Finansiell leasing av lös egendom
Betänkande 1997/98:LU18
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU18
Finansiell leasing av lös egendom
Innehåll
1997/98 LU18
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet en motion med begäran om förslag till en lag om finansiell leasing av lös egendom. Remissyttranden över motionen har inhämtats från Svea hovrätt, Finansinspektionen, Stockholms universitet Juridiska fakultetsnämnden, Konsumentverket, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening. En sammanställning av remissvaren har intagits som bilaga till betänkandet. I ärendet har inkommit en skrivelse från Onexeno AB, Täby. Med anledning av motionen förordar utskottet ett tillkännagivande med innnebörd att regeringen snarast möjligt bör överväga behovet av lagstiftning om finansiell leasing av lös egendom mellan näringsidkare.
Motion 1997/98:L908 av Birgitta Johansson m.fl. (s, m, c, fp, kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om finansiell leasing av lös egendom i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Inledning Med finansiell leasing avses en tjänst som tillhandahålls en näringsidkare eller en konsument genom särskilda leasingbolag. Tjänsten innebär att leasingbolaget (leasegivaren) köper in utrustning anvisad av leasingkunden (leasetagaren). Utrustningen ägs av leasegivaren, medan nyttjanderätten genom ett särskilt leasingavtal upplåts till leasetagaren. Egendomen levereras från en leverantör direkt till leasetagaren utan att leasegivaren tagit någon befattning med denna. Hyrestiden bestäms normalt så att den motsvarar utrustningens ekonomiska livslängd, vanligen tre till sju år. Leasingavtalet är i princip ouppsägbart från leasetagarens sida och kan inte heller sägas upp av leasegivaren så länge leasetagaren fullgör sina skyldigheter enligt avtalet. Summan av de avgifter som erläggs skall ge leasegivaren ersättning för det pris som han har betalat för varan samt för räntekostnader, andra kostnader och vinst. Vid avtalsperiodens slut har leasetagaren rätt till förlängning av leasingavtalet. Finansiell leasing skiljer sig från andra typer av nyttjanderättsavtal, främst genom att leasegivaren som finansiär gör det möjligt för leasetagaren att i princip utan krav på insatskapital eller särskild säkerhet anskaffa och nyttja viss utvald egendom mot ersättning som täcker hela eller större delen av anskaffningskostnaden för egendomen. Leasegivaren tar normalt inte på sig underhålls- och serviceförpliktelser. Leasetagaren står risken och ansvaret för egendomen, och invändningar hänförliga till denna får riktas mot leverantören. Någon lagstiftning om finansiell leasing finns inte i Sverige utan leasingförhållandet styrs av de standardvillkor som utformats av finansbolagen. Finansiell leasing i sin nuvarande form introducerades i USA i början av 1950-talet. Finansieringsformen fick snabbt en internationell spridning och är i dag etablerad i de flesta länder. I Sverige har finansiell leasing funnits som etablerad finansieringsform sedan början av 1970-talet. Under 1980-talet fick verksamheten en väsentligt ökad omfattning, och leasingen har starkt ökat sin andel av den totala finansieringen av investeringar. I början av 1990-talet beräknades att de svenska finansbolagens leasing årligen svarade för omkring 20 % av näringslivets finansiering av investeringar. Härtill kommer de inom industrin egenfinansierade leasingaffärerna, vars volym beräknats vara ungefär lika stor som finansbolagens. Nationellt utnyttjas finansiell leasing av företag av alla storlekar, liksom av kommuner, statliga myndigheter och affärsdrivande verk. Den inhemska leasingen har i olika sammanhang ansetts ha särskild betydelse som kapitalkälla för mindre och medelstora företag. Som objekt för finansiell leasing förekommer alla typer av lös egendom med någorlunda varaktigt värde. I samband med utskottets studieresa till Kanada och USA i juli 1997 gavs utskottet tillfälle till information om finansiell leasing, främst konsumentleasing, av företrädare för Justitie- och Näringsdepartementen i Kanada. Av informationen framgick bl.a. att antalet leasingavtal med konsumenter ökat mycket kraftigt i Kanada under de senaste åren. När det gäller nya bilar som förvärvas av konsumenter leasas för närvarande hela 40 %. Andra branscher där leasingen är på frammarsch är hemelektronik och hushållsmaskiner. Ett förslag till lagstiftning om konsumentleasing skall enligt planerna läggas fram under år 1998. En kommitté som övervägt frågan har presenterat ett förslag till huvudpunkter i en sådan lagstiftning. Enligt förslaget skall lagstiftningen om konsumentleasing syfta till att de verkliga kostnaderna för ett leasingkontrakt klarläggs så att konsumenten får möjlighet att göra rättvisande jämförelser av kostnaderna mellan olika leasingalternativ, liksom jämförelser mellan kostnaderna för leasing respektive köp. Ett leasingavtal skall enligt förslaget innehålla en särskild redogörelse över vissa i lagen närmare angivna villkor (Disclosure Statement). Därvid skall kapitalvärdet på varan som skall leasas anges, liksom avtalstiden och den totala kostnaden. Om leasetagaren eller leasegivaren har rätt att säga upp kontraktet under avtalstiden skall förutsättningarna härför klart anges. Leasegivaren skall vara skyldig att skriftligen ge den presumtive leasetagaren tillgång till alla uppgifter som omfattas av Disclosure Statement innan denne erlägger någon betalning eller i övrigt gör något bindande åtagande med avseende på avtalet. Lagstiftningen bör enligt förslaget också innehålla krav på att vissa kostnader för ett leasingavtal skall anges vid annonsering och annan marknadsföring av produkter i samband med ett erbjudande om leasingavtal.
Leasingutredningen År 1988 tillkallade regeringen en utredning med uppdrag att utreda frågor kring leasing av bl.a. lös egendom. Utredningen, som antog namnet Leasingutredningen, redovisade sitt uppdrag i denna del år 1994 i slutbetänkandet (SOU 1994:120) Finansiell leasing av lös egendom. Enligt Leasingutredningen bör en civilrättslig lagreglering komma till stånd främst för att minska den nuvarande rättsliga osäkerheten och skapa en fastare grund för bedömningar av leasingvillkors skälighet. Lagstiftningen bör i första hand bestå av kontraktsrättsliga regler för finansiell leasing som särskild avtalstyp och som utgångspunkt vara dispositiv i förhållandet mellan parterna. På vissa punkter bör dock enligt utredningen införas tvingande regler till leasetagarens förmån. Utredningen anser också att frågor om leasingavtalets behandling vid leasetagarens konkurs och leasetagarens sakrättsliga ställning bör klargöras genom regler som är tvingande till borgenärernas förmån. I betänkandet framläggs förslag till en lag om finansiell leasing med nu angiven inriktning. I betänkandet behandlas också konsumentleasing, varmed avses avtal om finansiell leasing som en näringsidkare erbjuder en konsument för dennes enskilda bruk. Enligt utredningen är stora delar av villkoren i ett ordinärt avtal om finansiell leasing oskäliga i konsumentförhållanden. Avsaknaden av regler om konsumentskydd i fråga om finansiell leasing framstår enligt Leasingutredningen som en inkonsekvent och obefogad lucka i lagstiftningen. Utredningen föreslår därför att konsumentkreditlagens tvingande regler för kreditköp skall tillämpas i princip på motsvarande sätt på finansiell konsumentleasing. Leasingutredningens betänkande om finansiell leasing av lös egendom har remissbehandlats.
Motionen I den nu aktuella motionen 1997/98:L908 anför Birgitta Johansson m.fl. (s, m, c, fp, kd) att finansiell leasing är ett finansieringsalternativ för främst mindre och medelstora företag som ännu inte utnyttjas i den utsträckning som är möjlig och önskvärd. Detta beror enligt motionärerna på att leasingavtalen till stor del är utformade efter en standardmodell som finansbolagen satt sin prägel på. Det är ofta svårt för leasetagaren att kontrollera grunderna för den leasingavgift som begärs. Många leasetagare avstår också från att driva en process på grund av svårigheterna att visa att avgiften är oskälig. I motionen framhålls att mindre företag alltjämt har svårt att finansiera inve-steringar med eget kapital. En lag om finansiell leasing skulle ha positiva effekter på dessa företags möjligheter att finansiera en expansion av företaget. Mot denna bakgrund bör enligt motionen riksdagen hos regeringen begära förslag till en lag om finansiell leasing som bygger på Leasingutredningens betänkande.
Remissyttrandena På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgetts av Svea hovrätt, Finansinspektionen, Stockholms universitet Juridiska fakultetsnämnden, Konsumentverket, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening. En sammanställning av remissvaren har intagits som bilaga till betänkandet. Av bilagan framgår att yttrandena har begränsats till att avse frågan huruvida omständigheter tillkommit som föranleder andra ställningstaganden än vad som redovisats med anledning av Leasingutredningens betänkande. I sitt yttrandet över Leasingsutredningens betänkande var Svea hovrätt tveksam till behovet av den lag om finansiell leasing som utredningen förordat. De argument som utredningen anfört till stöd för den i huvudsak dispositiva lagen var enligt hovrätten inte övertygande. Hovrätten ansåg att det kunde sättas i fråga huruvida lagen får någon nämnvärd praktisk betydelse för i första hand leasetagarna och avstyrkte därför utredningens förslag. I det nu aktuella ärendet anför hovrätten att varken erfarenheterna från den dömande verksamheten eller vad som framkommit i det aktuella ärendet ger anledning att frångå hovrättens tidigare yttrande. Finansinspektionen ansåg i sitt tidigare yttrande att vissa tvingande regler behövs för konsumentleasing och att samma regler bör gälla för mindre näringsidkare. Beträffande övriga näringsidkare, där parterna har en mer jämbördig ställning, var inspektionen tveksam till en så ingående civilrättslig reglering som utredningen föreslagit. Inspektionen vidhåller nu sin tidigare uppfattning. Stockholms universitet Juridiska fakultetsnämnden har tidigare avstyrkt Leasingutredningens förslag. Fakultetsnämnden anförde därvid att leasing främst har betydelse i avtalsförhållanden mellan näringsidkare och att särskild ?skyddslagstiftning? för sådana leasingavtal inte är särskilt angelägen. Om man därtill beaktar svårigheterna att avgränsa lagens tillämpningsområde borde man enligt fakultetsnämnden avstå från den föreslagna lagstiftningen. I sitt yttrande till lagutskottet anser fakultetsnämnden att inget har tillkommit som föranleder nämnden till ändrade ställningstaganden. Svenska Kommunförbundet har ställt sig positivt till att en lag om finansiell leasing införs i huvudsak i enlighet med Leasingutredningens förslag och vidhåller nu denna uppfattning. I remissvaret över Leasingutredningens betänkande fann Landstingsförbundet att motiven för den nya lagstiftningen var bärande och tillstyrkte förslaget till en ny lag. I förevarande ärende anför förbundet att inga nya omständigheter tillkommit som föranleder ett ändrat ställningstagande. Sveriges Advokatsamfund har tidigare avstyrkt att utredningens förslag läggs till grund för en särskild lagreglering av finansiell leasing mellan näringsidkare. Samfundet ansåg inte att det föreligger ett behov av tvingande obligationsrättslig lagstiftning. Enligt samfundet finns visserligen ett visst behov av klargörande konkurs- och sakrättsliga regler för leasing. Detta gäller emellertid alla slag av nyttjanderätter till lösöre. Enligt samfundets mening är det därför att föredra att en sådan lagreglering utformas i ett större sammanhang och inte endast beträffande finansiell leasing. I det nu aktuella yttrandet till utskottet anför samfundet att inget framkommit som ökat behovet av reglering av de obligationsrättsliga aspekterna av finansiell leasing. Advokatsamfundet vidhåller därför sin tidigare inställning. Sveriges Köpmannaförbund stödde Leasingutredningens förslag till en lag om finansiell leasing. Förbundet ansåg att det är viktigt att det skapas ett enkelt och tydligt regelverk på området, eftersom leasing är en betydelsefull och växande finansieringsform. Förbundet påpekade att en stor del av dess medlemmar är små företag med färre än fem anställda. För dessa företag är leasing en viktig form för att finansiera investeringar. Lagförslaget innebär också enligt förbundet en jämnare balans mellan avtalsparterna. I yttrandet över motionen anför Svensk Handel, i vilken numera Sveriges Köpmannaförbund ingår, att tidigare ställningstagande vidhålls. Sveriges Industriförbund ansåg att den av Leasingutredningen föreslagna lagstiftningen riskerade att på ett avgörande sätt förändra spelreglerna för finansiell leasing och därmed negativt påverka företeelsen. Detta är till påtaglig nackdel för industrin. Förbundet avstyrkte därför den föreslagna lagstiftningen. Industriförbundet anför i förevarande ärende att det inte tillkommit några omständigheter som medför ändrat ställningstagande. Företagarnas Riksorganisation anförde i sitt remissvar över Leasingutredningen bl.a. att behovet av en lag på området är stort och ansåg att lagstiftning krävs för att finansiell leasing skall kunna fortsätta att utvecklas som finansieringsform till gagn för företagen. Utredningens förslag borde därför, enligt organisationens mening, läggas till grund för lagstiftning. Företagarnas Riksorganisation har, enligt det nu aktuella remissyttrandet, alltjämt samma uppfattning. I det tidigare remissyttrandet avstyrkte Svenska Bankföreningen Leasingutredningens förslag. Enligt föreningen hade marknaden inte något behov av lagstiftning. Vidare anfördes att praxis på området är fast och innebär inte några större problem för vare sig leverantörer, leasegivare eller leasetagare. Därutöver framhölls att leasing är en finansieringsform för främst små och medelstora företag, och det är angeläget att deras möjligheter till investeringsfinansiering inte störs av onödig lagstiftning. I yttrandet till lagutskottet anför Bankföreningen att de angivna skälen mot lagstiftning fortfarande äger full giltighet och delvis har förstärkts. Även Finansbolagens Förening har tidigare avstyrkt att en lag om finansiell leasing införs. Föreningen ansåg därvid att det inte påvisats något behov av lagstiftning. Rättspraxis är entydig och någon rättsosäkerhet föreligger inte. Föreningen påpekade vidare att gällande rätt på leasingområdet styrs av en utvecklad standardavtalsrätt och avtalen är föremål för fortlöpande utveckling. I förevarande ärende anför föreningen att det inte föreligger något uttalat behov av lagstiftning om leasing i allmänhet, att en sådan lagstiftning skulle riskera att hämma en sund och positiv produktutveckling och att eventuell lagstiftning i vart fall inte bör bygga på Leasingutredningens förslag.
Utskottets ställningstagande Våren 1997 behandlade utskottet en motion (fp, m, c, kd) vari begärdes förslag till lag om finansiell leasing av lös egendom på grundval av Leasingutredningens betänkande (bet. 1996/97:LU15). Utskottet konstaterade därvid att Justitiedepartementet i det pågående beredningsarbetet av utredningsbetänkandet prioriterat frågan om konsumentleasing. Enligt utskottets mening borde resultatet av det fortsatta beredningsarbetet avvaktas innan några ställningstaganden från riksdagens sida gjordes. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till den då aktuella motionen. När nu utskottet åter har att ta ställning till en motion med yrkande om förslag till lag om finansiell leasing kan konstateras att Leasingutredningens betänkande fortfarande är föremål för beredning inom Regeringskansliet varvid frågan om lagreglering av konsumentleasing prioriteras. Enligt vad utskottet erfarit kan en proposition med förslag till lagregler rörande konsumentleasing överlämnas till riksdagen tidigast under hösten 1998. Enligt utskottets mening är det angeläget att ett ställningstagande från regeringens sida också kommer till stånd när det gäller frågan om en civilrättslig lagreglering av finansiell leasing av lös egendom mellan näringsidkare. Trots vad flertalet remissinstaner anfört anser utskottet att det finns skäl som talar för att en lagstiftning bör komma till stånd, särskilt mot bakgrund av att många mindre och medelstora företag intar en underlägsen ställning i förhållande till leasegivarna. Därtill kommer ett visst behov av klargöranden när det gäller konkurs- och sakrättsliga frågor för leasing, och fråga uppkommer i vilket sammanhang dessa klargöranden lämpligen bör göras. Utskottet är emellertid inte berett att inom ramen för förevarande ärende ta definitiv ställning i lagstiftningsfrågan. I stället bör det ankomma på regeringen att så snart som möjligt se till att frågan om lagstiftning om finansiell leasing mellan näringsidkare blir föremål för närmare överväganden och beredning inom Regeringskansliet. Ett sådant arbete får dock inte leda till att det pågående lagstiftningsarbetet rörande konsumentleasing försenas. En tänkbar ordning skulle, enligt utskottets mening, kunna vara att regeringen i den kommande propositionen om konsumentleasing redovisar sina principiella ställningstaganden i frågan huruvida lagstiftning om finansiell leasing av lös egendom mellan näringsidkare bör komma till stånd. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:L908 som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer beträffande lag om finansiell leasing att riksdagen med anledning av motion 1997/98:L908 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 10 mars 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m).
Remissyttrande över motion 1997/98:L908 På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av Svea Hovrätt, Finansinspektionen, Stockholms universitet, Konsumentverket, Finansbolagens Förening, Företagarnas Riksorganisation, Landstingsförbundet, Svensk Handel, Svenska Bankföreningen, Svenska Kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund och Sveriges Industriförbund och Remissinstanserna har därvid anfört följande.
Svea Hovrätt
Enligt hovrättens mening ger varken erfarenheterna från den dömande verksamheten eller vad som framkommit i detta ärende hovrätten anledning att frångå sitt tidigare yttrande över betänkandet (SOU 1994:120) Finansiell leasing av lös egendom.
Finansinspektionen
Finansinspektionen har i yttrande den 17 mars 1995 yttrat sig över betänkandet Finansiell leasing av lös egendom (SOU 1994:120). I remisskrivelsen anför Lagutskottet att utskottet tagit del av Finansinspektionens remissyttrande och att därför yttrandet kan begränsas till att avse frågan om omständigheter tillkommit som föranleder andra ställningstaganden än vad som redovisats i remissvaret. I det tidigare avgivna remissyttrandet tillstyrkte Finansinspektionen förslaget att införa vissa tvingande regler för konsumentleasing, där det fanns behov att stärka konsumenternas skydd. Samma regler borde gälla även för mindre näringsidkare. Såvitt avser övriga näringsidkare avstyrkte inspektionen införandet av lagstiftning. Finansinspektionen vidhåller sin i remissyttrandet redovisade uppfattning. Leasing till konsumenter synes visserligen inte förekomma i någon nämnvärd omfattning numera. Detta innebär dock inte att det skulle vara omotiverat att införa regler för att stärka konsumenternas skydd. Tilläggas bör att Redovisningsrådet har numera utfärdat en rekommendation, Redovisning av leasingavtal RR-6, vilken trädde i kraft den 1 januari 1997. De redovisningstekniska frågorna synes härmed vara lösta.
Stockholms universitet
Yttrandet till lagutskottet skall begränsas till att avse frågan huruvida omständighet tillkommit som föranleder andra ställningstaganden än vad som tidigare har redovisats i fakultetsnämndens remissvar över betänkandet (SOU 1994:120) Finansiell leasing av lös egendom, eftersom utskottet har tillgång till nämndens remissvar. Något som kan sägas ha ?tillkommit? och som skulle föranleda andra eller ändrade ställningstaganden i förhållande till vad som redovisas i remissvaret föreligger enligt fakultetsnämndens uppfattning inte. Det är visserligen bekant för fakultetsnämnden att det f.n. synes föreligga en hel del processer mot leasegivare där det på det sätt som påpekas i motionen görs gällande att leasegivaren krävt för mycket betalt i förhållande till vad som avtalats. Här föreligger ofta diskussioner om tolkning av leasingavtalen och frågan om avtalen är oskäliga enligt 36 § AvtL kan då aktualiseras. Finansiell leasing hör hemma i kommersiella relationer men inte på konsumentområdet. På det kommersiella området finns enligt fakultetsnämnden sällan anledning att ingripa med tvingande lagstiftning. Som finansiell tjänst bör denna form av leasing jämföras med andra former av kreditgivning. Verksamhet som står under Finansinspektionens kontroll bör därvidlag inte bli föremål för särre-glering, utan de korrektionsmedel som står till buds - förutom tillsyn - genom 36 § AvtL bör anses tillfredsställande. Att t.ex. i lag reglera att leasingavgiften skall kopplas till en officiellt publicerad referensränta strider mot den avtalsfrihet som ansetts gälla på den kommersiella avtalsrättens område. Frågan om kundens rätt till information och informationens närmare utformning bör snarare föranleda aktivitet från tillsynsmyndighetens sida än en lagreglering av kommersiell finansiell leasing. Mot bakgrund av det anförda finns ingen anledning att ändra inställning i förhållande till vad som tidigare har anförts. Fakultetsnämnden vidhåller således sin tidigare ståndpunkt och avstyrker lagstiftning avseende kommersiella finansiella leasing-förhållanden.
Konsumentverket
Enligt vår uppfattning har det inte tillkommit omständigheter som föranleder oss att göra andra ställningstaganden än vad som tidigare redovisats i vårt remissvar till Justitiedepartementet över betänkandet (SOU 1994:120) Finansiell leasing av lös egendom.
Finansbolagens Förening
Sammanfattning
Föreningen finner att det inte föreligger något uttalat behov av lagstiftning om leasing, att en sådan lagstiftning skulle riskera att hämma en sund och positiv produktutveckling samt att en eventuell lagstiftning i vart fall inte bör bygga på de förslag som lades fram av Leasingutredningen i sitt slutbetänkande (1994:120). Föreningen menar vidare att inga nya omständigheter tillkommit efter det Leasingutredningen avslutade sitt arbete som gör det mer angeläget nu än då att utfärda en lagstiftning om leasing. I Leasingutredningen hävdades att vissa problem förekom i samband med leasing. I den mån dessa problem verkligen förelåg torde de dock nu vara avsevärt mindre, bland annat till följd av branschens vilja att iaktta god sed. Leasing till konsumenter har aldrig varit omfattande och har nu försvunnit från marknaden.
Motionen
Motionärerna hemställer att Riksdagen måtte begära att regeringen framlägger ett förslag till lagstiftning rörande finansiell leasing av lös egendom och att ett sådant förslag borde grundas på det resultat Leasingutredningen redovisade i sitt slutbetänkande (SOU 1994:120) Finansiell leasing av lös egendom. Den centrala frågan i motionen är frågan om höjningar av leasingavgifter. Motionärerna gör gällande att leasegivare skulle förbehålla sig ett närmast obegränsat utrymme att ensidigt justera leasingavgiften. Vidare hävdar motionärerna att särskilt mindre leasetagare har svårt att kontrollera om leasegivarna kräver för mycket och att hävda sin rätt mot dem. Motionärerna uttalar också att en lagstiftning om leasing skulle ha positiva effekter på mindre företags möjligheter att finansiera en expansion av det egna företaget och att det nuvarande rättsläget är oklart.
Leasing som finansieringsform
Som en bakgrund till följande bedömningar finner föreningen inledningsvis anledning att notera följande omständigheter rörande leasing som finansieringsform. Leasing är ett komplext begrepp. Det väsentligaste vid en leasingtransaktion är alltid objektet och leasetagarens/hyresmannens (nedan kallad användaren) rätt att nyttja detsamma. Därutöver varierar omständigheterna och intressena starkt från fall till fall. Om användaren önskar nyttja objektet endast en kortare tid föreligger ren hyra av lös egendom (saklega eller egentlig operationell leasing). I sådana fall torde det sällan vara aktuellt för användaren att köpa objektet som ett alternativ till att leasa/hyra det. I andra fall önskar användaren nyttja objektet för en obestämd tid eller för en bestämd längre tid eller så länge det över huvud taget kan nyttjas. I dessa fall kan det vara aktuellt för användaren att överväga att köpa objektet i stället för att leasa det. Leasing kan i sådana fall utformas som en ren finansieringstransaktion vari användaren ikläder sig risker för objektet och i förhållande till leverantören som motsvarar vad han hade fått bära om han själv hade köpt objektet från leverantören, med undantag för skyldigheten att betala köpeskillingen. Denna form kan kallas finansiell leasing. Av affärsmässiga och riskmässiga skäl vore det omöjligt för en finansiär att erbjuda finansiell leasing om inte en sådan riskfördelning vore tillåten. I andra leasingformer tar leasegivaren på sig större eller mindre delar av dessa risker, varvid igen uppstår en form av operationell leasing. Leasingavtal är ofta detaljrika och specificerar vad som skall gälla i skilda avseenden. En fast praxis har utvecklats. Den förändras tämligen långsamt. Användare i gemen torde på grund av erfarenhet ofta ha god kunskap om villkoren. Även nytillkomna användare förefaller som regel ha en riktig bild av standardvillkoren för leasing. Föreningen delar således inte synen att användare på något sätt skulle föras bakom ljuset i samband med leasing. Vidare gäller att så länge användaren betalar avtalade leasingavgifter får denna ostört nyttja leasingobjektet. Vid användarens avtalsbrott inträder konsekvenser som är utformade för att återspegla den ovan angivna riskfördelningen. Finansiell leasing ger användaren lång finansiering. Avtalet kan inte sägas upp av leasegivaren så länge användaren fullgör sina förpliktelser enligt avtalet. Därmed skiljer sig leasing fördelaktigt från kredit i bank, i form av till exempel checkkredit eller lån, genom att sådana krediter, till följd av banklagstifningen, i normalfallet är uppsägbara från bankens sida på tämligen kort sikt. Sådana uppsägningar förekom också i betydande utsträckning under finanskrisen, även i fall då kredittagaren inte var i dröjsmål och även då kredittagaren förväntade sig att få behålla lånet under längre tid. Detta gällde särskilt checkkrediter, som är en stor finansieringsform för små och medelstora företag. Leasing, såväl finansiell som operationell, är således en värdefull finansieringsprodukt. Många gånger föredrar användare att anskaffa anläggningstillgångar just genom någon form av leasing. Andra gånger kan det vara den enda möjligheten för användare att finansiera anskaffningen av en anläggningstillgång. Föreningen är övertygad att alla de investeringar som sker genom leasing är av stor betydelse för den svenska ekonomin och sysselsättningen i Sverige. Om leasing inte kunde erbjudas på nuvarande sätt föreligger därför en betydande risk att investeringarna och sysselsättningen skulle minska. Leasing i nuvarande former är således också en viktig och samhällsnyttig finansieringsform. Däremot är den inte stor i jämförelse med till exempel kreditgivning för investeringar från bankväsendet, varken för små eller stora företag.
Lagstiftningsbehovet
Det kan i förstone ses som något överraskande att lagstiftning saknas för en finansieringsform som är av så stor betydelse som leasing är inom vissa produktområden. Omkring 20 % av alla investeringar i Sverige sker genom leasing. Detta är en betydande del men ändå en klar minoritet. Övriga andelar av alla investeringar är antingen direkt lånefinansierade eller egenfinansierade. I den sistnämnda gruppen ingår dock också finansiering genom kredit, främst kanske genom lån och checkkrediter i bank. Motionärerna anger att finansiell leasing ännu inte utnyttjats till sin fulla potential. Föreningen ställer sig tveksam till detta påstående, för vilket inget stöd finns. Leasegivare är naturligtvis angelägna att deras finansieringsprodukt skall utnyttjas och gör rimliga marknadsföringsinsatser. Faktum är dock att den andel av alla investeringar som sker genom leasing i stort sett varit oförändrad under mer än två decennier. Det talar närmast för att behovet av leasing konstant är av den nuvarande storleksordningen. Föreningen ser det inte som ett samhälleligt önskemål i sig att användningen av leasing ökar, vilket motionärerna synes antyda, men däremot att näringslivet och andra har tillgång till så goda finansieringsprodukter som möjligt. Finansiell leasing är därvid endast en finansieringsform bland andra och bör varken gynnas eller missgynnas i förhållande till andra finansieringsformer. De som efterfrågar finansiering bör kunna/förmås att välja den i varje fall mest lämpliga finansieringsformen. Det är därvid kreditmarknadens uppgift att utveckla goda och alternativa finansieringsformer. Leasing är ett utmärkt exempel, kanske det bästa, på en finansieringsform som utvecklats helt av kreditmarknaden utan något ingripande från lagstiftaren. Det förhållandet att leasing kunnat utvecklas och etablera sig som en betydelsefull finansieringsform, utan att lagstiftaren reglerat den, synes närmast tala för att det inte föreligger något lagstiftningsbehov rörande leasing. Om avsaknaden av lagstiftning hade varit ett hinder för användningen av leasing eller om allvarliga problem uppkommit på leasingmarknaden kan förmodas att användningen av leasing skulle ha minskat. Så är alltså dock inte fallet. Detta pekar dels på att avsaknaden av lagstiftning inte utgör något allvarligt problem och dels på att inga allvarliga problem föreligger beträffande leasing som finansieringsform. Slutsatsen härav är att det inte heller ur denna synvinkel föreligger något egentligt behov av en lagstiftning om finansiell leasing Föreningen delar inte motionärernas syn att rättsläget rörande leasing skulle vara oklart. Leasing bygger på kända och etablerade rättsliga principer. Leasingens komplexitet medför dock att ett leasingavtal blir tämligen omfattande då det detaljreglerar alla inslag i produkten. Leasing enligt dessa principer har nu praktiserats i minst tre decennier. Leasingavtalen har undergått och undergår fortlöpande förändringar. Den ränteturbulens som rådde i början av 90-talet har också medfört att klausuler om ändring av leasingavgifter inte längre utlämnar användaren till leasegivarens goda vilja i samma utsträckning som tidigare. Samtidigt är, som framhålls nedan, kredittagare i bank beroende av bankens goda vilja i fråga om räntesättning. Leasing är en viktig finansieringsform i hela världen men endast några få länder har infört särskild civilrättslig lagstiftning om leasing. Sådana lagstiftningar har motiverats av lokala särförhållanden. I övrigt har världssamfundet inte funnit det motiverat att inskränka företagens fria rätt att ingå leasingavtal på de villkor de själva bestämmer. En tvingande lagstiftning om finansiell leasing riskerar att försämra leasing som finansieringsprodukt och att hämma en fortsatt produktutveckling. Lagstiftning enligt Leasingutredningens förslag skulle med säkerhet göra det. Det skulle leda till att finansiell leasing skulle försvinna som finansieringsprodukt eller åtminstone till att dess användning skulle minska kraftigt. Detta beror på att Leasingutredningens förslag inte respekterar de grundläggande principerna för finansiell leasing med den ovan angivna riskfördelningen. Det är uppenbart att en sådan utveckling skulle gå stick i stäv med motionärernas önskemål att expandera de små och medelstora företagens tillgång till olika finansieringsformer för investeringar. Föreningen menar att motionärernas önskemål i detta avseende tillgodoses bäst om finansiärer tillåts i fri konkurrens utveckla nya produkter utan ingripande av lagstiftaren. Föreningen finner sålunda sammanfattningsvis att det inte föreligger något uttalat behov av lagstiftning om finansiell leasing. Om en sådan lagstiftning ändå bedöms påkallad avråder föreningen starkt från att den skulle bygga på Leasingutredningens förslag.
Leasing till konsumenter
I början av 90-talet förekom finansiell leasing till konsumenter i någon, om än blygsam, utsträckning. Därvid noterades vissa problem, främst i fråga om ändring av leasingavgiften och avräkning vid avtalets slut, i synnerhet då avtalet sades upp i förtid efter leasetagarens avtalsbrott. Ett stort antal sådana ärenden avgjordes av Allmänna reklamationsnämnden. Det problem som därvid främst uppmärksammades var att en leasetagare inte åtnjöt det skydd en avbetalningsköpare gjorde enligt konsumentkreditlagen. I den mån en sådan lease kunde ses som ett ?förtäckt? avbetalningsköp skulle dock konsumentkreditlagen bli tillämplig. Konsumentkreditlagens reglering är dock baserad på förekomsten av ränta och passar inte väl i fråga om leasingavtal. Sådana avtal reglerar leasingavgifter/hyra men inte ränta till någon del. Det är en helt annan sak att leasingavgiften ur leasegivarens synpunkt beräknas för att ge täckning även för finansieringskostnad. Därutöver beräknas dock leasingavgiften för att ge bidrag även till anskaffningskostnaden, riskavsättning och vinst. Ingen annan än leasegivaren kan känna till hur dessa poster förhåller sig till varandra och de utgör typiskt sett affärshemligheter. Systemet med jämförelseräntor torde för övrigt passa dåligt i konsumentsammanhang. Leasegivare torde i allmänhet respektera ARN:s avgöranden. Redan därav följer att de tidigare problemen torde ha avklingat, i synnerhet som de flesta ärendena gällde en och samme leasegivare, som för övrigt inte längre förekommer på marknaden. Vidare har finansiell leasing till konsument minskat till den grad att den i dag knappast förekommer alls.
Frågan om ändring av leasingavgifter
Härom kan noteras att åren närmast före Leasingutredningens slutbetänkande kännetecknades av kraftiga fluktuationer i det allmänna ränteläget. Det blir då en naturlig följd att leasingavgifter också fluktuerar kraftigt, på samma sätt som utlåningsräntor också fluktuerade vid samma tid, ibland i betydande utsträckning. Sådana fluktuationer var uteslutande en följd av osäkerhet om ränteutvecklingen på sikt och ekonomin i stort och till ingen del en effekt av oklarheter i rättsläget. De senaste åren har Sverige upplevt ett lugnare, och sjunkande, ränteläge. I linje därmed är leasingavgifter för närvarande betydligt lägre än tidigare. Denna sänkning förstärks av en ökad konkurrens mellan leasegivarna vilket, precis som på bankområdet, lett till minskade marginaler. Kritik har riktats mot leasingprodukter under påstående att leasegivare i många fall tagit ut högre leasingavgifter än vad som avtalats. Föreningen menar att detta i första hand inte är en fråga om oklarhet i gällande rätt. Själva påståendet bygger på att storleken av den leasingavgift som avtalats under gällande rätt kan fastställas. Därav synes logiskt följa att det inte är rättsläget som är oklart utan tillämpningen av berörda leasingavtal. I dessa fall skulle leasegivare således följaktligen, trots ett känt rättsläge, ha tillämpat avtalens bestämmelser på ett felaktigt sätt. Lösningen på sådana problem är rimligen i första hand att se till att avtalen tillämpas på rätt sätt. Det kan också noteras att kritiken inte är allmän. I stället har den i huvudsak hela tiden kommit från några få källor men upprepats många gånger. Däremot har inte användare i gemen till leasingbolagen uttryckt kritik mot leasingprodukten, annat än undantagsvis. Det kan i sammanhanget noteras att det är en vedertagen praxis att banker för utlåning betingar sig ränta efter den räntesats banken vid var tid tillämpar. Lånekunden är således skyldig att betala den ränta banken från tid till annan påfordrar. Konkurrensen om nyutlåningen är mycket hård och innebär en kraftig press nedåt på räntesatserna. Sedan ett lån väl beviljats skulle bankerna dock teoretiskt kunna söka successivt höja räntesatsen. Det synes dock inte förekomma eftersom berättigade klagomål mot bankernas ränteuttag är mycket få, såvitt känt. Bankernas ansvarskännande räntesättning synes således medföra att detta system fungerar väl utan att låntagarna drabbas av högre räntor än vad som öppet avtalats. Detta gör det befogat att ställa frågan om inte detta skulle kunna fungera lika väl vid leasing som vid utlåning. Rent principiellt måste denna fråga, enligt föreningens mening, besvaras jakande. Det kan också frågas om det inte också gör det. Den kritik som riktats mot leasing på denna punkt kan nämligen vara överdriven, utgöra partsinlagor och/eller överdrivna reaktioner varvid kanske några få missgrepp kommit att dominera debatten utan att rätt avvägas mot den stora merparten rätt tillämpade avtal. Av vad ovan sagts om att leasingvolymen förhåller sig relativt oförändrad tyder i vart fall inte på något allvarligt missnöje med leasingformen från användarnas sida. Det rapporterade missnöjet kan till en del också bero på besvikelse över höjningar, ibland mycket kraftiga sådana, av räntorna på penningmarknaden. Vidare tillämpar branschen inte längre samma typ av ändringsvillkor som fallet var ännu 1994. Det har i stället blivit vanligt att leasingavgifternas storlek knyts till en uttryckligt angiven officiell jämförelseränta samtidigt som kopplingen till ett mer svårdefinierat allmänt ränteläge används i allt mindre utsträckning. Så kallat avgiftsgolv - en nivå varunder leasingavgiften inte tilläts sjunka - synes inte förekomma längre. Finansinspektionen har för övrigt uttalat att avgiftsgolv inte får användas av kreditinstitut som står under dess tillsyn. Föreningen kommer själv i början av 1998 att göra ett nytt uttalande om god sed vid utformning av leasingavtal. Däri kommer bland annat att anges att det är god sed att ge användaren rätt att lösa in leasingavtalet om leasingavgifterna höjs under vissa förutsättningar. Branschen är således mycket angelägen om och verkar starkt för att företag som uppträder som leasegivare iakttar god sed i alla avseenden. Det kan dock vara befogat att också ställa frågan om de problem som rapporterats inom detta område sammanhänger med att det är tämligen besvärligt att räkna fram en leasingavgift, betydligt mer besvärligt än att räkna ut ett räntebelopp med tillämpning av en känd räntesats. Det kan förvisso inte anses acceptabelt om leasegivare utnyttjar denna svårighet till att på ett mer eller mindre fördolt sätt debitera högre leasingavgifter än vad avtalet ger rätt till. Föreningen menar dock att i den mån sådant missbruk förekommer skall det stävjas i rättstillämpningen. Föreningens eget agerande genom uttalande om god sed syftar också till att motverka sådana förfaranden. Föreningen utgår naturligtvis från att dess egna medlemmar strikt följer sina egna avtal. Däremot ter det sig inte rimligt att i lagstiftning om leasing kräva full specificering i dessa avseenden samtidigt som det enligt ovan är tillåtet att vid utlåning föreskriva att ränta skall utgå efter den räntesats långivaren vid var tid tillämpar. Det vore en uppenbar diskriminering av leasing i förhållande till andra finansieringsprodukter som inte kan anses godtagbar ur rättspolitiska synpunkter.
Andra frågor
Även andra frågor rörande finansiell leasing diskuterades av Leasingutredningen. En särskild sådan fråga avsåg användarens sakrättsliga skydd. Föreningen noterar därvidlag att ett generellt sådant skydd synes strida mot allmänt vedertagna svenska rättsgrundsatser, att risken för att ett kreditinstitut skall försättas i konkurs nu måste betraktas som mycket liten beroende bland annat på erfarenheterna från finanskrisen, på en sträng reglering av sådana institut och Finansinspektionens tillsyn över dem samt att användaren på begäran ändå synes kunna få ett sådant skydd om leasegivaren pantförskriver objektet till användaren som säkerhet för sina förpliktelser under leasingavtalet (som främst går ut på att tillhandahålla leasingobjektet). Föreningen verkar för sin del genom sitt nyss nämnda uttalande om god sed för en fortsatt sund utveckling av leasingprodukten och leasingmarknaden. Det är uppenbart att föreningens verksamhet inom detta område skulle hämmas av en lagstiftning om leasing.
Enkla regler för små och medelstora företag
Som motionärerna framhåller är finansiell leasing en intressant finansieringsform för små och medelstora företag. Sådana företag är bäst betjänta av så enkla regler som möjligt. Enkelheten kan därvid vara så väsentlig att den ibland bör väljas före vad som är den ?bästa? lösningen. Detta gäller alla aspekter på sådana företags verksamhet, till exempel beskattning och redovisning men också civilrätt. I fråga om redovisning har Redovisningsrådet utfärdat en rekommendation rörande leasing. Denna rekommendation är mycket komplicerad och utarbetad med hänsyn till omständigheter som gäller för börsnoterade företag. Det har dock ifrågasatts om inte denna rekommendation borde tillämpas även av små och medelstora företag trots att rekommendationen inte alls är utarbetad med hänsyn till de andra krav på redovisningen som kan gälla i sådana företag. Detta är ett nytt hot mot finansiell leasing till små och medelstora företag. Det bör dock uppmärksammas att Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR) i december 1997 beslutat att dess rekommendation nr 7 om redovisning av leasing skall gälla även under 1998 för små och medelstora företag. Det är Finansbolagens Förenings förhoppning att lagstiftaren och andra normgivare skall verka för att åtminstone små och medelstora företag ur redovisningssynpunkt får behandla alla sina leasingavtal som hyresavtal även därefter och helst att detta skall gälla även större företag som inte är börsnoterade (eller liknande). Problemet är inte endast svenskt utan internationellt. I Norge har genom NOU (1995:30) Ny regnskapslov föreslagits en elegant lösning. Den innebär att små företag skall få redovisa finansiella leasingavtal som hyresavtal. Definitionen av små företag är tämligen vid.
Avslutande synpunkter
Lagstiftning om leasing skulle utgöra hinder för en fortsatt kreativ utveckling av leasing och andra finansieringsprodukter. Det skulle vara till skada inte endast för leasegivare utan även för de små och medelstora företagen och riskera att leda till negativa samhällsekonomiska konsekvenser i stort, inklusive sysselsättningen. Det kan inte anses godtagbart att en finansieringsform utan bärande skäl diskrimineras i förhållande till andra finansieringsformer. Ovan har framhållits att banker sätter sina egna krediträntor, även under löpande kredittid och att bankkrediter alltid kan sägas upp. Det har också framhållits att inget av dessa inslag kan återfinnas i leasing på något motsvarande sätt. Det förefaller därför som om skyddsbehovet för små och medelstora företag är större i fråga om krediter från bank än vid leasing. Föreningen menar att denna frågeställning bör uppmärksammas vid avgörandet av frågan huruvida Sverige bör införa en lagstiftning om leasing. Föreningen menar vidare att en lagstiftning om leasing skulle stå i strid med den grundläggande principen om avtalsfrihet. Särskilt näringsidkare bör bevaras vid rätten att ingå förmögenhetsrättsliga avtal på villkor som de själva väljer. Föreningen anser för det fall en svensk lagstiftning om leasing ändå anses önskvärd att den bör bygga på ett perspektiv i linje med det ovan nämnda norska tänkesättet. Reglerna bör vara enkla och bygga på de ovan angivna grundläggande idéerna för finansiell leasing. Stora företag torde över huvud taget inte som leasetagare ha behov av någon skyddslagstiftning om leasing.
Företagarnas Riksorganisation
Företagarnas Riksorganisation förordar att en lag om finansiell leasing införs såsom framförs i motionsförslaget. FR har tidigare varit representerad i Leasingutredningen som avlämnade slutbetänkande i SOU 1994:120. Organisationen ber att få hänvisa till det yttrande till betänkandet som framfördes av experten Hans Peter Larsson. Företagarnas Riksorganisation delar alltjämt Hans Peter Larssons uppfattning att en lag om finansiell leasing bör införas för att stärka leasing som finansieringsalternativ. De problem som framkom i betänkandet från utredningen är alltjämt relevanta. Införande av en leasinglagstiftning skulle göra leasing som finansieringsalternativ mer användbart, framför allt för mindre och medelstora företag. Det särskilda yttrandet av experten Hans Peter Larsson bifogas. FR vill i sammanhanget uppmärksamma utskottet på en artikelserie om leasing som publicerats i Svensk Handelstidning Justitia med start i nr 51/52 för 1997.
Landstingsförbundet
Förbundet finner inte att sådana omständigheter tillkommit som föranleder ändring i förbundets tidigare yttrande över betänkandet (SOU 1994:120) Finansiell leasing av lös egendom.
Svensk Handel
Motionärerna anser att en lagstiftning på leasingområdet skulle ha positiva effekter på mindre företags möjligheter att finansiera expansion i företagen. I stället för att använda egna knappa vinster eller lånekapital som erhålls mot knappa säkerheter skulle företagen, om de visste att det finns en balanserad lagreglering kring leasingformen, i större utsträckning välja att finansiera en expansion genom att leasa egendomen. Många av medlemsföretagen i Svensk Handel är mindre företag. För dessa företag kan leasingen vara en viktig form för att finansiera investeringar och är ofta ett alternativ till traditionella banklån. Genom att skapa en formell stabilitet kring leasingen som finansieringsform kan detta särskilt underlätta de mindre företagens investeringar, företag som ofta saknar egen finansiell expertis. En leasinglag skulle också medföra en jämnare balans mellan avtalsparterna. När det gäller leasingavtalet är det regelmässigt det mindre företaget som är den svagare parten och som kan ha svårt att hävda sin rätt både när ett leasingavtal tecknas och när eventuella tvister uppstår. De mindre företagen har i sådana fall ofta inte ekonomiska möjligheter att skaffa den juridiska expertis som krävs för att hävda sin rätt. Resultatet kan bli att leasingtagarens rättmätiga intressen inte tillgodoses. Svensk Handel ser därför positivt på motionärernas förslag att Leasingutredningens förslag från år 1994 bör bli föremål för lagstiftning. Eftersom Leasingutredningens förslag grundas på förhållanden som ligger cirka fem år bakåt i tiden, bör dock ett lagförslag föregås av en snabbanalys av leasingmarknadens utveckling under senare år och en bedömning av om de kritiska faktorer som motiverade 1994 års lagförslag fortfarande är giltiga.
Svenska Bankföreningen
I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära ett förslag till lag om finansiell leasing. Av motiven framgår att motionärerna anser att Leasingutredningens lagförslag från 1994 bör göras till föremål för lagstiftning. Bankföreningen får med anledning härav anföra följande. I remisskrivelsen till Bankföreningen anför Lagutskottet att remissyttrandet kan begränsas till att avse frågan huruvida omständigheter tillkommit som föranleder andra ställningstaganden än vad som redovisats i föreningens remissvar över utredningens betänkande. Bankföreningen kommer att beakta detta men vill framhålla att det ändock kan vara motiverat att något redovisa tidigare ställningstaganden dels för sammanhangets skull, dels för att belysa om omständigheter tillkommit som förstärkt grunden för föreningens tidigare redovisade inställning.
Sammanfattande inställning
I sitt remissyttrande 1995 över utredningens lagförslag 1994 avstyrkte Bankföreningen att förslaget lades till grund för lagstiftning. Skälen var i korthet att något behov av lagstiftning ej hade visats föreligga, att förslaget i väsentliga avseenden skulle öka den rättsliga osäkerheten kring leasingformen, att förslaget från kostnadssynpunkt skulle medföra negativa effekter för såväl leasegivare som leasetagare, att förslagen skulle kunna gynna utländska leasegivare på svenska leasegivares bekostnad, att sakrättsliga frågor borde regleras i annat sammanhang samt att Redovisningsrådets och Redovisningskommitténs överväganden borde avvaktas innan ställning togs i lagstiftningsfrågan. Bankföreningen konstaterar nu att de angivna skälen mot lagstiftning fortfarande äger full giltighet och delvis har förstärkts. Redovisningsrådet har numera utfärdat en rekommendation om redovisning av leasing, RR-6. Dess betydelse i sammanhanget kommenteras i ett följande avsnitt, men ändrar inte föreningens uppfattning att lagförslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning. Motionen bör därför avslås av riksdagen.
Lagstiftningsbehovet. Avgiftsfrågan
Bankföreningen har på s. 10-15 i remissyttrandet utförligt redovisat sin negativa syn när det gäller behovet av lagstiftning och hänvisar till vad som där anförts. Inget nytt har framkommit som ändrat föreningens inställning därvidlag. Motionärernas främsta bevekelsegrund för yrkandet om lagstiftning synes vara deras uppfattning om hur avgiftsändringar sker och motiveras. I motionen görs därvidlag vissa påståenden om leasingfinansiering som det kan finnas anledning att kommentera mot bakgrund av vad föreningen anförde i 1995 års yttrande. 1. Motionärerna skriver att finansiell leasing av de mindre och medelstora företagen inte har utnyttjats till sin fulla potential på grund av de ?ensidigt? utformade avtalen, främst att dessa sägs ge leasegivaren ett obegränsat utrymme att ensidigt justera leasingavgiften. Det förhåller sig säkert så att finansiell leasing har en outnyttjad potential som finansieringsform. Skälet torde dock inte ligga i avtalens utformning utan i andra faktorer såsom priset på olika finansieringsalternativ, önskemål om egenfinansiering, möjligheten att utnyttja statliga stödformer etc. Det bör framhållas att ?leasingpenetrationen? i Sverige (dvs. leasinginvesteringarnas andel av industrins och handelns investeringar i maskiner och inventarier) är högre i Sverige än i de flesta andra länder i Europa. Dessutom har leasingvolymen under de senaste åren inte minskat utan istället ökat. De allra flesta småföretagare torde vara ytterst belåtna med att leasingprodukten finns eftersom leasing många gånger är det bästa finansieringsalternativet för dem. Det är riktigt att det under de första åren under 1990-talet fördes en debatt i massmedia och inom Leasingutredningen om ändring av leasingavgiften, en debatt som dels möjligen temporärt påverkade synen på leasing, dels kom att påverka utformningen av utredningens lagförslag i avgiftsdelen. Som senare skall belysas har förhållandena sedan dess ändrats betydligt och avgiftsfrågan kan i dag omöjligen tas till intäkt för en lagstiftning avseende hela leasingformen. Förekommande tvister mellan kommuner och leasingbolag rörande avgifter torde alla härröra från tiden före 1993. Uppmärksamheten på leasing under senare år i bl.a. massmedia har ökat kundernas medvetande och kompetens när det gäller innebörden av leasing. Den ökade informationen från leasingbolagens sida i samband med ränteannonsering och avgiftsaviseringar har verkat i samma riktning. Enligt Bankföreningens uppfattning beskriver inte motionen nu gällande situation på leasingmarknaden. 2. Det är, enligt motionärerna, svårt för de mindre företagen att kontrollera riktigheten av avgiftsändringar. Man måste här skilja på två olika situationer - referensräntefallen och fall där koppling sker till bolagets upplåningskostnad. När räntorna är kopplade till STIBOR eller annan referensränta finns det inga ?kontrollsvårigheter?. Sådan koppling förekommer i ökad utsträckning, inte bara i avtal med större kunder, och torde i dag tillämpas på stora delar av leasingvolymen, i vissa leasingbolag hela leasingvolymen. Leasegivarna erbjuder numera regelmässigt de kunder som så önskar referensräntekopplade leasingavtal. I detta avseende har alltså en förändring skett sedan 1994. Det måste emellertid beaktas att det med varje form av koppling till en referensränta kan följa en viss ränterisk för leasegivaren, vilket är en av anledningarna till att det för många leasegivare är betydelsefullt att avgiften i en betydande andel av leasingavtalen är kopplad till refinansieringskostnaden. Ett annat skäl är att en del leasetagare faktiskt väljer att få leasingavgiften kopplad till leasegivarens upplåningskostnad, eventuellt med en option att senare kunna övergå till referensräntekopplingen. Många gånger ger detta en lägre leasingavgift än vid referensräntekoppling. Med de häftiga ränterörelser och det höga ränteläge som utmärkte penningmarknaden under det sena 1980- och tidiga 1990-talet kan det säkert ha varit svårt för leasetagarna att förstå mekanismerna bakom avgiftsändringarna. Situationen i dag är helt annorlunda - ett lågt och stabilt ränteläge med utomordentligt pressade marginaler på utlåningssidan och en daglig och omfattande information i massmedia om ränterörelserna på marknaden gör leasingavgifterna mer transparenta. Klagomål från leasingkunderna avseende avgifter i kontrakt från 1993 och framåt förekommer följaktligen knappast. Eftersom leasegivarens upplåningssituation är komplicerad kan det lika fullt hävdas att skälen för avgiftsändring fortfarande ibland kan vara svåra att förstå för en kund. För en kund som vill bli informerad finns det emellertid alltid information att tillgå. Det bör vidare återigen understrykas att en kund som känner sig osäker på sina möjligheter att följa utvecklingen på räntemarknaden alltid har möjlighet att välja en parameterbaserad leasingavgift. En kommersiell låntagare står i samband med ett finansieringsbeslut alltid inför ett val mellan olika finansieringsformer - banklån, checkkredit, avbetalningsköp, leasing etc. Att lagstiftaren mot bakgrund härav skulle reglera avgiftssättningen på en av dessa finansieringsformer, som inte ens är den största, ter sig minst sagt egendomligt när det i dessa andra fall handlar om att krediträntan antingen är relaterad till kreditgivarens upplåningskostnad eller inte är relaterad till någon särskild parameter över huvud taget.
Tillgänglighet
I motionen anförs vidare att en leasinglag skulle ha positiva effekter på mindre företags möjligheter att finansiera en expansion av företaget, utan att det exakt anges hur denna effekt skulle uppkomma. Det hävdas ibland att förekomsten av en civilrättslig reglering av leasing skulle underlätta uppkomsten av Cross border-avtal eftersom utländska placerare då lättare skulle kunna beräkna riskerna. Huruvida detta resonemang är riktigt eller ej är svårt att fastställa utan en närmare undersökning. Däremot går det lätt att redan nu konstatera att resonemanget inte har någon särskild bäring på leasing till små och medelstora företag eftersom dessa i princip aldrig ställs inför situationen. Som framhölls i Bankföreningens remissyttrande 1995 ligger en av de stora riskerna med en lagreglering i definitionsproblematiken. Närmare bestämt avses därmed gränsdragningen i lag mellan å ena sidan leasing och avbetalningsköp, å andra sidan finansiell och operationell leasing. En felaktig gränsdragning skulle kunna slå undan grunden för hela leasingformen, varigenom ett finansieringsalternativ skulle försvinna, även för små och medelstora företag. Leasingutredningen misslyckades på denna punkt och dess förslag har, förutom av remissinstanserna, senare kritiseras av bl.a. Millqvist i SvJT 1995 s. 545 (?Kreditköp eller hyra. En fråga om verklighetens inflytande på rättsliga klassificeringar?). Sedan utredningsbetänkandet kom har Redovisningsrådet utfärdat sin rekommendation. Redovisning av leasingavtal, RR-6. Den trädde i kraft den 1 januari 1997, och är givetvis avsedd endast för redovisningsändamål. Redovisningsrådet har i defininitionsfrågan ställts inför samma problem som en civilrättslig lagstiftare skulle ha och har, såvitt gäller gränsen mot avbetalningsköp, valt att ge en allmänt avfattad definition av leasingavtal: ?Ett leasingavtal är ett avtal enligt vilket en leasegivare på avtalade villkor under en avtalad period ger en leasetagare rätt att använda en tillgång i utbyte mot leasingavgift (hyra). Avtal som betecknats som hyres- eller leasingavtal men med villkor som gör att de rättsligt är att jämställa med avbetalningsköp skall i redovisningen behandlas som sådant och är således inte leasingavtal enligt denna rekommendation.? Enligt Bankföreningen är Redovisningsrådets modell bättre anpassad till gällande rätt på det civilrättsliga området än Leasingutredningens. Rådet går sedan vidare med att definiera finansiella och operationella avtal, nödvändigt från redovisningsmässiga utgångspunkter, men inte från civilrättsliga. Här gör sig emellertid också skattemässiga hänsyn gällande. Hela sambandet mellan civilrätt, redovisning och beskattning på leasingområdet är utomordentligt komplicerat. Det gäller även gränsdragningen mellan finansiell och operationell leasing. Rådets sätt att dra den senare gränsen (se t.ex. RR-6, bilaga 1) skapar tolkningsproblem för parterna i ett leasingavtal, vilket har föranlett Bankföreningen att utfärda ett ?tolkningsuttalande? till ledning för medlemsbolagen och deras kunder, bilaga 1. Hur marknaden kommer att tillämpa RR-6 i bokslutet för 1997 är dock just nu mycket oklart. Bankföreningen vill i denna fråga avslutningsvis understryka att den omständigheten att Redovisningsrådet ansett det nödvändigt att utfärda en rekommendation för redovisningsändamål ingalunda medför att det därför är nödvändigt eller lämpligt att reglera leasing civilrättsligt. I praxis tillämpas, beträffande gränsdragningen mot avbetalningsköp, redan den syn som Rådets inledande definition återspeglar och det går utmärkt utan annan lagre- glering än den som redan finns i lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare.
Rätt att innehålla leasingavgiften när egendomen inte fungerar
Det är viktigt att komma ihåg att den leasingprodukt som i huvudsak tillhandahålls av olika kreditmarknadsbolag är en finansiell tjänst där faktorer som leasetagarens återbetalningsförmåga samt andrahandsmarknaden för leasingobjektet är avgörande vid kreditbedömningen. När det gäller frågor kring leasingobjektets kvalitet och funktion hos leasetagaren har leasegivaren ingen möjlighet att bedöma eller påverka detta. Valet av leverantör och leasingobjekt samt villkoren kring inköpet (garantier, service etc.) beslutas av naturliga skäl av leasetagaren ensam utan inblandning av leasegivaren. Leasegivaren har ju ingen kunskap om leasetagarens behov härvidlag. Att leasegivaren i denna situation skulle ta en risk även på objektets kvalitet och funktion är således inte realistiskt. Frågor som rör felansvar etc. beträffande objektet måste, liksom vid kontantköp, avgöras i avtalet mellan leverantören och leasetagaren, vilket också sker i dag, ibland med leasegivarens hjälp. De leasingvillkor som finns på marknaden innehåller i princip alltid en noggrann reglering om hur dessa situationer skall hanteras så att leasetagaren inte skall möta något hinder i sitt eget agerande mot leverantören. Om motionärerna vill verka för ett utökat objektsansvar från leasegivarens sida så handlar det om en helt annan produkt än leasing som finansieringstjänst. Man är då inne på en mer renodlad form av uthyrning där uthyraren först går in och bedömer objektet och dess kvalitet varefter han köper in det för att sedan tillhandahålla det för uthyrning till den hyresman som så önskar. Att marknaden för en dylik uthyrningsprodukt skulle kunna ta över marknaden för finansiell leasing är föga troligt mot bakgrund bl.a. av att de maskiner etc. som normalt är föremål för leasing många gånger är specialanpassade efter leasetagarens särskilda behov och av att priserna skulle bli helt annorlunda, dvs. högre. Mot bakgrund härav kan man, i motsats till vad motionärerna hävdar, inte vänta sig en expansion av leasing om utredningens förslag genomförs. Resultatet kommer i stället att bli att leasing som finansieringstjänst motverkas, vilket främst drabbar de små och medelstora företagen, för vilka leasing är en viktig finansieringsmetod.
Konsumentleasing
Leasingutredningen föreslog att den s.k. privatleasingen skulle regleras genom vissa tillägg till konsumentkreditlagen. Bankföreningen framhöll att situationen på marknaden inte påkallade någon sådan lagstiftning, bl.a. eftersom Allmänna reklamationsnämndens praxis när det gäller synen på privatleasing som en finansieringsform, i relevanta hänseenden jämställd med en konsumentkredit, kunde accepteras på marknaden. Vidare pekade föreningen bl.a. på att utredningens definitioner var lika otjänliga i konsument- som i näringsidkarsammanhang. Såvitt Bankföreningen vet har företeelsen privat- eller konsumentleasing nu försvunnit ur finansbolagens produktutbud och Föreningen ser därför ingen anledning att ändra inställning i frågan.
Bilaga
Uttalande av Bankföreningen om innebörden av god branschpraxis i vissa fall
Inledning
Redovisningsrådet har till uppgift att utfärda rekommendationer och sprida information om sådana redovisningsfrågor som har betydelse för publika företag, dvs. huvudsakligen företag som är noterade vid Stockholms fondbörs. Rådet har utfärdat en rekommendation om redovisning av leasingavtal, i kraft den 1 januari 1997 (RR-6). Ett viktigt inslag i RR-6 är att en åtskillnad i redovisningen skall göras mellan finansiell och operationell leasing. I RR-6 har gränsen mellan dessa leasingformer beskrivits på ett relativt allmänt sätt, genom s.k. mjuka kriterier, vilket kan medföra problem i den praktiska tillämpningen. Nedanstående uttalanden är avsedda att underlätta tillämpningen av RR-6 genom att god branschsed på området preciseras, t.ex. när det gäller räckvidden av RR-6 och kriteriernas närmare innebörd.
Tillämplighet av RR-6
1. För sådana leasegivare som är kreditinstitut under Finansinspektionens tillsyn gäller att RR-6 skall tillämpas i den egna koncernredovisningen.
2. RR-6 skall i övrigt i sin helhet tillämpas på koncernnivå i publika företag enligt ovan. På de grunder som anförs i RR-6 p. 31 får det anses stå i överensstämmelse med god branschsed att inte tillämpa RR-6 pp. 9-19 i den juridiska personens redovisning.
3. Beträffande andra koncerner än publika bör tillämpning av RR-6 pp. 9-19 kunna ifrågakomma endast när den leasade egendomens värde är betydande i förhållande till företagets totala balansomslutning och tillämpningen i det enskilda fallet kan anses fylla ett viktigt informationsbehov som ej kan tillgodoses i fotnotsform.
4. Enligt RR-6 p. 38 skall RR-6 tillämpas för bokslut som upprättas för räkenskapsår som påbörjas fr.o.m. den 1 januari 1997. Enligt p. 39 kan en retroaktiv tillämpning av RR-6 i vissa fall medföra betydande svårigheter. Redovisning enligt RR-6 ?kan därför ske med tillämpning enbart på transaktioner efter ikraftträdandetidpunkten?. I enlighet härmed kan det anses förenligt med god branschsed att inte tillämpa RR-6 på avtal som ingåtts före den 1 januari 1997. Dock bör, i enlighet med p. 39, rekommendationerna i pp. 33-36 om information i not till balansräkningen tillämpas även på avtal som klassificerats enligt de principer som gällde före denna tidpunkt.
Vissa definitioner i RR-6
Finansiellt leasingavtal: Ett finansiellt leasingavtal är ett leasingavtal vari de ekonomiska risker och förmåner som förknippas med ägandet av ett objekt i allt väsentligt överförs från leasegivaren till leasetagaren.
Operationellt leasingavtal: Ett leasingavtal som inte är ett finansiellt leasingavtal är ett operationellt leasingavtal.
Verkligt värde: Det värde till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas mellan en säljare och en köpare på armslängds avstånd, dvs. såväl köpare som säljare förutsätts vara välinformerade och ha ett intresse av transaktionen.
Klassificeringskriterier Jfr RR-6, bilaga 1. 1. Substanskriteriet
Bedömningen av ?om de ekonomiska risker och förmåner som förknippas med ägande av objektet i allt väsentligt överförts från leasegivaren till leasetagaren? skall ske med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Om inget av kriterierna enligt 2-4 nedan är uppfyllt är avtalet i regel att anse som operationellt. Undantagsvis kan, även om något eller några av kriterierna är uppfyllda, avtalet ändå komma att klassificeras som operationellt om t.ex. fördelningen mellan leasegivaren och leasetagaren av funktionsansvaret för egendomen eller av avkastningen av denna eller fördelningen av resultatet vid avyttring av egendomen föranleder det. 2. Värdekriteriet
Enligt RR-6 skall ett avtal normalt betraktas som finansiellt om nuvärdet av minimileasingavgifterna överstiger eller i det närmaste uppgår till leasingobjektets verkliga värde. Om ett restvärde har angivits vid avtalets ingående bör i enlighet härmed som finansiellt ses ett avtal där det diskonterade nuvärdet av restvärdet vid avtalets utgång utgör högst 5 % av det verkliga värdet vid anskaffningstidpunkten. 3. Tidskriteriet
Enligt RR-6 skall ett avtal normalt betraktas som finansiellt om avtalets giltighetstid omfattar huvuddelen av objektets återstående livslängd. Med livslängd bör avses den tid under vilken objektet normalt brukas. Bedömningen kan variera för olika typer av objekt men i normalfallet bör avtalet anses som finansiellt om dess giltighetstid är minst 75 % av den återstående livslängden. 4. Optionskriteriet
I leasingavtal finns det ofta klausuler om rätt för leasetagaren att köpa objektet vid leasingperiodens utgång, en s.k. köpoption. Enligt RR-6 föreligger normalt ett finansiellt leasingavtal om optionspriset så mycket understiger det förväntade verkliga värdet att det vid avtalets ingång framstår som ?rimligt säkert? att optionen kommer att utnyttjas. Bedömningen skall i princip göras av såväl leasegivaren som leasetagaren. Eftersom utgångspunkten är att bedömningen skall grundas på erfarenheter av vad som med hänsyn bl.a. till avtalets löptid och till förväntad teknisk utveckling kan anses sannolikt bör dock i praktiken leasegivarens bedömning av vad som är ?rimligt säkert? godtas. Att en option kommer att utnyttjas bör normalt inte framstå som ?rimligt säkert? om antingen förhållandet mellan optionspriset och det förväntade försäljningsvärdet är sådant eller annan omständighet föreligger som gör att det kan antas finnas fall när objektet inte kommer att förvärvas.
Övrigt
Vid tillämpning av RR-6 bör, för att det enkelt skall klargöras vilka tillgångar i koncernen som är ägda och vilka som är leasade, finansiella leasingavtal redovisas under en egen rubrik såväl på tillgångs- som på skuldsidan och, i förekommande fall, uppdelade i grupper (t.ex. inventarier, maskiner, byggnader). Hänvisningen till noten i balansräkningen (RR-6 p. 33) kan lämpligen göras i anslutning till raden ?leasade anläggningstillgångar?.
Svenska Kommunförbundet
Svenska Kommunförbundet vidhåller den uppfattning som redovisats i vårt tidigare avgivna remissyttrande. Förbundet tillstyrker således att finansiell leasing regleras även utanför konsumentområdet.
Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet avstyrker, som tidigare, att det lagförslag som presenteras i betänkandet Finansiell leasing av lös egendom (SOU 1994:120) läggs till grund för lagstiftning. De invändningar samfundet har mot förslaget är i allt väsentligt desamma som redovisats i samfundets tidigare remissyttrande. Samfundet önskar endast i korthet tillägga följande. Sedan samfundet avgivit remissyttrande över nämnda betänkande har inget framkommit som ökat behovet av reglering av de obligationsrättsliga aspekterna av finansiell leasing. När det gäller utformningen av de obligationsrättsliga reglerna har utvecklingen snarast stärkt samfundets kritik. Utredningen föreslog att inkorporera 1988 års Unidroitkonvention i svensk rätt såvitt gäller internationella förhållanden och lägga densamma till grund för den nationella lagstiftningen. Förslaget baserades bl.a. på förutsägelsen att ?åtskilliga? stater skulle komma att ansluta sig till konventionen. Sedan betänkandet presenterades 1994 har emellertid konventionen endast vunnit anslutning av ytterligare två stater (Panama och Ungern). Även såvitt gäller behovet av reglering av konkurs- och sakrättsliga frågor vidhåller samfundet sin tidigare redovisade inställning. Visserligen har praxis på senare tid besvarat några utestående frågor (se NJA 1995 s. 367 I +II och jfr NJA 1995 s. 157), men mängden av frågor som fortfarande är olösta ger ändå vid handen att ett visst behov av klargörande regler föreligger. Samfundets åsikt är dock fortfarande att en lagreglering av dessa frågor bör åstadkommas inte genom en särreglering för finansiell leasing, utan i ett större sammanhang. Det vore härvid att föredra att en utredning med breda direktiv tillsätts för att ta ett samlat grepp om dessa och andra centrala sakrättsliga frågor.
Sveriges Industriförbund
Det har inte kommit några omständigheter till Industriförbundets kännedom som innebär att det finns anledning att ändra det ställningstagande som avgavs i remissvaret över betänkandet Finansiell leasing av lös egendom (SOU 1994:120). Vid detta tillfälle avstyrkte Industriförbundet den föreslagna lagstiftningen. Industriförbundets uppfattning är att det i motionen görs påståenden och dras slutsatser som är dåligt underbyggda och som i flertalet fall i högsta grad kan ifrågasättas. Det finns dock ingen anledning för Industriförbundet att i detta yttrande närmare gå in i en diskussion rörande dessa påståenden och slutsatser. I detta sammanhang kan emellertid noteras att det i betänkandet Rättigheter i luftfartyg (SOU 1997:122) föreslås att det införs ett genom inskrivning sakrättsligt skydd för ägande-, nyttjande- och optionsrätt. Förslaget motiveras med att leasing är vanligt förekommande vid anskaffande av luftfartyg. I sitt remissyttrande över betänkandet anför Industriförbundet att det i stället bör genomföras en allmän och systematisk genomgång av sakrättsliga förhållanden och de ändringar som är nödvändiga.