Familjerättsliga frågor
Betänkande 1993/94:LU19
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU19
Familjerättsliga frågor
Innehåll
1993/94 LU19
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet 20 motioner vari begärs tillkännagivanden från riksdagen i olika frågor på familjerättens område. Motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1994.
De frågor som motionärerna tar upp gäller hindersprövning, bodelning vid äktenskapsskillnad, gemensam vårdnad om barn, barns ställning i vårdnads- och umgängesmål, underhållsskyldighet gentemot barn och kostnader för umgänge, verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden, olovliga bortföranden av barn i internationella förhållanden, barns och makes rätt till arv, val av boutredningsman samt rätten till mellannamn.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Motionerna
1993/94:L401 av Roland Sundgren (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om slopandet av hindersprövningen. 1993/94:L402 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barns arvsrätt.
1993/94:L404 av Inger Koch (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för arvsrätt när det gäller återgång av gåva som missgynnar den först avlidne makens arvingar.
1993/94:L407 av Sven-Olof Petersson och Gunhild Bolander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna och en lösning av frågan om resekostnader i samband med umgängesrätt.
1993/94:L409 av Gustaf von Essen (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i föräldrabalken.
1993/94:L411 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kompletterande regler för ansökan om verkställighet i umgängesrättsärenden.
1993/94:L414 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vem som kan bli boutredningsman.
1993/94:L416 av Anne Rhenman (-) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av civilrätten i syfte att stärka familjens rättsliga ställning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdering av tidsmässiga insatser kring hem och barn. 1993/94:L417 av Gustaf von Essen (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen angående utseende av kontaktperson i samband med separations- och umgängesmål.
1993/94:L418 av Per Stenmarck och Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barnens rätt till umgänge med båda föräldrarna tryggas.
1993/94:L419 av Nils Nordh (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett förtydligande i lagen om barnens rätt i samhället.
1993/94:L420 av Nils Nordh och Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett förstärkt skydd mot bortrövande av barn.
1993/94:L421 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särkullbarns arvsrätt.
1993/94:L423 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av den lagstiftning som reglerar frånskilda föräldrars ekonomiska angelägenheter i samband med vårdnad om gemensamma barn.
1993/94:L424 av Charlotte Cederschiöld och Anne Rhenman (m, -) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt ekonomisk rätt vid skilsmässa.
1993/94:L425 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barns talerätt. 1993/94:L426 av Jan Fransson och Åke Selberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnens rätt och möjligheter att umgås med sina föräldrar.
1993/94:L427 av Christina Linderholm (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående gemensam vårdnad av barn vid skilsmässa.
1993/94:L903 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i namnlagen.
1993/94:So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning av bidrag till umgängesresor,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse kontaktman/ombud för barn.
Utskottet
Allmän bakgrund
Den familjerättsliga lagstiftningen har under de senaste två årtiondena varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter en lång rad av delreformer på äktenskapsrättens område fattade riksdagen i april 1987 beslut (prop. 1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159) om att giftermålsbalken (GB) skulle ersättas med en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB). Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988 och innebar betydelsfulla förändringar främst i fråga om fördelningen av makars egendom vid äktenskapets upplösning. Ett uttalat syfte med förändringarna var att åstadkomma en högre grad av ekonomisk rättvisa mellan makarna vid äktenskapsskillnad. På grundval av bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktB:s ikraftträdande, genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet. LU11, rskr. 51) vissa ändringar i ÄktB:s regler om bodelning. Ändringarna som trädde i kraft den 1 januari 1990, innebär att makes rätt till kompensation enligt den s.k. vederlagsregeln vidgats. Regeln ger en make rätt till kompensation vid bodelning då den ena maken i särskilt angivna fall minskat sitt giftorättsgods. Genom ändringen utvidgades regeln från att ursprungligen ha avsett transaktioner inom ett år före talan om äktenskapsskillnad till att omfatta transaktioner inom en treårstid. Vidare infördes en regel om att rätt till pensionsförsäkring av sådant slag som normalt skall hållas utanför bodelning kan dras in i bodelningen, om det skulle vara oskäligt att hålla rättigheten utanför.
När det gäller rättsförhållandet mellan föräldrar och barn har utvecklingen präglats bl.a. av strävanden att tillgodose barnets intressen. Ett viktigt steg i reformarbetet under senare tid togs hösten 1990 då riksdagen fattade beslut om vissa ändringar i bl.a. FB:s regler om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53). Lagändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991, syftar särskilt till att underlätta en utveckling mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågorna skall lösas. De nya reglerna innebär att s.k. samarbetsamtal i vårdnads- och umgängestvister skall erbjudas föräldrar i alla kommuner. Vidare kan domstolen i ett mål om vårdnad eller umgänge ta initiativ till att samarbetsamtal kommer till stånd. Även FB:s bestämmelser om gemensam vårdnad har ändrats. Gemensam vårdnad skall numera komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense om det utan också då ingen av dem utesluter denna vårdnadsform. Reglerna om umgänge har kompletterats med en föreskrift om att vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget.
Våren 1993 beslutade riksdagen om vissa lagändringar som gäller olovligt bortförande och andra övergrepp mot barn (prop. 1992/93:139, LU22, rskr. 259). Ändringarna, som gällde bestämmelserna i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, syftar till att -- med bibehållandet av skyddet för barnet -- effektivisera förfarandet, när det gäller barn som olovligen förts till eller kvarhållits i Sverige. Samtidigt infördes i FB en uttrycklig bestämmelse om att domstolen när den bedömer en umgängesfråga skall beakta risken för att barnet i samband med utövandet av umgänget utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juni 1993.
I samband med 1987 års beslut om ÄktB gjordes också viktiga ändringar i ärvdabalken (ÄB). Ändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1988, syftade till att skapa möjligheter för den efterlevande maken att få ärva den avlidne makens kvarlåtenskap och därmed att kunna sitta kvar i orubbat bo. En make skall vid den andre makens död därför ta arv framför makarnas gemensamma bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till arv efter den först avlidne maken vid den efterlevande makens död. Om det finns efterarvingar innehar den efterlevande maken under sin livstid den arvfallna egendomen med fri förfoganderätt. Finns det bröstarvingar efter den avlidne som inte också är den efterlevandes barn, särkullbarn, gäller särskilda regler. Särkullbarn har rätt att få ut sitt arv efter en avliden förälder omedelbart. Särkullbarn kan dock avstå från sin rätt till förmån för den avlidnes efterlevande make. Sker ett sådant avstående blir särkullbarnen berättigade till efterarv på samma sätt som makarnas gemensamma bröstarvingar.
Ett till familjerätten angränsande rättsområde är namnrätten. Gällande bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn, mellannamn och förnamn, finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i ämnet (prop. 1981/82:156, bet. LU41, rskr. 357). Till grund för den nu gällande lagen ligger en strävan till jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och män och till lika behandling av barn till föräldrar som är gifta med varandra och barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme än äldre bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn hon eller han vill bära.
I budgetpropositionen (prop. 1993/94:100, bilaga 2) lämnas en redogörelse för det pågående lagstiftningsarbetet på familjerättens område. Av redogörelsen framgår att merparten av detta reformarbete rör föräldrarättsliga frågor. Sålunda har regeringen tillkallat en särskild utredare för att utvärdera 1991 års reform av FB:s regler om vårdnad och umgänge (dir. 1993:120). Uppdraget skall redovisas före utgången av mars 1995. Vidare övervägs inom departementet förslag från Förmynderskapsutredningen dels om förenklingar i reglerna om förvaltning av omyndiga barns egendom, dels om reglerna för adoption. I övrigt koncentreras reformarbetet på familjerättens område på den internationellt privaträttsliga regleringen.
I detta sammanhang kan också nämnas att regeringen år 1992 tillkallat en särskild beredningsgrupp (S 1992:06) med representanter från flera departement, som har till uppdrag att förbereda den svenska insatsen för att genomföra Förenta nationernas internationella familjeår 1994. Utgångspunkten för Sveriges engagemang är att de svenska insatserna skall ses som ett inslag i en fortgående och långsiktig verksamhet inom ramen för svensk familjepolitik. Avsikten är att de svenska insatserna under familjeåret 1994 skall konkretiseras genom olika aktiviteter, såväl inom vårt land som i internationella sammanhang. Regeringen har beslutat att ställa 10 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden till kommitténs förfogande för att inom ramen för den svenska familjepolitiken och dess långsiktiga satsningar ge ökad uppmärksamhet åt initiativ som främjar mångfald och valfrihet. Detta föreslås ske genom uppmuntran och stöd till verksamheter som vill pröva nya arbetsformer i syfte att skapa ökad livskvalitet och effektivare skyddsnät kring barn och ungdom.
Äktenskapsrättsliga frågor
Hindersprövning
I 2 kap. ÄktB uppställs vissa hinder för att ingå äktenskap. Den som är under 18 år måste ha länsstyrelsens tillstånd för att få gifta sig. Likaså krävs tillstånd för att halvsyskon skall få gifta sig med varandra. För de som är släkt med varandra i rätt upp- eller nedstigande led eller är syskon gäller ett absolut förbud att gifta sig. Den som redan är gift får naturligtvis inte ingå nytt äktenskap.
Innan äktenskap ingås skall prövas om det finns något hinder mot äktenskapet (3 kap. ÄktB). Denna prövning görs av skattemyndigheten. Hindersprövning begärs av kvinnan och mannen gemensamt. Om det krävs tillstånd till äktenskapet skall bevis om tillståndet visas upp vid hindersprövningen. Prövningen går till så att kvinnan och mannen på ett av Riksskatteverket fastställt formulär på heder och samvete försäkrar att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller syskon. Blanketter för sådan försäkran finns att få hos skattemyndigheten och de allmänna föräkringskassorna. Om skattemyndigheten finner att det inte finns något hinder mot äktenskapet utfärdar myndigheten ett intyg om detta. Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att hindersprövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och att inget hinder mot äktenskapet därvid har framkommit. Efter vigseln skall vigselförrättaren sända en underrättelse därom till den skattemyndighet som har gjort hindersprövningen. Anteckning om ändrat civilstånd införs därefter i folkbokföringsregistret.
I motion L401 anför Roland Sundgren (s) att hindersprövningen är en onödig, tung och besvärande apparat som bör slopas. Lagen bör enligt motionärens mening ändras så att hindersprövningen ersätts med en skriftlig försäkran av brudparet om att inga äktenskapshinder föreligger. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om slopandet av hindersprövningen.
Utskottet kan inte finna annat än att den nuvarande ordningen för prövning av äktenskapshinder är ändamålsenlig. Som framgått av det ovan redovisade torde reglerna knappast innebära några betydande olägenheter för de som ämnar gifta sig. Inte heller synes den administrativa handläggningen i normalfallen vara särskilt betungande.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L401.
Bodelning vid äktenskapsskillnad
I motion L416 av Anne Rhenman (-) begärs att riksdagen skall ta initiativ till en allmän översyn av de lagar som berör familjen. Enligt motionärens mening måste vi börja ta större ansvar för varandra inom familjens ram. Strävan bör vara att stärka familjens civilrättsliga ställning och betrakta familjen som en enhet. Nuvarande bestämmelser i ÄktB missgynnar kvinnorna, anför motionären, genom att hänsyn inte tas till barnafödandet, deltidsarbete och hemarbete (yrkande 1). I motionen anförs vidare att man vid bodelning och beräkning av underhåll bör ta större hänsyn till de insatser som kvinnan gjort i hemmet. Detta skulle, menar motionären, öka tryggheten för den som väljer att prioritera familjen och barnen, och dessutom ge en större respekt för sådana insatser. Således bör bl.a. ATP- och pensionspoäng fördelas lika mellan makar. Kvinnans insatser kring hem och barn sker ofta till familjens gagn men på bekostnad av yrkesmässiga insatser och med ekonomiska förluster. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdering av tidsmässiga insatser kring hem och barn (yrkande 2).
Liknande synpunkter framförs också av samma motionär i motion L424 tillsammans med Charlotte Cederschiöld (m). I motionen anförs att familjeinsatser tillmäts mycket lågt värde vid en skilsmässa. Inte ens den som tagit hand om sin gamla svärmor och därmed missat pensionspoäng kan vara säker på att insatsen kommer att tillmätas något värde vid en eventuell skilsmässa. Inte heller den kvinna som i åratal försörjt sin man och därigenom hjälpt honom till högre utbildning och inkomster har därvid förvärvat någon rätt till starkare ekonomisk ställning vid en skilsmässa. I motionen kritiseras också det aviserade nya pensionssystemet, vilket motionärerna anser innebära att kvinnorna får svårare att värna sin pension. Motionärerna anser att det behövs en översyn av den civilrättsliga lagstiftningen när det gäller dess samstämmighet med socialförsäkringssystemet och för att få ett modernare synsätt när det gäller värderingen av insatser för andra.
Någon större allmän översyn av familjelagstiftningen anser utskottet inte påkallad. Den nya ÄktB innebär enligt utskottets mening att lagstiftningen är anpassad till vad som i dag allmänt svarar mot den allmänna rättsuppfattningen. ÄktB bygger på principen att makarna i ett äktenskap i ekonomiska och andra hänseenden är två självständiga individer som var och en disponerar över den egendom som han eller hon fört med sig i äktenskapet eller förvärvat inom äktenskapet. I 1 kap. stadgas att makarna gemensamt skall vårda hem och barn samt i samråd verka för familjens bästa. Vidare föreskrivs att makarna skall fördela utgifter och sysslor mellan sig och lämna varandra de upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas.
I övrigt vill utskottet erinra om det arbete som nu pågår inom regeringskansliet med anledning av pensionsarbetsgruppens nyligen avlämnade betänkande (SOU 1994:20) Reformerat pensionssystem. I betänkandet föreslås att pensionsrätt för vård av barn, barnårsrätt, skall tillgodoräknas enligt en särskild ordning. Härigenom kan en förälder med i princip bibehållna pensionsförmåner under en tid helt eller delvis avstå från förvärvsarbete för att ta hand om små barn eller få utbyte i pensionshänseende av vård av barn även vid fortsatt förvärvsarbete med oförändrad arbetstid. Pensionsarbetsgruppen föreslår också att makar som båda är födda 1954 eller tidigare skall kunna dela pensionsrättigheter, som under äktenskapet framöver tjänas in inom det reformerade pensionssystemet. Delningen skall enligt förslaget vara frivillig och ske fortlöpande år för år. Systemet för delning innebär att den ålderspensionsrätt som makar intjänat ett år läggs samman och delas på så sätt att vardera maken som pensionsrätt för året tillgodoförs i princip hälften.
Pensionsarbetsgruppen har också lagt fram kompletterande förslag om utjämning av makars pensionsrättigheter (avsnitt 9.9.6). Sålunda föreslås att rätt till pension på grund av frivillig, individuell pensionsförsäkring regelmässigt skall ingå i bodelning efter äktenskapsskillnad, i huvudsak enligt de regler som gällde före år 1988. Detsamma skall gälla medel på pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. Övriga former av pensionsrättigheter, t.ex. ATP, skall enligt pensionsarbetsgruppens förslag jämkningsvis kunna beaktas vid en bodelning efter äktenskapsskillnad om det med hänsyn till makarnas förhållanden i det enskilda fallet är oskäligt att undanta dem från bodelningen. Vad pensionsarbetsgruppen sålunda föreslagit förutsätts bli riktlinjer för det fortsatta utredningsarbete som bör ske i anslutning till den vidare beredningen av arbetsgruppens betänkande.
Enligt utskottets mening bör resultatet av det utredningsarbete som aktualiserats av pensionsarbetsgruppen avvaktas. Med hänsyn till vad som anförts i arbetsgruppens betänkande utgår utskottet från att ändringar i ÄktB:s bodelningsregler kommer att övervägas under detta arbete.
Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionerna L416 och L424.
Vårdnad och umgänge
Gemensam vårdnad
Motion L427 av Christina Linderholm (c) går ut på att gemensam vårdnad borde komma till stånd i större utsträckning. Utgångspunkten, menar motionären, måste vara att båda föräldrarna har ett aktivt ansvar för en nära och vardaglig kontakt med sina barn, även vid en skilsmässa. Gemensam vårdnad bör där enligt motionärens mening vara regel. Den av föräldrarna som inte vill acceptera detta bör ha sämre möjligheter att ensam få vårdnaden. Om gemensam vårdnad inte kan komma till stånd bör den av föräldrarna som bäst kan tillgodose barnets behov av nära och vardaglig kontakt med båda sina föräldrar ha företräde vid vårdnaden. Enligt motionärens mening bör det vara naturligt att ändra lagstiftningen så att båda föräldrarnas ansvar för barnen vid skilsmässa blir tydligt. I motionen yrkas tillkännagivande av det anförda.
Enligt utskottets mening torde motionärens önskemål till stor del redan vara tillgodosedda genom de ändringar i FB som infördes den 1 mars 1991. Som ovan redovisats skall gemensam vårdnad numera komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense om det utan också då ingen av dem utesluter denna vårdnadsform. I syfte att undvika s.k. umgängessabotage infördes samtidigt en särskild regel, 6 kap. 6 § FB, som slår fast att barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskild framträdande plats vid valet av vårdnadshavare i de fall gemensam vårdnad inte kan komma till stånd (prop. 1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53). De nya bestämmelserna syftar till att bana väg för en utveckling i riktning mot att föräldrarna själva i så stor utsträckning som möjligt skall komma överens i vårdnads- och umgängesfrågor. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning på s.k. samarbetssamtal, varmed menas samtal där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker resonera sig fram till en gemensam syn på vårdnads- och umgängesfrågorna. I mål om vårdnad och umgänge får domstolen uppdra åt socialnämnden att anordna samarbetssamtal.
Utskottet vill vidare erinra om att regeringen hösten 1993 tillkallat en särskild utredare för att utvärdera 1991 års reform av FB:s regler om vårdnad och umgänge. I direktiven (dir. 1993:120) sägs bl.a. att utgångspunkten för eventuella förslag bör, såsom också är fallet i gällande rätt, vara att föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens i vårdnads- och umgängesfrågor och att vad som är bäst för barnet skall tillgodoses. I utredningsuppdraget ingår att närmare undersöka om man i Sverige bör införa den s.k. finska modellen för handläggning av frågor om vårdnad och umgänge. Enligt finländsk rätt kan föräldrarna i stor utsträckning lösa vårdnads- och umgängesfrågor genom avtal, som fastställs av socialnämnden. Ett avtal som har fastställts av socialnämnden är gällande och kan verkställas såsom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. I samband med avtal om vårdnad eller umgänge åtar sig socialnämnden att hjälpa föräldrarna att avtala om underhållsbidrag för barnet. Utredningsuppdraget skall redovisas före utgången av mars 1995.
Enligt utskottets mening bör resultatet av det pågående utredningsarbetet avvaktas. Något tillkännagivande i enlighet med vad som begärs i motion L427 är därför inte erforderligt. Motionen avstyrks.
Barns ställning i vårdnads- och umgängesmål
Frågor som gäller barns ställning och inflytande i vårdnads- och umgängesmål tas upp i fyra motioner. Nils Nordh (s) begär i motion L419 tillkännagivande om förtydligande i lagstiftningen så att barnets vilja respekteras vid beslut som rör barnet och att den juridiska bindningen till båda föräldrarna bibehålls även vid en skilsmässa.
I motion L425 anför Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) att barn bör ha egen talerätt i vårdnads- och umgängesmål och dessutom ha möjlighet att företrädas av eget ombud. Motionärerna är kritiska till att något förslag ännu inte lagts fram.
Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion So610 att möjligheterna att utse kontaktperson eller ombud för barn skall utökas. Rätten att begära förordnande av ett sådant ombud bör tillkomma barnet, socialnämnden, vårdnadsutredare eller någon barnet närstående person. I motionen yrkas att riksdagen skall ge regeringen det anförda till känna (yrkande 10).
I motion L417 av Gustaf von Essen (m) begärs ett tillkännagivande om en översyn av lagstiftningen i syfte att få kontaktpersoner utsedda för barn i samband med att föräldrarna separerar och tvistar om vårdnad eller umgänge. I motionen anförs att det förekommer att kommuner av olika skäl försummar att utse kontaktperson.
I samband med 1990 års beslut om ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge behandlade riksdagen frågor om barns ställning i mål om vårdnad och umgänge med anledning av flera motionsyrkanden. Utskottet ansåg då att det fanns anledning att överväga en ordning som medger att barnets uppfattning och synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder (bet. 1990/91:LU13, rskr. 53). Däremot var utskottet inte berett att ta ställning till hur frågan närmare skulle lösas, utan spörsmålet borde övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Enligt utskottet borde det ankomma på regeringen att bestämma formerna härför. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till känna.
Enligt vad regeringen därefter redovisat till riksdagen skulle frågan om att stärka barns ställning i mål om vårdnad och umgänge komma att behandlas i en promemoria från Justitiedepartementet under hösten 1993 (skr. 1993/94:15). Någon sådan har emellertid ännu inte färdigställts. Enligt uppgift kommer dock en promemoria att avlämnas och bli föremål för remissbehandling före sommaren 1994. Enligt utskottets mening är det beklagligt att beredningsarbetet sålunda fördröjts. Något nytt tillkännagivande från riksdagens sida är emellertid mot bakgrund av det redovisade inte meningsfullt.
När det gäller motion L417 vill utskottet erinra om att riksdagen i samband med 1990 års reform av FB:s regler om vårdnad och umgänge också beslutade om ett tillägg i 10 § socialtjänstlagen (1980:620). Ändringen innebar att det infördes en möjlighet också för barn att få en kontaktperson utsedd. Ett barn som fyllt 15 år har därför möjlighet att utan föräldrarnas samtycke få en särskild person eller en familj utsedd för att hjälpa barnet i personliga angelägenher. För barn som inte fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till det. Om det, såsom anförs i motionen, av någon anledning förekommer att kontaktpersoner inte utses för barn i den utsträckning som bestämmelsen förutsätter utgår utskottet från att den särskilda utredaren som tillkallats för att utvärdera 1991 års reform framlägger erforderliga förslag till lagändringar eller andra åtgärder.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L417, L419, L425 och So619 yrkande 10.
Underhållsskyldighet och kostnader för umgänge med barn
Enligt 7 kap. 2 § FB skall förälder fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern inte har vårdnaden om barnet. Detsamma gäller om vårdnaden om barnet är gemensamt med den andra föräldern, men barnet endast varaktigt bor tillsammans med den andra föräldern. Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal. En närmare redovisning av FB:s regler om föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn och reglerna om bidragsförskott finns i betänkandet 1992/93:LU22.
När en umgängesberättigad förälder är bosatt på annan ort än barnet kan utövande av umgängesrätten vara förenat med särskilda kostnader. FB innehåller inte någon bestämmelse som reglerar föräldrarnas inbördes ansvar för umgängeskostnader. I rättspraxis har sådana kostnader beaktats i samband med fastställande av underhållsbidrag (se rättsfallet NJA 1992 s. 93). I mål om umgänge har Högsta domstolen uttalat att särskilda villkor för umgänget kan föreskrivas för var umgänget skall påbörjas respektive avslutas eller vem av föräldrarna som skall svara för resekostnader och andra utgifter i samband med umgänget (se rättsfallet NJA 1990 s. 219). Något särskilt offentligt stöd för umgängeskostnader finns inte. I viss utsträckning finns det dock rätt till socialbidrag för sådana kostnader. En förälder som är skyldig att betala underhållsbidrag har emellertid rätt till avdrag på bidraget, om han eller hon haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn. Avdraget är en fyrtiondel av underhållsbidraget för varje dygn som barnet vistas hos föräldern. Om det finns särskilda skäl kan domstolen bestämma andra villkor för denna avdragsrätt (7 kap. 11 § FB). Föräldrarna kan också själva avtala om andra villkor.
Reglerna om underhållsbidrag och bidragsförskott har varit föremål för ett långvarigt utredningsarbete. På begäran av riksdagen (bet. 1985/86:SoU29, rskr. 354) tillkallade regeringen våren 1987 en kommitté med uppgift att göra en översyn av reglerna. Kommittén, som antog namnet 1987 års Underhållsbidragskommitté, avslutade sitt arbete våren 1990 med att avge betänkandena Samhällsstöd till underhållsberättigade barn I--III (SOU 1980:8 och SOU 1990:48). I betänkandena presenterades tre olika modeller för samhällsstöd till ensamstående föräldrar med barn. Frågor om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation behandlades inte av kommittén utan överlämnades till Socialdepartementet. Kommitténs förslag remissbehandlades.
Därefter övervägdes bidragsförskottsreglerna och deras anknytning till reglerna om underhållsbidrag av en interdepartemental arbetsgrupp. I departementspromemorian (Ds 1992:53) Ensamförälderstöd anvisade arbetsgruppen ett förslag till lösning. Sedan promemorian remissbehandlats fann regeringen att förslagen inte var möjliga att lägga till grund för lagstiftningen och aviserade därför i förra årets budgetproposition ytterligare utredningsarbete (prop. 1992/93:100, bil. 6).
I motion L423 av Stig Bertilsson (m) begärs tillkännagivande om en översyn av lagstiftningen om underhållsbidrag i syfte att förhindra att frånskilda fäder till följd av en skilsmässa hamnar i ohållbara ekonomiska situationer.
Frågor som gäller kostnader för umgängesresor tas upp i tre motioner. I motion L407 begär Sven-Olof Petersson och Gunhild Bolander (c) tillkännagivande om behovet av en översyn av reglerna och en lösning av frågan om resekostnader i samband med umgängesrätt.
Jan Fransson och Åke Selberg (s) påpekar i motion L426 att många barn inte kan träffa den ena föräldern efter en separation beroende på att den underhållsskyldige inte har råd med resekostnaderna.
I motion So610 av Gudrun Schyman (v) anförs att det behövs en mängd insatser för att umgängesrätten skall fungera. För att främja kontakten mellan barn och en förälder som bor på en annan ort bör barnet ges fria resor. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till utformning av bidrag till umgängesresor (yrkande 8).
Barnets behov av ett väl fungerande umgänge med båda föräldrarna poängteras också i motion L418 av Per Stenmarck och Maud Ekendahl (m). För det fall en umgängesrätt inte kan förverkligas på grund av ekonomiska skäl anser motionärerna att utgångspunkten skall vara att kostnaderna för umgänge skall delas lika mellan föräldrarna. I motionen begärs tillkännagivande om snara åtgärder i syfte att barnets rätt till umgänge med båda föräldrarna tryggas.
Frågor om kostnader för umgänge och umgängesresor har behandlats av riksdagen åtskilliga gånger tidigare med anledning av motioner med samma syften som de nu aktuella. Redan hösten 1990 ansåg utskottet (bet. 1990/91:LU13) att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan till närmare överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet sålunda anförde med anledning av motionerna gavs regeringen till känna (rskr. 1990/91:53). När spörsmålet behandlades senast våren 1993 (se bet. 1992/93:LU22) förutsatte utskottet att frågan skulle komma att behandlas inom ramen för det fortsatta arbetet inom regeringskansliet som socialministern hade aviserat i 1993 års budgetproposition. Utskottet framhöll därvid att det var angeläget att frågan om umgängeskostnaderna får en lösning.
Den 10 juni 1993 tillkallade regeringen en särskild utredare för att se över reglerna om fastställande av underhållsbidrag (dir. 1993:82). Utredningsuppdraget omfattar en översyn av reglerna om bidragsförskott och underhållsbidrag. När det gäller umgängeskostnader skall utredaren enligt direktiven undersöka om bestämmelserna om underhåll kan utformas så att ansvaret för umgängeskostnaderna fördelas mellan föräldrarna. Därvid skall utredaren beakta att utformningen av reglerna inte får leda till att det uppstår nya kostnader för bidragsförskott som inte finansieras genom andra ändringar i regelsystemet. Utredaren bör enligt direktiven ha avslutat sitt arbete senast den 30 september 1994.
Mot bakgrund av vad redovisats ovan nödgas utskottet konstatera att det ännu inte föreligger något färdigt förslag till lösning av de fortfarande angelägna frågorna om underhållsbidrag och umgängeskostnader som tas upp i motionerna. Samtidigt vill dock utskottet framhålla att direktiven till den senaste utredningen har utformats på ett sådant sätt att det finns goda förhoppningar om att frågan skall lösas inom överskådlig tid. Utskottet finner med hänsyn härtill inte erforderligt att riksdagen gör något ytterligare tillkännagivande i saken och avstyrker därför bifall till motionerna L407, L418, L423, L426 och So610 yrkande 8.
Verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden
Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden handläggs av de allmänna domstolarna, dvs. i första hand av tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga avgörandet till hovrätt och därefter, under vissa förutsättningar till Högsta domstolen. Frågor om verkställighet av allmän domstols avgörande handläggs av förvaltningsdomstol, dvs. i första hand av länsrätt, vars avgörande kan överklagas till kammarrätt och därefter, under vissa förutsättningar till Regeringsrätten.
I motion L409 begär Gustaf von Essen (m) tillkännagivande av riksdagen om ändringar i FB i syfte att förmå den förälder som förlorat ett mål om vårdnad eller umgänge att följa domstolens beslut. Enligt motionärens mening borde länsrätten utdöma någon form av påföljd, t.ex. vite, för den som tredskas.
Lena Öhrsvik (s) anför i motion L410 att nuvarande möjligheter att begära verkställighet av en dom som gäller umgänge i vissa fall utnyttjas för att trakassera vårdnadshavaren. I motionen redovisas tre fall där umgängesberättigade föräldrar begärt verkställighet trots att vårdnadshavaren inte motsatt sig umgänge. Motionären menar att det bör införas bestämmelser som gör det möjligt att kräva att sökanden anger en grund för sin ansökan om verkställighet. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kompletterande regler för ansökan om verkställighet i umgängesrättsärenden.
Utskottet kan konstatera att länsrätten, när den förordnar om verkställighet, enligt 21 kap. 3 § FB också kan förelägga vite. Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har begärt verkställigheten. Processen i förvaltningsdomstolarna regleras av bestämmelser i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Av 4 § följer att den som begär verkställighet av en dom på umgänge i ansökninghandlingen skall ange vad som yrkas samt de omständigheter som åberopas till stöd härför. Om ansökningshandlingen är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak, skall rätten enligt 5 § förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att hans talan annars inte tas upp till prövning.
Det anförda innebär inte att utskottet för framtiden utesluter andra lagändringar som syftar till att effektivisera förfarandet samt undvika utdragna och onödiga processer. Sådana ändringar infördes den 1 juni 1993 när det gäller verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden (prop. 1992/93:139, bet. LU22, rskr. 259). I sammanhanget vill utskottet också erinra om att Domstolsutredningen i sitt betänkande, (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, lagt fram förslag som går ut på att minska möjligheterna att onödigtvis processa i vårdnads- och umgängesfrågor. Sålunda har utredningen föreslagit att frågor om verkställighet av avgöranden om vårdnad av barn och umgänge med barn skall handläggas av tingsrätterna i stället för av länsrätterna. Vidare har Domstolsutredningen föreslagit att det skall införas krav på prövningstillstånd för att få ett sådant avgörande överprövat av hovrätt och att det utom i prejudikatfall inte skall gå att överklaga hovrättens avgörande. Utredningen menar att en ordning enligt vilken den domstol som har dömt i målet om vårdnad eller umgängesrätt också prövar verkställighet har fördelar. Med all säkerhet skulle en sådan reform minska de tvistande parternas benägenhet att göra verkställighetsförfarandet till en repris på rättegången i allmän domstol. Ett system enligt vilket möjligheterna att få tingsrättens avgörande överprövat är, som utredningen ser det, en ändamålsenlig lösning i syfte att minska processandet i vårdnads- och umgängesmål. Domstolsutredningens förslag har remissbehandlats och förslaget om en ny ordning för verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden övervägs för närvarande inom regeringskansliet.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna L409 och L410.
Olovliga bortföranden av barn i internationella förhållanden
I motion L420 av Nils Nordh och Lena Öhrsvik (s) begärs ett tillkännagivande från riksdagens sida om åtgärder i syfte att förhindra att barn olovligen bortförs från Sverige.
En motion med samma innehåll avstyrktes av utskottet våren 1993 i betänkandet 1992/93:LU22 om olovliga bortföranden av barn samt vårdnad och umgänge m.m. Utskottet hänvisade därvid till vad som framkommit vid en av utskottet anordnad offentlig utskottsutfrågning den 5 maj 1993. Vidare hänvisade utskottet dels till ett i ärendet tillstyrkt förslag till ändring av 6 kap. 15 § FB varigenom en uttrycklig bestämmelse infördes om att domstolen när den bedömer en umgängesfråga skall beakta risken för att barnet olovligen bortförs, dels till en då nyligen beslutad skärpning av fängelsestraffet för egenmäktighet med barn. Riksdagen följde utskottet och avslog motionen. Utskottet finner nu inte skäl att göra någon annan bedömning och avstyrker bifall till motion L420.
Arvsrättsliga frågor
Barns och makes rätt till arv
I 3 kap. ÄB finns särskilda regler om makes arvsrätt. Efter de ändringar som genomfördes i samband med den äktenskapsrättsliga reformen år 1987 gäller numera att den efterlevande maken har rätt till arv före bröstarvingar. Om den avlidne efterlämnar bröstarvingar som inte är också den efterlevande makens bröstarvingar, s.k. särkullbarn, har de emellertid rätt till att få ut sitt arv omedelbart vid förälderns död, men de kan avstå från sin rätt härvidlag. Den efterlevande maken får fritt disponera över vad som tillfaller honom eller henne i arv men får inte disponera över egendomen genom testamente, s.k. fri förfoganderätt. När även den efterlevande maken avlider har den först avlidnes arvingar rätt att ärva vad den efterlevande har fått i arv. Detta betecknas som efterarv och arvingarna kallas efterarvingar. Särkullbarn till den först avlidne har rätt till efterarv endast om de inte fått ut hela sitt arv vid förälderns död. Enligt 3 kap. 1 § andra stycket ÄB har den efterlevande maken dock alltid rätt att ärva så mycket av den avlidnes kvarlåtenskap att det tillsammans med hans eller hennes andel i giftorättsgodset och enskild egendom motsvarar fyra basbelopp.
I de fall makarna innehaft endast giftorättsgods och inte någon arvinge fått ut sin arvslott vid den först avlidne makens död har efterarvingarna normalt rätt till hälften av den sist avlidnes tillgångar. I vissa fall kan emellertid boet efter den sist avlidne komma att fördelas på ett annat sätt än genom hälftendelning. Ett sådant fall är att den efterlevande maken genom gåva eller därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom. Vederlag skall då utgå till efterarvingarna för den del av minskningen som belöper på deras andel av boet (3 kap. 3 § första stycket ÄB). Om emellertid tillgångarna i boet inte räcker för att kompensera efterarvingarna, skall gåvan eller dess värde återbäras. En förutsättning är dock att "den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände efterarvingarna efter den först avlidne till förfång". För talan om återgång gäller en preskriptionstid på fem år räknat från det gåvan mottogs (3 kap. 3 § andra stycket ÄB). Efter denna tid kan alltså talan inte väckas om att gåvan skall återgå till boet.
1987 års ändringar i ÄB innebär inte att laglottsinstitutet avskaffats. Fortfarande gäller att hälften av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvinge utgör hans laglott (7 kap. 1 §). Bröstarvinges laglott skyddas inte bara mot testamente utan även mot gåva som till syftet är att likställa med testamente. Enligt 7 kap. 4 § ÄB kan bröstarvinge, om arvlåtaren i livstiden gett bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med ett testamente, för att utfå sin laglott erhålla jämkning av gåvan, om inte särskilda skäl är däremot. I den mån det krävs för att skydda laglotten skall gåvan nedsättas och motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, om det inte kan ske, ersättning utges för dess värde. Om en bröstarvinge vill göra gällande sin rätt till laglott måste han väcka talan mot gåvomottagaren inom ett år från det att bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.
Nuvarande regler om barns arvsrätt kritiseras i motion L402 av Bertil Persson (m). I motionen begärs ett tillkännagivande från riksdagen som innebär att en återgång bör ske till vad som gällde före år 1988. Motionären menar att det är rimligt att barnen får den primära arvsrätten och att högst hälften av tillgångarna kan testamenteras till andra mottagare.
Inger Koch (m) är i motion L404 kritisk mot den ovan redovisade preskriptionsbestämmelsen i 3 kap. 3 § andra stycket ÄB. Motionären menar att det bör övervägas om inte den femåriga preskriptionstiden skall förlängas och begär ett tillkännagivande därom.
I motion L421 av Hugo Hegeland (m) anförs att det förekommer "arvsplanering" i avsikt att utesluta särkullbarn från delaktighet i kvarlåtenskap. Enligt motionären bör problemet uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Vad först gäller motion L402 vill utskottet erinra om att laglottsinstitutet, som framgått ovan, fortfarande finns kvar i ÄB. För utfående av laglott äger således bröstarvinge enligt 7 kap. 2 § påkalla jämkning av ett testamente.
När det gäller arvsreglerna för make och barn vill utskottet påminna om de överväganden som gjordes när nuvarande bestämmelser antogs av riksdagen våren 1987 (prop. 1986/87:1, bet. LU18, rskr. 159). Utskottet behandlade då motioner vari de då föreslagna ändringarna kritiserades från olika utgångspunkter. I sitt av riksdagen godkända betänkande erinrade utskottet om att arvsrätten ursprungligen fyllde en viktig social funktion genom att trygga avkomlingarnas ekonomiska situation och bevara den avlidnes egendom, särskilt då fast egendom, inom släkten. Med tiden har dock, anförde utskottet vidare, arvsrätten allmänt sett minskat i ekonomisk betydelse samtidigt som vissa negativa verkningar av den uppkommit för den efterlevande maken. Då dödsfall inträffar i ett äktenskap splittras ofta makarnas bo. Eftersom det inte minst vid långvariga äktenskap uppkommer en ekonomisk sammanflätning mellan makarna håller de i allmänhet inte reda på vem som äger vad i det gemensamma hemmet och den efterlevande kan då uppleva situationen som att han eller hon måste avstå från sin egendom. Maken kan också bli tvungen att flytta från bostaden och avstå från möbler m.fl. tillhörigheter eller skaffa fram kontanter för att lösa ut bröstarvingarna. Vidare anförde utskottet att möjligheten att få del av kvarlåtenskapen som regel har mindre betydelse för bröstarvingar som flyttat hemifrån och kan försörja sig själva än för den efterlevande maken. Så länge barnen bor kvar i det gemensamma hemmet framstår det som självklart för dem att hemmet inte skall splittras. Är barnen små är vidare deras grundförsörjning tryggad genom barnpensionerna. Såvitt gäller makarnas gemensamma barn pekade utskottet på att det dessutom normalt inte finns någon anledning att anta att deras försörjningsmöjligheter skulle äventyras om kvarlåtenskapen får disponeras av den efterlevande föräldern. I de flesta fall betyder arvet föga för barnens försörjning medan det för den efterlevande föräldern kan ha viss betydelse för att få behålla boet intakt. Dessutom åberopade utskottet undersökningar som visar att det i betydande utsträckning förekommer testamenten till efterlevande make. Betecknande är också, framhöll utskottet, att det förekommer i stor utsträckning att gemensamma bröstarvingar avstår från sitt arv efter den först avlidne föräldern till förmån för den efterlevande. Denna utveckling tyder på att bröstarvingarna i allmänhet inte uppfattar den efterlevande makens rätt att behålla kvarlåtenskapen som ett hot mot deras framtida möjligheter att få ut sitt arv. Enligt utskottets mening fanns det således åtskilliga skäl som talar för att den efterlevande maken bör ges en starkare ställning i arvsrättsligt hänseende. En sådan reform, framhöll utskottet, måste ske på bröstarvingarnas bekostnad. I sammanhanget åberopade utskottet också betydelsen av att det på ifrågavarande område tillskapades nordisk rättslikhet. På grund av det anförda ställde sig utskottet bakom förslaget i den då aktuella propositionen att en make skall ha rätt att före bröstarvinge ärva kvarlåtenskapen efter sin make, och motionsyrkandena avstyrktes.
Enligt utskottets mening äger vad som sålunda anfördes fortfarande giltighet. Utskottet kan därför inte tillstyrka ett motionsförslag som går ut på att den tidigare ordningen för barns rätt att ta arv åter införs.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L402.
Vad därefter gäller det spörsmål som tas upp i motion L404 vill utskottet erinra om att ett liknande motionsyrkande behandlades våren 1990 (bet. 1989/90:LU23). Utskottet förklarade sig därvid ha förståelse för synpunkten att en preskriptionstid på fem år i vissa fall kan te sig alltför kort med hänsyn till efterarvingarnas intressen. Utskottet strök emellertid samtidigt under att återgång av en gåva medför att gåvomottagaren blir skyldig att återlämna gåvan eller utge ersättning för dess värde. För den som mottagit en gåva och kanske förbrukat den kan en återgång medföra ekonomiska svårigheter. Det är uppenbart, fortsatte utskottet, att särskilt hänsynen till den enskilde gåvomottagarens intressen sätter ganska snäva gränser för möjligheterna att genom längre preskriptionstider förbättra efterarvingarnas ställning i förhållande till vad som redan gäller. Problemet är till sin karaktär på intet sätt begränsat till återgång av gåva enligt ÄB utan motsvarande avvägningssvårigheter återfinns i andra rättsliga sammanhang, t.ex. när det gäller tidsfristerna vid återvinning i konkurs. Vid en samlad bedömning ansåg utskottet att det, i vart fall för närvarande, inte finns skäl att företa en sådan översyn av preskriptionsregeln vid återgång av gåva enligt ÄB som begärdes i den då aktuella motionen. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionen.
Enligt utskottets mening finns det inte heller nu skäl att förorda en sådan översyn som motionären begär. Utskottet avstyrker bifall också till motion L404. När det slutligen gäller motion L421 vill utskottet peka på att bröstarvinges rätt till laglott skyddas genom den ovan redovisade bestämmelsen i 7 kap. 4 § ÄB. Bl.a. har med stöd av denna bestämmelse en serie rättshandlingar (äktenskapsförord och bodelningar) varigenom den alldeles övervägande delen av makarnas giftorättsgods gjorts till makens enskilda egendom jämkats till förmån för den andra makens barn (se rättsfallet NJA 1985 s. 414). Det kan dock inte uteslutas att också andra åtgärder kan behöva vidtas för att skydda särkullbarns rätt till arv. Utskottet utgår från att frågan övervägs i lämpligt sammanhang. Något särskilt initiativ med anledning av motion L421 finner utskottet dock inte påkallat.
Boutredningsman
En fråga som gäller reglerna om förordnande av boutredningsman tas upp av Lennart Fridén (m) i motion L414. Motionären anser att det är olämpligt att det i dag inte finns något som hindrar att den som varit god man också kan utses att vara boutredningsman i dödsboet efter sin tidigare huvudman. Med den nuvarande ordningen finns det, menar motionären, risk för att tveksamheter från tiden som god man aldrig kommer i dagen. I motionen begärs tillkännagivande om en ändring i detta avseende av bestämmelserna i 19 kap. ÄB.
En god man har ställning som legal ställföreträdare för en annan person, vilken dock inte förlorar sin rättsliga handlingsförmåga i och med godmansskapet. God man kan förordnas i en rad olika situationer. Enligt 11 kap. 4 § FB kan domstol förordna god man för den som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Enligt 11 kap. 12 § FB skall till god man utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. I 17 kap. FB finns bestämmelser om tillsyn över den förvaltning som utövas av gode män. Bestämmelserna innebär bl.a. att överförmyndaren skall granska förvaltningen (1 och 7 §§).
ÄB:s regler om dödsboförvaltning, boutredningsman och bouppteckning finns i 18--20 kap. ÄB. Huvudregeln är enligt 18 kap. 1 § att dödsbodelägarna (dvs. efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare) gemensamt förvaltar den dödes egendom under boets utredning. Om någon dödsbodelägare begär det skall rätten besluta att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman (19 kap. 1 §). Enligt 19 kap. 3 § skall val av boutredningsman ske på ett sådant sätt att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall fästas vid förslag från dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. Det finns ingenting som hindrar att dödsbodelägare förordnas till boutredningsman. Om den döde haft en god man enligt de ovan redovisade bestämmelserna i FB finns det inget hinder mot att denne utses till boutredningsman.
Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger tala och svara i mål som rör dödsboet. Enligt en uttrycklig bestämmelse (19 kap. 18 § ÄB) är han skyldig att ersätta skada som han vållat dödsboet eller någon annan vars rätt är beroende av utredningen.
Utskottet anser sig inte kunna förorda en ordning som innebär att den som varit förordnad som god man enligt FB automatiskt skulle vara utesluten att som boutredningsman handha förvaltning av dödsboet efter sin huvudman. I många fall torde det enligt utskottets mening snarare finnas skäl för att den gode mannen, som har insikt i boet, också förordnas som boutredningsman. Som framgår av det ovan redovisade gäller för både god man och boutredningsman en mängd bestämmelser som syftar till att ge erforderliga garantier för att uppdragen sköts korrekt.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L414.
Namnlagen
Med mellannamn avses enligt nu gällande namnlag (1982:670) vad som i den äldre namnlagen från år 1963 kallades tilläggsnamn. Mellannamn skall alltid bäras mellan förnamn och efternamn. Genom ordningen med mellannamn ges make möjligheter att visa både sin nuvarande och tidigare familjeanknytning. Maken kan också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och fosterföräldrar i förhållande till resp. adoptivföräldrar och fosterföräldrar.
Namnlagens bestämmelser om rätt att bära mellannamn (24--29 §§) innebär i huvudsak följande. En make som har förvärvat den andra makens efternamn får bära ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet behållit sina tidigare efternamn, får en av dem med den andre makens samtycke bära den andres efternamn som mellannamn, under förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. Ett barn till föräldrar med skilda efternamn får -- om barnet förvärvat den ena förälderns efternamn -- bära den andres efternamn som mellannamn. Om den ene av föräldrarna gifter sig med någon annan än den andre föräldern och förvärvar den nya makens efternamn får barnet det namnet som mellannamn om den nye maken samtycker till det. För adoptivbarn finns vissa ytterligare möjligheter att bära mellannamn. Särskilda bestämmelser finns också om fosterbarns rätt att bära mellannamn.
Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta till skattemyndigheten. Vill han eller hon inte längre bära mellannamnet skall också anmälan härom göras till skattemyndigheten. Till skillnad från efternamnet är mellannamnet personligt och kan inte föras vidare till make eller barn.
I motion L903 av Isa Halvarsson (fp) begärs tillkännagivande om en ändring i namnlagen i syfte att göra det möjligt för syskon att ha samma mellannamn. Yrkandet framställs mot bakgrund av två i motionen redovisade fall där nuvarande bestämmelser hindrar en sådan ordning. I båda fallen har ett barn till gifta föräldrar med samma efternamn vägrats att ta samma mellannamn som ett äldre syskon fått under tid då föräldrarna varit sammanboende och haft skilda efternamn. Motionären menar att det i sådana fall borde vara rimligt att alla syskonen får ha samma mellannamn.
Utskottet erinrar om att rätten att bära mellannamn tillkommit främst i syfte att bereda möjlighet för make att visa både nuvarande och tidigare familjeanknytning. När det gäller rätten till mellannamn för barn föreslogs i samband med tillkomsten av den nuvarande namnlagen att sådan rätt liksom i 1963 års lag endast skulle tillkomma adoptivbarn (prop. 1981/82:156). Efter förslag av utskottet (bet. LU 1981/82:41, rskr. 357) infördes emellertid den ovan redovisade bestämmelsen om att barn som har förvärvat ett efternamn, som endast den ene av föräldrarna bär, som mellannamn skall få bära den andre förälderns efternamn (25 §). Utskottet konstaterade därvid att det visserligen förelåg vissa praktiska skäl mot en ordning med mellannamn för barn. För en sådan ordning talade emellertid enligt utskottets mening andra skäl, framför allt att familjesamhörigheten kunde stärkas om barnet hade namngemenskap med båda föräldrarna. Enligt utskottet hade dessa skäl en sådan tyngd att bestämmelsen om rätt för barn att bära mellannamn borde införas. Vid utformande av en sådan bestämmelse borde enligt utskottet beaktas att ändamålet med mellannamn för barn är att visa samhörighet mellan barnet och den av föräldarna vars efternamn barnet inte förvärvat. För detta ändamål var det enligt utskottet tillräckligt att barnet som mellannamn fick bära det efternamn som den föräldern bär. Utskottet ansåg däremot att anledning saknades att ge barnet rätt att som mellannamn ta t.ex. förälders namn som ogift. Inte heller borde komma i fråga att barn som mellannamn får välja moderns eller faderns mellannamn.
Utskottet kan konstatera att reglerna i 1982 års namnlag således bygger på en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan intresset av namnstabilitet och å andra sidan den enskildes önskemål om att själv få bestämma vilket namn han eller hon skall bära. Som utskottet påpekat tidigare vid behandlingar av motioner med begäran om ändringar i namnlagen (bet. 1990/91:LU3 och 1991/92:LU32) bör det därför krävas starka skäl för att man i något mera väsentligt avseende skall frångå den nuvarande ordningen. Några skäl för att den grundläggande principen bakom namnlagens regler om mellannamn för barn nu bör överges har inte framkommit.
Utskottet avstyrker på grund av det anförda bifall till motion L903.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande hindersprövning att riksdagen avslår motion 1993/94:L401,
2. beträffande bodelning vid äktenskapsskillnad att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L416 och 1993/94:L424,
3. beträffande gemensam vårdnad att riksdagen avslår motion 1993/94:L427,
4. beträffande barns ställning i vårdnads- och umgängesmål att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L417, 1993/94:L419, 1993/94:L425 och 1993/94:So610 yrkande 10,
5. beträffande underhållsskyldighet och kostnader för umgänge med barn att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L407, 1993/94:L418, 1993/94:L423, 1993/94:L426 och 1993/94:So610 yrkande 8,
6. beträffande verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L409 och 1993/94:L411,
7. beträffande olovliga bortföranden av barn att riksdagen avslår motion 1993/94:L420,
8. beträffande barns arvsrätt att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L402 och 1993/94:L421,
9. beträffande återgång av gåva att riksdagen avslår motion 1993/94:L404,
10. beträffande boutredningsman att riksdagen avslår motion 1993/94:L414,
11. beträffande mellannamn att riksdagen avslår motion 1993/94:L903.
Stockholm den 15 mars 1994
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s) och Per Erik Granström (s).