Förändringar i arbetsrätten
Betänkande 1993/94:AU4
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU04
Förändringar i arbetsrätten
Innehåll
1993/94 AU4
Sammanfattning
I detta betänkande godkänner arbetsmarknadsutskottet regeringens förslag till förändringar i arbetsrätten. Ett syfte med förändringarna är att i nuvarande svåra arbetsmarknadsläge underlätta för arbetslösa och främst ungdomar att få anställning.
Förändringarna, som har sin grund i Arbetsrättskommitténs betänkande, innebär följande.
I lagen om anställningsskydd förlängs den tillåtna anställningstiden för visstidsanställning vid arbetsanhopning från sammanlagt högst sex månader till sammanlagt högst tolv månader under en tvåårsperiod. Den längsta prövotiden för provanställning förlängs från sex månader till tolv månader. Genom en övergångsbestämmelse undanröjs kollektivavtal till den del som de innehåller kortare avtalstider. Reglerna om visstidsanställning och provanställning skall även i fortsättningen kunna frångås genom kollektivavtal.
I fråga om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren ha rätt att inom turordningskretsen undanta två arbetstagare som enligt hans bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta driften.
Den s.k. månadsregeln förlängs till två månader och skall kunna brytas igenom i vissa fall. Innebörden av regeln är att arbetsgivaren måste reagera inom viss tid för att kunna säga upp en arbetstagare av personliga skäl eller avskeda denne.
Mot bakgrund av ett EG-direktiv införs en regel om att arbetsgivaren i inledningen av ett anställningsförhållande skall vara skyldig att skriftligen informera arbetstagaren om villkoren i anställningen.
Medbestämmandelagen ändras genom att bestämmelserna om facklig vetorätt vid entreprenader och liknande upphävs.
Ett förbud införs mot fackliga stridsåtgärder som riktas mot enmans- och familjeföretag och som har till syfte att kollektivavtal skall träffas med företaget.
Lagändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1994.
Socialdemokraterna reserverar sig mot merparten av förändringarna i enlighet med partiets motioner. Vänsterpartiet avger meningsyttring.
I betänkandet behandlas även ett stort antal motioner väckta under de allmänna motionstiderna 1991/92 och 1992/93. Motionerna avser förslag till förändringar i flera hänseenden i anställningsskyddslagen, medbestämmandelagen och annan arbetsrättslig lagstiftning. Det gäller bl.a. företrädesrätt för deltidsanställda till lediga anställningar med mer tid, inflytande för arbetstagare i samband med vissa slag av företagsöverlåtelser och permitteringsfrågor. Dessa motioner avstyrks främst med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete.
I betänkandet behandlas även frågor om s.k. fallskärmsavtal.
Även i dessa delar reserverar sig Socialdemokraterna. Vänsterpartiet avger meningsyttring.
Inledning
I detta betänkande behandlas dels regeringens förslag i proposition 1993/94:67 om ändringar i lagen om anställningsskydd och i lagen om medbestämmande i arbetslivet, dels motioner som väckts med anledning av propositionen, dels också motioner på arbetsrättens område väckta under de allmänna motionstiderna under 1991/92 och 1992/93 års riksmöten.
Propositionen
I proposition 1993/94:67 har regeringen -- efter föredragning av statsrådet Börje Hörnlund -- föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till
lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,
lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
lag om ändring i lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft,
lag om ändring i arbetsrättslig beredskapslag (1987:1262).
Propositionens lagförslag återfinns i bilaga 1 till detta betänkande.
Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:67
1993/94:A6 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1993/94:67.
1993/94:A7 av Annika Åhnberg (-) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslagens oförenlighet med gällande EG-rätt och EES-avtalet,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till förändring av 22 § LAS,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till omförande till svensk lag av direktiv 77/187/EEG om arbetstagares rättigheter vid överlåtelse i enlighet med åtagande i EES-avtalet,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag om upphävande av 38--40 §§ i MBL,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om entreprenörs rätt att föra talan vid veto,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag vad gäller utökad anställningstid för visstidsanställning vid arbetsanhopning,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag till förändring i lagen om anställningsskydd vad gäller utökning av tiden för provanställning från sex till tolv månader,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag om förbud mot stridsåtgärder mot enmans- eller familjeföretag,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om upphävande av kollektivavtal till följd av propositionens förslag,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stärkt skydd för anställda mot diskriminering i enlighet med vad i motionen anförts.
1993/94:A8 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå förslagen i proposition 1993/94:67 om ändring i 5, 6 och 22 §§ lagen om anställningsskydd samt punkterna 2 och 5 i övergångsbestämmelserna,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar att 7 § i lagen om anställningsskydd skall ha den lydelse som framgår av motionens bilaga nr 3,
3. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar att 18 § i lagen om anställningsskydd skall ha den lydelse som framgår av motionens bilaga nr 4,
4. att riksdagen beslutar att i lagen om anställningsskydd skall fr.o.m. den 1 januari 1994 införas en ny paragraf, 27 a §, med lydelse enligt motionens bilaga nr 1,
5. att riksdagen beslutar att i lagen om anställningsskydd skall fr.o.m. den 1 januari 1994 införas två nya paragrafer, 1 a § och 3 a §, med lydelse enligt motionens bilaga nr 2,
6. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition 1993/94:67 till lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet,
7. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition 1993/94:67 till lag om ändring i arbetsrättslig beredskapslag,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ytterligare lagstiftning med anledning av EG:s direktiv 77/187/EEG.
1993/94:A9 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår förslaget om att förlänga den tillåtna tiden för anställning vid arbetsanhopning,
2. att riksdagen avslår förslaget om förlängd längsta tid för provanställning,
3. att riksdagen avslår förslaget att undanröja de delar av kollektivavtalen som innehåller bestämmelser om kortare tillåtna avtalstider än de nya reglerna om visstidsanställning vid arbetsanhopning och provanställning,
4. att riksdagen beslutar att det skriftliga beskedet om anställningsvillkoren skall lämnas när anställningsavtalet ingås.
5. att riksdagen avslår förslaget om ändrad utformning av den s.k. månadsregeln,
6. att riksdagen avslår förslaget om rätt för arbetsgivaren att undanta två arbetstagare inom turordningskretsen,
7. att riksdagen beslutar att avtalsturordningslistor alltid skall godkännas av central arbetstagarorganisation när föräldralediga är berörda,
8. att riksdagen beslutar om införande i anställningsskyddslagen av en bestämmelse om överlåtelse av företag i enlighet med vad i motionen anförts,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer verksamma regler för att förhindra utköp enligt 39 § anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen anförts,
10. att riksdagen avslår förslaget om avskaffandet av medbestämmandelagens vetoregler,
11. att riksdagen avslår förslaget om förbud mot blockader av enmans- eller familjeföretag.
1993/94:A10 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 12 månaders provanställning ej kan kombineras med 12 månaders visstidsanställning vid arbetsanhopning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om turordningskretsar inom det statliga avtalsområdet.
1993/94:A11 av Roland Lében (kds) vari yrkas
1. att riksdagen fastställer lagtexten i 22 § andra styckets första mening anställningsskyddslagen enligt följande: Innan turordningen fastställs får arbetsgivaren inom den turordningskrets där arbetsbristen finns undanta två arbetstagare som enligt arbetsgivaren är av särskild betydelse för den fortsatta driften,
2. att riksdagen avvisar att den föreslagna förbudsregeln skall inkludera homosexuella sambor som gemensamt driver företag och därför åberopar motsvarande skydd mot blockad som familjeföretag,
3. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till ändrad lagstiftning rörande skadestånds- och sanktionsregler inom det arbetsrättsliga området.
1993/94:A12 av Björn Ericson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anställningsavtal (6 a §),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EG-direktivet beträffande förhållandena vid överlåtelse av företag och verksamheter.
1993/94:A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar förlänga visstidsanställningen till 18 månader,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar förlänga provanställningstiden till 18 månader,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning beträffande de arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal,
4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om en tvåmånadersregel beslutar att helt avskaffa månadsregeln,
5. att riksdagen vid avslag på yrkande 4 beslutar att tidsfristen i vart fall utökas till 6 månader,
6. att riksdagen med avslag på regeringens turordningsförslag beslutar att företag med högst 25 anställda helt skall undantas från turordningsreglerna,
7. att riksdagen med avslag på regeringens turordningsförslag beslutar att företag med fler än 25 anställda får en generell frikvot på 20 % av antalet anställda.
1993/94:A14 av Fredrik Reinfeldt (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om övergångsbestämmelser i lagen om anställningsskydd i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:A15 av Karin Pilsäter och Lotta Edholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 22 § lagen om anställningsskydd ändras till "Innan turordningen fastställs får arbetsgivaren undanta tre arbetstagare, varav en skall vara under 30 år, inom -- -- --",
2. att riksdagen beslutar att 22 § lagen om anställningsskydd ändras till "De övriga arbetstagarnas plats i turordningen bestäms med utgångspunkt i varje arbetstagares anställningstid hos arbetsgivaren. Den som blivit uppsagd på grund av arbetsbrist och därefter återanställd får dock räkna sin sammanlagda arbetstid",
3. att riksdagen beslutar att i 22 § lagen om anställningsskydd meningen "Vid lika anställningstid ger högre ålder företräde" stryks,
4. att riksdagen beslutar att i 3 § punkt 3 lagen om anställningsskydd följande meningar stryks "Vid tillämpning av 22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45 år. Sammanlagt får arbetstagaren dock tillgodoräkna sig högst 60 sådana extra anställningsmånader."
1993/94:A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om att deltidsanställda arbetstagare skall ha förtursrätt vid ledigförklarandet av en anställning med fler arbetstimmar.
Motioner från allmänna motionstiden 1992
1991/92:A201 av Odd Engström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning för att stärka de deltidsarbetandes ställning på arbetsmarknaden.
1991/92:A225 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
14. att riksdagen beslutar godkänna förslaget om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd enligt bilaga 3,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av den framtida arbetsrätten,
19. att riksdagen beslutar godkänna en lag om inflytande vid företagsförvärv enligt bilaga 6.
1991/92:A243 av Sonia Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om på vilket sätt man via lagstiftning bäst tillgodoser de deltidsanställda som önskar utöka sin arbetstid.
1991/92:A261 av Ian Wachtmeister och Bengt Dalström (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheter till 18 månaders provanställning.
1991/92:A435 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning om deltidsanställdas rätt till förtur till heltidsarbete.
1991/92:A455 av Filip Fridolfsson m.fl. (m) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av arbetsrätten.
1991/92:A704 av Karl-Gösta Svenson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av lagen om anställningsskydd.
1991/92:A705 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att domares rätt att fortsatt utöva sitt ämbete skall prövas av allmän domstol i enlighet med vad i motionen anförts.
1991/92:A707 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en arbetsrättskommission med uppgift att lägga fram förslag som syftar till att förbättra de anställdas rättigheter på arbetsplatserna och till förändrade maktförhållanden på arbetsplatserna i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar att arbetsrättskommissionens sammansättning sker i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 4.2,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att komma till rätta med problemet med s.k. evighetsvikarier i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.1,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att begränsa användningen av anställningsformen provanställning samt att införa en uppsägningstid om två veckor i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.2,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att begränsa bruket av svartpensioneringar av 57,5-åringar samt att vid uppsägningar enligt lagturlista införa krav på godkännande av central arbetstagarorganisation i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.3,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att inskränka arbetsköparens fria omplaceringsrätt i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.4,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att införa en regel som ålägger arbetsköparen att när den anställde på grund av sjukdom eller handikapp inte kan utföra sina normala arbetsuppgifter vidta skäliga åtgärder för att den anställde skall kunna fortsätta sin anställning i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.5,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att avskaffa arbetsköparens rätt att friköpa sig vid ogiltigförklarad uppsägning i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.6,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att utsträcka återanställningsrätten efter en arbetsbristuppsägning att inte endast avse den driftsenhet där den uppsagde arbetat i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.7,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att hindra en arbetsköpare att i samband med ett företagsköp handplocka de anställda han önskar ta över i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.8,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att vid uppsägning en kopia alltid skall sändas till den uppsagdes fackliga organisation i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.9,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att förlänga uppsägningstiderna för äldre arbetskraft i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.10,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att utvidga omplaceringsskyldigheten vid arbetsbristsituationer till att gälla hel koncern i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.11,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att utvidga driftsenhetsbegreppet till att inte bara vara geografiskt utan även organisatoriskt i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.12,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att införa förbud mot att lägga ut arbetsuppgifter på icke-anställd arbetskraft under tidsperiod då företrädesrätt till återanställning gäller i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.13,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att återanställningsrätten skall stärkas så att den också bör gälla även om den anställde inte anmält sådant anspråk till arbetsköparen i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.14,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att kunna ogiltigförklara uppsägningar som strider mot turordningsreglerna på den privata arbetsmarknaden så som är möjligt på den offentliga arbetsmarknaden i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.15,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att införa progressiva allmänna skadestånd i relation till företagets omsättning vid brott mot lagen i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.16,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att förlänga preskriptionsfristen för ogiltighetsförklaring och ogiltighetstalan till en månad i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.17,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att göra de allmänna skadestånden till enskilda skattefria i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.18,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd för att införa ett förbud mot avskedande eller uppsägning med olovlig stridsåtgärd som grund i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.19,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen mot etnisk diskriminering för att tillföra den tvingande skadeståndssanktioner i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.2,
28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om facklig förtroendeman för att främja att en ökning av fackligt arbete kan utföras på deltid samt att en utökning av sysselsättningsgraden genom fackligt arbete kan ske i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.5.1,
29. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om facklig förtroendeman för att rätten till koncernfackligt arbete på betald arbetstid bör införas i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.5.2,
30. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen om facklig förtroendeman för att facklig förtroendeman skall jämställas med skyddsombud i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.5.3,
35. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av medbestämmandelagen så att förenings- och förhandlingsrätten utsträcks till att gälla även arbetssökande i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.7.1,
36. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av medbestämmandelagen så att förhandlingsskyldigheten enligt 11 § bör gälla även inför viktigare beslut i stället för enbart inför viktigare förändring i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.7.2,
37. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av medbestämmandelagen så att de allmänna skadestånden ställs i relation till företagets omsättning enligt samma modell som föreslås i anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.7.3,
38. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av medbestämmandelagen så att fredsplikt enligt 41 § endast bör gälla i frågor som uttryckligen är reglerade i kollektivavtal i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.7.4.
1991/92:A708 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen genom förändringar i lagen om anställningsskydd ger deltidsarbetande förtur till heltidsarbete i samband med lediga arbeten/tjänster hos arbetsgivare.
1991/92:A710 av Britt Bohlin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen om offentlig anställning att landstingen ges möjlighet att förbjuda anställdas direkt konkurrerande verksamhet i den mån denna kan anses skada huvudarbetsgivarens intressen.
1991/92:A713 av Lisbeth Staaf-Igelström och Bo Finnkvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning av koncernfackligt samarbete över nationsgränserna.
1991/92:A716 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till utredningen om arbetsrätten vad avser ändringar i lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till utredningen om arbetsrätten i syfte att se över turordningsreglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som anförts i motionen.
1991/92:A717 av Harald Bergström (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till skadestånd,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om anställningsskydd enligt vad som anförts i motionen.
1991/92:A719 av Annika Åhnberg (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att utredningen för översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen får i uppdrag att föreslå ändring av anställningsskyddslagens regler om saklig grund för uppsägning i enlighet med vad i motionen anförts.
1991/92:A720 av Claus Zaar m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att alla kostnader för facklig ledighet skall bäras av de fackliga organisationerna.
1991/92:A723 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för förbättrad efterlevnad av de fackliga rättigheterna.
1991/92:A724 av Bengt Hurtig och Lars-Ove Hagberg (v) vari yrkas att riksdagen ger regeringen i uppdrag att till riksdagen återkomma med förslag till åtgärder i enlighet med vad i motionen anförts om diskriminering på arbetsmarknaden.
1991/92:A813 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i lagen om anställningsskydd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av facklig verksamhet i framtiden.
1991/92:Ju625 av Lars Andersson m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen om offentlig anställning att statens ansvarsnämnd avskaffas.
1991/92:Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att behålla möjligheten för de fackliga organisationerna att lägga veto mot att arbetsgivare anlitar oseriösa entreprenörer.
1991/92:Sf606 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden.
1991/92:Sf628 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen skärps mot rasism och invandrarhat.
1991/92:Sf629 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning mot diskriminering på arbetsmarknaden.
Motioner från allmänna motionstiden 1993
1992/93:A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen.
1992/93:A701 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en översyn av lagen om anställningsskydd bör komma till stånd i avsikt att ge de anställda ett förbättrat anställningsskydd.
1992/93:A703 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet till provanställning.
1992/93:A704 av Hugo Bergdahl (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om s.k. fallskärmsavtal.
1992/93:A706 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgning av permitteringsrätten och därmed sammanhängande finansieringsfrågor i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i gällande lagstiftning så att permitteringstid inräknas i uppsägningstiden.
1992/93:A710 av Jan Sandberg (m) vari yrkas att riksdagen beslutar ändra lagen om anställningsskydd i enlighet med vad i motionen anförts.
1992/93:A711 av Ulf Melin och Göte Jonsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot blockad av företag där ingen anställd är fackligt ansluten.
1992/93:A713 av Kent Olsson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att ge Arbetsrättskommittén tilläggsdirektiv vad avser en översyn av permitteringsreglerna.
1992/93:A715 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att månadsregeln för saklig grund för uppsägning mjukas upp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring i medbestämmandelagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avsteg från turordningsreglerna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta bort fackets vetorätt vid entreprenad samt rätten att blockera icke-anslutna enmans- och familjeföretag,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förlänga provanställningen från 6 till 18 månader.
1992/93:A718 av Kjell Johansson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring av permitteringsreglerna.
1992/93:A720 av Peter Kling m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ändra gällande permitteringsregler.
1992/93:A721 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Björk (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skälighetsprövning och upphävande av fallskärmsavtal.
1992/93:A722 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot s.k. fallskärmsavtal eller andra generösa former av förmåner för ledande befattningshavare inom den offentliga sektorn, stat eller kommun.
1992/93:A723 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en särskild utredning med uppgift att utreda frågan om fallskärmsavtal och föreslå åtgärder mot företeelsen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att ogiltigförklara fallskärmsavtal genom särskild lagstiftning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder fallskärmsavtal inom statlig verksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder fallskärmsavtal inom företag som helt eller delvis ägs av staten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder fallskärmsavtal inom kommun och landsting,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att offentliggöra fallskärmsavtal.
1992/93:A725 av Inga Berggren och Jan Backman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar av den arbetsrättsliga lagstiftningen.
1992/93:A726 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp, c, kds) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av medbestämmandelagen att förbud mot blockad av företag införs där ingen anställd är fackligt ansluten.
1992/93:A815 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att deltidsarbetande bör ges förtur till anställningar med högre sysselsättningsgrad.
1992/93:Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vetoreglerna i medbestämmandelagen.
1992/93:N278 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen beslutar att alla organisationer som får stöd av staten skall redovisa fallskärmsavtal och trygghetsavtal offentligt.
Utskottet
Bakgrund
Under 1970-talet genomfördes en omfattande reformering av arbetsrätten. Lagen om anställningsskydd (LAS) trädde i kraft 1974. Genom lagen fastställdes som en grundläggande princip att en uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad och att anställning tills vidare, dvs. fast anställning, skall vara den normala anställningsformen. Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren iaktta vissa turordningsregler, som bygger på principen "sist in, först ut".
Samtidigt med LAS kom lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen). Samma år antogs också förtroendemannalagen, vars syfte är att underlätta facklig verksamhet.
Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) antogs av riksdagen 1976 och trädde i kraft den 1 januari påföljande år. Lagen innehåller de grundläggande reglerna om förenings- och förhandlingsrätt, om kollektivavtal, fredsplikt, medling i arbetstvister och om skadestånd och andra påföljder. I dessa delar är reglerna hämtade från den tidigare s.k. arbetsfredslagstiftningen. Den andra gruppen regler avser det som benämns arbetstagarnas medbestämmanderätt. Hit hör reglerna om den förstärkta förhandlingsrätten och om rätten till fortlöpande information om arbetsgivarens verksamhet. Lagen innehåller även regler om tolkningsföreträde för arbetstagarsidan i vissa tvister och om facklig vetorätt vid entreprenader.
Lagen om offentlig anställning (LOA) antogs och trädde i kraft samtidigt med MBL.
Till 1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning hör också 1976 års lagar om styrelserepresentation för de anställda.
År 1977 antogs en ny semesterlag och arbetsmiljölagen.
Nämnas skall också lagen om arbetstagares rätt till ledighet för studier (studieledighetslagen) från 1974, lagen om rätt till ledighet för vård av barn (föräldraledighetslagen) från 1978 och 1979 års lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (jämställdhetslagen).
Under 1980-talet har lagstiftningstakten varit mera dämpad. År 1982 ersattes LAS med en ny anställningsskyddslag som dock i stora delar motsvarar den äldre lagen. Senare under 80-talet har mindre ändringar gjorts i LAS, bl.a. i fråga om inkomsttrygghet vid permittering och uppsägning av äldre arbetskraft. Från våren 1991 gäller vidare att den ålder, vid vilken arbetstagare är skyldig att avgå med pension, höjts från 65 till 67 år.
Under 1982 antogs en ny arbetstidslag.
Vissa ändringar gjordes 1985 i MBL vad gäller stridsåtgärder. Bl.a. återinfördes den s.k. 200-kronorsregeln vid skadestånd för olovlig stridsåtgärd. Den avskaffades dock ånyo genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1992.
1991 antog riksdagen genom vissa ändringar i MBL den s.k. Lex Britannia som ger de fackliga organisationerna ökade möjligheter att förhindra social dumpning i arbetsförhållanden med internationell anknytning.
Styrelserepresentationslagarna från 1976 ersattes 1987 av lagen om styrelserepresentation för de privatanställda. Genom en ändring i förtroendemannalagen 1990 reglerades frågan om s.k. regionala fackliga förtroendemän.
En ny jämställdhetslag antogs 1991. Samma år genomfördes också vissa ändringar i arbetsmiljölagen.
1991 antogs även en ny arbetsförmedlingslag, som innebar att uthyrning av arbetskraft legaliserades. En ny lag i ämnet trädde i kraft vid halvårsskiftet 1993. Därigenom avskaffades det s.k. arbetsförmedlingsmonopolet samtidigt som vissa restriktioner vid uthyrning av arbetskraft togs bort.
Frågan om översyn av arbetsrätten
Under 1980-talets socialdemokratiska regeringsår behandlades årligen i riksdagen ett stort antal motioner med krav på förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Sedan mitten av decenniet framställde de borgerliga partierna också krav om en mera genomgripande översyn av regelsystemet. Kritiken riktades mot vad man såg som grundläggande fel i lagstiftningen, såsom att rättigheterna i alltför stor utsträckning är beroende av medlemskap i en facklig organisation och att reglerna har en bristande anpassning till de mindre företagens förhållanden.
Dessa krav avslogs med hänvisning till den breda uppslutningen kring huvudtankarna i lagstiftningen. Utvecklingen inom lagstiftningen och avtalsområdet ansågs ha varit till gagn för såväl arbetstagarna som näringslivet och samhället i dess helhet.
Hösten 1990 ansåg utskottet emellertid att vissa förhållanden gjorde det naturligt att väcka frågan om en mer allmän översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Vad som åsyftades var bl.a. de allt snabbare tekniska och ekonomiska förändringarna och den allt större betydelsen av samverkan över nationsgränserna som nu präglar arbetslivet. Utskottet utgick från att regeringen skulle inleda ett sådant översynsarbete utan något initiativ från riksdagens sida (1990/91:AU6).
Med åberopande bl.a. av vad arbetsmarknadsutskottet anfört i frågan beslutade den socialdemokratiska regeringen i augusti 1991 att en kommitté skulle tillkallas för att göra en översyn av MBL och den centrala arbetsrättsliga lagstiftningen i övrigt (dir. 1991:76).
Kort därefter -- sedan den borgerliga fyrpartiregeringen övertagit regeringsmakten -- behandlade arbetsmarknadsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:AU1 Medbestämmande och anställningsskydd m.m. ett stort antal kvarvarande motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991. Därigenom aktualiserades åter frågan om översyn. Utskottet såg då med stor tillfredsställelse på att en bred översyn skulle komma till stånd, men utgick från att det fortsatta arbetet skulle ges en inriktning i linje med de synpunkter, uppslag och konkreta förslag som kommit till uttryck i Moderata samlingspartiets, Folkpartiet liberalernas och Centerns parti- resp. kommittémotioner.
Nya kommittédirektiv (dir. 1991:118) utfärdades genom regeringsbeslut den 19 december 1991 samtidigt som det Socialdemokratiska regeringsbeslutet om en arbetsrättslig utredning upphävdes.
Kommitténs uppdrag är att göra en översyn av MBL och den centrala arbetsrättsliga lagstiftningen i övrigt. De övergripande målen för kommitténs arbete skall vara att åstadkomma
enklare bestämmelser ökade möjligheter till information och inflytande för den enskilde arbetstagaren samt en förskjutning av informations- och förhandlingskontakterna till det lokala planet.
I direktiven sägs att kommittén skall lägga förslag som har positiva effekter både i enskilda företag och i den svenska samhällsekonomin. Den skall särskilt beakta de mindre företagens intressen.
Direktiven anger en rad frågor vad gäller arbetstagarinflytande och anställningsskydd som bör övervägas och analyseras. På vissa områden anmodas kommittén att lägga fram konkreta förändringsförslag. Andra områden som berörs är förtroendemannalagen, sanktionsreglerna och Europaintegrationen. Uppdraget bör enligt direktiven, bortsett från vissa frågor som skall behandlas med förtur, slutföras före utgången av år 1993.
Utredningen om översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen (A 1991:05), benämnd 1992 års arbetsrättskommitté, leds av regeringsrådet Åke Bouvin som ordförande. I övrigt består utredningen av parlamentariskt tillsatta ledamöter, sakkunniga, experter, sekretariat och en till utredningen knuten expertgrupp.
I det följande benämns utredningen ARK (Arbetsrättskommittén).
Genom regeringsbeslut i december 1992 fick ARK tilläggsdirektiv (1992:109) såvitt avser vissa frågor om kollektivavtal, medbestämmande och anställningsskydd. I direktiven anges att kommittén i sitt arbete skall utgå från att kollektivavtal även i framtiden kommer att spela en betydelsefull roll för att reglera förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. ARK skall vidare i sin analys av koncernbegreppet undersöka hur bolagiseringar och liknande har påverkat medbestämmandet och förutsättningarna för att träffa kollektivavtal liksom hur företagsorganisatoriska faktorer kan ha betydelse. Även anställningsskyddet vid företagsöverlåtelser ingår liksom vissa frågor med anknytning till deltidsanställning.
Delbetänkande från ARK
I april 1993 överlämnade ARK ett delbetänkande (SOU 1993:32) Ny anställningsskyddslag.
I betänkandet föreslås en ny lag om anställningsskydd. De grundläggande principerna, som gällt sedan den första anställningsskyddslagen, behålls. Förslaget sägs syfta till en lagstiftning som är anpassad till den pågående utvecklingen inom näringsliv och förvaltning.
I korthet innebär förslagen på anställningsskyddets område följande.
Vissa förändringar görs i fråga om arbetstagarbegreppet, som också föreslås definierat i lag. I fråga om de delar av lagstiftningen som skall vara dispositiva överlåts det åt den kollektivavtalsslutande organisationen att bestämma vilket organ som skall företräda organisationen vid kollektivavtalsförhandlingar.
Vidare föreslås vissa förändringar i möjligheten att tillgodoräkna sig anställningstid.
Den tillåtna längsta tiden för anställning vid arbetsanhopning förlängs till högst tolv månader under en tvåårsperiod. Beträffande provanställning föreslås att den längsta tillåtna prövotiden fortfarande skall vara sex månader. Det skall dock vara möjligt för parterna att i vissa fall avtala om förlängning till högst nio månader. Prövotiden skall automatiskt förlängas vid vissa typer av frånvaro.
I ett avsnitt om anställningsskyddet vid övergång av företag redovisas ett EG-direktiv från 1977. Någon särskild lagstiftning föreslås inte i det sammanhanget.
Vissa ändringar föreslås inom ramen för saklig-grund-begreppet. Man bör enligt utredningen se strängare på fall där arbetstagaren medvetet har satt sig över arbetsplatsens normer. Arbetsgivarens omplaceringsskyldighet bör inskränkas när arbetstagaren medvetet har satt åsido sina skyldigheter i anställningen. Som grund för uppsägning skall arbetsgivaren kunna åberopa en lagakraftvunnen dom i brottmål. Den s.k. månadsregeln föreslås ändrad genom att tidsfristen sträcks ut till två månader. Den skall också kunna genombrytas i speciella fall.
En reglering föreslås av de situationer vid en anställnings ingående eller upphörande där i princip allmänna avtalsrättsliga regler tillämpas.
Vid uppsägning på grund av arbetsbrist föreslås förändringar av turordningsreglerna. Enligt en målsättningsparagraf skall i första hand avtalslösningar eftersträvas. Träffas inte överenskommelse skall i stället en alternativregel gälla som innebär att arbetsgivaren har rätt att välja ut en femtedel av personalstyrkan som anses vara av särskild betydelse för den fortsatta driften. Det nuvarande begreppet "driftsenhet" ersätts av begreppet "arbetsenhet" och begreppet "avtalsområde" ersätts med en indelning på grundval av begreppet "i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter". Även när det gäller omplacering i samband med arbetsbrist föreslås en förändrad syn.
Delbetänkandet innehåller även överväganden om deltidsarbete och deltidsarbetslöshet. Någon lagändring föreslås inte.
Mot bakgrund av ett EG-direktiv föreslås en regel att arbetsgivaren i inledningen av ett anställningsförhållande är skyldig att skriftligen informera arbetstagaren om villkoren i anställningen.
För att förenkla regelverket föreslås en del förändringar av procedurreglerna. Även lagens preskriptionsregler föreslås förenklade.
Ett nytt synsätt, som enligt utredningen bör tillämpas på hela det arbetsrättsliga området, förordas i fråga om allmänt skadestånd.
Slutligen lägger utredningen också fram vissa förslag på medbestämmandelagens område. Den fackliga vetorätten vid entreprenader och liknande avskaffas. Ett förbud föreslås mot stridsåtgärder som vidtas mot enmans- eller familjeföretag.
Fortsatt utredningsarbete
ARK fortsätter sitt arbete i enlighet med de delar av direktiven som inte omfattas av delbetänkandet, dvs återstående delar av medbestämmandelagen och förtroendemannalagen m.m. Enligt vad utskottet inhämtat kommer slutbetänkande att läggas fram under våren 1994.
I detta sammanhang vill utskottet något kort redogöra för övrigt pågående utredningsarbete på arbetsrättens område.
En översyn av ledighetslagstiftningen pågår sedan något år tillbaka. Utredaren, justitiekanslern Johan Hirschfeldt, skall enligt direktiven (1992:98) kartlägga och analysera hur lagstiftningen har fungerat samt föreslå de lagändringar som en sådan granskning kan ge anledning till. Särskilt de små företagens villkor skall beaktas. Ett slutbetänkande väntas under våren 1994.
Vidare kan nämnas att regeringen uppdragit åt jur. dr Sven Hugo Ryman att göra en analys av frågor kring social dumpning och den s.k. Britannialagstiftningen. På EG-området har uppdrag givits (dir. 1993:21) till en kommitté att belysa konsekvenserna för den sociala välfärden och för jämställdheten mellan kvinnor och män vid olika former av deltagande i den västeuropeiska integrationen.
Slutligen skall nämnas att regeringen nyligen överlämnat två förslag för lagrådsgranskning, nämligen dels om nya regler för statsanställda, dels en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
Dispositionen av betänkandet
I det följande behandlas först den allmänna inriktningen på den arbetsrättsliga lagstiftningen. Därefter tar utskottet upp de konkreta förslag som läggs fram i propositionen, anställningsskyddslagen för sig och medbestämmandelagen för sig, och motioner som väckts med anledning av den. I anslutning därtill kommer även de motioner från de allmänna motionstiderna 1992 och 1993 som har beröring med frågor som omfattas av propositionen att behandlas. I resp. lagavsnitt behandlas även andra motioner med förslag till förändringar i lagstiftningen som inte omfattas av propositionen.
Sist behandlas motioner som rör förtroendemannalagen, lagen om offentlig anställning och vissa andra rättsområden.
Inriktningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen
Propositionen
Propositionen har sin bakgrund i den svenska ekonomins djupa recession med hög arbetslöshet, finansiella obalanser och en låg produktionsnivå. Att få till stånd en snabb expansion av antalet arbetstillfällen inom det privata näringslivet kommer att vara en nyckelfråga under 1990-talet. Växande små och medelstora företag är en förutsättning för en uthållig tillväxt och en återgång till den tidigare sysselsättningsnivån.
I propositionen konstateras att vändningen i industrikonjunkturen blivit allt tydligare, vilket dock främst gäller de exportinriktade företagen. Övertidsuttaget i industrin ligger på samma nivå som under slutet av 1980-talet. I ett sådant läge är det enligt propositionen viktigt att undanröja de hinder som finns för att ett företag skall våga nyanställa arbetskraft. Det är också viktigt att långsiktigt öka arbetsmarknadens effektivitet.
Mot den bakgrunden är det enligt propositionen viktigt att ändringar nu görs även i det arbetsrättsliga systemet. Ett syfte med förslagen är att i det nuvarande svåra arbetsmarknadsläget och inför en konjunkturuppgång underlätta för arbetssökande, inte minst ungdomar, att erhålla anställningar. Det förutsätter att en expansion av småföretagen underlättas.
Enligt propositionen bör de delar av ARK:s förslag som är av speciell betydelse för små och medelstora företags förmåga att nyanställa genomföras så att de kan träda i kraft redan vid kommande årsskifte.
Arbetsmarknadsministern anger i propositionen att han avser att återkomma i de delar av ARK:s delbetänkande som inte behandlas i den nu framlagda propositionen.
Motionerna
I en enskild motion, A6, av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) yrkas helt avslag på propositionen. Motionärerna menar att de berörda frågorna inte bör behandlas av riksdagen förrän de setts över av en parlamentarisk utredning. I övrigt vänder man sig mot de enskilda delarna i propositionen. Regeringsförslaget öppnar för godtycklig behandling av de anställda, tydligast kommer detta att bli i de små företagen. Motionärerna är kritiska till varje enskild del av förslaget utom skyldigheten för arbetgivare att informera om anställningsvillkoren.
Socialdemokraterna har invändningar mot förslagen enligt motion A8 av Ingvar Carlsson m.fl.
Socialdemokraterna anser att regeringen fortsätter sin strategi i syfte att försvaga den enskilde löntagarens ställning på arbetsmarknaden och att stärka arbetsgivarnas ställning. Syftet är att det skall bli lättare för arbetsgivarna att nå bl.a. sina lönepolitiska målsättningar. Det gäller exempelvis målsättningar om ökad lönespridning och lägre ingångslöner. Det gäller också arbetsgivarnas målsättning att fritt få leda och fördela arbetet och fritt få anställa och avskeda personal. Det är uppenbart att regeringen vill försvaga löntagarnas organisationer ekonomiskt och försvåra organisationsarbetet.
Partiet pekar på hittills genomförda eller föreslagna försämringar, t.ex. att avdraget för fackföreningsavgiften är slopat, att olika former av stöd för studier inom fackliga organisationers ram har slopats eller kraftigt minskats, att fackliga stipendier har gjorts skattepliktiga och att en statlig arbetslöshetskassa ges väsentliga konkurrensfördelar.
Enligt Socialdemokraterna ifrågasätter regeringen också den fria förhandlingsrätten. Man säger sig vilja införa särskilda ungdomslöner vilket innebär att man måste gå in i lönebildningen på arbetsmarknaden. Förslaget om ungdomspraktikplatser innebär enligt Socialdemokraterna att arbetsförmedlingen gratis skall hyra ut arbetskraft till företagen. Genom en särskild lag undantas ungdomarna från arbetstagarbegreppet. Sedan föreslår regeringen att arbetsgivarna skall få betala för ungdomarna till AMS. Till bilden hör också enligt Socialdemokraterna att regeringen hotar med att införa ett internationellt sjöfartsregister och begränsa de ombordanställdas fria förhandlingsrätt. Genom det nu framlagda förslaget vill regeringen dessutom undanröja gällande kollektivavtal om visstidsanställning.
Socialdemokraterna anser att regeringen i linje med SAF-krav slår vakt om enskilda intressen gentemot de fackliga organisationerna. Man har t.ex. utrett frågan om att grundlagsfästa den s.k. negativa föreningsrätten och man vill ge fackliga organisationer utan kollektivavtal samma rättigheter som organisationer med avtal. Ett formellt inflytande för de anställda skall införas på bekostnad av de fackliga organisationerna. Man vill att facket inte alltid självt skall få bestämma vem som skall företräda löntagarna.
Socialdemokraterna hävdar att regeringen vill påverka lönebildningen på arbetsmarknaden. Ungdomspraktikplatser införs. Ersättningen i a-kassan sänks vilket påverkar den lön man är tvungen att acceptera i ett erbjudet arbete. Därmed undergrävs på sikt kollektivavtalens ställning. I förslaget till ändringar i arbetslöshetsförsäkringen skall ersättningen i a-kassan sänkas i takt med att den arbetslöse får sämre betalda arbeten eller kortare arbetstid.
Enligt Socialdemokraterna vill regeringen även försämra den arbetsrättsliga lagstiftningen. Förslagen i den föreliggande propositionen är enligt Socialdemokraterna ett resultatet av dessa ambitioner. Ytterligare steg i samma riktning kommer.
Den viktigaste uppgiften för framtiden är enligt Socialdemokraternas partimotion att bekämpa arbetslösheten och att ta till vara människors vilja att arbeta och skapa nya resurser. En förutsättning för detta är att återskapa medborgarnas framtidstro och trygghet. Regeringens förslag ökar inte efterfrågan på företagens varor och tjänster och leder därför inte till ökad sysselsättning. Sämre anställningsskydd skapar fler otrygga människor, inte fler arbeten. Motionärerna vill bygga vidare på den svenska modellen vilket innebär att det i första hand är arbetsmarknadens parter som genom kollektivavtal skall ge de arbetsrättsliga reglerna en fungerande utformning.
För att arbetsmarknaden skall fungera är det viktigt med flexibilitet, sägs det i S-motionen. Det betyder att arbetstagarna skall vara positiva till tekniska förändringar och strukturella förändringar och vara beredda att byta både arbetsgivare och yrke. För att uppnå detta måste arbetstagarna känna trygghet i förändringen samt att utvecklingen är någorlunda förutsägbar och rättvis. I Sverige har det genomförts stora strukturella förändringar tack vare väl avvägda arbetsrättsliga regler, en aktiv arbetsmarknadspolitik och en bra arbetslöshetsförsäkring. Allt detta hotas nu genom den politik som den borgerliga regeringen för.
I sin partimotion 1991/92:A225 begär Socialdemokraterna ett tillkännagivande om inriktningen av den framtida arbetsrätten, som partiet ser som en viktig del i förnyelsen av arbetslivet. I motionen anges inriktningen enligt följande: bevarande av den fria förhandlingsrätten och rätten att vidta fackliga stridsåtgärder
stärkt föreningsrätt vaktslående om kollektivavtalet fler avtal om decentraliserat medbestämmande med inflytande för den enskilde, bl.a. vid företagsförvärv samma regelsystem oberoende av arbetsgivarens sätt att organisera verksamheten färre tillfälliga anställningar bevarat anställningsskydd och skydd för de anställdas integritet ökat arbetstagarinflytande i internationella koncerner.
Vänsterpartiet anser i sin motion A9 att förslagen i propositionen -- med något undantag -- har effekten att de försvagar arbetstagarnas och deras fackliga organisationers ställning på arbetsmarknaden. Den balans som i dag ändå finns kommer att rubbas. Flertalet av de föreslagna förändringarna avvisas av motionärerna. De menar att det är uppenbart att propositionen innebär ett effektuerande av väsentliga delar av den "beställning" av förändringar i arbetsrätten som SAF gjort i sin promemoria SAF:s uppfattning om den framtida arbetsrätten -- några utgångspunkter samt de angelägnaste kraven på lagändring. Det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att förslagen i propositionen skulle ha några sysselsättningsfrämjande effekter. Därmed faller de skäl regeringen anfört för förslagen.
Vänsterpartiet anser att anställningsskyddet behöver stärkas på några punkter. Det gäller möjligheten till utköp av anställda trots att domstol ogiltigförklarat en uppsägning, skyddet av arbetstagare i samband med överlåtelse av företag eller delar därav samt skyddet för föräldralediga vid arbetsbristuppsägningar.
I sin partimotion 1991/92:A707 framför Vänsterpartiet att förslag som läggs fram i Arbetsrättskommissionen skall syfta till att förbättra de anställdas rättigheter och förändra maktstrukturen på arbetsplatserna. De stora förväntningar som ställdes på de nya arbetsmarknadslagarna har inte infriats. Vänsterpartiet ser det som en politisk huvudfråga att de demokratiska rättigheterna i arbetslivet skall sättas i centrum under 1990-talet. Målen bör vara en demokratisk arbetsorganisation, kompetenshöjning framför allt för lågutbildade, ökade möjligheter att motverka en dålig arbetsmiljö, ökat medbestämmande, bl.a. stärkt facklig vetorätt, ökad anställningstrygghet, förbättringar för fackliga förtroendemän, verklig jämställdhet och sex timmars arbetsdag.
Vänsterpartiet framför i motionen även synpunkter på ARK:s sammansättning. Kommissionen bör bestå av en majoritet av representanter för de fackliga organisationerna, och hälften av ledamöterna bör vara kvinnor.
I motion A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) konstaterar motionärerna att regeringens förslag inte berör själva kärnfrågan som ingår i ARK:s uppdrag, nämligen om det starka anställningsskyddet kan ha medfört hinder för arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden. De nu framlagda förslagen inriktas bara på att inför en konjunkturuppgång underlätta för arbetslösa att få anställning. Motionärerna anser vidare att regeringens förslag inte tar hänsyn till de arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtalet. Detta frågekomplex bör återförvisas till regeringen för utredning, anser motionärerna.
Annika Åhnberg (-) anför i motion A7 att regeringen vill försämra löntagarnas inflytande utan att behöva ta det politiska ansvaret. Regeringen döljer förslagen bakom påstådd EG-anpassning. Man uppnår genom detta varken trovärdighet eller respekt utan bidrar möjligen till EG-motståndet. I själva verket är propositionens förslag oförenliga med en korrekt EG-anpassning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. I motionen framförs också att det är nödvändigt att individens skydd mot diskriminering på grund av kön, ursprung, åsikter, ålder, familjesituation eller liknande stärks.
Inga Berggren och Jan Backman (m) yrkar i motion 1992/93:A725 ett tillkännagivande om förändringar av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Reglerna måste vara utformade så att man på förhand vet vad som gäller. Lagstiftning behövs bara när rättssäkerhetsaspekter talar för det, annars bör avtalslösningar eftersträvas. Lagen måste anpassas bättre till småföretagarna, bl.a. i fråga om rätten till ledighet för skilda ändamål. Förlängning bör ske av tiden för anställning vid arbetstoppar och för provanställning. Större flexibilitet är nödvändig vid turordningen. Vetorätten vid entreprenader behövs inte.
Utskottet tar i detta sammanhang även upp ett par motioner med synpunkter på översynsutredningen (ARK).
Charlotte Cederschiöld (m) anser i motion 1991/92:A716 att utredningen bör få tilläggsdirektiv vad avser ändringar i LAS, bl.a. i fråga om den s.k. undantagskretsen, saklig-grund-begreppet och turordningsreglerna.
Filip Fridolfsson m.fl. (m) anför i motion 1991/92:A455, som gäller Stockholmsregionens utveckling, att en övergripande översyn är nödvändig för att möjliggöra en framtida dynamisk, kundstyrd och högkvalitativ tjänsteproduktion.
I Annika Åhnbergs motion 1991/92:A719 (v) framförs att utredningen bör få i uppdrag att föreslå förändring av saklig-grund-begreppet så att de åtgärder som en arbetsgivare kan vidta med anledning av en arbetstagares förseelse skall stå i rimlig proportion till förseelsen.
Utan att särskilt hänföra sig till översynsutredningen betonar Margareta Winberg m.fl. (s) i motion 1991/92:A813 vikten av att den fackliga verksamheten inte försvagas, detta bl.a. för att arbetet med den solidariska lönepolitiken måste kunna fortsätta. Vidare bör enligt motionärerna centrala avtalsrörelser uppmuntras.
Slutligen efterlyser Bengt Hurtig och Lars-Ove Hagberg i motion A724 (v) åtgärder, t.ex. i form av en undersökning av statlig kommission, för att personer som diskrimineras på arbetsmarknaden på grund av sin politiska uppfattning skall kunna få upprättelse.
Utskottets överväganden
Syftet med 1970-talets arbetsrättsreformer var att arbetstagarna skulle få mer information och inflytande på arbetsplatsen och att anställningstryggheten skulle öka. Erfarenheterna visade att lagarna inte alltid fick den effekt som överensstämde med deras syfte. De skapade formaliserade samarbetsformer och en byråkratisk beslutsprocess. De kollektivavtal som träffades förändrade inte i grunden detta förhållande. Till det kommer att regelverket är omfattande och svåröverskådligt, detaljerat och komplicerat.
Genom att medbestämmandet i princip är knutet till den eller de fackliga organisationer som har kollektivavtal med arbetsgivaren står många anställda fortfarande utan möjlighet till information och inflytande. Medbestämmandet har inte alltid den lokala förankring som är önskvärd. I vissa fall har å andra sidan medbestämmandet kommit att omfatta frågor som knappast kan anses ha någon betydelse för arbetstagarna på arbetsplatsen.
Det visade sig också att lagarna är dåligt anpassade till kraven på förbättrad produktivitet i både privat och offentlig sektor. Särskilda svårigheter kan uppstå på mindre arbetsplatser där bristen på flexibilitet i regelsystemet kan få återverkningar på verksamheten och därmed också på lönsamheten.
Anställningsskyddslagen ger inte någon stimulans till den enskilde arbetstagaren att öka sin kompetens. Den uppmuntrar inte heller till rörlighet på arbetsmarknaden utan skapar inlåsningseffekter. Det starka anställningsskyddet kan medföra hinder att komma in på arbetsmarknaden för dem som har svårt att få arbete. Reglerna kan också försvåra nödvändiga omstruktureringar.
Välfärden förutsätter en stark ekonomi med tillväxt, och en stark ekonomi förutsätter ett starkt näringsliv. Både små och stora företag behövs. Genom många mindre företag sprids ägandet och inflytandet i näringslivet. En sund konkurrens kan upprätthållas. De små företagen har också stor betydelse för produktutveckling, innovationer och tilllämpning av ny teknik. De mindre företagen kan också bättre anpassa sig till konjunkturväxlingarna. Därigenom bidrar de till att göra samhällsekonomin mindre sårbar.
Av nu angivna skäl är det enligt utskottets mening viktigt att skapa ett arbetsrättsligt system som inte skapar onödiga hinder för företagens möjligheter till fortlevnad och effektivitet.
Även arbetsmarknadens funktionsförmåga bestäms i hög grad av befintliga regelsystem i form av lagar, avtal och informell praxis. Lagstiftningen har betydande effekter på arbetsmarknadens möjligheter att fungera tillfredsställande.
De direktiv för översynen av den arbetsrättsliga utredningen (dir. 1991:118) som regeringen beslutade om för snart två år sedan grundar sig på liknande tankegångar. Inriktningen skall bl.a. vara att åstadkomma enklare bestämmelser. Strävan skall vara att åstadkomma ett lokalt förankrat medbestämmande med ökade möjligheter för den enskilde. De mindre företagens intressen skall stå i fokus.
Arbetsmarknadsutskottet anser att inriktningen av arbetsrätten bör vara den nu angivna, vilket innebär att det fortsatta arbetet med reformeringen bör fullföljas i enlighet med de tidigare direktiven. Utskottet återkommer nedan rörande de mer konkreta förslagen om det fortsatta reformeringsarbetet.
Sedan regeringen beslutade om direktiv för översynsutredningen och ARK satt i gång sitt arbete har dramatiska förändringar skett på svensk arbetsmarknad. Redan 1989 började bortfallet av arbetstillfällen inom industrisektorn. I oktober i år uppgick den öppna arbetslösheten till 8,5 %. Närmare 200 000 personer befann sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, motsvarande ca 4,7 %.
Samtidigt motsvarar övertidsuttaget för närvarande närmare 50 000 arbetstillfällen.
De förslag som läggs fram i proposition 67 bör enligt utskottets mening ses mot den nu angivna bakgrunden. Det måste snabbt bli lättare att nyanställa genom att de hinder som finns i dag undanröjs. Över huvud taget är det angeläget att under de närmaste åren få till stånd en snabb expansion av arbetstillfällena inom det privata näringslivet. Eftersom de små företagen utgör merparten av alla företag i Sverige betyder nyanställningar där ett stort antal nya arbetstillfällen.
De nu framlagda konkreta lagändringarna, som enligt propositionen bör träda i kraft den 1 januari 1994, motsvaras av sådana förslag i ARK:s delbetänkande som har speciell betydelse för små och medelstora företags förmåga att nyanställa. Utskottet instämmer med regeringen i att förslagen är av den karaktären att de bör genomföras nu. Därmed underlättar man för arbetslösa att få anställning i det svåra arbetsmarknadsläget och inför en konjunkturuppgång.
Av detta följer att utskottet avstyrker motion A6 (Bengt-Ola Ryttar m.fl., s) i vilken yrkas avslag på propositionen i sin helhet. Av vad utskottet anfört följer också att utskottet inte heller kan ansluta sig till den beskrivning av regeringens förslag som finns i motion A7 (Annika Åhnberg, -).
När det gäller inriktningen av arbetsrätten kan utskottet konstatera att Socialdemokraterna (motion 1991/92:A225) i väsentliga -- om än inte alla -- delar har andra utgångspunkter för sin syn på hur den framtida arbetsrätten bör se ut. Det kan därför inte bli fråga om att göra ett tillkännagivande av det slag som partiet begär.
Vänsterpartiets syn på vad reformeringen skall leda till (1991/92:A707) avviker starkt från utskottets uppfattning.
Med det anförda avstyrks således även motionerna 1991/92:A225 och 1991/92:A707 i berörda delar.
När det gäller det fortsatta utrednings- och beredningsarbetet konstaterar utskottet -- med anledning av Vänsterpartiets synpunkter på ARK:s sammansättning i motion 1991/92:A707 -- att utredningen i sin första del hade jämn könsfördelning bland de parlamentariskt tillsatta ledamöterna. I det nu pågående utredningsarbetet är tre av de åtta parlamentarikerna kvinnor. Motionsförslaget om en majoritet av representanter för de fackliga organisationerna med arbetsgivarföreträdare enbart i en referensgrupp avvisas av utskottet med hänsyn till vikten av att utredningens förslag så långt som möjligt skall vara förankrade på arbetsmarknaden. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionen i den nu berörda delen.
Med anledning av vad Simon Liliedahl m.fl. (nyd) framfört om de arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtalet kan utskottet konstatera att ARK i enlighet med de tidigare nämnda tilläggsdirektiven (dir. 1992:109) även skall ta upp frågor som rör kollektivavtalet. Utskottet anser att man bör kunna utgå från att den fråga som motionen rör kommer att belysas av ARK. Någon åtgärd behövs alltså inte från riksdagens sida, varför motionen A13 avstyrks i den berörda delen.
När det sedan gäller de synpunkter på översynens inriktning som framförs i motionerna 1991/92:A455 av Filip Fridolfsson (m), 1991/92:A716 av Charlotte Cederschiöld (m) och 1992/93:A725 av Inga Berggren och Jan Backman konstaterar utskottet att dessa ligger i linje med utgångspunkterna för de gällande direktiven för ARK resp. översynen av ledighetslagstiftningen. I vissa delar har utredningsförslag redan framlagts, i andra delar ingår frågorna i återstående uppdrag.
Eftersom motionerna får anses överensstämma med den inriktning som översynen har kan något initiativ inte anses påkallat från riksdagens sida. De nu berörda motionerna 1991/92:A455, 1991/92:A716 och 1992/93:A725 avstyrks, i förekommande fall i motsvarande delar.
Margareta Winbergs m.fl. (s) yrkande om tillkännagivande i motion 1991/92:A813 om behovet av facklig verksamhet i framtiden är så allmänt hållet att det enligt utskottets mening inte bör föranleda något särskilt uttalande från riksdagens sida. Det avstyrks därför.
De av Annika Åhnberg aktualiserade frågorna om saklig-grund-begreppet i motion 1991/92:A719 (v) resp. allmänt skydd mot diskriminering i motion A7 (-) får anses ligga inom ramen för beredningen av ARK:s delbetänkande. Inte heller dessa motioner bör därför föranleda någon åtgärd från riksdagen. De avstyrks följaktligen i berörda delar.
Vad slutligen gäller kravet i motion 1991/92:A724 av Bengt Hurtig och Lars-Ove Hagberg (v) om åtgärder mot diskriminering på grund av politisk uppfattning har utskottet inte övertygats om behovet av åtgärder av det slag som motionärerna efterlyser. Motionen avstyrks alltså av utskottet.
Förslag som rör lagen om anställningsskydd
I propositionen läggs fram förslag som rör tidsbegränsad anställning, provanställning, information om anställningsvillkor, den s.k. månadsregeln vid uppsägning och avskedande och turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist.
Visstidsanställning vid arbetsanhopning
Propositionen
Den tillåtna anställningstiden för visstidsanställning vid arbetsanhopning förlängs från sammanlagt högst sex månader till sammanlagt högst tolv månader under en tvåårsperiod.
Syftet med regeln om visstidsanställning vid tillfällig arbetsanhopning är att ge arbetsgivaren möjlighet att klara upp situationen när det tillfälligt uppkommer ett kortsiktigt behov av en extrainsats. Denna möjlighet infördes genom 1982 års anställningsskyddslag. Till skillnad från de andra tidsbegränsade anställningsformerna är anställningstiden begränsad. Anledningen är att lagstiftaren velat skapa en klar och enkel regel som utan att undergräva huvudregeln om tillsvidareanställning tillåter att visstidsanställningen vid behov kan förlängas inom den uppdragna tidsramen. Om anställningen varar längre än sammanlagt tolv månader under de senaste två åren har arbetstagaren företrädesrätt till återanställning.
I motiveringen till sitt förslag anför arbetsmarknadsministern att tillsvidareanställning även fortsättningsvis skall vara den normala anställningsformen och att begränsningarna av möjligheten att träffa avtal är uppställda för att förhindra kringgående av anställningsskyddet för arbetstagaren.
Det finns emellertid enligt propositionen ett behov av att förlänga den tillåtna anställningstiden vid arbetsanhopning. Vad som åsyftas är fall där tidsgränsen är så snäv att befogade visstidsanställningar faller utanför. Med för korta tidsgränser kan det bli nödvändigt att byta ut den visstidsanställda arbetsstyrkan efter sex månader. Skulle en arbetsgivare ha behov av arbetstagaren fortfarande efter den förlängda tiden tolv månader kan man inte längre tala om tillfällig arbetsanhopning. Han får då i stället erbjudas en tillsvidareanställning.
Som skäl för förlängningen anförs också att de mindre företagen nu får vidgade möjligheter att anpassa arbetsstyrkan efter arbetstillgången. Därmed främjas konkurrensen, och stora övertidsuttag kan hindras.
Även arbetstagarna kan ha fördelar av förslaget. I propositionen pekas bl.a. på möjligheterna för ungdomar att prova på olika slags arbeten och visa sin arbetsförmåga och handikappades möjligheter att komma in på den reguljära arbetsmarknaden.
Med hänvisning till att anställningstiden förlängs till tolv månader föreslås att ordet "tillfällig" tas bort ur lagtexten.
Motionerna
Socialdemokraterna yrkar avslag på propositionen i denna del. Motionärerna menar att det är svårt att förstå att nuvarande regler för visstidsanställning vid arbetsanhopning (arbetstopp) sammantagna med anställningsskyddslagens regler om uppsägning vid arbetsbrist skulle vara ett hinder för att klara av en ökning av produktionen. Dessutom råder det avtalsfrihet på området.
Vänsterpartiet uttrycker i sin motion A9 en allmänt kritisk inställning till tidsbegränsade anställningar. Regeringen har knappast gjort troligt att de föreslagna förändringarna kommer att få positiva sysselsättningseffekter, sägs det i motionen.
Förslaget om att förlänga tiden för visstidsanställning vid arbetsanhopning godtas inte av Vänsterpartiet. Möjligheterna att sätta anställningsskyddet ur spel skulle därigenom bli alldeles för stora.
I motion A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) anförs att särskilt småföretagare anser att sex månaders visstids- och provanställning är för kort tid för att man skall våga satsa på nyanställning. Företagarna väljer i stället att ta ut övertid. Detta är en av orsakerna till att övertidsuttaget skenat i väg och blockerar nyanställningar för ca 50 000 arbetslösa. Motionärerna vill därför förlänga den tillåtna tiden för visstidsanställningar till 18 månader.
Annika Åhnberg (-) yrkar i motion A7 avslag på propositionen i denna del.
Utskottets överväganden
Som påpekas i propositionen kommer en vidgad möjlighet att använda sig av en tidsbegränsad anställning förmodligen särskilt de mindre företagen till godo. Regeringsförslaget ligger således i linje med de allmänna ambitionerna att ge dessa företag bättre förutsättningar för att driva och expandera verksamheten.
Det är inte rimligt kräva, som Socialdemokraterna gör, att ett företag som får en order som beräknas på längre tid än sex månader skall tillsvidareanställa den nödvändiga arbetskraften för att kort därefter säga upp den på grund av arbetsbrist. Det är enligt utskottets mening inte heller rimligt att för att undvika denna situation behöva byta ut arbetsstyrkan efter sex månader.
Utskottet kan inte dela Vänsterpartiets allmänt negativa syn på visstidsanställningar. Inte heller kan utskottet se att en förlängd visstidsanställning skulle öka möjligheterna att sätta anställningsskyddet ur spel. I stället bör man väga in att en enskild arbetstagare med den nya regeln kan få arbeta längre tid på arbetsplatsen än tidigare.
Utskottet anser regeringsförslaget väl avvägt, dvs. att en visstidsanställning vid arbetsanhopning högst får vara tolv månader under en tvåårsperiod. Med denna förlängning bör även visst övertidsuttag kunna undvikas. Utskottet kan således inte ansluta sig till förslaget i motion A13 att den längsta tiden skall få vara 18 månader.
Utskottets ställningstagande innebär att motionerna A7, A8, A9 och A13 avstyrks i berörda delar.
Provanställning
Propositionen
I propositionen föreslås att prövotiden vid provanställning förlängs från sex till tolv månader.
Det framhålls att provanställningen har en annan karaktär än andra tidsbegränsade anställningar eftersom den normalt är avsedd att övergå i en tillsvidareanställning. För att provanställningen skall fylla sin funktion måste prövotiden vara så lång att den ger tillräcklig möjlighet till de bedömningar som arbetsgivare och arbetstagare skall göra. Är tiden för kort finns risken att arbetsgivaren inte vågar låta anställningen övergå i en tillsvidareanställning utan i stället avbryter anställningsförhållandet. Risken finns också att arbetsgivaren helt avstår från att anställa om prövotiden inte ger tillräckligt utrymme för bedömningen.
Den längsta prövotid som anges i lagen bör enligt propositionen vara så lång att den i de allra flesta fall ger arbetsgivaren tillräckligt underlag för att avgöra om provanställningen skall gå över i en tillsvidareanställning. En prövotid om sex månader är fullt tillräcklig i många fall, sägs det, men i vissa situationer är en längre tid önskvärd och behövlig. Exempel ges på sådana situationer, och efter ett resonemang om hur lagregeln bör konstrueras stannar arbetsmarknadsministern för att tiden bör bestämmas till tolv månader. Det framhålls särskilt att denna vidgade möjlighet till provanställning kommer särskilt småföretagarna till godo.
Motionerna
Socialdemokraterna yrkar i sin motion A8 avslag på propositionen även i denna del. På grund av den höga arbetslösheten och genom att ungdomar kan anlitas utan kostnad på ungdomspraktikplats har arbetsgivare redan i dag större möjlighet än någonsin att välja arbetstagare som har förutsättningar att passa för ett arbete, sägs det i motionen. Att utöka den tillåtna provanställningstiden kommer inte att öka antalet arbetstillfällen utan kommer endast att öka otryggheten för fler arbetstagare. Regeringens förslag går dessutom avsevärt längre än vad Arbetsrättskommittén föreslagit.
Även Vänsterpartiet yrkar i motion A9 avslag på denna del av propositionen. Den föreslagna tillåtna tiden är orimligt lång. Partiet pekar också på att flertalet EG-stater har regler som begränsar provanställningstiden till mellan två veckor och sex månader.
Avslag på propositionen i denna del yrkas också av Annika Åhnberg (-) i motion A7.
I Vänsterpartiets motion 1991/92:A707 framförs att möjligheterna att provanställa bör inskränkas, bl.a. så att anställningsformen skall förutsätta att arbetstagaren är oprövad inom befattningsområdet och inte tidigare anställd hos arbetsgivaren. En uppsägningstid på två veckor bör gälla.
I motion A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) anser motionärerna att den tillåtna tiden för provanställning bör förlängas till 18 månader. I enlighet med partiets reservation till ARK:s betänkande vill motionärerna ha en förlängd prövotid för att ge unga arbetslösa ökade möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.
Ett motsvarande yrkande finns också i Ny demokratis motion 1991/92:A261 av Ian Wachtmeister och Bengt Dalström liksom i motion 1992/93:A715 av Ian Wachtmeister m.fl.
I motion A10 föreslår Ingela Mårtensson (fp) ett förtydligande från riksdagen att tolv månaders provanställning inte kan kombineras med tolv månaders visstidsanställning vid arbetsanhopning.
Slutligen framförs i motion 1992/93:A703 av Göte Jonsson och Ulf Melin att provanställningstiden förlängs till ett år.
Utskottets överväganden
En bakgrund till regeringens förslag om en förlängning av prövotiden vid provanställning till tolv månader är att anställningen för att fylla sin funktion måste vara så lång att den ger en tillräcklig möjlighet för bedömningarna. Annars finns risken att arbetsgivaren inte vågar låta provanställningen övergå i en fast anställning. Det finns också en risk att arbetsgivaren helt avstår från att anställa. Arbetsmarknadsministern, liksom ARK, har ansett att det finns behov av längre prövotider.
Utskottet instämmer i detta och vill för sin del framhålla att de alltmer ökande kraven i arbetslivet också gör att det allmänt sett blir svårare och tar längre tid att göra de nyssnämnda bedömningarna. Om sex månader normalt var en tillräcklig prövotid för drygt tio år sedan när möjligheten till provanställning infördes i LAS, så är det ingalunda givet att den tiden alltid räcker i dag.
Utskottet kan inte ansluta sig till det resonemang som Socialdemokraterna för. Svårigheterna att göra säkra bedömningar om en arbetstagares förutsättningar för ett arbete kan vara stora även om arbetsgivaren har gjort sitt urval bland många sökande. Man kan inte heller utgå från att ungdomspraktikplatserna fyller syftet att undersöka om en arbetstagare passar på arbetsplatsen. Det som kan bedömas inom ramen för en ungdomspraktikplats är enligt utskottets mening begränsat. På anförda skäl avstyrks motion A8 i nu berörd del.
Av det anförda följer att utskottet inte heller kan ansluta sig till de övriga motioner, nämligen A7 och A9, som innehåller avslagsyrkanden på propositionen i denna del.
När det gäller den längsta tiden för provanställning anser utskottet att tolv månader bör vara tillräckligt. Man uppnår därmed även en överensstämmelse med vad som gäller vid visstidsanställning för arbetsanhopning. Utskottet vill erinra om att reglerna skall vara dispositiva -- det står alltså parterna fritt att med de nya reglerna som bakgrund avtala om såväl förkortning som förlängning. Därmed kan avtalstiderna anpassas till vad som anses som behövligt inom varje bransch för sig. Utskottet avstyrker med detta de nyd-motioner som innehåller yrkanden om 18 månaders provanställning, dvs. 1991/92:A261, 1992/93:A715 och A13. Motion 1992/93:A703 får anses tillgodosedd med utskottets ställningstagande.
Vänsterpartiets förslag i motion 1991/92:A707 om inskränkningar i förhållande till dagens regler av möjligheterna till provanställning, inklusive en rätt till uppsägningstid på två veckor, kan inte heller godtas av utskottet. En sådan reglering skulle starkt motverka företagens intresse att nyanställa.
Slutligen vill utskottet med anledning av Ingela Mårtenssons (fp) yrkande i motion A10 om ett klargörande beträffande möjligheten att kombinera provanställning och visstidsanställning hänvisa till innebörden av lagen på denna punkt. Om arbetsgivaren inte vill att anställningen skall fortsätta efter det att prövotiden har löpt ut, skall arbetsgivaren lämna besked om detta till motparten senast vid prövotidens utgång. Om det inte sker, övergår provanställningen i en tillsvidareanställning. Motionen avstyrks i den berörda delen.
Regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad anställning och provanställning
Propositionen
I propositionen konstateras att det på betydande delar av arbetsmarknaden finns bestämmelser om kortare avtalstider vid dessa anställningsformer än vad lagen medger och att dessa begränsningar i stor utsträckning härrör från tiden före 1982 års anställningsskyddslag, då anställningsformerna var tillåtna bara under förutsättning av kollektivavtal.
Man skulle därför enligt propositionen kunna överväga att göra reglerna tvingande. Arbetsmarknadsministern anser dock att det är viktigt att parterna inom en bransch även i framtiden kan göra nödvändiga justeringar i förhållande till lagen om tidsbegränsad anställning vid dessa anställningsformer. Därför föreslås att reglerna om visstidsanställning vid arbetsanhopning och vid provanställning liksom tidigare skall kunna frångås genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.
Genom övergångsbestämmelser skall dock de delar av kollektivavtalen undanröjas som innehåller bestämmelser om kortare tillåtna avtalstider än de nya reglerna. Det framhålls visserligen att det kan riktas principiella invändningar mot ett sådant förfaringssätt. Mot detta åberopas vikten av att de föreslagna förändringarna får genomslag på hela arbetsmarknaden så att de kan få de avsedda positiva effekterna under den väntade konjunkturuppgången.
Arbetsmarknadens parter ges möjlighet att med de nya lagreglerna som grund göra anpassningar. Parterna bör även se till att det inte finns några andra hinder i kollektivavtalen för att ändra dessa anställningsformer på hela arbetsmarknaden, sägs det i propositionen.
Motionerna
Socialdemokraterna anser i sin partimotion A8 att regeringens förslag i övergångsbestämmelserna, som Lagrådet anfört, strider mot normala principer för lagstiftning i Sverige. Det är att betrakta som ett oacceptabelt ingrepp i den fria förhandlingsrätten. Förslaget rubbar de förutsättningar som gällde när avtalen slöts. Arbetstagarsidan har fått avstå från andra förmåner vid förhandlingarna för att införa eller bibehålla de regler som nu gäller. Ingreppen i redan träffade kollektivavtal står dessutom i strid med ILO:s konventioner om förenings- och förhandlingsrätt. Motiveringen att motsvarande övergångsregler användes vid medbestämmandelagens ikraftträdande är inte korrekt. De kollektivavtal som gällde då reglerade inte de helt nya företeelser -- inflytandeförhandlingar och rätt till information -- som infördes genom medbestämmandelagen. Motionärerna noterar slutligen att Arbetsrättskommittén kommit fram till att den föreslagna åtgärden inte var genomförbar. På dessa grunder yrkas avslag på propositionen i denna del.
Vänsterpartiet anser det oacceptabelt att undanröja gällande kollektivavtal och hänvisar därvid till ARK:s inställning. Det innebär enligt motion A9 ett angrepp på den fria förhandlingsrätten mellan parterna.
Även Annika Åhnberg (-) yrkar i motion A7 avslag på propositionen i denna del.
Fredrik Reinfeldt (m) vill enligt motion A14 utvidga den av regeringen föreslagna övergångsregeln och lämnar förslag till alternativ lydelse. Alla begränsningar i förhållande till lagens regler om visstidsanställning vid arbetsanhopning och provanställning föreslås generellt förlora sin verkan. Med begränsningar avses -- utöver inskränkningar av avtalstiden -- t.ex. kollektivavtalsbestämmelser som innebär krav på arbetstagarorganisationens samtycke eller bestämmelser om att det skall föreligga vissa skäl för att få använda anställningsformerna. De kollektivavtalsbestämmelser som har karaktären av ordningsföreskrifter och som inte innebär någon materiell inskränkning av anställningsmöjligheterna skall inte beröras av övergångsregeln. Motionären instämmer i regeringens förslag om att bestämmelserna om visstidsanställning vid arbetsanhopning och provanställning alltjämt skall vara dispositiva och att det skall vara möjligt att redan före ikraftträdandet träffa kollektivavtal som avviker från de nya bestämmelserna.
Utskottets överväganden
De förlängda avtalstiderna som föreslås beträffande anställning för arbetsanhopning och provanställning syftar till att uppmuntra företagen till nyanställningar och därigenom underlätta för de arbetslösa att få ett arbete. Det rådande ytterst svåra arbetsmarknadsläget gör det angeläget att lagreglerna får ett så snabbt och brett genomslag som möjligt. Som utskottet ser det är det framför allt grupper med höga arbetslöshetstal -- ungdomar, invandrare och andra som saknar fast förankring på arbetsmarknaden -- som bör ha nytta av regeländringarna.
Som konstateras i Lagrådets yttrande får det numera anses vara stadgad lagstiftningspraxis på det arbetsrättsliga området att dispositiva lagregler ges retroaktiv inverkan på äldre avtalsbestämmelser, under förutsättning att det befinns angeläget att de nya lagreglerna får ett snabbt genomslag på hela arbetsmarknaden.
Några rättsliga hinder kan enligt utskottets mening därför inte föreligga mot att genom en övergångsbestämmelse undanröja sådana delar av kollektivavtalen som motverkar det som är syftet med regeländringarna.
Utskottet kan följaktligen inte dela den av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, liksom av en enskild motionär, framförda uppfattningen att ett undanröjande av kollektivavtalen i sådana delar skulle vara en oacceptabel åtgärd.
När det gäller räckvidden av den föreslagna övergångsbestämmelsen kan man i och för sig diskutera om den bör avse alla materiella inskränkningar av möjligheterna att utnyttja anställningsformerna, vilket förordas i motion A14 av Fredrik Reinfeldt, eller om det är tillräckligt att undanröjandet tar sikte enbart på kollektivavtalsregler om avtalstidens längd, vilket är propositionens innebörd. Enligt utskottets mening är det framför allt regler av det sistnämnda slaget som kan antas lägga hinder i vägen för att använda anställningsformerna, och det är dessutom i just detta hänseende som förändringar föreslås i regelverket. Med hänvisning härtill och till att ingreppet i kollektivavtalen inte bör göras större än vad som är absolut nödvändigt, anser utskottet att den i propositionen föreslagna övergångsregeln är att föredra. Utskottet anser dessutom att man bör kunna utgå från att kollektivavtal som förutsätter fackligt samtycke eller liknande för att en viss anställningsform skall få tillämpas inte utnyttjas på sådant sätt att befogade anställningar inte kommer till stånd.
Som framförs i propositionen är det angeläget att parterna anpassar sina avtal till de nya bestämmelserna om längre avtalstider för provanställning och tidsbegränsad anställning vid arbetsanhopning. I sammanhanget bör parterna även se till att det inte finns några andra hinder i kollektivavtalen för att använda dessa anställningsformer på hela arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsutskottet vill slutligen framhålla följande. Förfaringssättet att genom en övergångsregel undanröja vissa delar av kollektivavtalen och ersätta dem med en dispositiv lagregel är inte helt invändningsfritt. Enligt utskottets mening bör regeringen följa utvecklingen på arbetsmarknaden och vid behov återkomma till riksdagen.
Med det anförda tillstyrks regeringsförslaget om en särskild övergångsregel beträffande kollektivavtal som innehåller bestämmelser om kortare avtalstider för tidsbegränsad anställning vid arbetsanhopning och provanställning. Motionerna A7, A8, A9 och A14 avstyrks.
Information om anställningsvillkor
Propositionen
Mot bakgrund av ett EG-direktiv tillförs lagen en regel om att arbetsgivaren i inledningen av ett anställningsförhållande skall vara skyldig att skriftligen informera arbetstagaren om villkoren i anställningen.
I sammanhanget åberopas att allt talar för att EES-avtalet kommer att träda i kraft inom en snar framtid. Med hänsyn till det och till direktivets karaktär anser arbetsmarknadsministern att det är lämpligt att lagstifta i frågan. Genom en lagbestämmelse kan eventuella oklarheter i anställningsförhållandet undanröjas. Arbetsgivaren får själv, under skadeståndsansvar, välja sättet att skriftligen informera, vilket skall ske inom en månad efter det att arbete har börjat utföras i anställningen. Information behöver inte lämnas om anställningstiden är kortare än en månad. I fråga om anställningsförhållanden som pågår när lagen träder i kraft föreslås att arbetsgivaren på arbetstagarens begäran blir skyldig att lämna information inom viss tid.
Informationen skall inbegripa bl.a. parternas namn och adresser, tillträdesdag, arbetsuppgifter, yrkesbenämning, anställningsform, uppsägningstider, begynnelselön, andra löneförmåner, utbetalningstidpunkter, semester, arbetstid och tillämpligt kollektivavtal i förekommande fall.
Regeln föreslås bli dispositiv på det sättet att avvikelser skall kunna bestämmas genom kollektivavtal, under förutsättning att avtalet inte innebär mindre förmånliga regler än EG-direktivet.
Med förslaget kan kravet på skriftligt anställningsavtal enligt 4 § lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft avskaffas, liksom den anslutande straffregeln.
Motionerna
Socialdemokraterna godtar att reglerna i EG-direktivet om information om gällande anställningsvillkor införs i LAS. Man beklagar dock att arbetsgivarna inte varit intresserade av att reglera frågan i kollektivavtal.
Vänsterpartiet är enligt motion A9 positivt till förslaget om att arbetsgivaren skriftligen skall informera arbetstagaren, men framhåller risken med att informationen behöver lämnas först efter en månads anställning. Om parterna har olika meningar om vad som avtalats muntligen blir arbetstagarens bevisläge betydligt sämre efter så lång tid. Riksdagen bör därför besluta att informationen skall lämnas när anställningsavtalet träffas.
I motion A12 av Björn Ericson m.fl. (s) framförs liknande synpunkter. Med hänsyn till anställningsavtalets centrala betydelse menar motionärerna att anställningsvillkoren bör redovisas i samband med att anställningsavtalet ingås.
Utskottets överväganden
Utskottet anser liksom regeringen att det bör införas en regel i LAS som utformas efter mönster av EG-direktivet. Till detta ansluter sig även Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
När det gäller tidpunkten för när informationen skall lämnas är innebörden av lagförslaget att det skall ske senast en månad efter det att arbetstagaren har börjat arbeta. Vänsterpartiet, liksom Björn Ericson (s), menar att detta är för sent; vid oenighet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren om vad som avtalats skulle arbetstagarens förhandlingsläge försämras om alltför lång tid gått sedan den muntliga överenskommelsen ingicks. Utskottet anser för sin del att en månad är rimlig tid. I sammanhanget skall framhållas att EG-direktivet anger att upplysningarna skall lämnas inom två månader.
Utskottet kan således inte ställa sig bakom dessa motionsyrkanden, utan tillstyrker propositionen i den nu behandlade delen.
Månadsregeln
Propositionen
Vid uppsägningar som grundar sig på arbetstagarens personliga förhållanden och vid avskedanden gäller den s.k. månadsregeln. Den innebär att arbetsgivaren inte får grunda uppsägningen resp. avskedande enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till i mer än en månad innan han lämnade underrättelse om den tilltänkta åtgärden.
Bakgrunden till regeln är bl.a. att arbetstagaren inte skall behöva sväva i ovisshet om arbetsgivarens inställning när någon förseelse har begåtts av arbetstagaren. Situationen kan dock kompliceras av att de närmare förhållandena är oklara och kanske tvistiga mellan parterna. I de fallen är principen att fristen börjar löpa först sedan de närmare omständigheterna blivit utredda och situationen kan överblickas av arbetsgivaren. Vid t.ex. mera komplicerad och förnekad brottslighet räknas fristen från det att den fällande brottmålsdomen vinner laga kraft.
I propositionen anförs att regelverket måste få sådan utformning att det inte leder till materiellt otillfredsställande resultat. Vissa rättsfall nämns där arbetstagaren av formella skäl har fått behålla sin anställning och/eller tilldömts höga skadestånd trots att ett grovt brott mot anställningsavtalet blivit begånget.
Arbetsmarknadsministern finner det uppenbart att månadsregeln inte är tillräckligt flexibel. Ett antal modeller till lösningar redovisas. I propositionen förordas en regel att den nuvarande månadsfristen förlängs till två månader samtidigt som det införs en undantagsregel avsedd för det fallet att tidsöverdraget berott på att arbetsgivaren på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller om det finns synnerliga skäl för att underrättelsen får åberopas. Därmed kan stötande resultat undvikas, t.ex. om arbetstagaren gjort sig skyldig till mycket allvarlig brottslighet.
Motionerna
Socialdemokraterna godtar i sin motion A8 regeringens förslag om att förlänga tidsfristen till två månader. Partiet accepterar också att tidsfristen skall kunna brytas igenom i vissa situationer, men kan inte helt ansluta sig till regeringens förslag om när genombrott skall vara möjligt. Enligt Socialdemokraterna bör det röra sig om det fallet att en anställd, helt frivilligt, bevisligen har medgivit förlängning, under förutsättning att denna är tidsbestämd till en kortare period. Förslaget om ett allmänt undantag vid synnerliga skäl avvisas dock. I motionen läggs det fram ett förslag till lagtext i enlighet med detta.
Vänsterpartiet anser i motion A9 att motiven för den föreslagna förändringen är dunkla och motsägelsefulla. Regeringen påstår att arbetstagare i vissa AD-domar av formella skäl fått behålla anställningen eller tilldömts skadestånd trots grova brott mot anställningsavtalet. Vänsterpartiet vill i stället se det så att att arbetstagarna fått behålla arbetet därför att arbetsgivarsidan varit grovt okunnig om grundläggande regler i LAS. Denna okunnighet utgör inget godtagbart motiv för en regeländring. Vänsterpartiet framhåller att det ligger i preskriptionsreglers natur att de kan leda till stötande resultat. Det förekommer dessutom kortare tidsfrister i lagen som arbetstagarna skall iaktta. De reglerna slår hårdare och är dessutom mer komplicerade än de nu berörda. På dessa grunder yrkas avslag på regeringsförslaget.
I motion A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) yrkas i första hand att månadsregeln avskaffas helt. I andra hand yrkas att regeln utsträcks till sex månader.
I en motion från allmänna motionstiden i år, 1992/93:A715, framför Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) att månadsregeln måste mjukas upp.
Utskottet tar i detta sammanhang även upp två enskilda motioner, 1991/92:A704 av Karl-Gösta Svenson (m) och 1991/92:A717 av Harald Bergström (kds), som båda anknyter till frågan om månadsregeln. Motionärerna vänder sig mot att skadestånd kan utdömas på grund av formaliefel från arbetsgivarens sida i fall när arbetstagaren otvetydigt gjort sig skyldig till en straffbar handling.
Utskottets överväganden
Enligt utskottets mening har de skäl som ligger bakom månadsregeln fortfarande bärkraft. En arbetstagare skall inte alltför länge behöva sväva i ovisshet om arbetsgivarens reaktion inför en händelse som kan medföra anställningens upphörande. Utskottet kan således inte ställa sig bakom kravet i motion A13 (nyd) att månadsregeln skall avskaffas helt.
För utskottet står det emellertid samtidigt klart att månadsregeln i sin nuvarande utformning i vissa fall kan leda till materiellt otillfredsställande resultat och att den därför bör göras mer flexibel.
Regeringens förslag att fristen bör utsträckas till två månader har enligt utskottets mening goda skäl för sig. I de flesta fall lär denna tid räcka för att arbetsgivaren skall kunna göra sitt ställningstagande i uppsägnings- eller avskedandefrågan. Som påpekas i propositionen börjar fristen i mer komplicerade fall att löpa först sedan de närmare omständigheterna blivit utredda. Utskottet noterar att även Socialdemokraterna accepterar en tvåmånadersfrist. Utskottets uppfattning i denna fråga innebär att inte heller andrahandsyrkandet i motion A13 -- att fristen skall utsträckas till sex månader -- kan godtas. Motionen avstyrks alltså även i den delen.
I fråga om undantag från huvudregeln om tvåmånadersfrist anser Socialdemokraterna att dessa möjligheter bör vara mer inskränkta än vad regeringen föreslår. Socialdemokraterna anser nämligen att denna "arbetsgivarventil" endast skall omfatta det fallet att den anställde helt frivilligt, bevisligen, gått med på en mindre förlängning.
Utskottet ansluter sig i denna fråga till vad regeringen föreslagit. Undantagsbestämmelsen bör till en början omfatta det fallet att arbetstagaren accepterar en förlängning -- självfallet får medgivandet inte ha lämnats under tvång -- och detta i princip även om det inte är fråga om en helt kort tid. Det måste emellertid också vara möjligt att bryta igenom fristen när resultatet annars skulle framstå som stötande. Liksom regeringen anser utskottet således att det skall vara möjligt att göra undantag t.ex. vid allvarlig brottslighet. Utskottet vill i sammanhanget erinra om de allmänna principer som gäller vid bedömningen av vad som utgör saklig grund för uppsägning resp. grund för avskedande. Ju längre tid som förflyter från det att en händelse inträffat, desto mindre betydelse har den vid denna bedömning.
Utskottet godtar således regeringsförslaget, vilket innebär ett avstyrkande av Socialdemokraternas motion och Vänsterpartiets motion, vilken innebär att månadsregeln inte skall förändras alls.
Motion 1992/93:A715 (nyd) får anses tillgodosedd med utskottets ställningstagande.
Med utskottets ställningstagande får även motionerna 1991/92:A704 och 1991/92:A717 anses tillgodosedda. Möjligheterna till skadestånd i situationer av det slag som motionerna syftar på minskas väsentligt med de nu föreslagna förändringarna av månadsregeln.
Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist
Propositionen
Reglerna om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist hör enligt propositionen till de mest centrala i anställningsskyddslagen. De innebär i huvudsak att företräde till fortsatt anställning skall ges till de arbetstagare som har längst anställningstid. Turordning skall normalt fastställas för varje driftsenhet och för varje avtalsområde för sig. En arbetstagare som måste omplaceras för att kunna beredas fortsatt arbete har företräde bara om han har tillräckliga kvalifikationer för detta arbete. Turordningsreglerna är dispositiva på så sätt att parterna genom centrala kollektivavtal kan komma överens om att andra regler skall gälla.
I propositionen redovisas övervägandena om turordningsreglerna i 1977 års anställningsskyddskommitté (A 1977:01) och i den proposition som låg till grund för 1982 års anställningsskyddslag, 1981/82:71. Dessa överväganden resulterade i att de regler om turordning som infördes i 1974 års anställningsskyddslag behölls oförändrade.
I den nu framlagda propositionen anför arbetsmarknadsministern att anställningsskyddslagen enligt hans mening inte ger tillräckligt utrymme för många arbetsgivare att behålla arbetstagare som är av särskild betydelse för den fortsatta driften, s.k. nyckelpersoner. Det sägs att inte minst de mindre företagen och företag som står utanför kollektivavtal har problem med turordningsreglerna. De föreslagna reglerna tar särskilt sikte på de små företagens situation.
En jämförelse görs med förhållandena i övriga Europa, och det konstateras att Sverige är ensamt om att ha en lagregel som utan något uttryckligt förbehåll anger anställningstidens längd såsom avgörande omständighet.
En kortfattad redovisning finns i propositionen av ARK:s genomgång av ett antal centrala kollektivavtal. Alldeles oavsett hur vanligt det är inom den kollektivavtalsreglerade sektorn med avsteg från lagens turordning så återspeglar den nuvarande lagregeln inte den allmänt rådande uppfattningen om den intresseavvägning som måste komma till stånd vid en övertalighet, sägs det i propositionen. Regelns utformning kan motverka nödvändiga avvägningar.
I propositionen framhålls ett antal negativa konsekvenser som de nuvarande reglerna medför; t.ex. att lagreglerna kan användas som påtryckningsmedel vid turordningsdiskussioner eller att arbetsgivaren väljer att behålla en övertalighet som inte kan försvaras ekonomiskt.
Man måste enligt propositionen eftersträva att lagstiftningen i sig erbjuder möjlighet till lämpliga bedömningar. Arbetsmarknadsministern framhåller också som sin uppfattning att lagens regel om krav på tillräckliga kvalifikationer vid omplacering inte är en tillräcklig garanti för att företagen får behålla behövlig kompetens. Enligt hans mening skulle vidare en lagregel som uttryckte ett bedömningsrekvisit av något slag uppenbarligen medföra tillämpningssvårigheter.
Arbetsmarknadsministern förklarar sig inte vara beredd att gå så långt som ARK föreslagit -- det viktiga är i stället att skapa en regel till stöd främst för de mindre företagen.
Den förändringen föreslås att arbetsgivaren alltid ges rätt att ensam bestämma över en viss del av personalsammansättningen, nämligen två arbetstagare inom varje turordningskrets. Därigenom tillerkänns arbetsgivaren en redan på lagen grundad möjlighet att behålla sådana arbetstagare som är särskilt väsentliga för den fortsatta driften. Det skall i princip inte vara möjligt att rättsligt angripa en uppsägning som inträtt som en konsekvens av att han använt sig av regeln. Dock kan arbetsgivarens rätt att undanta vissa arbetstagare från turordningen vara begränsad av annan lagstiftning, t.ex. därför att det utgör otillåten könsdiskriminering eller föreningsrättskränkning.
Motionerna
Socialdemokraterna framhåller i sin motion A8 att syftet när anställningsskyddslagen infördes 1974 bl.a. var att man av rättssäkerhetsskäl ville förhindra godtyckliga uppsägningar och att vissa grupper stöttes ut från arbetsmarknaden. Lagen innehåller därför krav på saklig grund för uppsägning av personliga skäl. Vid arbetsbrist däremot är det arbetsgivaren ensam som bestämmer om det föreligger arbetsbrist eller inte. Turordningsreglerna vid arbetsbrist innebär att arbetsgivaren inte fritt får välja vilka som skall sägas upp. Turordningsreglerna fungerar härigenom som ett skydd mot att en arbetsgivare försöker kringgå kravet på saklig grund för uppsägningar av personliga skäl genom att påstå att det föreligger arbetsbrist. Förslaget att arbetsgivaren skall få undanta två arbetstagare från turordningslistan leder till att anställningsskyddet i små företag försvinner. Det nuvarande systemet fungerar tillfredsställande, vilket också en enkät som utförts på uppdrag av SAF bland småföretagare visat. Det saknas därför anledning att försämra anställningsskyddet. Socialdemokraterna yrkar avslag på propositionen i denna del.
Vänsterpartiet framför i motion A9 att den föreslagna regeln på ett fundamentalt sätt kommer att urholka anställningsskyddet, särskilt i mindre företag och på den statliga arbetsmarknaden där turordningskretsarna bygger på "i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter" och ofta är små. Med förslaget ökar risken i framtiden att uppsägningar av personliga skäl påstås vara orsakade av arbetsbrist. Den avgörande invändningen mot förslaget är dock risken för godtycke och diskriminering. Enligt Vänsterpartiet strider förslaget dessutom mot andan i EG:s direktiv 75/129 och 92/56. Det saknas också spärrar mot att arbetsgivare genom repetitiva arbetsbristuppsägningar utnyttjar frikvoten upprepade gånger.
Även Annika Åhnberg (-) yrkar avslag på propositionen i denna del i sin motion A7. Motionären anser att förslaget står i strid med direktivet 75/129/EEG angående kollektiva uppsägningar. Det hotar också direktiv 76/207/EEG om likabehandling av män och kvinnor.
I motion A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) framförs att små företag med mindre än 25 anställda helt bör undantas från turordningsreglerna. En sådan reform kan få småföretagare att våga satsa på expansion och nyföretagande vilket är den enda vägen till nytt arbete. I större företag bör 20 % av de anställda få undantas från turordningen. Regeringens förslag att endast undanta två personer i en turordningskrets ser motionärerna som ett slag i luften.
Roland Lében (kds) vill i motion A11 ha en precisering av den föreslagna undantagsregeln. I lagtexten bör anges att "arbetsgivaren inom den turordningskrets där arbetsbristen finns får undanta två arbetstagare som enligt arbetsgivarens bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta driften". Därmed markeras tydligare att lagstiftarens avsikt inte är att ge arbetsgivaren fria händer att skapa en godtycklig frikrets utan att valet skall grunda sig på en bedömning av kriteriet i fråga. Överprövning skall kunna ske bara i fall av diskriminering och liknande, då ju arbetsgivarens beslut uppenbarligen grundas på något annat än en bedömning av arbetstagarnas betydelse för den fortsatta driften.
I motion A10 av Ingela Mårtensson begärs ett tillkännagivande om att turordningskretsarna på det statliga området inte får bli alltför begränsade.
Synpunkter på turordningsfrågorna framförs även i motion A15 av Karin Pilsäter och Lotta Edholm (fp). I motionen anförs att anställningsskyddslagen gynnar medelålders personer men lämnar en del övrigt att önska när det gäller trygghet och skydd för yngre på arbetsmarknaden. Motionärerna vill göra en ändring i 22 § LAS som innebär att en arbetsgivare skall få undanta tre personer inom turordningskretsen varav en skall vara under 30 år. Motionärerna föreslår vidare att paragrafen ändras beträffande de övriga arbetstagarnas plats i turordningen. Personer som frivilligt sagt upp sig men blivit återanställda föreslås vid arbetsbrist inte gå före den som har en sammanhängande men kortare sammanlagd anställningstid hos arbetsgivaren. Det föreslås slutligen att paragrafen ändras så till vida att högre ålder inte ger företräde vid lika anställningstid.
I motionen föreslås också förändringar när det gäller beräkning av anställningstiden. Äldre arbetstagare skall inte som nu få tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45 år.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anser i partiets motion 1992/93:A715 att turordningsreglerna bör ändras så att i vart fall nyckelpersoner undantas från principen sist in--först ut.
I motion 1992/93:A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om behovet av förändringar av turordningsreglerna. Motionärerna anser det felaktigt att gemensamma turordningsregler skall gälla för en hel kommun eller en hel förvaltning. Det finns enligt dem skäl att ifrågasätta om turordningen alls skall lagregleras. Regelsystem drabbar yngre arbetskraft och nytillträdande på arbetsmarknaden.
Även Jan Sandberg (m) är i motion 1992/93:A710 kritisk mot de regler som innebär att en gemensam turordning måste fastställas för samtliga nämnder/förvaltningar inom en kommun om den fackliga organisationen begär det. Detta kan hindra den effektivisering av verksamheten som statsmakterna kräver. Lagen bör ändras på denna punkt, anser motionären.
Utskottets överväganden
Reglerna om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist hör till de mest centrala i LAS och torde också höra till de mer omdiskuterade. Det är fråga om en intresseavvägning mellan arbetstagarnas anställningstrygghet och företagens intresse att för den fortsatta driften få behålla den lämpligaste och effektivaste arbetskraften.
Det framlagda regeringsförslaget bygger på uppfattningen att nu gällande turordningsregler inte ger tillräckligt utrymme för många arbetsgivare att behålla s.k. nyckelpersoner. Ändringarna tar uttryckligen särskilt sikte på de små företagens situation.
Den kritik mot förslaget som framförs av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet går framför allt ut på att anställningsskyddet i de små företagen försvinner. Socialdemokraterna menar att nuvarande system fungerar tillfredsställande.
Utskottet kan inte dela uppfattningen att nuvarande regler skulle vara tillfredsställande. Utskottet ansluter sig här till det resonemang som förs i propositionen och som innebär att större utrymme måste ges att vid den förutnämnda intresseavvägningen fästa avseende vid den fortsatta verksamheten i företaget. Det kan inte heller anses tillfredsställande att en arbetsgivare är hänvisad till en överenskommelse med den fackliga organisationen för att göra avvikelse från principen om att längre anställningstid ger företräde. Vad som många gånger inte nämns i sammanhanget är att alla arbetstagare kan ha intresse av att de effektivaste och på annat sätt mest lämpade får stanna kvar när företaget är i kris. Då blir möjligheterna större för företaget att överleva krisen och att utöka verksamheten när den är över. Personalnedskärningarna kan också bli mindre om särskilt kvalificerade arbetstagare får möjlighet att stanna kvar i företaget. Vad som i förstone kan synas som en försämring av anställningsskyddet behöver alltså inte egentligen vara det.
Utskottet kan inte heller dela Vänsterpartiets resp. Annika Åhnbergs (-) farhågor för att den föreslagna regeln skulle öppna för godtycke och diskriminering. Det framgår klart av propositionen att beslut som grundar sig på att en arbetsgivare använder sig av möjligheten att undanta anställda från turordningen på ett sätt som leder till könsdiskriminering, föreningsrättskränkning eller liknande kan angripas med rättsliga medel. Att bevisläget kan vara svårt, liksom i andra fall när det handlar om att utreda bevekelsegrunderna för ett visst beslut, är en annan sak.
Vänsterpartiet framhåller även risken för att arbetsgivaren utnyttjar frikvoten upprepade gånger genom "repetitiva arbetsbristuppsägningar".
Med anledning därav vill utskottet klargöra att innebörden av den föreslagna regeln är att arbetsgivaren innan turordningen fastställs får undanta två arbetstagare inom turordningskretsen. Skulle ytterligare arbetsbristuppsägningar aktualiseras får arbetsgivaren självfallet inte undanta ytterligare två arbetstagare. Vid det senare uppsägningstillfället får arbetsgivaren med andra ord välja om han ånyo skall undanta de tidigare två, eller om han denna gång skall undanta någon eller några andra arbetstagare inom turordningskretsen.
På anförda grunder avstyrker utskottet motionerna A7, A8 och A9 till de delar de avser avslag på propositionen i nu berört hänseende.
Även Roland Lében, kds, är inne på frågan om risken för godtycke m.m. sin motion A11. Genom en precisering av lagtexten vill motionären att det tydligare markeras att lagstiftarens avsikt inte är att det skall skapas en godtycklig frikrets. Utskottet kan med anledning av motionen konstatera att den materiella innebörden av propositionens regel i princip är densamma som uttrycks i den i motionen förordade lagtexten. Utskottet anser att motionsförslaget har goda skäl för sig. Det är en fördel om det redan av lagtexten kan utläsas att undantagsregeln avser personer som är "av särskild betydelse för den fortsatta driften i företaget". Det bör, såsom föreslås i motionen, även anges att det är arbetsgivarens bedömning som skall vara styrande såväl för vilka kriterier som skall vara avgörande som för hur dessa kriterier skall tillämpas på de enskilda arbetstagarna. Lagtexten bör således även ange att undantaget avser arbetstagare som "enligt arbetsgivarens bedömning" har sådan betydelse. Någon rättslig överprövning skall inte kunna komma i fråga vare sig av arbetsgivarens urval enligt undantagsregeln eller av en uppsägning som skett till följd av att arbetsgivaren använt sig av rätten att behålla vissa särskilda arbetstagare. Som framgår av propositionen (s. 48) kan emellertid arbetsgivarens rätt att undanta vissa arbetstagare från turordningen vara begränsad av annan lagstiftning, t.ex. om ett beslut är könsdiskriminerande eller föreningsrättskränkande, eller av allmänna principer om kringgående och liknande.
Utskottet ansluter sig således till motion A11 i den nu berörda delen.
Med anledning av de två motioner som innefattar krav på mer omfattande undantagsregler, A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) och A15 av Karin Pilsäter och Lotta Edholm (fp) vill utskottet anföra följande. ARK:s delbetänkande innebär att turordningsreglerna ändras i flera avseenden, bl.a. skall en undantagsregel ge arbetsgivaren rätt att välja ut en femtedel av den befintliga arbetsstyrkan samtidigt som turordningskretsen inte som nu skall utgå från avtalsområdet utan från begreppet "arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter". Som nämnts tidigare inriktas de förslag som nu läggs fram av regeringen framför allt mot de små och medelstora företagen. Utskottet vill inte föregripa de överväganden som återstår till följd av ARK:s förslag och avstyrker därför de nu behandlade motionerna.
Utskottet kan tillägga, med anledning av förslaget i motion A15 att en av tre undantagna personer skall vara under 30 år, att redan det av regeringen framlagda förslaget i någon mån bör medverka till en jämnare ålderssammansättning.
Med vad som nu anförts tillstyrker utskottet det av regeringen framlagda förslaget med den nyss angivna ändringen. Motion 1992/93:A715 får anses tillgodosedd med detta. Förslag till lagtext läggs fram i utskottets hemställan.
Utskottet kan med hänvisning till kommande överväganden med anledning av ARK inte heller ansluta sig till Karin Pilsäters och Lotta Edholms förslag i motion A15 om ändringar av LAS regler om beräkning av anställningstid.
Ingela Mårtensons (fp) begäran i motion A10 om ett tillkännagivande om att turordningskretsarna på det statliga området inte får bli för små föranleder utskottet till det konstaterandet att effekterna av den nya regeln får störst betydelse för de små företagen och i de fall turordningskretsarna av andra skäl är små (prop. s. 46). Utskottet vill understryka att undantagsregeln konstruerats med utgångspunkt i lagens sätt att ange den inre ramen för turordningskretsen, dvs. kollektivavtalsområdet. Turordningskretsarna kan regleras på annat sätt genom kollektivavtal, och det är då ytterst en kollektivavtalstolkningsfråga i vad mån den nya lagregeln ger arbetsgivaren rätt att i varje sådan krets undanta två personer.
Vad slutligen gäller motionerna 1992/93:A444 och 1992/93:A710 har dessa beröring med kollektivavtalsregleringen på den kommunala sektorn. Som tidigare nämnts ingår det dessutom i ARK:s förslag att driftsenhetsbegreppet skall förändras. Kommittén förordar även en förändrad syn på frågor om omplacering i samband med arbetsbrist. Eftersom frågorna sålunda är aktualiserade inom regeringskansliet saknas anledning för riksdagen att nu ta något initiativ med anledning av motionerna. De avstyrks således.
Andra motionsförslag som rör anställningsskyddslagen
Anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelse
Som tidigare nämnts har ARK behandlat frågan om anställningsskyddet vid övergång av företag och EG-direktivet 77/187/EEG. Detta direktiv skall tillämpas vid överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller del av en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion. Utredningen föreslår inte att någon särskild lagstiftning införs nu. I denna del är utredningens ordförande skiljaktig.
Socialdemokraternas uppfattning i motion A8 är att riksdagen redan nu bör besluta om de förändringar av anställningsskyddslagen som är nödvändiga för att direktivets minimiregler om skydd för arbetstagarnas anställningar vid företagsöverlåtelser skall uppfyllas. Detta bör ske genom att det införs två nya paragrafer, 1 a § och 3 a §.
Socialdemokraterna påpekar att endast de delar av direktivet som avser anställningsskyddet varit föremål för överväganden i ARK. Det finns därför enligt motionen inte skäl att nu föreslå några andra ändringar än sådana som bör inrymmas i anställningsskyddslagen. För övriga delar av direktivet föreslås ett tillkännagivande från riksdagen av innebörd att regeringen skall återkomma med de förslag som bör föranledas av en fortsatt analys.
Även Vänsterpartiet anser i motion A9 att det bör införas en ny regel i anställningsskyddslagen för att uppfylla EG-direktivet.
I motion A12 av Björn Ericson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om att Sverige har en skyldighet att i svensk lagstiftning införa EG-direktivet 77/187/EEG.
Motsvarande yrkande framförs av Annika Åhnberg (-) i motion A7.
Utskottets överväganden
Genom Arbetsrättskommitténs ställningstagande beträffande EG-direktivet 77/187/EEG, såvitt gäller frågan om arbetstagarnas anställningsskydd vid företagsöverlåtelse, är frågan aktualiserad inom regeringskansliet. Kommittén har aviserat att andra delar av direktivet, rörande förvärvarens bundenhet av kollektivavtal och överlåtarens resp. förvärvarens informations- och överläggningsskyldighet, kommer att tas upp i ett senare betänkande i samband med att kommittén behandlar den s.k. kollektiva arbetsrätten. Enligt utskottets mening bör kommitténs fortsatta arbete och regeringens beredningsarbete inte föregripas. Utskottet avstyrker därför motionerna A7, A8, A9 och A12 i berörda delar.
Saklig grund för uppsägning m.m.
I partimotionen 1991/92:A707 tar Vänsterpartiet upp frågan om saklig grund för uppsägning och näraliggande ämnen.
Partiet anser för det första att ett förbud bör införas mot uppsägning eller avskedande på grund av deltagande i olovlig stridsåtgärd. Vidare anser partiet att arbetsgivarens rätt till omplacering av arbetstagare bör vara mer inskränkt än vad som följer av den s.k. bastubadardomen (AD 1978:89). Arbetsgivarens skyldighet att omplacera arbetstagare vid sjukdom och handikapp bör utvidgas. Om en anställd t.ex. utvecklat en överkänslighet eller allergi för visst ämne kan det omöjliggöra utförandet av de normala arbetsuppgifterna. I en sådan situation bör det enligt motionen åligga arbetsgivaren att vidta skäliga åtgärder som omorganisation, anskaffande av hjälpmedel eller liknande. I motionen framförs vidare att arbetsgivarens omplaceringsskyldighet vid arbetsbristuppsägning bör utsträckas till hela koncernen. På detta sätt skulle anställningsskyddet anpassas i riktning mot vad som gäller på det statliga området.
Utskottets överväganden
Frågan om förbud mot uppsägning eller avskedande på grund av olovlig stridsåtgärd har behandlats av utskottet upprepade gånger och utskottets synsätt har närmare redovisats bl.a. i betänkandet AU 1986/87:8. Utskottets inställning nu liksom tidigare är att man inte kan avhända sig möjligheten att tillgripa skiljande från anställning som en sista utväg när andra åtgärder visat sig vara verkningslösa. Utskottet kan tillägga att med slopandet av 200-kronorsgränsen vid skadestånd för deltagande i olovlig stridsåtgärd (prop. 1991/92:155, AU7) ges ett vidgat utrymme för en nyanserad skadeståndsbedömning. Därmed ges också större möjligheter än förr att undvika situationer i vilka den vida mer ingipande rättsföljden uppsägning eller avskedande från anställningen kan föras på tal. Motionsyrkandet avstyrks med hänvisning till det anförda.
Även frågan om arbetsgivarens rätt att omplacera har behandlats tidigare av utskottet (1990/91:AU5). Utskottet konstaterade då att omplaceringar kan underkastas rättslig prövning och bedömas som icke godtagbara inte bara om omplaceringen får ekonomiska verkningar för arbetstagaren utan också vid andra ingripande verkningar. Redan av det skälet saknades enligt utskottet anledning att bifalla yrkandet. Utskottet har inte någon annan uppfattning i denna fråga i dag, varför även det nu behandlade yrkandet avstyrks.
Frågan om rätten till omplacering vid sjukdom m.m. har även den utförligt behandlats av utskottet i det nämnda AU5. Utskottet, som avstyrkte yrkandet, hänvisade till att vad som är rimligt att kräva av arbetsgivaren för att arbetstagaren skall kunna fortsätta sin anställning bara kan avgöras efter en prövning i det enskilda fallet. Mer generella regler av det slag som efterlystes i motionen ansågs föra för långt. Utskottet står fast vid detta men vill tillägga, att den näraliggande frågan om saklig grund för uppsägning innefattas i ARK:s uppdrag.
När frågan om rätt till omplacering inom hela koncernen vid arbetsbrist behandlades i det förutnämnda betänkandet konstaterade utskottet att tanken på att omplaceringsskyldigheten skulle utsträckas på detta sätt av praktiska skäl hade avvisats i förarbetena till LAS. Utskottet förutsatte att det förestående utredningsarbetet skulle inbegripa koncernfrågor och ansåg därför att det saknades anledning att ta några initiativ från riksdagens sida. Utskottet kan nu konstatera att översynsutredningen enligt direktiven skall diskutera innebörden av begreppet koncern inom arbetsrätten. Den av Vänsterpartiet aktualiserade frågan kan även komma att beröras i anslutning till utredningens förslag om saklig-grund-begreppet. Med hänvisning till detta finns det inte heller nu någon anledning att vidta några särskilda åtgärder från riksdagens sida. Även detta yrkande avstyrks således av utskottet.
Vikariatsanställning
I sin partimotion 1991/92:A707 framför Vänsterpartiet kritik mot den innebörd som vikariatsbegreppet fått i senare AD-praxis. Partiet efterlyser en legaldefinition av vikariat som står i överensstämmelse med tidigare praxis. Därmed skulle man komma till rätta med missbruket av s.k. evighetsvikarier.
Utskottets överväganden
Ett motsvarande yrkande av Vänsterpartiet behandlades utförligt av utskottet för tre år sedan i betänkandet AU5. Utskottet sade sig vara väl medvetet om de olägenheter som de upprepade vikariaten kan innebära för den enskilde arbetstagaren, men hade samtidigt invändningar mot en lösning av det slag som motionen förordade. Utskottet erinrade om att en förutsättning för att ett vikariat skall godtas är att arbetsgivaren inte på något sätt sökt kringgå lagens regler om tillsvidareanställning som den normala anställningsformen. Motionsyrkandet avstyrktes av utskottet. Utskottet har ingen annan inställning i dag. Med hänvisning till detta avstyrks motion A707 i motsvarande del.
Driftsenhetsbegreppet
Vänsterpartiet anser enligt motion 1991/92:A707 att driftsenhetsbegreppet vid uppsägning på grund av arbetsbrist inte bör vara enbart geografiskt utan även organisatoriskt. Partiet menar att anställningsskyddet annars blir tämligen illusoriskt för stora grupper av anställda.
Utskottets överväganden
Lagens innebörd i fråga om begreppet driftsenhet är enligt förarbetena i princip en sådan del av ett företag som är belägen inom en och samma byggnad eller inom ett och samma inhägnade område, dvs. fabrik, butik, restaurang osv. Det är alltså fråga om en närmast geografisk avgränsning.
Som nämnts tidigare har ARK föreslagit ett driftsenhetsbegrepp som avviker från nuvarande lag. Frågan är därmed aktualiserad inom regeringskansliet, och någon åtgärd kan därför inte anses påkallad av riksdagen. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.
Återanställningsrätt
En arbetstagare som har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist har enligt 25 § under ett år från anställningens upphörande företrädesrätt till återanställning inom den verksamhet där hon eller han tidigare har varit sysselsatt. En förutsättning är att arbetstagaren varit anställd under viss minsta tid. Om ett företag eller den del av det där verksamheten bedrivs övergått till en ny arbetsgivare, gäller företrädesrätten mot den nye arbetsgivaren. Har arbetsgivaren flera driftsenheter eller finns det i verksamheten olika kollektivavtalsområden, gäller företrädesrätten anställning inom den enhet och det avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt när den tidigare anställningen upphörde. Arbetstagaren måste enligt 27 § anmäla anspråk på företrädesrätt hos arbetsgivaren.
I motion 1991/92:A707 framför Vänsterpartiet ett antal yrkanden som rör återanställningsrätten. Partiet anser att återanställningsrätten bör utsträckas till att gälla hela arbetsgivarens verksamhet och inte endast den driftsenhet där den uppsagde arbetat tidigare. Vidare bör en lagändring genomföras som hindrar arbetsgivare från att "handplocka" de anställda som han önskar överta i samband med ett företagsköp. Kravet på anmälan från arbetstagaren om anspråk på företrädesrätt bör slopas enligt motionen. Slutligen bör enligt Vänsterpartiet ett förbud införas mot att lägga ut arbetsuppgifter på icke anställd arbetskraft under den tid då företrädesrätten gäller.
I motion 1992/93:A701 framför Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) synpunkter på reglerna om företrädesrätt vid återanställning i samband med att verksamhet flyttas från ett dotterbolag till ett annat inom en koncern. Kravet på att det skall finnas ett rättsligt samband mellan de båda bolagen och att det skall vara samma verksamhet som bedrivs leder till att uppsagda arbetstagare inte har företrädesrätt i det företag dit verksamhet flyttats över. I det fall som motionärerna refererar till var det enda som fördes över från det ena bolaget till det andra goodwill och kunder, och detta utan någon rättslig kontakt mellan de båda dotterföretagen. Enligt motionen bör lagen ändras så att företrädesrätt föreligger i ett sådant fall.
Utskottets överväganden
Enligt ARK:s förslag skall reglerna om företrädesrätt till återanställning behållas i sak. Till följd av de förslag som utredningen har i fråga om turordningsreglerna föreslås en utvidgning av arbetsgivarens skyldighet att återanställa arbetstagaren. Skyldigheten skall enligt förslaget avse hela arbetsgivarens verksamhet på den ort där arbetstagaren tidigare varit anställd. Även vissa andra ändringsförslag framförs i detta sammanhang.
Som nämnts tidigare skall arbetsmarknadsministern återkomma i fråga om de delar av ARK:s förslag som inte behandlas i den nu framlagda propositionen. Det saknas därför anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion 1991/92:A707 i dessa delar.
Den speciella aspekt på företrädesrätten som berörs i motion 1992/93:A701 kan även den antas bli beaktad inom ramen för det beredningsarbete som skall följa på återstående delar av ARK:s förslag. Även denna motion bör därför avstyrkas enligt utskottets mening.
Företrädesrätt för deltidsanställda
Motionerna
Socialdemokraterna tar i sin motion A8 upp de deltidsarbetslösas problem och påpekar att arbetsmarknadens parter inte har kunnat lösa frågan trots flera försök. Problemet har enligt motionen ofta sin grund i att arbetsgivaren organiserar arbetet på ett sådant sätt att en mängd deltidstjänster uppstår. Problemen kommer att bli ännu allvarligare med det förslag som regeringen lagt fram om förändringar av arbetslöshetsförsäkringen. Socialdemokraterna föreslår därför att det fr.o.m. den 1 januari 1994 i anställningsskyddslagen införs en paragraf 27 a av innebörd att en arbetstagare som är deltidsanställd skall ha förtursrätt till ny anställning hos sin arbetsgivare, när en ledig anställning uppstår som innehåller mer tid än deltidsanställningen. Förslaget syftar till att underlätta för främst kvinnor som i hög grad är deltidsarbetande och som kommer att drabbas med regeringens förslag om arbetslöshetsförsäkringen. Ett motsvarande krav framställs i partiets motion 1991/92:A225.
Motsvarande krav framförs också av Margareta Winberg m.fl. (s), Berit Andnor m.fl. (s) och Inger Hestvik m.fl. (s) i sina resp. motioner 1991/92:A813, 1991/92:A708 och 1991/92:A435. Margareta Winberg m.fl. (s) framställer ett likartat yrkande även i motion 1992/93:A815.
I motion 1991/92:A201 av Odd Engström m.fl. (s) föreslås lagstiftning som ger den deltidsarbetande rätt till ökad arbetstid och i motion 1991/92:A243 av Sonia Karlsson (s) begärs en utredning om på vilket sätt man via lagstiftning bäst tillgodoser de deltidsanställda som önskar utöka sin arbetstid.
Även Vänsterpartiet yrkar i sin motion A25, som väckts med anledning av proposition 1993/94:80 om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, att en lagregel införs som ger deltidsanställda förtursrätt till ledigförklarade anställningar med fler arbetstimmar.
Utskottets överväganden
Det har ingått i ARK:s uppdrag att överväga frågor om de deltidsarbetslösa. I delbetänkandet har utredningen tagit upp frågan om deltidsarbetslösa bör ges företräde framför externa arbetssökande till ett högre arbetstidsmått när arbetsgivaren har ett ökat behov av arbetstimmar. Utredningen har emellertid inte föreslagit någon lagändring i denna del. Bakgrunden till detta är de kollektivavtalsbestämmelser som finns på området och det faktum att arbetsgivarna redan i dagsläget i första hand vänder sig till sina egna anställda.
Enligt utskottets mening är det ytterst angeläget att finna en lösning på problemet med deltidsarbetslösa.
Samtidigt känner utskottet tveksamhet till om en lagregel av det slag som Socialdemokraterna föreslår i sin partimotion verkligen skulle medföra någon minskning av deltidsarbetslösheten eller ens vara till någon påtaglig fördel för den enskilda arbetstagaren. Företrädesrätten skulle normalt innebära att en deltidstjänst blir ledig efter arbetstagaren. Många gånger skulle företrädesrätten förutsätta ett byte av avdelning, ändrade arbetsuppgifter, arbetstider och anställningsvillkor, andra arbetskamrater osv. Frågor kan uppkomma om den anställda har tillräckliga kvalifikationer för det nya arbetet och om ett avböjt erbjudande skall leda till att arbetstagaren förverkar sin företrädesrätt. Företrädesrätten skulle dessutom, som utskottet förstår motionens lagförslag, innebära att de deltidsarbetslösa skulle konkurrera om den lediga tjänsten med uppsagda arbetstagare eller andra som har rätt till återanställning. Till detta kommer att en regel av detta slag, åtminstone i större företag och förvaltningar, skulle bli administrativt betungande.
I alla händelser är utskottet inte berett att på grundval av motionerna förorda att lagstiftning införs nu. Eftersom frågan är väckt även genom ARK:s betänkande bör regeringens ställningstagande avvaktas. Med hänvisning till detta avstyrks de nu ifrågavarande motionsyrkandena.
Permittering
Motionerna
Ny demokrati lägger fram förslag om permitteringsreglerna i sin motion 1992/93:A706. Partiet, som konstaterar att kollektivanställd personal på den offentliga sektorn inte anses kunna permitteras, förordar en utvidgning av permitteringsrätten. Partiet anser också att permitteringstiden bör ingå i uppsägningtiden. Regeringen bör återkomma med förslag i ämnet.
Kent Olsson m.fl. (m) anser i motion 1992/93:A713 att ARK bör få tilläggsdirektiv att göra en översyn av permitteringsreglerna. Reglerna fungerar inte i praktiken, varför många företag ser sig tvingade att säga upp personal "för säkerhets skull". Motionärerna hävdar att en stor del av arbetslösheten inom exempelvis måleribranschen beror på permitteringsreglerna. Ändrade regler skulle minska arbetslösheten och otryggheten för många anställda, spara pengar inom a-kassan, förenkla tillfälliga anställningar och innebära en solidarisk fördelning av arbetsbristen mellan de anställda, heter det i motionen.
Även Kjell Johansson (fp) anser enligt motion 1992/93:A718 att det finns behov av att ändra permitteringsreglerna. Det har blivit för dyrt för arbetsgivarna att permittera, vilket leder till att arbetstagare blir uppsagda trots att företagets nedgång kanske bara är tillfällig. Motionären föreslår en återgång till de regler som gällde före 1985. Permittering skall få omfatta högst 30 dagar per kalenderår. Arbetstagare med fast anställning får rätt till permitteringslön från a-kassan. Arbetsgivaren bör vara skyldig att betala ersättning för ett visst antal karensdagar per år. Förordningen om permitteringslöneersättning kan upphävas.
Peter Kling m.fl. (nyd) framför i motion 1992/93:A720 synpunkter liknande dem i de nyssnämnda motionerna A713 (m) och A718 (fp). I motionen förordas på samma sätt som i motion A718 en återgång till de regler som gällde före 1985.
Utskottets överväganden
År 1984 ingicks mellan SAF och LO ett avtal som innebar att permitterade arbetstagare fick rätt till full lön från första dagen av permitteringen. En motsvarande bestämmelse infördes fr.o.m. den 1 januari 1985 genom en lagändring i 21 § LAS (prop. 1984/85:62, AU4, rskr. 78). Det innebar att regeln om full lön kom att gälla även utanför det kollektivavtalsreglerade området. Ett system med statsbidrag, permitteringslöneersättning, för att täcka en del av arbetsgivarnas lönekostnader vid permittering infördes samtidigt.
Före den aktuella lagändringen var arbetsgivaren enligt LAS skyldig att betala lön när en permittering varat mer än två veckor. I praktiken hade de flesta arbetstagarna på LO--SAF-området någon ersättning under hela permitteringstiden. Under de fem första dagarna betalades lön enligt ett permitteringslöneavtal som träffades på 1960-talet och under de fem följande dagarna utgick arbetslöshetsersättning.
I det nämnda lagstiftningsärendet anfördes bl.a. följande.
Med permittering förstås att en arbetsgivare på grund av tillfällig arbetsbrist, driftsstörning eller annan liknande omständighet inte kan sysselsätta en arbetstagare och att han därigenom befriar arbetstagaren från skyldigheten att närvara på arbetsplatsen. Permittering medför inte att anställningen upphör. Tvärtom anses arbetstagaren vara skyldig att under permitteringstiden stå till arbetsgivarens förfogande och med kort varsel kunna återuppta arbetet så snart som möjligt. På de avtalsområden där permitteringsrätt föreligger anses den rättsliga grunden för möjligheten att tillgripa permittering ligga i det enskilda anställningsavtalet och kollektivavtalet. Några lagregler rörande permitteringsrätten som sådan finns inte. I LAS finns däremot regler om permitteringslön. Allmänt sett anses att en arbetsgivare saknar rätt att ensidigt besluta om permittering på hela tjänstemannasektorn och sannolikt också på de kommunala och landstingskommunala områdena även utanför tjänstemannaområdet. För privatanställda arbetare, varmed jämställs arbetare i statliga bolag, är huvudregeln att månadsavlönade arbetstagare inte är skyldiga att underkasta sig permittering. Däremot föreligger traditionellt en vidsträckt permitteringsrätt beträffande timanställda och för veckoavlönade, om permitteringen inte gäller endast del av vecka. Även för ackordsavlönade och arbetstagare som uppbär betingslön är permittering i allmänhet tillåten.
ARK behandlar översiktligt systemet med permitteringslön i sitt delbetänkande. Kommittén anför att man i detta betänkande inte nu föreslår någon ändring av reglerna i 21 § LAS som är en del av permitteringslönesystemet.
Ny demokrati föreslår i motion A706 en utvidgning av permitteringsrätten till att gälla även kollektivt anställda i offentlig sektor. Man anser också att permitteringstiden bör ingå i uppsägningstiden. I motion A713 (m) begärs att Arbetsrättskommittén skall ges tilläggsdirektiv att se över permitteringsreglerna, och i motionerna A718 (fp) och A720 (nyd) förordas en återgång till de permitteringsregler som gällde före år 1985.
Arbetsrättskommitténs betänkande bereds för närvarande inom regeringskansliet. Arbetsmarknadsutskottet förutsätter att regeringen snarast återkommer i frågan. Någon åtgärd kan därför inte anses påkallad med anledning av motionerna. Utskottet avstyrker således motionerna A706, A713, A718 och A720.
Turordningslistor som rör föräldralediga resp. äldre
Vänsterpartiet begär i sin motion A9 att riksdagen, mot bakgrund av den förekommande diskrimineringen av föräldralediga vid avtalsturordningslistor, beslutar att det alltid skall krävas godkännande av central arbetstagarorganisation i dessa fall.
Vänsterpartiet anser vidare enligt motion 1991/92:A707 att lagen bör ändras så att fackligt godkännande skall krävas även vid en s.k. lagturlista enligt vilken personer över 57,5 år sägs upp. Det förekommer enligt motionen "svartpensioneringar" även vid lagturlistor, genom att det felaktigt uppges att personer som uppnått denna ålder inte har tillräckliga kvalifikationer för de återstående arbetsuppgifterna.
Utskottet vill med anledning av dessa motionsyrkanden hänvisa till att ARK:s delbetänkande innehåller överväganden och förslag när det gäller möjligheterna att genom kollektivavtal träffa undantag om avvikelser från lagens regler. Kommitténs förslag går i en annan riktning än Vänsterpartiets motioner genom att kommittén anser att det bör vara en uppgift för den kollektivavtalsslutande organisationen att bestämma vilket organ som skall företräda organisationen vid kollektivavtalsförhandlingar. Eftersom frågan således är aktualiserad i regeringskansliet, saknas det enligt utskottets mening anledning för riksdagen att göra något ställningstagande med anledning av motionsyrkandena. Dessa avstyrks således.
39 § anställningsskyddslagen
Enligt 39 § anställningsskyddslagen finns en möjlighet för arbetsgivaren att få anställningsförhållandet upplöst om han inte rättar sig efter en dom som innebär att en uppsägning eller ett avskedande ogiltigförklaras. Arbetsgivaren blir skyldig att betala skadestånd som beräknas efter en schablon.
Vänsterpartiet anser i motion A9 denna möjlighet till "utköp" bör begränsas kraftigt och ges formen av ett principförbud som endast får genombrytas om det finns synnerliga skäl. Skadeståndet borde bestämmas till en viss procent av arbetsgivarens årsomsättning och en del av skadeståndet tillfalla staten. Partiet begär ett tillkännagivande från riksdagen om detta.
I Vänsterpartiets motion 1991/92:A707 krävs att regeln avskaffas helt och hållet.
Utskottet har flera gånger tidigare tagit ställning till liknande yrkanden från Vänsterpartiet och då uttalat att det inte är en praktiskt genomförbar ordning att låta arbetstagaren välja mellan skadestånd och återgång i arbetet. Om arbetsgivaren inte böjer sig för domen, får anställningsförhållandet anses upplöst så att den ohållbara situationen kan bringas ur världen. Utskottet står fast vid detta och avstyrker därmed motion 1991/92:A707.
När det gäller synpunkterna i den motion som Vänsterpartiet väckt med anledning av propositionen, dvs. att möjligheten till "utköp" inte skall tas bort men väl kraftigt begränsas, vill utskottet hänvisa till att även denna fråga omfattas av ARK:s delbetänkande. Kommittén föreslår att regeln i princip skall finnas kvar och förordar högre normerat skadestånd i vissa fall. Frågan är därmed aktualiserad inom regeringskansliet varför någon riksdagens åtgärd inte är påkallad. Även motion A9 avstyrks således i motsvarande del.
Ogiltigförklaring av uppsägning, uppsägningtider m.m.
Vänsterpartiet anser enligt motion 1991/92:A707 att ogiltigförklaring skall kunna ske av en uppsägning som strider mot turordningsreglerna på samma sätt som på den offentliga arbetsmarknaden. Innebörden av LAS är i detta hänseende att endast skadestånd kan komma i fråga.
Utskottet som tidigare tagit ställning till motsvarande motionsyrkanden från Vänsterpartiet har inte då varit berett att ställa sig bakom motionens förslag. Hänvisning har skett till att en sådan lösning skulle innebära att en annan arbetstagare i stället måste sägas upp för att bereda den förste anställning, samtidigt som den skulle innebära en processuell komplikation. Utskottet har dessutom utgått från att frågan skulle uppmärksammas i det kommande utredningsarbetet.
Utskottet kan nu konstatera att ARK inte föreslagit någon utvidgning av möjligheten att ogiltigförklara en uppsägning på grund av arbetsbrist. Utskottet står fast vid sitt tidigare ställningstagande och avstyrker följaktligen motionsyrkandet.
Motion 1991/92:A707 upptar vidare yrkanden om att preskriptionsfristen vid ogiltighetsförklaring och ogiltighetstalan skall förlängas till en månad samt att en kopia av uppsägningshandlingen skall sändas till den fackliga organisationen.
I denna fråga kan utskottet konstatera att ARK föreslår förenklade preskriptionsfrister som medför väsentligt längre rådrum för den arbetstagare som vill yrka ogiltigförklaring av en uppsägning eller ett avskedande. Frågan ingår i det som arbetsmarknadsministern anmält att han skall återkomma till regeringen med. Någon åtgärd är därför inte påkallad med anledning av motionsyrkandet, som således avstyrks av utskottet.
Vänsterpartiet anser också enligt den nyssnämnda motionen att uppsägningstiderna bör förlängas för äldre arbetstagare för att förhindra att de trängs ut från arbetsmarknaden. Uppsägningstiden bör enligt motionen vara åtta månader vid fyllda 50 år, tio månader vid 55 år och tolv månader vid fyllda 60 år.
Utskottets uppfattning var när frågan behandlades förra gången att det är tveksamt om förlängda uppsägningstider är den bästa lösningen på problemet med den äldre arbetskraftens utslagning från arbetsmarknaden. Problemet borde i stället lösas inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Även i detta hänseende står utskottet fast vid sin tidigare uppfattning. Utskottet kan därtill konstatera att ARK inte föreslagit någon förändring av lagens regler om uppsägningstid. Motionen avstyrks i den berörda delen.
Skadestånd
I motion A11 av Roland Lében (kds) påpekas att propositionen saknar förslag om ändring av reglerna för sanktioner vid brott mot de arbetsrättsliga lagarna. ARK har däremot föreslagit ett nytt synsätt i frågan. Motionären framför att uppgifter från framför allt småföretagare visar på brister med de nuvarande bestämmelserna. Utdömda skadestånd står inte i rimlig proportion till de ofta bagatellartade fel som begås. Hänsyn tas inte heller till företagets ekonomiska bärkraft. Detta sammantaget med att reglerna är snåriga och svårförutsebara medför att många företagare undviker att nyanställa personal. Motionären begär ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med förslag till ändrad lagstiftning på området.
I Vänsterpartiets motion 1991/92:A707 framförs också synpunkter på skadestånden. De bör vara progressiva och relateras till företagens omsättning. De belopp som döms ut är så låga att de har en preventiv verkan enbart i småföretagen, sägs det i motionen. De allmänna skadestånden till enskilda bör enligt Vänsterpartiet dessutom göras skattefria.
Utskottet kan med anledning av dessa motionsyrkanden konstatera att ARK förordat ett nytt synsätt i fråga om allmänt skadestånd. Utredningen anser att man vid den helhetsbedömning som sker vid skadeståndsbestämningen särskilt, förutom den preventiva funktionen, skall beakta den skadeståndsskyldiges avsikter och motiv med sitt handlande samt den skadeståndsberättigades eget handlande. Om lag- eller avtalsbrottet framstår som ursäktligt skall något skadestånd inte dömas ut.
Som anförts tidigare har arbetsmarknadsministern anmält att han avser att senare återkomma i de delar av ARK:s delbetänkande som inte behandlas i propositionen. Utskottet anser att skadeståndsfrågan är så angelägen att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen i denna del. Därför saknas anledning att föreslå någon åtgärd med anledning av motionerna A11 och 1991/92:A707 i dessa delar. De avstyrks därmed.
I frågan om skattefrihet för allmänt skadestånd enligt LAS kan utskottet konstatera att sådant skadestånd har direkt samband med den skadeståndsberättigades anställning varför det enligt utskottets uppfattning har sådan karaktär att det bör beskattas. Med hänvisning till det avstyrker utskottet det nu behandlade yrkandet i motion A707.
Förslag som rör medbestämmandelagen
I propositionen föreslås två förändringar som gäller medbestämmandelagen. De gäller dels den fackliga vetorätten enligt 38--40 §§, dels blockader mot enmans- och familjeföretag.
Den fackliga vetorätten
Propositionen
Reglerna i 38--40 §§ medbestämmandelagen tillämpas när en arbetsgivare vill låta någon utföra visst arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid skall vara arbetstagare hos honom. Vad det framför allt är fråga om är entreprenader eller inhyrning av arbetskraft. Reglerna ger den arbetstagarorganisation som arbetsgivaren har kollektivavtal med för det aktuella arbetet möjlighet att i vissa fall lägga in veto om åtgärden kan antas medföra åsidosättande av lag eller kollektivavtal för arbetet eller om åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget på parternas avtalsområde. Arbetsgivaren har ålagts en särskild primär förhandlingsskyldighet för att arbetstagarorganisationen skall få möjlighet att ingripa med veto. Bestämmelserna kan frångås genom kollektivavtal.
I propositionen redovisas den kritik som framförts mot reglerna alltsedan de infördes i lagstiftningen genom medbestämmandereformen 1976. Det har ansetts principiellt oriktigt att arbetstagarorganisationer getts långtgående befogenheter att övervaka att lagar följs. Reglerna tillgodoser inte befogade krav på rättssäkerhet. Tillämpningen hindrar en sund konkurrens därigenom att den arbetsgivare som inte vill eller vågar ta strid med organisationen bara anlitar kollektivavtalsbundna företag trots att det inte finns några sakliga skäl för det. Vetoreglerna kan missbrukas och användas för ovidkommande syften, t.ex. vid konflikter mellan arbetstagarorganisationer. Vid kommunal verksamhet kan sådant missbruk hindra kommunen från att pröva alternativa former för sin verksamhet, vilket kan innebära en inskränkning i demokratin. Det framhålls också att den dåvarande Näringsfrihetsombudsmannen vid flera tillfällen pekat på att reglerna kan hindra sund konkurrens och försvåra nyetableringar. Vissa kollektivavtal innebär oftast att arbetsgivaren slipper ta upp förhandling om varje entreprenad om han väljer att bara anlita kollektivavtalsbundna entreprenörer.
I propositionen framförs också uppfattningen att vetoreglerna inte är effektiva för sitt syfte.
En redogörelse lämnas också för vad som gjorts i tiden efter medbestämmandereformen för att komma till rätta med de problem och företeelser som vetoreglerna hade till syfte att motverka. Bl.a. nämns näringsförbud, rådgivningsförbud och företagsbot, förändringar på skatte- och uppbördsområdet samt den s.k. F-skattesedeln.
I propositionen erinras också om att in- och uthyrning av arbetskraft har legaliserats liksom att statliga myndigheters upphandling har förändrats. Den upphandlande myndigheten måste kontrollera om den som skall anlitas är registrerad för skatter och avgifter m.m., varför veto inte längre kan utövas mot sådan verksamhet.
Enligt arbetsmarknadsministern måste man också beakta frågan om de nuvarande reglerna om vetorätt står i överensstämmelse med EG- och EES-rätt. Genom lagen om offentlig upphandling transformeras EG:s regelverk till svensk rätt. Lagen träder i kraft när EES-avtalet börjar gälla och innebär att det lägsta anbudet skall antas utom i vissa undantagsfall. Att ett veto enligt medbestämmandelagen har utövats eller att ett anlitande av leverantör skulle kunna medföra sådant som utgör grund för veto medför inte att undantag kan göras från huvudregeln om antagande av lägsta anbudet. Arbetsmarknadsministerns uppfattning är att vetoreglerna är oförenliga med EG-reglerna om offentlig upphandling. Även med hänsyn till konkurrensneutraliteten kan vetoreglerna komma i konflikt med EG-reglerna, enligt den bedömning som görs i propositionen.
Arbetsmarknadsministern kommer fram till slutsatsen att möjligheten att utöva veto bör avskaffas. Om vetorätten avskaffas finns enligt propositionen inte heller något behov av den särskilda förhandlingsskyldighet som ingår i vetorättsreglerna eller av den särskilda informationsskyldigheten i sammanhanget. Även de reglerna kan därför avskaffas enligt propositionen. I sammanhanget erinras om de allmänna bestämmelserna i medbestämmandelagen om information och förhandling. Detta innebär att 38--40 §§ medbestämmandelagen föreslås upphävda.
Motionerna
Socialdemokraterna avvisar i sin motion A8 förslaget om att avskaffa vetoreglerna. Med hänsyn till att det inte har kunnat påvisas några konkreta olägenheter med nuvarande system menar motionärerna att det saknas skäl att minska arbetstagarnas inflytande när arbetsgivaren avser att anlita en entreprenör. Inte heller beträffande den fackliga vetorätten mot oseriösa entreprenader har regeringen eller ARK kunnat redovisa några fall av missbruk eller olägenheter med nuvarande system. Dessutom är påståendet i propositionen att dagens regler strider mot EG-rätten felaktigt enligt motionen. Snarare är det så att det kan ifrågasättas om ett upphävande av reglerna står i överensstämmelse med Sveriges åtaganden i EES-avtalet. I vissa situationer är nämligen direktivet om arbetstagarens rätt till anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelser tillämpligt. Det finns därför inga skäl att försvaga de fackliga organisationernas möjligheter att ingripa mot oseriösa företag.
Yrkanden om att vetoreglerna inte upphävs finns också i Socialdemokraternas motioner om ekonomisk brottslighet, 1991/92:Ju832 resp. 1992/93:Ju817.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anser i partiets motion 1992/93:A715 att den fackliga vetorätten vid entreprenader bör upphävas.
Även Vänsterpartiet avvisar i motion A9 förslaget att avskaffa vetorätten. Regeringens motiv för att genomföra den föreslagna förändringen är inte hållbara enligt partiet. Det är orimligt att med utgångspunkt från den s.k. Mondhärvan dra slutsatser beträffande vetorätten. De fackliga erfarenheterna är att omfattningen av grå arbetskraft minskade drastiskt efter vetorättens tillkomst. Ett avskaffande av bestämmelserna kommer vidare att hämma den sunda konkurrensen i näringslivet. Regeringens tolkning att vetoreglerna skulle strida mot EG-rättens regler om offentlig upphandling är dessutom felaktig.
Annika Åhnberg (-) anser i motion A7 att riksdagen bör avslå regeringens förslag i denna del och stöder sig därvid på att EG-regleringen inte utgör grund för att avskaffa den fackliga vetorätten. De fackliga organisationernas rätt att inlägga veto riktar sig mot sådana företag som enligt direktiven skall uteslutas från deltagande i upphandlingen. Hon anser vidare att man bör överväga en rätt för entreprenören att föra talan mot vetot.
Utskottets överväganden
Reglerna i MBL om facklig vetorätt har kritiserats alltsedan de infördes för omkring 15 år sedan. Helt oavsett om reglerna varit effektiva för sitt syfte eller ej kan man enligt utskottets mening ändå konstatera att det finns en rad skäl som talar för att avskaffa dem. Utskottet ansluter sig i detta hänseende till vad som anförts i propositionen bl.a. om det principiellt felaktiga i att arbetstagarorganisationerna getts befogenheter att övervaka efterlevnaden av lagar, om risken för att en sund konkurrens hindras och om risken för missbruk av reglerna. Utskottet anser att även risken för en felaktig tillämpning -- utan att det behöver rubriceras som missbruk -- och konsekvenserna av det bör vägas in. I det sammanhanget kan hänvisas till den redovisning över AD-avgöranden som lämnas i ARK:s betänkande. Inte i något av de fall som varit uppe till prövning har vetot avsett en icke godtagbar åtgärd; vetot har i stället faktiskt hindrat arbetsgivaren från att vidta godtagbara åtgärder. Till detta kommer, såsom påpekas i propositionen, att det idag finns betydligt bättre lagliga möjligheter att på olika sätt motverka sådant som avses med vetoreglerna. Sedan vetoreglerna infördes har också s.k. uthyrning av arbetskraft legaliserats vilket i sig minskat utrymmet för att utöva veto.
Mot detta har utskottet inte övertygats av Socialdemokraternas och Vänsterpartiets argument för att ha reglerna kvar.
När det gäller den särskilda frågan om vetoreglernas förenlighet med EG-rätten, som tas upp i de nyssnämnda partimotionerna och även av Annika Åhnberg (-) i motion A7 kan det noteras att vetoreglerna ger fackföreningarna vissa "felmarginaler" när det gäller bedömningen av om en åtgärd kan antas medföra att lag åsidosätts etc. Ett förbud kan således inträda även om det visar sig att organisationen har fel i sin bedömning av vad åtgärden kommer att leda till. Det är först om organisationen "saknar fog" för sin ståndpunkt som rättsverkningen av vetot uteblir. Att arbetsgivaren på grund av vetot är förbjuden att anlita en viss entreprenör är således inte alltid liktydigt med att entreprenören är en i någon bemärkelse oseriös företagare.
Utskottet anser således att det finns starka att avskaffa vetorätten. Därmed finns inte heller något skäl att behålla den särskilda förhandlingsrätt som är knuten till vetorättsreglerna.
Motion 1992/93:A715 i motsvarande del får anses tillgodosedd med utskottets ställningstagande medan motionerna A7, A8, A9, 1991/92:Ju832 och 1992/93:Ju817 avstyrks i berörda delar.
Blockader mot enmans- eller familjeföretag
Propositionen
I propositionen föreslås att det i medbestämmandelagen förs in en regel om förbud mot stridsåtgärder mot enmans- eller familjeföretag. Förbudet skall även omfatta stridsåtgärder (sympatiåtgärder) som har till ändamål att stödja någon i en konflikt med ett sådant företag. I behörig ordning beslutade anställningsblockader berörs dock inte av förbudet.
Enligt allmänna regler föreligger rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om inte annat följer av lag eller avtal. I och med att kollektivavtal har träffats upphör i princip denna rätt; fredsplikt uppstår. Enmans- eller familjeföretag som träffat kollektivavtal är på samma sätt som andra företag i princip skyddade mot stridsåtgärder. Men om kollektivavtal inte har träffats, kan företaget bli utsatt för stridsåtgärder, bl.a. blockader. Företaget kan också drabbas av sympatiåtgärder som vidtas till stöd för organisationens krav på kollektivavtal.
I propositionen konstateras att huvudavtalet mellan SAF och LO rent faktiskt ger ett familjeföretag ett effektivt skydd mot stridsåtgärder, eftersom detta avtal innehåller ett förbud mot stridsåtgärder riktade mot enmans- eller familjeföretag. Tre LO-förbund -- Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Målareförbundet och Svenska Transportarbetareförbundet -- har emellertid inte undertecknat avtalet.
Enligt propositionen är det inte rimligt att en arbetstagarorganisation får anordna stridsåtgärder mot ett familjeföretag, när syftet är att uppnå ett kollektivavtal som i praktiken inte kommer att reglera arbetsvillkoren för någon utanför företagarens egen familj. Ett förbud bör dock inte sträcka sig längre än vad som är absolut nödvändigt. Därför bör enligt propositionen en förbudsregel begränsas till att avse stridsåtgärder som vidtas för att träffa kollektivavtal och sympatiåtgärder som vidtas till stöd för sådana strävanden. Utanför förbudet bör enligt propositionen falla t.ex. politiska demonstrationsstrejker och sympatiåtgärder till stöd för lovliga primärkonflikter. Undantag görs också för anställningsblockader.
I frågan om vilka företag som bör omfattas av förbudsregeln föreslås följande. Ett företag som inte har någon arbetstagare omfattas, liksom företag i vilka bara den ende ägaren är arbetstagare. Detsamma gäller företag i vilket bara den ende ägaren eller dennes familjemedlemmar är arbetstagare. Om företaget har flera delägare som alla är medlemmar av samma familj är det fråga om ett äkta familjeföretag som omfattas av förbudet. Om det finns delägare som inte är medlemmar av samma familj är det inte längre fråga om ett renodlat familjeföretag.
När det gäller de personer som skall anses som familjemedlemmar räknas make och släktingar i rätt upp- och nedstigande led och, om de lever i gemensamt bo eller i samma hushåll, även syskon och avlägsnare släktingar. Sambo bör enligt propositionen jämställas med make. Förbudsregeln föreslås också ge skydd åt företag som ägs och drivs av homosexuella sambor utan utomstående anställda.
Det avgörande för förbudsregelns tillämplighet är de ägar- eller anställningsförhållanden som råder när stridsåtgärden varslas eller inleds.
Förbudsregeln bör enligt propositionen riktas mot de enskilda arbetstagarna och den skall gälla för såväl organiserade som oorganiserade arbetstagare och oavsett om de är bundna av kollektivavtal.
En stridsåtgärd i strid med förbudet skall anses som olovlig. Därmed bör i enlighet med vad som gäller vid andra olovliga konflikter arbetstagarorganisationerna också vara förbjudna att föranleda eller medverka till stridsåtgärden. Likaledes i enlighet med vad som vanligtvis gäller bör en kollektivavtalsbunden organisation vara skyldig att hindra en medlem att vidta en sådan åtgärd eller att verka för att den upphör. Organisationen bör också vara skyldig att ta upp överläggningar med arbetsgivaren med anledning av åtgärden.
Påföljden för den som bryter mot förbudet bör enligt propositionen vara skadestånd, såväl ekonomiskt som allmänt. Samma regler som för övriga stridsåtgärder bör gälla i fråga om befrielse från eller begränsning av arbetstagares skadeståndsansvar. Ett företag som drabbas av stridsåtgärder bör enligt propositionen ha rätt till skadestånd av alla som deltagit, alltså även av dem som deltog i sympatiåtgärder.
Motionerna
Socialdemokraterna, som motsätter sig den föreslagna förbudsregeln, menar att frågan i själva verket redan är löst av arbetsmarknadens parter för större delen av LO-området genom att huvudavtalet förbjuder sådana åtgärder. Motsvarande regler har inte heller införts i de branschavtal som gäller inom dessa förbundsområden. Arbetsgivarmotparten har gentemot de tre förbund som inte antagit huvudavtalet -- Byggnadsarbetareförbundet, Målareförbundet och Transportarbetareförbundet -- inte under de snart 60 år som huvudavtalet gällt framfört något krav på avtalsreglering. Utmärkande för de tre branscherna är att det är mycket vanligt att företag ibland har anställda och ibland inte. De berörda förbunden kräver avtal med företag som brukar ha anställda för att förvissa sig om att förbundens medlemmar skall omfattas av kollektivavtalets försäkringsskydd. Beträffande övriga företag saknas det skäl att kräva kollektivavtal. Socialdemokraterna anser det vara betänkligt att regeringen vill göra ingrepp i den fackliga konflikträtten utan att det föreligger några allvarliga problem eller vitala samhällsintressen som behöver försvaras. Det är också betänkligt att regeringen vill försvåra för berörda fackförbund att skapa en rimlig trygghet för sina medlemmar.
Även Vänsterpartiet anser i sin motion A9 att frågan är löst genom huvudavtalet mellan LO och SAF. Inom de tre LO-förbund som står utanför huvudavtalet finns ett stort antal små företag. De blockader som förekommer gäller i regel företag som ibland har arbetskraft. De fackliga organisationerna måste kunna skydda sina medlemmar med kollektivavtal under hela anställningstiden. En arbetstagare som kommer till en arbetsplats där avtal saknas har inget försäkringsskydd. Ända sedan 1930-talet har det vidare varit en princip att samhället inte skall reglera skyldigheten till fredsplikt i icke kollektivavtalsreglerade förhållanden. Regeringens lagförslag bör därför avslås enligt Vänsterpartiet.
Avslag på propositionen i denna del yrkas även av Annika Åhnberg (-) i motion A7.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anser i partiets motion 1992/93:A715 att rätten att blockera icke anslutna enmans- och familjeföretag bör tas bort.
Ulf Melin och Göte Jonsson (m) anser i motion 1992/93:A711 att förbud bör gälla mot blockader som avser företag där ingen anställd är fackligt ansluten. Om både arbetsgivare och anställda väljer att stå utanför organisationerna bör arbetsgivaren inte kunna tvingas att teckna kollektivavtal. Motsvarande yrkande framställs i motion 1992/93:A726 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp, c, kds).
Roland Lében (kds) vill enligt motion A11 att homosexuella sambor inte skall omfattas av det sambo-begrepp som förbudsregeln vilar på. Förbudet att vidta stridsåtgärder skall alltså inte gälla i det fall att homosexuella sambor äger och driver företag utan utomstående anställda.
Utskottets överväganden
Enligt utskottet är inte rimligt att en arbetstagarorganisation skall få anordna stridsåtgärder mot ett företag när syftet är att uppnå ett kollektivavtal som i praktiken inte direkt kommer att reglera arbetsvillkoren för någon. Om åtgärden riktas mot ett familjeföretag skulle kollektivavtalet inte reglera arbetsvillkoren för någon utanför företagarens egen familj. Familjeföretagen måste ha rätt att utan inblandning få bestämma vilka inbördes relationer och förhållanden som skall råda mellan de familjemedlemmar som arbetar i företaget. Utskottet vill i sammanhanget peka på att annan arbetsrättslig lagstiftning ger uttryck för samma princip -- LAS omfattar inte arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj. Som framhålls i propositionen fyller stridsåtgärder som syftar till att träffa kollektivavtal med sådana företag inte något rimligt fackligt syfte.
Av det anförda följer att utskottet ansluter sig till de tankar som ligger bakom den föreslagna förbudsregeln.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gör gällande att frågan i själva verket redan är löst genom att parterna för större delen av LO-området är bundna av huvudavtalet SAF-LO som förbjuder stridsåtgärder riktade mot enmans- och familjeföretag. Utskottet kan inte dela detta synsätt. De tre förbund som inte undertecknat avtalet avser nämligen just sådana branscher där enmans- och familjeföretag är vanligt förekommande.
Socialdemokraterna framför att de berörda förbunden kräver avtal med företag som brukar ha anställda för att därmed förvissa sig om att förbundens medlemmar skall omfattas av kollektivavtalets försäkringsskydd.
Med den ovan angivna utgångspunkten att stridsåtgärder mot företag utan anställda, utöver familjemedlemmar, inte fyller något rimligt fackligt syfte kan frågan ställas om ett förbud skall gälla även i det fall att företaget inte har, men brukar ha, anställda. Utskottets inställning i denna fråga är att en förbudsregel måste knyta an till faktiska förhållanden. Det avgörande måste således vara att företaget inte har några utomstående anställda när frågan om att genomdriva kravet på kollektivavtal genom stridsåtgärder aktualiseras. Som framhålls i propositionen kan intresset av att företaget har ett gällande kollektivavtal den dag det till äventyrs önskar anställa någon utomstående inte uppväga den skada och det intrång som stridsåtgärder utgör. Den fackliga organisation som på det sätt som beskrivs i Socialdemokraternas motion vill förvissa sig om att förbundens medlemmar skall omfattas av avtalets försäkringsskydd får alltså, om arbetsgivaren inte gått med på att teckna avtal, avvakta med eventuella stridsåtgärder till dess att någon utomstående anställts.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de motionsyrkanden som avser avslag på propositionen i denna del, dvs. A7, A8 och A9.
När det gäller vilka kategorier företag som bör omfattas av förbudet finns motionsförslag om både en mera omfattande och om en mindre omfattande förbudsregel.
I m-motionerna 1992/93:A711 resp. 1992/93:A726 föreslås ett förbud som även innefattar företag med utomstående anställda, i det fall att dessa inte är fackligt organiserade.
Motion A11 (kds) förespråkar däremot ett mera inskränkt förbud genom att det inte skall avse företag som drivs av homosexuella sambor.
Enligt utskottets mening är det, som också framhålls i propositionen, viktigt att förbudsregeln inte ges ett vidare tillämpningsområde än som är absolut nödvändigt. Till detta kommer att regeln bör göras så enkel och tydlig som möjligt, så att minsta möjliga tveksamhet råder om dess tillämplighet. Att t.ex. utröna om en viss anställd är medlem i en facklig organisation eller inte låter sig inte göras helt lätt. Bl.a. av dessa skäl kan utskottet inte ställa sig bakom att även företag med oorganiserade arbetstagare skulle skyddas. De nu berörda m-motionerna avstyrks således.
Att även företag som drivs av homosexuella sambor bör omfattas av förbudet, följer enligt utskottets mening av den grundsyn som statsmakterna intagit beträffande sådana sambor, nämligen att samlevnad mellan personer av samma kön från samhällets synpunkt är en fullt acceptabel samlevnadsform. Genom lagen om homosexuella sambor likställs sådana sambor i flera avseenden med andra sambor. Utskottet ansluter sig således till propositionen även i detta hänseende och avstyrker därmed motion A11 i motsvarande del.
Ett företag som drabbats av stridsåtgärder bör enligt propositionen ha rätt till skadestånd av alla som deltagit, alltså även av dem som deltagit i sympatiåtgärder.
Utskottet vill tillägga att enligt de allmänna reglerna i MBL kan skadestånd inte åläggas en enskild arbetstagare som deltagit i en stridsåtgärd om en organisation som är bunden av kollektivavtal, eller överordnad organisation, har anordnat eller föranlett den olovliga stridsåtgärden (59 § MBL).
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i den nu berörda delen. Utskottets ställningstagande innebär att motion 1992/93:A715 får anses tillgodosedd.
Andra förslag som rör medbestämmandelagen
Förenings- och förhandlingsrätten
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anser i partiets motion 1992/93:A715 att medbestämmandet måste flyttas från centrala fackliga organisationer till enskilda arbetstagare. Bestämmanderätten över verksamheten i ett företag bör ligga hos dem som är bäst lämpade att fatta beslut, sägs det i motionen.
Utskottet vill med anledning av detta yrkande framhålla att en allmän utgångspunkt för ARK:s direktiv när det gäller medbestämmandet är att kontakterna mellan företrädare för arbetsgivare och arbetstagare så långt som möjligt bör äga rum lokalt mellan personer som har verklig kännedom om förhållanden av betydelse för de diskussioner som förs. Den enskilde arbetstagaren får enligt direktiven på det sättet möjlighet att göra sin röst hörd i förhandlingssammanhang. Utskottet, som därmed kan konstatera att motionen ligger i linje med utredningsdirektiven, anser att utredningsarbetet bör avvaktas.
Vänsterpartiet anser i sin motion 1991/92:A707 för det första att förenings- och förhandlingsrätten enligt medbestämmandelagen bör utsträckas till att också avse arbetssökande. Motionärerna vill därmed förhindra att arbetsgivare diskriminerar arbetssökande som är fackligt organiserade. En förhandlingsrätt för den fackliga organisationen för arbetssökande är angelägen också för möjligheten att påverka ingångslönen, anförs det i motionen.
När det gäller förhandlingsskyldigheten enligt 11 § MBL anser Vänsterpartiet att den bör avse "viktigare beslut och förändring". Många beslut kan enligt motionen vara viktiga för den fackliga organisationen utan att för den skull innebära en viktigare förändring.
Motsvarande yrkanden avseende MBL behandlades och avstyrktes av utskottet i betänkandet 1990/91:AU6. När det gäller frågorna om förhandlingsrätten för arbetssökande och förhandlingsskyldighetens omfattning enligt 11 § MBL ansåg utskottet att någon åtgärd med anledning av motionen inte var motiverad. Utskottet kan nu konstatera att bestämmelserna om förhandlings- och informationsrätten hör till de frågor som ARK bör ägna särskild uppmärksamhet.
Någon åtgärd med anledning av dessa motionsyrkanden kan med hänvisning till detta inte anses påkallad. De avstyrks därför.
Inflytande för anställda vid företagsförvärv
I Socialdemokraternas partimotion 1991/92:A225 begär partiet att riksdagen skall godkänna en lag om inflytande vid företagsförvärv. Förslaget är hämtat från en departementspromemoria, Ds 1991:34, Informations- och förhandlingsrätt för anställda vid vissa förvärv av aktier. Detta förslag bygger i sin tur på Ägarutredningens betänkande (SOU 1990:1) Företagsförvärv i svenskt näringsliv. Förslaget i promemorian tar sikte på situationer, i vilka någon (köparen) lämnar ett offentligt erbjudande om förvärv av aktierna i ett s.k. aktiemarknadsbolag (målbolaget).
Den arbetsrättsliga bakgrunden till förslaget är att varken den som köper aktierna i ett företag eller aktieägarna i det företag vars aktier förvärvas har några skyldigheter enligt medbestämmandelagen mot arbetstagarorganisationerna i det företag som förvärvet avser. Medbestämmandelagens regler bygger på förekomsten av ett anställningsförhållande. I lagens mening sker inte någon förändring i det förvärvade bolaget genom att detta övergår till ny ägare. En annan sak är att överlåtelsen kan följas av beslut om förändring av det förvärvade bolagets verksamhet, som åtminstone formellt fattas av detta bolags ledningsorgan. I det fallet inträder förhandlingsskyldighet gentemot arbetstagarorganisationerna i det bolaget.
Lagförslaget går i korthet ut på att målbolaget så snart som det fått kännedom om det offentliga erbjudandet skall informera arbetstagarorganisationen i bolaget om erbjudandet. Köparen skall på begäran av organisationen lämna upplysningar om sitt syfte med förvärvet och sina planer beträffande bl.a. verksamheten, lokaliseringsorten, organisationen och sysselsättningen. Organisationen skall slutligen ha rätt till förhandling med målbolaget i frågan om styrelsen skall uttala sig om erbjudandet, och, om uttalande skall göras, innehållet i detta.
Enligt vad som framgår av förra årets budgetproposition (1991/92:100 bil. 11 s. 24) har EG-kommissionen lagt fram ett förslag till ett trettonde bolagsrättsdirektiv. Detta avser företagsköp som sker genom offentliga erbjudanden om förvärv av aktier eller andra värdepapper som omsätts på en organiserad marknad (s.k. take-overs). I förslaget uppställs bl.a. en rad informationsregler. I denna budgetproposition konstateras att de förslag som lagts fram i departementspromemorian i stort sammanfaller med EG-kommissionens förslag. Enligt arbetsmarknadsministerns mening bör resultatet av EG:s arbete på området avvaktas. Han anför att han därför inte avser att nu lägga fram något förslag om de anställdas rätt till information och förhandling vid offentligt förvärvserbjudande.
Utskottet kan för sin del konstatera att frågan om vad ett eventuellt trettonde bolagsrättsdirektiv i EG kan kräva i form av anpassning i svensk lag omfattas av aktiebolagskommitténs (Ju 1990:08) uppdrag. Enligt utskottets mening bör detta utredningsarbete inte föregripas.
På anförda grunder avstyrks det nu berörda motionsyrkandet.
Fredsplikt genom tyst reglering
I sin motion 1991/92:A707 framför Vänsterpartiet att fredsplikt bör gälla endast i frågor som uttryckligen är reglerade i kollektivavtal. Partiet anser det inte godtagbart att fredsplikt på ett helt oförutsebart sätt kan utsträckas genom s.k. tyst reglering i kollektivavtal.
När det gäller frågan om fredsplikten vid s.k. tyst reglering kan utskottet notera att reglerna om konfliktåtgärder är aktualiserade inom regeringskansliet på grundval av den s.k. Löneförhandlingsutredningens betänkande (SOU 1991:13) Spelreglerna på arbetsmarknaden.
Av det skälet saknas enligt utskottets mening anledning för riksdagen att ta något initiativ till lagändringar. Motion A707 avstyrks därför i motsvarande del.
Övrig lagstiftning
Propositionen
Till följd av förslaget om arbetsgivarens skyldighet att informera om anställningsvillkoren enligt en ny bestämmelse i anställningsskyddslagen föreslås följdändringar i lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Kravet på skriftligt anställningsavtal föreslås bli borttaget, vilket i sin tur föranleder följdändringar i den lagen.
Förslagen beträffande anställningsskyddslagen och medbestämmandelagen föranleder även ändringsförslag i den arbetsrättsliga beredskapslagen.
Motionerna
Socialdemokraterna yrkar i sin motion A8 avslag på förslaget om ändringar i den arbetsrättsliga beredskapslagen.
Utskottets överväganden
Utskottet tillstyrker de nu berörda lagförslagen liksom de delar av lagförslagen som inte behandlats i det föregående med den ändringen att 22 § i punkt 3 i bilagan till den arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262) skall ha motsvarande lydelse som i det av utskottet framlagda förslaget till 22 § lagen om anställningsskydd.
På grund av ändringarna i 2 § lagen om anställningsskydd måste följdändringar göras i 4 kap. 7 §, 8 kap. 3 § och 16 kap. 7 § lagen (1976:600) om offentlig anställning. Med utnyttjande av sin initiativrätt enligt 3 kap. 7 § riksdagsordningen föreslår utskottet att dessa ändringar genomförs. Lagförslag läggs fram i utskottets hemställan.
Av det anförda följer att motion A8 avstyrks i den berörda delen.
Motionsförslag om förtroendemannalagen
Reglerna i förtroendemannalagen skall enligt ARK:s direktiv övervägas från flera utgångspunkter. Enligt direktiven är det viktigt att förtroendemannalagen är anpassad till reglerna om medbestämmande och styrelserepresentation. ARK skall överväga hur förändringarna som den föreslår i dessa lagar skall påverka bestämmelserna i förtroendemannalagen. Begreppet facklig verksamhet skall analyseras. Lagens ledighetsregler har enligt direktiven ett så nära samband med reglerna om arbetstagarinflytande att översynen av dem också bör höra till uppgifterna för utredningen. Ledighetslagstiftningen skall annars ses över i ett annat sammanhang.
Vänsterpartiet begär i sin motion 1991/92:A707 ändringar i förtroendemannalagen i tre hänseenden vad gäller ledighet för fackliga uppdrag.
Partiet anser att lagen bör ändras så att den främjar att de fackliga uppdragen i ökad utsträckning utförs på deltid. Därigenom skulle specialisering och klyftor mellan förtroendemän och medlemmar undvikas, sägs det i motionen. Dessutom bör deltidsanställda vid behov få rätt att utöka sin sysselsättningsgrad genom fackligt arbete, under förutsättning att det ryms inom det tidsmått som anges i lagen. I motionen begärs även en lagändring så att förtroendemännen får rätt till koncernfackligt arbete på betald arbetstid. Även internationella koncerner bör innefattas enligt motionen. När det gäller rätten till ledighet med bibehållna anställningsförmåner anser Vänsterpartiet att den bör regleras på motsvarande sätt som skyddsombudets rätt till ledighet enligt arbetsmiljölagen.
I frågan om fackligt arbete på deltid har utskottet tidigare uttalat att en regel av det slag som efterlyses i motionen torde innebära en begränsning av den rätt till ledighet som gäller i dag. Den principiella utgångspunkten för utskottet har varit att ansvaret för eventuella problem av det slag som påtalas i motionen bör åvila arbetstagarna och de fackliga organisationerna. Förslaget om rätt för arbetstagaren att utöka sin sysselsättningsgrad för att utföra fackligt arbete har avvisats eftersom utskottet sett det som främmande att lösa saken lagstiftningsvägen. I dessa frågor har utskottet samma uppfattning i dag.
Av vad som nyss sagts framgår att frågan om ledighet för bl.a. koncernfackligt arbete kan antas ingå i ARK:s överväganden, liksom den allmänna omfattningen av förtroendemannens rätt till ledighet. Utskottet vill i sammanhanget påpeka, med anledning av kravet på att jämställa förtroendemän med skyddsombud, att arbetsmiljölagen inte ger skyddsombudet obegränsad rätt till ledighet. Denna rätt är beroende av uppdragets art och anges i 6 kap. 5 § arbetsmiljölagen så, att skyddsombudet "har rätt till den ledighet som fordras för uppdraget".
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet Vänsterpartiets nu behandlade yrkanden i motion 1991/92:A707.
Lisbeth Staaf-Igelström och Bo Finnkvist (s) begär i motion 1991/92:A713 en lagreglering av koncernfackligt samarbete över nationsgränserna. Motionärerna pekar på de svenska företagens allt större investeringar utomlands, vilket medför att beslut fattas långt från de berörda människorna. De fackliga företrädarna har mycket svårt att genomföra sitt arbete på ett rimligt sätt. Det är en självklar rättighet för de anställda att erhålla samma möjligheter till insyn och inflytande över företagens verksamhet på såväl nationellt som internationellt plan, sägs det motionen.
Med anledning av denna motion kan utskottet konstatera att det pågår arbete inom EG avseende en reglering av koncernfackligt samarbete. Enligt direktiven till ARK bör kommittén följa utvecklingen inom EG på det arbetsrättsliga området och ta ställning till vilka anpassningar av den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen som krävs. Med hänsyn till detta saknas det enligt utskottets mening anledning till någon särskild åtgärd från riksdagens sida på grund av motionen.
Claus Zaar m.fl. (nyd) begär i motion 1991/92:A720 en utredning av förutsättningarna för att alla kostnader för facklig ledighet skall bäras av de fackliga organisationerna. I arbetet med att få ett bättre konkurrensläge och en gynnsam ekonomisk utveckling är den omfattande fackliga ledigheten en viktig del enligt motionärerna. Om det ekonomiska ansvaret för den fackliga ledigheten läggs på organisationerna leder det till ett effektivt arbete som är till nytta för den fackliga verksamheten.
Det ekonomiska ansvaret för den fackliga verksamheten har enligt utskottets mening ett nära samband med den tidigare berörda frågan om omfattningen av ledighet för fackliga uppdrag. Denna fråga ingår i ARK:s uppdrag. Det finns därför enligt utskottets mening inte anledning att initiera något utredningsarbete av det slag som begärs i motionen. Denna avstyrks således.
Slutligen behandlas i detta avsnitt motion 1991/92:A723 av Bertil Måbrink m.fl. (v) som rör fackliga rättigheter i ett internationellt perspektiv. Enligt motionen kränks nästan överallt i u-världen rätten att bilda fria och självständiga fackföreningar. Det växande antalet frizoner runt om i världen är ett allvarligt hot mot de grundläggande fackliga rättigheterna. I motionen tas också frågan om gästarbetarnas situation upp. I länder kring Persiska viken, där fackföreningar är förbjudna, finns det enligt motionen fem miljoner gästarbetare. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att Sverige skall verka för förbättrad efterlevnad av de fackliga rättigheterna och då särskilt uppmärksamma förhållandena i frizonerna och gästarbetarnas villkor.
Utskottet vill med anledning av motionen hänvisa till det arbete som utförs inom Internationella arbetsorganisationen (ILO). De industriella frizonerna (Export processing zones) ägnas särskild uppmärksamhet genom att en expertkommitté av framstående jurister årligen granskar efterlevnaden av ratificerade konventioner i förhållande till frizonerna. Det är att notera i sammanhanget att frizonerna inte är undantagna från konventionernas tillämpningsområde. Konvention nr 87 om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten och nr 98 om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten hör till de ILO-konventioner som har den högsta anslutningsgraden. ILO har även engagerat sig för gästarbetarna. Stora resurser har avsatts för utbildning i tredje världen, inte minst utbildning av återvändande gästarbetare från Mellanöstern och Kuwait.
Det arbete som förekommer inom ILO bör enligt utskottets mening kunna tjäna det syfte som motionärerna anger. Något uttalande därutöver med anledning av motionen är inte påkallat. Den avstyrks därför av utskottet.
Etnisk diskriminering
I fyra motioner begärs lagstiftning mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden.
Sådan lagstiftning begärs i Vänsterpartiets båda motioner 1991/92:A707 om demokratiska rättigheter och jämställdhet i arbetslivet m.m. resp. 1991/92:Sf629 om invandrarpolitiken. Motsvarande yrkande framställs i två enskilda motioner om rasism och främlingsfientlighet, 1991/92:Sf628 av Hans Göran Franck m.fl. (s), och 1991/92:Sf606 av Berith Eriksson m.fl. (v).
Utskottet kan med anledning av dessa yrkanden konstatera att regeringen aviserat en proposition med förslag till lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet, baserat på ett betänkande (SOU 1992:96) av Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering. Någon åtgärd med anledning av dessa motioner är därmed inte påkallad. De avstyrks således av utskottet.
Övriga frågor
Utskottet tar i detta avsnitt upp tre motioner som avser den offentliga sektorn.
I motion 1991/92:A710 av Britt Bohlin m.fl. (s) begärs en ändring i lagen om offentlig anställning (LOA) så att möjlighet ges att förbjuda anställdas direkt konkurrerande verksamhet, om detta skadar huvudarbetsgivarens intressen. Motionen syftar på läkare, som vid sidan av ordinarie anställning i landsting bedriver privat vårdverksamhet. Standarden på den offentliga sjukvården kan försämras, om läkarna på sin "fritid" behandlar ett stort antal patienter, sägs det i motionen.
Utskottet konstaterar med anledning av motionen att frågan om rätten för läkare att utföra bisysslor vanligen inte torde vara reglerade i LOA, som enligt 1 kap. 5 § endast omfattar landstingsanställd personal vars anställning är statligt reglerad. I sammanhanget kan dessutom konstateras att LOA-utredningen, till vilken utskottet strax återkommer, föreslagit att LOA endast skall avse arbetstagare hos staten. En proposition med förslag till förändringar i LOA är aviserad av regeringen. Vidare kan noteras att en bestämmelse av det slag som motionärerna efterlyser finns i kollektivavtal mellan Landstingsförbundet och berörda arbetstagarorganisationer. Enligt den bestämmelse som reglerar bisysslor, kan en arbetsgivare meddela förbud mot bisysslan om arbetsgivaren finner att bisysslan inverkar hindrande för arbetsuppgifterna eller att den kan påverka arbetstagarens handläggning av ärenden i sitt arbete i anställningen.
Utskottet anser med hänvisning till detta att någon åtgärd inte kan anses påkallad med anledning av motionen, som således avstyrks.
Charlotte Cederschiöld (m) anser i motion 1991/92:A705 att en domares rätt att utöva sitt ämbete skall prövas av allmän domstol och inte av Arbetsdomstolen. Frågan om domares skiljande från tjänsten lämpar sig med hänsyn till regeringsformens skydd för domare inte för avgörande i en korporativistiskt sammansatt domstol som Arbetsdomstolen, sägs det i motionen.
Ett motsvarande yrkande har tidigare behandlats av arbetsmarknadsutskottet (1991/92:AU3). Utskottet utgick då från att frågan skulle övervägas av LOA-utredningen och ansåg därför att den inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet kan nu konstatera att regeringen tillkallat en särskild utredare för att kartlägga behovet av att stärka domarnas ställning och att lämna förslag till inriktning av det fortsatta utredningsarbetet. Enligt direktiven (dir. 1993:47) skall även frågan om domares skiljande från tjänsten omfattas av utredningsuppdraget. Utredaren skall därvid gå in på frågan om den rätt till domstolsprövning som grundlagen garanterar domaren bäst tillgodoses genom en rätt att väcka talan vid Arbetsdomstolen eller tingsrätt, eller om överklaganderegler är ett bättre alternativ. Utredningsuppdraget skall enligt direktiven vara redovisat före utgången av juni månad 1994.
Med detta konstaterande anser utskottet att även den nu väckta motionen bör avslås i avvaktan på den vidare behandlingen av frågan.
Statens ansvarsnämnd bör avskaffas och ämbetsmannaansvaret överflyttas till domstol, anser Lars Andersson m.fl. (nyd) i motion 1991/92:Ju625. För att få en opartisk prövning av ärenden om avstängning, disciplinansvar och avskedande av vissa högre statliga tjänstemän bör enligt motionen prövningen överflyttas från den partssammansatta Ansvarsnämnden till domstolarna.
Frågan om Statens ansvarsnämnd och vilka uppgifter nämnden skall ha, bl.a. i fråga om den personkrets som skall omfattas, har övervägts av LOA-utredningen. Något förslag om att avskaffa nämnden har inte framlagts, men utskottet utgår från att man, mot bakgrund av grundtankarna i förslaget, i den kommande propositionen även kommer in på den mera övergripande frågeställningen om Ansvarsnämnden och dess roll. Motionen bör därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
S.k. fallskärmsavtal
Det har på senare tid förts en allmän diskussion om de olika förmåner som förekommer i näringslivet, i organisationer och inom offentlig verksamhet i form av pensionsersättningar, avtal om avgångsvederlag och liknande förmåner till personer i ledande ställning. Debatten har fokuserats kring de s.k. fallskärmsavtalen för chefspersoner och personer med förtroendeposter i de numera statligt ägda bankerna och i de banker som ansökt om bankstöd. Utskottet behandlar i det följande ett antal motioner i frågan från den allmänna motionstiden.
Motionerna
Några motioner tar upp frågan om en offentlig redovisning av fallskärmsavtal. Rolf L Nilsson m.fl. (v) föreslår i motion 1992/93:N278 att riksdagen beslutar att alla organisationer som får stöd av staten offentligt skall redovisa fallskärmsavtal och trygghetsavtal. Ett tillkännagivande om att det bör ske en offentlig redovisning av vilka förmåner som skall utgå för personer i ledande befattning i såväl privat som offentlig verksamhet framställs i motion 1992/93:A704 av Hugo Bergdahl (fp). I motion 1992/93:A723 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) anser man att frågan om att offentliggöra fallskärmsavtal skall utredas.
Några motionärer anser att fallskärmsavtalen bör bli föremål för prövning enligt avtalslagens generalklausul. I andra motioner föreslås att företeelsen med fallskärmsavtal skall utredas resp. regleras. I ytterligare andra yrkanden begärs särskild lagstiftning som förbjuder den aktuella typen av avtal. Sålunda begär Bengt Silfverstrand och Ingvar Björk (s) i motion 1992/93:A721 ett tillkännagivande om att en "oskälighetsprövning" bör göras med stöd av generalklausulen i avtalslagen varvid oskäliga avtal bör ogiltigförklaras eller jämkas.
I motion 1992/93:A723 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) begärs att riksdagen beslutar om att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå åtgärder mot företeelsen fallskärmsavtal (yrkande 1) och att en utredning ser över förutsättningarna att med utgångspunkt från 36 § avtalslagen ogiltigförklara fallskärmsavtal genom särskild lagstiftning (yrkande 2). Motionärerna vill också ha särskild lagstiftning som förbjuder fallskärmsavtal inom statlig verksamhet (yrkande 3), inom företag som helt eller delvis ägs av staten (yrkande 4) och inom kommun och landsting (yrkande 5).
Även i motion A722 Bert Karlsson (nyd) vill motionären ha lagstiftning mot fallskärmsavtal eller andra former av generösa förmåner för ledande befattningshavare inom offentlig verksamhet.
Utskottets överväganden
Näringsutskottet behandlade i samband med anslagen till Finansinspektionen och Bankstödsnämnden våren 1993 motioner med likartade yrkanden som de nu föreliggande yrkandena. Motionerna i näringsutskottet gällde bl.a. att bankstödet skall villkoras av en offentlig redovisning av fallskärmsavtal samt frågan om lagstiftning mot fallskärmsavtal och frågan om jämkning av föreliggande avtal. Näringsutskottet avslog motionerna i sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:NU24 med hänvisning bl.a. till att resultaten av vissa initiativ borde avvaktas. Utskottet hänvisade till att statsrådet Bo Lundgren i skrivelse till ledningarna för Nordbanken, Securum och Gota Bank redovisat riktlinjer för anställningsvillkor för ledningen i statligt ägda kreditinstitut m.fl.
Näringsutskottet konstaterade också att Redovisningskommittén (Ju 1991:07) genom tilläggsdirektiv (1993:06) fått i uppdrag att överväga om det behövs särskilda redovisningsregler för pensionsersättningar, avtal om avgångsvederlag och liknande förmåner för styrelseledamöter, verkställande direktören och andra personer i ett företags ledning.
Näringsutskottet hänvisade slutligen till pågående överväganden inom bl.a. Stockholms fondbörs, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och Näringslivets börskommitté.
Även lagutskottet behandlade under våren 1993 motionsyrkanden om införande av en skyldighet för företag att i årsredovisningen ta in uppgifter om pensioner, fallskärmsavtal och andra förmåner för personer med ledande ställning i företagen. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU31 välkomnade utskottet att regeringen genom tilläggsdirektiv givit Redovisningskommittén i uppdrag att överväga om det behövdes särskilda redovisningsregler för den aktuella typen av ersättningar. Enligt lagutskottets mening var det aktualiserade spörsmålet angeläget och utskottet förutsatte att frågan behandlades skyndsamt. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna bedömde emellertid utskottet inte vara påkallad.
Finansdepartementet uppdrog i december 1992 åt f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl att granska anställningsavtalen, avtalen om avgångsvederlag och eventuella andra med anställningen sammanhängande avtal mellan Nordbanken och tre av bankens förutvarande verkställande direktörer. Granskningen avsåg en bedömning av möjligheterna att få avtalen om avgångsvederlag eller delar av avtalen ogiltigförklarade eller enskilda avtalsvillkor jämkade. Hamdahl redovisade sina slutsatser i en skrivelse till departementet i april 1993. I skrivelsen anförde utredaren att han bedömde att en talan från bankens sida om att, med stöd av avtalslagens bestämmelser om rättshandlingars ogiltighet, få avtalen jämkade eller ogiltigförklarade skulle ha små utsikter att vinna bifall. I skrivelsen framhölls vidare bl.a. följande.
Sammanfattningsvis har min genomgång av både anställningsavtalen och avtalen om avgångsvederlag m.m. visat att de senare avtalen fått ett för de förutvarande anställda förmånligt innehåll. Samtidigt har det klarlagts att banken ingått de sistnämnda avtalen efter överväganden som gjorts med kännedom om vad som kunde åberopas mot de förutvarande anställda med stöd av anställningsavtalen och eljest efter att regelrätta förhandlingar ägt rum med åtminstone två av dem. Banken kan knappast anses ha varit en underlägsen part i avtalsförhållandet. Senare inträffade omständigheter, främst uppdagandet av ytterligare stora kreditförluster i banken under direktörernas anställningstid och en svårighet för allmänna opinionen att acceptera ersättningarna till dem, är inte av det slag som den avtalsrättsliga lagstiftningen godtar som förhållanden som skulle kunna ge banken möjligheter att frigöra sig från avtalen.
Finansdepartementet har i april 1993 uppdragit åt advokat Otto Rydbeck att kartlägga de närmare omständigheterna kring slutandet av avtal om avgångsvederlag med de tre förutvarande direktörerna i Nordbanken. Uppdraget har även innefattat frågan om det finns anledning att väcka skadeståndstalan enligt regler i bankrörelselagen mot styrelseledamöter i Nordbanken. Rydbeck har under hösten 1993 avlämnat en rapport till departementet.
Finansdepartementet har, som nämnts, i februari 1993 utfärdat riktlinjer för anställningsvillkor för ledningen i statligt ägda kreditinstitut m.fl. Riktlinjerna innbär bl.a. följande. I lönen skall ingå kompensation för avsaknad av anställningstrygghet. Den sammanlagda tiden av uppsägningstid och tid för avgångsvederlag skall inte överstiga 24 månader. Om oegentligheter, som kan föranleda brottsansvar eller skadeståndsskyldighet, upptäcks före eller under vederlagsperioden har arbetsgivaren rätt att hålla inne vederlaget eller en del av det till dess en rättslig prövning skett eller en överenskommelse träffats. Om lön eller annan ersättning erhålls under vederlagsperioden skall avräkning ske mot vederlaget. Lön och andra anställningsvillkor för den verkställande direktören och övriga i ledningen bör redovisas i årsberättelsen. Redan ingångna avtal skall följas. Avtal som emellertid uppenbart går utöver riktlinjerna skall omförhandlas.
Inom den statliga verksamheten i övrigt förekommer avgångsvederlag och liknande förmåner av nu åsyftat slag endast i begränsad omfattning. De högsta statliga cheferna, generaldirektörer och landshövdingar m.fl. och även statsråden, kan få s.k. förordnandepension. Den s.k. LOA-utredningen (C 1989:07) har i sitt betänkande SOU 1992:60 Enklare regler för statsanställda föreslagit förändringar av anställningsskyddet m.m. för arbetstagare med verksledande eller jämförlig ställning hos staten. Såvitt framgår av regeringens lagrådsremiss om ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl. kommer dock anställningsskyddet för den nu aktuella gruppen att i sak behållas oförändrat. Regeringens proposition i ämnet väntas föreläggas riksdagen inom kort.
Utskottet bedömer mot den nu redovisade bakgrunden att någon riksdagens åtgärd med anledning av de aktuella motionsyrkandena nu inte är påkallad. Utskottet avstyrker därför motionerna 1992/93:N278, 1992/93:A704, 1992/93:A721, 1992/93:A722 och 1992/93:A723, i förekommande fall i motsvarande delar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A6 och 1993/94:A7 yrkande 1,
2. beträffande inriktningen av arbetsrätten att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A225 yrkande 17 och 1991/92:A707 yrkande 1, res. 1 (s) men. (v) - delvis
3. beträffande det fortsatta utrednings- och beredningsarbetet att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 2,
4. beträffande arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtalet att riksdagen avslår motion 1993/94:A13 yrkande 3, res. 2 (nyd)
5. beträffande översynens inriktning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A455 yrkande 13, 1991/92:A716 och 1992/93:A725,
6. beträffande behovet av facklig verksamhet i framtiden att riksdagen avslår motion 1991/92:A813 yrkande 4,
7. beträffande allmänt skydd mot diskriminering m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A719 och 1993/94:A7 yrkande 10,
8. beträffande diskriminering på grund av politisk uppfattning att riksdagen avslår motion 1991/92:A724, men. (v) - delvis
9. beträffande visstidsanställning vid arbetsanhopning att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och med avslag på motionerna 1993/94:A7 yrkande 6, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A9 yrkande 1 och 1993/94:A13 yrkande 1 antar 5 § i det enligt bilaga 1 genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd, res. 3 (s) res. 4 (nyd)
10. beträffande den längsta tiden för provanställning att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del, med anledning av motion 1992/93:A703 och med avslag på motionerna 1991/92:A261 yrkande 2, 1992/93:A715 yrkande 6, 1993/94:A7 yrkande 7, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A9 yrkande 2 och 1993/94:A13 yrkande 2 antar 6 § i det genom propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd, res. 5 (s) res. 6 (nyd)
11. beträffande inskränkningar av möjligheterna till provanställning att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 4, men. (v) - delvis
12. beträffande möjligheten att kombinera provanställning och visstidsanställning att riksdagen avslår motion 1993/94:A10 yrkande 1,
13. beträffande regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad anställning och provanställning att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och med avslag på motionerna 1993/94:A7 yrkande 9, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A9 yrkande 3 och 1993/94:A14 antar punkt 2 i övergångsbestämmelserna till det genom propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd med den ändringen att ordet "dess" på två ställen skall ersättas med "deras", res. 7 (s)
14. beträffande information om anställningsvillkor att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och med avslag på motionerna 1993/94:A9 yrkande 4 och 1993/94:A12 yrkande 1 antar 6 a § i det genom propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd, men. (v) - delvis
15. beträffande månadsregeln att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och med anledning av motionerna 1991/92:A704, 1991/92:A717 och 1992/93:A715 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1993/94:A8 yrkandena 2 och 3, 1993/94:A9 yrkande 5 och 1993/94:A13 yrkandena 4 och 5 antar 7 och 18 §§ i det genom propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd, res. 8 (s) res. 9 (nyd) men. (v) - delvis
16. beträffande turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist att riksdagen med anledning av dels propositionen i motsvarande del, dels motionerna 1992/93:A715 yrkande 4 och 1993/94:A11 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1993/94:A7 yrkande 2, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A9 yrkande 6, 1993/94:A13 yrkandena 6 och 7 och 1993/94:A15 yrkandena 1--3,
dels godkänner vad utskottet anfört, dels antar 22 § i det genom propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd med den ändringen att första meningen i paragrafens tredje stycke skall ha följande lydelse:
"Innan turordningen fastställs får arbetsgivaren inom den turordningskrets där arbetsbristen finns undanta två arbetstagare som enligt arbetsgivarens bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta driften.", res. 10 (s) res. 11 (nyd)
17. beträffande beräkning av anställningstid att riksdagen avslår motion 1993/94:A15 yrkande 4,
18. beträffande turordningskretsarna på det statliga området att riksdagen avslår motion 1993/94:A10 yrkande 2,
19. beträffande kollektivavtalsregleringen på den kommunala sektorn att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A444 yrkande 8 och 1992/93:A710,
20. beträffande anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelse att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A7 yrkande 3, 1993/94:A8 yrkandena 5 och 8, 1993/94:A9 yrkande 8 och 1993/94:A12 yrkande 2, res. 12 (s)
21. beträffande saklig grund för uppsägning m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkandena 6, 7, 13 och 21, men. (v) - delvis
22. beträffande vikariatsanställning att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 3, men. (v) - delvis
23. beträffande driftsenhetsbegreppet att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 14, men. (v) - delvis
24. beträffande återanställningsrätt m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkandena 9, 10, 15 och 16 samt 1992/93:A701, men. (v) - delvis
25. beträffande företrädesrätt för deltidsanställda m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A201, 1991/92:A225 yrkande 14, 1991/92:A243, 1991/92:A435 yrkande 7, 1991/92:A708 yrkande 2, 1991/92:A813 yrkande 1, 1992/93:A815 yrkande 3, 1993/94:A8 yrkande 4 och 1993/94:A25 yrkande 7, res. 13 (s) men. (v) - delvis
26. beträffande permittering att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A706, 1992/93:A713, 1992/93:A718 och 1992/93:A720, res. 14 (nyd)
27. beträffande turordningslistor som rör föräldralediga resp. äldre att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 5 och 1993/94:A9 yrkande 7, men. (v) - delvis
28. beträffande 39 § anställningsskyddslagen att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 8 och 1993/94:A9 yrkande 9,
29. beträffande ogiltigförklaring av uppsägning m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkandena 11, 12, 17 och 19, men. (v) - delvis
30. beträffande skadestånd m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkandena 18, 20 och 37 samt 1993/94:A11 yrkande 3, men. (v) - delvis
31. beträffande den fackliga vetorätten att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och med anledning av motion 1992/93:A715 yrkande 5 i motsvarande del samt med avslag på motionerna 1993/94:A7 yrkandena 4 och 5, 1993/94:A8 yrkande 6 i motsvarande del, 1993/94:A9 yrkande 10, 1991/92:Ju832 yrkande 19 och 1992/93:Ju817 yrkande 15
dels beslutar att 38--40 §§ och rubriken närmast före 38 § lagen om medbestämmande i arbetslivet skall upphöra att gälla, dels antar 57 och 69 §§ i det genom propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet, res. 15 (s)
32. beträffande blockader mot enmans- eller familjeföretag att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del, med anledning av motion 1992/93:A715 yrkande 5 i motsvarande del och med avslag på motionerna 1992/93:A711, 1992/93:A726, 1993/94:A7 yrkande 8, 1993/94:A8 yrkande 6 i motsvarande del, 1993/94:A9 yrkande 11 och 1993/94:A11 yrkande 2 antar 41, 41 a, 41 b och 45 §§ i det genom propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet, res. 16 (s)
33. beträffande bestämmanderätten över verksamheten att riksdagen avslår motion 1992/93:A715 yrkande 3, res. 17 (nyd)
34. beträffande förenings- och förhandlingsrätten att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkandena 35 och 36, men. (v) - delvis
35. beträffande inflytande för anställda vid företagsförvärv att riksdagen avslår motion 1991/92:A225 yrkande 19, res. 18 (s)
36. beträffande fredsplikt genom tyst reglering att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 38, men. (v) - delvis
37. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen dels med anledning av propositionen i motsvarande del och med avslag på motion 1993/94:A8 yrkande 7 antar de genom propositionen enligt bilaga 1 framlagda lagförslagen, i den mån de inte omfattas av vad som hemställts under 1--36 ovan, med den ändringen att 22 § tredje stycket första meningen i punkt 3 i bilagan till arbetsrättslig beredskapslag (1987:1262) skall ha följande lydelse:
"Innan turordningen fastställs får arbetsgivaren inom den turordningskrets där arbetsbristen finns undanta två arbetstagare som enligt arbetsgivarens bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta driften."
dels antar lagförslaget i bilaga 2, res. 19 (s)
38. beträffande ledighet för fackliga uppdrag att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkandena 28--30, men. (v) - delvis
39. beträffande koncernfackligt samarbete att riksdagen avslår motion 1991/92:A713, res. 20 (s)
40. beträffande kostnader för facklig ledighet att riksdagen avslår motion 1991/92:A720, res. 21 (nyd)
41. beträffande fackliga rättigheter i ett internationellt perspektiv att riksdagen avslår motion 1991/92:A723, men. (v) - delvis
42. beträffande etnisk diskriminering på arbetsmarknaden att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 22, 1991/92:Sf606 yrkande 2, 1991/92:Sf628 yrkande 6 och 1991/92:Sf629 yrkande 5,
43. beträffande konkurrerande verksamhet att riksdagen avslår motion 1991/92:A710,
44. beträffande domares skiljande från tjänsten att riksdagen avslår motion 1991/92:A705,
45. beträffande Ansvarsnämnden att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju625 yrkande 2, res. 22 (nyd)
46. beträffande fallskärmsavtal
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A704, 1992/93:A721 yrkande 1, 1992/93:A722 yrkande 3, 1992/93:A723 yrkandena 1--6 och 1992/93:N278 yrkande 4. res. 23 (nyd)
Stockholm den 25 november 1993
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s), Nils Nordh (s) och Bengt-Ola Ryttar (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
Reservationer
1. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Syftet med" och på s. 24 slutar med "1991/92:A707 i berörda delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den svenska modellen skall utvecklas, inte avvecklas. Spelreglerna på arbetsmarknaden är viktiga både för företagen och för de anställda. Syftet med lagstiftningen är att skapa en rimlig balans mellan parterna och stödja utvecklingen mot ett mera demokratiskt arbetsliv. Det är en viktig uppgift för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal ge de arbetsrättsliga reglerna en sådan utformning att de fungerar väl i praktiken och blir så enkla och effektiva som möjligt. Lagstiftningen bör på olika sätt stimulera parterna att träffa sådana uppgörelser. Hänsyn måste därvid tas till de förändrade förutsättningar för inflytande som den ökade internationaliseringen och utvecklingen av företagsformer innebär.
Utskottet anser mot den här bakgrunden att det är grundläggande att slå vakt om den fria förhandlingsrätten och rätten att vidta fackliga stridsåtgärder. Kollektivavtalen måste värnas som bärare av de anställdas rättigheter och skyldigheter och som ett instrument för samarbete mellan parterna. Det är angeläget att öka den enskildes inflytande över den egna arbetssituationen, öka det fackliga inflytandet vid företagsöverlåtelser och i koncerner, samt slå fast att de arbetsrättsliga reglerna skall gälla oberoende av hur arbetsgivaren väljer att organisera sin verksamhet. Antalet tillfälliga anställningar bör snarare minska än öka, vilket blir resultatet av regeringens förslag.
Enligt utskottets mening bör riksdagen nu lagstifta om ett utökat inflytande för de anställda vid företagsförvärv i enlighet med förslagen i departementspromemorian Ds 1991:34 Informations- och förhandlingsrätt för anställda vid vissa förvärv av aktier. Utskottet återkommer i betänkandet till frågan.
Genom de förändringar i LAS och MBL som nu föreligger fullföjer enligt utskottets mening regeringen sin strategi för att försvaga löntagarnas ställning på arbetsmarknaden och stärka arbetsgivarnas inflytande. Syftet är att det skall bli lättare för arbetsgivare att nå bl.a. sina lönepolitiska målsättningar. Det gäller exempelvis målsättningar om ökad lönespridning och lägre ingångslöner. Det gäller också arbetsgivarnas önskan att fritt få leda och fördela arbetet och fritt få anställa och avskeda personal. Det är för utskottet uppenbart att regeringen vill försvaga löntagarnas organisationer ekonomiskt och försvåra organisationsarbetet. Utskottet avvisar därför den av regeringen föreslagna inriktningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Utskottet sympatiserar i allt väsentligt med de synpunkter som förs fram i motion 1993/94:A6. Av formella skäl avstår utskottet från att tillstyrka motionen. Motionerna 1991/92:A707 och 1993/94:A7 i motsvarande delar avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande inriktningen av arbetsrätten
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A225 yrkande 17 och med avslag på motion 1991/92:A707 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtalet (mom. 4)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med "Med anledning" och slutar med "berörda delen" bort ha följande lydelse:
Utskottet menar att regeringen i förslaget inte berör kärnfrågan om det starka anställningsskyddet kan ha medfört hinder för arbetslösa att ta sig in på arbetsmarknaden. Regeringens förslag tar heller inte hänsyn till de arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal. Dessa frågor bör riksdagen enligt utskottets mening, med bifall till motion 1993/94:A13, ge regeringen i uppdrag att utreda.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtalet att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A13 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Visstidsanställning vid arbetsanhopning (mom. 9)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Som påpekas" och på s. 27 slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är gällande regler i LAS om visstidsanställning vid arbetsanhopning och om uppsägning fullt tillräckliga för att en arbetsgivare skall klara av en ökning av produktionen, även om den varar mer än sex månader. Dessutom kan parterna träffa avtal om andra regler. Regeringens förslag i ifrågavarande del bör med anledning av motionerna 1993/94:A8, 1993/94:A9 och 1993/94:A7 i motsvarande delar avslås. Även motion 1993/94:A13 i motsvarande del bör avslås.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande visstidsanställning vid arbetsanhopning
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande 6, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande 1 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motion 1993/94:A13 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Visstidsanställning vid arbetsanhopning (mom. 9)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Som påpekas" och på s. 27 slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet är av den uppfattningen att sex månaders visstids- och provanställning är en för kort tid för att företagare skall våga nyanställa personal. Företagarna väljer i stället att öka övertidsuttaget. Det är en av anledningarna till att uttaget av övertid skenat i väg och i dag motsvarar ca 50 000 arbetstillfällen. Uskottet menar att det finns skäl att som föreslås i motion 1993/94:A13 gå längre än vad regeringen föreslagit och öka den tillåtna tiden för visstidsanställningar till 18 månader. Övriga motionsförslag avvisas.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande visstidsanställning vid arbetsanhopning
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A13 yrkande 1 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motionerna 1993/94:A7 yrkande 6, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Den längsta tiden för provanställning (mom. 10)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "En bakgrund" och på s. 29 slutar med "utskottets ställningstagande" bort ha följande lydelse:
Enligt gällande bestämmelser är det tillåtet att provanställa arbetstagare under högst sex månader. En arbetsgivare som vill undersöka om en ung arbetstagare passar på arbetsplatsen kan dessutom göra det utan kostnad genom en ungdomspraktikplats. Dagens höga arbetslöshet innebär att alla lediga arbeten samlar mängder av sökande. Utskottet menar således att en arbetsgivare har större möjlighet än någonsin att välja ut den person som har förutsättningar att klara arbetet. Den föreslagna utökningen av provanställningstiden till tolv månader kan befaras endast öka otryggheten för fler arbetstagare. Utskottet noterar också att regeringen på denna punkt går avsevärt längre än vad ARK föreslagit.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande den längsta tiden för provanställning
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande 7, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande 2 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motionerna 1991/92:A261 yrkande 2, 1992/93:A703, 1992/93:A715 yrkande 6 och 1993/94:A13 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Den längsta tiden för provanställning (mom. 10)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "En bakgrund" och på s. 29 slutar med "utskottets ställningstagande" bort ha följande lydelse:
Regeringen har enligt utskottets mening inte gått tillräckligt långt när man stannat för att förlänga den längsta tillåtna provanställningstiden till 12 månader. Enligt utskottets bedömning är 18 månader en rimligare provanställningstid. Utskottet tillstyrker därför förslagen i motion 1993/94:A13, 1991/92:A261 och 1992/93:A715 i motsvarande delar. Övriga motioner i motsvarande delar avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande den längsta tiden för provanställning
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:A261 yrkande 2, 1992/93:A715 yrkande 6 och 1993/94:A13 yrkande 2 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motionerna 1992/93:A703, 1993/94:A7 yrkande 7, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad anställning och provanställning (mom. 13)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "De förlängda" och på s. 31 slutar med "A14 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inte acceptera den i propositionen föreslagna övergångsbestämmelsen innebärande att de kollektivavtal som träffats mellan arbetsmarknadens parter skall anses ogiltiga i den del de strider mot de föreslagna tidsgränserna för visstidsanställning vid arbetsanhopning och provanställning. Enligt utskottets mening strider förslaget, på det sätt Lagrådet anfört, mot normala principer för lagstiftning i Sverige. Förfarandet rubbar de förutsättningar som gällde när kollektivavtalen ingicks. Vid förhandlingarna fick arbetstagarna avstå från andra förmåner för att uppnå det som gäller i dag. Utskottet anser att ingrepp av det här slaget i träffade kollektivavtal står i strid med ILO:s konventioner om förenings- och förhandlingsrätt. Regeringens motivering för åtgärden att motsvarande övergångsregler användes vid MBL:s ikraftträdande är inte korrekt. De kollektivavtal som gällde vid det tillfället reglerade inte de helt nya företeelser i form av inflytandeförhandlingar och rätt till information som infördes genom MBL. De avtal som nu enligt propositionen delvis skall upphävas reglerar däremot exakt de frågor som lagändringen gäller. Utskottet noterar slutligen att ARK för sin del ansett att den aktuella åtgärden inte kunde genomföras. Regeringens förslag i denna del bör med anledning av motionerna 1993/94:A8, 1993/94:A7 och 1993/94:A9 i motsvarande delar avslås. Även motion 1993/94:A14 i motsvarande del bör avslås.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad anställning och provanställning
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande 9, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande 3 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motion 1993/94:A14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Månadsregeln (mom. 15)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med "I fråga" och slutar med "av månadsregeln" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att vid uppsägningar som grundar sig på arbetstagarens personliga förhållanden och vid avskedanden är det viktigt att åtgärden vidtas så snabbt som möjligt. En arbetstagare skall inte behöva sväva i ovisshet under en längre tid utan att veta om han skall bli uppsagd eller inte. Det är mot den bakgrunden man skall se månadsregeln i LAS. En förlängning av den aktuella fristen till två månader innebär i realiteten, med hänsyn till att underrättelse om ifrågasatt uppsägning skall lämnas minst en månad före uppsägningen, att arbetsgivaren har tre månader på sig att ta ställning till om arbetstagaren skall sägas upp eller inte. Utskottet kan godta regeringens förslag i den delen. Utskottet kan däremot bara acceptera förslaget om en s.k. arbetsgivarventil som innebär att tidsfristen i vissa fall skall kunna vara ännu längre, under förutsättning att arbetstagaren helt frivilligt bevisligen har medgivit en förlängning och att fristen är begränsad till viss kortare tid. Ett allmänt undantag vid synnerliga skäl kan utskottet emellertid inte acceptera. Utskottet tillstyrker den lydelse av bestämmelserna i 7 och 18 §§ LAS som föreslås i motion 1993/94:A8. Utskottet avstyrker bifall till övriga motioner.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande månadsregeln
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A8 yrkandena 2 och 3 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motionerna 1991/92:A704, 1991/92:A717, 1992/93:A715 yrkande 2, 1993/94:A9 yrkande 5 och 1993/94:A13 yrkandena 4 och 5 antar följande
Förslag till Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd
Härigenom föreskrivs att 7 och 18 §§ skall ha nedan angivna lydelse
7 §
Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Om uppsägningen beror på förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för uppsägningen. Arbetsgivaren får dock grunda uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller uppsägningen.
18 §
Avskedande får ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Avskedande får inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för avskedandet. Arbetsgivaren får dock grunda avskedandet enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller avskedandet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994
9. Månadsregeln (mom. 15)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Enligt utskottets" och på s. 35 slutar med "av månadsregeln" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad Arbetsdomstolen och SAF anfört i sina remissvar till ARK:s betänkande att den s.k. månadsregeln helt skall avskaffas. Tidsfristen bör i vart fall inte vara kortare än sex månader. Utskottet tillstyrker således motionerna 1993/94:A13 yrkandena 4 och 5 och 1992/93:A715 yrkande 2. Vad utskottet således anfört bör ges regeringen till känna. Övriga motionsyrkanden avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande månadsregeln
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A715 yrkande 2 och 1993/94:A13 yrkandena 4 och 5 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motionerna 1991/92:A704, 1991/92:A717, 1993/94:A8 yrkandena 2 och 3 och 1993/94:A9 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist (mom. 16)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "Reglerna om " och på s. 40 slutar med "utskottets hemställan" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att syftet när LAS infördes år 1974 var att man av rättssäkerhetsskäl ville förhindra godtyckliga uppsägningar samt att svaga grupper stöttes ut från arbetsmarknaden. Lagen innehåller därför krav på saklig grund när uppsägningen grundar sig på arbetstagarens personliga förhållanden. Vid arbetsbrist däremot är det arbetsgivaren ensam som bestämmer om det föreligger arbetsbrist eller inte. Turordningsreglerna vid arbetsbrist innebär att arbetsgivaren inte fritt får välja vilka som skall sägas upp. Turordningsreglerna fungerar härigenom som ett skydd mot att en arbetsgivare försöker kringgå kravet på saklig grund för uppsägning av personliga skäl genom att påstå att det föreligger arbetsbrist. Enligt utskottets mening innebär förslaget att arbetsgivaren skall få undanta två arbetstagare från turordningslistan att anställningsskyddet i små företag försvinner. Det nuvarande systemet fungerar enligt utskottets uppfattning också tillfredsställande, vilket en enkät som utförts på uppdrag av SAF bland småföretagare visat. Det saknas således enligt utskottets mening skäl att försämra anställningsskyddet. Utskottet tillstyrker motion 1993/94:A8 i motsvarande del. Motionerna 1993/94:A7 och 1993/94:A9 i motsvarande delar får anses tillgodosedda med det anförda. Utskottet avstyrker övriga motionsförslag.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande 2, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande 6 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motionerna 1992/93:A715 yrkande 4, 1993/94:A11 yrkande 1, 1993/94:A13 yrkandena 6 och 7 och 1993/94:A15 yrkandena 1--3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist (mom. 16)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "Reglerna om" och på s. 40 slutar med "utskottets hemställan" bort ha följande lydelse:
Utskottet menar att regeringens förslag att endast undanta två personer vid fastställande av turordningskretsen är ett slag i luften som inte kommer att leda till ökade nyanställningar. En reform på detta område måste syfta till att förmå framför allt småföretagarna att våga satsa på expansion och nyföretagande. Det är den enda vägen för att skapa nya arbeten. Enligt utskottets mening bör inte småföretagarnas entreprenörsanda över huvud taget begränsas med några turordningsregler. Alla företag med mindre än 25 anställda bör därför undantas från turordningsreglerna i LAS. Företag med fler än 25 anställda måste också motiveras till nyanställningar, och utskottet förordar ARK:s förslag om en frikvot på 20 % av de anställda. Utskottet tillstyrker således bifall till motion 1993/94:A13 i motsvarande delar. Motion 1992/93:A715 i berörd del får anses tillgodosedd med det anförda. Övriga motionsförslag avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A715 yrkande 4 och 1993/94:A13 yrkandena 6 och 7 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motionerna 1993/94:A7 yrkande 2, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A9 yrkande 6, 1993/94:A11 yrkande 1 och 1993/94:A15 yrkandena 1--3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelse (mom. 20)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Genom arbetsrättskommitténs" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Sverige har genom EES-avtalet åtagit sig att följa EG-direktivet 77/187/EEG om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag. Riksdagen antog vid behandlingen av den s.k. EES-propositionen att svensk lagstiftning uppfyllde direktivets krav utan särskilda lagstiftningsåtgärder. Arbetsrättskommittén har emellertid kommit fram till att detta antagande inte var korrekt. Begreppet företagsöverlåtelse har i svensk rätt en snävare innebörd än vad som följer av direktivet. I direktivet innefattas i överlåtelsebegreppet också situationer då en arbetsgivare lämnar ut på entreprenad hela eller delar av den verksamhet han själv drivit. Samma sak gäller när en uppdragsgivare byter en entreprenör mot en annan. Även privatisering av statlig eller kommunal verksamhet omfattas av direktivet. Utskottet menar att ett införlivande av direktivet med svensk rätt är nödvändigt för att svara upp mot kraven i EES-avtalet. I annat fall kan Sverige göras ansvarigt för att bryta mot detta avtal, vilket är oacceptabelt. Dessutom utgör EG-rätten i detta avseende en klar höjning av ambitionsnivån i lagen om anställningsskydd, vilket utskottet anser vara en värdefull effekt av ambitionerna att stärka den sociala dimensionen av ett närmande till EG. Riksdagen bör därför enligt utskottets mening nu besluta om nödvändiga förändringar av LAS för att uppfylla direktivets minimiregler. Det bör ske i enlighet med förslaget i motion 1993/94:A8 genom att det i lagen införs två nya paragrafer, 1 a § och 3 a §. När det gäller de delar av direktivet som medför förändringar i MBL anser utskottet att regeringen bör återkomma till riksdagen med de förslag som krävs för att genomföra de delarna av direktivet. Motionerna 1993/94:A7, 1993/94:A9 och 1993/94:A12 i motsvarande delar får anses tillgodosedda med detta.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelse
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande 3, 1993/94:A8 yrkandena 5 och 8, 1993/94:A9 yrkande 8 och 1993/94:A12 yrkande 2 dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels antar följande
Förslag till Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd
Härigenom föreskrivs att 1 a och 3 a §§ skall ha nedan angivna lydelse
1 a §
Med överlåtelse av företag eller del av företag förstås enligt denna lag sådan övergång av verksamhet som omfattas av EG-rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977.
3 a §
Arbetsgivare som avser att överlåta ett företag eller del av ett företag till en annan arbetsgivare skall senast en månad före övergången underrätta berörda arbetstagare om den tilltänkta överlåtelsen. Vid sådan övergång som avses i första stycket övergår också rättigheter och skyldigheter enligt de anställningsavtal som gäller vid tidpunkten för övergången på den nye arbetsgivaren. Den tidigare arbetsgivaren är dock gentemot arbetstagaren fortfarande ansvarig för förpliktelser som hänför sig till tiden före övergången. Vad som i första stycket sägs gäller dock ej om arbetstagaren senast 14 dagar före övergången förklarat sig vilja kvarstå i sin anställning hos överlåtaren. Bestämmelserna i första--tredje stycket gäller ej vid övergång i samband med konkurs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
13. Företrädesrätt för deltidsanställda m.m. (mom. 25)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med "Samtidigt känner" och slutar med "ifrågavarande motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till vad som sägs i motionerna 1993/94:A8, 1993/94:A25, 1991/92:A225, 1991/92:A813, 1991/92:A708, 1991/92:A435, 1992/93:A815, 1991/92:A201 och 1991/92:A243. Många kvinnor främst inom den offentliga sektorn, hotell- och restaurangbranschen och inom handeln är deltidsarbetslösa. Det innebär att de söker ett arbete med högre arbetstidsmått än det de redan har. Orsaken till deltidsarbetslösheten är ofta det sätt på vilket arbetsgivaren organiserar arbetet. Genom det förslag till förändring av arbetslöshetsförsäkring som regeringen lagt fram kommer problemen för deltidsarbetslösa att bli än större i och med att möjligheten att få arbetslöshetsersättning drastiskt kommer att minska. Härtill kommer effekterna av en sänkt ersättningsnivå i försäkringen. Utskottet konstaterar att arbetsmarknadens parter inte lyckats lösa problemet med deltidsarbetslöshet, och enligt utskottets mening är det nu dags att genom lagstiftning ge denna grupp förtursrätt till de tjänster med högre arbetstidsmått som blir lediga hos arbetsgivaren. En ny 27 a § med detta innehåll bör därför införas i LAS.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande företrädesrätt för deltidsanställda m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A8 yrkande 4 och med anledning av motionerna 1991/92:A201, 1991/92:A225 yrkande 14, 1991/92:A243, 1991/92:A435 yrkande 7, 1991/92:A708 yrkande 2, 1991/92:A813 yrkande 1, 1992/93:A815 yrkande 3 och 1993/94:A25 yrkande 7 antar följande
Förslag till Lag om ändring i lagen om anställningsskydd
Härigenom föreskrivs att 27 a § skall ha nedan angiven lydelse
27 a §
En arbetstagare som är deltidsanställd har förtursrätt till ny anställning hos sin arbetsgivare, när en ledig anställning uppstår som innehåller mer tid än deltidsanställningen avser. Vad som stadgas om företrädesrätt till återanställning skall härvid i tillämpliga delar tillämpas. Dock gäller att företrädesrätt till anställning med mer tid uppkommer så snart arbetstagaren uppfyllt kvalifikationstiden. Företrädesrätten gäller därefter så länge arbetstagaren är deltidsanställd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
14. Permittering (mom. 26)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med "Arbetsrättskommitténs betänkande" och slutar med "och A720" bort ha följande lydelse:
Kollektivt anställd personal i privat sektor kan permitteras. Samma grupp i kommunerna kan däremot inte permitteras. Tjänstemän kan inte permitteras vare sig i privat eller offentlig sektor. Utskottet menar att i tider då offentlig och privat sektor skall jämställas och förutsätts konkurrera på lika villkor bör permitteringsreglerna vara lika. Enligt de nuvarande bestämmelserna gäller vid beräkning av uppsägningstid att permitteringstiden inte skall räknas in i uppsägningstiden. Enligt utskottets mening bör lagen ändras på den punkten. Riksdagen bör således med anledning av motionerna 1992/93:A706 och 1992/93:A720 begära att regeringen återkommer med förslag till ändrad lagstiftning i enlighet med vad utskottet ovan anfört. Motionerna 1992/93:A713 och A718 får anses tillgodosedda med det anförda.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande permittering
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A706, 1992/93:A713, 1992/93:A718 och 1992/93:A720 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Den fackliga vetorätten (mom. 31)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med "Reglerna i" och på s. 54 slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet avvisar regeringens förslag såväl vad gäller att avskaffa arbetstagarorganisationernas rätt till information och förhandling enligt MBL när arbetsgivaren avser att anlita en entreprenör, som vad gäller vetorätten i dessa fall för den centrala fackliga organisationen. Enligt utskottets mening har det inte kunnat påvisas några konkreta olägenheter med nuvarande system eller några fall av missbruk. Utskottet delar inte heller regeringens uppfattning att den fackliga vetorätten strider mot EG-rätten. Det kan tvärtom ifrågasättas om ett upphävande av reglerna står i överensstämmelse med Sveriges åtagande enligt EES-avtalet. I vissa situationer är nämligen direktivet om arbetstagarnas rätt till anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelser tillämpligt. Utskottet tillstyrker motionerna 1993/94:A8, 1991/92:Ju832 och 1992/93:Ju817 i motsvarande delar. Motionerna 1993/94:A9 och 1993/94:A7 i motsvarande delar får anses tillgodosedda med det anförda. Motion 1992/93:A715 i motsvarande del avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande lydelse:
31. beträffande den fackliga vetorätten
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkandena 4 och 5, 1993/94:A8 yrkande 6 i motsvarande del, 1993/94:A9 yrkande 10, 1991/92:Ju832 yrkande 19 och 1992/93:Ju817 yrkande 15 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motion 1992/93:A715 yrkande 5 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Blockader mot enmans- eller familjeföretag (mom. 32)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med "Enligt utskottet" och på s. 58 slutar med "anses tillgodosedd" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör regeringens förbudsregel avvisas. Utskottet menar att frågan redan är löst av arbetsmarknadens parter för större delen av LO-området genom att huvudavtalet förbjuder blockader mot enmans- eller familjeföretag. Arbetsgivarmotparten har gentemot de tre förbund som inte antagit huvudavtalet -- Byggnadsarbetareförbundet, Målareförbundet och Transportarbetareförbundet -- inte under de 60 år som huvudavtalet gällt framfört något krav på avtalsreglering. Utmärkande för de tre branscherna är att det är mycket vanligt att företag ibland har anställda och ibland inte. Utskottet anser att det är av stor vikt att de berörda förbunden med kraft bakom orden kan kräva avtal med företag som brukar ha anställda för att tillförsäkra medlemmarna det försäkringsskydd som kollektivavtalet innefattar. Utskottet finner det betänkligt att regeringen vill försvåra för fackförbund att skapa en rimlig trygghet för sina medlemmar. Det är också betänkligt att regeringen föreslår ingrepp i den fackliga konflikträtten utan att det finns några allvarliga problem eller viktiga samhällsintressen som behöver försvaras. Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund bifall till motion 1993/94:A8 i motsvarande del. Motionerna 1993/94:A9 och 1993/94:A7 i motsvarande delar får anses tillgodosedda med det anförda. Utskottet avstyrker motionerna 1992/93:A715, 1992/93:A711, 1992/93:A726 och 1993/94:A11 i berört hänseende.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande blockader mot enmans- eller familjeföretag
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande 8, 1993/94:A8 yrkande 6 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande 11 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motionerna 1992/93:A711, 1992/93:A715 yrkande 5 i motsvarande del, 1992/93:A726 och 1993/94:A11 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Bestämmanderätten över verksamheten (mom. 33)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med "Utskottet vill" och slutar med "bör avvaktas" bort ha följande lydelse:
Medbestämmandet i arbetslivet bör enligt utskottets mening flytta från det centrala facket till de enskilda arbetstagarna. MBL ger de lokala representanterna och särskilt de enskilda arbetstagarna för lite inflytande. För övrigt är det företagaren som bär ansvaret och som tar de ekonomiska riskerna. Bestämmanderätten över den operativa verksamheten i ett företag bör som utskottet ser det, inte minst av hänsyn till de anställda, självfallet ligga hos dem som är bäst lämpade att fatta bra beslut. Detta bör riksdagen med anledning av motion 1992/93:A715 i motsvarande del ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande lydelse:
33. beträffande bestämmanderätten över verksamheten
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:A715 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Inflytande för anställda vid företagsförvärv (mom. 35)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "berörda motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del understryka att det är angeläget att frågan om de anställdas inflytande vid den typ av företagsförvärv som det här är fråga om får en lösning -- oavsett om Sverige blir medlem i EU eller inte. Det finns därför enligt utskottets mening anledning att införa en lagstiftning redan nu. Utskottet tillstyrker därför det berörda motionsyrkandet.
dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande lydelse:
35. beträffande inflytande för anställda vid företagsförvärv
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A225 yrkande 19 antar följande
Förslag till Lag om informations- och förhandlingsrätt för anställda vid vissa förvärv av aktier
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 §
Denna lag syftar till att genom information och förhandling ge de anställda insyn i och inflytande på vissa förvärv av aktier.
2 §
Lagen skall tillämpas när någon (köparen) offentligt erbjuder aktieägare i ett aktiemarknadsbolag (målbolaget) att på generellt angivna villkor överlåta sina aktier till köparen.
3 §
Ett avtal som innebär att de anställdas rättigheter enligt denna lag upphävs eller inskränks är ogiltigt i den delen. Utan hinder av första stycket får genom kollektivavtal göras avvikelse från föreskriftena i 4, 6 och 7 §§.
Rätt till information
4 §
Målbolaget skall så snart det fått kännedom om erbjudandet underrätta arbetstagarorganisation i förhållande till vilken det är eller brukar vara bundet av kollektivavtal om detta. Målbolaget skall dessutom ge arbetstagarorganisationen tillfälle att ta del av handlingar som åtföljer erbjudandet.
5 §
Köparen skall på begäran av sådan arbetstagarorganisation hos målbolaget som avses i 4 § lämna upplysningar om sitt syfte med förvärvet och sina planer beträffande
1. verksamheten
2. lokaliseringsorten,
3. organisationen,
4. sysselsättningen, eller
5. annat förhållande som är av särskild vikt för de anställda.
Förhandlingsrätt
6 §
Målbolaget skall så snart som möjligt på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation som avses i 4 § om huruvida styrelsen skall uttala sig om erbjudandet samt, om uttalande skall göras, innehållet i detta.
Om parterna inte enas om annat, skall sammanträdet för förhandlingen hållas inom tre dagar efter det att arbetstagarorganisationen har fått del av förhandlingsframställningen. Det ankommer i övrigt på parterna att bestämma tid och plats för förhandlingssammanträde.
I fråga om förhandling enligt denna paragraf skall föreskrifterna i 15 §, 16 § tredje stycket samt 17 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet tillämpas.
Tystnadsplikt
7 §
Målbolaget eller köparen har rätt till förhandling med den berörda arbetstagarorganisationen om tystnadsplikt rörande den information som skall lämnas. I sådana fall tillämpas 21 § andra och tredje styckena lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Den som med tystnadsplikt har mottagit information för arbetstagarorganisationens räkning får trots tystnadsplikten föra informationen vidare till en ledamot i styrelsen för organisationen. I ett sådant fall gäller tystnadsplikten även för styrelseledamoten.
Skadestånd
8 §
Bryter målbolaget eller köparen mot denna lag skall ersättning betalas för den skada som uppkommer. Arbetstagarorganisation svarar för den skada som uppkommer om en företrädare för organisationen eller ledamot av dess styrelse bryter mot den tystnadsplikt som avses i 7 § eller obehörigen utnyttjar kunskaper som företrädaren eller styrelseledamoten har fått under sådan tystnadsplikt. I ett sådant fall följer inte ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
Om det är skäligt kan skadestånd enligt första eller andra stycket sättas ned eller helt falla bort.
9 §
Den som vill kräva skadestånd enligt denna lag skall underrätta motparten om sitt anspråk inom fyra månader från det skadan inträffade. Om det inom den tiden har begärts förhandling om anspråket enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollektivavtal, skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom åtta månader från det skadan inträffade.
Om underrättelse inte lämnas eller talan inte väcks inom den tid som anges i första stycket, har parten förlorat sin rätt till talan.
10 §
Mål om tillämpning av denna lag handläggs enligt (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
19. Lagförslagen i övrigt (mom. 37)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "berörda delen" bort ha följande lydelse:
Av skäl som utskottet framfört ovan kan utskottet inte biträda följdändringarna beträffande den arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262). Utskottet tillstyrker således motion 1993/94:A8 i motsvarande del.
dels att utskottets hemställan under 37 bort ha följande lydelse:
37. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A8 yrkande 7 avslår propositionen i motsvarande del,
20. Koncernfackligt samarbete (mom. 39)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med "Med anledning" och slutar med "av motionen" bort ha följande lydelse:
Fackliga företrädare i internationella koncerner har mycket små möjligheter att diskutera gemensamma frågor och strategier med fackliga organisationer utomlands. Enligt utskottets mening är det helt oacceptabelt att de fackliga företrädarna i dessa koncerner inte kan sköta sina uppdrag på ett rimligt sätt. Arbetstagarna bör självklart ha samma möjligheter till insyn och inflytande i företag med internationell verksamhet som i rent nationella företag. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning i frågan. Detta bör med anledning av motion 1991/92:A713 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:
39. beträffande koncernfackligt samarbete
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A713 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Kostnader för facklig ledighet (mom. 40)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med "Det ekonomiska" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Flera ekonomer har i debatten påtalat den låga produktivitetsutvecklingen. Enligt utskottets mening måste situationen förbättras om företagen skall kunna konkurrera och landet få en positiv ekonomisk utveckling. En viktig faktor i ett sådant förändringsarbete är den omfattande fackliga ledighet som tillkommit under senare år. Utskottet är av den uppfattningen att det ekonomiska ansvaret för sådan ledighet bör bäras av de fackliga organisationerna. Detta skulle gagna effektiviteten i arbetet och på så sätt gynna den fackliga verksamheten. Förutsättningarna för en sådan ordning bör utredas. Detta bör med anledning av motion 1991/92:A720 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:
40. beträffande kostnader för facklig ledighet
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A720 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Ansvarsnämnden (mom. 45)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med "Frågan om" och slutar med "riksdagens sida" bort ha följande lydelse:
Statens ansvarsnämnd som har till uppgift att pröva avstängning, disciplinansvar samt avskedande för vissa högre statliga tjänstemän enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning är en partssammansatt nämnd med politiska förtecken. För att få till stånd en opartisk prövning i dessa ärenden bör enligt utskottets mening Ansvarsnämnden avskaffas och prövningen ske i allmän domstol efter anmälan av åklagare. Regeringen bör med anledning av motion 1991/92:Ju625 i berörd del återkomma till riksdagen med förslag till ändring i lagen om offentlig anställning i enlighet med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande lydelse:
45. beträffande Ansvarsnämnden
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Ju625 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Fallskärmsavtal (mom. 46)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 68 börjar med "Utskottet bedömer" och slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse:
I stat, organisationer och näringsliv förekommer s.k. fallskärmsavtal för chefer, styrelseledamöter och andra ledande befattningshavare. Fallskärmsavtalen är ofta mycket förmånliga med olika former av ersättningar, pensioner, pensionsutfästelser och andra förmåner som kan vara tidsbegränsade eller på livstid. Genom fallskärmsavtalen har personer som uppenbarligen har medverkat till skada för enskilda individer, arbetsgivare och samhället i övrigt, kommit att erhålla mycket stora belöningar i stället för att straffas, vilket för de flesta ter sig som det naturliga. Nordbanken, statens egen bank, är ett exempel på en bank där fallskärmsavtal förekommer. Regeringen har förklarat att det inte finns några möjligheter att få avtalen i Nordbanken ogiltigförklarade eller jämkade med nuvarande lagstiftning. Enligt utskottets mening kan det inte accepteras att sådana otillständiga avtal kvarstår. Frågan måste utredas och det måste skapas effektiva regler så att man kan komma åt fallskärmsavtal. Ingångna avtal måste offentliggöras. Fallskärmsavtal bör vidare förbjudas i offentlig verksamhet och i statliga bolag. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A723 och 1992/93:A722 i motsvarande del ge regeringen till känna. Övriga motioner får anses tillgodosedda med det anförda.
dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:
46. beträffande fallskärmsavtal
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A704, 1992/93:A721 yrkande 1, 1992/93:A722 yrkande 3, 1992/93:A723 yrkandena 1--6 och 1992/93:N278 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad anställning och provanställning (mom. 13)
Anders G Högmark, Charlotte Cederschiöld och Kent Olsson (alla m) anför:
Regeringen föreslår att den längsta tillåtna tiden för visstidsanställning vid arbetsanhopning och vid provanställning förlängs från sex till tolv månader. Reglerna skall även i fortsättningen kunna frångås genom kollektivavtal. Regeringens förslag innebär vidare att de kollektivavtalsbestämmelser skall undanröjas som vid lagens ikraftträdande tillåter kortare anställningstider. Om avtalet tillkommit före lagens ikraftträdande i syfte att göra avvikelse från den nya lydelsen skall dock avtalet gälla.
ARK framhåller i sitt betänkande (SOU 1993:32) Ny anställningsskyddslag att det inom huvuddelen av LO-området, och med säkerhet även inom andra förbundsområden, i gällande kollektivavtal finns betydande inskränkningar i provanställningsrätten i förhållande till nuvarande regler. Beträffande visstidsanställning vid arbetsanhopning är bilden enligt kommittén likartad. Kollektivavtalen innehåller förutom kortare tillåtna anställningstider än sex månader flera avtalsbestämmelser som hindrar eller försvårar för arbetsgivare att provanställa eller att anställa vid arbetsanhopning.
Vi anser att det är alldeles nödvändigt att de förändringar som regeringen nu föreslår verkligen får genomslag på hela arbetsmarknaden. En väl fungerande arbetsmarknad förutsätter att en arbetssökande genom en tillräckligt lång provanställning får visa sin förmåga och kompetens inte minst när det är fråga om komplicerad teknisk utrustning eller andra komplexa arbetsuppgifter. Detta är särskilt värdefullt för ungdomar som är oprövade på arbetsmarknaden eller för dem som har någon form av arbetshinder. Utökade möjligheter att anställa vid arbetsanhopning är särskilt viktiga i den omstruktureringsprocess som under lång tid kommer att råda i näringslivet och i delar av den offentliga sektorn, då osäkerhet om omfattningen och inriktningen av den fortsatta verksamheten kan utgöra ett hinder för nyanställningar. Redan i dagsläget skulle utökade möjligheter i detta hänseende kunna leda till att det stora övertidsuttaget inom vissa företag och branscher omvandlades till nya visstidsanställningar.
Vi anser att det, inte minst mot bakgrund av det rådande arbetsmarknadsläget, hade varit nödvändigt att utforma den aktuella övergångsbestämmelsen så att alla bestämmelser i kollektivavtal som innebär begränsningar i förhållande till lagens regler om visstidsanställning vid arbetsanhopning och vid provanställning skulle ha förlorat sin verkan så som framgår av motion 1993/94:A14 (m).
Det föreliggande förslaget till beslut har vi dock inte ansett att vi bör motsätta oss men vi utgår från att regeringen återkommer till riksdagen om ytterligare lagändringar med anledning av ARK:s betänkande. Skulle det visa sig att den nu föreslagna lagändringen i fråga om provanställningar och anställningar vid arbetstoppar inte har fått avsedd effekt, utgår vi ifrån att regeringen också återkommer till frågan om undanröjande av återstående hindrande kollektivavtal.
2. Beräkning av anställningstid, turordningskretsarna på det statliga området och kollektivavtalsregleringen på den kommunala sektorn (mom. 17, 18 och 19)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nord och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anför:
Av skäl som utvecklats i reservationen under mom. 16 avvisar vi en förändring av turordningsprinciperna i LAS vid uppsägning på grund av arbetsbrist så att en arbetsgivare skall kunna göra avsteg från reglerna genom att undanta två personer.
3. Saklig grund för uppsägning m.m. (mom. 21)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anför:
LAS har varit i kraft under snart 20 år, och lagen har kommit att få ett starkt stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Vi anser att följande grundläggande principer i LAS också i fortsättningen skall vara gällande. Arbetstagare eller andra uppdragstagare skall omfattas av ett särskilt skydd eftersom de annars riskerar att bli utlämnade till arbets-/uppdragsgivarens godtycke. För att en arbetstagare skall kunna sägas upp eller avskedas på grund av personliga skäl skall arbetsgivaren agera någorlunda snabbt, och det skall finnas saklig grund för åtgärden. Turordningsprincipen -- sist in--först ut -- ska tillämpas vid uppsägningar på grund av arbetsbrist, eftersom den är rättvis och neutral när det gäller att få nya anställningar. Undantag från principen skall kunna ske för anställda med särskild kompetens på samma grunder som för närvarande. Arbetsgivaren måste vidare som den ytterst ekonomiskt ansvarige för företaget ha rätt att avgöra hur många anställda det skall vara. Arbetsbrist bör därför anses utgöra saklig grund för uppsägning.
4. Återanställningsrätt m.m. (mom. 24)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anför:
ARK har föreslagit en utvidgning av arbetsgivarens skyldighet att återanställa en arbetstagare. Skyldigheten skall enligt kommitténs förslag avse arbetsgivarens hela verksamhet på den ort där arbetstagaren tidigare var anställd. Vi delar vidare det synsätt som förs fram i motion 1992/93:A701 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) beträffande frågan om företrädesrätt vid återanställning i samband med att verksamhet flyttas från ett dotterbolag till ett annat inom en koncern. Frågan om återanställningsrätten är genom ARK:s betänkande aktualiserad inom regeringskansliet. Vi avvaktar det fortsatta beredningsarbetet.
5. Lagförslagen i övrigt (mom. 37)
Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anför:
Vi är emot privat arbetsförmedling och vill därför inte medverka till de följdändringar i lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft som lagförslaget innebär.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Hans Andersson(v) anför:
Till en början instämmer jag i de reservationer som de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet avgivit beträffande visstidsanställning vid arbetsanhopning, den längsta tiden för provanställning, regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad anställning och provanställning, turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist, den fackliga vetorätten, blockader mot enmans- eller familjeföretag samt beträffande inflytande för anställda vid företagsförvärv.
När det gäller inriktningen av arbetsrätten bör enligt min mening de demokratiska villkoren i arbetslivet förbättras -- inte försämras. Vänsterpartiet avvisar därför flertalet av de föreslagna förändringarna i LAS och MBL eftersom de syftar till att ytterligare begränsa inflytandet i arbetslivet för arbetstagarna och deras fackliga organisationer.
Åtgärder måste vidtas mot diskriminering på grund av politisk uppfattning. Frågan om att inrätta en sådan tillfällig statlig kommission som sägs i motion 1991/92:A724 (v) bör utredas.
För närvarande finns inga inskränkningar av möjligheterna till provanställning på icke kollektivavtalsreglerade områden bortsett från tidsgränsen. Anställningsformen bör enligt min mening begränsas genom en ändring i LAS. Provanställning bör vara tillåten bara om den anställde är oprövad inom befattningsområdet. Det bör också införas två veckors uppsägningstid för den här kategorin.
Förslaget att arbetsgivaren skriftligen skall lämna arbetstagaren information om anställningsvillkoren är i och för sig bra. Informationen bör dock lämnas i samband med att anställningsavtalet ingås och inte som regeringen föreslår senast en månad efter det att arbetet påbörjats.
Månadsregeln är viktig för att en arbetstagare som gjort sig skyldig till en förseelse inte skall behöva sväva i ovisshet om eventuella konsekvenser för anställningsförhållandet. Motiven som anförs för att förlänga tidsfristen anser jag vara dunkla och motsägelsefulla. Den föreslagna regeln kommer dessutom med säkerhet att leda till ett stort antal tvister.
I Vänsterpartiets motion 1991/92:A707 Demokratiska rättigheter och jämställdhet i arbetslivet m.m. redovisar vi vad gäller frågan om saklig grund för uppsägning m.m. att det bör införas ett förbud mot uppsägning eller avskedande på grund av deltagande i olovlig stridsåtgärd. Partiet anser vidare att arbetsgivarens rätt att omplacera en arbetstagare bör vara mer inskränkt än vad som följer av den s.k. bastubadardomen (AD 1978:89). Arbetsgivarens skyldighet att omplacera en arbetstagare vid sjukdom och handikapp bör å andra sidan utvidgas. Vid arbetsbristsituationer menar vi slutligen att arbetsgivarens omplaceringsskyldighet bör utsträckas till att gälla inom hela koncernen.
I den nämnda partimotionen A707 kritiserar vi vad gäller vikariatsanställning den innebörd som vikariatsbegreppet fått i praxis. Vi anser att missbruket med evighetsvikarier måste upphöra. Vi är också kritiska till innebörden av driftsenhetsbegreppet i LAS. För att anställningsskyddet inte skall bli illusoriskt bör driftsenheten inte vara enbart geografiskt bestämd utan också organisatoriskt.
I motionen behandlas också frågan om återanställningsrätt. Denna rätt bör enligt vår mening utsträckas till att gälla hela arbetsgivarens verksamhet och inte endast den driftsenhet där den uppsagde arbetat. Arbetsgivaren måste också genom lagstiftning hindras att "handplocka" de anställda som han önskar överta i samband med ett företagsköp. Regeln om att arbetstagarens anspråk på återanställning skall anmälas leder ofta till rättsförluster och bör därför slopas. Vi menar slutligen att återanställningsrätten bör stödjas genom ett förbud att lägga ut arbetsuppgifter på icke anställd personal under den tid då företrädesrätten gäller.
När det gäller företrädesrätt för deltidsanställda menar jag att deltidstjänster bör undvikas och att det bör krävas att deltidsarbetande får förtursrätt till tjänster med fler timmar. Härigenom borde risken för ett "evigt" deltidsstämplande inom arbetslöshetsförsäkringen kunna undvikas.
Riksdagen borde enligt min mening nu fatta besluta när det gäller turordningslistor som rör föräldralediga resp. äldre. För att förhindra diskriminering av föräldralediga när sådana listor görs upp bör det alltid krävas godkännande av central arbetstagarorganisation. För att förhindra "svartpensioneringar" bör detsamma gälla när s.k. lagturlistor görs upp.
Enligt min mening bör en ogiltigförklaring av uppsägning kunna ske när uppsägningen strider mot turordningsreglerna. Enligt nuvarande regler kan endast skadestånd komma i fråga. Preskriptionsfristen vid ogiltigförklaring och ogiltighetstalan bör vidare förlängas. Dessutom bör uppsägningstiderna förlängas för äldre arbetstagare.
När det gäller reglerna i LAS om sanktioner menar jag i enlighet med partiets nämnda motion A707 att de skadestånd som döms ut mot arbetsgivaren bör vara progressiva och stå i relation till företagets omsättning. Allmänna skadestånd till enskilda bör vidare vara skattefria.
I partiets nämnda motion A707 för vi fram förslag om att förenings- och förhandlingsrätten enligt MBL bör utsträckas till att också avse arbetssökande. Vi vill därigenom bl.a. förhindra diskriminering av sökande som är fackligt organiserade. Förhandlingsskyldigheten i 11 § MBL bör gälla "viktigare beslut och förändring" i stället för enbart "viktigare förändring".
Fredsplikt enligt 41 § MBL bör endast gälla frågor som uttryckligen är reglerade i kollektivavtal. Jag tycker det är dags att man genom en lagändring försöker komma till rätta med att fredsplikten i dag kan utsträckas på ett helt oförutsebart sätt genom s.k. tyst reglering i kollektivavtal.
När det gäller ledighet för fackliga uppdrag menar jag att de fackliga uppdragen i ökad utsträckning bör utföras på deltid. Förtroendemannalagen bör också ändras så att förtroendemännen kan utföra koncernfackligt arbete på betald arbetstid. Förtroendemännens ledighet bör regleras i enlighet med vad som gäller för skyddsombuden.
Vad slutligen gäller fackliga rättigheter i ett internationellt perspektiv anser jag i likhet med motionärerna i motion 1991/92:A723 (v) att Sverige bör verka för att de fackliga rättigheterna respekteras i världen och att då särskild uppmärksamhet ägnas åt förhållandena i frizonerna och gästarbetarnas villkor.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 2, 8, 11, 14, 15, 21--25, 27, 29, 30, 34, 36, 38 och 41 borde ha hemställt:
2. beträffande inriktningen av arbetsrätten att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkande 1 och med avslag på motion 1991/92:A225 yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
8. beträffande diskriminering på grund av politisk uppfattning att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A724 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
11. beträffande inskränkningar av möjligheterna till provanställning att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
14. beträffande information om anställningsvillkor att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A9 yrkande 4 och 1993/94:A12 yrkande 1 samt med avslag på propositionen i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
15. beträffande månadsregeln att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A9 yrkande 5 och med avslag på propositionen i motsvarande del samt motionerna 1991/92:A704, 1991/92:A717 och 1992/93:A715 yrkande 2, 1993/94:A8 yrkandena 2 och 3 och 1993/94:A13 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
21. beträffande saklig grund för uppsägning m.m. att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkandena 6, 7, 13 och 21 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
22. beträffande vikariatsanställning att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
23. beträffande driftsenhetsbegreppet att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
24. beträffande återanställningsrätt m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:A707 yrkandena 9, 10, 15 och 16 samt 1992/93:A701 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
25. beträffande företrädesrätt för deltidsanställda m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:A201, 1991/92:A225 yrkande 14, 1991/92:A243, 1991/92:A435 yrkande 7, 1991/92:A708 yrkande 2, 1991/92:A813 yrkande 1, 1992/93:A815 yrkande 3, 1993/94:A8 yrkande 4 och 1993/94:A25 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
27. beträffande turordningslistor som rör föräldralediga resp. äldre att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:A707 yrkande 5 och 1993/94:A9 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
29. beträffande ogiltigförklaring av uppsägning m.m. att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkandena 11, 12, 17 och 19 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
30. beträffande skadestånd m.m. att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkandena 18, 20 och 37 och med avslag på motion 1993/94:A11 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
34. beträffande förenings- och förhandlingsrätten att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkandena 35 och 36 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
36. beträffande fredsplikt genom tyst reglering att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkande 38 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
38. beträffande ledighet för fackliga uppdrag att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkandena 28--30 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
41. beträffande fackliga rättigheter i ett internationellt perspektiv att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A723 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt lagförslag Bilaga 2
Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 §, 8 kap. 3 § och 16 kap. 7 § lagen (1976:600) om offentlig anställning1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap. 7 § Förordnanden, som har Förordnanden, som har tidsbegränsats i strid mot tidsbegränsats i strid mot 4 § första stycket lagen 4 § första stycket lagen (1982:80) om (1982:80) om anställningsskydd eller mot anställningsskydd eller mot ett sådant kollektivavtal ett sådant kollektivavtal som avses i 2 § andra som avses i 2 § tredje stycket samma lag, skall på stycket samma lag, skall på talan av arbetstagaren talan av arbetstagaren förklaras gälla utan förklaras gälla utan tidsbegränsning. tidsbegränsning.
I fråga om arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning får förordnanden tidsbegränsas enligt vad regeringen bestämmer.
8 kap. 3 §
Uppsägning, som strider mot bestämmelse om turordning, skall på talan av arbetstagaren förklaras ogiltig.
Vid tvist om giltigheten av Vid tvist om giltigheten av uppsägning enligt första uppsägning enligt första stycket tillämpas 34 § stycket tillämpas 34 § andra och tredje styckena, 37 andra och tredje styckena, 37 §, 40 § första och §, 40 § första och tredje styckena samt 42 § tredje styckena samt 42 § lagen (1982:80) om lagen (1982:80) om anställningsskydd. I anställningsskydd. I fråga om avvikelser i fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som kollektivavtal från vad som sägs i 40 § första sägs i 40 § första och tredje styckena lagen om och tredje styckena lagen om anställningsskydd anställningsskydd tillämpas 2 § andra tillämpas 2 § tredje stycket samma lag. stycket samma lag.
16 kap. 7 §
Bestämmelserna om skadestånd i 38, 41 och 42 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet i ärenden om uppsägning, disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning bryter mot någon av följande bestämmelser:
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. 14 kap. 1 eller 3--9 §, 2. 15 kap. 3, 4 eller 7 §, 3. föreskrifter enligt 13 kap. 4 § om handläggning av ärende om avstängning eller läkarundersökning, 4. föreskrifter som avses i 15 kap. 3 eller 6 §.
I fråga om avvikelser i I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som kollektivavtal från vad som sägs i 41 § lagen om sägs i 41 § lagen om anställningsskydd anställningsskydd tillämpas 2 § andra tillämpas 2 § tredje stycket samma lag. stycket samma lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 1 Lagen omtryckt 1991:600
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Utskottet 13 Bakgrund 13 Frågan om översyn av arbetsrätten 14 Delbetänkande från ARK 16 Fortsatt utredningarbete 17 Dispositionen av betänkandet 17 Inriktningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen 18 Propositionen 18 Motionerna 18 Utskottets överväganden 22 Förslag som rör lagen om anställningsskydd 25 Visstidsanställning vid arbetsanhopning 25 Propositionen 25 Motionerna 26 Utskottets överväganden 26 Provanställning 27 Propositionen 27 Motionerna 27 Utskottets överväganden 28 Regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad anställning och provanställning 29 Propositionen 29 Motionerna 30 Utskottets överväganden 30 Information om anställningsvillkor 32 Propositionen 32 Motionerna 32 Utskottets överväganden 33 Månadsregeln 33 Propositionen 33 Motionerna 34 Utskottets överväganden 34 Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist 35 Propositionen 35 Motionerna 37 Utskottets överväganden 38 Andra motionsförslag som rör anställningsskyddslagen 41 Anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelse 41 Utskottets överväganden 42 Saklig grund för uppsägning m.m. 42 Utskottets överväganden 42 Vikariatsanställning 43 Utskottets överväganden 43 Driftsenhetsbegreppet 44 Utskottets överväganden 44 Återanställningsrätt 44 Utskottets överväganden 45 Företrädesrätt för deltidsanställda 45 Motionerna 45 Utskottets överväganden 46 Permittering 47 Motionerna 47 Utskottets överväganden 47 Turordningslistor som rör föräldralediga resp. äldre 48 39 § anställningsskyddslagen 49 Ogiltigförklaring av uppsägning, uppsägningtider m.m. 49 Skadestånd 50 Förslag som rör medbestämmandelagen 51 Den fackliga vetorätten 51 Propositionen 51 Motionerna 53 Utskottets överväganden 53 Blockader mot enmans- eller familjeföretag 54 Propositionen 54 Motionerna 56 Utskottets överväganden 57 Andra förslag som rör medbestämmandelagen 59 Förenings- och förhandlingsrätten 59 Inflytande för anställda vid företagsförvärv 59 Fredsplikt genom tyst reglering 60 Övrig lagstiftning 61 Propositionen 61 Utskottets överväganden 61 Motionsförslag om förtroendemannalagen 61 Etnisk diskriminering 63 Övriga frågor 64 S.k. fallskärmsavtal 65 Motionerna65 Utskottets överväganden66 Hemställan 68 Reservationer 1. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2), ( s) 74 2. Arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtalet (mom. 4), (nyd) 75 3. Visstidsanställning vid arbetsanhopning (mom. 9), (s) 75 4. Visstidsanställning vid arbetsanhopning (mom. 9), (nyd) 76 5. Längsta tid för provanställning (mom. 10), (s) 76 6. Längsta tid för provanställning (mom. 10), (nyd) 77 7. Regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad anställning och provanställning (mom. 13), (s) 77 8. Månadsregeln (mom. 15), (8) 78 9. Månadsregeln (mom. 15), (nyd) 79 10. Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist (mom. 16), (s) 80 11. Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist (mom. 16), (nyd) 81 12. Anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelse (mom. 20), (s) 81 13. Företrädesrätt för deltidsanställda m.m. (mom. 25), (s) 83 14. Permittering (mom. 26), (nyd) 84 15. Den fackliga vetorätten (mom. 31), (s) 84 16. Blockader mot enmans- eller familjeföretag (mom. 32), (s) 85 17. Bestämmanderätten över verksamheten (mom. 33), (nyd) 86 18. Inflytande för anställda vid företagsförvärv (mom. 35), (s) 86 19. Lagförslagen i övrigt (mom. 37), (s) 88 20. Koncernfackligt samarbete (mom. 39), (s) 89 21. Kostnader för facklig ledighet (mom. 40), (nyd) 89 22. Ansvarsnämnden (mom. 45), (nyd) 90 23. Fallskärmsavtal (mom. 46), (nyd) 90 Särskilda yttranden92 Meningsyttring av suppleant 95 Bilagor 1. Propositionens lagförslag 99 2. Av utskottet framlagt lagförslag 120