Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen 1973:1 framlagda finansplan för budgetåret 1973/74 jämte motioner (Betänkande 1973:FiU1 Finansutskottet)

Finansutskottets betänkande nr 1 år 1973

FiU 1973:1

Nr 1

Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
1973:1 framlagda finansplan för budgetåret 1973/74 jämte
motioner.

Propositionen

I propositionen 1973: 1 bilaga 1 har Kungl. Maj:t (finansdepartementet)
såvitt nu är i fråga föreslagit riksdagen att godkänna de allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken och för statsregleringen
som departementschefen förordat.

Beträffande de internationella konjunkturutsikterna för 1973 sägs
sammanfattningsvis i finansplanen att den konjunkturuppgång som började
ta fart under fjolåret i Västeuropa torde fortsätta med ökad styrka.
Den privata konsumtionen väntas utgöra en stimulerande faktor i den
totala efterfrågeutvecklingen. Investeringsverksamheten och lagerutvecklingen
bör likaså utgöra expansiva inslag. En viss osäkerhet knyter
sig dock till denna bedömning. Främst gäller detta prognosen för lageruppbyggnaden
och svårigheten att bedöma effekten av de åtgärder som
kan komma att vidtagas mot prisstegringarna. Dock synes den allmänna
tendensen för Västeuropa vara klart expansiv. En fortsatt snabb produktionstillväxt
i Förenta staterna och i Japan kan således komma att
sammanfalla med tämligen gynnsamma konjunkturutsikter för Västeuropa
under 1973.

Det är vidare att vänta att effekten av de växelkursförändringar som
man kom överens om i Washington i slutet av 1971 skall ge sig klarare
till känna i världshandeln under 1973. Härigenom bör de större ländernas
bytesbalanser under årets lopp börja röra sig i utjämnande riktning.

När det gäller de svenska konjunkturutsikterna bedöms förutsättningarna
för en återgång till en förhållandevis snabb ekonomisk tillväxt i
Sverige 1973 som goda. Bruttonationalprodukten som i fjol steg med
omkring 2 % väntas 1973 öka med ca 4 1/2 % vilket väl ansluter till
1960-talets höga tillväxttakt.

Den totala exporten beräknas 1973 stiga med ca 10 % i volym vilket
är en dubbelt så hög ökningstakt som i fjol. I fråga om den inhemska
efterfrågeutvecklingen förutses ett omslag såväl för den privata konsumtionen
som för lagerinvesteringama. De fasta investeringarna väntas
totalt öka endast obetydligt i år. Visserligen kan industrins investeringar

1 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 1

FiU 1973:1

beräknas stiga snabbt som en följd av de vidtagna stimulansåtgärderna,
stigande efterfrågan i ekonomin och ökat kapacitetsutnyttjande. Detta
motvägs emellertid av en förnyad nedgång i bostadsbyggandets volym
liksom av en svag utveckling av de offentliga investeringarna. För de
statliga investeringarna sker en uppbromsning som framför allt sammanhänger
med den tidigareläggning som skett under lågkonjunkturen.

I finansplanen understryks vidare att de centrala målen för den ekonomiska
politiken ligger fast: full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt,
jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet och balans i utrikesbetalningarna.
I dessa mål innefattas självfallet kravet på bättre regional
balans. Enighet föreligger om att en bättre regional balans är en
förutsättning för att full sysselsättning skall kunna upprätthållas och för
att en jämnare inkomstfördelning skall uppnås .

Enligt departementschefen står det klart att fortsatt ekonomisk tillväxt
är en förutsättning för att uppnå övriga mål för den ekonomiska
politiken — och att ekonomisk tillväxt därmed utgör ett medel att nå
de allmänna välfärdsmålen. Endast en expanderande ekonomi kan skapa
förutsättningar för full sysselsättning och möjligheterna till sysselsättning
har en avgörande betydelse för en ökad inkomstutjämning.

En fortsatt framstegspolitik förutsätter att vi även framdeles bibehåller
den höga grad av öppenhet i utrikeshandeln som sedan länge
kännetecknat den svenska ekonomin. De under 1972 träffade avtalen
med EEC är ett uttryck för detta. Genom dessa avtal kommer huvuddelen
av den svenska exporten till det ursprungliga EEC att vara helt
tullfri vid halvårsskiftet 1977. Den första tullreduktionen sätter in den
1 april 1973 och den andra följer sedan vid årsskiftet 1973—74. Dessa
reduktioner bör bli en väsentlig stimulans för den svenska exportindustrin
redan innevarande år. Motsvarande tullreduktioner på importsidan
kommer att medföra en skärpt konkurrenssituation för de näringar
inom landet som konkurrerar med importen från EEC.

Industriinvesteringarna är av strategisk betydelse inte bara för den
framtida exportproduktionen utan för hela vår ekonomiska utveckling.
En fortsatt utbyggnad av näringslivets och i första hand industrisektorns
produktionskapacitet skapar underlag för en ökad sysselsättning i samhället.
Investeringarna spelar en väsentlig roll även när det gäller att
tillgodose kraven på en bättre miljö. Förbättringar såväl i den yttre
miljön som i arbetsmiljön kan i många fall åstadkommas endast i samband
med nyinvesteringar eller vid genomgripande ombyggnader.

Mot bakgrund av de stimulansåtgärder som vidtagits, av likviditetsläget
inom industrin och av den allmänna konjunkturbilden bedöms industriinvesteringarna
öka med ca 8 % mellan 1972 och 1973. Det faktum
att regeringen avser att medverka till att industrin under 1973 ges
samma utrymme på obligationsmarknaden som under 1972 bör ytterligare
öka sannolikheten för denna utveckling.

FiU 1973:1

Frågan om företagsvinsternas storlek och utveckling har otvivelaktigt
betydelse för investeringsutvecklingen. Företagens vinster var pressade
under 1971. Detta förhållande var ingalunda begränsat till Sverige
utan kännetecknade flertalet länder i Västeuropa. Utvecklingen under
1972 förefaller emellertid ha inneburit en klar förbättring i svenska
företags vinstsituation och bedömningarna för 1973 tyder på att denna
kommer att bestå och ytterligare förstärkas under detta år. Detta innebär
enligt departementschefens mening en vinst- och avkastningssituation
som väl bör möjliggöra ett förverkligande av den förutsatta investeringsutvecklingen.

Beträffande prisutvecklingen konstateras att den genomsnittliga prisstegringen
i Sverige under 1960-talet var 4 % per år. Under 1971 steg
konsumentpriserna med 7,5 %, varav drygt 3 % kunde hänföras till
omläggningar i beskattningen. Under 1972 blev prisstegringen 5,5 %.
Livsmedelspriserna har stigit snabbare än priserna på andra varor. Av
marknadsskäl har denna utveckling främst kommit till uttryck i prisbildningen
på ett fåtal grundläggande livsmedel framför allt den för
barnfamiljerna viktiga mjölken. Regeringen har bedömt det nödvändigt
att partiellt begränsa de prismässiga verkningar som det senast träffade
jordbruksavtalets tillämpning medför genom att för 1973 införa prisstopp
på mjölk, grädde, ost, kött, fläsk och charkuterivaror.

Prisstoppet medför ingen förändring i de belopp som enligt jordbruksöverenskommelsen
tillfaller jordbruket. Så länge prisstoppet varar
kompenseras jordbruket i efterhand enligt liknande grunder som tillämpades
under prisstoppsperioden 1970—71.

Ett centralt mål för regeringens politik är att höja sysselsättningen.
Steg för steg har medlen härför byggts ut och effektiviserats. De samhälleliga
strävandena kommer att underlättas av den förutsedda fortsatta
konjunkturuppgången. Det är dock inte möjligt att mera exakt
förutse i vilken takt konjunkturförbättringen resulterar i en minskning
av arbetslösheten. Det kan dock redan nu noteras att omfattningen av
varslade driftsinskränkningar och nedläggningar visat en klar tendens att
sjunka. Främst till följd av det minskade bostadsbyggandet torde dock
en nedgång av sysselsättningen inom byggnadsverksamheten äga rum
även under 1973. Beredskapen mot arbetslösheten måste därför hållas
på hög nivå trots den förbättring i konjunkturen som nu kan avläsas.

En snabb strukturomvandling av näringslivet är en avgörande förutsättning
för en fortsatt hög framstegstakt och reformpolitik. För att kunna
upprätthålla full sysselsättning under denna omvandlingsprocess är det
nödvändigt att samhället genom aktiva ingripanden gör det möjligt för
den enskilda människan att utnyttja de nya arbetstillfällen som uppkommer.
Den satsning på rörlighetsfrämjande åtgärder som under en längre
tid kännetecknat arbetsmarknadspolitiken torde i själva verket vara en av
de viktigaste förutsättningarna för att vi kunnat kombinera en i jäm lf

Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 1

FiU 1973:1

förelse med andra länder snabb produktivitetsutveckling med låg arbetslöshet.

En betydande del av den inrikes omflyttningen avser flyttningar inom
den egna regionen eller landsändan. För att de problemdrabbade delarna
av landet skall kunna hävda sig mot andra regioner understödjer samhället
utvecklingen av bärkraftiga regionala och kommunala centra.
Skall denna politik bli framgångsrik är det nödvändigt med fortsatt omflyttning
till de orter inom regionerna där det finns förutsättningar för
att skapa mer effektiva konkurrens- och produktionsbetingelser. Härigenom
kan omflyttningen i större utsträckning begränsas till att ske inom
länen.

Skall det vara möjligt för arbetskraften att i ökad utsträckning stanna
i den egna regionen är det vidare nödvändigt med en ökad yrkesmässig
rörlighet så att man kan gå från de arbetstillfällen som försvinner till de
nya arbeten som kan erbjudas. Erfarenheterna visar också klart att möjligheterna
att få fortsatt arbete på hemorten är avsevärt större för de
arbetslösa som genomgått omskolning än för dem som inte gjort det.

I syfte att stimulera rörligheten föreslås i årets statsverksproposition
höjda förmåner i fråga om såväl utbildnings- som flyttningsbidrag. Även
den kraftiga förstärkningen av arbetsförmedlingarnas resurser bör ses i
detta sammanhang.

Arets budgetförslag innebär en satsning på centrala områden för medborgarnas
trygghet och vårt lands ekonomiska utveckling. De områden
som prioriterats är
trygghet vid sjukdom
trygghet vid arbetslöshet
familjepolitiken
arbetsmiljön

den industriella utvecklingen.

I statsverkspropositionen aviseras en omfattande utbyggnad och omläggning
av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna fr. o. m. den 1 januari
1974. Arbetsgivarna föreslås medverka i finansieringen av reformerna
genom att det sammanlagda uttaget på sjukförsäkringens avgiftsunderlag
ökar med en procentenhet fr. o. m. 1974. Samtidigt föreslås att ATPavgiften
år 1974 skall vara en halv procentenhet lägre än tidigare beslutats
vilket innebär att nuvarande avgiftsnivå på 10,5 % bibehålls oförändrad
även för 1974 i stället för den höjning till 11 % som tidigare
beslutats.

De totala statsinkomsterna för budgetåret 1973/74 beräknas stiga med
inemot 12 % eller med ca 6,4 miljarder kronor. Borträknas de skatteinkomster
som beräknas inflyta till följd av de omlagda sjuk- och arbetslöshetsförsäkringsförmånerna
blir ökningen i stället drygt 9 %. De totala
statsutgifterna beräknas enligt budgetförslaget för 1973/74 stiga med ca
4,9 miljarder kronor eller 8 % jämfört med det beräknade utfallet för

FiU 1973:1

innevarande budgetår. Exkluderas reformerna beträffande sjukförsäkring
och arbetslöshetsförsäkring blir ökningstalet i stället ca 5,5 %.

Budgetförslaget för budgetåret 1973/74 innebär att upplåningsbehovet
beräknas bli reducerat med ca 1,5 miljarder kronor i förhållande till
innevarande budgetår. Icke desto mindre skulle underskottet på statsbudgeten
därigenom uppgå till drygt 5,7 miljarder kronor.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat följande motioner:

1973: 241 av herr Bohman m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t

1. hemställer att Kungl. Maj:t sammankallar en stabiliseringspolitisk
konferens med representanter för regeringen, de demokratiska oppositionspartierna,
näringslivet och parterna på arbetsmarknaden med uppgift
att utarbeta ett program mot inflationen,

2. uttalar att den ekonomiska politiken ges en sådan utformning att
långtgående kreditrestriktioner kan undvikas,

3. uttalar att den ekonomiska politiken i ökad utsträckning bör inriktas
på generella åtgärder samt

4. ger till känna vad i motionen anförts rörande riktlinjerna för den
ekonomiska politiken i övrigt.

1973: 887 av herr Åsling m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen måtte
uttala önskvärdheten av att lantbruket tillförs ökade kapitalresurser så
att efterfrågan på långfristiga krediter i form av hypotekslån bättre kan
tillgodoses.

1973: 982 av herr Eriksson i Arvika m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj ris proposition nr 1 Bilaga I: Finansplanen
beslutar att som sin mening uttala att den ekonomiska politiken
i större utsträckning än hittills inriktas mot bekämpandet av inflationen
i enlighet med vad som anförs i motionen.

1973: 983 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) vari såvitt nu är i fråga
hemställs att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj ris proposition
nr 1 Bilaga I: Finansplanen beslutar

1. att som sin mening uttala att den ekonomiska politiken i större
utsträckning än vad som kommer till uttryck i regeringens finansplan
inriktas på att komma till rätta med både de konjunktur ellt och de strukturellt
betingade sysselsättningsproblemen,

2. att som sin mening uttala att kreditpolitiken och den ekonomiska
politiken i övrigt inriktas så att fortsatt kapacitetsutbyggnad och förstärkning
av näringslivet möjliggörs,

3. att som sin mening uttala att ett ensidigt utnyttjande av kredit -

FiU 1973: 1

politiken som stabiliseringsmetod i en uppåtgående konjunktur inte bör

ske,

4. att hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till ett system med sparstimulerande
åtgärder,

5. att hos Kungl. Maj:t anhålla om att en stabiliseringspolitisk konferens
sammankallas med representanter för regering och riksdag, organisationerna
på arbetsmarknaden och övriga berörda parter,

6. att hos Kungl. Maj:t anhålla om inrättande av ett ekonomiskt -socialt råd för att bl. a. förbereda stabiliseringspolitiska konferenser samt

7. att som sin mening uttala vad som i övrigt anförts i motionen beträffande
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

1973: 988 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen
i anledning av regeringens proposition 1973: 1 som sin mening
uttalar vad som anföres i motionen om den ekonomiska politiken och
finanspolitiken.

1973: 992 av herr Levin (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar ge
Kungl. Maj:t motionens innehåll beträffande de mindre företagens kreditproblem
till känna.

1973: 995 av herr Sundkvist (c) vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller om förslag till ett konjunkturanpassat obligatoriskt
sparande, i så god tid att det kan vara verksamt under nästa hög
konjunktur.

I motionen 1973: 241 av herr Bohman m. fl. (m) anförs i fråga om
den ekonomiska politiken inledningsvis, att vårt lands ekonomiska svårigheter
under 1971 och 1972 inte endast kan förklaras såsom en följd
av den internationella konjunkturnedgången. Moderata samlingspartiet
har under en följd av år gjort gällande, att vårt lands ekonomiska svårigheter
inte främst är kortsiktiga konjunkturföreteelser utan av långsiktig,
strukturell natur. Utvecklingen under 1971 och 1972 bekräftar denna
bedömning.

Det finns i första hand tre grundläggande orsaker till problemen:

den offentliga sektorns alltför snabba tillväxt,

det orimligt höga skattetrycket och

skattesystemets konstruktion.

I fråga om de ekonomiska utsikterna för 1973 anför motionärerna att
vår ekonomi säkerligen kommer att erhålla viss stimulans utifrån. En
förbättring av exportindustrins vinster synes ha skett under 1972, och en
förhållandevis gynnsam vinstutveckling torde vara att förutse också för
1973. Härav följer emellertid inte, att näringslivets lönsamhet nu når en
tillfredsställande nivå. Höjningen av löneskatten från den 1 januari kommer
att lägga ytterligare bördor på näringslivet och påverka dess kostnadsutveckling.
En ytterligare höjning av arbetsgivaravgiften från och

FiU 1973:1

med 1974 aviseras. Det är inte uteslutet att farhågor för ytterligare bördor
kan komma att hämma näringslivets utvecklingskraft. I vilken utsträckning
den internationella högkonjunkturen kommer att få ett mer
påtagligt genomslag på den svenska ekonomin är mot denna bakgrund
osäkert.

Sysselsättningsutvecklingen under 1973 blir beroende av efterfrågeutvecklingen.
Någon snabbt stigande efterfrågan på arbetskraft är inte
att vänta, och även om en mer påtaglig konjunkturuppgång skulle slå
igenom under andra halvåret 1973, torde det ändå finnas anledning att
räkna med en betydande arbetslöshet. Detta gäller inte minst de nya
grupper, som under de senaste åren haft svårigheter att finna sysselsättning.
Orsaken till detta är den på lång sikt otillräckliga investeringsutvecklingen.
Nya arbetstillfällen tillkommer inte i samma takt som
strukturomvandlingen och rationaliseringar minskar behovet av arbetskraft
i redan befintliga anläggningar och företag.

I fråga om budgetpolitiken anförs att budgeten för 1973/74 presenteras
som återhållsam framför allt mot bakgrund av att den statliga
upplåningen beräknas kunna minskas från 7,2 miljarder 1972/73 till
5,7 miljarder kronor för det kommande budgetåret. Återhållsamheten
imponerar emellertid inte. Den offentliga sektorns inkomster beräknas
under 1973 öka med 9,2 miljarder och dess utgifter med 9 miljarder
kronor.

Sammanfattningsvis befarar motionärerna att finansplanen återigen
ger en allt för optimistisk bild av utvecklingen under det kommande
året. Det talas åtskilligt i finansplanen om behovet av en politik som
leder till en uppgång av näringslivets investeringar, men de konkreta åtgärder
som berörs i finansplanen ägnade att stimulera näringslivets utveckling
är begränsade. Enligt motionärernas bedömning är ytterligare
stimulansåtgärder erforderliga för att det svenska näringslivets kapacitet
till fullo skall utnyttjas och för att en önskvärd kapacitetsutbyggnad
skall komma till stånd.

De tekniska möjligheterna att i dag riva upp beslutet om fördubblad
löneskatt från den 1 januari är begränsade. Med tanke på att löneskatten
i speciellt hög grad får negativa konsekvenser i avfolkningsregionerna
bör den sänkas med 2 procent i det regionalpolitiska stödområdet
från den 1 juli 1973. På sikt bör löneskatten i dess helhet avvecklas.
Takten i avvecklingen måste emellertid bli beroende på konjunkturläget
och de prioriteringar man gör i fråga om andra också önskvärda
skattesänkningar och nya utgiftskrävande åtaganden.

Med syfte att åstadkomma en bättre lönsamhet för näringslivet och
att öka dess självfinansieringsförmåga bör ATP-uttaget begränsas till
9,5 procent.

Strävan efter en bättre prisstabilitet måste ha en central plats i den
ekonomiska politiken. Denna kan endast åstadkommas genom en om -

FiU 1973:1

läggning av skattesystemet så att de nu orimligt höga och kostnadsuppdrivande
marginalskatterna sänks och genom en politik som stimulerar
till produktivitetshöjande investeringar. Prisstabilitet är inte möjlig så
länge lönekostnaderna ökar väsentligt snabbare än produktiviteten. Detta
förhållande lägger ett tungt ansvar på arbetsmarknadens parter och regeringen.
Enligt motionärernas uppfattning har därför tidigare framförda
krav på en stabiliseringspolitisk konferens med representanter för
regeringen, de demokratiska oppositionspartierna och arbetsmarknadens
parter nu inför förestående avtalsrörelse särskild aktualitet.

I ett läge med uppåtgående konjunktur och risk för överhettning av
ekonomin, skall finanspolitiken verka återhållande. Årets budget är i
viss mån expansiv. Mot bakgrund av finansplanens egen bedömning
av konjunkturutsikterna, borde budgeten snarare ha varit restriktiv. Motionärerna
delar emellertid inte finansplanens optimism härvidlag. Åtgärder
ägnade att förbättra näringslivets investeringsmöjligheter och att
stimulera den privata konsumtionen är nödvändiga för att vårt lands ekonomiska
kapacitet skall utnyttjas. Huruvida budgetunderskottet därmed
okar eller minskar är i sammanhanget irrelevant. Risk för efterfrågeinflation
uppkommer först i ett läge, då produktionen inte längre svarar
mot efterfrågan. Med tanke på dagens arbetslöshet är det långt dit.

1972 tog den offentliga konsumtionen och de offentliga investeringarna
omkring 1/3 av de samlade resurserna. De totala offentliga utgifterna
inklusive transfereringar motsvarade 48 procent av BNP; det
offentligas inkomster uppgick till 51,6 procent av BNP.

Skulle den offentliga sektorn under 70-talet fortsätta att expandera i
samma takt som under 60-talets senare hälft, skulle år 1980 den offentliga
konsumtionen och de offentliga investeringarna uppgå till ca 43
procent av BNP. De totala offentliga utgifterna skulle uppgå till omkring
70 procent av BNP.

Det står fullständigt klart, anför motionärerna, att den här skisserade
utvecklingen inte kan fortsätta. Medvetna insatser är nödvändiga för
att bryta den pågående utvecklingen. Den offentliga sektorn kan inte
få fortsätta att växa i väsentligt snabbare takt än bruttonationalprodukten.
Nya offentliga åtaganden måste noga prövas mot andra önskemål.
Det måste ske en ständig omprövning av gamla åtaganden. Inte minst
är det därvid väsentligt att den offentliga sektorns effektivitet och ändamålsenlighet
ständigt uppmärksammas. Bara mellan åren 1968 och
1971 ökade medelantalet sysselsatta inom statliga och kommunala myndigheter
med 139 000 personer. Detta kan naturligtvis inte fortsätta.
Motionärerna noterar med tillfredsställelse att en viss insikt om dessa
problem återspeglas i årets finansplan. Tidigare framförda krav på en
parlamentarisk besparingsutredning upprepas.

I motionens näringspolitiska avsnitt anförs bl. a. att den ekonomiska
politiken främst skall arbeta med generella medel och att metoderna

FiU 1973:1

för styrning av kreditmarknaden bör ses över i syfte att förebygga behovet
av långtgående kreditrestriktioner.

I avsnittet Ägardemokratins samhälle begärs bl. a. skilda slag av sparstimulerande
åtgärder.

I inledningen till motionen 1973: 983 av herrar Fälldin (c) och Helén
(fp) anförs att bevisen på att regeringen misslyckats med den ekonomiska
politiken är många. Den alltjämt höga arbetslösheten är det
tydligaste och allvarligaste. Den ekonomiska tillväxten har varit rekordlåg.
De enskilda hushållens konsumtion har pressats tillbaka av höga
skatter och stigande priser, hyror och avgifter.

Regeringen försöker i första hand lägga skulden till denna utveckling
på den internationella konjunkturen och på andra faktorer, som den
inte anser sig kunna påverka. Det kan inte heller bestridas att den internationella
konjunkturen spelar en stor roll, men regeringens ekonomiska
politik har snarare förstärkt än motverkat de negativa följderna
av svängningarna i den internationella konjunkturen. Åtgärderna mot
den höga arbetslösheten har satts in allt för sent och varit otillräckliga.

I det läge som nu räder beträffande sysselsättningen anser motionärerna
att ytterligare stimulansåtgärder är motiverade. Därmed vill motionärerna
markera en inställning till den ekonomiska politiken där omsorgen
om sysselsättningen sätts i främsta rummet.

När man skall bedöma finanspolitikens inverkan på samhällsekonomin
kan man inte endast ta hänsyn till budgetsaldots storlek utan också
räkna med bl. a. AP-fondens utveckling. Den ”konsoliderade offentliga
sektorns” budgetnetto blir med det beräkningssättet ett kraftigt överskott.
Det innebär att stora kapacitetsresurser bör kunna frigöras för
att bl. a. stimulera en även på sikt stagnerad sysselsättning utan negativ
inverkan på bytesbalans eller kapitalmarknad.

Beträffande konjunkturutsikterna framhåller motionärerna att det är
obestridligt att finansplanens antaganden av en konjunkturförbättring
är riktiga. Såväl inhemska som internationella bedömare utgår från en
gradvis förbättring av såväl den svenska som den internationella konjunkturen.
Men bilden kan ingalunda påstås vara entydig. Tvärtom rapporteras
åtskilliga inslag och tendenser som sammantaget ger en något
splittrad konjunkturbild.

Kraven på sysselsättningspolitiken kommer under 1973 att på samma
sätt som tidigare vara både konjunkturellt och strukturellt betingade. I
takt med att konjunkturen förbättras kan strukturarbetslösheten väntas
komma att dominera. Om särskilda åtgärder inte sätts in, talar mycket
för att strukturarbetslösheten under en kommande högkonjunkturperiod
kommer att ligga på en väsentligt högre nivå än under den närmast föregående.

Konjunktursituationen gör det alltså enligt motionärernas uppfattning

FiU 1973:1

nödvändigt att vidta fortsatta sysselsättningsfrämjande åtgärder, åtminstone
under den innevarande vintern och våren. Med hänsyn till
att stimulanspolitiken snabbt måste kunna avbrytas måste åtgärderna
utformas efter detta. Särskilt betydelsefullt anser de det vara att fortsatta
ansträngningar görs för att minska arbetslösheten bland ungdom.
Det är också angeläget att ytterligare förstärka kvinnornas möjlighet
till sysselsättning. Den äldre arbetskraftens situation på arbetsmarknaden
i stort måste också ägnas fortsatt uppmärksamhet.

När det gäller stabiliseringspolitiken anser motionärerna att det trots
tullsänkningarna gent emot sexstatsområdet är mycket som talar för att
de internationella prisimpulserna under 1973 kommer att bli starkare än
under 1972. Det är i den situationen viktigt att inhemska inflationstendenser
kan hållas tillbaka och de totala prisökningarna därmed begränsas.

Prisstoppet på vissa livsmedel under 1973 är enligt motionärernas
uppfattning en motiverad åtgärd som ett led i ansträngningarna att
stärka utsatta gruppers, särskilt barnfamiljernas, ekonomi. Åtgärden förutsätter
att staten kompenserar jordbruket i enlighet med jordbruksavtalet.
Den är således av samma karaktär som det konsumtionsstöd, som
föreslogs förra året beträffande mjölk. Förslaget innebar att en del av
mervärdeskattens fördyrande inverkan på konsumentpriset skulle elimineras
genom att jordbruket tillfördes medel på det sätt som nu kommer
att ske. Principiellt anser motionärerna fortfarande att denna utformning
av stödet skulle ha varit den bästa. En alternativ lösning för avlyft
av momsen på livsmedelspriserna är en differentierad mervärdeskatt,
vilket bör bli föremål för skatteutredningens behandling.

Det nuvarande höga skattetrycket i förening med de stora budgetunderskotten
under både 1972/73 och 1973/74 ger begränsat finanspolitiskt
utrymme i en situation där vi kan komma att möta ett efterfrågeöverskott.
Därför måste bl. a. möjligheterna att då öka sparandet tas till
vara. I det syftet bör riksdagen enligt motionärernas uppfattning redan
nu begära förslag om ett system med sparstimulerande åtgärder, som kan
sättas i kraft vid behov. Systemet bör utformas på sådant sätt att varaktigt
nysparande premieras med en viss skattelindring eller med någon
annan förmån.

I motionen understryks vidare att det är väsentligt att kreditpolitiken
och den ekonomiska politiken i övrigt bedrivs på ett sådant sätt att den
medger en fortsatt kapacitetsutbyggnad och förstärkning av vårt näringsliv
vilket är en förutsättning för att kunna lösa de strukturella problemen.

Lönerörelsen 1971 blev ovanligt komplicerad, inte minst på grund
av att ovisshet rådde om det samhällsekonomiska utrymmet. Dessa komplicerade
avtalsförhållanden, av stor betydelse för både samhället och
den enskilde, har också tydligare än något annat dokumenterat att be -

FiU 1973:1

hov föreligger för de av motionärerna föreslagna stabiliseringspolitiska
konferenserna. Själva konferenserna måste föregås av ett grundligt utredningsarbete.
Motionärerna föreslår att ett ekonomiskt och socialt råd
inrättas för denna uppgift.

I motionen 1973: 988 om finanspolitiken av herr Hermansson m. fl.
(vpk) anförs inledningsvis att mitten av 1960-talet markerar en vändpunkt
i efterkrigstidens ekonomiska utveckling i Sverige. Innan dess har
den svenska kapitalismen frånsett smärre avmattningar haft en relativt
gynnsam och närmast accelererande ekonomisk utveckling, men från
mitten av 1960-talet förbyts denna utveckling i tilltagande stagnation.
Tillfälliga konjunktursvängningar kommer självfallet fortfarande att
känneteckna utvecklingen, men trenden är klar. Kapitalismen kan inte
garantera de arbetande rätt till arbete och social trygghet. Den kan inte
tillförsäkra landet regional balans. Kapitalismen är historiskt utlevad.
Den kommer alltmer i motsättning till folkets ekonomiska och sociala
rättigheter. Dessa motsättningar kan hävas först genom att kapitalismen
förpassas till historien.

Den svenska ekonomin har enligt motionärerna kommit in i en situation
där staten i allt större utsträckning får spela rollen av stöttepelare
för kapitalisternas ekonomi. Staten har nära lierat sig med kapitalägarnas
ledande skikt, storfinansen eller monopolkapitalet. Kapitalismen i
Sverige måste därför ges beteckningen statsmonopolistisk kapitalism.

Regeringens ekonomiska politik är kortsiktig. Den främjar inte den
ekonomiska tillväxten. Dess skattepolitik har medfört lättnader för bolagen
men skatteskärpningar för de arbetande. Regeringen söker stärka
kapitalismen — det system som orsakar arbetslöshet och utslagning,
folkomflyttning och social isolering, miljövandalisering och stressjukdomar.

Mot denna politik ställer vänsterpartiet kommunisterna en politik riktad
mot storfinansens maktställning — en politik som syftar till att bana
väg för en socialistisk samhällsomvandling.

Steg i riktning mot en sådan samhällsomvandling är enligt motionärerna
bl. a. startande av statligt ägda basindustrier inom moderna industrigrenar,
finansierade med medel ur AP-fonderna, förstatligande av
affärsbanker och försäkringsväsende liksom av den privata bensin- och
oljehandeln, de icke-kooperativa petrokemiska industrierna, den tyngre
byggnadsämnesindustrin och läkemedelsindustrin. Vidare föreslås en utbyggnad
av bamstugeverksamheten, skärpt restriktivitet mot kapitalexport,
avskaffande av investeringsgarantier för investeringar i u-ländema,
vidgning av prisstoppet till att avse alla varor samt en omläggning av
skattepolitiken, där bl. a. mervärdeskatten på livsmedel snarast skall avskaffas.
ökad bolags- och förmögenhetsskatt föreslås också liksom omsättningsskatt
på handeln med aktier.

2 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 1

Fil) 1973:1

Utskottet

Till en början vill utskottet i korthet sammanfatta sin syn på konjunkturutsikterna.
Ett internationellt konjunkturuppsving är nu på gång.
Mot den bakgrunden ter sig utsikterna för den svenska exporten goda.
I den preliminära nationalbudgeten räknar man med en volymmässig
ökning av exporten mellan 1972 och 1973 med ca 10 %. Tillskottet i
efterfrågan från varuexporten skulle därmed motsvara drygt 2 % av
bruttonationalprodukten. Förutom till den väntade exportökningen
knyts förväntningarna om en svensk konjunkturuppgång framför allt
till en stegring av den privata konsumtionen och till en omsvängning i
lagerutvecklingen. Detta framgår av följande tabell som hämtats ur
finansplanen (s. 27).

Preliminär försörjningsbalans för år 1973

Procentuell Milj. kr. Förändring 1972—1973

volymför- 1972

ändring Milj. kr. i Procentuell

1971 -1972 1972 års volymför priser

ändring

Tillgäng
Bruttonationalprodukt	2,1	198 650	8 550	4,3
Import	4,6	38 670	3 700	9,5
Summa tillgång	2,5	237 320	12 250	5
Efterfrågan
Bruttoinvestering	5,7	43 800	150	0,5
näringsliv	6,3	18 430	1 150	6
därav: industrin	4,2	8 395	650	8
statliga myndig-heter och
affärsverk	14,2	5 860	- 50	- 1
kommuner	4,4	10 200	- 450	- 5
bostäder	0.8	9310	- 500	- 5
Lagerförändring	.	- 805	2 050
Privat konsumtion	2,3	106 095	4 450	4
Offentlig konsumtion	2,6	47 585	1 550	3
Tjänstenetto	.	- 610	300	.
Export	4,8	41 255	4 350	10,5
Summa efterfrågan	2£	237 320	12 250	5

Det är i många fall svårt att på grundval av det i och för sig omfattande
prognosmaterial beträffande kalenderåret 1973, som den preliminära
nationalbudgeten innehåller, bilda sig en uppfattning om den
ekonomiska utvecklingen under den tidsperiod som budgetförslaget avser,
dvs. budgetåret 1973/74. Detta gäller i särskild grad utvecklingen
under första halvåret 1974. Men helårsprognosema för 1973 kan också
på viktiga områden befaras skymma eller helt sudda ut ur ekonomiskpolitisk
synpunkt betydelsefulla skillnader mellan den ekonomiska utvecklingen
under första respektive andra halvåret 1973. Ställningsta -

FiU 1973:1

gande till finansplanen — liksom naturligtvis också dess utarbetande —
skulle underlättas om de prognoser som ligger till grund för den kunde
differentieras på halvår eller ännu hellre på kvartal.

Vid en bedömning av finansplanen är det enligt utskottets uppfattning
särskilt viktigt att skilja mellan det dämpade konjunkturläge med
ännu ofullständigt resursutnyttjande, som nu råder och som i stort sett
kan väntas bestå under första halvåret i år, och det konjunkturuppsving
som väntas växa i styrka under loppet av nästa budgetår.

Beträffande de centrala målen för den ekonomiska politiken råder —
som framgår av finansplanen och partimotioner som väckts i anslutning
därtill — en utbredd enighet. Utskottet noterar detta med tillfredsställelse.
De övergripande målen för den ekonomiska politiken är därmed
liksom tidigare full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, rimlig
prisstabilitet, balans i utrikesbetalningarna, inkomstutjämning och regional
balans.

Under de två senaste årens konjunkturavmattning har sysselsättningsmålet
stått i förgrunden. Detta gäller även i den aktuella konjunktursituationen.
Om den pågående konjunkturuppgången accentueras och
sysselsättningsläget successivt förbättras, kan man vänta att andra stabiliseringsmål
— främst de som gäller priserna och utrikesbalansen —
åter träder i förgrunden.

I finansplanen diskuteras på s. 15 och 16 relationerna mellan tillväxtoch
välfärdsmål. Utskottet är medvetet om att dessa mål på enskilda
områden kan komma i konflikt med varandra. Ser man till den ekonomiska
utvecklingen i stort är det emellertid viktigt att som i finansplanen
slå fast att en fortsatt ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att vi
skall kunna uppnå övriga mål för den ekonomiska politiken. Det behövs
en expanderande ekonomi för att nå full sysselsättning, inkomstutjämning
och andra välfärdsmål.

Att höja sysselsättningen har varit och är — som redan framhållits
— ett centralt mål för regeringens politik. Som närmare utvecklas i
finansplanen har det totala antalet sysselsatta personer sett över helår
ökat något såväl under år 1971 som under år 1972. Detta resultat för
sysselsättningspolitiken bör bedömas mot bakgrunden av att år 1970 var
ett i vissa avseenden extremt högkonjunkturår. I den kraftiga konjunktursvackan
har hela det ökande antalet arbetssökande dock inte kunnat
beredas plats på arbetsmarknaden. I finansplanen anses det inte möjligt
att mera exakt förutse i vilken takt konjunkturförbättringen resulterar
i en minskning av arbetslösheten. Beredskapen mot arbetslösheten måste
därför hållas på en hög nivå.

Utskottet delar denna bedömning. Utvecklingen har understrukit nödvändigheten
av att samhället framöver måste vara berett till fortsatta
betydande syssc-lsättningspolitiska insatser.

Utvecklingen inom industrin är av avgörande betydelse för sysselsätt -

FiU 1973: 1

ningen under år 1973. I den preliminära nationalbudgeten beräknas
produktivitetsstegringen inom industrin alltjämt vara så hög att något
ökat antal anställda inte erfordras för att realisera en uppgång av produktionen
med ca 6 %. Såväl bedömningarna av produktivitetsökningens
storlek som den antagna produktionsökningen är emellertid osäkra.
Det är långt ifrån osannolikt att produktionsökningen blir större än 6 %.
Arbetsmarknadsstyrelsens bedömningar av arbetskraftsbehovet i industrin
pekar mot en betydande uppgång, men med viss tidsmässig eftersläpning.
Det förefaller sålunda inte osannolikt att den uppgång i industriproduktionen
som bedöms äga rum under budgetåret 1973/74 blir av
sådan storlek att en ökad nyrekrytering av personal till industrin erfordras.
Inom offentlig sektor beräknas i den preliminära nationalbudgeten
för 1973 en ökning av sysselsättningen räknat i timmar med
drygt 3 %.

Den sammanfattande bedömningen är sålunda att en inte oväsentlig
förbättring av sysselsättningsläget bör kunna väntas successivt under
året. Begränsningen av de särskilda sysselsättningspolitiska insatserna
bör ske med varsamhet. Inom byggnadsbranschen torde mycket betydande
problem kvarstå som erfordrar särskilda åtgärder. Sådana har
aviserats av regeringen. Den kvardröjande arbetslösheten bland byggnadsarbetare
måste mötas med fortsatta selektiva åtgärder av den typ
som hittills visat sig ge snabba resultat.

I motionen 1973: 983 (c, fp) hemställs att riksdagen uttalar att den
ekonomiska politiken i större utsträckning än vad som kommer till uttryck
i regeringens finansplan inriktas på att komma till rätta med både
de konjunkturelit och strukturellt betingade sysselsättningsproblemen.

I motionen 1973: 241 (m) begärs ett riksdagens uttalande att den
ekonomiska politiken i ökad utsträckning bör inriktas på generella
åtgärder.

Utskottet har i tidigare sammanhang berört frågan om generella resp.
selektiva åtgärder (senast i FiU 1972: 40 s. 25). De invändningar som
då restes mot ett uttalande av den föreslagna innebörden kvarstår. Vad
angår perspektiven för år 1973, som det nu i första hand är fråga om,
torde en ökad användning av generella medel inte vara lämplig för att
åstadkomma en ökad sysselsättning samtidigt med en eftersträvad balans
i samhällsekonomin.

Som poängteras också i motionen 1973: 983 (c, fp) tenderar de strukturella
skillnaderna att förstärkas i en konjunkturuppgång. Åtgärder
som selektivt sätts in för att dels stödja svaga punkter i ekonomin dels
vidga flaskhalsar, där sådana uppstår, innebär att uppgången kan få
verka under längre tid än vad som eljest varit möjligt. Särskilt på sysselsättningsområdet
torde det vara nödvändigt med specifika åtgärder
som riktas mot vissa branscher och regioner. Enligt utskottets mening

FiU 1973: 1

har den ekonomiska politiken i finansplanen givits denna inriktning i
syfte att förbättra sysselsättningsläget.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda såväl hemställan
i motionen 1973: 983 om ett särskilt uttalande rörande den ekonomiska
politikens inriktning på att komma till rätta med de konjunkturelit och
strukturellt betingade sysselsättningsproblemen som hemställan i motionen
1973: 241 om ett uttalande att den ekonomiska politiken i ökad
utsträckning inriktas på generella åtgärder.

Ett viktigt inslag i regeringens ekonomiska politik är stimulansen till
industriinvesteringarna. Här bör erinras om de mycket betydande stimulansåtgärder
i form av extra skatteavdrag vid investeringar i maskiner
och byggnader som riksdagen beslutade i december 1972. Avdragen
utgår för beställningar resp. igångsättning som sker före 1 juli 1973 och
får sålunda verkningar också under år 1974. Mot bakgrund av likviditetsläget
inom industrin och den allmänna konjunkturbilden bedöms
i finansplanen industriinvesteringarna öka med ca 8 % mellan 1972 och
1973. Industrin avses beredas samma utrymme på obligationsmarknaden
som under år 1972.

Utskottet anser förutsättningarna goda för att den uppställda prognosen
skall förverkligas. Likviditeten i företagen är allmänt sett god. Det
kan inte uteslutas att ytterligare kreditpolitiska åtgärder i ett senare
skede måste till för att garantera industrin utrymme på kapitalmarknaden.
Också den finanspolitiska avvägningen under budgetåret 1973/74
måste ske med hänsyn tagen till att industriinvesteringarna även fortsättningsvis
bör prioriteras.

Mot bakgrunden av de åtgärder som vidtagits och som i finansplanen
aviseras i syfte att långsiktigt bygga ut varuproduktion och exportkapacitet
finns det ingen anledning för riksdagen att som föreslås i motionen
1973: 983 (c, fp) särskilt uttala att kreditpolitiken och den ekonomiska
politiken i övrigt inriktas så att kapacitetsutbyggnad och förstärkning
av näringslivet möjliggörs. Yrkandet om uttalande avstyrks sålunda.

Prisutvecklingen i Sverige påverkas i hög grad av priserna på världsmarknaden.
För 1973 förutses särskilt kraftiga prisstegringar på vissa
importerade livsmedelsråvaror och olja. Exportpriserna beräknas också
stiga relativt kraftigt under år 1973 på t. ex. trävaror, tidningspapper
och verkstadsprodukter. Härigenom påverkas prisutvecklingen på den
svenska marknaden för motsvarande produkter. Bl. a. mot denna bakgrund
beräknas konsumentpriserna i Sverige under loppet av 1973
stiga med nära 5 %.

I motionen 1973: 982 av herr Eriksson i Arvika m. fl. hemställs att
riksdagen uttalar att den ekonomiska politiken i större utsträckning än
hittills inriktas mot att bekämpa inflationen. Ett program mot inflationen
skulle enligt motionärerna inrymma en offentlig besparingsut -

FiU 1973:1

redning, en bättre konjunkturpolitik, en bättre ekonomisk planering,
indexreglerade skatteskalor, stabiliseringspolitiska konferenser och ett
ekonomiskt-socialt råd samt sparstimulerande åtgärder. Flertalet av
dessa förslag har antingen helt nyligen behandlats av utskottet — och
avslagits av riksdagen — eller behandlas i anslutning till konkreta yrkanden
i partimotioner i nu förevarande sammanhang. Några nya synpunkter
i dessa frågor kommer inte fram i motionen. Till frågor som
rör konjunkturpolitikens medel har utskottet anledning återkomma senare
under året i anslutning till fristående motioner härom.

Vad gäller förslaget om indexreglerade skatteskalor har denna fråga
behandlats i skatteutskottet, senast i SkU 1972: 32. Motionärerna hävdar
i förevarande sammanhang att indexreglerade skatteskalor skulle
vara ett effektivare medel mot inflation än nuvarande skatteregler.
Finansutskottet vill gentemot detta peka på de stabiliseringspolitiska
problem, som en mer allmän indexreglering för med sig. Om indexreglering
genomförs på område efter område minskar ofrånkomligen
medborgarnas intresse av att själva ta ansvar för en uppbromsning av
inflationstendenserna. Prisstegringar föder då obönhörligen nya prisoch
kostnadsstegringar och höjda skatter. De försök med indexreglering
som ägt rum i andra länder manar sålunda inte till efterföljd. Ett
program mot inflationen måste som hittills bygga på en klar insikt om
svårigheterna att avskärma oss från prisstegringstendenser utifrån liksom
också om den roll de stora skillnaderna i produktivitet mellan ekonomins
olika sektorer spelar i löne- och prisbildningen. Finanspolitisk
återhållsamhet när impulserna till konjunkturuppgång är starka utifrån
måste kombineras med åtgärder för att motverka spridningen av inoch
utländska prisstegringsimpulser. Riksdagen kommer senare under
våren att få ta ställning till förslag av Kungl. Maj:t rörande prisregleringens
roll i stabiliseringspolitiskt sammanhang.

Med vad som anförts avstyrker utskottet bifall till motionen 1973:
982.

I motionerna 1973: 241 (m) och 1973: 983 (c, fp) begärs att en
stabiliseringspolitisk konferens sammankallas. I motionen 1973: 983 begärs
därutöver att ett ekonomiskt-socialt råd inrättas. Motionärerna i
denna motion — som menar att lönerörelsen 1971 blev ovanligt komplicerad
på grund av att ovisshet rådde om det samhällsekonomiska
utrymmet — vill se det föreslagna rådet som ett organ, som genom ett
grundligt utredningsarbete förbereder de stabiliseringspolitiska konferenserna.

Huvudorganisationerna på den svenska arbetsmarknaden torde ha
mycket god kännedom om hur lönekrav på skilda nivåer påverkar företagsvinster,
konkurrenskraft och prisutveckling, även om det alltid möter
stora svårigheter att bedöma det samhällsekonomiska utrymmet inför
en kommande avtalsperiod. Vid sidan av det mycket omfattande

FiU 1973:1

arbete som läggs ned inom varje huvudorganisation ställer statliga myndigheter
och organ material till förfogande för en sådan bedömning.
Det självansvar som arbetsmarknadens parter påtar sig vid denna bedömning
är mycket värdefullt.

Utskottet finner inte anledning att tillstyrka en formalisering av det
slag motionärerna föreslår av det analys-, utrednings- och informationsarbete
som utförs inför och under varje större förhandlingsomgång på
arbetsmarknaden. Yrkandena i motionerna 1973: 241 och 1973:983
i dessa frågor avstyrks sålunda.

I motionen 1973:983 (c, fp) hemställs att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begär förslag till ett system med sparstimulerande åtgärder. I
motiveringen heter det att systemet bör utformas på ett sådant sätt, att
varaktigt nysparande premieras med en viss skattelindring eller någon
annan förmån och att det skall kunna sättas i kraft vid behov.

Utskottet vill erinra om att riksdagen i fjol (FiU 1972: 15, rskr 109)
antog ett förslag till system för att premiera frivilligt sparande. Systemet
tar i första hand sikte på löntagare och startade så sent som hösten
1972. Vid utgången av år 1972 fanns på 348 000 konton en sammanlagd
behållning av 126,8 milj. kr. I samband med att det nya sparsystemet
beslöts bemyndigades Kungl. Maj:t att premiera frivilligt sparande
av överskjutande preliminär skatt då konjunkturläget så föranleder.
Riksdagen har sålunda nyligen haft att pröva frågan om sparstimulerande
åtgärder. Några riktlinjer hur ett ytterligare eller annorlunda
system skulle vara utformat återfinns inte i motionen. Utskottet
anser inte att man mot den bakgrunden kan begära förslag i ämnet
av Kungl. Maj:t. Motionsyrkandet avstyrks.

Med vad utskottet nu anfört torde också motionen 1973: 995 av herr
Sundkvist, med begäran om förslag till ett konjunkturpolitiskt obligatoriskt
sparande, få anses vara besvarad. Utskottet har deklarerat sin syn
på frågan om obligatoriskt sparande då motsvarande motionsyrkande
tidigare behandlats av riksdagen (FiU 1971: 43 och 1972: 15). Yrkandet
avstyrks.

De två senaste åren har — i stark kontrast till 1969 och 1970 —
karakteriserats av en lätt penningmarknad. De korta räntorna har sänkts
betydligt och likviditeten hos banker, företag och allmänhet har tillåtits
stiga väsentligt. Särskilt påfallande var detta under 1972, då en
kraftig ökning av valutareserven i förening med ett stort budgetunderskott
ledde till en ökning av bankernas likvida tillgångar med över 4
miljarder kr. och penningmängden hos allmänheten steg med ca 14
miljarder kr. Den lätta penningpolitiken har fortsatt hittills i år.

På kapitalmarknaden skedde en kraftig ökning av emissionsutrymmet
mellan 1970 och 1971. De tecknade beloppen på obligations- och
förlagslåneemissioner steg från 10,3 miljarder kr. till 13,5 miljarder kr.
Till stor del sammanhängde detta med att allmänna pensionsfonden

FiU 1973:1

under 1971 utöver sin fondökning på 8,3 miljarder kr. placerade ytterligare
1,2 miljarder kr. på marknaden och i återlån m. m. Dessa ytterligare
placeringar finansierades genom en omfattande kortfristig upplåning
hos andra kreditinstitut. Under 1972 var pensionsfondens placeringspolitik
en annan. Då betalade fonden tillbaka närmare 1 miljard
av sin korta upplåning och dess totala placeringar sjönk — trots en
fortsatt betydande fondökning — med närmare 900 milj. kr. Utrymmet
på kapitalmarknaden minskade därigenom och emissionerna av långfristiga
räntebärande obligationer uppgick 1972 endast till 10,4 miljarder
kr. mot 12,2 miljarder året innan.

Finansplanen innehåller inget särskilt avsnitt om kreditpolitiken.
Vissa uttalanden görs dock. Bl. a. framhålls att kommunerna under
1973 torde kunna räkna med att i ökad utsträckning få ta i anspråk
långa krediter från AP-fonden. Regeringen fortsätter vidare sina överväganden
i syfte att förbättra svenska företags möjligheter att lämna
krediter för exportleveranser. Den avser också att medverka till att industrin
under 1973 ges samma utrymme på obligationsmarknaden som
under år 1972.

I motionerna 1973: 241 (m) och 1973: 983 (c, fp) hemställs om uttalanden
av riksdagen som skulle gå ut på att långtgående kreditrestriktioner
och ett ensidigt utnyttjande av kreditpolitiken som stabiliseringspolitisk
metod i en uppåtgående konjunktur bör undvikas.

I och för sig har utskottet förståelse för tanken att det kan vara
lämpligt att eftersträva vad man skulle kunna kalla en balanserad användning
av olika ekonomisk-politiska medel. Utskottet tog ställning
till yrkanden av likartad innebörd så sent som i december i fjol (FiU
1972: 40, s. 23). Utskottet erinrade därvid om att departementschefen
i propositionen 1972: 125 uttalat att man bör undvika att i ett expansivt
konjunkturläge behöva tillgripa en drastisk kreditpolitik samt att
detta förhållande sätter bestämda gränser för budgetunderskottets storlek.
Utskottet instämde häri. Med detta uttalande torde yrkandena i
motionerna 1973: 241 och 1973: 983 också få anses tillgodosedda.

I motionen 1973: 992 av herr Levin föreslås att riksdagen skall uttala
som sin mening att kreditåtstramningar i princip skall effektueras proportionellt.
Riksdagen avslog i fjol ett identiskt motionsyrkande på hemställan
av utskottet (FiU 1972: 1, s. 19). Utskottet finner inte att motionären
nu anfört några skäl som skulle kunna föranleda en ändrad inställning
till förslaget om proportionell kreditåtstramning och avstyrker
därför bifall till motionen 1973: 992.

I motionen 1973: 887 av herr Åsling m. fl. hemställs om ett riksdagens
uttalande beträffande önskvärdheten av att lantbruket tillförs
ökade kapitalresurser så att efterfrågan på långfristiga krediter i form
av hypotekslån bättre kan tillgodoses. 1 motionen framhålls bl. a. att
Hypoteksbanken som har en kö av låneansökningar på ca 525 milj. kr.

FiU 1973:1

under 1971 och 1972 endast fått tillstånd att upplägga obligationslån
på 200 milj. kr. per år. Det anförs också att jordbrukets andel i allmänna
pensionsfondens totala placeringar sjunkit från 3,0 % i slutet
av 1967 till 1,9 % i slutet av 1972.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att jordbruket och jordbrukarnas
föreningsrörelse under senare år tillförts ökade långfristiga
lån via Lantbrukskredit, som i allt väsentligt får sitt kapital genom reverslån
hos AP-fonden. Dessa lån räknas i AP-fondens statistik som
lån till Industriföretag m. fl. och ingår alltså ej i de av motionärerna
åberopade procenttalen för fondens utlåning till jordbruket. Lantbrukskredits
utlåning har expanderat från 68 milj. kr. under 1969 till 150
milj. kr. under år 1972. Tar man hänsyn härtill och till det långfristiga
kapital som via jordbrukskassor och sparbanker tillförs jordbruket
kan man enligt utskottets mening knappast göra gällande att jordbruket
skulle ha diskriminerats när det gäller långfristiga lån.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet bifall till motionen 1973:
887.

När det gäller finanspolitiken fästes i finansplanen stor vikt vid budgetsaldots
utveckling främst med hänsyn till att ett budgetunderskott till
väsentlig del måste täckas på kapitalmarknaden, där det konkurrerar
om utrymmet med kommuner, näringsliv och bostadsbyggande. Underskottet
på totalbudgeten för 1973/74 beräknas bli drygt 5,7 miljarder
kr. att jämföra med beräknade 7,5 miljarder kr. för innevarande budgetår
enligt riksrevisionsverkets senaste prognos.

Departementschefen anför härom på s. 43 i finansplanen att en så
förhållandevis stor statlig upplåning kan accepteras. Ett budgetunderskott
som närmar sig 6 miljarder kr. får dock från dagens aktuella bedömning
betraktas som maximalt.

Utskottet ansluter sig till denna bedömning. I sammanhanget bör tillläggas
att det i finansplanen beräknade underskottet på 5,7 miljarder kr.
för 1973/74 på utgiftssidan bygger på löneanslag som kalkylerats med
utgångspunkt från 1973 års lönenivå. Till grund för beräkningen av de
direkta skatterna på inkomstsidan ligger å andra sidan den av riksrevisionsverket
förutsatta schablonmässiga inkomstökningen på 7 % för
år 1974. På båda dessa punkter kan det faktiska budgetutfallet i hög
grad komma att påverkas av avtalsrörelsens resultat.

I motionen 1973: 988 (vpk) ges en sammanhängande beskrivning av
hur motionärerna tolkar den ekonomiska utvecklingen i Sverige under
efterkrigstiden. Den ekonomiska utvecklingen skulle från mitten av
1960-talet ha förbytts i tilltagande stagnation. Regeringens politik beskrivs
som alltför kortsiktig och inriktad på att stärka kapitalismen.
Mot detta ställer motionärerna en politik som syftar till att bana väg
för en socialistisk samhällsomvandling. Bland konkreta förslag som
motionärerna nämner är startande av statligt ägda basindustrier, för -

FiU 1973:1

statligande av vissa näringsgrenar, åtgärder mot kapitalflykten och en
annorlunda utformad skattepolitik.

Utskottet kan inte dela motionärernas syn på den hittillsvarande ekonomiska
utvecklingen och på det nuvarande läget i vårt land. Yrkandet
om ett riksdagens uttalande i denna riktning avstyrks därför. Vad gäller
de konkreta förslag som tas upp i motionen ankommer deras behandling
i huvudsak på andra utskott. Till frågan om kapitalexport från
Sverige återkommer utskottet i annat sammanhang.

Till sist vill utskottet beröra perspektiven för utrikeshandeln.

Sedan uppgifter för hela året nu föreligger har det visat sig att överskottet
i handelsbalansen för 1972 blev ca 600 milj. kr. större än vad
som kalkylerades i finansplanen. Även bytesbalansens saldo blev ca
600 milj. kr. större än beräknat eller +1 100 milj. kr.

Vad gäller den externa balansen under år 1973 har i finansplanen
gjorts den bedömningen att såväl exporten som importen ökar med ca
10 % i volym. Överskottet i handelsbalansen skulle ytterligare öka något.
Bl. a de snabbt växande utgifterna för utlandsresor och våra åtaganden
framöver i fråga om internationellt bistånd gör det nödvändigt att handelsbalansens
överskott kontinuerligt ökar. Skulle å andra sidan lageruppbyggnaden
eller den privata konsumtionens uppgång under 1973—
74 bli större än som kalkylerats i den preliminära nationalbudgeten
och i finansplanen är valutareserven nu av en sådan storlek att dessa
påfrestningar bör kunna bäras utan risk för den svenska valutans ställning.

Under de senaste veckorna har en ny kris inträffat på de internationella
valutamarknaderna. Dollarkursen kom under stark spekulativ press
nedåt och en rad centralbanker fick göra mycket stora köp av dollar.
De mest omfattande köpen företogs av den västtyska centralbanken,
som hittills under februari ökat sitt dollarinnehav med närmare 30 miljarder
kr. Även Sverige fick känning av valutainflödet och riksbankens
valutareserv har under de senaste veckorna stigit med närmare 1 miljard
kr., till stor del dollar som övertagits från svenska exportörer. Den 12
februari tillkännagav president Nixon att dollarns internationella värde
nedskrivits med 10 %. Reaktionen på denna åtgärd blev varierande.
Pundet, vars kurs sedan i somras varit ”flytande”, har följt dollarn en
bit på väg och ligger för närvarande ca 6 % lägre än tidigare. Västtyskland,
Frankrike, Danmark och Norge har ej ändrat sina valutors värden.
Den japanska yenen, som släppt den tidigare fasta kursen, har ”flutit
uppåt” och ligger nu ca 6 % högre än tidigare.

Den 15 februari beslöt fullmäktige i riksbanken efter samråd med
regeringen att den svenska kronans riktkurs mot US dollar skall utgöra
Kr. 4,56 per dollar i stället för den tidigare gällande Kr. 4,8129 per
dollar. Detta innebar att kronan fick ett mellanläge i det spektrum av
nya valutakurser som bildats. Gentemot dollarn innebar beslutet en upp -

FiU 1973:1

skrivning av kronan med 5,55 %; gentemot de europeiska länder som
bibehållit sina valutors värden oförändrade innebar det en nedskrivning
med ca 5 %.

Med hänsyn till den begränsade information som man har om de
svenska utlandstransaktionernas fördelning på kronor och olika slag av
valutor förefaller det troligt, att den genomsnittliga effekten på den inhemska
prisnivån av den nya kronkursen i stort sett kommer att bli
neutral. Beaktansvärda skillnader kan emellertid väntas föreligga mellan
olika branscher beroende på med vilka länder och i vilka valutor de
handlar. För exportindustrin bör växelkursjusteringen innebära en stimulans
på flera betydelsefulla marknader, något som i sin tur bör ha
en positiv effekt på sysselsättningen. Å andra sidan har man att räkna
med ett ökat konkurrenstryck från den amerikanska industrins sida.

Vad som har hänt understryker enligt utskottets mening ännu en gång
betydelsen av att Sverige har en hög valutapolitisk beredskap och en
betryggande valutareserv.

Under år 1972 träffades ett avtal om fri handel med industrivaror
med de europeiska gemenskaperna. Vid halvårsskiftet 1977 skall huvuddelen
av den svenska exporten till EG-länderna vara helt tullfri. Tullavvecklingarna
inleds redan den 1 april 1973 och följs av en andra reduktion
vid årsskiftet 1973—74.

Det har ofta — inte minst i motioner till riksdagen — hävdats att
osäkerhet om det handelspolitiska läget varit ett svårare handikapp för
det svenska näringslivet i dess exportansträngningar än de faktiskt
existerande handelshindren. Desto större bör den gynnsamma effekten
bli nu när osäkerheten skingrats och tullarna steg för steg avvecklas.
Sverige har med sin starka industri och goda ekonomi förutsättningar att
hävda sig väl i den nya konkurrenssituationen. Som erinras om i finansplanen
innebär den nya situationen emellertid också att de näringar
som arbetar huvudsakligen för hemmamarknaden och som nu skyddas
av tullar får en gradvis svårare konkurrenssituation. De omställningsproblem
som detta medför måste lösas i solidarisk samverkan.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och för statsregleringen att riksdagen

a) avslår motionen 1973: 241 i denna del,

b) avslår motionen 1973: 983 i denna del,

c) avslår motionen 1973: 988,

d) med godkännande av vad i propositionen 1973: 1, bilaga 1,

förordats som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad

utskottet anfört,

FiU 1973:1

2. beträffande uttalande om den ekonomiska politikens inriktning
på sysselsättningsproblemen att riksdagen avslår motionen
1973: 983 i denna del,

3. beträffande uttalande om den ekonomiska politikens inriktning
på generella åtgärder att riksdagen avslår motionen 1973: 241
i denna del,

4. beträffande uttalande om den ekonomiska politikens inriktning
på förstärkning av näringslivet att riksdagen avslår motionen
1973: 983 i denna del,

5. beträffande uttalande om den ekonomiska politikens inriktning
mot bekämpandet av inflationen att riksdagen avslår motionen
1973: 982,

6. beträffande sammankallande av en stabiliseringspolitisk konferens
att riksdagen avslår motionerna 1973: 241 och 1973:
983 båda i denna del,

7. beträffande inrättande av ett ekonomiskt-socialt råd att riksdagen
avslår motionen 1973: 983 i denna del,

8. beträffande sparstimulerande åtgärder m. m. att riksdagen avslår
motionen 1973: 983 i denna del samt motionen 1973: 995,

9. beträffande uttalande om kreditpolitiken att riksdagen avslår
motionerna 1973: 241 och 1973: 983 båda i denna del,

10. beträffande uttalande om proportionell kreditåtstramning att
riksdagen avslår motionen 1973: 992,

11. beträffande uttalande rörande kapitalresurser till lantbruket
att riksdagen avslår motionen 1973: 887.

Stockholm den 20 februari 1973

På finansutskottets vägnar

SVEN EKSTRÖM

Närvarande: herrar Ekström (s), Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge
(c), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Burenstam Linder (m),
Larsson i Karlskoga (s), Åsling (c), Möller (fp), Josefsson i Halmstad
(s), Fågelsbo (c), Arne Pettersson i Malmö (s), Brundin (m), fru Thorsson
(s) och herr Gadd (s).

FiU 1973:1

Reservation

av herrar Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge (c), Burenstam Linder
(m), Åsling (c), Möller (fp), Fågelsbo (c) och Brundin (m) som anser
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Ekonomisk stagnation

Utskottet vill inledningsvis slå fast att den ekonomiska utvecklingen
i vårt land under de två senaste åren varit mycket ogynnsam. Detta har
kommit till uttryck på flera sätt:

— den ekonomiska tillväxten under 1971 och 1972 har varit extremt
låg och uppgår för dessa år till i genomsnitt mindre än en procent,
vilket är en lägre tillväxttakt än i jämförbara länder

— investeringarna, särskilt industrins, har legat på en låg nivå

— den privata konsumtionsutvecklingen har varit mycket svag, och
för 1971 noterades t. o. m. en minskning

— priserna har ökat kraftigt och ökningen av konsumentprisindex från
september 1970 till december 1972 har uppgått till 15,9 procent

— det totala skatteuttaget har från budgetåret 1969/70 till 1971/72
ökat med ca 16 miljarder eller ca 30 procent. Sverige har det högsta
samlade uttaget i världen av skatter och sociala avgifter

— arbetslösheten har varit och är alltjämt rekordhög.

Den ekonomiska stagnationen får en belysande beskrivning i försörjningsbalansen.
Därav framgår bl. a. att både bruttonationalprodukten
och den privata konsumtionen minskade 1971 och att bruttonationalproduktens
ökning 1972 stannade vid ca 2 procent. Industrins investeringsökning
uppgick 1971 och 1972 till ca 2 resp. 4 procent.

Tillgång	Milj. kr	Volymförändring i % från föregående år
	1972	1971	1972
BNP	198 650	-0,6	2,1
Import	38 670	-4,0	4,6
S:a tillgång	237 320	-1,2	2,5
Användning
Bruttoinvestering	43 800	-2,1	5,7
näringsliv	18 430	2,7	6,3
därav industrin	8 395	2,0	4,2
statliga myndigheter
och affärsverk	5 860	-0,6	14,2
kommuner	10 200	-9,6	4,4
Lagerförändring	-805
Privat konsumtion	106 095	-1,0	2,3
Off. konsumtion	47 585	3,1	2,6
Tjänstenetto	-610
Export	41 255	5,2	4,8
S:a användning	237 320	-1,2	2,5

Källa: Finansplanen

FiU 1973:1

Utskottet vill med skärpa slå fast, att regeringen bär den alldeles
övervägande delen av ansvaret för den ogynnsamma utvecklingen. Konjunkturpolitiken
och den ekonomiska politiken i övrigt har snarare förstärkt
än motverkat de negativa följderna av en internationell konjunkturförsvagning.
Det har å andra sidan förvisso inte saknats initiativ och
förslag som, om de hade genomförts, skulle ha lett till ett bättre resultat.

Utskottet vill särskilt betona regeringens ansvar för den svaga sysselsättningen.
Misslyckandena att hålla arbetslösheten borta har direkt och
indirekt skapat en otrygg situation för hundratusentals människor. Problemen
på kort och lång sikt beträffande sysselsättningen behandlas i
finansplanen enligt utskottets uppfattning på ett alltför summariskt och
lättvindigt sätt. Några tillräckligt framåtsyftande initiativ för att förbättra
situationen anges inte. Stagnationen och arbetslösheten har lett
till miljardstora välfärdsförluster för folkhushållet. Åren 1971 och 1972
kan med rätta kallas ”de förlorade åren” i svensk ekonomi.

Konjunkturläget

När det gäller konjunkturutsikterna förutses i finansplanen en allmän
uppgång i konjunkturen i vårt land under 1973. Exporten väntas sålunda
öka kraftigt som en följd av ett väntat internationellt uppsving. Förväntningarna
om en allmän konjunkturuppgång knyts dessutom bl. a.
till en stegring i den privata konsumtionen och till en omsvängning i
lagerutvecklingen.

Utskottet kan i och för sig instämma i att förutsättningar finns för en
uppgång i konjunkturen. Som framhålls i motionerna 1973: 241 (m)
och 1973: 983 (c, fp) finns det emellertid också inslag i bl. a. den internationella
utvecklingen, som gör den svenska konjunkturbilden mer
splittrad och svårtolkad än vad som framgår av finansplanen.

Även när det gäller den inhemska efterfrågan under 1973 måste bedömningen
i finansplanen enligt utskottets uppfattning betraktas som
tämligen optimistisk. Särskilt gäller detta efterfrågan på arbetskraft. En
fortsatt dämpning kan väntas av kommunala aktiviteter och minskning
inom byggnadsverksamheten. Dessa båda sektorer utgör ur sysselsättningshänseende
mycket viktiga delar av vår ekonomi. Det är inte heller
osannolikt att hushållens reala inkomster kommer att bli mindre än
vad som förutses i finansplanen. Hänsyn måste här bl. a. tas till den
höjda löneskattens genomslag på priserna. Detta kan komma att hålla
tillbaka konsumtionsutvecklingen och verka dämpande på den totala
efterfrågan.

Enligt utskottets mening är därför fortsatta stimulansåtgärder erforderliga
för att näringslivets samlade kapacitet skall utnyttjas fullt och
sysselsättningen därmed förbättras. Åtgärder måste således sättas in,
som ger en omedelbar verkan under vintern och våren 1973. I takt med

FiU 1973: 1

att konjunkturen förbättras bör tyngdpunkten i den ekonomiska politiken
kunna förskjutas i riktning mot åtgärder, som är speciellt inriktade
på att komma tillrätta med strukturarbetslösheten.

Målen för den ekonomiska politiken

De övergripande målen för den ekonomiska politiken måste liksom
tidigare vara full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, rimlig prisstabilitet,
balans i utrikesbetalningarna, inkomstutjämning och regional
balans. Som framhålls i motionerna 1973: 241 och 1973: 983 kan ett
omslag i konjunkturen väntas skärpa de regionala skillnaderna, eftersom
sysselsättningen i skogslänen regelmässigt påverkas långsammare
av konjunkturförändringar än i andra delar av landet. De regionala
problemen måste därför ägnas stor uppmärksamhet under 1973 och
framåt.

Ekonomisk tillväxt är som framhålls både i finansplanen och i de
olika partimotionema ofta en förutsättning för att kunna realisera andra
mål inom den ekonomiska politiken. Utskottet vill sålunda understryka
att det behövs en expanderande ekonomi för att nå full sysselsättning,
inkomstutjämning och andra välfärdsmål liksom för att säkerställa en
fortsatt aktiv reformpolitik.

Sysselsättningen

I nuvarande ekonomiska läge kan en betydande produktionsökning
ske utan någon radikal ökning av antalet anställda. Problemen när det
gäller sysselsättningen löser sig sålunda inte automatiskt genom en uppgång
i konjunkturen. Konjunkturinstitutet gör i december månads konjunkturbarometer
följande bedömning av sysselsättningsläget första
halvåret 1973:

”Någon ökning av industrins arbetarantal beräknas den måttliga produktionsökningen
ej kräva utan planerna tyder här på en ungefär oförändrad
sysselsättning. Däremot kommer nedskärningarna inom industrins
tjänstemannakader att fortgå — åtminstone fram till halvårsskiftet.
”

Chefsekonomerna på LO, TCO och SAF har i januari 1973 gjort en
gemensam beräkning av sysselsättningsutvecklingen. De beräknar att
antalet sysselsättningstillfällen kommer att minska med 5 000 under
1973. Utskottet har noterat att finansministern i en kommentar ansett
det troligt, att sysselsättningen under 1973 blir ungefär oförändrad jämfört
med 1972. Arbetslösheten var då den högsta under efterkrigstiden.
Arbetskraftsundersökningen för januari 1973, som visade att ca 128 000
personer då var öppet arbetslösa, tyder också på att arbetslösheten kommer
att ligga kvar på en oacceptabelt hög nivå.

Samtidigt med detta är tendensen till en ökning av arbetslösheten
oberoende av konjunkturutvecklingen mycket påtaglig. Nya arbetstillfällen
tillkommer inte i takt med strukturomvandlingen och rationali -

FiU 1973: 1

seringar minskar behovet av arbetskraft i redan befintliga anläggningar
och företag. Därmed ökar den arbetslöshet, som direkt hänger samman
med strukturförändringarna.

Det finns enligt utskottets mening dessutom anledning att understry ka,
att inte hela arbetslösheten registreras i den officiella statistiken. Vid
sidan härav måste hänsyn tas till olika former av dold arbetslöshet. Enligt
arbetskraftsundersökningarna (SCB) uppgick sålunda den öppna arbetslösheten
i december till 100 000 personer. Enligt samma källa hade
77 000 personer ofrivilligt deltidsarbete. Det fanns 82 000 latent arbetssökande
som skulle ha sökt arbete, om sådant erbjudits på vederbörandes
ort. Vid samma tidpunkt deltog enligt AMS ca 50 000 personer i
omskolning. I beredskapsarbeten sysselsattes 32 000 personer, i arkivarbeten
11 000 och på skyddad verkstad 13 000. Till de angivna grupperna
av öppet eller dolt arbetslösa kommer uppskattningsvis ca 10 000
personer som har ”påtvingad” akademisk vidareutbildning liksom 25 000
som blivit förtidspensionerade av främst arbetsmarknadsskäl.

Det görs ibland gällande, att antalet personer i arbete aldrig varit
större än nu. Enligt utskottets mening är detta en missvisande beskrivning.
Av arbetskraftsundersökningarna framgår, att ökningen av antalet
deltidsanställda varit större än ökningen av det totala antalet sysselsatta.
Antalet heltidssysselsatta har således minskat. Sedan 1970 har
sysselsättningen vidare, mätt som det totala antalet arbetstimmar, minskat.
Att en motsvarande nedgång inte skett beträffande det totala antalet
personer, som haft någon form av avlönad sysselsättning, sammanhänger
förutom med ökad deltidsanställning med arbetstidsförkortningen.
Mellan 1971 och 1972 kunde emellertid en nedgång noteras även
beträffande totalantalet sysselsatta personer. Beaktas endast personer
som arbetat mer än 20 timmar per vecka blir nedgången än mer markant;
antalet mer än halvtidssysselsatta var lägre 1972 än 1970. Enligt
folk- och bostadsräkningarna var därtill antalet personer, som arbetat
mer än 20 timmar, lägre 1970 än 1965.

Det bör också observeras att sysselsättningen inom industrin nu ligger
5 å 6 procent lägre än i mitten av 1970, vilket motsvarar ca 50 000
personer. Arbetstidsförkortningen har i första hand lett till rationaliseringar
och inte till nyanställningar. Även under 1973 beräknas en fortsatt
sysselsättningsminskning inom industrin med ca 1 procent mätt i antalet
arbetstimmar.

Läget är särskilt bekymmersamt för vissa grupper. Det gäller bl. a.
byggnadsarbetarna, som drabbats av en strukturell nedgång i byggandet.
Byggarbetskåren minskar nu med ca 5 000 per år. Arbetslösheten är
hög även inom andra LO-grupper. Också för tjänstemännen sker en
stadigvarande försämring av sysselsättningsläget.

Nedgången av sysselsättningen inom tjänstemannayrken sker samtidigt
som utbildningsexplosionen kulminerar. Medan 4 000 examinera -

FiU 1973:1

des från universitetet läsåret 1960/61 ligger antalet i dag kring 17 000
per år. Flertalet av de utexaminerade är inriktade på de tjänstemannaområden,
där sysselsättningen stagnerar eller minskar.

Den offendiga sektom håller tillbaka sina nyanställningar för att undvika
skattehöjningar, som annars är ofrånkomliga med den svaga utvecklingen
av skatteunderlaget. Företagen har en hård kostnadspress
och inriktar i allt större utsträckning sina rationaliseringar på tjänstemannasidan.
Enligt en beräkning av professor Ulf af Trolle befinner
sig ca 20 procent av industrins tjänstemän i riskzonen. Tjänstemännen,
och framför allt vissa delkategorier såsom arbetsledarna, har också
längre arbetslöshetstider än andra grupper.

I ett läge där nyetableringstakten är låg, resurstillväxten liten och antalet
nya jobb alltför få drabbas också de grupper hårt, som söker sig
ut på arbetsmarknaden utan föregående arbetslivserfarenhet. Det gäller
framför allt kvinnor och ungdomar.

Mot denna bakgrund måste enligt utskottets uppfattning den ekonomiska
politiken i större utsträckning än vad som kommer till uttryck i
finansplanen inriktas på att komma tillrätta med sysselsättningsproblemen.
Utskottet tillstyrker ett uttalande av denna innebörd från riksdagens
sida i enlighet med vad som har yrkats i motionen 1973: 983. Samtidigt
vill utskottet erinra om att riksdagen i annat sammanhang bl. a.
kommer att få ta ställning till yrkanden om anslag på tilläggsstat för
innevarande budgetår med sysselsättningsfrämjande syfte.

Den strukturellt betingade arbetslösheten måste i första hand angripas
genom förstärkta näringspolitiska åtgärder. En utbyggnad av kapaciteten
i industrin och i övriga varuproducerande näringar kan visserligen
inte väntas medföra någon särskilt stor direkt sysselsättningsökning.
Industriexpansionen är emellertid ändå av avgörande betydelse för
den totala sysselsättningsutvecklingen på längre sikt. En snabb industriutbyggnad
är sålunda nödvändig både för att möjliggöra en exportökning
och för att skapa resurser för olika former av serviceverksamhet.

Stabiliseringspolitiken

Användningen av olika ekonomisk-politiska medel diskuteras bl. a. i
motionerna 1973: 241 och 1973: 983. I motionen 1973: 241 begärs ett
uttalande av riksdagen att den ekonomiska politiken i ökad utsträckning
bör inriktas på generella åtgärder.

Utvecklingen har med all tydlighet visat att den starkt selektivt inriktade
politik som regeringen fört de senaste åren inte har varit tillräcklig
för att lösa sysselsättnings- och stagnationsproblemen. En användning
av generella medel under bl. a. 1971 och 1972 skulle utan
tvekan ha påverkat sysselsättningsläget i väsentlig grad. Utskottet vill
sålunda understryka nödvändigheten av att både generella och selektiva
medel kommer till användning i den ekonomiska politiken och tillstyrker
yrkandet i motionen 1973: 241 om ett uttalande i denna riktning.

FiU 1973:1

Industriinvesteringarna uppvisar alltjämt en betydande eftersläpning i
förhållande till de mål, som har uppställts i de senaste årens finansplaner
och i den senaste långtidsutredningen. En medveten satsning på sådana
åtgärder som stimulerar och understödjer ett fortsatt uppbyggande
av ett näringsliv som kan hävda sig både på exportmarknaderna och på
hemmamarknaden måste därför vara ett centralt inslag i den ekonomiska
politiken. Likaså måste etableringen av nya företag främjas.

Investeringsbenägenheten hänger bl. a. samman med lönsamhetsutvecklingen.
Den svaga investeringsutvecklingen måste sålunda delvis
hänföras till att lönsamheten inom svenskt näringsliv har försämrats
under en följd av år. Den resultatförbättring som skett det senaste året
är i första hand begränsad till vissa sektorer. Den ekonomiska politiken
är f. n. också så avvägd att en eventuell investeringsökning troligen
i första hand kommer att falla på de mest kapitalintensiva företagen medan
redan tidigare pressade, arbetskraftsintensiva företag inte kan öka
sina investeringar i samma utsträckning. Det är därför angeläget att
man inte genom skattepolitiska åtgärder ytterligare försvårar företagens
situation.

Med hänsyn till önskvärdheten av att långsiktigt bygga ut varuproduktion
och exportkapacitet tillstyrker utskottet yrkandet i motionen 1973:
983 om ett särskilt uttalande från riksdagens sida beträffande inriktningen
av kreditpolitiken och den ekonomiska politiken i övrigt så att
kapacitetsutbyggnad och förstärkning av näringslivet möjliggörs.

Det finns enligt utskottets mening stor anledning att ifrågasätta om
målsättningen för prisutvecklingen har uppfyllts. Mycket tyder
på motsatsen. Inflationsutvecklingen har varit oroväckande hög.
På 1960-talet steg priserna med i genomsnitt 4 % per år. Takten har
sedan skruvats upp ytterligare. Räknat från december till december steg
priserna 1970 med 7 procent, 1971 med 7,5 procent och 1972 med 5,5
procent, trots lågkonjunkturen. Prognosen för 1973 är ca 5 procent.

Även internationell statistik visar att Sverige haft en oförmånlig prisutveckling.
1970 och 1971 var det endast några få länder inom OECD
som hade en snabbare prisstegringstakt än Sverige. Under 1972 utfaller
jämförelsen fördelaktigare. Detta förhållande har dock till betydande
del uppnåtts genom dämpningen av den inhemska konjunkturen och den
höga arbetslösheten.

Utvecklingen i Sverige under de senaste åren visar att vi nu fått ett läge
som kännetecknas av fortsatt stark prisstegring trots lågkonjunkturen
— dvs. både hög arbetslöshet och starkt stigande priser. En sådan utveckling
har ofta kallats för stagflation — dvs. ekonomisk stagnation
samtidigt med stark inflation. Inte minst har utvecklingen av livsmedelspriserna
gjort allmänheten medveten om inflationsproblemen. Den ofördelaktiga
pris- och kostnadsutvecklingen har också haft negativa verkningar
på sysselsättningen.

FiU 1973:1

Kampen mot prisstegringarna måste, som framhållits i motioner till
såväl årets riksdag som tidigare, föras på bred front. Det viktigaste är
givetvis att den ekonomiska politiken motverkar inflationstendenser.
Det är bl. a. därför som man har anledning att på sikt vara skeptisk till
punktåtgärder. Sådana kan visserligen vara både nödvändiga och riktiga
under speciella omständigheter. Det just nu mest aktuella exemplet
är prisstoppet på vissa livsmedel 1973. Denna åtgärd anser utskottet
riktig i detta läge men vill ändå erinra om dess begränsade betydelse.

En av de mera påtagligt inflationsuppdrivande faktorerna i samhällsekonomin
är det nuvarande skattesystemet. Det torde inte råda något
tvivel om att skattesystemets konstruktion i sig själv skapar krav på kompensation,
som i sin tur driver upp kostnader, avgifter, hyror, priser
etc. Därmed följer också, främst genom skattesystemets progressivitet,
att inkomstskatt kommer att betalas för löneökningar, som ej höjer den
reella köpkraften. En av metoderna att komma till rätta med detta problem
är att acceptera kravet på ett inbyggt inflationsskydd i det direkta
skattesystemet.

Utskottet tillstyrker sålunda yrkandet i motionen 1973: 982 om ett
uttalande att den ekonomiska politiken i större utsträckning än hittills
inriktas mot bekämpande av inflationen.

Stabiliseringspolitisk konferens

I motionerna 1973: 241 och 1973: 983 hemställs att en stabiliseringspolitisk
konferens sammankallas med representanter för riksdag, regering,
arbetsmarknadens organisationer, näringslivsorganisationer och
andra berörda parter. I motionen 1973: 983 anhålles också om inrättande
av ett ekonomiskt-socialt råd med uppgift att bl. a. förbereda den
ovannämnda stabiliseringspolitiska konferensen.

I LO:s höstrapport 1972 påvisades bl. a. att berörda grupper bara
fått någon enstaka procents reell standardförbättring genom det senaste
avtalet. Orsakerna till den dystra bilden som tecknats i bl. a. LO-rapporten
är givetvis de stora avbränningar dessa löntagargrupper drabbas
av genom progressiviteten i skattesystemet, avtrappade bidrag och inflationen.

Den debatt som uppkommit den allra senaste tiden kring problemet
”löner-skatter” — initierad från bl. a. LO-håll — visar tydligt på behovet
av stabiliseringspolitiska konferenser. Sällan har det från LO-håll
gjorts så klart att man ser med oro på en utveckling där stora löntagargrupper
inte kan höja sin reella standard.

Stabiliseringskonferensens huvuduppgift är att tjäna som ett forum
för överläggningar mellan regeringen, riksdagen och de berörda parterna,
där man presenterar synen på det samhällsekonomiska läget
och diskuterar de aktuella fördelningspolitiska problemen. Själva konferensen
måste föregås av ett grundligt utredningsarbete. Utskottet tillstyrker
att ett ekonomiskt och socialt råd inrättas för denna uppgift.

FiU 1973:1

Skäl talar således enligt utskottets uppfattning för att stabiliseringspolitiska
konferenser kominer till stånd och att ett ekonomiskt-socialt
råd inrättas på det sätt som föreslås i motionerna 1973: 241 och 1973:
983.

Sparstimulerande åtgärder

Sparandets roll i stabiliseringspolitiken behandlas bl. a. i motionerna
1973: 241 och 1973: 983 samt i motionen 1973: 995.

Som framhålls i motionerna bör särskilda beredskapsåtgärder vidtas
på sparandets område för att kunna möta en situation med allmänt
efterfrågeöverskott. En ökning av sparandet får i en sådan situation
samma effekt i stabiliserande syfte som en höjning av skatter och avgifter.

I anledning av yrkandena i de nämnda motionerna tillstyrker sålunda
utskottet att riksdagen redan nu hos Kungl. Maj:t begär förslag till ett
system med sparstimulerande åtgärder, som kan sättas i kraft vid behov.
Systemet bör utformas på sådant sätt att varaktigt enskilt nysparande
premieras med en viss skattelindring eller med någon annan förmån.

Kreditpolitiken

Under 1971 och 1972 skedde en förbättring av läget på kredit- och
kapitalmarknaden jämfört med 1970. 1970 års extrema kreditpolitik
lättades efterhand sedan det blivit uppenbart att en markant försämring
av konjunkturläget hade ägt rum. En förbättring av kreditmarknadsinstitutionemas
likviditet skedde som en följd av dels det växande budgetunderskottet
under 1971 och 1972, dels den förbättrade handels- och
bytesbalansen. Bankernas likviditet har därtill förbättrats som en följd av
det ökade hushållssparandet, vilket också det torde ha samband med de
senaste årens lågkonjunktur och den osäkerhet inför framtiden, som denna
har skapat. Också på kapitalmarknadssidan har lättnader skett. Inte
minst till följd av det lägre bostadsbyggandet har möjligheterna att
placera industriobligationslån och förlagslån ökat. Till följd av APfondemas
placeringspolitik minskade emellertid under 1972 kapitalmarknadsutrymmet
jämfört med 1971.

I motionerna 1973: 241, 1973: 983 och 1973: 992 hemställs om uttalanden
av riksdagen som skulle gå ut på att långtgående kreditrestriktioner
och ett ensidigt utnyttjande av kreditpolitiken som stabiliseringspolitisk
metod i en uppåtgående konjunktur bör undvikas. Utskottet delar
uppfattningen, att en bättre balans mellan olika ekonomisk-politiska
medel måste eftersträvas. En väl fungerande kredit- och kapitalmarknad
är en av förutsättningarna för att en eftersträvad ökning av näringslivets
investeringar skall kunna realiseras och sålunda för att full sysselsättning
skall kunna upprätthållas. Utskottet delar också motionärernas

FiU 1973:1

uppfattning att särskilt de mindre företagen måste skyddas mot drastiska
kreditnedskärningar. Inte minst erfarenheterna från 1970 styrker utskottet
i denna uppfattning.

I motionen 1973: 887 hemställs om ett riksdagens uttalande beträffande
önskvärdheten av att lantbruket tillförs ökade kapitalresurser så
att efterfrågan på långfristiga krediter i form av hypotekslån bättre kan
tillgodoses. Utskottet delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten
härav. Om än en viss ökning av lånegivningen till jordbruket skett
i förhållande till 1969 via Lantbrukskredit, jordbrukskassorna och sparbankerna
är det nödvändigt att jordbruket också i mer skärpt kreditoch
kapitalmarknadsläge kan tillförsäkras erforderliga, långsiktiga krediter.

Finanspolitiken

När det gäller finanspolitiken kan konstateras att underskottet i totalbudgeten
för 1973/74 nu beräknas till drygt 5,7 miljarder kr. att jämföras
med i finansplanen beräknade 7,2 miljarder för innevarande
budgetår. I senaste budgetprognosen förutses ett budgetunderskott på
7,5 miljarder kr. för budgetåret 1972/73.

Departementschefen anför härom i finansplanen, att en så förhållandevis
stor upplåning kan accepteras; ett budgetunderskott som närmar
sig 6 miljarder får dock från dagens aktuella bedömning betraktas
som maximal.

Enligt utskottets uppfattning är det inte möjligt att i dagens läge ange
just siffran 6 miljarder som det ”maximala”, acceptabla underskottet.
Någon beräkning av statstjänstemannalönerna under första halvåret
1974, då nuvarande avtal har gått ut, har t. ex. inte gjorts. För Sveriges
vidkommande är, som redan framhållits, konjunkturutsiktema fortfarande
osäkra. Arbetslösheten är hög och vårt lands ekonomiska kapacitet
långt ifrån fullständigt utnyttjad. Det kan inte uteslutas, att ytterligare
åtgärder ägnade att stimulera sysselsättningen och näringslivets
investeringar kommer att visa sig erforderliga. Vid riksdagens behandling
av kompletteringspropositionen bör läget härvidlag vara klarare.
Utskottet vänder sig också mot att det finanspolitiska resonemanget begränsas
till frågan om budgetsaldots utveckling. Förekomsten av ett
underskott eller överskott är i allmänhet en dålig mätare av den ekonomiska
politikens samhällsekonomiska effekter. Detta faktum kan illustreras
med det förhållandet att ändringar i t. ex. ATP-uttaget, som förvisso
får samhällsekonomiska konsekvenser, inte direkt påverkar budgetsaldot.
Vid bedömningar av den ekonomiska politikens verkningar
måste i stället den offentliga sektorn ses som en helhet. Utgifternas fördelning
på olika ändamål måste också beaktas i större utsträckning än
vad som hittills skett.

FiU 1973: 1

Valutapolitiken

Utskottet vill också beröra perspektiven för utrikeshandeln. Under
1971 och 1972 har bytesbalansens tidigare underskott som en följd av
den inhemska konjunkturutvecklingen förbytts i ett överskott. Finansplanen
räknar med ett fortsatt överskott för 1973. Utskottet utesluter
inte riktigheten i denna bedömning men vill samtidigt påpeka, att en
mer påtaglig uppgång i konjunkturen än vad som här förutsatts på nytt
kan komma att leda till påfrestningar på den svenska valutareserven.
För att på sikt undvika valutaproblem är en utbyggnad av främst exportindustrins
kapacitet nödvändig.

Den svenska valutakursförändringen den 15 februari innebar att den
svenska kronan fick ett mellanläge i det spektrum av nya valutakurser,
som bildats efter devalveringen av dollarn.

Det är svårt att i detalj förutsäga vilken inverkan denna förändring
kommer att få på den svenska prisnivån. För viktiga delar av exportindustrin
bör dock växelkursjusteringen innebära en stimulans på flera
betydelsefulla marknader, något som i sin tur bör ha positiv effekt på
sysselsättningen. Å andra sidan har man att räkna med ett ökat konkurrenstryck
från den amerikanska industrins sida.

Andra ekonomisk-politiska åtgärder

Utskottet vill avslutningsvis även kort beröra några andra frågor,
som kommer att behandlas i annat sammanhang men som direkt eller
indirekt har betydelse för resultaten av den ekonomiska politiken.

Utskottet delar den uppfattning som uttrycks i motionerna 1973: 241
och 1973: 983 att den aktuella konjunktursituationen och sysselsättningsläget
motiverar ytterligare sysselsättningsbefrämjande åtgärder under
åtminstone innevarande vinter och vår. Förslag har bl. a. framförts
i separata motioner om medel på tilläggsstat till olika ändamål i storleksordningen
400 miljoner under innevarande budgetår. Åtgärderna
som bl. a. avser angelägna miljövårdande insatser, varubistånd till Vietnam
och Bangladesh, upprustning av vägnätet och medel till SJ, kommer
att behandlas senare under vårriksdagen.

Likaså kommer riksdagen senare under våren att få ta ställning till
förslag rörande besparingar och ökad effektivitet både inom statsförvaltningen
och inom den kommunala sektorn. Utskottet hälsar med
tillfredsställelse att utfästelser nyligen gjorts om seriös prövning av de
föreliggande förslagen.

Utskottet vill även erinra om att riksdagen senare kommer att behandla
sådana förslag rörande näringspolitiken, som har direkt inverkan
på behovet av att skapa fler och tryggare jobb. I motion från folkpartiet
har sålunda begärts att en särskild expertgrupp tillsättes för att kartlägga
orsakerna till nuvarande strukturella arbetslöshetsproblem, pröva
möjligheterna att förbättra de konjunkturpolitiska instrumenten samt

FiU 1973:1

föreslå åtgärder för att stimulera investeringar och nyetableringar. I
motioner från centerpartiet har bl. a. krävts ett aktionsprogram för
100 000 nya arbetstillfällen och bidrag till nyetableringar och utvidgningar
av företag inom industri- och servicenäringarna samt ett brett
näringspolitiskt handlingsprogram, förberett av en parlamentariskt sammansatt
arbetsgrupp. Moderata samlingspartiet har i motioner bl. a.
föreslagit åtgärder ägnade att förbättra i första hand de mindre och
medelstora företagens försörjning med eget kapital, åtgärder för att
stimulera till ett ökat nyföretagande och skattefri avsättning till forsknings-
och utvecklingsfonder.

Sammanfattning

Utskottet vill avslutningsvis sammanfatta ovan angivna åtgärder för
en ekonomisk utveckling i vårt land, som bör leda till fler jobb, ökad
trygghet i sysselsättningen, bättre regional balans, bättre internationell
konkurrenskraft och god ekonomisk tillväxt:

Fler och tryggare jobb genom:

— vidgad omedelbar sysselsättningsstimulans för att häva den höga
arbetslösheten

— stöd till fortsatt kapacitetsutbyggnad och förstärkning av näringslivet
bl. a. genom en väl avpassad och smidigt fungerande kreditoch
kapitalmarknad

— fortsatt och ökad satsning på en industriell expansion så att den
ökade strukturella arbetslösheten motverkas

— åtgärder som ökar lönsamheten och därmed okar investeringsbenägenheten
inom näringslivet

— utjämning av regionala skillnader i sysselsättningshänseende.

En aktiv stabiliseringspolitik genom:

— anordnande av stabiliseringspolitiska konferenser förberedda av ett
ekonomiskt-socialt råd

— beredskapsplanering av sparstimulerande åtgärder som snabbt kan
sättas in i lämpliga konjunktur- och finanspolitiska situationer.

Förbättring av hushållens ekonomiska situation genom:

— aktiv kamp mot prisökningar

— inflationsskydd i skattesystemet och övriga åtgärder på beskattningens
område som medverkar till rimliga nettoresultat av löne- och
andra inkomstförbättringar.

En bättre och effektivare offentlig sektor genom:

— förbättrad planerings- och budgetteknik

— utbyggd regional planering

— besparingsåtgärder.

De ovannämnda punkterna utgör i korthet ett helt program för en
ekonomisk politik inriktad på att skapa en ökad och mer tryggad syssel -

FiU 1973:1

sättning i en ekonomi inriktad på en tillväxttakt som ger utrymme för
fortsatta reformer.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och för statsregleringen

a) avslår motionen 1973: 988

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
1973: 1, bilaga 1, samt motionerna 1973: 241 och 1973:
983, båda i denna del, som sin mening ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande uttalande om den ekonomiska politikens inriktning
på sysselsättningsproblemen med bifall till motionen
1973: 983, i denna del, som sin mening uttalar att den ekonomiska
politiken i större utsträckning än vad som kommer till
uttryck i finansplanen bör inriktas på att komma tillrätta med
såväl de konjunkturellt som strukturellt betingade sysselsättningsproblemen,

3. beträffande uttalande om den ekonomiska politikens inriktning
på generella åtgärder i anledning av motionen 1973: 241, i
denna del, som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet
anfört beträffande nödvändigheten av att både generella
och selektiva medel kommer till användning i den ekonomiska
politiken,

4. beträffande uttalande om den ekonomiska politikens inriktning
på förstärkning av näringslivet med bifall till motionen
1973: 983, i denna del, som sin mening uttalar att kreditpolitiken
och den ekonomiska politiken i övrigt bör inriktas så
att fortsatt kapacitetsutbyggnad och förstärkning av näringslivet
möjliggörs,

5. beträffande uttalande om den ekonomiska politikens inriktning
mot bekämpandet av inflationen att riksdagen med bifall till
motionen 1973: 982 som sin mening uttalar att den ekonomiska
politiken i större utsträckning än hittills bör inriktas mot
bekämpandet av inflationen,

6. beträffande sammankallande av en stabiliseringspolitisk konferens
med bifall till motionerna 1973: 241 och 1973: 983,
båda i denna del, hos Kungl. Majit anhåller att en stabiliseringspolitisk
konferens sammankallas med representanter för
regering och riksdag, organisationerna på arbetsmarknaden och
övriga berörda parter i enlighet med vad utskottet har anfört,

FiU 1973:1

7. beträffande inrättande av ett ekonomiskt-socialt råd med bifall
till motionen 1973: 983, i denna del, hos Kungl. Maj:t anhåller
om inrättandet av ett ekonomiskt-socialt råd i enlighet
med vad utskottet har anfört,

8. beträffande sparstimulerande åtgärder m. m. med bifall till
motionen 1973: 983, i denna del, samt i anledning av motionen
1973: 995, hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till riksdagen
om ett system med sparstimulerande åtgärder i enlighet med
vad utskottet har anfört,

9—11. beträffande uttalande om kreditpolitiken, uttalande om
proportionell kreditåtstramning och uttalande rörande kapitalresurser
till lantbruket i anledning av motionerna 1973: 241
och 1973: 983, båda i denna del, samt motionerna 1973: 887
och 1973: 992 som sin mening uttalar att stabiliseringspolitiken
bör ges sådan inriktning att långtgående kreditrestriktioner
undviks och att industrins, lantbrukets och andra näringars
kapitalförsörjning fortlöpande kan tillgodoses.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 730045