Förändring av vissa arbetsrättsliga regler, m.m.
Betänkande 1994/95:AU4
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1994/95:AU04
Förändring av vissa arbetsrättsliga regler, m.m.
Innehåll
1994/95 AU4
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet två propositioner, 1994/95:76 och 1994/95:102, och motioner som väckts med anledning av dem. Utskottet tar också upp ett antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden i år och föregående år, liksom några motionsyrkanden med anledning av propositionen om jämställdhetspolitiken våren 1994.
I betänkandet görs uttalanden om vilken inriktning arbetsrätten bör ha. Utskottet ansluter sig till den uppfattning som framförts i socialdemokratiska motioner och som innebär att den nordiska modellen som bygger på kollektivavtal, förhandlingar och samverkan mellan parterna bör vidareutvecklas. Utskottet ser med tillfredsställelse på att den nya regeringen avser att tillsätta en utredning som skall ha till uppgift att pröva hur avtalslösningar kan underlättas på bästa sätt.
Proposition 76 Förändring av vissa arbetsrättsliga regler innehåller förslag som i princip innebär en återgång till de regler i anställningsskyddslagen (LAS) och medbestämmandelagen (MBL) som gällde före den 1 januari 1994.
Detta innebär att den längsta tillåtna tiden för visstidsanställning vid arbetsanhopning och för provanställning förkortas från tolv till sex månader. Den övergångsregel till ändringarna den 1 januari 1994 som undanröjde vissa kollektivavtal upphävs. Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren inte längre ha rätt att oavsett turordningen behålla två arbetstagare.
Utskottet godtar förslagen i denna del.
I propositionen föreslås också att den fackliga vetorätten återinförs. På utskottets begäran har Lagrådet yttrat sig i frågan om reglernas förenlighet med lagen om offentlig upphandling. För att reglerna inte skall komma i konflikt med vad som gäller för sådan upphandling förordar utskottet att möjligheterna att utöva veto begränsas i dessa fall.
Det särskilda förbudet mot stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag upphävs.
Moderata samlingspartiet, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna reserverar sig mot förslagen. De anser att de regeländringar som infördes av fyrpartiregeringen var ägnade att skapa en bättre arbetsmarknad och därmed förutsättningar för fler arbeten.
Proposition 102 Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar innehåller de förslag om ändringar framför allt i LAS, MBL och främjandelagen som krävs för att Sverige skall uppfylla två EG-direktiv. Det ena direktivet innehåller regler om skydd för arbetstagares rättigheter vid övergång av företag och det andra föreskrifter om kollektiva uppsägningar.
Med de nya reglerna kommer en företagsövergång till skillnad från i dag att medföra att anställningsavtal automatiskt övergår från överlåtaren till förvärvaren, och de arbetstagare som omfattas får i princip ett skydd för sina anställningsvillkor under en övergångsperiod av ett år. Varken överlåtaren eller förvärvaren får säga upp personal på grund av övergången i sig.
En ny förhandlingsskyldighet införs för arbetsgivare som inte alls är bundna av kollektivavtal. Inför beslut om uppsägning på grund av arbetsbrist eller en företagsövergång måste en sådan arbetsgivare förhandla med alla berörda arbetstagarorganisationer. För kollektivavtalsbundna arbetsgivare gäller redan i dag en förhandlingsskyldighet i sådana frågor. Vid förhandlingar om uppsägning på grund av arbetsbrist blir arbetsgivaren skyldig att lämna viss skriftlig information.
Varselskyldigheten enligt främjandelagen utökas.
Företrädare för Moderata samlingspartiet, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna reserverar sig mot olika delar av lagförslagen som går längre än vad direktivet kräver. Det gäller bl.a. förslaget att reglerna om automatisk övergång av anställningsavtal även skall tillämpas på arbetstagare i allmän tjänst och på sjögående fartyg. De motsätter sig också att arbetstagarna under övergångsperioden skall ha skydd för sina tidigare kollektivavtalsreglerade anställningsvillkor trots att det finns ett tillämpligt kollektivavtal på den nya arbetsplatsen.
Även Vänsterpartiet avger reservation mot utformningen av skyddet för anställningsvillkoren. Skyddet bör enligt reservationen vara ovillkorligt under en ettårsperiod.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Under Övriga frågor behandlas de motioner som inte har anknytning till propositionerna, däribland frågor om s.k. fallskärmsavtal. Utskottet konstaterar att överdrifter har förekommit och ser därför med tillfredsställelse på att regeringen utfärdat riktlinjer när det gäller chefer i statliga företag. För den privata sektorns del konstateras att avtalen är av rent privaträttslig natur. Den allmänna diskussionen och uppmärksamheten kring fallskärmsavtalen bör dock enligt utskottet kunna leda till återhållsamhet.
Propositionerna
Proposition 1994/95:76 Förändring av vissa arbetsrättsliga regler
I propositionen föreslår regeringen (Arbetsmarknadsdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Leif Blomberg -- att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,
2. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
3. lag om ändring i arbetsrättslig beredskapslag (1987:1262).
Proposition 1994/95:102 Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar
I propositionen föreslår regeringen (Arbetsmarknadsdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Leif Blomberg -- att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,
2. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
3. lag om ändring i lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning,
4. lag om ändring i semesterlagen (1977:480),
5. lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder,
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Propositionernas lagförslag återfinns i bilaga 1 till detta betänkande.
Eftersom propositionerna delvis avser ändringar i samma lagar samordnas vissa av lagförslagen i bilaga 2 till detta betänkande. I förekommande fall kommer utskottet i sin hemställan att hänvisa till denna bilaga.
Uppvaktningar
Inför ärendets behandling i utskottet har representanter för Sveriges Redareförening, Sveriges Fartygsbefälsförening, Svenska Maskinbefälsförbundet, Svenska Sjöfolksförbundet, AB Linjebuss och Partena AB lämnat synpunkter på proposition 102.
Yttrande
Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat Lagrådets yttrande över frågan om de föreslagna bestämmelserna om facklig vetorätt, 38--40 §§ MBL i proposition 1994/95:76, står i överensstämmelse med lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Genom lagen har EG:s direktiv om offentlig tjänsteupphandling (rådets direktiv 92/50/EEG) införlivats med svensk rätt. Yttrandet återfinns som bilaga 3 till detta betänkande.
Motioner
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:76
1994/95:A1 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vidare behandling i den kommitté som har att utreda och lägga förslag om en ny arbetsrättslagstiftning,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer verksamma regler för att förhindra utköp enligt 39 § anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om att deltidsanställda arbetstagare skall ha förtursrätt vid ledigförklarandet av anställning med fler arbetstimmar.
1994/95:A2 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c, m, fp, kds) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag om förändringar av de arbetsrättsliga reglerna.
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:102
1994/95:A13 av Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag att inte göra undantag rörande sjögående fartyg i EG-direktiven om övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar.
1994/95:A14 av Sinikka Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de föreslagna reglerna vid övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar.
1994/95:A15 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen beslutar att 28 § MBL skall ändras i enlighet med vad i motionen anförts.
1994/95:A16 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen rörande den anställdes rätt att frånträda anställning,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag att låta arbetstagare kunna välja om hon eller han vill vara kvar hos sin tidigare arbetsgivare, i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag att företrädesrätt till återanställning skall gälla vid konkurs, i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag att uppsägningsförbudet och regeln om automatisk övergång av anställningsavtalen skall gälla även inom offentlig verksamhet och sjögående fartyg, i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag att förvärvaren av en verksamhet är skyldig att tillämpa villkoren i det kollektivavtal som överlåtaren var bunden av under ett år från övergången, i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:147 om jämställdhetspolitiken
1993/94:A40 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen beslutar att i lagen om anställningsskydd skall införas en ny paragraf, 27 a, med lydelse enligt motionens bilaga 1,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av arbetsrätten.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993
1992/93:A604 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om efterlevandeskyddet för homosexuella sammanboende i den statliga grupplivförsäkringen.
1992/93:A722 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bättre förutsättningar måste skapas för att utkräva ett personligt ansvar hos personer med ledande befattningar inom den offentliga sektorn.
1992/93:A728 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen verkar för att reglerna i de avtalsbundna statliga tjänstegrupplivförsäkringarna förändras så att det blir möjligt för homosexuella att förordna sin sambo till förmånstagare i försäkringen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:A250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsrätten,
33. att riksdagen beslutar att lagen om anställningsskydd skall ha den lydelse lagen hade den 31 december 1993,
34. att riksdagen beslutar att lagen om medbestämmande i arbetslivet skall ha den lydelse lagen hade den 31 december 1993,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om deltidsanställda,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skydd för arbetstagares rättigheter vid företagsöverlåtelse,
38. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer verksamma regler för att förhindra utköp enligt 39 § anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen anförts.
1993/94:A254 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av arbetsrätten,
33. att riksdagen beslutar att 5, 6 och 22 §§ lagen om anställningsskydd skall ha den lydelse bestämmelserna hade den 31 december 1993,
34. att riksdagen beslutar att lagen om medbestämmande i arbetslivet skall ha den lydelse lagen hade den 31 december 1993.
1993/94:A262 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förlänga visstidsanställningen till 18 månader,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förlänga provanställningstiden till 18 månader,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning beträffande de arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tvåmånadersregeln utökas till sex månader,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att besluta att företag med högst 25 anställda helt skall undantas från turordningsreglerna,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att företag med fler än 25 anställda får en generell frikvot på 20 % av antalet anställda,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ändra permitteringsreglerna på sätt som förordats i motionen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna måste ges bättre möjligheter att permittera anställda vid arbetsbrist.
1993/94:A267 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgning av permitteringsrätten och därmed sammanhängande finansieringsfrågor i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i gällande lagstiftning så att permitteringstid inräknas i uppsägningstid.
1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om deltidsarbetandes förtur att utöka sin arbetstid.
1993/94:A703 av Filip Fridolfsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av medbestämmandelagen så att förbud införs mot blockad av företag där ingen anställd är fackligt ansluten.
1993/94:A705 av Knut Wachtmeister och Karl-Gösta Svenson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagakraftvunnen dom i brottmål skall utgöra saklig grund för uppsägning.
1993/94:A708 av Lars Ulander m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återinföra vetorätten för de fackliga organisationerna enligt tidigare 38 § i MBL.
1993/94:A710 av Lotta Edholm och Karin Pilsäter (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av 3 § lagen om anställningsskydd att anställda över 45 år inte längre gynnas när turordningsreglerna vid uppsägning görs upp,
2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av 3 § lagen om anställningsskydd att det inte längre är möjligt att räkna den totala anställningstiden vid uppsägning om man varit anställd vid en annan verksamhet någon period,
3. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i lagen om anställningsskydd att personalen delas in i ålderskategorier innan turordningen görs upp.
1993/94:A711 av Anne Rhenman (-) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ytterligare förändringar i lagen om anställningsskydd,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av arbetstagarbegreppet i lagen om anställningsskydd i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring av turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrade sanktionsregler i lagen om anställningsskydd i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrad beräkning av anställningstid i lagen om anställningsskydd i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av dispositiviteten i lagen om anställningsskydd i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till ökad lokal och individuell avtalsfrihet på det arbetsrättsliga området.
1993/94:A713 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att göra återanställningsreglerna i lagen om anställningsskydd dispositiva.
1993/94:A714 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till att återinföra de bestämmelser i lagen om anställningsskydd och 38 § i medbestämmandelagen, som avses i motionen och som kraftigt försämrats.
1993/94:A716 av Lars Biörck och Lars Björkman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om närmare utredning om konsekvenserna av en återgång till tidigare regler för permittering.
1993/94:A717 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ytterligare lagstiftning med anledning av direktiv 77/187/EEG som omfattas av EES-avtalet.
1993/94:A718 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det måste skapas bättre förutsättningar för att utkräva ett personligt ansvar hos personer med ledande befattningar inom den offentliga sektorn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det måste skapas bättre förutsättningar för att utkräva ett personligt ansvar hos ledamöter i bankstyrelser, försäkringsbolags styrelser eller ledamöter i styrelser, eller hos annan ledande befattningshavare i sådan verksamhet där samhället ställt upp särskilda aktsamhetskrav för verksamheten,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot s.k. fallskärmsavtal eller andra generösa former av förmåner för ledande befattningshavare inom den offentliga sektorn, stat eller kommun,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot s.k. fallskärmsavtal eller andra generösa former av förmåner för ledande befattningshavare i banker, försäkringsverksamhet eller annan verksamhet där samhället genom lag eller på annat sätt ställt upp särskilda aktsamhetskrav för verksamheten,
5. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en särskild utredning med uppgift att utreda frågan om fallskärmsavtal och föreslå åtgärder mot företeelsen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att ogiltigförklara fallskärmsavtal genom särskild lagstiftning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder utmanande fallskärmsavtal inom offentlig verksamhet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder utmanande fallskärmsavtal inom företag som helt eller delvis ägs av stat eller kommun,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder utmanande fallskärmsavtal inom kommun och landsting,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att offentliggöra alla fallskärmsavtal,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att villkora bidrag och annat stöd till organisationer, banker, kommuner och andra inrättningar i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att statens bidrag och annat stöd till organisationer, banker, kommuner och andra inrättningar skall minskas med hänsyn till nuvärdet av förekommande fallskärmsavtal hos mottagaren eller förekomsten av fallskärmsavtal,
13. att riksdagen hos regeringen begär att fallskärmsavtal för offentliganställda omedelbart offentliggörs och omförhandlas.
1993/94:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att modernisera arbetsrätten.
1993/94:Fi604 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av nuvarande regler och tillämpningen av dem i syfte att begränsa fallskärmsavtalen till en någorlunda vettig nivå.
1993/94:Sk802 av Lars Ulander m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tydligare definiering av löntagarbegreppet så att inga möjligheter finns att gå vid sidan av lagar och avtal.
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet två till utskottet remitterade propositioner och motioner som väckts med anledning av dem. Propositionerna är 1994/95:76 Förändring av vissa arbetsrättsliga regler och 1994/95:102 Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar. I anslutning till dessa propositioner behandlas också ett antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden i år och som har anknytning till frågor som aktualiseras i propositionerna. Vidare behandlas ett antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden innevarande och föregående år liksom ett yrkande väckt i anslutning till propositionen våren 1994 om jämställdhetspolitiken. Dessa motioner gäller bl.a. frågor om s.k. fallskärmsavtal. En motion som rör arbetstagarbegreppet har överlämnats från skatteutskottet.
Allmän bakgrund
Sedan lång tid tillbaka har det förts en diskussion om behovet av förändringar i arbetsrätten. Sedan mitten av 1980-talet behandlade arbetsmarknadsutskottet varje år motioner från de borgerliga partierna som ställde krav på en mera genomgripande översyn av regelsystemet. Kraven avslogs av riksdagen med hänvisning till den breda uppslutningen kring huvudtankarna i lagstiftningen. Utvecklingen inom lagstiftningen och avtalsområdet ansågs ha varit till gagn för såväl arbetstagarna som näringslivet och samhället i dess helhet.
Hösten 1990 ansåg utskottet emellertid att vissa förhållanden gjorde det naturligt att väcka frågan om en mer allmän översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen (1990/91:AU6). Vad som åsyftades var bl.a. de allt snabbare tekniska och ekonomiska förändringarna och den allt större betydelsen av samverkan över nationsgränserna som numera präglar arbetslivet. Utskottet utgick från att regeringen skulle inleda en sådan översyn utan något initiativ från riksdagen.
I augusti 1991 beslutade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att en kommitté skulle tillkallas för att göra en översyn av medbestämmandelagen och den centrala lagstiftningen i övrigt. Detta översynsarbete hann inte påbörjas. Sedan den borgerliga fyrpartiregeringen tillträtt hösten 1991 upphävdes det socialdemokratiska regeringsbeslutet om en arbetsrättslig utredning.
Den nytillträdda regeringen utfärdade nya direktiv (dir. 1991:118) och tillsatte en kommitté, 1992 års arbetsrättskommitté (ARK). Uppdraget var att göra en översyn av medbestämmandelagen (MBL) och den centrala arbetsrättsliga lagstiftningen i övrigt. I december 1992, efter den s.k. krisuppgörelsen den hösten, fick ARK tilläggsdirektiv (dir. 1992:109) såvitt avsåg vissa frågor om kollektivavtal, medbestämmande och anställningsskydd.
I april 1993 överlämnade ARK ett delbetänkande (SOU 1993:32) Ny anställningsskyddslag. I betänkandet föreslogs en helt ny lag om anställningsskydd. Även vissa förslag på medbestämmandelagens område fördes fram.
På hösten samma år lade den dåvarande regeringen i proposition 1993/94:67 fram förslag till vissa ändringar i anställningsskyddslagen (LAS) och MBL. Förslagen grundade sig på ARK:s delbetänkande och motsvarade delvis vad som enligt direktiven skulle behandlas med förtur. I propositionen förklarade arbetsmarknadsministern att han senare skulle återkomma i de delar av ARK:s delbetänkande som inte behandlades i propositionen.
Riksdagen godtog i huvudsak förslagen (1993/94:AU4, rskr. 103), och lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1994.
Ändringarna innebar i korthet följande.
I LAS förlängdes den längsta tillåtna tiden för visstidsanställning som föranleds av arbetsanhopning från sammanlagt högst sex till högst tolv månader under en tvåårsperiod. Den längsta tillåtna tiden för provanställning förlängdes från sex till tolv månader. Enligt en särskild övergångsregel blev kollektivavtal som hade ingåtts före ikraftträdandet utan verkan i de delar som avtalet innehöll bestämmelser om kortare avtalstider, såvida inte avtalet hade tillkommit just för att utgöra avsteg från de nya reglerna. Vid uppsägning på grund av arbetsbrist fick arbetsgivaren rätt att när turordningen fastställs undanta två arbetstagare, som enligt hans bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta driften.
Vidare förlängdes den s.k. månadsregeln vid uppsägning av personliga skäl till två månader med möjlighet till tidsöverdrag i vissa situationer. Mot bakgrund av ett EG-direktiv infördes en regel som innebär att arbetsgivaren i inledningen av ett anställningsförhållande skall vara skyldig att skriftligen informera arbetstagaren om villkoren i anställningen.
I MBL genomfördes följande förändringar. Bestämmelserna om facklig vetorätt när arbetsgivaren anlitar icke anställd arbetskraft upphävdes. Ett förbud infördes mot stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag, om syftet med konflikten är att träffa kollektivavtal med företaget.
Efter delbetänkandet om en ny anställningsskyddslag fortsatte ARK sitt arbete. I juni 1994 överlämnades ytterligare ett delbetänkande, (SOU 1994:83) Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar.
Den nytillträdda socialdemokratiska regeringen beslutade den 27 oktober 1994 att ARK skulle läggas ned. Under titeln Arbetsrättsliga utredningar -- Bakgrundsmaterial har utredningssekretariatet i dagarna (SOU 1994:141) publicerat visst material. Biträdande arbetsmarknadsminister Leif Blomberg har meddelat att direktiv skall utarbetas till en ny arbetsrättskommitté.
I proposition 76 föreslår regeringen nu att vissa av de förändringar som genomfördes i LAS och MBL från förra årsskiftet upphävs. De berörda reglerna återställs därmed till vad som gällde tidigare.
Proposition 102 innehåller förslag om anpassningar av LAS och MBL med anledning av två EG-direktiv. Lagförslagen har sin grund i det tidigare nämnda delbetänkandet från ARK.
Proposition 76 Förändring av vissa arbetsrättsliga regler
Propositionens huvudsakliga innehåll
Regeringen betonar i propositionen att det är viktigt att ta till vara den samförståndsanda som ligger i den svenska modellen, särskilt med hänsyn till den ökade internationaliseringen. Därför är det regeringens strävan att bygga vidare på den svenska modellen. Det innebär att det i första hand är arbetsmarknadens parter som genom kollektivavtal skall ge de arbetsrättsliga reglerna en sådan utformning att de fungerar väl i praktiken. Enligt propositionen skall en utredning tillsättas som får till uppgift att pröva hur avtalslösningar på bästa sätt kan underlättas.
För att man skall kunna vänta sig att löntagarna medverkar vid de förändringar i företagen som är nödvändiga måste de känna att de har trygghet i anställningen. Av det skälet anser regeringen att de försämringar av anställningstryggheten som genomfördes från den 1 januari 1994 bör upphävas.
I fråga om arbetstoppar anser regeringen att det inte finns något rimligt skäl varför den längsta tillåtna tiden skall vara så lång som enligt nu gällande regler, tolv månader. Det normala bör vara en tillsvidareanställning om arbetsgivaren har behov av arbetskraft under så lång tid. Om det i något fall skulle finnas ett särskilt behov av avvikelser finns möjligheten att träffa kollektivavtal.
De nuvarande reglerna om längsta tid för provanställning innebär att en anställd kan få finna sig i att vara anställd under ett helt år utan något som helst anställningsskydd. Det måste enligt regeringen normalt anses fullt tillräckligt med en prövotid på sex månader. Även här finns möjlighet att träffa kollektivavtal med annat innehåll.
I fråga om turordningsreglerna framhåller regeringen den balans mellan arbetsgivarens och arbetstagarens intressen som lagens regler bygger på. Arbetsgivaren bestämmer ensam om det föreligger arbetsbrist i företaget, men får inte välja fritt vilka som skall sägas upp. Turordningen skall följa principen sist in -- först ut. Genom den regel som infördes från den 1 januari 1994 rubbas balansen, särskilt när det gäller de mindre företagen. En arbetsgivare som vill göra sig av med en arbetstagare utan att öppet redovisa sina skäl kan utnyttja turordningsregeln i det syftet. Balansen bör återställas. Skulle turordningsreglerna leda till verkliga svårigheter för ett företag är det enligt regeringen både möjligt och önskvärt att arbetsgivaren träffar avtal med den fackliga organisationen om avsteg från turordningen.
Den övergångsregel i fråga om kollektivavtal som ingåtts före den 1 januari 1994 och som innebar att avtalet var utan verkan i de delar som det innehöll bestämmelser om kortare avtalstider har enligt vad som redovisas i propositionen utsatts för stark kritik från de fackliga organisationerna. Internationella arbetsorganisationens (ILO) styrelse har enhälligt funnit att bestämmelsen utgjorde ett intrång i förhandlingsfriheten och rekommenderat regeringen att i fortsättningen avstå från lagstiftningsåtgärder som undanröjer tidigare ingångna avtal. Regeringen anser därför att övergångsregeln bör upphävas.
Det är enligt regeringen en viktig uppgift att slå vakt om de seriösa företagen. Detta kan ske genom fackligt inflytande vid anlitande av inte anställd arbetskraft. De skäl som anfördes för att avskaffa vetorätten är inte hållbara. Därför bör den fackliga vetorätten återinföras liksom de regler om förhandling och information som syftar till att göra vetorätten verkningsfull.
Det från den 1 januari 1994 införda förbudet mot blockader mot enmans- och familjeföretag innebär en inskränkning i den grundlagsfästa rätten att vidta fackliga stridsåtgärder. Ett sådant förbud kan enligt propositionen vara försvarligt bara i vissa allvarliga fall. På den största delen av arbetsmarknaden förekommer inte sådana stridsåtgärder, som är otillåtna enligt huvudavtalet mellan LO och SAF. I den mån de förekommer i praktiken riktas de mot företag som brukar ha anställda, och då ligger det i de anställdas intresse att skyddas av kollektivavtal. Några allvarliga olägenheter har inte påvisats. Förbudet bör därför upphävas enligt regeringen.
I propositionen läggs också fram förslag om anpassningar i den arbetsrättsliga beredskapslagen.
Enligt regeringen är det viktigt att snabbt återupprätta anställningstryggheten för att löntagarna förtroendefullt skall kunna medverka i de strukturförändringar som omdaningen av det svenska näringslivet nödvändiggör. Återställningen av arbetsrätten bör därför enligt propositionen träda i kraft den 1 januari 1995.
Motioner med anledning av proposition 76 och andra anknytande motioner
I en fyrpartimotion, A2, undertecknad av resp. gruppledare för Moderata samlingspartiet, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna yrkas avslag på propositionen i dess helhet. Enligt motionen var de förändringar på arbetsrättens område som började gälla 1994 ägnade att skapa en bättre fungerande arbetsmarknad och därmed att skapa förutsättningar för fler arbeten. Regeringens nu framlagda förslag verkar i motsatt riktning.
Vänsterpartiet ställer sig i sin motion A1 bakom propositionens förslag i dess helhet men menar att det behövs ytterligare förändringar av den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen. Den bör täcka hela arbetsmarknaden och alla anställningsformer. Arbetstagarnas inflytande på arbetsplatsen och i arbetslivet bör utökas, och lagstiftningen bör garantera yttrandefrihet och trygghet i anställningen.
Därutöver framhålls några frågor särskilt i v-motionen. Arbetstagarbegreppet måste utvidgas så att det omfattar anställda i entreprenadföretag, konsultfirmor och firmor för uthyrning av arbetskraft. Rättvisan och tryggheten för löntagarna måste även omfatta rätten till kompetensutveckling, så att inte arbetstagare med gammal eller föråldrad utbildning slås ut. Fortfarande finns det osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Det behövs därför lagstiftning, och exempel på sådan finns att hämta i omvärlden. För att komma till rätta med diskrimineringen av föräldralediga i samband med avtalsturlistor bör det införas krav på att listorna skall godkännas av central arbetstagarorganisation när föräldralediga är berörda. Även i övrigt behövs det enligt Vänsterpartiet nya lagar för att fördjupa arbetstagarnas inflytande i arbetslivet och på arbetsplatsen med tanke på t.ex. distansarbete, koncernarbete, nya företagsformer och mångfalden av anställningsformer.
Dessa frågor bör enligt Vänsterpartiet behandlas vidare i den kommitté som skall utreda och lägga fram förslag om en ny arbetsrättslagstiftning.
Synpunkter av liknande slag framförs även i Vänsterpartiets motion 1993/94:A250 om arbetsmarknadspolitik och arbetslivsfrågor från den allmänna motionstiden. Partiet säger sig där vara djupt kritiskt till den borgerliga regeringens försämringar i LAS och MBL.
Vänsterpartiet framställer i motion A1 också yrkanden om konkreta lagändringar i två hänseenden. Utskottet återkommer till detta längre fram.
Ett antal motioner från den allmänna motionstiden under föregående riksmöte innehåller yrkanden som sammanfaller med förslag som läggs fram i proposition 76.
Det gäller Socialdemokraternas motion 1993/94:A254 yrkandena 33 och 34 och Vänsterpartiets motion 1993/94:250 yrkande 33 delvis och yrkande 34. I motionerna 1993/94:A708 av Lars Ulander m.fl. (s) och 1993/94:A714 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) yrkas att vetorätten enligt 38 § MBL återinförs.
Innan utskottet kommer till de motioner som innehåller förslag och synpunkter med anknytning till de enskilda frågor som berörs i proposition 76 redovisas ett antal motioner med mera allmänna synpunkter på arbetsrätten och vilken inriktning den bör ha.
Socialdemokraterna framför sådana allmänna synpunkter i två motioner från föregående riksmöte, 1993/94:A40 om jämställdhetspolitiken och 1993/94:A254 om full sysselsättning. Partiet framhåller att spelreglerna på arbetsmarknaden är viktiga både för företagen och för de anställda. Syftet är att skapa en rimlig balans mellan parterna mot ett mer demokratiskt arbetsliv. Det är sedan en viktig uppgift för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal ge reglerna en sådan utformning att de fungerar väl i praktiken, att de blir så enkla och effektiva som möjligt och så att inflytandet i form av ansvar och befogenheter läggs så nära de berörda som möjligt. Socialdemokraterna vill vidareutveckla den nordiska modellen, som bygger på kollektivavtal, förhandlingar och samverkan mellan parterna. I båda motionerna framförs också kritik mot de försämringar av LAS och MBL som genomfördes från årsskiftet på förslag av den borgerliga regeringen.
Ny demokratis motion 1993/94:A262 från den allmänna motionstiden tar bl.a. upp rättsläget för arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal. Detta regelkomplex bör återförvisas till regeringen för utredning, sägs det i motionen. I en annan motion, 1993/94:Fi210, framförs att arbetsrätten måste moderniseras bl.a. genom en omgående dispens för företag med mindre än 25 anställda (yrk. 4).
Anne Rhenman (-) framför i sin motion 1993/94:A711 från den allmänna motionstiden under föregående riksmöte att den borgerliga regeringen borde ha gått längre (yrk. 1) i sina förändringar av lagstiftningen, t.ex. borde sanktionsreglerna ha mjukats upp (yrk. 4). Det arbetsrättsliga området borde i framtiden i större utsträckning präglas av en lokal och individuell avtalsfrihet (yrk. 6, 7).
Utskottet övergår nu till de motioner som har anknytning till de konkreta förslagen i proposition 76.
I en motion från den allmänna motionstiden under föregående riksmöte berörs frågor om visstidsanställning och provanställning. Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkar i motion 1993/94:A262 att den längsta tiden för såväl visstidsanställning som provanställning förlängs till 18 månader (yrk. 22 och 23).
Även turordningsreglerna berörs i motioner från den allmänna motionstiden.
I den nyssnämnda motionen A262 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) framförs att företag med högst 25 anställda helt skall undantas från turordningsreglerna (yrk. 26). För företag med fler anställda bör det införas en generell frikvot på 20 % av antalet anställda (yrk. 27).
Lotta Edholm och Karin Pilsäter (fp) tar upp turordningsreglerna i en motion om ungdomsarbetslösheten, 1993/94:A710. En förklaring till att ungdomar slås ut från arbetsmarknaden är att LAS skyddar den äldre arbetskraften, framhåller motionärerna. Regeln i 3 § LAS att anställda över 45 år får räkna fem anställningsår dubbelt när turordningen skall fastställs bör därför tas bort (yrk. 1). Den som frivilligt säger upp sig och sedan åter blir anställd hos den tidigare arbetsgivaren skall inte få tillgodoräkna sig den sammanlagda anställningstiden (yrk. 2). Motionärerna anser också att personalen bör indelas i ålderskategorier innan turordningen görs upp (yrk. 3).
Anne Rhenman (-) anser enligt sin motion 1993/94:A711 att turordningsreglerna helt bör slopas och ansvaret överföras på arbetsgivaren, dock med visst skydd i form av lång uppsägningstid eller försäkring för arbetstagare med lång anställningstid (yrk. 3). Liksom i den nyssnämnda motionen A710 anser motionären att den som varit anställd hos en arbetsgivare vid flera tillfällen inte skall få tillgodoräkna sig sammanlagd anställningstid (yrk. 5).
Slutligen tar utskottet upp en motion som rör blockader. Enligt Filip Fridolfsson (m) i motion 1993/94:A703 bör ett förbud införas mot blockader som riktas mot företag där ingen anställd är fackligt ansluten. Motionären anser det vara stötande för rättskänslan och oförenligt med grundlagens intention att en facklig organisation skall kunna anordna stridsåtgärder mot företag där såväl arbetsgivare som anställda valt att stå utanför arbetsmarknadsorganisationerna.
Utskottets överväganden
Fråga om avslag på proposition 76 m.m.
Det samhälle och det arbetsliv som de arbetsrättsliga reglerna skall verka i ser annorlunda ut än under 1970-talet då flertalet av de arbetsrättsliga lagarna kom till. Arbetsmarknaden har genomgått stora strukturella förändringar. De offentliganställda har ökat, medan en kraftig nedgång har skett i industrin. Den privata tjänstesektorn och den kommunala verksamheten har ökat. Även om en kraftig minskning skett under de senaste åren på grund av den djupa och långvariga lågkonjunkturen så finns en betydligt större andel av befolkningen i arbetskraften i dag än under 1970-talet. Kvinnors arbetskraftsdeltagande har ökat från runt 60 % år 1970 till som mest drygt 82 % år 1990. För närvarande är kvinnornas sysselsättningsgrad nästan densamma som männens. Männen förvärvsarbetar dock betydligt fler timmar per vecka, i genomsnitt nästan 41 timmar jämfört med kvinnornas knappt 34 timmar.
Nya produktionssystem med krav på omställbarhet och anpassning har införts. Detta har fått till följd att arbetsgivaren organiserar verksamheten i nya former. Arbetskraft anlitas ofta på annat sätt än genom traditionella anställningsavtal.
Också den offentliga verksamheten har genomgått stora förändringar. Syftet har varit att skapa en mer effektiv, rationell och ändamålsenlig förvaltning på medborgarnas villkor.
Behovet av en översyn av de arbetsrättsliga lagarna har påtalats av många, men en gemensam uppfattning om vad som behöver ändras har inte kunnat spåras. Detta pekar på att en översyn borde ha startats med en förutsättningslös analys av erfarenheterna av 1970-talets arbetsrättsreformer mot bakgrund av de förändringar som skett sedan dess. Detta var också utgångspunkten för den kommitté som den socialdemokratiska regeringen tillkallade kort före regeringsskiftet 1991.
Som nämnts inledningsvis upphävde den tillträdande borgerliga fyrpartiregeringen hösten 1991 de socialdemokratiska direktiven för kommittén och beslutade i stället om nya direktiv. Det utmärkande för dessa direktiv var att de återgav en verklighetsbild som kommittén skulle arbeta efter. Utan vidare slogs det fast att lagarna från 1970-talet hade effekter som inte överensstämde med deras syfte. Man kunde därmed anta att utredningsarbetet i ARK skulle komma att präglas av direktivens förutbestämda uppfattningar om verkligheten.
Arbetsmarknadsutskottet ser det som följdriktigt att den nya regeringen beslutat lägga ned utredningen. Det är dock värdefullt att det bakgrundsmaterial som utarbetats inom sekretariatet har publicerats. Utskottet utgår från att detta material kan utgöra en grund för kommande överväganden.
En stor del av den arbetsrättsliga lagstiftningen är dispositiv. Skälet till detta är att det setts som viktigt att parterna på arbetsmarknaden får möjlighet att kollektivavtalsvägen anpassa sig till reglerna och finna former för reglernas tillämpning. På det sättet kan reglerna anpassas till de särskilda förhållandena och behoven inom olika avtalsområden och branscher.
Det kan enligt utskottets mening finnas skäl att tro att en del av kritiken mot arbetsrättslagstiftningen har sin grund i att kollektivavtal inte har träffats i den utsträckning som var förutsatt. Lagstiftningen har därför ibland framstått som stel och oflexibel. För att lagstiftningen skall fungera i praktiken är det många gånger nödvändigt med branschanpassade kollektivavtal. Det är emellertid inte alltid tillräckligt med detta. Det kan också vara nödvändigt med ett mera decentraliserat inflytande, så att ansvar och befogenheter kommer så nära de berörda som möjligt.
Utskottet ser med tillfredsställelse på att den biträdande arbetsmarknadsministern i proposition 76 aviserar en utredning som skall få till uppgift att pröva hur avtalslösningar på bästa sätt kan underlättas. Liksom regeringen anser utskottet att strävan bör vara att bygga vidare på den svenska modellen och söka lösningar i samförståndsanda. Som sägs i propositionen är detta viktigt i tider med hög arbetslöshet och bristande framtidstro och även med hänsyn till den ökade internationaliseringen. Önskvärdheten av fasta spelregler är enligt utskottets mening ytterligare ett tungt skäl för att söka avtalslösningar. Regler som är tillkomna i samförstånd bör ha bättre möjlighet att få en bred och fast förankring.
Det anförda är några allmänna utgångspunkter för utskottets ställningstaganden i det följande.
Utskottet tar nu upp frågan om avslag på proposition 76.
Avslagsyrkandet i fyrpartimotionen A2 motiveras som nämnts med att de lagändringar som från förra årsskiftet genomfördes av den borgerliga regeringen var ägnade att skapa en bättre fungerande arbetsmarknad och därmed förutsättningar för fler arbeten, medan de nu framlagda förslagen skulle verka i motsatt riktning.
Utskottet kan inte ansluta sig till den uppfattningen. En framgångsrik och dynamisk verksamhet förutsätter anställda som känner trygghet med de förändringar som är behövliga. Försämringarna av anställningsskyddet var, som framhålls i propositionen, olyckliga av flera skäl. De genomfördes i ett extremt svårt arbetsmarknadsläge, med en stor del av arbetskraften utan arbete och därtill med ett stort antal anställda som kände sina anställningar hotade. Helt allmänt kan man dessutom ifrågasätta om försämringar av anställningstryggheten är den rätta vägen att gå om syftet är att få igång nyanställningar och på annat sätt skapa en bättre fungerande arbetsmarknad. Som sägs i propositionen bör inte de arbetsrättsliga reglerna ytterligare späda på den svåra utveckling som vi nu har i Sverige.
Av det anförda följer att utskottet inte kan ställa sig bakom fyrpartimotionens yrkande om avslag på proposition 76. Motion A2 avstyrks således.
När det gäller motioner om inriktningen av arbetsrätten är följande att säga.
De allmänna synpunkter på arbetsrätten som läggs fram i Socialdemokraternas motioner från våren 1994, 1993/94:A40 och 1993/94:A254, sammanfaller i huvudsak med utskottets ovan redovisade synsätt. Motionerna får därmed anses tillgodosedda i berörda delar och bör inte föranleda någon vidare åtgärd.
I fråga om Vänsterpartiets förslag i motion A1 om vad en arbetsrättslig kommitté bör behandla kan utskottet konstatera att partiet går ganska långt i sina krav på kompletterande lagstiftning. Motion 1993/94:A250 från den allmänna motionstiden synes också ha som utgångspunkt att det är genom ytterligare lagstiftning som arbetsrätten skall utvecklas. Detta överensstämmer inte med den förut angivna strävan att främst söka underlätta avtalslösningar, även om utskottet delar uppfattningen att flera av de frågor som aktualiseras av Vänsterpartiet är angelägna. Motionerna avstyrks därför i motsvarande delar.
Såväl Ny demokratis motioner 1993/94:A262 och 1993/94:Fi210 som Anne Rhenmans (-) motion 1993/94:A711 innehåller synpunkter och förslag -- bl.a. att företag med mindre än 25 anställda skall medges tillfällig dispens från delar av arbetsrätten -- som kraftigt avviker från utskottets grundsyn. Dessa motioner avstyrks således i berörda delar.
Utskottet övergår nu till vissa av de enskilda frågor som omfattas av proposition 76.
Den längsta tiden för anställning vid arbetstoppar och provanställning
Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte finns något rimligt skäl varför den längsta tiden för visstidsanställning vid arbetsanhopning skall vara så lång som tolv månader. Om arbetskraft behövs under längre tid bör det normala vara en tillsvidareanställning. Som påpekas i propositionen kan anställningen sägas upp om det uppstår en arbetsbristsituation. Om arbetstagaren är under 25 år är uppsägningstiden bara en månad.
Utskottet anser också liksom regeringen i fråga om provanställning att det bör vara fullt tillräckligt med en prövotid på högst sex månader. Med nuvarande regler kan en arbetstagare få finna sig i att vara anställd i ett helt år utan något anställningsskydd.
Som påpekas i propositionen är reglerna dispositiva. Nödvändiga anpassningar kan alltså göras genom kollektivavtal.
Utskottet godtar således förslagen i propositionen. Av detta följer att utskottet inte kan ansluta sig till förslaget i Ny demokratis motion 1993/94:A262 att tiderna skall förlängas till 18 månader. Motionen avstyrks således i berörda delar.
Turordningsreglerna
De regler som avgör vilka arbetstagare som efter en nedskärning får gå kvar i arbetet upplevs nog på arbetstagarhåll som de mest väsentliga för anställningstryggheten. Reglerna i 22 § LAS kan sägas bygga på en intresseavvägning. Lagen syftar till att tillgodose trygghetsbehovet för den arbetskraft som har svårast att klara sig på arbetsmarknaden. Ett villkor är dock, om arbetstagaren inte kan behålla sina arbetsuppgifter, att han har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet. Turordningen kan underkastas rättslig prövning. Utskottet anser liksom regeringen att den rätt -- i princip utan möjlighet till överprövning -- som infördes för arbetsgivaren att undanta två arbetstagare innan turordningen görs upp rubbar den balans mellan arbetsgivar- och arbetstagarintresset som LAS bör innebära.
Förslaget i Ny demokratis motion att företag med högst 25 anställda helt undantas från turordningsreglerna och att större företag medges en generell frikvot på 20 % av antalet anställda skulle ytterligare kraftigt rubba den önskvärda balansen och medföra att anställningstryggheten undergrävdes för stora grupper av arbetstagare. Utskottet ställer sig därför avvisande till förslaget. Detsamma gäller förslaget i Anne Rhenmans motion att turordningsreglerna helt avskaffas.
Med det anförda avstyrks motionerna 1993/94:A262 och 1993/94:A711 i berörda delar.
Rörande turordningsreglerna och yngre arbetstagare är följande att säga. Turordningsreglerna tar som nämnts sikte på den arbetskraft som erfarenhetsmässigt har svårast att klara sig på arbetsmarknaden. Genom att låta anställningstiden vara avgörande tillgodoses ett av de viktigaste syftena med lagen, nämligen att skydda den äldre arbetskraften.
Som påpekas i Lotta Edholms och Karin Pilsäters motion (fp) är arbetslöshetssiffrorna betydligt högre för yngre än för medelålders. Turordningsreglerna är självfallet en del av förklaringen till detta. Samtidigt kan man nu när konjunkturen vänt uppåt konstatera att arbetslösheten minskar snabbast bland ungdomarna. Statistiken visar att en större andel av de arbetslösa i åldern 20--30 år återkommer i arbete än av de äldre arbetslösa. I åldrarna från 55 år är återgången i arbete betydligt mindre än bland de yngre. Enligt utskottet finns det dessutom skäl att utgå från att den ökade efterfrågan på arbetskraft kommer att riktas främst mot yngre åldersgrupper.
Det nu anförda talar för att man bör stå fast vid de grundprinciper som lagen bygger på. Även den regel bör vara kvar som innebär att man, när anställningstid skall beräknas bl.a. vid turordningen, får tillgodoräkna sig den sammanlagda anställningstiden hos arbetsgivaren.
Utskottet vill tillägga följande. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att konstruera lagregler som ger ett rimligt och rättvist resultat i alla situationer. Detta är ett skäl till att lagreglerna gjorts dispositiva. De kan alltså sättas ur spel genom kollektivavtal på förbundsnivå. Regeringens allmänna ambition att uppmuntra parterna att träffa avtal bör som utskottet ser saken kunna verka i riktning mot att man i varje situation finner den avvägning som för båda sidor framstår som den bästa lösningen.
Det anförda innebär att motionerna 1993/94:A710 och 1993/94:A711 i berörd del avstyrks.
Blockader mot enmans- och familjeföretag
Proposition 76 innebär som nämnts att förbudet i MBL mot vissa stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag upphävs.
Med anledning av Filip Fridolfssons (m) synpunkter på blockader i motion 1993/94:A703 är följande att säga. Innebörden av motionen är att stridsåtgärder som riktas mot företag utan fackligt anslutna skall vara förbjudna. Motionären vill således utvidga det förbud, som regeringen föreslår skall avskaffas helt.
Utskottet anser att den grundlagsskyddade rätten att vidta fackliga stridsåtgärder inte bör inskränkas mer än absolut nödvändigt. När regeringen nu föreslår att förbudet mot blockader mot enmans- eller familjeföretag skall upphävas, motiveras det med att när sådana konflikter förekommer i praktiken är syftet är förmå företag som brukar ha anställda att teckna kollektivavtal. Då ligger det i regel i de anställdas intresse att skyddas av kollektivavtalets bestämmelser. Utskottet instämmer i detta. Intresset att skydda personer som kan komma att anställas gör sig naturligtvis gällande även om företaget vid konflikten inte skulle ha några fackligt anslutna bland de anställda. Som utskottet framhöll när ett motsvarande yrkande behandlades i förra årets betänkande 1992/93:AU4 talar dessutom mera praktiska skäl mot ett förbud av det slag som motionären förordar. En förbudsregel måste vara enkel och tydlig; att utröna om en viss anställd är medlem i en facklig organisation är inte helt lätt.
Motionen avstyrks med hänvisning till det anförda.
Vetoreglerna
Slutligen tar utskottet i detta avsnitt upp vetoreglerna. Propositionen innebär att de regler som gällde före den 1 januari 1994 återinförs med viss språklig justering.
De föreslagna reglerna innebär i korthet följande.
Reglerna tillämpas när en arbetsgivare vill låta någon utföra visst arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid skall anses vara arbetstagare hos honom. Vad det framför allt är fråga om är entreprenader eller inhyrning av arbetskraft. Reglerna ger den arbetstagarorganisation som arbetsgivaren har kollektivavtal med för det aktuella arbetet möjlighet att lägga in veto om åtgärden kan antas medföra att lag eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts eller att åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde. Arbetsgivaren har ålagts en särskild primär förhandlingsskyldighet för att arbetstagarorganisationen skall få möjlighet att ingripa med veto. Vid förhandlingen är arbetsgivaren skyldig att på begäran av arbetstagarorganisationen lämna sådan information om det tilltänkta arbetet som organisationen behöver för att kunna ta ställning i frågan. Den rättsliga verkan av att en vetoförklaring har avgetts är att förbud inträder för arbetsgivaren att besluta om eller verkställa den åtgärd som varit föremål för förhandling. Förbudet inträder dock inte om arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt. Reglerna är skadeståndssanktionerade.
I utskottet har frågan väckts om de av regeringen föreslagna vetoreglerna är förenliga med lagen (1992:1358) om offentlig upphandling. Genom den lagen har bl.a. ett EG-direktiv om offentlig tjänsteupphandling införlivats med svensk rätt. Utskottet har begärt att Lagrådet yttrar sig över frågan om ifall de föreslagna bestämmelserna om facklig vetorätt, 38--40 §§ MBL, står i överensstämmelse med lagen om offentlig upphandling.
Yttrandet finns fogat till detta betänkande som bilaga 3.
Lagrådet anför bl.a. följande:
Av intresse för den ställda frågans bedömning är särskilt bestämmelserna i 1 kap. 4, 17, 18, 22 och 23 §§ upphandlingslagen. I 4 § anges att upphandling skall göras med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbudssökande och anbud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn. Av 17 § framgår att vissa krav får ställas på leverantören, dvs. den som utför arbeten eller tillhandahåller tjänster. Sålunda kan en leverantör uteslutas från deltagande i upphandling bl.a. om han är i konkurs eller är föremål för ansökan om konkurs, är dömd för brott avseende yrkesutövningen eller inte har fullgjort sina åligganden avseende socialförsäkringsavgifter eller skatter.
En leverantör kan enligt 18 § genom skriftliga bevis visa att han uppfyller de krav som uppställs med stöd av 17 §. Den upphandlande enheten skall enligt 22 § anta antingen det anbud som har lägst anbudspris eller det anbud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga med hänsyn till samtliga omständigheter. 23 § medger dock att anbud som är orimligt lågt kan förkastas. En upphandlande enhet som bryter mot angivna bestämmelser blir enligt 6 (7) kap. 6 § skadeståndsskyldig gentemot leverantörer som därigenom orsakas skada.
Vid offentlig upphandling av arbete eller tjänster kan sålunda en upphandlande enhet inte ställa större krav på leverantören än vad 1 kap. 17 § medger. Enheten har däremot ingen skyldighet att efterfråga de omständigheter som anges där eller att utesluta leverantören från upphandlingen.
Lagrådet anför att ett veto som grundas på någon omständighet som anges i 1 kap. 17 § upphandlingslagen inte kan anses oförenligt med denna lag. Det förhållandet att den upphandlande enheten inte är skyldig att utesluta en leverantör på grund av sådana omständigheter saknar därvid betydelse enligt Lagrådet.
Lagrådet fortsätter:
Förutsättningarna för att kunna ställa krav på en leverantör är emellertid olika i 39 § MBL och 1 kap. 17 § upphandlingslagen. Enligt 17 § fordras sålunda att däri angivna omständigheter inträffat medan det enligt 39 §, såvitt gäller åsidosättande av lag eller kollektivavtal, är tillräckligt att det "kan antas" att omständigheten kommer att inträffa. En arbetstagarorganisation kan således inlägga veto redan när endast presumtion för ett missförhållande föreligger. Härtill kommer att i vart fall rekvisitet i 39 § "att åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde" synes ge utrymme för en arbetstagarorganisation att ställa krav som går väsentligt utöver vad 17 § medger. En upphandlande enhet kan således hamna i en situation där det föreligger risk för att enheten kan tvingas utge skadestånd till en leverantör, om ett veto följs, och till arbetstagarorganisationen, om vetot inte åtlyds.
Lagrådet kommer fram till att den föreslagna bestämmelsen om veto i 39 § MBL inte står i överensstämmelse med upphandlingslagen. Bestämmelserna i 38 § MBL om särskild förhandlings- och informationsskyldighet kan däremot inte i sig anses oförenliga med upphandlingslagen enligt Lagrådets mening.
Lagrådet pekar avslutningsvis på tänkbara lösningar av problemet. Upphandlingslagen skulle helt kunna undantas från tillämpningen av reglerna om fackligt veto. Ett mindre ingripande alternativ skulle kunna vara att föreskriva att ett förbud enligt 39 § MBL vid offentlig upphandling inte får stå i strid med den berörda regeln i upphandlingslagen.
Utskottet gör följande överväganden.
Som Lagrådet konstaterar är förutsättningarna för att kunna ställa krav på en leverantör olika i 39 § MBL och i 1 kap. 17 § upphandlingslagen. Särskilt rekvisitet i 39 § att åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde synes ge utrymme för att ställa krav som går väsentligt utöver vad upphandlingslagen medger. Den upphandlande enheten/arbetsgivaren skulle, som påpekas av Lagrådet, kunna hamna i en situation där han riskerar skadestånd vilken väg han än väljer.
Detta kan inte anses godtagbart. Enligt utskottets mening bör man för att undvika att den nyss beskrivna situationen anpassa vetoreglerna till upphandlingslagen. Strävan bör därvid vara att inte minska utrymmet för veto mer än nödvändigt. Därför bör problemet lösas med det mindre ingripande alternativet, dvs. med en föreskrift som innebär att vetot inte får strida mot upphandlingslagen.
Förutom i den av Lagrådet berörda bestämmelsen i 1 kap. 17 § upphandlingslagen finns regler om i vilka fall en leverantör får uteslutas från att delta i upphandlingen i 6 kap. upphandlingslagen. Detta kapitel avser mindre upphandlingar -- dvs. upphandlingar under vissa s.k. tröskelvärden. Om den åtgärd som är föremål för förhandling enligt 38 § MBL omfattas av dessa bestämmelser i upphandlingslagen skall arbetstagarorganisationen enbart få åberopa där angivna sådana omständigheter till grund för sin vetoförklaring. Sådana omständigheter är bl.a. att leverantören är försatt i konkurs eller är föremål för en ansökan om sådan, att han är dömd för brott i eller gjort sig skyldig till allvarligt fel i yrkesutövningen eller att han inte betalt socialförsäkringsavgifter eller skatt i det egna landet eller det land där upphandlingen sker. Även den omständigheten att leverantören har låtit bli att lämna vissa begärda upplysningar eller lämnat felaktiga upplysningar kan åberopas (1 kap. 17 § resp. 6 kap. 9 § första och andra styckena samt 11 § upphandlingslagen). Vid mindre upphandling gäller också att den upphandlande enheten, om det inte är onödigt, skall kontrollera om leverantören är registrerad i vissa hänseenden, bl.a. i fråga om skulder för svenska skatter och socialavgifter (6 kap. 9 § tredje stycket). Ett anbud från en leverantör som inte är registrerad på avsett sätt får inte antas (6 kap. 10 §). Även en sådan omständighet bör kunna åberopas till stöd för vetot.
Vetoförklaring kommer även i de fall som omfattas av upphandlingslagen att utgå från ett antagande om att den tilltänkta åtgärden medför att lag eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts eller att åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde. Skillnaden i förhållande till de allmänt gällande reglerna blir att antagandet får grundas enbart på sådana omständigheter som anges i 1 kap. 17 § eller 6 kap. 9--11 §§ upphandlingslagen. Vetoförklaringen måste med andra ord grunda sig på vissa faktiska förhållanden. Det räcker alltså inte med ett i och för sig välgrundat antagande om att åtgärden kommer att leda till en lag- eller kollektivavtalsöverträdelse. Det är å andra sidan inte heller alltid tillräckligt att en sådan omständighet som anges i upphandlingslagen föreligger. Därtill måste det kunna antas att den tilltänkta åtgärden får de nyss angivna konsekvenserna.
Kärnan i de föreslagna vetoreglerna är det förbud för arbetsgivaren att besluta om eller verkställa den tilltänkta åtgärden som inträder när arbetstagaren utövat sin vetorätt. Detta förbud inträder dock inte enligt 40 § MBL om arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt. För att undvika konflikt med upphandlingslagens regler bör enligt utskottets mening 40 § MBL kompletteras med en bestämmelse att förbud inte heller inträder om organisationen vid offentlig upphandling har grundat sin förklaring på andra omständigheter än de som enligt 39 § får åberopas som grund för vetot. Sådana andra omständigheter kan t.ex. vara lösa antaganden att arbetsgivaren begått brott i yrkesutövningen. Om det enbart är detta som läggs till grund för vetoförklaringen, inträder inte något förbud för arbetsgivaren att besluta om eller verkställa åtgärden eftersom upphandlingslagen förutsätter en lagakraftvunnen dom eller i vart fall att leverantören har gjort sig skyldig till allvarligt fel i yrkesutövningen för att han skall kunna uteslutas från upphandlingen.
Arbetstagarorganisationen utövar sina rättigheter enligt 39 § MBL under skadeståndsansvar. Enligt 57 § skall organisationen ersätta uppkommen skada om den har saknat fog för förklaring enligt 39 §. Detta innebär inte att varje oriktigt veto kan föranleda skadeståndsansvar. Uttrycket "sakna fog" avser enligt arbetsdomstolens praxis, förutom fall där det varit fråga om rent ovidkommande syften med vetot, sådana fall där arbetstagarorganisationen har gjort sig skyldig till en kvalificerad missbedömning av föreliggande omständigheter eller av rättsläget.
En vetoförklaring som är felaktig därför att den går utöver upphandlingslagen är inte direkt jämförbar med andra felaktiga vetoförklaringar. Begränsningen av arbetstagarorganisationens möjligheter att utöva veto vid offentlig upphandling kommer att framgå relativt tydligt av upphandlingslagen. Vetot måste i princip grunda sig på att vissa faktiska omständigheter föreligger. Det kan därför i någon mån bli fråga om andra slag av överväganden vid prövningen av om den fackliga organisationen i dessa fall skall anses ha saknat fog för sin vetoförklaring. Enligt utskottets mening måste den fackliga organisationen medges vissa felmarginaler utan att drabbas av skadeståndsansvar. Att en vetoförklaring saknar rättsverkan därför att den är grundad på andra omständigheter än som sägs i de angivna lagrummen i upphandlingslagen behöver alltså inte vara liktydigt med att organisationen enligt 57 § MBL skall anses ha saknat fog för sin förklaring.
Utskottets förslag till lydelse av 39 och 40 §§ MBL läggs fram i utskottets hemställan.
Antagande av lagförslagen, ikraftträdande m.m.
Liksom regeringen anser utskottet att det är viktigt med en snabb återställning av arbetsrätten. De nya reglerna bör därför träda i kraft den 1 januari 1995. Detsamma gäller de av utskottet förordade nya reglerna om veto enligt MBL.
Av vad som anförts ovan i detta avsnitt följer att de av regeringen framlagda förslagen till ändringar i LAS, MBL och den arbetsrättsliga beredskapslagen bör antas av riksdagen, med den ändring i fråga om vetoreglerna som utskottet ovan förordat. I fråga om 4 § MBL finns ett ändringsförslag även i proposition 102. Utskottet återkommer till detta i det följande avsnittet.
Proposition 102 Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar
Allmän bakgrund
Förslagen i propositionen är föranledda av två EG-direktiv, rådets direktiv 77/187/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (fortsättningsvis kallat övergångsdirektivet) och direktivet 75/129/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (fortsättningsvis kallat direktivet om kollektiva uppsägningar). Ministerrådet ändrade det sistnämnda direktivet i juni 1992 (92/56/EEG).
Övergångsdirektivet innehåller regler om skydd för anställningen och anställningsvillkoren i samband med övergång av företag, verksamheter eller delar av verksamheter. En uppsägning på grund av övergången i sig är förbjuden. Överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av anställningen går med automatik över till förvärvaren. Direktivet innehåller också vissa regler om information och överläggning.
Direktivet om kollektiva uppsägningar föreskriver samråd med de anställda och ansvariga myndigheter då ett större antal arbetstagare skall sägas upp på grund av arbetsbrist.
Sverige har genom EES-avtalet åtagit sig att införliva dessa direktiv. Enligt den bedömning av regeringen som gjordes i samband med den s.k. EES-propositionen 1991/92:170, bil. 9, uppfyller den svenska lagstiftningen direktivens krav utan särskilda lagstiftningsåtgärder. Propositionen i den delen föranledde inte några ytterligare uttalanden från EES-utskottets sida (1991/92:EU1, s. 122 f.).
Frågan om införlivande av övergångsdirektivet i svensk lagstiftning har därefter behandlats i samband med att utskottet hösten 1993 tog ställning till den borgerliga regeringens förslag till ändringar i LAS och MBL (1993/94:AU4). Utskottet avstyrkte Socialdemokraternas och Vänsterpartiets krav om ändringar i LAS med hänvisning till att ARK:s och regeringens arbete med denna fråga inte borde föregripas.
Nämnas bör att EFTA:s övervakningsorgan, ESA, i en formell underrättelse till den svenska regeringen ifrågasatt om den svenska lagstiftningen överensstämmer med direktivet.
Företagsöverlåtelser -- nuvarande rättsläge
I svensk rätt finns ingen generell regel om vilken inverkan en företagsöverlåtelse har på anställningsförhållanden. I samband med överlåtelser eller andra förändringar på arbetsgivarsidan verkställs ofta inte några uppsägningar, utan den nye företagaren övertar helt enkelt rörelsen och driver den vidare med samma arbetskraft. Det anses då att ett nytt anställningsavtal har träffats mellan förvärvaren och arbetstagaren. I och med överlåtelsen upphör i princip den tidigare ägarens förpliktelser så till vida att han inte behöver betala lön för det arbete som utförs åt den nye arbetsgivaren.
För kollektivavtalens del finns en regel i 28 § MBL om verkan av att ett företag eller del av ett företag övergår från en arbetsgivare till en annan. Den arbetsgivare som övertar företaget blir enligt huvudregeln skyldig att tillämpa överlåtarens kollektivavtal. Denna bundenhet gäller bara om ingen av de parter som ingått avtalet säger upp detta i anslutning till övergången. Huvudregeln gäller inte om den nya arbetsgivaren redan är bunden av ett annat tillämpligt kollektivavtal. Den huvudsakliga grunden för principen att förvärvaren är skyldig att tillämpa överlåtarens kollektivavtal är att man vill undvika icke avsedda rättsliga effekter på kollektivavtalen därför att arbetstagarsidan saknat vetskap om överlåtelsen. Regeln fyller således ett informationsbehov. Lagstiftaren har förutsatt att det normala är att kollektivavtalsförhållandena ordnas med arbetstagarsidan i samband med överlåtelsen.
Det kan inträffa att den tidigare arbetsgivaren säger upp arbetstagarna. Uppsägningarna motiveras då av att arbetsgivaren gör sig av med sitt företag eller en del av det. Sådana uppsägningar, som alltså är föranledda av arbetsbrist, godtas som förenliga med 7 § LAS.
Dessa uppsagda arbetstagare har enligt 25 § LAS -- under vissa förutsättningar -- företrädesrätt till ny anställning hos den arbetsgivare som övertagit verksamheten. Om och i den mån denne skall skaffa sig ny arbetskraft måste han vända sig till de arbetstagare som hos den tidigare arbetsgivaren kvalificerat sig för företrädesrätt till ny anställning. Det krävs att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för arbetet. Företrädesrätten är också beroende av att arbetstagaren anmält anspråk på företrädesrätt till arbetsgivaren.
Företrädesrätten i detta fall förutsätter också att det finns ett direkt rättsligt samband, såsom ett överlåtelseavtal, mellan den tidigare och den nye arbetsgivaren. En verksamhet som övergår i ny regi utan något slags överlåtelse eller liknande utan enbart t.ex. genom byte av arrendator medför inte någon företrädesrätt för dem som sagts upp av den förste arrendatorn.
Företrädesrättsreglerna är tillämpliga även då en rörelse övertas i samband med konkurs.
Reglerna om företrädesrätt innebär inte att arbetsgivaren måste erbjuda den uppsagda och därefter återanställda personalen samma anställningsvillkor som tidigare. I princip råder det avtalsfrihet, eftersom det rör sig om en ny anställning. Kollektivavtalen har dock en normerande verkan, och den nyss beskrivna regeln i 28 § MBL bör beaktas.
En arbetstagare, som har bytt anställning i samband med en företagsövergång, får enligt 3 § LAS tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren när anställningstid skall beräknas hos den senare.
När det gäller information och överläggning med anledning av en företagsövergång gäller enligt 11 § MBL att en arbetsgivare som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal på eget initiativ måste förhandla före beslutet med samtliga kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationer. I samband med förhandlingen är arbetsgivaren skyldig att lämna den information som är relevant i förhandlingsfrågan.
I vissa fall är arbetsgivaren skyldig att förhandla även med en icke kollektivavtalsbärande organisation. Sådan skyldighet gäller enligt 13 § om frågan särskilt angår arbets- eller anställningsförhållanden för medlemmar i den organisationen.
Information och överläggning vid kollektiva uppsägningar -- nuvarande rättsläge
Enligt 11 § MBL är en arbetsgivare som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal skyldig att på eget initiativ förhandla med de kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationerna innan han fattar beslut om en viktigare förändring av sin verksamhet. Ett beslut varigenom en arbetsgivare förändrar sin verksamhet på sådant sätt att uppsägning av arbetstagare blir aktuell är ett sådant beslut om "viktigare förändring" som avses i 11 §. Förhandlingarna skall inledas redan när arbetsgivaren överväger att förändra sin verksamhet. Förhandlingen skall tas upp i så god tid att den blir ett naturligt led i beslutsprocessen hos arbetsgivaren. Förhandlingarna skall syfta till uppgörelse mellan parterna.
I vissa fall är, såsom framgått ovan, arbetsgivaren enligt 13 § MBL skyldig att ta upp förhandling även med en kollektivavtalslös organisation, nämligen om frågan särskilt angår arbets- eller anställningsförhållandena för en arbetstagare som tillhör organisationen.
Organisationen utser själv företrädare till förhandlingen och har då rätt att anlita experter eller andra sakkunniga.
Som nämnts ovan ligger det i arbetsgivarens förhandlingsskyldighet att lämna den information som är relevant för förhandlingsfrågan. Något skriftlighetskrav uppställs inte.
Enligt lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen) är arbetsgivaren skyldig att inför uppsägningar varsla länsarbetsnämnden. Detta förutsätter att minst fem arbetstagare berörs av driftsinskränkningen.
Det huvudsakliga innehållet i proposition 102
Regeringen framför i propositionen -- som är överlämnad till riksdagen före folkomröstningen om EU-medlemskap -- att det är viktigt att det inte råder någon tvekan i frågan om Sverige uppfyller sina åtaganden enligt EES-avtalet. Det är därför viktigt att rättsläget tydliggörs och att lagändringar vidtas.
Propositionen innehåller en analys av direktiven och av vad som krävs för att svensk lag skall motsvara direktivens krav. Analysen utmynnar i förslag om ett antal lagändringar.
Övergångsdirektivet (77/187/EEG)
En central tanke i direktivet är att rättigheter och skyldigheter på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden som gäller vid överlåtelsen automatiskt skall gå över på förvärvaren som en konsekvens av överlåtelsen. Efter överlåtelsen skall förvärvaren vara bunden av villkoren i överlåtarens löpande kollektivavtal till dess att avtalets giltighetstid löpt ut eller ett nytt kollektivavtal börjat gälla. Medlemsstaterna får begränsa denna tid till lägst ett år. Vidare innebär direktivet att överlåtelsen i sig inte får utgöra skäl för uppsägning vare sig från överlåtarens eller förvärvarens sida. Direktivet innehåller också regler om att överlåtaren och förvärvaren skall lämna representanterna för de berörda arbetstagarna viss information i god tid före överlåtelsen. Om överlåtaren eller förvärvaren planerar åtgärder med hänsyn till sina arbetstagare skall överläggning ske med arbetstagarrepresentanterna för att söka nå en uppgörelse.
Direktivet är inte tillämpligt på sjögående fartyg. Enligt EG-domstolens praxis behöver direktivet inte heller tillämpas vid överlåtelse efter konkurs. Frågan om i vilken utsträckning direktivet är tillämpligt på offentlig verksamhet är oklar enligt propositionen.
Förändringar i LAS med anledning av övergångsdirektivet
I propositionen konstateras till en början att direktivets regler om automatisk övergång av anställningsavtalen omfattar alla som var anställda vid överlåtelsetidpunkten. De nuvarande reglerna om företrädesrätt enligt 25 § LAS till ny anställning hos förvärvaren för uppsagda arbetstagare hos det överlåtande företaget är däremot begränsade i flera hänseenden. Dessutom förutsätter företrädesrätten att det finns ett rättsligt samband mellan den tidigare och den nya arbetsgivaren; direktivets regler om automatisk övergång är däremot som nyss nämnts tillämpliga även t.ex. vid byte av entreprenör. För att motsvara direktivets krav föreslås därför att LAS tillförs en ny bestämmelse, 6 b §, om att överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som finns vid tidpunkten för övergången skall gå över till den som övertar verksamheten, den nye arbetsgivaren. Avsikten är att detta övergångsbegrepp skall motsvara direktivets. Enligt regeringens mening bör dock principerna om automatisk övergång tillämpas även för arbetstagare i allmän tjänst och på sjögående fartyg. Detta klargörs genom 6 b § första stycket sista meningen.
Reglerna om automatisk övergång bör enligt regeringens mening inte tillämpas om arbetstagaren motsätter sig detta. Det anses följa av allmänna rättsgrundsatser att den som är förpliktad enligt ett anställningsavtal inte ensidigt kan flytta över sin partsställning med dess rättigheter och skyldigheter. Den nya 6 b § tillförs därför i sista stycket en regel om att anställningsavtalet och anställningsförhållandet inte skall övergå till en ny arbetsgivare om arbetstagaren motsätter sig det.
Den nu berörda nya paragrafen föreslås bli s.k. EG-dispositiv. Detta innebär att avvikelser får göras genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation under förutsättning att avtalet inte innebär att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av EG-direktivet (2 §).
Den automatiska övergången innebär att anställningsavtalet följer med till förvärvaren. Det konstateras att det därmed inte finns något omedelbart behov av en särskild regel som ger den anställde rätt att räkna anställningstid vid verksamhetsövergångar. Den nuvarande regeln i 3 § som föreskriver att en arbetstagare som byter anställning i samband med en övergång får tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren, fyller dock en funktion för den som efter en uppsägning på grund av arbetsbrist slutat sin anställning före övergången. Det föreslås en ändring i 3 § första stycket punkt 3 genom vilken övergångsbegreppet anknyts till det som anges i den nya 6 b §.
Vidare föreslås ett nytt stycke i 7 § LAS om saklig grund för uppsägning. Den nya regeln, som riktar sig mot både överlåtaren och förvärvaren, anger att en företagsövergång inte i sig skall utgöra saklig grund för uppsägning. Förbudet mot uppsägning skall dock inte gälla om uppsägningar sker av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i arbetsstyrkan ingår.
Även reglerna om företrädesrätt till återanställning i 25 § LAS anknyts till övergångsbegreppet i den nya 6 b §. Företrädesrättsreglerna saknar självständig betydelse för den arbetstagare som bytt arbetsgivare i samband med en övergång men fyller en funktion för arbetstagare som slutat före övergången. Dessa kan ha en "latent" rätt till återanställning hos förvärvaren. Detta regleras genom en ändring i 25 § andra stycket. Enligt regeringen bör företrädesrätten i samband med konkurs behållas. Eftersom övergångsbegreppet i 6 b § inte omfattar övergång i samband med konkurs, blir det nödvändigt med ett tillägg till det nyssnämnda stycket som anger att företrädesrätten även gäller när den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs.
Förändringar i MBL med anledning av övergångsdirektivet
Som angetts tidigare föreskriver direktivet att förvärvaren efter överlåtelsen skall vara bunden av villkoren i löpande kollektivavtal, på samma sätt som överlåtaren var bunden av dessa villkor, till dess att avtalets giltighetstid har löpt ut eller ett nytt kollektivavtal börjat gälla (artikel 3.2). Enligt propositionen är innebörden av artikeln på många punkter oklar. Regeringen delar ARK:s bedömning att direktivet inte torde kräva att överlåtarens kollektivavtal som sådant följer med. Det är bara anställningsvillkoren i avtalet som skyddas, medan t.ex. de verkningar som ett kollektivavtal har i fråga om arbetstagarnas medinflytande inte berörs.
Huvudregeln enligt 28 § MBL innebär som nämnts tidigare att förvärvaren vid en företagsövergång blir skyldig att följa överlåtarens kollektivavtal i tillämpliga delar. Två undantag gäller dock. Kollektivavtalet blir inte tillämpligt för den nye arbetsgivaren om han redan är bunden av ett annat avtal som kan tillämpas på arbetstagarna, och inte heller om avtalet sägs upp på grund av övergången. Regeringen kommer fram till att det förhållandet att ett hos förvärvaren redan tillämpligt avtal således kan tränga undan villkoren i överlåtarens avtal, även om förvärvarens avtal ger sämre förmåner, skulle innebära ett avsteg från den princip som direktivet bygger på. Denna princip bygger nämligen på att arbetstagarna övergångsvis skall vara skyddade mot försämrade villkor. Regeringen stannar ändå -- liksom ARK -- vid bedömningen att den nuvarande regleringen i 28 § MBL är förenlig med direktivet.
Regeringen anser emellertid att man bör gå längre i fråga om skyddet för anställningsvillkoren än vad direktivet kräver. I propositionen konstateras att politiska beslut under senare tid medfört att verksamhet har lagts ut på entreprenad som alternativ till verksamhet i egen regi. Den effektivitet som man velat uppnå har i många fall dessvärre endast handlat om att arbetstagarna fått sämre lön för samma arbete genom utnyttjande av de skillnader som finns mellan anställningsvillkoren inom de olika avtalsområdena, sägs det i propositionen. Förändringar som grundas på sådana premisser är enligt propositionen inte sunda, utan snedvrider konkurrensen samtidigt som de enskilda arbetstagarna från den ena dagen till den andra kan få vidkännas lönesänkningar med betydande belopp.
Av nu angivna skäl anser regeringen att de arbetstagare som följer med till den nya arbetsgivaren vid en övergång alltid skall ha rätt till de anställningsvillkor som de enligt kollektivavtalet hade hos överlåtaren så länge som kollektivavtalet skulle ha gällt, dock under maximalt ett år eller till den tidigare tidpunkt då arbetsgivaren träffar nytt kollektivavtal som avser de övertagna arbetstagarna. Genom ett sådant nytt avtal är det möjligt att för en övergångsperiod reglera hur den övertagna personalens anställningsvillkor på lämpligt sätt skall anpassas till de villkor som allmänt tillämpas hos förvärvaren (inrangeringsavtal).
Möjligheten enligt 28 § för överlåtaren att säga upp kollektivavtalet i förtid vid en verksamhetsövergång bör enligt propositionen finnas kvar, men även om en sådan uppsägning sker bör förvärvaren vara skyldig att tillämpa det uppsagda avtalets villkor under den i föregående stycke angivna övergångsperioden.
Innebörden av de nya reglerna är att arbetsgivaren övergångsvis är skyldig att tillämpa kollektivavtalets normativa villkor även om han inte blir bunden av avtalet som sådant. För att åstadkomma detta skydd föreslås ett nytt tredje stycke i 28 § MBL. Regeln skall vara s.k. EG-dispositiv, vilket följer av ett tillägg till 4 § MBL.
Genom en hänvisning i 28 § första stycket MBL till 6 b § LAS markeras att övergångsbegreppet skall vara detsamma i de båda lagrummen.
I fråga om direktivets föreskrifter om överläggning med arbetstagarnas representanter i samband med företagsövergångar gör regeringen bedömningen att MBL uppfyller direktivets krav såvitt avser arbetsgivare som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal. Regeln i 11 § såvitt den avser företagsövergångar bör dock göras s.k. EG-dispositiv, vilket sker genom ett tillägg till 4 § MBL.
I förhållande till kollektivavtalslösa arbetstagarorganisationer är arbetsgivaren enligt 13 § skyldig att förhandla bara när det gäller frågor som särskilt angår arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som är medlemmar i organisationen. Regeringen anför att ett beslut om en verksamhetsövergång typiskt sett knappast är en fråga som särskilt angår sådana medlemmar. Efter ett resonemang om vad som bör gälla i förhållande till kollektivavtalslösa organisationer kommer regeringen fram till att en arbetsgivare som inte är och inte heller brukar vara bunden av något kollektivavtal alls skall vara skyldig att förhandla enligt 11 § MBL med alla berörda arbetstagarorganisationer. Regleringen görs genom ett tillägg till 13 § MBL. Förhandlingsskyldigheten avser såväl beslutet att låta en verksamhet gå över till en annan arbetsgivare som beslutet att ta över en annan verksamhet. Den nya regeln riktas således både mot överlåtaren och förvärvaren.
Förändringar i annan lagstiftning
Enligt regeringens bedömning bör en samordning ske mellan övergångsbegreppen i LAS, semesterlagen och studieledighetslagen. Detta föranleder en ändring i 31 § semesterlagen och en ny bestämmelse i studieledighetslagen, 2 a §. I båda lagrummen hänvisas till den innebörd av övergångsbegreppet som anges i 6 b § LAS.
Direktivet (75/129/EEG) om kollektiva uppsägningar
I ingressen till direktivet anges att det är viktigt att arbetstagarna ges ett bättre skydd vid kollektiva uppsägningar, samtidigt som hänsyn måste tas till en välbalanserad ekonomisk och social utveckling inom gemenskapen. Det konstateras att det finns skillnader mellan medlemsstaternas bestämmelser.
Med kollektiva uppsägningar avses enligt direktivet uppsägningar från arbetsgivarens sida av ett eller flera skäl som inte är hänförliga till de berörda arbetstagarna personligen. Bestämmelserna är dock bara tillämpliga om uppsägningarna har viss omfattning. Direktivet undantar besättningar på sjögående fartyg liksom arbetstagare som är anställda hos offentliga organ.
En arbetsgivare som överväger kollektiva uppsägningar skall i god tid inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna i syfte att försöka nå en överenskommelse. Medlemsstaterna kan föreskriva att arbetstagarrepresentanterna skall ha rätt att anlita experthjälp. Under överläggningarna skall arbetsgivaren i god tid lämna viss angiven information skriftligen, bl.a. om skälen till de planerade uppsägningarna, antalet arbetstagare som skall sägas upp och vilka kategorier de tillhör.
Arbetsgivaren skall skriftligen anmäla alla planerade kollektiva uppsägningar till berörd myndighet och då lämna all relevant information. Uppsägningar får verkställas tidigast 30 dagar efter det att anmälan har skett till myndigheten.
Förändringar i MBL med anledning av direktivet om kollektiva uppsägningar
Regeringen konstaterar att svensk lagstiftning genom MBL:s regler uppfyller direktivets bestämmelser om överläggningsskyldighet såvitt gäller arbetsgivare som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal. Lagstiftningen bör däremot kompletteras för att omfatta det fallet att arbetsgivaren inte är och inte heller brukar vara bunden av något kollektivavtal. Detta sker genom ett tillägg till 13 § MBL där det anges att en arbetsgivare som inte är bunden av något kollektivavtal alls är skyldig att förhandla enligt 11 § MBL med alla berörda arbetstagarorganisationer i frågor som rör uppsägning på grund av arbetsbrist. Paragrafen ändras således både på grund av direktivet om företagsövergångar och direktivet om kollektiva uppsägningar.
Direktivets regler om skriftlig information till arbetstagarrepresentanterna i samband med överläggningarna saknar motsvarighet i svensk lagstiftning. Inte heller finns föreskrifter om att arbetsgivaren skall lämna en kopia av varsel eller andra uppgifter i samband med en driftsinskränkning. För att direktivets krav skall uppfyllas föreslås därför nya regler i 15 § andra och tredje styckena MBL.
Förändringar i annan lagstiftning med anledning av direktivet om kollektiva uppsägningar
Skyldigheten enligt lagen om anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen) att varsla länsarbetsnämnden inför uppsägningar utökas. Uppsägningar som företas inom ett visst tidsintervall skall läggas samman. Varsel skall lämnas om det under en period av nittio dagar kan antas bli fråga om sammanlagt tjugo uppsägningar. Det nuvarande undantaget för uppsägningar som utgör ett normalt led i arbetsgivarens verksamhet bör enligt regeringen tas bort. Det nu angivna föranleder ändringar i 1 § främjandelagen.
Regler om vad ett varsel skall innehålla finns för närvarande i 5 § främjandelagen. Som ett alternativ till varsel kan arbetsgivaren under vissa förutsättningar i stället enligt 6 § underrätta länsarbetsnämnden om att förhandlingar enligt MBL påkallats om en eventuell driftsinskränkning. Enligt regeringens bedömning uppfyller svensk rätt i huvudsak direktivets krav. För att nå en närmare överensstämmelse med direktivet bör reglerna ändock justeras. Anpassningen föranleder ändringar i framför allt 1 § och en ny paragraf, 2 a §, som till stor del motsvaras av den tidigare 5 §, som upphävs. I 25 § anges i vilka fall det får föreskrivas undantag från varselreglerna. Regeringen föreslår att regeln kompletteras med en upplysning att undantag inte får medföra att mindre förmånliga regler för arbetstagarna tillämpas än som följer av direktivet. I övrigt föreslås vissa språkliga justeringar och ett antal följdändringar.
Slutligen föreslås en ändring i sekretesslagen. Enligt 7 kap. 10 § gäller sekretess bl.a. för vissa åtgärder i anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning till arbetslivet. Med detta avses bl.a. åtgärder enligt främjandelagen. Enligt ett avgörande från kammarrätten gäller sekretessen bl.a. namnuppgift i ett varsel. Som framgått ovan föreslås att arbetsgivaren i samband med medbestämmandeförhandlingar skall vara skyldig att lämna en kopia av varslet till länsarbetsnämnden till den fackliga organisationen. Enligt 14 kap. 7 § sekretesslagen utgör sekretess i vissa fall inte hinder mot att en myndighet fullgör sin lagliga skyldighet att lämna information till företrädare för arbetstagarorganisationen. Genom ett tillägg till denna bestämmelse klargörs att sekretessen enligt 7 kap. 10 § inte utgör ett hinder mot att en myndighet i sin egenskap av arbetsgivare fullgör sin skyldighet enligt MBL.
Motioner med anknytning till övergångsdirektivet
Fyra motioner har väckts med anledning av proposition 102.
I motion A16 av Per Unckel m.fl. (m) anges Moderaternas allmänna syn på den arbetsrättsliga lagstiftningen, som anses vara alltför omfattande. En begränsad lagstiftning behövs för att garantera skydd och säkerhet i arbetslivet och för att hindra oskäliga arbetsvillkor och avtalsförhållanden. Ett ökat inslag av individuella avtal är önskvärt. När EG-direktiven införlivas med svensk rätt accentueras problemet med att lagen ibland skall tillämpas parallellt med omfattande kollektivavtal. I stället för att som nu göra regelverket än mer komplicerat borde införlivandet föranleda en översyn av hela den svenska arbetsrättslagstiftningen, sägs det i motionen.
Den lagstiftning som föreslås är enligt motionärerna långtgående, men också svårtillgänglig. Företagsövergångar kommer att försvåras. Färre människor får därmed arbete.
I motionen föreslås följande korrigeringar:
En anställd bör inte kunna välja att vid en företagsövergång stanna kvar i anställning hos överlåtaren i stället för att följa med till förvärvaren. Lagen bör begränsas till att ge den anställde rätt att i en sådan situation frånträda anställningen. Regeringsförslaget kan på grund av turordningsreglerna få till följd att anställda som väljer att stanna kvar slår ut andra anställda med kortare anställningstid, trots att de inte haft med den överlåtna verksamheten att göra (yrk. 1 och 2).
Rätt till återanställning bör inte föreligga i samband med konkurs. Ett syfte med EU-anpassningen är att nå en enhetlig begreppsbildning. Med regeringsförslaget blir det svårare för svenska företag att verka på lika villkor som andra europeiska företag (yrk. 3).
De nya reglerna om uppsägningsförbud och automatisk övergång bör inte gälla i fråga om sjögående fartyg och i offentlig verksamhet. Det finns i detta hänseende inte anledning att gå längre än vad direktivet kräver. Regeringsförslaget skulle väsentligt försvåra förändringar och omorganisation inom förvaltningsväsendet (yrk. 4).
Den som förvärvat en verksamhet bör inte vara generellt skyldig att under en ettårsperiod tillämpa det kollektivavtal som överlåtaren var bunden av på de arbetstagare som går över. Regeringsförslaget är här mera långtgående än direktivet. Det kan försvåra verksamhetslösningar genom s.k. avknoppningar och privatiseringar. Förslaget kommer att leda till praktiska svårigheter och skapa motsättningar mellan olika arbetstagargrupper som får olika anställningsvillkor. Detta är inte förenligt med principen om lika lön för likvärdigt arbete.
Även i motion A13 av Tom Heyman (m) yrkas att reglerna om automatisk övergång inte görs tillämpliga på sjögående fartyg. Regeringsförslaget skulle enligt motionären innebära stora tillämpningsproblem för svenska rederier när ett fartyg överförs från ett annat land till Sverige, eftersom den utländska besättningen får behålla befattningar och anställningsvillkor.
Motion A14 av Sinikka Bohlin (s) rör direktivets uppsägningsförbud. Motionären anser att den föreslagna regeln i 7 § är motsägelsefull eftersom den å ena sidan anger att en övergång i sig inte skall utgöra saklig grund, men å andra sidan anger att detta förbud inte skall hindra uppsägningar som sker av bl.a. ekonomiska skäl. Det finns risk för kringgåenden och onödiga tvister i arbetsdomstolen. Oklarheterna bör undanröjas, anser motionären.
I Hans Anderssons m.fl. (v) motion A15 framhålls att intresset att skydda den enskilde arbetstagaren från försämrade anställningsvillkor väger tyngre än andra intressen. Därför bör den föreslagna nya regeln i 28 § tredje stycket MBL om förvärvarens skyldighet att tillämpa överlåtarens kollektivavtal modifieras. Denna skyldighet bör gälla i ett år även om kollektivavtalets giltighetstid har löpt ut. Ett nytt kollektivavtal får tillämpas bara om det inte ger arbetstagaren mindre förmånliga regler än tidigare.
I motion 1993/94:A250 från den allmänna motionstiden framför Vänsterpartiet kravet att direktivet omsätts i svensk lag (yrk. 37).
Ett motsvarande yrkande har även framställts i motion 1993/94:A717 av Britta Sundin m.fl. (s) som väckts under den allmänna motionstiden föregående riksmöte.
Utskottets överväganden
Skyldigheten för Sverige att uppfylla EG-direktiven m.m.
Proposition 102 avlämnades till riksdagen innan frågan om medlemskap i Europeiska unionen var avgjord för Sveriges del. Propositionens bedömning av behovet av att införliva de två EG-direktiven 77/187/EEG och 75/129/EEG gjordes med utgångspunkt i EES-avtalet. Regeringen ansåg det viktigt att det inte skulle råda någon tvekan i frågan om att Sverige uppfyller sina åtaganden enligt det avtalet. Det ansågs därför viktigt att rättsläget blev tydliggjort och att lagändringar vidtogs.
Utskottet instämmer i den bedömning som regeringen gjorde. Folkomröstningen om EU-medlemskap och det efterföljande riksdagsbeslutet om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen innebär ingen ändrad bedömning i frågan om Sveriges uppfyllande av direktiven. Sverige är skyldigt att införliva direktiven oavsett om det sker på grund av EES-avtalet eller på grund av medlemskap i EU. Skillnaden är att Sveriges skyldighet att som medlem uppfylla direktiv kommer att grunda sig på gemenskapsrätten, medan motsvarande skyldighet före medlemskapet grundar sig på en internationell överenskommelse, EES-avtalet. Av den föreslagna särskilda lagen med anledning av anslutningen följer att de direktiv som antagits av EG gäller här i landet med den verkan som följer av direktivet i fråga.
Utskottet anser att en allmän utgångspunkt bör vara att det inte skall råda någon tvekan om Sverige uppfyller sina åtaganden.
Frågan om och i vilken mån ändringar måste göras i den svenska lagstiftningen är beroende av hur EG-reglerna skall tolkas.
Inom gemenskapen är det EG-domstolen som har det yttersta ansvaret för tolkningen av EG:s rättsakter. Tolkningen kan försvåras av att det inte finns förarbeten av det slag som vi är vana vid. De enda officiella motiv som finns är de relativt kortfattade och allmänt hållna ingresser som vanligen inleder varje förordning eller direktiv. Några uttalanden om hur en viss bestämmelse skall tolkas förekommer inte där. Inte heller ges någon sådan vägledning i andra dokument eller uttalanden från kommissionen eller ministerrådet i samband med att reglerna antas.
Genom anslutningen förbinder sig Sverige att verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av reglerna i EG-rätten. Detta omöjliggör i princip att det i propositioner eller utskottsbetänkanden i samband med införlivandet av sådana regler görs uttalanden om hur dessa regler skall tolkas. Det finns alltså ett begränsat utrymme för sådana motivuttalanden som i svensk rätt av tradition har tillmätts stor betydelse i lagstiftningssammanhang. I regeringens proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, Del 1 s. 529, framhålls att det från EG-rättslig synpunkt i och för sig inte finns något som hindrar att det i en proposition eller ett utskottsbetänkande ges vägledning om hur en viss införlivad direktivbestämmelse skall tillämpas. Ett sådant uttalande får emellertid inte göra anspråk på att utgöra ett auktoritativt besked om bestämmelsens rätta tolkning utan bör snarast ses som ett på fakta och erfarenhet grundat övervägande om hur frågan kan komma att bli bedömd av i sista hand EG-domstolen.
Särskilt övergångsdirektivet innehåller regler som är svåra att tyda med säkerhet. Reglerna ger upphov till ett flertal frågeställningar. Det handlar om att i möjligaste mån belysa dem och deras återverkningar för den svenska rätten. Bedömningarna innefattar flera osäkerhetsmoment, eftersom det saknas auktoritativa avgöranden av EG-domstolen på många punkter.
De uttalanden som görs i proposition 102 och i detta betänkande i anslutning till de lagförslag som föranleds av direktivens krav på införlivande har alltså en annan karaktär än gängse lagförarbeten. Det är fråga om bedömningar av vad EG-rätten innebär och hur EG-domstolen skulle komma att tolka den. I den mån lagförslagen går utöver direktiven är det däremot fråga om traditionella motivuttalanden.
Utskottet övergår nu till de konkreta förslagen och inriktar sig därvid huvudsakligen på sådana frågor som aktualiserats i motioner. Det är uteslutande frågor med anknytning till övergångsdirektivet.
Tillämpning på sjögående fartyg
Som framgått tidigare är direktivet enligt Artikel 1.3 inte tillämpligt på sjögående fartyg, (sea-going vessels, navires de mer, Seeschiffe, i engelsk, fransk resp. tysk översättning). Regeringen ser inget skäl att undanta arbetstagare på sjögående fartyg från reglerna om automatisk övergång.
Invändningen i Moderaternas motion A16 grundar sig på deras principiella uppfattning att det inte finns skäl att gå längre än vad direktivet föreskriver. Svenska aktörer skulle få sämre konkurrensförutsättningar än andra.
Utskottet anser för sin del att det finns ett värde i att så långt som möjligt upprätthålla principen om att svensk arbetsrättslagstiftning bör ha generell tillämplighet, vilket talar för att låta reglerna om övergångar omfatta även sådant som ligger utanför direktivet.
Den väsentliga frågan är om en utvidgning skulle leda till stora tillämpningssvårigheter. Det är detta som hävdas i motion A13 av Tom Heyman (m). Motionären pekar på en rad komplikationer, särskilt i internationella förhållanden.
Vid en uppvaktning i utskottet har representanter för Sveriges Redareförening framfört liknande synpunkter som motionären till stöd för att propositionen bör ändras i denna del. Även representanter för Svenska Sjöfolksförbundet, Sveriges Fartygsbefälsförening och Svenska Maskinbefälsförbundet har lämnat synpunkter inför utskottet. Därvid framkom att man ser fördelar med propositionens förslag, bl.a. från sjösäkerhetssynpunkter.
Utskottet konstaterar att lagförslaget i den nu berörda delen inte är grundat på vad direktivet kräver. En utgångspunkt bör enligt utskottet ändå vara att direktivets regler om övergångar skall tillämpas analogt i dessa fall. För att det skall vara fråga om en övergång i direktivets mening skall det finnas identitet i fråga om verksamheten före och efter övergången. En helhetsbedömning skall göras under beaktande av ett flertal omständigheter. Av särskild betydelse är om rörelsen var aktiv, "a going concern", som saken uttrycks av EG-domstolen. Verksamheten skall kunna identifieras, och det gäller sedan att avgöra vilka arbetstagare som kan anses höra till denna del.
Mot bakgrund av de nu angivna kriterierna framstår det som tveksamt om vissa diskuterade slag av överlåtelser av fartyg över huvud taget omfattas av direktivets övergångsbegrepp. Det kan med andra ord ifrågasättas om det rör sig om identiska verksamheter före och efter överlåtelsen. Vad som avses är att det inte går att identifiera någon personal som kan anses "höra till" fartyget/verksamheten därför att anställningarna är knutna till rederiet, och att den verksamhet som bedrivs efter överlåtelsen i väsentliga avseenden skiljer sig från den föregående. I sammanhanget bör den föreslagna lagtextens "arbetstagare -- -- -- på sjögående fartyg" observeras.
Utskottet är på anförda skäl inte berett att gå ifrån propositionens förslag om att reglerna skall vara tillämpliga även i fråga om sjögående fartyg. Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen om reglerna skulle visa sig medföra icke godtagbara effekter eller om de diskussioner som förs inom EU om förändring av direktivet på denna punkt skulle föranleda detta.
Med det anförda avstyrks motionerna A13 och A16 yrkande 4 i berörd del.
Tillämpning i offentlig verksamhet
Uppfattningen i Moderaternas motion A16 att direktivet inte heller bör vara tillämpligt i offentlig verksamhet grundas även den på att lagstiftningen inte bör gå längre än vad direktivet kräver. Man pekar även på att en sådan lagstiftning väsentligt skulle försvåra förändringar och omorganisationer.
Utskottets nyss redovisade principiella uppfattning att svensk arbetsrättslagstiftning så långt som möjligt bör ha generell tillämplighet är ett starkt skäl att inkludera arbetstagare i allmän tjänst, även om direktivet inte sträcker sig så långt. Detta är för övrigt också vad LAS innebär enligt 1 §. Det skulle dessutom föranleda problem att skilja ut de fall då direktivet skulle vara tillämpligt; enligt ARK:s analys skulle detta vara fallet vid verksamhet av ekonomisk natur men inte när det är förvaltningsuppgifter som flyttas.
Med det anförda avstyrks motion A16 i den nu berörda delen.
Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs m.m.
EG-domstolens praxis innebär att direktivet inte behöver tillämpas vid överlåtelse efter konkurs. I propositionens förslag till 6 b § undantas följaktligen konkurs från regeln om automatisk övergång. Företrädesrätt enligt 25 § LAS bör däremot enligt regeringen liksom för närvarande föreligga även i det fall att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs.
Moderaternas avvisande av propositionen i denna del motiveras med intresset av en enhetlig begreppsbildning och gemensamma regler vid företagsöverlåtelser i EU.
Arbetsmarknadsutskottet kan inte se hur införlivandet av direktivet skulle kunna motivera försämringar för arbetstagarna i gällande rätt. Företrädesrätten är något principiellt sett annorlunda än reglerna om automatisk övergång. Det bör för övrigt påpekas att direktivet enligt Artikel 7 inte påverkar medlemsstaternas rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna. Direktivet tillåter alltså i sig att olika regler gäller i medlemsstaterna.
Motion A16 avstyrks i den nu berörda delen med hänvisning till det anförda.
I detta sammanhang vill utskottet även ta upp en fråga som rör beräkning av anställningstid för en arbetstagare som bytt anställning i samband med övergång efter konkurs.
Den ifrågavarande lagregeln, 3 § LAS, föreslås knyta an till den definition av övergångsbegreppet som ges i den nya 6 b §. Med den föreslagna utformningen skulle en arbetstagare som byter anställning med stöd av företrädesrättsreglerna i 25 § inte hos den nye arbetsgivaren få tillgodoräkna sig anställningstiden hos den förre. Man bör enligt utskottet kunna utgå från att detta inte varit avsett. Utskottet föreslår att 3 § LAS utformas så att den även omfattar övergång i samband med konkurs.
Även i förslagen till följdändringar i studieledighetslagen, en ny 2 a §, och i semesterlagen, 31 §, har övergångsbegreppet anknutits till 6 b §. Dessa lagförslag bör också kompletteras så att de omfattar övergång efter konkurs.
Förslag till lydelse av de angivna paragraferna läggs fram i utskottets hemställan. Avsikten är att den nuvarande ordningen skall behållas för den som byter anställning i samband med konkurs.
Rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren
Regeringsförslaget innebär att den arbetstagare som motsätter sig övergång får stanna kvar i sin anställning hos överlåtaren. I vad mån denne kan sägas upp på grund av arbetsbrist avgörs enligt vanliga regler. Moderaterna motsätter sig i motion A16 denna ordning och förordar i stället att den anställde ges en rätt att frånträda anställningen.
Som påpekas i motionen kan en övergång på grund av turordningsreglerna få konsekvenser för arbetstagare som inte alls berörs av övergången. Utskottet kan emellertid inte se detta som ett avgörande skäl mot regeringsförslaget. Även enligt nu gällande regler kan företagsöverlåtelser få konsekvenser för anställda som inte kan sägas vara direkt berörda av överlåtelsen. Denna är en konsekvens av turordningsreglerna som inte behöver betraktas som något negativt.
En möjlighet att frånträda anställningen, dvs. att lämna den utan att iaktta egen uppsägningstid, är i de flesta fall inte någon fördel för den anställde. Man kan dessutom ställa frågan vad ett avböjande av denna "rätt" skulle innebära.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motion A16 i denna del.
Uppsägningsförbudet i samband med övergångar
Kritiken i motion A14 av Sinikka Bohlin (s) mot det framlagda förslaget till ändring i 7 § LAS går ut på att regeln genom att den är motsägelsefull kan leda till kringgåenden och onödiga tvister.
Utskottet kan för sin del ha viss förståelse för kritiken. Man skulle kunna ställa sig frågan vilken reell betydelse uppsägningsförbudet har om det inte gäller i de fall som arbetsgivaren har ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl att minska arbetsstyrkan. En företagsöverlåtelse medför ju oftast effekter av detta slag. Regeln är direkt hämtad från direktivet och uttrycker principen att övergången inte i sig utgör skäl för uppsägning. Det görs klart att verksamhetsövergången som sådan inte kan betraktas som ett fall av arbetsbrist. Utskottet delar den bedömning som såväl regeringen, ARK som remissinstansernas gjort. För att uppfylla direktivets krav bör lagen ändras.
Hur övertalighet i samband med en övergång löses i praktiken kan ha stor betydelse. Utskottet noterar att regeringen avser att noga följa utvecklingen och om det visar sig nödvändigt återkomma med förslag till åtgärder.
Med det anförda avstyrks motion A14.
Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal
Utskottet kan inledningsvis erinra om att förslaget i denna del enligt regeringens bedömning innebär att man går längre i skyddet för arbetstagarnas anställningsvillkor än vad direktivet kräver. Enligt denna bedömning skulle direktivet tillåta att ett hos förvärvaren tillämpligt kollektivavtal slår igenom på anställningsvillkoren för arbetstagare som omfattas av övergången. Regeringen förordar att det i lagen införs en särskild regel, som innebär att förvärvaren under en övergångstid av ett år i princip skall vara skyldig att tillämpa anställningsvillkoren i överlåtarens kollektivavtal. Det skall dock inte gälla sedan avtalet löpt ut eller ersatts med ett nytt avtal.
Invändningarna mot regeringsförslaget kommer från två håll.
Moderaterna pekar i sin motion A16 både på att möjligheterna till privatiseringar och liknande försvåras och att förslaget leder till praktiska problem. Olika villkor kommer att gälla för olika grupper av arbetstagare, något som inte är förenligt med principen om lika lön för likvärdigt arbete. Hans Andersson m.fl. (v) menar för sin del i motion A15 att intresset att skydda den enskilde arbetstagaren från försämrade villkor väger tyngst -- inga undantag skall få göras från ettårsregeln.
Utskottet kan inte ansluta sig till vare sig den ena eller den andra ståndpunkten. Principen måste vara att anställningsvillkoren skall skyddas under en rimlig övergångsperiod. Med en möjlighet att träffa ett nytt avtal kan parterna på det sätt som de finner lämpligt förhindra de eventuella olägenheter som skulle kunna bli följden av att skilda villkor annars skulle gälla för olika arbetstagargrupper. Utskottet anser att regeringsförslaget i denna del är väl avvägt, och avstyrker således de berörda motionerna A16 och A15 i motsvarande delar.
Förslagen i övrigt i proposition 102
Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar i övrigt och mot de i utskottets överväganden i det föregående inte berörda lagförslag som läggs fram i proposition 102. De bör således antas av riksdagen med den ikraftträdandetidpunkt som föreslagits i propositionen, dvs. den 1 januari 1995.
I fråga om 4 § MBL har det som framgått tidigare lagts fram ändringsförslag även i proposition 76. I bilaga 2 har förslagen samordnats. I denna bilaga är även ingresser samt övergångs- och ikraftträdandebestämmelser samordnade. Riksdagen bör fatta beslut i enlighet härmed.
Avslutande synpunkter
Genom införlivandet av övergångsdirektivet införs ett nytt övergångsbegrepp och i anslutning därtill ett antal nya materiella regler i den svenska lagstiftningen. Sannolikt är det så att det i den praktiska tillämpningen kommer att uppstå svårbedömbara frågor, t.ex. om det alls är fråga om en övergång i direktivets mening, vilka arbetstagare som skall anses omfattas av en övergång och konsekvenser i olika hänseenden av övergången. I vilken utsträckning införlivandet kommer att inverka på det faktiska beteendet inom affärslivet och i offentlig verksamhet är svårt att veta.
Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen och återkommer om det visar sig nödvändigt.
Övriga frågor
I detta avsnitt behandlas motioner som inte har direkt anknytning till de båda propositionerna
Arbetstagarbegreppet
Som nämnts inledningsvis har skatteutskottet med eget yttrande till arbetsmarknadsutskottet överlämnat en motion 1993/94:SkU802 av Lars Ulander m.fl. (s). Saken gäller arbetstagarbegreppet. Det är enligt motionärerna bra att F-skattsedeln har underlättat möjligheterna att bedriva företag. Samtidigt ser de en fara i att F-skattsedeln, i kombination med att vetoreglerna enligt MBL slopats, medför bekymmer vid gränsdragningen mellan arbetstagare och egen företagare. Risken finns att anställningstryggheten urholkas och möjligheterna att upprätthålla lag och avtal försämras. Motionärerna vill därför ha en tydligare definiering av löntagarbegreppet.
Skatteutskottets yttrande återfinns som bilaga 3 till detta betänkande.
Betydelsen av en F-skattsedel tas även upp av Anne Rhenman (-) i motion 1993/94:A711 (yrk. 2 ). Hennes uppfattning är att den som i ett rättsförhållande åberopar ett F-skattebevis aldrig skall kunna betraktas som arbetstagare.
Skatteutskottet redogör i yttrandet för bestämmelserna i uppbördslagen om preliminär F-skatt. En skattsedel på preliminär F-skatt utfärdas för en skattskyldig som bedriver eller kan antas komma att bedriva näringsverksamhet. Om någon vid sidan om sin anställning bedriver näringsverksamhet får både en F-skattsedel och en A-skattsedel utfärdas. F-skattsedeln får då inte åberopas i anställningsförhållandet. Av F-skattsedeln skall i sådant fall framgå att även en A-skattsedel har utfärdats. Om det är uppenbart att ett arbete har utförts under sådana förhållanden att den som har utfört arbetet är att anse som anställd hos den som betalar ut ersättningen för arbetet, skall denne skriftligen anmäla förhållandet till skattemyndigheten om den som tar emot ersättningen åberopar en F-skattsedel. Underlåtenhet att göra anmälan kan medföra att utbetalaren åläggs betalningsansvar för den skatt och de sociala avgifter som mottagaren underlåter att betala.
Skatteutskottet framhåller att syftet med lagstiftningen om F-skattebevis främst är att göra det möjligt för den som betalar ut ersättning för ett arbete att på ett enkelt sätt och utan att behöva ta ställning till om ett anställningsförhållande föreligger eller ej få uppgift om huruvida skyldighet att göra skatteavdrag och betala sociala avgifter föreligger eller inte. Den enda bedömning som skattemyndigheten gör är om näringsverksamhet bedrivs eller kommer att bedrivas. Skatteutskottet anser med hänsyn till syftet med F-skattebeviset och till att skattemyndigheten inte har till uppgift att göra någon arbetsrättslig prövning, att ett F-skattebevis i och för sig inte bör tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av om ett anställningsförhållande föreligger eller ej. Motionärerna har enligt skatteutskottet inte lagt fram någon omständighet som kan motivera en omprövning av förutsättningarna för ett utfärdande av F-skattebevis. Ett ställningstagande till den fråga som motionären tar upp bör enligt utskottets mening ske med utgångspunkt i arbetsrättsliga bedömningar.
Arbetsmarknadsutskottet delar skatteutskottets uppfattning att ställningstagandet till motionen bör ske med utgångspunkt i arbetsrättsliga bedömningar. Frågeställningen är närmast vilken betydelse det skall ha vid prövningen av om en arbetspresterande skall anses som arbetstagare eller ej om ett F-skattebevis har åberopats. I ARK:s delbetänkande (SOU 1993:32) Ny anställningsskyddslag ansåg utredningens majoritet att ett F-skattebevis i normalfallet skulle medföra att den arbetspresterande inte betraktades som arbetstagare. Utredningen menade att förekomsten av ett F-skattebevis är lätt att konstatera, och en anknytning till skattebeviset skulle därför på ett enkelt sätt skapa klarhet om parternas relation (a.a. s. 250 f.). Det skulle enligt utredningen krävas starka skäl för att gå ifrån F-skattebeviset.
Enligt arbetsmarknadsutskottets mening finns det skäl att understryka att skattemyndigheten inte skall göra någon arbetsrättslig prövning. Det kan antas att den stora mängden skatteärenden medför att det är nödvändigt med en schablonartad bedömning av förutsättningarna för att utfärda F-skattebeviset. Bedömningen av om någon är arbetstagare eller ej inbegriper flera aspekter därutöver. F-skattebeviset bör därför rimligen ha en ganska begränsad betydelse vid en arbetsrättslig prövning av arbetstagarbegreppet. Utskottet kan därför inte se samma fara med F-skattebeviset som motionärerna. Tilläggas bör att med återinförandet av vetoreglerna minskar möjligheterna för arbetsgivare att kringgå arbetstagarbegreppet.
Med det anförda avstyrks motion 1993/94:Sk802.
Av det anförda följer också att förslaget i motion 1993/94:A711 att den som åberopar ett F-skattebevis aldrig skall kunna betraktas som arbetstagare avvisas av utskottet.
Saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom
En motion från 1994 års allmänna motionstid, 1993/94:A705, av Knut Wachtmeister och Karl-Gösta Svenson (m), rör frågan vad som skall utgöra saklig grund för uppsägning. I motionen framförs att en lagakraftvunnen dom i brottmål skall utgöra sådan saklig grund.
Utskottet vill med anledning av denna motion anföra följande. En fråga är, om en fällande dom i ett brottmål skall vara bindande vid den efterföljande arbetsrättsliga prövningen -- dvs. vilken bevisverkan domen skall ha. En annan fråga är om ett brott är sådant att det bör medföra att arbetstagaren bör skiljas från tjänsten. Det synes som om motionen åsyftar såväl den ena som den andra frågeställningen.
När det gäller den första frågeställningen innebär den nuvarande tillämpningen att en dom i ett brottmål tillmäts betydande bevisverkan. Domen är dock inte bindande för domstolen i arbetstvisten. Det förslag från ARK som åberopas i motionen gick ut på att en lagakraftvunnen brottmålsdom såsom sådan skulle kunna utgöra grund för uppsägning om den avser brott som kan föranleda att arbetstagaren får skiljas från anställningen.
Enligt utskottets mening bör man behålla den nuvarande tillämpningen eftersom man -- undantagsvis -- kan tänka sig sådana fall där utredningen i arbetstvisten ger anledning att göra en annan bedömning än vad domstolen gjort i brottmålet. Detta gäller oavsett om det rör sig om bevis- eller rättsfrågor.
Den vidare frågeställningen i vilka fall en dom i brottmål skall kunna leda till uppsägning kan inte besvaras kategoriskt. Utskottet anser att man bör stå fast vid nuvarande principer, som innebär en stram hållning. Som anfördes av departementschefen i förarbetena till 1982 års LAS så finns det anledning att tillämpa ett strängt betraktelsesätt över hela arbetsmarknaden (prop. 1981/82:71 s. 72). Vid bedömningen av om saklig grund föreligger måste man emellertid kunna fästa avseende också vid brottets art, omständigheterna kring brottet och arbetstagarens ställning på arbetsplatsen m.m. Tanken på en generell regel av det slag som motionärerna efterfrågar måste därför avvisas. I sammanhanget bör också framhållas att tvåmånadersregeln (tidigare månadsregeln) spelar in. Den begränsar arbetsgivarens möjlighet att lägga omständigheter till grund för en uppsägning. Det av motionärerna åberopade rättsfallet hade samband med den regeln. Tvåmånadersregeln tas upp i det följande avsnittet.
På anförda grunder avstyrks motion 1993/94:A705.
Tvåmånadersregeln i 7 § LAS
Från den 1 januari 1994 gäller i fråga om s.k. uppsägningspreskription att arbetsgivaren inte får grunda en uppsägning av personliga skäl enbart på omständigheter som han känt till mer än två månader. Lagändringen innebar dels att tiden utökades från en till två månader, dels att tiden får överskridas i vissa fall, nämligen om tidsöverdraget berott på att arbetsgivaren på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med uppsägningen eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas. I proposition 76 föreslås inte någon återgång till den äldre regeln.
Vänsterpartiets yrkande i den under den allmänna motionstiden väckta motionen 1993/94:A250 (yrk. 33 delvis) om att LAS skall ha den lydelse som lagen hade den 31 december 1993 innebär, förutom att lagen skall återställas i enlighet med förslagen i proposition 76, att en återgång skall ske till månadsregelns tidigare utformning. En arbetsgivare skall således inte få grunda en uppsägning av personliga skäl enbart på sådana omständigheter som han känt till mer än en månad.
Ny demokrati anser enligt sin motion 1993/93:A262 att tvåmånadersregeln bör utsträckas till sex månader (yrk. 24).
Utskottet anser för sin del att det fanns fog för att modifiera den tidigare månadsregeln, som ibland kunde leda till mindre tillfredsställande resultat. Utskottet är därför inte berett att förorda en återgång till den äldre lydelsen. Att ytterligare utsträcka fristen så som föreslås i Ny demokratis motion är däremot uteslutet. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att de möjligheter till undantag som ges i den nya regeln allmänt sett minskar behovet av längre frist.
På anförda grunder avstyrks de nu behandlade motionerna i berörda delar.
Dispositiva återanställningsregler
I motion 1993/94:A713 från den allmänna motionstiden framför Charlotte Cederschiöld (m) att återanställningsreglerna i 25 § LAS borde göras dispositiva. Möjlighet bör öppnas för arbetsmarknadsparterna att om situationen så kräver kunna förhandla fram undantag från lagens huvudregel och skapa andra mer tillväxt- och produktionsfrämjande lösningar, anser motionären.
Utskottet vill med anledning av denna motion peka på att återanställningsreglerna i 25 § LAS är dispositiva enligt vad som framgår av 2 § samma lag. En annan sak är att det inte anses vara rättsligt möjligt att utan bemyndigande från berörda arbetstagare i samband med nyanställning träffa kollektivavtal om avvikelse från turordningen för den aktuella nyrekryteringen. Det anses nämligen i det fallet vara fråga om ett förfogande över redan intjänade rättigheter, dvs. ett förfogande som en facklig organisation inte kan göra utan bemyndigande från den berörda medlemmen. Däremot kan ett kollektivavtal med den angivna innebörden träffas innan den uppsägning som utgör grunden för företrädesrätten har ägt rum (prop. 1973:129, s. 266).
Motionen föranleder inget ytterligare uttalande från utskottets sida och avstyrks således.
Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS
Om en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en dom som innebär att en uppsägning eller ett avskedande ogiltigförklaras skall anställningsförhållandet anses som upplöst enligt vad som framgår av 39 § LAS. Arbetsgivaren blir skyldig att betala skadestånd som beräknas efter en schablon, där arbetstagarens anställningstid och ålder är bestämmande.
Vänsterpartiet kritiserar den möjlighet som lagen ger arbetsgivaren till "utköp" av arbetstagaren. Frågan tas upp både i den med anledning av propositionen 76 väckta motionen 1994/95:A1 och i motion 1993/94:A250 yrkande 38 från den allmänna motionstiden. Möjligheten bör enligt Vänsterpartiet begränsas kraftigt genom ett principförbud som får brytas igenom endast om det föreligger särskilda skäl, såsom att situationen skulle bli ohållbar om den uppsagde återkom till arbetsplatsen.
Utskottet har flera gånger tidigare tagit ställning till liknande yrkanden och då uttalat att det inte är en praktiskt genomförbar ordning att låta arbetstagaren välja mellan skadestånd och återgång i arbete. Om arbetsgivaren inte böjer sig för domen, får anställningsförhållandet anses upplöst så att den ohållbara situationen kan bringas ut världen. Med Vänsterpartiets förslag skulle en ny tvist kunna uppstå efter domen. Denna tvist skulle till viss del kunna inrymma samma frågor som behandlats i processen. Även om arbetstagaren gavs rätt i den efterföljande tvisten, skulle problemen kunna kvarstå om arbetsgivaren åter vägrade arbetstagaren att komma tillbaka. Det är nämligen svårt att tänka sig exekutivt tvång för att verkställa domen.
Utskottet vill inte förneka att nuvarande regler ibland kan ge upphov till mindre tilltalande situationer. Den av Vänsterpartiet förordade ordningen skulle dock knappast lösa problemet på ett godtagbart sätt. Av anförda skäl avstyrks de nu behandlade motionerna.
Förtursrätt för deltidsanställda
Vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang har utskottet behandlat frågan om deltidsarbetslösheten. Utskottet har sett det som ytterst angeläget att finna en lösning på problemet.
I Socialdemokraternas motion 1993/94:A40 som väcktes med anledning av propositionen våren 1994 om Jämställdhetspolitiken: Delad makt -- delat ansvar läggs det fram förslag till ändring i LAS som innebär att deltidsanställda får förtursrätt till anställningar med mer tid (yrk. 5). Ett motsvarande yrkande framförs också i motion 1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) (yrk. 25).
Även Vänsterpartiet föreslår i motionerna 1993/94:A250 och 1994/95:A1 en lagregel som ger deltidsanställda arbetstagare förtursrätt till anställningar med fler arbetstimmar.
Utskottet vill med anledning av dessa motionsyrkanden hänvisa till vad regeringen uppgett i proposition 1994/95:99 Förändringar i arbetslöshetsersättningen. I propositionen föreslås en begränsning av ersättningsrätten vid fast deltidsarbete. Regeringen anser det viktigt att detta förslag kompletteras med en förtur till mertidsarbete vid nyanställning hos arbetsgivaren och avser därför att återkomma om detta.
Utskottet ser med tillfredsställelse på regeringens avsikt att återkomma i frågan. Samtidigt finns det skäl att betona att den åsyftade förtursrätten knappast ensam kan leda till att problemet med deltidsarbetslösheten får sin lösning. Det finns erfarenhet som visar att aktiva insatser och nytänkande från arbetsförmedlingens sida kan vara en framkomlig väg. Utformningen av reglerna för arbetslöshetsersättningen har självfallet också sin betydelse.
Med hänvisning till det anförda kan någon åtgärd inte anses påkallad från riksdagens sida med anledning av de nu behandlade motionerna 1993/94:A40, 1993/94:A450 och 1994/95:A1, alla i motsvarande delar.
Permittering
År 1984 ingicks ett avtal mellan SAF och LO som innebar att permitterade arbetstagare fick rätt till full lön från första dagen av permitteringen. En motsvarande bestämmelse infördes i 21 § LAS från den 1 januari 1985. Detta innebar att en regel om full lön kom att gälla även utanför det kollektivavtalsreglerade området. Samtidigt infördes ett system med statsbidrag, permitteringslöneersättning, för att täcka en del av arbetsgivarnas lönekostnader vid permittering.
I två motioner från föregående riksmöte, 1993/94:A262 och 1993/94:A267 av Ian Wachtmeister (nyd), framförs synpunkter rörande permitteringsreglerna. Företagen måste ha en rimlig möjlighet att permittera i stället för att säga upp personal. I motionerna förordas att man återgår till de regler som gällde före 1985. Även kommuner bör ha rätt att permittera. Vidare bör permitteringstid inräknas i uppsägningstiden.
Även i motion 1993/94:A716 av Lars Biörck och Lars Björkman (m) förordas en återgång till tidigare regler för permittering.
Utskottet kan med anledning av dessa motioner konstatera att lagen inte innehåller några regler om rätten som sådan att permittera. Den frågan avgörs enligt praxis genom en tolkning av kollektivavtalet eller det enskilda anställningsavtalet. En grundläggande förutsättning synes vara att löneformen är sådan att den sätts i relation till den faktiskt arbetade tiden och att avtalet slutits under den förutsättningen att arbetstagaren inte kan påräkna arbete i större utsträckning än arbetsgivaren anser sig kunna tillhandahålla. Därigenom brukar det anses att flertalet tjänstemannabefattningar inom den offentliga och privata sektorn faller utanför permitteringsrätten. Bestämmelserna i LAS om permitteringslön innebär således inte att arbetsgivaren får tillgripa permittering hur som helst.
Den ordning som gällde före 1985 gjorde i praktiken skillnad mellan olika arbetstagare, främst mellan arbetstagare och tjänstemän. När parterna på arbetsmarknaden genom 1984 års överenskommelse mellan SAF och LO tog initiativ som innebar att permitterade arbetstagare fick full lön från första dagen sågs det som naturligt att lagstiftaren skulle vidta de åtgärder som behövdes för att reformen skulle få full genomslagskraft (prop. 1984/85:62, AU4).
Enligt utskottets mening har de skäl som motiverade 1984 års permitteringslönereform fortfarande bärkraft. Utskottet avvisar därför förslaget om en återgång till äldre regler. Att genom lagstiftning utvidga permitteringsrätten, som föreslås i Ny demokratis motion, kan inte heller komma i fråga. Detsamma gäller förslaget att permitteringstid skulle få inräknas i uppsägningstiden.
På anförda grunder avstyrks de nu behandlade motionsyrkandena 1993/94:A262, 1993/94:A267 och 1993/94:A716 i berörda delar.
De statliga grupplivförsäkringarna
Två motioner rör statens grupplivförsäkring. Det är 1992/93:A604 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) och 1992/93:A728 av Kent Carlsson m.fl. (s) (yrk. 1). I motionerna anförs att den avtalsreglerade försäkringen är så utformad att den endast ger förmånsrätt till sambo till arbetstagare om sambon är av motsatt kön och de båda lever under äktenskapsliknande förhållanden. Förordningarna (1988:244--246) om grupplivförsäkring för deltagare i arbetsmarknadsutbildning, för doktorander och värnpliktiga knyter an till kollektivavtalet och har följaktligen samma sambobegrepp. Motionärerna anser att förmånsrätt även bör tillkomma sambo av samma kön som sammanlever under äktenskapsliknande former. I s-motionen påpekas att särbehandlingen av homosexuella sambor består även med en lag om registrerat partnerskap, eftersom problemet kvarstår för dem som väljer att inte ingå partnerskap.
Utskottet kan till en början konstatera att lagen om registrerat partnerskap kommer att träda i kraft vid det kommande årsskiftet. Enligt denna lag skall bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar enligt huvudregeln tillämpas på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner. Den nya lagen skulle alltså innebära att homosexuella sambor som låter registrera sitt partnerskap kommer att betraktas som makar enligt de av motionärerna nämnda förordningarna. De kommer därmed att vara förmånsberättigade på samma sätt som gifta. Den avtalsreglerade grupplivförsäkringen ändras dock inte med automatik till följd av partnerskapslagen; detta är en fråga för avtalsparterna. Utskottet har under hand inhämtat att frågan är väckt inom Arbetsgivarverket om anpassning av avtalet till de principer som partnerskapslagen bygger på.
Utskottet finner visst fog i vad som framförs i Kent Carlssons motion om att diskrimineringen av homosexuella sambor kvarstår även med ett lagreglerat partnerskap, eftersom förmånsrätten förutsätter att personerna låter registrera sitt partnerskap, medan heterosexuella sambors rätt enbart förutsätter faktisk sammanlevnad.
I samband med att riksdagen i våras antog det inom lagutskottet utarbetade förslaget till lag om registrerat partnerskap godkändes också ett förslag om en utredning om vilka åtgärder om skall vidtas för att öka tryggheten för grupper som lever i hushållsgemenskap. Uppdraget, som enligt lagutskottet bör omfatta alla typer av gemenskaper, vilka inte har möjlighet att ingå äktenskap, skall syfta till att belysa vilka grupper som kan ha behov av ökad rättslig trygghet samt närmare klargöra vilka dessa behov är. Enligt vad arbetsmarknadsutskottet erfarit är direktiv för den nämnda utredningen för närvarande under utarbetande i regeringskansliet. Utskottet utgår från att den nu berörda frågan övervägs i den kommande utredningen. Någon åtgärd kan därför inte anses vara påkallad med anledning av motionerna, som således avstyrks.
S.k. fallskärmsavtal
Under senare år har det förts en allmän diskussion om de förmåner som förekommer i näringslivet, i organisationer och i offentlig verksamhet i form av pensionsersättningar, avtal om avgångsvederlag och liknande förmåner till personer i ledande ställning.
Debatten tog fart i samband med offentliggörande av uppgifter kring de s.k. fallskärmsavtalen för personer i ledande ställning i de numera statligt ägda bankerna och i de banker som ansökt om bankstöd. Allmänheten har upprörts över de orimligt stora belopp som ledande personer i vissa banker kunnat göra anspråk på när de slutat sin befattning. Indignationen har inte blivit mindre av att bankerna under de berörda personernas ledning gjort stora förluster. De s.k. fallskärmar som redovisats i debatten har framstått som djupt orättfärdiga vid en jämförelse med den ersättning som vanliga löntagare kan påräkna vid arbetslöshet. Diskussionen har bl.a. gällt möjligheterna att ogiltigförklara fallskärmsavtalen och vilket ansvar som skall kunna utkrävas för de missförhållanden som rått i bankerna. Utskottet tar i det följande upp 15 motionsyrkanden i ämnet från de allmänna motionstiderna 1993 och 1994.
Motionerna
I motionerna 1992/93:A722 (yrk. 1) av Bert Karlsson (nyd) och 1993/94:A718 (yrk. 1) av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs ett tillkännagivande om att det måste skapas bättre förutsättningar för att utkräva ett personligt ansvar av ledande befattningshavare inom den offentliga sektorn. I sistnämnda motion (yrk. 2) framförs samma yrkande när det gäller ledamöter i bankstyrelser, försäkringsbolags styrelser eller ledamöter i styrelser och andra ledande befattningshavare i sådan verksamhet där samhället ställt upp särskilda aktsamhetskrav.
I två motioner föreslås en översyn av företeelsen fallskärmsavtal.
Magnus Persson (s) anför i motion 1993/94:Fi604 att riksdagen hos regeringen bör begära en översyn av reglerna och tillämpningen av dessa i syfte att begränsa fallskärmsavtalen till en vettig nivå. Enligt motionären bör det inom den statliga sektorn utfärdas bindande rekommendationer om en högsta tillåten gräns för avgångsvederlag. Avtal om fallskärmar på mer än två årslöner bör inte förekomma vare sig i myndigheter eller statliga företag. Avtal bör innehålla en sanktionsklausul. Ingångna avtal bör slutligen offentliggöras.
Ny demokrati föreslår i motion A718 (yrk. 5) att en utrednings uppgift skall vara att föreslå åtgärder mot företeelsen fallskärmsavtal. Partiet önskar vidare (yrk. 6) ett tillkännagivande om att förutsättningarna att ogiltigförklara fallskärmsavtal genom särskild lagstiftning skall utredas. Ett tillkännagivande om utredning föreslås slutligen beträffande förutsättningarna för att offentliggöra alla fallskärmsavtal (yrk. 10). När det gäller offentliganställda sägs i motionen att riksdagen omedelbart bör begära att regeringen offentliggör och omförhandlar förekommande avtal (yrk. 13).
I motion A718 framställs vidare en rad yrkanden om lagstiftning mot och förbud mot fallskärmsavtal i både offentlig och privat verksamhet samt i företag med offentligt ägande.
I motionen (yrk. 3 och 4) begärs sålunda att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till lag mot fallskärmsavtal för ledande befattningshavare inom offentlig sektor, dvs. stat och kommun, samt för ledande befattningshavare i banker, försäkringsbolag eller liknande verksamhet som omgärdas av särskilda aktsamhetskrav.
I yrkandena 7, 8 och 9 föreslås samtidigt ett tillkännagivande om att det måste skapas regler som förbjuder sådana avtal i nämnda verksamheter samt i företag som helt eller delvis ägs av staten.
Ny demokrati begär slutligen i den nämnda motionen ett tillkännagivande om att villkora bidrag och annat stöd till organisationer, banker, kommuner och andra inrättningar t.ex. genom krav på att fallskärmsavtal offentliggörs (yrk. 11) eller att avtalen minskas med hänsyn till nuvärdet av förekommande avtal (yrk. 12).
Utskottet
Arbetsmarknadsutskottet behandlade senast hösten 1993 liknande yrkanden som de förevarande. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1993/94:AU4 (rskr. 1993/94:103) ansåg utskottet att det, med hänsyn till vissa initiativ från regeringen på området samt pågående utredningsarbete, inte fanns anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd. Utskottet redogjorde därvid också för de ställningstaganden som gjorts av lagutskottet och näringsutskottet vid riksdagens behandling av frågan under våren 1993.
Utskottet vill härutöver redovisa vissa bestämmelser och några av de initiativ som tagits under senare tid på området.
Lagen om anställningsskydd (LAS) gäller för arbetstagare i både allmän och privat tjänst. Lagen gäller dock inte för arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha en företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Dessa arbetstagare kan således i princip skiljas från sin anställning utan att arbetsgivaren behöver ange saklig grund för uppsägningen. De s.k. fallskärmsavtalen skall kompensera för denna brist på anställningstrygghet.
På det statliga området gäller att chefer som är anställda på bestämd tid inte omfattas av LAS. Det gäller de allra flesta myndighetscheferna, t.ex. generaldirektörer och landshövdingar. För dessa finns dock i lagen om offentlig anställning (LOA) några specialbestämmelser. Chefen för ett statligt affärsverk får således skiljas från sin tjänst före utgången av anställningstiden, om det är nödvändigt av hänsyn till verkets bästa. Den som är chef för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen får förflyttas till annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars nödvändigt av hänsyn till myndighetens bästa.
Till en sådan anställning för bestämd tid är i regel knuten en särskild pensionsrätt, rätt till förordnandepension. Av förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m. framgår vilka chefer som har rätt till sådan pension. Omkring 200 arbetstagare -- generaldirektörer, landshövdingar och andra chefer -- omfattas av denna förordning.
Den förra regeringen har genom beslut den 3 februari 1994 antagit riktlinjer rörande anställningsvillkor för personer i företagsledande eller därmed jämförlig ställning i företag som är helägda av staten. Riktlinjerna innebär bl.a. följande.
I lönen bör ingå kompensation för avsaknad av anställningstrygghet. Uppsägningstiden bestäms enligt praxis. Avgångsvederlag som överenskoms för tid därutöver skall avse så kort tid som möjligt. Sammanlagd uppsägningstid och tid för avgångsvederlag skall inte överstiga 24 månader. Vederlaget utbetalas månadsvis. Om oegentligheter, som kan leda till ansvar för brott eller skadeståndsskyldighet, upptäcks före eller under vederlagsperioden skall arbetsgivaren ha rätt att hålla inne vederlaget eller del av det tills en rättslig prövning skett eller en överenskommelse träffats. Om lön eller annan ersättning erhålls under vederlagsperioden skall avräkning ske mot vederlaget. I företagets årsredovisning skall för envar av styrelsens ordförande, annan styrelseledamot, koncernchef och verkställande direktör lämnas uppgift om summan av ersättningar och övriga förmåner, varvid tantiem och därmed jämställd ersättning skall uppges särskilt. Uppgift skall vidare lämnas om de väsentligaste villkoren i avtal om framtida pension och avgångsvederlag. För företagsledningen i övrigt skall årsredovisningen innehålla en sammanfattande beskrivning av de väsentligaste villkoren i avtal om framtida pension resp. avgångsvederlag. Ingångna avtal om avgångsvederlag som uppenbart går utöver riktlinjerna skall omförhandlas om det bedöms kunna ske på rimliga ekonomiska villkor och om det i det enskilda fallet kan anses skäligt.
Vissa initiativ har tagits för att utröna möjligheten att ogiltigförklara eller jämka ingångna och utlösta fallskärmsavtal samt för att bedöma tidigare styrelseledamöters skadeståndsansvar i de numera statligt ägda bankerna.
Därvid har främst bestämmelserna i avtalslagen (1915:218) varit aktuella. Även de associationsrättsliga reglerna om avtals ogiltighet som finns i bankaktiebolagslagen (1987:618) har beaktats. De skadeståndsbestämmelser som prövats vid granskningen finns förutom i den nämnda bankaktiebolagslagen i bankrörelselagen (1987:617). Det kan tilläggas att bestämmelser om skadeståndsansvar för bl.a. styrelseledamot och verkställande direktör i andra aktiebolag än bankaktiebolag finns i aktiebolagslagen (1975:1385). Slutligen finns i den allmänna skadeståndslagen (1972:207) bestämmelser om arbetstagares skadeståndsansvar för fel och försummelse i tjänsten och bestämmelser om ansvar för den som vållar förmögenhetsskada genom brott.
Finansdepartementet uppdrog i december 1992 åt före detta regeringsrådet Bengt Hamdahl att granska anställningsavtalen och avtalen om avgångsvederlag mellan Nordbanken och tre av bankens förutvarande verkställande direktörer. Granskningen avsåg en bedömning av möjligheterna att få avtalen om avgångsvederlag eller delar av avtalen ogiltigförklarade eller enskilda avtalsvillkor jämkade. Hamdahl redovisade sina slutsatser i en skrivelse till departementet i april 1993. Sammanfattningsvis bedömde Hamdahl att en talan från bankens sida om att, med stöd av avtalslagens bestämmelser, få avtalen jämkade eller ogiltigförklarade skulle ha små utsikter att vinna bifall.
Den dåvarande regeringen uppdrog därefter i oktober 1993 åt advokat Otto Rydbeck att, som ombud för staten, väcka skadeståndstalan för Nordbankens räkning mot ett antal ledamöter av styrelsen som under år 1990 haft särskild insikt i bankens kreditgivning. Processen slutade med en förlikning där styrelseledamöterna bekräftade sitt ansvar för bankens kredithantering under den aktuella tiden. Uppgörelsen innebar vidare att vissa av styrelseledamöterna förpliktades att till banken betala tillbaka 16 miljoner kronor av uppburna ersättningar. Andra ledamöter förpliktades att betala tillbaka nettobeloppet av de styrelsearvoden som de erhållit för år 1990.
Advokat Rydbeck har i november 1993 fått Bankstödsnämndens uppdrag att granska förutsättningarna att väcka skadeståndstalan mot ledningen i förutvarande Gota bank.
Det har såvitt utskottet känner till inte tagits några initiativ för att allmänt begränsa eller att utreda möjligheterna att minska förekomsten av s.k. fallskärmsavtal i privata företag. Vissa initiativ har emellertid tagits för att företag skall tvingas att öppet redovisa förekommande fallskärmar hos ledande befattningshavare.
Redovisningskommittén (Ju 1991:07) fick således i januari 1993 tilläggsdirektiv (1993:6) av den dåvarande regeringen att undersöka om det beträffande företags bokföring behövs särskilda redovisningsregler för pensionsersättningar, avtal om avgångsvederlag och liknande förmåner till personer i företagsledande ställning.
Redovisningskommitténs förslag i delbetänkande (SOU 1994:17) Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv innebär bl.a. följande.
Avtal om avgångsvederlag och liknande förmåner till personer i ett företags ledning måste tas upp som en ansvarsförbindelse, avsättning eller skuld om de uppfyller de förutsättningar som generellt gäller redovisningen av ett företags förpliktelser och oavsett hur ett eventuellt avtal har konstruerats eller rubricerats. Detta innebär i sin tur att i det fall förpliktelsen uppfyller förutsättningarna för att klassificeras som en avsättning eller skuld måste hela avsättnings- eller skuldbeloppet belasta rörelsens resultat som en kostnad det räkenskapsår nämnda förutsättningar uppfylls. Om förpliktelsen avser en verkställande direktör eller en styrelseledamot skall beloppet specificeras i not. Enligt förslaget skall det vara tillräckligt att endast uppställa krav på att beloppen anges i klumpsumma utan fördelning på enskilda befattningshavare.
Näringslivets börskommitté har i november 1993 utkommit med en rekommendation om information om ledande befattningshavares förmåner. Enligt rekommendationen, som riktar sig till svenska bolag som har aktier eller aktierelaterade finansiella instrument noterade vid någon svensk börs eller auktoriserad marknadsplats, skall vissa uppgifter lämnas individuellt för befattningshavare i den högsta ledningen. Uppgift skall lämnas om summan av ersättningar och övriga förmåner samt de mest väsentliga villkoren i avtal om framtida pension och avgångsvederlag. Dessa uppgifter får avse persongruppen som helhet.
Stockholms Fondbörs styrelse har ställt sig bakom rekommendationen och kommer att verka för att den tas in i börskontraktet och därmed blir bindande för de bolag som är noterade vid fondbörsen.
Utskottet gör mot bakgrund av vad som nu redovisats följande bedömning av de aktuella motionsyrkandena.
Utskottet delar motionärernas upprördhet över de överdrifter i fallskärmsavtal som framkommit i framför allt de numera statligt ägda bankerna men även i privat verksamhet. Utgångspunkten måste vara att staten i det här avseendet skall föregå med gott exempel och att anställningsvillkoren för ledande befattningshavare hos statliga myndigheter och i statliga företag är på en rimlig nivå. De statliga myndighetschefernas förordnandepensioner utgör därvidlag enligt utskottets mening i detta avseende inte något problem. Eftersom förmånen regleras i en förordning uppnås allmän insyn och att förmånsnivån kontrolleras av statsmakterna.
För chefer i statliga företag finns det skäl till återhållsamhet vid bestämmande av avgångsförmåner. Utskottet ser med stor tillfredsställelse att regeringen utfärdat riktlinjer för hur anställningsvillkoren skall se ut för denna kategori statliga chefer.
När det gäller fallskärmar i den privata sektorn är det enligt utskottets mening knappast lämpligt att riksdagen tar initiativ till ett förbud eller en reglering av vilka anställningsvillkor som är acceptabla i ett anställningsförhållande. De anställningsavtal det är fråga om är av rent privaträttslig natur. Avtalsinnehållet måste även i fortsättningen vara en fråga för de inblandade parterna. Utskottet menar att den allmänna diskussion som förts om fallskärmsavtal och den uppmärksamhet som riktats mot frågan förhoppningsvis kan komma att leda till en återhållsamhet med vidlyftiga fallskärmar också i det privata näringslivet. De initiativ som här redovisats och som innebär att ledande befattningshavares förmåner skall redovisas offentligt kommer säkerligen att verka i återhållande riktning.
Utskottet finner sammanfattningsvis att frågan om fallskärmsavtal har uppmärksammats i regeringskansliet och på annat håll på sådant sätt att flera motionsyrkanden får anses tillgodosedda. Övriga yrkanden bör enligt utskottet inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionerna 1992/93:A722 yrkande 1, 1993/94:A718 och 1993/94:Fi604 avstyrks därmed.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande avslag på proposition 76 att riksdagen avslår motion 1994/95:A2, res. 1 (m, c, fp, kds)
2. beträffande inriktningen av arbetsrätten att riksdagen
dels lämnar motionerna 1993/94:A40 yrkande 16 och 1993/94:A254 yrkande 32 utan vidare åtgärd,
dels avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 32, 1993/94:A262 yrkande 24, 1993/94:A711 yrkandena 1, 4, 6 och 7, 1994/95:A1 yrkande 1 samt 1993/94:Fi210 yrkande 4,
res. 2 (m, c, fp, kds) res. 3 (v)
3. beträffande den längsta tiden för anställning vid arbetstoppar m.m. att riksdagen avslår motion 1993/94:A262 yrkandena 22 och 23,
4. beträffande undantag från turordningsreglerna att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A262 yrkandena 26 och 27 samt 1993/94:A711 yrkande 3,
5. beträffande turordningsreglerna och yngre arbetstagare att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A710 och 1993/94:A711 yrkande 5,
6. beträffande blockader mot enmans- och familjeföretag att riksdagen avslår motion 1993/94:A703, res. 4 (m)
7. beträffande vetoreglerna att riksdagen med anledning av proposition 76 i motsvarande del och motionerna 1993/94:A250 yrkande 34, 1993/94:A254 yrkande 34, båda i motsvarande delar, 1993/94:A708 och 1993/94:A714
dels godkänner vad utskottet anfört,
dels antar det av regeringen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet såvitt avser 39 och 40 §§ med den ändringen att paragraferna erhåller följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
39 §
Har förhandling enligt 38 Har förhandling enligt 38
§ ägt rum och § ägt rum och
förklarar den centrala förklarar den centrala
arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen
eller, om sådan inte finns, eller, om sådan inte finns,
den arbetstagarorganisation den arbetstagarorganisation
som har slutit som har slutit
kollektivavtalet, att den av kollektivavtalet, att den av
arbetsgivaren tilltänkta arbetsgivaren tilltänkta
åtgärden kan antas åtgärden kan antas
medföra att lag eller medföra att lag eller
kollektivavtal för arbetet kollektivavtal för arbetet
åsidosätts eller att åsidosätts eller att
åtgärden annars strider åtgärden annars strider
mot vad som är allmänt mot vad som är allmänt
godtaget inom parternas godtaget inom parternas
avtalsområde, får avtalsområde, får
åtgärden inte beslutas åtgärden inte beslutas
eller verkställas av eller verkställas av
arbetsgivaren. arbetsgivaren. Vid upphandling
enligt lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling får
en sådan förklaring
göras endast om den grundar
sig på omständigheter
som sägs i 1 kap. 17 §
eller 6 kap. 9--11 §§
nämnda lag.
40 §
Förbud enligt 39 § Förbud enligt 39 §
inträder inte, om inträder inte, om
arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen
saknar fog för sin saknar fog för sin
ståndpunkt. Har ståndpunkt. Förbud
arbetsgivaren med stöd av inträder inte heller, om
38 § tredje stycket arbetstagarorganisationen vid
verkställt beslut i den offentlig upphandling har
fråga som förhandlingen grundat sin förklaring
avser, skall 39 § inte på andra omständigheter
tillämpas. än som sägs i 1 kap. 17
§ eller 6 kap. 9--11
§§ lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling.
Har arbetsgivaren med stöd
av 38 § tredje stycket
verkställt beslut i den
fråga som förhandlingen
avser, skall 39 § inte
tillämpas.
8. beträffande lagförslagen i proposition 76 i övrigt att riksdagen med bifall till proposition 76 i motsvarande delar samt med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkandena 33 och 34 i motsvarande del och 1993/94:A254 yrkandena 33 och 34 i motsvarande del antar
dels det av regeringen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd,
dels det av regeringen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet såvitt avser 5, 38, 57 och 69 §§,
dels det av regeringen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i arbetsrättslig beredskapslag,
9. beträffande tillämpning på sjögående fartyg att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande del och med avslag på motionerna 1994/95:A13 i motsvarande del och 1994/95:A16 yrkande 4 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,
res. 5 (m, c, fp, kds)
10. beträffande tillämpning i offentlig verksamhet att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande del och med avslag på motion 1994/95:A16 yrkande 4 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört, res. 6 (m)
11. beträffande övergång och företrädesrätt i samband med konkurs att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande del och med avslag på motion 1994/95:A16 yrkande 3 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,
res. 7 (m)
12. beträffande beräkning av anställningstid efter övergång i samband med konkurs m.m. att riksdagen med anledning av proposition 102 i motsvarande delar antar de av regeringen enligt bilaga 1 framlagda förslagen till lag om ändring i
A. dels lagen om anställningsskydd såvitt avser 3 § med den ändringen att paragrafen erhåller följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
3 §
Vid tillämpning av 11, 15, 22, 25, 26 och 39 §§ gäller följande särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid:
1. En arbetstagare, som byter anställning genom att övergå från en arbetsgivare till en annan, får i den senare anställningen tillgodoräkna sig också tiden i den förra, om arbetsgivarna vid tidpunkten för övergången tillhör samma koncern.
2. En arbetstagare, som byter 2. En arbetstagare, som byter
anställning i samband med anställning i samband med
att ett företag, en att ett företag, en
verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en
verksamhet övergår verksamhet övergår
från en arbetsgivare till från en arbetsgivare till
en annan genom en sådan en annan genom en sådan
övergång som omfattas av övergång som omfattas av
6 b §, får 6 b §, får
tillgodoräkna sig tiden hos tillgodoräkna sig tiden hos
den förre arbetsgivaren den förre arbetsgivaren
när anställningstid när anställningstid
skall beräknas hos den skall beräknas hos den
senare. senare. Detta gäller
även vid byte av
anställning i samband med
konkurs.
3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i 1--2, får arbetstagaren räkna samman anställningstiderna hos alla arbetsgivarna.
Vid tillämpning av 22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45 år. Sammanlagt får arbetstagaren dock tillgodoräkna sig högst 60 sådana extra anställningsmånader.
Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § skall anses ha uppnått den anställningstid som fordras för rätt till uppsägningstid enligt 11 § andra stycket, besked enligt 15 § och företrädesrätt enligt 25 §.
B. dels lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning med den ändringen att paragrafen erhåller följande såsom Utskottets förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
2 a §
Med övergång av Med övergång av
företag eller del av företag eller del av
företag enligt denna lag företag enligt denna lag
avses sådan övergång avses sådan övergång
av ett företag, en av ett företag, en
verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en
verksamhet som omfattas av 6 b verksamhet som omfattas av 6 b
§ lagen (1982:80) om § lagen (1982:80) om
anställningsskydd. anställningsskydd. Vad som
i denna lag sägs om
sådan övergång skall
gälla även i det fallet
att den tidigare arbetsgivaren
försatts i konkurs.
C. dels semesterlagen med den
ändringen att paragrafen
erhåller följande
såsom Utskottets förslag
betecknade lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
31 §
Arbetstagares rätt enligt Arbetstagarens rätt enligt
denna lag påverkas inte av denna lag påverkas inte av
att ett företag, en att ett företag, en
verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en
verksamhet, övergår till verksamhet övergår till
en ny arbetsgivare genom en en ny arbetsgivare genom en
sådan övergång som sådan övergång som
omfattas av 6 b § lagen omfattas av 6 b § lagen
(1982:80) om (1982:80) om
anställningsskydd. anställningsskydd.
Arbetstagarens rätt
påverkas inte heller av att
ett företag eller en del av
ett företag övergår
till ny arbetsgivare i samband
med konkurs.
13. beträffande rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren att riksdagen avslår motion 1994/95:A16 yrkandena 1 och 2,
res. 8 (m)
14. beträffande uppsägningsförbudet i samband med övergångar att riksdagen avslår motion 1994/95:A14,
15. beträffande tillämpning av överlåtarens kollektivavtal att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande del och med avslag på motionerna 1994/95:A15 i motsvarande del och 1994/95:A16 yrkande 5 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,
res. 9 (m, c, fp, kds) res. 10 (v)
16. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen med anledning av propositionerna 76 och 102 i motsvarande delar och motionerna 1993/94:A250 yrkande 37 och 1993/94:A717 samt med avslag på motionerna 1994/95:A13 i motsvarande del, 1994/95:A15 i motsvarande del och 1994/95:A16 yrkandena 3--5 i motsvarande delar
dels antar det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd såvitt avser 2, 6 b, 7 och 25 §§,
dels antar det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet såvitt avser 13, 15 och 28 §§,
dels antar de i propositionerna 76 resp. 102 enligt bilaga 1 framlagda och enligt bilaga 2 samordnade förslagen till lag om ändring i 4 § lagen om medbestämmande i arbetslivet,
dels beslutar om ingresser, ikraftträdande- och övergångsbestämmelser till ändringarna i lagen om anställningsskydd och i lagen om medbestämmande i arbetslivet enligt vad som framgår av bilaga 2,
dels antar de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslagen till lag om ändring i lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,
res. 11 (m) - villk. 5, 6, 7, 9 res. 12 (c, fp, kds) - villk. 5, 9 res. 13 (v) - villk. 10
17. beträffande arbetstagarbegreppet att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A711 yrkande 2 och 1993/94:Sk802,
18. beträffande saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom att riksdagen avslår motion 1993/94:A705,
res. 14 (m)
19. beträffande tvåmånadersregeln att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 33 i motsvarande del och 1993/94:A262 yrkande 25,
20. beträffande dispositiva återanställningsregler att riksdagen avslår motion 1993/94:A713,
21. beträffande upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 38 och 1994/95:A1 yrkande 2,
res. 15 (v)
22. beträffande förtursrätt för deltidsanställda att riksdagen lämnar motionerna 1993/94:A40 yrkande 5, 1993/94:A250 yrkande 36, 1993/94:A450 yrkande 25 och 1994/95:A1 yrkande 3 utan vidare åtgärd,
23. beträffande permittering att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A262 yrkandena 29 och 30, 1993/94:A267 och 1993/94:A716,
res. 16 (m)
24. beträffande de statliga grupplivförsäkringarna att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A604 och 1992/93:A728 yrkande 1,
25. beträffande fallskärmsavtal att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A722 yrkande 1, 1993/94:A718 och 1993/94:Fi604.
Stockholm den 6 december 1994
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Johnny Ahlqvist
I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Elver Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Martin Nilsson (s), Kent Olsson (m), Per Erik Granström (s), Elving Andersson (c), Laila Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Hans Andersson (v), Christina Zedell (s), Christel Anderberg (m), Barbro Johansson (mp), Dan Ericsson (kds), Kristina Zakrisson (s) och Anna Åkerhielm (m).
Reservationer
1. Avslag på proposition 76 (mom. 1)
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c), Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds) och Anna Åkerhielm (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
De förändringar i LAS och MBL som på förslag av fyrpartiregeringen genomfördes från förra årsskiftet var, såsom framhålls i fyrpartimotionen A2, ägnade att skapa en bättre fungerande arbetsmarknad. När reglerna infördes hade en vändning skett i industrikonjunkturen. Det var i det läget viktigt att undanröja företagens tveksamhet att nyanställa och därigenom underlätta för arbetslösa att få arbete. Detta är lika angeläget i dag. Konjunkturen är bättre, men fortfarande är arbetslösheten mycket hög. Långtidsarbetslösheten är ett långt större problem än under tidigare lågkonjunkturer. Hundratusentals personer har varit borta från den reguljära arbetsmarknaden i flera år. Stora grupper av ungdomar har över huvud taget inte kommit in på arbetsmarknaden. Den nya arbetsmarknaden ställer större krav på utbildning och erfarenhet än tidigare. Behovet att undanröja arbetsgivarnas tveksamhet att anställa är därför minst lika stort i dag som för ett år sedan. Utskottet anser att en återgång till de äldre reglerna skulle vara mycket olycklig. En återställning skulle försämra förutsättningarna för fler arbeten. Den önskvärda expansionen av småföretagen skulle motverkas. Effekten skulle bli en sämre fungerande arbetsmarknad.
Rörande de konkreta lagförslagen är följande att säga.
De förkortade tiderna för arbetstoppsanställningar kan leda till att företagen väljer övertidsuttag i stället för att nyanställa, vilket inte är önskvärt. Detta kan bli särskilt påtagligt i de mindre företagen, där man kan känna sig tveksam om möjligheten att stadigvarande sysselsätta ytterligare anställda.
Med de ökade kraven i produktionen är det också svårare att bedöma hur arbetstagaren fungerar i arbetet. För att provanställningen skall kunna fylla sin funktion måste prövotiden vara så lång att den ger tillräcklig möjlighet för bedömningarna. En återgång till sex månader som längsta tillåtna tid medför en risk att arbetsgivaren inte vågar låta provanställningen övergå i en fast anställning utan i stället avbryter anställningsförhållandet.
Arbetsgivarens rätt att undanta två arbetstagare inom varje turordningskrets innan turordningen fastställs är värdefull särskilt för småföretagen. Det är en klar överdrift att påstå att balansen mellan arbetsgivar- och arbetstagarintresset skulle ha rubbats på grund av denna regel.
Den fackliga vetorätten kan kritiseras av flera skäl. Det är principiellt oriktigt att de fackliga organisationerna har getts långtgående befogenheter att vaka över att lagar efterlevs. Vetoreglerna och tillämpningen av dem har inte heller uppfyllt befogade krav på rättssäkerhet. De hindrar sund konkurrens och försvårar nyetablering av företag. Till detta kommer att de står i strid med EG-rättens regler om upphandling.
Förbudet mot blockader mot enmans- och familjeföretag är välmotiverat. Stridsåtgärder i syfte att träffa kollektivavtal som riktas mot sådana företag kan inte anses rimliga. Det är först när företaget faktiskt anställt någon utomstående som sådana stridsåtgärder bör vara tillåtna.
Av dessa skäl bör proposition 76 avslås av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på proposition 76 att riksdagen med bifall till motion 1994/95:A2 avslår proposition 1994/95:76,
2. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2)
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c), Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds) och Anna Åkerhielm (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "De allmänna" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Syftet med 1970-talets arbetsrättsreformer var att arbetstagarna skulle få mer information och inflytande på arbetsplatsen och att anställningstryggheten skulle öka. Erfarenheterna visade att lagarna inte alltid fick den effekt som överensstämde med deras syfte. Lagarna skapade formaliserade samarbetsformer och en byråkratisk beslutsprocess. De kollektivavtal som träffades förändrade inte i grunden detta förhållande. Till detta kommer att regelverket är omfattande och svåröverskådligt, detaljerat och komplicerat.
Det har också visat sig att lagarna är dåligt anpassade till kraven på förbättrad produktivitet i både privat och offentlig sektor. Särskilt på mindre arbetsplatser kan bristen på flexibilitet i regelsystemet bli ett problem.
Genom att medbestämmandet i princip är knutet till den eller de fackliga organisationer som har kollektivavtal med arbetsgivaren står många anställda fortfarande utan möjlighet till information och inflytande.
Anställningsskyddslagen har inte uppmuntrat rörlighet på arbetsmarknaden och den kan skapa inlåsningseffekter. Reglerna har medfört hinder för många att komma in på arbetsmarknaden.
Den arbetsrättsliga utredningen (ARK) hade till uppgift bl.a. att åstadkomma enklare bestämmelser. Strävan skulle vara att åstadkomma ett lokalt förankrat medbestämmande med ökade möjligheter för den enskilde. De mindre företagens intressen skulle stå i fokus. ARK lade fram många förslag som var värda att diskutera vidare.
Det är med stor besvikelse som utskottet konstaterar att den socialdemokratiska regeringen beslutat lägga ned ARK. Man kan inte tolka detta på annat sätt än att närmare tre års utredningsarbete varit i stort sett förgäves. Förslagen som gällde MBL fick inte ens publiceras. Sedan arbetsrätten blivit återställd till vad den var före den 1 januari 1994 har knappast något av ARK:s förslag genomförts i lagstiftningen.
Såväl i proposition 76 som i partimotionerna säger sig Socialdemokraterna vilja ta till vara samförståndsandan i den svenska modellen och underlätta avtalslösningar. Detta klingar ihåligt. Med sina konkreta beslut och förslag visar man att det enbart handlar om att återgå till det som varit, utan att lyssna till de argument som anförts till stöd för förändringar.
Man hänvisar till att arbetsmarknadsparterna genom avtal skall se till att arbetsrätten fungerar i praktiken. Men man talar inte om att man därmed inte löser problemen på de stora delar av arbetsmarknaden där kollektivavtal saknas, främst i landets tusentals småföretag. Man nämner inte heller att man med avtalslösningar knappast kommer åt en av de grundläggande bristerna med arbetsrätten, nämligen att den ger den enskilde begränsade möjligheter till inflytande över sin egen situation. Regeringens tal om behovet av fler företag och fler företagare saknar täckning i den faktiska utformningen av politiken.
På de anförda grunderna anser utskottet att de socialdemokratiska motionerna bör avstyrkas. Eftersom såväl Vänsterpartiets och Ny demokratis som de enskilda motionerna har en annan inriktning avstyrks även de.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande inriktningen av arbetsrätten att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A40 yrkande 16, 1993/94:A250 yrkande 32, 1993/94:A254 yrkande 32, 1993/94:A262 yrkande 24, 1993/94:A711 yrkandena 1, 4, 6 och 7, 1994/95:A1 yrkande 1 samt 1993/94:Fi210 yrkande 4,
3. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2)
Hans Andersson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "De allmänna" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att regeringens uppfattning är att arbetsrätten bör utvecklas genom kollektivavtal. Den utredning som skall tillsättas skall således få i uppgift att pröva hur avtalslösningar på bästa sätt kan underlättas.
Att försöka få till stånd samförståndslösningar är i och för sig vällovligt. Kollektivavtalen täcker dock bara delar av arbetsmarknaden. Ibland leder avtalen till att arbetstagare diskrimineras, t.ex. genom avtalsturlistor. Enligt utskottets mening måste arbetsrätten utvecklas så att den täcker hela arbetsmarknaden och alla former av anställningar. Sett från arbetstagarnas sida finns det fortfarande stora brister i lagstiftningen och kompletteringar måste ske. Det är orealistiskt att tro att arbetsgivare i avtal skulle åta sig längre gående förpliktelser än vad lagen anger. Lagstiftning är därför nödvändig för att komma till rätta med allvarliga problem av det slag som Vänsterpartiet pekar på i sin motion A1.
Sådana angelägna frågor är skyddet för yttrandefriheten i arbetslivet. Under de senaste åren har exemplen varit många på att anställda förlorat sina arbeten bara för att de använt sig av sin medborgerliga rätt att yttra sig fritt.
Arbetstagarbegreppet måste utvidgas så att alla löntagare omfattas av arbetsrätten. Rätten till kompetensutveckling måste fastslås. Anställda får inte bli betraktade som en förbrukningsvara. Lagstiftningen mot lönediskriminering måste skärpas, och man måste komma till rätta med den diskriminering som sker av föräldralediga genom avtalsturlistor.
Utgångspunkten för den nya arbetsrättsutredning som skall tillsättas bör vara att utveckla arbetsrätten i riktning mot ett i verklig mening demokratiskt arbetsliv med ett ökat inflytande för arbetstagarna.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker Vänsterpartiets motioner 1994/95:A1 och 1993/94:A250 i motsvarande delar. Övriga i sammanhanget behandlade motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande inriktningen av arbetsrätten att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkande 32 och 1994/95:A1 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1993/94:A40 yrkande 16, 1993/94:A254 yrkande 32, 1993/94:A262 yrkande 24, 1993/94:A711 yrkandena 1, 4, 6 och 7 samt 1993/94:Fi210 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Blockader mot enmans- och familjeföretag (mom. 6)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Proposition 76" och slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:
Proposition 76 innebär som nämnts att förbudet i MBL mot vissa stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag upphävs.
Av reservation 1 följer att utskottet motsätter sig förslaget i propositionen att den särskilda förbudsregeln upphävs. Utskottet vill tvärtom att man går längre och förbjuder också sådana blockader som riktas mot företag som inte själva är organiserade och inte heller har några fackligt anslutna bland de anställda. Som sägs i motion 1993/94:A703 är det stötande för rättskänslan och inte förenligt med grundlagens intentioner att en arbetstagarorganisation skall kunna rikta stridsåtgärder mot företag där såväl företagare som anställda valt att stå utanför arbetsmarknadsorganisationerna.
Utskottet tillstyrker således motionen. Regeringen bör återkomma med förslag i frågan. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande blockader mot enmans- och familjeföretag att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A703 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Tillämpning på sjögående fartyg (mom. 9)
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c), Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds) och Anna Åkerhielm (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med "Som framgått" och på s. 38 slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Övergångsdirektivet gör uttryckligt undantag för sjögående fartyg. Ändå föreslås i propositionen att reglerna om automatisk övergång också skall gälla arbetstagare på sjögående fartyg.
De komplikationer som påtalats både i motion A13 och vid Sveriges Redareförenings uppvaktning har gjort det tydligt att en tillämpning på sjögående fartyg skulle leda till komplikationer och i många fall inte önskvärda resultat. Direktivets undantag framstår med andra ord som välmotiverat.
Det finns således inget skäl att gå utöver direktivets krav på denna punkt. Med tillstyrkande av motionerna bör således propositionen avslås i motsvarande del.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande tillämpning på sjögående fartyg att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:A13 i motsvarande del och 1994/95:A16 yrkande 4 i motsvarande del och med avslag på proposition 102 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,
6. Tillämpning i offentlig verksamhet (mom. 10)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "Uppfattningen i" och slutar med "berörda delen" bort ha följande lydelse:
Enligt de bedömningar som gjorts är direktivet inte tillämpligt vid offentlig verksamhet av utpräglat offentligrättslig natur. Ändå föreslår regeringen att de svenska reglerna om automatisk övergång skall tillämpas även på sådan verksamhet. Utskottets principiella uppfattning är att det saknas anledning att vid införlivandet gå längre än vad direktivet kräver.
Den föreslagna regleringen skulle, som påpekas i Moderaternas motion A16, väsentligt försvåra förändringar och omorganisation inom förvaltningen.
Av anförda skäl bör regeringsförslaget avslås i denna del.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande tillämpning i offentlig verksamhet att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkande 4 i motsvarande del och med avslag på proposition 102 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,
7. Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs (mom. 11)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "EG-domstolens praxis" och slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:
EG-domstolens praxis innebär att direktivet inte behöver tillämpas vid överlåtelse efter konkurs. Följaktligen undantas sådan övergång från reglerna om automatisk övergång i 6 b § LAS. Trots vad direktivet innebär vill emellertid regeringen behålla företrädesrätten enligt 25 § LAS i denna situation.
Enligt utskottets mening talar starka skäl mot en sådan ordning. Ett syfte med EU-anpassningen är ju, som påpekas i moderaternas motion A16, att få en enhetlig begreppsbildning och gemensamma regler vid företagsöverlåtelser. Med regeringsförslaget försvårar man för svenska företag att verka på lika villkor som andra. Möjligheterna till rekonstruktion försämras.
På anförda grunder bör propositionen avslås i denna del. Det innebär att motion A16 tillstyrks i motsvarande del.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande övergång och företrädesrätt i samband med konkurs att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkande 3 i motsvarande del och med avslag på proposition 102 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,
8. Rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren (mom. 13)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med "Regeringsförslaget innebär" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Regeringsförslaget innebär att den arbetstagare som motsätter sig en övergång får stanna kvar i sin anställning hos överlåtaren. En sådan ordning innebär, vilket illustreras med ett exempel i moderaternas motion A16, att en övergång på grund av turordningsreglerna kan få konsekvenser för arbetstagare som inte alls berörs av övergången. Detta är inte acceptabelt.
Direktivet överlåter åt den enskilda staten att reglera vad som skall gälla i den situationen att arbetstagaren inte vill följa med vid övergången. Enligt utskottets mening bör den svenska lagen för detta fall enbart föreskriva en rätt att frånträda anställningen.
Utskottet anser således att regeringsförslaget skall avvisas i denna del. Det innebär ett tillstyrkande av motion A16 i motsvarande del.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkandena 1 och 2 samt med avslag på proposition 102 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,
9. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15)
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c), Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds) och Anna Åkerhielm (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inledningsvis erinra om att förslaget i denna del enligt regeringens bedömning innebär att man går längre i skyddet för arbetstagarnas anställningsvillkor än vad direktivet kräver.
Utskottet kan inte finna något bärande skäl till att inte tillämpa nuvarande regler enligt 28 § MBL som innebär att förvärvaren inte behöver tillämpa överlåtarens kollektivavtal i den mån som han redan är bunden av ett annat kollektivavtal som kan tillämpas på den övertagna personalens arbete. Som påpekas i Moderaternas motion A16 blir resultatet av den ordning som regeringen föreslår att löner och allmänna anställningsvillkor kan vara olika för samma arbetstagarkategorier hos ett och samma företag. Det strider mot den viktiga principen att villkoren bör vara enhetligt reglerade. Förslaget leder till praktiska svårigheter och riskerar att skapa motsättningar mellan olika arbetstagargrupper. Det är knappast heller förenligt med principen om lika lön för likvärdigt arbete.
Utskottet anser således att förslaget om ändring i 28 § MBL bör avslås. Motion A16 tillstyrks i motsvarande del. Utskottets ståndpunkt innebär att motion A15 (v) bör avslås.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande tillämpning av överlåtarens kollektivavtal att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkande 5 i motsvarande del och med avslag på dels proposition 102 i motsvarande del, dels motion 1994/95:A15 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,
10. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15)
Hans Andersson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse:
Vid utformningen av lagreglerna måste direktivets grundläggande principer vara styrande. Arbetstagarna måste under en övergångsperiod vara skyddade mot försämrade villkor. Intresset av att skydda den enskilde arbetstagaren väger alltså tyngre än andra intressen. Därför kan utskottet inte acceptera de undantag från denna princip som regeringsförslaget innebär.
Skyddet för anställningsvillkoren bör, som föreslås i motion A15, gälla även sedan kollektivavtalet löpt ut, och ett nytt kollektivavtal skall accepteras enbart om det inte innebär mindre förmånliga regler.
Det anförda innebär att motion A15 tillstyrks i motsvarande del medan motion A16 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande tillämpning av överlåtarens kollektivavtal att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A15 i motsvarande del och med avslag på dels proposition 102 i motsvarande del, dels motion 1994/95:A16 yrkande 5 i motsvarande del godkänner vad utskottet anfört,
11. Lagförslagen i övrigt (mom. 16)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 5, 6, 7 och 9
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet har" och slutar med "januari 1995" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar och förslag i övrigt i detta avsnitt i den mån de inte omfattas av vad som hemställts i reservationerna 5, 6, 7 och 9.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen med anledning av dels proposition 102 i motsvarande del, dels motionerna 1993/94:A250 yrkande 37, 1993/94:A717, 1994/95:A13 i motsvarande del och 1994/95:A16 yrkandena 3--5 i motsvarande delar, samt med avslag på dels proposition 76 i motsvarande del, dels motion 1994/95:A15 i motsvarande del antar
dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd med den ändringen att i 6 b § sista meningen utgår ur första stycket och i 25 § sista meningen utgår ur andra stycket,
dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet med den ändringen att i 28 § tredje stycket utgår,
dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslagen till lag om ändring i lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,
12. Lagförslagen i övrigt (mom. 16)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 5 och 9
Elver Jonsson (fp), Elving Andersson (c) och Dan Ericsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet har" och slutar med "januari 1995" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar och förslag i övrigt i detta avsnitt i den mån de inte omfattas av vad som hemställts i reservationerna 5 och 9.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen med anledning av dels proposition 102 i motsvarande del, dels motionerna 1993/94:A250 yrkande 37, 1993/94:A717, 1994/95:A13 i motsvarande del och 1994/95:A16 yrkandena 3--5 i motsvarande delar, samt med avslag på dels proposition 76 i motsvarande del, dels motion 1994/95:A15 i motsvarande del antar
dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd med den ändringen att i 6 b § i första stycket sista meningen orden "och på sjögående fartyg " utgår,
dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet med den ändringen att i 28 § tredje stycket utgår,
dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslagen till lag om ändring i lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,
13. Lagförslagen i övrigt (mom. 16)
Under förutsättning av bifall till reservation 10
Hans Andersson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet har" och slutar med "januari 1995" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar och förslag i övrigt i detta avsnitt i den mån de inte omfattas av vad som hemställts i reservation 10.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen med anledning av dels propositionerna 76 och 102 i motsvarande delar, dels motionerna 1993/94:A250 yrkande 37, 1993/94:A717 och 1994/95:A15 i motsvarande del samt med avslag på motionerna 1994/95:A13 i motsvarande del och 1994/95:A16 yrkandena 3--5 i motsvarande delar antar,
dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd,
dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet med den ändringen att i 28 § tredje stycket sista meningen ersätts av följande: "Detta gäller också sedan kollektivavtalets giltighetstid har löpt ut. Ett nytt kollektivavtal får tillämpas enbart under förutsättning att avtalet inte innebär att för arbetstagaren mindre förmånliga regler skall tillämpas än de tidigare anställningsvillkoren hos överlåtaren."
dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda förslagen till lag om ändring i lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,
14. Saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom (mom. 18)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Utskottet vill" och på s. 44 slutar med "följande avsnittet" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som framförs i motion A705. Regeringen borde ha följt ARK:s förslag i frågan om vilken bevisverkan en fällande brottmålsdom skall ha i en arbetstvist. Den nuvarande ordningen medför enligt utskottets uppfattning flera olägenheter. Principiellt kan det sättas i fråga om det är lämpligt att arbetsdomstolen i praktiken överprövar den bedömning som har gjorts i brottmålet. Arbetsdomstolens uppgift är att avgöra arbetsrättsliga tvister, och den har en sammansättning som är särskilt anpassad för detta, medan de allmänna domstolarna är satta att döma i brottmål och göra de bevismässiga och rättsliga överväganden som erfordras från straffrättsliga utgångspunkter. Bevisläget är i allmänhet sämre i den efterföljande arbetstvisten, eftersom längre tid förflutit från händelsen i fråga. Av kanske än större betydelse är att överprövningen inte lämpar sig särskilt väl i ett kontraktsförhållande. I praktiken kan den nuvarande tillämpningen leda till att en arbetsgivare inte vågar lita på en lagakraftvunnen brottmålsdom när han säger upp eller avskedar arbetstagaren. Dessutom kan arbetsgivaren komma att få uppträda som åklagare med uppgift att förebringa bevisning och argumentera i straffrättsliga frågor.
Det anförda talar med styrka för att brottmålsdomen skall vara bindande vid den arbetsrättsliga prövningen. Om arbetstagaren har begått ett brott riktat mot arbetsgivaren eller om brottet annars är sådant att det inte bör accepteras i ett anställningsförhållande skall således en fällande dom i brottmålet innebära att det finns grund för att skilja arbetstagaren från anställningen.
Vad utskottet anfört med anledning av motion A705 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A705 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS (mom. 21)
Hans Andersson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Utskottet har" och på s. 46 slutar med "behandlade motionerna" bort ha följande lydelse:
Under senare år har det förekommit flera uppmärksammade fall där arbetsgivaren utnyttjat sin rätt enligt 39 § LAS att lösa upp anställningsförhållandet efter en domstols dom. Som sägs av Vänsterpartiet leder den nuvarande regeln till orimliga förhållanden där makt går före rätt.
Enligt utskottet bör man ta fasta på det förslag som läggs fram av Vänsterpartiet. Ett principförbud bör således införas mot "utköp", som får genombrytas endast om det finns särskilda skäl. Regeringen bör enligt utskottets mening återkomma med förslag i enlighet med detta.
Utskottets ställningstagande innebär att Vänsterpartiets motioner 1993/94:A250 och 1994/95:A1 är tillgodosedda i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkande 38 och 1994/95:A1 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Permittering (mom. 23)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Det nuvarande permitteringslönesystemet infördes för 10 år sedan. Någon egentlig utvärdering av regelsystemet har inte gjorts sedan dess, och ARK har inte heller berört frågan särskilt.
Det finns enligt utskottets mening skäl att tro att det stelbenta regelverket kan leda till att många arbetstagare förlorar sina anställningar i stället för att bli permitterade en kortare tid. Som anförts i motion A716 skulle friare permitteringsregler kunna få positiva följdverkningar.
Av dessa skäl anser utskottet att den arbetsrättsliga utredning som den biträdande arbetsmarknadsministern aviserat bör få i uppdrag att också göra en översyn av permitteringsreglerna.
Vad utskottet anfört med anledning av motion A716 bör ges regeringen till känna. Även övriga i sammanhanget upptagna motioner får anses tillgodosedda med utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande permittering att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A262 yrkandena 29 och 30, 1993/94:A267 och 1993/94:A716 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Vetoreglerna (mom. 7)
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c), Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds) och Anna Åkerhielm (m) anför:
Av vår inställning enligt reservation 1 om avslag på propositionen följer att vi motsätter oss att vetoreglerna återinförs. Det fanns flera starka skäl till att reglerna avskaffades på förslag av fyrpartiregeringen, däribland att reglernas förenlighet med EG:s upphandlingsdirektiv kunde ifrågasättas. Lagen om offentlig upphandling grundar sig på dessa direktiv.
Det är i och för sig anmärkningsvärt att den socialdemokratiska regeringen i proposition 76 inte belyser frågan utan lägger fram förslag om återinförande av vetoreglerna utan varje antydan om denna komplikation. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt som man i proposition 102 understryker vikten av att Sverige uppfyller sina åtaganden med anledning av vissa andra EG-direktiv.
Vi värdesätter att Lagrådet på utskottets begäran yttrat sig i frågan. Yttrandet är otvetydigt; vetoreglerna är inte förenliga med vissa regler i upphandlingslagen.
Vi är kritiska till det sätt som utskottsmajoriteten velat lösa problemet genom ändringar i vetoreglerna. De av utskottet föreslagna reglerna är motsägelsefulla. De innebär att arbetstagarorganisationen bara får åberopa vissa omständigheter till stöd för sin vetoförklaring när det är fråga om offentlig upphandling. Om andra skäl åberopas skall vetoförklaringen visserligen sakna rättsverkan, men samtidigt är innebörden att organisationen inte för den skull blir skadeståndsskyldig. Organisationen skall ha vissa felmarginaler, som det sägs i utskottstexten.
Den reella innebörden är att den fackliga organisationen ganska riskfritt kan lägga in veton som står i strid med upphandlingslagen och därmed medverka till att en offentlig upphandling inte kommer till stånd. Man kan nämligen utgå från att arbetsgivaren inte vill trotsa vetot, även om det är felaktigt.
Med den av utskottet valda regleringen kommer vetoreglerna således även i fortsättningen att strida mot EG-direktiven.
2. Tvåmånadersregeln i LAS (mom. 19)
Hans Andersson (v) anför:
Vänsterpartiet framställer i detta sammanhang inget yrkande om en återgång till den äldre månadsregeln, även om vi är kritiska till regelns nuvarande utformning. Vi förutsätter att man i utredningen om arbetsrätten tar upp frågan om hur "uppsägningspreskriptionen" bör vara konstruerad. Med en frist som är förlängd från en till två månader minskar behovet av att kunna genombryta fristen.
Lagförslagen i propositionerna 1994/95:76 och 1994/95:102
Bilaga 1
Av utskottet samordnade lagförslag i propositionerna 1994/95:76 och 1994/95:102 Bilaga 2
1. Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:80) om anställningsskydd
dels att 2, 3, 5, 6, 7, 22 och 25 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 b §, av följande lydelse,
dels att punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1993:1496) om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
2 §1
Om det i en annan lag eller i en förordning som har meddelats med stöd av en lag finns särskilda föreskrifter som avviker från denna lag, skall dessa föreskrifter gälla.
Ett avtal är ogiltigt i den mån det upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag.
Genom ett kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation får det dock göras avvikelser från 5, 6, 11, 15, 21, 22, 25--28, 32, 33, 40 och 41 §§. Det är också tillåtet att genom ett sådant kollektivavtal bestämma följande:
1. Avvikelser från 6 a § 1. Avvikelser från 6 a och
under förutsättning att 6 b §§ under
avtalet inte innebär att förutsättning att
mindre förmånliga regler avtalet inte innebär att
skall tillämpas för mindre förmånliga regler
arbetstagarna än som skall tillämpas för
följer av EG-rådets arbetstagarna än som
direktiv 91/533/EEG av den 14 följer av EG-rådets
oktober 1991. direktiv 77/187/EEG av den 14
februari 1977 och 91/533/EEG
av den 14 oktober 1991.
2. Den närmare beräkningen av förmåner som avses i 12 §.
3. Avvikelser från bestämmelserna i 30 a §, såvitt gäller besked enligt 15 §.
4. Avvikelser från bestämmelserna i 30, 30 a och 31 §§, såvitt gäller den lokala arbetstagarorganisationens rättigheter.
Avtal om avvikelser från reglerna i 21 § får träffas även utanför kollektivavtalsförhållanden, om avtalet innebär att kollektivavtal som med stöd av tredje stycket har träffats för verksamhetsområdet skall tillämpas.
1 Senaste lydelse 1993:1496. EG-rådets direktiv 77/187/EEG finns publicerat i EES-avtalets bilagor med rättsakter, band 5, och EG-rådets direktiv 91/533/EEG finns publicerat i EES-supplement till Europeiska gemenskapernas officiella tidning, volym 5.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
När efter bemyndigande av en central arbetstagarorganisation ett lokalt kollektivavtal har träffats om avvikelser från 22 § får avtalet tillämpas i fråga om uppsägning av arbetstagare som vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år bara om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens medgivande till varje enskild uppsägning.
En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt tredje stycket får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.
Regeringens förslag Utskottets förslag
3 §
Vid tillämpning av 11, 15, 22, 25, 26 och 39 §§ gäller följande särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid:
1. En arbetstagare, som byter anställning genom att övergå från en arbetsgivare till en annan, får i den senare anställningen tillgodoräkna sig också tiden i den förra, om arbetsgivarna vid tidpunkten för övergången tillhör samma koncern.
2. En arbetstagare, som byter 2. En arbetstagare, som byter
anställning i samband med anställning i samband med
att ett företag, en att ett företag, en
verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en
verksamhet övergår verksamhet övergår
från en arbetsgivare till från en arbetsgivare till
en annan genom en sådan en annan genom en sådan
övergång som omfattas av övergång som omfattas av
6 b §, får 6 b §, får
tillgodoräkna sig tiden hos tillgodoräkna sig tiden hos
den förre arbetsgivaren den förre arbetsgivaren
när anställningstid när anställningstid
skall beräknas hos den skall beräknas hos den
senare. senare. Detta gäller
även vid byte av
anställning i samband med
konkurs.
3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i 1--2, får arbetstagaren räkna samman anställningstiderna hos alla arbetsgivarna.
Vid tillämpning av 22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45 år. Sammanlagt får arbetstagaren dock tillgodoräkna sig högst 60 sådana extra anställningsmånader.
Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § skall anses ha uppnått den anställningstid som fordras för rätt till uppsägningstid enligt 11 § andra stycket, besked enligt 15 § och företrädesrätt enligt 25 §.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
5 §1
Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande fall:
1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet.
2. Avtal för viss tid som avser vikariat, praktikarbete eller feriearbete.
3. Avtal för viss tid, dock 3. Avtal för viss tid, dock sammanlagt högst tolv sammanlagt högst sex månader under två år, månader under två år, om det föranleds av om det föranleds av arbetsanhopning. tillfällig arbetsanhopning.
4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall börja värnpliktstjänstgöring eller annan därmed jämförlig tjänstgöring, som skall pågå mer än tre månader.
5. Avtal för viss tid som avser anställning efter pensionering, om arbetstagaren har uppnått den ålder som medför skyldighet att avgå från anställningen med ålderspension eller, om någon sådan avgångsskyldighet inte finns, när arbetstagaren har fyllt 67 år.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
6 § 2
Avtal får även Avtal får även träffas om tidsbegränsad träffas om tidsbegränsad provanställning, om provanställning, om prövotiden är högst prövotiden är högst tolv månader. sex månader.
Vill inte arbetsgivaren eller arbetstagaren att anställningen skall fortsätta efter det att prövotiden har löpt ut, skall besked om detta lämnas till motparten senast vid prövotidens utgång. Görs inte detta, övergår provanställningen i en tillsvidareanställning.
Om inte annat har avtalats, får en provanställning avbrytas även före prövotidens utgång.
1 Senaste lydelse 1993:1496 2 Senaste lydelse 1993:1496
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
6 b §
Vid övergång av ett
företag, en verksamhet
eller en del av en verksamhet
från en arbetsgivare till
en annan, övergår
också de rättigheter och
skyldigheter på grund av de
anställningsavtal och de
anställningsförhållanden
som gäller vid tidpunkten
för övergången på
den nya arbetsgivaren. Den
tidigare arbetsgivaren är
dock också ansvarig
gentemot arbetstagaren för
ekonomiska förpliktelser
som hänför sig till
tiden före
övergången. Detta stycke
gäller även arbetstagare
i allmän tjänst och
på sjögående fartyg.
Första stycket gäller
inte vid övergång i
samband med konkurs.
Första stycket gäller
inte heller ålders-,
invaliditets- eller
efterlevandeförmåner.
Trots bestämmelserna i
första stycket skall
anställningsavtalet och
anställningsförhållandet
inte övergå till en ny
arbetsgivare, om arbetstagaren
motsätter sig detta.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
7 § 1
Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad.
En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.
Vid en sådan övergång
av ett företag, en
verksamhet eller en del av en
verksamhet som sägs i 6 b
§ skall övergången i
sig inte utgöra saklig
grund för att säga upp
arbetstagaren. Detta förbud
skall dock inte hindra
uppsägningar som sker av
ekonomiska, tekniska eller
organisatoriska skäl där
förändringar i
arbetsstyrkan ingår.
1 Senaste lydelse 1993:1496
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
Om uppsägningen beror på förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för uppsägningen. Arbetsgivaren får dock grunda uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller uppsägningen eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
22 §1
Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren iaktta följande turordningsregler.
Har arbetsgivaren flera driftsenheter, fastställs en turordning för varje enhet för sig. Om arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal, fastställs en särskild turordning för varje avtalsområde. Finns det i ett sådant fall flera driftsenheter på samma ort, skall inom en arbetstagarorganisations avtalsområde fastställas en gemensam turordning för samtliga enheter på orten, om organisationen begär det senast vid förhandlingar enligt 29 §.
Innan turordningen fastställs får arbetsgivaren inom den turordningskrets där arbetsbristen finns undanta två arbetstagare som enligt arbetsgivarens bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta driften. Den eller de arbetstagare som har undantagits har företräde till fortsatt arbete. Detta företräde gäller även i förhållande till den eller de arbetstagare som kan få företräde enligt 23 § denna lag och 8 § lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen.
1 Senaste lydelse 1993:1496
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
De övriga arbetstagarnas Arbetstagarnas plats i plats i turordningen turordningen bestäms med bestäms med utgångspunkt utgångspunkt i varje i varje arbetstagares arbetstagares sammanlagda sammanlagda anställningstid anställningstid hos hos arbetsgivaren. arbetsgivaren. Arbetstagare Arbetstagare med längre med längre anställningstid har anställningstid har företräde framför företräde framför arbetstagare med kortare arbetstagare med kortare anställningstid. Vid lika anställningstid. Vid lika anställningstid ger anställningstid ger högre ålder högre ålder företräde. Kan en företräde. Kan en arbetstagare endast efter arbetstagare endast efter omplacering beredas fortsatt omplacering beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren, arbete hos arbetsgivaren, gäller som gäller som förutsättning för förutsättning för företräde enligt företräde enligt turordningen att arbetstagaren turordningen att arbetstagaren har tillräckliga har tillräckliga kvalifikationer för det kvalifikationer för det fortsatta arbetet. fortsatta arbetet.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
25 §
Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har
företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de
tidigare har varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som
har anställts för begränsad tid enligt 5 § och som på grund av
arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. En förutsättning
för företrädesrätt är dock att arbetstagaren har varit anställd
hos arbetsgivaren sammanlagt mer än tolv eller, när det gäller
företrädesrätt till ny säsonganställning för en tidigare
säsonganställd arbetstagare, sex månader under de senaste två
åren och att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för
den nya anställningen.
Företrädesrätten Företrädesrätten
gäller från den tidpunkt gäller från den tidpunkt
då uppsägning skedde då uppsägning skedde
eller besked lämnades eller eller besked lämnades eller
skulle ha lämnats enligt 15 skulle ha lämnats enligt 15
§ första stycket och § första stycket och
därefter till dess ett därefter till dess ett
år har förflutit från år har förflutit från
den dag då anställningen den dag då anställningen
upphörde. Vid upphörde. Vid
säsonganställning säsonganställning
gäller gäller
företrädesrätten i företrädesrätten i
stället från tidpunkten stället från tidpunkten
då besked lämnades eller då besked lämnades eller
skulle ha lämnats enligt 15 skulle ha lämnats enligt 15
§ andra stycket och § andra stycket och
därefter till dess ett därefter till dess ett
år har förflutit från år har förflutit från
den nya säsongens den nya säsongens
början. Har under de nu början. Har under de nu
nämnda tidsperioderna nämnda tidsperioderna
företaget eller den del av företaget, verksamheten
företaget där eller en del av verksamheten
verksamheten bedrivs övergått till en ny
övergått till en ny arbetsgivare genom en sådan
arbetsgivare, gäller övergång som omfattas av
företrädesrätten mot 6 b §, gäller
den nye arbetsgivaren. företrädesrätten mot
den nya arbetsgivaren.
Företrädesrätten
gäller även i de fall
att den tidigare arbetsgivaren
försatts i konkurs.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
Om arbetsgivaren har flera driftsenheter eller om det i arbetsgivarens verksamhet finns olika kollektivavtalsområden, gäller företrädesrätten anställning inom den enhet och det avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt när den tidigare anställningen upphörde. Finns det i ett sådant fall flera driftsenheter på samma ort, skall inom en arbetstagarorganisations avtalsområde företrädesrätten gälla arbetsgivarens samtliga enheter på orten, om organisationen begär det senast vid förhandlingar enligt 32 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Lagen skall dock inte tillämpas beträffande en övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som inträffat före ikraftträdandet.
3. Äldre föreskrifter om turordning enligt 22 § skall tillämpas i samband med förhandling enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i fråga om uppsägning på grund av arbetsbrist, om förhandlingen har begärts före lagens ikraftträdande.
2. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
dels att 41 b § skall upphöra att gälla,
dels att 4, 5, 13, 15, 28, 57 och 69 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in en rubrik och tre nya paragrafer, 38--40 §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
4 §1
Ett avtal är ogiltigt i den mån det innebär att rättighet eller skyldighet enligt denna lag upphävs eller inskränks.
Trots bestämmelsen i Genom ett kollektivavtal
första stycket är det får det dock göras
tillåtet att genom avvikelser från 11, 12, 14,
kollektivavtal göra 19--22 och 28 §§, 29
avvikelse från § tredje meningen, 33--40
föreskrifterna i 11, 12, §§, 43 § andra
14, 19--22 och 28 §§, 29 stycket samt 64 och 65
§ tredje meningen, 33--37 §§. Kollektivavtalet
§§, 43 § andra får inte innebära att
stycket samt 64 och 65 mindre förmånliga regler
§§. skall tillämpas för
arbetstagarsidan än som
följer av EG-rådets
direktiv 75/129/EEG av den 17
februari 1975, 77/187/EEG av
den 14 februari 1977 och
92/56/EEG av den 24 juni 1992.
I kollektivavtal får I ett kollektivavtal får också föreskrivas det också föreskrivas längre gående fredsplikt längre gående fredsplikt än 41, 41 a, 41 b och 44 än som anges i 41, 41 a och §§ anger samt längre 44 §§ eller ett gående skadeståndsansvar längre gående än som följer av denna skadeståndsansvar än som lag. följer av denna lag.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
5 §2
Vad i denna lag föreskrivs innebär inte rätt till insyn för en part i sådana förhållanden hos motparten, som har betydelse för en förestående eller redan utbruten arbetskonflikt, eller rätt till inflytande över motpartens beslut rörande sådan konflikt.
1 Senaste lydelse 1993:1498. EG-rådets direktiv 75/129/EEG och 77/187/EEG finns publicerat i EES-avtalets bilagor med rättsakter, band 5 och EG-rådets direktiv 92/56/EEG finns publicerat i EES-supplement till Europeiska gemenskapernas officiella tidning, volym 5. 2 Senaste lydelse 1993:1498
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
Föreskrifterna i 11, 12, Föreskrifterna i 11, 12, 19, 34 och 35 §§ skall 19, 34, 35, 38 och 39 §§ tillämpas även när skall tillämpas även kollektivavtal tillfälligt när kollektivavtal inte gäller. tillfälligt inte gäller.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
13 §
Om fråga särskilt Om en fråga särskilt angår arbets- eller angår arbets- eller anställningsförhållandena anställningsförhållandena för arbetstagare som för arbetstagare som tillhör tillhör en arbetstagarorganisation i arbetstagarorganisation i förhållande till vilken förhållande till vilken arbetsgivaren icke är arbetsgivaren inte är bunden av kollektivavtal, bunden av kollektivavtal, är arbetsgivaren är arbetsgivaren skyldig förhandlingsskyldig enligt att förhandla enligt 11 och 11 och 12 §§ mot den 12 §§ med den organisationen. organisationen.
Om arbetsgivaren inte är
bunden av något
kollektivavtal alls, är
arbetsgivaren skyldig att
förhandla enligt 11 §
med alla berörda
arbetstagarorganisationer i
frågor som rör
uppsägning på grund av
arbetsbrist eller en sådan
övergång av ett
företag, en verksamhet
eller en del av en verksamhet
som omfattas av 6 b § lagen
(1982:80) om
anställningsskydd. Detta
gäller dock inte om
arbetsgivaren endast
tillfälligt inte är
bunden av något
kollektivavtal.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
15 §
Förhandlingsskyldig part En part som är skyldig att
skall själv eller genom förhandla skall själv
ombud inställa sig vid eller genom ombud inställa
förhandlingssammanträde sig vid
och, om det behövs, förhandlingssammanträde
lägga fram motiverat och, om det behövs,
förslag till lösning av lägga fram ett motiverat
den fråga som förslag till lösning av
förhandlingen avser. den fråga som
Parterna kan gemensamt förhandlingen avser.
välja annan form för Parterna kan gemensamt
förhandling än välja någon annan form
sammanträde. för förhandling än
sammanträde.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
En arbetsgivare skall i
samband med förhandling
inför beslut om
uppsägning på grund av
arbetsbrist i god tid
skriftligen underrätta
motparten om
1. skälen till de planerade
uppsägningarna,
2. antalet arbetstagare som
avses bli uppsagda och vilka
kategorier de tillhör,
3. antalet arbetstagare som
normalt sysselsätts och
vilka kategorier de
tillhör,
4. den tidsperiod under vilken
uppsägningarna är
avsedda att verkställas,
och
5. beräkningsmetoden för
eventuella ersättningar
utöver vad som följer av
lag eller kollektivavtal vid
uppsägning.
Arbetsgivaren skall också
lämna motparten en kopia av
de varsel som har lämnats
till länsarbetsnämnden
enligt 2 a § första och
andra styckena lagen (1974:13)
om vissa
anställningsfrämjande
åtgärder.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
28 §
Övergår företag eller När ett företag, en
del av företag från verksamhet eller en del av en
arbetsgivare som är bunden verksamhet övergår
av kollektivavtal till ny från en arbetsgivare som
arbetsgivare, gäller är bunden av ett
avtalet i tillämpliga delar kollektivavtal till en ny
för den nye arbetsgivaren, arbetsgivare, genom en
dock ej i den mån han redan sådan övergång som
är bunden av annat omfattas av 6 b § i lagen
kollektivavtal. (1982:80) om
anställningsskydd,
gäller avtalet i
tillämpliga delar för
den nya arbetsgivaren. Detta
gäller dock inte om den nya
arbetsgivaren redan är
bunden av något annat
kollektivavtal som kan
tillämpas på de
arbetstagare som följer
med.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
I fall som avses i första I det fall som avses i stycket får första stycket får arbetstagarparten säga upp arbetstagarparten säga upp avtalet inom trettio dagar avtalet inom trettio dagar efter det att den har efter det att den har underrättats om underrättats om övergången. Sker övergången. Görs uppsägning inom denna tid, uppsägning inom denna tid, upphör avtalet att gälla upphör avtalet att gälla vid övergången eller, om vid övergången eller, om uppsägningen sker efter uppsägningen görs efter övergången, vid övergången, vid tidpunkten för tidpunkten för uppsägningen. uppsägningen. Kollektivavtalet gäller ej Kollektivavtalet gäller heller för den nye inte heller för den nya arbetsgivaren, om den tidigare arbetsgivaren, om den tidigare arbetsgivaren säger upp arbetsgivaren säger upp avtalet före avtalet före övergången. Sker övergången. Görs en sådan uppsägning senare sådan uppsägning senare än sextio dagar före än sextio dagar före övergången, gäller övergången, gäller dock avtalet för den nye dock avtalet för den nya arbetsgivaren till dess sextio arbetsgivaren till dess sextio dagar har förflutit från dagar har förflutit från uppsägningen. uppsägningen.
När arbetstagares
anställningsavtal och
anställningsförhållanden
har övergått till en ny
arbetsgivare enligt 6 b §
lagen (1982:80) om
anställningsskydd, är
den nya arbetsgivaren skyldig
att under ett år från
övergången tillämpa
anställningsvillkoren i det
kollektivavtal som då
gällde för den tidigare
arbetsgivaren. Villkoren skall
tillämpas på samma
sätt som den tidigare
arbetsgivaren var skyldig att
tillämpa dessa villkor.
Detta gäller dock inte
sedan kollektivavtalets
giltighetstid har löpt ut
eller sedan ett nytt
kollektivavtal har börjat
gälla för de
övertagna arbetstagarna.
Sammanslås två eller Om två eller flera
flera arbetsgivar- eller arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisationer, arbetstagarorganisationer
skall kollektivavtal, som slås samman, skall
gäller för organisation kollektivavtal som gäller
som upplöses, gälla för organisation som
för den sammanslagna upplöses, gälla för
organisationen som om avtalet den sammanslagna
hade slutits av denna. organisationen som om avtalet
hade slutits av denna.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
Facklig vetorätt i vissa
fall
38 §1
Innan en arbetsgivare beslutar
att låta någon utföra
visst arbete för hans
räkning eller i hans
verksamhet utan att denne
därvid skall vara
arbetstagare hos honom, skall
arbetsgivaren på eget
initiativ förhandla med den
arbetstagarorganisation i
förhållande till vilken
han är bunden av
kollektivavtal för
sådant arbete.
Arbetsgivaren är vid
förhandlingen skyldig att
lämna den information om
det tilltänkta arbetet som
arbetstagarorganisationen
behöver för att kunna ta
ställning i
förhandlingsfrågan.
Första stycket gäller
inte, om arbetet är av
kortvarig och tillfällig
natur eller kräver
särskild sakkunskap och det
inte är fråga om att
anlita uthyrd arbetskraft
enligt lagen (1993:440) om
privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft.
Första stycket gäller
inte heller om den
tilltänkta åtgärden i
allt väsentligt motsvarar
en åtgärd som har
godtagits av
arbetstagarorganisationen. Om
organisationen i ett
särskilt fall begär det,
är arbetsgivaren dock
skyldig att förhandla innan
han fattar eller
verkställer ett beslut.
Om synnerliga skäl
föranleder det, får
arbetsgivaren fatta och
verkställa ett beslut innan
förhandlingsskyldigheten
enligt första stycket har
fullgjorts. Begärs
förhandling enligt andra
stycket, är arbetsgivaren
inte skyldig att skjuta upp
beslutet eller
verkställigheten till dess
förhandlingsskyldigheten
har fullgjorts, om det finns
särskilda skäl mot
uppskov. I fråga om
förhandling enligt
första och andra styckena
skall 14 § tillämpas.
1 Förutvarande 38 § upphävd genom 1993:1498
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
Har förhandling begärts
enligt första eller andra
stycket är arbetsgivaren
skyldig att på begäran
av arbetstagarorganisationen
lämna sådan information
om det tilltänkta arbetet
som organisationen behöver
för att kunna ta
ställning i frågan.
Regeringens förslag Utskottets förslag
39 §1
Har förhandling enligt 38 Har förhandling enligt 38
§ ägt rum och § ägt rum och
förklarar den centrala förklarar den centrala
arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen
eller, om sådan inte finns, eller, om sådan inte finns,
den arbetstagarorganisation den arbetstagarorganisation
som har slutit som har slutit
kollektivavtalet, att den av kollektivavtalet, att den av
arbetsgivaren tilltänkta arbetsgivaren tilltänkta
åtgärden kan antas åtgärden kan antas
medföra att lag eller medföra att lag eller
kollektivavtal för arbetet kollektivavtal för arbetet
åsidosätts eller att åsidosätts eller att
åtgärden annars strider åtgärden annars strider
mot vad som är allmänt mot vad som är allmänt
godtaget inom parternas godtaget inom parternas
avtalsområde, får avtalsområde, får
åtgärden inte beslutas åtgärden inte beslutas
eller verkställas av eller verkställas av
arbetsgivaren. arbetsgivaren. Vid upphandling
enligt lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling får
en sådan förklaring
göras endast om den grundar
sig på omständigheter
som sägs i 1 kap. 17 §
eller 6 kap. 9--11 §§
nämnda lag.
Regeringens förslag Utskottets förslag
40 §2
Förbud enligt 39 § Förbud enligt 39 §
inträder inte, om inträder inte, om
arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen
saknar fog för sin saknar fog för sin
ståndpunkt. Har ståndpunkt. Förbud
arbetsgivaren med stöd av inträder inte heller, om
38 § tredje stycket arbetstagarorganisationen vid
verkställt beslut i den offentlig upphandling har
fråga som förhandlingen grundat sin förklaring
avser, skall 39 § inte på andra omständigheter
tillämpas. än som sägs i 1 kap. 17
§ eller 6 kap. 9--11
§§ lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling.
1 Förutvarande 39 § upphävd genom 1993:1498 2 Förutvarande 40 § upphävd genom 1993:1498
Regeringens förslag Utskottets förslag
Har arbetsgivaren med stöd
av 38 § tredje stycket
verkställt beslut i den
fråga som förhandlingen
avser, skall 39 § inte
tillämpas.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
57 §1
Arbetstagarorganisation skall Arbetstagarorganisation skall
ersätta uppkommen skada, om ersätta uppkommen skada, om
den i tvist som avses i 33 den i tvist som avses i 33
eller 34 § har föranlett eller 34 § har föranlett
eller godkänt felaktig eller godkänt felaktig
tillämpning av avtal eller tillämpning av avtal eller
av denna lag och av denna lag och
organisationen har saknat fog organisationen har saknat fog
för sin ståndpunkt i för sin ståndpunkt i
tvisten. tvisten. Detsamma gäller om
organisationen har saknat fog
för förklaring enligt 39
§.
Arbetstagarorganisation svarar vidare för skada, som tillfogas arbetsgivaren genom att företrädare för organisationen i förhållande till honom missbrukar sin ställning som ledamot i särskilt genom avtal inrättat beslutsorgan eller i sådan ställning förfar grovt vårdslöst.
Nuvarande lydelse Regeringens förslag
69 §2
Föreskrifterna i 33--35 Föreskrifterna i 33--35 och §§ utgör inte hinder 39 §§ utgör inte mot beslut enligt 15 kap. hinder mot beslut enligt 15 rättegångsbalken. kap. rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. En arbetsgivare är dock inte skyldig att förhandla eller underrätta enligt de nya bestämmelserna i 13 § andra stycket och 15 § andra stycket, om det skulle innebära att förhandling skulle ha inletts eller underrättelse skulle ha lämnats före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1993:1498 2 Senaste lydelse 1993:1498
Lagrådets yttrande Bilaga 3
Ank. arbetsmarknadsutskottet 1994-11-28 Dnr 1994/95:19
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-11-28
Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 24 november 1994 har Riksdagens arbetsmarknadsutskott beslutat inhämta Lagrådets yttrande över frågan om de i prop. 1994/95:76 föreslagna bestämmelserna om facklig vetorätt, 38--40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, står i överensstämmelse med lagen (1992:1528) om offentlig upphandling.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Dirke.
Remissen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget i propositionen innebär, såvitt nu är i fråga, att i 38--40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) åter förs in -- med vissa språkliga justeringar -- de bestämmelser om särskild förhandlings- och informationsskyldighet för arbetsgivare och om vetorätt för arbetstagarorganisation, vilka upphörde att gälla den 1 januari 1994.
De nämnda bestämmelserna föreslås vara tillämpliga när en arbetsgivare vill besluta att låta någon utföra visst arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid skall vara arbetstagare hos honom. Av förarbetena till MBL framgår att det i första hand är fråga om situationer där arbetsgivaren vill lägga ut arbete på entreprenad eller hyra in arbetskraft från någon annan arbetsgivare.
En arbetsgivare är enligt 38 § med vissa angivna undantag skyldig att ta upp förhandling med vederbörande arbetstagarorganisation och därvid lämna sådan information om det tilltänkta arbetet som organisationen behöver för att kunna ta ställning i förhandlingsfrågan. Har förhandling ägt rum kan den centrala arbetstagarorganisationen (undantagsvis annan arbetstagarorganisation) enligt 39 § förbjuda den åtgärd som arbetsgivaren vill vidta. Förutsättningarna för att arbetstagarorganisationen skall få lägga in sitt veto är att den av arbetsgivaren tilltänkta åtgärden kan antas medföra att lag eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts eller att åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde.
Av 40 § framgår att arbetsgivaren inte behöver åtlyda vetot om arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt. Har organisationen haft fog för sitt veto men lägger arbetsgivaren trots detta ut arbetet blir han skyldig att betala skadestånd till organisationen (54 §).
Arbetsmarknadsutskottet har nu ställt frågan om de föreslagna bestämmelserna i 38--40 §§ MBL står i överensstämmelse med lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (i det följande benämnd upphandlingslagen). Genom den lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1994, har bl.a. ett EG-direktiv om offentlig tjänsteupphandling införlivats med svensk rätt.
Av intresse för den ställda frågans bedömning är särskilt bestämmelserna i 1 kap. 4, 17, 18, 22 och 23 §§ upphandlingslagen. I 4 § anges att upphandling skall göras med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbudssökande och anbud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn. Av 17 § framgår att vissa krav får ställas på leverantören, dvs. den som utför arbeten eller tillhandahåller tjänster. Sålunda kan en leverantör uteslutas från deltagande i upphandling bl.a. om han är i konkurs eller är föremål för ansökan om konkurs, är dömd för brott avseende yrkesutövningen eller inte har fullgjort sina åligganden avseende socialförsäkringsavgifter eller skatter.
En leverantör kan enligt 18 § genom skriftliga bevis visa att han uppfyller de krav som uppställs med stöd av 17 §. Den upphandlande enheten skall enligt 22 § anta antingen det anbud som har lägst anbudspris eller det anbud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga med hänsyn till samtliga omständigheter. 23 § medger dock att anbud som är orimligt lågt kan förkastas. En upphandlande enhet som bryter mot angivna bestämmelser blir enligt 6 kap. 6 § skadeståndsskyldig gentemot leverantörer som därigenom orsakas skada.
Vid offentlig upphandling av arbete eller tjänster kan sålunda en upphandlande enhet inte ställa större krav på leverantören än vad 1 kap. 17 § medger. Enheten har däremot ingen skyldighet att efterfråga de omständigheter som anges där eller att utesluta leverantören från upphandlingen.
Ett veto som grundas på någon omständighet som anges i 1 kap. 17 § upphandlingslagen kan inte anses oförenligt med denna lag. Det förhållandet att den upphandlande enheten inte är skyldig att utesluta en leverantör på grund av sådana omständigheter saknar därvid betydelse.
Förutsättningarna för att kunna ställa krav på en leverantör är emellertid olika i 39 § MBL och 1 kap. 17 § upphandlingslagen. Enligt 17 § fordras sålunda att däri angivna omständigheter inträffat medan det enligt 39 §, såvitt gäller åsidosättande av lag eller kollektivavtal, är tillräckligt att det "kan antas" att omständigheten kommer att inträffa. En arbetstagarorganisation kan således inlägga veto redan när endast presumtion för ett missförhållande föreligger. Härtill kommer att i vart fall rekvisitet i 39 § "att åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde" synes ge utrymme för en arbetstagarorganisation att ställa krav som går väsentligt utöver vad 17 § medger. En upphandlande enhet kan således hamna i en situation där det föreligger risk för att enheten kan tvingas utge skadestånd till en leverantör, om ett veto följs, och till arbetstagarorganisationen, om vetot inte åtlyds.
Det anförda visar att den föreslagna bestämmelsen om fackligt veto i 39 § MBL inte står i överensstämmelse med upphandlingslagen. Bestämmelserna i 38 § MBL om särskild förhandlings- och informationsskyldighet kan däremot inte i sig anses oförenliga med upphandlingslagen.
Lagrådet vill peka på att en lösning av problemet skulle kunna vara att fall som omfattas av upphandlingslagen helt undantas från tillämpningen av reglerna om fackligt veto. Ett mindre ingripande alternativ kunde vara att föreskriva att ett förbud enligt 39 § inte får vid offentlig upphandling stå i strid med 1 kap. 17 § upphandlingslagen; detta alternativ påkallar eventuellt jämkning av 40 §.
Ur protokollet rätt utdraget betygar:
/Namnteckning/
Skatteutskottets yttrande 1993/94:SkU7y Bilaga 4 Arbetstagarbegreppet
Till arbetsmarknadsutskottet
Skatteutskottet har beslutat att med eget yttrande överlämna motion 1993/94:Sk802 av Lars Ulander m.fl. (s) till arbetsmarknadsutskottet. I sitt yttrande vill utskottet anföra följande.
I motionen efterlyses en tydligare definiering av löntagarbegreppet så att inga möjligheter finns att gå vid sidan av lagar och avtal. Enligt motionärerna har utvecklingen gått därhän att företag som överväger att engagera en person för att utföra ett arbete kräver att den som utför arbetet skall ha F-skattesedel. Motionärerna menar att införandet av F-skattesedel har inneburit problem när det gällt att hävda anställningstryggheten och upprätthålla de lagar och avtal som gäller på svensk arbetsmarknad.
Enligt bestämmelserna i uppbördslagen skall en skattsedel på preliminär F-skatt utfärdas för en skattskyldig som bedriver näringsverksamhet eller som kan antas komma att bedriva näringsverksamhet (33 b §). Om någon vid sidan om sin anställning bedriver näringsverksamhet får både en F-skattesedel och en A-skattesedel utfärdas. F-skattesedeln får då inte åberopas i anställningsförhållandet. Av F-skattesedeln skall i sådant fall framgå att även en A-skattesedel har utfärdats (33 b §). Om det är uppenbart att ett arbete har utförts under sådana förhållanden att den som har utfört arbetet är att anse som anställd hos den som betalar ut ersättningen för arbetet, skall denne skriftligen anmäla förhållandet till skattemyndigheten om den som tar emot ersättningen åberopar en F-skattesedel (40 a §). Underlåtenhet att göra anmälan kan medföra att utbetalaren åläggs betalningsansvar för den skatt och de socialavgifter som mottagaren underlåter att betala (75 c § resp. 16 § USAL).
Syftet med lagstiftningen om F-skattebevis är främst att göra det möjligt för den som betalar ut ersättning för ett arbete att på ett enkelt sätt och utan att behöva ta ställning till om ett anställningsförhållande föreligger eller ej få uppgift om huruvida skyldighet att göra skatteavdrag och betala sociala avgifter föreligger eller ej. Den som har F-skatt betalar sin skatt och sina sociala avgifter själv. Den enda bedömning som skattemyndigheten gör vid prövningen av en ansökan om F-skatteregistrering är om näringsverksamhet bedrivs eller kommer att bedrivas. Som framgår av redogörelsen ovan föreligger dock en skyldighet för den som betalar ut ersättning för ett arbete att göra anmälan till skattemyndigheterna om, trots förekomsten av F-skattebevis hos den som utfört ett arbete, det är uppenbart att denne är att anse som anställd hos utbetalaren. Görs ingen anmälan kan utbetalaren komma att åläggas solidariskt betalningsansvar i fråga om obetalda skatter och avgifter. En sådan fråga kan mycket väl tänkas uppkomma vid en efterhandskontroll av skattemyndigheterna.
I sammanhanget vill utskottet meddela att utskottet nyligen begärt att skattemyndigheternas tillämpning av reglerna om F-skattebevis skall tas upp inom ramen för Skattebetalningsutredningens (Fi 1993:07) arbete (bet. 1993/94:SkU20 s. 11--12). Vad gäller den nu aktuella frågan anser utskottet, med hänsyn till syftet med F-skatteregistreringen och till att skattemyndigheten alltså inte har till uppgift att göra någon arbetsrättslig prövning, att ett F-skattebevis i och för sig inte bör tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av om ett anställningsförhållande föreligger eller inte. I så måtto håller utskottet med motionärerna. Enligt utskottets uppfattning har motionärerna inte lagt fram någon omständighet som kan motivera en omprövning av förutsättningarna för utfärdande av F-skattebevis. Ett ställningstagande till den fråga motionärerna tar upp bör enligt utskottets mening ske med utgångspunkt i arbetsrättsliga bedömningar. Utskottet överlämnar därför motionen med detta yttrande till arbetsmarknadsutskottet för behandling.
Stockholm den 12 april 1994
På skatteutskottets vägnar
Knut Wachtmeister
I beslutet har deltagit: Knut Wachtmeister (m), Lars Hedfors (s), Filip Fridolfsson (m), Bo Forslund (s), Kjell Johansson (fp), Ivar Franzén (c), Anita Johansson (s), Karl-Gösta Svenson (m), Harry Staaf (kds), Peter Kling (nyd), Gunnar Nilsson (s), Carl Fredrik Graf (m), Sverre Palm (s), Karl Hagström (s) och Inger Lundberg (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Bäckström (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionerna 3 Uppvaktningar 3 Yttrande 3 Motioner 4 Utskottet 10 Inledning 10 Allmän bakgrund 10 Proposition 76 Förändring av vissa arbetsrättsliga regler 13 Propositionens huvudsakliga innehåll 13 Motioner med anledning av proposition 76 och andra anknytande motioner 14 Utskottets överväganden 17 Fråga om avslag på proposition 76 m.m. 17 Den längsta tiden för anställning vid arbetstoppar och provanställning 19 Turordningsreglerna 20 Blockader mot enmans- och familjeföretag 21 Vetoreglerna 21 Antagande av lagförslagen, ikraftträdande m.m. 25 Proposition 102 Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar 26 Allmän bakgrund 26 Företagsöverlåtelser -- nuvarande rättsläge 26 Information och överläggning vid kollektiva uppsägningar -- nuvarande rättsläge 28 Det huvudsakliga innehållet i proposition 102 28 Övergångsdirektivet (77/187/EEG) 28 Förändringar i LAS med anledning av övergångsdirektivet 29 Förändringar i MBL med anledning av övergångsdirektivet 30 Förändringar i annan lagstiftning 32 Direktivet (75/129/EEG) om kollektiva uppsägningar 32 Förändringar i MBL med anledning av direktivet om kollektiva uppsägningar 32 Förändringar i annan lagstiftning med anledning av direktivet om kollektiva uppsägningar 33 Motioner med anknytning till övergångsdirektivet 34 Utskottets överväganden 35 Skyldigheten för Sverige att uppfylla EG-direktiven m.m. 35 Tillämpning på sjögående fartyg 37 Tillämpning i offentlig verksamhet 38 Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs m.m. 38 Rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren 39 Uppsägningsförbudet i samband med övergångar 39 Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal 40 Förslagen i övrigt i proposition 102 40 Avslutande synpunkter 41 Övriga frågor 42 Arbetstagarbegreppet 42 Saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom 43 Tvåmånadersregeln i 7 § LAS 44 Dispositiva återanställningsregler 45 Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS 45 Förtursrätt för deltidsanställda 46 Permittering 46 De statliga grupplivförsäkringarna 47 S.k. fallskärmsavtal 48 Hemställan 53 Reservationer 1. Avslag på proposition 76 (mom. 1), (m, c, fp, kds) 60 2. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2), (m, c, fp, kds) 61 3. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2), (v) 62 4. Blockader mot enmans- och familjeföretag (mom. 6), (m) 63 5. Tillämpning på sjögående fartyg (mom. 9), (m, c, fp, kds) 64 6. Tillämpning i offentlig verksamhet (mom. 10), (m) 64 7. Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs (mom. 11), (m) 65 8. Rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren (mom. 13), (m) 65 9. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15), (m, c, fp, kds) 66 10. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15), (v) 67 11. Lagförslagen i övrigt (mom. 16), (m) 67 12. Lagförslagen i övrigt (mom. 16), (c, fp, kds) 68 13. Lagförslagen i övrigt (mom. 16), (v) 69 14. Saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom (mom. 18), (m) 69 15. Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS (mom. 21), (v) 70 16. Permittering (mom. 23), (m) 71 Särskilda yttranden 1. Vetoreglerna (mom. 7), (m, c, fp, kds) 71 2. Tvåmånadersregeln i LAS (mom. 19), (v) 72 Bilagor Lagförslagen i propositionerna 1994/95:76 och 1994/95:102 73 Av utskottet samordnade lagförslag i propositionerna 1994/95:76 och 1994/95:102 99 Lagrådets yttrande 114 Skatteutskottets yttrande 117