Familjerättsliga frågor
Betänkande 1995/96:LU18
Lagutskottets betänkande
1995/96:LU18
Familjerättsliga frågor
Innehåll
1995/96 LU18
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sex motioner från den allmänna motionstiden år 1995 i skilda frågor på familjerättens område. Motionsyrkandena rör spörsmål om fastställande av faderskap vid samboförhållande, makars betalningsansvar för gemensamma lån, verkställighet av bodelning, registrering av partnerskap, ny lagstiftning för sambor av samma kön och viss ytterligare utredning.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats sex reservationer, varav två gäller motiveringar.
Motionerna
1994/95:L401 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om verkställighet av bodelnings- och skifteshandlingar.
1994/95:L403 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om solidariskt betalningsansvar.
1994/95:L406 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen beslutar att anta en lag om sambor av samma kön med följande lydelse:
Förslag till
Lag om sambor av samma kön
Härigenom föreskrivs följande
1 § Vad som gäller i fråga om en man och en kvinna som lever tillsammans som sambor, skall tillämpas även på två män eller två kvinnor som lever tillsammans under motsvarande förhållanden med de undantag som anges i 2 och 3 §§.
2 § Bestämmelsen i 13 kap. 8 § föräldrabalken om gemensamt utövande av vårdnad om underårig är inte tillämplig på sambor av samma kön.
3 § Bestämmelser vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att samborna är av motsatt kön, är inte tillämpliga.
___________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Genom lagen upphävs lagen (1987:813) om homosexuella sambor.
1994/95:L408 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning om situationen för homosexuellas barn och homosexuella föräldrar.
1994/95:L409 av Karin Pilsäter och Ola Ström (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en man som är stadigvarande sammanboende med ett barns mor inte skall behöva erkänna faderskapet, utan att ett enkelt anmälningsförfarande bör inrättas.
1994/95:L412 av Ulrica Messing m.fl. (s, c, v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en nordisk partnerskapskonvention,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att ingå registrerat partnerskap på de svenska ambassaderna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att ingå registrerat partnerskap i de kommuner som normalt förrättar vigslar.
Utskottet
Fastställande av faderskap vid samboförhållanden
Om modern är gift vid barnets födelse skall enligt 1 kap. 1 § föräldrabalken (FB) mannen anses som barnets far. Denna s.k. faderskapspresumtion omfattar även den situationen att modern är änka och barnet föds inom sådan tid efter mannens död att det kan vara avlat dessförinnan. Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol vid vissa i 1 kap. 2 § FB närmare angivna fall. Är modern ogift vid barnets födelse eller har en faderskapspresumtion brutits skall faderskapet fastställas genom bekräftelse eller dom. Bekräftelse av faderskap är en formbunden rättshandling, som skall ske skriftligen och bevittnas av två personer. Dessutom skall bekräftelsen godkännas av socialnämnden och av modern. Enligt 1 kap. 4 § FB kan en faderskapsbekräftelse ske även före barnets födelse. Visar det sig senare att den som lämnat bekräftelsen inte är far till barnet skall rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom.
Enligt 2 kap. 1 § FB är socialnämnd skyldig att försöka utreda vem som är far till ett barn när faderskapet inte följer direkt av presumtionsregeln. Nämnden skall föra protokoll över vad som förekommer vid utredningen av betydelse för faderskapsfrågan (2 kap. 8 § FB). Protokollsformulär fastställs av Socialstyrelsen.
När parterna i ett samboförhållande har sammanbott under hela konceptionstiden eller haft stadigvarande förbindelse under denna tid och därefter bor tillsammans används ett förenklat utredningsförfarande enligt ett särskilt protokoll, s.k. S-protokoll. Om parterna i dessa situationer är övertygade om att barnet är deras gemensamma är deras uppgifter som regel tillräckliga för att utredaren skall kunna anta att mannen är far till barnet. Detta förutsätter dock att det inte har framkommit några omständigheter som kan sätta faderskapet i fråga. Har utredaren anledning att känna sig osäker, måste en mera fullständig utredning göras.
I motion L409 anser Karin Pilsäter och Ola Ström (båda fp) att nuvarande bestämmelser och myndighetsrutiner när det gäller fastställande av faderskap begränsar mannens möjlighet att ta ansvar för sina barn. Reglerna upplevs som krångliga och framför allt som förnedrande. Motionärerna anser att det är viktigt att stärka synen på den ogifte pappans ansvar, skyldigheter och rättigheter gentemot barnen. Ett enkelt anmälningsförfarande bör därför införas så att en man som är stadigvarande sammanboende med barnets mor inte skall behöva erkänna faderskapet. I motionen yrkas tillkännagivande av vad som sålunda anförts.
Enligt utskottets mening måste utgångspunkten för reglerna om fastställande av faderskap, liksom när det gäller reglerna om vårdnad och umgänge, vara omtanken om barnets bästa. Bestämmelserna får därför inte utformas så att barnets rätt på något sätt riskerar att bli åsidosatt. Utskottet har i andra sammanhang bedömt att den nuvarande ordningen för fastställande av faderskap erbjuder betryggande garantier för att det verkligen är den biologiske fadern och inte någon annan som fastställs som fader. Av det skälet har utskottet avstyrkt motionsyrkanden om en presumtionsregel vid samboförhållanden (se bet. 1992/93:LU22).
Detta ställningstagande innebär emellertid inte att utskottet nu avvisar förslag som går ut på att förenkla själva förfarandet vid fastställande av faderskap under förutsättning att barnets rätt inte sätts i fara. Ungefär hälften av alla barn som föds i Sverige har föräldrar som inte är gifta med varandra. I de flesta fallen bor emellertid föräldrarna tillsammans. Tankar på att införa ett förenklat förfarande för fastställande av faderskap för denna stora grupp barn har tidigare väckts av Socialstyrelsen. I ett remissvar på departementspromemorian (Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge anförde Socialstyrelsen bl.a. att man i kontakter med socialnämnder fått uppfattningen att det så gott som aldrig händer att ett förenklat utredningsförfarande, när parterna bor tillsammans, övergår till en mer fullständig utredning på grund av parternas tveksamhet i faderskapsfrågan. Socialstyrelsen ansåg därför att tiden kunde anses mogen för ett förenklat förfarande hos pastorsämbetet i de fall parterna bor tillsammans. Möjligheten att hos pastorsämbetet få faderskapet fastställt kunde stå öppen för de föräldrar som varit kyrkobokförda på samma adress under en viss tid före barnets födelse. Bestämmelsen föreslogs utformad så att mannen anses som far till barnet, om han bott tillsammans med modern sedan minst 10 månader före barnets födelse samt bekräftat och godkänt faderskapet. Parter som är tveksamma till faderskapet trots att de bor och har bott tillsammans viss tid före barnets födelse skulle däremot vara hänvisade till socialnämnden för en formell faderskapsutredning. Beträffande barn som föds av föräldrar som inte är gifta med varandra och som inte bor tillsammans föreslogs ingen ändring.
Enligt utskottets mening finns det nu skäl att överväga förenklade regler för fastställande av faderskap i samboförhållanden. Enligt vad utskottet erfarit avser regeringen att under våren 1996 tillkalla en utredning med uppdrag att bl.a. fullfölja en av riksdagen initierad utvärdering av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (bet. 1991/92:LU32). Utskottet anser sig kunna utgå från att regeringen i samband med de överväganden som görs i samband med utformningen av utredningens direktiv tar upp den i motionen aktualiserade frågan om förenklade rutiner för fastställande av faderskap. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida kan därför enligt utskottets mening inte anses påkallad. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L409.
Solidariskt betalningsansvar
När två eller flera personer gemensamt upptar ett lån är de enligt 2 § skuldebrevslagen (1936:81) solidariskt ansvariga för skulden, såvida inte förbehåll har gjorts om delad ansvarighet. Det solidariska ansvaret innebär att borgenären har rätt att vända sig mot vilken som helst av gäldenärerna och utkräva hela skuldbeloppet. Den gäldenär som tvingas betala mer än vad som belöper på honom har sedan rätt att kräva övriga gäldenärer på vad som belöper på dem, (regressrätt). Hur stor del som belöper sig på den ene eller andre beror på vad som har avtalats gäldenärerna emellan. Om något sådant avtal inte har träffats, kan det för skuldens fördelning bli avgörande hur stor del av lånebeloppet som var och en av gäldenärerna har uppburit eller hur stor del de var för sig äger i t.ex. en fastighet för vars behov lånet har tagits. Om det däremot saknas sådana kriterier får fördelningen ske så att lika delar av skuldsumman belöper på var och en. Om gäldenärerna däremot i låneavtalet har förbehållit sig delad ansvarighet för skuldbeloppet, kan borgenären inte kräva var och en på mer än hans andel.
Regler om borgen finns i 10 kap. handelsbalken. Borgen är ett åtagande av en person (borgensman) i förhållande till borgenären att ansvara för att gäldenären fullgör en honom åliggande prestation. Den prestation som garanteras genom borgensförbindelsen avser oftast en betalningsförpliktelse. Man skiljer mellan två olika slag av borgen, enkel borgen och proprieborgen. En enkel borgen är en förbindelse som ingåtts utan ansvar såsom för egen skuld. Enkel borgen förekommer i praktiken mycket sällan. Proprieborgen, som är den vanligaste formen, föreligger när borgensmannen ingått borgen såsom för egen skuld . I det fallet kan borgenären, om skulden inte betalas i rätt tid, vända sig direkt till borgensmannen och kräva betalning. Borgenären behöver inte först försöka få betalt av gäldenären. Om en borgensman nödgats infria skulden, har han en regressrätt mot huvudgäldenären, dvs. rätt att fordra tillbaka beloppet av denne.
I motion L403 pekar Birthe Sörestedt och Bengt Silverstrand (båda s) på problem som hänger samman med solidariskt betalningsansvar för lån och med borgensåtaganden. Som exempel nämner motionärerna två makar som har tagit ett gemensamt lån för en bostadsrättslägenhet och sedan skiljer sig. Vid separationen kommer de överens om hur betalningsansvaret för lånet skall regleras mellan dem. Om den ene därefter inte fullgör sin del av åtagandet kan banken kräva den andre på hela beloppet och även utnyttja kronofogdemyndighet för att realisera panten och ställa personen utan bostad. Ett annat exempel som motionärerna tar upp är att en efterlevande make blir krävd på hela beloppet för ett gemensamt lån för en bostadsrätt när dödsboet inte förslår till betalningen av den avlidnes del. Om banken kräver exekutiv försäljning av lägenheten ställs den efterlevande utan bostad. Motionärerna anser att det borde vara möjligt att sära betalningsansvaret så att det vid en skilsmässa kan beslutas att parets gemensamma lån skall delas. Vid dödsfall bör dödsboet ensamt få svara för den avlidnes del av betalningsansvaret. Motionärerna framhåller vidare att regressrätten inte erbjuder en tillräcklig trygghet och att det därför finns ett behov av att ge låntagare och borgensmän ett ytterligare skydd. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad sålunda anförts.
Utskottet ifrågasätter inte att ett solidariskt betalningsansvar eller ett borgensåtagande i enskilda fall kan leda till sådana olyckliga konsekvenser som motionärerna beskriver. Att lösa problemet på det sätt motionärerna önskar är emellertid inte möjligt. Lånevillkoren måste nämligen till alla delar betraktas som en integrerad del av låneavtalet, och ändringar i avtalet kan - i enlighet med grundläggande civilrättsliga principer - inte komma till stånd utan att avtalets båda parter är överens om det. En lösning på problemet måste således - till skillnad från vad motionärernas förslag synes innebära - innefatta en överenskommelse med långivaren. När förhållanden ändrats så att de inte längre motsvarar de förutsättningar som var för handen när låneavtalet tecknades finns givetvis möjligheter att ta upp förhandlingar med banken i syfte att omvandla ett lån med gemensamt betalningsansvar till två separata lån. Det kan också finnas skäl att redan i låneavtalet söka reglera vad som skall gälla exempelvis i händelse av en framtida separation. En annan preventiv åtgärd kan vara att teckna en livförsäkring som täcker betalningsansvaret vid dödsfall. På motsvarande sätt bör de problem som kan uppkomma på grund av borgensåtaganden kunna lösas.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L403.
Verkställighet av vissa bodelnings- och skifteshandlingar
Regler om bodelning finns i 9-13 kap. äktenskapsbalken (ÄktB). Bodelning skall ske bl.a. när ett äktenskap upplöses. Bodelning behövs dock inte om makarna endast har enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken. Enligt lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem skall bodelning även ske i vissa fall när ett samboförhållande upphör. Bodelningen är en rent privat angelägenhet som förrättas utan myndighets medverkan eller kontroll. Kan makarna inte enas om bodelningen, skall tingsrätten på ansökan förordna någon att vara bodelningsförrättare. Bestämmelser härom finns i 17 kap. ÄktB. Om makarna inte kan komma överens, skall bodelningsförrättaren i en av honom underskriven handling själv besluta om bodelningen. Den make som är missnöjd med bodelningsförrättarens beslut får inom fyra veckor från delgivning klandra det genom att väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bodelningen inom denna tid har maken förlorat sin rätt till talan.
När en person avlidit, skall hans egendom övergå till hans arvingar och testamentstagare. Bestämmelser därom finns i ärvdabalken (ÄB). Var den döde gift skall först en bodelning äga rum. Därefter skall resterande tillgångar delas upp mellan arvingarna och de universella testamentstagarna genom ett arvsskifte. Även arvsskiftet är ett privat avtal. För att det skall vara giltigt krävs dock att det sker i viss form, nämligen att det upprättas i en handling, som skrivs under av delägarna. Kan delägarna inte enas om skiftet, skall rätten på begäran av någon av dem förordna någon att vara skiftesman. Vad som enligt äktenskapsbalken gäller om bodelning, bodelningsförrättare och make skall i huvudsak gälla också i fråga om arvsskifte, skiftesman och delägare i boet (23 kap. ÄB).
Den som inte på frivillig väg uppfyller en förpliktelse som har fastställts i viss ordning kan bli föremål för exekutiv verkställighet, dvs. ett tvångsmässigt genomförande med hjälp av kronofogdemyndighet enligt bestämmelser i utsökningsbalken (UB). För verkställighet krävs en exekutionstitel som innefattar skyldighet att fullgöra en förpliktelse. Exekutionstitlar utgörs i allmänhet av avgöranden av domstol eller annan myndighet. En dom, varigenom endast fastställs t.ex. skadeståndsskyldighet, utan åläggande att fullgöra förpliktelsen, utgör således ingen exekutionstitel.
I viss utsträckning kan även handlingar som har tillkommit utan medverkan av någon myndighet utgöra en exekutionstitel. Ett beslut av en bodelningsförrättare eller en skiftesman utgör emellertid ingen exekutionstitel och är således inte direkt verkställbart (3 kap. 1 § UB). Den som önskar verkställighet av en bodelnings- eller skifteshandling är hänvisad att utverka en exekutionstitel. Detta kan ske genom lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Om förfarandet leder till ett verkställbart avgörande - ett utslag - skall kronofogdemyndigheten i princip verkställa utslaget utan någon ny ansökan.
I motion L401 kritiserar Sigrid Bolkéus (s) förhållandet att bodelnings- och skifteshandlingar inte är exekutionstitlar trots att besluten av bodelningsförrättare och skiftesmän står nära myndighetsutövning. Motionären framhåller att det innebär en onödig belastning och onödiga kostnader för rättsväsendet att den make som har rätt till ersättning tvingas gå till tingsrätt eller kronofogdemyndighet för att få en verkställbar exekutionstitel när den som vid bodelning ålagts att utge viss ersättning inte betalar frivilligt. En handling som upprättats av en bodelningsförrättare eller skiftesman bör enligt motionären anses som en exekutionstitel enligt 3 kap. 1 § UB och därmed kunna läggas till grund för verkställighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet har viss förståelse för att kravet på en exekutionstitel för att få verkställighet på grundval av en bodelnings- eller skifteshandling i vissa fall kan framstå som både betungande och onödigt tidsödande. I sammanhanget måste emellertid beaktas att dessa handlingar i regel inte är utformade som förpliktelser för någon att fullgöra en viss prestation. Handlingarnas syfte är i stället att lägga fast hur fördelningen av en viss egendomsmassa skall göras. Regelmässigt sker detta utan att alla de i boet ingående enskilda föremålen behöver individualiseras. Samlingsbegrepp såsom lös egendom används ofta. Att ge bodelnings- och skifteshandlingarna status som exekutionstitlar är därför inte möjligt utan förhållandevis omfattande ändringar i annan lagstiftning än UB. Utskottet är inte berett att i förevarande sammanhang ta initiativ till att sådana ändringar kommer till stånd. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L401.
Registrering av partnerskap
Enligt lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap har två personer av samma kön rätt att registrera sitt partnerskap. Registrerat partnerskap är tänkt för homosexuella par. Något krav på sexuell läggning, samliv eller gemensamt hushåll ställs dock inte upp. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1995. Motsvarande lagstiftning finns sedan 1989 i Danmark och sedan 1993 i Norge. Enligt Statistiska centralbyråns preliminära statistik registrerades 330 partnerskap i Sverige under år 1995, varav 250 mellan män och 80 mellan kvinnor.
Rättsverkningarna av en registrering motsvarar i huvudsak vad som gäller för äktenskap. Detta innebär bl.a. att äktenskapets regler om giftorätt, bodelning, ömsesidig försörjningsplikt, inbördes arvsrätt och regler om namn blir tillämpliga även på partnerskapet. Detsamma gäller regler om pensionsvillkor, efterlevandeskydd och olika bidragsformer. Från huvudregeln görs undantag för alla regler som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller gemensam vårdnad om barn. Partner i ett registrerat partnerskap har alltså inte möjlighet att adoptera barn, varken gemensamt eller var för sig. Inte heller har de tillgång till insemination eller annan konstlad befruktning. En registrerad partner kan inte heller utses att som särskilt förordnad förmyndare gemensamt med sin partner utöva vårdnaden om en underårig.
Registreringen sker vid en förrättning och under former som motsvarar borgerlig vigsel. Behörig att förrätta registrering av partnerskap är lagfaren domare vid tingsrätt eller den som av länsstyrelsen förordnats att vara regi streringsförrättare. Utskottet anförde i lagstiftningsärendet att länsstyrelsen bör kunna förordna registreringsförrättare i den omfattning som det finns behov av. Rätten till registrering är beroende av parternas anknytning till Sverige. Minst en av dem skall vara svensk medborgare med hemvist här. Motsvarande anknytningsvillkor finns i den danska och den norska lagen.
I motion L412 av Ulrica Messing m.fl. (s, c, v) anförs att länsstyrelserna har utfärdat förordnanden som registreringsförrättare, men att detta gäller endast vissa av landets kommuner. I de kommuner som saknar tingsrätt och där kommunen inte vill förrätta partnerskapsregistrering finns ingen möjlighet för homosexuella att på hemorten få sitt partnerskap registrerat. I kommuner som har tingsrätt men där kommunen inte vill förrätta partnerskapsregistrering finns ingen möjlighet att få partnerskapet registrerat annat än på kontorstid mellan måndag och fredag då tingsrätten har öppet. Motionärerna anser att det är oacceptabelt att en del kommuner har ställt sig vid sidan om lagen om registrerat partnerskap. I motionen efterlyses åtgärder som hindrar kommunerna från att vägra förrätta partnerskapsregistrering trots att kommunen redan förrättar vigslar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 3). I motionen begärs vidare ett riksdagens tillkännagivande om att de ambassadtjänstemän som har behörighet att förrätta vigslar på ambassaderna också bör ges rätt att förrätta partnerskapsregistrering (yrkande 2). Därutöver anförs att partnerskapslagens anknytningsvillkor leder till att personer som är stadigvarande bosatta i Sverige men inte är svenska medborgare inte kan ingå partnerskap med andra som inte heller är svenska medborgare. Något undantag görs inte för länder som själva har lagstiftning om registrerat partnerskap. Motionärerna framhåller att exempelvis en danska som är bosatt i Sverige och inte får ingå partnerskap med en utländsk kvinna inte heller kan ingå partnerskap i Danmark eftersom hon inte är bosatt där. Detta är enligt motionärerna orimligt eftersom båda de aktuella länderna har lagstiftning om registrerat partnerskap. Regeringen bör därför ta initiativ till en nordisk partnerskapskonvention där dessa frågor kan lösas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 1).
Vad först angår registreringsförrättare kan utskottet konstatera att det i fråga om borgerliga vigselförrättare enligt praxis ankommer på varje kommun att bedöma behovet inom kommunen och att ta initiativ till att lämpliga personer i tillräckligt antal erhåller förordnanden av länsstyrelsen. Tanken är att samma ordning skall tillämpas när det gäller registreringsförrättare. Det får således ankomma på varje enskild kommun att se till att det finns erforderligt antal registreringsförrättare. Utskottet, som är medvetet om att registreringsförrättare ännu inte har förordnats i alla kommuner, förutsätter att behovet även i de återstående kommunerna kommer att tillgodoses. Några åtgärder från riksdagens sida bör därför inte nu komma i fråga. Utskottet avstyrker således bifall till motion L412 yrkande 3.
När det sedan gäller frågan om ambassadtjänstemäns behörighet att förrätta partnerskapsregistreringar vill utskottet erinra om lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Enligt 1 kap. 5 och 6 §§ har regeringen inom vissa ramar rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands enligt svensk lag och att förrätta vigsel i Sverige enligt utländsk lag. Med stöd av denna lag har regeringen utfärdat bemyndiganden som innebär att det med vissa diplomatiska och konsulära tjänster och med vissa prästerliga befattningar följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag utomlands. I vissa fall är bemyndigandena begränsade, exempelvis på det sättet att vigselrätten endast gäller vigsel av svenska medborgare. De bemyndiganden som lämnas föregås regelmässigt av förhandlingar med respektive länders regeringar.
I ärendet rörande partnerskapslagen behandlades frågan huruvida regeringens rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands borde omfatta även registrering av partnerskap. Utskottet anförde därvid att möjligheten till registrering utomlands troligen kommer att aktualiseras endast i fråga om länder som har en lagstiftning som motsvarar vad som gäller för registrerat partnerskap. Även om behovet mot denna bakgrund kunde antas vara mycket litet under den närmaste framtiden, kunde dock enligt utskottet utvecklingen i andra länder på sikt komma att förändra läget. Utskottet stannade därför för att regeringens rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands borde utvidgas till att omfatta även registrering av partnerskap (bet. 1993/94:LU28).
I likhet med den praxis som har utbildats när det gäller bemyndiganden att viga bör bemyndiganden att förrätta registrering av partnerskap bygga på ett konstaterat behov i det land som avses. Som tidigare redovisats är det för närvarande endast Danmark och Norge som har en lagstiftning motsvarande partnerskapslagen. Eftersom en svensk medborgare med hemvist i Norge eller Danmark inte har rätt att bli registrerad enligt den svenska lagen finns det inget behov av att överväga bemyndiganden för registreringar ens i dessa länder. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L412 yrkande 2.
Vad slutligen gäller motionärernas kritik mot partnerskapslagens anknytningsvillkor och yrkandet om en nordisk partnerskapskonvention vill utskottet erinra om att frågan om den närmare utformningen av anknytningsvillkoret behandlades utförligt av utskottet i lagstiftningsärendet. Bakgrunden till det var att Partnerskapskommittén hade föreslagit en annorlunda utformning av anknytningskravet. Enligt kommittén skulle registrering kunna ske om en av personerna har hemvist här efter en bosättning som varat i minst två år. Utskottet framhöll som sin uppfattning att en svensk partnerskapslag utan tungt vägande skäl inte borde avvika på väsentliga punkter från vad som redan gällde i Danmark och i Norge. När tre länder på sätt som skedde gick i spetsen med lagstiftning om de homosexuellas rättigheter, var det enligt utskottet angeläget att eftersträva nordisk rättslikhet. Detta gällde i särskilt hög grad sådana regler som direkt har internationellt privaträttsliga konsekvenser. Utskottet fann sig av dessa skäl inte kunna ansluta sig till den av kommittén föreslagna utformningen av anknytningsvillkoret.
Utskottet anförde vidare att anknytningsvillkorets uppgift är att skilja ut dem som typiskt sett inte har sin framtid i Sverige, men att villkoret samtidigt inte bör vara så snävt att det onödigtvis begränsar möjligheterna att ingå partnerskap här. Ett homosexuellt par som vill leva i Sverige, men där den ene i övrigt ännu inte har någon fastare anknytning till landet, kan ha goda skäl att registrera partnerskapet utan att det drar ut på tiden. Anknytningsvillkoret bör därför, enligt vad utskottet framhöll, på det sätt som gäller i Danmark och i Norge, riktas endast mot en av personerna (bet. 1993/94:LU28).
Utskottet har i dag ingen annan uppfattning om anknytningsvillkorets utformning. Mot bakgrund av det relativt blygsamma antalet registreringar som hittills förekommit torde det endast röra sig om enstaka fall av danska eller norska medborgare bosatta i Sverige som önskar registrera ett partnerskap tillsammans med en utländsk medborgare här i landet. Att initiera ett konventionsarbete med avseende på endast två av de övriga nordiska länderna och i en fråga av så begränsad praktisk betydelse bör enligt utskottets mening inte komma i fråga. För det fall att det skulle visa sig att det finns ett allmänt intresse i Sverige, Norge och Danmark för den förändring som motionärerna förespråkar, utgår utskottet från att initiativ till lagändringar i stället kommer att tas inom ramen för det nordiska samarbete som pågår inom familjerätten med särskild inriktning på just internationellt privaträttsliga frågor. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L412 yrkande 1.
Sambor av samma kön
Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) innebär att när ett samboförhållande där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden upplöses, får samborna en giftorättsliknande rätt till delning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. Huvudregeln är att denna egendom delas lika mellan dem. Lagen (1987:813) om homosexuella sambor innebär att sambolagen gjorts tillämplig också då två personer lever tillsammans i ett homosexuellt förhållande.
Våren 1992 framhöll utskottet med anledning av en motion att det var angeläget att en utvärdering kom till stånd beträffande sambolagen. Det borde enligt utskottet ankomma på regeringen att bestämma i vilket sammanhang och under vilka former en sådan utvärdering skulle ske. Utskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända betänkande att riksdagen skulle ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört (bet. 1991/92:LU32). Som ett första led i den begärda utvärderingen gav Justitiedepartementet i uppdrag åt Statskontoret att ta fram underlag för att belysa ett antal frågeställningar. I september 1993 redovisade Statskontoret uppdraget i rapporten Sambolagen - en utvärdering (Statskontoret 1993:24).
I november 1993 föreslog Partnerskapskommittén i sitt betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap att lagen om homosexuella sambor skulle ersättas av en ny lag, lag om sambor av samma kön. Förslaget innebar att homosexuella sambor skall omfattas av i princip samtliga regler som gäller för en man och en kvinna som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Det framlagda förslaget gick ut på att sambor, oavsett kön, skall omfattas av samma bestämmelser t.ex. om pension och efterlevandeskydd.
I motion L406 av Tanja Linderborg m.fl. (v) begärs att riksdagen skall anta Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön. Motionärerna anför att heterosexuella sambor i dag har möjlighet att avstå från äktenskap och ändå få del av många av de rättsverkningar som i dag ges av ett äktenskap. Homosexuella sambor blir i praktiken tvungna att ingå partnerskap för att uppnå vissa av de rättsverkningar som heterosexuella har redan på sambostadiet.
Utskottet erinrar om att liknande motionsyrkanden behandlades i ärendet om partnerskapslagen. Utskottet hänvisade därvid till att sambolagen var föremål för utvärdering och ansåg att Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön borde övervägas i samband därmed. Som en följd av det redovisade ställningstagandet avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna (bet. 1993/94:LU28).
Utskottet gör även nu bedömningen att Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön lämpligen bör övervägas i samband med sambolagen. Enligt regeringens skrivelse 1995/96:15 Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen kommer det fortsatta arbetet med översynen av sambolagen att anförtros en utredning, som beräknas bli tillsatt under våren 1996. Med anledning av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L406.
Ytterligare utredning
I motion L408 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) tas upp frågor om homosexuella och barn. Motionärerna konstaterar att riksdagen har beslutat att inte tillåta registrerade partner att adoptera barn och anför att en kvarstående fråga är situationen för de barn som har homosexuella föräldrar. Trots att adoption av barn inte är tillåtet för homosexuella finns det många barn som lever med homosexuella par. I motionen refereras till en forskningsrapport som anger att ca 40 000 barn i Sverige har minst en homosexuell förälder. Motionärerna begär ett riksdagens tillkännagivande om behovet av att utreda situationen för homosexuellas barn och homosexuella föräldrar.
Som motionsyrkandet får förstås avser den begärda utredningen frågor om den rättsliga situationen i relationen mellan homosexuella par och barn till endera parten. Motionsyrkanden med denna inriktning har utskottet tidigare avstyrkt vid två tillfällen, senast hösten 1993. Den då aktuella frågan gällde den rättsliga tryggheten för inseminationsbarn, födda av ensamstående och av lesbiska kvinnor. I sitt av riksdagen godkända betänkande framhöll utskottet att situationen i vårdnadsfrågan är densamma när modern i ett lesbiskt parförhållande avlider som då en legal vårdnadshavare, som lever tillsammans med en person av motsatt kön och som inte är barnets far, dör. Vidare pekade utskottet på att det i ett sådant fall inte finns någon regel om att styvföräldern automatiskt skall komma i fråga som legal vårdnadshavare. I stället gäller att om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och denna dör, skall rätten på ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andre föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade förmyndare. Av detta följer att om barnets far är okänd vårdnaden måste anförtros en eller två särskilt förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns kvinnliga sambo därvid kan komma i fråga skall avgöras med beaktande av vad som är bäst för barnet. Under hänvisning till dessa omständigheter avstyrkte utskottet vid båda tillfällena bifall till den begärda utredningen (bet. 1993/94:LU3).
Utskottet ser inte skäl att frångå sin tidigare uppfattning. Utskottet avstyrker således bifall till motion L408.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande fastställande av faderskap i samboförhållanden
att riksdagen avslår motion 1994/95:L409,
2. beträffande solidariskt betalningsansvar
att riksdagen avslår motion 1994/95:L403,
3. beträffande verkställighet av vissa bodelnings- och skifteshandlingar
att riksdagen avslår motion 1994/95:L401,
4. beträffande kommunala registreringsförrättare
att riksdagen avslår motion 1994/95:L412 yrkande 3,
res. 1 (m) - motiv.
5. beträffande registrering utomlands
att riksdagen avslår motion 1994/95:L412 yrkande 2,
res. 2 (fp) - motiv.
res. 3 (v, mp)
6. beträffande nordisk partnerskapskonvention
att riksdagen avslår motion 1994/95:L412 yrkande 1,
res. 4 (v, mp)
7. beträffande sambor av samma kön
att riksdagen avslår motion 1994/95:L406,
res. 5 (v, mp)
8. beträffande ytterligare utredning
att riksdagen avslår motion 1994/95:L408.
res. 6 (mp)
Stockholm den 5 mars 1996
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s), Anders Ygeman (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann (fp).
Reservationer
1. Kommunala registreringsförrättare (mom. 4 motiveringen)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S Järrel och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med Vad först och slutar med yrkande 3 bort ha följande lydelse:
Vad först angår registreringsförrättare kan utskottet konstatera att det i fråga om borgerliga vigselförrättare enligt praxis ankommer på varje kommun att bedöma behovet inom kommunen och att ta initiativ till att lämpliga personer i tillräckligt antal erhåller förordnanden av länsstyrelsen. Tanken är att samma ordning skall tillämpas när det gäller registreringsförrättare. Det får således ankomma på varje enskild kommun att se till att det finns erforderligt antal registreringsförrättare. Några åtgärder från riksdagens sida bör därför inte komma i fråga. Utskottet avstyrker bifall till motion L412 yrkande 3.
2. Registrering utomlands (mom. 5 motiveringen)
Kerstin Heinemann (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med I likhet och slutar med yrkande 2 bort ha följande lydelse:
Utskottet, som anser det vara självklart att rätten att utfärda bemyndiganden för registrering av partnerskap utomlands skall utnyttjas, förutsätter att regeringen som ett första steg kommer att verka för att de som uppfyller kraven för registrering i Sverige skall kunna få sitt partnerskap registrerat på de svenska ambassaderna i Danmark och i Norge. Något initiativ från riksdagens sida är därför inte erforderligt. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L412 yrkande 2.
3. Registrering utomlands (mom. 5)
Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med I likhet och slutar med yrkande 2 bort ha följande lydelse:
När det sedan gäller frågan om registrering av partnerskap på de svenska ambassaderna kan utskottet konstatera att lagen om registrerat partnerskap - i enlighet med den grundläggande målsättningen att så långt som möjligt låta äktenskapets regler bli tillämpliga på registrerat partnerskap - utgår från att en sådan ordning skall etableras. Även om behovet ännu inte kan antas vara stort, bör enligt utskottets mening frågan behandlas från samma principiella utgångspunkt som när det gäller de kommunala registreringsförrättarna. De som önskar registrera ett partnerskap utomlands skall därför i samma omfattning som de som önskar ingå äktenskap utomlands kunna vända sig till en svensk ambassad. Regeringen bör verka för en sådan ordning. Detta bör riksdagen med bifall till motion L412 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande registrering utomlands
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L412 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Nordisk partnerskapskonvention (mom. 6)
Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med Vad slutligen och slutar med yrkande 1 bort ha följande lydelse:
I fråga om utformningen av partnerskapslagens anknytningsvillkor vill utskottet erinra om att utskottet i lagstiftningsärendet anförde att villkorets uppgift skall vara att skilja ut dem som typiskt sett inte har sin framtid i Sverige, men att villkoret inte bör vara så snävt utformat att det onödigtvis begränsar möjligheterna att ingå partnerskap här. Utskottet har nu ingen annan uppfattning. Bakom ställningstagandet ligger en strävan att undvika registrering av dem, om vilka det kan antas att de kommer att leva i ett land där registreringen inte kan antas få någon effekt. Det finns därför inte skäl att tillämpa ett lika strängt anknytningsvillkor på danska och norska medborgare som är bosatta här i landet, eftersom rättsverkningarna av en registrering i Sverige kommer att bli gällande inte bara här utan även i deras hemländer. Motsvarande är situationen när det gäller svenskar, bosatta i Danmark och i Norge. Det finns i lagstiftningsärendet inget som antyder att anknytningsvillkoret har utformats med avsikten att även medborgare i övriga Norden skall hindras att registrera partnerskap här. Hade saken uppmärksammats skulle regeln sannolikt ha fått en annan utformning. Regeringen bör därför med de berörda nordiska länderna ta upp frågan om en nordisk konvention för att lösa problemet. Att ännu endast tre av de nordiska länderna är berörda bör inte hindra att frågan om en konvention tas upp nu. När andra nordiska länder genomför motsvarande lagstiftning på området bör de enkelt kunna ansluta sig till en sådan konvention. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Till följd av det anförda förordar utskottet bifall till motion L412 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande nordisk partnerskapskonvention
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L412 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Sambor av samma kön (mom. 7)
Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med Utskottet erinrar och slutar med motion L 406 bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i Partnerskapskommitténs ställningstagande att homosexuell och heterosexuell samlevnad i princip bör likställas även på sambostadiet. Den av motionärerna föreslagna lagstiftningen, vilken överensstämmer med Partnerskapskommitténs förslag, bör därför utan dröjsmål genomföras. Det finns enligt utskottets mening inga beaktansvärda skäl att dröja med denna angelägna lagstiftning tills utvärderingen av sambolagen har slutförts. Den nu föreslagna lagen om sambor av samma kön är utformad så att den i stort hänvisar till vad som gäller enligt sambolagen. I de delar sambolagen kommer att ändras som en följd av utvärderingen kommer ändringarna därför att utan någon särskild lagstiftningsåtgärd automatiskt att bli gällande även för sambor av samma kön. Att reglerna på det sättet i vissa delar kan komma att ändras efter en tid om lagen antas nu är en olägenhet som väger lätt jämfört med att regler på viktiga områden helt saknas för sambor av samma kön. Riksdagen bör därför anta en lag om sambor av samma kön i enlighet med Partnerskapskommitténs förslag. Till följd av det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion L406.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande sambor av samma kön
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L406 antar följande
Förslag till
Lag om sambor av samma kön
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Vad som gäller i fråga om en man och en kvinna som lever tillsammans som sambor, skall tillämpas även på två män eller två kvinnor som lever tillsammans under motsvarande förhållanden med de undantag som anges i 2 och 3 §§.
2 § Bestämmelsen i 13 kap. 8 § föräldrabalken om gemensamt utövande av vårdnad om underårig är inte tillämplig på sambor av samma kön.
3 § Bestämmelser vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att samborna är av motsatt kön, är inte tillämpliga.
___________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Genom lagen upphävs lagen (1987:813) om homosexuella sambor.
6. Ytterligare utredning (mom. 8)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med Som motionsyrkandet och slutar med motion L408 bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att det, såsom motionärerna antyder, kan ifrågasättas om det rättsliga regelverket i tillräcklig mån tillgodoser intresset för de barn som lever i homosexuella parförhållanden. Det är viktigt att kartlägga hur situationen är för dessa barn och deras föräldrar. En utredning bör därför snarast ges i uppdrag att dels genomföra en sådan kartläggning, dels - i den mån kartläggningen ger anledning till det - föreslå de lagändringar som bör komma i fråga. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Med anledning av det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion L408.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande ytterligare utredning
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L408 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Utskottet 2 Fastställande av faderskap vid samboförhållanden 2 Solidariskt betalningsansvar 4 Verkställighet av vissa bodelnings- och skifteshandlingar 5 Registrering av partnerskap 7 Sambor av samma kön 10 Ytterligare utredning 11 Hemställan 12 Reservationer 13 1. Kommunala registreringsförrättare (m - motiv.) 13 2. Registrering utomlands (fp - motiv.) 13 3. Registrering utomlands (v, mp) 13 4. Nordisk partnerskapskonvention (v, mp) 14 5. Sambor av samma kön (v, mp) 14 6. Ytterligare utredning (mp)15 Gotab, Stockholm 1996