Författningsfrågor
Betänkande 1997/98:KU26
Konstitutionsutskottets betänkande
1997/98:KU26
Författningsfrågor
Innehåll
1997/98 KU26
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet en motion som väckts under den allmänna motionstiden 1996 och 24 motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1997. I motionerna tas huvudsakligen upp frågor som berör regeringsformen, riksdagsordningen och vallagen. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till betänkandet har fogats 19 reservationer.
Motionerna
1996/97:U515 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de svenska EU-valen skall företas på grundval av strikt proportionalitet och utan spärr. 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om minskat antal riksdagsledamöter i enlighet med vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av 8-procentsspärrens inverkan på 1998 års personval med syfte att ytterligare öka personvalsinslaget i framtida val, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval i enlighet med vad som anförts i motionen, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgat folkomröstningsinstitut vid lagfrågor, 11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ta bort uppenbarhetsrekvisitet i enlighet med vad som anförts i motionen, 12. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om införandet av en författningsdomstol i enlighet med vad som anförts i motionen, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökad skyldighet att inhämta Lagrådets yttrande, 1997/98:K204 av Göran Hägglund och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om inrättande av en författningsdomstol. 1997/98:K208 av Marie Wilén (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rösträtt skall följa kalenderår. 1997/98:K209 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av allmän rösträtt vid val till EU-parlamentet. 1997/98:K217 av Lars Stjernkvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av grundlagen beträffande val av statsminister. 1997/98:K219 av Yvonne Ruwaida och Peter Eriksson (mp) vari yrkas att riksdagen beslutar att ge regeringen i uppdrag att lägga fram förslag till regler för sponsring av politiker i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:K227 av förste vice talman Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om förstärkt minoritetsskydd i konstitutionsutskottet i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen beslutar om förstärkt minoritetsskydd i övriga utskott i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:K230 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett åtgärdsprogram för att minska politikerföraktet. 1997/98:K233 av Michael Stjernström m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning för ett förbättrat valsystem. 1997/98:K234 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen studerar brådska i ett demokratiskt perspektiv. 1997/98:K235 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ingångna och ratificerade konventioner skall införlivas i svensk lagstiftning och att de skall vara direkt tillämpliga i svensk lag. 1997/98:K249 av andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skilda valdagar för kommunal- och riksdagsval. 1997/98:K255 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statliga insatser för att slå vakt om demokratin. 1997/98:K258 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skilda valdagar för nationella och kommunala val. 1997/98:K260 av Ann-Marie Fagerström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ersättningen för politiska uppdrag bör bli pensionsgrundande fullt ut. 1997/98:K264 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att förslag om rösträtt för invandrare i riksdagsval, efter samma regler som gäller för rösträtt i kommunalval, snarast föreläggs riksdagen. 1997/98:K506 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas 5. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att varje av regeringen föreslagen grundlagsändring föregås av bindande folkomröstning, 6. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att ärende om folkomröstning som väckts av 300 000 nationellt röstberättigade skall bli bindande, 7. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att nationell folkomröstning endast får innehålla alternativen ja, nej samt blankröst, 8. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att det för alla former av nationella folkomröstningar skall vara till fyllest att uppnå enkel majoritet bland de röstande. 1997/98:K516 av Inger Koch (m) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:K715 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de svenska EU-valen skall företas på grundval av strikt proportionalitet och utan spärr. 1997/98:Fi603 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till preciserad formulering av 1 kap. 7 § regeringsformen i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:Ju406 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillsättande av en utredning enligt vad i motionen anförts om principerna för skiljande av domare från tjänst. 1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 73. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sänka rösträttsåldern till 16 år, 74. att riksdagen - vid avslag på yrkande 73 - som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att koppla rösträttsåldern till kalenderår, 1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av personvalssystemet.
Utskottet
Rösträtten
Motionerna Bestämmelserna om rösträtten berörs i fyra motioner. I två av dem föreslås reviderade bestämmelser för rösträttsåldern. Birger Schlaug m.fl. (mp) föreslår i motion 1997/98:Kr270 att rösträttsåldern bör sänkas till 16 år för val till kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och riksdagen (yrkande 73). Motionärerna hävdar att ungdomar tar del av det offentliga livet allt tidigare. Fyraåriga mandatperioder innebär att några personer hinner bli nästan 22 år innan de får rösta för första gången. Det anser motionärerna vara en alldeles för hög ålder. Om det i riksdagen inte finns en majoritet för en sänkning av rösträttsåldern föreslår motionärerna i andra hand att rösträtten skall vara kopplad till kalenderår, så att röstberättigad är den som fyller 18 år senast den 31 december valåret (yrkande 74). Motsvarande förslag, om att rösträtt skall följa kalenderår, framförs även i motion 1997/98:K208 yrkande 2 av Marie Wilén (c). I motion 1997/98:K264 av Johan Lönnroth m.fl. (v) föreslås att invandrare ges rösträtt i riksdagsvalet efter samma bestämmelser som gäller för rösträtt i kommunalval, dvs. rösträtt efter tre år i riket. Avsikten med allmän och lika rösträtt, anför motionärerna, är att alla skall ha möjlighet att påverka det politiska skeendet i det land de lever och arbetar. Eftersom Sverige tagit emot många flyktingar och andra invandrare saknar en stor del av befolkningen rösträtt i riksdagsvalet. Carina Hägg (s) föreslår i motion 1997/98:K209 att Sverige bör verka i EU för att alla medborgare i EU som uppfyller kraven på ålder, medborgarskap och bosättning utan undantag skall ha rätt att delta i val till Europaparlamentet. Vissa medlemsstater har bestämmelser som innebär att vissa kategorier av människor saknar rösträtt. Det kan gälla omyndigförklarade och mentalsjuka, personer som avtjänar fängelsestraff eller dem som har begått grövre brott.
Gällande bestämmelser Rösträtten i Sverige regleras i 3 kap. 2 § regeringsformen, 1 kap. 2-5 §§ vallagen (SFS 1997:157) och 4 kap. 2-4 §§ kommunallagen (SFS 1991:900). Rätt att rösta i val till riksdagen har svenska medborgare som fyller 18 år senast på valdagen och som är bosatta i landet eller någon gång har varit folkbokförda här. I kommun- och landstingsval har dessutom medborgare i någon av Europeiska unionens medlemsstater (unionsmedborgare) samt medborgare i Island och Norge rösträtt i de kommuner och landsting där de är folkbokförda. Andra utlänningar har rösträtt vid val till landstings- och kommunfullmäktige om de varit folkbokförda i landet tre år i följd före valdagen. För val till Europaparlamentet gäller att de som har rösträtt till riksdagen också kan delta i Europavalen. Därtill har unionsmedborgare rösträtt om de är folkbokförda och ej röstar i någon annan medlemsstat inom Europeiska unionen. Vad beträffar rösträtten vid val till Europaparlamentet varierar bestämmelserna något mellan medlemsländerna. Unionsmedborgare bosatta i annan medlemsstat än de är medborgare i har fördragsmässig rätt att rösta i Europavalen (artiklarna 8b och 138.3 i EG-fördraget). Detaljerade bestämmelser om rösträtten i Europavalen finns i EG-direktiv 93/109/EG. Direktivet innebär att en medlemsstat inte får diskriminera medborgare från andra medlemsländer. Rösträtten för de unionsmedborgare som är bosatta i medlemsstater där de inte är medborgare skall vara densamma som för medborgarna i den staten. Däremot föreskrivs inte samma rösträttsregler för alla länder.
Tidigare behandling Utskottet behandlade frågor om rösträtten senast i sitt betänkande om ny vallag våren 1997 (bet. 1996/97:KU16). Beträffande rösträtt för invandrare i riksdagsval vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning att sambandet mellan medborgarskap och rösträtt i riksdagsval inte bör brytas. Utskottet hänvisade vidare till att en parlamentarisk kommitté (In 1997:04) har i uppdrag att lägga fram förslag som ytterligare underlättar för invandrare att erhålla svenskt medborgarskap. Även beträffande förslag om sänkt rösträttsålder höll utskottet fast vid tidigare ställningstagande. Utskottet ansåg inte att det fanns skäl att sänka rösträttsåldern under den gräns som gäller för såväl rösträtt som myndighetsålder.
Utskottets ställningstagande Vad avser frågan om rösträtten i andra länder vid val till Europaparlamentet vill utskottet inledningsvis erinra om att bestämmelserna i direktiv 93/109/EG utformats på ett sådant sätt att unionsmedborgare som är bosatta i ett medlemsland skall åtnjuta samma rösträtt som landets egna medborgare. Hur respektive land utformar sina bestämmelser om rösträtten har däremot betraktats som en fråga som bör beslutas på nationell nivå. Kommissionen har i rapporten ?Rösträtt och valbarhet i val till Europaparlamentet för EU-medborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare? redovisat erfarenheter från tillämpningen av direktiv 93/109/EG. Kommissionen konstaterar att medlemsstaterna i stort har genomfört direktivet på ett tillfredsställande sätt. Utskottet anser inte att riksdagen, vilket föreslagits i motionen, bör göra något särskilt uttalande i fråga om andra medlemsländers bestämmelser om rösträtten. Vad avser övriga motionsförslag vidhåller utskottet sin tidigare inställning. Utskottet avstyrker motionerna 1997/98:K208 (c) yrkande 2, 1997/98: K209 (s), 1997/98:K264 (v) samt 1997/98:Kr270 (mp) yrkandena 73 och 74.
Gemensam valdag
Gällande bestämmelser Ordinarie val till riksdagen förrättas enligt 3 kap. 3 § regeringsformen i dess lydelse fr.o.m. år 1995 vart fjärde år. I riksdagsordningen (1 kap. 1 §) föreskrivs att sådana val hålls i september. Närmare bestämmelser om tidpunkten finns i 1 kap. 10 § vallagen. Ordinarie val till riksdagen och ordinarie val till landstings- och kommunfullmäktige skall hållas samma dag. Valdag skall vara den tredje söndagen i september.
Motionerna Fyra motioner tar upp frågan om skilda valdagar för riksdags- och kommunalval. I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås att riksdagen uppdrar åt regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna för en återgång till ett valsystem med skilda valdagar. Inriktningen bör vara att skilda valdagar skall tillämpas första gången i kommunalval år 2000 (yrkande 6). Skilda valdagar föreslås även i motion 1997/98:K258 av Birgit Friggebo m.fl. (fp). I likhet med föregående motion anges syftet vara att bryta den rikspolitiska dominansen i de lokala valen. Motionärerna anser därtill att det skall göras möjligt att utlysa extraval i kommuner och landsting (yrkande 6). Andre vice talman Görel Thurdin (c) anför i motion 1997/98:K249 att för att det politiska ansvaret skall kunna utkrävas fullt ut på alla nivåer, måste valdagarna skiljas åt. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att lämna en proposition med detta innehåll. Slutligen föreslås skilda valdagar även i motion 1997/98:K516 av Inger Koch (m) yrkande 2.
Tidigare riksdagsbehandling Utskottet behandlade förslag om skilda valdagar vid val till riksdagen respektive regionala och lokala församlingar senast i sina av riksdagen godkända betänkanden 1995/96:KU6 och 1996/97:KU16. Utskottet hänvisade i dessa betänkanden till att det vid överläggningarna hösten 1993 mellan riksdagspartierna träffats en överenskommelse om förlängning av valperioderna för riksdag, landsting och kommuner utan förändringar i fråga om den gemensamma valdagen. Mot den bakgrunden avstyrkte utskottet de då aktuella motionsyrkandena.
Utskottets ställningstagande Utskottet vill inledningsvis erinra om att de överläggningar mellan riksdagspartierna som ägde rum hösten 1993 inte ledde till någon överenskommelse om att ändra tidpunkten för de allmänna valen vare sig när det gäller gemensam valdag för riksdags- och kommunalval eller en flyttning av de allmänna valen till våren. Enligt utskottets bedömning bidrar den gemensamma valdagen till att öka valdeltagandet. Utskottet ställer sig dessutom tveksamt till att skilda valdagar skulle innebära att de lokala frågorna skulle komma mer i fokus, vilket motionärerna påstår. Erfarenheter av olika valdagar från de nordiska grannländerna visar i likhet med de erfarenheter som kunde vinnas innan Sverige gick över till gemensam valdag att rikspolitiken får ett stort genomslag även i lokalvalen. Utskottet vill slutligen peka på att den gemensamma valdagen kan komma att bli en av de aspekter som kommer att studeras vid utvärderingen av 1998 års val. Med vad utskottet anfört avstyrks motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 6, 1997/98:K249 (c), 1997/98:K258 (fp) yrkande 6 samt 1997/98:K516 (m) yrkande 2.
Personvalet
Gällande bestämmelser Regeringsformen föreskriver att väljarna skall ges möjlighet att inom ramen för partivalet avge en särskild personröst (RF 3:1). I 1 kap. 1 § andra stycket vallagen som trädde i kraft den 1 juli 1997 anges principerna för personvals- inslaget. Där sägs att vid val till riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige samt val till Europaparlamentet röstar väljarna på ett parti och har möjlighet att avge en särskild personröst. Spärren för att de särskilda personrösterna skall beaktas vid mandatfördelningen är 8 % av partiets röstetal i riksdagsval (18 kap. 38 § vallagen) och 5 % vid kommunalvalen, dock lägst 100 röster vid val till landstingsfullmäktige (18 kap. 41 §) och 50 röster vid val till kommunfullmäktige (18 kap. 44 §). Även för valet till Europaparlamentet är spärrnivån 5 % (18 kap. 48 §).
Motionerna I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås en utvärdering av 8- procentsspärrens inverkan på 1998 års personval (yrkande 5). Syftet med utvärderingen bör vara att ytterligare öka personvalsinslaget i framtida val. I motion 1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. föreslås att frågan om hur kvinnor respektive män fått möjlighet att nå ut till väljarna ges särskild uppmärksamhet när personvalssystemet skall utvärderas (yrkande 2). Yvonne Ruwaida och Peter Eriksson (mp) föreslår i motion 1997/98:K219 att riksdagen beslutar att ge regeringen i uppdrag att lägga fram förslag till regler för sponsring av politiker. Enligt motionärerna öppnar personvalet för marknadsföring av individer. Det är, menar de, viktigt att kandidater på alla nivåer måste redovisa var kampanjpengar kommer ifrån. Dessutom bör det finnas gränser för hur mycket man skall kunna använda i en personvalskampanj och hur stora bidragen skall kunna vara. Och man bör även reglera varifrån man skall kunna ta emot bidrag. Det finns uppenbara risker att ekonomi och anknytning till viss bidragsgivare blir alltför stor utan en sådan reglering. I motion 1997/98:K233 av Michael Stjernström m.fl. (kd) hävdas att den utvärdering av 1998 års val som beslutats med anledning av att personval införts inte är tillräcklig. Motionärerna anser att det också är viktigt att se över andra viktiga faktorer än personvalsspärren i valsystemet, som behovet av skilda valdagar och sänkt spärr vid mandatfördelningen i valen till riksdagen och landstinget.
Tidigare riksdagsbehandling Konstitutionsutskottet behandlade frågan om personval senast i sitt betänkande om ny vallag, där de nya bestämmelserna om personval tillstyrktes (bet. 1996/97:KU16). Personvalsmomentet följde av en partiöverenskommelse hösten 1993 och den därpå följande ändringen av 3 kap. 1 § regeringsformen. Utskottet ansåg att väljarna genom personvalsmomentet i valsystemet får bättre möjlighet att påverka vilka personer som skall representera dem. Beträffande nivån på spärren för de särskilda personrösterna erinrade utskottet i betänkandet om att partierna enades om 8 % vid partiöverläggningarna hösten 1993. Riksdagen har ställt sig bakom det förslaget. Riksdagen har också lämnat utan erinran uttalandet i proposition 1993/94:115 att nivån borde kunna sänkas vid de val som följer efter 1998 års val. Utskottet tog också upp frågan om s.k. sponsring av personvalskampanjer. I betänkandet refereras till att de utvärderingar som gjorts av valen med personval inte har kunnat visa på att några ovidkommande ekonomiska hänsyn avgjort vem som utsetts. I proposition 1996/97:70 Ny vallag understryker dock regeringen att utvecklingen skall följas mycket noga. Skulle det visa sig att ovidkommande ekonomiska faktorer påverkar utfallet av valet avser regeringen att återkomma i frågan om en reglering av redovisningen av partiernas valfinansiering. Utskottet underströk för sin del att utvecklingen måste följas mycket noga. I sitt betänkande erinrade utskottet om att den centrala valmyndigheten, dvs. Riksskatteverket, gör en utvärdering efter varje val. Enligt utskottets mening borde emellertid de första valen med personvalsinslag i full skala utvärderas särskilt noga. Ett viktigt moment i utvärderingen som utskottet pekade ut är att undersöka om personvalsinslaget fyllt sitt tänkta syfte att ge väljarna bättre möjligheter att påverka vilka personer som utses till ledamöter. Dessutom bör undersökas vilka effekter personvalsmomentet haft på urvalet av kandidater vad beträffar bl.a. kön och ålder. Vidare bör 8-procentsspärrens inverkan på personvalsgenomslaget undersökas och frågan om huruvida ovidkommande ekonomiska faktorer påverkat utfallet av valet belysas. Regeringen har därefter tillkallat ett parlamentariskt sammansatt råd med uppgift att utvärdera reformen av det svenska valsystemet (dir. 1997:87).
Utskottets ställningstagande Det finns enligt utskottets mening varken anledning att tillsätta ytterligare utredningar för att följa upp personvalsmomentet i 1998 års val eller att ändra direktiven till det parlamentariska råd som är tillsatt. Rådet kommer med stor sannolikhet att behandla alla de aspekter som motionärerna tar upp. Av direktiven framgår att bl.a. 8-procentsspärren och kvinnorepresentationen kommer att bli föremål för studier. Vidare framgår av direktiven att det står rådet fritt att ta upp frågor som har anknytning till rådets utvärderingsuppdrag. Motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 5, 1997/98:K219 (mp), 1997/98:K233 (kd) och 1997/98:A806 (fp) yrkande 2 avstyrks.
Spärren vid val till Europaparlamentet
Gällande bestämmelser Av 18 kap. 34 § vallagen följer att bara partier som fått minst 4 % av rösterna i hela landet får delta i fördelningen av mandaten vid val till Europaparlamentet.
Motionerna I två kristdemokratiska motioner, motionerna 1996/97:U515 och 1997/98:K715 båda av Alf Svensson m.fl. (kd), föreslås att spärren vid de svenska EU-valen slopas och att mandatfördelningen till Europaparlamentet skall företas på grundval av strikt proportionalitet (yrkandena 13 respektive 20).
Utskottets ställningstagande Utskottet ställde sig i det av riksdagen godkända betänkande 1996/97:KU16 bakom lydelsen av 18 kap. 34 § vallagen när utskottet våren 1997 beredde regeringens förslag till ny vallag. Den nya vallagen ersatte den lag om val till Europaparlamentet som tillämpades vid Sveriges första val till Europaparlamentet år 1995 och innebar ingen förändring beträffande 4- procentsspärren. Utskottet vidhåller sin tidigare ståndpunkt och avstyrker motionerna 1996/97:U515 (kd) yrkande 13 och 1997/98:K715 (kd) yrkande 20.
Antalet riksdagsledamöter
Nuvarande bestämmelser med bakgrund Enligt 3 kap. 1 § RF består riksdagen av en kammare med 349 ledamöter. Författningsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1963:17) Sveriges statsskick att vid övergång till enkammarriksdag antalet ledamöter i riksdagen skulle reduceras från dåvarande 383 till 290. Enligt utredningens mening skulle man då trots reduktionen få lika fullständig representation som man hade i andra jämförbara länder. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag var meningarna starkt delade om det lämpliga antalet ledamöter. Grundlagberedningen ansåg i sitt betänkande (SOU 1967:26) Partiell författningsreform att det fanns anledning att gå fram med försiktighet om man ville begränsa antalet ledamöter i en enkammarriksdag. Enligt beredningen skulle en begränsning sannolikt gå ut framför allt över glesbygdernas representation. Vid en avvägning mellan de skilda synpunkter som framförts kom beredningen för sin del till uppfattningen att enkammarriksdagen borde bestå av 350 ledamöter. Frågan om den nya riksdagens ledamotsantal blev föremål för en omfattande debatt. Konstitutionsutskottet (KU 1968:20) konstaterade att det även inom utskottet funnits delade meningar, men att flertalet ledamöter funnit sig böra godta den kompromiss som träffats av Grundlagberedningens majoritet. I Grundlagberedningens betänkande (SOU 1970:17) Ersättare för riksdagsledamöterna väcktes tanken att ett införande av ett ersättarsystem borde kombineras med en sänkning av riksdagens ledamotsantal. Beredningen fann dock att det angelägna i en nära och levande kontakt mellan väljare och valda bjöd till försiktighet inför tanken att minska ledamotsantalet. Föredragande statsrådet anförde i samband med förslaget om införande av ersättare (prop. 1972:66) att det enligt hans mening inte fanns anledning att koppla samman ersättarfrågan med den större frågan om lämpligt antal riksdagsledamöter. Han tillfogade att den senare frågan varken kunde eller borde bedömas uteslutande eller ens huvudsakligen under hänsynstagande till arbetsförhållandena i riksdagen. Andra faktorer, som t.ex. hänsynen till möjligheterna att bereda olika landsdelar allsidig representation i riksdagen, måste enligt föredragande statsrådet väga tyngre. Utskottet (KU 1972:30) kunde för sin del ansluta sig till denna ståndpunkt. Enligt utskottets mening borde därför inte frågan om riksdagens ledamotsantal tas upp till prövning i det sammanhanget. Antalet ledamöter i riksdagen ändrades vid antagandet av 1974 års regeringsform till 349. Folkstyrelsekommittén ansåg i betänkandet (SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor att antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville behålla en rimlig representation även för de rena glesbygdsområdena.
Motionen Carl Bildt m.fl. (m) föreslår i motion 1997/98:K202 att antalet riksdagsledamöter reduceras till 249 (yrkande 4). Sverige har, anförs i motionen, med sina 349 ledamöter i förhållande till landets folkmängd osedvanligt många ledamöter jämfört med andra demokratiska länder. Med färre ledamöter skulle politikernas anonymitet avta. Dessutom skulle riksdagen bli mer ?arbetsduglig?.
Tidigare riksdagsbehandling Utskottet har behandlat motioner om att minska antalet riksdagsledamöter flera gånger tidigare, senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:KU16. Utskottet vidhöll då sin tidigare bedömning att en minskning av antalet riksdagsledamöter, under förutsättning att den var mer än helt marginell, skulle medföra svårighet att behålla såväl en rimlig partirepresentation som en representation över huvud taget från olika delar av landet. Utskottet påpekade också att ett minskat antal ledamöter skulle göra det ännu svårare för framför allt ledamöterna från de mindre partierna att tillfredsställa önskemål om deltagande i sammankomster och andra aktiviteter i valkretsarna. De då aktuella motionerna avstyrktes.
Utskottets ställningstagande Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98:K202 (m) yrkande 4.
Folkomröstningsinstitutet
Bakgrund Enligt regeringsformen kan såväl beslutande som rådgivande folkomröstning hållas. Sedan 1979 finns det (en ännu inte använd) möjlighet att anordna beslutande folkomröstning i grundlagsärende (RF 8:15). En sådan folkomröstning skall anordnas om yrkande därom framställs av minst en tiondel av riksdagens ledamöter och minst en tredjedel röstar för bifall till yrkandet. Beslutande folkomröstning skall hållas samtidigt med val till riksdagen. Vid omröstningen får de röstande förklara huruvida de godtar ett av riksdagen antaget vilande grundlagsförslag eller ej. Förslaget är förkastat, om de flesta av dem som deltar i omröstningen röstar mot förslaget och de till antalet är fler än hälften av dem som har avgivit godkända röster vid riksdagsvalet. I annat fall avgör riksdagen ärendet. Rådgivande folkomröstning har kunnat anordnas sedan 1922 och regleras numera i regeringsformen 8 kap. 4 §. En sådan är rättsligt sett inte bindande för statsmakterna. Rådgivande folkomröstning har hittills anordnats fem gånger. Senaste gången var år 1994 om anslutningen till Europeiska unionen.
Folkomröstningsutredningen Folkomröstningsutredningen hade till uppgift att sammanställa och utvärdera erfarenheter av folkomröstningar i Sverige och andra länder. Med utgångspunkt från utvärderingen ankom det även på utredningen att överväga behovet av författningsändringar. I sitt betänkande Folket som rådgivare och beslutsfattare (SOU 1997:56) gjorde utredningen den bedömningen att det för närvarande inte finns anledning att överväga någon principiell förändring av möjligheten till beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor som är reglerade i RF 8:15. Utredningen ansåg emellertid att det bör bli möjligt att anordna beslutande folkomröstningar utöver vad som är möjligt i dag. Den presenterade två olika förslag för hur detta skulle kunna genomföras. Enligt det ena skulle medborgarna kunna acceptera eller förkasta ett av riksdagen antaget beslut i ett lagstiftningsärende. Enligt det andra skulle riksdagen inte först fatta beslut utan avgörandet i en lagfråga skulle läggas direkt i medborgarnas händer. I en särskild lag beslutar dock riksdagen - enligt samma modell som gäller för dagens RF 8:4 - om de alternativ som medborgarna har att ta ställning till. De båda förslagen har delvis olika syften. Medan det förstnämnda i första hand ger medborgarna möjlighet att stoppa ett beslut innebär det andra att de kan välja mellan olika alternativ. Alternativen är inte ömsesidigt uteslutande, utan båda skulle kunna införas. Beträffande de rådgivande folkomröstningarna föreslog utredningen att en kvorumregel införs. Detta eftersom även rådgivande folkomröstningar i praktiken uppfattas som bindande. Förslagen från Folkomröstningsutredningen är för närvarande föremål för överväganden inom Regeringskansliet.
Motionerna Förslag om ett reformerat folkomröstningsinstitut framförs i två motioner. I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås ett utvidgat folkomröstningsinstitut vid lagfrågor (yrkande 9). Utvidgningen föreslås göras till en motsvarighet till vad som gäller för beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor. Det innebär att sedan riksdagen fattat beslut i en lagfråga skall en tiondel av riksdagens ledamöter kunna kräva att frågan underkastas en folkomröstning. Om en tredjedel av riksdagens ledamöter stöder detta yrkande skall en folkomröstning anordnas. Om majoriteten av väljarna säger nej har förslaget fallit. För att inte hur små minoriteter som helst skall kunna fälla avgörandet bör vissa kvorumregler införas. Motionärerna anser att en sådan förändring av folkomröstningsinstitutet skulle tjäna syftet att stärka demokratin och respekten för grundläggande moraliska och etiska principer i lagstiftning och myndighetsutövning. I motion 1997/98:K506 av Peter Eriksson m.fl. (mp) föreslås en rad olika förändringar av folkomröstningsinstitutet. För det första bör varje grundlagsändring föranleda en beslutande folkomröstning (yrkande 5). En sådan bör anordnas på valdagen. En sådan förändring skulle stärka grundlagens ställning och tydliggöra att den är svårändrad och står för kontinuitet. För det andra föreslås att bindande folkomröstningar bör kunna anordnas på folkinitiativ (yrkande 6). Motionärerna föreslår att 300 000 underskrifter från röstberättigade skall krävas vid nationella folkomröstningar. För att vinna en folkomröstning skall krävas enkel majoritet. Inga särskilda kvorumregler bör gälla för folkomröstningen. Det sistnämnda bör enligt motionärerna gälla för alla nationella folkomröstningar, vilket således kräver en förändring av rådande bestämmelser för beslutande folkomröstningar (yrkande 8). Slutligen föreslår motionärerna att en bestämmelse införs i regeringsformen som innebär att det bara får finnas två alternativ vid nationella folkomröstningar vid sidan om blankröst: ja och nej (yrkande 7).
Tidigare riksdagsbehandling Folkomröstningsutredningen tillkallades av regeringen med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen våren 1994 (bet. 1993/94:KU44). Utskottet ansåg att det finns brister i nuvarande folkomröstningsinstitut. En sådan brist var enligt utskottet att möjligheten att göra omröstningar formellt beslutande är begränsad. Genom att flera alternativ än två kan förekomma vid en omröstning kan resultatet bli att inget alternativ får absolut majoritet, och tvister kan då uppstå om hur resultatet skall tolkas. Det fanns enligt utskottets uppfattning anledning att sammanställa och utvärdera erfarenheter av folkomröstningar i Sverige och andra länder. Utskottet behandlade förslag om ett reformerat folkomröstningsinstitut senast i sitt betänkande 1995/96:KU6. Utskottet vidhöll då sin bedömning om behovet av en översyn. Motionsyrkandena avstyrktes.
Utskottets ställningstagande Utskottet anser inte att det finns anledning att föregripa de övervägningar som för närvarande görs i Regeringskansliet med anledning av Folkomröstningsutredningens betänkande. Motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 9 och 1997/98:K506 (mp) yrkandena 5-8 avstyrks.
Val av statsminister
Gällande bestämmelser Bestämmelserna om val av statsminister återfinns i 6 kap. regeringsformen. Det är talmannens uppgift att framlägga förslag till ny statsminister för riksdagen. Dessförinnan måste talmannen ha samrått med företrädare för varje partigrupp och överlagt med vice talmännen. Röstar mer än hälften av riksdagsledamöterna mot förslaget är det förkastat. I annat fall är det godkänt (RF 6:2). Förkastas förslaget har talmannen att återkomma, men om talmannens förslag förkastas fyra gånger avbryts förfarandet i avvaktan på riksdagsval. Om ej ordinarie val skall hållas inom tre månader, förrättas extra val inom samma tid (RF 6:3). Den svenska parlamentarismen bygger huvudsakligen på ett s.k. negativt ansvar, dvs. regeringen kan sitta kvar, så länge inte parlamentets majoritet har uttalat att regeringen inte har dess förtroende (RF 12:4 första stycket). Reglerna motiverades med att de bör fungera smidigare i lägen där regeringen har ett svagt underlag i riksdagen. Någon partigrupp kan tänkas tolerera regeringen men inte vilja stödja den positivt. Ett krav på uttrycklig förtroendeförklaring vid regeringsbildningen kan tänkas försvåra denna.
Motionen Lars Stjernkvist (s) föreslår i motion 1997/98:K217 att en översyn görs av regeringsformens bestämmelser om val av statsminister. Motionären anser att rådande ordning är tveksam. Utgångspunkten borde i stället vara att det skall fordras att en majoritet av ledamöterna stöder talmannens förslag till statsminister.
Utskottets ställningstagande Utskottet anser inte att det finns skäl att ompröva bestämmelserna om val av statsminister. De skäl som anfördes när bestämmelserna infördes är alltjämt giltiga. Motion 1997/98:K217 (s) avstyrks.
Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ
Bakgrund Utskott får enligt RO 3:7 väcka förslag i ämne som hör till dess handläggning. För ett sådant beslut krävs enkel majoritet. För finansutskottet är förslagsrätten vidare. Det får i ekonomisk-politiskt syfte väcka förslag även i ämne som hör till annat utskotts beredningsområde. Av 8 kap. 15 § regeringsformen framgår att konstitutionsutskottet med fem sjättedels majoritet kan besluta om undantag från bestämmelsen i samma lagrum om att förslag till grundlagsförslag måste anmälas i kammaren minst nio månader före valet. En minoritet om drygt en sjättedel kan med andra ord hindra att konstitutionsutskottet lämnar ett förslag till vilande grundlagsförslag som riksdagen kan ta slutlig ställning till efter det närmast följande valet. Inget hindrar emellertid att utskottet med enkel majoritet beslutar om ett vilande grundlagsförslag som utöver det närmaste valet också vilar över det därpå följande innan riksdagen tar upp det till slutlig prövning.
Motionen Regeringsformens starka betoning av majoritetsprincipen och bristfälliga minoritetsskydd är enligt Anders Björck m.fl. i motion 1997/98:K227 klart otillfredsställande. Ett effektivt parlamentariskt vapen till värn för minoritetens vilja vore att stärka minoritetsskyddet vid beredningen av lagstiftnings-ärenden i såväl konstitutionsutskottet som i övriga utskott. Vad avser konstitutionsutskottet föreslår motionärerna att det införs ett förbud för konstitutionsutskottet att lägga fram förslag till grundlagsändring kortare tid än nio månader före ett riksdagsval om en minoritet på en sjättedel av ledamöterna motsätter sig det (yrkande 1). Därtill föreslår motionärerna att ett minoritetsskydd införs för utskottsinitiativ (yrkande 2). Initiativ i utskotten bör fordra fem sjättedels majoritet, på samma sätt som det redan nu krävs i fråga om vilande grundlagsförslag i konstitutionsutskottet.
Tidigare riksdagsbehandling Motionsyrkande med samma innebörd som de nu aktuella behandlades av utskottet hösten 1995 och även våren 1997 (bet. 1995/96:KU6 resp. 1996/97:KU26). Utskottet ansåg vid dessa tillfällen att utskottens initiativrätt stärker riksdagens ställning och underlättar dess arbetsmöjligheter. Vidare utgick utskottet från att utskottens initiativrätt - allmänt och i grundlagsärenden - även fortsättningsvis skulle begagnas med varsamhet och att politisk enighet skulle eftersträvas i de fall där initiativ skulle komma i fråga. Utskotten förutsätts vara restriktiva med att själva arbeta fram mer omfattande förslag utan beredning inom Regeringskansliet. Motionerna avstyrktes.
Utskottets ställningstagande Utskottet vidhåller sin tidigare inställning om bestämmelserna för utskotts- initiativ i grundlagsfrågor. Initiativrätten bör användas med varsamhet och det är angeläget att i utskottets arbete eftersträva politisk enighet, särskilt i för styrelseskicket viktiga frågor. Utskottet avstyrker motion 1997/98:K227 (m) yrkande 1. Även beträffande utskottsinitiativ i övriga frågor, andra än grundlagsfrågor, vidhåller utskottet den ståndpunkt utskottet tidigare intagit. Utskotten förutsätts vara restriktiva med att själva arbeta fram mer omfattande förslag utan beredning inom Regeringskansliet. Motion 1997/98:K227 (m) yrkande 2 avstyrks.
Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor
Gällande bestämmelser Enligt 8 kap. 18 § regeringsformen skall det finnas ett lagråd för att avge yttrande över lagförslag. I Lagrådet ingår domare i Högsta domstolen och Regeringsrätten. Yttrande av Lagrådet bör inhämtas över vissa uppräknade typer av lagar, däribland grundlag om tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i andra medier, civillag, lag som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheterna samt offentligrättslig lag som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden (bl.a. strafflag och lag om statlig eller kommunal skatt), om lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt. Undantag gäller om Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma. Lagrådets granskning skall avse hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra, hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav, om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften samt vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Närmare bestämmelser om Lagrådet finns i lagen (1979:368) om Lagrådet. Lagrådet är ett rådgivande organ och inte ett beslutande. Regeringen och ytterst riksdagen kan välja att inte följa dess förslag. Lagrådets yttrande kan inhämtas också över författningsförslag utanför det i RF angivna granskningsområdet.
Motivuttalanden Frågan om lagrådsgranskningen behandlades utförligt i Rättighetsskyddsutredningens betänkande Förstärkt skydd för fri- och rättigheter (SOU 1978:34). Principerna bakom det förslag om Lagrådets granskningsområde som Rättighetsskyddsutredningen lade fram sammanföll till stor del med dem som åberopats bl.a. vid 1970-1971 års reform: Lagrådets kapacitet skulle utnyttjas så väl som möjligt, man skulle så långt möjligt söka åstadkomma att Lagrådet ägnade sig åt de förslag som behövde dess granskning och inte tvingades att arbeta med mindre betydelsefulla frågor. Under utredningens arbete hade ansetts att bland de lagar som i första hand borde granskas av Lagrådet borde nämnas bl.a. motsvarigheterna till vad som förut benämndes allmän civillag och kriminallag. Vissa andra grupper av föreskrifter hade inte heller orsakat nämnvärda diskussioner, nämligen grundlag om tryckfriheten, lag om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar och annan lag som angår begränsning av någon av de grundläggande fri- och rättigheterna. Detsamma gällde rättegångsbalken, förvaltningsprocesslagen, grundläggande föreskrifter om statstjänstemännens rättsställning och övriga föreskrifter som enligt 11 kap. regeringsformen skall ha formen av lag. De mest betydande svårigheterna torde enligt utredningen de återstående lagförslagen bereda, nämligen skattelagarna och annan offentligrättslig lag som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, bortsett från ?allmän kriminallag?. I proposition 1978/79:195 förordade departementschefen att Rättighetsskyddsutredningens lösning valdes när det gällde lagrådsgranskningens omfattning. Han tillade att när det gällde t.ex. regeringsformen och kommunallag, som inte avsåg kommunal beskattning, det dessutom måste beaktas att dessa lagar till den helt övervägande delen gällde frågor av politisk natur och därför, med tanke på den inriktning granskningen skulle ha, var mindre väl lämpade för lagrådsgranskning.
Motionen I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs en utökad skyldighet att inhämta yttrande från Lagrådet (yrkande 14). Motionärerna anser att det är en egendomlighet i de nuvarande bestämmelserna att Lagrådet normalt inte behöver höras över grundlagsändringar, om det inte gäller tryckfriheten och liknande. Motionärerna anser att uttalandet i förarbetena att regeringsformen är mindre väl lämpad för lagrådsgranskning på grund av att den till helt övervägande del innehåller frågor av politisk natur knappast är hållbart. Också vanliga lagar kan avse politiskt känsliga frågor, och då begränsar sig Lagrådet regelmässigt till en rent teknisk granskning, påpekar motionärerna. Det finns därför ingen anledning att koppla bort den lagtekniska expertisen just i de allra viktigaste lagstiftningsärendena, dvs. sådana ärenden som rör grundlagarna. Det bör enligt motionärerna ankomma på regeringen att närmare se över bestämmelserna om lagrådsgranskning i syfte att säkerställa att Lagrådets erfarenhet och kunnande utnyttjas även i de lagstiftningsfrågor som avser grundlagarna.
Tidigare riksdagsbehandling Utskottet behandlade en likalydande motion i sitt betänkande 1996/97:KU26. Utskottet hänvisade då till tidigare behandling av ett motionsyrkande om att utvidga laggranskningen till grundlagsfrågor. Det föreligger inte något hinder att inhämta Lagrådets yttrande över andra förslag än de som nämns i 8 kap. 18 § RF, och det fanns enligt utskottets bedömning inte anledning att föreskriva skyldighet att höra Lagrådet över grundlagsförslag i vidare utsträckning än vad som redan gällde.
Utskottets ställningstagande Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98: K202 (m) yrkande 14.
Lagprövningsrätten
Gällande bestämmelser Sedan år 1979 är lagprövningsrätten inskriven i 11 kap. 14 § regeringsformen. Lagprövningsrätten innebär att en domstol eller annat offentligt organ, som finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning har åsidosatts vid dess tillkomst, har skyldighet att åsidosätta föreskriften. Om det är riksdagen eller regeringen som har beslutat föreskriften skall tillämpningen underlåtas bara om felet är uppenbart.
Motionen I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås att uppenbarhets- rekvisitet tas bort (yrkande 11). Motionärerna anser att kravet på att felet skall vara uppenbart har kommit att utgöra en omotiverad och svårförståelig begränsning till förfång för medborgarna och det skydd för grundläggande friheter och mänskliga rättigheter som de ostridigt bör åtnjuta. De påpekar också, bl.a. med hänvisning till konstitutionsutskottets tidigare behandling av frågan, att det råder osäkerhet om uppenbarhetsrekvisitet kan behållas till följd av EG-rätten och införlivandet av Europakonventionen.
Tidigare riksdagsbehandling Utskottet behandlade förslag om lagprövningsrätten senast i sitt betänkande 1996/97:KU26. Utskottet konstaterade då att genom Sveriges medlemskap i EU och införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt har utrymmet för att tillämpa uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § RF minskat. EG-rätten har företräde framför svensk lag utan att det finns något krav på uppenbar motstridighet. Vissa delar av Europakonventionen - de som ingår i EG-rätten - skall därmed tillämpas omedelbart framför svensk lag, medan andra delar av konventionen skall tillämpas först om ett "uppenbart fel" föreligger. Europadomstolen i Strasbourg tillämpar emellertid inte uppenbarhetsrekvisitet vid sin prövning. Om EU skulle ansluta sig till Europakonventionen skulle konventionen i sin helhet bli EG-rätt med generell tillämpning och utrymmet för att i Sverige tillämpa uppenbarhetsrekvisitet vid normkollisioner bli ännu mindre. Utskottet påpekade dock att lagprövningsregeln i 11 kap. 14 § RF tar sikte på konflikter mellan svenska rättsnormer av skilda valörer. Lagprövningen med dess uppenbarhetsrekvisit är utformad för att domstolarna endast skall kunna gripa in mot kränkningar av rättighetsskyddet i de fall då det verkligen framstår som påkallat. Utskottet ansåg därför inte att det fanns skäl att överväga någon förändring av uppenbarhetsrekvisitet i lagprövningen och avstyrkte aktuell motion.
Utskottets ställningstagande Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98:K202 yrkande 11.
Författningsdomstol
Motionerna Förslag om att inrätta en författningsdomstol har lagts fram i två motioner. Enligt Carl Bildt m.fl. (m) i motion 1997/98:K202 skulle en författningsdomstol stärka skyddet för fri- och rättigheter. Med hänvisning till de tyska författningsdomstolarna hävdar motionärerna att författningsdomstolar är en viktig del för att förhindra en ny uppkomst av kommunistiska eller nazistiska regimer. De påpekar även att beslut som fattas i god demokratisk ordning ibland kan leda fel och anför som exempel den svenska tvångssteriliseringen. Riksdagens beslut fattades i demokratisk ordning men kom ändå att strida mot den grundläggande principen om alla människors lika värde. En författningsdomstol skulle här kunna fylla en viktig funktion, liksom i fråga om att skydda den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen. En av de tyska författningsdomstolarnas uppgifter är att pröva om de demokratiska institutionerna håller sig inom sina kompetensområden. Ett annat skäl som nämns är att Sverige blivit medlem i Europeiska unionen. Förutom att medlemskapet medfört att EG-rätten gäller i Sverige, liksom i övriga medlemsstater, och EG- rätten har företräde framför nationell lagstiftning så har svenska domstolar och andra rättstillämpande myndigheter fått en normkontrollerande funktion av helt annan omfattning än tidigare. Normkontrollen är inte inskränkt till att avse lagar och författningar av lägre dignitet utan omfattar också frågan om svensk grundlag står i överensstämmelse med EG-rätten. Motionärerna föreslår att 1995 års domstolskommitté (dir. 1995:05 och 1997:50) genom tilläggsdirektiv får i uppdrag att även belysa och lämna förslag till hur en författningsdomstolsfunktion kan inlemmas i en framtida domstolsorganisation (yrkande 12). I motion 1997/98:K204 kritiserar Göran Hägglund och Rolf Åbjörnsson (kd) konstitutionsutskottets bedömning i samband med tidigare behandling av förslag om att införa en författningsdomstol. De båda motionärerna hävdar att utskottets invändningar mot en författningsdomstol bygger på en missuppfattning kring vad en författningsdomstol har för ändamål. Att påstå att ett system med författningsdomstol innebär att politisk makt förs över till icke-politiska organ är enligt motionärerna en missuppfattning av synen på oavhängiga domstolar. Domstolarnas uppgift - även en författningsdomstol - är inte att konkurrera med lagstiftaren utan att lösa fall i enlighet med lagstiftningen. En författningsdomstols främsta uppgift, anser motionärerna, är att granska vanlig lags överensstämmelse med grundlagen, inte att stifta ny lag. Enligt kristdemokratisk uppfattning, anför motionärerna, skall en författningsdomstol inrättas i Sverige. En sådan skall ha kompetens att pröva vanlig lags överensstämmelse med grundlag. Tolkningstvister av vallag och övriga lagar som rör det politiska systemets funktionssätt skall ligga inom domstolens prövningsrätt. Detsamma skall gälla kränkningar av fri- och rättigheter. Regeringen bör ges i uppdrag att tillsätta en utredning i syfte att åstadkomma en författningsdomstol.
Tidigare riksdagsbehandling Utskottet behandlade frågan om att inrätta en författningsdomstol senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:KU26. Utskottet hänvisade där till sin behandling av frågan i betänkandena 1993/94:KU24 och 1995/96:KU6. Utskottet instämde i Fri- och rättighetskommitténs överväganden i betänkandet Fri- och rättighetsfrågor (SOU 1993:40) och ansåg i likhet med kommittén att ett huvudproblem med inrättandet av en författningsdomstol var att ett sådant system var svårt att förena med kravet att en rättighetsreglering inte fick innebära att politisk makt fördes över till icke-politiska organ. De frågor en författningsdomstol skulle ta ställning till skulle enligt utskottet bli fokuserade på ett helt annat sätt än vad som sker vid en lagprövning enligt den ordning Sverige nu har. Utskottet instämde i kommitténs uppfattning att redan den centralisering av normkontrollen som systemet skulle innebära gjorde att det blev mer aktuellt med en politisk ?styrning? av den dömande verksamheten. Det skulle i sin tur leda till onödiga spänningar mellan den politiska och den dömande makten. I likhet med kommittén ansåg utskottet att det var svårt att komma till rätta med en befarad politisering av en sådan domstol genom att konstruera ett lämpligt system för tillsättning av dess ledamöter. Utskottet ansåg vidare i likhet med kommittén att man inte kunde komma ifrån att resultatet lätt kunde bli någon form av blandad politisk-juridisk bedömning av ett slag som inte eftersträvas i Sverige. Det anförda utgjorde enligt utskottets mening tungt vägande skäl mot införandet av författningsdomstol.
Utskottets ställningstagande Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 12 och 1997/98:K204 (kd).
Insatser för att slå vakt om demokratin m.m.
Motionerna I en krympande ekonomi är det, anför Chatrine Pålsson (kd) i motion 1997/98:K230, angeläget att det finns förtroende för beslutsfattare. Hon efterlyser därför åtgärder för att stärka förtroendet för politiker samtidigt som medborgarna känner engagemang och vilja att aktivt delta i samhällets utveckling. Det krävs ett åtgärdsprogram som syftar till att restaurera förtroendet för hela demokratin. Även Sylvia Lindgren m.fl. (s) kräver statliga insatser för att slå vakt om demokratin. I motion 1997/98:K255 erinrar de om att demokratin är något som de flesta i vårt land säger sig värna om. Demokrati är emellertid inte vunnen för alltid. Det är, menar de, oerhört viktigt att slå vakt om den. Lågt valdeltagande utgör varningssignaler. Ett sätt att slå vakt om demokratin är att staten startar ett allmänt demokratiprojekt i de områden där valdeltagandet ligger på en låg nivå (ca 60 %). En ytterligare åtgärd kan enligt motionärerna vara att införa demokrati som ett obligatoriskt ämne i gymnasieskolan. Ewa Larsson (mp) menar i motion 1997/98:K234 att brådskan i dagens samhälle utgör ett hot. Vår tids största bristvara är tid. Riksdagen bör därför begära att regeringen studerar brådska i ett demokratiperspektiv.
Utredningsläget Regeringen har tillkallat Utredningen om folkstyret i Sverige inför 2000-talet (dir. 1997:101) för att belysa folkstyrets förutsättningar, problem och möjligheter inför nästa sekel. Kommittén, som tagit sig namnet Demokratiutredningen, skall analysera forskningen, stimulera det offentliga samtalet samt föreslå behövliga åtgärder för att stärka och fördjupa det svenska folkstyret. Uppdraget är föranlett av en rad samhällsförändringar som kan innebär problem och möjligheter för demokratins utveckling. Till de områden som kommittén skall uppmärksamma hör ekonomins internationalisering. Hur påverkar den tilltron till demokratin och politikens handlingsutrymme? Även Sveriges EU-medlemskap skall behandlas. Hur har medlemskapet påverkat möjligheten till inflytande, och hur påverkas självförståelse och identitet? Opinionsbildningen är ytterligare ett område som skall tas upp. Det är fyra olika uppgifter som kommittén förväntas lösa. Utifrån forskningen och tidigare utredningar skall utredningen beskriva tillståndet i demokratin. Av kommittén förväntas också en värdering och analys av detta material bl.a. med syfte att se vilka ytterligare frågeställningar som behöver belysas. Kommittén skall även stimulera det offentliga samtalet om demokratin. Slutligen skall den lägga konkreta förslag där det behövs nya åtgärder. Utredningen planeras avslutas hösten 1999.
Utskottets ställningstagande Demokratiutredningen har fått ett vidsträckt uppdrag att studera viktiga aspekter av den svenska demokratin. Det ligger enligt utskottets bedömning nära till hands att anta att utredningen under sitt arbete kommer att beröra de frågor som väcks i motionerna. Utskottet vill också påpeka att kommittén inte bara skall förbättra kunskapen om den svenska demokratin utan också har till uppgift att stimulera det offenliga samtalet om demokrati. Motionerna 1997/98:K230 (kd), 1997/98:K234 (mp) och 1997/98:K255 (s) torde därför i betydande mån kunna tillgodoses av Demokratiutredningens arbete, varför de avstyrks.
Den kommunala utjämningsavgiften
Rådande statsbidrags- och utjämningssystem Det statsbidrags- och utjämningssystem till kommunerna och landstingen som gäller fr.o.m. den 1 januari 1996 består av fyra delar: inkomstutjämning, kostnadsutjämning, generellt statsbidrag samt införanderegler. Inkomstutjämningen, som syftar till att utjämna skillnader i skatteinkomster, innebär att kommuner och landsting med en skattekraft under riksgenomsnittet får ett bidrag från staten. Summan av bidragen är lika stor som summan av de avgifter som tas ut från kommuner och landsting som har en skattekraft som ligger över riksgenomsnittet. Kostnadsutjämningen, som syftar till att utjämna strukturella behovs- och kostnadsskillnader, innebär att kommuner och landsting med ogynnsamma strukturella förhållanden får ett bidrag från staten. Summan av bidragen är lika stor som summan av de avgifter som tas ut från kommuner och landsting som har en gynnsam struktur. Kommunerna och landstingen erhåller ett generellt bidrag från staten som utbetalas lika i kronor per invånare. Bidragen är olika stora till kommunerna respektive landstingen. Det nya systemet införs successivt under åtta år för att mildra omfördelningseffekterna. Införandereglerna begränsar bidragsminskningarna över hela åttaårsperioden. För kommunerna begränsas också bidragsökningarna under de tre första åren.
Vissa grundlagsbestämmelser om den kommunala självstyrelsen I regeringsformens portalparagraf andra stycket föreskrivs att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. I 1 kap. 7 § andra stycket stadgas att kommunerna får ta ut skatt för ?skötseln av sina uppgifter?.
Införandet av det rådande utjämningssystemet Regeringen presenterade i 1995 års kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150) ett förslag till nytt bidrags- och utjämningssystem. Förslaget innebar, såvitt här är av intresse, att en inomkommunalt finansierad inkomst- respektive kostnadsutjämning skulle införas. Lagrådet fann efter remiss från finansutskottet att propositionsförslaget inte stod i överensstämmelse med regeringsformens bestämmelser i 1 kap. 7 § andra stycket och avstyrkte det därför (bet. 1994/95:FiU19, bil. 2). Förslaget skulle medföra - framhöll Lagrådet - att kommuner och landsting, vilka kommer att vidkännas avdrag från skatteintäkterna, genom uttagande av kommunalskatt och landstingsskatt bidrar till att täcka behovet av medel i andra kommuner och landsting. Frågan är om en sådan skatt kan anses uttagen för skötseln av kommunens eller landstingets uppgifter. Enligt Lagrådet kunde den föreslagna ordningen inte anses stå i överensstämmelse med ordalagen i bestämmelsen. För tolkningen av begreppet ?skötseln av sina uppgifter? har Lagrådet sökt vägledning i vad som i lag och praxis ansetts vara en kommuns eller ett landstings angelägenheter och har funnit att bestämmelser i kommunallagen och ett stort antal andra lagar om en kommuns befogenheter utgår från vad som brukar kallas lokaliserings-principen. Med lokaliseringsprincipen avses ett krav på anknytning till kommuns eller landstings område eller dess medlemmar. Lagrådet lade till att syftet med förslaget kunde tillgodoses med någon annan teknik avseende avgifter och bidrag, vilket inte skulle strida mot regeringsformens bestämmelser. Konstitutionsutskottet redogjorde i sitt yttrande (1994/95:KU6y) för den konstitutionella praxis som utvecklats och kom till slutsatsen att det fanns flera omständigheter som gav utrymme åt en annan tolkning än Lagrådets av grundlagens bestämmelser om beskattningsrätten. Utskottet erinrade om att det i förarbetena till regeringsformens bestämmelse om lagprövning (KU 1978/79:39 s. 13) anförs att det är naturligt att riksdagen som grundlagsstiftare är den instans som är bäst ägnad att pröva om en viss föreskrift är grundlagsenlig. Utskottet ansåg det emellertid vara mycket angeläget att det inte finns någon tveksamhet kring tillämpningen av regeringsformen. Utskottet förordade därför att frågan om innebörden av den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten och dess förhållande till utformningen av grundlagsbestämmelserna blev föremål för en analys och ett förtydligande. På finansutskottets förslag beslöt riksdagen ställa sig bakom förslaget om ett nytt bidrags- och utjämningssystem när det gällde de grundläggande principerna beträffande syfte, inriktning, omfattning och införanderegler (bet.1994/95:FiU19). Men utskottet och riksdagen ansåg med hänvisning till konstitutionsutskottets yttrande att man i första hand borde välja en annan lagstiftningsteknik för att uppnå de eftersträvade utjämningseffekterna. Riksdagen begärde därför ett nytt förslag från regeringen i så god tid att systemet skulle kunna vara i kraft fr.o.m. den 1 januari 1996. I proposition 1995/96:64, som Lagrådet godkänt, föreslog regeringen en sådan lagteknisk lösning som konstitutionsutskottet förordat. Enligt förslaget, som vann riksdagens bifall, genomfördes med vissa justeringar det utjämningssystem som riksdagen under våren ställt sig bakom. I stället för att en del av en kommuns respektive ett landstings skatteinkomster skulle tillföras annan kommun eller landsting, svarar staten nu formellt för utjämningskostnaderna, men dessa finansieras genom en utjämningsavgift till staten från de ekonomiskt och strukturellt starkare kommunerna respektive landstingen.
Motionen Henrik S Järrel (m) anser i motion 1997/98:Fi603 att det av kommuner och landsting finansierade utjämningssystemet bör avskaffas. Endast staten skall ha uppgiften att via den statliga inkomstskatten och andra statliga inkomstkällor sörja för finansieringen av ett kommunalt utjämningssystem. Bestämmelserna i regeringsformens 1 kap. 7 § andra stycket bör därför preciseras så att kommunerna medges att ta ut skatt eller avgift för skötseln endast av den egna kommunens uppgifter (yrkande 4).
Utredningsläget Regeringen tillkallade år 1995 en parlamentarisk kommitté med uppgift att analysera innebörden av den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten och dess förhållande till grundlagsbestämmelserna (dir. 1995:111). Kommittén avlämnade i september 1996 sitt betänkande Den kommunala självstyrelsen och grundlagen (SOU 1996:129). I betänkandet hänvisar kommittén till riksdagsbehandlingen av det nya utjämningssystemet år 1995 och konstaterar att man därigenom har fört in en ny syn på den kommunala beskattningsrätten genom att skatt som tas upp av en kommun eller ett landsting ansetts delvis kunna tas i anspråk för att bekosta andra kommuners respektive landstings uppgifter. Den syn som riksdagens ställningstagande ger uttryck för bör komma till klart uttryck i RF. Kommittén föreslår därför att RF kompletteras med en bestämmelse om att kommuner och landsting i lag får åläggas att bidra till kostnaden för andra kommuners respektive landstings uppgifter om det görs för att uppnå en jämlik fördelning av resurser mellan kommuner och mellan landsting. Förslaget har remissbehandlats och är föremål för beredning i Regeringskansliet. Regeringen har också tillkallat en kommitté (dir. 1995:118, 1997:32) med uppgift att följa upp och utvärdera samt lämna förslag i syfte att utveckla statsbidrags- och utjämningssystemet. Kommittén har avlämnat delbetänkandet Hantering av fel i utjämningssystemet för kommuner och landsting (SOU 1997:93).
Utskottets ställningstagande Utskottet vidhåller den bedömning som utskottet gjorde i sitt yttrande 1994/95:KU6y till finansutskottet beträffande utjämningssystemets förhållande till grundlagsbestämmelserna. Utskottet vidhåller även att det är mycket angeläget att det inte finns någon tveksamhet kring tillämpningen av regeringsformen och kan konstatera att det i Regeringskansliet pågår övervägningar med anledning av förslagen i betänkandet Den kommunala självstyrelsen och grundlagen (SOU 1996:129). Motion 1997/98:Fi603 (m) yrkande 4 avstyrks.
Införlivandet av konventioner med svensk rätt
Allmänt om fullgörande av internationella avtal Effekten av en internationell överenskommelse är att den anslutande staten har att lojalt fullgöra de åtaganden som framgår av överenskommelsen. Parterna är folkrättsligt förpliktade att se till att deras nationella myndigheter tillämpar överenskommelsens bestämmelser. Underlåtenhet härutinnan utgör folkrättsbrott. Det finns ingen allmän folkrättslig regel för hur de avtalsslutande staterna skall gå till väga för att uppfylla sina konventionsförpliktelser. Ibland kan den internationella överenskommelsen innehålla bestämmelser om hur konventionen skall fullgöras. Vanligtvis saknas dock sådana bestämmelser. Parterna har då full handlingsfrihet i fråga om den teknik de vill använda för att uppfylla åtagandena i konventionen.
Olika metoder att införliva en konvention med nationell rätt I många stater gäller som en allmän statsrättslig princip att ingångna konventioner automatiskt blir en del av den interna, nationella rätten. Dessa konventioner skall således direkt tillämpas av domstolar och andra myndigheter på samma sätt som nationellt stiftad lag. Detta är förhållandet i t.ex. USA, Frankrike, Nederländerna och Belgien. I andra rättssystem som t.ex. de skandinaviska länderna, Storbritannien, Tyskland och Italien existerar inte en sådan automatik. Det krävs då ett införlivande med den nationella rättsordningen för att konventionen skall kunna tillämpas i landet. Att en av Sverige tillträdd konvention inte blir direkt tillämplig för de svenska domstolarna och myndigheterna utan att detta föreskrivits i lag torde i dag stå helt klart. Såväl Högsta domstolen, Regeringsrätten som Arbetsdomstolen har uttalat att internationella överenskommelser inte utan förmedling av lagstiftning blir gällande svensk rätt (AD 1972 nr 5, NJA 1973 s. 423, RÅ 1974 ref. 61, NJA 1981 s. 1205 och NJA 1984 s. 903). I Sverige har införlivandet med svensk rätt huvudsakligen skett genom att den internationella överenskommelsen transformerats till svensk rätt, dvs. omarbetats till svensk författningstext. I ett antal fall har dock avtalet i stället inkorporerats, dvs. det har i lag eller annan författning föreskrivits att den internationella överenskommelsens bestämmelser gäller i Sverige. På denna punkt innebär medlemskapet i EU särskilda förutsättningar. Enligt artikel 189 i Romfördraget är förordningar direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Ett direktiv skall med avseende på det resultat som skall uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet.
Motionen I motion 1997/98:K235 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) hemställs att ingångna och ratificerade konventioner skall införlivas i svensk lagstiftning och att de skall vara direkt tillämpliga i svensk lag. Motionärerna påpekar att Sverige deltar mycket aktivt på det internationella planet i olika frågor, men det finns exempel där Sverige inte lever upp till konventionerna. Beträffande t.ex. barnkonventionen har nyligen Barnkommittén (SOU 1997:116) föreslagit att konventionen inte skall inkorporeras med svensk rätt. Ett annat exempel där det råder inkongruens mellan ingångna internationella avtal och svensk rätt är inom internationell miljövård. Motionärerna hävdar att Sverige mer eller mindre struntar i att genomföra bestämmelserna i den s.k. Esbo-konventionen om MKB i ett gränsöverskridande sammanhang.
Utskottets ställningstagande Det står klart att Sverige tillämpar ett s.k. dualistiskt system för införlivandet av internationella konventioner med svensk rätt. Det innebär att en av Sverige tillträdd konvention inte blir direkt tillämplig för de svenska domstolarna och myndigheterna utan att detta föreskrivits i lag. I några andra länder tillämpas det s.k. monistiska systemet som innebär att konventionerna automatiskt införlivas med landets rätt. Utskottet kan konstatera att olika länder kommit att tillämpa olika system. Det finns enligt utskottets mening inte skäl att gå över till det monistiska systemet. Motion 1997/98:K235 (mp) avstyrks.
Skiljande av domare från befattning med pågående mål
Bakgrund I december 1995 blev ett hovrättsråd i Svea hovrätt mot sin vilja genom beslut av hovrätten (hovrättspresidenten) i administrativ ordning befriad från ansvar för den egna roteln på den avdelning han då tjänstgjorde på. Beslutet innebar att han också befriades från referentskapet i ett narkotikamål, lottat på hans rotel och utsatt till huvudförhandling senare samma månad. Hovrättsrådet anmälde hovrättspresidentens beslut till Justitiekanslern, JK, och gjorde gällande att beslutet var grundlagsstridigt. Av handlingarna hos JK framgick att hovrättsrådet ex officio inkallat de polismän som hörts i tingsrätten till omförhör i hovrätten. Hovrättsrådet gjorde gällande att detta hans agerande utgjort orsaken till att han bytts ut som referent. Hovrätten bestred att detta varit fallet och hävdade att beslutet grundats på att hovrättsrådet varit tjänsteodugligt en längre tid. Justitiekanslern avgav sitt beslut den 2 oktober 1996. JK anför i beslutet att i den garanti som en ordinarie domare har mot att bli skild från sin tjänst i annan ordning än den som anges i lag måste inrymmas mer än den formella behörigheten att tjänstgöra som domare och komma i åtnjutande av de därmed förenade ekonomiska förmånerna. Däri måste, enligt JK, rimligen även innefattas en rätt att - utan andra sanktioner än de som är föreskrivna i lag - få utöva de arbetsuppgifter som är förenade med tjänsten. JK gör därför den bedömningen att hovrättens åtgärd att tvångsvis, genom ett administrativt beslut, omplacera det aktuella hovrättsrådet från att vara indelad till tjänstgöring på en avdelning med ansvar för en rotel till att tjänstgöra i en s.k. pool utan eget rotelansvar inte synes stå i överensstämmelse med bestämmelsen i 11 kap. 5 § RF. Sveriges domareförbund har i en skrivelse till Justitiedepartementet den 16 september 1996 anfört att det enligt Domareförbundets mening strider mot grunderna för 11 kap. 2 § RF om en domstolschef i administrativ ordning skiljer en domare från befattningen av ett mål i syfte att påverka målets handläggning. Förbundet anser att dessa principer bör framgå av bestämmelser i lag och hemställer att departementet låter utreda frågan.
Motionen I motion 1997/98:Ju406 av Alice Åström m.fl. (v) begärs att en utredning tillsätts angående lagreglering av skiljandet av domare från befattning med ett pågående mål eller förflyttning av domare som reaktion på beslut som domaren fattat under målets handläggning (yrkande 2). Motionärerna förklarar sig dela Domareförbundets syn på dessa frågor och anser att oavsett hur det förhållit sig i det konkreta fallet är den intressanta och viktiga frågan under vilka förhållanden en ordinarie domare mot sin vilja får fråntas ett på hans rotel lottat mål. Enligt motionärerna är domstolarnas självständighet och skyddet mot påtryckningar från utomstående - även regering, riksdag och myndigheter - ett nödvändigt fundament för en rättsstat. Frågan bör därför utredas skyndsamt.
Gällande bestämmelser Enligt 11 kap. 2 § RF får ingen myndighet, inte heller riksdagen, bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. I fråga om de ordinarie domarnas rättsställning finns vidare en grundläggande bestämmelse i 11 kap. 5 § RF. Enligt den bestämmelsen får den som utnämnts till ordinarie domare skiljas från tjänsten endast 1. om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänste- åliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten, 2. om han uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyldig att avgå med pension. Enligt 10 § lagen (1994:261) om fullmaktsanställning, vilken är tillämplig i fråga om ordinarie domare, gäller vidare att en arbetstagare får avstängas från arbetet 1. om ett förfarande inleds som syftar till att han skall avskedas, 2. om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en gärning som kan antas medföra avskedande, 3. om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och detta beror på sjukdom eller något jämförligt förhållande, eller 4. om han inte följer ett beslut om läkarundersökning enligt 11 §. Någon möjlighet att i övrigt skilja en ordinarie domare från hans arbetsuppgifter anvisar inte lagstiftningen (jfr 9 § lagen om fullmaktsanställning). Av 15 § lagen om fullmaktsanställning följer att det är Statens ansvarsnämnd som beslutar i fråga om avskedande, avstängning och läkarundersökning när det gäller bl.a. ordinarie domare. Beträffande hovrättsdomares tjänstgöringsförhållanden - indelning på avdelning, tilldelning av rotel - finns också bestämmelser i förordningen (1979:569) med hovrättsinstruktion.
Tidigare riksdagsbehandling Utskottet behandlade ett likalydande förslag i sitt betänkande 1996/97:KU26. Utskottet erinrade då om att en ordinarie domare enligt 11 kap. 5 § RF inte får skiljas från sin domartjänst i annan ordning än den som anges i lag. JK har funnit att det i denna garanti även innefattas en rätt för domare att - utan andra sanktioner än de som är föreskrivna i lag - få utöva de arbetsuppgifter som är förenade med tjänsten. Sveriges domareförbund har i en skrivelse till Justitiedepartementet begärt att departementet utreder om det i lag bör framgå att en domstolschef inte i administrativ ordning får skilja en domare från befattningen av ett mål i syfte att påverka målets handläggning. Enligt vad utskottet inhämtade var Domareförbundets skrivelse vid tidpunkten för utskottets beredning föremål för beredning i Justitiedepartementet. Utskottet ville inte föregripa regeringens bedömning av om regeringsformens bestämmelser ger tillräcklig ledning i nu aktuella fall eller om ytterligare lagstiftning krävs för att skydda domare mot otillbörlig påverkan. Motionen avstyrktes med hänvisning härtill.
Regeringens svar till Sveriges domareförbund Statsrådet Laila Freivalds hänvisade i ett svarsbrev till Sveriges domareförbund (daterat den 27 juni 1997) till 1995 års domstolskommitté. Kommittén kommer sannolikt att ta upp frågan om domares förflyttningskyldighet och betydelsen av de internationella överenskommelser som Sverige har ingått. Det fanns enligt statsrådets mening skäl att avvakta resultatet av Domstolskommitténs arbete innan de frågor som tidigare har behandlats av Domarutredningen (SOU 1994:99 s. 296 f.) eventuellt bereds vidare.
Utskottets ställningstagande Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98: Ju406 (v) yrkande 2.
Pensionsregler vid politiska uppdrag
Motionen I motion 1997/98:K260 av Ann-Marie Fagerström m.fl. (s) hävdas att det är viktigt att ingen förlorar ekonomiskt på att aktivera sig i politiken. Den ersättning som utgår för politiska uppdrag är inte pensionsgrundande ?fullt ut?, t.ex. STP (särskild tilläggspension), påpekar motionärerna och vill att regeringen skall få i uppdrag att verka för att ersättningen för politiska uppdrag blir pensionsgrundande ?fullt ut?.
Bakgrund Ersättning för politiska uppdrag omfattas i allmänhet av lagen om allmän försäkring (3 kap. 2 §), och de socialavgifter som skall utgå betalas av uppdragsgivaren. Eftersom det i regel inte finns kollektivavtal i fråga om uppdrag av detta slag, ger uppdraget generellt sett inte heller rätt till kollektiv-avtalspension, såsom STP, ITP e.d. För vissa politiska uppdrag regleras pensionsvillkoren enligt särskilda avtal eller i annan ordning. Det gäller bl.a. riksdagens ledamöter vars pensionsvillkor regleras i lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. En utgångspunkt för bestämmelserna i den lagen var att de skulle utformas i närmare anslutning till vad som gäller för statstjänstemän i motsvarande lönenivå. Ett system med egenlivränta infördes för att i vissa fall kompensera ledamot som inte är berättigad till ålderspension. Konstitutionsutskottet (bet. 1993/94:KU43) ansåg att det var angeläget att riksdagen beslutade om de föreslagna ändringarna. Utskottet pekade dock på en rad förestående förändringar, som valperiodens längd och ett reformerat allmänt tjänstepensionssystem, och framhöll att det fick bli en uppgift för Förvaltningskontoret att följa utvecklingen.
Tidigare riksdagsbehandling Konstitutionsutskottet har tidigare behandlat förslag om riksdagsledamöternas pensionsvillkor. Det skedde senast hösten 1997 då utskottet tog upp frågor om riksdagsledamöternas och de svenska Europaparlamentarikernas ekonomiska villkor i betänkande 1997/98:KU6. Utskottet behandlade i det sammanhanget två motioner där det föreslogs att ålderspension enbart bör relateras till det antal år man tjänstgjort i riksdagen. Enligt rådande bestämmelser skiljer sig pensionsvillkoren åt beroende på om ledamoten är över eller under 50 år vid avgången. Utskottet erinrade då att de rådande bestämmelserna om ålderspension för riksdagsledamöter trädde i kraft för något mer än tre år sedan och innebar en viss anpassning till gängse pensionssystem på arbetsmarknaden.
Utskottets ställningstagande Vad beträffar riksdagsledamöternas pensionsvillkor vidhåller utskottet den ståndpunkt utskottet tidigare intagit. För övriga politiker anser utskottet att det bör ankomma på de politiska institutioner och organisationer som betalar ut ersättningarna till förtroendevalda att utforma bestämmelser om pensionsförmåner utöver vad som följer av lagen om allmän försäkring. Motion 1997/98:K206 (s) avstyrks således.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande rösträtten att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K208 yrkande 2, 1997/98: K209, 1997/98:K264 samt 1997/98:Kr270 yrkandena 73 och 74, res. 1 (c) res. 2 (v) res. 3 (mp) 2. beträffande gemensam valdag att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 6, 1997/98: K249, 1997/98:K258 yrkande 6 samt 1997/98:K516 yrkande 2, res. 4 (m, c, fp, mp) 3. beträffande personvalet att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 5, 1997/98: K219, 1997/98:K233 samt 1997/98:A806 yrkande 2, res. 5 (m) res. 6 (fp) res. 7 (v, mp) 4. beträffande spärren vid val till Europaparlamentet att riksdagen avslår motionerna 1996/97:U515 yrkande 13 samt 1997/98:K715 yrkande 20, 5. beträffande antalet riksdagsledamöter att riksdagen avslår motion 1997/98:K202 yrkande 4, res. 8 (m) 6. beträffande folkomröstningsinstitutet att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 9 samt 1997/98:K506 yrkandena 5-8, res. 9 (m) res. 10 (mp) 7. beträffande val av statsminister att riksdagen avslår motion 1997/98:K217, 8. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i grundlagsärende att riksdagen avslår motion 1997/98:K227 yrkande 1, res. 11 (m) 9. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i andra frågor än grundlagsärende att riksdagen avslår motion 1997/98::227 yrkande 2, res. 12 (m) 10. beträffande hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor att riksdagen avslår motion 1997/98:K202 yrkande 14, res. 13 (m, fp, mp) 11. beträffande lagprövningsrätten att riksdagen avslår motion 1997/98:K202 yrkande 11, res. 14 (m, fp) 12. beträffande författningsdomstol att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 12 samt 1997/98:K204, res. 15 (m, fp, mp) 13. beträffande insatser för att slå vakt om demokratin, m.m. att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K230, 1997/98:K234 samt 1997/98:K255, res. 16 (mp) 14. beträffande den kommunala utjämningsavgiften att riksdagen avslår motion 1997/98:Fi603 yrkande 4, res. 17 (m) 15. beträffande införlivandet av konventioner med svensk rätt att riksdagen avslår motion 1997/98:K235, res. 18 (mp) 16. beträffande skiljande av domare från befattning med pågående mål att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju406 yrkande 2, res. 19 (v) 17. beträffande pensionsregler vid politiska uppdrag att riksdagen avslår motion 1997/98:K260.
Stockholm den 19 mars 1998
På konstitutionsutskottets vägnar
Bo Könberg
I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Nikos Papadopoulos (s) och Anders Johnson (fp).
Reservationer
1. Rösträtten (mom. 1) Birgitta Hambraeus (c) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ?Vad avser övriga? och slutar med ?73 och 74? bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer i vad som anförs i motion 1997/98:K208 (c) om att unga människor i dag är bättre utbildade och bättre informerade om samhällsfrågor än tidigare generationer. Samtidigt känner många ungdomar utanförskap gentemot det politiska livet och de institutioner de har kontakt med. Förlängningen av mandatperioderna till fyra år medför att några personer får vänta tills de nästan blivit 22 år innan de kan delta i valen. För att något motverka den förändringen bör rösträtten följa kalenderår i stället för födelsedatum. Vad utskottet här anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K208 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. Yrkande 74 i motion 1997/98:Kr270 (mp) torde därmed tillgodoses. Övriga här aktuella motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande rösträtten att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K208 yrkande 2, med anledning av motion 1997/98:Kr270 yrkande 74 och med avslag på motionerna 1997/98:K209, 1997/98:K264 samt 1997/98:Kr270 yrkande 73 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Rösträtten (mom. 1) Kenneth Kvist (v) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ?Vad avser övriga? och slutar med ?73 och 74? bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer i vad som anförs i motion 1997/98:K264 (v) att avsikten med allmän och lika rösträtt är att alla skall ha möjlighet att påverka det politiska skeendet i det land de lever och arbetar. Regeringen bör därför ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag om utvidgad rösträtt för invandrade i enlighet med vad som anförs i motionen. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K264 som sin mening ge regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande rösträtten att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K264 och med avslag på motionerna 1997/98:K208 yrkande 2, 1997/98:K209 samt 1997/98: Kr270 yrkandena 73 och 74 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Rösträtten (mom. 1) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ?Vad avser övriga? och slutar med ?73 och 74? bort ha följande lydelse: Mot bakgrund av att ungdomar tar del av det offentliga livet allt tidigare bör rösträttsåldern sänkas till 16 år i enlighet med vad som föreslås i motion 1997/98:Kr270 (mp). Förlängningen av mandatperioderna till fyra år medför att många personer får vänta alltför länge innan de kan delta i valen. Denna förändring har också inneburit att genomsnittsåldern hos förstagångsväljare höjts till ca 20 år. Vad utskottet här anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:Kr270 yrkande 73 som sin mening ge regeringen till känna. Övriga här aktuella motionsyrkanden avstyrks. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande rösträtten att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Kr270 yrkande 73 och med avslag på motionerna 1997/98:K208 yrkande 2, 1997/98:K209, 1997/98:K264 samt 1997/98:Kr270 yrkande 74 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Gemensam valdag (mom. 2) Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Birgitta Hambraeus (c), Jerry Martinger (m), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Anders Johnson (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?Utskottet vill? och på s. 7 slutar med ?(m) yrkande 2? bort ha följande lydelse: Vid de allmänna valen dominerar riksdagsvalet helt över de lokala valen. Detta innebär enligt utskottets uppfattning stora negativa effekter för den kommunala demokratin. Lokala frågor blir inte avgörande för lokala val. Enligt utskottets uppfattning är det avgörande för att stärka det demokratiska styrelseskicket att kommunalvalen inte kommer i skymundan för riksdagsvalen. De viktiga lokala frågorna måste ges större tyngd, och utskottet anser att ett viktigt steg på en sådan väg är att skilja kommunalvalen från riksdagsvalen. Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda förutsättningarna för en återgång till skilda valdagar. Inriktningen bör vara att skilda valdagar skall tillämpas första gången i kommunalval år 2000. Riksdagen bör med anledning av motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 6, 1997/98:K249 (c), 1997/98:K258 (fp) yrkande 6 och 1997/98:K516 (m) yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande gemensam valdag att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:K202 yrkande 6, 1997/98:K249, 1997/98:K258 yrkande 6 samt 1997/98:K516 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Personvalet (mom. 3) Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Det finns? och på s. 9 slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att stor vikt bör läggas vid att 8-procentsspärrens inverkan på 1998 års val blir föremål för noggrann penetrering i det parlamentariska råd som fått i uppdrag att genomföra en utvärdering. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 (m) yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande personvalet att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 5 och med avslag på motionerna 1997/98:K219, 1997/98:K233 samt 1997/98:A806 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Personvalet (mom. 3) Bo Könberg (fp) och Anders Johnson (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Det finns? och på s. 9 slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse: Det parlamentariska råd som fått i uppdrag att utvärdera 1998 års val bör enligt utskottets uppfattning lägga särskild vikt vid jämställdhetsaspekter på det nya personvalsmomentet. Till de frågor rådet bör uppmärksamma hör kvinnors respektive mäns möjligheter att nå ut till väljarna. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:A806 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande personvalet att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A806 yrkande 2 och med avslag på motionerna 1997/98:K202 yrkande 5, 1997/98:K219 samt 1997/98:K233 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Personvalet (mom. 3) Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Det finns? och på s. 9 slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse: Riksdagen bör enligt utskottets mening ge regeringen i uppdrag att lägga fram förslag till regler för sponsring av politiker. Personvalet skapar en ny situation med både möjligheter och risker. Regler behövs för att förebygga korruption och alltför starka bindningar till enskilda bidragsgivare. Gränser för hur stora ekonomiska resurser som skall tillåtas i en personvalskampanj är också väsentligt för att förhindra en negativ utveckling. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K219 (mp) som sin mening ge regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande personvalet att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K219 och med avslag på motionerna 1997/98:K202 yrkande 5, 1997/98:K233 samt 1997/98: A806 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Antalet riksdagsledamöter (mom. 5) Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?(m) yrkande 4? bort ha följande lydelse: Utskottet delar uppfattningen i motion 1997/98:K202 (m) att Sverige i dag har en i förhållande till folkmängden osedvanligt stor representation jämfört med vissa andra demokratiska länder. Det finns därför skäl för regeringen att närmare belysa konsekvenserna av att minska antalet riksdagsledamöter. En förändring av antalet ledamöter förutsätter också en ändring i regeringsformen. Vad utskottet anfört om en utredning av förutsättningarna för att reducera antalet riksdagsledamöter bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 (m) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande antalet riksdagsledamöter att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6) Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ?Utskottet anser? och slutar med ?yrkandena 5-8 avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer med vad som anförs i motion 1997/98:K202 (m) om att ett utvidgat folkomröstningsinstitut i lagfrågor skulle tjäna syftet att stärka demokratin. Bestämmelserna för sådana folkomröstningar bör utformas till en motsvarighet till vad som gäller för beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor. Det innebär att en tiondel av riksdagens ledamöter sedan riksdagen fattat beslut i en lagfråga, skall kunna kräva att frågan underkastas en folkomröstning. Om en tredjedel av riksdagens ledamöter stödjer detta yrkande skall en folkomröstning anordnas. Om majoriteten av väljarna säger nej har förslaget fallit. För att inte hur små minoriteter som helst skall kunna fälla avgörandet bör vissa kvorumregler införas. Vad utskottet här anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202 (m) yrkande 9 som sin mening ge regeringen till känna. Motion 1997/98:K506 (mp) yrkandena 5-8 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande folkomröstningsinstitutet att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202 yrkande 9 och med avslag på motion 1997/98:K506 yrkandena 5-8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ?Utskottet anser? och slutar med ?yrkandena 5-8 avstyrks? bort ha följande lydelse: Det finns enligt utskottets mening anledning att ändra folkomröstningsinstitutet på det sätt som föreslås i motion 1997/98:K506 (mp). För det första skall varje grundlagsändring föranleda en beslutande folkomröstning. En sådan bör anordnas på valdagen. En sådan förändring skulle stärka grundlagens ställning och tydliggöra att den är svårändrad och står för kontinuitet. För det andra skall bindande folkomröstningar kunna anordnas på folkinitiativ. 300 000 underskrifter från röstberättigade skall krävas vid nationella folkomröstningar. För att vinna en folkomröstning skall krävas enkel majoritet. Inga särskilda kvorumregler bör gälla för folkomröstningen. Det sistnämnda bör gälla för alla nationella folkomröstningar, vilket således kräver en förändring av rådande bestämmelser för beslutande folkomröstningar. Slutligen föreslår motionärerna att en bestämmelse införs i regeringsformen som innebär att det bara får finnas två alternativ vid nationella folkomröstningar vid sidan om blankröst: ja och nej. Utskottet är emellertid inte berett att förorda att riksdagen beslutar om dessa ändringar utan att dessa beretts i Regeringskansliet. Riksdagen bör därför med anledning av motion 1997/98:K506 (mp) yrkandena 5-8 som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört. Motion 1997/98:K202 (m) yrkande 9 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande folkomröstningsinstitutet att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K506 yrkandena 5-8 och med avslag på motion 1997/98:K202 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i grundlagsärende (mom. 8) Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer i den uppfattning som framförs i motion 1997/98: K227 (m) om att minoritetsskyddet i utskotten är för svagt. Det gäller inte minst beträffande initiativ i författningsfrågor. Riksdagen bör därför med anledning av motionens yrkande 1 ge regeringen i uppdrag att lägga fram förslag till riksdagen om att stärka minoritetsskyddet i utskottens beredning av grundlagsärenden i enlighet med vad som föreslås i motionen. dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i grundlagsärende att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K227 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i andra frågor än grundlagsärende (mom. 9) Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ?Även beträffande ? och slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer i den uppfattning som framförs i motion 1997/98: K227 (m) om att minoritetsskyddet i utskotten är för svagt. Utskotten förutsätts enligt tidigare riksdagsuttalanden vara restriktiva med att själva arbeta fram mera omfattande förslag utan beredning inom Regeringskansliet. Initiativrätten har också huvudsakligen använts sparsamt och med omdöme. Under senare år har emellertid utskottet noterat vissa tendenser till en uppluckring. Utskottsmajoriteter använder initiativrätten för att driva igenom politiskt kontroversiella förslag utan normalt beredningsunderlag och utan den omfattande debatt som är möjlig då förslag väcks genom propositioner och motioner. Riksdagen bör därför med anledning av motionens yrkande 2 ge regeringen i uppdrag att lägga fram förslag till riksdagen om att stärka minoritetsskyddet i utskottens beredning av lagärenden i enlighet med vad som föreslås i motionen. dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse: 9. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i andra frågor än grundlagsärende att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K227 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor (mom. 10) Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Anders Johnson (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?(m) yrkande 14? bort ha följande lydelse: Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 1997/98:K202 (m) att det råder en obalans i nuvarande bestämmelser om hörandet av Lagrådet. Enligt nuvarande bestämmelser behöver Lagrådet inte höras i grundlagsfrågor, om det inte gäller tryckfriheten eller liknande. Utskottet anser emellertid att Lagrådets granskning skulle vara värdefull även i fråga om grundlagsförslag. Utskottet instämmer också i motionärernas bedömning att motivuttalandet i förarbetena att regeringsformen är mindre väl lämpad för lagrådsgranskning på grund av att den till helt övervägande del innehåller frågor av politisk natur knappast är hållbart. Också vanliga lagar kan avse politiskt känsliga frågor, och då begränsar sig Lagrådet regelmässigt till en rent teknisk granskning. Det bör enligt utskottets mening ankomma på regeringen att närmare se över bestämmelserna om lagrådsgranskning i syfte att säkerställa att Lagrådets erfarenhet och kunnande utnyttjas även i de lagstiftningsfrågor som avser grundlagarna. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98: K202 (m) yrkande 14 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Lagprövningsrätten (mom. 11) Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m) och Anders Johnson (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?yrkande 11? bort ha följande lydelse: Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 1997/98:K202 (m) att kravet på att felet skall vara uppenbart har kommit att utgöra en omotiverad och svårförståelig begränsning till förfång för medborgarna och det skydd för grundläggande friheter och mänskliga rättigheter som de ostridigt bör åtnjuta. Det råder vidare osäkerhet om uppenbarhetsrekvisitet kan behållas till följd av EG-rätten och införlivandet av Europakonventionen. Riksdagen bör därför hos regeringen begära förslag om att ta bort uppenbarhetsrekvisitet i enlighet med vad som anförs i motionen. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse: 11. beträffande lagprövningsrätten att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Författningsdomstol (mom. 12) Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Anders Johnson (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?1997/98:K204 (kd)? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att en författningsdomstol kan fylla en viktig funktion att skydda grundläggande demokrativärden. I likhet med vad som föreslås i motion 1997/98:K202 (m) anser utskottet att det finns anledning att ge 1995 års domstolskommitté i uppgift att belysa och lämna förslag till hur en författningsdomstolsfunktion kan inlemmas i en framtida domstolsorganisation. Utredningen bör granska argumenten för och emot en författningsdomstol. I det arbetet bör utländska erfarenheter beaktas. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98: K202 (m) yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna. Motion 1997/98:K204 (kd) avstyrks. dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande författningsdomstol att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 12 och med avslag på motion 1997/98:K204 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Insatser för att slå vakt om demokratin, m.m. (mom. 13) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Demokrati- utredningen har? och slutar med ?de avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 1997/98:K234 (mp) att brådska utgör ett problem för demokratin. Propositioner anhopas för att beredas under kort tid i riksdagen. Utredningar tillsätts med allt snävare tidsgränser för sitt arbete. Brådska är ett stort problem för den politiska beslutsprocessen när det krävs eftertanke och offentlig diskussion. Brådskan innebär också att det inte ges utrymme för de politiska visionerna. Utskottet anser därför att riksdagen med anledning av motionen bör begära att regeringen ger Demokratiutredningen i uppdrag att studera brådska ur ett demokratiperspektiv. Övriga här aktuella motioner avstyrks. dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande insatser för att slå vakt om demokratin, m.m. att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K234 och med avslag på motionerna 1997/98:K230 och 1997/98:K255 som sin mening ger regeringen till känna var utskottet anfört,
17. Den kommunala utjämningsavgiften (mom. 14) Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?(m) avstyrks? bort ha följande lydelse: Det bör enligt utskottets mening endast vara staten som skall ha uppgiften att via den statliga inkomstskatten och andra statliga inkomstkällor sörja för finansieringen av ett kommunalt utjämningssystem. Bestämmelserna i regeringsformens 1 kap. 7 § andra stycket bör därför preciseras så att kommunerna medges att ta ut skatt eller avgift för skötseln endast av den egna kommunens uppgifter. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag med denna innebörd. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fi603 (m) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse: 14. beträffande den kommunala utjämningsavgiften att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fi603 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Införlivandet av konventioner med svensk rätt (mom. 15) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Det står? och på s. 25 slutar med ?(mp) avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer med uppfattningen i motion 1997/98:K235 (mp) att Sverige, som är ett aktivt land i internationellt samarbete, skall efterleva alla de åtaganden som landet förbinder sig till när landet ansluter sig till en internationell konvention. Det finns därför skäl att gå över till det s.k. monistiska systemet som innebär att konventionerna automatiskt införlivas med landets rätt. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om författnings-ändringar med den inriktning som anges i motionen. Vad utskottet här anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:K235 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse: 15. beträffande införlivandet av konventioner med svensk rätt att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K235 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Skiljande av domare från befattning med pågående mål (mom. 16) Kenneth Kvist (v) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?(v) yrkande 2? bort ha följande lydelse: Utskottet delar uppfattningen i motion 1997/98:Ju406 (v) att domstolarnas självständighet och skyddet mot påtryckningar från utomstående - även regering, riksdag och myndigheter - är ett nödvändigt fundament för en rättsstat. En utredning bör därför tillsättas angående lagreglering av skiljandet av domare från befattning med ett pågående mål eller förflyttning av domare som reaktion på beslut som domaren fattat under målets handläggning. Frågan bör utredas skyndsamt. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju406 (v) yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse: 16. beträffande skiljande av domare från befattning med pågående mål att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju406 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning......................................1 Motionerna..........................................1 Utskottet...........................................4 Rösträtten 4 Gemensam valdag 5 Personvalet 7 Spärren vid val till Europaparlamentet 9 Antalet riksdagsledamöter 9 Folkomröstningsinstitutet 11 Val av statsminister 13 Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ 13 Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor 15 Lagprövningsrätten 17 Författningsdomstol 18 Insatser för att slå vakt om demokratin m.m. 19 Den kommunala utjämningsavgiften 20 Införlivandet av konventioner med svensk rätt 23 Skiljande av domare från befattning med pågående mål 25 Pensionsregler vid politiska uppdrag 27 Hemställan 28 Reservationer......................................30 1. Rösträtten (mom. 1) 30 2. Rösträtten (mom. 1) 31 3. Rösträtten (mom. 1) 31 4. Gemensam valdag (mom. 2) 31 5. Personvalet (mom. 3) 32 6. Personvalet (mom. 3) 32 7. Personvalet (mom. 3) 33 8. Antalet riksdagsledamöter (mom. 5) 33 9. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6) 34 10. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6) 34 11. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i grundlagsärende (mom. 8) 35 12. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i andra frågor än grundlagsärende (mom. 9) 35 13. Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor (mom. 10) 36 14. Lagprövningsrätten (mom. 11) 37 15. Författningsdomstol (mom. 12) 37 16. Insatser för att slå vakt om demokratin, m.m. (mom. 13) 38 17. Den kommunala utjämningsavgiften (mom. 14) 38 18. Införlivandet av konventioner med svensk rätt (mom. 15) 38 19. Skiljande av domare från befattning med pågående mål (mom. 16) 39