Familjerättsliga frågor
Betänkande 1996/97:LU8
Lagutskottets betänkande
1996/97:LU08
Familjerättsliga frågor
Innehåll
1996/97 LU8
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sex motioner från den allmänna motionstiden år 1996 vari begärs tillkännagivanden och förslag i skilda frågor på familjerättens område. Motionsyrkandena rör en översyn av sambolagstiftningen, reglerna om registrering av partnerskap, bestämmelserna om utseende av god man, rätten till laglott, återinförande av arvsrätt för kusiner samt byte av efternamn. Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden. Till betänkandet har fogats tre reservationer.
Motionerna
1996/97:L404 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återinförande av arvsrätt för kusiner.
1996/97:L410 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändringar av god man-institutet i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:L411 av Märta Johansson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av sambolagen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arvsreglerna.
1996/97:L413 av Ann-Marie Fagerström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om byte av efternamn.
1996/97:L417 av Annika Jonsell (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i ärvdabalken att rätten till laglott avskaffas i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i ärvdabalken att hela tredje parentelet, dvs. även kusiner och deras avkomlingar, automatiskt får ärva då närmare släktingar till den döde ej finns i livet i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:L422 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en partnerskapskonvention, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förrättning av partnerskapsregistrering på svenska ambassader.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet sex motioner från den allmänna motionstiden år 1996. Motionsyrkandena rör en översyn av sambolagstiftningen, reglerna om registrering av partnerskap, bestämmelserna om utseende av god man, rätten till laglott, återinförande av arvsrätt för kusiner samt byte av efternamn. Som en allmän bakgrund till de i betänkandet aktuella motionsspörsmålen vill utskottet erinra om att den familjerättsliga lagstiftningen under de senaste två decennierna har varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter en lång rad av delreformer på äktenskapsrättens område fattade riksdagen i april 1987 beslut om att giftermålsbalken skulle ersättas med en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB) (prop. 1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159). Lagstiftningen innebar betydelsefulla förändringar, främst i fråga om fördelningen av makars egendom vid äktenskapets upplösning. Ett uttalat syfte med lag-ändringarna var att åstadkomma en högre grad av ekonomisk rättvisa mellan makarna vid äktenskapsskillnad. I samband med ÄktB antog riksdagen lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) och senare samma år lagen (1987:813) om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet. LU28, rskr. 350). Sambolagen var i främsta rummet föranledd av behovet av att tillförsäkra den svagare parten i ett samboförhållande vissa rättigheter i fråga om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden upphör. Avsikten var däremot inte att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar reglering av samboförhållanden. I flera andra lagar finns bestämmelser som knyter an till sambobegreppet i sambolagen och som ger sambor i princip samma rättigheter och skyldigheter som äkta makar. Genom lagen om homosexuella sambor har sambolagen och regler i vissa andra lagar gjorts tillämpliga på homosexuella samboförhållanden. Den nu redovisade lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988. När det gäller homosexuella parförhållanden beslutade riksdagen år 1994 att anta ett inom utskottet utarbetat förslag till lagstiftning som gör det möjligt för två personer av samma kön att registrera sitt partnerskap (bet. 1993/94:LU28, rskr. 414). Registreringen innebär att de flesta bestämmelser som gäller för äktenskap blir gällande också för registrerade partnerskap. Lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap trädde i kraft den 1 januari 1995. Genom lagen har homosexuella par fått möjlighet att trygga ett parförhållande på motsvarande sätt som står till buds för heterosexuella par. Lagstiftning om registrerat partnerskap finns i Danmark och Norge samt sedan sommaren 1996 också på Island. Bestämmelserna i 11 kap. föräldrabalken (FB) gör det möjligt att i olika situationer få en god man tillsatt för att bevaka en persons rätt eller ta till vara hans intressen. Ett förordnande av god man begränsar inte huvudmannens egen rättsliga handlingsförmåga. En situation då god man kan förordnas är då någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person och ett godmansförordnande kan anses erforderligt. År 1988 genomfördes vissa ändringar i föräldrabalken (FB) som innebar att möjligheten att omyndigförklara personer avskaffades (prop. 1987/88:124, bet. 1988/89:LU9, rskr. 10). I stället infördes - vid sidan av förutvarande godmansinstitut - ett nytt institut benämnt förvaltarskap. När någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller liknande förhållande behöver hjälp med sina angelägenheter, kan det komma i fråga att låta vissa angelägenheter skötas av en förvaltare. Då krävs det emellertid också att den enskilde är ur stånd att vårda sig och sin egendom. Förvaltare får heller inte förordnas om det är tillräckligt att god man förordnas eller den enskilde får hjälp på ett mindre ingripande sätt. Vid förvaltarskap mister den enskilde sin egen rättshandlingsförmåga i motsvarande mån. Samtidigt som reglerna om förvaltarskap infördes ändrades också reglerna om godmanskap i vissa avseenden. Ytterligare ändringar i förmynderskapslagstiftningen, framför allt beträffande förvaltningsreglerna, företogs år 1994, varvid även bestämmelserna om god man i viss mån kom att revideras (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). I samband med 1987 års beslut om ÄktB gjordes också viktiga ändringar i ärvdabalken (ÄB). Ändringarna syftade till att skapa möjligheter för den efterlevande maken att få ärva den avlidne makens kvarlåtenskap och därmed kunna sitta kvar i orubbat bo. En make skall vid den andre makens död därför ta arv framför makarnas gemensamma bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till arv efter den först avlidne maken vid den efterlevande makens död. I mars 1996 tillkallades en utredning för att göra en översyn av vissa arvsrättsliga frågor. Utredningen, som antagit namnet Ärvdabalksutredningen, skall enligt sina direktiv (dir. 1996:18) undersöka om 1988 års ändringar i arvsordningen slagit igenom på det sätt som varit avsett, utvärdera reformen utifrån den frågeställningen och föreslå de lagändringar som kan vara motiverade. I direktiven anges särskilt att de grundläggande reglerna om arvsordningen skall ligga fast. Hösten 1996 överlämnade utredningen delbetänkandet (SOU 1996:160) Bouppteckningar och arvsskatt. Ett till familjerätten angränsande rättsområde är namnrätten. Gällande bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn, mellannamn och förnamn, finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i ämnet (prop. 1981/82:156, bet. LU41, rskr. 357). Till grund för den nu gällande lagen ligger en strävan till jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och män och till lika behandling av barn till föräldrar som är gifta med varandra och barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme än äldre bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn han eller hon vill bära. I lagen finns dock vissa spärregler som syftar till att motverka upprepade namnbyten och därmed tillgodose intresset av namnstabilitet.
Sambolagstiftningen
Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) är tillämplig i fråga om sådana samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. När ett samboförhållande upplöses får samborna en giftorättsliknande rätt till delning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. Huvudregeln är alltså att värdet av den gemensamma bostaden och bohaget i den skall delas lika mellan samborna. Denna huvudregel kan dock - på samma sätt som vid bodelning mellan makar - frångås om en likadelning skulle framstå som oskälig. För sådana sambor som önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden har en möjlighet öppnats att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande. När ett samboförhållande upphör genom den ene sambons död finns en kompletterande bodelningsregel. Enligt denna bestämmelse har den efterlevande alltid rätt att som sin andel få ut så mycket av den behållna egendomen efter avdrag för skulder att det motsvarar värdet av två basbelopp, dock endast i den mån egendomen räcker till. Märta Johansson m.fl. (s) anför i motion L411 att den lagstiftning som kringgärdar ett samboförhållande har flera brister. Motionärerna anser att lagen invaggar människor i en falsk känsla av trygghet. I motionen hänvisas till regleringen av parternas ekonomiska förhållanden vid en separation och till vissa arvsrättsliga bestämmelser, som enligt motionärerna kan innebära nackdelar för den enskilde. Den part som under samlevnaden stått för de dagliga hushållsutgifterna kan vid en separation inte alltid med framgång hävda äganderätten till gemensamt inköpta kapitalvaror. När en sambo testamenterat till den andre sambons barn hamnar dessa i en högre arvsskatte-klass än de egna barnen, vilket ansetts synnerligen orättvist. I motionen begärs tillkännagivande om att reglerna blir föremål för en översyn. Utskottet vill erinra om att riksdagen redan våren 1992 genom ett tillkännagivande begärde en utvärdering av sambolagen (bet. 1991/92:LU32, rskr. 236). Enligt utskottet fick det ankomma på regeringen att bestämma i vilket sammanhang och under vilka former en sådan utvärdering skulle ske. Vidare bör nämnas att utskottet våren 1994, i ärendet rörande lagstiftning om regi- strerat partnerskap, behandlade frågan om åtgärder för att åstadkomma en ökad trygghet för människor som delar hushållsgemenskap på andra grunder än äktenskapets. I sitt av riksdagen godkända betänkande förordade utskottet ett tillkännagivande om en parlamentarisk utredning för att behandla denna fråga (bet. 1993/94:LU28, rskr. 414). Som ett första led i den år 1992 begärda utvärderingen gav Justitiedepartementet Statskontoret i uppdrag att ta fram underlag för att belysa ett antal frågeställningar. Statskontoret redovisade uppdraget år 1993 i rapporten Sambolagen - en utvärdering (Statskontoret 1993:24). Av regeringens skrivelse 1996/97:15, Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen, framgår att utvärderingen av sambolagen avses ske i samband med utredningen om hushållsgemenskap och att direktiv till en utredning beräknas bli beslutade under hösten 1996. Några utredningsdirektiv har emellertid ännu inte beslutats. Enligt uppgift kommer, såvitt avser sambolagen, det förestående utredningsuppdraget att omfatta en undersökning om huvudsyftet med lagen - att bereda den svagare parten ett minimiskydd vid ett samboförhållandes upplösning - har uppnåtts. Vidare skall prövas om reglerna bättre kan bidra till att tvister och oklarheter undviks. Utskottet utgår från att arbetet med den av riksdagen begärda utvärderingen av sambolagen, med prioritering, nu kommer till stånd och att arbetet kommer att omfatta de spörsmål som tas upp i motionen. Mot den bakgrunden anser utskottet att motionen inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L411.
Registrering av partnerskap
Om två personer av samma kön registrerar sitt partnerskap uppkommer enligt lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap rättsverkningar som i huvudsak motsvarar vad som gäller för ett äktenskap. Enligt Statistiska centralbyråns statistik registrerades 333 partnerskap i Sverige under år 1995, varav 249 mellan män och 84 mellan kvinnor. Enligt preliminära uppgifter registrerades år 1996 155 partnerskap, varav 100 mellan män och 55 mellan kvinnor. Registreringen av partnerskap sker vid en förrättning och under former som motsvarar borgerlig vigsel. Rätten till registrering är bl.a. beroende av partnernas anknytning till Sverige. Sålunda skall enligt 1 kap. 2 § minst en av partnerna vara svensk medborgare med hemvist här i landet. Motsvarande anknytningsvillkor finns i den danska och norska lagen. Enligt 1 kap. 5 och 6 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap har regeringen inom vissa ramar rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands enligt svensk lag och att förrätta vigsel i Sverige enligt utländsk lag. Med stöd av denna lag har regeringen utfärdat bemyndiganden som innebär att det med vissa diplomatiska och konsulära tjänster och med vissa prästerliga befattningar följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag utomlands. I vissa fall är bemyndigandena begränsade, exempelvis på det sättet att vigselrätten endast gäller vigsel av svenska medborgare. De bemyndiganden som lämnas föregås regelmässigt av förhandlingar med respektive länders regeringar. Frågan huruvida regeringens rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands borde omfatta också registrering av partnerskap behandlades i samband med partnerskapslagens tillkomst. Utskottet anförde därvid att möjligheten till registrering utomlands troligen kommer att aktualiseras endast i fråga om länder som har en lagstiftning som motsvarar vad som gäller för registrerat partnerskap. Även om behovet mot denna bakgrund kunde antas vara mycket litet under den närmaste framtiden, kunde dock enligt utskottet utvecklingen i andra länder på sikt komma att förändra läget. Utskottet stannade därför för att regeringens rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands borde utvidgas till att omfatta även registrering av partnerskap. I motion L422 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) anförs att partnerskapslagens anknytningsvillkor medför en negativ särbehandling av utländska medborgare som är bosatta i Sverige. Motionärerna framhåller att exempelvis en danska som är bosatt i Sverige, och som inte får ingå partnerskap här med en utländsk kvinna, inte heller kan ingå partnerskap i Danmark, eftersom hon inte är bosatt där. Vidare innebär regeln, enligt motionärerna, en negativ särbehandling av utlandssvenskar. Regeringen bör därför ta initiativ till en konvention mellan de länder som har partnerskapslagar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 3). I motionen begärs vidare riksdagens tillkännagivande om att de ambassader som har behörighet att förrätta vigslar också bör ges rätt att förrätta partnerskapsregistrering, om värdlandet godkänner detta (yrkande 4). Utskottet erinrar om att frågan beträffande den närmare utformningen av partnerskapslagens anknytningsvillkor behandlades utförligt i samband med partnerskapslagens tillkomst (bet. 1993/94:LU27). Utskottet framhöll därvid som sin uppfattning att en svensk partnerskapslag inte, utan tungt vägande skäl, borde avvika på väsentliga punkter från vad som då redan gällde i Danmark och i Norge. När tre länder på sätt som skedde gick i spetsen med lagstiftning om de homosexuellas rättigheter, var det enligt utskottet angeläget att eftersträva nordisk rättslikhet. Detta gällde i särskilt hög grad sådana regler som direkt har internationellt privaträttsliga konsekvenser. Vidare anförde utskottet att anknytningsvillkorets uppgift är att skilja ut dem som typiskt sett inte har sin framtid i Sverige, men att villkoret samtidigt inte bör vara så snävt att det onödigtvis begränsar möjligheterna att ingå partnerskap här. Ett homosexuellt par som vill leva i Sverige, men där den ene i övrigt ännu inte har någon fastare anknytning till landet, kan ha goda skäl att regi- strera partnerskapet utan att det drar ut på tiden. Anknytningsvillkoret borde därför, enligt vad utskottet anförde, på det sätt som gällde i Danmark och i Norge riktas endast mot en av personerna. Partnerskapslagens anknytningsvillkor i 1 kap. 2 § innebär således rättslikhet med våra nordiska grannländer. När det gäller motionsyrkandet om en partnerskapskonvention vill utskottet erinra om de ställningstaganden i denna fråga som riksdagen gjorde våren 1996 med anledning av ett motionsyrkande med samma syfte som det nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1995/96:LU18 vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning i fråga om anknytningsvillkorets utformning. Mot bakgrund av det relativt blygsamma antalet registreringar som dittills förekommit torde det, framhöll utskottet, endast röra sig om enstaka fall av danska eller norska medborgare bosatta i Sverige som önskar registrera ett partnerskap tillsammans med en utländsk medborgare här i landet. Vidare ansåg utskottet att det inte borde komma i fråga att initiera ett konventionsarbete med avseende på endast två av de övriga nordiska länderna och i en fråga av så begränsad praktisk betydelse. För det fall att det skulle visa sig att det finns ett allmänt intresse i Sverige, Norge och Danmark för den förändring som motionärerna förespråkade, utgick utskottet från att initiativ till lagändringar i stället kom att tas inom ramen för det nordiska samarbete som pågår inom familjerätten med särskild inriktning på just internationellt privaträttsliga frågor. Utskottet har i dag inte ändrat sin inställning till det av motionärerna aktualiserade spörsmålet. Yrkande 3 i motion L422 avstyrks. I det ovan nämnda betänkande 1995/96:LU18 behandlades också ett motionsyrkande om partnerskapsregistreringar vid ambassader utomlands som motsvarar det nu aktuella yrkande 4 i motion L422. Yrkandet avslogs då av riksdagen på utskottets hemställan. I betänkandet hänvisade utskottet till den praxis som har utbildats när det gäller bemyndiganden att viga och ansåg att bemyndiganden att förrätta registrering av partnerskap i likhet härmed bör bygga på ett konstaterat behov i det land som avses. Eftersom en svensk medborgare med hemvist i Norge eller Danmark inte har rätt att bli registrerad enligt den svenska lagen fanns det enligt utskottets uppfattning inget behov av att överväga bemyndiganden för registreringar ens i dessa länder. Utskottet vidhåller också i denna fråga sin tidigare uppfattning. Utöver de skäl som utskottet år 1996 anförde för sitt ställningstagande kan tilläggas att svenska ambassadtjänstemän i Danmark, Norge och Island inte heller har bemyndigande att förrätta vigslar. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till yrkande 4 i motion L422.
Utseende av god man
Nuvarande regler om god man finns i 11 kap. FB och innebär att överförmyndaren eller rätten i olika situationer skall förordna en god man för att företräda personer som av särskilda anledningar inte i full utsträckning kan representera sig själva. Vissa typer av godmanskap är begränsade och avser ofta vissa speciella uppgifter, t.ex. att bevaka bortavarandes eller okända arvingars eller testamentstagares rätt vid utredningen av ett dödsbo (1-3 §§). I 4 § regleras den situationen då godmanskapet utgör ett alternativ till förvaltarskap. Om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten besluta att anordna godmanskap för honom eller henne, om det behövs. Det kan röra sig om såväl en kroppslig som en psykisk sjukdom hos den enskilde, och det ställs inte upp några krav på att sjukdomen skall vara långvarig eller permanent. En rättshandling som gode mannen utan den enskildes samtycke företar inom ramen för förordnandet är enligt 5 § inte bindande för den som förordnandet avser, såvida denne inte på grund av sitt tillstånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annan orsak inte har kunnat inhämtas. Kravet på samtycke från den enskilde infördes genom 1988 års lagstiftning i syfte att minska risken för kolliderande rättshandlingar. Tidigare hade den gode mannen ingen formell skyldighet att inhämta samtycke från den han företrädde och kunde t.o.m. företa handlingar som stred mot den enskildes önskemål (prop. 1987/88:124, bet. 1988/89:LU9, rskr. 10). Ansökan om anordnande av godmanskap får göras av överförmyndaren, förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt 16 år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. När det finns anledning till det skall rätten självmant ta upp frågor om anordnande av godmanskap. Ett beslut om att anordna godmanskap får inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap skall anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. I ärenden om förordnande av god man för någon som har fyllt 16 år skall rätten eller överförmyndaren ge denna person tillfälle att yttra sig, om det kan ske (16 §). Om det inte är obehövligt skall rätten i ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 § också inhämta yttrande från den enskildes make eller sambo och barn, överförmyndaren och vårdinrättning. Yttrande skall också, om det behövs, inhämtas från andra närstående samt från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgsverksamheten. Den som ansökningen avser skall höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen, om han eller hon själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det annars finns särskilda skäl. Om samtycke till anordnande av godmanskap inte föreligger skall rätten, innan den beslutar att anordna godmanskap som avses i 4 §, inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd (17 §). I 12 § anges att till god man skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. De formella krav som uppställs i lagen är att gode mannen inte får vara underårig och inte själv ha förvaltare förordnad för sig. Vid val av god man gör sig olika synpunkter gällande beroende på det huvudsakliga syftet med förordnandet. Skall den gode mannen främst sörja för huvudmannens person, ligger det enligt vad som uttalades i samband med de nuvarande bestämmelsernas tillkomst (prop. 1987/88:124 s. 173) nära till hands att till uppdraget förordna en släkting till den hjälpbehövande eller en annan närstående person. Är det däremot fråga om mera krävande egendomsförvaltning eller bistånd i en rättslig angelägenhet av mera kvalificerat slag, kan uppdraget behöva anförtros en ekonomiskt eller juridiskt kunnig person. Självfallet bör valet inte falla på en person som har intressen motsatta den hjälpbehövandes. Vidare har förutsatts att överförmyndaren alltid bör beredas tillfälle att lämna förslag på person som är lämplig för uppdraget. Om vverförmyndaren sålunda har lämnat förslag på vem som skall utses, bör den enskilde få tillfälle att yttra sig över förslaget. Innan någon förordnas till god man gäller enligt 24 § att han eller hon skall ges tillfälle att yttra sig. Ingen är sålunda skyldig att åta sig uppdrag som god man. Rättens beslut i frågor som gäller godmanskap får överklagas, förutom av den som beslutet särskilt rör, av var och en som har rätt att göra ansökan i saken. I motion L410 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman (m) redovisas fall där gode män misskött sitt uppdrag. Enligt motionärerna finns exempel när gode män i strid mot gällande regler avvecklat gamla människors hem utan att dessförinnan ha tagit kontakt med anhöriga. Motionärerna framhåller att en god man kan företa rättshandlingar som innebär stora ingrepp i en enskilds privatliv. Trots detta finns i dag inte någon möjlighet att i förväg registrera vem man skulle vilja ha som god man, för det fall behov av god man skulle uppstå senare i livet. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till en sådan ändring av reglerna om god man att det blir möjligt för en person att hos exempelvis försäkringskassan registrera vem man i framtiden skulle vilja ha som god man. Utskottet kan inte finna annat än att nuvarande regler är utformade på ett sådant sätt att tillräckliga garantier föreligger för att den enskildes önskemål beträffande valet av god man beaktas, i de fall den enskildes tillstånd medger att hans eller hennes uppfattning i frågan inhämtas. I sakens natur ligger emellertid att det i vissa fall är svårt, för att inte säga omöjligt, för den det berör att framställa önskemål beträffande valet av god man. Utskottet vill dock inte förorda en sådan lösning som föreslås i motionen. Det är nämligen inte givet att en möjlighet att registrera en god man för eventuella framtida behov skulle innebära att de problem som motionärerna vill komma till rätta med därmed skulle elimineras. Enligt vad utskottet erfarit har man inom regeringskansliet för avsikt att ta initiativ till en utvärdering av den reform av förmynderskapslagstiftningen som genomfördes år 1994 (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). I samband därmed kan också enligt uppgift vissa frågor som rör godmanskap komma att ses över. Om det i detta eller annat sammanhang skulle visa sig ändamålsenligt får det enligt utskottet förutsättas att frågan om lagändringar är påkallade för att förhindra sådana förfaranden som redovisas i motionen blir föremål för närmare överväganden. Något uttryckligt tillkännagivande därom eller någon annan åtgärd från riksdagens sida är inte påkallat. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L410.
Arvsrättsliga frågor
Enligt gällande regler i 2 kap. ÄB om rätt till arv har den avlidnes bröstarvingar, dvs. barn och deras avkomlingar, i princip bästa rätt till arv. Arvet skall fördelas lika mellan bröstarvingarna. Om något barn till den avlidne har dött före den avlidne och efterlämnat barn skall dessa barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets lott lika. Hälften av den arvslott som en bröstarvinge är berättigad till enligt dessa regler kallas laglott. Laglotten har arvingen alltid rätt att få ut i arv efter arvlåtaren. Skulle arvlåtaren ha testamenterat bort egendom som omfattas av laglottsanspråket, kan bröstarvingen enligt 7 kap. 3 § ÄB påkalla jämkning av testamentet. Jämkning skall begäras inom sex månader från det att bröstarvingen fick del av testamentet. Sker inte det har bröstarvingen förlorat sin rätt. Bröstarvinges laglott skyddas inte bara mot testamente utan även mot gåva som till syftet är att likställa med testamente. Enligt 7 kap. 4 § ÄB kan bröst-arvinge, om arvlåtaren i livstiden gett bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med ett testamente, för att utfå sin laglott erhålla jämkning av gåvan, om inte särskilda skäl är däremot. I den mån det krävs för att skydda laglotten skall gåvan nedsättas och motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, om det inte kan ske, ersättning utges för dess värde. Om en bröstarvinge vill göra gällande sin rätt till laglott måste han väcka talan mot gåvomottagaren inom ett år från det att bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. Saknar den avlidne bröstarvingar är den avlidnes föräldrar eller - om någon av dem eller båda har dött - syskon och deras avkomlingar närmast berättigade till arv (andra arvsklassen). Finns inte någon i andra arvsklassen i livet går arvet i stället till far- och morföräldrar och deras barn, dvs. den avlidnes farbröder, fastrar, morbröder och mostrar (tredje arvsklassen). Barn till den sistnämnda kategorin av arvingar - dvs. den avlidnes kusiner - har numera inte någon arvsrätt. Arvsrätten för kusiner upphörde i samband med en år 1928 genomförd revision av det arvsrättsliga regelsystemet. I 3 kap. ÄB finns särskilda regler om makars arvsrätt. Efter de ändringar i ÄB som genomfördes i samband med att riksdagen år 1987 antog ÄktB gäller numera som nämnts inledningsvis att den efterlevande maken har rätt till arv före såväl bröstarvingar som arvingar i andra och tredje arvsklassen (prop. 1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159). En make skall vid den andre makens död sålunda ta arv framför makarnas gemensamma bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till arv efter den först avlidne maken vid den efterlevande makens död. Om det finns efterarvingar innehar den efterlevande maken under sin livstid den arvfallna egendomen med fri förfoganderätt. Finns det bröstarvingar efter den först avlidne som inte också är den efterlevandes barn, s.k. särkullbarn, gäller särskilda regler. Särkullbarn har rätt att få ut sitt arv efter en avliden förälder omedelbart. De kan dock avstå från sin rätt till förmån för den avlidnes efterlevande make. Sker ett sådant avstående blir särkullbarnen berättigade till efterarv på samma sätt som makarnas gemensamma bröstarvingar. Reglerna innebär att bröstarvingar i princip får vänta med att få ut sin laglott till den efterlevande maken dör. Däremot kan bröst-arvingar göra sin laglottsrätt gällande vid den först avlidne makens död om denne make gjort ett testamente som inkräktar på laglotten. Finns det inte någon efterlevande med ett så nära släktskap till den avlidne som ovan sagts tillfaller arvet en särskild fond, Allmänna arvsfonden. Närmare regler om Allmänna arvsfonden finns i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden. Av lagen framgår att Allmänna arvsfonden har till ändamål att främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdomar och personer med funktionshinder. Fondens egendom skall förvaltas av Kammarkollegiet. Fördelning av stöd ur fonden beslutas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Arvfondsdelegationen eller annan myndighet. Fonden får helt eller delvis avstå arv till någon annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall får arv avstås till arvlåtarens släkting eller någon annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses skäligt. I motion L417 av Annika Jonsell (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan ändring av ärvdabalken att rätten till laglott avskaffas (yrkande 1). Motionären ger flera exempel på situationer, där det enligt motionären kan tyckas fel att en bröstarvinge skall ha en ovillkorlig rätt till arv. Ett av exemplen gäller en kvinna vars enda bröstarvingar är två barnbarnsbarn, som bor i USA och som hon aldrig fått träffa. Kvinnans önskan är att hennes lilla sparkapital i stället skall tillfalla stadens djursjukhus. Ett annat exempel som nämns gäller en man som så länge han kan minnas blivit misshandlad av sin vuxne son. I detta fall skulle arvlåtarens vilja kunna vara att egendomen skall gå till brottsofferjouren. Som ytterligare ett exempel nämns en förmögen man som på sin ålders höst är god för 50 miljoner kronor och som är av åsikten att hans fyra barn får bäst förutsättningar för ett fortsatt bra liv om arvet till dem begränsas till 1 miljon kronor var. I motionen förespråkas att arvlåtarens vilja till fullo bör respekteras. I två motioner tas frågan om den nu gällande arvsordningen upp. Rolf Dahlberg m.fl. (m) begär i motion L404 ett tillkännagivande om återinförande av arvsrätt för kusiner. Motionärerna anför att en arvsrätt för kusiner skulle medverka till att släktbanden stärks. I sammanhanget påpekas att arvets privatekonomiska betydelse har ökat under senare år. Det är dessutom numera vanligt att vuxna personer saknar egen familj och känner familjesamhörighet med mer avlägsna släktingar, såsom kusiner. Enligt motionärerna har också invandringen till Sverige fört med sig att vi lever i ett mångkulturellt samhälle som påverkat synen på beydelsen av familjens och släktens funktion som socialt och ekonomiskt skyddsnät. Vidare kan svåra olyckor i ett slag utplåna en hel familj. Har något testamente då inte skrivits kan följden bli att familjens egendom tillfaller Allmänna arvsfonden. Enligt motionärernas uppfattning är det också principiellt oriktigt att staten inträder som arvinge efter avlidna personer med tämligen nära släktingar i livet. Motionärerna påpekar i detta sammanhang att egendom som tillfaller Allmänna arvsfonden kan användas för ändamål som kanske varit den avlidne helt främmande. Enligt motionärerna vore det lämpligt om Ärvdabalksutredningen även behandlade frågan om arvsrätt för kusiner. En yrkande med motsvarande innebörd finns i motion L417 av Annika Jonsell (m) (yrkande 2). Vad först gäller laglottsinstitutet vill utskottet påminna om de överväganden som gjordes när nuvarande arvsregler antogs av riksdagen år 1987. I det ärendet behandlades också motioner som från olika utgångspunkter kritiserade de föreslagna ändringarna. I sitt av riksdagen godkända betänkande (1986/87:LU18) erinrade utskottet om att laglottsinstitutet har två syften, nämligen dels att bevara en del av den avlidnes kvarlåtenskap åt dennes närmaste släktingar, dels att skapa rättvisa mellan bröstarvingarna inbördes och förhindra att arvlåtaren genom testamente i alltför hög grad gynnar någon eller några av dem på de övrigas bekostnad. Enligt utskottets mening kunde det med visst fog hävdas att inte någon i dagens samhälle är för sin försörjning beroende av ett arv från sina föräldrar. Utskottet ansåg att laglotten som en ekonomisk garanti därför har mindre vikt numera. Enligt utskottet kunde laglotten ändock inte anses ha spelat ut sin roll för bröstarvingarna. Särskilt för särkullbarn har den fortfarande betydelse, och i ett äktenskap där makarna har gemensamma barn kan den ena maken av olika skäl vilja prioritera dessa barn på bekostnad av barn som maken har i ett tidigare äktenskap eller tillsammans med en förälder som han eller hon inte varit gift med. Ett avskaffande av laglottsinstitutet skulle, fortsatte utskottet, innebära att fältet lämnades fritt för makarna att helt utesluta särkullbarnen från arvsrätt. En sådan ordning framstod enligt utskottet inte som tillfredsställande med tanke särskilt på att barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra först i början av 1970-talet fick rätt till arv efter sin far och dennes släkt och att denna reform ännu inte helt slagit igenom i den allmänna rättsuppfattningen. För ett bibehållande av rätten till laglott talade vidare, enligt utskottets mening, att denna är djupt förankrad i det allmänna rättsmedvetandet och att det i detta avseende i princip råder nordisk rättslikhet. På grund av vad som nu anförts ansåg utskottet att laglottsinstitutet som sådant inte borde avskaffas. Enligt utskottets mening äger det anförda fortfarande giltighet. Vad som anförts i motionen bör inte föranleda något ändrat ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L417 yrkande 1. Vad därefter gäller frågan om arvsrättens utsträckning erinrar utskottet om att det, i samband med att arvsrätten för kusiner avskaffades, förts ingående diskussioner rörande frågan om hur långt ut i de olika släktleden arvsrätten borde sträcka sig (prop. 1928:21, bet. 1LU21). En omständighet som därvid tillmättes stor betydelse var att arvlåtaren hade möjlighet att genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. När det gällde arvsrätten för syskon till den avlidnes föräldrar uttalade första lagutskottet att man dock inte kunde hänvisa frågan att lösas testamentsvägen. Arvsrätten för farbröder, fastrar, morbröder och mostrar borde alltså bibehållas. När det däremot gällde arvsrätten för kusiner kom utskottet till motsatt uppfattning. Enligt utskottets uppfattning fanns det heller inte mellan kusiner en sådan samhörighet som berättigar till arv. Ej sällan stod, fortsatte utskottet, åtskilliga av kusinerna mer eller mindre främmande för arvlåtaren, och fall förekom då inte ens deras antal och namn var honom bekanta. Att kusinarvsrätten i sådant fall saknar varje hållbar grund syntes för utskottet uppenbart. Ett annat skäl som utskottet åberopade mot arvsrätt för kusiner var den kapitalförstörande verkan som, inte minst när det gällde fast egendom, uppkom i fall då kvarlåtenskapen skulle utskiftas i smådelar inom en kusinskara. Utskottet erinrade vidare om den möjlighet som skulle tillkomma Allmänna arvsfonden att i vissa fall avstå arvet till förmån för exempelvis en kusin. Som utskottet framhöll våren 1990 vid behandlingen av en motion med ett liknande yrkande som de nu aktuella (bet. 1989/90:LU23) kan det ofta, såsom också påpekas i motionen, finnas en nära samhörighet kusiner emellan. Det torde emellertid vara förhållandevis sällsynt att en person helt saknar andra, närmare anhöriga än sina kusiner. Det kan därför med fog antas att en arvsrätt för kusiner i det helt övervägande antalet fall inte skulle ha någon betydelse. Under de decennier som gått sedan arvsrätten för kusiner avskaffades år 1928 har, såvitt utskottet har sig bekant, med undantag för motionsyrkandet er 1990, inte vid något tillfälle framförts krav på att arvsrätten för kusiner skall återinföras. Vad som däremot diskuterats är huruvida arvsrätten borde slopas också för andra arvingar i tredje arvsklassen (se bet. LU 1982/83:32 och prop. 1986/87:1). Mot denna bakgrund ifrågasätter utskottet huruvida det finns något påtagligt behov av en möjlighet för kusiner att få ärva. I sammanhanget bör också enligt utskottet beaktas att i de fall Allmänna arvsfonden är närmast till arv, fonden har en lagfäst möjlighet att helt eller delvis avstå arvet till förmån för en kusin till arvlåtaren. Härtill kommer att den som känner en stark samhörighet med sina kusiner och därför önskar att gynna dem framför andra har möjligheten att genom testamente förordna om vem kvarlåtenskapen skall tillfalla. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna L404 och L417 yrkande 2.
Byte av efternamn
Som angetts inledningsvis ges bestämmelser om personnamn i namnlagen (1982:670), som trädde i kraft den 1 januari 1983. Lagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. att barn vid födelsen förvärvar föräldrarnas efternamn, när dessa har samma namn. Om föräldrarna har olika efternamn, får de välja vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte redan har annat barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall förvärvar barnet vid födelsen det efternamn som det senast födda syskonet bär. Får föräldrarna välja namn, kan de också välja ett annat namn som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon anmälan, anses barnet vid födelsen ha förvärvat moderns efternamn (1 §). Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats vid födelsen till ett annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan göra detta genom anmälan till skattemyndigheten. Före den 1 juli 1991 gällde att en sådan anmälan skulle göras till pastorsämbetet. Om byte skall ske till ett efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat genom äktenskap med annan än den andra föräldern, krävs dock samtycke av maken i det äktenskapet. Genom anmälan till skattemyndigheten kan byte ske även till ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. För att ett barn skall kunna följa sina föräldrar eller endera av dem vid alla slags namnbyten och sålunda kunna behålla namngemenskap finns inget hinder mot att barnet byter namn flera gånger, så länge det inte fyllt 18 år. Sedan barnet fyllt 18 år får byte till annat namn med anknytning till föräldrarna däremot ske endast en gång (5 §). Beträffande makars byte av efternamn innebär namnlagen i huvudsak att makarna vid äktenskapets ingående kan välja mellan att antingen få namngemenskap genom att en av dem tar den andras efternamn eller behålla sina efternamn från tiden före giftermålet. Om makarna bär olika efternamn kan den ena av dem under äktenskapet byta till den andras efternamn. Vissa begränsningar i makes rätt att efter anmälan byta sitt efternamn till den andra makens finns dock. Bl.a. får byte inte ske till ett namn som den andra maken förvärvat genom ett tidigare äktenskap eller till ett namn som den maken under äktenskapet förvärvat med stöd av reglerna i 5 § om byte till förälders efternamn. Har den ena maken vid giftermålet eller senare bytt till den andras efternamn kan den maken ta tillbaka sitt efternamn som ogift. Som en generell regel gäller att en make som en gång bytt sitt efternamn inte därefter kan byta till den andra makens efternamn (9 och 10 §§). Den som i andra fall än som här redovisats vill byta sitt efternamn kan få till stånd ett namnbyte efter ansökan hos Patent- och registreringsverket (PRV), varvid vissa begränsningar gäller i fråga om namnvalet (11 §). Byte kan ske både till ett nybildat efternamn eller till något annat efternamn. Om sådant namnbyte skett en gång krävs det särskilda skäl för ytterligare byten. Namnlagen innehåller också en särskild bestämmelse som medger byte till ett efternamn utan hinder av de begränsningar som redovisats ovan (14 § andra stycket). Bestämmelsen har tillkommit med tanke på särskilda fall, då det kan föreligga starka skäl att tillåta namnbyte även om de stadgade villkoren inte är uppfyllda. För att namnbyte enligt 14 § andra stycket skall medges krävs synnerliga skäl. Som exempel på sådana nämns i förarbetena (prop. 1963:37 s. 99 och prop. 1981/82:156 s. 61) att en person under lång tid faktiskt har burit ett visst namn och önskar formell rätt att bära namnet. När det gäller ansökningar om efternamn som tidigare har funnits i sökandens släkt torde synnerliga skäl inte sällan anses föreligga. I motion L413 av Ann-Marie Fagerström (s) tas upp en fråga om makars byte av efternamn. Som exempel nämner motionären det fallet att en av två makar vill byta till det namn som dennas mor bar som ogift. Eftersom parets barn kan erhålla namnet genom en enkel anmälan bör, enligt motionären, även andra maken automatiskt kunna få anta detta namn. Motionären hemställer om ett tillkännagivande i enlighet härmed. Utskottet erinrar om att namnlagen kom till efter en omfattande debatt om och ingående prövning av vilka principer som skulle ligga till grund för en ny namnlag. Lagen fick sin slutgiltiga utformning under beredningen i utskottet (LU 1981/82:41, rskr. 357) och bygger på en avvägning mellan det allmänna intresset av namnstabilitet och den enskildes önskemål att fritt få välja sitt namn. I fråga om makars byte av efternamn genom anmälan ansåg utskottet att principen borde vara att makarna skulle kunna få namngemenskap en gång. I enlighet härmed kan den ena maken ta den andra makens efternamn antingen vid vigseln eller under äktenskapet. Har makarna fått namngemenskap har de rätt att en gång byta tillbaka till sina namn som ogifta. I lagstiftningsärendet ansåg utskottet att om makarna ville göra ytterligare namnbyten det borde krävas tillstånd av PRV. Från möjligheten att under äktenskapet åstadkomma namngemenskap efter anmälan uteslöts uttryckligen det av motionären nämnda fallet att den ena maken bytt till sig förälders efternamn enligt 5 § liksom vissa andra fall då en make under äktenskapet förvärvat ett nytt efternamn. Med anledning av en proposition våren 1988 om vissa ändringar i namnlagen (prop. 1987/88:84) väcktes en motion som har vissa beröringspunkter med den nu aktuella motionen. Utskottet ansåg därvid att riksdagen inte då borde frångå de principer som bär upp namnlagen. Några ytterligare möjligheter för makar att under äktenskapet byta till ett gemensamt efternamn genom anmälan borde därför inte skapas. Vid detta sitt ställningstagande beaktade utskottet även att reglerna i namnlagen inte innebär att makarna i det av motionären då anförda exemplet saknar möjlighet att åstadkomma namngemenskap. Efter tillstånd från PRV kan nämligen ena maken få anta de övriga familjemedlemmarnas efternamn. För att sådant tillstånd skall kunna ges krävs visserligen synnerliga skäl men som närmare redovisats i den då aktuella propositionen har rättspraxis i frågor om tillstånd till namnbyten successivt kommit att kraftigare betona intresset av namngemenskap inom en familj än namnskyddet för andra som bär namnet. Utskottet framhöll också att en make som inte kan förvärva den andra makens efternamn genom en anmälan alltid har möjlighet att efter en sådan anmälan och med den andra makens samtycke bära namnet i fråga som mellannamn och därmed markera familjetillhörigheten. På anförda skäl avstyrkte utskottet bifall till den då aktuella motionen (bet. LU 1987/88:26). Vid ställningstagandet till den nu aktuella motionen bör enligt utskottets mening anläggas ett motsvarande betraktelsesätt. Vad som anförts i motionen utgör inte tillräckliga skäl för att tillskapa ytterligare möjligheter för makar att under äktenskapet byta till ett gemensamt efternamn genom anmälan till skattemyndigheten. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L413.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande sambolagen att riksdagen avslår motion 1996/97:L411 yrkandena 1 och 2, 2. beträffande partnerskapskonvention att riksdagen avslår motion 1996/97:L422 yrkande 3, res. 1 (mp) 3. beträffande registrering utomlands att riksdagen avslår motion 1996/97:L422 yrkande 4, res. 2 (fp, mp) 4. beträffande utseende av god man att riksdagen avslår motion 1996/97:L410, 5. beträffande laglott att riksdagen avslår motion 1996/97:L417 yrkande 1, 6. beträffande kusiners arvsrätt att riksdagen avslår motion 1996/97:L404 och motion 1996/97:L417 yrkande 2, res. 3 (m) 7. beträffande byte av efternamn att riksdagen avslår motion 1996/97:L413.
Stockholm den 21 januari 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Karl-Erik Persson (v).
Reservationer
1. Partnerskapskonvention (mom. 2)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med Utskottet har och slutar med L422 avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet har förståelse för de synpunkter som förs fram i motion L422 när det gäller partnerskapslagens anknytningsvillkor, och enligt utskottets mening bör regeringen ta upp frågan om en konvention med de länder som har partnerskapslagstiftning för att få till stånd en lösning. Det finns enligt utskottets mening inte skäl att tillämpa anknytningsvillkoret på utländska medborgare som är bosatta här i landet och vars hemländer har antagit en partnerskapslag. Rättsverkningarna av en registrering i Sverige borde i sådana fall bli gällande inte bara här utan även i dessa personers hemländer. Motsvarande bör gälla svenskar, bosatta i sådana länder som har partnerskapslagar. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L422 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande partnerskapskonvention att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L422 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Registrering utomlands (mom. 3)
Bengt Harding Olson (fp) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med Utskottet vidhåller och slutar med motion L422 bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar att partnerskapslagen redan i dag ger regeringen rätt att utfärda bemyndiganden för registrering av partnerskap vid svenska ambassader utomlands. Enligt utskottets mening bör denna rätt självfallet utnyttjas i de fall värdlandet lämnar sitt godkännande till verksamheten. Utskottet anser att regeringen bör föranstalta om sådana åtgärder så att de som uppfyller kraven för registrering i Sverige kan få sitt partnerskap registrerat på ambassader i utlandet. Detta bör riksdagen med bifall till motion L422 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande registrering utomlands att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L422 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Kusiners arvsrätt (mom. 6)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S Järrel och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med Som utskottet och på s. 13 slutar med yrkande 2 bort ha följande lydelse: Utskottet anser för sin del att de argument som motionärerna åberopar för ett återinförande av arvsrätten för kusiner är väl underbyggda. Familjen är nämligen, som också motionärerna påpekar, den mest grundläggande gemenskapen och ett återinförande av kusinarvsrätten kan bidra till ett stärkande av släktbanden. Några sakliga skäl som talar emot kusinarvsrätten kan utskottet inte finna. Enligt utskottets uppfattning kan den nuvarande begränsningen av arvsrätten i tredje arvsklassen över huvud taget inte försvaras på sakliga grunder utan måste ses som ett uttryck för en gången tids rättspolitiska värderingar, vilka utskottet inte kan ställa sig bakom. Utskottet vill i det sammanhanget understryka vad i motionen anförts om det principiellt oriktiga i att staten inträder som arvinge då en avliden efterlämnar så nära släktingar som kusiner, något som kan te sig direkt stötande i fall då fondens medel används till ändamål som varit helt främmande för den avlidne. För närvarande pågår en översyn av ärvdabalken. Enligt utskottets mening är det lämpligt att frågan om arvsrätt för kusiner behandlas i det sammanhanget. Vad utskottet nu anfört om ett återinförande av arvsrätten för kusiner bör riksdagen, med bifall till motionerna L404 och L417 yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande kusiners arvsrätt att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L404 och motion 1996/97:L417 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.