Fattigdomsbekämpning i Sveriges utvecklingssamarbete
Betänkande 1997/98:UU9
Utrikesutskottets betänkande
1997/98:UU09
Innehåll
UU9
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse 1996/97:169 De fattigas rätt - vårt gemensamma ansvar och de motioner som väckts med anledning av skrivelsen. Utskottet konstaterar, i likhet med regeringen, att fattigdomsbekämpning kräver ett integrerat synsätt, där sambanden mellan demokratisk, ekonomisk och social utveckling är centrala. En slutsats är att ett effektivt bistånd för att stödja fattigdomsbekämpning kräver en förändrad relation mellan givare och samarbetsländer - ett partnerskap mot fattigdom, som bygger på ömsesidiga mål och åtaganden och en samsyn om de förutsättningar och den politik som krävs för att bekämpa fattigdom. Utskottet ställer sig bakom de överväganden som regeringen presenterar i skrivelsen.
Samtliga motionsyrkanden besvaras eller avstyrks. Till betänkandet är fogade nio reservationer och två särskilda yttranden.
Skrivelsen
Regeringen yrkar i skrivelse 1996/97:169 att riksdagen tar del av skrivelsen.
Motionerna
1997/98:U1 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fattigdomens utrotande skall utgöra det överordnade målet för den svenska biståndspolitiken, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förslag till hur biståndets effektivitet skall kunna relateras till detta mål. 1997/98:U2 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att man i svensk biståndspolitik verkar för att all ekonomisk tillväxt bedöms ur såväl miljö- som socialkonsekvensaspekter, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillväxtens resultat - nya sjukhus, skolor etc. - skall vara tillgängliga för alla, även de fattiga, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att miljö- och socialklausuler finns med i internationella avtal, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rättvis och solidarisk handel måste vara en av målsättningarna i det svenska utvecklingssamarbetet, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även privata investeringar i ett u-land måste rätta sig efter social- och miljöklausuler, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Världsbankens enheter måste ha samma policy vad gäller miljöaspekter och socialkonsekvenser, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att svenska biståndsinsatser måste göras i områden med barnprostitution och sexturism, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att man inom svenskt utvecklingssamarbete måste arbeta fram metoder för att bekämpa korruption, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att insatser måste göras mot drog- och alkoholmissbruk i biståndsländerna, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU-bistånd, bl.a. i form av livsmedelsbistånd, inte får vara av den omfattningen att det slår ut den inhemska produktionen, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU:s utrikes-, handels- och jordbrukspolitik inte får motverka EU:s biståndsinsatser, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ändra anslagsmetodiken i biståndet efter det afrikanska partnerskapsförslaget med tanke på återbetalning av eventuella reservationer, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av skarpare fokusering på miljöfrågor i biståndspolitiken så att de även i utvecklingssamarbetet får en starkare prioritering, 1997/98:U3 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en återgång till en biståndsnivå på 1 % av BNI, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokratifrämjande åtgärder, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att IDEA måste tillföras ytterligare resurser, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mer resurser till Utrikesdepartementets projektexportsekretariat, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildnings- och hälsovårdssatsningar i biståndet, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återupprättande av Utrikesdepartementets NGO-sekretariat, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återupprättande av ett oberoende utvärderingsinstitut, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioriterade satsningar i bistånd till mottagarländernas offentliga sektor, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kreditsystem som biståndsform, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om u-ländernas skuldsättning, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om i-världens ansvar för de globala miljöproblemen. 1997/98:U4 av Helena Nilsson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en mer problemorienterad anslagsstruktur, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokratins roll för fattigdomsbekämpning och för framtida svenskt bistånd i partnerskapsform, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av satsningar på landsbygdsutveckling, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att än större vikt måste läggas vid att biståndet inriktas på stöd till ett miljömässigt hållbart jordbruk som kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen. 1997/98:U5 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högre prioritering av demokratimålet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt förändring av biståndets former, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kunskapsöverföring för att stärka utvecklingen av demokratiska och marknadsekonomiska institutioner, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om enskilda organisationer, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en biståndspolitisk utredning. 1997/98:U6 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokrati, ekonomisk jämlikhet och fördelning av den totala makten i samhället, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strukturanpassningsprogrammen i tredje världen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begreppet marknad i regeringens proposition, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fattigdom är ett fenomen som också existerar i Sverige, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om partnerskap på det lokala planet mellan frivilligorganisationer och myndigheter, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om faran för ett framtida en femtedelssamhälle, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fattigdomens orsaker.
Utskottet
Skrivelsens huvudsakliga innehåll Fattigdomsbekämpning genom utvecklingssamarbete är ett oumbärligt instrument för att främja fred och global säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter samt en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Utvecklingssamarbetets roll är att understödja men också påverka en nationell politik för fattigdomsbekämpning i dialog med mottagarländerna. Dialogen skall lägga grunden för ett framväxande partnerskap mellan mottagare och givare, baserat på en samsyn om de förutsättningar och den politik som krävs för att bekämpa fattigdom. Ensidiga villkor från givarländer och multilaterala organisationer bör ersättas av en mer jämlik relation och en klar ansvarsfördelning mellan parterna där mottagarlandet svarar för samordning av biståndet och samarbetet baseras på kontrakt med ömsesidiga åtaganden. Regeringen redovisar i skrivelsen hur man avser att ge fattigdomsarbetet en starkare och tydligare profil i utvecklingssamarbetet.
Definitioner I regeringens skrivelse ses fattigdom som brister i tre olika avseenden, nämligen säkerhet, förmåga och möjligheter. Säkerhet är ett grundläggande behov för alla människor. Det gäller säkerhet vid oförutsedda händelser som sjukdom, olyckor, naturkatastrofer, arbetslöshet, rättsövergrepp, våld inom och utom familjen, ekonomiska och politiska kriser. Det gäller även säkerhet inför ålderdomen. Människors förmåga stärks genom att deras egna resurser i form av inkomst, tillgångar, sparande, hälsa, kunskap och färdigheter utvecklas. Människors möjligheter att påverka sina liv bestäms ofta av de samhälleliga förutsättningarna, t.ex. av mänskliga fri- och rättigheter, möjligheter att delta i samhälleliga beslutsprocesser, liksom även den ekonomiska politiken.
Utvecklingen av fattigdomen i världen Den största fattigdomen, både absolut och relativt, finns fortfarande i Syd- asien, men den ökar främst i Afrika, Latinamerika och (relativt sett mest) i de f.d. kommunistiska länderna i Östeuropa och Centralasien. Stora skillnader finns dock inom varje region. De flesta prognoser förutsäger fortsatt hög tillväxt i Asien och en per capita-tillväxt på 2-3 % i övriga regioner under de närmaste tio åren, dvs. betydligt högre än under de senaste femton åren. Detta medför även förbättrade sociala indikatorer och minskad fattigdom. Men även i de mest optimistiska scenarierna kommer fattigdomen att vara mycket omfattande och antalet fattiga kommer att fortsätta att öka i Afrika söder om Sahara. De fattiga kommer även i framtiden främst att finnas i Sydasien och i Afrika samt i länder över hela världen med stora inkomstskillnader och bristande fattigdomsinriktning i sin politik. En ökande andel kommer att finnas i städerna och en ökande andel kommer att vara kvinnor och barn.
Förutsättningar för fattigdomsbekämpning För att under en längre period kunna minska fattigdomen är det nödvändigt att åstadkomma en god ekonomisk tillväxt. En fri marknadsekonomi är en förutsättning för en långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning. Den ger människor större frihet, kapacitet och möjligheter att skapa bättre liv för sig själva och för andra. Det är viktigt, anförs det i skrivelsen, att utveckla och vidmakthålla den fria marknaden och att ge den en social och mänsklig karaktär. En social marknadsekonomi kan erbjuda den hållbara länken mellan demokratiska och marknadsekonomiska samhällsomvandlingar. Samtidigt är det viktigt att ställa miljökrav på den ekonomiska utvecklingen. De flesta utvecklingsländer har sedan mitten av 1980-talet bedrivit en ekonomisk reformpolitik, inriktad på stabilisering, liberalisering och institutionell omvandling. I många länder har denna politik formaliserats i s.k. strukturanpassningsprogram som syftar till att lägga grunden för stabil tillväxt och social utveckling. I dag råder enighet om att en nödvändig förutsättning för att strukturanpassningsprogrammen skall lyckas är att de utformas och genomförs av landets egen regering och egna institutioner.
Det är i dag allmänt vedertaget att en relativt jämn fördelning inte bara förbättrar förutsättningarna för social utveckling utan även för ekonomisk utveckling och tillväxt.
Frågan om tillväxtens innehåll är av avgörande betydelse. Det som eftersträvas är inte bara tillväxt i allmänhet utan vad som skulle kunna kallas jämlik tillväxt.
En jämlik tillväxt måste uppfylla bl.a. följande villkor: - den måste vara förenlig med ett långsiktigt hållbart utnyttjande av naturresurserna, - den måste integrera ett jämställdhetsperspektiv mellan män och kvinnor, - den måste vara bred och diversifierad i meningen att den omfattar många olika sektorer, - den måste vara relativt jämnt geografiskt fördelad, - den måste ge positiva inkomsteffekter för viktiga sociala grupper och för den helt övervägande majoriteten av befolkningen, - den måste leda till ökad sysselsättning.
De biståndspolitiska målen och fattigdomsbekämpningen Det svenska utvecklingssamarbetet har mycket länge haft en klar inriktning på fattigdomsbekämpning. Redan i regeringens proposition 1962:100 angavs att ?målet för biståndsgivningen är att höja de fattiga folkens levnadsnivå?. Efter den biståndspolitiska utredningen (SOU 1977:13) antog riksdagen, på grundval av utrikesutskottets betänkande 1978/79:UU1, en liknande formulering. All utveckling måste bygga på samarbetsländernas egen vilja och förmåga. Denna analys ligger till grund för förändringar i utvecklingssamarbetets inriktning, former och instrument. Regeringens skrivelse är ett inslag i det förändringsarbete som det svenska utvecklingssamarbetet för närvarande genomgår. I det följande anges i sammanfattning några av skrivelsens utgångspunkter för Sveriges stöd till de fattiga ländernas utveckling.
Demokrati, mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning Utvecklingssamarbetet kan spela en viktig, strategisk roll som stöd i de demokratiska processerna genom att stödja framväxten av ett civilt engagemang för sådana processer och utvecklingen av för ett demokratiskt styrelseskick nödvändiga institutioner. Ansträngningarna att befästa demokratin blir inte framgångsrika om inte rättsstaten samtidigt stärks. Ett fungerande och oberoende rättsväsende är dels en garant för demokratin och dess institutioner, dels en förutsättning för att de medborgerliga och politiska mänskliga rättigheterna skall respekteras. En grundpelare i vårt sätt att se på demokrati är att kvinnor och män skall ha lika möjligheter att delta i de demokratiska processerna. En speciell fokusering på kvinnors deltagande i de politiska processerna och kvinnors rättigheter är nödvändig. Att verka för efterlevnad av FN:s konvention om barnets rättigheter utgör också en viktig del i det svenska utvecklingssamarbetet. Korruption är en faktor som förhindrar en god samhällsstyrning i många länder och som dessutom leder till omfattande slöseri med statens resurer. Genom stöd till reformering av statsförvaltningen, t.ex. när det gäller principer för rekrytering, lönesättning och befordran, kan biståndet bidra till att minska förutsättningarna för korruption.
Konflikter och katastrofer Nittiotalets svårlösta interna konflikter är en påminnelse om nödvändigheten av att föra in konfliktlösning och konfliktförebyggande i biståndshanteringen. Allt utvecklingsbistånd bör präglas av konfliktmedvetenhet. På samma sätt som miljökonsekvensbedömningar numera ingår i normal biståndshantering bör även konfliktanalys ingå i biståndets beredningsprocess. Metoder för detta bör utarbetas, heter det i skrivelsen. Regeringen framhåller också att det i framtiden måste ske ett närmare samspel mellan olika biståndsformer, där målet är att skapa varaktiga förbättringar och förebygga katastrofer. Ett brett perspektiv måste anläggas där inte bara den akuta nödsituationen utan även begrepp som livsmedelssäkerhet, som står för ett helhetsperspektiv, står i fokus.
En jämlik tillväxt Många strukturella hinder för en jämlik tillväxtprocess återstår även efter att en ekonomi uppnått grundläggande makroekonomisk balans och skapat grundförutsättningar för en fungerande marknadsekonomi. Både i städerna och på landsbygden behövs speciella åtgärder för att göra det möjligt för småföretagare att utnyttja de förbättrade förutsättningar som de ekonomiska reformerna skapat, främst genom krediter och anpassad utbildning. Speciellt viktigt ur fattigdomsperspektivet är mikroföretag (med mindre än tio anställda). Dessa utgör en stor del av företagssektorn, speciellt när det gäller sysselsättningen. Reformprocessen, liksom biståndet, måste bygga på en prioritering av arbetsintensiv tillväxt, samtidigt som kvinnor och män måste garanteras likvärdiga arbetsvillkor i denna process. Investeringar i en storskalig infrastruktur är också nödvändiga, men ofta mycket kostsamma. Sådana projekt skapar också ett begränsat antal arbetstillfällen. Ett fattigdomsorienterat bistånd bör därför främst inriktas på småskaliga projekt som bedrivs med arbetsintensiva metoder. Det finns i de flesta länder möjligheter att finansiera dessa med privat kapital. De fattiga bör själva delta i planering och genomförande. Även när det gäller finansiering av investeringar anser regeringen att det finns goda skäl att prioritera lokala lösningar. Ett ökat privat ansvarstagande måste förenas med att centrala och framför allt lokala myndigheter ökar mobiliseringen av intäkter, t.ex. genom att bredda skattebasen och öka effektiviteten i indrivningen av skatter och avgifter.
Att stärka människors förmåga och möjligheter Social utveckling handlar framför allt om att öka den enskilda människans valmöjligheter i ett samhälle som erbjuder sådana på jämlika villkor. Jämlikhetsaspekten är viktig för att alla grupper skall kunna vara delaktiga i den sociala utvecklingsprocessen. Avsaknaden av möjlighet till egen försörjning är en grundläggande orsak till fattigdom. För utveckling av människors möjligheter krävs tillgång till hälsovård och utbildning. Fattiga människor saknar dessutom oftast möjlighet att påverka och förbättra sin situation. De saknar politiskt inflytande och kontroll över de produktiva resurserna. Dessa brister måste åtgärdas på makronivå, i syfte att skapa en politik för social utveckling. Direkta insatser för fattigdomsbekämpning (oavsett om dessa finansieras av bistånd eller av inhemska resurser) förutsätter en noggrann definition av målgrupperna. Insatserna måste dessutom utformas så att de svarar mot målgruppens behov och angriper de specifika orsakerna till fattigdom för varje grupp för att stärka människors kapacitet att själva påverka och förbättra sin situation och erbjuda nya möjligheter. Erfarenheter visar att program och projekt som utformats och genomförts med deltagande av målgruppen har större möjligheter att bli framgångsrika. Biståndsinsatserna måste vara i överensstämmelse med den övergripande politiken i landet.
Individuell säkerhet Olika strategier har traditionellt använts av människor för att hantera kriser och överleva även vid katastrofer. Informella system täcker behovet av omsorg och försörjning då den egna förmågan av något skäl satts ur spel. De bygger ofta på familjeband i vid bemärkelse. Modernisering bidrar till att traditionella omsorgssystem bryts ner. I fattiga länder saknas ofta resurser att skapa nya alternativ. Resultatet blir att alltfler gamla helt saknar försörjning och omsorg. Då behövs alternativa omsorgslösningar, som inte bygger på traditionella familjeband. Regeringen framhåller stöd till ett aktivt sparande i yrkesverksam ålder i form av uppbyggnad av trovärdiga system som en möjlig form av fattigdomsbekämpning.
Det civila samhället och enskilda organisationer Framväxten av ett civilt samhälle är fundamental i u-ländernas utveckling. Det svenska utvecklingssamarbetet försöker på olika sätt stödja denna utveckling och de svenska enskilda organisationernas engagemang och arbete spelar här en viktig roll. Generellt har de svenska organisationerna under senare år börjat förändra sin verksamhet från direkt stöd och genomförande till normativt arbete och stöd till utveckling av nationella och lokala organisationer. Att se till att också normativt arbete och organisationsutveckling får en tydlig fattigdoms- inriktning är en viktig utmaning för de svenska organisationerna. För ett par år sedan genomförde Sida en särskild studie av effekten av enskilda organisationers bistånd. Studien redovisar framför allt två slutsatser. För det första lyckas organisationerna väl med att uppnå de uttalade och omedelbara målen. Den andra slutsatsen är att detta inte i sig innebär att insatser lett till en långsiktigt hållbar utvecklingseffekt. Det konstateras att organisationernas arbete tenderar att få större genomslag där det finns en stödjande infrastruktur, dvs. där staten är närvarande. Omvänt betyder det att effekten av organisationernas arbete tenderar att bli mindre där de behövs som mest; där ingen annan finns på plats och där det är som svårast och mest kostsamt att arbeta. I sådana situationer är det oftast bara möjligt att på kort sikt lindra effekterna av akut fattigdom, men knappast att i ett långsiktigt perspektiv få till stånd hållbar utveckling. För detta krävs ett samspel mellan många olika faktorer, bl.a. att ekonomin är relativt dynamisk. En slutsats är att stöd till en utveckling som höjer de fattigas levnadsnivå inte är en fråga om antingen statligt bistånd eller enskilda organisationers bistånd. Det handlar om både - och, där den enes roll inte kan tas över av den andre.
Den privata sektorns roll Flödet av privat kapital till utvecklingsländer har ökat kraftigt. Nettoflödet har femdubblats från 1990 till 1995. Samtidigt har det offentliga biståndet minskat. I många länder finns också tydliga tecken på en ökad mobilisering av inhemskt privat kapital. Detta pekar på nödvändigheten att ompröva och precisera biståndets roll. Biståndet måste ses som komplement till såväl privata internationella flöden som till inhemsk (privat och statlig) resursmobilisering. Det offentliga biståndet bör inriktas på att komplettera och stimulera privat deltagande i fattigdomsbekämpningen. Även i framtiden kommer sannolikt merparten av detta bistånd att kanaliseras till den offentliga sektorn för att stödja en politik som befrämjar fattigdomsbekämpning. Men den privata sektorns roll måste i ökad utsträckning tas med i bilden. Det svenska biståndets roll bör vara att genom information och kontaktskapande medverka till att svenska företag utnyttjar de möjligheter som detta innebär.
Nya samarbetsrelationer för fattigdomsbekämpning Det finns i dag en stor enighet bland biståndsgivarna om att den traditionella relationen mellan givare och mottagare måste ersättas av ett partnerskap. Den grundläggande tanken i partnerskapsrelationen är att komma bort ifrån synen att de rika länderna skall göra något för de fattiga. Utgångspunkten är i stället att samarbeta med de fattiga och att stödja deras egna utvecklingsansträngningar. Fattigdomsbekämpning i utvecklingssamarbetet handlar till stor del om det synsätt som måste vara vägledande i ett antal val som görs av den svenska regeringen och av Sida. Fyra typer av val är speciellt viktiga: 1. Valet av samarbetsländer. Regeringen menar att valet av samarbetsländer ur ett fattigdomsperspektiv bör styras av två kriterier: - ländernas behov, dvs. graden av fattigdom, - ländernas möjligheter att bedriva ett fattigdomsinriktat utvecklingssamarbete, dvs. främst deras vilja och förmåga att genomföra en politik mot fattigdom och för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Samarbete med länder som visar en stark vilja och förmåga till fattigdomsbekämpning bör prioriteras. 2. Valet av samarbetspartner och kanaler. I varje land måste lämpliga samarbetspartner och kanaler för samarbetet väljas. Valet av samarbetspartner och kanaler måste variera beroende på situationen i varje enskilt land. En ökad flexibilitet och öppenhet för nya relationer är dock nödvändig. Syftet är att bygga upp kapacitet som finns kvar när biståndet avslutas. 3. Val av former och metoder. Enskilda insatser bör syfta till att förstärka processer med deltagande av de fattiga själva. Syftet bör vara att skapa socialt bärkraftiga processer, nätverk och institutioner på lokal nivå. Däremot bör biståndet undvika att bygga upp isolerade projekt som enbart syftar till leverens av resurser, eftersom detta lätt leder till en anpassning i mottagarlandet och ett förstärkt biståndsberoende. 4. Utformningen av kontrakt. En partnerskapsrelation förutsätter att båda parter har egna intressen i samarbetet. Även om målen för biståndet uttrycks i termer av den andra partens direkta intressen (t.ex. fattigdomsbekämpning), betyder inte detta att det saknas egenintressen i utvecklingssamarbetet. En partnerskapsrelation förutsätter att dessa intressen tydliggörs för alla parter när ett kontrakt tecknas. Kontrakten skall naturligtvis efterlevas av båda parter. Detta har inte alltid varit fallet i biståndssammanhang. Det måste också göras tydligt hur man hanterar en situation där den ena parten inte uppfyller sina åtaganden.
Kanalerna för svenskt fattigdomsarbete
Sida En genomgång av Sidas utvärderingar under perioden 1988-1994 visar att biståndets effekter på fattigdom sällan undersökts. Det finns flera förklaringar till detta, bl.a. att man tagit för givet att det svenska biståndet bidrar till att minska fattigdomen genom valet av länder och sektorer. Det är också svårt att urskilja och mäta biståndets effekter. Det som påverkar fattigdomen är mottagarländernas ansträngningar, som kan stödjas men aldrig ersättas av bistånd. Analyserna av sambanden mellan mål och medel har över lag varit bristfälliga och bör därför skärpas i framtida utvärderingar. Sidas fattigdomsprogram, som består av tre delar - policy, erfarenhetsredovisning och handlingsplan - utgör ett ramverk för Sidas samlade verksamhet och innehåller samtidigt specifika, fattigdomsinriktade policies, program och projekt. Den grundläggande principen är att huvudansvaret för fattigdomsbekämpning ligger hos mottagarländernas regeringar. En permanent arbetsgrupp kommer att upprättas inom Sida i avsikt att arbeta långsiktigt med fattigdomsfrågorna, bl.a. genom metodutveckling och uppföljning av handlingsprogrammet. Alla Sidas chefer och handläggare kommer att utbildas i fattigdoms- och jämställdhetsproblematiken. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt utvärderingsverksamheten, bl.a. genom att effekter på fattigdomen framöver skall beaktas i alla Sidas utvärderingar.
FN-systemet Sverige arbetar för att stärka FN:s arbete med fattigdom, både vad avser det normativa och det operationella utvecklingssamarbetet. FN-arbetet på landnivå bör stärkas genom det nya systemet med integrerade landstrategier och genom särskilda team inom FN-systemet som arbetar med fattigdomsfrågor. Den nuvarande splittrade organisationen bör samlas inom en ram, ha ett gemensamt program och ledas av en FN-representant. Även på högkvartersnivå bör verksamheten konsolideras och effektiviseras. Arbetsfördelningen mellan olika organ bör vara tydlig. Samarbetet mellan FN- systemet och utvecklingsbankerna måste utvecklas. Sverige vill driva på de ansträngningar som görs inom FN-systemet för att stärka satsningarna på fattigdomsbekämpning. Ett sätt att tydliggöra detta skulle vara att överväga att pröva en form av tematiska bidrag under ett eller flera budgetår, som skulle innebära en öronmärkning av medel för fattigdomsbekämpning i FN:s regi. Förutsättningarna för en sådan typ av bidrag bör undersökas närmare.
Utvecklingsbankerna Utvecklingsbankerna - Världsbanken och de regionala bankerna för Latinamerika, Asien och Afrika - är de finansiellt viktigaste kanalerna för det internationella utvecklingssamarbetet. Varje år kanaliseras ca 40 miljarder US- dollar via dessa institutioner. Sverige har, tillsammans med de övriga nordiska länderna, under många år varit starkt pådrivande för att stärka bankernas fattigdomsprofil. När det gäller bankernas fortsatta policyutveckling bör följande områden uppmärksammas: * Jämställdhet och miljö: Sverige verkar i bankerna för ett jämställdhets- och miljöperspektiv i all verksamhet. * Människors delaktighet i samhällsutvecklingen: Sverige driver på bankernas arbete med att länka fattigdomsbekämpning och demokratisering. * Återuppbyggnad: Utvecklingsbankernas expertis och resurser har gjort att de fått en ökad roll när det gäller återuppbyggnad av länder som drabbats av krig, t.ex. Bosnien och Guatemala. Fattigdomsbekämpning måste bli en tydligare del av detta arbete. * Sociala skyddsnät: Dessa är den minst utvecklade delen av bankernas fattigdomsstrategier. * Ägarskap: Bristande ägarskap i låntagarländerna har visat sig vara en viktig förklaring till att strukturanpassningslånen gett otillfredsställande resultat. Frågor kring samarbetslandets ansvar och insatsers förenlighet med lokala traditioner och institutioner kommer därför att ges ökad prioritet under kommande år.
EU:s bistånd
Europeiska kommissionen är världens femte största biståndsgivare. Tillsammans med medlemsländernas bilaterala bistånd svarar EU för drygt hälften av världens samlade bistånd. Kommissionens bistånd ges i huvudsak som gåva och främst genom två kanaler: gemenskapens ordinarie budget och Europeiska utvecklingsfonden, EUF. Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet för EU:s utvecklingssamarbete. Målsättningen för det svenska EU-arbetet är att fördragets övergripande målsättningar för fattigdomsbekämpning skall vara styrande i utarbetandet av program och projekt och få genomslag i praktiken. Ofta ges fattigdomsperspektivet otillräcklig tyngd i EU:s landstrategier. Sverige har vid upprepade tillfällen pekat på kommissionens kapacitetsbrist på området och pläderar för ökad satsning på personal med kunskap och erfarenhet av fattigdomsbekämpning.
Slutsatser för svenskt agerande - ett nytt partnerskap i kampen mot fattigdom
Allmänna slutsatser Fattigdomsbekämpning kräver ett integrerat synsätt, där sambanden mellan politisk, ekonomisk, miljömässig och social utveckling är avgörande. För utvecklingssamarbetet finns därför inget standardrecept i form av en viss meny av insatser som automatiskt bidrar till minskad fattigdom. Utvecklingssamarbetet kan spela en viktig roll för att stödja fattiga människor och länder att själva ta sig ur sin fattigdom och bli en del av det internationella samspelet med handel och integration. Ett effektivt bistånd för att stödja fattigdomsbekämpning kräver en förändrad relation mellan givare - såväl bilaterala som multilaterala - och samarbetsländerna. Det kräver ett partnerskap mot fattigdom, baserat på självtillit och ansvarstagande i samarbetsländerna snarare än ensidiga, av givarna dikterade villkor. Det förutsätter en mer jämlik relation som manifesteras i ett kontrakt, som bygger på ömsesidiga mål och åtaganden men också klarare spelregler om avslut eller uppsägning. Detta kräver i sin tur en satsning på kompetens- och kapacitetsuppbyggnad. Fattigdom har olika orsaker och konsekvenser för kvinnor och män och de upplever fattigdomen olika. Policy- och programutveckling måste bygga på en jämställdhetsanalys, som belyser behov, roller, ansvarsfördelning liksom tillgång till och kontroll över resurser och inflytande. Satsning på utbildning är centralt för att göra kunskap tillgänglig också för de marginaliserade, men också för att främja framväxten av en demokratisk kultur och underlätta de fattigas integration i ekonomin. Att förbättra barnens möjligheter, framför allt genom fullbordad skolgång, utgör den viktigaste investeringen i en nations framtid. Ohälsa, som hindrar fattiga människor att utnyttja de produktiva resurser de besitter, är en viktig orsak till fattigdom och en faktor som hämmar tillväxt och utveckling. Att stödja hälsoreformer för att bygga upp en fungerande hälsovård, som är tillgänglig för de fattiga är därför en viktig investering för att stärka människors förmåga. Det finns ett nära men komplext samband mellan miljö och fattigdom. Många miljöproblem orsakas eller förvärras av fattigdom. Att bekämpa fattigdom är därför nödvändigt för att uppnå en ur naturresurssynpunkt hållbar utveckling, samtidigt som insatser för att förbättra miljön och för att skapa skydd mot miljöförstöring och föroreningar - som ekonomisk tillväxt kan leda till - är betydelsefulla för att minska fattigdomen.
Den lokala nivån Fattigdom bekämpas bäst när varaktiga förutsättningar skapas för de fattiga att själva ta sig ur sin fattigdom. Det innebär att stärka enskilda människors säkerhet, bl.a. i form av att trygga deras försörjning, deras förmåga i form av hälsa, utbildning och andra färdigheter, samt deras möjligheter i form av kontroll över resurser och deltagande i beslutsprocesser. På lokal nivå innebär det att skapa sysselsättnings- och utkomstmöjligheter i form av t.ex. tillgång till mark, vatten och redskap men också genom stöd till småföretagsamhet och till småskalig infrastruktur. Det innebär också att stärka lokalsamhällets möjligheter att satsa på mänskliga resurser i form av hälsovård och skolor. Det innebär vidare att stödja fattiga kvinnors och mäns möjlighet att påverka sin situation genom att stärka deras möjligheter att delta i det politiska livet och att hävda sina rättigheter.
Den nationella nivån Det grundläggande ansvaret för fattigdomsbekämpning ligger hos det enskilda landets regering och samhälle. Utvecklingssamarbetet kan bidra till fattigdomsbekämpning genom att stödja inhemska processer. En jämlik tillväxt som uppfyller följande villkor bör eftersträvas: - den måste vara förenlig med ett långsiktigt hållbart utnyttjande av naturresurserna, - den måste integrera ett jämställdhetsperspektiv mellan män och kvinnor, - den måste vara bred och diversifierad i meningen att den omfattar många olika sektorer, - den måste vara relativt jämnt geografiskt fördelad, - den måste ge positiva inkomsteffekter för viktiga sociala grupper och för majoriteten av befolkningen, - den måste leda till ökad sysselsättning. En annan förutsättning är att staten stärks och effektiviseras, bl.a. genom stöd till institutioner, kompetens- och kapacitetsuppbyggnad, reformer av offentlig förvaltning, inklusive i decentraliserade former till lokala myndigheter. Det civila samhället spelar en central roll. Det är viktigt att svenska enskilda organisationer i allt större utsträckning använder sina kontakter, kunskap och nätverk till att stödja framväxten av ett starkt och pluralistiskt civilt samhälle, som kan bidra till att ge utvecklingssamarbetet en tydlig fattigdomsinriktning. Samarbetet med enskilda länder bör baseras på ett brett partnerskap, som inte bara rör relationen mellan givare och mottagare. Inom ramen för detta partnerskap bör en dialog föras som involverar staten, enskilda organisationer och den privata sektorn, såväl i givar- som i samarbetsländerna. Ur ett fattigdomsperspektiv bör partnerskapets kontrakt inkludera fattigdomsbekämpning som gemensam värdegrund och fattigdomsanalys med konsultationsprocesser och folklig förankring som viktiga villkor. Det långsiktiga bilaterala utvecklingssamarbetet bör främst koncentreras till fattiga länder vars regeringar har politisk vilja och förmåga att bedriva en framgångsrik politik mot fattigdom och där ett partnerskap och en policydialog kan bidra till detta.
Den internationella nivån Internationellt skall Sverige fortsätta att verka för att fattigdomsorientering får ett starkare genomslag i FN:s utvecklingssamarbete, i utvecklingsbankernas långivning och policydialog och i EU:s bistånd. Det innebär bl.a. att stärka fattigdomsprofilen i de landstrategier som utarbetas i samverkan med samarbetsländerna och se till att målsättningar och policies också får genomslag i praktiken. Det kräver också fördjupad kunskap och uppbyggnad av kapacitet att arbeta med fattigdomsfrågorna i de multilaterala organen liksom att arbetet på landnivå stärks. Såväl bilateralt som i det multilaterala utvecklingssamarbetet bör Sverige verka för att ersätta traditionella givarcentrerade biståndsformer med programbistånd som samordnas av samarbetsländerna utifrån deras egna prioriteringar. En övergång till programstöd inom ramen för ett partnerskap kan skapa förutsättningar för mer effektiv fattigdomsbekämpning. Sverige skall också verka för att föra in ett konflikthanteringsperspektiv såväl i det humanitära biståndet som i det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Sverige kommer också i internationella forum att fortsätta att verka för att de mänskliga rättigheterna respekteras såväl i rika som i fattiga länder. En central förutsättning för att minska fattigdomen är en hållbar lösning på låginkomstländernas skuldproblem. Sverige skall fortsätta att arbeta för en definitiv lösning på de fattigaste ländernas skuldproblem.
Sammanfattning av motionerna Moderata samlingspartiet förespråkar i kommittémotion U1 (m) att fattigdomsbekämpningen skall utgöra det överordnade målet för Sveriges biståndspolitik (yrkande 1). Motionärerna välkomnar regeringens skrivelse, som man ser som en bekräftelse på att regeringen fäster ökad vikt vid fattigdomsbekämpningen. Framför allt handlar fattigdomsbekämpning om att bidra till att skapa förutsättningar för de fattiga att själva ta sig ur sin fattigdom. Det är viktigt att dra lärdom av de länder som framgångsrikt bekämpat sin fattigdom och att utnyttja dessa erfarenheter på ett konstruktivt sätt. Det är också viktigt, heter det i motionen, att man framgent värderar resultaten mot de uppsatta målsättningarna. I motionens yrkande 2 vill Moderaterna att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur biståndets effektivitet skall kunna relateras till det övergripande målet att utrota fattigdomen i världen. Centerpartiet menar i kommittémotion U4 (c) att regeringens skrivelse indirekt är att se som ett erkännande av att tidigare biståndsstrategier haft allvarliga brister. Centerpartiet föreslår för framtiden en problemorienterad anslagsstruktur. Motionärerna anser att av regeringen utpekade centrala områden - miljö, jämställdhet, fattigdomsbekämpning och demokrati - bör kunna utgöra huvudposter under anslaget för bilateralt utvecklingssamarbete. Ur dessa anslag får sedan medel tas i anspråk för att skapa programsamarbete med enskilda partnerländer. Man vill i motionens yrkande 1 att riksdagen ställer sig bakom en sådan inriktning. Motionärerna vill - yrkande 2 - att det tydligare än vad som sker i skrivelsen betonas att demokrati är en förutsättning för en långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning och för framtida svenskt bistånd i partnerskapsform. Partnerskapet som modell för det framtida biståndet kan bara fungera om partnerlandet har ett i huvudsak demokratiskt styrelseskick. Det är i landsbygdsmiljön som större delen av världens ekonomiska misär, miljöproblem och sociala problem finns. Skall fattigdomsinriktningen bli framgångsrik måste landsbygdens utveckling sättas i centrum, anförs det i motionens yrkande 3. Det stora kunnande som finns lokalt måste tas till vara och bilda utgångspunkt för att biståndsinsatsen skall bli framgångsrik. Frågan om en omfördelning av jordbruksmark måste, anförs det i yrkandet, prioriteras. Centerpartiet menar att regeringens ambitioner härvidlag inte är tillräckligt långtgående. Stöd till jordreformer bör sålunda spela en framträdande roll i det svenska biståndet till landsbygdsutveckling. Centerpartiet anser också att Sverige måste utveckla en sammanhållen syn på hur stödet till landsbygdsutveckling kan förstärkas. I motionens yrkande 4 framhålls problemen med livsmedelsförsörjningen. Större vikt måste läggas vid stöd till ett miljömässigt hållbart jordbruk som kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen. Detta bör ges regeringen till känna. Folkpartiet uppehåller sig i kommittémotion U5 (fp) inledningsvis vid målen för det svenska biståndet. En fundamental förutsättning för att utvecklingen skall bli beständig och komma alla till del är att mottagarländerna har ett demokratiskt system. Motionärerna vill att riksdagen ställer sig bakom en högre prioritering av demokratimålet och att detta ges regeringen till känna (yrkande 1). Det är enligt motionärerna uppenbart att utvecklingsbiståndet har en ny uppgift i dagens läge. I stället för att stödja staten i missriktade åtgärder för att bygga landets ekonomiska bas är det nu en viktig uppgift att hjälpa staten att skapa institutionella ramar för demokratin att fungera och för att marknaden skall kunna bygga landets ekonomi. I viss mån har detta redan påverkat det svenska biståndet. Motionärerna framhåller i yrkande 2 vikten av att biståndets former fortlöpande utvecklas. Programstödet måste, betonas det i yrkande 3, kombineras med kunskapsöverföring för att stärka utvecklingen av demokratiska och marknads- ekonomiska institutioner som lagstiftning och en ansvarsfull statsförvaltning i mottagarländerna. Motionärerna framhåller i yrkande 4 de enskilda organisationernas roll i det fortsatta reformarbetet. Dessa organisationer kan dels arbeta i situationer där inget bilateralt bistånd är att rekommendera, dels har de möjlighet att komma i kontakt med andra delar av samhället än vad staterna någonsin kan nå. I en tid då biståndet tillfälligt har sänkts, krävs nytänkande för att finna de effektivaste metoderna för att nå resultat av biståndet. Detta är särskilt viktigt, sägs det i motionen, då många människor i dag känner en allt större skepsis mot Sveriges u-landsbistånd. I motionens yrkande 5 efterlyses en biståndspolitisk utredning för att ta fram förslag till hur Sveriges biståndspolitik skall se ut efter millennieskiftet. Fattigdomsbekämpning handlar ytterst om makten i samhället, hävdas det i Vänsterpartiets partimotion U6 (v). En framgångsrik kamp mot fattigdomen ligger i folkmajoritetens intresse. För att folkmajoritetens uppfattningar skall kunna förverkligas förutsätter detta följaktligen ett demokratiskt styrelseskick. Motionärerna vill i yrkande 1 att riksdagen ställer sig bakom deras syn på demokrati och maktfördelning i samhället. Strukturanpassningsprogram är i sig inte av ondo, även om åtgärderna under 1980-talet många gånger inte fungerade som avsett. Det finns flera länder där den statliga byråkratin vuxit ut till en svulst på samhällskroppen och nepotism och korruption blivit regel i stället för undantag, vilket inneburit slöseri med ekonomiska resurser. Strukturanpassningsprogram med syftet att komma till rätta med dessa problem kan frigöra resurser för en sundare ekonomisk utveckling och gynna folkflertalet i berörda länder. I yrkande 2 vill motionärerna att denna syn på strukturanpassningsprogrammen ges regeringen till känna. I motionens yrkande 3 efterlyses en mera precis definition av begreppet ?marknad? än den som använts i regeringens skrivelse. Marknaden kan inte utgöra en ersättning för demokratiska institutioner. I bästa fall är det en prismekanism. Men ofta menas något annat. Definitionen av ?marknaden? vilar på en analys av grundläggande frågor om makt, demokrati och ekonomisk och social jämlikhet som en förutsättning för en demokratisk utveckling. Motionärerna påpekar i yrkande 4 att begreppet fattigdom är relevant också i Sverige. Klyftorna i det svenska samhället växer. På motsvarande sätt är frågorna om maktfördelningen och demokratin i samhället relevanta även i ett nationellt perspektiv. I motionens yrkande 5 efterlyses en utförligare behandling av betydelsen av partnerskap och internationellt utbyte på det lokala planet mellan frivil- ligorganisationer och myndigheter. Vänsterpartiet anser det vara viktigt att partnerskapet utvecklas även på lokal nivå. I motionens yrkande 6 varnas för en utveckling med ytterligare ökade välståndsklyftor, från det ?två tredjedelssamhälle? man talar om i dag. En- femtedelssamhället anas vid horisonten. Motionärerna vill att riksdagen ställer sig bakom denna verklighetsbeskrivning. Miljö- och naturkatastrofer är vanliga orsaker till fattigdom, men även en medvetet förd politik kan leda till stora lidanden, hävdas det i yrkande 7. Många regeringars liberala regler när det gäller krigsmaterielexport är enligt motionärernas uppfattning en bidragande orsak till att fattigdomen fördjupas. Motionärerna anser att det är en brist att dessa frågor inte behandlas i regeringens skrivelse. Miljöpartiet välkomnar i motion U2 (mp) skrivelsen, men i ett par avseenden har partiet en annan uppfattning än regeringen. Ekonomisk tillväxt får inte leda till negativa följder vad gäller resursfördelning och miljö. I motionens yrkande 1 förespråkas att Sveriges biståndspolitik skall verka för att ekonomisk tillväxt bedöms ur såväl miljö- som socialkonsekvenssynpunkt. Tillväxtens resultat, nya sjukhus, skolor etc. måste göras tillgängliga för alla (yrkande 2). För att undvika negativa konsekvenser beträffande miljö och social utveckling, är det viktigt att social- och miljöklausuler införs i främst de globala handelsavtalen, dvs. i WTO-systemet. Regeringen måste vara pådrivande för att få till stånd social- och miljöklausuler i alla relevanta internationella avtal (yrkande 3). De nuvarande mönstren för världshandeln bidrar enligt Miljöpartiets uppfattning till underutveckling i vissa länder. Miljöpartiet vill att rättvis och solidarisk handel skall utgöra en målsättning för Sveriges biståndspolitik (yrkande 4). Privata investeringar kan utan tvekan bidra till fattigdomsbekämpande åtgärder. I motionens yrkande 5 framhålls dock att de av partiet önskade social- och miljöklausulerna måste vara verksamma även beträffande privata investeringar i u-länder. Världsbanken har arbetat hårt under senare år för en ny policy, både vad gäller miljöaspekter och sociala konsekvenser. Miljöpartiet vill att den nordiska representanten i Världsbanken skall arbeta för att säkerställa att Världsbankens samtliga enheter får en enhetlig policy på detta område (yrkande 6). En av de största orsakerna till handel med barn och olika former av utnyttjande av barn är föräldrarnas fattigdom. Handeln med barn ökar speciellt i Asien. Tiotusentals barn från Bangladesh och Nepal säljs till barnarbete i fabriker och för att utnyttjas i barnprostitution. På detta område måste svenska biståndsinsatser göras (yrkande 7). Som ett viktigt moment i kampen mot fattigdomen nämner motionärerna i yrkande 8 insatser mot den omfattande korruptionen, som bör motverkas genom biståndspolitiken. Detsamma gäller drog- och alkoholmissbruk (yrkande 9). Överlag bör EU:s biståndsinsatser samordnas bättre. Miljöpartiet anser att en alltför stor del av EU:s bistånd har formen av livsmedelsbistånd. Detta kan slå ut lokal produktion som redan finns. En sådan utformning av biståndet måste motverkas (yrkande 10). Motionärerna menar också att helheten av EU:s politik gentemot tredje världen bör granskas. EU:s handels-, utrikes- och jordbrukspolitik får inte utformas på ett sådant sätt att de egna biståndsinsatserna äventyras (yrkande 11).
I motionens yrkande 12 förespråkas en ändrad anslagsstruktur för det svenska biståndet, som i högre grad tar hänsyn till den önskvärda långsiktigheten i biståndet. På så sätt skulle problemet med reservationer av ej utnyttjade medel minska i omfattning. Miljöpartiet menar att miljön fått för lite uppmärksamhet i regeringens skrivelse, med endast två tredjedels sida av utrymmet. Där saknas framåtblickande resonemang om de långsiktiga överlevnadsfrågorna. Miljöpartiet vill att miljöfrågorna lyfts fram i biståndspolitiken och att riksdagen ställer sig bakom denna uppfattning (yrkande 13). Kristdemokraterna välkomnar i motion U3 (kd) den noggranna analys av fattigdomens orsaker och omfattning som gjorts i regeringens skrivelse, men har synpunkter på den inriktning och de prioriteringar regeringen förespråkar. Under nuvarande regering har biståndsnivån underskridit den biståndsnivå på 0,7 % av BNI som FN rekommenderar som miniminivå för i-länderna. Sverige bör omedelbart återgå till en biståndsnivå på 1 % av BNI, hävdas det i yrkande 1. U-landsbiståndets effektivitet är direkt beroende av den demokratiska utvecklingen i mottagarländerna. Kristdemokraterna vill (yrkande 2) att fortsatt stora insatser görs för att främja demokratin i samarbetsländerna, framför allt genom att mera medel kanaliseras genom enskilda organisationer. Motionärerna betonar demokrati- och valassistansorganisationen IDEA:s viktiga roll i demokratiarbetet. Kristdemokraterna anser det nödvändigt att förse IDEA med ytterligare medel för att bedriva och utveckla sin verksamhet (yrkande 3). Näringslivsbiståndet måste enligt Kristdemokraternas uppfattning prioriteras högre. UD:s projektexportsekretariat har som överordnad uppgift att ge svenska exportföretag bättre möjligheter att få del av den internationella marknaden. Här krävs dock en effektivisering, vilket innebär att sekretariatet måste få mer resurser till sitt förfogande, samt att samordningen mellan näringsliv och myndigheter förbättras, så att den svenska resursbasen utnyttjas på bästa sätt (yrkande 4). Utbildning och hälsovård är, anförs det i yrkande 5, viktiga ingredienser i ett effektivt bistånd och kan knappast övervärderas. Dessa två områden måste alltså inta en högt prioriterad plats i det svenska biståndsarbetet. Det är önskvärt att samarbetet mellan UD och enskilda organisationer återfår en fast form snarast möjligt. Kristdemokraterna anser att det snabbast och effektivast skulle ske genom återupprättande av NGO-sekretariatet (yrkande 6). Partiet förespråkar också inrättandet av ett oberoende utvärderingsinstitut för det svenska biståndet (yrkande 7). Det är inte tillfredsställande, menar man, att Sida nu återigen sköter utvärderingen av sin egen verksamhet. Beträffande de satsningar som görs på bistånd till mottagarländernas offentliga sektor, understryker motionärerna i yrkande 8 att korruptionen måste bekämpas med alla medel. Det måste också ställas krav på en ökad effektivitet i den statliga distributionen av medlen i mottagarländerna. Bistånd till den offentliga sektorn bör prioritera satsningar inom rättsväsende, utbildning, jordreformer och skattesystem. Motionärerna förespråkar vidare i yrkande 9 en utökad användning av kreditsystem som biståndsform, och anför projektet ?Grameen Bank? i Bangladesh som en lyckad förebild. Liknande system menar man kan användas för andra målgrupper och inom andra områden. Kristdemokraterna anser att skuldlättnader är nödvändiga för att många av dessa länder skall ha möjlighet till en ekonomisk tillväxt. Sverige bör förespråka att avskrivningar sker i större utsträckning när det gäller länder som anstränger sig att komma till rätta med strukturella problem och visar att de strävar i demokratisk riktning (yrkande 10). Ansvaret för de alltjämt växande miljöproblemen kan inte lämpas över på resurssvaga u-länder, heter det vidare i motionen. I yrkande 11 betonas att i- världen har ett långtgående ansvar för de globala miljöproblemen.
Utskottets överväganden
Regeringens skrivelse Utskottet ser med tillfredsställelse på det allt närmare samrådet mellan regering och riksdag rörande den närmare utformningen av Sveriges biståndspolitik, utifrån de sex av riksdagen fastlagda biståndspolitiska målen. Vid sidan av den nu aktuella skrivelsen har regeringen aviserat sin avsikt att före april 1998 förelägga riksdagen förslag rörande demokrati, mänskliga rättigheter och en samlad Afrikapolitik. Dessutom pågår i Regeringskansliet ett arbete syftande till en sammanhållen svensk Asienpolitik. Utskottet ser biståndet som ett oumbärligt instrument att främja säkerhet och solidaritet. Utifrån det övergripande målet att höja de fattiga folkens levnadsnivå har Sverige utvecklat metoder att ge ett effektivt bistånd, såväl bi- som multilateralt. Regeringen har i de senaste budgetpropositionerna tydliggjort sin ambition att stärka fattigdomsinriktningen och långsiktigheten i utvecklingssamarbetet. Den nu föreliggande skrivelsen är ett viktigt led i denna strävan. Regeringen lämnar i skrivelsen en omfattande och grundlig redogörelse för sin syn på den globala fattigdomen, dess orsaker, utbredning och de medel som står till buds för att bekämpa den. Där lämnas en utförlig redogörelse för hur fattigdomsarbetet kan ges en starkare profil i utvecklingssamarbetet, såväl strategiskt som metodiskt, såväl bilateralt som i samverkan med FN, EU och de multilaterala utvecklingsbankerna. I skrivelsen betonar regeringen inledningsvis att fattigdomsbekämpning inte främst handlar om att lindra fattigdomen genom direkta insatser utan om att via staten, marknaden och det civila samhället skapa förutsättningar för de fattiga själva att ta sig ur sin fattigdom. Endast på detta sätt kan fattigdomsbekämpning nå långsiktiga resultat. Utskottet delar detta synsätt, som är en viktig utgångspunkt för alla diskussioner rörande utformningen av Sveriges biståndspolitik. De politiska förutsättningarna spelar en helt avgörande roll för hur fram- gångsrikt ett land blir i att bekämpa fattigdomen. Avgörande är huruvida ett lands beslutsfattare har den politiska viljan och förmågan att bedriva en politik som gynnar folkflertalet, utifrån demokratiska värderingar såsom respekten för mänskliga fri- och rättigheter. Stabilitet och förutsägbarhet i den förda politiken är viktiga faktorer, liksom ett fungerande rättssystem och en fungerande offentlig sektor. En fri marknadsekonomi är en förutsättning för en långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning. Det ger människor större frihet, kapacitet och möjligheter att skapa bättre liv för sig själva och för andra. Det viktiga i dag är att utveckla och vidmakthålla den fria marknaden och att ge den en social och mänsklig karaktär. Regeringen framhåller också i skrivelsen att det är interaktionen mellan ekonomisk utveckling och en socialt acceptabel fördelning som skapar de bästa förutsättningarna för fattigdomsbekämpning. Det som eftersträvas är inte bara tillväxt i allmänhet utan vad som skulle kunna kallas en rättvis och jämlik tillväxt, där tillväxtens innehåll är av avgörande betydelse. Det finns ett nära men komplext samband mellan miljö och fattigdom. Många miljöproblem orsakas eller förvärras av fattigdom. Att bekämpa fattigdom är därför nödvändigt för att uppnå en ur naturresurssynpunkt hållbar utveckling. Samtidigt är insatser för att förbättra miljön och för att skapa skydd mot miljöförstöring och föroreningar - som ekonomisk tillväxt kan leda till - centrala för att minska fattigdomen. Som regeringen anför i skrivelsen, ställer en effektiv fattigdomsbekämpning stora krav på kunskap, kompetens och flexibilitet. Den förutsätter också en förståelse för hur frågor av lokal, nationell och global karaktär hänger samman. Denna insikt leder till slutsatsen att Sveriges bistånd bör utformas så att det möjliggör ett ökat folkligt deltagande i olika former och på olika nivåer, där analyser, genomförande och uppföljning i större utsträckning utförs av de berörda själva. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen i sin analys genomgående utgår från de fattigas behov och möjligheter. Utvecklingssamarbetet kan spela en viktig roll för att stödja fattiga människor och länder att själva ta sig ur fattigdom, för att kunna delta i det internationella samspelet med handel och integration. Utskottet instämmer i regeringens bedömning att ett effektivt fattigdomsinriktat bistånd med denna målsättning kräver förändringar på ömse håll, en förändrad relation mellan givarna och samarbetsländerna. Det kräver ett partnerskap mot fattigdom, baserat på självtillit och ansvarstagande i samarbetsländerna snarare än ensidiga, av givarna dikterade villkor. Det kräver samsyn om vad som utgör en effektiv fattigdomsbekämpning. Det måste också finnas en beredskap hos givarsamfundet att samverka under samarbetslandets ledning och inte driva särintressen som omöjliggör effektiv fattigdomsbekämpning. Detta förutsätter i sin tur en mer jämlik relation, som bygger på ömsesidiga mål och åtaganden men också klarare spelregler om avslut eller uppsägning. Regeringen betonar vikten av att på lokal nivå skapa sysselsättnings- och utkomstmöjligheter i form av t.ex. tillgång till mark, vatten och redskap men också genom stöd till småföretagsamhet och mikrokrediter - inte minst riktade till kvinnor på landsbygden - samt till småskalig infrastruktur. De fattigas möjlighet att påverka sin situation måste förbättras, genom att stärka deras möjligheter att delta i det politiska livet och att hävda sina rättigheter. Det kan t.ex. ske genom stöd till lokala organisationer, kommunal förvaltning, lokal demokrati, i syfte att stimulera processer som på sikt leder till förändrade lokala maktförhållanden. En stärkt fattigdomsorientering ger impulser till nya samarbetsrelationer som kan innebära direkt stöd till lokala myndigheter med medverkan av lokala enskilda organisationer och privata företag. På nationell nivå bör samarbetet med enskilda länder baseras på ett brett partnerskap, med en dialog som involverar staten, enskilda organisationer och den privata sektorn, såväl i givar- som i samarbetsländerna. I likhet med vad regeringen anför i skrivelsen anser utskottet att det långsiktiga bilaterala utvecklingssamarbetet bör koncentreras till länder vars regeringar har viljan och förmågan att bedriva en framgångsrik politik mot fattigdom och där ett partnerskap och en policydialog kan bidra till detta. Internationellt skall Sverige fortsätta att verka för att fattigdomsorientering får ett starkare genomslag i FN:s utvecklingssamarbete, i utvecklingsbankernas långivning och policydialog samt i EU:s bistånd. Det innebär bl.a. att stärka fattigdomsprofilen i de landstrategier som utarbetas i samverkan med samarbetsländerna och se till att målsättningar och policies också får genomslag i praktiken. Såväl bilateralt som i det multilaterala utvecklingssamarbetet bör Sverige fortsatt verka för att ersätta traditionella givarcentrerade biståndsformer med programbistånd som samordnas av samarbetsländerna utifrån deras egna prioriteringar. En central förutsättning för att minska fattigdomen är att man kan finna en hållbar lösning på låginkomstländernas skuldproblem. Utskottet delar regeringens uppfattning att Sverige skall fortsätta att arbeta för en lösning på de fattigaste ländernas skuldproblem bl.a. genom att stödja och utveckla initiativ som HIPC (Highly Indebted Poor Countries). Detta program skapades av Världsbanken och Internationella valutafonden, och är det hittills mest långtgående internationella programmet för skuldlättnad. Utskottet ställer sig sammanfattningsvis bakom regeringens i skrivelsen redovisade bedömningar och slutsatser. Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna.
Biståndsramen Kristdemokraterna förespråkar i motion U3 (kd) en generell höjning av det svenska biståndet till utvecklingsländerna. Sverige bör omedelbart återgå till en biståndsnivå på 1 % av BNI, anförs det i yrkande 1. Utskottet har nyligen, i betänkande 1997/98:UU2, behandlat frågan om enprocentsmålet. I budgetpropositionen, proposition 1997/98:1 utgiftsområde 7, begärde regeringen att biståndsramen för internationellt utvecklingssamarbete skulle fastställas till 0,7 % av vid budgeteringstillfället beräknad BNI för 1998. Regeringen föreslog i den ekonomiska vårpropositionen att biståndsramen skulle uppgå till 0,7 % även 1999, för att sedan höjas till 0,72 % av BNI år 2000. Regeringens redovisade ambition är att Sverige åter skall uppnå enprocentsmålet när de statsfinansiella förutsättningarna föreligger. Utskottet ställde sig bakom detta synsätt i betänkande 1997/98:UU2 och tillstyrkte regeringens förslag att fastställa biståndsramen till 0,7 % av beräknad BNI. Detta blev också riksdagens beslut. I samband med detta ställningstagande hade utskottet att ta ställning till flera motionsyrkanden om en återgång till enprocentsmålet. Utskottet förde då följande resonemang:
I ett antal motionsyrkanden hävdas vikten av att enprocentsmålet upprätthålls, att en snabbare återgång till enprocentsnivån - i vissa fall beloppsvis preciserade eller med angivna procentsatser av BNI för de närmaste åren - skall ske samt begärs planer för hur enprocentsmålet skall uppnås. Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare, senast i yttrande 1996/97:UU4y med anledning av 1997 års ekonomiska vårproposition 1996/97:150, framhållit att kunskapen om och stödet för enprocentsmålet är väl befäst i riksdagen och i den allmänna opinionen. Samtidigt är återgången till enprocentsnivån också en viktig symbolfråga varför utskottet, även av det skälet, ansett att det bör prioriteras. Utskottet välkomnade vidare, i ovan nämnda yttrande, att en återgång nu inletts samt framhöll med bestämdhet att en återgång till enprocentsnivån bör ske så snart det statsfinansiella läget tillåter. Det finns däremot, enligt utskottets mening, ingen anledning att lägga fast precisa beloppsgränser beträffande biståndsramen för de närmaste åren. Utskottet intar i dag ingen annan ståndpunkt beträffande frågan om en återgång till enprocentsmålet. Utskottet delar således motionärernas ambitioner, men ser inte anledning att närmare ta ställning till med vilken takt dessa skall förverkligas. Med det anförda avstyrker utskottet motion U3 (kd) yrkande 1.
Målen för Sveriges biståndspolitik Ett flertal motionsyrkanden behandlar de övergripande målen för Sveriges biståndspolitik. I motion U1 (m), yrkande 1, vill motionärerna att fattigdomsbekämpningen skall bli ett överordnat mål för det svenska biståndet. Centerpartiet betonar i motion U4 (c) yrkande 2 demokratins roll för fattigdomsbekämpningen. Man vill också betona vikten av satsningar på landsbygdsutveckling, som en övergripande prioritering för svensk biståndspolitik (yrkande 3). Folkpartiet vill i motion U5 (fp) yrkande 1 att demokratimålet skall prioriteras högre i det svenska biståndet. Utskottet har nyligen, i betänkande 1997/98:UU2, behandlat dessa och snarlika frågeställningar. Utskottet konstaterade vid det tillfället att fattigdomsbekämpningen är det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete. Utskottet noterade också att regeringen i budgetpropositionen klart har angivit att långsiktigt bilateralt utvecklingssamarbete främst bör koncentreras till länder som har vilja och förmåga att bedriva en framgångsrik politik mot fattigdom. Dessa prioriteringar synes ligga i linje med vad som anförs i motionen. Utskottet avstyrker därmed motion U1 (m) yrkande 1. Utskottet instämde i samma betänkande i bedömningen att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är viktiga förutsättningar för en långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning, och såg positivt på att demokratifrågorna står i fokus för den syn som präglar det svenska arbetet kring fattigdomsproblematiken. Utskottet ställde sig vid det tillfället bakom motionärernas synpunkter beträffande vikten av att främja demokratin i samarbetsländerna, men menade att dessa aspekter väl avspeglas i gällande riktlinjer. Dessutom hänvisade utskottet till de kommande skrivelserna om biståndets demokratifrämjande roll, respektive den nya Afrikapolitiken. Utskottet slog i samma betänkande fast att den svenska biståndspolitiken på ett värdefullt sätt bidrar till att skapa förutsättningar för de fattiga ländernas folk att själva lösa sina problem. Den nu aktuella skrivelsen är enligt utskottets bedömning ett värdefullt inslag i denna strävan, genom att precisera regeringens ambitioner vad gäller fattigdomsbekämpningen i u-länderna. Det finns enligt utskottets uppfattning inget motsatsförhållande mellan skrivelsens fokusering på fattigdomsbekämpning och de sex av riksdagen antagna biståndspolitiska målen. I skrivelsen understryker regeringen vikten av att partnerskapsländerna själva skapar förutsättningar för en fattigdomsinriktad politik, med utgångspunkt i demokratiskt fattade beslut. God samhällsstyrning framhålls som en fundamental förutsättning för en utveckling som kommer alla medborgare i ett land till del. Enligt regeringens uppfattning, som den kommer till uttryck i skrivelsen, är ett demokratiskt styrelseskick av fundamental betydelse för god samhällsstyrning, då ansvaret för den offentliga sektorns skötsel främst utkrävs genom att de ansvariga politikerna ställs till svars vid allmänna val. Utskottet delar denna regeringens bedömning av demokratins grundläggande betydelse. Med det anförda anser utskottet motionerna U4 (c) yrkande 2 och U5 (fp) yrkande 1 besvarade. En övervägande del av världens fattiga finns fortfarande på landsbygden. Biståndet har därför en viktig uppgift att fylla vad gäller landsbygdsutveckling. En förutsättning för en framgångsrik landsbygdsutveckling är bl.a. en god makroekonomi, stabila spelregler avseende t.ex. äganderätt, god utbildning, fungerande infrastruktur, samt insatser för att höja jordbrukets produktivitet. Livsmedelssäkerhet och ett uthålligt jordbruk är frågor som har fått ökad aktualitet i utvecklingssamarbetet. I betänkande 1997/98:UU2 konstaterade utskottet också att livsmedelssäkerhet och vatten utgör prioriterade frågor i Sidas handlingsprogram för hållbar utveckling. I den nu föreliggande skrivelsen lyfter regeringen fram problemen på landsbygden. En viktig orsak är jordbrukets låga produktivitet i utvecklingsländerna. Brist på egen jord är enligt regeringens bedömning en av de viktigaste faktorerna bakom fattigdomen på landsbygden. En slutsats i skrivelsen är att det både i städerna och på landsbygden behövs speciella åtgärder för att stärka småföretagarnas ställning. Främst, menar regeringen, kan detta ske genom krediter och anpassad utbildning. Som ett särskilt problem i sammanhanget anges kvinnornas situation. Resursfördelningen inom hushållen är oftast ojämn, konstateras det i skrivelsen. Männen kontrollerar huvuddelen av resurserna och förfogar över större delen av hushållens inkomster. Kvinnorna utför ofta huvuddelen av jordbruksarbetet. Utskottet vill därför erinra om riksdagens beslut våren 1996, där ett nytt biståndspolitiskt mål om främjande av jämställdhet i utvecklingsarbetet antogs (prop. 1995/96:153, bet. 1995/96:UU18, rskr. 1995/96:272). Regeringen har i enlighet med riksdagens beslut bedrivit ett intensivt arbete för att integrera jämställdhet mellan kvinnor och män i utvecklingssamarbetet. Sida har utvecklat former och arbetsmetoder för ett förstärkt jämställdhetsarbete i utvecklingssamarbetet, bl.a. genom utarbetandet av ett handlingsprogram för jämställdhet. En viktig utgångspunkt för Sidas handlingsprogram för jämställdhet har varit den internationella strategi - Platform for Action - för främjandet av jämställdhet mellan kvinnor och män som arbetades fram i samband med FN:s fjärde kvinnokonferens i Beijing 1995. Sida arbetar för att främja hänsynen till kvinnors mänskliga rättigheter inom landprogrammen, genom stöd till organisationer som arbetar på internationell, regional och nationell nivå. Frågor om jämställdhet och kvinnors mänskliga rättigheter tas också upp som viktiga inslag i den dialog som förs med samarbetsländerna. Utskottet delar regeringens synsätt vad gäller landsbygdsutvecklingen och kvinnornas situation. En utveckling av landsbygden kräver en kombination av åtgärder, alltifrån skapandet av en grundläggande äganderättslagstiftning till insatser för att åstadkomma tillträde till fungerande lokala marknader. Denna övergripande syn på landsbygdsutvecklingen synes i allt väsentligt uppfylla de önskemål som motionärerna framför i motion U4 (c) yrkande 3. Med det anförda anser utskottet motion U4 (c) yrkande 3 besvarad.
Miljöfrågorna - allmänt Miljöpartiet vill överlag se en ökad satsning på miljöfrågor i biståndspolitiken, motion U2 (mp) yrkande 13. Partiet vill också (yrkande 1) att Sverige genom biståndspolitiken skall verka för att ekonomisk tillväxt bedöms ur såväl miljö- som socialkonsekvenssynpunkt. Alla internationella avtal, sägs det i yrkande 3, bör innefatta miljö- och socialklausuler. Sådana klausuler bör gälla även privata investerare, yrkande 5. Centerpartiet betonar i motion U4 (c) yrkande 4 vikten av att bidra till ett miljömässigt hållbart jordbruk i utvecklingsländerna. Kristdemokraterna betonar i motion U3 (kd) yrkande 11 i-världens ansvar för de globala miljöproblemen. Vad gäller den övergripande prioriteringen av miljöfrågorna i biståndet noterar utskottet att regeringen i skrivelsen 1996/97:2 Sveriges internationella samarbete för hållbar utveckling presenterat sin syn på miljöfrågorna. Skrivelsen delades mellan jordbruksutskottet och utrikesutskottet. Utskottet behandlade skrivelsen i betänkande 1996/97:UU15. Utskottet välkomnade vid det tillfället regeringens ambition att verka för ett stärkt konventionsarbete på miljöområdet. Utskottet noterade också med tillfredsställelse att Sverige prioriterar globala miljöfrågor i FN-samarbetet. I den då aktuella skrivelsen betonade regeringen att främjandet av en hållbar utveckling skall genomsyra det bilaterala utvecklingssamarbetet. Utskottet delade denna uppfattning, liksom regeringens prioriteringar av de områden som särskilt bör uppmärksammas för insatser. Dessa är vattenanvändning, jord- och skogsbruk, marin miljö, urban miljö och energiförsörjning. (Dessa punkter återfinns också i Sidas handlingsprogram för hållbar utveckling, vilket antogs i början av 1996.) Utskottet konstaterar att regeringen i likhet med motionärerna fäster stor vikt vid miljöfrågorna. I detta sammanhang vill utskottet erinra om att alla biståndsinsatser, i enlighet med ett regeringsbeslut från 1995, skall genomgå en miljökonsekvensanalys. I den nu föreliggande skrivelsen betonar regeringen de nära men komplexa sambanden mellan miljö och fattigdom. Att bekämpa fattigdom är nödvändigt för att uppnå en ur naturresurssynpunkt hållbar utveckling, betonas det i skrivelsen. Regeringen understryker att insatser för att förbättra miljön i de fattiga länderna är centrala för fattigdomsbekämpningen. Utskottet delar denna regeringens uppfattning. Utskottet anser att det är nödvändigt med en ökad integrering av miljöaspekterna inom biståndsverksamhetens alla delar. Centrala ambitioner i utvecklingsarbetet inom miljöområdet är att höja ländernas kapacitet att själva hantera dessa frågor, genom bl.a. institutionsuppbyggnad, utbildningsinsatser och stöd till grundläggande forskning. Sida ger t.ex., genom ett program för miljöekonomi, stöd för att utveckla den miljöekonomiska kompetensen i mottagarländerna och att integrera miljöekonomisk analys i handläggningen av svenskt bistånd. Enligt utskottets uppfattning ligger motionärernas synpunkter i huvudsak i linje med den av regeringen bedrivna politiken. Med det anförda anser utskottet motion U2 (mp) yrkande 13 besvarad. Beträffande miljöfrågorna, har utskottet i det ovan citerade betänkandet, 1997/98:UU2, framhållit vikten av att främja god miljö genom internationellt samarbete. Utskottet konstaterade vid det tillfället att de rikare länderna härvidlag har en betydande moralisk skyldighet. Utskottet framhöll också värdet av tekniköverföring med miljöanpassad teknik. I den nu aktuella skrivelsen betonar regeringen att de rika länderna är orsak till en långt mer omfattande miljöförstöring än de fattiga. Det är enligt regeringens uppfattning viktigt att ställa miljökrav på den ekonomiska utvecklingen som en grundläggande förutsättning för att åstadkomma en långsiktigt hållbar utveckling. Utskottet delar regeringens synsätt. Att komma till rätta med de globala miljöproblemen är en uppgift som kräver stora internationella ansträngningar från både i- och u-länder. De fattigaste länderna behöver i detta arbete naturligtvis ett särskilt stöd för att kunna uppfylla sina åtaganden om hållbar utveckling. Det svenska biståndet är också avsett att ge ett sådant stöd. Med det anförda anser utskottet motion U3 (kd) yrkande 11 besvarad. Utskottet konstaterar att det enligt Sidas handlingsprogram för miljö och hållbar utveckling skall göras miljökonsekvensanalyser av alla svenska biståndsprojekt. I dessa Sidas bedömningar ingår som en naturlig del en analys av effekter på såväl naturen som de människor som berörs. Utskottet förutsätter därför att avtalens innehåll korresponderar med de bakomliggande analyser som görs inom biståndsförvaltningen innan beslut fattas om en konkret svensk insats. Enligt vad utskottet erfarit finns i dag liknande instrument i flertalet av de multilaterala organisationer som Sverige är medlem i. Motionärernas önskemål synes således redan vara tillgodosedda. Med det anförda anser utskottet motion U2 (mp) yrkande 1 besvarad.
Handel och miljö Regeringen har redovisat sina ambitioner inom handelspolitikens område i skrivelsen 1996/97:71 Sverige, EU och handelspolitiken inför 2000-talet. Denna skrivelse behandlades av utskottet genom ett yttrande till näringsutskottet, som hade huvudansvaret för behandlingen av skrivelsen. Utskottet vill i detta sammanhang hänvisa till relevanta delar av denna skrivelse, vilka belyser de frågor som väckts i motion U2 (mp) yrkande 3. Regeringen anförde där bl.a. följande.
Handel och miljö är en kontroversiell fråga i WTO-sammanhang. Kommittén för handel och miljö tillkom i samband med WTO:s bildande och har därmed endast verkat i två år. Den föregicks emellertid av diskussioner i andra arbetsgrupper, diskussioner som påbörjades år 1991. Förhandlingarna har hittills karakteriserats av ett starkt motstånd från många u-länders sida till att introducera en diskussion om miljöfrågor mot WTO-systemet. Det råder i många u-länder en utbredd misstänksamhet mot att miljöhänsyn från i-ländernas sida skall användas i protektionistiskt syfte.
Handel och miljö är ett prioriterat område för Sverige i WTO-sammanhang. Sverige har således verkat mycket aktivt inom EU i förhandlingarna inför Singaporekonferensen för att få ett så framåtsyftande och konkret resultat som möjligt. En viktig övergripande svensk målsättning i handels- och miljöarbetet är att så långt som möjligt undanröja risk för konflikt mellan miljöpolitiska och handelspolitiska beslut, så att de blir ömsesidigt stödjande i syfte att uppnå en hållbar utveckling. Målsättningen är vidare att Sveriges, i en internationell jämförelse, progressiva miljöpolitik skall stödjas och få internationell spridning samtidigt som våra handelsförbindelser skall vara intakta eller förbättras. Svenska företags miljöanpassning skall kunna utgöra en konkurrensfördel.
En högt prioriterad fråga för EU och Sverige i WTO har hittills varit frågan om förhållandet mellan handelsåtgärder i miljökonventioner och WTO-regelverket. Det som gör denna fråga angelägen är bl.a. vikten av att uppnå stabilitet och förutsägbarhet i systemen, vikten av att minimera riskerna för protektionistiskt missbruk av miljöskäl och vikten av att stödja det internationella miljöarbetet inom multilaterala miljökonventioner. I yttrandet över skrivelsen, 1996/97:UU5y, anförde utskottet bland annat:
I motionen pekas bl.a. på målkonflikter mellan områdena fattigdomsbekämpning, handelspolitik och miljö. Av skrivelsen framgår väl att regeringen är medveten om dessa problem och att Sverige, bl.a. i WTO-sammanhang, aktivt driver frågan om miljöhänsyn i handelspolitiken. Utskottet vill i sammanhanget också framhålla att regeringen i regeringens skrivelse 1996/97:2 Sveriges internationella samarbete för hållbar utveckling redovisar inriktningen, både inom och utom ramen för EU-samarbetet, av svenska insatser i denna typ av frågor. Enligt utskottets uppfattning är de svenska positionerna på området, sådana de i olika sammanhang redovisats, väl avvägda, och regeringen bör även i fortsättningen verka på sätt som hittills. Utskottet gör i dag ingen annan bedömning i denna fråga. Utskottet förutsätter att regeringen även framgent aktivt driver frågan om miljöhänsyn i handelspolitiken. Beträffande internationella handelsavtals inverkan på människors arbetsvillkor, noterar utskottet att medlemsländerna vid WTO:s ministerkonferens i Singapore 1996 bekräftade åtagandet att respektera de internationellt accepterade normerna på området, och att ILO har till uppgift att utforma och fastställa dessa. ILO har alltså en central roll på detta område, inte minst vad gäller frågan om barnarbete. Utskottet har förstått att regeringen verkar för att även WTO skall kunna diskutera dessa frågor. Utskottet ser positivt på regeringens ambitioner att få till stånd en effektiv internationell dialog i dessa frågor, och förutsätter att regeringen inom ramen för WTO och ILO agerar utifrån den svenska miljö- och biståndspolitiken. Utskottet finner inte att riksdagen bör föreskriva hur detta närmare bör ske, genom att förespråka en generell skyldighet att införliva miljö- och socialklausuler i internationella avtal. I sammanhanget bör observeras att många u-länder synes förhålla sig skeptiska till ett sådant steg, av rädsla att miljökrav skall komma att begränsa frihandeln, och därmed deras tillträde till marknaden. Med det anförda anser utskottet motion U2 (mp) yrkande 3 besvarad. Utskottet finner det inte lämpligt att i detalj föreskriva hur internationella företag skall agera i dessa sammanhang. Beträffande internationella investeringar pågår sedan en längre tid ett arbete inom OECD. Inom ramen för Uruguayrundan slöts ett avtal kallat TRIMs (Traderelated Investment Mea-sures). Detta uppställer vissa grundläggande regler som ett mottagarland för investeringar förväntas uppfylla. Enligt utskottets uppfattning är frivilliga överenskommelser ett viktigt sätt för statssamfundet att bidra till att skapa gemensamma normer för handel och investeringar. Utskottet vill dock påpeka svårigheterna med att i bindande internationella överenskommelser införliva detaljerade regler för alla upptänkliga situationer. Biståndet, liksom handeln, äger rum i skilda miljöer och utifrån olika grundförutsättningar. Viktigast måste enligt utskottets mening vara att utländska investerare följer de demokratiskt beslutade miljö- och arbetsrättsliga regler som gäller i investeringslandet. Samtidigt förutsätter utskottet att svenska investerare håller en hög ambitionsnivå avseende hänsynstagande till miljöfrågor och sociala frågor. Med det anförda anser utskottet motion U2 (mp) yrkande 5 besvarad.
Miljömässigt hållbart jordbruk I motion U4 (c) yrkande 4 framhålls vikten av bistånd till miljömässigt hållbart jordbruk. Utskottet delar motionärernas uppfattning att ett miljömässigt hållbart jordbruk är av stor betydelse för ett lands försörjningsförmåga på sikt. Livsmedelssäkerhet och uthålligt jordbruk är frågor som fått ökad aktualitet, inte minst i Afrika. I det av Sida antagna handlingsprogrammet för hållbar utveckling är livsmedelssäkerhet och vatten två av fem prioriterade frågor. I u-länderna är de huvudsakliga riskerna för livsmedelsförsörjningen förknippade med fattigdom och brist på god jordbruksmark, vatten och andra produktionsresurser. Detta leder ofta till låg produktivitet i jordbruket och överutnyttjande av tillgängliga naturresurser, vilket kan få negativa miljöeffekter i form av överbetning, avskogning, jorderosion, ökenspridning och försaltning. Utskottet konstaterar att regeringen i skrivelsen betonar vikten av reformer inom jordbrukssektorn för att skapa bättre förutsättningar för småbönder att sälja sina produkter på marknaden. Den ojämna fördelningen av jordbruksmark lyfts fram som ett särskilt problem. Regeringen förespråkar flera parallella angreppssätt för att komma till rätta med jordbrukets problem, såsom omfördelning av jordbruksmark, ökad beskattning av stora jordbruk och ansträngningar för att främja produktiviteten, bl.a. genom intensifierad rådgivning och förbättrad tillgång till insatsvaror. Forsknings- och utbildningsinsatser för produktionsökning inom jordbrukssektorn bör enligt regeringen göras på ett sätt som främjar en uthållig och kretsloppsanpassad produktion av livsmedel. Utskottet delar denna uppfattning. Utskottet noterar vidare att världstoppmötet om livsmedel i Rom i november 1996 fokuserade på hur hinder för skapandet av ett uthålligt jordbruk skulle undanröjas. Sverige verkade aktivt för att toppmötets politiska deklaration och handlingsplan skulle fokuseras på ett miljömässigt hållbart jordbruk och den svenska jordbruksministern betonade vikten av uthålliga jordbruk i sitt tal vid konferensen. Utskottet noterar också att Sida som en åtgärdspunkt i sitt handlingsprogram för hållbar utveckling, vilket antogs för drygt ett år sedan, angav att en policy skall tas fram för uthålligt jordbruk. En utredning om hållbar jordbruksutveckling har påbörjats, och i juli 1996 slutfördes en utredning om livsmedelssäkerhet i östra och södra Afrika. Med det anförda anser utskottet motion U4 (c) yrkande 4 besvarad.
Fördelnings- och rättvisefrågor m.m. Miljöpartiet uppehåller sig i motion U2 (mp) vid rättvisefrågorna som en utgångspunkt för biståndet. I yrkande 2 betonas att tillväxtens resultat måste göras tillgängliga för alla. I yrkande 4 vill man att rättvis och solidarisk handel skall vara en av målsättningarna för svenskt bistånd. Vänsterpartiet har en liknande utgångspunkt för sina resonemang i motion U6 (v). I yrkande 1 och 4 uppehåller man sig vid maktfördelningen i samhället, i yrkande 3 vid begreppet ?marknaden?, och i yrkandena 6 och 7 vid arbetslösheten och fattigdomens bakomliggande orsaker. I det senare yrkandet anförs liberala regler för krigsmaterielexport som en orsak till fattigdom. Vad gäller fördelnings- och rättvisefrågorna, vill utskottet erinra om att det överordnade målet för Sveriges internationella utvecklingssamarbete just är att höja de fattiga folkens levnadsnivå. De sex av riksdagen fastlagda biståndspolitiska målen - att bidra till resurstillväxt, ekonomisk och politisk självständighet, ekonomisk och social utjämning, demokratisk samhällsutveckling, en framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön samt jämställdhet mellan kvinnor och män - samverkar för att bidra till det övergripande målet. I den nu aktuella skrivelsen uppehåller sig regeringen också utförligt vid hur den eftersträvade tillväxten skall komma alla till del, även de allra fattigaste. Fördelningen av vinsterna av den ekonomiska utvecklingen framhålls där som en särskilt viktig fråga. På lång sikt, konstateras det i skrivelsen, är det interaktionen mellan ekonomisk utveckling och en socialt acceptabel fördelning som skapar de bästa förutsättningarna för fattigdomsbekämpning. Vad som eftersträvas är vad som kallas en jämlik tillväxt. Därmed avses en tillväxt som är förenlig med ett långsiktigt hållbart utnyttjande av naturresurserna, som integrerar ett jämställdhetsperspektiv mellan män och kvinnor, som omfattar många olika sektorer, som är relativt jämnt geografiskt fördelad, som ger positiva inkomsteffekter för viktiga sociala grupper och för den helt övervägande majoriteten av befolkningen och som leder till ökad sysselsättning. Dessa övergripande fördelningspolitiska ambitioner är enligt utskottets mening en självklar utgångspunkt för allt Sveriges biståndsarbete, och en återspegling av det övergripande fattigdomsmålet. Utskottet ser i likhet med motionärerna med oro på den höga arbetslösheten, i industri- såväl som i utvecklingsländerna. Utskottet finner dock inte skäl att i detta sammanhang närmare diskutera möjliga orsaker därtill, eller maktfördelningen i det svenska samhället. Utskottet avstyrker därmed motion U6 (v) yrkande 4. Som en grundförutsättning för export av svensk krigsmateriel gäller att sådan för att vara tillåten alltid måste stå i överensstämmelse med målen för svensk utrikespolitik. Däri ligger att även biståndspolitiska målsättningar måste beaktas vid dessa tillståndsprövningar. Detta är en av orsakerna till de strikta regler som gäller för krigsmaterielleveranser till länder som befinner sig i, eller kan befaras hamna i, väpnade konflikter. I en internationell jämförelse är det svenska regelsystemet utomordentligt strikt. Reglerna för svensk krigsmaterielexport står väl i överensstämmelse med Sveriges biståndspolitiska ambitioner. Ett konkret exempel därpå är regeringens i skrivelsen redovisade slutsats att allt bistånd bör präglas av konfliktmedvetenhet. På samma sätt som miljökonsekvensbedömningar numera ingår i beredningen av biståndsinsatserna bör även konfliktanalys ingå i processen, anförs det i skrivelsen. Regeringen konstaterar att metoder för detta bör utarbetas. Utskottet välkomnar dessa ambitioner. Utskottet finner det inte påkallat att krigsmaterielfrågorna behandlas särskilt i nu aktuellt sammanhang. Dessa frågor behandlas av utskottet i årligen återkommande betänkanden på grundval av en årlig skrivelse från regeringen. Utskottet avstyrker därmed motion U6 (v) yrkande 7. Som motionärerna anför, är rättvis och solidarisk handel inget explicit mål för Sveriges biståndspolitik. Utskottet vill dock hänvisa till regeringens redovisade ambition att genom handelspolitiken och utvecklingssamarbetet i ökande utsträckning stärka de fattiga ländernas möjligheter att delta i världs- ekonomin och världshandeln på jämbördig basis. Sveriges försvar av frihandelns principer är ett uttryck för denna ambition. Kontrollen över produktionsmedlen framhålls också som ett viktigt frågekomplex i den nu aktuella skrivelsen från regeringen. Utskottet delar regeringens bedömningar om frihandelns betydelse, och vill understryka vikten av att stödet till u-länderna utformas på ett sådant sätt att dessa länder kan konkurrera på en fri marknad. Utskottet konstaterar att det i dag förekommer en s.k. rättvisemärkning för bl.a. kaffe, te och kakao. Bakom märkningen står Föreningen för Rättvisemärkning, som uppger sig arbeta för att framtida förändringar och justeringar i rättvisemärkningens inriktning skall utgå från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s konvention om barnets rättigheter samt från grundläggande ILO-konventioner. Föreningen erhåller stöd från bl.a. Caritas, Diakonia, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen (LO), Lutherhjälpen, Rädda Barnen, Svenska kyrkan/Global ekonomi, Svenska kyrkans mission och Sveriges kristna råd. Föreningen för rättvisemärkning stöds också av Sida. Utskottet menar att märkningar av detta slag bör byggas upp på frivillighetens grund. En obligatorisk märkning skulle sannolikt kunna uppfattas som handelsstörande av länder vars exportörer inte utan svårighet kan uppfylla kraven. Alla typer av märkning bör enligt utskottets mening ses främst som ett sätt att stärka konsumenternas möjlighet att göra informerade val på en fri marknad. Regeringsskrivelsens beskrivning av en väl fungerande marknad skall ses i ljuset av vad som här sagts, nämligen som en av flera förutsättningar för att kunna stärka de fattiga ländernas ställning, både vad gäller produktion av varor och tjänster och konsumtion av desamma. U-ländernas ställning på marknaden, både som producenter och konsumenter, är beroende av sysselsättningsskapande åtgärder och tillgång till investeringskapital. På båda dessa områden redovisar regeringen lovvärda ambitioner med utgångspunkt i stöd till arbetsintensiv industri och jordbruk, med tonvikt på lokala lösningar. Därmed anser utskottet motionerna U2 (mp) yrkande 2 och U6 (v) yrkande 1, 3 och 6 besvarade. Utskottet avstyrker motion U2 (mp) yrkande 4.
Frågor rörande effektivitet, utvärdering och anslagsmetodik Moderaterna betonar i motion U1 (m) yrkande 2 vikten av att det fattigdoms- inriktade biståndet präglas av effektivitet. Centerpartiet vill i motion U4 (c) yrkande 1 se en problemorienterad anslagsstruktur för det svenska biståndet. Även Miljöpartiet vill, i motion U2 (mp) yrkande 12, se en ny anslagsmetodik. Folkpartiet vill se en fortgående förändring av biståndets former (motion U5 (fp) yrkande 2) och förespråkar i yrkande 5 en biståndspolitisk utredning för att nå detta mål och säkerställa en effektiv resursanvändning. Kristdemokraterna vill i motion U3 (kd) yrkande 7 att ett oberoende utvärderingsinstitut upprättas. Det är inte rimligt, menar man, att Sida på egen hand utvärderar sin verksamhet. Utskottet har vid andra tillfällen haft anledning att behandla yrkanden med krav på att de biståndspolitiska målen utreds på nytt. Senast skedde det i betänkande 1997/98:UU2. Då konstaterades att det sker en kontinuerlig process av omprövning och precisering av de biståndspolitiska målen. Ett exempel härpå är den nu föreliggande skrivelsen, i vilken fattigdomsmålet grundligt penetreras. Också beträffande andra delmål för biståndet kommer regeringen inom kort att konsultera riksdagen i denna fortlöpande process. Regeringen kommer sålunda under våren 1998 att presentera skrivelser om demokrati, mänskliga rättigheter och biståndets roll respektive svensk Afrikapolitik. De nya tankegångar som bl.a. redovisats i utredningen Partner med Afrika, vilken kommer att ligga till grund för sistnämnda skrivelse om den svenska Afrikapolitiken, innebär bl.a. nya infallsvinklar med bäring på det s.k. oberoendemålet. Den utredningen analyserar olika vägar att skapa en mer jämlik samarbetsrelation. Utskottet vidhåller sin tidigare framförda uppfattning och finner mot denna bakgrund inte anledning att påfordra en förnyad prövning av en utredning av de biståndspolitiska målen. Utskottet besvarar med det anförda motion U5 (fp) yrkande 2. Yrkande 5 i samma motion avstyrks. Beträffande de yrkanden som efterlyser en förändrad anslagsmetodik för biståndet, vill utskottet erinra om sitt ställningstagande i bet. 1997/98:UU2, där denna fråga senast var uppe till behandling. Utskottet anförde vid det tillfället att det svenska utvecklingssamarbetet måste anpassas till förutsättningarna i varje enskilt samarbetsland. Utgångspunkten är därvidlag såväl samarbetslandets önskemål och behov som svenska önskemål och resurser. Även andra givares verksamhet måste beaktas. I ett tidigare betänkande, 1996/97:UU15, uppehöll sig utskottet också vid denna frågeställning och konstaterade:
--- den genomförda landstrategiprocessen syftar till att koncentrera biståndet på färre sektorer och därmed bidra till ett mer effektivt bistånd. Landstrategier och de andra policydokument som i ökande utsträckning tas fram möjliggör en styrning av biståndet till prioriterade ämnesområden. I landstrategierna skall både uppnådda resultat och behoven beaktas. Effektivitetsfrågor får ett större genomslag genom landstrategiprocessen, då en genomgripande resultat- och landanalys ingår i denna. När landstrategin är antagen bör inriktningen ligga fast under den period som samarbetsavtalen löper. Utskottet konstaterar att samarbetets resultat, mål, inriktning och omfattning normalt prövas var tredje år genom landstrategiprocesserna. Numera finns det i samarbetsavtalen alltid klausuler med krav på uppföljning, redovisning och korruptionshämmande kontroll. Bistånd kan således alltid avbrytas, eller modifieras till sina former, om förutsättningarna för ett ändamålsenligt bistånd försämras. Enligt utskottets förmenande är inte de biståndspolitiska målen om fattigdomsbekämpning, demokrati och jämställdhet varandra uteslutande, utan skall genomsyra hela det svenska utvecklingssamarbetet i ett helhetsperspektiv. Det är inte ändamålsenligt att låta enbart dessa ligga till grund för anslagsfördelningen. Flexibiliteten i det svenska biståndsarbetet har, enligt utskottets mening, ökat med det nya budgetsystemet, där landramarna inte längre är egna anslag. Partner med Afrika-utredningens förslag kommer att behandlas i den särskilda skrivelse som under våren 1998 kommer att överlämnas till riksdagen. Riksdagen kommer då att få tillfälle att i detalj diskutera utredningens slutsatser. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna U4 (c) yrkande 1 och U2 (mp) yrkande 12. Frågan om kvaliteten i biståndet har hög prioritet och bevakas inom ramen för det internationella utvecklingssamarbetet. Det svenska förvaltningsbiståndet syftar till att bygga upp, förstärka, reformera och effektivisera den centrala statsförvaltningen i samarbetsländerna, vilket leder till att demokratin, den samhälleliga kontrollen och offentligheten förstärks. I huvudsak inriktas förvaltningsbiståndet på kunskapsöverföring, kunskapsuppbyggnad och på institutionell utveckling i mottagarländerna. Utskottet bedömer att denna inriktning ger mottagarländerna förmåga att styra utvecklingsprocessen och därigenom minska biståndsberoendet. Utskottet har tidigare framhållit att givarsamordningen i utvecklingssamarbetet förbättras och att sådan samordning tillmäts en växande betydelse, dels därför att biståndsresurserna minskar, vilket ökar kraven på effektivitet, dels därför att mängden av givare med olika regler för genomförande och redovisning bidrar till ineffektivitet och biståndsberoende (bet. 1996/97:UU15 Internationellt utvecklingssamarbete). Det enda långsiktiga sättet att samordna biståndet i ett land, framhöll utskottet, är att mottagarlandet ansvarar för koordineringen, vilket kräver en viss kapacitetsuppbyggnad. Innan alla fattiga länder kan axla denna roll krävs att givarna samordnas, t.ex. i sektorprogramstöd. Sådant arbete pågår i de flesta utvecklingsländer. Enligt utskottets uppfattning genomsyrar effektivitetstänkandet i dag svenskt bistånd. I detta sammanhang förtjänar att nämnas att Sidas utvärderingsenhet har stärkts och att Expertgruppen för utvecklingsfrågor, EGDI, bildades hösten 1995. Regeringen betonar i skrivelsen att det inte finns några enkla sätt att mäta ett så komplicerat och mångdimensionellt tillstånd som fattigdom. De konventionella måtten på fattigdom tar ofta per capita - inkomsten som utgångspunkt. Enligt regeringens uppfattning måste de ekonomiska dimensionerna kompletteras med andra typer av mätningar. I skrivelsen framhävs särskilt betydelsen av UNDP:s ?Human Development Index?. Vid sidan av detta har med svenskt stöd skapats ett ?Gender Development Index?, för att närmare kunna beslysa resursfördelningen mellan kvinnor och män. För närvarande läggs i metodutvecklingen allt större vikt vid s.k. participatoriska metoder, där de fattigas synsätt beaktas i analysen. Världsbanken har med svenskt stöd under senare år genomfört ett stort antal ?Participatory Poverty Assessments?, PPA. Regeringen betonar i skrivelsen att de nya metoderna måste utvecklas ytterligare för att bli en integrerad del av utvecklingssamarbetet. Utskottet ser positivt på att regeringen uppmärksammar dessa frågor. Att finna rättvisande mått på fattigdomens utbredning är en viktig utgångspunkt för allt fattigdomsinriktat arbete och för den fortsatta effektiviseringen av det svenska biståndet. Med det anförda anser utskottet motion U1 (m) yrkande 2 besvarad.
Utskottet har tidigare, senast i betänkandet 1996/97:UU2, behandlat frågor om utvärdering och uppföljning av insatser inom det svenska utvecklingssamarbetet. Utskottet uttalade i detta betänkande sitt stöd för den lösning som tidigare har valts och som innebär dels att Sidas utvärderingsenhet (som lyder direkt under Sidas styrelse) har stärkts, dels att Expertgruppen för utvecklingsfrågor (EGDI) har tillsatts. Gruppen är sammansatt av svensk och internationell expertis samt representanter från Utrikesdepartementet och Sida. Expertgruppen beslutar om ämnesval och författarna ansvarar själva för studiernas innehåll. Sidas utvärderingsenhet anlitar i stor utsträckning fristående konsulter. Resultatuppföljningen har stärkts genom den fördjupade landstrategiprocessen, som lägger större vikt vid omprövning grundad på analys av de vunna erfarenheterna från utvecklingssamarbetet. Enligt utskottets bedömning präglas den valda lösningen av en god avvägning mellan å ena sidan behoven av självständiga analyser och utvärderingar och å andra sidan behoven av en god återkoppling till verksamheten. Utskottet finner därför inte skäl att förespråka inrättandet av ett fristående utvärderingsinstitut. I sammanhanget vill utskottet framhålla värdet av de allt mera frekventa sektorsvisa skrivelserna till riksdagen, som fortlöpande ger möjlighet till en diskussion rörande mål och måluppfyllelse vad gäller Sveriges biståndsinsatser. Den nu aktuella skrivelsen om fattigdomsbekämpningen är enligt utskottets mening ett värdefullt bidrag till den pågående diskussionen rörande mål och medel för Sveriges biståndspolitik. Utskottet avstyrker motion U3 (kd) yrkande 7.
Frivilligorganisationernas roll Fyra motionsyrkanden behandlar frivilligorganisationernas roll. Folkpartiet framhåller i motion U5 (fp) yrkandena 3 och 4 att enskilda organisationer är särskilt lämpade att arbeta med kunskapsöverföring för att stärka utvecklingen av demokratiska och marknadsekonomiska institutioner. Vänsterpartiet tillmäter enskilda organisationer stor betydelse framför allt på det lokala planet, där man menar att de kan vara värdefulla som samarbetspartner för lokala myndigheter, kommuner och kommunala organ (motion U6 (v) yrkande 5). I Kristdemokraternas kommittémotion U3 (kd) yrkande 2 betonas också de enskilda organisationernas roll beträffande demokratistödet. De enskilda organisationerna har goda förutsättningar att uppnå resultat utan höga administrativa kostnader, anförs det i motionen. Utskottet har vid ett flertal tillfällen betonat betydelsen av frivilligorganisationernas arbete. Senast skedde det i betänkande 1997/98:UU2, där utskottet tog ställning till regeringens budgetförslag för innevarande år. Utskottet anförde då bl.a. följande:
Utskottet kan med tillfredsställelse konstatera att regeringen vid de prioriteringar som gjorts inom ramen för det internationella utvecklingssamarbetet har föreslagit en ökning om 10 miljoner kronor för 1998 på delposten Enskilda organisationer under anslagsposten för det bilaterala utvecklingssamarbetet.
Det bör, enligt utskottets uppfattning, framhållas att det i ett internationellt perspektiv är en mycket stor andel av det svenska biståndet som går genom folkrörelser och enskilda organisationer. Förutom den särskilda delposten, vilken för budgetåret 1998 uppgår till 830 miljoner kronor, fördelas medel från det humanitära biståndet (f.d. katastrofbiståndet) samt från stödet till demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Ett effektivt och värdefullt biståndsarbete måste både på kort och lång sikt bidra till samarbetslandets utveckling. I det bilaterala utvecklingssamarbetet kopplas normalt landstrategier med ett femårigt perspektiv för programlandet till treåriga samarbetsavtal. Utvecklingsinsatserna genom folkrörelser och enskilda organisationer sker huvudsakligen genom bidrag till 13 större organisationer, med vilka Sida har ett långsiktigt samarbete baserat på i allmänhet tvååriga ramavtal. Organisationer har också möjlighet att söka årsbidrag för informationsinsatser i Sverige. Enligt utskottets mening kompletterar härvidlag biståndet genom folkrörelser och enskilda organisationer det bilaterala utvecklingssamarbetet i programländerna på ett angeläget och framgångsrikt sätt. I den nu aktuella skrivelsen ges de enskilda organisationerna en framträdande plats. Regeringen understryker att olika typer av folkrörelser utför ett viktigt arbete för framväxten av ett civilt samhälle i utvecklingsländerna. Folkrörelseengagemanget och basen i den svenska folkbildningstraditionen ger dem en styrka som kan användas för att stödja utvecklingen av enskilda organisationer i mottagarländerna och för att stärka det civila samhällets institutioner, sägs det i skrivelsen. Utskottet instämmer i regeringens bedömning rörande betydelsen av kunskapsöverföring av detta slag. De svenska organisationerna har också under senare år börjat förändra sin verksamhet, från direkt stöd och genomförande av projekt till normativt arbete och stöd till utveckling av nationella och lokala organisationer. Regeringen konstaterar i skrivelsen att denna utveckling ligger i linje med det statliga biståndets utveckling och är en konsekvens av insikten att det bara är landet självt som kan lösa sina problem. Regeringen konstaterar också att organisationerna i samarbetet med sina partner har utvecklat kontakter och nätverk som ger speciell kunskap vilken, om den används rätt, kan ge dem en unik roll i bekämpandet av fattigdomen. Regeringen understryker också att det inte finns något motsatsförhållande mellan statligt bistånd och de enskilda organisationernas insatser. I skrivelsens avsnitt rörande fattigdomsbekämpning på lokal nivå, betonas vikten av att stärka lokalsamhällets möjligheter att satsa på mänskliga resurser i form av hälsovård och skolor. Vikten av att stödja de fattigas möjligheter att påverka sin situation genom att stärka deras möjligheter att delta i det politiska livet framhålls särskilt. Detta, menar regeringen, kan ske genom stöd till lokala organisationer, kommunal förvaltning, lokal demokrati och ett decentraliserat rättsväsende. Enligt regeringens uppfattning kan den eftersträvade stärkta fattigdomsinriktningen innebära direkt stöd till lokala myndigheter, med medverkan av lokala enskilda organisationer och privata företag. Inom Utrikesdepartementet är dialog och erfarenhetsutbyte med de svenska enskilda organisationerna ett oundgängligt inslag i den dagliga verksamheten. Bl.a. genomförs möten inför varje s.k. utvecklingsråd inom EU. Det finns också ett centralt forum - Folkrörelserådet - för dialog mellan regeringen och de enskilda organisationerna. Utskottet delar regeringens syn på värdet av de enskilda organisationernas insatser. En ökad fokusering på lokalt demokratifrämjande arbete bedrivs med fördel i nära samarbete med enskilda organisationer, som ofta har ett väl utvecklat samarbete på gräsrotsnivå, i städerna såväl som på landsbygden. Denna syn på organisationernas roll synes inte avvika från vad motionärerna anfört. Med det anförda anser utskottet motionerna U5 (fp) yrkandena 3 och 4, U6 (v) yrkande 5 och U3 (kd) yrkande 2 besvarade.
Åtgärder mot utnyttjande av barn, drog- och alkoholmissbruk Miljöpartiet efterfrågar i motion U2 (mp) yrkande 7 fortsatta svenska åtgärder mot utnyttjande av barn. I samma motions yrkande 9 understryks vikten av insatser mot drog- och alkoholmissbruk. Inom ramen för det övergripande biståndspolitiska målet, fattigdomsbekämpningen, prioriteras i det svenska biståndsarbetet bl.a. åtgärder för att motverka exploatering av barn, t.ex. barnarbete och sexuellt utnyttjande av barn och ungdomar. Ett arbete har också inletts för att mer systematiskt integrera barnperspektivet i det svenska utvecklingssamarbetet. Sverige ger stöd till ett treårigt projekt mot kommersiell sexuell exploatering av barn i Asien. Projektet är ett led i uppföljningen av 1996 års Världskongress mot kommersiell sexuell exploatering av barn och äger rum i samarbete mellan Sida och ESCAP (United Nations Economic and Social Commission for Asia and the Pacific). Syftet är dels att uppnå en långsiktigt ökad kunskap och medvetenhet bland myndigheter och enskilda organisationer, dels att höja den allmänna kunskapsnivån i samhället om kommersiellt sexuellt utnyttjande av barn och ungdomar. Sverige driver aktivt frågor om barnets rättigheter i det internationella samarbetet, bl.a. inom FN, EU och Europarådet, vad gäller såväl normativa som operativa insatser. Utskottet har tidigare (bet. 1997/98:UU2) konstaterat att det i budgetpropositionen angavs att Sverige arbetar för att ett mer systematiskt barnperspektiv tydliggörs i det samlade internationella utvecklingssamarbetet. Utskottet noterade vidare att det i budgetpropositionen avsatts 60 miljoner kronor i en särskild budgetpost, Utsatta barn i fattiga länder, varför det samlade stödet till barn ökar. Unicef är den viktigaste multilaterala kanalen för stöd genom denna nya post. Ett stort antal andra FN- organ, liksom internationella och nationella organisationer, bedriver ett omfattande och viktigt arbete för att stärka utsatta barns ställning. I den nu aktuella skrivelsen behandlas också barnens situation. Fattiga barn, betonas det i skrivelsen, är mer sårbara än andra barn för kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Föräldrarnas fattigdom är i praktiken ofta en orsak till att barnens rättigheter kränks. Att verka för efterlevnad av FN:s konvention om barnets rättigheter utgör en viktig del av det svenska utvecklingssamarbetet - både multilateralt och bilateralt. Sverige är aktivt såväl i arbetet med att få till stånd ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen om barn i väpnade konflikter som höjer den accepterade rekryteringsåldern till 18 år som i arbetet mot kommersiell och sexuell exploatering av barn. Regeringens agerande på detta område, vilket har utskottets stöd, synes ligga väl i linje med vad motionärerna efterlyser. Med det anförda anser utskottet sålunda motion U2 (mp) yrkande 7 besvarad. Sverige är en av de ledande finansiärerna av FN:s program mot droger och är en av de största bidragsgivarna till FN:s arbete på narkotikaområdet. För 1998 har regeringen föreslagit ett bidrag till UNDCP, FN:s narkotikaprogram, på 45 miljoner kronor, en höjning från föregående år med 12 %. Från det aktuella anslaget ges även bidrag till WHO:s program mot missbruk av beroendeframkallande medel, WHO/PSA. Utskottet noterar att FN kommer att hålla ett särskilt möte om narkotika i juni 1998. Syftet är att hitta globala lösningar på narkotikaproblemen. För att förbereda detta möte har Utrikesdepartementet och Socialdepartementet gemensamt tillskapat ett särskilt sekretariat. Sida har i utvecklingssamarbetet börjat lyfta fram frågor om användning och missbruk av tobak och narkotika, i syfte att uppnå en förbättrad hälsa och en minskad belastning på hälsovården i utvecklingsländerna. Sida stöder också enskilda organisationer såsom IOGT-NTO och NBV. Med det anförda anser utskottet motion U2 (mp) yrkande 9 besvarad.
Bistånd till den offentliga sektorn I motion U3 (kd) yrkande 8 betonar Kristdemokraterna vikten av att korruptionen i mottagarländerna bekämpas, inom ramen för det bistånd som går till den offentliga sektorn. Motionärerna vill också att riktade satsningar görs på rättsväsende, utbildning, jordreformer och skattesystem. Miljöpartiet efterlyser också, motion U2 (mp) yrkande 8, svenska biståndsinsatser mot korruption. Utskottet har vid ett flertal tillfällen haft anledning att uppehålla sig vid frågan om korruptionen i mottagarländerna. Senast skedde detta i betänkande 1997/98:UU2, där utskottet anförde bl.a. följande:
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att korruptionen utgör en fara och ett allvarligt problem i många utvecklingsländer. Utskottet instämmer också i framförda synpunkter om att det främst är de fattiga människorna som drabbas av korruption och att biståndet på intet sätt får bidra till eller gynna korruption.
Korruptionsproblematiken är nära kopplad till statens och samhällets funktion och situation. Där den demokratiska kulturen inte är rotad och där makthavare och tjänstemän utsätts för en begränsad - om någon - kontroll tenderar korruptionen att vara starkare än i demokratiska samhällssystem med väl utvecklade kontrollerande funktioner. Det är därför positivt att en stor del av förvaltningsbiståndet avser att främja det civila samhället, demokratin samt förstärkandet av den samhälleliga kontrollen. En utveckling mot ökad demokrati motverkar den typ av missförhållanden som korruption innebär. Det är därför, enligt utskottets förmenande, värdefullt att Sverige fäster allt större vikt vid stödet till demokratins utveckling i samarbetsländerna.
Utskottet kan vidare konstatera att Sverige genom direkta insatser inom ramen för utvecklingssamarbetet motverkar korruption. Inom svenska biståndsinsatser har arbetet mot korruption och missbruk skärpts på senare år och frågor om detta tas upp i avtalen och dialogen med samarbetsländerna. I fall då korruption kan bevisas påverkar detta omfattningen och inriktningen av samarbetet med landet. Det finns exempel under senare år då utbetalningar avbrutits till dess att åtgärder för att förhindra fortsatt missbruk bevisligen genomförts.
Utskottet vill också hänvisa till att Sida genomfört en översyn och så sent som i januari 1997 presenterat riktlinjer för arbetet med korruption i utvecklingssamarbetet. Också internationellt arbetar Sverige aktivt för att motverka korruption. Sverige har t.ex. varit pådrivande för Världsbankens arbete med att ta fram ett liknande policydokument som Sidas, ett dokument som skall ligga till grund för bankens samarbete med utvecklingsländerna. Sverige arbetar också med frågan inom övriga utvecklingsbanker. I skrivelsen framhåller regeringen också vikten av korruptionsbekämpning. Genom stöd till reformering av statsförvaltningen, t.ex. när det gäller principer för rekrytering, lönesättning och befordran, kan biståndet bidra till att minska förutsättningarna för korruption, anförs det i skrivelsen. Biståndsgivarna bör också ta upp dessa frågor i dialogen med samarbetsländerna och tydliggöra att korruption inte tolereras i samband med användningen av biståndsmedel. Dåligt fungerande skattesystem nämns i skrivelsen som ett särskilt problem i de minst utvecklade länderna. I skrivelsen beskrivs också sambanden mellan korruption, ett dåligt fungerande rättsväsen och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Utskottet delar regeringens bedömning rörande vikten av fortsatta insatser till främjande av en väl fungerande offentlig sektor i mottagarländerna. Utskottet vill, i likhet med regeringen, framhålla värdet av oberoende medier och fri opinionsbildning, för god insyn i förvaltningen. Utskottet finner också att de samhällssektorer som framhålls i motion U3 (kd) yrkande 8 behandlas tämligen utförligt i skrivelsen och redan är viktiga sektorer för det svenska biståndet. Enligt utskottets bedömning synes regeringens prioriteringar i allt väsentligt sammanfalla med vad motionärerna anfört. Med det anförda anser utskottet motionerna U2 (mp) yrkande 8 och U3 (kd) yrkande 8 besvarade.
Utbildning och hälsovård Kristdemokraterna framhåller i motion U3 (kd) yrkande 5 utbildning och hälsovård som viktiga ingredienser i ett effektivt bistånd. Dessa två områden måste därför inta en högt prioriterad plats i det svenska biståndsarbetet, heter det i yrkandet. Stöd till hälsovård och utbildning utgör sedan länge kärnverksamheter för det svenska utvecklingssamarbetet, särskilt med programländerna. I skrivelsen framhålls vikten av investeringar i hälsoutveckling och utbildning som särskilt viktiga för ekonomisk, social och demokratisk utveckling. Stödet till dessa sektorer kommer enligt regeringens bedömning i huvudsak att handla om strukturella reformer. Regeringen angav i budgetpropositionen (1997/98:1) att den anser att undervisningsbiståndet bör inriktas på att stödja reformprocesser för att ge grundläggande utbildning för alla, inklusive handikappade, att höja utbildningens kvalitet samt att nå diskriminerade grupper såsom fattiga flickor. Inom hälsobiståndet angavs att inriktningen bör vara fortsatt stöd till reformprocesser i syfte att åstadkomma hälso- och sjukvård av god kvalitet för alla samt att förbättra folkhälsan för utsatta grupper. Som prioriterade områden angavs reformer som syftar till effektivisering och decentralisering, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inklusive hiv/aidsbekämpning samt barns och ungdomars hälsa. Utskottet ställde sig i betänkande 1997/98:UU2 bakom dessa prioriteringar. Detta utskottets ställningstagande äger fortsatt giltighet. Med det anförda anser utskottet motion U3 (kd) yrkande 5 besvarad.
Kreditsystem I motion U3 (kd) yrkande 9 menar motionärerna att kreditsystem, liknande projektet Grameen Bank i Bangladesh, är ett biståndsinstrument värt att utveckla. Mikrokrediter, dvs. små lån till utsatta grupper, har som motionärerna påpekar visat sig vara en framgångsrik kreditform. Dessa krediter väntas växa i betydelse. Sverige har stor erfarenhet på området. Världsbanken fäster ökad vikt vid denna biståndsform. Sverige har under 1997 gått med i den av Världsbanken ledda samordningsgruppen för mikrokrediter, Consultative Group for Assistance to the Poorest. I den nu aktuella skrivelsen betonas att mikroföretagen (med färre än tio anställda) är särskilt viktiga i fattigdomsbekämpningen. Arbetsintensiva företag, ofta på landsbygden, spelar en viktig roll för den ekonomiska tillväxten i många länder. Ett fattigdomsinriktat bistånd, heter det vidare, bör inriktas på småskaliga projekt som bedrivs med arbetsintensiva metoder. När det gäller finansiering av investeringar finns det goda skäl att prioritera lokala lösningar. Mikrokrediter anges som ett sätt att att skapa en egen försörjning, särskilt för kvinnliga företagare, som ofta saknar tillgång till annan finansiering. Utskottet delar detta synsätt. I arbetet med att åstadkomma tillväxt i utvecklingsländernas ekonomier har denna form av kreditgivning visat sig särskilt lyckosam. De goda erfarenheterna bör enligt utskottets mening tas till vara i utformningen av fortsatta svenska insatser. Även om effekterna hittills visat sig särskilt tydligt inom jordbrukssektorn, bör även andra områden kunna bli aktuella, där så synes motiverat. Syftet bör vara att så långt som möjligt anpassa finansieringsformen efter den lokala situationen och behoven i varje enskilt fall. Denna utskottets bedömning synes i allt väsentligt sammanfalla med vad motionärerna anfört. Med det anförda anser utskottet motion U3 (kd) yrkande 9 besvarad.
U-ländernas skuldsättning Kristdemokraterna upehåller sig i motion U3 (kd) yrkande 10 vid u-ländernas skuldsättning. Skuldlättnader är nödvändiga för att många av dessa länder skall ges möjligheter till en ekonomisk tillväxt. Sverige bör förespråka skuldavskrivningar i större utsträckning än vad som nu sker, beträffande de länder som strävar efter demokrati och försöker komma till rätta med strukturella problem. Sverige har under lång tid varit ett av de länder som mest aktivt agerat för internationella skuldlättnadsprogram för de skuldtyngda u-länderna. Sverige har också lämnat ett omfattande bilateralt stöd både genom nedskrivning av fordringar och i vissa fall totala avskrivnigar. Stöd till skuldtjänstbetalningar har också förekommit. Utskottet konstaterar också att det av Världsbanken och IMF igångsatta s.k. HIPC-initiativet (Highly Indebted Poor Countries) är det hittills mest långtgående internationella programmet för skuldlättnad. Utskottet har tidigare uttalat sitt stöd för detta initiativ (bet. 1997/98:UU2). Utskottet anser, i likhet med regeringen i skrivelsen, att HIPC-initiativet måste utgöra ramen också för svenska skuldlättnadsåtgärder, antingen genom direkt stöd till programmet eller genom kompletterande åtgärder syftande till att uppnå en hållbar lösning på de fattigaste ländernas skuldproblem. En minst lika viktig förutsättning som skuldlättnader för detta är att säkra en sund och hållbar ekonomisk politik i dessa länder. I villkoren för den långtgående skuldnedskrivning som HIPC-initiativet innebär ingår genomförandet av fleråriga reformprogram, i samarbete med IMF och Världsbanken. Utskottet ser det som mycket viktigt att initiativet lyckas och att regeringen är pådrivande i denna fråga. Den massiva skuldbörda som åvilar många utvecklingsländer är ett allvarligt hinder för en bärkraftig ekonomisk utveckling. Utskottet vill i sammanhanget framhålla vikten av ett brett internationellt engagemang i dessa frågor. Enskilda organisationer och kyrkliga sammanslutningar kan spela en stor roll härvidlag, inte minst genom att väcka intresse hos allmänheten för u- ländernas svåra situation. Ett sådant vällovligt initiativ utgör den av de brittiska kyrkorna initierade kampanjen Jubilee 2000. Också den syftar till en omfattande skuldavskrivning. Med det anförda anser utskottet motion U3 (kd) yrkande 10 besvarad.
EU:s gemensamma bistånd Miljöpartiet understryker i motion U2 (mp) yrkande 10 att det genom EU förmedlade biståndet inte får utformas på ett sådant sätt att det slår ut en existerande lokal livsmedelproduktion. Överlag, anförs det i yrkande 11, måste tillses att EU:s politik är koherent, på så sätt att unionens utrikes-, handels- och jordbrukspolitik inte motverkar biståndsinsatserna. Vad gäller livsmedelsbistånd från EU instämmer utskottet i uppfattningen att sådant bör användas i begränsad omfattning med hänsyn till de negativa effekter som kan uppstå för den inhemska produktionen. I regeringens strategi för EU- biståndet, vilken presenterades för riksdagen i november 1996, betonas att andelen livsmedelsbistånd från EU bör minska. Under de senaste åren har detta också skett, och enligt tillgängliga uppgifter utgörs i dag ca 10 % av EU:s biståndsinsatser av livsmedelsbistånd. Utskottet har erfarit att regeringen, bl.a. i EU:s livsmedelsbiståndskommitté vid framförhandlandet av rådets förordning om principerna för och förvaltning av livsmedelsbistånd samt om särskilda stödåtgärder för livsmedelsförsörjningen (96/1292 EG, 27 juni 1996), drivit frågan om lokal och regional upphandling för att stärka inhemsk produktion i mottagarlandet. Regeringen verkar vidare aktivt för att EU:s gemensamma jordbrukspolitik förändras så att subventioneringen av jordbruksproduktionen och särskilt livsmedelsexporten av överskott reduceras. En sådan reduktion skulle innebära att den för u-ländernas livsmedelssäkerhet nödvändiga satsningen på en ökad livsmedelsproduktion i dessa länder inte motverkas på det sätt som sker i dag. Utskottet stöder regeringens strävanden härvidlag. Frågan om koherens, dvs. att olika politikområden skall samverka, har hög prioritet inom EU. I en sådan reformering måste ingå ökat marknadstillträde, liksom att motverka att livsmedelsöverskott dumpas på utvecklingsländernas marknader. Samtliga politikområden måste utformas på ett sådant sätt att maximal effekt uppnås. Utskottet välkomnade i betänkande 1996/97:UU15 den vikt regeringen fäster vid att försöka nå en större samstämmighet i EU:s relationer till utvecklingsländerna. Vad gäller jordbrukspolitiken framgår av regeringens skrivelse 1996/97:71 Sverige, EU och handelspolitiken inför 2000-talet att en reform av EU:s jordbrukspolitik anses angelägen av flera orsaker, varav en är att u-ländernas möjlighet att exportera jordbruksprodukter till EU bör förbättras. I yttrandet 1996/97:UU5y uttalade utskottet sitt stöd för regeringens hållning härvidlag. Detta utskottets ställningstagande gäller alltjämt. Utskottet delar regeringens uppfattning om vikten av att liberalisera världshandeln för att underlätta för utvecklingsländerna att finna avsättning för sina produkter. Utskottet har, bl.a. i betänkande 1996/97:UU15, uttalat att Sverige har mycket att bidra med vad gäller erfarenhet och kunnande i förändringsprocessen av EU:s bistånd. Utskottet förordar en fortsatt hög profil i diskussionerna, särskilt i den s.k. post-Loméprocessen men även i andra sammanhang där EU:s bistånd utformas. Det svenska agerandet allmänt vad avser EU:s bistånd vägleds av den strategi som fastställdes hösten 1996, med prioritering av fattigdomsbekämpning, miljö och hållbar utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter samt jämställdhet. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att regeringen årligen för riksdagen redovisar Sveriges agerande inom EU. Utskottet kommer senare under innevarande år att ta ställning till en skrivelse från regeringen i detta ämne, varvid också EU:s jordbrukspolitik kommer att behandlas. Med det anförda anser utskottet motion U2 (mp) yrkandena 10 och 11 besvarad.
Världsbanksfrågor Miljöpartiet framhåller i motion U2 (mp) yrkande 6 att Världsbankens olika enheter måste nå fram till en gemensam policy beträffande miljö och sociala frågor. Den nordiska representanten i Världsbanken bör, heter det, verka i denna riktning. Vänsterpartiet vill i motion U6 (v) yrkande 2 att riksdagen ställer sig bakom motionärernas syn på strukturanpassningsprogrammen som ett bidrag till u-ländernas utveckling. Världsbanken har under de senaste åren alltmer stärkt sin inriktning på fattigdomsbekämpning. I denna process ingår en utveckling mot större socialt och ekologiskt hänsynstagande. Strategi- och implementeringsarbete pågår även vad gäller jämställdhet. Inriktningen, vilken stämmer väl med de svenska biståndsmålen, utgör grunden för det omfattande reformpaket för banken som godkändes i mars 1997 av styrelsen. Banken har publicerat en omfattande rapport om den fattigdomsinriktade verksamheten. De nordiska länderna har genom sin exekutivdirektör i styrelsen aktivt drivit frågan om att följa upp och stärka bankens fattigdomsinriktning. Ett viktigt verktyg härvidlag är de fattigdomsanalyser som numera systematiskt görs av förhållandena i mottagarländerna. Utskottet har tidigare konstaterat (bet. 1996/97:UU15 och 1997/98:UU2) att Världsbanken har inlett ett ambitiöst reformarbete och utvecklats positivt under senare år både vad gäller fattigdomsinriktning och beträffande hänsyn till sociala och ekologiska faktorer. Även vad gäller utvärderingar har framsteg gjorts. Vid Världsbankens årsmöte i september 1997 i Hongkong var president Wolfensohns tal The Challenge of Inclusion en tydlig manifestation av bankens engagemang i en global kamp mot fattigdom, korruption och social orättvisa. Utskottet uttalade i samma betänkande sitt stöd för bankens reformansträngningar som i stort synes överensstämma med svenska prioriteringar. Även de regionala utvecklingsbankerna har numera en övergripande inriktning på fattigdomsbekämpning. Utskottet har i ovan nämnda betänkande uttalat sitt stöd även för dessas reformansträngningar. Regeringen har aktivt förespråkat ett närmare samarbete utvecklingsbankerna sinsemellan och mellan bankerna och FN. Utskottet ställer sig bakom dessa strävanden. Hela Världsbanksgruppen har fattigdomsbekämpning som övergripande mål för sin verksamhet och samma krav på miljömässig och social hållbarhet för den utveckling den främjar i samarbetsländerna. En tänkbar orsak till eventuella skillnader i arbetssätt mellan å ena sidan IBRD (Internationella utvecklingsbanken) och IDA (Internationella utvecklingsfonden) och å andra sidan IFC (Internationella finansieringsbolaget) och MIGA (Världsbankens garantiorgan) kan vara att de senare organisationerna arbetar med partner inom den privata sektorn. Enligt vad utskottet inhämtat finns dock ingen åsyftad skillnad i den bakomliggande analysen av de sociala och miljömässiga sambandens betydelse för fattigdomsbekämpningen. Miljöhänsyn har hög prioritet för både IFC och MIGA, och deras roll är att demonstrera att invest-eringar i ekologiskt hållbara lösningar har kommersiell bärkraft. Världsbankens styrelse har tillgång till detaljer i projektförslag, men enligt vad utskottet erfarit är Regeringskansliets kapacitet att löpande granska enskilda projekt begränsad. Regeringen prioriterar därför det långsiktiga policyarbetet. Både IFC och MIGA kommer under innevarande år att revidera sina strategier, och regeringen har aviserat sin avsikt att aktivt deltaga i båda dessa processer. Beträffande MIGA kan nämnas att regeringen har begärt en granskning av biståndets effektivitet, som är avsedd att bilda en grund för agerandet beträffande MIGA:s framtida strategi. Med det anförda anser utskottet motion U2 (mp) yrkande 6 besvarad.
Strukturanpassningsprogrammen Beträffande strukturanpassningsprogrammens betydelse för u-ländernas ekonomiska utveckling vill utskottet inledningsvis slå fast att strukturanpassning, i olika former, är en nödvändig process i alla samhällen, i både i- och u-länder. Under de 10-15 år som strukturanpassningsprogram utformade av Bretton Woods- institutionerna har genomförts, har de successivt anpassats till förändrade grundförutsättningar. Med tiden har fokus kommit att förskjutas från makroekonomisk balans, som nu har uppnåtts i många länder, till mer djupgående strukturella reformer. Regeringen har länge förespråkat en helhetssyn, där strukturanpassningsprogrammen särskilt inriktas på fattigdomsbekämpning. Särskild vikt har lagts vid att programmen blir uttryck för det berörda landets demokratiskt förankrade prioriteringar. Detta synsätt genomsyrar också vad regeringen säger i skrivelsen. Regeringen konstaterar där att bankernas roller förändras, i takt med att de privata kapitalflödena till u-länderna ökar. Bankerna, som tidigare främst finansierade infrastrukturprojekt, inriktar sig i dag alltmer på breda utvecklingsfrågor, med fattigdomsbekämpningen i centrum. Den policybaserade utlåningen utgör alltjämt en viktig del av verksamheten, även om inriktningen förändrats från allmänna strukturanpassningslån till sektor-investeringslån. Bankerna har en övergripande inriktning på fattigdomsbekämpning, som under senare år förstärkts. Fördelningsfrågorna har tydligare kommit i fokus. Världsbanken förespråkar i ökad utsträckning en arbetsintensiv tillväxt, inom ramen för en alltmer avreglerad marknadsekonomi. Alltmer av bankens resurser kanaliseras i dag till investeringar i fattiga människors hälsa. Sverige och de nordiska länderna har under många år varit pådrivande för att stärka bankernas fattigdomsprofil. Utskottet konstaterar att förändringarna i Världsbanksgruppens arbetssätt i stor utsträckning överensstämmer med Sveriges prioriteringar i det internationella utvecklingssamarbetet. Utskottet välkomnar denna utveckling och vill i likhet med regeringen understryka vikten av att strukturanpassningsprogrammen ges en utformning som ligger i linje med samarbetsländernas egna, demokratiskt förankrade, prioriteringar. Under denna förutsättning kan strukturanpassningsprogrammen ha en stor betydelse för den globala kampen mot fattigdomen. Med det anförda anser utskottet motion U6 (v) yrkande 2 besvarad.
Stöd till IDEA Kristdemokraterna betonar i motion U3 (kd) yrkande 3 IDEA:s betydelse för demokratifrågornas behandling och vill att institutet tillförs ytterligare resurser. International IDEA (Internationella institutet för demokrati och fria val) bildades på svenskt initiativ i Stockholm 1995 av 14 länder. Under 1997 tillkom Namibia och Botswana som nya medlemmar. Institutet är globalt till sin natur, och även om det till formen är att se som en mellanstatlig organisation, är den också öppen för internationella icke-statliga organisationer. IDEA som organisation befinner sig fortfarande i ett uppbyggnadsskede. Enligt vad utskottet inhämtat är det regeringens ambition att Sverige även framgent skall vara en av huvudfinansiärerna. Utskottet har dock förstått att regeringen bedömer att det är viktigt för IDEA att alla medlemsländer tar sitt ansvar för organisationens finansiering. Det skulle med andra ord inte gagna organisationens verksamhet om Sverige påtog sig en oproportionerligt stor del av finansieringen. Det svenska bidraget, dess storlek och förhållande till andra givare diskuteras i en mycket nära dialog mellan regeringen och IDEA. Det svenska stödet till organisationen uppgår för närvarande till 15 miljoner kronor om året. Regeringens aviserade ambition är att verka för att organisationen blir så slagkraftig och professionell som möjligt. Utskottet delar regeringens inställning och utgår i från att regeringen i sitt internationella arbete på bästa sätt verkar för att stärka IDEA:s roll i utvecklingen av demokratin på ett globalt plan. Utskottet avstyrker därmed motion U3 (kd) yrkande 3.
Förvaltningsfrågor Två yrkanden behandlar organisatoriska frågor rörande regeringens arbete med biståndsfrågorna. I motion U3 (kd) yrkande 4 vill Kristdemokraterna att regeringen anslår mera pengar till UD:s projektexportsekretariat. Vidare bör departementets NGO-sekretariat återupprättas, anförs det i samma motions yrkande 6. Projektexportsekretariatet upprättades 1994 med syfte att underlätta för svenska företag att delta i den upphandling av varor och projekt för biståndsändamål som bedrivs av multilaterala samarbetsorgan, främst inom FN, samt utvecklingsbankerna. Sekretariatet upprättades för en försöksperiod omfattande tre år, dvs. t.o.m. 1997. Utrikesdepartementet har låtit utvärdera verksamheten och förordar fortsatt verksamhet. Utskottet har erfarit att diskussioner om sekretariatets framtida resurser och organisatoriska hemvist förs inom Regeringskansliet. Utskottet uttalade sig om projektsekretariatets arbete senast i betänkandet 1997/98:UU1, där utrikesförvaltningens budgetanslag behandlades. Vid det tillfället betonades att projektsekretariatets arbete är värdefullt när det gäller att underlätta för svenskt näringsliv att delta i internationell upphandling inom biståndsområdet och att sekretariatet har förutsättningar för att bli en central kontaktpunkt i Regeringskansliet vad gäller projektexport. Utskottet ansåg emellertid att frågor rörande utformningen av den organisation som skall handha denna uppgift, storleken på densamma liksom den organisatoriska hemvisten i Regeringskansliet bör avgöras av regeringen inom ramen för de medel som riksdagen ställer till regeringens förfogande. Denna utskottets bedömning gäller alltjämt. Utskottet avstyrker därmed motion U3 (kd) yrkande 4. I samband med den omorganisation som har genomförts inom UD beslutades att ansvaret för kontakterna, avseende den operativa delen av de enskilda organisationernas biståndsverksamhet, skall ligga inom respektive geografisk enhet. Fördelen med denna organisationsform är att de enskilda organisationerna i sin dialog med UD får tala med de personer och enheter som har särskilda kunskaper med avseende på respektive region och samarbetsland. Detta ligger också i linje med att ansvaret för departementets handläggning av det offentliga biståndet till samarbetsländerna efter omorganisationen ligger på de geografiska enheterna. Icke desto mindre finns behov för en kontaktyta inom departementet för organisationer som inte tidigare har bedrivit biståndsverksamhet och för de enskilda organisationernas/folkrörelsernas dialog med regeringen i övergripande frågor kring stödet till enskilda organisationers biståndsverksamhet. Utrikesdepartementet har därför inrättat en tjänst inom enheten för internationellt utvecklingssamarbete med uppgift att vara central kontaktpunkt inom departementet för enskilda organisationer samt för att bevaka vad som händer i andra givarländer och i multilaterala sammanhang när det gäller de enskilda organisationernas biståndsverksamhet. Det är enligt utskottets mening tydligt att regeringen fäster stor vikt vid de svenska folkrörelserna och enskilda organisationerna. Här bör nämnas att det finns ett centralt forum - Folkrörelserådet - för dialog mellan regeringen och de enskilda organisationerna både om utvecklingssamarbete allmänt och om vissa särskilda frågor. Dialog och erfarenhetsutbyte med de enskilda organisationerna är också en del av det dagliga arbetet på Utrikesdepartementet. Bland annat genomförs möten med enskilda organisationer inför varje rådsmöte för biståndsministrarna. Det finns även ett råd för freds- och säkerhetsfrämjande insatser och regelbundna möten äger likaså rum mellan representanter för departementet och enskilda organisationer inom ramen för det s.k. OSSE- nätverket. Utskottet menar att den biståndsverksamhet som bedrivs av enskilda organisationer och folkrörelser ger ett värdefullt bidrag till resursutveckling och till att bygga demokratiska samhällen. Inte minst är de erfarenheter som dessa kan förmedla när det gäller folkrörelsernas bidrag till demokratisk utveckling värdefulla i det samhällsbygge som pågår i samarbetsländerna. Utskottet finner vidare att betydande resurser ställs till de enskilda organisationernas förfogande för biståndsverksamhet. Utskottet kan konstatera att den nya organisationen inom UD har medfört att dialogen med de enskilda organisationerna numera förs i delvis nya former. Dialogen tillmäts även fortsättningsvis stor vikt från departementets sida. Med det anförda anser utskottet motion U3 (kd) yrkande 6 besvarad.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande regeringens skrivelse 1997/98:169 De fattigas rätt - vårt gemensamma ansvar att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:169 De fattigas rätt - vårt gemensamma ansvar till handlingarna, 2. beträffande biståndsramen att riksdagen avslår motion 1997/98:U3 yrkande 1, res. 1 (fp, v, mp, kd) 3. beträffande fattigdomsbekämpningen att riksdagen avslår motion 1997/98:U1 yrkande 1, res. 2 (m) 4. beträffande demokratimålet att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U4 yrkandena 2 och 3 samt 1997/98:U5 yrkande 1 besvarade med vad utskottet anfört, res. 3 (fp) 5. beträffande allmänna miljöfrågor att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U2 yrkandena 1 och 13 samt 1997/98:U3 yrkande 11 besvarade med vad utskottet anfört, 6. beträffande handel och miljö att riksdagen förklarar motion 1997/98:U2 yrkandena 3 och 5 besvarad med vad utskottet anfört, 7. beträffande miljömässigt hållbart jordbruk att riksdagen förklarar motion 1997/98:U4 yrkande 4 besvarad med vad utskottet anfört, 8. beträffande fördelnings- och rättvisefrågor m.m. att riksdagen avslår motion 1997/98:U6 yrkandena 4 och 7, res. 4 (v) 9. beträffande solidarisk handel m.m. att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U2 yrkande 4 förklarar motionerna 1997/98:U2 yrkande 2 och 1997/98:U6 yrkandena 1, 3 och 6 besvarade med vad utskottet anfört, res. 5 (mp) 10. beträffande en utredning rörande de biståndspolitiska målen att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U5 yrkande 5 förklarar motion 1997/98:U5 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört, res. 6 ( fp) 11. beträffande en förändrad anslagsmetodik att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U2 yrkande 12 och 1997/98:U4 yrkande 1, 12. beträffande effektiviteten i biståndet att riksdagen förklarar motion 1997/98:U1 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört, 13. beträffande ett fristående utvärderingsinstitut att riksdagen avslår motion 1997/98:U3 yrkande 7, res. 7 (m, fp, kd) 14. beträffande frivilligorganisationernas roll att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U3 yrkande 2, 1997/98:U5 yrkandena 3 och 4 samt 1997/98:U6 yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört, 15. beträffande åtgärder mot utnyttjande av barn att riksdagen förklarar motion 1997/98:U2 yrkande 7 besvarad med vad utskottet anfört, 16. beträffande insatser mot drog- och alkoholmissbruk att riksdagen förklarar motion 1997/98:U2 yrkande 9 besvarad med vad utskottet anfört,
17. beträffande bistånd till den offentliga sektorn att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U2 yrkande 8 och 1997/98:U3 yrkande 8 besvarade med vad utskottet anfört, 18. beträffande utbildning och hälsovård att riksdagen förklarar motion 1997/98:U3 yrkande 5 besvarad med vad utskottet anfört, 19. beträffande kreditsystem att riksdagen förklarar motion 1997/98:U3 yrkande 9 besvarad med vad utskottet anfört, 20. beträffande u-ländernas skuldsättning att riksdagen förklarar motion 1997/98:U3 yrkande 10 besvarad med vad utskottet anfört, 21. beträffande EU:s gemensamma bistånd att riksdagen förklarar motion 1997/98:U2 yrkandena 10 och 11 besvarad med vad utskottet anfört, 22. beträffande Världsbanksfrågor att riksdagen förklarar motion 1997/98:U2 yrkande 6 besvarad med vad utskottet anfört, 23. beträffande strukturanpassningsprogrammen att riksdagen förklarar motion 1997/98:U6 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört, 24. beträffande stöd till IDEA att riksdagen avslår motion 1997/98:U3 yrkande 3, res. 8 (fp, mp, kd) 25. beträffande förvaltningsfrågor att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U3 yrkande 4 förklarar motion 1997/98:U3 yrkande 6 besvarad med vad utskottet anfört. res. 9 (kd)
Stockholm den 12 mars 1998 På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Inga-Britt Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Urban Ahlin (s), Helena Nilsson (c), Carina Hägg (s), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Tone Tingsgård (s), Eva Zetterberg (v), Agneta Brendt (s), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd).
Reservationer
1. Biståndsramen (mom. 2) Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anför dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Utskottet har nyligen? och som på s. 22 slutar med ?utskottet motion U3 (kd) yrkande 1? bort ha följande lydelse: Under nuvarande regering har biståndsramen sänkts och till och med underskridit den biståndsnivå som FN rekommenderar som miniminivå för i- länderna. Det har skett trots att man lovade motsatsen före valet. Nedskärningarna drabbar i stor utsträckning de allra fattigaste och rimmar därför illa med regeringens uttalade ambition att stärka fattigdomsinriktningen. Detta inte minst med tanke på den roll det dåliga exemplet kan spela i en tid då det internationella biståndet är satt under hård press. Detta finner utskottet oacceptabelt. Utåt vill dock regeringen fortfarande ge sken av att Sverige förblir ett föregångsland, eftersom man kommer att öka biståndsnivån framöver. Man undviker dock att nämna den låga nivå man utgår ifrån samt det faktum att höjningen begränsar sig till 0,02 % och skall gälla först år 2000. Det är enligt utskottets mening svårt att tolka detta som tecken på en allvarligt menad ambition att åter uppnå enprocentsmålet. Regeringen har i praktiken alltmer fjärmat sig från det moraliskt bindande enprocentsmålet, som en enig riksdag en gång ställt sig bakom. I en tid med enorma behov av katastrofhjälp och omfattande behov av långsiktigt bistånd till stöd för spridande av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter samt ekonomiska reformprocesser är det fel att låta världens fattiga vara med och betala saneringen av Sveriges ekonomi. Utskottet står fast vid att biståndsnivån som andel av BNI åter måste nå enprocentsnivån i början av nästa sekel och därför måste höjas i en helt annan takt än än den regeringen antyder. Därmed tillstyrker utskottet motion U3 (kd) yrkande 1. dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 2. beträffande biståndsramen att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U3 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Fattigdomsbekämpningen (mom. 3) Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) anför: dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?Utskottet har nyligen? och som på s. 22 slutar med ?motion U1 (m) yrkande 1 besvarad? bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer i den uppfattning som Moderata samlingspartiet hävdat i åtskilliga år, och som nu också kommer till uttryck i regeringens skrivelse, nämligen att fattigdomens utrotande i världen är den stora utmaningen i utvecklingssamarbetet. Utskottet anser därför att det nu är hög tid att omvärdera de gamla målsättningar som fortfarande är vägledande för det svenska biståndet. Det gamla allt övergripande enprocentsmålet - ett rent utbetalningsmål, som aldrig uppfyllts av någon annan än den senaste borgerliga regeringen - bör omgående ersättas av den övergripande målsättningen att "utrota fattigdomen i världen". Till detta bör fogas effektivitetsmål som gör det möjligt att mäta vad man åstadkommer i denna strävan. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker motion U1 (m) yrkande 1. dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 3. beträffande fattigdomsbekämpningen att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U1 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Demokratimålet (mom. 4) Karl-Göran Biörsmark (fp) anför: dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?Utskottet instämde i samma? och som på s. 23 slutar med ?U5 (fp) yrkande 1 besvarade? bort ha följande lydelse: Biståndets demokratimål har länge utgjort en dekoration snarare än ett mål med substans i det svenska biståndet. Några krav på praktiska resultat i form av ökad pluralism har knappast ställts. Enpartisystem ursäktades alldeles för länge. Politisk frihet har inte ansetts ha någon större relevans för fattiga länders utveckling. Regleringar och centralstyrning ansågs näst intill nödvändiga för den resursmobilisering som skulle lyfta u-länderna ur deras armod. I dag står världen inför en historisk chans. Land efter land söker sig mot demokrati. Då är det Sveriges skyldighet att bistå. Utskottet anser att detta inte skall ske genom en värderingsfri förståelse för den utvecklingsväg länderna väljer utan att man skall bistå dem som står för demokrati och mänskliga rättigheter. Demokrati är den enda styresform som garanterar att de flesta medborgares intressen tas till vara och att politiska ledare kan avsättas genom öppna och fria val. Utskottet framhåller därför att om det svenska biståndet mot fattigdom, ökad rättvisa och mot krigshot skall få bestående effekter krävs det att det sker i en demokratisk atmosfär. Av dessa skäl bör demokratimålet bli det överordnade målet av biståndspolitikens nuvarande sex mål. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker med det anförda motion U5 (fp) yrkande 1. Utskottet anser motion U4 (c) yrkande 2 besvarad. dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 4. beträffande demokratimålet att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U5 yrkande 1 förklarar motion 1997/98:U4 yrkandena 2 och 3 besvarad med vad utskottet anfört.
4. Fördelnings- och rättvisefrågor m.m. (mom. 8) Eva Zetterberg (v) anför: dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Utskottet finner dock? och som på s. 29 slutar med ?avstyrker motion U6 (v) yrkande 7? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att skrivelsen behandlar många väsentliga frågor som rör fattigdomens orsaker och ger konstruktiva förslag till lösningar. Men en beskrivning av fattigdomen i världen bör också innehålla en kort jämförelse med den relativa fattigdom som trots allt existerar även i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker därmed motion U6 (v) yrkande 4. En diskussion om fattigdomens orsaker i världen bör enligt utskottets mening inte utelämna frågan om krigsmaterielexport. Det är väl känt att krig och väpnade konflikter i världen leder till att miljoner människor tvingas på flykt och att fattigdomen i de länder som genomgått krig är utbredd. Att dessa frågor inte diskuteras i regeringens skrivelse är enligt utskottets uppfattning en brist. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker därmed motion U6 (v) yrkande 7. dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 8. beträffande fördelnings- och rättvisefrågor m.m. att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U6 yrkandena 4 och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Solidarisk handel m.m. (mom. 9) Bodil Francke Ohlsson (mp) anför: dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Utskottet delar regeringens? och som på s. 29 slutar med ?för bl.a. kaffe, te och kakao? bort ha följande lydelse: Utskottet delar regeringens bedömningar om frihandelns betydelse och vill understryka vikten av att stödet till u-länderna utformas på ett sådant sätt att dessa länder kan konkurrera på en fri marknad. I regeringens skrivelse framhålls att man både kan och måste göra mer för att integrera fattigdomsbekämpningen i strukturanpassningsprogram. Där måste effekterna för de fattiga vara en utgångspunkt och samma bedömning måste också göras när det gäller liberalisering och en fri marknad. Därför bör man också i biståndspolitiken försöka påverka handels- och näringsstrukturer. De nya idéerna om solidarisk handel, om en rättvis handel som tar hänsyn till människa och miljö, bör man seriöst arbeta med för att få fram dokumentation och modeller till dem. Rent generellt vill utskottet framhålla att ökande investeringar i utvecklingsländerna ställer ökande krav på rimliga miniminormer på det sociala området och på miljösidan. Detta måste tillämpas i det svenska biståndet också när det gäller inslag av privat kapital och privata investeringar. Med den fokusering som i dag sätts på ekonomisk utveckling och tillväxtprocent också i samarbetet med utvecklingsländerna, är det viktigt att rättvis och solidarisk handel slås fast som en av målsättningarna i det svenska utvecklingssamarbetet. Utskottet konstaterar att det i dag förekommer en s.k. rättvisemärkning, för bl.a. kaffe, te och kakao. dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Därmed anser utskottet motionerna? och som på s. 30 slutar med ?avstyrker motion U2 (mp) yrkande 4? bort ha följande lydelse: Utskottet tillstyrker med det anförda motion U2 (mp) yrkande 4. Utskottet anser motionerna U2 (mp) yrkande 2 samt U6 (v) yrkandena 1, 3 och 6 besvarade. dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 9. beträffande solidarisk handel m.m. att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U2 yrkande 4 förklarar motionerna 1997/98:U2 yrkande 2 samt 1997/98:U6 yrkandena 1, 3 och 6 besvarade med vad utskottet anfört.
6. En utredning rörande de biståndspolitiska målen (mom. 10)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anför:
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Utskottet har vid andra? och som på s. 31 slutar med ?samma motion avstyrks? bort ha följande lydelse: Enigheten kring de svenska biståndsmålen rörande resurstillväxt, ekonomisk och social utveckling, ekonomisk och politisk självständighet, demokratisk samhällsutveckling, miljömålet samt jämställdhetsmålet har varit stor. Risk finns att denna enighet uppnåtts på tydlighetens bekostnad. En studie från utvärderingssekretariatet SAU om den svenska biståndspolitikens rationalitet varnar för att en stark strävan efter konsensus har bidragit till att göra biståndet sämre än det annars kunde ha blivit. Utskottet förordar att en bred u-landspolitisk utredning tillsätts i enlighet med det förslag som framförs i motion U5 (fp). I motionen lyfter motionärerna fram flera aspekter på den svenska biståndspolitiken som en utredning lämpligen bör behandla. En av dessa är frågan om hur utvecklingssamarbetet bäst kan främja demokratisk samhällsutveckling i mottagarländerna. Vid en förnyad prövning av de biståndspolitiska målen bör det övervägas att stryka det s.k. oberoendemålet, dvs. målet om ?ekonomisk och politisk självständighet?. I formell mening är det självklart att u-länder liksom andra länder skall vara ekonomiskt och politiskt självständiga, men detta mål kan inte nås med bistånd utan genom att av världssamfundet accepterade folkrättsliga regler upprätthålls. Utskottet anser att huvudmål för utvecklingssamarbetet är att de fattiga länderna skall integreras i en världsekonomi där frihandel och företagsinvesteringar är centrala drivkrafter för utveckling. Protektionism i alla dess former skall bekämpas. Handelns betydelse som utvecklingsmotor måste betonas långt starkare än vad som traditionellt skett i svensk debatt. Som medlem i EU skall Sverige driva på för en liberal europeisk teko- och jordbrukspolitik. Nästa steg i arbetet på att liberalisera världshandeln bör tas snarast möjligt. Då måste hänsynen till u-länderna väga ännu tyngre än hittills. I detta perspektiv anser utskottet att det svenska biståndets gamla oberoendemål inte längre är en tillgång utan snarare riskerar att vara ett hinder för fortsatt utveckling. Långt efter det att de nya staterna vunnit självständighet i formell mening betonades relationerna mellan u-länderna och de gamla kolonialmakterna, särskilt inom den s.k. beroendeskolan. Strävandena efter en brytning med västerländsk ekonomi och civilisation idealiserades. I de länder där denna inriktning prövades blev resultatet inte oberoende utan snarare biståndsberoende. Oberoendemålet riskerar i dag att skapa oklarhet kring synen på u-länderna och världsekonomin. Mot denna bakgrund anser utskottet att oberoendemålet bör granskas i samband med en bredare översyn av det svenska biståndet. Det bör då övervägas om detta mål helt kan strykas. Mot denna bakgrund samt med hjälp av de erfarenheter vi nu har av över 30 års offentligt utvecklingsarbete bör utredningen pröva de biståndspolitiska målen. Utskottet menar att det är en angelägen uppgift att nu överväga vilken styrande verkan biståndsmålen bör och kan ha. Detta bör ges regeringen till känna. dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 10. beträffande en utredning rörande de biståndspolitiska målen att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U5 yrkande 5 förklarar motion 1997/98:U5 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört.
7. Ett fristående utvärderingsinstitut (mom. 13) Göran Lennmarker (m), Inger Koch (m), Bertil Persson (m), Lars Hjertén (m), Karl-Göran Biörsmark (fp) och Ingrid Näslund (kd) anför: dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ?Utskottet har tidigare? och som på s. 33 slutar med ?avstyrker motion U3 (kd) yrkande 7? bort ha följande lydelse: Även om Sidas utvärderingsenhet har stärkts och Expertgruppen för utvecklingsfrågor, EGDI, tillsatts, kan detta enligt utskottets mening inte ersätta ett självständigt och oberoende utvärderingsinstitut liknande SAU. Utskottet har vid flera tillfällen påpekat det beklagliga i att det oberoende sekretariatet för analys och utvärdering av det svenska biståndet, SAU, som inrättades under fyrpartiregeringen, lagts ner. Detta innebär att Sida återigen utvärderar denna del av sin egen verksamhet. Riksrevisionsverket, som reviderar Sidas förvaltning, har riktat anmärkningar mot Sidas årsredovisning. RRV har bl.a. pekat på brister avseende kopplingen mellan mål och resultat, redovisningen av prestationer och kostnader samt kvalitetssäkring av underlaget för redovisningen. Nu senast kritiserades Sida av RRV för att inte tillräckligt följa upp hur biståndspengar används med anledning av en granskning av Östeuropastödet. Enligt RRV saknades en dokumenterad uppföljning av de finansiella insatserna i nästan samtliga de akter som RRV gått igenom. RRV ansåg att bristerna gör att Sida för att förbättra kontrollen snarast bör se över sina rutiner. De anmärkningar som RRV riktar mot Sidas redovisning pekar på det orimliga i att en myndighet på ett objektivt sätt skall söka utvärdera sin egen verksamhet. När det gäller den ekonomiska delen finns RRV:s revision, men utskottet menar att ett självständigt och oberoende utvärderingsinstitut, liknande SAU, fristående från Sida och UD, bör skapas i syfte att granska, utvärdera och följa upp det svenska biståndet. En sådan granskning bör gälla såväl små enskilda projekt som större insatser. Enligt utskottets mening är en extern oberoende analys och utvärdering av det svenska biståndet angelägen för att det skall vara ställt utom allt tvivel att biståndsresurserna hanteras på ett effektivt och oklanderligt sätt och för att försäkra sig om att det svenska biståndet svarar mot högt ställda kvalitetskrav. Därmed tillstyrker utskottet motion U3 (kd) yrkande 7. dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 13. beträffande ett fristående utvärderingsinstitut att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U3 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Stöd till IDEA (mom. 24) Karl-Göran Biörsmark (fp), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anför: dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ?International IDEA (Internationella institutet? och som på s. 43 slutar med ?avstyrker motion U3 (kd) yrkande 3? bort ha följande lydelse: Även om andra länder och organisationer så småningom förhoppningsvis kommer att öka sin andel av IDEA:s finansiering, anser utskottet det inte orimligt att Sverige i ett uppbyggnadsskede bär en större del av finansieringsansvaret. IDEA:s målsättning är att främja och utveckla demokrati över hela världen bl.a. genom att öka förståelsen för och implementeringen av regler och riktlinjer för flerpartisystem och demokratiprocesser och genom att främja öppna och regelmässiga valprocedurer. Detta stämmer väl överens med demokratimålet i biståndet. Utskottet anser det därför viktigt att IDEA inte på grund av brist på resurser hindras att utveckla sin verksamhet och förordar därför ett ökat svenskt stöd. Utskottet tillstyrker med det anförda motion U3 (kd) yrkande 3. dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 24. beträffande stöd till IDEA att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U3 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Förvaltningsfrågor (mom. 25) Ingrid Näslund (kd) anför: dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med ?Utskottet ansåg emellertid? och som på s. 43 slutar med ?avstyrker motion U3 (kd) yrkande 4? bort ha följande lydelse: Med tanke på projektsekretariatets viktiga uppgifter anser utskottet att en effektivisering behövs, vilket innebär att sekretariatet fortsättningsvis bör få mer resurser till sitt förfogande. En bättre samordning mellan näringsliv och myndigheter bör kunna få till följd att den svenska resursbasen kan utnyttjas på bästa sätt. Utskottet tillstyrker motion U3 (kd) yrkande 4.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 25. beträffande förvaltningsfrågor att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U3 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar motion 1997/98:U3 yrkande 6 besvarad med vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Handel och miljö (mom. 6) Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför: Globaliseringen av världsekonomin har påverkat de flesta stater och deras näringsliv. För att undvika de negativa globala effekterna bör internationella handelsavtal därför kompletteras med social- och miljökriterier, vilket också har varit uppe till diskussion i WTO-sammanhang. I utskottets betänkande hänvisas i dessa frågor till WTO och ILO, där man förutsätter att regeringen agerar utifrån den svenska miljö- och biståndspolitiken. Det påpekas också i den text där man anser motion U2 (mp) yrkande 5 besvarad ?att frivilliga överenskommelser är ett viktigt sätt för statssamfundet att bidra till att skapa gemensamma normer för handel och investeringar?. I t. ex. det för närvarande mycket omdiskuterade MAI-avtalet, som skall undertecknas nästa månad, är fokus satt just på investerarens situation och de skyddande regler som investeringslandet skall ställa upp på. I motionsyrkandet föreslås att även privata investeringar i ett u-land skall rätta sig efter social- och miljöklausuler, dvs. att även investeringslandet och dess invånare skall skyddas av regler, som investeraren ställer upp på. Utskottet förutsätter, enligt betänkandet, att svenska investerare håller en hög ambitionsnivå avseende hänsynstagande till miljöfrågor och sociala frågor. Frågan är om det är den svenska nivån det gäller, eller investeringslandets. Många utvecklingsländer har heller inte miljö- och arbetsrättsliga regler av betydelse att följa. Risken finns att fattiga länder accepterar utländska investeringar som inte befrämjar sociala förbättringar eller en hållbar miljömässig utveckling.
2. Enskilda organisationer (mom. 14) Karl-Göran Biörsmark (fp) anför: Olika undersökningar visar att utvecklingsbistånd förmedlat via enskilda organisationer är effektivt både organisatoriskt och ekonomiskt. Det bör också framhållas att bistånd förmedlat via enskilda organisationer har stor betydelse för att stärka det civila samhället i mottagarländerna. Enskilda organisationers arbete är en av hörnstenarna i byggandet av ett demokratiskt samhälle. De kraftiga neddragningar regeringen tidigare vidtagit under posten Enskilda organisationer vill Folkpartiet liberalerna återställa. Vi har därför i vårt budgetalternativ anslagit ytterligare 150 miljoner kronor till anslagsposten Enskilda organisationer. Totalsumma blir då för anslagsposten Enskilda organisationer 980 miljoner kronor i Folkpartiets budgetalternativ.
Innehållsförteckning
Sammanfattning......................................1 Skrivelsen..........................................1 Motionerna..........................................1 Utskottet...........................................4 Skrivelsens huvudsakliga innehåll 4 Definitioner 4 Utvecklingen av fattigdomen i världen 4 Förutsättningar för fattigdomsbekämpning 5 De biståndspolitiska målen och fattigdomsbekämpningen 6 Demokrati, mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning 6 Konflikter och katastrofer 6 En jämlik tillväxt 7 Att stärka människors förmåga och möjligheter 7 Individuell säkerhet 8 Det civila samhället och enskilda organisationer 8 Den privata sektorns roll 8 Nya samarbetsrelationer för fattigdomsbekämpning 9 Kanalerna för svenskt fattigdomsarbete 10 Sida 10 FN-systemet 10 Utvecklingsbankerna 11 EU:s bistånd 11 Slutsatser för svenskt agerande ett nytt partnerskap i kampen mot fattigdom 12 Allmänna slutsatser 12 Den lokala nivån 12 Den nationella nivån 13 Den internationella nivån 13 Sammanfattning av motionerna 14 Utskottets överväganden 19 Regeringens skrivelse 19 Biståndsramen 21 Målen för Sveriges biståndspolitik 22 Miljöfrågorna allmänt 24 Handel och miljö 25 Miljömässigt hållbart jordbruk 27 Fördelnings- och rättvisefrågor m.m. 28 Frågor rörande effektivitet, utvärdering och anslagsmetodik 30 Frivilligorganisationernas roll 33 Åtgärder mot utnyttjande av barn, drog- och alkoholmissbruk 35 Bistånd till den offentliga sektorn 36 Utbildning och hälsovård 37 Kreditsystem 38 U-ländernas skuldsättning 38 EU:s gemensamma bistånd 39 Världsbanksfrågor 40 Strukturanpassningsprogrammen 41 Stöd till IDEA 42 Förvaltningsfrågor 43 Hemställan 44 Reservationer......................................47 1. Biståndsramen (mom. 2) 47 2. Fattigdomsbekämpningen (mom. 3) 47 3. Demokratimålet (mom. 4) 48 4. Fördelnings- och rättvisefrågor m.m. (mom. 8) 49 5. Solidarisk handel m.m. (mom. 9) 49 6. En utredning rörande de biståndspolitiska målen (mom. 10) 50 7. Ett fristående utvärderingsinstitut (mom. 13) 51 8. Stöd till IDEA (mom. 24) 52 9. Förvaltningsfrågor (mom. 25) 53 Särskilda yttranden................................53 1. Handel och miljö (mom. 6) 53 2. Enskilda organisationer (mom. 14) 54