Förbud mot halmbränning

Betänkande 1988/89:SoU3

Socialutskottets betänkande
1988/89:SoU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion (s) om förbud mot halmbränning.
Motionen avstyrks.

Motionen

1987/88:So417 av Birthe Sörestedt m.fl. (s), vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot
bränning av halm på åkermark.

Gällande bestämmelser

Hälsoskyddslagen (1982:1080) trädde i kraft den 1 juli 1983 och ersatte den
tidigare gällande hälsovårdsstadgan (1958:663). Hälsovårdsstadgan hade
under 1960- och 1970-talen kompletterats genom annan lagstiftning för att
man skulle komma till rätta med miljöstörningarna på senare tid. Sådan
lagstiftning var t.ex. miljöskyddslagen (1969:387).

Fortfarande fanns dock behov av en särskild lag som angav generella
minimikrav på verksamheter inom hälsoskyddsområdet. Mot bl.a. denna
bakgrund renodlades den nya hälsoskyddslagen till att innehålla endast
sådana bestämmelser som har till syfte att hindra uppkomsten av s.k. sanitär
olägenhet och att undanröja sådan olägenhet. Lagen kan således endast
användas för ingripanden mot störningar som kan ge upphov till eller
förorsaka sanitära olägenheter.

I samband med att den nya lagen infördes ersattes den tidigare hälsovårdsnämnden
av en miljö- och hälsoskyddsnämnd.

Med sanitär olägenhet avses enligt 1 § hälsoskyddslagen en störning som
kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig.
Definitionen avser alla former av störningar som kan inverka skadligt i såväl
fysiskt som psykiskt hänseende på en människas hälsa.

Hälsoskyddslagen innehåller färre detaljregler än den tidigare hälsovårdsstadgan,
men den är ingen renodlad ramlag. Enligt 6 § skall ägaren eller
nyttjanderättshavaren till berörd egendom vidta de åtgärder som skäligen
kan krävas för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet och för att
undanröja sådan olägenhet. Miljö- och hälsoskyddsnämnden kan ingripa
mot varje störning som innebär eller kan leda till sanitär olägenhet, oavsett

1988/89

SoU3

1 Riksdagen 1988189.12 sami. Nr3

på vilket sätt störningen uppkommer. Det har inte bedömts möjligt att
precisera i vilka fall åtgärder måste vidtas, utan detta får bedömas från fall till
fall. 17—11 §§ ges närmare bestämmelser för vissa fall då sådana åtgärder kan
komma i fråga.

Enligt 18 § får miljö- och hälsoskyddsnämnden meddela de förelägganden
och förbud som behövs för att lagen skall efterlevas och även utsätta vite.
Nämnden kan även besluta om rättelse på den enskildes bekostnad. Enligt
13 § kan detaljföreskrifter meddelas av regeringen eller - efter regeringens
bemyndigande - de enskilda kommunerna. Genom hälsoskyddsförordningen
(1983:616) har kommunerna bemyndigats att utfärda lokala föreskrifter
angående vissa verksamheter vilka uttömmande regleras i 10-12 §§ i
förordningen.

Beträffande bränning av halm eller annat växtavfall innehåller varken
hälsoskyddslagen eller hälsoskyddsförordningen några speciella bestämmelser.

Lokala hälsoskyddsföreskrifter om bränning av halm kan således ej
meddelas, utan detta förutsätter en ändring i hälsoskyddsförordningen. För
det fall sådan verksamhet bedöms innebära sanitär olägenhet kan dock miljöoch
hälsoskyddsnämnden ingripa med stöd av den övergripande bestämmelsen
i 6 § hälsoskyddslagen.

Enligt 20 § räddningstjänstlagen (1986:1102), som trädde i kraft den 1 januari
1987, får regeringen samt - efter regeringens bemyndigande - myndighet
eller kommun meddela föreskrifter bl.a. om förbud helt eller delvis mot
eldning utomhus samt om liknande förebyggande åtgärder mot brand.
Genom 21 § räddningstjänstförordningen (1986:1107) har regeringen överlåtit
åt länsstyrelsen och kommunen att meddela sådana föreskrifter.

Genom räddningstjänstlagen upphävdes bl.a. brandstadgan (1962:91),
vilken angav att varje kommun skulle ha en brandordning. I brandordningarna
föreskrevs regelmässigt om bl.a. hygges- och halmbränning att meddelande
skulle lämnas till brandchefen i god tid före den planerade bränningen.
Brandchefen hade därefter möjlighet att förbjuda bränningen om denna
kunde innebära risker från brandsynpunkt.

Enligt 54 § räddningstjänstlagen utövar statens räddningsverk den centrala
tillsynen över efterlevnaden av lagen. Någon normalföreskrift som avser
hygges- och halmbränning har inte utfärdats av statens räddningsverk och
några lokala föreskrifter i nämnda hänseende har hitintills inte meddelats.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om ökade möjligheter att ingripa mot halmbränning behandlades i
utskottets betänkande SoU 1984/85:1 med anledning av en motion (s), vari
yrkades att sådana tillämpningsföreskrifter skulle utfärdas till hälsoskyddslagen
att tillstånd för halmbränning - förutom från brandmyndigheten - skulle
krävas från miljö- och hälsoskyddsnämnden. Utskottet hänvisade till de
kommunala brandordningarna som vanligen angav att bl.a. hygges- och
halmbränning i god tid skulle anmälas hos brandchefen som avgjorde om
bränning kunde ske utan risk från brandsynpunkt. Utskottet uttalade vidare
att miljö- och hälsoskyddsnämnden med stöd av nuvarande lagstiftning kan

SoU 1988/89:3

ingripa mot t.ex. halmbränning om verksamheten kan sägas medföra sanitär
olägenhet. Ytterligare bestämmelser i detta avseende ansåg utskottet inte
påkallat.

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion om förbud mot halmbränning.

Hälsoskyddslagens bestämmelser syftar till att hindra uppkomsten av
sanitär olägenhet och att undanröja sådan olägenhet. Lagen kompletteras av
en hälsoskyddsförordning och vidare kan - inom vissa i förordningen angivna
områden - lokala hälsoskyddsföreskrifter utfärdas av de enskilda kommunerna.

I motion 1987/88:So417 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot
bränning av halm på åkermark. Motionärerna framhåller att verksamheten
vållar stora besvär för kringboende och medför direkta hälsorisker för
känsliga personer. För att en kommun skall kunna införa ett generellt förbud
mot halmbränning krävs ett tillägg till hälsoskyddsförordningen, påpekar
motionärerna.

Hälsoskyddslagstiftningen saknar specifika bestämmelser om halmbränning.
Miljö- och hälsoskyddsnämnderna kan dock med stöd av nuvarande
bestämmelser ingripa mot verksamheten i fråga, om denna kan sägas
medföra sanitär olägenhet. Utskottet konstaterar att halmeldning som
alternativ till halmnedplöjning har kommit att minska trots avsaknaden av
generella förbud. Enligt utskottets mening är det angeläget att denna
minskning fortsätter. Miljö- och hälsoskyddsnämnden kan verka för detta
genom information och upplysning. Några ytterligare bestämmelser i detta
avseende krävs inte enligt utskottet. Motion So417 avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1987/88:So417.

Stockholm den 25 oktober 1988
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Aina
Westin (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m),
Yvonne Sandberg-Fries (s), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s),
Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (vpk), Anita
Stenberg (mp), Ingegerd Anderlund (s), Barbro Westerholm (fp) och Inger
René (m).

SoU 1988/89:3