Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl.Maj:ts i propositionen 1972:1 framlagda finansplan för budgetåret 1972/73 jämte motioner (Betänkande 1972:FiU1 Finansutskottet)

Finansutskottets betänkande nr 1 år 1972
Nr 1

Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
1972:1 framlagda finansplan för budgetåret 1972/73 jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1972: 1, bilaga 1, har Kungl. Maj:t under åberopande
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 januari 1972
såvitt nu är i fråga föreslagit riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjer
för den ekonomiska politiken och för statsregleringen som förordats
i statsrådsprotokollet.

Vad beträffar den internationella ekonomiska utvecklingen under
1972 förutses i finansplanen en fortsatt produktionsuppgång i Förenta
staterna även om dess styrka är svår att bedöma. Den offentliga sektorn
liksom den privata konsumtionen torde där komma att verka i
expansiv riktning. Konsumtionsuppgången bör i sin tur bidra till en
uppgång i lagerinvesteringama vilka ännu vid slutet av 1971 var förhållandevis
låga. Den totala produktionen under 1972 väntas stiga
inte oväsentligt snabbare än 1971. Däremot är det troligt att prisstegringstakten
i USA kommer att dämpas något.

För Västeuropas del ter sig konjunkturutvecklingen under 1972,
med tanke på de delvis motstridiga konjunkturtendenser som föreligger
i de olika länderna, mera svårbedömd. Medan en relativt utdragen
återhämtningsprocess förutses för Italiens del ser utsikterna för den
franska ekonomin ljusare ut. I Storbritannien där utvecklingen redan
vid ingången av 1972 var uppåtriktad förefaller fortsatt relativt hög
produktionstillväxt trolig.

Tillväxttakten i den västtyska ekonomin kommer att vara avhängig
de ekonomisk-politiska åtgärder som vidtas under den närmaste tiden.
Det finns skäl att anta att man där kommer att föra en mera expansiv
ekonomisk politik. Även vid en tämligen optimistisk bedömning
av konjunkturutvecklingen i Västtyskland framstår emellertid en
relativt svag produktionstillväxt i Västeuropa som trolig fram till halvårsskiftet
1972. De dämpande tendenserna från den västtyska ekonomin
kan emellertid väntas avta under loppet av 1972 för att mot slutet
av året efterträdas av ett visst expansivt inflytande. Som följd härav
och av konjunkturuppgången i Förena staterna och Storbritannien kan
ett uppsving i Västeuropa komma att ske under senare delen av 1972.

Finansplanen innehåller också en återblick på konjunkturutveck 1

Riksdagen 1972. 5 sami. Nr 1

FiU 1972:1

lingen och den ekonomiska politiken i Sverige under 1971. Där konstateras
sammanfattningsvis att produktionsutvecklingen stagnerade under
1971 och att arbetslösheten tilltog. Positiva inslag i förloppet var att
pris- och kostnadsstegringen dämpades, balansen i utlandsbetalningama
kraftigt förbättrades och att industrins investeringsexpansion kunde
hållas uppe. Den ekonomiska politiken inriktades på att med arbetsmarknadspolitikens
olika medel samt med snabbt verkande åtgärder
av olika slag skapa fler arbetstillfällen. En riktpunkt var härvid att
dessa åtgärder även skulle främja de långsiktiga målen för politiken.
Effekterna av dessa åtgärder blev påtagliga på arbetsmarknaden i slutet
av 1971 och får fullt genomslag under 1972.

Vad gäller de yttre förutsättningarna för den ekonomiska politiken
under 1972 läggs i finansplanen stor vikt vid den uppgörelse som
träffades i december 1971 mellan de viktigaste västliga industriländerna
rörande nya valutapariteter. Denna uppgörelse betecknas som ett
avgörande steg mot återställandet av stabilitet i det internationella betalningssystemet.
Härigenom undanröjdes riskerna för att allt fler länder
skulle se sig nödsakade att tillgripa skyddsåtgärder på de valutaoch
handelspolitiska områdena för att skydda sina nationella intressen.
Uppgörelsen skapade förutsättningar för en fortsatt snabb expansion av
världshandeln. Samtidigt står det klart att många besvärliga problem
återstår att lösa, innan överenskommelser kan träffas länderna emellan
om genomförandet av de mera långsiktiga reformer av det internationella
betalningssystemet som framstår som nödvändiga.

Beträffande målen för den svenska ekonomiska politiken hävdas
att riktpunkten för denna under 1972 är att åstadkomma en balanserad
ekonomisk expansion som förenar kraven på full sysselsättning, rimlig
prisstabilitet och extern balans. En sådan ekonomisk politik erbjuder
de bästa förutsättningarna för jämnare inkomstfördelning, fortsatt aktiv
reformpolitik och bibehållen yttre handlingsfrihet.

Skulle inte de tidigare redovisade förutsättningarna om konjunkturuppgång
under 1972 förverkligas utan avmattningen fortsätta kommer
ytterligare resurser att snabbt sättas in för att stärka efterfrågan på arbetskraft.
Arbetsmarknadspolitikens olika delar kommer även framdeles
att kännetecknas av hög beredskap. Arbetsmarknadsutbildningen
har utformats så att den med kort varsel kan expandera. Planeringen
av beredskapsarbeten och av offentliga investeringar har skett så att en
reserv av projekt finns som snabbt kan sättas i gång.

Om däremot konjunkturuppgången skulle komma snabbare än som
förutsatts i finansplanen, kräver omsorgen om prisstabiliteten och den
internationella konkurrenskraften att vi snabbt kan omfördela resurserna
till de områden där de då bäst behövs. Chefen för finansdepartementet
erinrar här om att kravet på en externt balanserad utveckling,
som är en oeftergivlig betingelse för att den framtida sysselsättningen

FiU 1972:1

skall kunna tryggas, förutsätter att man håller ett starkt grepp om den
inhemska efterfrågeutvecklingen. Om man inte under uppgångstider
successivt kan frigöra resurser för exportproduktion och för en med
importen konkurrerande hemmamarknadsproduktion kommer man redan
på ett tidigt stadium av konjunkturuppgången att konfronteras med
externa balansrubbningar. Den ekonomiska politiken måste därför
även framdeles målmedvetet inriktas på att åstadkomma en varaktig förbättring
av utrikesbalansen. Det är mot denna bakgrund ett väsentligt
mål för den ekonomiska politiken att bygga ut produktionskapaciteten
inom industrin som står för den helt dominerande delen av våra exportinkomster.

Beträffande investeringspolitiken understryks i finansplanen att investeringarna
beräknas svara för den mest expansiva delen av den samlade
efterfrågan under 1972. En påtaglig uppgång av de offentliga investeringarna
förutses, men tyngdpunkten i ökningen väntas ligga inom
näringslivet.

Riksdagen fattade redan i höstas beslut om att förlänga det 20-procentiga
skatteavdraget för maskininvesteringar till att gälla även år 1972.
Vidare avser regeringen att även under 1972 medge användningen av
investeringsfonderna inom industrin på samma sätt som under 1971 för
sådana investeringar som påbörjas före den 1 maj i år. Tillsammans med
den ökade tillförsikt som klarheten i fråga om valutaproblemen och det
västeuropeiska handelssamarbetet bör innebära torde dessa åtgärder kunna
medverka till att hålla investeringarna på en hög nivå även under
1972.

I fråga om sysselsättningspolitiken understryks bl. a. att den arbetstidsförkortning
som genomförs under innevarande år är av stor betydelse
för den fortsatta sysselsättningsutvecklingen och bör leda till en påtagligt
ökad efterfrågan på arbetskraft inom byggnadsverksamheten, den
offentliga sektorn samt det privata tjänsteområdet. Läget på arbetsmarknaden
bör sålunda under 1972 kunna successivt bli mera balanserat även
om en viss ytterligare säsongmässig uppgång av arbetslösheten kan inträffa
under de närmaste månaderna.

Även kommunernas ekonomi tas upp i finansplanen. De snabba ökningarna
i kommunernas reala resursförbrukning och i skattesatser
och bidragsanspråk utgör enligt departementschefens mening ett växande
problem. På längre sikt framstår en fortsatt kommunal expansion av
samma storlek som den vi haft under 1960-talets senare del som klart
oförenlig med kravet på en balanserad samhällsutveckling. Takten i den
kommunala utgiftsexpansionen måste nedbringas till en nivå som står i
bättre överensstämmelse med tillväxten av landets totala inkomster och
produktionskapacitet.

Beträffande budgetpolitiken understryks bl. a. att budgetförslaget för
budgetåret 1972/73 innebär en omsvängning av finanspolitiken i åtstra -

FiU 1972:1

mande riktning. Upplåningsbehovet beräknas bli reducerat med drygt en
miljard kronor i förhållande till innevarande budgetår och skulle därmed
uppgå till knappt 3,3 miljarder kronor. Jämfört med innevarande
års riksstat uppgår utgiftsökningen i det nu föreliggande budgetförslaget
till ca 7 miljarder kronor. Härav beror närmare 2,5 miljarder på 1971
års löneavtal. Utgiftsökningar av huvudsakligen automatisk natur svarar
för ytterligare ca drygt 4 miljarder kronor. Av utgiftsökningen beräknas
endast omkring 400 miljoner kronor motsvara nya åtaganden. Restriktiviteten
i årets budgetbehandling illustreras också av att endast ca 3 400
tjänster beräknas tillkomma budgetåret 1972/73 mot ca 4 500 i genomsnitt
under de senaste fem budgetåren.

Avslutningsvis anför departementschefen att perspektivet för 1972
är påtagligt mer tillfredsställande än för stagnationsåret 1971. Den beräknade
tillväxttakten i bruttonationalprodukten om drygt 3,5 %, sorn
uppnås samtidigt med att arbetstiden väsentligt förkortas, närmar sig
vad vi betraktar som möjligt att uppnå under goda år. Konsumtionsökningen
ser ut att normaliseras. Investeringsökningen, där näringslivet
bedöms vara den mest expansiva sektorn, vittnar om en efter konjunkturdämpningen
optimistisk tro på framtiden. Ett väsentligt inslag i den
positiva bilden är att vi kan räkna med en tvåårsperiod av arbetsfred
över praktiskt taget hela arbetsmarknaden.

En totalbedömning av valutauppgörelsen mellan de ledande industrinationerna
ger för vår del som resultat att en positiv injektion till vår
industriella aktivitet och internationella konkurrenskraft uppkommer.

Arets budgetförslag har som förutsättning att en klar konjunkturförbättring
kan väntas under nästa budgetår. Ambitionen har därför varit
att staten för sin del inte skall göra anspråk på en oproportionerlig del
av tillgängligt sparande och tillgänglig kapitalmarknad. Den upplåning
som i dagens konjunkturläge kan accepteras för innevarande budgetår
måste således begränsas nästa budgetår. Denna målsättning för budgetarbetet
måste framstå som logisk och befogad med hänsyn till att industrins
tillgång till kapitalmarknaden i folkhushållets intresse måste breddas.

Efter ett år då konjunktursituationen har gjort att statens insatser dominerats
av åtgärder för att lindra arbetslösheten bör vi nu kunna gå
ett år till mötes av normal ekonomisk tillväxt och med goda utsikter till
balans såväl i den inre ekonomin som i våra förhållanden till omvärlden.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat följande motioner:

1972: 294 av herr Bohman m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs -

FiU 1972:1

1. att riksdagen godkänner de i motionen angivna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken,

2. att riksdagen i princip till ledning för utskottens utgiftsprövning
uttalar sig för att större restriktivitet bör iakttagas, än vad finansplanen
förutsätter, i syfte att begränsa det statliga upplåningsbehovet, samt

3. att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer att Kungl. Majit överser
systemet med emissionskontroll samt i övrigt metoderna för styrning
av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt syfte,

1972: 400 av herrar Gadd (s) och Arne Pettersson i Malmö (s) vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär att frågan om en samordning
av den offentliga sektorns uppköpsverksamhet utreds, varvid
även möjligheten att i statlig regi bilda en inköpspool övervägs för att
nå en stabilisering av sysselsättnings- och prisnivån i landet,

1972: 402 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen
vid behandling av proposition nr 1, bilaga 1, Finansplanen, beslutar
att som sin mening uttala vad som i motionen anförts beträffande den
ekonomiska politiken,

1972: 404 av herrar Levin (fp) och Karl Bengtsson i Varberg (fp) vari
hemställs att riksdagen beslutar ge Kungl. Majit till känna det i motionen
anförda beträffande de mindre företagens behandling vid kreditåtstramningar,

1972: 405 av herr Sjönell m. fl. (c, fp) vari, med hänvisning till motiveringen
i motion 1972: 580, hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit
anhåller om förslag till sådan ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens
förvaltning att företag med mindre än 500 anställda tillförsäkras
återlån enligt gällande bestämmelser utan begränsning av kreditrestriktioner,

1972: 812 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) vari såvitt nu är i fråga
hemställs att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, bilaga 1, Finansplanen, beslutar

1. att som sin mening uttala att full sysselsättning, fortsatt hög tillväxttakt,
jämnare inkomstfördelning, stabilisering av prisnivån samt regional
balans skall vara övergripande mål för den ekonomiska politiken,

2. att hos Kungl. Majit anhålla om utredning om lagerförändringarnas
verkningar på konjunkturförioppet i enlighet med vad som har anförts
i motionen, samt

3. att som sin mening uttala vad som i övrigt anförts i motionen beträffande
riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

1972: 813 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) vari såvitt nu är i fråga,
med hänvisning till motiveringen i motion 1972: 812, hemställs att riksdagen
beslutar, att hos Kungl. Majit

FiU 1972:1

1. anhålla om inrättande av ett ekonomiskt-socialt råd med företrädare
för regering och riksdag, arbetsmarknadens parter och näringslivets
organisationer samt ekonomisk expertis med uppgift att belysa de samhällsekonomiska
problemen samt att förbereda stabiliseringspolitiska
konferenser, i enlighet med vad som anförts i motionen, samt

2. anhålla att en stabiliseringspolitisk konferens sammankallas med
representanter för regering och riksdag, organisationerna på arbetsmarknaden
och övriga berörda parter i enlighet med vad som anförts i nämnda
motion,

1972: 814 av herr Olof Johansson i Stockholm (c) vari hemställs att
riksdagen för sin del antar regional balans och full sysselsättning enligt
i motionen angivna definitioner samt jämnare inkomstfördelning som
målsättning för den ekonomiska politiken under 1972 utöver den målformulering
som anges i finansplanen, samt

att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om utvärdering och kartläggning
av den ekonomiska politikens verkningar under 1971 och 1972,
samt

1972: 815 av fru Jonäng (c) vari hemställs att riksdagen vid sin behandling
av 1972 års finansplan måtte besluta, att regional balans skall
ingå i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I motionen 1972: 294 av herr Bohman m. fl. framhålls att den viktigaste
frågan för 1970-talets politik är den låsta automatik, som utvecklats
under den socialdemokratiska regeringsmakten; framför allt gäller
detta 1960-talet. Inom den offentliga sektorn pågår både på utgifts- och
inkomstsidan en process som, om den inte bryts, kan bli förödande för
såväl den enskilde som samhället. Automatiken i den statliga utgiftsökningen
orsakas till stor del av att inkomstöverföringarna är ”inflationssäkrade”
och att inflationstakten förutses bli hög. Om den hittillsvarande
utvecklingen får fortsätta under 1970-talet, skulle vi få en beräknad
årlig ökning av den offentliga sektorn med 8,6 °/o, vilket är ett
perspektiv som bör stämma till eftertanke. Problem som ganska snart
kan aktualiseras, om inte automatiken bryts, rör enligt motionärerna
betalningsbalansen, sysselsättningen — en av alla accepterad prioritering
— investeringsutrymmet, produktionstillväxten och den svenska
kronans värde.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige har sedan mitten av 1960-talet
präglats av konjunkturväxlingar med växande avstånd mellan ekonomins
topp- och bottenläge. En följd av denna utveckling har blivit att
den ekonomiska politikens centrala mål — hög tillväxttakt, full sysselsättning,
stabila priser och balans i utrikesbetalningama — icke kunnat
uppfyllas på ett tillfredsställande sätt. Produktionstillväxten i Sverige har
under senare år varit lägre än i flertalet västeuropeiska länder. Om vi

FiU 1972:1

sedan 1965 hade upprätthållit en lika hög tillväxt som i EEC-länderna,
skulle bruttonationalprodukten i Sverige under 1972 överstigit nu aktuella
beräkningar med mellan 10 och 15 miljarder kronor. Detta hade
för den offentliga sektorn inneburit ytterligare inkomster av storleksordningen
5 å 7 miljarder kronor. I motionen hävdas vidare att den ekonomiska
politiken i Sverige under 1971 var dåligt konjunkturanpassad
och i alltför ringa utsträckning sysselsättnings- och produktionsstimulerande.
Regeringens under sensommaren och hösten vidtagna selektiva
stimulansåtgärder torde endast ha haft en viss begränsad effekt på sysselsättningsutvecklingen
under 1971. De får i stället sin tyngdpunkt förlagd
till 1972. De av oppositionen föreslagna åtgärderna skulle ha lett
till en mer omedelbar stimulanseffekt om de hade genomförts.

Beträffande utvecklingen under 1972 konstaterar motionärerna att
några entydiga tecken på en nära förestående konjunkturuppgång inte
är för handen. De utesluter dock inte finansplanens bedömning att en
förbättring av konjunkturen kan bli märkbar under andra hälften av
1972. Den osäkerhet som föreligger fordrar emellertid att en beredskap
upprätthålls både för en tidigare och för en senare vändning av konjunkturen.

Skulle de förväntningar på ett uppsving infrias, på vilka finansministern
grundar statsverkspropositionens utgiftsavsnitt, finns det risk
för att en överhettning i den svenska ekonomin redan under höstens
lopp kan skapa betydande balansproblem. Detta gäller inte minst i
fråga om byggnadsverksamheten. Därför bör enligt motionärernas mening
riksdagens beslut om bostadsbyggandets omfattning avse ett lägenhetsbestånd
som med 10 % understiger det av regeringen föreslagna.
Härigenom minskar underskottet på totalbudgeten med i runt tal 250
milj. kr.

Motionärerna delar finansministerns uppfattning att den kommunala
expansionen måste hållas tillbaka för att bereda ökat utrymme för expansion
inom andra sektorer. Samma krav på återhållsamhet måste dock
även ställas på den statliga sektom. Det synes därför nödvändigt att ytterligare
utgiftsbegränsningar görs i budgeten för 1972/73. Enligt motionärernas
uppfattning är besparingar av sådan storleksordning nödvändiga,
att behovet av statlig upplåning minskas. Det bör därför nu ankomma
på finansutskottet att föreslå riksdagen att, till ledning för utskottens
utgiftsgranskning, göra ett allmänt uttalande om största möjliga
restriktivitet i syfte att begränsa det statliga upplåningsbehovet för
nästa budgetår.

I motionen framhålls vidare att företagens kapitalförsörjning är av
strategisk betydelse för möjligheterna till fortsatt produktionsökning och
välståndshöjning. Efter de senaste årens hårda kreditpolitik måste därför
företagens finansiering med eget kapital ägnas förnyad uppmärksamhet.
Det är kreditmarknadens uppgift att inom konkurrenshushållningens

FiU 1972:1

ram anpassa sig efter växlande krav. I den mån anpassningen försvåras
genom föråldrade lagregler är det ett starkt samhällsintresse att genom
en översyn av bestämmelserna åstadkomma den kreditmarknad, som
är bäst ägnad att tillgodose framtidens behov. Bl. a. bör emissionskontrollen
så snart som möjligt avskaffas.

Vårt lands möjligheter att få del av den snabba tekniska utveckling,
som sker utomlands, och få tillgång till utländska marknader är i hög
grad beroende på möjligheterna till fria kapitalrörelser. Det är därför
angeläget att på sikt eliminera de hinder som reses av valutaregleringen
mot ett naturligt och rationellt utbyte av kapital mellan Sverige och
omvärlden.

Motionärerna framlägger vidare vissa konkreta skattesänkningsförslag
ägnade att lätta på den ”vanliga” inkomsttagarens skattebörda. Om förslagen
om utvidgad särbeskattning för makar, som arbetar gemensamt,
respektive ökade grundavdrag för folkpensionärer träder i kraft fr. o. m.
inkomståret 1973 beräknas de tillsammans minska statens och kommunernas
inkomster med 110 miljoner kronor under budgetåret 1972/73.
Något försök att beräkna effekten av förslaget om indexreglering av
skattesystemet har inte gjorts på grund av osäkerheten om hur regeringens
ekonomiska politik kommer att påverka prisnivån under första delen
av 1972.

I motionen 1972: 402 av herr Hermansson m. fl. anses den nuvarande
stora arbetslösheten inte kunna förklaras enbart som ett konjunkturfenomen
utan sägs också vara en produkt av kapitalkoncentrationen
och den alltmer framträdande geografiska snedlokaliseringen av
näringslivet. Den sägs också hänga samman med monopolkapitalets investeringspolitik,
som i syfte att intensifiera utsugningen ersatt arbetare
med maskiner utan att motsvarande tillskott i nya arbetsställen skapats.
Krissituationen och arbetslösheten har samtidigt under 1971 förvärrats
av den ekonomiska politik som regeringen fört. Den offentliga sektorns
samlade politik under 1971 försvårade den ekonomiska krisen och ökade
arbetslösheten.

Den internationella valutakrisen har enligt motionärerna sina rötter
i de skärpta motsättningarna inom imperialismen och mellan de imperialistiska
staterna. Sin akuta karaktär har valutakrisen fått genom den
amerikanska dollarns dominerande ställning i den kapitalistiska världens
betalningssystem. Motionärerna menar, att man i finansplanen försöker
dölja det verkliga och begränsade innehållet i den överenskommelse på
valutaområdet som Sverige biträdde i december. Motionärerna betecknar
överenskommelsen som en kapitulation för USA-imperialismens
krav.

Några reformer föreslås inte i regeringens finansplan, konstateras
det. Huvudtanken i finansplanen sägs vara att stat och kommun skall

FiU 1972:1

begränsa sina '"anspråk” på sparande och kapitalmarknad med hänsyn
till att industrins tillgång till kapitalmarknaden måste breddas. Detta
menar motionärerna vara ett nyckelställe i finansplanen och avslöja den
grundläggande ideologi, som är finansministerns och hela regeringens.
Finansplanens utmärkande drag är en anpassning till det privata näringslivet
och dess intressen. I stället för att söka planera den ekonomiska
utvecklingen sätter regeringen sangviniskt sin tilltro till en möjlig förbättring
av den internationella kapitalistiska konjunkturen. I stället för
att utnyttja den uppgång som den väntar ur den ekonomiska krisen för
en långsiktig planläggning, så låter regeringen det privata kapitalistiska
näringslivet bestämma grundvalen för den fortsatta utvecklingen.

Motionärerna menar att det behövs en ny politik som bryter nuvarande
utveckling. Detta förutsätter en förändring av de politiska maktförhållandena.
Viktiga målsättningar och led i denna kamp är en ny
lokaliserings- och näringspolitik, som garanterar full och effektiv sysselsättning
åt varje län utan avfolkning och en ny sysselsättningspolitik
som garanterar allas rätt till arbete. Vidare krävs en statlig budgetpolitik,
som inordnas i ett vidare samhällsekonomiskt sammanhang, varvid finanspolitiken
underordnas målet att säkra full sysselsättning och sociala
reformer. Slutligen erfordras på pris- och skattepolitikens område en politik
som säkrar höjd levnadsstandard och jämnare fördelning genom
ett strikt tillämpat prisstopp, slopande av moms på livsmedel och en
demokratisk skattepolitik.

I motionen 1972: 812 av herrar Fälldin och Helén hävdas att utvecklingen
under vintern har visat att just stimulansåtgärder av den
typ och storleksordning som bl. a. motionärerna föreslog men som
avslogs av riksdagsmajoriteten vid höstriksdagen skulle ha varit riktiga.
Däremot skulle givetvis sådana åtgärder komma alldeles för sent,
om de sattes in först under våren. Ett visst utrymme för expansiva inslag
existerar emellertid alltjämt, menar motionärerna, som i särskilda
motioner föreslagit ytterligare utgifter på tilläggsstat.

Konjunkturutsikterna företer både positiva och negativa inslag. Informationen
om de internationella konjunkturerna kommer att gradvis
ge underlag för säkrare bedömningar för budgetperioden 1972/73. Läget
kan därför klarare bedömas vid den tidpunkt då kompletteringspropositionen
skall avlämnas i vår. Osäkerheten i konjunkturbedömningen
nu innebär att en noggrann uppmärksamhet och följsamhet behövs
om behovet av ytterligare åtgärder. Den skärpta konjunkturberedskapen
skall ha som huvuduppgift att i god tid motverka de tendenser
till överhettning som kan komma att uppträda i nästa uppgångsfas.
Skulle avmattningen å andra sidan senare visa sig bli mer utdragen än
vad som nu framstår som troligt, kan givetvis behov av stimulansåtgärder
också aktualiseras.

lf Riksdagen 1972. 5 sami. Nr 1

FiU 1972:1

De övergripande målen för den ekonomiska politiken under det kommande
året måste liksom hittills vara full sysselsättning, snabb ekonomisk
tillväxt, rimlig prisstabilitet, balans i utrikesbetalningarna, inkomstutjämning
och regional balans. Motionärerna finner det anmärkningsvärt
att finansministern i årets finansplan i motsats till i fjol inte prioriterat
det sistnämnda målet.

I fråga om investeringsutvecklingen anförs att man måste undersöka
orsakerna till att industriinvesteringarna trots betydande stimulansåtgärder
inte utvecklats på ett önskvärt sätt. En sådan analys bör bl. a.
omfatta vilken roll förhållandena på arbetsmarknaden och osäkerheten
om regeringens viljeinriktning när det gällt att få till stånd ett närmare
samarbete med EEC spelat. Ett speciellt problem, vars orsaker det är
angeläget att analysera, utgör de stora och snabba förändringarna i lagerinvesteringama.
Både konjunkturuppgången 1969/70 och nedgången
1971 hade ett nära samband med förändringar i lagren.

Motionärerna finner att lönsamheten inom svensk industri har försämrats
under senare delen av 1960-talet och tendensen torde komma
att fortsätta de första åren under 1970-talet. Detta är synnerligen allvarligt,
då det bl. a. hämmar investeringsbenägenheten.

I motionen anförs också att investeringslusten påverkas av den allmänna
bedömning av det ”ekonomiska klimatet”, som råder vid beslutstillfället.
Den bristande förståelsen för i synnerhet de mindre och
medelstora företagens svårigheter kan antas i väsentlig grad ha bidragit
till minskade satsningar i framtidsinvesteringar. Regeringen har inte
aktivt tagit avstånd från den ofta ovederhäftiga kritiken.

Uppgörelsen om valutakursförhållandena i slutet av förra året mellan
de ledande industriländerna har åtminstone för tillfället lett till ökad
stabilitet i det internationella betalningssystemet, ökade förutsättningar
har därigenom skapats för ytterligare tillväxt av världshandeln. För
svenskt vidkommande kan verkningarna av uppgörelsen bl. a. väntas ta
sig uttryck i en hårdare konkurrens för exportföretagen på de traditionella
exportmarknaderna. Motionärerna anser det i det läget angeläget
att de svenska exportföretagen kan påräkna stöd i olika former
för sina exportansträngningar.

I fråga om den ekonomiska utvecklingen på längre sikt anser motionärerna
problemen vara knutna bl. a. till kravet på att upprätthålla
balans i utrikesaffärerna, svårigheterna att bemästra strukturomvandlingens
verkningar på bl. a. sysselsättningen och de snabbt växande anspråken
på den offentliga sektorn.

Motionärerna delar den uppfattning som framförs i finansplanen att
den inträdda förbättringen när det gäller utrikesbalansen inte utan vidare
kan väntas bli bestående. Den industriella slagkraften måste därför
ytterligare förstärkas. Industriinvesteringarnas utveckling framstår
alltjämt som en av nyckelfrågorna i svensk industri. Detta ställer stora

FiU 1972:1

krav på statsmakternas näringspolitik. Bl. a. pekas på betydelsen av de
mindre företagens tillväxtmöjligheter.

Det är enligt motionärerna obestridligt att den kommunala expansionstakten
måste dämpas. Detsamma gäller den statliga sektorn. En
förutsättning härför är en utbyggd ekonomisk planering och större långsiktighet
i statsmakternas ekonomisk-politiska handlande.

Avslutningsvis framhålls att ett led i en effektivare och mera långsiktig
stabiliseringspolitik bör vara överläggningar och samråd kring de
samhällsekonomiska problemen i form av stabiliseringspolitiska konferenser.
Dessa bör bl. a. ha till uppgift att undersöka hur olika stimulansåtgärder
verkar, vilka åtgärder som skall vidtas för att dämpa inflationen
och för att skapa balans i utrikesaffärema. Av stor betydelse är
att överläggningarna kommer till stånd i mycket god tid före en kommande
avtalsrörelse. Detta ger de berörda parterna en nödvändig distans
till de mera avtalstekniskt och taktiskt betingade åtgärderna under
själva avtalsförhandlingarna. Förberedelser för överläggningar bör
därför inledas redan nu. För att förbereda konferenserna bör ett ekonomiskt
och socialt råd inrättas.

Utskottet

Vid varje diskussion av konjunkturutsiktema är det angeläget att så
långt möjligt precisera den tidrymd som bedömningen avser. Den nu
framlagda finansplanen behandlar statsfinansernas utformning under
12-månadersperioden juli 1972—juni 1973. Budgetens verkningar på
samhällsekonomin begränsas emellertid inte till denna tidrymd utan
kan med stor sannolikhet väntas sträcka sig över resten av 1973 och
in på 1974. Däremot ligger det i sakens natur att budgeten för 1972/
73 inte kan ha någon större effekt på det just nu aktuella konjunkturläget
under första halvåret 1972. Så sker endast i den utsträckning
budgeten framkallar sådana ändrade framtidsförväntningar, som
påverkar det ekonomiska handlandet i dag.

En avgörande fråga för riksdagens ställningstagande till årets budgetförslag
blir mot denna bakgrund hur man bedömer konjunkturutsikterna
för det kommande budgetåret och den närmaste tiden därefter.
Innan utskottet tar upp detta problem bör emellertid några ord
sägas om den just nu aktuella konjunktursituationen i Sverige.

Under de senaste månaderna har enligt arbetsmarknadsstyrelsen en
viss stabilisering av arbetsmarknadsläget skett. Som framgår av diagram
1 (s. 12) har de säsongrensade siffrorna för antalet lediga platser ökat
inte oväsentligt sedan förra sommaren. Stegringen i de säsongrensade
arbetslöshetssiffrorna har också upphört och förbytts i en viss, om än
begränsad, nedgång. Men några definitiva belägg för en mera väsentlig
omsvängning i sysselsättningssituationen ger inte den hittills till -

FiU 1972:1

Diagram 1. Antal lediga platser och registrerade arbetslösa vid månadens mitt

Tusental. Säsongrensade månadsdata

Lediga platser

Arbetslöshet

1971

1965

1966

1967

1969

1970

1972

1968

Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen och konjunkturinstitutet.

gängliga statistiken. Inte heller den senaste konjunkturbarometern, som
bygger på bedömningar gjorda i december i fjol, tyder på att ett konjunkturuppsving
inom industrin redan skulle vara på gång. Antalet varsel
har dock de senaste månaderna minskat. Aktiviteten inom byggnadsverksamheten
har också, om man tar hänsyn till säsongen, visat
en ökning på sista tiden. En ytterligare förstärkning av efterfrågan på
arbetskraft inom byggnadsfacken väntas under de närmaste månaderna
som följd av de sysselsättningsstimulerande åtgärder som vidtagits.

Under dessa omständigheter är det knappast ägnat att förvåna att
konjunkturperspektivet på längre sikt fortfarande betecknas som ovisst
av många bedömare.

För den svenska betalningsbalansen var 1971 ett dramatiskt år. För
första gången på tjugo år visade handelsbalansen ett överskott. Bytesbalansen,
som förutom varuutbytet med utlandet även omfattar tjänsteutbytet
och transfereringar m. m., blev också positiv efter att ha varit
negativ sedan 1964. I väsentlig utsträckning var detta en följd av
konsumtionens stagnation. De starka svängningarna i lagerutvecklingen
spelade också en stor roll i sammanhanget. I finansplanen understryker
emellertid departementschefen, att fjolårets kraftiga förbättring av
bytesbalansen inte har inneburit att en på lång sikt betryggande utri -

FiU 1972:1

kesbalans har etablerats. Utskottet är av samma uppfattning och vill
på denna punkt hänvisa till diagram 2 (s. 14). Av detta, som bygger på
säsongrensade siffror, framgår att det redan under 1971 efter de exceptionellt
stora och unika handelsbalansöverskotten under de två
första kvartalen skedde en successiv reduktion av dessa överskott t. o. m.
det fjärde kvartalet samma år. Som framgår av diagrammet berodde
detta framför allt på att importen under fjärde kvartalet steg från
den låga nivå, där den legat under de tre första kvartalen.

Handelsbalansens utveckling under 1971 pekar enligt utskottets mening
på att det föreligger en betydande risk för att vi 1972 är på väg
tillbaka till de underskott som karakteriserat praktiskt taget hela efterkrigstiden.
Det är möjligt att finansplanens och nationalbudgetens prognos
— ett handelsbalansöverskott för 1972 på närmare 1,4 miljarder
kronor — kommer att visa sig för optimistisk.

Vad beträffar den internationella utvecklingen förutses i finansplan
och nationalbudget en fortsatt produktionsuppgång i Förenta staterna
under 1972, även om dess styrka är svår att bedöma. Arbetslösheten
där har ännu inte visat någon tendens att sjunka och uppgången i industriproduktionen
har hittills varit mycket begränsad. Utvecklingen
i Västeuropa är på grund av de delvis motstridiga konjunkturtendenserna
ännu mera svårbedömd. Det största frågetecknet synes vara den
fortsatta ekonomiska utvecklingen i Västtyskland, som uppenbarligen
i hög grad kommer att bestämmas av den ekonomiska politik, som
man där väljer att föra.

I sin samlade bedömning räknar departementschefen med att den
internationella konjunkturen vänder uppåt i varje fall under senare
delen av 1972. Utskottet ansluter sig till denna prognos.

Utskottet vill tillfoga några synpunkter rörande den uppgörelse om
valutaparitetema, som de ledande industriländerna träffade i Washington
strax före jul 1971. I finansplanen redovisas — även om det understryks
att många besvärliga problem på valutaområdet återstår att lösa
— en mycket positiv syn på betydelsen och räckvidden av denna uppgörelse.
Genom den skulle osäkerheten om valutakurserna ha hävts
och en lösning ha åstadkommits som borde säkra ökad stimulans i
världshandeln och därmed befrämja också vår ekonomi, som skulle
få en positiv injektion till industriell aktivitet och internationell konkurrenskraft.

Härtill kan enligt utskottets mening sägas två saker.

För det första medförde decemberuppgörelsen om nya valutapariteter
inte den återströmning av dollar till USA, som allmänt förväntades.
För det andra har den nya, sänkta dollarkursen — oaktat att variationsbredden
kring pariteten ökats — varit utsatt för nya påfrestningar
under den senaste tiden och en rad centralbanker har fått ingripa för
att stödja densamma. Man kan därför inte bortse från riskerna för för -

FiU 1972:1

Diagram 2. Sveriges utrikeshandel 1965—1971

Miljoner kronor. Löpande priser. Säsongrensade kvartalsdata

8 000
6 000
4 000
2 000

Export

10 000
8 000
6 000
4 000
2 000

Import

800

400 •

■400

Handelsbalans

-L

1965 1966 1967 1968

Källor: Statistiska centralbyrån och konjunkturinstitutet.

1969

1970

1971

FiU 1972:1

nyade valutakriser av samma typ som dem vi upplevt under de senaste
åren. Det internationella valutasystemet behöver enligt utskottets mening
vidareutvecklas så att nödvändiga växelkursjusteringar kan genomföras
i mindre steg, på ett smidigare sätt och utan att ge upphov
till så omfattande spekulativa kapitalrörelser som vid de senaste årens
valutakriser. Det är att hoppas, att de fortsatta förhandlingar om mera
genomgripande reformer av det internationella betalningssystemet, som
inleddes i december i fjol, skall leda till positiva resultat i detta hänseende.
Inte minst skulle detta vara av betydelse för u-ländernas ekonomiska
utveckling. Tillsammans med försämrade bytesförhållanden
och växande skuldbördor innebar de instabila förhållandena inom den
internationella handeln under 1971 en allvarlig belastning på u-ländernas
ekonomi.

Vad åter gäller den svenska ekonomiska utvecklingen konstateras i
finansplanen, att perspektivet för 1972 är påtagligt mer tillfredsställande
än för förra året. Samtidigt som arbetstiden väsentligt förkortas
räknar man med att tillväxttakten i bruttonationalprodukten skall bli
dryga 3,5 °/o. Det är framför allt den inhemska investeringsökningen och
en normalisering av konsumtionen som väntas bära upp produktionsökningen,
men även exporten väntas öka.

Årets budgetförslag har enligt finansplanen som förutsättning att en
klar konjunkturförbättring kan väntas under nästa budgetår. Ambitionen
har därför varit, att staten inte för sin del skall göra anspråk på en
oproportionerlig del av tillgängligt sparande och tillgänglig kapitalmarknad.
Totalbudgetens underskott för 1972/73 beräknas i statsverkspropositionen
bli 3,3 miljarder kronor att jämföra med ett nu beräknat
underskott på 4,3 miljarder för innevarande budgetår.

Med hänsyn till den övervägande sannolikhet som finns för ett konjunkturuppsving
under nästa budgetår anser utskottet den restriktivitet
som präglat regeringens budgetarbete vara berättigad. Samtidigt vill
utskottet understryka vikten av att upprätthålla en hög ekonomiskpolitisk
beredskap, motiverad av den trots allt betydande ovisshet som
vidhäftar konjunkturbedömningen. Inte minst erfarenheterna från 1971
visar på betydelsen av en sådan beredskap.

Skulle konjunkturuppsvinget dröja kan ytterligare expansiva åtgärder
bli nödvändiga. Skulle å andra sidan en internationell högkonjunktur
av stor styrka och genomslagskraft växa fram, kan det bli nödvändigt
att under nästa budgetår öka restriktiviteten i finanspolitiken. Ett
alternativ eller komplement härtill är att skärpa penningpolitiken. Om
en sådan skärpning skulle visa sig erforderlig är det enligt utskottets
mening av vikt att den inleds i god tid, eftersom penningpolitiska åtstramningsåtgärder
erfarenhetsmässigt visat sig verka först med en betydande
eftersläpning. Det är vidare betydelsefullt, att en sådan skärpning
av kreditpolitiken inte lägger hinder i vägen för den av alla önska -

FiU 1972:1

de expansionen av industrins investeringar. Inte minst viktigt är enligt
utskottets mening, att de mindre och medelstora företagen i ett sådant
läge får tillgång till krediter, som gör det möjligt för dem att expandera.

Sammanfattningsvis anser utskottet att finansplanen och budgetförslaget
för 1972/73 utformats med den grad av restriktivitet, som är erforderlig
mot bakgrund av det konjunkturperspektiv, som i dag framstår
som det övervägande sannolika, nämligen en konjunkturuppgång
senast under andra halvåret 1972. Med hänsyn till att budgetunderskottet
för det kommande budgetåret i statsverkspropositionen beräknats
till 3,3 miljarder kronor och med kännedom om att vissa utgifter regelmässigt
brukar tillkomma på tilläggsstat är utgiftsökningar utöver
budgetförslaget inte tillrådliga. Om ett kommande konjunkturuppsving
skulle bli snabbt och kraftigt kan behovet av åtstramande åtgärder under
nästa budgetår inte uteslutas.

Mot bakgrund av vad nu sagts avstyrker utskottet bifall till motionen
1972: 402 samt motionerna 1972: 294 och 812 i vad avser riktlinjerna
för den ekonomiska politiken.

I motionen 1972: 294 hemställs att riksdagen i princip till ledning för
utskottens utgiftsprövning uttalar sig för större restriktivitet vid utgiftsprövningar
än vad finansplanen förutsätter. Enligt utskottets mening
bör detta yrkande, mot bakgrund av vad tidigare anförts, inte föranleda
något riksdagens uttalande.

I fråga om målen för den ekonomiska politiken under år 1972 anges i
finansplanen riktpunkten vara att åstadkomma en balanserad ekonomisk
expansion som förenar kraven på full sysselsättning, rimlig prisstabilitet
och extern balans. En sådan ekonomisk politik anses erbjuda de
bästa förutsättningarna för jämnare inkomstfördelning, fortsatt aktiv
reformpolitik och bibehållen yttre handlingsfrihet.

I motionen 1972: 812 av herrar Fälldin och Helén hemställs att riksdagen
skall som sin mening uttala att full sysselsättning, fortsatt hög
tillväxttakt, jämnare inkomstfördelning, stabilisering av prisnivån samt
regional balans skall vara övergripande mål för den ekonomiska politiken.
I motionstexten har jämväl balans i utrikesbetalningarna angetts
böra vara ett övergripande mål för den ekonomiska politiken under år
1972. Herr Olof Johansson i Stockholm och fru Jonäng har i sina
respektive motioner 1972: 814 och 1972: 815 i fråga om målformuleringen
framfört yrkanden, som torde kunna inrymmas i yrkandet i
den gemensamma partimotionen.

Den formulering av riktpunkten för den ekonomiska politiken under
år 1972 som återfinns i årets finansplan torde knappast ha till syfte att
förändra innebörden i den allmänna redovisning av den ekonomiska
politikens centrala mål som Kungl. Maj:t föreläde riksdagen i fjolårets
finansplan och som ett enhälligt finansutskott och riksdagen biträdde.

FiU 1972:1

Dessa allmänna övergripande mål ändras ej från år till år, vilket framhävs
av att frågan utförligt behandlades när ställning togs till 1970 års
långtidsutredning (prop. 1971: 115, FiU 1971:30). Då diskuterades
också den närmare innebörden av de allmänt formulerade målen. Vad
beträffar målet regional balans torde, som långtidsutredningen anförde,
detta vara en integrerad del i den fulla sysselsättningen. Härom borde
inga delade meningar råda. Den närmare innebörden i målet regional
balans har i övrigt diskuterats utförligt i de sammanhang där regionalpolitiken
tagits upp till behandling. Ett riksdagens särskilda uttalande
om den ekonomiska politikens mål och om att regional balans utgör
ett sådant mål är mot denna bakgrund obehövligt. Ovan nämnda yrkanden
i motionerna 1972: 812, 814 och 815 bör därför inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1972: 294 från moderata samlingspartiet hävdas att den
låsta ”automatiken” är den viktigaste frågan för 1970-talets politik. Med
utgångspunkt i årets statsverksproposition pekar motionärerna särskilt
på att inkomstöverföringarna på statsbudgeten är ”inflationssäkrade”
och att inflationstakten förutses bli hög. Kostnaderna för folkpensionerna
stiger genom ökat antal folkpensionärer. Löneökningarna inom den
offentliga sektorn och de automatiskt växande behoven av nyanställning
där innebär också stegrade statsutgifter. Inom de dominerande sektorerna
på den kommunala sidan är det heller inte realistiskt att räkna
med någon gynnsam kostnadsutveckling.

För analys av de problem som aktualiseras av den snabba kommunala
expansionen har en särskild utredning tillsatts. I fråga om statsverksamheten
vill utskottet erinra om att den statliga sektorn ända sedan 1950-talets början tagit i anspråk en i stort sett oförändrad andel, 11—12 °/o,
av våra produktionsresurser uttryckt i reala termer. De statliga utgiftsökningarna
är i första hand att hänföra till inkomstöverföringar till
pensionärer och andra grupper och till löneökningar för statens anställda.
Att frånta pensionärerna värdesäkring av pensionerna kommer
självfallet inte i fråga. Ytterligare några inkomstöverföringar är värdesäkrade
och förändras sålunda automatiskt vid prisförändringar. Andra
inkomstöverföringar åter är inte indexreglerade. Det bör vid behandlingen
av krav om att införa indexreglering på nya områden uppmärksammas
att stabiliseringspolitiken härigenom försvåras. Särskilt besvärliga
stabiliseringspolitiska problem skulle uppkomma om därtill skatterna
skulle indexregleras. Den uppbromsning av en hotande inflationistisk
utveckling som nu sker genom att köpkraft via stigande skatter dras in
och kan steriliseras skulle vid indexreglering av skatterna inte kunna
åstadkommas i motsvarande grad.

I fråga om ”automatiken” i det aktuella budgetförslaget vill utskottet
erinra om att det begränsade utrymme för nya reformer och åtaganden

FiU 1972:1

sorn föreligger inför det nya budgetåret inte är liktydigt med att så gott
som hela utgiftsökningen från nu gällande riksstat till det framlagda
budgetförslaget är att betrakta som ”automatik” i motionärernas mening.
De mycket betydande lönestegringarna för de statligt anställda är
sålunda i hög grad att betrakta som en effekt av en av statsmakterna
övervägd lönepolitisk handlingslinje till förmån för de lågavlönade.
Beslut med betydande konsekvenser för statsutgifterna under budgetåret
1972/73 fattades vidare av 1971 års höstriksdag, bl. a. om höjda bostadstillägg
för barnfamiljer. Budgetmässiga verkningar av beslut av
denna art är inte att betrakta som ”automatik”. De endast understryker
behovet av omsorgsfull prioritering av nya åtaganden. I synnerhet bör
principbeslut med långsiktiga kostnadskonsekvenser prövas ytterst noga.

I motionen 1972: 813 av herrar Fälldin och Helén hemställs att ett
ekonomiskt-socialt råd inrättas med uppgift att belysa de samhällsekonomiska
problemen samt att förbereda stabiliseringspolitiska konferenser.
En första sådan konferens begärs sammankallad.

Krav av liknande innebörd har avvisats av flera tidigare riksdagar
och senast av fjolårets riksdag (FiU 1971: 1, s. 16 f.). Motionärerna
syftar i första hand på överläggningar med sikte på nästa avtalsrörelse.
Sådana kontakter torde regelmässigt tas mellan arbetsmarknadens parter
och mellan skilda löntagarorganisationer i syfte att etablera ett gemensamt
samhällsekonomiskt underlag inför förhandlingarna. Statsmakterna
har tidigare medverkat bl. a. till att förbättra det lönestatistiska underlaget.
Service av liknande slag liksom experter bör statsmakterna
även i fortsättningen kunna ställa till förfogande om önskemål härom
föreligger. Även kontakter av annat slag, där den samhällsekonomiska
bakgrunden analyseras, förekommer och bör kunna utvecklas. Att formalisera
kontakterna på det sätt motionärerna åsyftar kan innebära
risker för en sådan inriktning och fastlåsning av bedömningar och
ståndpunkter att motionärernas eget syfte motverkas. Utskottet avstyrker
därför ifrågavarande yrkanden i motionen 1972: 813.

I motionen 1972: 814 av herr Olof Johansson i Stockholm yrkas på
en utvärdering och kartläggning av den ekonomiska politikens verkningar
under 1971 och 1972. En utförlig beskrivning av den ekonomiska
utvecklingen och bedömning av den ekonomiska politikens verkningar
under år 1971 återfinns i den preliminära nationalbudgeten för 1972 som
utarbetats inom finansdepartementets sekretariat för ekonomisk planering
och konjunkturinstitutet. Regeringens bedömning redovisas i finansplanen.
Motsvarande analyser och bedömningar för år 1972 görs fortlöpande.
Yrkandet om utredning i motionen 1972: 814 bör därför avslås.

FiU 1972:1

Yrkanden rörande kreditpolitiken har framförts i motionerna 1972:
294, 404 och 405.

I motionen 1972: 294 av herr Bohman m. fl. ingår ett yrkande om
översyn av systemet med emissionskontroll samt i övrigt metoderna
för styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt syfte. Ett identiskt
yrkande avvisades på hemställan av utskottet av fjolårets riksdag
(FiU 1971: 1, rskr 25). Utskottet erinrade därvid om att emissionskontrollen
syftar till att möjliggöra en kontroll av ränteutvecklingen på
kapitalmarknaden och ett tillgodoseende av kreditbehov, varom riksdagen
själv fattar beslut. Dessa motiv äger alltjämt giltighet. Det är rimligt
att riksdagens eget organ, fullmäktige i riksbanken, genom emissionskontrollen
bär det yttersta ansvaret för den kreditpolitiska prioriteringen.
Vad motionärerna yrkat beträffande en översyn i övrigt av
metoderna för styrning av kreditmarknaden kräver enligt utskottets mening
inte någon riksdagens åtgärd. Med hänvisning till det anförda avstyrks
motionen 1972: 294 i denna del.

Motionärerna i motionen 1972: 404, herrar Levin och Karl Bengtsson
i Varberg, anser det angeläget att beslut om allmän kreditåtstramning
effektueras ”proportionellt”, så att inte de mindre företagen drabbas
hårdast. Utskottet vill erinra om att kommersiella krediter understigande
100 000 kr. undantogs från den nedskärning av checkräkningskrediter
med 20 % som ingick i den uppgörelse om bankernas kreditgivning,
som träffades i april 1970. En ”proportionell” behandling vid denna
kreditåtstramning skulle sålunda ha varit mindre fördelaktig för de
mindre företagen. I särskild ordning ställdes också krediter till förfogande
över AB Företagskredit och AB Industrikredit. Utskottet anser
anledning finnas att även vid en kommande kreditåtstramning göra
vissa undantag för mindre och medelstora företag. Mot denna bakgrund
avstyrks motionen 1972: 404.

I motionen 1972: 405 av herr Sjönell m. fl. begärs förslag till sådan
ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning, att
företag med mindre än 500 anställda tillförsäkras återlån enligt gällande
bestämmelser utan begränsning av kreditrestriktioner. Utskottet vill
peka på att återlånen visserligen inbegripits i kreditåtstramningen, men
ingalunda påverkats av åtstramningen i den utsträckning som motionärerna
synes vilja göra gällande. Tvärtom har återlånen under senare år
ökat kraftigast i tider av kreditpolitisk åtstramning, vilket framgår av
följande tabell.

FiU 1972:1

Å terlån från allmänna pensionsfonden
Nettoökning i milj. kr.

1965	289
1966	389
1967	200
1968	261
1969	583
1970	441
1971	277

1 övrigt vill utskottet upprepa vad utskottet anförde vid behandlingen
av motioner av delvis samma innebörd år 1971 (FiU 1971: 28). Vid
utgången av år 1968 fanns ca 219 000 företag med mindre än 500 anställda,
och dessa företag svarade för närmare 60°/o av det totala antalet
anställda. Att undanta återlånen för en så stor del av näringslivet
från verkningarna av en nödvändig kreditåtstramning skulle, anförde
utskottet, leda till orimliga krav på åtstramning av annan kreditgivning.
Utskottet avstyrker därför yrkandet i motionen 1972: 405.

I motionen 1972: 812 tas problemet med de stora och snabba förändringarna
i lagerinvesteringarna upp till behandling. Motionärerna
anför att både konjunkturuppgången 1969—1970 och nedgången 1971
hade ett nära samband med förändringar i lagren. De hemställer om
en utredning om lagerförändringarnas verkningar på konjunkturförloppet.

Utskottet noterar och vill understryka motionärernas konstaterande
av sambandet mellan de senaste årens konjunkturförlopp och lagerförändringarna.
Problematiken rörande lagerinvesteringarnas påverkan
på samhällsekonomin har berörts i tidigare statsverks- och kompletteringspropositionen
och behandlades utförligt av utskottet i fjol (FiU
1971: 30, s. 16 f.). Utskottet fann det därvid angeläget att man söker
finna ytterligare medel (utöver bl. a. kreditpolitiken) för att i framtiden
bemästra liknande situationer. Detta gav riksdagen Kungl. Maj:t till
känna.

Det stöd till lageruppbyggnad, varom riksdagen på förslag av Kungl.
Maj:t fattade beslut vid höstriksdagen (prop. 1971: 140, FiU 47, rskr
293), kan ses som ett försök att motverka de lagersvängningar motionärerna
nu påtalar. Vidare har riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t medgivit
företagen att ta i anspråk investeringsfonderna för lageruppbyggnad
även under år 1972. Kungl. Maj:t har som nämnts i tidigare sammanhang
påtalat problemet om lagerinvesteringarnas fluktuationer och
torde sålunda vara väl medveten om såväl problemets vidd som svårigheterna
att bemästra det. Någon riksdagens begäran om utredning i

FiU 1972:1

särskild ordning torde därför inte vara påkallad. Utskottet avstyrker
därför motionens yrkande härom.

I motionen 1972: 400 av herrar Gadd och Arne Pettersson i Malmö
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att frågan om en samordning
av den offentliga sektorns uppköpsverksamhet utreds, varvid
även möjligheten att i statlig regi bilda en inköpspool för att nå en
stabilisering av sysselsättnings- och prisnivån i landet övervägs. Till
frågor som rör den reguljära offentliga upphandlingen finns anledning
återkomma i annat sammanhang. Motionärernas syfte är emellertid i
första hand att från konjunktur- och stabiliseringspolitiska utgångspunkter
ge samhället möjligheter till direkta operationer på marknaden.
Som kompletterande tillvägagångssätt anges grundandet av en statlig
inköps- och försäljningspool, där varor köps under lågkonjunktur för
att hålla sysselsättningen uppe och sedan säljs under en högkonjunktur.
Tanken är inte ny och som framgår av en utredning rörande produktion
på lager som konjunkturpolitiskt medel som utarbetades av
Karin Kock inom kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering (SOU
1944: 57) är problemen komplicerade. Problemet med lagerutvecklingen
har emellertid som nämnts vuxit och frågan förtjänar därför att ytterligare
övervägas. Motionärernas synpunkter torde därför böra bringas
till Kungl. Maj:ts kännedom för övervägande i samband med behandlingen
av förslag som bl. a. budgetutredningen och 1968 års upphandlingskommitté
kan komma att föra fram.

Utskottet vill i sammanhanget beröra variationerna i näringslivets investeringar
över huvud taget och dessas påverkan på samhällsekonomin.
Utskottet tog upp frågan vid behandlingen av fjolårets reviderade finansplan
(FiU 1971: 30). De smala marginaler mellan överhettning
och ofullständigt resursutnyttjande som karakteriserar den svenska ekonomin
ställer stora krav på noggrann planering och följsamhet till uppgjorda
planer. Med de ambitioner vi har inom stabiliseringspolitiken och
inom sysselsättningspolitiken torde det i längden vara omöjligt att acceptera
större årliga avvikelser från en långsiktig investerings- och produktionstrend
inom någon av ekonomins sektorer, enskild eller offentlig.
I den mån sådana trendavvikelser uppkommer måste de under alla
omständigheter ges tidigt till känna så att de kan beaktas vid en sammanvägning
med utvecklingstendenserna inom andra näringar och sektorer
av ekonomin.

För att ge möjlighet och tid för rådrum finns överenskommelser om
varsel vid nedläggning och permittering. Formerna för att genom vidgad
varsel skyldighet eller på annat sätt förbättra tryggheten och minska
omställningsproblemen för de anställda övervägs för närvarande i en
särskild utredning. I princip samma problem återfinns vid en expan -

FiU 1972:1

sion. Planer som inte lagts fram i tid och som inte kunnat planeras in i
en ekonomisk helhet kan inte förverkligas utan svåra spänningar i samhällsekonomin.
Ett vidgat samråd och en noggrannare planering baserad

på enskilda större projekt måste därför enligt utskottets mening växa

fram. Formerna för redovisning av existerande planer och möjligheterna
att realisera dem måste sålunda bli föremål för fortlöpande diskussioner
mellan företagare, anställda och representanter för stat och
kommun. Orsakerna till de i många fall stora avvikelserna mellan planer
och faktiskt utfall måste härvid noga analyseras.

Till frågor om ekonomisk planering i allmänhet återkommer utskottet
senare under året vid behandling av motioner.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och för statsregleringen att riksdagen

a) avslår motionen 1972: 294 såvitt nu är i fråga,

b) avslår motionen 1972: 402,

c) avslår motionen 1972: 812 såvitt nu är i fråga,

d) med godkännande av vad i statsrådsprotokollet förordats
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande uttalande till ledning för utskottens utgiftsprövning
om större restriktivitet än vad finansplanen förutsätter
att riksdagen avslår motionen 1972: 294 såvitt nu är i fråga,

3. beträffande särskilt uttalande om den ekonomiska politikens
mål att riksdagen

a) avslår motionen 1972: 812 såvitt nu är i fråga,

b) avslår motionen 1972: 814 såvitt nu är i fråga,

c) avslår motionen 1972: 815,

4. beträffande inrättande av ett ekonomiskt-socialt råd samt
sammankallande av en stabiliseringspolitisk konferens att riksdagen
avslår motionen 1972: 813 såvitt nu är i fråga,

5. beträffande utvärdering och kartläggning av den ekonomiska
politikens verkningar under 1971 och 1972 att riksdagen avslår
motionen 1972: 814 såvitt nu är i fråga,

6. beträffande en översyn av systemet med emissionskontroll och
i övrigt metoderna för styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt
syfte att riksdagen avslår motionen 1972: 294 såvitt
nu är i fråga,

7. beträffande de mindre företagens ställning vid en allmän kreditåtstramning
att riksdagen avslår motionen 1972: 404,

8. beträffande återlån från allmänna pensionsfonden utan be -

FiU 1972:1

gränsning av kreditrestriktioner att riksdagen avslår motionen
1972: 405,

9. beträffande utredning om lagerförändringarnas verkningar pi
konjunkturförloppet att riksdagen avslår motionen 1972: 812
såvitt nu är i fråga,

10. beträffande utredning om en samordning av den offentliga
sektorns uppköpsverksamhet samt bildande av en statlig inköpspool
för att nå en stabilisering av sysselsättnings- och
prisnivån att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört i anledning av motionen 1972.

400.

Stockholm den 18 februari 1972

På finansutskottets vägnar
SVEN EKSTRÖM

Närvarande: herrar Ekström (s), Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge
(c), Knut Johansson i Stockholm (s), Burenstam Linder (m), Larsson i
Karlskoga (s), Åsling (c), Jansson (s), Wirtén (fp), Josefsson i Halmstad
(s), Fågelsbo (c), Arne Pettersson i Malmö (s), Brundin (m), fru
Thorsson (s) och herr Gadd (s).

Reservation

av herrar Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge (c), Burenstam Linder
(m), Åsling (c), Wirtén (fp), Fågelsbo (c) och Brundin (m) som

anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

”Utskottet vill inledningsvis erinra om att centerpartiet, folkpartiet
och moderata samlingspartiet i flera motioner till 1971 års riksdag påtalat
riskerna för en underskattning av avmattningstendensema i den
svenska ekonomin. Redan i de motioner som lämnades i anslutning
till statsverkspropositionen i januari 1971 förordades en mera expansiv
ekonomisk politik än vad som förutsattes i finansplanen. Kraven på
en mera expansiv politik och generellt verkande stimulansåtgärder har
sedan upprepats vid flera olika tillfällen under 1971.

Utvecklingen under 1971 och den hittills gångna delen av 1972 har
enligt utskottets mening klart bekräftat att en sådan politik skulle varit
riktig. Den ekonomiska utvecklingen blev under 1971 mycket svag
och tillväxten stannade vid knappt en halv procent. Arbetsmarknaden
kännetecknades av ett successivt försämrat sysselsättningsläge med
höga arbetslöshetssiffror.

FiU 1972:1

Den aktuella konjunktursituationen i Sverige präglas av den fortsatta
höga arbetslösheten och en låg aktivitet i ekonomin som helhet.
Aktuella beräkningar från statistiska centralbyrån anger att 136 000
personer saknade arbete i januari 1972. Motsvarande siffror var i januari
1970 och 1971 74 000 resp. 104 000. Antalet anmälda arbetslösa
vid arbetsförmedlingarna var vid samma tidpunkt ca 85 500. I januari
1970 och 1971 var antalet enligt arbetsmarknadsstyrelsens statistik
46 300 resp. 57 800. Sedan december 1971 innebär detta en ökning av
arbetslösheten med 23 000 enligt statistiska centralbyrån och med
11 900 enligt arbetsmarknadsstyrelsen. Som jämförelse kan nämnas att
antalet anmälda arbetslösa under lågkonjunkturperioden 1967/1968
som högst uppgick till ca 65 000. Utöver den traditionella arbetslösheten
finns nu ett starkt inslag av kvinnor bland dem som saknar arbete.
Även antalet yngre arbetslösa är påfallande stort. Ett ökande antal arbetslösa
kommer ur de s. k. tjänstemannagrupperna. Det är inte minst
mot denna bakgrund angeläget att se till att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna anpassas till den förändring som skett i fråga om arbetslöshetens
struktur.

Det nuvarande läget på arbetsmarknaden och när det gäller den
ekonomiska utvecklingen i stort visar enligt utskottets uppfattning att
de sysselsättningsfrämjande åtgärder som vidtogs under hösten 1971
inte var tillräckliga. Ytterligare generellt verkande åtgärder borde ha
satts in för att bromsa det växande antalet friställningar och motverka
stagnationen beträffande investeringarna. Det finns för dagen inte heller
några säkra tecken på en omedelbar återhämtning i ekonomin. Det
existerar därför fortfarande ett visst utrymme för ytterligare konjunkturstimulerande
åtgärder under det innevarande budgetåret. En förutsättning
för att sådana åtgärder skall kunna vidtas är dock att de utformas
så att de snabbt kan börja verka och vid behov snarast avlyftas.

När det gäller den svenska ekonomiska utvecklingen under budgetperioden
1972/73 vill utskottet betona den osäkerhet i bedömningen,
som kommer till uttryck både i finansplanen och i motionerna 1972:
294 och 812 av herr Bohman m. fl. resp. av herrar Fälldin och Helén.
Det underlag för konjunkturbedömningen som presenteras i finansplanen
ger enligt utskottets åsikt inte heller tillräcklig grund för förväntningar
om ett konjunkturomslag inom den närmaste tiden.

Svensk ekonomi är starkt beroende av den internationella konjunkturutvecklingen.
Denna inrymmer för närvarande både positiva och
negativa inslag. Utskottet konstaterar också att den i december träffade
internationella valutauppgörelsen inte lett till den önskade valutastabiliteten.
Förutsättningen för att verklig stabilitet skall uppnås är att
planerna på mer långsiktiga reformer kan förverkligas.

Utskottet anser därför att en mera bestämd uppfattning om utvecklingen
under budgetperioden 1972/73 kan ges först vid tiden för

FiU 1972:1

kompletteringspropositionens avlämnande. Med detta har utskottet
velat markera dels en mer avvaktande inställning när det gäller tidpunkten
för ett kommande konjunkturuppsving än vad som kommer
till uttryck i finansplanen, dels att kravet på skärpt konjunkturberedskap
måste kunna innefatta beredvillighet att sätta in ytterligare stimulansåtgärder.

Utskottet vill emellertid samtidigt betona, att konjunkturberedskapen
även måste innefatta möjligheter att genomföra en åtstramning av
den ekonomiska politiken om så skulle visa sig nödvändigt. Utskottet
konstaterar att det under hela 60-talet har funnits en benägenhet att
föra en expansiv ekonomisk politik så länge, att den förstärkt en uppåtgående
konjunktur och därigenom bidragit till en överhettning av ekonomin.
Det var t. ex. vad som hände under 1969/70 och som ledde
till att orimligt höga krav ställdes på penningpolitiken med den mycket
härda kreditpolitiken under 1970 som följd.

Skulle sålunda ett starkt konjunkturuppsving växa fram, bör under
nästa budgetår restriktiviteten i finanspolitiken ökas. Om detta skall
vara möjligt måste stor vaksamhet iakttagas vid utskottens utgiftsgranskning
för nästa budgetår. Annars kommer man ånyo att försättas i ett
läge med allvarliga kreditrestriktioner. Utskottet vill framhålla, att dessa
överväganden inte står i motsättning till ett eventuellt behov av
fortsatta sysselsättningsstimulerande åtgärder under 1972. En effektiv
stimulanspolitik bör direkt inriktas på åtgärder som okar näringslivets
arbetskraftsefterfrågan och på arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

När ett konjunkturuppsving väl kommer finns också risk för starka
prisstegringstendenser. Den konjunkturpolitiska beredskapen måste därför
innefatta åtgärder som kan begränsa prisstegringarna.

En uppåtgående konjunktur medför automatiskt ökade spänningar
och prisstegringstendenser i ekonomin. Inte minst av denna anledning
är det nödvändigt att nu bedriva en investeringsfrämjande politik. En
förutseende politik, som genom investeringsstimulanser m. m. okar
produktionen och höjer kapacitetstaket, innebär ökad tillgång på varor.
Den minskar därmed kraften hos prisstegringsimpulserna.

Mot bakgrund av vad som nu sagts avstyrker utskottet bifall till
motionen 1972: 402. Vad utskottet anfört i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1972: 294 och 1972: 812 i vad avser riktlinjerna
för den ekonomiska politiken bör ges Kungl. Maj:t till känna.

I motionen 1972: 294 hemställs att riksdagen i princip till ledning
för utskottens utgiftsprövning uttalar sig för större restriktivitet vid
utgiftsprövningar än vad finansplanen förutsätter. Utskottet anser sig
ha besvarat det nämnda motionsyrkandet med vad som tidigare anförts.

FiU 1972:1

I fråga om målen för den ekonomiska politiken under år 1972 anges
i finansplanen riktpunkten vara att åstadkomma en balanserad
ekonomisk expansion som förenar kraven på full sysselsättning, rimlig
prisstabilitet och extern balans. En sådan ekonomisk politik anses
erbjuda de bästa förutsättningarna för jämnare inkomstfördelning,
fortsatt aktiv reformpolitik och bibehållen yttre handlingsfrihet.

I motionen 1972: 812 av herrar Fälldin och Helén hemställs att
riksdagen skall som sin mening uttala att full sysselsättning, fortsatt
hög tillväxttakt, jämnare inkomstfördelning, stabilisering av prisnivån
samt regional balans skall vara övergripande mål för den ekonomiska
politiken. I motionstexten har jämväl balans i utrikesbetalningama angetts
böra vara ett övergripande mål för den ekonomiska politiken
under år 1972. Herr Olof Johansson i Stockholm och fru Jonäng har
i sina respektive motioner 1972: 814 och 1972: 815 i fråga om målformuleringen
framfört yrkanden, som torde kunna inrymmas i yrkandet i
den gemensamma partimotionen.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att det råder stor enighet rörande
de övergripande målen för den ekonomiska politiken. I likhet
med motionärerna finner utskottet det dock vara anmärkningsvärt att
finansministern i årets finansplan inte betonat kravet på regional
balans trots tendenserna till ny skärpning av de regionala skillnaderna
på arbetsmarknaden. Utskottet tillstyrker därför yrkandet i ifrågavarande
motioner om ett särskilt uttalande i denna fråga.

Regeringen har vid upprepade tillfällen med rätta betonat nödvändigheten
av en jämn och hög investeringstakt. Den faktiska ökningen
har emellertid gått långsamt och de uppsatta målen har långt ifrån
infriats. Utskottet anser mot den bakgrunden att investeringarna inom
näringslivet måste ytterligare prioriteras. Därvid bör bl. a. särskilt beaktas
sådana faktorer som företagens bedömning av den internationella
marknaden — där de nu pågående EEC-förhandlingarna spelar stor
roll — den inhemska efterfrågans utveckling, lönsamhetsproblemen
och det allmänna ekonomiska klimatet i landet samt kreditmarknaden.

De samhällsekonomiska problemen på längre sikt är bl. a. knutna till
kravet på att upprätthålla balans i utrikesaffärerna, svårigheterna att
bemästra strukturomvandlingens verkningar på bl. a. sysselsättningen
och de snabbt växande anspråken på den offentliga sektorn.

I årets finansplan betonas att den under senare tid inträdda förbättringen
när det gäller utrikesbalansen inte utan vidare kan väntas
bli bestående. Utskottet delar den uppfattningen. Det finns sålunda
anledning att räkna med en fortsatt ökning av underskottet i fråga om
tjänster och transfereringar. Detta måste kompenseras med ett ökat
överskott i varuutbytet för att den erforderliga betalningsjämvikten
skall kunna upprätthållas. Detta förutsätter att den industriella slag -

FiU 1972:1

kraften ytterligare kan förstärkas både vad beträffar exportindustrin
och de hemmanäringar som har utländsk konkurrens.

Strukturarbetslösheten har under senare år haft stor omfattning oberoende
av konjunktursituationen. Trots omfattande samhällsinsatser
bl. a. i form av omskolning och annan arbetsmarknadsutbildning har
åtgärderna inte räckt till för att kunna klara sysselsättning och produktion
på ett tillfredsställande sätt. Friställningar och företagsnedläggelser
har skett i betydligt snabbare takt än nya sysselsättningstillfällen kommit
till. Strukturomvandlingen har också lett till ökat importberoende på
viktiga varumarknader, vilket i sin tur bidragit till påfrestningar på
utrikesbalansen. Det är angeläget att komma till rätta med dessa balansproblem
för att kunna trygga full sysselsättning, förbättra ekonomiskt
eftersatta gruppers inkomstförhållanden, utjämna de regionala
skillnaderna och få till stånd ett bättre resursutnyttjande.

I motionen 1972: 294 av herr Bohman m. fl. hävdas att den offentliga
sektorns snabba utgiftsexpansion och följderna därav blir en av de
viktigaste frågorna för 70-talets politik. De ökade konsumtionsutgifterna
inom den offentliga sektorn och de automatiskt växande behoven
av nyanställning, bl. a. på grund av den långsammare produktivitetsutvecklingen
där, innebär krav på stegrade statsutgifter. Inom
de dominerande sektorerna på den kommunala sidan är det heller inte
realistiskt att räkna med någon gynnsam kostnadsutveckling.

Utskottet vill med anledning härav anföra att den offentliga sektorns
snabba expansion och därvid särskilt automatiken i utgiftsutvecklingen
måste betraktas som ett centralt ekonomiskt problem. Det
illustreras inte minst av att i den ökning av statsutgifterna för budgetåret
1972/73 på ca 7 000 miljoner kronor, som förutses i finansplanen,
endast 400 miljoner representerar nya åtaganden.

I finansplanen betonas behovet av en dämpning av den kommunala
utgiftsexpansionen för att bereda ökat utrymme för bl. a. näringslivets
investeringar. Utskottet delar härvidlag finansministerns bedömning
men vill samtidigt erinra om att ca 80 procent av den kommunala
verksamheten avser utgifter, som på skilda sätt påförts kommunerna
av statsmakterna. Till finansieringen av kommunernas utgifter bidrar
staten emellertid inte med mer än omkring 25 procent. Den bild av
statens ansvar och insatser som tecknas i finansplanen får därför anses
missvisande.

Den lägre tillväxttakten i ekonomin som helhet ställer krav på att
expansionstakten inom den offentliga sektorn dämpas. Det är nödvändigt
att genom besparingar och åtgärder ägnade att öka effektiviteten
söka begränsa de automatiskt betingade utgiftsökningarna. Detta innebär
givetvis inte att pensionärers, barnfamiljers och andra inkomstsvaga
gruppers krav på standardökningar får eftersättas. Härom råder

FiU 1972:1

enighet mellan alla partier. Det understryker däremot bl. a. behovet av
en omsorgsfull prioritering av nya åtaganden. Vad som framför allt
fordras för att en reformvänlig politik skall kunna bedrivas är att den
ekonomiska politiken är sådan att de totala resurserna ökar snabbt.

1971 års avtalsrörelse nämns på flera ställen i årets finansplan som
en betydelsefull faktor för den samhällsekonomiska utvecklingen. Fjolårets
komplicerade lönerörelse understryker enligt utskottets mening
behovet av överläggningar och samråd kring de samhällsekonomiska
problemen i form av stabiliseringspolitiska konferenser.

Av stor betydelse är att sådana överläggningar kan komma till stånd
i mycket god tid före en kommande avtalsrörelse. Detta ger de berörda
parterna en nödvändig distans till de mera avtalstekniskt och
taktiskt betingade åtgärderna under själva avtalsförhandlingarna. Utskottet
anser därför att förberedelser för överläggningar bör inledas redan
nu.

Stabiliseringskonferensens huvuduppgift är att tjäna som ett forum
för överläggningar mellan regeringen och de berörda partema, där
man presenterar synen på det samhällsekonomiska läget och diskuterar
de aktuella fördelningspolitiska problemen. Själva konferensen
måste föregås av ett grundligt utredningsarbete. Utskottet föreslår att
ett ekonomiskt och socialt råd inrättas för denna uppgift. Utskottet tillstyrker
sålunda de behandlade yrkandena i motionen 1972: 813.

I motionen 1972: 814 av herr Olof Johansson i Stockholm yrkas på
en utvärdering och kartläggning av den ekonomiska politikens verkningar
under 1971 och 1972.

I likhet med motionären anser utskottet det angeläget att en noggrann
och vetenskaplig utvärdering kommer till stånd beträffande verkningarna
av de senaste årens konjunkturpolitik på ekonomi och sysselsättning.
Utskottet förutsätter att detta kan ske inom ramen för det
forsknings- och utredningsarbete, som pågår vid universitet och högskolor
samt vid konjunkturinstitutet och andra forskningsinstitutioner.
Vad utskottet här anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Yrkanden rörande kreditpolitiken har framförts i motionerna 1972:
294, 404 och 405.

I motionen 1972: 294 av herr Bohman m. fl. ingår ett yrkande om
översyn av systemet med emissionskontroll samt i övrigt metoderna för
styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt syfte.

FiU 1972:1

Utskottet vill med anledning härav framhålla att emissionskontrollen
har till syfte att dels motverka ränteglidning, dels möjliggöra en viss
prioritering på kapitalmarknaden. Det är utskottets uppfattning att en
sådan styrning av kapital till olika sektorer i ekonomin t. ex. till bostadssektorn
även i fortsättningen måste ske efter de riktlinjer varom
riksdagen fattat beslut. Emissionskontrollen har emellertid svagheter
som penningpolitiskt instrument. Utskottet anser därför att det finns
anledning att göra viss översyn av det nuvarande systemet.

Att de mindre företagen drabbas hårdast vid kreditrestriktioner har
bl. a. visats av koncentrationsutredningen i dess undersökning av
kreditmarknadens struktur och funktionssätt (SOU 1968: 3). Orsakerna
kan bl. a. sökas i att de mindre företagen i allmänhet arbetar med
en förhållandevis stor andel lånat kapital och att de stora företagen
som regel har tillgång till fler finansieringskällor än de små. Det är
också ofrånkomligt att bankernas hänsynstagande till företagens inlåning
och övriga bankaffärer ger de stora företagen ett försteg vid
kreditgivningen om det totala kreditutrymmet är knappt.

De nämnda förhållandena uppvägs inte av att krediter i vissa fall
ställs till de mindre företagens förfogande i särskild ordning, bl. a. genom
överföring av medel till AB Företagskredit, AB Industrikredit och
Statens hantverks- och industrilånefond. Utskottet anser det därför
synnerligen angeläget att de mindre företagens finansieringsfrågor ägnas
ökad uppmärksamhet, om det åter blir aktuellt att vidta åtstramningar
på kreditmarknaden.

Som framhålls i motionen har återlånen inte fått den betydelse i
AP-fondemas totala utlåning, som man i allmänhet tänkte sig vid
systemets införande. Det beror bl. a. på att mindre och medelstora
företag har mycket begränsade möjligheter att utnyttja återlånerätten
på ett ändamålsenligt sätt. Under tider med kreditknapphet förstärks
detta förhållande genom att återlånen underkastas samma restriktiva
behandling som andra låneansökningar. I förening med andra faktorer
som missgynnar de mindre och medelstora företagen i lånehänseende
har detta lett till att den nämnda företagsgruppen haft svårigheter att
öka sina investeringar i tillräcklig omfattning under senare år.

Utskottet anser därför i likhet med motionärerna att det finns anledning
att medge en friare kreditgivning till mindre och medelstora

FiU 1972:1

företag inom ramen för det nuvarande återlånesystemet. Detta kan bl. a.
ske genom att sådana företag tillförsäkras rätt till återlån utan begränsningar
av allmänna kreditrestriktioner. Eftersom en relativt ringa del
av återlånen går till företag av denna typ skulle verkningarna i kreditpolitiskt
hänseende av en sådan åtgärd bli begränsade.

I motionen 1972: 812 av herrar Fälldin och Helén tas problemet med
de stora och snabba förändringarna i lagerinvesteringarna upp till behandling.
Motionärerna anför att både konjunkturuppgången 1969—70
och nedgången 1971 hade ett nära samband med förändringar i lagren.
De hemställer om en utredning om lagerförändringarnas verkningar på
konjunkturförloppet.

Utskottet noterar och vill understryka motionärernas konstaterande
av sambandet mellan de senaste årens konjunkturförlopp och lagerförändringar.
Problematiken rörande lagerinvesteringamas påverkan på
samhällsekonomin har berörts i tidigare statsverks- och kompletteringspropositioner
och behandlades utförligt av utskottet i fjol (FiU 1971: 30,
s. 16 f.). Utskottet fann det därvid angeläget att man söker finna ytterligare
medel (utöver bl. a. kreditpolitiken) för att i framtiden bemästra
liknande situationer. Detta gav riksdagen Kungl. Maj:t till känna.

Vissa försök har också gjorts att motverka sådana lagersvängningar
som motionärerna påtalar. Bl. a. kan nämnas att företagen medgetts
rätt att utnyttja investeringsfonderna för lageruppbyggnad under senare
delen av 1971 och 1972. Riksdagen fattade under fjolårets höstsession
också beslut om att införa ett särskilt stöd till lageruppbyggnad.

Utskottet finner det i likhet med motionärerna angeläget att gå vidare
på den inslagna vägen. Bl. a. behöver lagerförändringarnas orsaker
närmare analyseras och ytterligare metoder prövas då det gäller
att påverka lagerutvecklingen. Utskottet tillstyrker därför yrkandet i
motionen 1972: 812.

FiU 1972:1

Den i motionen framförda tanken på att skapa en statlig inköpsoch
försäljningsorganisation i syfte att uppnå en konjunkturutjämnande
effekt har tidigare prövats av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
(SOU 1944: 57). Kommissionens förslag har emellertid aldrig
förverkligats, sannolikt bl. a. på grund av de stora praktiska svårigheter
som är förenade med ett sådant system. Inte heller utskottet anser
den i motionen föreslagna vägen framkomlig för att komma till
rätta med de svårbemästrade problemen i fråga om lagerutveckling.
Motionen 1972: 400 avstyrks därför av utskottet.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och för statsregleringen att riksdagen

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1972:
294 och 1972: 812, båda såvitt nu är i fråga, som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

b) avslår motionen 1972: 402,

2. beträffande uttalande till ledning för utskottens utgiftsprövning
om större restriktivitet än vad finansplanen förutsätter
att riksdagen i anledning av motionen 1972: 294 såvitt nu är
i fråga som sin mening uttalar vad utskottet anfört,

3. beträffande särskilt uttalande om den ekonomiska politikens
mål att riksdagen med bifall till motionerna 1972: 812 och
1972: 814, båda såvitt nu är i fråga, samt motionen 1972: 815
som sin mening uttalar att full sysselsättning, fortsatt hög tillväxttakt,
balans i utrikesbetalningarna, jämnare inkomstfördelning,
stabilisering av prisnivån samt regional balans skall
vara övergripande mål för den ekonomiska politiken,

4. beträffande inrättande av ett ekonomiskt-socialt råd samt
sammankallande av en stabiliseringspolitisk konferens att riksdagen
med bifall till motionen 1972: 813 såvitt nu är i fråga

a) hos Kungl. Maj:t anhåller om inrättande av ett ekonomiskt-socialt
råd i enlighet med vad utskottet anfört,

b) hos Kungl. Maj:t anhåller att en stabiliseringspolitisk konferens
sammankallas med representanter för regering och riksdag,
organisationerna på arbetsmarknaden och övriga berörda
parter i enlighet med vad utskottet anfört,

5. beträffande utvärdering och kartläggning av den ekonomiska
politikens verkningar under 1971 och 1972 att riksdagen i anledning
av motionen 1972: 814 såvitt nu är i fråga som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

Fiu 1972:1

6. beträffande en översyn av systemet med emissionskontroll och
i övrigt metoderna för styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt
syfte att riksdagen i anledning av motionen 1972:
294 såvitt nu är i fråga som sin mening ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört,

7. beträffande de mindre företagens ställning vid en allmän
kreditåtstramning att riksdagen i anledning av motionen 1972:
404 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

8. beträffande återlån från allmänna pensionsfonden utan begränsning
av kreditrestriktioner att riksdagen i anledning av
motionen 1972: 405 som sin mening uttalar att mindre och
medelstora företag skall tillförsäkras rätt till återlån från allmänna
pensionsfonden utan begränsningar av allmänna kreditrestriktioner
i enlighet med vad utskottet anfört,

9. beträffande utredning om lagerförändringarnas verkningar på
konjunkturförloppet att riksdagen med bifall till motionen
1972: 812 såvitt nu är i fråga hos Kungl. Maj:t anhåller om
utredning om lagerförändringamas verkningar på konjunkturförloppet
i enlighet med vad utskottet anfört,

MARCUS BOKTR. STHLM 1 972 720045