Förmedling av utländska försäkringar, m.m.

Betänkande 1989/90:NU22

Näringsutskottets betänkande

1989/90:NU22

Förmedling av utländska försäkringar,
m.m.

1989/90

NU22

Ärendet

I detta betänkande framlägger utskottet förslag om ändring i dels lagen
(1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige, dels lagen (1989:508) om försäkringsmäklare.
Det förra förslaget anknyter till yrkanden i tre motioner som väcktes
hösten 1989 med anledning av proposition 1989/90:34 om ändringar i
försäkringsrörelselagen, m.m. Det senare förslaget har tillkommit på
utskottets initiativ. Lagförslagen har granskats av lagrådet, vars yttrande
återges som bilaga 4 (s. 23).

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska försäkringsmäklares
förening inkom hösten 1989 med skrivelser i ärendet.

Den ändring i lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige som utskottet föreslår medför att det blir
möjligt för svenska försäkringsbolag att i viss, begränsad utsträckning
förmedla utländska försäkringar. I sammanhanget föreslås också en
ändring i lagen om försäkringsmäklare, innebärande att lagens räckvidd
— utan ändring i sak — blir klarare definierad.

I proposition 1989/90:34 behandlas vissa reformförslag på försäkringsområdet
som har aktualiserats i skilda sammanhang. På grundval av
propositionen har riksdagen (1989/90:NU14) beslutat om en ny lag
(1989:1079) om livförsäkringar med aktiefondsanknytning och om
vissa ändringar i bl.a. försäkringsrörelselagen (1982:713) och lagen
(1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige.

1 propositionen återges (s. 147—152, 154—163) en framställning från
försäkringsinspektionen om rätt för svenska försäkringsbolag att förmedla
försäkringar från utlandet och remissyttranden däröver. I avsnitt

Sammanfattning

Proposition 1989/90:34

1 Riksdagen 1989190. 17 sami. Nr 22

4.2 i propositionen (s. 85—87) tillkännages regeringens uppfattning att
försäkringsbolag inte nu skall ges möjlighet att förmedla försäkringar
från försäkringsföretag i utlandet. Detta avsnitt utmynnar inte i något
förslag till riksdagen eller något beslut av regeringen att riksdagen
formellt skall beredas tillfälle att ta del av vad som har anförts.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1989/90:N8 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen

1. med avslag på proposition 1989/90:34 i denna del beslutar att
försäkringsrörelselagen ändras så att svenska försäkringsbolag får förmedla
försäkringar från utländska försäkringsföretag i de fall det
svenska bolaget också meddelat en försäkring till samme försäkringstagare
i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. med avslag på proposition 1989/90:34 i denna del beslutar att
utländska försäkringsföretag får meddela försäkringar till försäkringstagare
i Sverige om det sker genom förmedling av ett annat bolag inom
samma koncern med koncession i Sverige eller genom förmedling av
bolag med koncession i Sverige som har ett samarbetsavtal med det
utländska försäkringsföretaget i enlighet med vad som anförs i motionen.

1989/90:N9 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändringar i försäkringsrörelselagen
(1982:713) och lagen om utländska försäkringsbolags rätt att driva
försäkringsrörelse i Sverige (1950:272) i enlighet med vad som i
motionen anförs.

1989/90:N12 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (2) att
riksdagen hos regeringen begär förslag till regler som ger försäkringsbolag
med koncession i Sverige rätt att förmedla försäkringar från
utländska försäkringsföretag som saknar svensk koncession.

Utskottet

Den 15 maj 1990 beslöt utskottet att inhämta lagrådets yttrande över
två lagförslag, vilka presenterades i en promemoria med rubriken
Förmedling av utländska försäkringar, m.m. Utskottet finner det lämpligt
att återge promemorian (fortsättningsvis kallad PM) i dess helhet
och fogar den till detta betänkande som bilaga 3 (s. 8). Bakgrunden
till och innebörden av förslagen har relativt ingående redovisats i PM.
Utskottet hemställer nu att riksdagen antar de av lagrådet granskade
lagförslagen. För att undvika dubblering inskränker sig utskottet i
denna del av betänkandet till en mera summarisk framställning, som i
väsentlig mån utgörs av hänvisningar till PM.

1989/90:NU22

I sitt betänkande hösten 1989 (1989/90:NU14) med anledning av
proposition 1989/90:34 om ändringar i försäkringsrörelselagen, m.m.
tog utskottet inte upp den del av propositionen vari regeringen — utan
att framlägga något förslag till riksdagen — redovisade sitt ställningstagande
till en framställning från försäkringsinspektionen om rätt för
svenska försäkringsbolag att förmedla försäkringar från utlandet. Ämnet
berördes i tre av de motioner som väcktes med anledning av
propositionen; behandlingen av dessa — helt eller, i ett fall, i ifrågavarande
del — sköts likaledes upp till ett senare tillfälle. Med detta
betänkande avslutar utskottet sin beredning av propositionen och
motionerna.

I PM redovisas försäkringsinspektionens framställning i avsnitt 2.1
(s. 14 f.), regeringens kommentarer i avsnitt 2.2 (s. 16) och de aktuella
motionsyrkandena i avsnitt 2.3 (s. 16). Som framgår av det avslutande
stycket i sistnämnda avsnitt var utskottet enigt om att överväga ett
initiativ till lagändringar som temporärt — i avvaktan på en mera
fullständig regelöversyn — skulle tillgodose önskemålet om att svenska
försäkringsbolag i viss utsträckning skulle fa förmedla utländska försäkringar
till sina kunder. Övervägandena har utmynnat i det nu
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige. Beträffande
förslagets innebörd och motivering hänvisar utskottet till
avsnitten 2.4—2.6 i PM (s. 17 f.). Lagförslaget har lämnats utan erinran
av lagrådet (se bilaga 4, s. 23).

Om riksdagen antar det nu nämnda lagförslaget blir motion
1989/90:N8 (c) i sak tillgodosedd. Motionerna 1989/90:N9 (m) och
1989/90:N12 (fp), som — den sistnämnda i här aktuell del — går ut på
att riksdagen skall hos regeringen begära förslag till lagstiftning i
enlighet med försäkringsinspektionens framställning, blir tillgodosedda
i viss mån. Upphovsmännen till dessa motioner har vid utskottsbehandlingen
förklarat att de står kvar vid sin uppfattning att en sådan
lagstiftning bör genomföras men att de, med hänsyn till den utredning
på området som har aviserats (se prop. 1989/90:34 s. 86 f.) och den
lagändring som utskottet förslår, avstår från att nu framställa yrkande
härom.

Vid övervägandena om ändrade bestämmelser rörande marknadsföring
i Sverige av utländska försäkringar har, såsom nämns i avsnitt 1.2
i PM (s. 11), vissa bestämmelser i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare
kommit i blickfiltet. Det gäller utformningen och innebörden
av kravet på att en försäkringsmäklare skall vara oberoende av försäkringsgivarintressen.
Nuvarande bestämmelser och deras tillkomst redovisas
i avsnitt 1.1 i PM (s. 8 f.). Såsom framgår av avsnitt 1.2 (s. 11)
kan vissa invändningar riktas mot den gällande lydelsen av lagen. På
grunder som där anges föreslår utskottet vissa ändringar i lagen, såsom
närmare utvecklas i avsnitten 1.3 och 1.4 (s. 12 f.).

Lagrådet har i sitt yttrande anmärkt att det genom den ändring i 1 §
försäkringsmäklarlagen som har föreslagits i PM kommer att saknas
föreskrifter som tillgodoser syftet med dess förslag våren 1989 — med
anledning av regeringens lagrådsremiss — till ändring i paragrafen

1989/90:NU22

såvitt avser banker som har samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgivare.
Lagrådet kan, heter det i yttrandet, inte nu bedöma huruvida
sådana föreskrifter alltjämt behövs.

Lagrådet åsyftar en formulering som var avsedd att klargöra att en
bank som har samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgivare inte
skall anses som försäkringsmäklare trots att banken yrkesmässigt förmedlar
direktförsäkringar. Enligt utskottets mening erfordras inte någon
bestämmelse i försäkringsmäklarlagen som särskilt tar sikte på
bankernas förmedling av försäkringar. Bankerna torde i denna verksamhet
vara att betrakta som ombud för det eller de försäkringsbolag
vilkas produkter de förmedlar. I den mån en bank skulle utveckla en
mera omfattande förmedlingsrörelse skulle försäkringsmäklarlagen i
princip kunna bli tillämplig. Bankinspektionen har emellertid förklarat
— i remissyttrande över försäkringsverksamhetskommitténs betänkande
(SOU 1986:55) Försäkringsmäklare i Sverige (se prop.
1988/89:136 s. 65) — att det från de synpunkter som inspektionen har
att beakta i sin tillsynsverksamhet inte kan komma i fråga att en bank
som sådan får registreras som försäkringsmäklare.

Efter lagrådets granskning har utskottet i 4 § 1 förslaget till lag om
ändring i försäkringsmäklarlagen gjort den redaktionella ändringen att
ordet "ägarrelation" har bytts ut mot "ägarförhållande".

Båda lagarna föreslås nu träda i kraft den 1 augusti 1990.

Hemställan

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. med anledning av proposition 1989/90:34 avsnitt 4.2, motionerna
1989/90:N8 och 1989/90:N9 och motion 1989/90:12 yrkande
2 antar förslag till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt
för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige enligt bilaga 1,

2. antar förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare enligt bilaga 2.

Stockholm den 29 maj 1990
På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s),
Per Westerberg (m). Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Birgitta
Johansson (s), Inga-Britt Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Reynoldh
Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m), Rolf L Nilson (v), Mats Lindberg
(s), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp), Kjell Ericsson (c) och
Krister Skånberg (mp).

1989/90.NU22

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs att i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige1 skall införas en
ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

1 a § Utöver vad som följer av 1 § första stycket får ett utländskt
försäkringsföretag, under förutsättning att försäkringsinspektionen lämnar
tillstånd därtill, i Sverige marknadsföra försäkringar avseende
risker i detta land, om det sker genom förmedling av ett försäkringsbolag
som har koncession i Sverige och de båda företagen tillhör samma
koncern eller har samarbetsavtal med varandra.

Tillstånd enligt första stycket skall lämnas om verksamheten inte
bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Om förutsättningar för tillstånd inte längre föreligger, får försäkringsinspektionen
förklara tillståndet förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1990.

1989/90:NU22

Bilaga 1

1 Lagen omtryckt 1989:1082.

1* Riksdagen 1989/90. 17 sami. Nr 22

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 5 §§ lagen (1989:508) om försäkringsmäklare
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Med försäkringsmäklare avses i
denna lag en juridisk eller fysisk
person som utan att vara beroende
av försäkringsgivarintressen yrkesmässigt
till olika uppdragsgivare
förmedlar direktförsäkringar från
flera från varandra fristående försäkringsgivare.

För att en juridisk person skall
bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att

1. den juridiska personen har
en försäkring för skadeståndsskyldighet
som kan åläggas denna om
dess skyldigheter åsidosätts, och

2. de fysiska personer som för
den juridiska personens räkning
förmedlar försäkringar är registrerade
som försäkringsmäklare.

För att en fysisk person skall
bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs
eller underkastad näringsförbud
eller har förvaltare enligt 11 kap.
7 § föräldrabalken,

2. har en försäkring för skadeståndsskyldighet
som kan åläggas

Föreslagen lydelse
1 §

Med försäkringsmäklare avses i
denna lag en juridisk eller fysisk
person som yrkesmässigt till olika
uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar
från flera från varandra
fristående försäkringsgivare.

För att en juridisk person skall
bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att

1. den juridiska personen inte genom
ägarförhållande eller på annat
sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,

2. den juridiska personen har
en försäkring för skadeståndsskyldighet
som kan åläggas den om
dess skyldigheter åsidosätts, och

3. de fysiska personer som för
den juridiska personens räkning
förmedlar försäkringar är registrerade
som försäkringsmäklare.

För att en fysisk person skall
bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs
eller underkastad näringsförbud
eller har förvaltare enligt 11 kap.
7 § föräldrabalken,

2. inte genom anställning eller
uppdrag hos något försäkringsföretag
eller på annat sätt är beroende
av försäkringsgivarintressen,

3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet
som kan åläggas

1989/90:NU22

Bilaga 2

honom om han åsidosätter sina
skyldigheter,

3. har en tillfredsställande utbildning,
och

4. i övrigt är lämplig som försa
kringsmäklare.

Sådan försäkring som avses i
första stycket 2 krävs inte om
mäklaren förmedlar försäkringar
uteslutande för en juridisk person
som är registrerad som försäkringsmäklare.

honom om han åsidosätter sina
skyldigheter,

4. har en tillfredsställande utbildning,
och

5. i övrigt är lämplig som försa
kringsmäklare.

Sådan försäkring som avses i
första stycket 3 krävs inte om
mäklaren förmedlar försäkringar
uteslutande för en juridisk person
som är registrerad som försäkringsmäklare.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1990.

1989/90:NU22

Bilaga 2

RIKSDAGENS PM

NÄRINGSUTSKOTT 1990-05-15

Förmedling av utländska försäkringar, m.m.

1 Ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare

1.1 Nuvarande bestämmelser och deras tillkomst

Regeringen beslöt den 2 mars 1989 att inhämta lagrådets yttrande över
ett inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om försäkringsmäklare.
Den föreslagna lagen var uppbyggd på samma sätt som vissa
tidigare lagar rörande särskilda kategorier av företag eller yrkesutövare;
lagen (1974:191) om bevakningsföretag och lagen (1984:81) om fastighetsmäklare
kan nämnas som exempel. Mönstret i dessa är följande.
Först definieras vilket slags företag — och därmed vilket slags verksamhet
— som omfattas av lagen. Därefter anges krav som gäller för
auktorisation, registrering eller motsvarande och regler som skall iakttas
i verksamheten. Vidare finns bestämmelser om tillsyn och om
sanktioner mot olovlig eller felaktigt bedriven verksamhet.

Begreppet försäkringsmäklare definierades i lagförslaget på följande
sätt:

1 § Med försäkringsmäklare menas i denna lag en juridisk eller fysisk
person som yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar
från flera från varandra fristående försäkringsgivare.

Ett central punkt i lagförslaget var att försäkringsmäklarna skulle ha
en oberoende ställning i förhållande till försäkringsgivarna. Detta kom
till uttryck i 4 och 5 §§:

4 § För att en juridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att

1. den juridiska personen inte till någon del ägs av ett försäkringsföretag
eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag på det
sätt som sägs i 4 kap. 3 § andra stycket konkurslagen (1987:672),

5 § För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att han

2. inte är anställd av eller uppdragstagare hos något försäkringsföretag
eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag på det sätt
som sägs i 4 kap. 3 § andra stycket konkurslagen (1987:672),

Lagrådet diskuterade i sitt yttrande innebörden och utformningen av
1 § och föreslog att denna skulle fa ändrad lydelse. Majoriteten (justitierådet
Staffan Vängby och regeringsrådet Sigvard Berglöf) anförde
bl.a.:

1989/90:NU22

Bilaga 3

Det anges i remissprotokollet tre exempel på förmedlingsverksamhet
avseende försäkringar som inte skall anses omfattade av lagen. Det
framhålls att lagen inte skall vara tillämplig om en advokat vid något
enstaka tillfälle förmedlar en försäkring, t.ex. vid en bodelnings- eller
affärsuppgörelse. Vidare pekas på att det i en banks sedvanliga ekonomiska
rådgivning ingår bl.a. att förmedla försäkringar från bolag med
vilka banken har samarbetsavtal. Så länge verksamheten har den
karaktären skall banken inte omfattas av den registreringsskyldighet
som anges i 3 § i det remitterade förslaget. Slutligen anges att sådana
specialombud som t.ex. bilhandlare, som kan företräda ett flertal
försäkringsgivare, inte omfattas av lagen.

Lagrådet delar uppfattningen att en advokat som vid enstaka tillfallen
förmedlar en försäkring inte kan anses som försäkringsmäklare i
lagens mening. Vidare anser lagrådet att exempelvis en bilhandlare
trots att han kan företräda flera försäkringsgivare främst är att se som
ett specialombud och följaktligen inte omfattas av lagen. Vad däremot
angår bankernas förmedlingsverksamhet Sr den enligt lagrådets mening
anses stå helt i överensstämmelse med vad som enligt paragrafen
och de i remissprotokollet angivna motiven avses utgöra försäkringsmäkiarverksamhet.
Det föreligger visserligen inte några uppgifter om
omfattningen av bankernas verksamhet på området, men det kan
förutsättas att omfattningen är av viss betydenhet. I sammanhanget
skall emellertid uppmärksammas att om en bank har ett samarbetsavtal
med en eller flera försäkringsgivare detta enligt specialmotiveringen
till 4 § i det remitterade förslaget utgör hinder mot registrering. I de
fall samarbetsavtal finns föreligger inte för banken det annars för
försäkringsmäklarverksamhet karakteristiska, nämligen att en mäklare
skall vara oberoende av försäkringsgivarintressen. Enligt lagrådets mening
bör det av 1 § framgå att t.ex. en bank som har samarbetsavtal
med en eller flera försäkringsgivare inte skall anses som försäkringsmäklare
trots att banken yrkesmässigt förmedlar direktförsäkringar.
Detta kan lämpligen komma till uttryck genom att 1 § utformas
sålunda:

"Med försäkringsmäklare avses i denna lag en juridisk eller fysisk
person som utan att vara beroende av försäkringsgivarintressen yrkesmässigt
till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från
flera från varandra fristående försäkringsgivare."

En ledamot (justitierådet Lars K Beckman) var skiljaktig. Han anförde:

Om det anses motiverat att undanta banker från lagens tillämpningsområde
bör detta enligt min mening ske genom ett undantag som
avser endast banker och som inte begränsas till banker som har
samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgivare. Förslagsvis kan en
sådan bestämmelse tas in som ett andra stycke i förevarande paragraf
och ges följande lydelse.

"Lagen skall inte tillämpas på banker som står under tillsyn avbankinspektionen.
"

1 propositionen (1988/89:136) följde regeringen på denna punkt lagrådets
majoritet. Med försäkringsmäklare skulle sålunda avses "en juridisk
eller fysisk person som utan att vara beroende av försäkringsgivarintressen
yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar
från flera från varandra fristående försäkringsgivare".

Oberoendet av försäkringsgivarna är, sades det i propositionen
(s. 15), det mest karaktäristiska draget hos försäkringsmäklaren, som vi
har kommit att uppfatta honom i Sverige. "Den som söker sig till en
försäkringsmäklare måste kunna lita på att mäklaren arbetar helt i

1989/90: NU22

Bilaga 3

hans intresse. Därför bör ingen få verka under beteckningen försäkringsmäklare
som på det ena eller andra sättet är beroende av försäkringsgivarintressen.
"

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen ägnade näringsutskottet
uppmärksamhet åt de nyss citerade föreskrifterna i 4 och 5 §§.
Utskottet anförde (1988/89:NU29 s. 9):

Utskottet konstaterar att de ifrågavarande bestämmelserna å ena sidan i
vissa hänseenden går längre än det tycks finnas skäl för, å andra sidan
inte tar hänsyn till vissa andra slag av beroendeförhållanden som kan
förtjäna uppmärksamhet i sammanhanget.

Vad beträffar den förra frågan kan pekas på att försäkringsmäklarföretag
kan ägas av ett eller flera företag som också är ägare till
captive-bolag (varmed menas ett sådant dotterbolag i en koncern som
försäkrar risker inom koncernen). Ett sådant mäklarföretag skulle
enligt 4 § vara uteslutet från registrering. Eftersom capitive-bolaget
inte erbjuder försäkringstjänster åt utomstående ter sig denna konsekvens
omotiverad.

Utskottet vill nämna två typer av beroendeförhållanden som inte
berörs i propositionen. Den ena är när en försäkringsmäklare har
beaktansvärda ägarintressen i ett eller flera försäkringsföretag. Den
andra är när någon närstående till försäkringsmäklaren innehar sådan
ställning i ett försäkringsbolag att denne till följd därav kan påstås vara
icke helt obunden av försäkringsgivarintressen.

Vad här sagts ger enligt utskottets mening vid handen att de bestämmelser
i 4 och 5 §§ som är avsedda att skapa viss garanti för försäkringsmäklarnas
oberoende av försäkringsföretag inte är alldeles väl
avvägda. I stället för att föreslå att dessa bestämmelser — 4 § 1 och

5 § 2 — ändras och kompletteras på grundval av det sagda vill
utskottet förorda att de utgår ur lagtexten. Kravet på oberoende kommer
då till uttryck uteslutande genom den passus i 1 § som säger att
en försäkringsmäklare skall bedriva sin verksamhet "utan att vara
beroende av försäkringsgivarintressen". Utskottet noterar att denna
passus har införts i lagtexten på förslag av lagrådet, som därvid utgick
från fall då en bank förmedlar försäkringar på grundval av samarbetsavtal
med försäkringsgivare.

I anslutning till detta förslag utvecklade utskottet motiveringen till 1 §
på följande sätt:

Vad beträffar sådan beroendeställning som avses i de moment som
skulle utgå ur 4 och 5 §§ skall den normalt vara diskvalificerande
enligt 1 §. Försäkringsinspektionen bör emellertid kunna göra undantag
från denna princip när särskilda omständigheter föreligger, såsom i
det av utskottet nyss antydda fallet då den eljest icke godtagna relationen
är till ett eller flera captive-bolag.

Kravet på oberoende får vidare anses kräva att en försäkringsmäklare
inte har några mera påtagliga ägarintressen i ett försäkringsbolag. I
vilken mån ett begränsat aktieinnehav etc. skall kunna godtas torde få
avgöras i praxis; hänsyn bör härvid tas till försäkringsmäklarens förmögenhetsställning
och övriga ekonomiska förhållanden totalt sett. Också
en närståendes ägarintressen i ett försäkringsbolag kan kräva beaktande.

Även i vad gäller sådant beroende som en närståendes ställning hos
ett försäkringsbolag kan anses skapa torde gränsdragningen mellan vad
som kan och vad som icke kan accepteras få hänskjutas till praxis. Ett
rigoröst krav att ingen närstående — enligt den tidigare berörda
definitionen i konkurslagen — får inneha exempelvis en ledande

1989/90: NU22

Bilaga 3

befattning eller en säljarfunktion inom ett försäkringsbolag skulle,
menar utskottet, diskvalificera ett alltför stort antal personer från
registrering som försäkringsmäklare. I det enskilda fallet måste försäkringsinspektionen
emellertid få beakta även relationer av här avsett
slag. I högre grad än vid prövningen av ansökningar om registrering
torde detta gälla i tillsynsverksamheten. Att en försäkringsmäklare låter
sina åtgärder och rekommendationer påverkas av en närståendes intressen
i eller ställning hos ett försäkringsföretag måste anses oförenligt
med god försäkringsmäklarsed.

Riksdagen följde utskottet.

Försäkringsinspektionen har utfärdat allmänna råd angående försäkringsmäklare
enligt lagen (1989:508) om försäkringsmäklare. Dessa
råd, publicerade i bankinspektionens och försäkringsinspektionens författningssamling
(BFFS 1989:24), berör bl.a. innebörden av att försäkringsmäklaren
skall vara oberoende av försäkringsgivarintressen.

1.2 Överväganden

I samband med överväganden om ändrade bestämmelser rörande
marknadsföring i Sverige av utländska försäkringar (se avsnitt 2) har
vissa bestämmelser i lagen om försäkringsmäklare, bl.a. de som berörs
i avsnitt 1.1, kommit i blickpunkten. I vilken mån lägger lagen hinder
i vägen för att någon annan än ett försäkringsbolag marknadsför
försäkringar hos bolaget, utan att han hävdar att det är fråga om en
helt objektiv hjälp åt kunden att så rationellt som möjligt välja mellan
olika försäkringsalternativ?

Genom att oberoendekriteriet har lagts in i själva definitionen av
försäkringsmäklarverksamhet har, vill det synas, varje verksamhet med
förmedling av försäkringar som utövas av någon som inte är oberoende
av försäkringsgivarintressen kommit att ligga utanför lagens räckvidd.
Verksamhetsidkaren får enligt 3 § andra stycket inte använda
benämningen försäkringsmäklare; i övrigt torde han kunna hävda att
han inte berörs av lagens bestämmelser.

Annorlunda var innebörden av det lagförslag som remitterades till
lagrådet. Man skulle först konstatera om verksamheten rent faktiskt
gick ut på att yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedla direktförsäkringar
från flera från varandra fristående försäkringsgivare. Om så
var fallet måste verksamhetsidkaren uppfylla bl.a. det kriterium på
oberoende av försäkringsgivarintressen som gällde enligt 4 § 1 resp.

5 § 2. Gjorde han inte detta var hans verksamhet illegal.

Det sagda talar för att lagen om försäkringsmäklare bör ändras så att
den — analogt med de i avsnitt 1.1 inledningsvis nämnda lagarna —
blir uppbyggd enligt den urspungligen avsedda principen, dvs. först
definierar den verksamhet som avses och därefter anger krav på dem
som utövar sådan verksamhet.

1989/90:NU22

Bilaga 3

1.3 Förslag

I konsekvens med vad som har anförts i avsnitt 1.2 bör orden "utan att
vara beroende av försäkringsgivarintressen" utgå ur 1 § lagen om
försäkringsmäklare. I stället bör bestämmelser om krav på oberoende
av försäkringsgivarintressen införas i 4 och 5 §§. Sådana bestämmelser
fanns i lagrådsremissens och propositionens lagförslag; de bör emellertid
modifieras på grundval av näringsutskottets i avsnitt 1.1 återgivna
resonemang om beaktansvärda beroendeförhållanden.

De vid riksdagsbehandlingen uteslutna momenten i 4 och 5 §§ tog
fasta uteslutande på fall då verksamhet av i lagen beskriven art
utövades antingen av en juridisk person som till någon del ägdes av ett
försäkringsföretag eller någon närstående till ett sådant eller av en
fysisk person som var anställd hos eller uppdragstagare hos ett försäkringsföretag
eller någon närstående till ett sådant. I fråga om innebörden
av begreppet närstående hänvisades till 4 kap. 3 § andra stycket
konkurslagen (1987:672). Som näringsutskottet anförde var de angivna
restriktionerna delvis alltför och delvis inte tillräckligt långtgående.

I fråga om en juridisk person bör för att vederbörande skall kunna
registreras som försäkringsmäklare gälla, utöver vad som nu uttryckligen
anges i lagen, att "den juridiska personen inte genom ägarrelation
eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen".

En ägarrelation av avsett slag kan innebära antingen att det ifrågavarande
företaget till någon del ägs av ett försäkringsföretag eller att det
självt har ägarintressen i ett sådant. I båda fallen bör, såsom nu,
uppmärksammas även ägarrelation till någon som är närstående till
ettdera företaget. En direkt hänvisning till konkurslagen såvitt gäller
definitionen av närstående torde inte vara motiverad i en sådan mera
allmänt hållen bestämmelse om oberoendekravet som det nu är fråga
om. Lagändringen innebär likväl en betydande precisering jämfört
med lagens nuvarande utformning. Uttrycket "eller på annat sätt" kan
täcka bl.a. andra beroendeskapande ekonomiska relationer än en ägarrelation.

Beträffande en fysisk person bör motsvarande bestämmelse ställa
krav på att han "inte genom anställning eller uppdrag hos något
försäkringsföretag eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen".

Inom den allmänna ram som anges genom en komplettering av 4
och 5 §§ på här föreslaget sätt torde gränsdragningen mellan vad som
med hänsyn till kravet på oberoende av försäkringsgivarintressen kan
och icke kan accepteras få hänskjutas till praxis.

1.4 Specialmotivering

1 §

Det nu framlagda förslaget innebär att 1 § får den lydelse som
föreslogs i lagrådsremissen. De motivuttalanden som har tillförts genom
lagrådets yttrande och näringsutskottets betänkande i lagstiftningsärendet
kommer, såvitt de avser uttrycket "utan att vara beroende av

1989/90:NU22

Bilaga 3

försäkringsgivarintressen", att sakna relevans vid tillämpningen av 1 §.
Det kan noteras att 16 §, som innehåller föreskrifter om ingripande av
försäkringsinspektionen bl.a. mot den som "utövar verksamhet som
omfettas av denna lag utan att vara registrerad som försäkringsmäklare",
får vidgad innebörd genom att beskrivningen av ifrågavarande
verksamhet ändras genom borttagandet av det i föregående mening
citerade uttrycket.

4 §

Uttrycket ägarrelation avser både ett försäkringsföretags ägande i ett
företag som förmedlar försäkringar och ett förmedlande företags ägande
i ett försäkringsföretag. En ägarrelation blir att bedöma utifrån
kravet att det inte får leda till ett beroende av försäkringsgivarintressen.
Ett captive-bolag (dvs. ett sådant dotterbolag inom en koncern som
försäkrar risker inom koncernen) erbjuder inte försäkringstjänster åt
utomstående. Bestämmelsen medger att ett försäkringsmäklarföretag
helt eller delvis ägs av ett eller flera företag som också är ägare av
captive-bolag.

5 §

Olika slags förhållanden kan skapa ett sådant beroende av försäkringsgivarintressen
som avses i 5 § 2. Kravet på oberoende innebär — i
enlighet med vad näringsutskottet anförde i samband med lagens
tillkomst — att en försäkringsmäklare inte får ha några mera påtagliga
ägarintressen i ett försäkringsbolag. I vilken mån ett begränsat aktieinnehav
etc. skall kunna godtas får, såsom också anfördes, avgöras i
praxis, varvid hänsyn bör tas till försäkringsmäklarens förmögenhetsställning
och övriga ekonomiska förhållanden totalt sett. Som exempel
på ett aktieägande som får godtas kan nämnas att en försäkringsmäklare
innehar någon enda eller ett fåtal aktier i ett försäkringsbolag i syfte
att han genom deltagande i bolagsstämma skall kunna få ökad insyn i
detta. Också ägarintressen som en närstående har i ett försäkringsföretag
kan kräva beaktande.

En sådan närståendes ställning i ett försäkringsbolag kan även i
övrigt skapa ett beroende som inte kan accepteras. Också härvidlag får,
som näringsutskottet anförde vid lagens tillkomst, gränsdragningen
mellan vad som kan och vad som icke kan accepteras hänskjutas till
praxis. Ett rigoröst krav att ingen närstående får inneha exempelvis en
ledande befattning eller en säljarfunktion hos ett försäkringsföretag
skall inte tillämpas. 1 det enskilda fallet får försäkringsinspektionen
emellertid beakta även relationer av här avsett slag. I högre grad än vid
prövningen av ansökningar om registrering gäller detta i tillsynsverksamheten.
Att en försäkringsmäklare låter sina åtgärder och rekommendationer
påverkas av en närståendes intressen i eller ställning hos
ett försäkringsföretag är oförenligt med god försäkringsmäklarsed.

1989/90:NU22

Bilaga 3

2 Ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige

2.1 Framställning från försäkringsinspektionen till regeringen

I proposition 1989/90:34 om ändringar i försäkringsrörelselagen, m.m.,
i vilken bl.a föreslogs en lag om livförsäkringar med aktiefondsanknytning,
redovisades (s. 85—87) en framställning från försäkringsinspektionen
till regeringen den 21 juli 1989 vari bl.a. föreslogs att försäkringsbolag
med koncession i Sverige skulle ges en generell möjlighet
att förmedla försäkringar från utländska försäkringsgivare utan sådan
koncession. Skrivelsen och en därtill fogad PM den 17 augusti 1987
angående aktiviteter hänförliga till utländska försäkringsföretag utan
koncession i Sverige återgavs in extenso i propositionen (s. 147—157);
dessutom publicerades en sammanställning av remissyttranden över
framställningen (s. 158—163).

Försäkringsinspektionen anförde att det ofta var svårt att med ledning
av lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att
driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF) avgöra om vissa aktiviteter var
att betrakta som inslag i koncessionspliktig försäkringsrörelse. Inspektionen
hade, framhölls det, dittills anlagt en förhållandevis sträng syn
på vad som skulle anses som inslag i en koncessionspliktig försäkringsrörelse;
i promemorian utvecklades detta i anslutning till ett antal
typfall. Sammanfattningsvis konstaterades att ett svenskt försäkringsföretag
eller en svensk försäkringsmäklare — liksom en försäkringskonsult
eller en försäkringsrådgivare som är verksam i Sverige — inte
har rätt att aktivt medverka till att en svensk försäkringsrisk får
täckning hos ett utländskt försäkringsbolag som saknar koncession här
i landet.

Ikraftträdandet den 1 januari 1990 av lagen (1989:508) om försäkringsmäklare
medförde, uttalade försäkringsinspektionen, en förändring
på denna punkt för försäkringsmäklarnas del. En försäkringsmäklare
var oförhindrad att förmedla försäkringar även från utländska
försäkringsbolag utan koncession i Sverige. Detta gav, framhöll inspektionen,
försäkringsmäklarna ett försteg framför de svenska försäkringsbolagen.
Inspektionen reagerade häremot. Den fann det svårt att teoretiskt
motivera exempelvis varför ett försäkringsbolag med dotterbolag i
utlandet inte skulle få informera om dotterbolagets existens och de
försäkringsalternativ som det kunde erbjuda. Det var också svårt att
faktiskt förhindra att sådan information gavs. För inspektionen framstod
det som varken praktiskt eller ekonomiskt försvarbart att den
intresserade försäkringstagaren in spe i ett sådant fall skulle behöva gå
en omväg via en försäkringsmäklare.

Det ligger visserligen i sakens natur, sade försäkringsinspektionen,
att ett i Sverige verksamt försäkringsbolag normalt självt försöker
tillgodose en kunds önskemål om försäkring framför att hänvisa till en
utländsk konkurrent. I vissa fall kan dock, fortsatte inspektionen, en
mer eller mindre aktiv hänvisning — eller förmedling — framstå som

1989/90:NU22

Bilaga 3

naturlig. Så kunde bl.a. vara fallet om önskemålet om försäkringstäckning
inte kunde tillgodoses i Sverige eller i varje fall inte av det
svenska bolaget i fråga. Vidare kunde en kund av någon anledning ha
en bestämd önskan att få sitt försäkringsbehov — eller en del av det —
tillgodosett genom försäkring i utlandet. Av service- och konkurrensskäl
skulle därför ett i Sverige koncessionerat försäkringsbolag vilja
kunna peka ut utländska försäkringsalternativ åt kunder och biträda
med att välja ut sådana som kunde anses lämpliga. Inspektionen hade,
när det gjorts framställningar om att detta skulle vara möjligt, förklarat
att en sådan verksamhet inte var förenlig med gällande regler. I
sammanhanget nämnde inspektionen att enligt vissa uppgifter några
svenska banker hade planer på att i större eller mindre omfattning
förmedla försäkringar från försäkringsbolag som saknade koncession i
Sverige.

Försäkringsinspektionen föreslog med hänvisning till det anförda att
försäkringsbolag med koncession i Sverige skulle ges en generell möjlighet
att förmedla försäkringar från utländska försäkringsföretag utan
sådan koncession. Av konkurrens- och konsumentskyddshänsyn borde
därvid, ansåg inspektionen, vissa angivna bestämmelser i försäkringsmäklarlagen
äga motsvarande tillämpning på ett försäkringsbolags förmedlingsverksamhet.
Denna verksamhet måste emellertid, framhöll
inspektionen, i vissa hänseenden ofrånkomligen få en annan karaktär
än försäkringsmäklarnas. Det kunde sålunda knappast komma i fråga
att ett försäkringsbolag skulle åläggas skyldighet att förmedla försäkringar
från flera olika försäkringsgivare. Försäkringsmäklarlagen syntes
bygga på en syn att en mäklare skulle vara opartisk med avseende på
olika försäkringsgivare. Ett försäkringsbolag kunde ibland ha sådana
bindningar — t.ex. ägarrelationer eller samarbetsavtal — att dess förmedling
av försäkring från annan försäkringsgivare inte grundades på
samma allsidiga bedömning som en försäkringsmäklares. Detta såg
inspektionen dock inte som någon avgörande invändning. Om en
kund vände sig direkt till ett visst bolag i stället för att anlita en
försäkringsmäklare kunde han normalt inte vänta sig att få information
förutom om det bolagets produkter också om konkurrenternas.

Rent faktiskt förekommer redan, underströk försäkringsinspektionen,
en förmedlingsverksamhet mellan försäkringsbolag som har koncession
i Sverige. Inspektionen fann det mest naturligt att se denna
förmedlingsverksamhet som ett inslag i försäkringsrörelsen. Någon
särskild bestämmelse om försäkringsbolags rätt att förmedla försäkring
från annat i Sverige koncessionerat bolag torde i och för sig inte
behövas, sade inspektionen. Däremot syntes det nödvändigt att genom
särskilda regler i försäkringsrörelselagen och LUF klargöra att försäkringsbolag
har rätt att förmedla försäkringar även från försäkringsgivare
som inte har koncession i Sverige. Inspektionen föreslog en generell
regel härom, införd i vardera av de båda lagarna med en för respektive
lag avpassad formulering. I sammanhanget uttalade sig inspektionen
för att frågan om vad som får anses vara tillåtna aktiviteter och
otillåten försäkringsrörelse, utövade av en i Sverige icke koncessionerad
försäkringsgivare, skyndsamt skulle fa en närmare belysning.

1989/90:NU22

Bilaga 3

2.2 Proposition 1989/90:34

I proposition 1989/90:34 om ändringar i försäkringsrörelselagen m.m.
redovisade föredragande statsrådet i ett särskilt avsnitt (4.2, s. 85 f.) att
han ansåg att försäkringsbolag inte vid den aktuella tidpunkten borde
ges möjlighet att förmedla försäkringar från försäkringsföretag i utlandet.
En lagändring i enlighet med försäkringsinspektionens förslag
skulle, anfördes det, innebära att ett utländskt försäkringsföretag som
inte hade koncession i Sverige skulle få rätt att anlita ett svenskt
försäkringsföretag såsom ombud. Ett svenskt försäkringsbolag skulle
kunna placera huvuddelen av sina försäkringar av viss typ hos ett
dotterbolag i ett land som bedömdes vara förmånligare än Sverige från
t.ex. skattesynpunkt. Konkurrens kunde undvikas t.ex. genom samarbetsavtal
avseende förmedling av försäkringar utanför det svenska
bolagets eget sortiment. Ett mindre försäkringsbolag skulle på så sätt
kunna bygga upp en förmedlingsverksamhet som var mer omfattande
än den egentliga försäkringsrörelsen.

Den föreslagna lagstiftningen kunde sålunda få vittgående konsekvenser,
anfördes det i propositionen. Det skulle öppnas sådana möjligheter
att kringgå de svenska koncessionsreglerna att koncessionssystemet
i praktiken kunde sättas ur spel. Den föreslagna ändringen
borde därför placeras in i ett större sammanhang där det närmare
skulle utredas om och i vilken omfattning det svenska koncessionssystemet
behöver reformeras, främst med hänsyn till utvecklingen på det
internationella området.

2.3 Motionsyrkanden

I motion 1989/90:N8 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c), en av de motioner
som väcktes med anledning av proposition 1989/90:34 om ändringar i
försäkringsrörelselagen m.m., yrkades att riksdagen skulle besluta (1)
att försäkringsrörelselagen skulle ändras så att svenska försäkringsbolag
får förmedla försäkringar från utländska försäkringsföretag i de fell det
svenska bolaget också meddelat en försäkring till samme försäkringstagare
och (2) att utländska försäkringsföretag får meddela försäkringar
till försäkringstagare i Sverige om det sker genom förmedling av annat
bolag inom samma koncern med koncession i Sverige eller genom
förmedling av bolag med koncession i Sverige som har ett samarbetsavtal
med det utländska försäkringsföretaget. Beträffande båda fellen
hänvisades till vad som anfördes i motionen. Det finns, hette det i
denna, fell där förmedling av svenska försäkringsbolag från utländska
försäkringsgivare bör tillåtas. Det gäller i de fell där det svenska
bolaget inte kan tillgodose kundens hela försäkringsbehov. Det är
otillfredsställande om kunden då måste vända sig till en försäkringsmäklare
för att få hjälp med förmedlingen.

I två andra motioner, 1989/90:N9 av Per Westerberg m.fl. (m) och
1989/90:N12 av Gudrun Norberg m.fl. (fp), förekom yrkanden enligt
vilka riksdagen hos regeringen skulle begära förslag till lagändringar
på grundval av försäkringsinspektionens framställning.

1989/90:NU22

Bilaga 3

Näringsutskottet beslöt att inte ta upp de nämnda motionsyrkandena
i anslutning till propositionen utan bordlägga dem till ett senare
tillfälle. Det var underförstått att utskottet därvid skulle överväga att ta
initiativ till begränsade lagändringar som temporärt — i avvaktan på
en mera fullständig översyn av de i sammanhanget betydelsefulla
rörelsereglerna — kunde i viss mån råda bot på den bristande konkurrenslikställighet
mellan försäkringsmäklare och svenska försäkringsbolag
som möjligheten för de förra att förmedla utländska försäkringar
skulle skapa.

2.4 Överväganden

Med den utgångspunkt som har angetts sist i föregående stycke är
frågan vilka lagändringar som erfordras för att det skall bli tillåtet att
ett svenskt försäkringsbolag förmedlar försäkring från ett utländskt, i
Sverige icke koncessionerat försäkringsföretag i ettdera av två fall,
nämligen koncernfallet och kompletteringsfallet. Det förra kännetecknas
av att det utländska företaget är dotterbolag till eller eljest ingår i
samma koncern som det svenska bolaget. Ett likartat fall, som det kan
finnas skäl att bedöma på samma sätt, är när ett svenskt och ett
utländskt försäkringsföretag har samarbetsavtal med varandra utan att
något koncernförhållande föreligger. Det senare fallet, kompletteringsfallet,
kännetecknas av att det svenska bolaget anvisar en utländsk
försäkring som en möjlighet till täckning av en risk som varken
bolaget självt eller något annat svenskt bolag tillhandahåller försäkring
för.

Försäkringsmäklarlagen synes inte (vare sig med nuvarande eller
med här föreslagen lydelse) vara relevant i sammanhanget. Det förmedlande
försäkringsbolaget uppträder inte med anspråk på att, såsom
en försäkringsmäklare enligt den grundsyn som präglar försäkringsmäklarlagen,
fungera som en objektiv instans mellan försäkringstagaren
och olika tänkbara försäkringsgivare. I koncern- och samarbetsavtalsfallet
får bolaget snarast betraktas som ombud för det utländska
företag hos vilket försäkringen tecknas. Kompletteringsfallet avser ett
slag av medverkan till tecknande av försäkring hos annan försäkringsgivare
som redan förekommer i fråga om försäkring hos svenskt
försäkringsbolag. Vid försäkringsmäklarlagens tillkomst har sådan
verksamhet uppenbarligen inte ansetts konstituera något gränsdragningsproblem.

Därnäst är frågan om enligt 1 kap. 3 § första stycket försäkringsrörelselagen
den berörda förmedlingsverksamheten är att betrakta som
"annan rörelse än försäkringsrörelse", vilken inte får drivas av ett
försäkringsbolag om det inte finns särskilda skäl för det. Försäkringsinspektionen
anför i den framställning som har refererats i avsnitt 2.1 att
det "i och för sig" inte torde behövas någon bestämmelse om försäkringsbolags
rätt att förmedla försäkring från annat i Sverige koncessionerat
bolag. Innebörden av detta uttalande torde vara att en sådan
förmedling av inspektionen betraktas som ett led i den försäkringsverksamhet
som bolaget bedriver. En förmedling av angivet slag blir

1989/90:NU22

Bilaga 3

aktuell när bolaget inte självt har någon lämplig försäkring att erbjuda,
ibland som en komplettering av ett försäkringsarrangemang som bolaget
i övrigt står för. Det kan förutsättas att ett försäkringsbolag utifrån
sitt kommersiella intresse i möjligaste mån försöker tillfredsställa kundens
försäkringsbehov med försäkringar som ingår i dess eget sortiment.

Att ett svenskt försäkringsbolag i ett sådant fall i stället anvisar en
försäkring hos ett utländskt försäkringsföretag utan koncession i Sverige
ändrar inte karaktären av det svenska bolagets aktivitet. I samma
mån som i praxis redan godtagen förmedling inom Sverige bör följaktligen
en sådan förmedling kunna anses förenlig med föreskriften i
1 kap. 3 § första stycket försäkringsrörelselagen. I koncernfallet (inklusive
samarbetsavtalsfallet) kan det röra sig om något mer än en
komplettering med en i Sverige icke tillgänglig försäkring. Fortfarande
är det dock fråga om ett led i åstadkommandet av en för det svenska
försäkringsbolaget kommersiellt intressant försäkringslösning. Inte heller
i detta fall synes verksamheten behöva betraktas som "annan
rörelse än försäkringsrörelse". Annan rörelse kan för övrigt, som
nämnts, godtas om det finns särskilda skäl för den. Försäkringsinspektionens
tillsyn — enligt 19 kap. 1 § försäkringsrörelselagen — omfattar
även sådan verksamhet.

Den lag som återstår för reglering av den berörda förmedlingsverksamheten
är då LUF. Ett utländskt försäkringsföretag får enligt 1 §
LUF driva försäkringsrörelse i Sverige genom generalagent under
förutsättning att det har fått koncession därtill. Gentemot aktiviteter i
Sverige från icke koncessionerade utländska försäkringsföretags sida
tillämpas stark restriktivitet, såsom belyses i bilagan till försäkringsinspektionens
tidigare refererade framställning (prop. 1989/90:34 s. 156

t).

Genom en ny bestämmelse i LUF kan medges att utländska försäkringsföretag
marknadsför försäkringar i Sverige på det sätt som har
beskrivits i det föregående under benämningarna koncern- och samarbetsavtalsfallet
resp. kompletteringsfallet. Det senare fallet, som ofta
kan rymmas inom det förra, synes därvid inte behöva regleras särskilt.

En sådan vidgning av utrymmet för marknadsföring av utländska
försäkringar som här är på tal skulle, som föredragande statsrådet
anförde i proposition 1989/90:34, kunna medföra konsekvenser vilka
kan betraktas såsom icke önskvärda (se avsnitt 2.1). Den nya bestämmelsen
i LUF bör innehålla restriktioner häremot.

2.5 Förslag

Som har angetts i avsnitt 2.4 ger huvudbestämmelsen i LUF, 1 §, ett
utländskt försäkringsföretag tillfälle att under vissa betingelser driva
försäkringsrörelse i Sverige. Den i samma avsnitt diskuterade möjligheten
för ett utländskt försäkringsföretag att i viss utsträckning tillhandahålla
försäkringar i Sverige genom förmedling av ett svenskt försäkringsbolag
bör öppnas genom bestämmelser i en ny paragraf i LUF,
1 a §.

1989/90:NU22

Bilaga 3

Som beteckning för den tillåtna nya verksamheten föreslås uttrycket
"i Sverige marknadsföra försäkringar avseende risker i detta land";
därigenom markeras att det är fråga om ett aktivt handlande på den
svenska försäkringsmarknaden från det utländska försäkringsföretagets
sida, icke endast om mottagande av order från en svensk kund som på
egen hand eller exempelvis genom en försäkringsmäklare har skaffat
sig kännedom om en försäkring som företaget kan erbjuda.

I enlighet med det resonemang som har förts i avsnitt 2.4 bör sådan
marknadsföring som nu sagts tillåtas om den sker genom förmedling
av ett försäkringsbolag som har koncession i Sverige och de båda
företagen tillhör samma koncern eller har samarbetsavtal med varandra.
Verksamheten måste emellertid kunna begränsas så att det förmedlande
bolaget inte kan, på sätt som föredragande statsrådet nämnde i
proposition 1989/90:34, placera en alltför stor del av de försäkringar
som det medverkar till hos ett försäkringsföretag i utlandet. Detta kan
åstadkommas genom att det krävs att försäkringsinspektionen har
lämnat tillstånd till verksamheten. Som ett allmänt rekvisit för att ett
sådant tillstånd skall kunna lämnas bör anges att verksamheten inte
bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Denna formulering ansluter till vad som enligt 7 § gäller för att ett
utländskt försäkringsföretag skall fa koncession i Sverige. Om förutsättningar
för tillstånd inte längre finns, bör försäkringsinspektionen fa
förklara tillståndet förverkat.

En utgångspunkt för lagförslaget är att det avser en provisorisk
reglering i avvaktan på resultat av den allmänna utredning om det
svenska koncessionssystemet i ett internationellt perspektiv som har
aviserats i proposition 1989/90:34 (se avsnitt 2.2).

2.6 Specialmotivering

Det förmedlande försäkringsbolaget kan vara ett svenskt med koncession
enligt försäkringsrörelselagen eller ett utländskt med koncession
enligt LUF. Ett tillstånd av försäkringsinspektionen förutsätts bli utformat
så att det anger erforderliga begränsningar och andra regler såväl
för det utländska försäkringsföretaget som för det förmedlande svenska
bolaget, t.ex. beträffande i vilken utsträckning det senare får placera
försäkringar utomlands. Av betydelse för inspektionens bedömning
blir naturligen i vilken mån det föreligger försäkringsmässiga skäl —
försäkringens art, försäkringstagarkollektivets sammansättning etc. —
för placeringen utomlands. Det bör tillses att förekommande samarbetsavtal
inte medför en konkurrensbegränsning med skadlig verkan.
Vidare bör kvaliteten hos den tillsyn som det utländska försäkringsföretaget
är föremål för i hemlandet beaktas.

Att förutsättningar för tillstånd inte längre föreligger kan bero såväl
på att organisatoriska förhållanden har ändrats, exempelvis genom att
ett koncernförhållande eller ett samarbetsavtal har upphört, som på att
ett lämnat tillstånd har missbrukats.

1989/90:NU22

Bilaga 3

[De remitterade lagförslagen]

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 5 §§ lagen (1989:508) om försäkringsmäklare
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

För att en juridisk person skall
bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att

1. den juridiska personen har
en försäkring för skadeståndsskyldighet
som kan åläggas denna om
dess skyldigheter åsidosätts, och

2. de fysiska personer som för
den juridiska personens räkning
förmedlar försäkringar är registrerade
som försäkringsmäklare.

För att en fysisk person skall
bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs
eller underkastad näringsförbud
eller har förvaltare enligt 11 kap.
7 § föräldrabalken,

2. har en försäkring för skadeståndsskyldighet
som kan åläggas

Föreslagen lydelse
§

För att en juridisk person skall
bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att

1. den juridiska personen inte genom
ågarrelation eller på annat
sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,

2. den juridiska personen har
en försäkring för skadeståndsskyldighet
som kan åläggas den om
dess skyldigheter åsidosätts, och

3. de fysiska personer som för
den juridiska personens räkning
förmedlar försäkringar är registrerade
som försäkringsmäklare.

För att en fysisk person skall
bli registrerad som försäkringsmäklare
krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs
eller underkastad näringsförbud
eller har förvaltare enligt 11 kap.
7 § föräldrabalken,

2. inte genom anställning eller
uppdrag hos något försäkringsföretag
eller på annat sätt är beroende
av försäkringsgivarintressen,

3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet
som kan åläggas

1989/90.NU22

Bilaga 3

honom om han åsidosätter sina
skyldigheter,

3. har en tillfredsställande utbildning,
och

4. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.

Sådan försäkring som avses i
första stycket 2 krävs inte om
mäklaren förmedlar försäkringar
uteslutande för en juridisk person
som är registrerad som försäkringsmäklare.

Denna lag träder i kraft den 1

honom om han åsidosätter sina
skyldigheter,

4. har en tillfredsställande utbildning,
och

5. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.

Sådan försäkring som avses i
första stycket 3 krävs inte om
mäklaren förmedlar försäkringar
uteslutande för en juridisk person
som är registrerad som försäkringsmäklare.

juli 1990.

1989/90:NU22

Bilaga 3

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs att i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige1 skall införas en
ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:NU22

Bilaga 3

1 Lagen omtryckt 1989:1082.

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-05-23

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Cad.

Enligt protokoll vid sammanträde den 15 maj 1990 har riksdagens
näringsutskott beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kanslichefen i utskottet
Lars Foyer.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om ändring i lagen om försäkringsmäklare
1 §

Genom den föreslagna ändringen i paragrafen kommer det att saknas
föreskrifter som tillgodoser det av lagrådet i yttrandet den 10 mars
1989 (prop. 1988/89:136) angivna syftet med dess förslag till ändring i
1 § såvitt avser banker som har samarbetsavtal med en eller flera
försäkringsgivare. Lagrådet kan inte nu bedöma huruvida sådana föreskrifter
alltjämt behövs.

Lagen om ändring i lagen om rätt för utländska försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse i Sverige

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

1989/90:NU22

Bilaga 4