Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda finansplan för budgetåret 1971/72 jämte motioner (Betänkande 1971:FiU1 Finansutskottet)

Finansutskottets betänkande nr 1 år 1971

FiU 1971

Nr 1

Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
framlagda finansplan förbudgetåret 1971/72 jämte motioner.

Propositionen

I propositionen nr 1, bilaga 1, har Kungl. Maj:t under åberopande av
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 4 januari 1971
såvitt nu är i fråga föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och
för statsregleringen som förordats i statsrådsprotokollet samt

2. godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts i fråga om Sveriges
Investeringsbanks AB verksamhet.

Statsrådsprotokollet upptar följande rubriker, nämligen

1. Den internationella utvecklingen (s. 1—6),

2. Konjunkturutveckling och ekonomisk politik i Sverige 1970 (s.
6-12),

3. Den ekonomiska politiken 1971 med underrubrikerna

3.1 Mål och förutsättningar (s. 12—22),

3.2 Budgetpolitiken (s. 22—25),

3.3 Försörjningsbalans och bytesbalans (s. 25—27),

3.4 Utgiftsprogrammet (s. 28—33),

4. Sammanfattning (s. 34—37).

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen nr 562 av herr Bohman m. fl. vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majt måtte hemställa, att Kungl. Majt
måtte

1. tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att genomgå det
allmännas utgiftsprogram samt föreslå åtgärder ägnade att begränsa den
offentliga sektorns expansion och öka den offentliga sektorns effektivitet,

2. inbjuda till överläggningar med representanter för regering, demokratiska
oppositionspartier och arbetsmarknadens parter rörande den
ekonomiska politiken,

1 Riksdagen 1971. 5 sami. Nr 1

FiU 1971:1

3. i vad avser behovet av ökad utländsk upplåning och Investeringsbankens
uppgifter i samband härmed beakta vad i motionen anförts,

4. överse systemet med emissionskontroll och i övrigt metoderna för
styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt syfte,

samt att riksdagen måtte uttala

5. att omedelbara åtgärder vidtages för att åstadkomma en lättnad på
kreditmarknaden,

dels motionen nr 565 av herrar Hedlund och Helén vari hemställts att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj As proposition nr 1, Bilaga 1,
Finansplanen beslutar, att som sin mening uttala vad som i motionen
anförts beträffande den ekonomiska politiken,

dels motionen nr 566 av herrar Hedlund och Helén vari hemställts att
riksdagen beslutar, att i skrivelse till Kungl. Maj A

1. anhålla om utredning beträffande inrättande av ett ekonomisktsocialt
råd med företrädare för regering och opposition, arbetsmarknadens
parter och näringslivets organisationer samt ekonomisk expertis med
uppgift att belysa de samhällsekonomiska problemen samt att förbereda
stabiliseringspolitiska konferenser, i enlighet med vad som anförts i
motionen nr 565,

2. hemställa att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att
utarbeta riktlinjer för en ekonomisk planering i enlighet med vad som
anförts i nämnda motion, samt

3. begära att en parlamentarisk utredning tillsätts för en översyn av
statens uppgifter i syfte att främja kostnadsbesparingar.

Utskottet

Den internationella utvecklingen. Finansplanens och den preliminära
nationalbudgetens bedömning av de internationella konjunkturutsikterna
kan sammanfattas sålunda. För 1971 förutses en begynnande produktionsuppgång
i Förenta staterna, delvis som följd av redan genomförda
eller signalerade lättnader i den ekonomiska politiken. För Västeuropas
del finns vissa tendenser till en svagare tillväxt. Dessa kan bland annat
föras tillbaka på de successiva skärpningar av den ekonomiska politiken
som vidtagits i en del länder, främst Västtyskland. Mot detta skall vägas
de tendenser till expansion som väntas göra sig gällande i Storbritannien
och Frankrike och de för vår utrikeshandel så betydelsefulla nordiska
länderna. Med hänsyn till den allmänna utvecklingen av investeringarna,
konsumtionen och till den utformning den ekonomiska politiken synes få
bedömer departementschefen det sannolikt att tillväxten i Västeuropa
även under 1971 kommer att ligga på en hög nivå, om än något lägre än
under 1970.

FiU 1971:1

I motionen nr 562 konstateras att en rad faktorer samverkar till att
försvåra bedömningen av den ekonomiska utvecklingen under 1971. Den
stabilisering av den internationella liksom den inhemska konjunkturen,
som kunde noteras under senare hälften av 1970, torde enligt motionärerna
komma att bestå åtminstone under de första månaderna 1971. I
motionen nämns också tre faktorer, som synes bekräfta finansplanens
bedömning av den internationella konjunkturutvecklingen under 1971,
nämligen för det första att en uppsplittring av konjunkturmönstret tycks
ha skett, för det andra att det svenska näringslivets ordersituation är god
samt slutligen att en förväntad uppgång i den nordamerikanska konjunkturen
torde få expansiva verkningar på den västeuropeiska ekonomin.

I motionen nr 565 framhålls inledningsvis att vissa bedömare ansett
att avmattningen blir mer markerad och att den ekonomiska aktiviteten
under 1971 blir klart lägre än vad finansplanen anger. Avgörande är
verkningarna av utvecklingen i den västtyska ekonomin och i andra
västeuropeiska länder, konjunkturförloppet i USA samt den allmänna
utvecklingen av världshandeln. Oenigheten mellan bedömningarna synes
dock mest avse graden av nedgång i ekonomin. Någon artskild bedömning
är det inte fråga om. Sedan finansplanen presenterats har dock intrycken
förstärkts av att konjunkturavmattningen underskattats.

Utskottet anser att den internationella ekonomiska utvecklingen — vid
sidan av den inhemska pris- och inkomstbildningen — är det största
osäkerhetsmomentet i den konjunkturbedömning som ligger till grund
för utformningen av riksstatsförslaget för 1971/72.

Vad beträffar de internationella konjunkturutsikterna har enligt
utskottets mening ingenting framkommit som på någon mera väsentlig
punkt givit anledning till revision av departementschefens bedömning.
Med hänsyn till den korta tid som stått till förfogande för bedömning av
denna komplicerade fråga vill utskottet likväl starkt understryka att dess
likaväl som departementschefens bedömning av de internationella
konjunkturutsikterna för budgetåret 1971/72 kan komma att förskjutas
innan slutlig ställning skall tagas till riksstatsförslaget i maj månad. Ny
statistisk information och fortlöpande analys av den ekonomiska
utvecklingen förändrar kontinuerligt framtidsbilden.

Konjunkturutveckling och ekonomisk politik i Sverige 1970. Tendenserna
till överhettning i ekonomin bestod under första halvåret 1970.
Den intensifiering av högkonjunkturen som skedde under denna period
kunde enligt finansplanen väsentligen återföras till den .starka stegringen
av lagerinvesteringarna. Samtidigt försvagades handelsbalansen med ca
900 milj. kr jämfört med andra halvåret 1969. Bakom denna försvagning
låg främst en av lageruppbyggnaden starkt uppdriven import och det
förhållandet att den betydande efterfrågan på våra exportvaror inte

FiU 1971:1

kunde tillgodoses fullt ut på grund av bristande produktionskapacitet.

Konjunkturutvecklingen föranledde regeringen att efter hand ytterligare
strama åt den ekonomiska politiken. För vissa kapitalvaror
genomfördes höjningen av mervärdeskatten redan den 9 februari 1970.
Statliga industribeställningar senarelades och den 25-procentiga investeringsavgiften
på mindre angelägna byggen återinfördes. Budgeten för
1970/71 innebar vidare en påtaglig skärpning av finanspolitiken i
förhållande till föregående budgetår. Bensin- och spritskatterna höjdes
den 1 november 1970, och mervärdeskattehöjningen för hushållskapitalvaror
tidigarelades. Vid årsskiftet 1970/71 höjdes vidare den allmänna
arbetsgivaravgiften från 1 % till 2 %. För att begränsa den privata
konsumtionen infördes en särkild premiering av frivilligt banksparande av
överskjutande preliminär skatt.

En kraftig kreditpolitisk åtstramning genomfördes under loppet av
1969, och denna stramhet bibehölls under 1970. Denna inriktning av
politiken var enligt finansplanen till en början främst föranledd av hänsyn
till vår utrikesbalans men blev efter hand motiverad även av de krav som
ställdes av den inhemska konjunkturutvecklingen.

Den restriktiva ekonomiska politiken ledde till en dämpning av den
inhemska efterfrågans tillväxt och till en förbättring av den samhällsekonomiska
balansen under senare delen av år 1970. Av särskild betydelse
var den påtagliga dämpning av lagerinvesteringarna som ägde rum. Denna
bidrog i hög grad till den förstärkning av handelsbalansen som kunde
registreras under andra halvåret och till att trycket på arbetsmarknaden
lättade.

Dämpningen av efterfrågan har gällt både konsumtionen och investeringarna.
Den privata konsumtionens tillväxt stannade vid knappt 3 %.
Offentlig konsumtion steg med drygt 5 %. Bostadsinvesteringarna beräknas
i volym ha minskat med 5 % medan industrins investeringar steg med

7,5 %.

Efterfrågan på arbetskraft var mycket stark, men under hösten 1970
märktes en avmattning. Bristen på arbetskraft var dock vid årets utgång
stor inom delar av industrin. Löneglidningen ökade framför allt inom
industrin, där den uppgick till 7 % mot 4 % 1969.

Den ökade takt i prisstegringarna som gjorde sig gällande mot slutet av
1969 kvarstod även under 1970. Då prisstegringen på livsmedel under
sommaren enligt finansplanen indikerade en påtaglig höjning av marginalerna
och då ytterligare prishöjningar aviserades fattade regeringen
beslut om prisstopp på vissa livsmedel från utgången av augusti.
Prisstoppet gjordes allmänt från början av oktober. Konsumentpriserna
steg under årets lopp med drygt 7 %.

I motionen nr 562 understryks att svårigheterna att upprätthålla

FiU 1971:1

balansen på de utrikes betalningarnas område sedan mitten av 1960—talet
varit ett permanent problem i den svenska ekonomin. I 1970 års
finansplan förutspåddes att handelsbalansens underskott 1970 skulle
begränsas till 510 milj. kr. Det verkliga underskottet blev enligt
motionärerna närmare 1 400 milj. kr. Trots detta kunde valutareserven
öka med närmare 400 milj. kr. till följd av förbättrad kapitalbalans och —
framför allt — en förbättring av betalningsbalansens restpost från — 450
milj. kr. 1969 till + 1 300 milj. kr. 1970. Innebörden av detta torde
enligt motionärerna vara att vår valutareserv i allt större utsträckning
finansieras med kortfristiga krediter och handelskrediter, som i väsentligt
högre grad än de långfristiga krediterna är känsliga för förändringar i
kreditmarknadsläget.

Trots en mycket markant konjunkturuppgång har betalningsbalansen
kraftigt försämrats och en uttömning av valutareserven ägt rum — under

1969 och 1970 har valutareserven minskat med 34%. Bakgrunden till
denna situation är enligt motionärerna att den ekonomiska politiken
under den senaste högkonjunkturen, som vi nu tycks vara på väg ut ur,
inte varit tillräckligt stram. Den expansiva finanspolitiken har medverkat
till en uppdriven efterfrågan under högkonjunkturen 1968—1970, vilket
fått som följd kraftiga prisstegringar, överefterfrågan på arbetskraft och
svårigheterna med bytes- och betalningsbalansen.

Motionärerna hävdar att de ekonomisk-politiska åtgärder som vidtogs
för att begränsa effekterna av det uppdrivna efterfrågeläget kom för sent
och torde ha börjat verka först när den internationella konjunkturutvecklingen
redan pekade nedåt. Även de åtgärder som aviseras i årets
finansplan för att stimulera näringslivets investeringar måste sägas komma
för sent. I 1970 års finansplan beräknades näringslivets investeringar öka
med 10%. Moderata samlingspartiet ifrågasatte realismen i denna
skattning. Enligt försörjningsbalansen för 1970 stannade ökningen av
näringslivets investeringar också vid 3,6 %. Sannolikt har de negativa
verkningarna för näringslivet av den hårda kreditpolitiken varit väsentligt
mer omfattande än denna begränsade investeringsökning ger vid handen.
Ökningen i antalet varsel om driftsinskränkningar och antalet konkurser
pekar på detta. De sysselsättningssvårigheter som särskilt mot slutet av

1970 uppstod i skogslänen gör enligt motionärerna att det inte synes
osannolikt att den hårda kreditpolitiken också bidragit till att accentuera
den regionala obalansen i den svenska ekonomin.

1 motionen nr 565 hävdas att den ekonomiska politik regeringen
förordar i årets finansplan måste ses mot bakgrund av de två senaste årens
ekonomiska utveckling. I vissa avseenden har denna varit gynnsam, t. ex.
vad gäller sysselsättningen. Men på några för framtiden väsentliga
områden har regeringen misslyckats att infria sina egna målsättningar.
Det gäller framför allt bytesbalansen, industriinvesteringarna och infla -

FiU 1971:1

tionsutvecklingen.

Det är enligt motionärerna givet att denna utveckling delvis återfaller
på faktorer, som ligger utanför statsmakternas förmåga att påverka. Men
regeringen kan likväl inte undgå ansvar för att stabiliseringspolitiken forts
med otillräcklig kraft. Motionärerna konstaterar med beklagande att
finansministern underlåtit att i tid inkalla en stabiliseringspolitisk
konferens av det slag de tidigare föreslog. I det skede, som de pågående
avtalsförhandlingarna befinner sig i just nu, kan en sådan konferens inte
med framgång fylla sina uppgifter. Under år 1970 framförde centerpartiet
och folkpartiet ett erbjudande till regeringen att stödja en stramare
finanspolitik samt åtgärder för att stimulera det enskilda sparandet.
Regeringen satte emellertid sin lit enbart till den hårda kreditpolitiken.
Denna fick, menar motionärerna, för länge ensam bära upp stabiliseringspolitiken,
vilket påtagligt hämmade den förväntade och av alla önskade
uppgången av industriinvesteringarna.

Jämförelser mellan 1969 och 1970 som enbart baseras på nationalbudgetens
årssiffror ger enligt utskottets uppfattning inte någon tillfredsställande
bild av den omsvängning i den svenska ekonomiska utvecklingen
som inträffade under loppet av 1970. Som framhållits i finansplanen var
denna omsvängning särskilt markerad när det gällde utrikeshandeln och
betalningsbalansen. Den statistik som numera offentliggjorts beträffande
utrikeshandelns utfall under december 1970 visar att omslaget i
handelsbalansen under 1970 var starkare än som anges i finansplan och
preliminär nationalbudget. Från ett underskott på ca 1 450 milj. kr.
under första halvåret svängde handelsbalansen till ett överskott på ca 300
milj. kr. under andra halvåret. För hela året blev underskottet därmed ca
1 150 milj. kr. mot i finansplanen beräknade 1 370 milj. kr. Till
omsvängningen i handelsbalansen under andra halvåret 1970 bidrog —
förutom fortsatt god efterfrågan på våra exportvaror utomlands —
framför allt den stramare ekonomiska politiken och den nerdämpade
inhemska konjunkturen.

Andra viktiga inslag i fjolårets betalningsbalansbild är den fortsatta
försämringen i tjänstebalansen med utlandet och det kraftiga omslaget i
positiv riktning på kapitalbalansen. Som framgår av riksbankens förvaltningsberättelse
(s. 31) svängde kapitalbalansen från ett kapitalutflöde
1969 på ca 200 milj. kr. till ett kapitalinflöde på närmare 800 milj. kr.

1970. Restposten, som i betydande utsträckning påverkas av förändringar
i de korta kommersiella krediterna, visade en ännu större omsvängning
från i runt tal — 450 milj. kr. till + 1 550 milj. kr. Valutareserven ökade
enligt de definitiva siffrorna med närmare 400 milj. kr. efter att ha
minskat med ca 1 850 milj. kr. året innan. Detta visar enligt utskottet att
den strama kreditpolitiken nådde ett av sina huvudsyften.

FiU 1971:1

Vissa statistiska indikationer, som framkommit sedan finansplanen
skrevs, tyder såvitt utskottet kan bedöma på att konjunkturdämpningen
kan komma att bli mer markerad. Enligt konjunkturbarometern mattades
tillväxttakten i den svenska industriproduktionen betydligt under fjärde
kvartalet 1970, något som främst torde bero på vikande efterfrågan och
inte på otillräcklig kapacitet. Trots minskning i orderingången är
orderstockarna fortfarande mycket stora inom verkstadsindustrin, men
inom övriga industrier bedöms orderläget — med vissa undantag — som
svagt. För innevarande kvartal väntas orderingången minska i praktiskt
taget samtliga branscher. Speciellt gäller detta verkstadsindustrins hemmamarknadsorder.

Även på arbetsmarknaden har effekten av konjunkturdämpningen
gjort sig gällande. En indikation härpå är att antalet obesatta platser vid
arbetsförmedlingarna i mitten av januari i år var ca 45 000, vilket innebar
en nedgång från toppläget i maj i fjol med ca 25 000 eller 36 % (båda
siffrorna säsongrensade). Och antalet anmälda arbetslösa var i januari
i år 58 000 eller 11 000 flera än vid samma tidpunkt i fjol. Enligt
arbetskraftsundersökningen i januari har arbetslösheten också ökat.

Mot denna bakgrund finner utskottet det välbetänkt att riksbanken i
december 1970 inledde förhandlingar med affärsbankerna om en
försiktig uppmjukning i sin starkt restriktiva kreditpolitik. Som framgår
av riksbankens förvaltningsberättelse för 1970 (s. 9) bedömde riksbanken
läget så att en viss selektiv ökning av affärsbankernas utlåning borde
kunna genomföras för att skapa förutsättningar för ett ökat bidrag till
finansieringen av industrins investeringar. I den uppgörelse om riktlinjerna
för kreditpolitiken under 1971, som träffades med bankföreningens
medlemmar, gick riksbanken med på att slopa det utlåningstak, som
tidigare gällt för all annan utlåning än bostadskrediter, men samtidigt
nåddes enighet om att den ökade friheten i bankernas utlåningspolitik
skulle utnyttjas för krediter avsedda att finansiera industrins investeringsverksamhet.
För övriga sektorer och ändamål skulle kreditgivningen även
i fortsättningen vara starkt restriktiv. 1 högsta grad skulle detta gälla alla
former av konsumtionskredit.

Den ekonomiska politiken 1971. Enligt finansplanen är de centrala
målen för den ekonomiska politiken 1971 givna: full sysselsättning,
fortsatt hög tillväxttakt, jämnare inkomstfördelning samt bättre regional
balans. Härtill kommer kravet på stabilisering av prisnivån. 1 finansplanen
understryks också att behovet att återställa utrikesbalansen ställer två
ofrånkomliga krav på den ekonomiska politiken. För det första måste
resursinriktningen förskjutas mot avsättning av en större andel varor och
tjänster utomlands och lägre tillväxttakt i förbrukningen inom landet.
För det andra måste en hög investeringsverksamhet upprätthållas inom

FiU 1971:1

industrin. Samtidigt är det nödvändigt att pressa ned takten i pris- och
kostnadsstegringarna.

I motionen nr 562 betonas att den ekonomiska politikens mål är
beroende av varandra. Hög tillväxttakt i ekonomin och full sysselsättning
förutsätter enligt motionärerna stabilt penningvärde och balans i de
utrikes betalningarna. Stigande välstånd kräver vidare ett effektivt
resursutnyttjande, vilket i sin tur förutsätter en effektiv avvägning mellan
politiska mål såsom ekonomisk utjämning mellan olika medborgargrupper
eller tillhandahållande av det allmännas tjänster å ena sidan och å
andra sidan långsiktiga tillväxtmål. Ju större del av de tillgängliga
resurserna som i dag används för privat eller offentlig konsumtion, desto
långsammare kommer resurserna att växa. Det konstateras i motionen att
det stora beroende av internationellt utbyte av varor och tjänster som
präglar den svenska ekonomin begränsar de marginaler inom vilka
avvägningar kan göras mellan konsumtion och investeringar.

I motionen nr 565 framhålls att den allmänna inriktningen av den
ekonomiska politiken, sådan den redovisas i finansplanen, ligger i linje
med de krav som centerpartiet och folkpartiet tidigare ställt. Motionärerna
noterar också med tillfredsställelse att regeringen nu för första
gången för fram regional balans som ett övergripande mål för den
ekonomiska politiken. Om de i finansplanen uppställda målen för
produktion, priser, sysselsättning och förbättring av bytesbalansen skall
kunna uppnås är enligt motionärernas mening främst avhängigt av
möjligheterna att uppnå den beräknade investeringsökningen inom
industrin.

Enligt utskottets uppfattning råder i stort sett principiell enighet när
det gäller de allmänna målen för den ekonomiska politiken i vårt land.
Det man har olika meningar om är avvägningar på marginalen och
framför allt vilka medel som skall användas för att nå de uppställda
målen. Enligt utskottets uppfattning är ett återställande av den utrikes
balansen ett primärt krav. Våra möjligheter att realisera de mål vi satt
upp för den ekonomiska utvecklingen är ytterst beroende av att balansen
i de utrikes betalningarna återställs. Utskottet återkommer till denna
problematik i det följande.

Konjunkturbedömningen. Av utomordentlig betydelse för varje ställningstagande
till den framlagda budgeten och det ekonomisk-politiska
handlingsprogram som framläggs i finansplanen är givetvis bedömningen
av den framtida konjunkturutvecklingen i Sverige. I finansplanen
konstateras härom att det står klart att kulmen i högkonjunkturen nu
passerats. Enligt departementschefen går vi 1971 in i ett lugnare
konjunkturförlopp. Det är dock inte fråga om någon kraftigare konjunkturavmattning
utan utvecklingen präglas fortfarande av aktivitet på hög

FiU 1971:1

nivå. 1 den preliminära försörjningsbalansen räknas med en ökning av
bruttonationalprodukten mellan 1970 och 1971 med ca 3 %.

I motionen nr 562 understryks att en rad faktorer samverkar till att
försvåra bedömningen av den ekonomiska utvecklingen under 1971.
Enligt motionärerna torde den stabilisering av den internationella och
inhemska konjunkturen som kunde noteras under senare hälften av 1970
komma att bestå åtminstone under de första månaderna 1971. Men
motionärerna pekar också på några svaga punkter i konjunkturbilden,
bl. a. en viss tendens till att i ökad utsträckning annullera gjorda
beställningar och den senaste tidens utveckling på arbetsmarknaden, som
redan berörts i föregående avsnitt av utskottets yttrande. I stort sett
synes motionärerna dela departementschefens uppfattning om den
sannolika konjunkturutvecklingen under resten av 1971. På vissa punkter
ifrågasätter de emellertid realismen i hans bedömning, bl. a. när det gäller
möjligheten att förverkliga den förbättring av handelsbalansen, som
förutses i finansplanen.

I motionen nr 565 framhålls bl. a. att meningarna bland experterna
om det konjunkturförlopp, som kan vara mest sannolikt senare under
1971 och 1972, trots allt är delade. Resultatet av nu pågående
avtalsrörelse och dess effekt på budgeten och den ekonomiska utvecklingen
kan ännu inte bedömas med någon säkerhet. Motionärerna vill
därför avvakta med ett slutgiltigt ställningstagande till avvägningen av den
ekonomiska politiken till dess avtalsrörelsens resultat kan överblickas och
ytterligare bedömningsunderlag presenteras i kompletteringspropositionen.

Utskottet har inte funnit anledning att i något väsentligt avseende
ifrågasätta den prognos rörande den fortsatta ekonomiska utvecklingen i
Sverige som lagts till grund för utformningen av den nu framlagda
budgeten och finansplanen. Den nu pågående konjunkturdämpningen
kan bli relativt begränsad och av kort varaktighet samt under nästa
budgetår följas av hög ekonomisk aktivitet och förnyad press på
resurserna. Utskottet vill emellertid understryka den osäkerhet som
häftar vid varje framtidsbedömning som sträcker sig så långt fram i tiden
som till slutet av nästa budgetår — en period på närmare 1 1/2 år. Det är
möjligt att utvecklingen kan bli en annan. I detta sammanhang vill
utskottet peka på de alternativa utvecklingsförlopp, som behandlas på s.
19 i den till finansplanen fogade preliminära nationalbudgeten. Resonemanget
är där knutet till den prognos över bytesbalansen, som gjorts för
försörjningsbalansen 1971. Central betydelse tillmäts den fortsatta
konjunkturutvecklingen i Västeuropa. Skulle avmattningstendenserna
inom konjunktur- och lagerutvecklingen i Västeuropa ha underskattats i
prognosen är det enligt nationalbudgeten möjligt att det positiva utslaget
på bytesbalansen blir mer begränsat, samtidigt som sysselsättningsläget

FiU 1971:1

inom Sverige kan komma att påverkas ogynnsamt av en förhållandevis
svagare utveckling av exporten. Även gynnsammare utvecklingsalternativ
anses emellertid tänkbara. Om den västeuropeiska konjunkturen andra
halvåret 1971 behåller sin styrka eller rent av visar uppsvingstendenser
skulle en ännu kraftigare tillväxt av den svenska exporten än de 8 1 /2 %
som beräknas i den preliminära nationalbudgeten kunna emotses. En
sådan utveckling skulle enligt nationalbudgeten bryta en eventuell
stagnation inom den svenska ekonomin under andra halvåret 1971.

Man kan enligt utskottets mening inte bortse från den möjlighet till
svagare konjunkturutveckling i Västeuropa som nationalbudgeten pekat
på. Om de tendenser till konjunkturdämpning, som där föreligger på vissa
områden — inte minst i Västtyskland — skulle förstärkas, kan detta inte
undgå att återverka på den svenska ekonomin. Utskottet återkommer
senare till de krav på vår konjunkturberedskap, som sammanhänger med
att det enligt utskottets bedömning kan föreligga en viss risk för att vi
under 1971 kommer att påverkas av konjunkturdämpande tendenser i
större utsträckning än vad man räknat med i finansplanen.

Finanspolitiken. Utgående från de mål som tidigare behandlats och
den bedömning av konjunkturutvecklingen, som nu relaterats, har årets
budgetförslag utformats med sikte på att uppnå den åtstramning, som
bedömts som nödvändig. Utgifternas expansion har hållits tillbaka och
upplåningsbehovet har begränsats i förhållande till det nu löpande
budgetåret. För att möjliggöra detta har enligt departementschefen en
mycket restriktiv prövning av utgiftsbehoven varit ofrånkomlig. De av
1970 års höstriksdag beslutade inkomstförstärkningarna i form av höjda
skatter på bensin, sprit, vin m. m. samt höjningen av den allmänna
arbetsgivaravgiften hade samma syfte, d. v. s. att åstadkomma en av alla
efterlyst förstärkning av finanspolitiken. Någon ytterligare inkomstförstärkning
har departementschefen i dagens läge inte bedömt vara
erforderlig. Därvid har bortsetts från den aviserade skatt på annonser,
som i finansplanen främst motiverats av behovet att förstärka presstödet.

En sammanfattande indikation på den finanspolitiska åtstramningen
ges av budgetsaldots utveckling. För budgetåret 1969/70 uppgick detta
saldo till —3.8 miljarder kr. För löpande budgetår beräknas det i
finansplanen till —1.3 miljarder kr och för budgetåret 1971/72 till —0.2
miljarder kr. Det understryks att den utgiftsberäkning som ligger bakom
de två sista saldona fortfarande är osäker, bl. a. därför att några belopp
för höjda löner under 1971 för de statsanställda inte kunnat tas in i
kalkylerna. Statens finansiella sparande — budgetsaldot beräknat med
bortseende från finansiella transaktioner av typen utlåning — uppgick
budgetåret 1969/70 till knappt en halv miljard kr. Enligt finansplanen
beräknas detta sparande stiga till ca 3.3 miljarder kr budgetåret 1970/71

FiU 1971:1

och till ca 4.6 miljarder kr. under nästa budgetår. Den statliga
konsumtionen beräknas stiga med endast 2% mellan åren 1970 och

1971.

I motionen nr 562 ifrågasätts den nu framlagda budgetens stramhet.
Med hänsyn till kommande löneökningar för de statsanställda och
eventuellt tillkommande utgifter på tilläggsstat synes enligt motionärerna
— trots att även statsinkomsterna kan komma att stiga — sannolikt att
budgetunderskottet budgetåret 1971/72 blir av storleksordningen en
miljard kr. De erinrar också om att statsutgifterna enligt riksstatsförslaget
för budgetåret 1971/72 är 5.3 miljarder kr eller 11.5% högre än i
riksstaten för budgetåret 1970/71. En sådan jämförelse ger enligt
motionärerna inte vid handen, att återhållsamheten i fråga om de statliga
utgifternas ökning under det kommande budgetåret varit anmärkningsvärd.

Motionärerna understryker att de ekonomiska problem, som Sverige i
dag har att brottas med, i främsta rummet är långsiktiga problem med
strukturell bakgrund. Den offentliga sektorns omfattning och snabba
expansion och det höga skattetrycket i vårt land gör att konsumenten/
skattebetalaren söker vidta försvarsåtgärder för att bibehålla sina konsumtionsmöjligheter
och åstadkomma en rimlig tillväxt av sina disponibla
inkomster. Detta kan han göra på olika vägar, bl. a. genom att förhandla
sig till höjda löner, genom löneglidning eller genom att minska sitt
personliga sparande. Följden av dessa olika motåtgärder blir att statsmakterna
får det allt svårare att genom finanspolitiska åtgärder uppnå en
eftersträvad dämpning av den privata konsumtionen.

Utskottet är inte främmande för att kompensationstänkande och
kompensationsmekanismer av det slag som motionärerna berört spelar en
roll i dagens Sverige. Såväl lönekrav som enskilt sparande påverkas av
beskattningen. Vissa löntagargrupper utgår vid formulerandet av sina
lönekrav från »lön efter skatt» och ser främst till sina privata konsumtionsmöjligheter
men känner mindre ansvar för den gemensamma
konsumtionen. Enligt utskottets mening skärper företeelser av detta slag
ytterligare kraven på finanspolitiken i dagens Sverige.

Utformningen av årets budgetförslag fyller enligt utskottets mening de
krav på stramhet, som erfordras mot bakgrund av den konjunkturbild för
budgetåret 1971/72 som för närvarande föreligger. Över huvud taget
förefaller det att råda en utbredd enighet om önskvärdheten av en
restriktiv budgetpolitik. Endast härigenom kan man enligt utskottets
mening åstadkomma den omfördelning av resurser som behövs för att
återställa den svenska ekonomins yttre jämvikt. En stramare finanspolitik
skapar också mer utrymme för lättnader inom kreditpolitiken avsedda att
möjliggöra ökade investeringar på det industriella området.

FiU 1971:1

Kreditpolitiken och näringslivets investeringar. Den lättnad, som enligt
finansplanen bör åstadkommas på kreditmarknaden, bör i första hand
komma den från valutasynpunkt helt avgörande industriella sektorn till
del för att därmed åstadkomma ökade investeringar och ökad produktion.
Den offentliga sektom tvingas i konsekvens härmed under en
övergångstid till en viss återhållsamhet.

För att säkerställa den eftersträvade investeringsuppgången bör lättnader
på kreditmarknaden för industrins del stödjas av andra åtgärder
ägnade att stimulera investeringsviljan. Departementschefen anser sålunda
motiverat att genom medgivande av särskilt investeringsavdrag om 10%
stimulera företagen att öka sina investeringar i maskiner och inventarier
under 1971. Med hänsyn till konjunkturläget anser han det emellertid
inte motiverat att frisläppa investeringsfonderna. Däremot bör dessa
liksom hittills kunna användas i lokaliserings- och regionalpolitiskt syfte.

Finansplanen berör även andra åtgärder avsedda att förbättra de
finansiella förutsättningarna för företagens långsiktiga investeringsplanering.
Sålunda förutsätts att Sveriges Investeringsbank under 1971 tillåts
att öka sitt bidrag till näringslivets investeringar i samma takt som under
tidigare år. Departementschefen förutsätter även att AB Industrikredit
och AB Företagskredit får möjligheter att öka sin utlåning i samma
kraftiga takt som under 1970.

I detta sammanhang tar departementschefen också upp frågan om
organiserad kapitalimport från utlandet, en fråga som han redan berörde i
kompletteringspropositionen till fjolårets riksdag. Syftet med en sådan
upplåning måste vara att den kommer den industriella uppbyggnaden till
godo. En upplåning utomlands av Investeringsbanken utgör ett led i dessa
strävanden. Även industriföretag bör enligt hans mening beredas möjlighet
till långfristig upplåning utomlands. Företagen bör då kunna visa
preciserade och från bytesbalans- och valutasynpunkt angelägna investeringsplaner.
Storleken av upplåningen utomlands får vid varje tillfälle
bedömas med hänsyn till tillgången på reala resurser och samhällsekonomiskt
utrymme.

I motionen nr 562 ifrågasätts realismen i finansplanens bedömning att
en 12-procentig ökning av industrins investeringar kan komma till stånd i
år. Såväl förhållandena på kreditmarknaden som näringslivets neddragna
likviditet kan enligt motionärerna komma att verka återhållande på
investeringsaktiviteten, samtidigt som det vikande konjunkturläget gör
näringslivet mindre benäget att investera. Motionärerna hemställer att
omedelbara åtgärder vidtas för att åstadkomma en lättnad på kreditmarknaden.
Motionärerna förordar också en breddning och aktivering av
aktiemarknaden samt ett avskaffande av emissionskontrollen på obligationsmarknaden.
Det kösystem som kontrollen lett till anser motionärerna
minska sannolikheten för att tillgängligt kapital leds till de mest
räntabla projekten.

FiU 1971:1

I motionen nr 565 hävdas att den tidigare berörda överenskommelsen
mellan riksbanken och affärsbankerna om ökad kreditgivning till industrin
kommer för sent och att lättnaden på kreditmarknaden är
otillräcklig för att ge nödvändigt utrymme för de planerade industriinvesteringarna.
Såväl ett ökat frisläpp av investeringsfondsmedel utanför
storstadsregionerna som särskilda åtgärder för att ge de mindre och
medelstora företagen del av det ökade kreditutrymmet är enligt
motionärerna påkallade. En ytterligare positiv stimulansåtgärd skulle vara
att bidra till en sänkning av företagens kreditkostnader.

Utskottet vill till en början understryka att investeringar tar tid och
först småningom resulterar i ökad produktion. Det är därför, som också
framhålls i finansplanen, angeläget att utbyggnaden av den på export eller
importersättning inriktade produktionsapparaten kommer till stånd utan
dröjsmål. För att möjliggöra denna utbyggnad krävs en ökad kreditgivning
till industrin. På denna punkt — liksom i fråga om finanspolitikens
allmänna inriktning — förefaller det att i princip råda utbredd enighet.

Ett betydelsefullt steg mot en lättare kreditpolitik har enligt utskottet
tagits genom riksbankens och affärsbankernas överenskommelse om
slopandet av utlåningstaket för »övrig» utlåning och nya riktlinjer för
kreditpolitiken under 1971. Tillsammans med det aviserade särskilda
10-procentiga investeringsavdraget på maskiner och inventarier bör denna
överenskommelse enligt utskottets mening skapa förutsättningar för en
avsevärd uppgång i investeringsaktiviteten inom industrin under innevarande
år.

Enligt utskottets mening är det ett allmänt intresse att industrin under
1971 utnyttjar föreliggande möjligheter till en utbyggnad av produktionskapaciteten.
Det bör också Egga i industriföretagens eget intresse att
försöka förskjuta sin investeringsaktivitet till tidsperioder, då produktionsresurserna
är mindre hårt ansträngda och takten i pris- och
kostnadsutvecklingen därmed i regel blir lugnare. Rimligen bör en sådan
period ligga framför oss.

I detta sammanhang vill utskottet understryka att ökade industriinvesteringar
självfallet också förutsätter insatser av annat slag för att effektivt
kunna utnyttjas. Sambandet mellan industriutbyggnad och behovet av
bostadsbyggande på de orter där expansionen sker är välbekant. Av vikt
är också de regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
kan mobilisera tidigare outnyttjade resurser av arbetskraft. Arbetsmarknadsutbildning
för nytillträdande grupper och omskolning av arbetskraft
spelar härvid en stor roll. Det finns också ett klart samband mellan den
senaste tidens starka ökning av antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor —
under 1970 ca 50 000 — och samhällets insatser för att förbättra
barntillsynen.

Insatser av de slag som nu senast berörts innebär ökade resursanspråk

FiU 1971:1

inom den offentliga sektorn. Det råder enligt utskottets mening ingen
motsättning mellan dem och önskemålet att öka industriinvesteringarna.
Båda slagen av åtgärder är lika viktiga för att lägga en grund för den
framtida produktionsökningen.

Utskottet anser liksom departementschefen att det inte är motiverat
att nu frisläppa investeringsfonderna men att man däremot bör fortsätta
att använda dem i lokaliserings- och regionalpolitisk! syfte. Inte heller har
utskottet någon erinran mot att Investeringsbanken och AB Industrikredit
samt AB Före tagskredit får möjlighet att öka sin utlåning på sätt som
föreslagits i finansplanen.

I anledning av vad som anförts i motionen nr 562 om emissionskontroll
vill utskottet erinra om att emissionskontrollen syftar till att dels
möjliggöra en kontroll av ränteutvecklingen på kapitalmarknaden, dels
möjliggöra en prioritering av kreditbehov varom riksdagen själv fattar
beslut. Dessa motiv äger alltjämt giltighet. På en kapitalmarknad där
efterfrågan är större än tillgången uppstår — om man inte är beredd godta
en besvärande ränteglidning — med nödvändighet en köbildning. Det
synes utskottet mest förnuftigt att fullmäktige i riksbanken bär det
yttersta ansvaret för köordningen snarare än varje enskilt kreditinstitut.
Inte heller i övrigt bör vad motionärerna anfört i fråga om styrning av
eller åtgärder i övrigt på kreditmarknaden föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Frågan om organiserad kapitalimport från utlandet kommer utskottet
att behandla i följande avsnitt.

Den yttre balansbristen. Den bristande balansen i utrikesbetalningarna
och nödvändigheten av att återställa denna balans är ett ledmotiv i årets
finansplan. På sikt är vår politik för full sysselsättning och rättvis
inkomstfördelning liksom möjligheterna att bistå de fattiga länderna
enligt departementschefen beroende av att balansen i utrikesbetalningarna
återställs.

Också i motionerna nr 562 och nr 565 understryks vikten av en
förstärkning av den svaga handels- och bytesbalansen. I motionen nr 562
pekas dessutom på det motsatsförhållande som på kort sikt uppstår
mellan kravet på en mer betydande lättnad på kreditmarknaden och på
ett frisläppande av investeringsfonderna å ena sidan och å andra sidan
behovet av en ekonomisk politik, som primärt vill försvara den svenska
kronan och stärka betalningsbalansen. På längre sikt är emellertid en
ökning av näringslivets investeringar enligt motionärerna den enda
framkomliga vägen att komma till rätta med vårt betalningsbalansproblem.
För att klara de ökade investeringarna utan en uttömning av
valutareserven måste därför en ökad upplåning utomlands komma till
stånd. Härvid finns det enligt motionärerna ingen anledning att — som

FiU 1971:1

finansplanen antyder — Investeringsbanken skulle särskilt favoriseras utan
affärsbankerna måste få samma möjligheter som denna till utländsk
upplåning.

I likhet med departementschefen anser utskottet att den yttre
balansbristen i första hand måste hävas genom en inriktning av den
allmänna ekonomiska politiken som underlättar den produktionsökning
och resursfördelning som krävs i sammanhanget. Finanspolitikens åtstramning
och den selektiva lättnaden för i första hand industrins
kreditförsörjning måste, som framgått av det föregående, vara huvudmedlen.
Därutöver kan emellertid enligt utskottets mening mer specifika
åtgärder också vara påkallade.

Utskottet delar sålunda departementschefens uppfattning att en viss
kapitalimport i mer organiserade former bör komma till stånd, en
kapitalimport som kommer den industriella utbyggnaden till godo.
Utskottet vill emellertid starkt understryka departementschefens påpekande
att storleken av upplåningen utomlands vid varje tillfälle måste
bedömas med hänsyn till tillgången på reala resurser och samhällsekonomiskt
utrymme. Risk kan annars föreligga att nya överhettningstendenser
uppstår. Beträffande formerna för denna industriella upplåning
anser utskottet att Investeringsbanken och vissa industriföretag med från
valutasynpunkt angelägna investeringsplaner bör ifrågakomma som låntagare.

En annan specifik åtgärd mot den yttre balansbristen, som föreslagits i
den allmänna debatten, är någon form av beskattning på turistresor.
Denna fråga berörs i motionen nr 562, där man pekar på den preliminära
nationalbudgetens konstaterande att turistbyråer och charterflyg i
Sverige hade en dålig säsong 1970 trots att underskottet i turistbalansen
detta år ökade kraftigt. Liksom departementschefen anser motionärerna
att denna ökning i huvudsak måste förklaras av andra faktorer, bl. a. den
ökade invandringen till Sverige och immigranternas överförande av medel
till sina hemländer. Motionärerna drar därav slutsatsen att en skatt på
turistresor — även om en sådan kunde göras effektiv — sannolikt blott i
begränsad utsträckning skulle förmå avsakta ökningen i »turistunderskottet».

I och för sig kan enligt utskottet skäl anföras för att utlandsturism
belastas med skatter och avgifter i samma omfattning som övrig — även
helt oundgänglig — konsumtion. Denna synpunkt har fått ökad tyngd
efter mervärdeskattens höjning till 15 % från årsskiftet. Samtidigt är
utskottet medvetet om de mycket stora svårigheter som möter när man i
praktiken skall skapa en effektiv kontroll av en skatt på utlandsturismen.
En sådan beskattning torde också förutsätta en gemensam överenskommelse
mellan de nordiska länderna om en enhetlig utformning. Dessa
frågor har tidigare behandlats i bevillningsutskottets betänkande

FiU 1971:1

1970:15, där motioner i ärendet avstyrkts. Även i år förekommer sådana
motioner. Dessa har remitterats till skatteutskottet, vilket enligt vad
finansutskottet inhämtat har för avsikt att behandla dem under riksdagens
höstsession.

En annan post som fått och som kommer att få successivt ökad
betydelse i betalningsbalanssammanhang är det offentliga biståndet till
u-länderna. Riksdagen har här antagit en plan enligt vilken detta bistånd
budgetåret 1974/75 skall uppgå till 1 % av bruttonationalprodukten.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att i linje med denna plan i årets
statsverksproposition har föreslagits en ökning av anslagen för internationellt
utvecklingsbistånd med 200 milj. kr. eller 25 %. Enligt utskottets
mening är detta förenligt med strävandena att förbättra den svenska
betalningsbalansen. Den nödvändiga förbättringen av vår yttre balans bör
som departementschefen framhåller åstadkommas på varusidan genom
ökad export.

Stabiliseringskonferens m. m. I fråga om mer allmänna och långsiktiga
synpunkter på resursfördelningen i samhället har i motionen nr 562
begärts dels att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att
genomgå det allmännas utgiftsprogram samt föreslå åtgärder i syfte att
begränsa den offentliga sektorns expansion och öka dess effektivitet, dels
att Kungl. Maj t måtte inbjuda representanter för regering, demokratiska
oppositionspartier och arbetsmarknadens parter till överläggningar om
den ekonomiska politiken.

1 motionen nr 565 beklagar motionärerna att en stabiliseringspolitisk
konferens inte inkallats tidigare. Samtidigt konstateras att en sådan
konferens i nuvarande skede av avtalsförhandlingarna inte med framgång
kan fylla sitt syfte. I stället anhåller samma motionärer i motionen nr
566 om en utredning beträffande inrättande av ett ekonomiskt-socialt
råd med företrädare för regering och opposition, arbetsmarknadens
parter och näringslivets organisationer samt ekonomisk expertis med
uppgift att belysa de samhällsekonomiska problemen samt att förbereda
stabiliseringspolitiska konferenser.

I motionen nr 566 hemställs vidare att en parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att utarbeta riktlinjer för en ekonomisk planering.
Planeringen skall enligt motionärerna innefatta väl underbyggda prognoser,
klarlägga olika handlingsalternativ samt främja en samordning av
olika offentliga åtgärder respektive av den statliga och icke-statliga
sektorns handlande. Som viktiga inslag i planeringen nämns rambudget,
arbetskraftsbudget, utbyggd regionalplanering och alternativ planering. I
motionen begärs vidare en parlamentarisk utredning för översyn av
statens uppgifter i syfte att främja kostnadsbesparingar.

I fråga om kravet i motionen nr 562 på överläggningar i särskild

FiU 1971:1

ordning om den ekonomiska politiken respektive anhållan i motionen nr
566 om utredning rörande inrättande av ett ekonomiskt-socialt råd för
att förbereda stabiliseringspolitiska konferenser finner utskottet att det
knappast saknas möjligheter att aktualisera stabiliseringspolitiska frågeställningar
inom ramen för de institutioner som redan finns. Det
ekonomiska planeringsrådet är ett sådant forum. Riksdagens egen
behandling i utskott och kammare av finansplan och reviderad finansplan
ger också möjligheter till dryftande av de stabiliseringspolitiska problemen.
En särskilt grundlig genomlysning av dessa frågeställningar torde
erbjudas i samband med årets kompletteringsproposition, vilken väntas ge
en samlad bedömning av 1970 års långtidsutredning och remissyttrandena
häröver. Som nämnts yrkar inte heller förslagsställarna i motionerna
nr 565 och nr 566 på stabiliseringspolitisk konferens i nuläget. Mot
denna bakgrund finner utskottet att motionärernas krav i dessa punkter
bör avslås.

De i motionerna aktualiserade kraven på en parlamentarisk besparingsoch
rationaliseringsutredning för den offentliga sektorn respektive en
parlamentarisk utredning för att utarbeta riktlinjer för den ekonomiska
planeringen avser utskottet att behandla senare under sessionen.

Konjunkturberedskap. Som betonats i det tidigare avsnittet om
konjunkturbedömningen rymmer utsikterna för den fortsatta konjunkturutvecklingen
många ovissa drag. I finansplanen framhålls att en hög
beredskap kommer att upprätthållas för att möta de påfrestningar som
skulle kunna uppstå om den internationella konjunkturen utvecklas
svagare än som förutsatts i finansplanen. En politik syftande till en
generell efterfrågeexpansion är härvid inte tillrådlig utan vi bör i stället
arbeta med i tid och rum avgränsade insatser. Kapacitet föreligger för en
betydande expansion av de sysselsättningspolitiska insatserna.

I motionen nr 565 påtalas den branschvis och näringsgeografiskt
splittrade konjunkturbilden. Nuvarande allmänna ekonomiska läge anses
motivera vissa ytterligare stimulanser av investeringar och sysselsättning.
Dessa har berörts i det föregående. Ytterligare ställningstaganden bör
anstå till kompletteringspropositionen. Motionärerna betonar vikten av
en skärpt konjunkturberedskap. Olika åtgärder måste planeras för att
snabbt kunna vidtas i skilda lägen.

Enligt utskottets mening bör generella stimulansåtgärder undvikas tills
klara indikationer föreligger på att ett realekonomiskt utrymme föreligger
för en expansion och att detta utrymme inte är tillfälligt. Mot
bakgrunden av föreliggande utsikter för den internationella konjunkturen
måste därför selektiva och avgränsade insatser som inte binder det
långsiktiga handlandet få förtur. Den arbetsmarknadspolitiska planeringen
bör intensifieras med tonvikt på snabb aktion om en sådan blir

2 Riksdagen 1971. 5 sami. Nr 1

FiU 1971:1

aktuell. Utvecklingen på arbetsmarknaden bör följas med största uppmärksamhet.

Sammanfattning. I finansplanen sägs klart ifrån att den gynnsamma
prognos för produktion och sysselsättning som lagts fram för år 1971 står
och faller med förutsättningen att de nu pågående lönerörelserna
resulterar i en uppgörelse som är förenlig med stabil samhällsekonomi.

Utskottet delar denna bedömning och vill för sin del konstatera att en
förbättring av balansen i våra utrikesbetalningar är en allmänt accepterad
målsättning som ligger till grund för den ekonomiska politikens utformning
under år 1971. Förbättringen kan endast åstadkommas genom att
utvecklingen av den inhemska efterfrågan hålls under kontroll, samtidigt
som kostnaderna utvecklas inom sådana gränser att en fortsatt kraftig
exportökning kan komma till stånd. Skuldsättning i utlandet kan endast
ge tillfällig lindring. På längre sikt måste bytesbalansen varaktigt
förbättras för att ge utrymme för önskad handlingsfrihet i den
ekonomiska politiken.

Sverige är som följd av sin stora utrikeshandel i relation till den totala
produktionen med nödvändighet starkt beroende av politik och ekonomi
i andra länder. De ambitiösa mål för bl. a. sysselsättning och inkomstutjämning
som vi satt upp för oss kan i sig innebära tendenser till tillfälliga
spänningar i ekonomin i det kortsiktiga perspektivet. Desto viktigare är
det då med en ekonomisk politik som långsiktigt skapar utrymme för en
självständig avvägning av de ekonomisk-politiska medlen.

Som konstaterats i det föregående innebär den i propositionen
föreslagna finanspolitiken en betydande åtstramning av statens egen
efterfrågan i vad avser den statliga konsumtionen. Därtill kommer att den
statliga efterfrågeökningen i första hand kan härledas till områden, främst
arbetsmarknadspolitiken som är en oundgänglig del av en resursskapande
politik. Den betydande ökningen av statens investeringar avser i första
hand att öka affärsverkens produktion av elkraft och kommunikationstjänster,
vilket är en av förutsättningarna för näringslivets utveckling.

Såsom tidigare framhållits kan budgetunderskottet för budgetåret
1971/72 väntas öka inte obetydligt som följd av höjda statstjänarlöner.
Därutöver tillkommer regelmässigt på tilläggsstat vissa utgifter. Detta
inskärper nödvändigheten av att riksdagens utgiftsprövning sker under
beaktande av behovet av en stram finanspolitik och mot bakgrunden av
de krav på den ekonomiska politiken, som ett återställande av utrikesbalansen
ställer.

Om det likväl vid en samlad bedömning av riksdagens behandling av
riksstatsförslaget visar sig att besluten innebär en försvagning av
finanspolitiken, som inte är ett övervägt led i en samhällsekonomisk
avvägning, måste detta enligt utskottet föranleda kompenserande åtgärder,
som vidmakthåller stramheten i statsbudgeten.

FiU 1971:1

Hemställan. Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen

a. beträffande utredning om inrättande av ett ekonomisktsocialt
råd med uppgift att belysa de samhällsekonomiska
problemen avslår motionen nr 566 såvitt nu är i fråga,

b. beträffande överläggningar rörande den ekonomiska politiken
och stabiliseringspolitiska konferenser avslår motionerna
nr 562, 565 och 566, samtliga såvitt nu är i fråga,

2. beträffande en översyn av systemet med emissionskontroll och
i övrigt metoderna för styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt
syfte att riksdagen avslår motionen nr 562 såvitt nu
är i fråga,

3. beträffande uttalande av riksdagen om omedelbara åtgärder för
att åstadkomma en lättnad på kreditmarknaden att riksdagen
avslår motionerna nr 562 och 565, båda såvitt nu är i fråga,

4. beträffande Sveriges Investeringsbanks AB verksamhet att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionen nr 562 såvitt nu är i fråga godkänner vad i
statsrådsprotokollet anförts,

5. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och för statsregleringen att riksdagen med godkännande av
vad i statsrådsprotokollet förordats och med avslag å motionerna
nr 562 och 565, båda såvitt nu är i fråga, som sin mening ger
Kungl. Maj d till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 23 februari 1971

På finansutskottets vägnar

SVEN EKSTRÖM

Närvarande: herrar Ekström (s), Wedén (fp), Knut Johansson i Stockholm
(s), Fälldin (c), Franzén (s), Burenstam Linder (m), Larsson i
Karlskoga (s), Kristiansson i Harplinge (c), Jansson (s), Josefsson i
Halmstad (s), Arne Pettersson i Malmö (s), Åsling (c), fru Thorsson (s),
herrar Wirtén (fp) och Bohman (m).

Reservation

av herrar Wedén (fp), Fälldin (c), Burenstam Linder (m), Kristiansson i
Harplinge (c), Åsling (c), Wirtén (fp) och Bohman (m), vilka ansett att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

FiU 1971:1

”Den internationella utvecklingen. Finansplanens och . . . (utskottets
text s. 2 — s. 6 andra stycket) ... av industriinvesteringarna.

Jämförelser mellan 1969 och 1970 som enbart baseras på nationalbudgetens
årssiffror ger enligt utskottets uppfattning inte någon tillfredsställande
bild av den omsvängning i den svenska ekonomiska utvecklingen
som inträffade under loppet av 1970. Som framhållits i finansplanen var
denna omsvängning särskilt markerad när det gäller utrikeshandeln och
betalningsbalansen. Den statistik som numera offentliggjorts beträffande
utrikeshandelns utfall under december 1970 visar att omslaget i
handelsbalansen under 1970 var starkare än som anges i finansplanen och
preliminär nationalbudget. Från ett underskott på ca 1 450 milj. kr.
under första halvåret svängde handelsbalansen till ett överskott på ca 300
milj. kr. under andra halvåret. För hela året blev underskottet därmed ca
1 150 milj. kr. mot i finansplanen beräknade 1 370 milj. kr. Omsvängningen
blev dock mindre än man räknade med i 1970 års finansplan och
reviderade finansplan enligt vilka handelsbalansens underskott skulle
begränsas till 510 milj. kr. resp. 545 milj. kr. Till omsvängningen i
handelsbalansen under andra halvåret 1970 bidrog — förutom fortsatt
god efterfrågan på våra exportvaror utomlands — den stramare ekonomiska
politiken och den nerdämpade inhemska konjunkturen liksom
avmattningen av den internationella högkonjunkturen.

Andra viktiga inslag i fjolårets betalningsbalansbild är den fortsatta
försämringen av tjänstebalansen med utlandet och det kraftiga omslaget i
positiv riktning på kapitalbalansen. Som framgår av riksbankens förvaltningsberättelse
(s. 31) svängde kapitalbalansen från ett kapitalutflöde
1969 på ca 200 milj. kr. till ett kapitalinflöde på närmare 800 milj. kr.
1970. Denna förändring har skett parallellt med en omfattande kortfristig
upplåning i utlandet. Detta avspeglas i restposten, som i betydande
utsträckning påverkas av förändringar i de korta kommersiella krediterna
och som visar en än större omsvängning än kapitalbalansen — från i runt
tal — 450 milj. kr. till + 1 550 milj. kr. Härigenom kom valutareserven
enligt de definitiva siffrorna att öka med närmare 400 milj. kr. efter att
ha minskat med ca 1 850 milj. kr. året innan. Förbättringarna under förra
året i dessa avseenden måste dock i betydande omfattning betraktas som
tillfälliga. Detsamma gäller den förbättring i handelsbalansen som
inträffade under andra halvåret och som till stor del är att hänföra till en
nedgång i lagerinvesteringarna. Denna förbättring kan enligt finansministern
inte förväntas bli bestående. Utskottet delar denna uppfattning.

Vissa statistiska ... (utskottets text s. 7, första stycket)... verkstadsindustrins
hemmamarknadsorder.

Fil) 1971:1

Även på arbetsmarknaden har effekten av konjunkturdämpningen
gjort sig gällande. Antalet arbetslöshetsanmälda var i mitten av februari i
år 59 700 mot 51 200 vid samma tid förra året. Antalet under
arbetsmarknadsutbildning var ca 54 100 mot 40 600 vid samma tid förra
året; antalet sysselsatta vid beredskapsarbeten ca 18 600 mot 16 600
förra året; antalet anställda vid skyddad verksamhet var i mitten av
februari 12 300 mot 10 500 förra året och antalet arkivarbetare 9 200
mot 7 400 förra året. Ca 20 000 fler är alltså föremål för arbetsstimulerande
åtgärder än vid samma tidpunkt förra året. Parallellt därmed har
antalet obesatta platser vid arbetsförmedlingarna minskat. Denna försämring
av arbetsmarknadsläget jämfört med 1970 är desto mer anmärkningsvärd
med tanke på den milda vintern.

Under 1970 ökade antalet konkurser med drygt 30 % från 2 838 1969
till preliminärt 3 750 1970. Antalet varsel om driftsinskränkningar var
683 mot 320 under 1969 och antalet därav berörda anställda 21 028 mot
10 921 1969.

Av dessa förhållanden framgår det än klarare att de förhandlingar som
riksbanken i december 1970 inledde med affärsbankerna om en försiktig
uppmjukning i sin starkt restriktiva kreditpolitik dels borde ha kommit
till stånd tidigare och dels borde ha gått längre än vad som blev fallet.

Som framgår ... (utskottets text s. 7, tredje stycket, fr. o. m. andra
meningen)... normer av konsumtionskredit.

Den ekonomiska politiken 1971. Enligt finansplanen . . .(utskottets
text, s. 7 — s. 11, tredje stycket). .. privata konsumtionen.

Utskottet är inte främmande för att kompensationstänkande och
kompensationsmekanismer av det slag som motionärerna berör spelar en
roll i dagens Sverige. Såväl lönekrav som enskilt sparande påverkas av
beskattningen och av penningvärdets utveckling. Det blir vanligare att
olika grupper av löntagare vid formulerandet av sina lönekrav utgår från
”lön efter skatt”. Detta skapar speciella svårigheter för finanspolitiken.
1970 års långtidsutredning tog upp detta problem och menade (s. 52) att
en skattepolitik som söker hålla nere privat konsumtion och de
disponibla inkomsterna i vissa lägen kan tänkas möta ett effektivt
motstånd genom att konsumenterna sänker sitt sparande. Utvecklingen
under 1960-talets senare hälft är därvid ett memento. Möjligheterna att
bryta igenom en sådan elastiskt undanglidande försvarslinje hos konsumenterna
förefaller inte vara stora. Endast medel som kan ge en effektiv
sparstimulans är enligt långtidsutredningen användbara därför.

Enligt utskottets uppfattning bör ökad uppmärksamhet därför ägnas
åt möjligheterna att stimulera det personliga sparandet. I detta samman -

FiU 1971:1

hang bör den betydelse som penningvärdeförsämringen har betonas. Den
medverkar till uppkomsten av ett kompensationstänkande. Utskottet
menar att en indexreglering av skattesystemet skulle motverka tendenser
av detta slag och medverka till att öka finanspolitikens användbarhet.

Utformningen av (utskottets text, s. 11, femte stycket - s. 13,

första stycket).... företagens kreditkostnader.

Utskottet vill till en början understryka att investeringar tar tid och
först så småningom resulterar i ökad produktion. Det är därför som också
framhållits i finansplanen angeläget att utbyggnaden av den på export
eller importersättning inriktade produktionsapparaten kommer till stånd
utan dröjsmål. För att möjliggöra denna utbyggnad krävs en ökad
kreditgivning till industrin. På denna punkt — liksom i fråga om
finanspolitikens allmänna inriktning — förefaller det i princip råda
utbredd enighet. Finansplanen räknar med en uppgång i industriinvesteringen
om 12 % mot den preliminära nationalbudgetens 7 %. Det måste
ifrågasättas, om de åtgärder avsedda att stimulera industrins investeringar
som föreslås i finansplanen verkligen är tillräckliga för att åstadkomma
den erforderliga investeringsuppgången.

En viss uppmjukning av den starkt restriktiva kreditpolitiken har skett
genom överenskommelsen mellan riksbanken och affärsbankerna om
att slopa utlåningstaket för 'övriga’ lån och nya riktlinjer för kreditpolitiken
under 1971. Enligt utskottets uppfattning är denna lättnad inte
tillräcklig för att realisera den av alla önskade uppgången av industrins
investeringar. Ytterligare lättnader på kreditmarknaden bör komma till
stånd. Även det nu förefintliga realekonomiska kapacitetsutrymmet
motiverar detta. På sikt bör även en mer konsekvent sparstimulerande
politik kunna öka utrymmet på kreditmarknaden. Utskottet vill emellertid
också betona, att den nödvändiga investeringsuppgången inte kan
åstadkommas enbart med hjälp av kreditpolitiken. Tillräckliga stimulansåtgärder
måste också innebära, att investeringsåtaganden bedöms som
lönsamma. Man kan heller inte förbise att industriinvesteringarna kan
kräva följdinvesteringar inom andra näringslivsområden. Kreditpolitiken
måste kombineras med regionalpolitiska åtgärder, varigenom även resurserna
för expansion bättre kan tillvaratagas.

Enligt utskottets ... (utskottets text s. 13, fjärde stycket — s. 13,
femte stycket)... förbättra barntillsynen.

Insatser av det slag som nu senast berörts innebär ökade resursanspråk
inom den offentliga sektorn. Det råder enligt utskottets mening ingen
motsättning mellan dem och önskemålet att öka industriinvesteringarna.

FiU 1971:1

Båda slagen av åtgärder är lika viktiga för att lägga en grund för den
framtida produktionsutvecklingen.

Utskottet anser att ökade frisläpp av investeringsfonderna utanför
storstadsregionerna nu är påkallade. Dessa frisläpp bör i första hand äga
rum i de regioner, där tillgången på arbetskraft är god. På det sättet blir
frisläppen av investeringsfonderna ett medel att förbättra den regionala
balansen.

Den utomordentligt strama kreditpolitiken har allra hårdast drabbat
de mindre och medelstora företagen. Därför krävs det särskilda åtgärder
för att tillförsäkra dem del i det ökade kreditutrymmet. Utskottet
noterar att det i finansplanen förutsatts att såväl AB Industrikredit som
AB Företagskredit under 1971 bör få möjlighet att öka sin för den
mindre företagsamheten betydelsefulla utlåning. Utskottet vill betona,
att detta förutsätter att AB Industrikredit och AB Företagskredit från
AP-fonden tillförs de för deras kreditexpansion erforderliga medlen.
Utskottet delar också den uppfattning som framförts i motion 565 att en
ytterligare positiv stimulansåtgärd skulle vara att sänka företagens
kreditkostnader. De räntesänkningar som skett utomlands bör göra det
lättare att genomföra sådana åtgärder.

Emissionskontrollen har som framhållits i motionen nr 562 till syfte
att dels motverka ränteglidning, dels möjliggöra en viss prioritering på
kapitalmarknaden. Det är utskottets uppfattning att en sådan styrning av
kapital till ekonomins olika sektorer t. ex. bostadssektorn även i
fortsättningen måste ske efter de riktlinjer varom riksdagen fattat beslut.
Emissionskontrollen har emellertid svagheter som penningpolitiskt instrument,
och det finns därför anledning att överse det nuvarande systemet.

Frågan om organiserad kapitalimport från utlandet kommer utskottet
att behandla i följande avsnitt.

Den yttre balansbristen. Den bristande ... (utskottets text s. 14,
femte stycket — s. 15, andra stycket).. . vara påkallade.

Utskottet delar sålunda departementschefens uppfattning att en viss
kapitalimport i mer organiserade former bör komma till stånd för att
finansiera en del av den industriella utbyggnaden. En ökad långsiktig
upplåning i utlandet behövs enligt utskottet för att vi skall klara den
erforderliga utbyggnaden utan ytterligare påfrestningar på valutareserven.
Samtidigt föreligger enligt utskottets bedömning för närvarande ett visst
samhällsekonomiskt utrymme i form av outnyttjade arbetskraftsresurser,
varför en sådan upplåning inte behöver befaras leda till någon ekonomisk
överhettning. En sådan upplåning löser givetvis inte det grundläggande
jämviktsproblemet — underskottet i bytesbalansen — men bör kunna vara
en väg ut ur det tvångsläge som vi nu befinner oss i, delvis till följd av

FiU 1971:1

tidigare försummelser i den ekonomiska politiken.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att Investeringsbankens
verksamhet under 1971 bör kunna utvidgas inom givna ramar i
samma takt som under föregående år. Det finns emellertid inte någon
anledning att särskilt favorisera Investeringsbanken, när det gäller
formerna för denna upplåning. För att undvika skevhet i kreditgivningen
måste affärsbankerna beredas samma möjlighet att medverka till upplåning
utomlands som Investeringsbanken. Utskottet vill i detta sammanhang
också betona angelägenheten av att insatser vidtas för att underlätta
export kreditgivningen.

En annan ... (utskottets text s. 15, fjärde stycket - s. 16, första
stycket.. . riksdagens höstsession.

En annan post som diskuterats i betalningsbalanssammanhang är det
offentliga biståndet till u-länderna. Riksdagen har här antagit en plan
enligt vilken detta bistånd budgetåret 1974/75 skall uppgå till 1 % av
bruttonationalprodukten. I linje med denna plan har i årets statsverksproposition
föreslagits en ökning av anslagen för internationellt
utvecklingsbistånd med 200 milj. kronor eller 25 %. Enligt utskottets
mening är detta liksom målsättningen för 1974/75 förenligt med
strävandena att förbättra den svenska betalningsbalansen. Den nödvändiga
förbättringen av vår yttre balans bör som departementschefen
framhåller åstadkommas på varusidan genom ökad export.

Stabiliseringskonferens m. m. I fråga om mer ... (utskottets text
s. 16, tredje stycket — s. 16, femte stycket) . .. främja kostnadsbesparingar.

Utskottet delar den uppfattning, som kommer till uttryck i motionerna
nr 562, 565 och 566, att också mera långsiktiga åtgärder måste sättas
in för att göra stabiliseringspolitiken effektiv. Det är vidare angeläget att
de svåra avvägningsproblem på det ekonomiskt-politiska området, som
kan väntas de närmaste åren, kan lösas i samförstånd mellan olika
grupper. Detta aktualiserar i sin tur kraven på fortlöpande gemensamma
överläggningar mellan regeringen, de politiska partierna, parterna på
arbetsmarknaden och ekonomisk expertis. Ett institutionaliserat samråd
på bredare bas än vad som nu förekommer inom t. ex. det ekonomiska
planeringsrådet skulle vara ägnat att öka förtroendet för statsmakternas
ekonomiska politik. Utskottet tillstyrker därför att ett ekonomisktsocialt
råd inrättas med företrädare för regeringen, de politiska partierna,
arbetsmarknadens parter, näringslivets organisationer och ekonomisk
expertis.

FiU1971:1

Ett ekonomiskt-socialt råd skulle även kunna medverka till att få till
stånd stabiliseringspolitiska konferenser. Inte minst utvecklingen av årets
avtalsrörelse visar med all tydlighet angelägenheten av att sådana
konferenser kommer till stånd i god tid före de större avtalsrörelserna.

Liksom motionärerna beklagar utskottet att regeringen hittills inte
velat utnyttja detta instrument i den ekonomiska politiken.

De i... (utskottets text s. 17, andra stycket)... under sessionen.

Konjunkturberedskap. Som betonats ... (utskottets text s. 17, tredje
stycket — s. 17, fjärde stycket)... skilda lägen.

Utskottet delar den syn på konjunkturläget, som motionärerna ger
uttryck för. Ett tecken på ökad avmattning är som redan nämnts det
förändrade arbetsmarknadsläge, som har redovisats under januari och
februari. Mot denna bakgrund är som utskottet betonat ytterligare
lättnader i kreditpolitiken befogade. Förändringarna i arbetsmarknadsläget
och vissa mera svårbedömbara förhållanden, som t. ex. verkningarna
av nedgången i lagerinvesteringarna, gör det nödvändigt att under de
närmaste månaderna hålla en mycket hög konjunkturberedskap. Inte
minst utvecklingen på arbetsmarknaden måste följas med största uppmärksamhet
och olika åtgärder måste planeras för att kunna sättas in
med kort varsel.

Sammanfattning. I finansplanen ... (utskottets text s. 18, andra
stycket — s. 18, fjärde stycket)... ekonomisk-politiska medlen.

För att trygga en sådan handlingsfrihet måste som redan framhållits
balansen i de utrikes betalningarna återställas. Detta ställer i sin tur stora
krav på resurser när det gäller den fortsatta utbyggnaden av produktionsapparaten.
Investeringar i industrin och andra sektorer av näringslivet,
som kan bidra till ökad export och till att göra såväl exportsom
hemmamarknadsinriktade företag mer motståndskraftiga i den internationella
konkurrensen, måste sålunda få prioritet vid fördelningen av det
ökade samhällsekonomiska utrymme, som kommer att stå till förfogande
de närmaste åren'. Därigenom skapas ökade förutsättningar för en fortsatt
hög produktionsökning och för full och jämn sysselsättning på längre
sikt.

Skall denna målsättning kunna uppnås ter sig en ytterligare uppmjukning
av kreditpolitiken nödvändig. Särskilda åtgärder måste vidtas för att
säkerställa kreditförsörjningen för de mindre och medelstora företagen,
vilka drabbats speciellt hårt av de senaste två årens hårda kreditrestriktioner.
Frisläpp ur företagens investeringsfonder bör medges i större

FiU 1971:1

utsträckning vid investeringar utanför storstadsområdena. Den avmattning
i konjunkturen, som gjort sig gällande under hösten och vintern,
understryker angelägenheten av sådana åtgärder.

För att en investeringsökning verkligen skall komma till stånd är det
emellertid inte tillräckligt med att skapa det samhällsekonomiska
utrymmet för denna ökning. Det gäller också att se till att de incitament,
som gör det lockande för företagen att bygga ut, är tillräckligt starka.
Samhället kan här genom bl. a. sin näringspolitik och räntepolitik bidra
till ett mera produktionsvänligt klimat. Finanspolitiken bör likaså
utformas så att den främjar arbetsvilja och enskilt sparande. Ett viktigt
led i ansträngningarna att bromsa det senaste årets mycket snabba prisoch
kostnadshöjningar måste vidare vara, att bl. a. genom lokaliseringspolitiska
och arbetsmarknadspolitiska åtgärder söka tillvarata befintliga
arbetskraftsreserver och andra produktionsresurser.

Riksdagens prövning av de olika utgiftsförslagen för budgetåret
1971/72 måste mot denna bakgrund bli restriktiv. Den ekonomiska
tillväxten ger dock även i år förutsättningar för en fortsatt reformverksamhet
på olika områden. Det förtjänar också att understrykas att alla
poster i budgeten inte har samma realekonomiska verkningar. En
utbyggnad av exempelvis kommunikationsväsendet, den exportfrämjande
verksamheten och kreditstödet till den mindre företagsamheten kan
således mycket väl förenas med kravet på en stram finanspolitik.

Budgetunderskottet för budgetåret 1971/72 kan som redan framhållits
väntas öka inte obetydligt i förhållande till vad som anges i
finansplanen till följd av bl. a. ökade statstjänarlöner. Detta inskärper
ytterligare nödvändigheten av att riksdagens utgiftsprövning blir restriktiv,
särskilt med hänsyn till pris- och kostnadsutvecklingen och de krav på
den ekonomiska politiken, som ett återställande av utrikesbalansen
ställer.

Om det ... (utskottets text s. 18, sjunde stycket)... i statsbudgeten,

Hemställan. Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen

a. beträffande utredning om inrättande av ett ekonomisktsocialt
råd med uppgift att belysa de samhällsekonomiska
problemen med bifall till motionen nr 566, såvitt nu är i
fråga, hos Kungl. Maj t anhåller om utredning i enlighet med
vad utskottet anfört,

b. beträffande överläggningar rörande den ekonomiska politiken
och stabiliseringspolitiska konferenser i anledning av
motionerna nr 562, 565 och 566, samtliga såvitt nu är i fråga,
som sin mening ger Kungl. Maj .t till känna vad utskottet
anfört,

FiU 1971:1

2. beträffande en översyn av systemet med emissionskontroll och i
övrigt metoderna för styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt
syfte i anledning av motionen nr 562, såvitt nu är i
fråga, som sin mening ger Kungl. Maj .t till känna vad utskottet
anfört,

3. beträffande uttalande av riksdagen om omedelbara åtgärder för
att åstadkomma en lättnad på kreditmarknaden med bifall till
motionen nr 562 och i anledning av motionen nr 565, båda
såvitt nu är i fråga, som sin mening uttalar att åtgärder måtte
vidtas för att åstadkomma en lättnad på kreditmarknaden i
enlighet med vad utskottet anfört,

4. beträffande Sveriges Investeringsbanks AB verksamhet i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen nr 562, såvitt nu är

i fråga, som sin mening ger Kungl. Majt till känna vad utskottet
anfört beträffande upplåning utomlands och Investeringsbankens
uppgifter i samband därmed,

5. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och för statsregleringen i anledning av vad som förordats i
statsrådsprotokollet och med bifall till motionerna nr 562 och
565, båda såvitt nu är i fråga, som sin mening ger Kungl. Majd
till känna vad utskottet anfört.”