också att fornlämningarna skulle få ett bättre skydd genom ett sådant förbud som föreslagits i propositionen. Motionärerna bakom motion Kr23 anför vidare att uttalandena om tillståndsgrunderna i propositionen kommer att leda till att inte några som helst tillstånd kommer att ges för hobbybruk.
I överensstämmelse med vad utskottet anförde i sitt betänkande 1989/90:KrU26 finns det skäl att se med stor oro på den plundring av fornlämningar som ökat under senare år och som till stor del synes ha möjliggjorts genom att metallsökare har kommit till användning för att söka efter fornfynd. Plundringen utgör ett allvarligt hot mot delar av det svenska kulturarvet. Utskottet delar uppfattningen att ett vidare förbud mot användning av metallsökare är ägnat att underlätta för de rättsvårdande myndigheterna att ingripa mot den användning av apparaterna som utgör ett hot mot fasta fornlämningar och fornfynd. Med hänsyn till allvaret i hotet bör även beaktansvärda motstående intressen få vika för att underlätta sådana ingripanden. Som anförs i propositionen kan någon avgränsning av områden där hotet skulle föreligga i väsentligt mindre mån än i övrigt inte göras. Utskottet anser alltså att det är motiverat att i princip förbjuda användningen av metallsökare i hela landet.
De generella undantag från förbudet, som enligt förslag i propositionen skall införas i 2 kap. 19 § KML, är enligt utskottets mening väl avgränsade.
Vad avser behovet att kunna göra andra undantag från användningsförbudet än de generella -- 2 kap. 20 § i regeringsförslaget -- har under ärendets behandling i utskottet framkommit att metallsökare har en mera omfattande yrkesmässig användning än som exemplifieringen i propositionen visar. Utskottet har bl.a. erfarit att apparaterna allmänt används av företag och kommunala förvaltningar för att lokalisera ledningar m.m. under marken och inom träindustrin för att söka efter spik i timmer. Andra liknande användningssätt torde också förekomma.
Från RAÄs sida har i frågan om undantagsmöjligheterna anförts att erfarenheterna från tillämpningen av de redan rådande medförande- och användningsförbuden visar att det intresse som finns av arkeologisk verksamhet utanför de arkeologiska organens ram kan tillgodoses genom undantag från ett generellt användningsförbud. Ett sådant förbud skulle inte heller i övrigt hindra en sakligt befogad användning av metallsökare. Enligt företrädare för RAÄ har inte någon tillståndsansökan avslagits.
Utskottet vill mot bakgrund av det närmast föregående anföra följande om grunderna för den tillståndsprövning som länsstyrelsen föreslås skola göra enligt 2 kap. 20 § KML.
De inskränkningar som det generella användningsförbudet innebär för användningen av metallsökare bör inte göras mera ingripande än som erfordras för att uppnå syftet med förbudet. Undantag bör därför utan onödig restriktivitet kunna medges såväl för yrkesmässigt bruk som för utövande av fritidsintressen.
Företag och organisationer som har behov av metallsökare i sin verksamhet bör även i andra fall än de som anges i propositionen kunna medges undantag från förbudet. Tillståndet bör naturligtvis begränsas till att avse det eller de ändamål som motiverar undantaget från förbudet. Som anförs i propositionen (s. 15) bör tillståndet i sådana fall ges till företaget, inte till någon enskild befattningshavare. Företagsledningen kommer då i princip att få bära även det straffrättsliga ansvaret.
Även för fritidsändamål bör tillstånd kunna ges. I första hand bör, som framhålls i propositionen, undersökningar i samarbete med de arkeologiska myndigheterna komma i fråga. Utskottet vill dock inte utesluta att andra fall kan förekomma, där ett tillstånd ter sig motiverat.
För ett bifall till en tillståndsansökan måste självfallet utan undantag gälla att det med fog kan förutsättas att sökandens förhållanden och övriga omständigheter i ärendet ger betryggande garantier mot missbruk av tillståndet.
Tillstånd bör, allt efter omständigheterna, kunna ges en snävare eller vidare omfattning såväl då det gäller giltighetstiden som den geografiska avgränsningen och andra villkor för tillståndet. Det är också angeläget att länsstyrelserna finner smidiga former för handläggningen av tillståndsärendena.
Med det anförda, som i viss utsträckning tillgodoser syftet med motionerna Kr21 i berörd del (yrkande 1) och Kr23, tillstyrker utskottet den av regeringen föreslagna utformningen av lagen i här aktuell del.
Straffskärpning
I propositionen föreslås att gärningar som innefattar olovliga ingrepp i eller tillägnelse av eller annat otillåtet förfarande med fornfynd sammanförs till ett särskilt brott, som benämns fornminnesbrott. En särskild straffskala -- fängelse i högst fyra år -- införs för grova sådana brott. Enligt förslaget straffbeläggs vidare försök och förberedelse till grovt fornminnesbrott.
Som exempel på omständigheter som särskilt bör beaktas vid bedömningen av om ett fornminnesbrott skall anses som grovt anförs i propositionen att gärningsmannen använt särskild utrustning -- härmed avses enligt propositionen bl.a. metallsökare -- eller annars visat särskild förslagenhet, att gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av större värde eller omfattning eller medfört en omfattande förstörelse av ett fornminne.
För andra överträdelser av reglerna om fornminnen och fornfynd än sådana som enligt regeringsförslaget utgör fornminnesbrott föreslås ingen ändring av straffbestämmelserna.
Straffbestämmelserna behandlas i två motioner.
I motion Kr21 (m) framhålls vikten av att lagstiftningen mot den brottsliga användningen av metallsökare utformas så att skyddsvärda objekt får det skydd som lagen avser att ge dem. En straffskärpning är därför logisk, anför motionären (yrkande 2).
Motionären bakom motion Kr22 (m) anför att straffet för fornminnesbrott bör vara fängelse mellan sex månader och fyra år. Grovt brott bör bestraffas med fängelse mellan ett och sex år (yrkande 1). Som motiv för yrkandet anförs att med regeringsförslagets regler kommer enkelt fornminnesbrott att bestraffas enligt samma straffskala som vanligt butikssnatteri, och det grova brottet kommer att få ett straffmaximum som ligger under maximum för grov stöld. Dessa straffhot är enligt motionären inte tillräckliga för att avskräcka från sådan brottslighet, med verksamhet i professionella former, som förslaget avser att motverka. I motionen föreslås vidare att straffbestämmelserna om fornminnesbrott tas in i brottsbalken (yrkande 2).
Förslaget i propositionen innebär att fornminnesbrottets båda svårhetsgrader ges straffskalor som överensstämmer med dem som gäller för enkel resp. grov skadegörelse. Denna anknytning till skadegörelsebrottens straffskalor framstår för utskottet som naturlig och lämplig; den har också föreslagits av några myndigheter under remissbehandlingen av den skrivelse av RAÄ genom vilken lagstiftningsärendet aktualiserades. För de grova fornminnesbrotten kommer den föreslagna straffskalan att ge möjlighet till mycket kännbara påföljder, som påtagligt ökar de risker som är förenade med den mera systematiska brottslighet som utgör bakgrunden till lagstiftningsärendet. Utskottet anmärker att det föreslagna straffmaximum är sådant att utvisning enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) kommer att kunna beslutas på grund av grovt fornminnesbrott.
Utskottet finner för närvarande inte skäl att föreslå att straffbestämmelser flyttas från KML till brottsbalken. Enligt utskottets mening bör frågan om en sådan flyttning -- vilken fråga rör strafflagstiftningens systematik -- inte prövas i detta ärende.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att de föreslagna straffbestämmelserna har fått en lämplig utformning och tillstyrker regeringens förslag. Motionsyrkandena avstyrks alltså i den mån de inte kan anses tillgodosedda med det som utskottet anfört.
Förverkande
Enligt nu gällande regler skall en metallsökare som används vid brott mot medförande- eller användningsförbuden i KML förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt (2 kap. 21 § tredje stycket KML). Den som bryter mot skyldigheten att anmäla vissa fornfynd förlorar all rätt på grund av fyndet (2 kap. 21 § andra stycket KML).
I propositionen föreslås att förverkandereglerna utvidgas i två avseenden. Dels skall enligt förslaget även andra hjälpmedel än metallsökare vid brott enligt 2 kap. KML kunna förverkas, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl till det, dels föreslås att fornfynd som varit föremål för brott enligt samma kapitel skall förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Alternativt till förverkande av fornfynden skall deras värde kunna förverkas. Även annat utbyte av brottet föreslås kunna förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Samtliga förverkandebestämmelser föreslås bli införda i en ny paragraf i 2 kap. KML, nämligen 22 a §.
Förverkandefrågan behandlas i motion Kr22 (m). Motionären anser det självklart att inte bara metallsökare utan även andra tekniska instrument, dykarutrustningar, kartor och andra hjälpmedel skall kunna förverkas. Även fordon som blivit särskilt inredda och utrustade för transporter av fornfynd bör förverkas såsom brottsredskap. Det är särskilt påkallat att i lagen förordna om förverkande av sådana fordon, anför motionären.
Lagförslagets regel om förverkande av hjälpmedel vid brott mot 2 kap. KML motsvarar i allt väsentligt regeln om förverkande av brottshjälpmedel i 36 kap. 2 § brottsbalken. Liknande bestämmelser finns i specialstraffrättslig lagstiftning. Syftet med dessa förverkanderegler kan främst sägas vara att förebygga brott. De är inte avsedda att möjliggöra förverkande som en ekonomisk sanktion vid sidan av straffet.
Med de förverkanderegler -- av ovan angivet slag -- som föreslås i propositionen kommer den närmare avgränsningen av vad som är ett brottshjälpmedel att överlåtas till rättspraxis. Domstolarna kommer således, beroende på förhållandena i det särskilda fallet, att avgöra om visst föremål skall bedömas som hjälpmedel vid det aktuella brottet. Om även viss eller vissa andra förutsättningar är uppfyllda kommer hjälpmedlet att kunna förverkas. En sådan utformning av förverkandereglerna -- utan i lagen fastställd avgränsning av hjälpmedelsbegreppet -- kan få betydelse särskilt då det gäller att avgöra om det är motiverat att förverka ett föremål som inte genom sin beskaffenhet indicerar brottslig verksamhet, t.ex. en kniv eller en nyckel som kommit till användning vid brott.
Utskottet anser att den beskrivna ordningen, där hjälpmedelsbegreppet får sin avgränsning med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet, bör godtas i det här aktuella lagstiftningsärendet.
Motionären tar särskilt upp frågan om förverkande av fordon. I denna fråga vill utskottet anföra följande. Lagstiftningsärenden där förverkande av fordon som brottshjälpmedel satts i fråga redovisas relativt utförligt i justitieutskottets yttrande (1989/90:JuU1y) till kulturutskottet i ärendet om utökat förbud mot användning av metallsökare m.m. under riksmötet 1989/90 (se bet. 1989/90:KrU26). Av redogörelsen framgår att specialbestämmelser om fordonsförverkande ansetts rymma svårbemästrade lagtekniska och rättspolitiska spörsmål. När en särskild regel om förverkande av fordon infördes i trafikbrottslagen uttalades att denna var avsedd att få en mycket restriktiv tillämpning. Riksdagen har i andra sammanhang tagit avstånd från tanken på förverkande av fordon som en särskild ekonomisk sanktion. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motionsförslaget om en särskild regel om förverkande av fordon som använts som hjälpmedel vid brott mot 2 kap. KML inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet förslagen i propositionen och avstyrker motion Kr22 yrkande 3.
Beslut om vem som skall utföra arkeologiska undersökningar m.m.
Regeringsförslaget innebär att länsstyrelsen, när den beslutar om en särskild utredning enligt 2 kap. 11 § KML eller om en särskild undersökning eller en arkeologisk förundersökning enligt 2 kap. 13 § KML, också skall utse den som skall utföra åtgärderna.
Utskottet tillstyrker förslaget.
Myndigheternas övervakningsresurser m.m.
Utskottet behandlar slutligen två motionsyrkanden i vilka tas upp frågor om myndigheternas resurser för att motverka otillåtna förfaranden med fornminnen och fornfynd.
I motion Kr328 (v) anförs att länsstyrelsen och andra myndigheter på Gotland bör få nödvändiga resurser för att stoppa plundringen av de skatter som göms i den gotländska jorden och bevara Gotlands fornlämningar (yrkande 2).
Utskottet delar motionärernas uppfattning om det angelägna i att en fortsatt skattplundring av det slag som förekommit på Gotland under de senaste åren hindras. Utskottet vill vidare hänvisa till att utskottet nyligen behandlade frågan om resurserna till länsstyrelsernas kulturmiljövårdsenheter lika väl som till bl.a. polismyndigheterna. Utskottet är inte berett att tillstyrka någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandet.
Motionären bakom motion Kr22 (m) framhåller att även de många marina fornlämningarna längs svensk kust hotas av plundring. Han anser att regeringen bör föranstalta om att marinen, kustbevakningen och polisen informeras om var de marina fornlämningarna är belägna och att det bör ankomma på dessa myndigheter att övervaka dykaraktiviteter i närheten av fornlämningarna (yrkande 4).
Också i detta avseende delar utskottet den uppfattning som framförs motionsvägen om det angelägna i att även marina fornlämningar skyddas mot otillåtna ingrepp. Som framhålls i motionen kan såväl antalet av dessa fornlämningar som värdet av vart och ett av dem antas vara stort. De goda naturliga förutsättningarna för att skeppsvrak bevaras i gott skick i Östersjön ger, liksom marinarkeologins utveckling, anledning att förmoda att vrakens arkeologiska värde i framtiden kommer att framstå än tydligare. Utskottet är dock inte heller vad avser den i motionen upptagna frågan berett att nu föreslå någon riksdagens åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förbud mot användning av metallsökare
att riksdagen, dels med anledning av proposition 1990/91:123 samt motionerna 1990/91:Kr21 yrkande 1 och 1990/91:Kr23 godkänner vad utskottet anfört om grunderna för länsstyrelsens tillståndsprövning, dels antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. såvitt avser 2 kap. 18--20 §§,
2. beträffande straffskärpning för vissa brott mot kulturminneslagen
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Kr21 yrkande 2 och 1990/91:Kr22 yrkandena 1 och 2 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. såvitt avser 2 kap. 21 §,
3. beträffande utvidgning av förverkandereglerna vid brott mot kulturminneslagen
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Kr22 yrkande 3 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. såvitt avser 2 kap. 22 a §,
4. beträffande lagförslaget i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 1--3,
5. beträffande myndigheternas övervakningsresurser m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Kr328 yrkande 2 och 1990/91:Kr22 yrkande 4.
Stockholm den 7 maj 1991
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
Närvarande: Åke Gustavsson (s), Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Jan Hyttring (c), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki Tammenoksa (s), Leo Persson (s), Lars Ahlström (m), Margareta Fogelberg (fp), Stina Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (v), Kaj Nilsson (mp), Ingegerd Sahlström (s), Ulla Berg (s) och Göran Åstrand (m).
Särskilt yttrande
Förbud mot användning av metallsökare (mom. 1)
Lars Ernestam (fp), Lars Ahlmark (m), Lars Ahlström (m), Margareta Fogelberg (fp) och Göran Åstrand (m) anför:
Den föreslagna lagändringen innebär att allt enskilt bruk av metallsökare förbjuds, med möjlighet för myndighet att medge undantag. Även bruket av sådana sökare för helt godtagbara ändamål kommer alltså i princip att förbjudas. Vi delar den uppfattning som framförts i motionerna att ett så långtgående ingripande får konsekvenser som kan te sig orimliga. Enligt vår mening borde åtgärderna för att förebygga plundringen av fornlämningar hellre ha riktats mera direkt mot missbruket, inte bruket, av metallsökare.
I den nu rådande situationen -- med rapporter om tilltagande plundring av fornlämningar med hjälp av metallsökare även i andra delar av landet än Gotland och Öland -- vill vi inte motsätta oss en lagstiftning i enlighet med regeringsförslaget. Vi vill dock framhålla att vi vid denna bedömning förutsätter att de nya reglerna kommer att tillämpas av myndigheterna i enlighet med vad utskottet uttalat om grunderna för länsstyrelsernas tillståndsprövning. Utskottets uttalande innebär en mera generös tillämpning än regeringens förslag. Det är angeläget att denna förverkligas även i praktiken.
I propositionen framlagt förslag till Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Bilaga