Flyktingpolitiken m.m.
Betänkande 1990/91:SfU14
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SFU14
Flyktingpolitiken m.m.
Innehåll
1990/91 SfU14
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse 1990/91:77 om invandrar- och flyktingpolitiken jämte motioner med inriktning främst på flyktingsituationen i världen, det internationella flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll i detta samt den svenska utlänningslagstiftningen med tonvikt på asylfrågor.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till betänkandet har fogats 52 reservationer och tre särskilda yttranden.
Skrivelsen
Genom regeringens skrivelse 1990/91:77 om invandrar- och flyktingpolitiken bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad statsrådet Maj-Lis Lööw har anfört om invandrar- och flyktingpolitiken.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av skrivelsen
1990/91:Sf23 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad statistik beträffande asylsökande, avvisningar samt om barn i förvar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av effekterna av decemberbeslutet 1989, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begreppet "missbruk av asylrätten".
1990/91:Sf24 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen i FN skall verka för en översyn av Genèvekonventionen och tilläggsprotokollet av år 1967 i enlighet med vad i motionen anförts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om s.k. uppskjuten invandrarprövning och tvåårsregeln, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om turkbulgarernas skyddsbehov, 4. att riksdagen hos regeringen begär en analys av behovet av skydd för miljöflyktingar, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av planering för eventuella östflyktingar, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av speciell hänsyn till flyktingbarns behov, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen angivits om Sveriges agerande i Europarådet och FN i flyktingfrågor, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det behövs en uppdatering av Genèvekonventionen i enlighet med dagens världssituation.
1990/91:Sf25 av Karin Söder (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnutredningar och praxis vid prövning av uppehållstillstånd för barnfamiljer, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av restriktivitet när det gäller förvarstagande av flyktingbarn och om iordningställandet av fler förvarslokaler för barn, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpningen av uppsiktsinstitutet enligt utlänningslagen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991
1990/91:Sf601 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring av 96§ utlänningslagen att fängelsestraff skall vara den normala påföljden för den utlänning som utverkar uppehållstillstånd och liknande förmåner på falska eller ofullständiga uppgifter om sin identitet.
1990/91:Sf602 av Erling Bager (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylrätt för baltiska asylsökande som flytt från militärtjänstgöring i Sovjetunionen.
1990/91:Sf603 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall vara berett att generöst ta emot balter som eventuellt tvingas fly hit, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att balter som flyr undan sovjetisk militärtjänstgöring skall få stanna i Sverige. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U503.
1990/91:Sf604 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvisning av utländska medborgare som gjort sig skyldiga till brott. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju802.
1990/91:Sf606 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och eventuell omprövning av tvåårsregeln, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn för att öka rättsskyddet för utvisningshotade kvinnor.
1990/91:Sf608 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 4. att riksdagen hos regeringen begär att den upphäver tillämpningen av undantagsklausulen och retroaktiviteten av densamma.
1990/91:Sf609 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 4. att riksdagen hos regeringen begär att den initierar en alleuropeisk konferens om flyktingfrågor i enlighet med vad i motionen anförts, 5. att riksdagen beslutar att regeringens bedömning från den 13 december 1989 vad gäller asylrätt skall permanentas i enlighet med vad i motionen anförts, 6. att riksdagen hos regeringen begär att en förändring av flyktingkonventionen initieras så att den motsvarar nutida förhållanden i enlighet med vad i motionen anförts, 9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder mot dokumentlösheten i enlighet med vad i motionen anförts, 12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utlänningsnämnd i enlighet med vad i motionen anförts, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagtrots vid avvisnings-/utvisningsärenden.
1990/91:Sf610 av Ragnhild Pohanka och Inger Schörling (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående organisation av flyktinguppföljning.
1990/91:Sf611 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om baltiska vapenvägrare. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U203.
1990/91:Sf614 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de flyktingpolitiska riktlinjer som Sverige bör driva i EG-sammanhang. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U505.
1990/91:Sf615 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att baltiska flyktingar skall ha rätt att få stanna i Sverige.
1990/91:Sf619 av Ines Uusmann m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen med syfte att därvid få lagregler som tillgodoser behovet av rättssäkerhet och trygghet vid ifrågasatt utvisning av utländsk medborgare vid skilsmässa.
1990/91:Sf621 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kristna libanesiska flyktingar i Sverige.
1990/91:Sf623 av Kjell-Arne Welin och Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för utvisning av utlänningar som dömts för brott i Sverige.
1990/91:Sf625 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande behovet av översyn av nu gällande regler rörande utvisning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av den s.k. tvåårsregeln. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.
1990/91:Sf626 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla visumtvång till Sverige avskaffas. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U511.
1990/91:Sf627 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att dokumentlöshet i sig ej skall minska den asylsökandes möjligheter att få asyl, 3. att riksdagen beslutar att civilpersoner skall vara de som den asylsökande möts av vid gränsen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den asylsökande inför den första utredningen skall få tillgång till tolk och offentligt biträde, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett joursystem för jurister upprättas, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att tolksystemet ses över och kompletteras, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en närstående och/eller frivillig representant bör erbjudas närvara och att bandupptagning sker vid alla asylutredningar, 8. att riksdagen beslutar att rättshjälpsnämnderna skall ha beslutanderätten i rättshjälpsfrågor, 9. att riksdagen beslutar att ingen anteckning om osäker identitet skall göras i resedokumenten, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att inga utvisningar skall ske innan beslut vunnit laga kraft, 11. att riksdagen beslutar att verkställighet skall inhiberas vid överklagande av beslut, 12. att riksdagen beslutar upphäva beslutet av den 14 december 1989 om ändrade asylregler, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att särskild hänsyn skall tas till barnens behov av asyl, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barn skall förhöras av därtill utbildad personal, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det i tveksamma fall bör vara regel att hellre fria än fälla och att detta i alldeles särskilt hög grad gäller barn, 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett antal asylnämnder skall inrättas vid de stora flyktingslussarna i Sverige, 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sexualpolitiska flyktingar från sådana länder, där de hotas av dödsstraff eller kriminaliseras, skall beviljas asyl i Sverige, 22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en beredskap bör byggas upp för flyktingar från t.ex. Baltikum.
1990/91:Sf628 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingar och svensk asylpolitik. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U638.
1990/91:Sf630 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att tvåårsregeln bör upphävas.
1990/91:Sf633 av Göran Ericsson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att regeringen utfärdar sådana anvisningar till invandrarverket att kvantiteten dokumentlösa asylsökande nedbringas i enlighet med riksdagens uttalade mening, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en förenklad och rationell handläggning av de asylsökande som helt saknar asylskäl, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att tillskapa en organisation och regler som medverkar till att verkställigheterna påskyndas.
1990/91:Sf634 av Lahja Exner (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prövning av asylrätt.
1990/91:Sf636 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asyl för homosexuella flyktingar. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So307.
1990/91:Sf638 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grunderna för flyktingpolitiken, 2. att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket2 utlänningslagen om särskilda skäl att inte bevilja asyl och att bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket om synnerliga skäl skall gälla även för den som omfattas av 3kap. 1§ 2 och3, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringsbeslutet den 13 december 1989 att bevilja asyl endast till asylsökande som uppfyller kraven enligt FNs flyktingkonvention och till dem som i övrigt har särskilt starka skyddsbehov bör återkallas, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inskränkningarna i den särskilda barnpraxisen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återsändande av barnfamiljer till områden där krig pågår eller där krigsliknande förhållanden råder, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till muntlig handläggning hos invandrarverket, 8. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket får i uppdrag att göra tydliga beslutsmotiveringar i asylärenden, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av en advokatjour, 10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sådan ändring i rättshjälpslagen att rättshjälpen i avlägsnandeärenden aldrig upphör innan lagakraftägandebeslut föreligger, 11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten i dessa ärenden i enlighet med vad som anförts i motionen återförs till rättshjälpsnämnden, 12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om upphävande av de nya grunder i utlänningslagen för förvarstagande av vuxna som infördes den 1 juli 1990, 13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett förbud i utlänningslagen mot förvarstagande av barn, 14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om upphävande av bestämmelserna om kroppsvisitering av utlänning som infördes den 1 juli 1990, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av barns egna asylskäl, 17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att utlänningslagens regler om transportörers kostnadsansvar åter ändras till den lydelse de hade före den 1 juli 1989, 18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att lydelsen av 2kap. 5§ andra stycket utlänningslagen ändras i enlighet med vad som i motionen anförts, 19. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket får i uppdrag att avveckla det nuvarande systemet med förtroendeläkare, 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anteckningar i resedokument och främlingspass om oklar identitet, 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad redovisning av Sveriges deltagande i det västeuropeiska samarbetet på flykting- och invandrarpolitikens område, 22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjerna för beviljande av besöksviseringar gällande medborgare från Iran m.fl. länder, 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användande av visumpolitiken som ett medel att hindra människor att fly från sina hemländer.
1990/91:Sf639 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om flyktingpolitikens konsekvenser.
1990/91:Sf640 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kraftfulla åtgärder på hög politisk nivå erfordras för en generös och human flyktingpolitik inom Europasamarbetet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringsbeslutet av den 14 december 1989 om inskränkningar i asylrätten snarast möjligt upphävs.
1990/91:Sf642 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylrätt för krigsvägrare.
1990/91:Sf646 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ansöka om medlemskap i IOM, International Organization of Migration, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingpolitiken i Europa, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om viseringspolitiken, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sanktionerna mot flygbolagen måste avskaffas, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa de inskränkningar i flyktingpolitiken som infördes i december 1989, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skydd för de factoflyktingar, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om juridiskt biträde redan vid gränsen, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överföring av utredningsansvaret från polisen till invandrarverket, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bestämmelserna om återtagande av asyl måste ses över, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ansvaret att förordna rättshjälp läggs på en annan instans än invandrarverket, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att besluten får den mer utförliga motiveringen som förutsattes när den nya flyktinglagstiftningen antogs, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylnämnd, 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avvisning under värdiga former, 19. att riksdagen beslutar om förbud att ta asylsökande barn i förvar, 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ensamma flyktingbarn, 29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den s.k. tvåårsregeln måste avskaffas.
1990/91:Sf647 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om baltiska värnpliktsflyktingar. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U531.
1990/91:Sf648 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beredskap för en situation vid stora flyktingströmmar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylrätt för judar som flyr från antisemitisk förföljelse. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U533.
Motion 1990/91:Sf646 (yrkande21) av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt avser ensamma flyktingbarns placering på förläggning behandlas i utskottets betänkande 1990/91:SfU13 om invandringsbudgeten.
Utskottet
Inledning
Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrings-, invandrar- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige. Vidare beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen samt Sveriges roll i det internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet. En redogörelse ges också för den svenska utlänningslagstiftningen och för mottagandet av asylsökande och flyktingar i Sverige samt för de svenska frivilligorganisationernas roll. Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som anförs i skrivelsen.
I skrivelsen görs skillnad mellan invandrings-, invandrar- och flyktingpolitik.
Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, AU22, rskr. 230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte (prop. 1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Invandringen har under senare år huvudsakligen varit en flyktinginvandring. Uppehålls- och arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige.
Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället vidtar för att underlätta invandrares, inkl. flyktingars, introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986 fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop. 1985/86:98, SfU20, rskr. 301). Målen syftar till lika rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans, solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung.
I skrivelsen framhålls att mottagandet i Sverige av flyktingar endast är ett av flera element i den svenska flyktingpolitiken. I denna ingår internationellt agerande för att bidra till att internationella konflikter motverkas eller löses och för att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter, ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver flyktingarbete utanför Sverige, internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning och för ett stärkande av flyktingars rättsliga skydd, överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som behöver en säker fristad undan förföljelse, mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning som i vissa avseenden ger med flyktingar jämförbara grupper ett starkare skydd än vad 1951 års flyktingkonvention stadgar, ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar m.fl., vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna sig till rätta i det svenska samhället, särskilda insatser, bl.a. opinionsbildande verksamhet, för att ge flyktingar och andra invandrare lika villkor och möjligheter till integration i Sverige, stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att bosätta sig i hemlandet eller annat land.
Det finns endast en universellt godtagen flyktingdefinition. I FNs konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) avses med uttrycket flykting -- utom personer som blivit att anse som flyktingar enligt vissa äldre överenskommelser -- den som till följd av händelser som inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land vari han är medborgare samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd. Motsvarande gäller den som, utan att vara medborgare i något land till följd av händelser som förut sagts befinner sig utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit. -- Enligt konventionen kunde varje fördragsslutande stat välja huruvida uttrycket "händelser som inträffat före den 1 januari 1951" för statens del skulle avse händelser "i Europa" eller "i Europa eller annorstädes". De stater som valt att låta endast händelser i Europa omfattas av statens förpliktelser har när som helst kunnat utvidga sina förpliktelser att avse händelser även annorstädes.
Genèvekonventionen har senare kompletterats med 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. Genom detta protokoll förpliktade sig anslutande stater att tillämpa konventionens flyktingbestämmelser utan begränsning till händelser före år 1951 eller i Europa. De stater som anslutit sig till konventionen med den geografiska begränsningen till Europa har emellertid kunnat behålla denna begränsning.
Afrikanska stater har en egen konvention om flyktingar (OAU-konventionen). Konventionen, som antogs år 1969, har en betydligt vidare flyktingdefinition. Den omfattar också personer som på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del av eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är medborgare tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka tillflykt på en annan plats utanför sagda land. För Centralamerikas del har ett snarlikt flyktingbegrepp accepterats i den s.k. Cartagenadeklarationen från år 1984. Såvitt gäller Asien har UNHCRs exekutivkommitté -- med stöd av första asylländer i Sydostasien -- godtagit en bestämmelse om att alla asylsökande, i vart fall temporärt, skall tas emot av första asylländerna och att tvångsrepatriering inte skall ske.
Härutöver bör nämnas att UNHCRs exekutivkommitté antagit ett 60-tal betydelsefulla konklusioner för internationellt skydd av flyktingar.
I skrivelsen erinras om att antalet flyktingar i världen vanligen anges till ca 15 miljoner och att detta antal enbart avser de flyktingar som anses falla under UNHCRs mandat. Härtill kommer drygt 2,5 miljoner Palestinaflyktingar, vilka får bistånd genom UNRWA. Ca 80% av världens flyktingar finns koncentrerade till sju områden: Afghanistanflyktingarna i Västasien, Indokinaflyktingarna i Sydostasien, Palestinaflyktingarna i Mellersta Östern, olika flyktinggrupper i södra Afrika, flyktingarna från Etiopien och Somalia på Afrikas Horn, Liberiaflyktingarna i Västafrika samt de centralamerikanska flyktingarna i Centralamerika. Vidare beräknas att ca 14 miljoner människor befinner sig på flykt utan att falla under UNHCRs eller UNRWAs mandat.
I skrivelsen finns ett försök till framtidsprognos med det självklara förbehållet att det alltid är svårt att förutsäga in- och utvandring. Hur omfattande utvandringen till väst, inkl. Sverige, kommer att bli i Central- och Östeuropa, liksom i andra världsdelar, bedöms i hög grad komma att bestämmas av hur man genom internationellt samarbete kan bidra till att undanröja de grundläggande problem som ligger bakom de stora flyttningsrörelserna. Det bedöms dock realistiskt att framöver räkna med ett fortsatt betydande invandringstryck från länder utanför Norden. Det betonas att regeringens ambition är att söka förbättra förmågan att analysera och bedöma skeenden i vår omvärld utifrån ett migrationsperspektiv. En sådan ökad beredskap bör som ett syfte ha att ge större möjligheter än hittills att -- i samverkan med andra länder -- tidigt reagera med åtgärder som kan förebygga flyttningsrörelser i fall där detta är möjligt och lämpligt.
I fråga om invandringen till Sverige erinras i skrivelsen om att den utomnordiska invandringen till Sverige sedan fem--tio år till mycket stor del består av flyktingar och personer som får bosätta sig här av flyktingliknande eller humanitära skäl. Bland de utomnordiska invandrarna finns också nära anhöriga till här bosatta personer, s.k. anknytningsfall, både sådana som gäller tidigare splittrade familjer och nybildade sådana. Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste åren uppgått till endast ett par hundra personer om året.
Liksom tidigare var de personer som på egen hand rest till Sverige och ansökt om asyl vid gränsen eller efter ankomsten mångdubbelt fler än de s.k. kvotflyktingarna. Under budgetåret 1989/90 sökte ca 38600 personer inkl. barn asyl här mot ca 19050 under budgetåret 1988/89. Ca 17850 personer beviljades under budgetåret 1989/90 uppehållstillstånd av asyl- eller humanitära skäl. I detta antal ingår kvotflyktingar. Härtill kommer anhöriga till flyktingar och därmed jämställda personer, vilka rest in tillsammans med eller i nära anslutning till dem. Antalet sådana anhöriga uppgick till ca 5650. Antalet beviljade uppehållstillstånd till anhöriga till andra personer uppgick till ca 14260. Det totala antalet beviljade uppehållstillstånd inkl. tillstånd av arbetsmarknadsskäl och till adoptivbarn uppgick under budgetåret 1989/90 till ca 38750.
Ett år 1987 inlett översynsarbete av invandrar- och flyktingpolitiken har lett till en ny utlänningslag, nya rutiner för handläggningen av asylärenden, en ny organisation av statens invandrarverk och en ny ordning för bistånd åt asylsökande under väntetiden. Genom den nya utlänningslagen (prop. 1988/89:86, SfU19 och SfU22, rskr. 325, SFS 1989:529), som gäller fr.o.m. den 1 juli 1989, har främst införts vissa ändrade handläggningsregler för asylärenden. Den nya utlänningslagens bestämmelser om tvångsmedel mot utlänningar -- kroppsvisitation och förvar -- trädde i kraft den 1 juli 1990 (1989/90:SfU19, rskr. 324, SFS 1990:523).
Nu gällande system för mottagande av asylsökande och flyktingar i Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär bl.a. att statens invandrarverk har ansvaret för överföring och mottagande av flyktingar i Sverige och har i uppdrag att träffa överenskommelser med kommuner om mottagande av asylsökande och flyktingar mot statlig ersättning. Ett nytt system för samordnat flyktingmottagande och för ersättning till kommunerna gäller fr.o.m. den 1 januari 1990 (prop. 1989/90:105, SfU21). Detta system är en del av ett samlat reformprogram med syfte att underlätta för främst flyktingar att så snart som möjligt få en fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed minska deras beroende av samhällets stöd. I programmet ingår även en reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare (prop. 1989/90:102, UbU27) och målinriktad prioritering inom arbetsmarknadsverket av tidiga insatser till förmån för flyktingar och andra invandrare (se 1989/90:AU11).
Regeringen tillsatte i juni 1990 en utredning om förutsättningarna för och inriktningen av en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik. Utredningens förslag är enligt skrivelsen tänkt att ingå i underlaget för en principproposition om flykting- och invandrarpolitiken som är planerad till våren 1991. Utredningen, som antagit namnet flykting- och immigrationsutredningen, har numera avlämnat sitt betänkande (SOU 1991:1) Flykting- och immigrationspolitiken.
Utredningen förordar i linje med ett antal studier och rapporter som under det senaste året avgivits i andra industriländer att problemen löses med hjälp av en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik. En sådan politik bör enligt utredningen utformas så att den motverkar uppkomsten av flykt, dvs. angriper de grundläggande orsakerna i ursprungsländerna till flyktingrörelserna, säkrar skydd åt flyktingarna på ett tryggt och okomplicerat sätt och slår vakt om asylinstitutet, främjar den för flyktingarna bästa lösningen enligt följande prioritetsordning: frivillig repatriering, regionala lösningar, överföring till annan region, utnyttjar de ekonomiska och personella resurserna så effektivt som möjligt, så att de mest behövande flyktingarna får störst stöd.
En sammanhållen politik bygger enligt utredningen på att åtgärder inom den internationella flyktingpolitiken kompletteras av åtgärder inom den nationella immigrationspolitiken. Sveriges flyktingpolitik på det internationella planet bedrivs dels genom stöd till internationella organisationer, dels genom direkt samarbete med länder som mottagit flyktingar. Ett viktigt instrument i flyktingpolitiken är också stödet till frivilliga organisationer, såväl svenska som internationella. Immigrationspolitiken bedrivs genom invandringspolitiska medel, avseende urvalet av de utlänningar som skall få tillstånd att bosätta sig i Sverige, genom invandrarpolitiken som avser att underlätta bosättning och anpassning, genom regler för återsändande av asylsökande som fått avslag och för stöd till frivillig återvandring samt genom samarbete med andra invandringsländer i lagstiftnings- och informationsfrågor.
När det gäller frågan vilka element i politiken som skall hållas samman måste en av utgångspunkterna enligt utredningen vara att det är ursprungsländernas och deras grannländers regeringar som har ansvaret för sina länders migrations- och utvecklingspolitik. Såvitt gäller regeringar med vilka Sverige samarbetar bör vår flyktingpolitik därför utformas så att den samspelar lika mycket med dessa regeringars politik som med vår egen immigrationspolitik. Inte minst viktigt är att vår politik utformas så att de nämnda regeringarnas ansvarstagande inte undermineras. Men vår politik bör också stå i samklang med de internationella organisationernas policy och arbetssätt, eftersom de i många fall spelar en nyckelroll för implementeringen av viktiga beståndsdelar av denna. Eftersom vår politik har bäst utsikter att ge resultat om den bedrivs i samverkan med andra i-länder bör den också vara förenlig med de ländernas synsätt. Härtill kommer att vår politik måste utformas utifrån de internationella rättsliga instrumenten eftersom dessa både utgör grund för vårt agerande och sätter restriktioner för detta.
Utredningen diskuterar vidare allmänna migrations- och flyktingpolitiska frågor. Därvid konstateras att diskussionen försvåras av att begreppet "flykting" används med olika innebörd och definitioner. Utredningen jämför Genèvekonventionens flyktingbegrepp med OAU-konventionens flyktingbegrepp, som även innefattar flykt från väpnad aggression, inbördeskrig och ockupation, samt med uttryck som "internflyktingar", avseende personer som inte flytt från sitt land utan endast från sin hemtrakt, "miljöflyktingar", som lämnar sin hembygd till följd av att miljön och naturresurserna blivit otjänliga, och "ekonomiska flyktingar", varmed i regel avses människor som söker bättre utkomstmöjligheter genom att begära asyl i ett annat land.
Utredningen påpekar att flyktingproblemen länge inom FN och i andra internationella fora betraktades som temporära och ganska onormala fenomen, som kunde elimineras med hjälp av stöd till flyktingarna själva och deras värdländer. Med åren har det blivit uppenbart att flyktingrörelser är ett symptom på mer djupgående strukturella motsättningar och obalanser, och att de därför måste angripas med långsiktigt verkande ekonomiska och politiska åtgärder. Detta betraktelsesätt, som kommit till uttryck i resolutioner både inom FN, OAU och i Centralamerika, har dock inte helt trängt igenom, framför allt inte i FNs operativa verksamhet. Sverige har anledning att verka internationellt för att grundorsakerna till flyktingströmmarna diskuteras mer öppet och blir föremål för mer målmedvetna insatser när det gäller säkerhets-, handels- och biståndspolitiken inom FN. Flyktingfrågorna bör komma högre på dagordningen hos de ekonomiska och politiska organen inom FN, och både givar- och mottagarländer bör uppmanas att ge högre prioritet åt de utvecklingsproblem som förorsakar och som förorsakas av flyktingrörelser.
När det gäller FN-systemet föreslår utredningen bl.a. att snabb information om begynnande flyktingrörelser systematiskt skall samlas in genom UNDPs (FNs utvecklingsprogram) fältkontor i de länder som är potentiellt flyktinggivande, att UNHCRs mandat inte skall utvidgas till att omfatta internflyktingar eller långsiktigt utvecklingsbistånd, eftersom detta skulle kunna underminera skyddsfunktionen, som är flyktingkommissariatets styrka, att fortsatt stöd skall ges till ansträngningarna att stabilisera UNHCRs ekonomi, att UNHCRs arbete för att förbättra skyddet för flyktingkvinnor bör stödjas och att dess resultat bör följas med uppmärksamhet samt att Sverige skall medverka till att FN-organen får resurser att utnyttja de möjligheter till återvandring som kan komma att öppnas till vissa länder.
Utredningen har funnit att de nackdelar som de nuvarande principerna för vår immigrationspolitik är förenade med är följande.
Principerna gör det svårt att konsekvent styra våra insatser, så att de når dem som har störst behov av skydd och hjälp. Principerna är svårtillämpade och medför ett komplicerat prövningsförfarande. Oproportionerligt stora resurser styrs till utgifter för själva proceduren och för administrationen av flyktingmottagandet på bekostnad av våra egentliga insatser. Principerna kan ge upphov till mycket höga svängningar från det ena året till det andra när det gäller det antal invandrare som får uppehållstillstånd. Detta kan på sikt medföra svårigheter när det gäller att bereda fristad åt dem som ovillkorligen skall tas emot här i landet.
En viss förändring av systemet bör enligt utredningen genomföras. Den bör bygga på grundtanken att man gör en klarare skillnad än nu mellan två huvudkategorier av sökande. Den ena kategorin bör bestå av sådana personer som bör ha en i princip ovillkorlig rätt att få bosätta sig här i landet om de sökt sig hit. Det gäller främst dem som är flyktingar enligt Genèvekonventionen och därutöver nära anhöriga till här bosatta personer och andra som kan åberopa mycket starka humanitära skäl. Den andra kategorin bör utgöras av flertalet övriga immigrationssökande, oavsett om ansökan grundas på anknytningsförhållande eller humanitära skäl som ej är av den styrka som nyss angetts. Till denna kategori får emellertid också hänföras sådana flyktingar som inte sökt sig hit utan som tas ut direkt från främmande länder inom ramen för den fastställda flyktingkvoten. För denna kategori skall invandringen -- på samma sätt som redan i dag gäller för kvotflyktingar -- kunna vara reglerad genom i förväg fastställda ramar.
Utredningen lämnar också förslag beträffande bl.a. förfarandet när asylsökande får avslag, stöd till återvandring och samarbetet med andra länder.
En proposition om principerna för en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik väntas inom kort läggas fram för riksdagen. Någon riksdagsbehandling av propositionen kommer dock inte att kunna ske under innevarande riksmöte.
Internationellt samarbete i migrationsfrågor
Ett särskilt avsnitt i skrivelsen behandlar det internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll i detta arbete.
Inom FNs ram behandlas flyktingpolitiska frågor med avseende såväl på åtgärder för dem som tvingats på flykt (UNHCR, UNRWA) som på insatser för att komma åt grundorsakerna bakom flykten. UNHCRs främsta uppgift har sedan starten varit att ge rättsligt skydd åt flyktingar, men inslaget av materiellt bistånd har ökat kraftigt med åren. Flyktingproblemen har under den senaste tioårsperioden nått en mycket stor omfattning och komplexitet. De större flyktingströmmarna har främst rört sig mellan u-länder. I flera av de krislägen som uppstått har UNHCR betraktats som den mest lämpliga organisationen för akuta hjälpinsatser för såväl flyktingar som andra hemlösa. UNHCR brukar ange tre möjliga lösningar på ett flyktingproblem: frivillig repatriering, integration i första asyllandet eller omplacering till tredje land. UNHCR strävar alltid efter lösningar med bestående effekt. Hjälpen utformas i stor utsträckning så att den underlättar möjligheterna till självförsörjning i asyllandet. Om frivillig repatriering blir möjlig kan projekt med liknande syfte också initieras i ursprungslandet. Vid 1989 års reguljära exekutivkommittémöte tillsattes en särskild arbetsgrupp för att studera frågor om varaktiga lösningar och skydd i ett sammanhang. Gruppen kunde inte börja sitt arbete omedelbart på grund av UNHCRs administrativa och finansiella problem, men arbetar nu med inriktning på att rapportera till 1991 års reguljära exekutivkommittémöte. Enkelt uttryckt kan gruppens uppgift sägas vara att göra en översyn av innehållet i och inriktningen av UNHCRs mandat och verksamhet. -- UNHCRs verksamhet behandlas varje höst i FNs generalförsamling. Generalförsamlingen antog i höstas en resolution till stöd för UNHCRs verksamhet med bl.a. de nordiska länderna som förslagsställare. Resolutionen bekräftar UNHCRs grundläggande uppgift att svara för internationellt skydd av flyktingar och understryker behovet av gemensamma internationella insatser till förmån för det ökande antalet flyktingar och hemlösa.
Europarådet är sedan länge ett viktigt forum för mellanstatlig dialog kring integration av invandrare i medlemsländerna. Där har man också under en följd av år arbetat med asylrättsliga spörsmål. Demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa har under år 1990 satt nya frågor på Europarådets dagordning. -- Bland Europarådets medlemsländer finns ett starkt uttalat intresse för samverkan i frågor angående asylrätt och asylrelaterad migration. Frågor av denna art handhas i en expertkommitté, CAHAR, som är direkt underställd ministerkommittén. CAHAR har arbetat fram skilda rättsliga instrument och har underställt ministerkommittén ett förslag om tillämpningen av den s.k. första asylland-principen. Kommittén håller regelbundna möten för utbyte av synpunkter och för att utveckla en enhetlig syn på aktuella problem inom sitt ansvarsområde. -- I januari 1991 anordnades i Wien i Europarådets regi och med Österrike som värd en ministerkonferens angående migration från östra Europa till väst. -- Europarådets arbete med avseende på invandrares integration i invandringsländerna måste enligt skrivelsen anses vara av central politisk betydelse. Frånvaron av en ansvarsfull invandrarpolitik som så långt möjligt tillförsäkrar invandrare lika villkor på arbetsmarknaden, i utbildningen och i samhället i övrigt, kan leda till att miljontals människor i Europa marginaliseras och tvingas leva ett liv helt utan delaktighet och normala sociala kontakter med det samhälle där de vistas. Från svensk sida har det sedan flera år varit en strävan att söka vitalisera detta samarbete. Frågor om rasism och främlingsfientlighet har varit föremål för ett omfattande projektsamarbete sedan flera år. Det s.k. Community relations-projektet har studerat en lång rad aspekter på etniska relationer, och arbetet skall slutföras under år 1991, bl.a. genom en internationell konferens i Haag sent i höst.
I skrivelsen behandlas även de immigrationspolitiska aspekterna av den västeuropeiska integrationen. Dessa aspekter behandlas också i den rapport om det västeuropeiska integrationsarbetet Sverige--EFTA--EG 1990 som utrikesdepartementets handelsavdelning gett ut i mars 1991. I rapporten redovisas såvitt avser gränskontroller och invandring dels utvecklingen i EG, dels Sveriges deltagande i integrationsarbetet.
Inom ramen för förhandlingarna om ett s.k. EES-avtal mellan EFTA och EG har Sverige, såsom medlem av EFTA, markerat sitt intresse av att delta i och bidra till det arbete som EG bedriver i syfte att avveckla eller förenkla gränskontrollen för personer. Utvecklingen har här under år 1990 kommit in i ett avgörande skede, även om detta inte skett som en del av EES-förhandlingarna. -- Som det ser ut kommer gränskontrollfrågorna inte att ingå i EES-förhandlingarna, eftersom EG-kommissionen, som är EFTAs förhandlingsmotpart, saknar formell kompetens att föra förhandlingar på detta område. I stället sker EGs eget arbete inom särskilda samarbetsorgan direkt under regeringarnas ledning och överinseende. Utvecklingen under år 1990 har varit snabb och lett fram till två konventionsutkast -- ett om ansvarsfördelningen avseende behandlingen av asylärenden och ett om gränskontroll. Det förstnämnda utkastet färdigställdes i Dublin i juni 1990, och konventionen har numera undertecknats av samtliga EG-länder. Konventionen innehåller -- utom principer för vilket medlemsland som är ansvarigt för behandlingen av en ansökan om asyl -- även regler för informationsutbyte, både vad avser nationella regler, statistiska uppgifter och individupplysningar. Dublinkonventionen kan komma att öppnas för tillträde även av länder utanför EG-kretsen. De flesta EFTA-länder, däribland Sverige, har liksom Canada och USA förklarat sig principiellt intresserade av att ansluta sig. EGs arbete med gränskontrollfrågorna intensifierades under hösten 1990. Ett utkast diskuterades på ett ministermöte i mitten av december, och frågan kommer att behandlas på nytt på ett planerat ministermöte i mitten av juni 1991. Detta arbete har stor betydelse inte minst för de nordiska länderna och för den passfrihet som råder dem emellan sedan mer än 30 år. Det följs och analyseras både nationellt och på nordiskt plan inom samrådsgruppen för flyktingfrågor.
Beträffande utvecklingen inom EG redovisas i utrikesdepartementets rapport också den s.k. Schengenöverenskommelsen mellan ursprungligen Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland i syfte att avskaffa gränskontrollerna för persontrafik mellan dessa länder samt den expertrapport om immigration och social integration av invandrare som EG-kommissionen presenterade i slutet av september 1990.
Av regeringens skrivelse framgår att det nordiska samarbetet i migrations- och flyktingpolitiska frågor har utgjort en mycket betydelsefull plattform för avstämning inför gemensamt eller samordnat nordiskt agerande i internationella sammanhang. -- Flykting- och invandrarfrågor har under det gångna budgetåret liksom tidigare stått på Nordiska rådets dagordning. Rådet har antagit ett uttalande som uppmanar regeringarna att lägga fram en handlingsplan för sitt framtida samarbete, och regeringarna har aviserat en heltäckande redogörelse om vad som uppnåtts och om planerna för framtiden. -- Den nordiska samrådsgruppen för flyktingfrågor (NSHF) är fortsatt det viktigaste organet för det nordiska flyktingpolitiska samarbetet på regeringsnivå. Under kalenderåret 1990 hade gruppen utom reguljära möten ett antal möten i samrådsgruppens särskilda arbetsgrupp för EG-frågor. Samrådsgruppen fyller en viktig funktion för informationsutbytet mellan de nordiska länderna liksom när det gäller att samordna det nordiska agerandet i internationella sammanhang. Samrådsgruppen har under året arbetat vidare på ett svenskt initiativ från år 1989 och till slut enats om en modell för hur de nordiska ländernas flyktingkvoter, med bibehållen nationell suveränitet, skall presenteras och användas som en gemensam nordisk kvot. -- Det nordiska utlänningsutskottet, som primärt ansvarar för övervakningen av hur den nordiska passkontrollöverenskommelsen tillämpas, har regelbundna samrådsmöten med företrädare för de nordiska utlänningsmyndigheterna. I dessa möten deltar även representanter för berörda departement. I den nordiska migrationsgruppen behandlas frågor om samarbete mellan de nordiska länderna om integration av flyktingar och invandrare.
Det internationella arbetet med att söka konstruktiva lösningar på grundläggande migrations- och flyktingpolitiska problem har fortsatt inom ramen för de s.k. konsultationerna mellan ett antal västeuropeiska länder samt USA, Australien och Canada. Under år 1990 gick enligt skrivelsen också Italien med i konsultationsprocessen. -- Sedan även Spanien anslutit sig omfattar gruppen nu Australien, Belgien, Canada, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA och Österrike samt UNHCR.
Konsultationernas koordinerande sekretariat är knutet till UNHCR. Sedan processens början i november 1985 har nära ett femtiotal möten, konferenser och expertseminarier anordnats. Konsultationerna har enligt skrivelsen utvecklat sig till ett mycket värdefullt forum för dialog länderna emellan samt mellan länderna och UNHCR. För närvarande ligger tyngdpunkten i konsultationernas arbete dels i en arbetsgrupp för långsiktiga strategier som förhoppningsvis kommer att presentera sina förslag under våren 1991, dels i en arbetsgrupp för öst--väst-migration, dels i ett antal expertseminarier avsedda att bidra till förbättrade och snabbare asylprövningsprocesser. -- Nästa plenarmöte i konsultationerna kommer troligen att hållas i slutet av våren eller början av sommaren år 1991.
I skrivelsen framhålls att det finns en växande medvetenhet bland länder och organisationer om behovet av att finna lösningar av bestående natur som kan förändra de statiska och alltmer utdragna flyktingsituationerna i världen. Sådana lösningar kräver beslut och initiativ av politisk, ekonomisk och administrativ karaktär på olika nivåer och från många olika parter. Behovet att angripa grundorsakerna till flykt har kommit att alltmer betonas i det internationella samarbetet, med den nära koppling som finns mellan demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, fredliga lösningar av konflikter och den ekonomiska och sociala utvecklingspolitik som förs i ett land. Samtidigt krävs ökade utvecklingsinsatser i områden med hög flyktingkoncentration, och insatserna måste riktas både till den lokala befolkningen och till flyktingarna. FN-organens administrativa struktur och kapacitet, främst UNHCR och FNs program för livsmedelsbistånd, ses för närvarande över i syfte att göra dem effektivare. Andra FN-organ, inriktade på utveckling, förbiser ofta flyktingfrågorna. En ökad samordning inom FN-systemet behövs, och Sverige verkar för att en sådan samordning skall komma till stånd.
Sammantaget behövs enligt skrivelsen en ökad internationell dialog kring flyktingfrågorna och konkreta initiativ till lösningar. Detta behov ligger också enligt skrivelsen bakom utredningen om förutsättningarna för och inriktningen av en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik. Parallellt med utredningsarbetet har Sverige presenterat tankarna i idéskissen "En sammanhållen flykting- och immigrationspolitik" som översatts till engelska, franska och tyska och som blivit mycket uppmärksammad internationellt. Den ingår i underlaget för arbetet i UNHCRs arbetsgrupp om varaktiga lösningar och skydd för flyktingar. -- I skrivelsen framhålls att fattigdom och sysselsättningsproblem kan utgöra grogrunden för framtida massiva migrationsflöden, att ökad fattigdom kommer att tvinga fler på flykt från fattigdom snarare än till välfärd samt att det internationella samfundet måste söka konstruktiva -- inte restriktiva -- lösningar på problemen.
Om Sveriges roll i det internationella flyktingsamarbetet framhålls i skrivelsen att agerandet under de senaste åren fått en alltmer markerad profil såväl vad gäller flyktingsamarbetets innehåll och genomförande som dess finansiering.
International Organization for Migration, IOM, som inte ingår i FN-systemet, är den främsta mellanstatliga organisationen för transport av flyktingar och migranter samt för rådgivning, hälsoundersökningar och liknande. Under senare år har IOM också utvecklat en rad program för återvandring av flyktingar och asylsökande. Vidare har IOM flera program av mer biståndsinriktad natur som skall hjälpa u-länder att få hem kvalificerad personal som befinner sig i utlandet. Efter flera år av observatörsstatus har Sverige under år 1990 beslutat ansöka om medlemskap i organisationen.
Flykting- och immigrationsutredningen lämnar också i sitt ovan nämnda betänkande en redogörelse för ett urval internationella organisationer vars verksamhet är av betydelse för flyktingproblemen.
Vidare diskuteras i utredningens betänkande bl.a. frågan om en utvidgning av flyktingdefinitionen. Utredningen vill inte förorda ett svenskt agerande för att ändra Genèvekonventionen. Så länge det är tveksamt om OECD-länderna skulle medverka till en utvidgning, riskerar man enligt utredningen att förlora det minimum av samförstånd som redan finns utan att få något bättre i stället. Sverige bör emellertid engagera sig för att vidga FN-systemets skydd till flyktinggrupper som faller utanför konventionen i fall där det skulle vara uppenbart stridande mot humanitetens krav att vägra den asylsökande en fristad. En regel om skydd i dessa fall föreslås av utredningen tas in i den svenska lagstiftningen.
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att de västeuropeiska länderna bedriver ett viktigt samarbete på flykting- och invandrarpolitikens område och att detta arbete till största delen förlagts utanför formella EG-organ för att undvika insyn från EG-parlamentet. Motionärerna påpekar att Sverige har uttryckt intresse att delta i samarbetet och har viktiga internationella kontakter i dessa sammanhang. Ur demokratisk synpunkt är det enligt motionärerna mycket angeläget att regeringen ger riksdagen en samlad redovisning av Sveriges deltagande i det västeuropeiska samarbetet inom flykting- och invandringspolitiken, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande21).
Regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken innehåller, som ovan framgått, en tämligen fyllig redogörelse för Sveriges deltagande i såväl västeuropeiskt som annat internationellt samarbete. Enligt utskottets uppfattning bör motion Sf638 yrkande 21 kunna anses tillgodosedd därmed, och utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Frågor kring flyktingmottagandet i Europa tas upp i flera motioner.
I motion Sf609 anför Carl Bildt m.fl. att en harmonisering av flyktinglagstiftningen bör eftersträvas såväl inom Norden som med andra länder, främst Västeuropa. Detta är särskilt viktigt med tanke på det integrationsarbete som pågår inom EG. Sverige bör initiera en alleuropeisk konferens med målet att harmonisera flyktinglagstiftningen i Europas samtliga stater och att finna lösningar på de alltmer omfattande flyktingströmmarna i tredje världen (yrkande 4). Motionärerna anför vidare att Genèvekonventionen inte speglar dagens situation, och de föreslår att regeringen tar initiativ till en ny FN-konvention, som baseras på de förhållanden som råder i världen i dag (yrkande6).
I motionerna Sf614 och Sf646 yrkande 6 anför Bengt Westerberg m.fl. att harmoniseringsprocessen inom EG kräver en samordning av flyktingpolitiken, eftersom den är intimt förknippad med frågan om de gemensamma yttre gränserna. Även Europarådet har sedan år 1976 sökt verka för en harmonisering av de europeiska ländernas flyktingpolitik, en harmonisering som skulle utgå från Europarådets rekommendationer. Om Europarådets ambition med harmoniseringsarbetet varit att säkerställa en miniminivå av rättssäkerhet för de asylsökande, så kan enligt motionärerna arbetet inom EG sägas ha helt andra mål, som framför allt handlar om hur antalet asylsökande kan reduceras. Den flyktingpolitik som regeringen bör verka för i Europa bör enligt motionärerna innehålla följande sex komponenter. EG-ländernas flyktingpolitik bör harmoniseras, varvid i första hand samtliga medlemsländer bör förmås att underteckna såväl Genèvekonventionen som tilläggsprotokollet samt att följa de rekommendationer som utfärdas av UNHCRs exekutivkommitté. En gemensam praxis bör förankras i internationell rätt genom att en europeisk domstol inrättas, dit beslut i flyktingärenden kan överklagas. En i första hand europeisk konvention bör formuleras med utgångspunkt i de afrikanska och latinamerikanska staternas flyktingdefinition enligt OAU-konventionen resp. Cartagenadeklarationen. Detta skulle ge skydd åt människor som flyr undan olika typer av våld: krig, inbördeskrig, väpnade oroligheter eller bristande förmåga hos ett lands regering att skydda sina egna medborgare. Vidare bör EG -- i stället för att bygga upp en alltmer ogenomtränglig mur mot asylsökande från länder utanför Europa -- söka mer konstruktiva lösningar på framtida problem med massflykt från krigshärdar eller diktaturer med beredskap att hjälpa länder i den berörda regionen med bistånd till större flyktinggrupper. EG-ländernas regeringar bör vidare samarbeta med de olika frivilligorganisationerna för att skapa kunskap och förståelse för flyktingarnas situation. Slutligen bör EGs gemensamma utrikespolitik sikta till att på längre sikt skapa en sådan världsordning att konflikter och förtryck undanröjs.
Även Lars Werner anför, i motion Sf638, att flyktingpolitiken i de flesta västeuropeiska länder för närvarande präglas av allt större restriktivitet. Motionärerna begär i yrkande 1 (delvis) att regeringen på statsministernivå tar kontakt med regeringarna i de övriga nordiska länderna syftande till ett gemensamt nordiskt initiativ till en alleuropisk konferens med uppgift att åstadkomma ett konventionsskydd för de facto-flyktingar och krigsvägrare.
Ragnhild Pohanka och Eva Goës anser i motion Sf24 att Sverige i Europarådet, FN och andra internationella organ aktivt bör arbeta för flyktingars rättigheter, för att stärka rätten till asyl och kraftigt betona flyktingbarnens speciella problem, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 7). De begär också tillkännagivanden om att regeringen bör verka i FN för en översyn av Genèvekonventionen och tilläggsprotokollet (yrkande 1) och att en uppdatering behövs av Genèvekonventionen i enlighet med dagens världssituation (yrkande9).
Hans Göran Franck m.fl. påpekar i motion Sf640 att flyktingmottagandet i olika europeiska länder är högst varierande. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att kraftfulla åtgärder på hög politisk nivå behövs för att förstärka och utvidga det europeiska samarbetet och åstadkomma överenskommelser i Europa som leder inte bara till ett ökat flyktingmottagande utan också till en bättre fördelning av ansvaret mellan länderna (yrkande1).
Av skrivelsen framgår att regeringen lägger stor vikt vid det internationella samarbetet inom flykting- och migrationspolitikens område och aktivt driver dessa frågor. Som utskottet konstaterade i sitt betänkande 1989/90:SfU16 har regeringen tidigare tagit initiativ till ett intensifierat samarbete såväl mellan de europeiska länderna som mellan de nordiska länderna. Utskottet framhöll särskilt konsultationsgruppens arbete och arbetet inom den nordiska samrådsgruppen på regeringsnivå för flyktingfrågor. Utskottet vill här särskilt framhålla också arbetet inom UNHCRs arbetsgrupp för varaktiga lösningar och skydd. Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis kommer att spela en aktiv roll på det internationella och nordiska planet. I frågan om en ny flyktingkonvention vill utskottet också framhålla det arbete som pågår inom UNHCRs arbetsgrupp för varaktiga lösningar och skydd, innefattande en översyn av innehållet i och inriktningen av UNHCRs mandat. Frågan berörs också inom konsultationsgruppens arbete. Vidare vill utskottet hänvisa till den beredning av flykting- och immigrationsutredningens betänkande som för närvarande pågår inom regeringskansliet och som enligt utskottets mening bör avvaktas. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf24 yrkandena 1, 7 och 9 och Sf609 yrkandena 4 och6, Sf638 yrkande 1 i denna del och Sf640 yrkande 1 samt motionerna Sf614 och Sf646 yrkande 6 i dessa delar.
Såvitt avser önskemålet om flyktingpolitiska riktlinjer i EG-sammanhang vill utskottet först erinra om att frågorna om invandringspolitik, asylpolitik och viseringspolitik sannolikt inte kommer att omfattas av ett EES-avtal. Sverige kommer dock inte att undgå att påverkas av en eventuell samordning av asyl- och flyktingpolitiken inom EG-området och har också uttryckt intresse för att delta. -- Utskottet utgår från att regeringen därvid beaktar behovet av att flyktingpolitiken harmoniseras och av att en sådan harmonisering innebär en så generös politik som möjligt. Motionärerna bör även i andra avseenden kunna tillgodoses utan något riksdagens tillkännagivande. Bl.a konstaterar utskottet att regeringen i sin skrivelse pekat på behovet av att det internationella samfundet söker konstruktiva -- inte restriktiva -- lösningar på flyktingproblemen. Också i övrigt utgår utskottet från att regeringen även i EG-sammanhang strävar efter en så generös, rättssäker och human hantering av flyktingfrågor som möjligt, och utskottet anser att något tillkännagivande med anledning av motionerna Sf614 och Sf646 yrkande6 inte heller behövs i dessa delar.
Bengt Westerberg m.fl. begär i motion Sf646 yrkande 5 ett tillkännagivande om att Sverige bör ansöka om medlemskap i IOM.
Som ovan framgått har Sverige numera beslutat att ansöka om medlemskap i IOM, och motion Sf646 yrkande 5 har därigenom tillgodosetts. Utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Lahja Exner anför i motion Sf634 att målet för de nordiska ländernas samarbete på det flyktingpolitiska området bör vara att de nordiska länderna tillsammans tar ett solidariskt ansvar för världens flyktingar. Hon anser vidare att samarbetet bör innebära att en prövning i våra nordiska grannländer också skall kunna vara giltig för vår bedömning och att lagstiftningen borde ge utrymme för att omedelbart återförvisa en asylsökande till det land som prövat skyddsbehovet i förstone samt begär ett tillkännagivande om prövningen av asylrätt.
Utskottet har ovan redogjort för det samarbete på flykting- och invandringspolitikens område som bedrivs såväl inom Norden som i vidare kretsar. Den av motionären särskilt angivna frågan om giltigheten inom Norden av en asylprövning bör enligt utskottets uppfattning i första hand kunna diskuteras inom Nordiska rådet. Något tillkännagivande med anledning av motion Sf634 anser utskottet inte vara påkallat, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Tillståndsfrågor
Allmänt
Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som skall gälla för inresa på dess territorium. Någon generell rätt för en utlänning att besöka en stat finns således inte.
I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt vistas och ha anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen utfärdade utlänningsförordningen (1989:547).
En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i Sverige under längre tid än tre månader utan att ha uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Bestämmelser om uppehållstillstånd, liksom om visering och arbetstillstånd, finns i 2kap. utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2§ tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).
Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges till en utlänning enligt bestämmelserna om asyl. Uppehållstillstånd får ges till en utlänning om han har särskild anknytning till Sverige eller om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.
Arbetstillstånd ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs. Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd.
Uppehållstillstånd av asylskäl m.m.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3kap. utlänningslagen. Enligt 4§ första stycket har flyktingar, krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl.
Definitionen av flykting (2§) överensstämmer med den som finns i Genèvekonventionen. Ibland används därför benämningen konventionsflyktingar för dessa personer.
Med krigsvägrare (3§) avses en utlänning som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående krigstjänstgöring.
Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd även åt andra personer som inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som har tvingats att lämna sitt land på grund av yttre aggression, ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen de facto-flyktingar.
Begreppet asyl, som enligt den nya utlänningslagen används för det tillstånd att uppehålla sig i Sverige som ges såväl till konventionsflyktingar som till krigsvägrare och de facto-flyktingar, innebär att Sverige använder ett asylbegrepp som i viss mån avviker från vad som är vedertaget internationellt, nämligen att tala om asyl endast i samband med skydd åt konventionsflyktingar.
Av humanitära skäl kan enligt 2kap. 4§ första stycket2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd på denna grund har också beviljats personer som på grund av sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där en verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något land där utlänningen tas emot. Uppehållstillstånd har också i vissa fall beviljats när det funnits en kombination av humanitära skäl och släktanknytning, som i sig inte varit tillräckliga.
Varken konventionsflyktingar eller krigsvägrare och de facto-flyktingar har någon ovillkorlig rätt att få en fristad i Sverige. Asyl får nämligen vägras på följande grunder enligt 3kap. 4§ andra stycket utlänningslagen. Om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns synnerliga skäl att inte bevilja asyl. Om det beträffande en krigsvägrare eller de facto-flykting finns särskilda skäl att inte bevilja asyl. I vissa fall där utlänningen kan sändas tillbaka till annat nordiskt land enligt särskild överenskommelse. I annat fall med hänvisning till den s.k. första asylland-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd. Om utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och där är skyddad på det sätt som anges beträffande första asylland-principen.
Regeringen får föreskriva undantag från första asylland-principen för de fall då utlänningens anknytning till Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin ansökan om asyl prövad här.
Med synnerliga skäl (andra stycket1) avses enligt motivuttalanden (prop. 1954:41 s. 77, LU 14, rskr. 155 och prop. 1975/76:18 s. 107, InU 24, JuU 15, rskr. 121 och 122) dels situationer då det av hänsyn till rikets säkerhet framstår som omöjligt att bevilja asyl, dels omständigheter som enligt Genèvekonventionen diskvalificerar en flykting från konventionens skydd. Sådana omständigheter kan vara brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och liknande gärningar samt grova icke-politiska brott före ankomsten till Sverige.
Med särskilda skäl (andra stycket2) avses enligt förarbetena till den tidigare utlänningslagstiftningen (prop. 1975/76:18 s. 108 f., jfr även prop. 1983/84:144 s. 37 och prop. 1988/89:86 s. 156) att förhållandena är sådana att det bedöms vara nödvändigt för att reglera invandringen. Det förutsattes inte att det skulle vara helt omöjligt att ta emot dessa utlänningar i Sverige; för att skydd skulle vägras skulle det dock vara fråga om så många personer att det skulle medföra stora påfrestningar för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen att ta emot dem i Sverige. Beträffande de facto-flyktingar uttalades också att tyngden av de omständigheter utlänningen åberopar måste tillmätas betydelse vid avgörande av frågan om särskilda skäl föreligger.
Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, får han inte avvisas eller utvisas om det inte kan ske till ett land där utlänningen åtnjuter visst skydd. En utlänning får således inte avvisas eller utvisas till ett land där han riskerar dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr (non-refoulementprincipen). Han får inte heller annat än i yttersta undantagsfall sändas till ett land där han riskerar förföljelse. Inte heller får en utlänning sändas till ett land där han riskerar vidaresändning till något sådant land.
Regeringen fattade i december 1989 beslut i två enskilda asylärenden, där begäran om asyl avslogs med hänvisning till bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket2 utlänningslagen. I besluten hänvisade regeringen till att Sverige under de senaste åren i ökande omfattning fått ta emot asylsökande utlänningar. Det svenska mottagningssystemet för asylsökande hade successivt utökats men ändå under lång tid varit pressat, främst på grund av tillströmningen av utlänningar till våra gränser men även till följd av svårigheterna att bereda bostad åt sådana utlänningar som beviljats uppehålls- och arbetstillstånd. I besluten angavs vidare att under de senaste fem månaderna ett synnerligen stort antal utlänningar kommit till Sverige och ansökt om asyl. Detta hade lett till att vårt mottagnings- och utredningssystem hade nått gränsen för sin förmåga; våra möjligheter att under överskådlig tid ta emot asylsökande skulle komma att vara ytterligt begränsade. Situationen var sådan att den i enskilda asylärenden skulle beaktas vid bedömningen av huruvida sådana särskilda skäl förelåg som avses i 3kap. 4§ andra stycket2 utlänningslagen. Efter överväganden om situationen för sökandena i de enskilda fallen hade regeringen konstaterat att grund för att bevilja asyl saknats. I denna bedömning låg att sökandena inte kunde anses ha ett särskilt starkt skyddsbehov.
Som redovisats i inledningen till detta betänkande har ett förslag till en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik nyligen lagts fram av flykting- och immigrationsutredningen. Utredningen föreslår en viss förändring av systemet. Förändringen bygger på grundtanken att man bör göra en klarare skillnad mellan två huvudkategorier av asylsökande, den ena bestående av sådana personer som bör ha en i princip ovillkorlig rätt att få bosätta sig här om de har sökt sig hit, den andra bestående av flertalet övriga immigrationssökande.
Den första kategorin avser främst dem som är flyktingar enligt Genèvekonventionen och därutöver nära anhöriga till här bosatta personer och andra som kan åberopa mycket starka humanitära skäl. Utredningen delar den i många olika sammanhang från statsmakternas sida uttalade uppfattningen att Sverige skall ha en generös tillämpning av Genèvekonventionens skyddsbestämmelser. De som under senare år bedömts som flyktingar enligt konventionen och utlänningslagen har regelmässigt varit personer som riskerat förföljelse som riktat sig mot deras liv eller frihet, och utredningen förordar att även andra allvarliga inskränkningar i den personliga friheten hänförs till förföljelse. Till denna kategori bör emellertid enligt utredningen räknas även andra skyddsbehövande än sådana som omfattas av Genèvekonventionen. Det nuvarande skyddet för krigsvägrare och de facto-flyktingar diskuteras tämligen ingående. Utredningen föreslår att skyddsbestämmelserna för dem utgår och att i stället till kategorin med en i princip ovillkorlig rätt till bosättning i landet förs fall där det med hänsyn till utlänningens särskilda behov av skydd eller eljest skulle vara uppenbart stridande mot humanitetens krav om uppehållstillstånd inte beviljades. Skyddsregeln blir enligt utredningen mindre långtgående än den nuvarande regeln till skydd för de facto-flyktingar, men den skall å andra sidan inte kunna sättas ur spel genom hänvisning till att det föreligger "särskilda skäl". Kategorin med den principiellt ovillkorliga rätten till bosättning i landet skall vidare omfatta -- liksom hittills -- asylsökande som vid avvisning skulle riskera dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr samt -- vilket i viss mån innebär en utvidgning i förhållande till gällande lag -- asylsökande som skulle riskera annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller annan otillbörlig förföljelse av allvarligt slag. -- Medlemmar av utlänningens kärnfamilj har enligt fast praxis rätt till uppehållstillstånd och skall också enligt utredningen ingå i denna kategori.
Den andra kategorin immigrationssökande bör enligt utredningen utgöras av flertalet övriga sökande, oavsett om ansökan grundas på anknytningsförhållande eller humanitära skäl som ej är av den styrka som nyss angetts. Till denna kategori får emellertid också hänföras sådana flyktingar som inte sökt sig hit utan som tas ut direkt från främmande länder inom ramen för den fastställda flyktingkvoten. För denna kategori skall invandringen -- på samma sätt som redan i dag gäller för kvotflyktingar -- kunna vara reglerad genom i förväg fastställda ramar. Statsmakterna bör alltså kunna fastställa riktlinjer för det antal uppehållstillstånd som högst bör meddelas för en viss period, och dessa ramar skall kunna ändras, om tillströmningen av spontaninvandrare med en i princip ovillkorlig rätt att få stanna blir större än beräknat.
Regeringens s.k. decemberbeslut har föranlett flera motionsyrkanden. Ett stort antal motionsyrkanden har också väckts rörande skyddsbehovet för olika kategorier asylsökande.
Carl Bildt m.fl. anser i motion Sf609 att -- fram till dess att en flyktingkonvention som speglar dagens och morgondagens flyktingpolitiska situation på ett bättre sätt än den nuvarande har kunnat förverkligas -- bedömningen av flyktingskäl enligt decemberbeslutet bör ligga fast. Det är enligt motionärerna viktigt att riktlinjerna för Sveriges flyktingpolitik är fasta och konsekventa och att vårt land ger klara signaler till utlandet om de regler som gäller. De begär därför att riksdagen beslutar om en sådan permanentning av asylrättsbedömningen (yrkande5).
Gullan Lindblad m.fl. anser i motion Sf615 att varje baltisk flykting som kommer till Sverige skall ges rätt att stanna här oavsett om det rör sig om värnpliktsvägran eller andra skäl, och de begär ett tillkännagivande härom. I dessa ärenden måste det enligt motionärerna röra sig om "särskilt skyddsvärda fall" och något frångående av tidigare praxis behöver således inte ske. I motion Sf647 anför Gunnar Hökmark m.fl. att unga balter som flyr från den sovjetiska värnplikten gör det för att de anser att den innebär värnplikt i en ockupationsarmé och att denna uppfattning stöds av de lagstiftande församlingarna i de baltiska staterna. Motionärerna anför vidare att en ockupationsmakt inte har rätt att kräva tjänstgöring av medborgare i ockuperade områden och att det mot denna bakgrund finns skäl att ge de baltiska ungdomar som har den politiska uppfattningen att de tvingas tjänstgöra i en ockupationsarmé möjlighet att stanna i Sverige. De begär ett tillkännagivande härom.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att decemberbeslutet var en av regeringens mest flagranta inskränkningar i flyktingarnas rättssäkerhet och att det måste upphävas. Invandrarverket klarade av lika många asylsökande år 1990 som år 1989. Flera förläggningar läggs ned därför att de inte behövs längre. I kommunerna finns tomma mottagningsplatser därför att det inte finns så många flyktingar att skicka ut till dem. Under hösten 1990 kom ungefär hälften så många asylsökande per månad som hösten 1989. De motiv som anfördes för beslutet föreligger enligt motionärerna således inte längre, och de begär ett tillkännagivande om att inskränkningarna i flyktingpolitiken som infördes i december 1989 bör avskaffas (yrkande 9). I motionen påpekas att större delen av de miljoner som tagit sin tillflykt till flyktingläger i tredje världen och står under UNHCRs beskydd torde vara de facto-flyktingar och att det är bland dem Sverige tar ut kvotflyktingar. Motionärerna framhåller vidare att de facto-flyktingar ibland kan ha ett skyddsbehov som t.o.m. är starkare än andra flyktinggruppers och att humaniteten därför kräver att svensk lagstiftning innehåller formuleringar som täcker de facto-flyktingarnas behov av skydd. De begär ett tillkännagivande om behovet av skydd åt de facto-flyktingar (yrkande10).
Erling Bager anser i motion Sf602 att regeringens beslut i december 1989 är ett direkt hot mot baltiska asylsökande som flytt från militärtjänstgöring i Sovjetunionen och deras möjlighet att kunna få en fristad i Sverige. Regeringen bör därför enligt motionären omgående upphäva beslutet, och han begär ett tillkännagivande om det anförda. I motion Sf611 anför Håkan Holmberg m.fl. att den sedan år 1989 mer restriktiva svenska flyktingpolitiken medfört att värnpliktsvägrare från Estland, Lettland och Litauen riskerar att sändas tillbaka till Sovjetunionen sedan de sökt asyl i Sverige. Dessa ungdomar har enligt motionärerna flytt framför allt därför att de anser att den sovjetiska armén är en ockupationsarmé och att ockupationsmakter enligt internationell konvention inte har rätt att kalla in ockuperade länders medborgare till krigstjänst. Denna politiska uppfattning är enligt motionärerna tillräckligt skäl för att inga baltiska värnpliktsvägrare skall sändas tillbaka till Sovjetunionen, och till detta kommer mycket starka humanitära skäl. Motionärerna begär ett tillkännagivande om det anförda (yrkande1).
Håkan Holmberg m.fl. anför i motion Sf648 att det, om stora grupper av flyktingar försöker ta sig till Sverige, kommer att bli omöjligt att behandla dem så som vi i dag behandlar traditionellt asylsökande och att människor som drivits hemifrån på grund av svält, inbördeskrig eller miljökatastrofer inte kan kategoriskt avvisas med motivet att de inte utsätts för politisk förföljelse. De begär ett tillkännagivande om beredskap för en situation vid stora flyktingströmmar (yrkande 1). Motionärerna anför vidare att den mer generösa flyktingpolitik som gällde fram till hösten 1989 måste återställas och att den som flyr från antisemitisk eller annan hets måste kunna räknas som asylberättigad, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande2).
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att grundläggande värderingar som humanism, medmänsklighet, alla människors lika värde osv. inte får kompromissas bort för att en human och generös flyktingpolitik innebär vissa administrativa kostnader i initialskedet, och motionärerna begär ett tillkännagivande om grunderna för flyktingpolitiken (yrkande 1 delvis). Motionärerna anser vidare att problemen med organiserandet av flyktingmottagandet under hösten 1989 inte var av den arten att de utgjorde tillräcklig grund för tillämpning av de "särskilda skälen" när regeringen fattade decemberbeslutet och att med den markanta nedgång av antalet asylsökande som ägt rum under hela år 1990 det inte längre finns någon som helst grund för fortsatta inskränkningar i asylrätten. De anser att bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket2 utlänningslagen om särskilda skäl att inte bevilja asyl bör avskaffas, och att 3kap. 4§ andra stycket1 om synnerliga skäl skall gälla även för dem som omfattas av 3kap. 1§ 2 och3 (krigsvägrare resp. de facto-flyktingar), och de begär att riksdagen skall besluta härom (yrkande 2). De begär vidare ett tillkännagivande om att decemberbeslutet bör återkallas (yrkande3).
Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 yrkande 12 att riksdagen beslutar upphäva decemberbeslutet om ändrade asylregler, och Eva Goës m.fl. begär i motion Sf608 yrkande 4 att regeringen upphäver tillämpningen av undantagsklausulen och retroaktiviteten av densamma.
Ragnhild Pohanka och Eva Goës anför i motion Sf24 att det allt tydligare framkommit vilken diskriminerad grupp turkbulgarerna är i Bulgarien och att oerhört många av dem har stort skyddsbehov och borde få asyl. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom (yrkande 3). De påtalar också att det i dag finns en stor grupp miljöflyktingar i världen och begär en analys av behovet av skydd för sådana flyktingar (yrkande 4). Vidare anför motionärerna att Sverige behöver bygga upp en mottagarkapacitet för flyktingar från t.ex. Baltikum och begär ett tillkännagivande härom (yrkande 5). I motion Sf603 anser Inger Schörling m.fl. att Sverige måste vara berett att, om en flyktingvåg skulle komma från de baltiska republikerna på grund av sovjetiskt agerande, utan omständliga procedurer ta emot dem som flyr hit samt att det redan nu måste klargöras att balter som flyr från sovjetisk militärtjänst måste få stanna i Sverige. Motionärerna begär tillkännagivanden om att Sverige skall vara berett att generöst ta emot balter som eventuellt tvingas fly hit (yrkande 2) och om att balter som flyr undan sovjetisk militärtjänstgöring skall få stanna i Sverige (yrkande 3). I motion Sf627 yrkande 22 begär Inger Schörling m.fl. att en beredskap bör byggas upp för flyktingar från t.ex. Baltikum.
Hans Göran Franck m.fl. begär i motion Sf640 yrkande 2 ett tillkännagivande om att decemberbeslutet om inskränkningar i asylrätten upphävs snarast möjligt.
Karl-Erik Svartberg m.fl. påpekar i motion Sf642 att Sverige alltsedan Vietnamkrigets dagar tillämpat en generös asylrätt för krigsvägrare. De anser att bedömningen av asylrätt för krigsvägrare snarast bör återgå till vad som gällde före decemberbeslutet och begär ett tillkännagivande härom (yrkande2).
Konstitutionsutskottet uppmärksammade vid granskningen under föregående riksmöte av regeringens handläggning av utlänningsärenden särskilt regeringens beslut den 13 december 1989. Granskningen hade enligt konstitutionsutskottets mening givit vid handen att situationen i december 1989 när det gäller flyktingmottagandet var sådan att det förelåg förutsättningar för en tillämpning av bestämmelsen om särskilda skäl i 3kap. 4§ andra stycket2 utlänningslagen. Granskningen hade också visat att en omfattande utredning om Bulgarienturkarnas situation i hemlandet låg till grund för regeringens beslut den 13 december 1989.
Socialförsäkringsutskottet behandlade motioner om upphävande av decemberbeslutet under förra årets riksmöte. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 delade utskottet regeringens uppfattning att situationen inom det svenska flyktingmottagandet varit sådan att detta kunnat betraktas som särskilda skäl vid prövning av en asylansökan enligt 3kap. 4§ andra stycket2. Som framhölls i proposition 1983/84:144 borde vid tillämpning av denna undantagsklausul de som bedöms ha ett särskilt starkt behov av skydd kunna räkna med att få stanna här. Vidare angavs att en sådan företrädesrätt till fristad i Sverige för övrigt kunde komma att gälla även en utlänning som fick stanna på humanitära grunder. Det avgörande måste enligt propositionen vara skyddsbehovet i det enskilda fallet oavsett vilken kategori utlänningen tillhörde. -- Vad gällde frågan om retroaktivitet i regeringens tillämpning ville utskottet hävda att, om situationen var sådan att den skulle anses utgöra särskilda skäl, detta tills vidare borde beaktas vid prövningen i alla asylärenden. Situationen utgjorde således en av flera omständigheter som låg till grund för beslutet. Utskottet ville tillägga att värnpliktsvägran i sig inte var asylgrundande såvida inte ett oproportionerligt straff skulle följa. De baltiska värnpliktsvägrarnas situation fick avgöras efter en prövning i det enskilda fallet. Det kunde mycket väl i några av fallen finnas ett särskilt starkt skyddsbehov som kunde falla inom asylreglerna som de tillämpades efter decemberbeslutet. -- Vad gällde motionsyrkanden om att lagen skulle ändras så att krigsvägrare och de facto-flyktingar kunde nekas asyl endast om det förelåg synnerliga skäl att inte bevilja asyl, ville utskottet framhålla att det, med den svenska lagstiftningens generösa definition av vem som har rätt till asyl, var nödvändigt att asylrätten kunde begränsas i för landet besvärliga situationer till sådana enskilda fall där det fanns ett särskilt starkt skyddsbehov.
I januari 1991 har regeringen i ett antal enskilda ärenden beviljat tidsbegränsat uppehållstillstånd under sex månader till baltiska värnpliktsvägrare. Regeringen har därvid beaktat det oklara läget i Baltikum.
Utskottet, som självfallet delar den oro som i många av motionerna uttrycks för läget i de baltiska republikerna och i Östeuropa i övrigt, vill dock inledningsvis framhålla att lagstiftningen om asyl knappast kan innehålla olika regler för olika staters medborgare. Utskottet vill också erinra om att en prövning måste göras i varje enskilt asylärende, även om regeringen genom beslut i enskilda ärenden kan skapa vägledande praxis. Utskottet utgår ifrån att regeringen vid prövningen av asylansökningar av sökande från de baltiska republikerna, liksom i övriga fall, noga beaktar de förhållanden som råder i sökandens hemland.
Som ovan redovisats har flykting- och immigrationsutredningen ingående diskuterat de nuvarande reglerna om asyl för krigsvägrare och de facto-flyktingar och föreslagit en ändring av reglerna. Förslaget bereds för närvarande inom regeringskansliet. Utskottet gör i avvaktan på resultatet av denna beredning inte någon annan bedömning av de med decemberbeslutet sammanhängande frågorna än vid förra årets riksmöte och avstyrker därmed bifall till motionerna Sf24 yrkandena 3 och4, Sf602, Sf603 yrkandena 2 och 3, Sf608 yrkande 4, Sf609 yrkande 5, Sf611 yrkande 1, Sf615, Sf627 yrkande 12, Sf638 yrkandena 1 i denna del, 2 och 3, Sf640 yrkande 2, Sf642 yrkande 2, Sf646 yrkandena 9 och 10, Sf647 och Sf648 yrkande2.
Av regeringens skrivelse framgår att en särskild arbetsgrupp har bildats inom regeringskansliet med representanter för utrikes- och arbetsmarknadsdepartementen med uppgift att följa och bedöma utvecklingen i Östeuropa med avseende på invandring. Regeringen följer med stor uppmärksamhet utvecklingen i Sovjetunionen och i Central- och Östeuropa. Det finns en beredskap för den händelse utvecklingen skulle visa tecken på ökad invandring. Utskottet anser inte att något tillkännagivande med anledning av motionerna Sf24 yrkande 5, Sf627 yrkande 22 och Sf648 yrkande1 behövs.
Två motioner tar upp behovet av skydd för homosexuella. Daniel Tarschys m.fl. anför i motion Sf636 att förföljelserna mot homosexuella fortsätter i vår tid. Motionärerna framhåller att homosexualitet bestraffas med dödsstraff i Iran och att homosexuella förbindelser är straffbara i ungefär hälften av USAs delstater, liksom i Sovjetunionen, republiken Irland, Rumänien och ett stort antal utomeuropeiska länder. Motionärerna anser mot den bakgrunden att Sverige bör kunna bevilja asyl för flyktingar som förföljs i sitt hemland på grund av sin sexuella läggning, och de begär ett tillkännagivande om det anförda. Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 yrkande 21 ett tillkännagivande om att sexualpolitiska flyktingar från sådana länder där de hotas av dödsstraff eller kriminaliseras skall beviljas asyl i Sverige.
Vid riksdagens behandling av proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället konstaterade socialutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1986/87:31 att en homosexuell person som förföljdes i sitt hemland på grund av sin homosexuella läggning i praxis beviljades uppehållstillstånd i Sverige av humanitära skäl enligt (dåvarande) 31§ utlänningsförordningen medan (dåvarande) 3§ utlänningslagen (om flykting) inte var tillämplig. Enligt socialutskottets uppfattning erbjöd tillämpningen av utlänningsförordningen i praktiken ett tillfredsställande skydd för homosexuella som av sådana skäl behövde en fristad i Sverige. Anledning saknades enligt socialutskottet att närmast av formella skäl göra ett ingrepp i flyktinglagstiftningen och därmed skapa ett svenskt flyktingbegrepp som inte hade någon motsvarighet i FNs flyktingkonvention. Socialutskottet delade dock den oro som kommit till uttryck bl.a. i en motion över att förföljelse mot homosexuella från tid till annan förekom i vissa länder men ansåg det uppenbart att, om en uttalad förföljelse mot homosexuella just på grund av deras sexuella läggning skulle uppstå i något land, det var möjligt att erbjuda en fristad i Sverige utan ändring av gällande bestämmelser. Socialutskottet ville samtidigt fästa uppmärksamheten på att förföljelse uppstod på samma sätt på olika håll i världen mot många grupper människor. Det var därför viktigt att ha en allmän beredskap för att vid behov kunna agera för människor som var i behov av en fristad på grund av förföljelse i sitt hemland. Utvecklingen i andra länder måste av dessa skäl följas noga. Socialutskottet utgick från att regeringen följde såväl tillämpningen av utlänningslagstiftningen som utvecklingen i länder där politisk förföljelse förekom eller kunde befaras uppstå. Av det anförda följde enligt socialutskottets mening att det också ankom på regeringen att ta de internationella initiativ som visade sig påkallade för att lösa homosexuellas flyktingproblem. Socialutskottet ansåg inte att det fanns behov av något riksdagens uttalande i den frågan.
Socialförsäkringsutskottet har tidigare uttalat (se senast 1989/90:SfU16) att homosexuella som förföljs på grund av sin homosexualitet kan beredas skydd med tillämpning av gällande bestämmelser och att någon ändring i dessa därför inte behövs samt tillagt att även med den praxis som för närvarande gäller i asylärenden m.m. den som annars av humanitära skäl skulle ha fått uppehållstillstånd i Sverige kan få sådant om han eller hon har särskilt starka skyddsbehov.
Utskottet, som noterar att flykting- och immigrationsutredningen även diskuterat frågan om skydd mot förföljelse på grund av homosexualitet, vidhåller i avvaktan på beredningen av utredningens betänkande sin angivna uppfattning och avstyrker därmed bifall till motionerna Sf627 yrkande 21 och Sf636.
Den 20 september 1990 beslöt regeringen genom beslut i ett enskilt ärende rörande en barnfamilj om ändring av då gällande barnfamiljspraxis. I beslutet uttalade regeringen enligt skrivelsen om invandrar- och flyktingpolitiken bl.a. följande.
Bakgrunden till att barnfamiljspraxis infördes i maj 1989 var att den nya utlänningslagen skulle träda i kraft. Det huvudsakliga syftet med lagen var att förkorta handläggningstiden till högst sex månader i asylärenden hos invandrarverket och regeringen. En handläggningstid om totalt tolv månader och således också en tillämpning av schablonregeln förmodades förekomma endast i undantagsfall. -- Trots utökade resurser hos polismyndigheterna, invandrarverket och arbetsmarknadsdepartementet har den angivna målsättningen om kortare handläggningstider inte kunnat uppnås för alla asylsökande. Orsaken till detta är den kraftigt ökade tillströmningen av asylsökande, främst under hösten 1989. Detta ledde i sin tur till regeringens beslut den 13 december 1989. -- Tillämpningen av schablonregeln för barnfamiljer har i den uppkomna situationen resulterat i att människor, som kommer till Sverige och åberopat s.k. flyktingliknande skäl för att få stanna här, blir avvisade, under det att barnfamiljer, som åberopat mycket svaga eller ens några asylskäl, beviljas uppehållstillstånd. Vidare förekommer det att barnfamiljer som kommit samtidigt och med så gott som identiska skäl får helt olika beslut enbart beroende på lokala variationer i fråga om utredningstidens längd.
I skrivelsen framhålls att en schablonregel av det slag som den särskilda barnfamiljspraxisen innebar riskerar att bli djupt orättvis och medföra att en snabb handläggning dessutom kan upplevas negativt. Regeringen beslöt därför att schablonregeln skulle knytas till invandrarverkets beslut i det enskilda ärendet. Detta innebär att schablonregeln skall tillämpas utan särskild undersökning av barnens förhållanden, och att -- om invandrarverket inte kan besluta i ett barnfamiljsärende inom ett år från det att ansökan gjordes -- uppehållstillstånd får meddelas med stöd av schablonregeln. Denna skall dock inte tillämpas om det finns avgörande skäl som talar emot eller det annars framstår som orimligt. Vidare framhålls att regeringens beslut inte innebär någon förändring i bedömningen av flyktingskäl eller skyddsbehov. Lång väntetid liksom barnens individuella skäl beaktas i beslut som inte omfattas av praxis.
Lars Werner m.fl. kritiserar i motion Sf638 regeringens beslut att inskränka den s.k. barnpraxisen. Motionärerna anser att beslutet får en retroaktiv verkan som är mycket olycklig från rättssäkerhetssynpunkt och innebär ett minskat mänskligt hänsynstagande till barnfamiljer som inte kan godtas. De begär ett tillkännagivande härom (yrkande 4). Motionärerna anför vidare att det är en humanitär plikt för Sverige att inte återsända barnfamiljer till krigsdrabbade områden samt att Sverige genom att ansluta sig till FNs barnkonvention åtagit sig att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barns överlevnad och utveckling. De begär ett tillkännagivande om att barnfamiljer inte skall återsändas till områden där krig pågår eller krigsliknande förhållanden råder (yrkande5).
I motion Sf627 av Inger Schörling m.fl. begärs tillkännagivanden om att särskild hänsyn skall tas till barnens behov av asyl (yrkande 14) samt att det i tveksamma fall bör vara regel att hellre fria än fälla och att detta i alldeles särskilt hög grad gäller barn (yrkande 16). I motion Sf24 anser Ragnhild Pohanka och Eva Goës att barnpraxisen skall återupptas och begär ett tillkännagivande om vad som i denna del anförts om behovet av speciell hänsyn till flyktingbarns behov (yrkande6 delvis).
Karin Söder begär i motion Sf25 ett tillkännagivande om praxisen vid prövning av uppehållstillstånd för barnfamiljer (yrkande1 delvis).
Utskottet anser att de skäl som regeringen anfört för förändringen av barnfamiljspraxis varit sådana att förändringen måste godtas. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna Sf24 yrkande 6 i denna del, Sf25 yrkande 1 i denna del och Sf638 yrkande4. Enligt utskottets uppfattning ges även efter förändringen av barnfamiljspraxisen goda förutsättningar för en särskild hänsyn till barns behov av asyl, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf627 yrkandena 14 och16. Utskottet, som vill erinra om att beredningen av flykting- och immigrationsutredningens förslag kommer att ha betydelse även för bedömningen av asyl för barn, utgår vidare från att något återsändande av barnfamiljer till krigsområden inte sker och anser därmed att något riksdagens uttalande med anledning av motion Sf638 yrkande5 inte heller är påkallat.
Claes Roxbergh m.fl. anför i motion Sf628 att Sveriges nuvarande asylpolitik ofta står i konflikt med internationell lag och bör omprövas, och de begär ett tillkännagivande om flyktingar och svensk asylpolitik.
Utskottet har ovan redogjort för de regler som gäller för att asyl skall beviljas i Sverige och vissa internationella överenskommelser. Utskottet kan inte finna att motionärerna har stöd för sitt påstående om en konflikt mellan svensk och internationell rätt. En omprövning av den svenska flykting- och immigrationspolitiken pågår, som framgår ovan, och motionärerna är så till vida tillgodosedda. Utskottet, som vill erinra om att fråga om granskning av ett statsråds tjänsteutövning eller handläggningen av regeringsärenden skall väckas hos konstitutionsutskottet, avstyrker bifall till motion Sf628.
Sten Andersson i Malmö begär i motion Sf639 ett tillkännagivande om att statistiska centralbyrån bör ges i uppdrag att utreda flyktingpolitikens konsekvenser för befolkningens sammansättning på sikt.
Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl för ett sådant uppdrag som motionären begär, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf639.
Andra tillståndsfrågor
Viseringsregler
Visering innebär enligt 2kap. 1§ utlänningslagen tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid. Visering ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle men kan begränsas till kortare tid och får förenas med villkor. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall enligt 1kap. 3§ ha visering, om han inte har uppehållstillstånd eller är medborgare i ett annat nordiskt land. Regeringen får föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana undantag har föreskrivits i 2kap. 1§ utlänningsförordningen.
Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs i praxis att utlänningen kan försörja sig här och att han inte kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens bestämmelser. Visering medges inte om utlänningen kan antas ha för avsikt att bosätta sig här utan att ha fått uppehållstillstånd.
Frågan om viseringstvånget tas upp i flera motioner.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det enligt Genèvekonventionen och svensk lag är omöjligt att kalla sig flykting i sitt hemland. Den som inte har lämnat sitt hemland har därför inga lagliga möjligheter att beviljas politisk asyl i Sverige. Endast om det rör sig om överföringar av flyktingar inom ramen för den s.k. flyktingkvoten kan invandrarverket bevilja asyl åt en person som inte befinner sig i Sverige. Den som ansöker om visum för att resa till Sverige kommer att få avslag på sin ansökan om det anses troligt att vederbörande har för avsikt att begära politisk asyl här. Enligt motionärerna får viseringsinstrumentet inte användas i syfte att hindra asylsökande att komma in i landet, och de begär ett tillkännagivande om att missbruket av viseringsinstrumentet måste upphöra (yrkande7).
Liknande synpunkter framförs av Lars Werner m.fl. i motion Sf638. Även dessa motionärer begär ett tillkännagivande om att visumpolitiken inte får användas för att hindra människor att fly (yrkande23).
Åsa Domeij m.fl. begär i motion Sf626 yrkande 1 med hänsyn till människans frihet över gränserna ett tillkännagivande om att alla visumtvång till Sverige bör avskaffas.
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1988/89:SfU19 frågan om viseringstvångets betydelse för möjligheten att söka asyl i Sverige. Utskottet erinrade till en början om att varje stat själv reglerar tillträdet till sitt territorium. I Genèvekonventionen anges vilka rättigheter och förmåner en konventionsstat är skyldig att tillförsäkra flyktingar som vistas inom dess område, bl.a. får en flykting inte avvisas eller utvisas till gränsen mot ett område där han riskerar politisk förföljelse. Däremot innebär inte konventionen någon förpliktelse att hjälpa flyktingar att komma till ett land där flyktingen kan få asyl. Några sådana skyldigheter finns inte heller i någon av UNHCRs rekommendationer.
Utskottet konstaterade senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 att det utan viseringskrav skulle vara förenat med stora svårigheter att reglera invandringen och kunde därför inte tillstyrka ett avskaffande av visumkravet. Utskottet vidhåller den bedömningen och avstyrker därmed bifall till motion Sf626 yrkande1.
Utskottet framhöll vidare att den som kommer till Sverige och ansöker om asyl inte behöver ha visum. Den som måste lämna sitt land och resa till Sverige kan däremot i praktiken bli tvungen att försöka skaffa ett visum. Utskottet vidhöll emellertid att ett generellt viseringskrav är nödvändigt för att invandringen i övrigt skall kunna regleras. Enligt utskottets mening hade den som bäst behövde en tillflykt i Sverige stora möjligheter att få detta. I likhet med vad konstitutionsutskottet hade konstaterat under 1985/86 års riksmöte och mot bakgrund av de uppgifter om chilenare som redovisades i 1988/89:SfU19 kunde detta ske t.ex. inom ramen för FNs flyktingkommissaries arbete. Enligt utskottet kunde de svenska visumreglerna mot denna bakgrund inte anses utgöra ett hinder för flyktingar att ansöka om asyl i Sverige. Utskottet vidhåller den redovisade bedömningen även i denna del och avstyrker därmed bifall även till motionerna Sf638 yrkande 23 och Sf646 yrkande7.
Möjligheterna för anhöriga att få visering för att besöka flyktingar och andra som har fått uppehållstillstånd i Sverige tas upp i motion Sf638 av Lars Werner m.fl. Motionärerna kritiserar gällande praxis för besöksvisering och begär ett tillkännagivande om att riktlinjerna för besöksvisering i proposition 1983/84:144 fortfarande är giltiga för medborgare från Iran m.fl. länder (yrkande22).
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken konstaterade föredragande statsrådet att invandrarverkets praxis i viseringsärenden under de senare åren och i förhållande till medborgare i vissa stater hade blivit mer restriktiv än vad som kunde anses önskvärt. I propositionen uttalades att en förändring mot en generösare viseringspraxis måste ske utan dröjsmål, framför allt i fråga om släktbesök. Sverige hade, inte minst som undertecknare av Helsingforsavtalet men också i övrigt, ett ansvar för att den förda invandringspolitiken inte ledde till splittring av familjer, genom att anhöriga förlorade varje möjlighet att träffas. I särskild grad gällde detta i sådana fall där den härvarande inte kunde återvända till hemlandet. Det var enligt statsrådets mening inte lämpligt att för alla situationer använda samma bedömningsgrund. I de fall då det t.ex. var fråga om mycket nära anhöriga och omständigheterna framstod som särskilt ömmande borde visering ges. I mindre behjärtansvärda fall kunde det däremot finnas anledning att följa principen att visering skall beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med besöket är en annan än den uppgivna. Någon anledning att mer konkret lägga fast regler i detta hänseende förelåg inte enligt statsrådet. I stället borde invandrarverkets styrelse leda utvecklingen av verkets viseringspolitik. Utgångspunkten borde därvid vara de synpunkter på en generös viseringspraxis som getts uttryck i propositionen.
Utskottet instämde i sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i propositionen gjorda bedömningen och ville för sin del framhålla den utomordentliga betydelse det har för invandrarna i vårt land att kunna ta emot släktingar och anhöriga på besök. Att så kan ske var enligt utskottet viktigt inte minst mot bakgrunden av att möjligheterna till bosättning hos anhöriga i Sverige trots allt är begränsade för vad som enligt vår kulturuppfattning uppfattas som mer avlägsna släktingar.
Invandrarverkets styrelse fattade i november 1987 beslut om nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om iranska medborgare. Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en konstaterad "avhoppsfrekvens" på mellan 20 och 25% av beviljade viseringar. Denna praxis tillämpades under åren 1988 och 1989, vilket ledde till att avhoppsfrekvensen för iranska medborgare minskade. Innebörden var i princip att sökanden själv fick göra troligt att syftet med resan till Sverige var ett besök och inget annat. De nya riktlinjerna för besöksvisering tillämpades också för medborgare i Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh och Syrien. I särskilt ömmande fall tillämpades dock en mer liberal praxis. Regelmässigt beviljades t.ex. visering för att närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att besöka en nära anhörig som var svårt sjuk.
Under 1987/88 års riksmöte behandlade utskottet (se SfU 1987/88:27) en motion med begäran om ett tillkännagivande om att visumbestämmelser inte bör användas på ett sätt som hindrar utländska medborgare från att träffa i Sverige bosatta släktingar. Utskottet hänvisade därvid till vad som anförts i proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken och uttalade att de av riksdagen år 1984 antagna principerna för besöksvisering alltjämt borde äga giltighet, även om detta innebar att släktbesök kunde komma att förhindras genom kravet på visum. Den behandlade motionen borde därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Konstitutionsutskottet tog vid sin granskning under föregående riksmöte av regeringens handläggning av utlänningsärenden upp vissa frågor rörande invandrarverkets viseringspraxis (1989/90:KU30). Konstitutionsutskottet angav därvid att riksdagens justitieombudsman (JO) i beslut den 15 november 1988 ansett att invandrarverkets styrelsebeslut i november 1987 om viseringspraxis för iranier i och för sig syntes stå i mindre god överensstämmelse med de av riksdagen godkända riktlinjerna som drogs upp i proposition 1983/84:144. Eftersom det enligt JO framgått att beslutet var förankrat hos regeringen ansåg han sig inte kunna göra något uttalande i frågan. Konstitutionsutskottet angav vidare att statsrådet Maj-Lis Lööw vid utfrågning inför konstitutionsutskottet anfört att hon inte ansåg att invandrarverkets viseringspraxis stod i strid med Helsingforsavtalet. Konstitutionsutskottet angav slutligen att regeringen i skrivelser 1987/88:157, 1988/89:82 och 1989/90:68 redovisat aktuell viseringspraxis för riksdagen och redovisade socialförsäkringsutskottets behandling av frågan i SfU 1987/88:27. -- Granskningen föranledde inte något uttalande från konstitutionsutskottets sida.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 redogjorde utskottet för innehållet i en promemoria upprättad den 15 november 1989 vid invandrarverkets tillståndsbyrå 4 om visumansökningar för iranska medborgare. Utskottet vidhöll sin bedömning att tillämpningen av viseringsbestämmelserna, framför allt i fråga om släktbesök, borde vara generös och att de riktlinjer som fastställdes av riksdagen år 1984 fortfarande skulle gälla. Av den närmare redovisningen av invandrarverkets praxis beträffande iranska medborgare framgick att det endast under de första åren efter det att en person fått uppehållstillstånd i Sverige ställdes särskilt hårda krav för att visum skulle beviljas de anhöriga. Utskottet konstaterade att visum i regel beviljades för såväl föräldrar som syskon när tre resp. fem år gått. I speciellt ömmande situationer beviljades dessutom alltid visering. Med hänsyn till att så många "avhopp" tidigare skett och med beaktande av att fortfarande 22% av visumansökningarna beviljades (av vilka sedermera 18% "hoppar av"), tycks invandrarverket ändå, ansåg utskottet, ha tillämpat bestämmelserna så generöst som omständigheterna medgivit. Utskottet utgick från att invandrarverket noga följde utvecklingen och skulle ändra sin praxis i mer generös riktning så snart detta blev möjligt.
I regeringens skrivelse 1990/91:77 anförs att invandrarverket, sedan avhoppsfrekvensen för iranska medborgare gått ned, den 30 mars 1990 beslutat om en mer generös praxis för besöksviseringar. Innebörden av denna praxis är den som nyss redogjorts för, nämligen en principiell karenstid för besök av föräldrar om tre år och för syskon om fem år, medan i övriga fall sökanden själv får göra troligt att syftet med resan till Sverige är ett besök och inget annat, samt med tillämpning av en mer liberal praxis i särskilt ömmande fall.
Utskottet vidhåller sin bedömning från föregående riksmöte i denna fråga och avstyrker därmed bifall till motion Sf638 yrkande22.
S.k. uppskjuten invandringsprövning
En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller samboende om äktenskapet eller samboendet har uppkommit i anslutning till eller snarast efter inresan. Denna ordning innebär att utlänningen vanligen beviljas uppehållstillstånd för sex månader i taget fyra gånger innan han eller hon får permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta innebär en väntan på sådant tillstånd under två år används också benämningen tvåårsregeln för den angivna ordningen.
Frågan om uppskjuten invandringsprövning tas upp i flera motioner.
Bengt Westerberg m.fl. framhåller i motion Sf646 den utsatta situationen för en kvinna som av rädsla för utvisning inte vågar ta ut skilsmässa från eller anmäla en man som misshandlar henne. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att den s.k. tvåårsregeln måste avskaffas (yrkande 29). Samma yrkande framställs i motion Sf630 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm.
Olof Johansson m.fl. anför i motion Sf625 att den s.k. tvåårsregeln medför att många invandrarkvinnor av rädsla för att bli utvisade stannar kvar i förnedrande äktenskap. Motionärerna anser därför att en ändring av regeln behövs, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande2).
Ragnhild Pohanka och Eva Goës anser i motion Sf24 också att s.k. uppskjuten invandringsprövning och tvåårsregeln bör slopas och att regler bör skapas så att en man inte upprepade gånger kan ta in kvinnor till Sverige och utsätta dem för misshandel och övergrepp. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom (yrkande2).
Inger Hestvik m.fl. anser i motion Sf606 att det, även om tvåårsregeln numera tillämpas mycket generöst, finns anledning att följa upp kravet på översyn och omprövning av regeln, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 1). Motionärerna anser vidare att det är osäkert om främst utomeuropeiska kvinnor har det rättsskydd de borde ha när de riskerar utvisning på grund av tvåårsregeln, och motionärerna begär en översyn för att öka rättsskyddet för dessa kvinnor (yrkande 2). Liknande synpunkter framförs i motion Sf619 av Ines Uusmann m.fl., och dessa motionärer begär en översyn av lagstiftningen med syfte att få lagregler som tillgodoser behovet av rättssäkerhet och trygghet vid ifrågasatt utvisning av utländsk medborgare vid skilsmässa.
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken framhölls beträffande dessa fall att, när ett äktenskap eller ett samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, samtliga omständigheter i det enskilda fallet bör beaktas vid prövningen av om utlänningen skall få stanna. Som exempel på sådana omständigheter angavs att det finns barn i förhållandet eller att utlänningen har blivit misshandlad eller annars illa behandlad i äktenskapet eller samboendet, riskerar att bli socialt utstött vid återkomsten till hemlandet eller har hunnit bli väl etablerad i arbetslivet. Vidare framhölls angelägenheten av att undvika beslut som framstår som stötande för rättskänslan. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1983/84:30 att det är nödvändigt att vara speciellt varsam vid handläggningen av dessa ärenden. Utskottet ansåg att de överväganden som gjorts i propositionen i denna fråga var tillfredsställande.
Vid behandlingen av frågan under 1985/86 års riksmöte erinrade utskottet i betänkandet SfU 1985/86:21 om att invandrarverket, i de ärenden där ömmande omständigheter förs fram, tar största möjliga hänsyn till dessa vid prövningen av frågan om fortsatt tillstånd trots att förbindelsen brutits före tvåårsperiodens utgång.
I betänkandet 1988/89:SfU19 noterade utskottet därutöver att regeringen, i de fall ett förhållande brutits på grund av misshandel eller andra allvarliga trakasserier innan tvåårsgränsen uppnåtts, tar mycket stor hänsyn till det och tillåter utlänningen att stanna trots att anknytningen upphört. Utskottet avstyrkte bifall till föreliggande motioner.
Utskottet vidhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 att det tills vidare är nödvändigt att, när uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån även för sökandena. Utskottet hade emellertid förståelse för att reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet konstaterade att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett förhållande brutits på grund av misshandel eller andra allvarliga trakasserier. Utskottet var mot denna bakgrund inte berett förorda någon ändring av reglerna och avstyrkte därför bifall till då föreliggande motioner.
Utskottet, som noterar att flykting- och immigrationsutredningen bedömer att den principiella rätten till familjeåterförening som utredningen föreslår skall lagfästas inte bör hindra att nuvarande system med s.k. uppskjuten invandringsprövning tillämpas även fortsättningsvis, vidhåller den bedömning i fråga om uppskjuten invandringsprövning som redovisats ovan och avstyrker därmed bifall till motionerna Sf24 yrkande2, Sf606 yrkande 1, Sf619 i denna del, Sf625 yrkande 2, Sf630 och Sf646 yrkande29.
Vad gäller frågan om rättsskydd och rättssäkerhet som tas upp i motionerna Sf606 och Sf619 har motionärerna inte närmare utvecklat i vilket hänseende de anser brister föreligga. Utskottet vill erinra om att rättshjälp genom offentligt biträde enligt 41§ rättshjälpslagen kan beviljas bl.a. i ärende angående utvisning på grund av att uppehållstillstånd löpt ut eller återkallats, och att offentligt biträde enligt 42§ rättshjälpslagen skall förordnas om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Möjlighet finns således till rättshjälp i de ärenden som rör uppskjuten invandringsprövning. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf606 yrkande 2 och Sf619 i denna del.
Förnyad ansökan om uppehållstillstånd
En ansökan om uppehållstillstånd får i princip inte bifallas om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan görs (2kap. 5§ utlänningslagen). Undantag gäller om utlänningen har rätt till asyl här. Undantag gäller vidare vid återförening med en nära familjemedlem som är stadigvarande bosatt i Sverige och som utlänningen tidigare har sammanlevt med utomlands samt om det annars finns särskilda skäl. -- Om utlänningen skall avvisas eller utvisas enligt lagakraftvunnet beslut, får ansökan dock bifallas bara om den grundar sig på omständigheter som inte har prövats förut i ärendet och om han har rätt till asyl här eller det annars finns synnerliga skäl av humanitär art.
I motion Sf638 anför Lars Werner m.fl. att invandrarverkets praxis när det gäller bedömningen av humanitära skäl i samband med en ny ansökan om uppehållstillstånd enligt 2kap. 5§ andra stycket utlänningslagen utmärks av utomordentlig hårdhet, och de begär att regeringen skall lägga fram förslag om ändring av uttrycket "det annars finns synnerliga skäl av humanitär art" i lagtexten till "det annars finns starka humanitära skäl" (yrkande18).
Genom 1989 års utlänningslag upphävdes tidigare bestämmelser om överlämnande och övertagande av verkställighetsärenden. I stället infördes möjligheten till prövning i vissa fall av en ny ansökan om uppehållstillstånd medan utlänningen är kvar i Sverige och trots att det redan föreligger ett lagakraftvunnet verkställbart beslut om avlägsnande.
I proposition 1988/89:86 framhölls att för bifall till en ny ansökan måste krävas att det förs fram omständigheter som inte har prövats i det tidigare ärendet samt att de omständigheter som åberopas antingen innebär att utlänningen har rätt till asyl här eller innefattar synnerliga skäl av humanitär art. En ny ansökan skall således inte få leda till att samma omständigheter blir föremål för en ny prövning och inte heller till att omständigheter som inte har prövats i det tidigare avgjorda avvisnings- eller utvisningsärendet leder till bifall annat än i undantagsfall. Möjligheten att ge uppehållstillstånd på grund av en ny ansökan innan ett avlägsnandebeslut verkställs måste därför, även om helt nya omständigheter föreligger, begränsas till de fall där det föreligger mycket starka skäl. En ansökan om uppehållstillstånd skall således i dessa fall kunna beviljas bara under två förutsättningar. Den ena är att utlänningen har rätt till asyl, den andra att det annars föreligger synnerliga skäl. Härmed avses enligt propositionen mycket starka skäl av humanitär art, t.ex. om det föreligger en risk för självmord eller om ett avlägsnande annars skulle medföra allvarlig fara för utlänningens liv eller hälsa. Humanitära skäl kan finnas också i andra situationer, t.ex. om verkställandet av det första beslutet har fördröjts under avsevärd tid på grund av omständigheter som utlänningen inte har kunnat råda över. I de senare fallen torde ibland ett tidsbegränsat uppehållstillstånd kunna ges.
Utskottet hade vid behandlingen av propositionen i sitt i denna del av riksdagen godkända betänkande 1988/89:SfU19 inte någon erinran mot förslaget i denna del. Utskottet delar den restriktiva syn på möjligheterna att göra ny ansökan om uppehållstillstånd efter det att ärendet slutligt prövats som lagtexten tillsammans med uttalandena i propositionen ger uttryck åt och avstyrker bifall till motion Sf638 yrkande18.
Återkallelse av tillstånd
Bestämmelser om återkallelse av visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd finns i 2kap. 9--13§§ utlänningslagen. Uppehållstillstånd skall återkallas om utlänningen har lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet. Om det kan antas att den oriktiga uppgiften inte har inverkat på tillståndsbeslutet eller om andra särskilda skäl talar emot det, skall dock återkallelse inte ske. Uppehållstillstånd får återkallas, om utlänningen medvetet har lämnat andra oriktiga uppgifter än om sin identitet eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få tillståndet.
Om ett uppehållstillstånd återkallas medan utlänningen befinner sig i Sverige gäller enligt 4kap. 6§ utlänningslagen, liksom vid avslag på en ansökan om uppehållstillstånd, att beslut om avvisning eller utvisning samtidigt skall meddelas, om inte synnerliga skäl talar mot det.
Beslut i ärenden om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får i sig inte överklagas. Detsamma gäller beslut om återkallelse av sådana tillstånd. Beslut som har meddelats av invandrarverket i fråga om avvisning eller utvisning och en i samband därmed behandlad fråga om uppehållstillstånd eller återkallelse av sådana tillstånd får däremot överklagas till regeringen (7kap. 3§ utlänningslagen). Invandrarverket får vidare överlämna tillståndsärenden till regeringen för avgörande om verket anser att särskilda skäl motiverar det (7kap. 11§ utlänningslagen). -- Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas enligt 41§ rättshjälpslagen i ärenden om utvisning av en utlänning som uppehåller sig här efter det att hans uppehållstillstånd har återkallats.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att tillämpningen av möjligheten att återta ett beslut om asyl inneburit att flyktingar fråntagits asylstatus och t.o.m. avvisats på mycket lösa grunder. Motionärerna anser att antingen en möjlighet bör införas att överklaga beslut om återtagande av asyl med rätt till rättshjälp eller också att möjligheten att återta asyl bör avskaffas, och de begär en översyn av reglerna (yrkande13).
Bestämmelserna om återkallelse av tillstånd skärptes genom 1989 års utlänningslag. Tidigare fick visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas om utlänningen mot bättre vetande lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen förtigit omständigheter av betydelse för tillståndet. Uppehållstillstånd för den som inte rest in i Sverige fick återkallas också om det i övrigt förelåg särskilda skäl, liksom visering och arbetstillstånd. Enligt 1989 års lag skall, som framgår ovan, återkallelse enligt huvudregeln ske om utlänningen har lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet. Skärpningen motiverades (se prop. 1988/89:86) främst av en önskan att markera det allvar med vilket det tilltagande bruket att inte medföra identitetshandlingar vid ankomsten till Sverige måste betraktas. Enligt propositionen skulle utgångspunkten vara att ett tillstånd skulle återkallas om det getts till en person under en viss identitet som senare visade sig vara oriktig. Kunde det emellertid antas att uppehållstillstånd skulle ha meddelats, även om den rätta identiteten hade varit känd, på grundval av de förhållanden som i övrigt förelåg vid tillståndsgivningen, skulle ingen återkallelse ske. Återkallelse borde också kunna underlåtas i vissa fall, även om de oriktiga uppgifterna inverkat på frågan om tillstånd. Detta borde gälla där starka humanitära skäl talade för att utlänningen -- trots att de oriktiga uppgifterna inverkat på frågan om tillstånd -- likväl borde tillåtas att vistas i landet. -- Utskottet (1988/89:SfU19) ansåg mot den angivna bakgrunden och med beaktande av det utrymme som enligt propositionen gavs att underlåta återkallelse att förslaget om skärpning borde bifallas.
Utskottet vidhåller sin redovisade bedömning i frågan om förutsättningarna för återkallelse av tillstånd och avstyrker bifall till motion Sf646 yrkande 13 i denna del. I fråga om möjligheten att överklaga sådana beslut vill utskottet erinra om att de kan överklagas i samband med överklagande av utvisningsbeslut och om att rätt till rättshjälp föreligger i utvisningsärenden. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionsyrkandet även i denna del.
Handläggningen av asylärenden
Ansvarig myndighet m.m.
Invandrarverket skall som första instans fatta beslut i alla ärenden där behovet av asyl har åberopats (4kap. 4§ utlänningslagen). Detsamma skall gälla ärenden som rör nära familjemedlemmar till asylsökande. Påstår utlänningen att han är att anse som flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting skall polismyndigheten således överlämna ärendet till verket för beslut. Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår som uppenbart att de åberopade grunderna inte kan medföra rätt till asyl. Utlänningen behöver inte uttryckligen ansöka om asyl. Frågan skall anmälas till verket även i annat fall om polismyndigheten anser att de åberopade skälen skulle kunna medföra asyl. Invandrarverket skall också fatta beslut i ärenden som rör en utlänning som har vistats i Sverige mer än tre månader i följd när frågan väcks om hans avvisning.
I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om avvisning. Polismyndigheten skall dock överlämna sådana ärenden till invandrarverket om det enligt polismyndighetens bedömning är tveksamt om avvisning bör ske. Detta gäller t.ex. fall då det på grund av utlänningens personliga förhållanden finns starka humanitära skäl för att låta honom få stanna.
I invandrarverkets nya organisation har utredningsslussar inrättats för utredningar i asylärenden. Polisens utredningsresurser koncentreras till slussarna, där de asylsökande bor under utredningen, så att utredningen normalt skall kunna genomföras inom två veckor från ansökan. Vid utredningsslussarna skall finnas personal från invandrarverket för handläggning av och beslut i asylärenden. Personal från invandrarverket skall omgående fatta beslut i de klara ärendena, medan beslut i övriga ärenden normalt skall fattas inom sex veckor från det att polisens utredning är slutförd.
Statskontoret har på regeringens uppdrag i samråd med rikspolisstyrelsen och invandrarverket utrett möjligheten att föra över utredningsansvaret i asylärenden från polisväsendet till invandrarverket. Statskontoret föreslår i sin rapport (1990:23) Utredningar i asylärenden att invandrarverket skall överta ansvaret för utredningar i asylärenden. Enligt förslaget skall dock polismyndighet fortfarande utföra grundutredningen när en utlänning begär asyl. Polismyndigheten skall också enligt förslaget fortsätta att svara för delgivning och verkställighet av avlägsnandebeslut. Vidare föreslås att invandrarverket skall överta ansvaret för förvarslokaler vid utredningsslussarna. -- Regeringen räknar enligt årets budgetproposition med att utredningsansvaret i asylärenden och ansvaret för förvarslokalerna vid utredningsslussarna överförs till invandrarverket den 1 juli 1992.
Enligt budgetpropositionen och regeringens skrivelse avses en närmare utredning göras om att utöver de uppgifter som omfattas av statskontorets förslag föra över ytterligare uppgifter i asylärendehanteringen från polisväsendet till invandrarverket. Detta gäller bl.a. den första grundutredningen i samband med gränskontrollen samt delgivning och verkställighet av avlägsnandebeslut.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att en ny ordning där polisen inte längre skall vara ansvarig för asylutredningarna gör att de asylsökande kan känna ett större förtroende och bli mer uppriktiga i den första utredningen och att det därför är viktigt att den s.k. grundutredningen som fortfarande skall skötas av polisen inte sväller ut utan enbart handlar om att registrera asylansökan. Motionärerna begär ett tillkännagivande om detta (yrkande12).
Som nyss angivits planeras en närmare utredning om bl.a. ansvaret för grundutredningen. Utskottet anser att resultatet av denna utredning bör avvaktas och avstyrker bifall till motion Sf646 yrkande12.
I motion Sf627 av Inger Schörling m.fl. begärs i yrkande 3 att riksdagen beslutar att civilpersoner -- personal från sociala myndigheter, invandrarverket eller sjukvården -- skall vara de som den asylsökande möts av vid gränsen. I yrkande 7 begär motionärerna ett tillkännagivande om att en närstående eller annan frivillig representant bör erbjudas närvara vid alla förhör i asylutredningar samt att bandupptagning bör ske. I motionen anses också att ett antal asylnämnder skall inrättas vid de stora flyktingslussarna och att de bör bestå av en domare som ordförande, lekmän och sakkunniga medlemmar. Motionärerna begär ett tillkännagivande om inrättande av asylnämnder (yrkande20).
I den mån avsikten med yrkande 3 i motionen gäller ansvaret för vad som ovan kallats grundutredningen i asylärenden vill utskottet hänvisa till den utredning som planeras om överförandet av ansvaret för grundutredningen till invandrarverket. Det omedelbara mötandet vid gränsen av inresande till Sverige måste, som utskottet påpekat vid tidigare behandling av frågan, även i fortsättningen utföras av den personal som ansvarar för gränskontrollen. Någon skillnad kan därvid inte göras beroende på om den inresande kommer hit på affärs- eller turistresa, för att besöka bekanta eller för att söka asyl. Vad gäller förslaget om att någon närstående eller annan skall få närvara vid förhören och att dessa skall tas upp på band, vill utskottet, liksom vid tidigare behandling av motsvarande motionsyrkanden, påpeka att något hinder mot vare sig annans närvaro eller bandupptagning inte finns. Motion Sf627 yrkandena 3 och 7 bör med hänsyn till det anförda inte föranleda något uttalande från riksdagens sida.
Vad härefter angår inrättande av asylnämnder anförde utskottet i sitt i denna del av riksdagen godkända betänkande 1988/89:SfU19 att, även om förslaget om asylnämnder, som hade förts fram av ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), enligt utskottets mening kunde vara en tänkbar lösning i ett längre perspektiv, den nya organisationen för mottagning av asylsökande och för handläggning av asylärenden först måste prövas i praktiken. Utskottet ansåg att de föreslagna nya reglerna var väl ägnade att stärka rättssäkerheten i asylärenden genom den ökade förekomsten av muntliga handläggningar och genom att alla sådana ärenden skall avgöras av invandrarverket.
Motionärerna har inte närmare utvecklat motiven eller bakgrunden till sitt förslag. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker bifall till motion Sf627 yrkande20.
Göran Ericsson anför i motion Sf633 att, i de fall då utlänningar kommer till Sverige utan att ha dokument och söker asyl med angivande av orsaker som ligger långt från de skäl som krävs för att få asyl i Sverige, handläggningstiden bör kunna nedkortas till ett minimum. Detta bör ske genom att polismyndigheten efter en väl utförd grundutredning omedelbart kan erhålla beslut från invandrarverket. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av förenklad och rationell handläggning av ärenden där en asylsökande helt saknar asylskäl (yrkande2).
Invandrarverket övertog den 1 juli 1989 ansvaret för beslut i alla ärenden där asylskäl över huvud taget åberopas. I samband därmed tillskapades också sådan beredskap hos verket att beslut om avvisning med omedelbar verkställighet kan fattas i brådskande fall. Utskottet utgår från att invandrarverket tillser att erforderlig beredskap upprätthålls och avstyrker därmed bifall till motion Sf633 yrkande2.
Lars Werner m.fl. kritiserar i motion Sf638 invandrarverkets förtroendeläkare och begär att regeringen skall ge invandrarverket i uppdrag att avveckla det nuvarande systemet med förtroendeläkare i ärenden om uppehållstillstånd (yrkande19).
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 vid behandlingen av en liknande motion att förtroendeläkarens uppgift i huvudsak är att göra bedömningar av den befintliga utredningen i ett ärende och att förtroendeläkarens bedömning sedan ingick som en del i underlaget för invandrarverkets beslut. Utskottet fann inte skäl att föreslå någon översyn av systemet.
Enligt vad utskottet erfarit har invandrarverket hos regeringen nyligen begärt att med ändring av hittillsvarande förtroendeläkarsystem få möjlighet att till sig knyta högst fem förtroendeläkare varav minst en bör ha barn- och ungdomspsykiatri som specialitet. Verkets avsikt är att förtroendeläkarna skall förordnas på viss tid. Utskottet finner inte heller nu skäl att föreslå någon översyn av systemet och avstyrker därmed bifall till motion Sf638 yrkande19.
Muntlig handläggning m.m.
Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall en part som vill lämna uppgifter i ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I andra fall bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig. För asylärenden vid invandrarverket finns en särskild regel om muntlig handläggning. Enligt 11kap. 1§ utlänningslagen skall det ingå muntlig handläggning i ett sådant ärende om det kan antas vara till fördel för utredningen eller i övrigt främja ett snabbt avgörande av ärendet. Muntlig handläggning skall även annars företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning skulle sakna betydelse för att avgöra frågan om uppehållstillstånd. -- I proposition 1988/89:86 med förslag till utlänningslag m.m. framhölls att med muntlig handläggning avses såväl informella telefonkontakter och sammanträffanden som mer formella förhandlingar. I propositionen förordades i första hand informella sammanträffanden mellan invandrarverkets personal, utlänningen och, i förekommande fall, dennes biträde. Sammanträffandet bör som regel avse kompletterande utredning, inte ytterligare ett utredningsförhör utöver det som polisen inledningsvis skall hålla med den asylsökande. I propositionen framhölls vidare att förutsättningarna för muntlig handläggning genom den omorganisation av invandrarverket som avsågs träda i kraft den 1 juli 1989 i betydande grad skulle komma att förbättras.
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att invandrarverket nästan alltid avslår yrkanden om muntlig handläggning. Motionärerna anser att rätten till muntlig handläggning hos invandrarverket måste göras ovillkorlig och begär ett tillkännagivande härom (yrkande6).
I samband med att bestämmelsen om muntlig handläggning infördes uttrycktes förhoppningar om att den nya organisationen för invandrarverket skulle ge betydligt bättre förutsättningar bl.a. för muntlig handläggning hos verket. Organisationen har emellertid utsatts för större påfrestningar än väntat, och handläggningstiderna har åter blivit mycket långa. En ovillkorlig rätt till muntlig handläggning skulle innebära en ytterligare påfrestning på utrednings- och tillståndsförfarandet med än mera förlängda handläggningstider som följd. En sådan utveckling är inte önskvärd. Utskottet vill dock understryka vikten av att gällande regler om muntlig handläggning följs och utgår från att invandrarverket tillmötesgår önskemål om muntlig handläggning i den utsträckning det är möjligt. Utskottet vill också erinra om den utredning som görs om att föra över ansvaret även för grundutredningen till invandrarverket. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion Sf638 yrkande6.
Enligt 8§ förvaltningslagen bör en myndighet vid behov anlita tolk när den har att göra med någon som inte behärskar svenska.
I motion Sf627 begär Inger Schörling m.fl. ett tillkännagivande om att den asylsökande bör få tillgång till tolk inför den första utredningen (yrkande 4 delvis). I samma motion begär motionärerna även att tolksystemet ses över och kompletteras (yrkande6).
Utskottet behandlade motsvarande motionsyrkanden i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16. Utskottet delade därvid motionärernas uppfattning att den asylsökande bör få tillgång till tolk redan inför den första utredningen. Detta förutsätter att det finns tillräcklig tillgång på tolkar men så tycktes inte alltid ha varit fallet. Utskottet utgick emellertid från att regeringen och invandrarverket hade sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och ansåg inte att något riksdagens uttalande behövdes med anledning av motionsyrkandena.
Utskottet gör samma bedömning i frågan nu och avstyrker därmed bifall till motion Sf627 yrkande 4 i denna del och yrkande6.
Sigrid Bolkéus tar i motion Sf621 upp förhållandena för kristna asylsökande från Libanon, som fruktar syriska spioner och därför inte vågar lita på syrisk tolk. Motionären framhåller att det är viktigt att utvisning inte sker innan noggrann prövning gjorts och att minskat förtroende för tolkar bör tas på allvar. Hon begär ett tillkännagivande om det anförda.
Utskottet utgår från att avvisning eller utvisning inte sker utan att en noggrann prövning skett och att därvid föreliggande omständigheter beaktas. Utskottet anser därmed att något tillkännagivande med anledning av motion Sf621 inte behövs.
Utredningar om barn i asylärenden
Frågor om barnutredningar tas upp i flera motioner.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det är viktigt att rättigheterna för ensamma barn som kommer till Sverige för att söka skydd bevakas särskilt noga. En god man bör därför omedelbart förordnas för barnet. Deras asylärenden måste prioriteras så att väntetiden för dem minimeras. Motionärerna begär ett tillkännagivande om vad som anförts om ensamma flyktingbarn (yrkande21 delvis).
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att trots uttalanden i förarbetena till den nya utlänningslagen uppmärksammas och utreds inte barns egna skäl för uppehållstillstånd i avsedd utsträckning. Motionärerna anser därför att regeringen bör ge invandrarverket i uppdrag att åstadkomma sådana handläggningsrutiner att barnens egna skäl i asylärenden alltid utreds, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande16).
Karin Söder anför i motion Sf25 att flyktingbarn är särskilt utsatta och att många barn har svårt att delge vad de upplevt. Det är därför angeläget att utredningarna utförs av kvalificerad, särskilt utbildad personal. Vidare måste enligt motionären barnens hälsosituation och andra omständigheter av humanitär natur särskilt uppmärksammas i utredningarna och barns rättssäkerhet inte försummas. Hon begär ett tillkännagivande om vad som i denna del anförts om barnutredningar (yrkande1 delvis).
Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 ett tillkännagivande om att barn skall förhöras av därtill utbildad personal (yrkande 15). I motion Sf24 anför Ragnhild Pohanka och Eva Goës att barns egna asylskäl och humanitära skäl skall beaktas i långt högre grad än vad som sker i dag och begär ett tillkännagivande om vad som i denna del anförts om behovet av speciell hänsyn till flyktingbarns behov (yrkande6 delvis).
Utskottet anförde i sitt betänkande 1988/89:SfU19 beträffande barnens situation bl.a. följande. I proposition 1988/89:86 framhålls att bland de asylsökande har barnen en särskilt utsatt position. Många av dem har utsatts för svåra påfrestningar till följd av osäkra förhållanden i hemlandet i allmänhet eller på grund av våld som har riktats mot dem själva eller deras anhöriga. Ett snabbt uppbrott från den invanda livsmiljön och resan till ett främmande land under omständigheter som ofta är svåra för barn att förstå kan ytterligare drabba barnen hårt. Barnen måste därför i asylärenden uppmärksammas som individer som kan ha egna individuella skäl för uppehållstillstånd och inte som bihang till föräldrarna. I samband med utredning av asylärenden utfrågas därför numera vårdnadshavare om medföljande barns förhållanden, bl.a. deras fysiska och psykiska tillstånd, men också om eventuella egna asylskäl för barnen. Med utgångspunkt däri får avgöras om barnet självt bör höras, om sociala myndigheter bör kopplas in eller om någon annan åtgärd bör vidtas. Enligt av socialstyrelsen framlagda allmänna råd bör asylsökande -- däribland barn -- ges en inledande hälsoundersökning så snart som möjligt. För vissa grupper, bl.a. barn, skall denna inledande undersökning kunna följas upp av en läkarundersökning. Uppgifter från dessa undersökningar skall efter medgivande från vårdnadshavaren kunna ingå i det utredningsmaterial som skall ligga till grund för beslut i ärendet om uppehållstillstånd.
Utskottet vidhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 sin tidigare uppfattning att det anförda ger goda förutsättningar för att i asylärenden som inte leder till omedelbar avvisning ta hänsyn till barnens särskilda situation. Utskottet utgick även då från att regeringen uppmärksamt följer hur målsättningen efterlevs. Utskottet ville samtidigt nämna att invandrarverket numera även har en förtroendeläkare med barn- och ungdomspsykiatri som speciell kompetens. Något riksdagens uttalande med anledning av föreliggande motioner var enligt utskottets mening inte påkallat.
Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att under år 1990 närmare följa utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos flyktingbarn och flyktingungdomar i Sverige. Styrelsen skall även införskaffa information om förläggningars, kommuners, landstings och organisationers verksamheter i fråga om flyktingbarn och flyktingungdomar. Kartläggningen skall enligt uppdraget omfatta såväl asylsökande som personer med uppehållstillstånd, och den del som avser utredningsslussar och förläggningar skall genomföras i samråd med statens invandrarverk. Styrelsen skall även överväga om en rapportering av detta slag bör ske återkommande och i så fall med vilken regelbundenhet och vilket innehåll. -- Uppdraget skulle ha redovisats till regeringen senast den 1 mars 1991, men rapporten har fördröjts och redovisningen skall nu ske den 13 maj 1991.
Utskottet anser alltjämt att vad som anförts i propositionen om handläggningen av asylärenden som omfattar barn ger goda förutsättningar för att ta hänsyn till barnens situation. Utskottet utgår vidare från att invandrarverket strävar efter att efterleva målsättningen och att regeringen uppmärksamt följer utvecklingen. Med det anförda anser utskottet att något uttalande av riksdagen inte behövs med anledning av motionerna Sf24 yrkande 6 i denna del, Sf25 yrkande 1 i denna del, Sf627 yrkande 15 och Sf638 yrkande16.
Socialstyrelsen har i samband med sitt ovan nämnda uppdrag gett ut en skrift: Barn, flykting och utan föräldrar i Sverige. I skriften lämnas en kortfattad redogörelse för antalet asylsökande barn som kommer hit utan vårdnadshavare, deras bakgrund och deras förhållanden. Bl.a. pekas på bristen på gode män för ensamma flyktingbarn, och styrelsen avser att ge ut ett allmänt råd kring juridiska och rättsliga rutiner för flyktingbarn utan vårdnadshavare.
Invandrarverket har enligt vad utskottet inhämtat gjort en totalöversyn av mottagandet av ensamma asylsökande barn. En av de frågor som omfattats av översynen är frågan om förordnande av god man. Inom ramen för översynen har verket hållit diskussioner med socialstyrelsen om ansvarsfördelningen mellan myndigheterna. Överläggningar har också hållits mellan företrädare för verket och för Stockholms tingsrätt, som är den domstol som prövar frågan om god man för personer utan hemvist i Sverige. Vidare har överläggningar inletts med Sveriges Överförmyndareförening om information till samtliga överförmyndare om rutiner och tillvägagångssätt vid anmälan om behov av god man. För att avhjälpa bristen på gode män avser verkets generaldirektör att vädja till bl.a. Röda korset och Rädda barnen att uppmuntra sina medlemmar att åta sig sådana uppdrag. Riktlinjer för administrativa rutiner för mottagande av underåriga barn utan legal vårdnadshavare i Sverige arbetas för närvarande in i verkets handböcker för förläggningar och slussar. Anvisningar om handläggningen av ärenden med utländska underåriga utan vårdnadshavare i Sverige har också distribuerats till samtliga polismyndigheter genom cirkulärmeddelande från rikspolisstyrelsen.
Utskottet anser att vad som anförts i proposition 1988/89:86 om handläggningen av asylärenden med barn tillsammans med de anvisningar som lämnas av socialstyrelsen och invandrarverket ger goda förutsättningar för hanteringen av ensamma barns asylärenden. Utskottet utgår från att utvecklingen följs såväl av socialstyrelsen och invandrarverket som av regeringen och avstyrker bifall till motion Sf646 yrkande 21 i denna del.
Beslutsmotivering
Enligt 20§ förvaltningslagen (1986:223) är myndigheter skyldiga att vid ett ärendes avgörande lämna en beslutsmotivering. Undantag gäller om beslutet inte går någon part emot, om det av annan anledning är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen eller om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande, eller om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen.
Tidigare kritik mot att beslut i utlänningsärenden var bristfälligt motiverade bemöttes med invändningen att beslutsmotiveringar lämnades i den utsträckning som var möjlig med hänsyn till sekretessreglerna. För att beslutsmotivering skulle kunna lämnas i större utsträckning även i utlänningsärenden utan att känsliga uppgifter om utlänningens personliga förhållanden skulle röjas genom att de togs in i beslutet gjordes därför i samband med införandet av 1989 års utlänningslag en ändring i sekretesslagen. Ändringen innebär att den sekretess i utlänningsärenden som föreskrivs i 7kap. 14§ andra stycket sekretesslagen (1980:100) skall gälla för uppgifter i skälen till ett beslut. Detta innebär att en uppgift om en enskilds personliga förhållanden är sekretessbelagd, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. -- Beslut i ärenden rörande visering, arbetstillstånd och tidsbegränsat uppehållstillstånd är även i fortsättningen undantagna från kravet på beslutsmotiveringar (11kap. 3§ utlänningslagen).
I två motioner tas frågan om motivering av beslut i utlänningsärenden upp.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att många beslut i utlänningsärenden alltjämt motiveras med stereotypa formuleringar och utan att de reella grunderna för avslag redovisas öppet. Motionärerna begär ett tillkännagivande av riksdagen om att besluten skall få den mer utförliga motivering som förutsattes när den nya flyktinglagstiftningen antogs (yrkande16).
Även Lars Werner m.fl. anser, i motion Sf638, att beslutsmotiveringarna hos invandrarverket fortfarande är ytterst knapphändiga. Motionärerna framhåller att detta är en avgörande brist ur rättssäkerhetssynpunkt, som gör det omöjligt för den asylsökande att bedöma grunderna för ett avvisningsbeslut och att utnyttja besvärsrätten på ett effektivt sätt. Motionärerna anser att regeringen bör uppdra åt invandrarverket att tydligt motivera besluten i asylärenden och begär ett tillkännagivande om detta (yrkande8).
Av det ovanstående framgår att beslutsmotivering skall lämnas i asylärenden. I proposition 1988/89:86 framhölls att det är angeläget att skyldigheten att motivera beslut iakttas noggrant, och detta gäller särskilt ärenden om avvisning eller utvisning där frågan om asyl har prövats. Utskottet hänvisade till detta vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 och ansåg att något uttalande från riksdagens sida med anledning av en motion i frågan inte var påkallat. Utskottet vill även nu hänvisa till vad som i propositionen framhållits om skyldigheten att motivera beslut. Något ytterligare uttalande från riksdagens sida är enligt utskottets uppfattning inte påkallat, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf638 yrkande 8 och Sf646 yrkande16.
Överprövningsinstans
Bestämmelser om överklagande m.m. finns i 7kap. utlänningslagen. Polismyndighets beslut om avvisning får överklagas till invandrarverket. Invandrarverkets beslut om avvisning eller utvisning får överklagas till regeringen.
Asylprövningskommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:79) Utlänningsnämnd föreslagit att en särskild nämnd -- utlänningsnämnden -- inrättas för överprövning i utlännings- och medborgarskapsärenden. Nämnden bör enligt förslaget i princip överta den överprövning enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen som i dag faller på regeringen. Särskilt viktiga eller känsliga ärenden skall dock liksom nu överlämnas till regeringen, antingen direkt från invandrarverket eller från nämnden. I nämnden föreslås ingå två ordförande och två ersättare för ordförandena med juridisk utbildning och normalt domarerfarenhet samt minst tio lekmän. Nämnden föreslås vara beslutför med en ordförande och två lekmän. I enkla ärenden föreslås dock ordföranden ensam kunna fatta beslut, och i ärenden av principiellt slag föreslås nämnden kunna sammanträda i en utökad sammansättning. Eftersom lösningen med en särskild nämnd för överprövningsuppgifter bedöms ha vissa principiella och praktiska aspekter som ter sig svåra att överblicka fullt ut innan prövning har skett i praktiken, föreslås att den nya ordningen tillämpas på försök under tre år och därefter utvärderas. Under försöksperioden bör nämnden enligt kommittén ha administrativt samband med arbetsmarknadsdepartementet och i huvudsak överta den föredragande- och kansliorganisation som nu finns inom departementets utlänningsenhet.
Betänkandet har remissbehandlats. Det bereds för närvarande inom regeringskansliet, och ett förslag grundat på betänkandet avses ingå i den proposition om en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik som regeringen planerar lägga fram för riksdagen under våren1991.
Carl Bildt m.fl. hänvisar i motion Sf609 till asylprövningskommitténs förslag att en utlänningsnämnd för överprövningsuppgifter i utlännings- och medborgarskapsärenden skall inrättas på försök under en treårsperiod för överprövningsuppgifter som i dag faller på regeringen. Motionärerna anser att en sådan nämnd, som de bedömer ha betydelse bl.a. för handläggningstidens längd i överprövningsärenden, snarast bör inrättas, och de begär att regeringen skall lägga fram förslag om en utlänningsnämnd (yrkande12).
Även Bengt Westerberg m.fl. hänvisar i motion Sf646 till asylprövningskommitténs förslag om en överprövningsnämnd för asylärenden. Motionärerna anser det väsentligt att nämnden blir fristående. Den bör därför enligt motionärerna inte byggas in i något departement, och i all synnerhet inte i arbetsmarknadsdepartementet med personal som flyttar mellan nämnden och departementet. Motionärerna begär ett tillkännagivande om vad som anförts om nämndens ställning (yrkande17).
Som nyss nämnts bereds asylprövningskommitténs förslag för närvarande inom regeringskansliet, och en proposition i frågan väntas inom kort. Utskottet anser att beredningen av förslaget bör avvaktas och avstyrker därmed bifall till motion Sf609 yrkande 12.
Av samma skäl avstyrks också bifall till motion Sf646 yrkande17.
Kontrollbehov
Allmänt om kontrollbehovet
Flera av de bestämmelser som infördes genom 1989 års utlänningslag avsåg åtgärder mot den s.k. dokumentlösheten, dvs. det problem som utgörs av att utlänningar som kommer till Sverige uppger sig sakna både identitetshandlingar och biljetter. Förutom skärpta bestämmelser om tvångsmedel -- förvar och kroppsvisitation -- innebar åtgärderna att ett utökat kostnadsansvar infördes för ägaren eller brukaren av det fartyg eller luftfartyg som har transporterat en utlänning till Sverige utan att denne har erforderliga tillstånd att komma hit, och att möjlighet infördes att anteckna osäker identitet i resedokument och främlingspass.
Beträffande kontrollbehovet återgav utskottet i sitt betänkande 1988/89:SfU19 uttalandena i proposition 1988/89:86 om att några mer omfattande ändringar av gällande regler om den yttre eller inre utlänningskontrollen samt därmed sammanhängande möjligheter att vidta tvångsåtgärder inte framstod som påkallade, men att de problem som orsakas av att utlänningar anländer till Sverige utan identitets- och resehandlingar måste uppmärksammas. Avsaknaden av handlingar skapade enligt propositionen stora problem för de flyktingmottagande länderna när det gällde att föra en rättvis flyktingpolitik. Det blev ofta omöjligt att kontrollera den asylsökandes berättelse. Även i de fall där detta var möjligt tog det betydligt längre tid än som annars skulle ha varit fallet. Detta påverkade i sin tur den tid som alla asylsökande fick vänta på beslut. Eftersom det i praktiken var möjligt att återsända en asylsökande till ett s.k. första asylland endast om återsändandet skedde i nära anslutning till utresan därifrån, blev följden av att utlänningen saknade handlingar att det var omöjligt att konstatera varifrån han närmast kommit och därmed också omöjligt att sända honom tillbaka. -- Bland dem som gjorde sig av med sina handlingar fanns enligt propositionen personer som tveklöst skulle få stanna i Sverige även om deras identitet och tidigare vistelseort kunde påvisas, men också personer som lika tveklöst skulle återsändas, i vart fall till ett första asylland, och personer om vilkas rätt att stanna i Sverige tveksamhet kunde råda. Motivet till att de asylsökande gjort sig av med sina identitetshandlingar kunde också variera. Det förekom att de som organiserade resorna för asylsökande uppmanade dem att göra sig av med identitets- och resehandlingar innan de gav sig ut på den sista etappen av resan. Skälet för detta kunde vara antingen att försvåra ett avvisande av den asylsökande eller att använda passen -- och eventuella returbiljetter -- på nytt. Det vanligaste skälet för att göra sig av med pass och färdbiljetter bedömdes med all sannolikhet vara att den asylsökande ansåg att hans möjlighet att få stanna i Sverige blev större om handlingarna inte visades fram. Detta torde särskilt ofta vara fallet om det av handlingarna skulle framgå att han redan hade vistats i ett annat land där han antingen redan fått eller skulle kunna få asyl och dit han alltså skulle kunna skickas tillbaka. En allvarlig aspekt i sammanhanget angavs vidare vara misstanken att brottslingar -- även terrorister -- genom att komma till Sverige utan identitetshandlingar kunde få möjlighet att etablera sig här under falskt namn och på sikt också förvärva svenskt medborgarskap i detta namn.
Sammanfattningsvis angavs i propositionen de problem som dokumentlösheten medförde vara att utredningen i asylärenden försvåras, förlängs och försämras, att möjligheten att bedriva en generös flyktingpolitik försämras genom att stora resurser måste läggas ned på utredningar om utlänningarnas resväg och hemvist samt att det kan leda till bestående identifieringsproblem beträffande personer som tillåts bosätta sig här.
Tvångsmedel
Fr.o.m. den 1 juli 1990 gäller nya regler om förvar av vuxna och barn samt om kroppsvisitation.
Förslag om dessa nya regler lades fram av regeringen i proposition 1988/89:86 med förslag till utlänningslag m.m. Utskottet behandlade propositionen och till ärendet hörande motioner i betänkande 1988/89:SfU19 och -- efter återremiss från kammaren -- i betänkande 1988/89:SfU22. Med undantag för vissa bestämmelser om tvångsmedel antog riksdagen på utskottets hemställan regeringens förslag till ny utlänningslag, och lagen trädde i kraft den 1 juli 1989. De föreslagna men ej antagna bestämmelserna avsåg förvar av vuxna och barn, kvarhållande för utredning och kroppsvisitation. Förslaget i dessa delar blev vilande enligt 2kap. 12§ tredje stycket regeringsformen, eftersom fler än tio av riksdagens ledamöter yrkade det och färre än fem sjättedelar av de röstande stödde antagande av förslaget. Sedan förslaget vilat under den föreskrivna tiden av minst tolv månader, antog riksdagen på hemställan av utskottet i betänkande 1989/90:SfU19 även dessa bestämmelser, och de trädde i kraft den 1 juli 1990.
Förvar
Enligt 1980 års utlänningslag gällde som förutsättningar för att en utlänning skulle få tas i förvar att det antingen var sannolikt att han skulle komma att avvisas eller utvisas eller att ett verkställbart beslut om avvisning eller utvisning hade fattats. Vidare krävdes att det med hänsyn till hans personliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen kunde befaras att han skulle komma att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller att hans identitet var oklar. Om utlänningen var under sexton år fick han inte utan synnerliga skäl tas i förvar. Detsamma gällde hans vårdnadshavare eller, om de var flera, en av dem.
De nya bestämmelserna om förvar i 1989 års utlänningslag innebär vidgade möjligheter att ta utlänningar som fyllt sexton år i förvar. Dessa vidgade möjligheter avser i första hand förvar på grund av oklar identitet och för utredning. Enligt 6kap. 2§ utlänningslagen får således en vuxen utlänning tas i förvar om 1. hans identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller när han därefter ansöker om uppehållstillstånd och han inte kan göra sannolikt att den identitet han uppger är riktig samt hans rätt att få resa in i eller vistas i Sverige inte kan bedömas ändå, eller 2. det är nödvändigt för att en utredning om hans rätt att stanna i Sverige skall kunna genomföras, eller 3. det är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas enligt 4kap. 1--3 eller 11§ eller fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning samt det med hänsyn till hans personliga förhållanden eller övriga omständigheter finns anledning att anta att han annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige.
Om det bedöms tillräckligt, kan utlänningen enligt 6kap. 5§ utlänningslagen i stället för att tas i förvar ställas under uppsikt. Detta kan ske genom att han åläggs att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller ges föreskrifter om att lämna ifrån sig pass eller om andra villkor. -- I sammanhanget bör också påpekas den allmänna föreskriften i 1kap. 1§ utlänningslagen att lagen skall tillämpas så, att utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall.
Som krav för att en utlänning under sexton år -- ett barn -- skall få tas i förvar gäller enligt 6kap. 3§ utlänningslagen att det dels är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas enligt 4kap. 1--3 eller 11§ eller fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning, dels 1. finns en uppenbar risk för att han annars håller sig undan och därigenom äventyrar en förestående verkställighet som inte bör fördröjas, eller 2. finns anledning att anta att han annars bedriver brottslig verksamhet i Sverige.
I lagen anges vidare särskilt att ett barn inte får tas i förvar om det är tillräckligt att barnet ställs under uppsikt.
Om ett barn skulle komma att skiljas från sin vårdnadshavare eller, om de är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller barnet tas i förvar, får åtgärden vidtas endast om det finns synnerliga skäl.
Utredningsförvar, som alltså endast gäller vuxna, får enligt 6kap. 6§ utlänningslagen inte pågå längre än 48 timmar. Annat förvar får enligt 6kap. 4§ andra stycket inte utan synnerliga skäl pågå mer än två veckor eller -- när ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har meddelats -- två månader. Ett beslut om förlängning av förvar skall föregås av förhandling. Ett beslut om uppsikt gäller för varje gång högst sex månader.
Utan beslut om förvar kan en utlänning hållas kvar för utredning under högst sex timmar enligt 6kap. 1§ utlänningslagen.
Lars Werner m.fl. anser i motion Sf638 att det inte föreligger något starkt behov av de utvidgade möjligheterna att ta vuxna i förvar som infördes den 1 juli 1990 och att de tidigare gällande reglerna bör återinföras eftersom förvar är en allvarlig integritetskränkning. Motionärerna begär därför att ett förslag om upphävande av de nya reglerna läggs fram (yrkande 12). Motionärerna framhåller vidare att antalet barn som togs i förvar under det första kvartalet med de nya reglerna, dvs. tredje kvartalet 1990, enligt invandrarverkets statistik ökade med över 50% jämfört med det antal barn som togs i förvar under det sista kvartalet med de gamla reglerna, dvs. andra kvartalet 1990. Motionärerna pekar också på en tendens att fler förvar blir långvariga. Mot den bakgrunden och med hänsyn till Sveriges åtaganden enligt FNs barnkonvention anser motionärerna att ett förbud mot förvarstagande av barn måste införas i utlänningslagen, och de begär att regeringen lägger fram ett förslag om detta (yrkande13).
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det strider helt mot rättsmedvetandet och principen om likhet inför lagen att över huvud taget frihetsberöva barn och att varje möjlighet att ta barn i förvar därför måste utmönstras från svensk lagstiftning. De begär att riksdagen beslutar om förbud att ta asylsökande barn i förvar (yrkande19).
Även Karin Söder hänvisar i motion Sf25 till ökningen mellan första och andra halvåret 1990 av det antal barn som tagits i förvar. I motionen hänvisas vidare till vad föredragande statsrådet uttalade i proposition 1988/89:86 om betydelsen av utformningen av förvarslokaler för barn och av att det finns personal med kunskap om barn. Eftersom särskilt iordningställda lokaler endast finns på två håll i landet bör fler sådana snarast iordningställas. I motionen anförs vidare att polismyndigheter runt om i landet intygat att de under år 1990 inte tagit något beslut om uppsikt avseende barn eller barnfamiljer, och motionären anser att reglerna om uppsikt måste tillämpas så att de ges företräde framför förvarstagande av barn. Motionären begär tillkännagivanden dels om behovet av restriktivitet när det gäller förvarstagande av flyktingbarn och om iordningställandet av fler förvarslokaler för barn (yrkande 2), dels om tillämpningen av uppsiktsinstitutet på barn (yrkande3).
Vid sin behandling av dessa frågor under föregående riksmöte återgav utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU19 vissa uttalanden i proposition 1988/89:86 om ny utlänningslag m.m. I fråga om förvar av vuxna angavs i propositionen att en klart uttalad möjlighet att ta en utlänning i förvar redan på den grunden att hans identitet är oklar var ytterligare en åtgärd för att komma till rätta med den s.k. dokumentlösheten. Det framhölls dock att det inte alltid kunde krävas att utlänningen skulle kunna styrka sin identitet för att undgå ett beslut om förvarstagande utan det borde vara tillräckligt att han gjorde sannolikt att den identitet som han uppgav var riktig. Beträffande förvar för genomförande av utredning framhölls i propositionen att en utlänning som inte ville inställa sig till ett förhör visserligen kunde hämtas till polisen och hållas kvar där för utredning under en kortare tid (sex timmar) och att kvarhållandemöjligheten också kunde utnyttjas i samband med utlänningens ankomst till Sverige. Om många asylsökande anlände samtidigt kunde det dock vara svårt eller omöjligt för polisen att hinna genomföra ett förhör under de sex timmar som utlänningen fick hållas kvar för utredningen. Samtidigt var det uppenbart att ingen utlänning som åberopade asylskäl borde tillåtas att resa in i landet utan att ens ett inledande förhör hade hållits. En möjlighet skulle visserligen kunna vara att utöka den tid av sex timmar som utlänningen fick kvarhållas för utredning utan att ett förvarsbeslut meddelades. Detta framstod emellertid enligt föredragande statsrådet som en sämre lösning.
Utskottet instämde i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU19 i de bedömningar som gjorts i propositionen om behovet av de nya förvarsgrunderna för vuxna. Utskottet ville, liksom föredragande statsrådet, erinra om att redan i lagens inledande bestämmelse angavs att lagen skulle tillämpas så att utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som var nödvändigt i varje enskilt fall och att i detta låg bl.a. att det alltid borde göras en bedömning om den för individen lindrigare åtgärden uppsikt kunde användas i stället för förvar.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i denna fråga och avstyrker bifall till motion Sf638 yrkande12.
I fråga om förvar av barn uttalade föredragande statsrådet i propositionen att hon inte kunde finna annat än att det alltjämt var nödvändigt att även barn kunde tas i förvar i vissa fall. Om förvarstagande av barn omöjliggjordes helt skulle detta få till resultat att avlägsnandebeslut rörande barnfamiljer i vissa fall inte skulle kunna verkställas, och detta kunde inte vara en rimlig ordning. I lagen borde emellertid ges klarare uttryck för när barn över huvud taget fick tas i förvar. Statsrådet framhöll till en början att för förvar av barn alltjämt borde krävas antingen att det hade fattats avlägsnandebeslut som skulle verkställas eller att det var sannolikt att ett sådant beslut skulle komma att fattas. Kraven att det därutöver måste föreligga risk för antingen undanhållande eller brottslig verksamhet borde också behållas, men högre krav än för vuxna borde ställas med avseende på undanhållanderisken. I propositionen föreslogs därför att det skall föreligga en uppenbar risk för undanhållande och att därigenom en förestående verkställighet som inte borde fördröjas blev äventyrad. Den utformning av lagtexten som föreslogs samt de exemplifieringar som anfördes i specialmotiveringen borde enligt statsrådets mening leda till att intentionerna bakom de gällande bestämmelserna uppfylldes bättre och att därigenom förvarstagande av barn skulle komma att vidtas i färre fall.
I specialmotiveringen påpekades att barn borde få tas i förvar endast när det fanns synnerligen starka skäl för det. I fråga om risken för undanhållande angavs att det måste anses att det var barnet som höll sig undan även om det var fråga om ett litet barn som helt utan eget agerande gömdes undan av föräldrarna. Risk för undanhållande måste finnas i det enskilda fallet. Den kunde t.ex. framgå av barnets eller vårdnadshavarens uppgifter eller beteende. I fråga om äventyrande av en förestående verkställighet som inte borde fördröjas angavs att detta framför allt torde kunna anses vara fallet om verkställighet skulle ske till ett s.k. första asylland. Statsrådet påpekade att avvisning till ett första asylland i allmänhet måste ske inom mycket kort tid efter ankomsten, om den alls skulle gå att genomföra. Det kunde också anses vara viktigt att verkställigheten inte fördröjdes i ärenden där det redan hade gått en längre tid efter det verkställbara avlägsnandebeslutet, särskilt om det var barnet eller barnets vårdnadshavare som själva avsiktligt hade fördröjt verkställigheten.
Som exempel på sådana synnerliga skäl som skulle föreligga för att ett barn skulle få skiljas från sin vårdnadshavare eller, om de var flera, en av dem angavs i specialmotiveringen att det beträffande en av föräldrarna förelåg risk för undanhållande men inte beträffande den andra. Likaså kunde det någon gång anses vara ett synnerligt skäl för att skilja barnet från någon av föräldrarna att man behövde kunna ta föräldern i förvar med stöd av 2§ första stycket 1 eller2 för att kunna utröna familjens identitet eller genomföra en utredning om familjens rätt att stanna i Sverige. Att undvika familjesplittring genom att ta såväl barn som vårdnadshavare i förvar fick givetvis inte förekomma, om inte förutsättningarna för förvar förelåg beträffande samtliga.
I specialmotiveringen angavs vidare att uppsikt kunde ske exempelvis genom att barnet fick bo hos en släkting eller på annat lämpligt ställe och inte utan särskilt tillstånd fick lämna det område där denna bostad var belägen. Det påpekades också att det område där barnet fick vistas naturligtvis inte borde vara så begränsat att det i realiteten var fråga om ett förvar. I detta avseende hänvisades till följande uttalande av lagrådet i fråga om utformningen av institutet uppsikt.
Enligt Europakonventionen har den som berövats friheten rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av ett frihetsberövande prövas. Varje åliggande för en person att vistas på en viss plats eller inom ett visst område t.ex. en kommun torde inte kunna anses som ett frihetsberövande i konventionens mening. Är emellertid platsen till ytan så liten som en förläggning eller en utredningssluss kan antas vara föreligger med stor sannolikhet ett frihetsberövande. Jfr Guzzardimålet, Europadomstolens publikationer, serie A39, där den europeiska domstolen fann att det förelåg ett frihetsberövande då en person ålagts att vistas på en liten ö utanför Sardinien. Enligt lagrådets mening bör därför som villkor vid beslut om uppsikt inte få föreskrivas att en utlänning skall vistas på en förläggning eller utredningssluss.
Med hänsyn till lagrådets uttalande påpekades i propositionen att ett åläggande för en utlänning att vistas inom ett mer begränsat område än en viss ort eller en viss kommun, t.ex. en flyktingförläggning, skulle kunna vara att anse som ett förvar.
I propositionen framhölls vidare att om förhållandena var sådana att ett barn trots allt måste tas i förvar, det var viktigt att i möjligaste mån minska de negativa konsekvenserna som ett förvarstagande kunde få för barnet. Det låg i sakens natur att förvaret innebar en begränsning i barnets rörelsefrihet. Det var dock angeläget att barnet under tiden i förvar fick vistas under i övrigt så normala förhållanden som möjligt. Härmed avsågs framför allt förvarslokalernas utformning och betydelsen av att det där fanns personal med kunskap om barn och barns utveckling.
Utskottet delade i betänkandena 1988/89:SfU19 och SfU22 samt 1989/90:SfU19 bedömningen i propositionen att barn alltjämt måste kunna tas i förvar i vissa fall. Detta gällde enligt utskottets uppfattning endast i de fall då det är oundgängligen nödvändigt och sedan det noga övervägts om syftet med åtgärden inte kan nås genom att barnet ställs under uppsikt.
Utskottet fann att de föreslagna nya kriterierna för förvarstagande av barn och föreskrifterna för att förhindra familjesplittring väl gav uttryck åt den starka restriktivitet som måste iakttas i fråga om sådana förvarsbeslut. De föreslagna inskränkningarna i rätten att ta barn i förvar och motivuttalandena till bestämmelsen i frågan gav enligt utskottets uppfattning garantier för att förvar skulle komma att tillgripas endast om det finns mycket starka skäl för åtgärden.
I fråga om motioner om att ett nytt institut benämnt kvalificerad uppsikt skulle införas erinrade utskottet om lagrådets uttalande beträffande bedömningen av föreskrifter om vistelse inom flyktingförläggning eller utredningssluss.
Den kvartalsredovisning som invandrarverket lämnar till regeringen innehåller sedan halvårsskiftet 1989 även uppgifter om verkställda förvar och förvarstidernas längd för vuxna och barn. Av statistiken framgår att under fjärde kvartalet 1989 sammanlagt 1184 personer togs i förvar, varav 83 barn, och under fjärde kvartalet 1990 sammanlagt 1452 personer, varav 162 barn.
Rikspolisstyrelsen (RPS) har på regeringens uppdrag i samråd med invandrarverket undersökt myndigheternas tillämpning av utlänningslagens regler om förvar av barn. RPS har därvid ställt antalet förvarstagna under olika perioder (oktober 1988, 1989 och 1990) i relation till antalet asylsökande resp. antalet avlägsnandebeslut. I fråga om förvar i samband med ansökan om asyl pekar enligt RPS en försiktig analys på att drygt 2% av antalet asylsökande barn togs i förvar år 1988 och att andelen minskade under det följande året för att under år 1990 ligga på 1,7%. Samtliga beslut om förvar vid ansökan om asyl har enligt RPS avsett avvisning med omedelbar verkställighet, och förvarstiden har varierat mellan två och tolv timmar. Alla som berörts av dessa förvar har avvisats med vändande transportmedel. I fråga om förvar i samband med avlägsnandebeslut tyder materialet enligt RPS på att andelen barn som tagits i förvar i samband med verkställighetsbeslut minskat mellan åren 1988 och 1989 från knappt 11 till 8,5% och ökat till drygt 15% år 1990. RPS har vid denna analys utgått från ett antagande att andelen barn utgjort 26--27% av dem som omfattats av det totala antalet avlägsnandebeslut. Vid en fördjupad analys för att förklara ökningen framkommer enligt RPS att många avlägsnandebeslut under senare delen av år 1990 gällt Bulgarienturkar och Kosovoalbaner och att det bland dessa funnits och finns familjer med många barn (36 resp. 37%). Eftersom andelen barn i totalanalysen beräknats till en mindre andel kommer jämförelsen att halta på ett sådant sätt att några klara tendenser enligt RPS inte är möjliga att notera, medan det däremot bör noteras att 85--90% av barnen aldrig tas i förvar i samband med verkställighet av avlägsnandebeslut.
Statsrådet Maj-Lis Lööw uppgav i ett frågesvar den 23 april 1991 att en kompletterande utredning hade gjorts inom arbetsmarknadsdepartementet och att denna undersökning såvitt avsåg hösten 1990 visade att andelen barn var ca 63% bland Bulgarienturkarna och ca 71% bland Kosovoalbanerna, medan andelen barn inom övriga grupper var 23%. Statsrådet förklarade vidare att kontakter skulle tas med RPS och invandrarverket för att under längre tidsperspektiv säkerställa en uppföljning av andelen barn som tas i förvar.
I fråga om möjligheten att över huvud taget kunna ta även barn i förvar vidhåller utskottet den bedömning som utskottet tidigare gjort och som redovisats ovan. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna Sf638 yrkande 13 och Sf646 yrkande19.
Utskottet vill emellertid åter understryka behovet av största möjliga restriktivitet i fråga om att ta barn i förvar, liksom betydelsen av förvarslokalernas utformning och tillgången på lämplig personal. Utskottet, som vill erinra om att ansvaret för förvarslokalerna vid utredningsslussarna avses överföras till invandrarverket, utgår från att regeringen följer denna fråga med uppmärksamhet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf25 yrkande 2. I fråga om företräde för uppsiktsinstitutet framför förvarstagande vill utskottet också erinra om vad som tidigare framhållits i denna fråga, och utskottet avstyrker bifall även till yrkande 3 i motion Sf25.
Kroppsvisitation
Enligt 1980 års utlänningslag fick polisman, liksom personal vid tullen och kustbevakningen och passkontrollant i vissa fall, i samband med inresekontroll undersöka bl.a. bagageutrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att hindra att utlänningar reser in i Sverige i strid mot reglerna i utlänningslagstiftningen. Enligt 5kap. 2§ i 1989 års utlänningslag har befogenheten vidgats till att i den utsträckning som det är nödvändigt företa kroppsvisitation i samband med inresekontroll för att eftersöka identitets- och resehandlingar.
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att möjligheten till kroppsvisitation av asylsökande är starkt integritetskränkande och att de praktiska vinster som kan uppnås inte är tillräckliga för att motivera kränkningen. Motionärerna begär därför att regeringen skall lägga fram förslag om upphävande av bestämmelserna om kroppsvisitation (yrkande14).
I proposition 1988/89:86 framhölls att det ingripande som en kroppsvisitation innebar självfallet inte fick vara större än vad som behövdes för att uppnå det avsedda resultatet. Det borde vara tillräckligt att polismannen, tulltjänstemannen eller annan som sköter inresekontrollen kände i eller utanpå fickor och kläder samt kontrollerade medfört bagage, dvs. sådana åtgärder som ibland kallas ytlig kroppsvisitation eller provisorisk skyddsvisitation. Syftet med undersökningen skulle vara att eftersöka pass och andra identitetshandlingar samt handlingar som utvisade utlänningens resväg till Sverige, exempelvis biljetter. Det fick aldrig bli fråga om någon rutinmässig visitation av utlänningar som kom hit utan det måste finnas anledning att anta att en utlänning underlät att visa upp medförda handlingar. I de fall där det saknades skäl att ifrågasätta utlänningens uppgifter om resväg eller orsaken till att han saknade handlingar borde någon undersökning inte få företas. I specialmotiveringen påpekades att möjligheten till kroppsvisitation var av intresse främst för att den s.k. första asylland-principen skulle kunna tillämpas. För att undersökning skulle få ske krävdes också att dokument som styrkte identitet eller resväg behövdes för de syften som angivits.
Utskottet ansåg i betänkandena 1988/89:SfU19 och SfU22 samt 1989/90:SfU19 att den möjlighet till kroppsvisitation som föreslogs behövdes som en av flera åtgärder för att motverka dokumentlösheten. Utskottet ville emellertid kraftigt understryka angelägenheten av att de riktlinjer som getts i propositionen för när kroppsvisitation kan tillgripas och hur den bör utföras noga följs i den praktiska tillämpningen. Utskottet tillstyrkte med det anförda bifall till propositionen i denna del och avstyrkte bifall till då föreliggande avslagsmotioner.
Utskottet finner inte nu anledning till annat ställningstagande utan avstyrker bifall till motion Sf638 yrkande14.
Andra åtgärder mot dokumentlöshet
Transportörs kostnadsansvar
En utlänning som avvisas eller utvisas från Sverige skall enligt huvudregeln i 9kap. 1§ utlänningslagen själv betala sin resa härifrån. Eftersom utlänningen kan sakna medel till detta har regeln kompletterats med en skyldighet för den som transporterar hit utlänningen att i vissa fall i förhållande till staten svara för den kostnaden.
En utlänning som avvisas därför att han saknar pass eller erforderliga tillstånd eller medel för sin hemresa får enligt 8kap. 6§ utlänningslagen föras tillbaka till det fartyg eller luftfartyg som han kom med eller sättas ombord på annat fartyg eller luftfartyg med samma ägare eller brukare. Om det är nödvändigt skall plats beredas även för medföljande bevakningspersonal.
Vid avvisning av de angivna skälen är den som transporterat hit utlänningen med fartyg eller luftfartyg enligt 9kap. 2§ utlänningslagen skyldig att ersätta staten för kostnaden för utlänningens resa från Sverige samt för resekostnaden för medföljande bevakningspersonal. Transportören kan helt eller delvis befrias från kostnadsansvaret om han kan visa att han haft skälig anledning att anta att utlänningen hade rätt att resa in i Sverige eller det med hänsyn till kostnadens storlek eller av andra skäl framstår som uppenbart oskäligt att kräva ut kostnaden.
Transportörens kostnadsansvar har utökats genom 1989 års utlänningslag. Skyldigheten att bereda plats på transportörens egna fartyg eller luftfartyg, som tidigare gällde endast om fartyget skulle avgå omedelbart eller inom den närmaste tiden och endast den avvisade utlänningen själv, har utsträckts att gälla under i princip obegränsad tid och avse även medföljande bevakningspersonal. Kostnadsansvaret, som tidigare bara gällde för transporter med egna fartyg och luftfartyg, har dessutom utvidgats att avse även transporter med transportmedel som har annan ägare eller brukare.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det är oacceptabelt att låta privata transportföretag sköta inresekontrollen till Sverige och att begära att flygbolagens incheckningspersonal skall avgöra om personer som saknar dokument är sådana flyktingar som kommer att få stanna i Sverige. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att sanktionerna mot flygbolag måste avskaffas (yrkande8).
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att den utökade skyldigheten för transportföretag att stå för asylsökandes och bevakningspersonals resekostnader vid avvisning i förening med viseringspolitiska åtgärder kan hindra flyktingar att nå Sverige, och motionärerna begär att regeringen skall lägga fram förslag om att reglerna om transportörers kostnadsansvar skall återges den lydelse de hade före den 1 juli 1989 (yrkande17).
I proposition 1988/89:86 anfördes att det ökade ansvaret för transportören var ett medel att på ett relativt tidigt stadium motverka en ytterligare spridning av problemet med dokumentlöshet. Ansvaret skulle gälla i fall där transportören hade en realistisk möjlighet att kontrollera om vederbörande hade rätt att resa hit. Kostnadsansvar och ansvar för återtransport borde endast komma i fråga om avvisning skedde på grund av att utlänningen saknade pass eller erforderliga tillstånd eller medel för hemresa. Vidare angavs att ersättningsskyldigheten skulle kunna efterges helt eller delvis om det i praktiken hade varit omöjligt för befälhavaren att genomföra en kontroll, t.ex. vid färjeförbindelser mellan de nordiska länderna eller vid andra transporter där ett mycket stort antal personer skall tas ombord under kort tid. Något ansvar borde inte heller komma i fråga om utlänningen haft falska handlingar, om inte dessa handlingar varit så uppenbart falska att det måste ha upptäckts omedelbart. I propositionen angavs också att regler om straffansvar för de transportörer som befordrar utlänningar utan pass eller visum hade införts i en rad länder under senare år. Detta hade inte ansetts strida mot gällande internationella överenskommelser på området, och det måste med nödvändighet ha medfört att kontroller redan vidtogs av bolagen i förhållande till dessa länder. Det var svårt att inse att då inte någon form av motsvarande kontroll skulle kunna vidtas också beträffande resenärer till Sverige. Detta argument hade enligt propositionen också bäring på den allvarligare invändningen att ett ökat ansvar för transportörerna kunde få till effekt att dessa inte ville eller vågade ta ombord sådana personer som hals över huvud flytt sitt land undan förföljelse och därför inte heller kunde skaffa vare sig pass eller erforderliga tillstånd. Denna risk hade alltså inte avhållit andra länder från att införa straffsanktioner mot transportföretagen. I propositionen redovisades även att det enligt Chicagokonventionen åligger ett flygbolag att kontrollera att en passagerare innehar de dokument som krävs för inresa i destinationslandet. Enligt konventionen gäller skyldigheten för en transportör att återföra en passagerare från destinationslandet till dess passageraren definitivt tillåtits komma in i landet. Någon tidsgräns inom vilken återförandet måste ske finns inte i konventionsbestämmelsen.
Utskottet (1988/89:SfU19) delade bedömningen i propositionen att kraftfulla åtgärder mot dokumentlösheten behövdes. Utskottet noterade därvid att utökade sanktionsregler mot transportörer hade genomförts i andra länder utan att de hade ansetts bryta mot gällande internationella konventioner och att lagrådet inte hade haft någon erinran mot förslaget. Utskottet tillstyrkte förslaget, och riksdagen följde utskottet.
Utskottet vidhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 sin tidigare inställning.
Utskottet finner inte heller nu anledning att frångå den redovisade inställningen, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf638 yrkande 17 och Sf646 yrkande8.
Anteckning i resedokument m.m.
Enligt Genèvekonventionen är en stat skyldig att utom i vissa undantagsfall utfärda resedokument för flyktingar. Närmare föreskrifter och formulär för dokumentet finns i bilaga till konventionen. Invandrarverket skall enligt 3kap. 7§ utlänningslagen utfärda en särskild legitimationshandling för resor utanför Sverige (resedokument) enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Handlingen får förses med anteckning om att innehavarens identitet inte är styrkt (1kap. 10§ utlänningsförordningen). Detsamma gäller för främlingspass (1kap. 12§ utlänningsförordningen). Reglerna om sådan anteckning infördes i samband med den nya utlänningslagen.
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att anteckningar om oklar identitet i resedokument och främlingspass strider mot Genèvekonventionen och att bestämmelsen om sådan anteckning därför bör utmönstras ur utlänningslagen. De begär ett tillkännagivande härom (yrkande 20). Även Inger Schörling m.fl. begär, i motion Sf627 yrkande 9, att någon anteckning om osäker identitet inte skall få göras i resedokumenten.
Utskottet (1988/89:SfU19) noterade vid sin behandling av proposition 1988/89:86 att UNHCR i sitt remissvar över det utredningsbetänkande som låg till grund för förslaget i propositionen ansett att det skulle strida mot Genèvekonventionens bestämmelser om obligatorisk rätt till ett resedokument för flyktingar, om möjligheten för den som är beroende av dokumentet för att förflytta sig över gränserna inskränktes genom en anteckning om osäker identitet i resedokumentet. Regeringen delade inte denna uppfattning. Utskottet, som framhöll att lagrådet inte hade haft någon invändning mot förslaget, delade den i propositionen uttalade uppfattningen att det kunde ifrågasättas om det egentligen var rimligt att alls utfärda en identitetshandling beträffande en person vars identitet inte var styrkt. Eftersom det inte var möjligt att vägra att utfärda resedokument till en konventionsflykting, syntes det utskottet vara en lämplig lösning att anteckning fick göras i dokumentet. Detsamma borde gälla för främlingspass.
Utskottet vidhåller, liksom vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16, inställningen att anteckning om osäker identitet skall kunna göras i resedokument eller främlingspass. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna Sf627 yrkande 9 och Sf638 yrkande20.
I motion Sf609 beskriver Carl Bildt m.fl. ett system som används vid amerikanska flygplatser, där passagerarna leds till passkontrollen utan möjlighet att göra sig av med sina identitetshandlingar. Motionärerna begär ett förslag om ett sådant system (yrkande9).
En motion med motsvarande innehåll behandlades av utskottet under föregående riksmöte (se 1989/90:SfU16). Utskottet var då, med hänsyn till de åtgärder som redan vidtagits för att komma till rätta med dokumentlösheten och de förslag till bestämmelser om kroppsvisitation och förvar som utskottet behandlade i sitt betänkande 1989/90:SfU19, inte berett att förorda ytterligare åtgärder i enlighet med motionärernas förslag.
Utskottet, som utgår från att berörda myndigheter fortlöpande och från sina resp. utgångspunkter diskuterar utformningen av mottagningen av resande på flygplatser, är inte heller nu berett att förorda att riksdagen begär åtgärder av det slag som avses i motionsyrkandet och avstyrker bifall till motion Sf609 yrkande9.
Problemen med dokumentlösheten tas även upp i motionerna Sf627 av Inger Schörling m.fl. och Sf633 av Göran Ericsson. I motion Sf627 begärs ett tillkännagivande om att dokumentlösheten i sig inte skall minska den asylsökandes möjligheter att få asyl (yrkande 2). I motion Sf633 anser motionären att dokumentlösa personer som kommer till den svenska gränsen skall avvisas, såvitt de inte aktivt kan bidra med sådana upplysningar att deras identitet och ursprung med säkerhet kan fastställas. Han begär ett tillkännagivande om nödvändigheten av att regeringen utfärdar sådana anvisningar till invandrarverket att kvantiteten dokumentlösa asylsökande nedbringas (yrkande1).
I regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken under förra årets riksmöte redovisades att UNHCR hösten 1989 hade antagit rekommendationer om internationella och nationella åtgärder för att komma till rätta med bl.a. dokumentlösheten och att regeringen den 2 november 1989 i ett enskilt asylärende uttalat sig för en skärpning vid prövning av en dokumentlös asylsökandes skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige. Skärpningen innebär att en dokumentlöshet som har till syfte att vilseleda skall medföra att minskad tilltro sätts till de åberopade asylskälen om inte starka skäl talar emot en sådan bedömning.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 ansåg utskottet att denna tillämpning stod i överensstämmelse med UNHCRs rekommendationer och att det var nödvändigt att även på detta sätt vidta åtgärder för att söka komma till rätta med det tilltagande problemet med dokumentlöshet.
Det fortsatta problemet med dokumentlösheten tas upp också i årets skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken. Regeringen framhåller bl.a. att dokumentlösheten är ett internationellt problem och delvis en följd av att möjligheten att söka asyl är den enda dörr som står öppen för personer som vill lämna sina hemländer av andra skäl än att de är förföljda. Regeringen erinrar om sitt beslut den 2 november 1989 att dokumentlöshet skulle räknas som en nackdel för den sökande i tillståndsprövningen, såvida han inte kunde ge rimliga skäl härför. Vidare omnämns att under hösten 1990 hållits två möten i en av UNHCR och konsultationsgruppens sekretariat tillsatt arbetsgrupp som bl.a. har till uppgift att analysera olika åtgärder för att komma till rätta med dokumentlösheten. I gruppen ingår regeringsrepresentanter för några europeiska länder och även företrädare för olika frivilligorganisationer.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i fråga om betydelsen av dokumentlöshet vid asylprövning och avstyrker därmed bifall till motion Sf627 yrkande 2. Med den angivna skärpningen av praxis bör motion Sf633 yrkande 1 vara tillgodosedd, och någon ytterligare åtgärd bör enligt utskottets uppfattning inte föranledas av motionen.
10kap. utlänningslagen innehåller bestämmelser om påföljder för brott mot lagen. I 2§ föreskrivs straff bl.a. för den som i ett ansökningsärende enligt lagen medvetet lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse. Det föreskrivna straffet är böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader.
Allan Ekström hänvisar i motion Sf601 till en dom av högsta domstolen (HD) den 1 december 1990, DB34, i ett mål där åtalet gällde två utländska makar som hade utverkat permanent uppehållstillstånd i Sverige genom att lämna falska uppgifter om sin identitet och förtiga att de hade permanent uppehållstillstånd i Västtyskland. Målet i HD gällde huruvida omständigheterna i målet -- främst att makarna förtigit att de hade permanent uppehållstillstånd i Västtyskland -- skulle anses försvårande och påföljden därför kunna bestämmas till fängelse. I domen redogjorde HD till en början för bestämmelsens förarbeten. HD ansåg att makarnas handlande fick ses som ett tämligen typiskt fall av sådana åtgärder som avsågs med straffbestämmelsen och att detta talade emot att omständigheterna skulle betraktas som försvårande, och inte heller kunde omständigheterna anses försvårande av det skälet att brottslighet av den typ som makarna gjort sig skyldiga till blivit vanligare under senare år. HD bedömde således att sådana försvårande omständigheter som krävdes för att fängelsestraff skulle kunna utdömas inte förelåg. HD påpekade avslutningsvis att det var en annan sak att brottsutvecklingen kunde ge lagstiftaren anledning att överväga skärpta straffbestämmelser på området och erinrade om att lagrådet vid tillkomsten av nu gällande utlänningslag föreslog att ansvarsbestämmelserna skulle ses över. -- Motionären anser att sådana angrepp på staten som det innebär att utverka uppehållstillstånd eller andra förmåner i Sverige på falska och ofullständiga uppgifter bör medföra frihetsstraff, och han begär att riksdagen skall besluta om sådan ändring av bestämmelsen att fängelsestraff skall vara den normala påföljden för den utlänning som utverkar uppehållstillstånd och liknande förmåner på falska eller ofullständiga uppgifter om sin identitet.
Utskottet vill till en början erinra om att en utlänning som utverkar uppehållstillstånd med hjälp av falska uppgifter utom straff också, som framgår i ett avsnitt ovan, riskerar att tillståndet återkallas. Som HD angivit i den aktuella domen förordade lagrådet en översyn av utlänningslagens ansvarsbestämmelser vid lämpligt tillfälle, och utskottet erinrade om detta i sitt i denna del av riksdagen godkända betänkande 1988/89:SfU19. Utskottet anser inte att riksdagen nu bör besluta om någon sådan lagändring som motionären begär. Utskottet avstyrker således bifall till motion Sf601.
Avvisning och utvisning
Allmänt om avvisning och utvisning
En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur landet genom avvisning eller utvisning. En utlänning som inte uppfyller de formella krav som gäller för inresa och vistelse i Sverige -- således när han i förekommande fall saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd -- får avvisas utan tidsgräns enligt 4kap. 1§ utlänningslagen. Vidare får en utlänning avvisas om han eller hon stannat kvar sedan den viseringsfria tiden eller viseringen gått ut.
Även avlägsnande på grund av medellöshet och risk för brottslig verksamhet skall ske genom avvisning (4kap. 2§ utlänningslagen). Tidsgränsen är för dessa fall tre månader.
En utlänning som haft uppehållstillstånd och stannar kvar i landet efter det att uppehållstillståndet har gått ut eller återkallats skall avlägsnas genom utvisning (4kap. 3§ utlänningslagen). Även avlägsnande på grund av brott skall ske genom utvisning (4kap. 7§ utlänningslagen). Avlägsnande på grund av asocialitet kan inte längre ske.
Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning
Ett beslut om avvisning eller utvisning får i princip endast verkställas om det kan ske till ett land där utlänningen erbjuds visst skydd.
Polismyndighets avvisningsbeslut är direkt verkställbara (8kap. 7§ utlänningslagen). Polismyndighet får emellertid aldrig fatta avvisningsbeslut i ärenden där asylskäl åberopas, och polismyndighet skall vidare överlämna ärenden till invandrarverket, om polismyndigheten anser det tveksamt om avvisning bör ske.
Invandrarverket får förordna om omedelbar verkställighet av sitt avvisningsbeslut i ärenden där asylskäl åberopats, om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon annan grund (8kap. 8§ utlänningslagen). Beslut om omedelbar avvisning får meddelas senare än tre månader efter utlänningens ankomst till Sverige bara om det finns synnerliga skäl till det.
Polismyndighets beslut om avvisning och invandrarverkets beslut om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet skall -- liksom domstols dom eller beslut om utvisning och regeringens beslut om utvisning av hänsyn till rikets säkerhet -- verkställas snarast möjligt (8kap. 12§ utlänningslagen). I andra fall är fristen för avvisning två veckor och för utvisning fyra veckor efter det beslutet vann laga kraft, om inte annat bestäms i beslutet. Om utlänningen inte lämnar landet inom den föreskrivna tiden eller det med säkerhet måste antas att han inte har för avsikt att frivilligt lämna landet inom denna tid, skall polismyndigheten verkställa beslutet så snart det kan ske. Utgångspunkten för tidsfristerna är den dag då beslutet vann laga kraft. Detta sker enligt förvaltningslagens regler tre veckor efter det att utlänningen fick del av ett beslut som han kan överklaga. Regeringens beslut, som inte kan överklagas, vinner laga kraft genast.
Vid överklagande och vid omprövning av ett avvisningsbeslut med förordnande om omedelbar verkställighet skall invandrarverket pröva frågan om inhibition. Verket får besluta om inhibition av tidigare lagakraftvunnet avvisningsbeslut vid ny ansökan om uppehållstillstånd och i andra fall om det finns särskilda skäl (8kap. 10§ utlänningslagen). I ett ärende som skall prövas av regeringen får det statsråd som har till uppgift att föredra sådana ärenden, för tiden till dess regeringen avgör ärendet, besluta om inhibition (11kap. 4§ utlänningslagen).
Vissa förfaranden beläggs med straff i utlänningslagen. Fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande, böter föreskrivs i 10kap. 3§ för den som i vissa fall försöker hindra verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut. Det gäller dels den som försöker hindra verkställighet av ett beslut som har fattats av hänsyn till rikets säkerhet, dels den som genom att dölja en utlänning eller genom någon annan sådan åtgärd försöker hindra verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning om det sker i vinningssyfte.
Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 ett tillkännagivande om att inga utvisningar skall ske innan beslut vunnit laga kraft (yrkande 10) och ett beslut om att verkställighet skall inhiberas vid överklagande av beslut (yrkande11).
Beträffande omedelbar verkställighet i asylärenden anfördes i proposition 1988/89:86 att sådan möjlighet måste finnas om avvisning till ett första asylland skulle kunna genomföras. Även i en del fall där verkställighet skulle ske till hemlandet borde den emellertid kunna genomföras, trots att avlägsnandebeslutet inte hade vunnit laga kraft. Det var inte rimligt att personer som uppenbart saknade rätt till asyl här i landet skulle få avvakta att beslutet efter ett eventuellt överklagande blev definitivt. I propositionen anfördes vidare att det inte var ovanligt att de skäl, som medförde att tillstånd att stanna i Sverige slutligen ges, inte var de ursprungligen åberopade asylskälen utan skäl som hade uppkommit först under vistelsen här. I en tid när antalet asylsökande liksom antalet flyktingar ökade och stora krav ställdes på resurser för att ta emot och integrera flyktingar på ett riktigt sätt, framstod det som felaktigt att den som kanske rentav lämnade medvetet falska uppgifter om sina asylskäl till sist fick uppehållstillstånd på grund av den anknytning han hade vunnit till Sverige. Även för att motverka en sådan utveckling borde därför omedelbar verkställighet kunna genomföras i uppenbara fall.
Omedelbar verkställighet borde enligt vad som anfördes i propositionen till en början kunna ske om varje risk för förföljelse framstod som utesluten i hemlandet. Så ansågs vara fallet i fråga om länder där man med säkerhet kunde säga att brott mot mänskliga rättigheter eller annan förföljelse inte förekommer. Ibland kunde det visserligen inte uteslutas att vissa personer i ett land utsattes för förföljelse men det kunde inte anses föreligga någon risk för den asylsökande. Omedelbar verkställighet skulle således kunna ske om en asylsökande inte åberopade någon annan grund än en som redan hade prövats av regeringen beträffande andra personer och då inte befunnits tillräcklig; det kunde gälla exempelvis tillhörighet till en viss religion eller hemvist i ett visst område i hemlandet. Omedelbar verkställighet skulle också kunna ske om utlänningen kunde återsändas till ett land (s.k. första asylland), där han uppehållit sig före ankomsten till Sverige och där han var skyddad mot förföljelse och mot att sändas till ett land där han riskerade förföljelse.
I propositionen angavs också att förordnande om omedelbar verkställighet fick meddelas endast när det var uppenbart att grund för asyl inte förelåg. En bedömning måste alltid göras av omständigheterna i det enskilda fallet. Ett annat fall när det var uppenbart att en asylansökan skulle avslås kunde vara att det stod klart att utlänningens uppgifter var osanna i alla väsentliga delar. Så snart några mer ingående överväganden behövde göras om tilltron till sådana uppgifter som kan vara asylgrundande var det emellertid uteslutet att förordna att avvisningsbeslutet fick verkställas direkt. Det skulle också vara uppenbart att uppehållstillstånd inte borde beviljas av andra skäl, t.ex. anknytning eller humanitära skäl.
Utskottet (1988/89:SfU19) ansåg att de förutsättningar som föreslagits för att invandrarverket skall få förordna om omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut tillgodosåg berättigade krav på rättssäkerhet. -- Utskottet vidhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 sin tidigare uppfattning och avstyrkte bifall till ett föreliggande motionsyrkande om att inget beslut skulle få verkställas innan det vunnit laga kraft. Utskottet konstaterade vidare att såväl invandrarverket som regeringen hade möjlighet att meddela inhibitionsbeslut och avstyrkte därför bifall till ett motionsyrkande om att inhibition alltid skulle meddelas vid överklagande.
Utskottet, som noterar att något behov av att inhibera meddelade avlägsnandebeslut inte skulle föreligga om sådana beslut över huvud taget inte fick verkställas innan de vunnit laga kraft, vidhåller alltjämt sin redovisade inställning och avstyrker bifall till motion Sf627 yrkandena 10 och11.
Sättet för verkställighet berörs i två motioner. Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att asylsökande som skall avvisas inte ges tid att arrangera för sin avresa eller ta farväl av sina vänner. Motionärerna framhåller att UNHCRs rekommendationer bör följas också när det gäller avvisningar, dvs. att de asylsökande bör ges "skäligt rådrum" för att bl.a. kunna finna en alternativ fristad, och de begär ett tillkännagivande om att avvisning bör ske under värdiga former och att en översyn behövs av hittillsvarande avvisningsmetod (yrkande 18). Göran Ericsson påtalar i motion Sf633 att ett stort antal asylsökande befinner sig kvar i Sverige trots att deras ansökningar om asyl avslagits, eftersom verkställigheten överlåtits till dem själva. Motionären anser att en ny ordning måste tillskapas så att verkställighet sker skyndsamt när beslut fattats, och han begär ett tillkännagivande om att en organisation och regler måste tillskapas så att verkställigheterna påskyndas (yrkande3).
Carl Bildt m.fl. anför i motion Sf609 att om en asylsökande nekas asyl i Sverige skall han avvisas så snart det är möjligt och med visad respekt för den som avvisas. Den form av lagtrots som består av att privatpersoner håller personer som skall avvisas gömda och därmed förhindrar verkställighet är enligt motionärerna oacceptabel och måste beivras. De begär ett tillkännagivande härom (yrkande13).
Av invandrarverkets kvartalsredovisning för tiden juli--december 1990 framgår att antalet verkställighetsärenden stigit avsevärt under halvåret. Detta gäller såväl antalet inkommande ärenden (2463 i december), som det antal ärenden som inte kunnat verkställas (2744 i december). Antalet efterlysta hade också ökat (1038 i december).
I proposition 1988/89:86 framhölls beträffande sättet för verkställighet att det var önskvärt att den som avvisades eller utvisades gavs tillfälle att frivilligt lämna Sverige. Emellertid hade det visat sig att systemet med frivillig verkställighet ofta inte fungerade. Som en tänkbar orsak till detta nämndes de stora möjligheter till förnyad prövning som fanns enligt dåvarande regler. Det föreföll dock sannolikt att snabbare handläggning av ärenden om uppehållstillstånd i förening med en ändring av systemet av prövning på verkställighetsstadiet skulle komma att medföra också en större benägenhet från den enskildes sida att rätta sig efter beslutet. En uttrycklig regel som angav inom vilken tid den som hade avvisats eller utvisats borde ha lämnat landet bedömdes ändå som värdefull. I propositionen framhölls vidare behovet av att kunna anpassa fristerna till förhållandena i det enskilda fallet. Om det kunde hållas för visst att utlänningen inte frivilligt skulle komma att lämna Sverige, skulle en kortare tidsfrist än den som föreslogs för normalfallet kunna bestämmas av myndigheten redan i beslutet om avlägsnande. Detsamma kunde gälla i de fall där utlänningen fanns på en statlig mottagningsförläggning och normalt inte hade något berättigat behov av att avveckla sin vistelse i Sverige. Någon gång kunde däremot en längre tidsfrist vara motiverad, t.ex. om utlänningen gjorde troligt att han behövde extra rådrum för att ordna sina förhållanden i hemlandet.
Utskottet (1988/89:SfU19) delade i huvudsak de bedömningar som gjorts i propositionen om behovet av tidsfrister för verkställighet av avlägsnandebeslut. Utskottet underströk att den nya organisationen för mottagning av asylsökande, och den därmed sammanhängande förkortningen av handläggningstiderna för asylärenden som kunde förutses, starkt bidrog till att några långa tidsfrister för en utlänning som vägras uppehållstillstånd inte borde behövas. Utskottet framhöll vidare att de föreslagna fristerna i fråga om beslut av invandrarverket innebar en tidrymd om fem resp. sju veckor från delgivningen av beslutet, eftersom tiden för lagakraftvinnande börjar löpa först i och med delgivningen. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning.
I flykting- och immigrationsutredningens betänkande framhålls att 1989 års utlänningslag inte medfört att beslut om avvisning och utvisning verkställs i större utsträckning än tidigare, utan att antalet icke verkställda avlägsnandebeslut tvärtom ökat mycket kraftigt. Utredningen diskuterar frågan om orsakerna till det kraftigt ökade antalet icke verkställda avlägsnandebeslut. Den bedömer att den främsta orsaken till att så många håller sig undan verkställighet torde vara att en utlänning inte har något att vinna på att resa ut frivilligt, medan den som håller sig undan å andra sidan i regel inte har något att förlora. Enligt utredningen står det klart att gällande ordning inte fungerar på det sätt som är avsett. Till en del handlar det om praktiska problem som bör kunna lösas genom ändrade rutiner, exempelvis genom att rikspolisstyrelsen och invandrarverket lämnar allmänna råd eller föreskrifter rörande verkställighet av avlägsnandebeslut. För att öka motivationen för en utlänning som avvisats att resa ut frivilligt genom att ge honom någon fördel pekar utredningen på möjligheten av någon form av bidrag till den som återvänder frivilligt, även om utredningen inser att en sådan åtgärd inte är helt oproblematisk.
I utredningsbetänkandet tas också upp internationella aspekter. Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning utgör ett problem inte bara för Sverige utan också för andra länder som får ta emot många asylsökande. Det är emellertid i dag främst i de nordiska länderna som försök till verkställighet över huvud taget görs regelmässigt. I de flesta andra länder är det huvudsakligen vid förövad eller misstänkt kriminalitet som avlägsnandebeslut verkställs. Asylsökande i allmänhet som fått avslag förutsätts lämna landet på egen hand. Personkontrollen är samtidigt i de flesta länder mindre strikt än i Sverige, vilket medför att många asylsökande som fått avslag stannar kvar och därmed får en tillvaro utanför de sociala och juridiska nätverken. Erfarenhetsmässigt beger sig emellertid många till något annat land och begär asyl där. Den sistnämnda aspekten medför enligt utredningen att det måste ligga i de berörda ländernas intresse med en likartad politik på detta område. -- Utredningen pekar vidare på att frågan om verkställighet av avlägsnandebeslut på senare tid uppmärksammats även internationellt på ett annat sätt än tidigare. Det förslag till en asylkonvention som upprättats mellan EG-staterna innehåller sålunda en rekommendation om att avlägsnandebeslut skall verkställas. Vikten av att asylsökande som fått avslag återsänds har också i olika sammanhang på senare tid betonats av UNHCR och togs bl.a. upp vid UNHCRs exekutivkommittés möte i Genève i oktober 1990.
I regeringens skrivelse anges avsikten vara att initiera en närmare utredning av om ytterligare uppgifter i asylärendehanteringen som i dag ligger hos polisen bör föras över till invandrarverket. Det gäller bl.a. delgivning och verkställighet av avlägsnandebeslut. -- Invandrarverket har också, enligt vad utskottet inhämtat, sedan den 18 mars 1991 övertagit uppgiften att delge asylsökande eller underrätta dem om avlägsnandebeslut i asylärenden.
Utskottet delar uppfattningen i motion Sf646 att avvisning bör ske under värdiga former. Utskottet utgår från att de ansvariga myndigheterna strävar efter en sådan ordning. Utskottet anser vidare att det förhållandet att invandrarverket övertagit uppgiften att delge och underrätta om avlägsnandebeslut ger bättre förutsättningar att förklara innebörden av beslutet för den berörde. I fråga om behovet av en översyn av nuvarande regler vill utskottet hänvisa dels till att flykting- och immigrationsutredningens betänkande för närvarande bereds inom regeringskansliet, dels till vad som anförts i regeringens skrivelse om att en närmare utredning planeras om överförande av verkställighetsansvaret till invandrarverket. Resultatet av dessa åtgärder bör avvaktas, och utskottet anser inte att riksdagen bör göra något sådant tillkännagivande som begärs i motion Sf646 yrkande18.
Utskottet anser av samma skäl inte heller att motion Sf633 yrkande 3 bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Frågan om att kriminalisera hjälp till avvisade asylsökande att gömma sig har tidigare behandlats av utskottet (se senast 1989/90:SfU16). Utskottet beklagade därvid att enskilda personer och vissa organisationer medverkar till att utlänningar håller sig gömda för att undgå ett eventuellt avlägsnandebeslut eller för att hindra verkställighet av ett sådant beslut. Utskottet, som beaktade att sådan verksamhet ofta bottnade i ideell övertygelse, ansåg dock att andra medel än straffpåföljd, främst informationsinsatser, i första hand borde tillgripas för att komma till rätta med sådant beteende. Vidare borde enligt utskottets bedömning bl.a. kortare handläggningstider i asylärenden bidra till att göra sådana undanhållanden mindre vanliga.
Utskottet, som noterar att beredningen av flykting- och immigrationsutredningens betänkande har betydelse även i denna fråga, vidhåller i huvudsak sin tidigare bedömning och avstyrker bifall till motion Sf609 yrkande13.
Ragnhild Pohanka och Inger Schörling anser i motion Sf610 att asylsökande flyktingar som avvisas skall ställas under svenskt beskydd. Det land till vilket flyktingen avvisas skall skriftligen garantera flyktingens säkerhet. En regelbunden kontakt skall sedan hållas med flyktingen några år efter avvisningen och åtgärder skall vidtas om flyktingen råkar illa ut. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Riksdagen har senast under föregående riksmöte på förslag av utskottet (se 1989/90:SfU16) avslagit ett motionsyrkande om uppföljning av utvisade asylsökande. Utskottet framhöll därvid att ett avlägsnandebeslut förutsätter att det står klart att utlänningen inte löper risk för förföljelse eller motsvarande. Mot den bakgrunden föreföll det inte rimligt att göra en organiserad uppföljning av vad som händer personer som blir avlägsnade ur landet. Skulle det i något fall komma fram uppgifter om att en avlägsnad person skulle ha råkat illa ut fanns det däremot anledning att undersöka vad som hänt, och utskottet hade erfarit att så sker i praktiken.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Det är av samma skäl inte heller motiverat att ställa utlänningen under särskilt beskydd. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf610.
Utvisning på grund av brott
En grundlig översyn av bestämmelserna om utvisning på grund av brott gjordes år 1980, och vissa justeringar gjordes år 1984. Bestämmelserna har utan några sakliga ändringar förts över till den nya utlänningslagen (4kap. 7--10§§). Utvisning på grund av brott får endast ske om brottet varit av viss svårighetsgrad -- i huvudsak om utlänningen döms för brott som kan leda till fängelse i mer än ett år -- och det finns risk för fortsatt brottslig verksamhet eller brottet är sådant att den dömde inte bör få stanna här. Hänsyn skall tas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt hur länge han vistats i Sverige. Bl.a. gäller att en utlänning som vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet väcktes, eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. För flyktingar gäller ytterligare restriktioner. En flykting får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning av en flykting får också ske om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. Slutligen får en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år över huvud taget inte utvisas på grund av brott. -- Utvisningsfrågan avgörs av den domstol som dömer i brottmålet. Om en utlänning utvisas skall domstolen beakta det men som utlänningen åsamkas genom utvisningen, när domstolen bestämmer påföljden för brottet.
I tre motioner berörs reglerna om utvisning på grund av brott. Carl Bildt m.fl. anför i motion Sf604 att det måste finnas medel att avlägsna utlänningar från Sverige, när de förbrutit sig mot vår rättsordning på ett grovt sätt, och att den nuvarande ordningen där det krävs synnerliga skäl för att utvisa en utlänning som begått ett allvarligt brott är otillfredsställande. Motionärerna anser att det vore rimligare om en sådan utlänning vore skyldig att åberopa skäl som bör föranleda att han likväl skall ha rätt att få bo kvar, och de begär ett tillkännagivande om det anförda. Olof Johansson m.fl. påpekar i motion Sf625 att våldskommissionen har föreslagit att reglerna för utvisning på grund av brott bör ses över med syfte att undersöka hur reglerna tillämpats och i vilken mån de ger utrymme för godtycke. Motionärerna delar denna uppfattning och anser det också i likhet med våldskommissionen rimligt att överväga sådana regelförändringar som gör att utländska medborgare som begått allvarliga brott i större utsträckning än i dag kan utvisas. Motionärerna begär att en översyn görs om reglerna om utvisning (yrkande 1). Kjell-Arne Welin och Carl-Johan Wilson anför i motion Sf623 att, även om en utlänning som döms för brott kan utvisas, förekommer utvisning sällan i praktiken. Motionärerna anser därför att det finns skäl att se över reglerna om utvisning av utlänningar som dömts för brott, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande2).
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden med samma syfte som det nu förevarande (se senast 1989/90:SfU16) och därvid ansett att de invandrarpolitiska skälen mot att införa särregler för invandrare alltjämt har stor bärkraft. Utskottet har dock framhållit att det är viktigt att regeringen följer utvecklingen av praxis på området.
I sitt betänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer anser våldskommissionen att -- oavsett orsakerna till kriminaliteten -- statistikuppgifterna om invandrarnas brottslighet är oroande. Kommissionen anser att regelsystemet för utvisning på grund av brott och dess tillämpning bör ses över. Ett syfte med en sådan översyn är enligt kommissionen att undersöka hur reglerna har tillämpats och i vilken mån de lämnar utrymme för godtycke och olikformig rättsskipning. Kommissionen anser att det bör övervägas att göra det lättare att utvisa kriminella utlänningar. Hänsynen till kriminella personer får inte gå före hänsynen till vanliga människors trygghet, och det är enligt kommissionen bättre att kriminella utlänningar utvisas än att det uppstår krav på längre påföljder eller mindre human kriminalvård. -- Betänkandet är för närvarande föremål för övervägande inom regeringskansliet.
Utskottet finner inte anledning för riksdagen att nu frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan utan anser att beredningen av våldskommissionens betänkande bör avvaktas. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna Sf604, Sf623 yrkande 2 och Sf625 yrkande1.
Rättshjälp m.m.
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) kan lämnas i fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning.
Allmän rättshjälp lämnas i princip i varje rättslig angelägenhet där det föreligger behov av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall utgå i någon annan form. Den allmänna rättshjälpen innebär att staten betalar den rättssökandes egna kostnader i ärendet, varibland främst märks kostnaden för juridiskt biträde, men den rättssökande är skyldig att efter förmåga själv bidra till kostnaderna genom att betala en avgift. Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp anges i 6--8a§§ rättshjälpslagen. -- Bestämmelser om rådgivning ges i 46--48§§ rättshjälpslagen. Med rådgivning avses rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet under högst en timme. För rådgivning skall erläggas rådgivningsavgift.
Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i vissa särskilt angivna typer av mål och ärenden. Enligt 41§ rättshjälpslagen beviljas sådan rättshjälp bl.a. i ärenden om avvisning enligt utlänningslagen, dock ej i ärenden hos polismyndighet om inte utlänningen hållits i förvar längre tid än tre dagar. Offentligt biträde skall förordnas, om det inte måste antas att behov av biträde saknas (42§). Om rättshjälp har beviljats i ett ärende om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen gäller rättshjälpen till dess verkställighet har skett av beslutet eller frågan om verkställighet har förfallit (43§). Rättshjälpen omfattar således även insatser som har avseende på verkställigheten samt det ärende som en ny ansökan om uppehållstillstånd ger upphov till.
Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som handlägger ärendet (43§). I ärende hos invandrarverket beslutar således invandrarverket. I ärende hos polismyndighet får polisen dock endast bevilja rättshjälp, medan avslag skall beslutas av rättshjälpsmyndigheten.
Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 (yrkande 4 delvis) ett tillkännagivande om att den asylsökande inför den första utredningen bör få tillgång till offentligt biträde.
Enligt vad som anfördes i proposition 1988/89:86 om ny utlänningslag m.m. borde utgångspunkten vara att ingen asylsökande skulle kunna avlägsnas ur riket utan att ha erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Behov av biträde skulle därför komma att föreligga i flertalet av de avvisnings- och utvisningsärenden som skall prövas av invandrarverket i första instans. Om offentligt biträde skulle förordnas fick avgöras i det enskilda fallet. När invandrarverket beslutade om avvisning med omedelbar verkställighet måste det vara uppenbart att grund för asyl inte förelåg och att uppehållstillstånd inte heller skulle beviljas på annan grund. I dessa fall torde det som regel kunna antas att behov av offentligt biträde saknades, men undantag härifrån kunde föreligga. Offentligt biträde borde sålunda kunna förordnas om det var fråga om avvisning till hemlandet, utom i de fall där det var fråga om stabila demokratier präglade av rättskultur i svensk mening. Offentligt biträde borde också förordnas i övriga fall, såvitt det inte var fråga om att sända utlänningen till ett tredjeland där risken för förföljelse och vidaresändande till land där förföljelse kunde inträffa måste betraktas som utesluten. Offentligt biträde borde vidare alltid förordnas då det var fråga om asylsökande som till följd av minderårighet, sjukdom eller annat liknande skäl inte ens med tolk kunde förväntas föra sin talan på ett ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt. I princip borde rätt till biträde föreligga redan under polisutredningen i asylärenden men i regel måste viss utredning göras innan det kunde avgöras om biträde skulle förordnas.
Utskottet (1988/89:SfU19) ansåg att de bedömningar som gjorts i propositionen om i vilka fall offentligt biträde skulle förordnas var väl avvägda. Utskottet underströk emellertid vikten av att ett biträde kommer in i ett asylärende så tidigt som möjligt. Utskottet vidhöll denna uppfattning i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16.
Utskottet vidhåller alltjämt sin uppfattning i denna fråga och avstyrker bifall till motion Sf627 yrkande 4 i denna del.
I flera motioner föreslås att ett joursystem för jurister upprättas. Sålunda begär Bengt Westerberg m.fl. i motion Sf646 ett tillkännagivande om att advokatjour inrättas så att asylsökande kan få juridiskt biträde redan vid gränsen (yrkande 11). Lars Werner m.fl. påpekar i motion Sf638 att försöksverksamhet med en advokatjour vid utredningsslussen i Carlslund diskuterats, och motionärerna begär ett tillkännagivande om att regeringen bör ge invandrarverket i uppdrag att snarast inleda en sådan försöksverksamhet (yrkande 9). Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 ett tillkännagivande om att ett joursystem för jurister bör upprättas (yrkande5).
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 att frågan om inrättande av en advokatjour hade diskuterats mellan invandrarverket och Sveriges advokatsamfund men att invandrarverket inte då ansåg att behov av en advokatjour förelåg. Något uttalande från riksdagens sida borde inte då göras i frågan, men utskottet utgick från att regeringen följde utvecklingen. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till föreliggande motioner.
Enligt vad utskottet erfarit pågår alltjämt diskussioner om inrättande av en advokatjour mellan invandrarverket och advokatsamfundet. Enligt utskottets uppfattning bör ansvaret för en sådan jourverksamhet inte åvila invandrarverket, även om en sådan verksamhet praktiskt underlättas av viss medverkan från verket. Utskottet anser inte heller nu att något uttalande i frågan bör göras av riksdagen och avstyrker bifall till motionerna Sf627 yrkande 5, Sf638 yrkande 9 och Sf646 yrkande11.
I motion Sf638 av Lars Werner m.fl. tas upp frågan om rättshjälpsbesluts räckvidd. Motionärerna anför att myndigheterna utan stöd i rättshjälpslagens förarbeten utvecklat en praxis att rättshjälpen i ärenden som gäller avvisning med omedelbar verkställighet upphör när verkställighet skett. Enligt motionärerna tillämpades lagen före den 1 juli 1989 så att rättshjälpen kvarstod till dess ett lagakraftägande beslut förelåg. Motionärerna anser det vara mycket angeläget att en praxis skapas i ärenden om omedelbar avvisning genom att beslut härom kan överklagas till regeringen med rättshjälp. De begär därför att regeringen skall lägga fram förslag till sådan ändring i rättshjälpslagen att rättshjälpen i ärenden om avvisning med omedelbar verkställighet kvarstår till dess ett lagakraftägande beslut föreligger (yrkande10).
Som ovan redovisats föreskrivs i 43§ rättshjälpslagen att rättshjälp som har beviljats i ett ärende vari beslutats om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen gäller till dess verkställighet av beslutet skett eller frågan om verkställighet har förfallit. Bestämmelsen härom finns i paragrafens femte stycke och infördes i samband med den nya utlänningslagen. Rättshjälpsbeslutets räckvidd diskuterades i propositionen särskilt med avseende på förhållandet till tidigare regler om verkställighetsärenden (prop. 1988/89:86 s. 133 f). Även i utskottets betänkande 1988/89:SfU19 redogjordes för den föreslagna bestämmelsen (s. 71). Den kritiserade praxisen att rättshjälpen upphör när verkställighet skett har således stöd i lagens ordalydelse och frågan har berörts i förarbetena. En sådan ordning som motionärerna begär kräver därför att lagen ändras, vilket också begärs i motionen.
I de fall då beslut om avvisning med omedelbar verkställighet överklagats innan verkställighet skett utges, enligt vad utskottet inhämtat från arbetsmarknadsdepartementet, vanligen ersättning till det offentliga biträdet även för åtgärder efter det att verkställighet skett. Någon ersättning för åtgärder i samband med överklagande som gjorts efter verkställighet utges däremot inte.
Enligt utskottets uppfattning finns det inte tillräckligt starka skäl att utvidga rättshjälpens räckvidd på det sätt motionärerna begärt. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion Sf638 yrkande10.
I tre motioner tas upp frågan om vilken myndighet som skall besluta i rättshjälpsfrågor. Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det har varit olyckligt att det verk som bereder och fattar beslut i asylärenden också har inflytande över vilken person som skall företräda den asylsökande. Ansvaret att förordna rättshjälp måste därför enligt motionärerna läggas på någon annan instans än invandrarverket, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 14). Lars Werner m.fl. kritiserar i motion Sf638 också invandrarverkets hantering av rättshjälpsärenden. De anser att de principiella betänkligheter som föredragande statsrådet gav uttryck åt då hon lade fram förslaget att låta invandrarverket besluta i dessa ärenden visat sig synnerligen befogade och att åtgärden inte på något märkbart sätt bidragit till att förkorta handläggningstiderna. Det är enligt motionärerna angeläget att snarast återföra beslutanderätten i dessa ärenden till rättshjälpsnämnden, och de begär att regeringen skall lägga fram ett förslag om detta (yrkande 11). Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 att riksdagen skall besluta att rättshjälpsnämnderna skall ha beslutanderätten i rättshjälpsfrågor (yrkande8).
Utskottet anförde i sitt i denna del av riksdagen godkända betänkande 1988/89:SfU19 att fördelarna med att flytta över beslutanderätten i rättshjälpsfrågor till invandrarverket var dels att handläggningstiderna därigenom kunde förkortas eftersom en myndighet mindre behövde sätta sig in i ärendet, dels att problemet med hur besluten skulle fattas i brådskande fall blev löst, eftersom invandrarverket skulle ha en jourverksamhet för ärenden om avvisning med omedelbar verkställighet. Utskottet ansåg att dessa fördelar var så stora att de vägde över principiella betänkligheter mot att låta den myndighet som kan upplevas som motpart till den enskilde handha frågan om biträdesförordnande. Utskottet vidhöll denna inställning i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har i en skrivelse den 1 februari 1991 till justitieministern anfört att den nya ordningen för utseende av offentliga biträden i utlänningsärenden synes belastad med avsevärda brister. DO har i skrivelsen föreslagit bl.a. att beslut i frågor om rättshjälp i utlänningsärenden flyttas från invandrarverket till den nya rättshjälpsmyndigheten samt att sökandens önskemål om vem som skall förordnas och dennes lämplighet för uppdraget beaktas bättre vid förordnande av offentligt biträde. -- Skrivelsen remissbehandlas för närvarande, och remissvar har begärts till den 15 maj 1991.
Utskottet vill först göra ett klarläggande om de förändringar av rättshjälpens organisation som gäller fr.o.m. den 1 januari 1991. Den nya organisationen innebär bl.a. att de tidigare fyra rättshjälpsnämnderna ersätts av en rättshjälpsmyndighet, och att den tidigare besvärsnämnden för rättshjälpen ersätts av en ny rättshjälpsnämnd. Den myndighet som skulle komma i fråga för att överta rättshjälpsprövningen från invandrarverket är således rättshjälpsmyndigheten. -- Utskottet konstaterar härefter att den fråga som motionärerna tar upp har aktualiserats inom regeringskansliet av DOs skrivelse, och att beredning av frågan pågår. I avvaktan på resultatet av denna beredning anser utskottet att någon riksdagens åtgärd i denna fråga inte är påkallad, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf627 yrkande 8, Sf638 yrkande 11 och Sf646 yrkande14.
Redovisning av vissa uppgifter i regeringens skrivelse
I motion Sf23 framför Maria Leissner m.fl. vissa synpunkter på utformningen av regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken. Sålunda anser motionärerna att det hade varit av värde med statistik inte bara för vilka nationaliter som beviljats asyl under budgetåret 1989/90 utan också för vilka nationaliteter som sökte asyl under den tiden. För att kunna göra korrekta analyser av vad det är som driver människor att fly krävs en god redovisning av samtliga som ansökt om asyl. Vidare anser motionärerna att en noggrannare redovisning bort ges av vad som skett med asylsökande som inte fått uppehållstillstånd. Avslag bör sålunda redovisas inte bara i ungefärliga procentsiffror utan också i absoluta tal och med uppdelning på avvisningar med stöd av första asylland-principen och övriga. Om möjligt bör också anges hur många som frivilligt återtar sin asylansökan vid gränsen. Motionärerna efterlyser även en redovisning av statistiken över barn som tagits i förvar under budgetåret för att ge möjlighet att bedöma verkningarna av de nya reglerna. Motionärerna begär ett tillkännagivande om en förbättrad statistik i de nu nämnda avseendena (yrkande 1). -- I fråga om decemberbeslutet saknar motionärerna uppgift om antalet asylsökande som fått uppehållstillstånd på grund av det som kallas "särskilt starkt skyddsbehov" och en redovisning av beslut om uppehållstillstånd före och efter decemberbeslutet uppdelade efter paragrafer. De begär ett tillkännagivande om en sådan redovisning av effekterna av decemberbeslutet (yrkande 2). -- Slutligen kritiserar motionärerna användningen av uttrycket "missbruk av asylrätten" i avsnittet om dokumentlöshet. De antar att regeringen med uttrycket menar asylsökande som kommit till Sverige genom att ta hjälp av s.k. flyktingsmugglare. De pekar på svårigheterna att resa legalt till Sverige för att söka asyl och anser det utomordentligt missvisande att tala om missbruk av asylrätten i dessa sammanhang. Motionärerna ser gärna att regeringen undviker detta språkbruk i fortsättningen och begär ett tillkännagivande om vad de anfört i denna del (yrkande3).
Skrivelsen innehåller i ett avsnitt om invandringen till Sverige budgetåret 1989/90 tabeller i vilka redovisas invandringen av utländska medborgare under åren 1980--1990, de största nationsgrupperna som sökt asyl i Sverige och som fått uppehållstillstånd som flyktingar eller därmed jämställda under budgetåren 1988/89 och 1989/90 samt fördelningen av meddelade uppehållstillstånd efter skäl under samma budgetår. Slutligen redovisas också i tabellform flyktingkvotens sammansättning under budgetåret 1989/90.
I ett avsnitt om den svenska utlänningslagstiftningen och dess tillämpning anges beträffande decemberbeslutet att det är svårt att entydigt mäta vilken effekt inskränkningen i asylbestämmelserna har haft men att andelen avslagsbeslut hos invandrarverket klart har ökat. Andelen var under år 1989 genomsnittligt 27,5% och under år 1990 ca 55%. Beträffande tillämpningen av de nya förvarsreglerna anges endast antalet personer som under tredje kvartalet 1990 tagits i förvar av utredningsskäl (243) och på grund av oklar identitet (160). Någon redovisning av antalet barn som tagits i förvar ges inte i skrivelsen. -- I samma avsnitt finns ett underavsnitt om dokumentlösheten, vari bl.a. framhålls att den är ett internationellt problem och delvis en följd av att möjligheten att söka asyl är den enda dörr som står öppen för personer som vill lämna sina hemländer av andra skäl än att de är förföljda. I avsnittet ges en kort redogörelse för problem som dokumentlöshet för med sig och för åtgärder som vidtas emot den, i Sverige och internationellt. Därvid uttalas att det är "känt att en hel del av missbruket av asylrätten sker i organiserade former".
Utskottet vill i fråga om statistisk redovisning erinra om att en hel del av de statistiska uppgifter som motionärerna efterlyser publiceras i den kvartalsredovisning som invandrarverket lämnar till regeringen, och som även utskottets ledamöter kan ta del av. Detta gäller bl.a. uppgifter om förvar av barn. Invandrarverket publicerar också statistik i andra former, bl.a. har verket i februari 1991 publicerat uppgifter om det antal personer som fått uppehållstillstånd i Sverige under åren 1988, 1989 och 1990 fördelade efter skäl.
Utskottet anser liksom motionärerna att vissa statistiska uppgifter utöver dem som redovisas i skrivelsen är av intresse, men utskottet vill framhålla att den närmare bedömningen av vilka statistikuppgifter som bör tas med för att ge en tillräckligt fyllig beskrivning i första hand får göras av regeringen. Någon anledning till kritik av urvalet finns enligt utskottets mening inte. -- Vad beträffar användningen av uttrycket missbruk av asylrätten vill utskottet hänvisa till den redogörelse som ovan och i skrivelsen lämnats för problem med och åtgärder mot dokumentlösheten, och utskottet anser sig inte ha skäl att kritisera regeringens språkbruk.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf23.
Regeringens skrivelse 1990/91:77 bör av riksdagen läggas till handlingarna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande svenskt deltagande i västeuropeiskt samarbete att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638 yrkande21, res. 1 (v)
2. beträffande internationella överenskommelser i flyktingfrågor att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 1, 7 och 9, 1990/91:Sf609 yrkandena 4 och 6, 1990/91:Sf614 i denna del, 1990/91:Sf638 yrkande 1 i denna del, 1990/91:Sf640 yrkande1 och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i denna del, res. 2 (m) res. 3 (fp, v, mp)
3. beträffande flyktingpolitiska riktlinjer inom EG att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf614 i denna del och 1990/91:Sf646 yrkande6 i denna del, res. 4 (fp)
4. beträffande medlemskap i IOM att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646 yrkande5,
5. beträffande nordisk asylprövning att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf634,
6. beträffande asyl i Sverige att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4, 1990/91:Sf602, 1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf609 yrkande 5, 1990/91:Sf611 yrkande 1, 1990/91:Sf615, 1990/91:Sf627 yrkande 12, 1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna del, 2 och 3, 1990/91:Sf640 yrkande 2, 1990/91:Sf642 yrkande 2, 1990/91:Sf646 yrkandena 9 och 10, 1990/91:Sf647 och 1990/91:Sf648 yrkande2, res. 5 (m) res. 6 (fp) res. 7 (v) res. 8 (mp)
7. beträffande beredskap för flyktingar från öst m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf24 yrkande5, 1990/91:Sf627 yrkande 22 och 1990/91:Sf648 yrkande1, res. 9 (fp) res. 10 (mp)
8. beträffande asyl för homosexuella att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf627 yrkande 21 och 1990/91:Sf636, res. 11 (fp, mp)
9. beträffande särskild asylpraxis för barnfamiljer att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf24 yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i denna del och 1990/91:Sf638 yrkande4, res. 12 (v, mp)
10. beträffande barns särskilda behov av asyl att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627 yrkandena 14 och16, res. 13 (mp)
11. beträffande återsändande av barnfamiljer att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638 yrkande5, res. 14 (v)
12. beträffande svensk asylpolitik och internationell lag att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf628, res. 15 (mp)
13. beträffande flyktingpolitikens konsekvenser att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf639,
14. beträffande upphävande av allt viseringstvång att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf626 yrkande1,
15. beträffande viseringstvång som flykthinder att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf638 yrkande 23 och 1990/91:Sf646 yrkande7, res. 16 (fp, v, mp)
16. beträffande visering för besök av anhöriga att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638 yrkande22, res. 17 (fp, v)
17. beträffande uppskjuten invandringsprövning att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf24 yrkande 2, 1990/91:Sf606 yrkande 1, 1990/91:Sf619 i denna del, 1990/91:Sf625 yrkande 2, 1990/91:Sf630 och 1990/91:Sf646 yrkande29, res. 18 (fp, c, mp)
18. beträffande rättsskydd vid uppskjuten invandringsprövning att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf606 yrkande 2 och 1990/91:Sf619 i denna del,
19. beträffande ny ansökan om uppehållstillstånd att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638 yrkande18, res. 19 (v)
20. beträffande återtagande av asyl att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646 yrkande13, res. 20 (fp)
21. beträffande grundutredning att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646 yrkande12, res. 21 (fp)
22. beträffande gränsmyndighet m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627 yrkandena 3 och7, res. 22 (mp)
23. beträffande inrättande av asylnämnder att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627 yrkande20, res. 23 (mp)
24. beträffande handläggning av ärenden utan asylskäl att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf633 yrkande2, res. 24 (m)
25. beträffande förtroendeläkarinstitutet att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638 yrkande19, res. 25 (v)
26. beträffande muntlig handläggning att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638 yrkande6, res. 26 (v)
27. beträffande tolk att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627 yrkande 4 i denna del och yrkande6, res. 27 (mp)
28. beträffande kristna asylsökande från Libanon att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf621,
29. beträffande barnutredningar att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf24 yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i denna del, 1990/91:Sf627 yrkande 15 och 1990/91:Sf638 yrkande16, res. 28 (c, v, mp)
30. beträffande ensamma flyktingbarn att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646 yrkande 21 i denna del, res. 29 (fp)
31. beträffande beslutsmotivering att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf638 yrkande 8 och 1990/91:Sf646 yrkande16, res. 30 (fp, v)
32. beträffande överprövningsinstans att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf609 yrkande 12, res. 31 (m)
33. beträffande överinstansens ställning att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646 yrkande17, res. 32 (fp)
34. beträffande förvar av vuxna att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638 yrkande12, res. 33 (v)
35. beträffande förvar av barn att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf25 yrkandena 2 och3, 1990/91:Sf638 yrkande 13 och 1990/91:Sf646 yrkande19, res. 34 (fp, c, v, mp)
36. beträffande kroppsvisitation att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638 yrkande14, res. 35 (v)
37. beträffande ansvar för transportörer att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf638 yrkande 17 och 1990/91:Sf646 yrkande8, res. 36 (fp, v, mp)
38. beträffande anteckning i resedokument m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf627 yrkande 9 och 1990/91:Sf638 yrkande20, res. 37 (fp, v, mp)
39. beträffande särskilda flygplatsarrangemang att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf609 yrkande9, res. 38 (m)
40. beträffande dokumentlöshets betydelse vid asylprövning att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf627 yrkande 2 och 1990/91:Sf633 yrkande1, res. 39 (m) res. 40 (mp)
41. beträffande straff för falska uppgifter att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf601, res. 41 (m)
42. beträffande verkställighet av beslut som inte vunnit laga kraft att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627 yrkandena 10 och11, res. 42 (mp)
43. beträffande formerna för verkställighet att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf633 yrkande 3 och 1990/91:Sf646 yrkande18, res. 43 (m) res. 44 (fp)
44. beträffande förhindrande av verkställighet att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf609 yrkande13, res. 45 (m)
45. beträffande uppföljning av flyktingärenden att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf610, res. 46 (mp)
46. beträffande utvisning på grund av brott att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf604, 1990/91:Sf623 yrkande 2 och 1990/91:Sf625 yrkande1, res. 47 (m, c)
47. beträffande tidpunkt för biträdesförordnande att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627 yrkande 4 i denna del, res. 48 (mp)
48. beträffande advokatjour att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf627 yrkande 5, 1990/91:Sf638 yrkande 9 och 1990/91:Sf646 yrkande11, res. 49 (fp, v, mp)
49. beträffande rättshjälpsbesluts räckvidd att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638 yrkande10, res. 50 (v)
50. beträffande beslut om rättshjälp att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf627 yrkande 8, 1990/91:Sf638 yrkande 11 och 1990/91:Sf646 yrkande14, res. 51 (fp, v, mp)
51. beträffande utformningen av skrivelsen att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf23, res. 52 (fp)
52. beträffande skrivelsen i övrigt att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.
Stockholm den 7 maj 1991
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik
Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Ulla Johansson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s), Arne Mellqvist (s), Bertil Persson (m), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v).
Reservationer
1. Svenskt deltagande i västeuropeiskt samarbete (mom.1)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Regeringens skrivelse" och slutar med "till motionsyrkandet." bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Sf638 bedriver västeuropeiska länder ett viktigt samarbete på flykting- och invandrarpolitikens område. Detta samarbete har till största delen förlagts utanför formella EG-organ för att undvika insyn från EG-parlamentet. Sverige har uttryckt intresse för att delta i detta samarbete och har viktiga internationella kontakter i dessa sammanhang. Enligt utskottets uppfattning är det från demokratisk synpunkt mycket angeläget att regeringen -- utöver redogörelsen i skrivelsen om flykting- och invandrarpolitiken -- ger riksdagen en samlad redovisning av Sveriges agerande i denna fråga.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande svenskt deltagande i västeuropeiskt samarbete att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (mom.2)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Av skrivelsen" och slutar med "dessa delar." bort ha följande lydelse:
Flyktingfrågorna är ett internationellt problem. I Västeuropa saknas emellertid en gemensam syn på flyktingpolitiken. Regler och bedömningsgrunder skiljer sig från land till land. Utskottet anser att i vart fall de nordiska länderna bör harmonisera flyktinglagstiftningen, och Sverige bör i Nordiska rådet ta initiativ till detta. En harmoniserad flyktingpolitik bör eftersträvas även med andra länder, främst med Västeuropa. Detta är särskilt viktigt med tanke på det integrationsarbete som pågår inom EG. Utskottet anser därför att Sverige också bör ta initiativ till en alleuropeisk konferens i syfte att harmonisera flyktinglagstiftningen i Europas samtliga stater samt att finna lösningar på de alltmer omfattande flyktingströmmarna i tredje världen.
FNs flyktingkonvention är av gammalt datum och speglar inte dagens situation. Enligt utskottets mening bör därför regeringen ta initiativ till en ny FN-konvention om flyktingar, som baseras på de förhållanden som råder i världen i dag.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf609 yrkandena 4 och 6 som sin mening ge regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också i viss mån övriga här behandlade motionsyrkanden om internationella överenskommelser i flyktingfrågor.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande internationella överenskommelser i flyktingfrågor att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609 yrkandena 4 och 6, med anledning av motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 1 och 9, 1990/91:Sf614 i denna del, 1990/91:Sf638 yrkande 1 i denna del, 1990/91:Sf640 yrkande1 och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i denna del och med avslag på motion 1990/91:Sf24 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (mom.2)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Av skrivelsen" och slutar med "dessa delar." bort ha följande lydelse:
Den allra största bördan av flyktingströmmarna bärs av fattiga och underutvecklade länder i tredje världen, och endast någon procent av flyktingarna söker sig till Europa. De högt industrialiserade länderna i Västeuropa intar trots detta en alltmer hårdnande attityd och skjuter hela tiden över bördan från ett land till ett annat genom restriktioner i flyktingpolitiken. Det är därför enligt utskottets mening nödvändigt att man uppnår en generös hantering av asyl- och flyktingpolitiken i Europa. Sverige har här en viktig roll och bör försöka påverka andra stater att föra en generös och samordnad flyktingpolitik. Initiativ till internationella överenskommelser bör tas på regeringsnivå för att åstadkomma ett konventionsskydd för de facto-flyktingar och krigsvägrare samt för att bidra till konstruktiva lösningar på flyktingproblemen.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf614 och Sf646 yrkande 6 i dessa delar, Sf638 yrkande 1 i denna del och Sf24 yrkandena 1 och 9 som sin mening ge regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också i viss mån övriga här behandlade motionsyrkanden om internationella överenskommelser i flyktingfrågor.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande internationella överenskommelser i flyktingfrågor att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 1 och 9, 1990/91:Sf614 i denna del, 1990/91:Sf638 yrkande 1 i denna del och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i denna del och med anledning av motionerna 1990/91:Sf24 yrkande 7, 1990/91:Sf609 yrkandena 4 och 6 och 1990/91:Sf640 yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Flyktingpolitiska riktlinjer inom EG (mom.3)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Såvitt avser" och slutar med "dessa delar." bort ha följande lydelse:
Harmoniseringsprocessen inom EG kräver en samordning av flyktingpolitiken, eftersom den är intimt förknippad med frågan om de gemensamma yttre gränserna. Harmoniseringen av EG-ländernas flyktingpolitik bör ske innan överenskommelserna om en gemensam yttre gränskontroll sätts i funktion för att säkerställa rättssäkerheten för de asylsökande. Förutom det arbete för en flyktingkonvention som ger skydd också åt människor som flyr undan olika typer av våld, som utskottet förordat ovan, bör Sverige enligt utskottets uppfattning arbeta enligt följande riktlinjer för en liberal flyktingpolitik i Europa och främst i EG-sammanhang. Harmoniseringen av politiken bör i första hand ta sikte på att förmå samtliga medlemsstater att underteckna såväl Genèvekonventionen som dess tilläggsprotokoll samt på att förmå medlemmarna att följa de rekommendationer som utfärdats av UNHCRs exekutivkommitté. Utformningen av en gemensam praxis i asylärenden bör förankras stadigt i internationell rätt genom att en europeisk domstol inrättas dit man kan överklaga beslut i flyktingärenden. Domstolens kompetens bör omfatta såväl Genèvekonventionen med tilläggsprotokoll som tortyrkonventionen och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. I stället för att bygga upp en alltmer ogenomtränglig mur mot asylsökande från länder utanför Europa genom visumkrav och flygbolagssanktioner m.m. bör EG-länderna söka mer konstruktiva lösningar på eventuella framtida problem med massflykt från krigshärdar eller diktaturer, och beredskap måste finnas för att hjälpa länder i den berörda regionen att kunna härbärgera större flyktinggrupper. För att bekämpa främlingsfientligheten i Europa bör regeringarna samarbeta med de olika frivilligorganisationerna för att skapa en kunskap och förståelse för flyktingarnas situation. För att undvika att flyktingsituationer uppstår bör slutligen EGs gemensamma utrikespolitik sikta till att på längre sikt skapa en sådan världsordning att konflikter och förtryck undanröjs.
Det anförda bör med bifall till motionerna Sf614 och Sf646 yrkande 6 i dessa delar ges regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3. beträffande flyktingpolitiska riktlinjer inom EG att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf614 i denna del och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Asyl i Sverige (mom.6)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
I avvaktan på att en ny flyktingkonvention förverkligas, som bättre än den nuvarande speglar dagens och morgondagens flyktingpolitiska situation, bör enligt utskottets mening sådana regler som motsvarar det s.k. decemberbeslutet gälla för asylbedömningen.
Utskottet anser dock att särskild hänsyn måste tas till de människor som flyr från de baltiska republikerna. I dessa fall måste iakttas de krav som grannskapet ställer. Enligt utskottets uppfattning rör det sig i dessa fall om särskilt skyddsvärda fall. Härtill kommer att unga balter som flyr från sovjetisk värnplikt anser att värnplikten innebär tjänstgöring i en ockupationsarmé, och att de därför bör ha rätt att stanna i Sverige.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf609 yrkande 5, Sf615 och Sf647 ge regeringen till känna. Det bör därefter ankomma på regeringen att ta de initiativ som påkallas av tillkännagivandet.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6. beträffande asyl i Sverige att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf609 yrkande 5, 1990/91:Sf615 och 1990/91:Sf647, med anledning av motionerna 1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3 och 1990/91:Sf611 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4, 1990/91:Sf602, 1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf627 yrkande 12, 1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna del, 2 och 3, 1990/91:Sf640 yrkande 2, 1990/91:Sf642 yrkande 2, 1990/91:Sf646 yrkandena 9 och 10 och 1990/91:Sf648 yrkande2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Asyl i Sverige (mom.6)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Regeringen uttalade i beslut i december 1989 i två enskilda ärenden att situationen i det svenska flyktingmottagandet var sådan att den skulle anses utgöra särskilda skäl att inte bevilja krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl. Genom detta beslut har praxis i asylärenden ändrats så att krigsvägrare och de facto-flyktingar i fortsättningen endast undantagsvis kan beviljas asyl i Sverige. Enligt utskottets uppfattning var situationen i flyktingmottagandet inte så allvarlig att den borde anses utgöra särskilda skäl mot att bevilja asyl. Än mindre anser utskottet att förhållandena nu -- sedan det under hösten 1990 kommit ungefär hälften så många asylsökande per månad som hösten 1989 samt då flera flyktingförläggningar läggs ned och kommunerna står med tomma mottagningsplatser -- är sådana att det finns skäl att vidhålla bedömningen från december 1989 om vår förmåga att ta emot flyktingar.
Därutöver utgör beslutet ett direkt hot mot de balter som flyr från militärtjänstgöring i Sovjetunionen och som enligt utskottets uppfattning bör ha möjlighet att få en fristad i Sverige. I fråga om dem vill utskottet utöver de starka humanitära skälen också peka på att de flyr framför allt därför att de anser att sovjetarmén är en ockupationsarmé, som de inte är skyldiga att tjänstgöra i. Beslutets konsekvenser är vidare oacceptabla i fråga om de judar som flyr från antisemitisk eller annan hets och som enligt utskottets mening måste ha samma möjligheter till skydd som gällde före decemberbeslutet.
Utskottet vill framhålla att de facto-flyktingar inte generellt sett har ett mindre skyddsbehov än konventionsflyktingar. Deras skyddsbehov kan t.o.m. vara starkare än andra flyktinggruppers. Det bör påpekas att större delen av de miljoner som tagit sin tillflykt till flyktingläger i tredje världen torde vara de facto-flyktingar. Humaniteten kräver att svensk lagstiftning ger samma rätt till skydd åt de facto-flyktingar som till konventionsflyktingar.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Regeringen bör härefter snarast vidta de åtgärder som påkallas av tillkännagivandet.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6. beträffande asyl i Sverige att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf602, 1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf611 yrkande 1, 1990/91:Sf627 yrkande 12, 1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna del och 3, 1990/91:Sf640 yrkande 2, 1990/91:Sf642 yrkande 2, 1990/91:Sf646 yrkandena 9 och 10 och 1990/91:Sf648 yrkande2, med anledning av motionerna 1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Sf615, 1990/91:Sf638 yrkande 2 och 1990/91:Sf647 och med avslag på motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4 och 1990/91:Sf609 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Asyl i Sverige (mom.6)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2 ." bort ha följande lydelse:
Regeringen uttalade i beslut i december 1989 i två enskilda ärenden att situationen i det svenska flyktingmottagandet var sådan att den skulle anses utgöra särskilda skäl att inte bevilja krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl. Genom detta beslut har praxis i asylärenden ändrats så att krigsvägrare och de facto-flyktingar i fortsättningen endast undantagsvis kan beviljas asyl i Sverige. Enligt utskottets uppfattning var situationen i flyktingmottagandet inte så allvarlig att den borde anses utgöra särskilda skäl mot att bevilja asyl. Än mindre anser utskottet att förhållandena nu -- med den markanta nedgång av antalet asylsökande som ägt rum under år 1990 -- är sådana att det finns skäl att vidhålla bedömningen från december 1989 om vår förmåga att ta emot flyktingar.
Utskottet konstaterar att -- som framhålls i motion Sf638 -- en rad grundläggande värderingar som utgör grundstenar i ett solidariskt samhälle prövas i samband med förverkligandet av en generös och human flyktingpolitik. Det gäller värderingar som humanism, medmänsklighet, alla människors lika värde osv. Dessa värderingar får enligt utskottets mening inte kompromissas bort därför att vissa administrativa kostnader uppstår i ett initialskede. Utskottet anser att bestämmelsen om särskilda skäl att vägra krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl bör utgå och att samma förutsättningar för asyl bör gälla för dem som nu gäller för konventionsflyktingar. Bestämmelserna i 3kap. 4§ utlänningslagen bör ändras i enlighet härmed.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Regeringen bör härefter snarast vidta de åtgärder som påkallas av tillkännagivandet.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6. beträffande asyl i Sverige att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf627 yrkande 12, 1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna del, 2 och 3, 1990/91:Sf640 yrkande 2 och 1990/91:Sf646 yrkandena 9 och 10, med anledning av motionerna 1990/91:Sf602, 1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Sf642 yrkande 2 och 1990/91:Sf648 yrkande2 och med avslag på motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4, 1990/91:Sf609 yrkande 5, 1990/91:Sf611 yrkande 1, 1990/91:Sf615 och 1990/91:Sf647 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Asyl i Sverige (mom.6)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Regeringen uttalade i beslut i december 1989 i två enskilda ärenden att situationen i det svenska flyktingmottagandet var sådan att den skulle anses utgöra särskilda skäl att inte bevilja krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl. Genom detta beslut har praxis i asylärenden ändrats så att krigsvägrare och de facto-flyktingar i fortsättningen endast undantagsvis kan beviljas asyl i Sverige. Enligt utskottets uppfattning var situationen i flyktingmottagandet inte så allvarlig att den borde anses utgöra särskilda skäl mot att bevilja asyl. Än mindre anser utskottet att förhållandena nu är sådana att det finns skäl att vidhålla bedömningen av vår förmåga att ta emot flyktingar. En sådan tillämpning av asylreglerna som decemberbeslutet ger uttryck åt ligger enligt utskottets uppfattning inte i linje med en generös flyktingpolitik.
Beslutet drabbar de asylsökande Bulgarienturkarna hårt. Dessa är en diskriminerad grupp i Bulgarien, som har trakasserats av myndigheter och allmänhet både fysiskt och psykiskt. Oerhört många av dem har stort skyddsbehov och borde få asyl.
De balter som flyr från sovjetisk militärtjänstgöring måste enligt utskottets uppfattning tas emot här, liksom övriga som flyr från de baltiska republikerna.
Utskottet vill vidare peka på att det i dag i världen finns en stor grupp miljöflyktingar. Enligt utskottets uppfattning behövs en analys av deras behov av skydd.
Utskottet konstaterar att -- som framhålls i motion Sf638 -- en rad grundläggande värderingar som utgör grundstenar i ett solidariskt samhälle prövas i samband med förverkligandet av en generös och human flyktingpolitik. Det gäller värderingar som humanism, medmänsklighet, alla människors lika värde osv. Dessa värderingar får enligt utskottets mening inte kompromissas bort därför att vissa administrativa kostnader uppstår i ett initialskede. Utskottet anser att bestämmelsen om särskilda skäl att vägra krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl bör utgå och att samma förutsättningar för asyl bör gälla för dem som nu gäller för konventionsflyktingar. Bestämmelserna i 3kap. 4§ utlänningslagen bör ändras i enlighet härmed.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Regeringen bör härefter snarast vidta de åtgärder som påkallas av tillkännagivandet.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6. beträffande asyl i Sverige att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4, 1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf627 yrkande 12, 1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna del, 2 och 3, 1990/91:Sf640 yrkande 2, 1990/91:Sf642 yrkande 2 och 1990/91:Sf646 yrkandena 9 och 10, med anledning av motionerna 1990/91:Sf602, 1990/91:Sf611 yrkande 1, 1990/91:Sf615, 1990/91:Sf647 och 1990/91:Sf648 yrkande2 och med avslag på motion 1990/91:Sf609 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (mom.7)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Av regeringens" och slutar med "1 behövs." bort ha följande lydelse:
Om stora grupper av flyktingar försöker ta sig till Sverige, kommer det att bli omöjligt att behandla dem som vi i dag behandlar traditionella asylsökande. En beredskap måste därför enligt utskottets uppfattning byggas upp för en situation med stora flyktingströmmar.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
7. beträffande beredskap för flyktingar från öst m.m. att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf648 yrkande1 och med anledning av motionerna 1990/91:Sf24 yrkande5 och 1990/91:Sf627 yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (mom.7)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Av regeringens" och slutar med "1 behövs." bort ha följande lydelse:
I fråga om flyktingar som kan förväntas från Östeuropa är osäkerheten stor. Trots detta är det enligt utskottets uppfattning tydligt att Sverige behöver bygga upp en mottagarkapacitet för flyktingar från t.ex. Baltikum.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
7. beträffande beredskap för flyktingar från öst m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24 yrkande5 och 1990/91:Sf627 yrkande 22 och med anledning av motion 1990/91:Sf648 yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Asyl för homosexuella (mom.8)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Utskottet, som" och slutar med "och Sf636." bort ha följande lydelse:
I många länder diskrimineras homosexuella på grund av sin sexuella läggning. I många länder är homosexualitet t.o.m. kriminaliserad. Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att människor hotas och förföljs på grund av att de är homosexuella, och utskottet anser därför att homosexuella som hotas av sådan förföljelse skall beviljas asyl i Sverige. Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
8. beträffande asyl för homosexuella att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf636 och med anledning av motion 1990/91:Sf627 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Särskild asylpraxis för barnfamiljer (mom.9)
Ragnhild Pohanka (mp) och Jan-Olof Ragnarssson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med "Utskottet anser" och på s. 33 slutar med "yrkande 4." bort ha följande lydelse:
Regeringens beslut att inskränka den särskilda barnpraxisen får enligt utskottets mening en retroaktiv verkan som är mycket olycklig ur rättssäkerhetssynpunkt och innebär också ett minskat mänskligt hänsynstagande till barnfamiljer som inte kan godtas. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
9. beträffande särskild asylpraxis för barnfamiljer att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24 yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i denna del och 1990/91:Sf638 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Barns särskilda behov av asyl (mom.10)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "och 16." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör särskild hänsyn tas till barnens behov av asyl, och regeln att i tveksamma fall hellre fria än fälla bör i alldeles särskilt hög grad gälla barn.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
10. beträffande barns särskilda behov av asyl att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkandena 14 och16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Återsändande av barnfamiljer (mom.11)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Utskottet, som" och slutar med "är påkallat." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att det är en humanitär plikt att inte avvisa barnfamiljer till områden där krig eller krigsliknande förhållanden råder och att Sverige genom att ansluta sig till FNs barnkonvention åtagit sig att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barns överlevnad och utveckling. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
11. beträffande återsändande av barnfamiljer att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Svensk asylpolitik och internationell lag (mom.12)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Utskottet har" och slutar med "motion Sf628." bort ha följande lydelse:
Människor som utsätts för politisk, rasistisk och religiös förföljelse har rätt att söka asyl i andra länder, och utskottet vill framhålla att det strider mot mänskliga rättigheter att skicka dem tillbaka till hemlandet. Sveriges nuvarande asylpolitik står enligt utskottets mening ofta i konflikt med internationell lag och bör omprövas.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
12. beträffande svensk asylpolitik och internationell lag att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf628 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Viseringstvång som flykthinder (mom.15)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Utskottet framhöll" och på s. 35 slutar med "yrkande7." bort ha följande lydelse:
Reglerna för visum är avsedda för besök av tillfällig karaktär i ett land. Den som har tänkt sig att stanna mer varaktigt i ett annat land har därför inte rätt att få visum. En presumtiv asylsökande kan alltså inte få visum. Den som är utsatt för förföljelse men fortfarande är kvar i sitt hemland kan enligt FNs flyktingkonvention och svensk lag inte anses som flykting. Han har därför enligt utskottets mening inga möjligheter att beviljas asyl i Sverige om det inte rör sig om överföring av flykting inom ramen för den s.k. flyktingkvoten. Flyktingpolitiken skall vara human och generös, och asylbestämmelserna skall tillämpas i enlighet med Sveriges internationella förpliktelser. Det är därför enligt utskottets mening oacceptabelt att Sverige genom att kräva visum försvårar för flyktingar att komma hit. Viseringspolitiken bör därför ändras. Utskottet anser att det anförda med bifall till motionerna Sf638 yrkande 23 och Sf646 yrkande 7 bör ges regeringen till känna.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
15. beträffande viseringstvång som flykthinder att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf638 yrkande 23 och 1990/91:Sf646 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Visering för besök av anhöriga (mom.16)
Barbro Sandberg (fp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 22." bort ha följande lydelse:
Medborgare i Iran, Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh och Syrien har länge haft mycket svårt att få visering för besök hos anhöriga i Sverige. Enligt regeringens skrivelse beviljas medborgare i dessa länder numera enligt praxis besöksvisering när den anhörige har haft permanent uppehållstillstånd i Sverige under viss tid, för föräldrars besök hos barn tre år och för syskons besök hos syskon fem år. Utskottet vill erinra om att till dessa tider kommer väntetid för uppehållstillstånd för asylsökande. Som skäl för denna diskriminering av medborgare från vissa länder har åberopats en hög "avhoppsfrekvens". Utskottet vill betona att ett "avhopp" varken är olagligt eller omoraliskt och om att ett ärende, där ansökan om permanent uppehållstillstånd inges under besök här, skall avgöras på normalt sätt med tillämpning av gällande rätt. Diskrimineringen av medborgare från de angivna länderna kan enligt utskottets uppfattning inte godtas, och riksdagen bör som framhålls i motion Sf638 uttala att riktlinjerna för besöksvisering i proposition 1983/84:144 fortfarande är giltiga.
dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
16. beträffande visering för besök av anhöriga att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Uppskjuten invandringsprövning (mom.17)
Karin Israelsson (c), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 29." bort ha följande lydelse:
Utlänningslagstiftningens regler om uppskjuten invandringsprövning har tillkommit för att hindra skenäktenskap. Den s.k. tvåårsregeln innebär emellertid att en utländsk kvinna i ett äktenskap eller ett samboförhållande blir starkt beroende av sin svenske man för sin rätt att få stanna i Sverige. I sin nuvarande utformning och tillämpning kan regeln enligt utskottets uppfattning bidra till att misshandlade och förnedrade invandrarkvinnor utvisas till en utsiktslös framtid i hemlandet. Utskottet anser därför att en översyn bör göras i syfte att avskaffa regeln.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
17. beträffande uppskjuten invandringsprövning att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf630 och 1990/91:Sf646 yrkande29 och med anledning av motionerna 1990/91:Sf24 yrkande 2, 1990/91:Sf606 yrkande 1, 1990/91:Sf619 i denna del och 1990/91:Sf625 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Ny ansökan om uppehållstillstånd (mom.19)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet hade" och slutar med "yrkande 18." bort ha följande lydelse:
I motion Sf638 framhålls att invandrarverkets praxis när det gäller bedömningen av humanitära skäl i samband med en ny ansökan om uppehållstillstånd enligt 2kap. 5§ andra stycket utlänningslagen utmärks av utomordentlig hårdhet. Ordalydelsen i lagtexten såvitt avser förutsättningar för att en ny ansökan skall prövas bör därför enligt utskottets uppfattning ändras till att gälla då "det annars finns starka humanitära skäl". Regeringen bör, som begärs i motion Sf638, lägga fram förslag härom.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
19. beträffande ny ansökan om uppehållstillstånd att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Återtagande av asyl (mom.20)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:
Tillämpningen av bestämmelsen om återtagande av asyl har efter skärpningen år 1989 kommit att resa en del frågetecken. Enligt vad som framhålls i motion Sf646 har flyktingar fråntagits asylstatus och utvisats på mycket lösa grunder. Härigenom har skapats rättsotrygghet och svåra situationer för många flyktingar, samtidigt som nyttan med bestämmelsen förefaller begränsad. Bestämmelsen måste därför enligt utskottets uppfattning ses över.
dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
20. beträffande återtagande av asyl att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf646 yrkande13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Grundutredning (mom.21)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Som nyss" och slutar med "yrkande 12." bort ha följande lydelse:
Utskottet hälsar med tillfredsställelse att ansvaret för utredningar i asylärenden nu skall föras över från polismyndigheten till invandrarverket. Utskottet vill emellertid framhålla betydelsen av att den s.k. grundutredningen, som fortfarande skall skötas av polisen, inte tillåts svälla ut utan inskränker sig till att registrera asylansökan.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
21. beträffande grundutredning att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf646 yrkande12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Gränsmyndighet m.m. (mom.22)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "I den mån" och slutar med "riksdagens sida." bort ha följande lydelse:
Av hänsyn till flyktingars svåra situation och tidigare upplevelser i sina hemländer bör enligt utskottets uppfattning civila personer, och inte poliser, ta emot de asylsökande vid gränsen. Vidare bör en närstående eller annan frivillig representant få närvara vid alla förhör i asylärenden. Förhören bör dessutom tas upp på band. Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
22. beträffande gränsmyndighet m.m. att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf627 yrkandena 3 och7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Inrättande av asylnämnder (mom.23)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "Motionärerna har" och slutar med "yrkande 20." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör ett antal asylnämnder inrättas vid de stora flyktingslussarna i Sverige för att i stället för invandrarverket utreda och avgöra om den asylsökande skall få asyl eller inte. Asylnämnderna bör bestå av en domare som ordförande samt lekmän och sakkunniga.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
23. beträffande inrättande av asylnämnder att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Handläggning av ärenden utan asylskäl (mom.24)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "Invandrarverket övertog" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
För att nedbringa handläggningstiden i ärenden där sökandena anför skäl som ligger långt ifrån vad som krävs för att asyl skall beviljas i Sverige bör enligt utskottets mening beslut kunna erhållas omedelbart från invandrarverket sedan grundutredning utförts. Regeringen bör anmoda verket att se över sina arbetsrutiner för att tillse att ständig jour med beslutskompetens finns tillgänglig. Härigenom nedbringas kostnader och lidanden till ett minimum. För sådana ärenden där asylskäl helt saknas behövs en förenklad och rationell handläggning.
dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
24. beträffande handläggning av ärenden utan asylskäl att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf633 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Förtroendeläkarinstitutet (mom.25)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "Utskottet konstaterade" och slutar med "yrkande 19." bort ha följande lydelse:
Invandrarverkets förtroendeläkare har till uppgift att uttala sig om andra läkares bedömningar av en asylsökande. I allmänhet görs det utan att förtroendeläkaren haft någon kontakt med sökanden. Förtroendeläkarens uttalande blir många gånger avgörande för invandrarverkets beslut. Enligt utskottets mening är detta inte tillfredsställande, och utskottet anser att en översyn bör göras av förtroendeläkarinstitutet. Det anförda bör med bifall till motion Sf638 yrkande 19 ges regeringen till känna.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
25. beträffande förtroendeläkarinstitutet att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande19 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Muntlig handläggning (mom.26)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "I samband" och slutar med "Sf638 yrkande 6." bort ha följande lydelse:
Enligt vad som framhålls i motion Sf638 avslår invandrarverket nästan alltid yrkanden om muntlig handläggning. Detta är inte acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt, och rätten till muntlig handläggning hos invandrarverket bör därför göras ovillkorlig.
dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
26. beträffande muntlig handläggning att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf638 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Tolk (mom.27)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Utskottet gör" och slutar med "och yrkande 6." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det finnas tolk att tillgå då asylsökande anländer till Sverige. Snabb tillgång till tolk bör ge en god effekt på utredningarnas kvalitet och bidra till att förkorta handläggningstiderna. Utskottet anser att tillgången på tolkar måste ses över med jämna mellanrum och åtgärder vidtas för att tillgodose nya tolkbehov.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
27. beträffande tolk att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande 4 i denna del och yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Barnutredningar (mom.29)
Karin Israelsson (c), Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 16." bort ha följande lydelse:
Trots uttalanden i förarbetena till 1989 års utlänningslag uppmärksammas och utreds inte barnens egna skäl för uppehållstillstånd i avsedd utsträckning. Det är därför viktigt att invandrarverket åstadkommer sådana handläggningsrutiner att barns egna skäl i asylärenden alltid utreds, och asylutredningar med barn bör utföras av kvalificerad, särskilt utbildad personal. Barnens hälsosituation och andra omständigheter av humanitär natur måste särskilt uppmärksammas vid dessa utredningar, och barnens rättssäkerhet vid utredningen får inte försummas. Regeringen bör enligt utskottets mening verka för att så sker.
dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
29. beträffande barnutredningar att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24 yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i denna del, 1990/91:Sf627 yrkande 15 och 1990/91:Sf638 yrkande16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Ensamma flyktingbarn (mom.30)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "i denna del." bort ha följande lydelse:
Rättigheterna för ensamma barn som kommer till Sverige för att söka skydd måste enligt utskottets uppfattning bevakas särskilt noga. God man bör därför förordnas omedelbart för barnet så att den gode mannen kan ge fullmakt för ett eventuellt överklagande av beslut m.m. Eftersom det är särskilt svårt för barn att vänta på beslut måste också ensamma barns asylansökningar prioriteras. Det bör ankomma på regeringen att ta erforderliga initiativ så att de ensamma flyktingbarnens intressen tillgodoses i enlighet med vad utskottet anfört.
dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
30. beträffande ensamma flyktingbarn att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf646 yrkande 21 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30. Beslutsmotivering (mom.31)
Barbro Sandberg (fp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Av det ovanstående" och slutar med "yrkande 16." bort ha följande lydelse:
Invandrarverkets beslutsmotiveringar är trots ändringarna i sekretesslagen i samband med 1989 års utlänningslag fortfarande mycket knapphändiga. Detta gör det omöjligt att bedöma grunderna för ett avvisningsbeslut och är en avgörande brist från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt utskottets uppfattning bör regeringen överväga vilka åtgärder i form av författningsändringar eller annat som kan behöva vidtas för att åstadkomma att beslutsmotiveringar lämnas i den utsträckning som förutsattes vid införandet av 1989 års utlänningslag.
dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
31. beträffande beslutsmotivering att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf638 yrkande 8 och 1990/91:Sf646 yrkande16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Överprövningsinstans (mom.32)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med "Som nyss" och slutar med "yrkande 12." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör en utlänningsnämnd av det slag som föreslås i asylprövningskommitténs betänkande snarast införas. Regeringen bör därför lägga fram förslag härom.
dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
32. beträffande överprövningsinstans att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
32. Överinstansens ställning (mom.33)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med "Av samma" och slutar med "yrkande 17." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det väsentligt att den utlänningsnämnd som föreslås överta regeringens ansvar i överklagningsärenden blir fristående. Den bör alltså inte byggas in i arbetsmarknadsdepartementet med personal som flyttar mellan departementet och nämnden. Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
33. beträffande överinstansens ställning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf646 yrkande17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. Förvar av vuxna (mom.34)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 12." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion Sf638 att det inte finns något starkt behov av de utvidgade möjligheter att ta vuxna i förvar som infördes den 1 juli 1990. Förvar är en allvarlig integritetskränkning, och utskottet anser att denna åtgärd bör användas när det föreligger mycket starka skäl. De regler om förvar av vuxna som gällde enligt 1980 års utlänningslag bör återinföras. Regeringen bör snarast lägga fram förslag härom.
dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
34. beträffande förvar av vuxna att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. Förvar av barn (mom.35)
Karin Israelsson (c), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar med "I fråga om" och slutar med "motion Sf25." bort ha följande lydelse:
Nya regler om förvar av barn trädde i kraft den 1 juli 1990. Statistik från invandrarverket visar att sista kvartalet innan de nya reglerna trädde i kraft togs 78 barn i förvar och första kvartalet med de nya reglerna 122 barn, en ökning med över 50%. Antalet förvar av barn har därefter legat på en fortsatt hög nivå, och det har också funnits en tendens till att fler förvar blir långvariga. Mot denna bakgrund och med hänsyn till våra åtaganden enligt FNs barnkonvention anser utskottet i likhet med motionärerna i motionerna Sf638 och Sf646 att förbud bör införas mot att ta asylsökande barn i förvar. -- Några särskilda sådana åtgärder som begärs i motion Sf25 för att ge företräde åt uppsiktsinstitutet framför förvarsinstitutet behövs då inte, inte heller för att skapa ytterligare lokaler för förvar av barn.
Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram förslag till författningsförändring i enlighet med det anförda.
dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
35. beträffande förvar av barn att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande 13, med anledning av motion 1990/91:Sf646 yrkande 19 och med avslag på motion 1990/91:Sf25 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
35. Kroppsvisitation (mom.36)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 14." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna i motion Sf638 att kroppsvisitation av asylsökande för att ta reda på resväg eller identitet är starkt integritetskränkande. De praktiska vinster som kan uppnås är enligt utskottets uppfattning inte tillräckliga för att motivera en så ingripande integritetskränkning, och bestämmelsen om kroppsvisitation som infördes den 1 juli 1990 bör därför upphävas. Regeringen bör snarast lägga fram förslag härom.
dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
36. beträffande kroppsvisitation att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
36. Ansvar för transportörer (mom.37)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 8." bort ha följande lydelse:
Det ökade kostnadsansvaret för dem som transporterar utlänningar utan erforderliga tillstånd medför att flygbolag och rederier måste kontrollera att passagerarna har pass och inresetillstånd. Det innebär att svenska myndigheters befogenheter att pröva skälen för asyl läggs över på olika transportföretag och att man försvårar för asylsökande att ta sig hit. Detta är enligt utskottets mening inte acceptabelt. De regler som gällde om ansvar för transportföretag före den 1 juli 1989 bör därför återinföras, och regeringen bör snarast lägga fram förslag härom för riksdagen.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
37. beträffande ansvar för transportörer att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande 17 och med anledning av motion 1990/91:Sf646 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. Anteckning i resedokument m.m. (mom.38)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 20." bort ha följande lydelse:
UNHCR har kritiserat att anteckning om oklar identitet enligt den nya utlänningslagen skall kunna göras i resedokument. UNHCR har ansett att det strider mot Genèvekonventionens bestämmelser om obligatorisk rätt till resedokument för flyktingar att genom anteckning i dokumentet inskränka möjligheten för flyktingen att förflytta sig över gränserna. Utskottet delar denna uppfattning och anser att någon anteckning om oklar identitet inte bör göras vare sig i resedokument eller främlingspass. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 38 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
38. beträffande anteckning i resedokument m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf627 yrkande 9 och 1990/91:Sf638 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
38. Särskilda flygplatsarrangemang (mom.39)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 9." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla betydelsen av att åtgärder vidtas för att komma till rätta med den s.k. dokumentlösheten. En ytterligare åtgärd som därvid enligt utskottets mening bör övervägas är att införa ett system liknande det som finns vid amerikanska flygplatser där passagerarna "leds" till passkontrollen utan möjlighet för dem att göra sig av med sina identitetshandlingar.
Vad sålunda anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 39 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
39. beträffande särskilda flygplatsarrangemang att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
39. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (mom.40)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "av motionen." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning behövs en flyktingpolitik som kan sätta klara gränser för när asyl skall beviljas. Regler bör därför tillskapas så att dokumentlösa personer som kommer till den svenska gränsen avvisas, såvitt de inte aktivt kan bidra med sådana upplysningar att deras identitet och ursprung med säkerhet kan fastställas, och så att kvantiteten dokumentlösa asylsökande nedbringas. Det bör ankomma på regeringen att ta initiativ till en sådan ordning.
dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
40. beträffande dokumentlöshets betydelse vid asylprövning att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf633 yrkande 1 och med avslag på motion 1990/91:Sf627 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
40. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (mom.40)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "av motionen." bort ha följande lydelse:
Den som måste fly från sitt land kan av naturliga skäl inte alltid föra med sig dokument. Om dokumentlösheten leder till att asyl inte beviljas kommer detta att drabba dem som är i störst behov av skydd, och det kan även leda till ökad handel med falska papper och "människosmuggling". Enligt utskottets mening skall det förhållandet att någon kommer till Sverige utan dokument därför inte få påverka dennes möjligheter att få asyl här. Det anförda bör med bifall till motion Sf627 yrkande 2 och med avslag på motion Sf633 yrkande 1 ges regeringen till känna.
dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
40. beträffande dokumentlöshets betydelse vid asylprövning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande 2 och med avslag på motion 1990/91:Sf633 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
41. Straff för falska uppgifter (mom.41)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med "Utskottet vill" och på s. 64 slutar med "motion Sf601." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion Sf601 att det är oefterrättligt att utverka uppehållstillstånd eller andra förmåner i Sverige på falska och ofullständiga uppgifter. Sådana angrepp på staten har ett betydligt högre straffvärde än det som HDs ovan redovisade dom ger uttryck för, och den normala påföljden bör vara frihetsstraff. Regeringen bör lägga fram förslag om sådan ändring av 10kap. 2§ utlänningslagen.
dels att moment 41 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
41. beträffande straff för falska uppgifter att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf601 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
42. Verkställighet av beslut som inte vunnit laga kraft (mom.42)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "Utskottet, som" och slutar med "och 11." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör ett beslut om avvisning eller utvisning aldrig få verkställas förrän det vunnit laga kraft, och detta räknat från den dag den asylsökande får beslutet i sin hand. Med en sådan ordning behöver frågan om inhibition av meddelade beslut inte uppstå.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 42 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
42. beträffande verkställighet av beslut som inte vunnit laga kraft att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande 10 ochmed avslag på motion 1990/91:Sf627 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
43. Formerna för verkställighet (mom.43)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande lydelse:
Ovan framgår att ett stort antal utländska medborgare befinner sig i vårt land trots att deras asylansökan avslagits av regeringen. Som framhålls i motion Sf633 har systemet med frister, där de asylsökande själva får ansvara för att de lämnar landet, i många fall visat sig otillfredsställande. En ny ordning måste enligt utskottets uppfattning tillskapas så att verkställighet skyndsamt äger rum, när beslut om avvisning eller utvisning fattats. En sådan ordning är av godo både för den enskilde och för samhället. Regeringen bör därför ta initiativ dels till sådana regler som gör att verkställighet av avlägsnandebeslut påskyndas, dels till en sådan organisation som främjar en snabb verkställighet.
dels att moment 43 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
43. beträffande formerna för verkställighet att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf633 yrkande 3 och med avslag på motion 1990/91:Sf646 yrkande18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
44. Formerna för verkställighet (mom.43)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 18." bort ha följande lydelse:
Enligt FNs flyktingkonvention skall en asylsökande ha rätt till skäligt rådrum vid utvisning, bl.a. för att den som inte vill återvända till hemlandet skall få tid att förbereda resa till annat asylland. Nuvarande tidsfrister för verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut kan betyda att människor som bott i Sverige i flera år riskerar att få mycket litet tid på sig att ta farväl, packa ihop och leta efter en fristad i något annat land. Den asylsökande måste enligt utskottets mening ges tid och möjlighet att lämna landet under värdiga former. Tvångsmässiga transporter måste undvikas, och föräldrar skall inte få utvisas om de därigenom skiljs från minderåriga barn.
Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion Sf610 yrkande 13 ges regeringen till känna.
dels att moment 43 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
43. beträffande formerna för verkställighet att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf646 yrkande18 och med avslag på motion 1990/91:Sf633 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
45. Förhindrande av verkställighet (mom.44)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 13." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening skall verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av den som fått avslag på ansökan om asyl ske så snart som möjligt och med respekt för den som är föremål för åtgärden. Utskottet anser att den form av lagtrots som består i att utlänningar, som efter noggrann prövning fått avslag på sin ansökan och därför skall avvisas eller utvisas, hålls gömda av privatpersoner inte kan godtas. Härigenom förhindras verkställighet av beslutet, och utskottet anser att detta beteende måste kunna beivras.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 44 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
44. beträffande förhindrande av verkställighet att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
46. Uppföljning av flyktingärenden (mom.45)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 70 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "motion Sf610." bort ha följande lydelse:
Det finns i dag inga uppgifter om vad som sker med de asylsökande som trots uttalad rädsla för att återvända ändå tvingas göra detta. För att förebygga att flyktingar som utvisats fängslas, torteras eller försvinner bör alla flyktingar ställas under svenskt beskydd. En kontakt bör tas med det lands regering dit flyktingarna skall utvisas, och landet skall skriftligen garantera flyktingens säkerhet, innan utvisningen sker. Skulle något hända flyktingen, skall den svenska ambassaden och regeringen agera. En uppföljning av det slag som anges här skulle också ge regering och invandrarverk bättre kunskaper för att lösa kommande utvisningsfrågor.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 45 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
45. beträffande uppföljning av flyktingärenden att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf610 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
47. Utvisning på grund av brott (mom.46)
Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Rune Backlund (c) och Bertil Persson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 71 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Möjligheterna att utvisa en utlänning som gjort sig skyldig till brott har begränsats genom såväl lag som praxis. Utskottet anser att det är otillfredsställande att utlänningar som begått grova brott här inte kan utvisas och delar våldskommissionens uppfattning att reglerna för utvisning på grund av brott bör ses över med syfte att undersöka hur reglerna tillämpats och i vilken mån de ger utrymme för godtycke. Därvid bör sådana regeländringar övervägas som gör att utländska medborgare som begått allvarliga brott i större utsträckning än i dag kan utvisas.
dels att moment 46 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
46. beträffande utvisning på grund av brott att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf604, 1990/91:Sf623 yrkande 2 och 1990/91:Sf625 yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
48. Tidpunkt för biträdesförordnande (mom.47)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:
Människor som flyr från diktaturstater har sällan förtroende för polisen. Den skildring de lämnar vid det första förhöret är därför ofta ofullständig eller felaktig. Det är viktigt att alla asylsökande får tillgång till ett offentligt biträde redan vid gränsen och då kan ange sina asylskäl. Härigenom underlättas även utredningen i övrigt.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 47 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
47. beträffande tidpunkt för biträdesförordnande att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande 4 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
49. Advokatjour (mom.48)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 73 börjar med "Enligt vad" och slutar med "yrkande 11." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen att inrättandet av en advokatjour för asylärenden där avvisning med omedelbar verkställighet är aktuell vore av stor betydelse för att höja rättssäkerheten. Diskussioner om inrättandet av en sådan jourverksamhet har förts under relativt lång tid mellan invandrarverket och Sveriges advokatsamfund. Bl.a. har diskuterats en försöksverksamhet med en sådan jourverksamhet vid utredningsslussen i Carlslund. Utskottet anser att regeringen, såsom anförs i motion Sf638, bör ge invandrarverket i uppdrag att snarast inleda en sådan försöksverksamhet. Härigenom tillgodoses också i viss mån motionärerna i motionerna Sf627 och Sf646.
dels att moment 48 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
48. beträffande advokatjour att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande 9 och med anledning av motionerna 1990/91:Sf627 yrkande 5 och 1990/91:Sf646 yrkande11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
50. Rättshjälpsbesluts räckvidd (mom.49)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 73 börjar med "Som ovan" och på s. 74 slutar med "yrkande 10." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det mycket angeläget att rättshjälp kvarstår till dess att ett beslut om avvisning vunnit laga kraft, även i de fall då beslutet är omedelbart verkställbart. I annat fall blir det praktiskt omöjligt att skapa en praxis i ärenden om omedelbar avvisning genom att överklaga sådana beslut till regeringen. Regeringen bör därför, som begärs i motion Sf638, lägga fram förslag till sådan ändring i rättshjälpslagen att rättshjälpen i ärenden om omedelbar avvisning kvarstår till dess ett lagakraftägande beslut föreligger.
dels att moment 49 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
49. beträffande rättshjälpsbesluts räckvidd att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
51. Beslut om rättshjälp (mom.50)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 75 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 14." bort ha följande lydelse:
De principiella betänkligheter som anfördes då beslutanderätten i rättshjälpsfrågor överfördes från rättshjälpsnämnderna till invandrarverket har enligt utskottets mening visat sig synnerligen befogade. Förändringen har inte heller på något märkbart sätt bidragit till att förkorta handläggningstiderna. Rätten att besluta om och förordna offentligt biträde i utlänningsärenden bör därför återföras till rättshjälpsorganisationen. Det bör ankomma på regeringen att lägga fram förslag om sådan ändring av rättshjälpslagen att beslut om rättshjälp fattas av rättshjälpsmyndigheten.
dels att moment 50 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
50. beträffande beslut om rättshjälp att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf638 yrkande 11 och 1990/91:Sf646 yrkande14 och med anledning av motion 1990/91:Sf627 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
52. Utformningen av skrivelsen (mom.51)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 76 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "motion Sf23." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning borde regeringen i skrivelsen om invandrar- och flyktingpolitiken ha redovisat även de statistiska uppgifter som efterlyses i motion Sf23. Främst saknar utskottet en redovisning över antalet barn som tagits i förvar under den tid som skrivelsen avser. Utskottet delar vidare den i motionen framförda kritiken mot att uttrycket "missbruk av asylrätten" använts. Utskottet har förståelse för att människor som hindras av bestämmelser om visering och sanktioner mot flygbolag att resa till Sverige legalt för att söka asyl här i stället använder illegala metoder för att komma hit. Utskottet anser att problemet med dokumentlösa asylsökande i första hand skall lösas genom att människor får möjlighet att ta sig hit på legala vägar. Något annat torde enligt utskottets mening inte stå i överensstämmelse med bestämmelsen i FNs deklaration om mänskliga rättigheter.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 51 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
51. beträffande utformningen av skrivelsen att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Medlemskap i IOM (mom.4)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anför:
I motion Sf646 framhålls vikten av att stödja det arbete som bedrivs för att underlätta för flyktingar att återvända hem. Vidare framhålls i motionen att Sverige bör delta i IOMs arbete som medlem. Även under förra årets riksmöte motionerade vi i denna fråga. Utskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 bifall till vår motion med hänvisning till att utskottet dels erfarit att ett svenskt återinträde i IOM då inte var aktuellt, dels ansåg att det ankom på regeringen att avgöra om ett medlemskap åter skulle aktualiseras. Sverige har härefter ansökt om medlemskap i organisationen. Vi noterar detta med tillfredsställelse och behöver därför inte nu reservera oss i frågan.
2. Upphävande av allt viseringstvång (mom. 14)
Ragnhild Pohanka (mp) anför:
Jag delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion Sf626, nämligen att man bör underlätta kontakter mellan människor i olika länder och att visumtvånget därför bör avskaffas. Kravet på visum för alla som vill besöka Sverige kan emellertid inte avskaffas helt i dagens läge, och jag reserverar mig därför inte.
3. Muntlig handläggning (mom.26)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anför:
Vi anser, liksom motionärerna i motion Sf638, att det är av stor betydelse att rätten till muntlig handläggning i asylärenden respekteras. Vi anser emellertid att en sådan ovillkorlig rätt till muntlig handläggning som begärs i motionen skulle föra för långt. Nuvarande regler bör enligt vår uppfattning vara tillräckliga, och vi utgår från att dessa regler -- särskilt som arbetsmarknadsdepartementet numera återförvisat vissa ärenden till invandrarverket för muntlig handläggning -- kommer att iakttas. Vi avstår därför från att reservera oss i frågan.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Skrivelsen 1 Motionerna 1 Utskottet 8 Inledning 8 Internationellt samarbete i migrationsfrågor 15 Tillståndsfrågor 22 Allmänt 22 Uppehållstillstånd av asylskäl m.m. 23 Andra tillståndsfrågor 33 Viseringsregler 33 S.k. uppskjuten invandringsprövning 37 Förnyad ansökan om uppehållstillstånd 39 Återkallelse av tillstånd 40 Handläggningen av asylärenden 42 Ansvarig myndighet m.m. 42 Muntlig handläggning m.m. 44 Utredningar om barn i asylärenden 46 Beslutsmotivering 48 Överprövningsinstans 49 Kontrollbehov 50 Allmänt om kontrollbehovet 50 Tvångsmedel 52 Förvar 52 Kroppsvisitation 58 Andra åtgärder mot dokumentlöshet 59 Transportörs kostnadsansvar 59 Anteckning i resedokument m.m. 61 Avvisning och utvisning 64 Allmänt om avvisning och utvisning 64 Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning 64 Utvisning på grund av brott 70 Rättshjälp m.m. 71 Redovisning av vissa uppgifter i regeringens skrivelse 75 Hemställan 77
Reservationer 81
1. Svenskt deltagande i västeuropeiskt samarbete (v) 81 2. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (m) 81 3. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (fp, v, mp) 82 4. Flyktingpolitiska riktlinjer inom EG (fp) 83 5. Asyl i Sverige (m) 84 6. Asyl i Sverige (fp) 84 7. Asyl i Sverige (v) 85 8. Asyl i Sverige (mp) 86 9. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (fp) 88 10. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (mp) 88 11. Asyl för homosexuella (fp, mp) 88 12. Särskild asylpraxis för barnfamiljer (v, mp) 89 13. Barns särskilda behov av asyl (mp) 89 14. Återsändande av barnfamiljer (v) 89 15. Svensk asylpolitik och internationell lag (mp) 90 16. Viseringstvång som flyktinghinder (fp, v, mp) 90 17. Visering för besök av anhöriga (fp, v) 91 18. Uppskjuten invandringsprövning (fp, c, mp) 91 19. Ny ansökan om uppehållstillstånd (v) 92 20. Återtagande av asyl (fp) 92 21. Grundutredning (fp) 93 22. Gränsmyndighet m.m. (mp) 93 23. Inrättande av asylnämnder (mp) 93 24. Handläggning av ärenden utan asylskäl (m) 94 25. Förtroendeläkarinstitutet (v) 94 26. Muntlig handläggning (v) 95 27. Tolk (mp) 95 28. Barnutredningar (c, v, mp) 95 29. Ensamma flyktingbarn (fp) 96 30. Beslutsmotivering (fp, v) 96 31. Överprövningsinstans (m) 97 32. Överinstansens ställning (fp) 97 33. Förvar av vuxna (v) 97 34. Förvar av barn (fp, c, v, mp) 98 35. Kroppsvisitation (v) 98 36. Ansvar för transportörer (fp, v, mp) 99 37. Anteckning i resedokument m.m. (fp, v, mp) 99 38. Särskilda flygplatsarrangemang (m) 100 39. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (m) 100 40. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (mp) 100 41. Straff för falska uppgifter (m) 101 42. Verkställighet av beslut som inte vunnit laga kraft (mp) 101 43. Formerna för verkställighet (m) 102 44. Formerna för verkställighet (fp) 102 45. Förhindrande av verkställighet (m) 103 46. Uppföljning av flyktingärenden (mp) 103 47. Utvisning på grund av brott (m, c) 104 48. Tidpunkt för biträdesförordnande (mp) 104 49. Advokatjour (fp, v, mp) 104 50. Rättshjälpsbesluts räckvidd (v) 105 51. Beslut om rättshjälp (fp, v, mp) 105 52. Utformningen av skrivelsen (fp) 106 Särskilda yttranden 106 1. Medlemskap i IOM (fp) 106 2. Upphävande av allt viseringstvång (mp) 107 3. Muntlig handläggning (fp) 107