Europeiska konventet om EU:s framtid (skr.2003/04:13)
Betänkande 2003/04:KUU1
Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande2003/04:KUU1
Europeiska konventet om EU:s framtid (skr.2003/04:13)
Sammanfattning I betänkandet behandlar utskottet regeringens skrivelse 2003/04:13 Europeiska konventet om EU:s framtid jämte motioner. Utskottet redogör i sina ställningstaganden för vad som enligt utskottets uppfattning bör vara Sveriges utgångspunkter under den pågående regeringskonferensen. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner vad utskottet anfört och vad regeringen i övrigt anfört i skrivelsen. Regeringens skrivelse bör läggas till handlingarna. Utskottet framhåller att Sveriges medlemskap i Europeiska unionen är ett uttryck för en strävan att tillsammans med andra länder lösa gemensamma problem. Frågor som är gränsöverskridande och där det nationella beslutsfattandet inte räcker till för att nå politiska mål behöver lösas i samverkan med andra länder. Det kan röra miljöfrågor och kamp mot gränsöverskridande brottslighet. Europeiska unionen kommer tack vare utvidgningen i maj 2004 med tio nya medlemsstater att bli en bredare europeisk samarbetsorganisation. Utskottet anser att konventets arbete varit framgångsrikt. Konventets förslag innebär ett angeläget förtydligande av samarbetets natur och omfattning genom att reglerna förs samman i ett samlat och välstrukturerat fördrag. Konventets förslag är en bra grund för regeringskonferensen och kan med de förändringar som utskottet förordar i detta betänkande bilda en god helhet. Det ligger i medlemsstaternas och EU-medborgarnas intresse att huvuddragen i konventets förslag förverkligas. En viktig utgångspunkt är att det är medlemsstaterna som är avtalsslutande parter i de grundläggande fördrag som reglerar EU:s verksamhet. EU är i grunden ett mellanstatligt samarbete som bygger på principen om tilldelade befogenheter. Det är medlemsstaterna själva som disponerar fördragen och som har det avgörande inflytandet över EU:s utveckling. Det nya konstitutionella fördraget bekräftar detta förhållande. Redan i artikel I-1 sägs att Europeiska unionen tilldelas befogenheter av medlemsstaterna för att deras gemensamma mål ska uppnås. I artikel I-9 anges att varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i konstitutionen ska tillhöra medlemsstaterna. Också i finansiellt hänseende handlar det om tilldelad kompetens. Den fördragsändring som nu är aktuell, genom det nya konstitutionella fördraget, innebär i huvudsak att området för gemensamt beslutsfattande i EU bekräftas. Samarbetsformerna för de frågor som i dagens EU-fördrag ligger i tredje pelaren (polissamarbete och straffrättsligt samarbete) förstärks genom ändrade beslutsformer och rättsliga instrument. Unionens yttre åtgärder ska stärkas och samordnas bättre. Riksdagens beslut med anledning av detta betänkande ska enligt utskottets mening vara styrande för regeringens förhandlingsarbete. Utskottet förutsätter således att regeringen driver förhandlingarna i enlighet med riksdagens beslut. Utskottet välkomnar att regeringen eftersträvar bred politisk samsyn kring hur det framtida konstitutionella fördraget ska utformas. Utskottet är väl medvetet om att förhandlingar kräver kompromisser. Regeringen måste i förhandlingsarbetet agera utifrån det mandat som ges genom riksdagens beslut. De kompromisser som i de fortsatta förhandlingarna blir nödvändiga får diskuteras med och förankras hos riksdagens partier i de former för samråd som gäller. Det är viktigt att regeringen har handlingsutrymme i förhandlingarna så att regeringen kan agera i Sveriges intresse. Huruvida det framtida fördraget bör bli föremål för folkomröstning får prövas av den riksdag som har att ta slutlig ställning till fördraget. Allmänt sett vill dock utskottet erinra om att Europeiska unionen förblir ett i grunden mellanstatligt samarbete där varje stats godkännande krävs för att förändra EU:s kompetens på ett område. Europeiska unionen kan inte själv ta sig beslutanderätt. Denna grundläggande princip, som var en av förutsättningarna vid folkomröstningen 1994 om svenskt medlemskap, består. Konstitutionella frågor Utskottet delar regeringens uppfattning att principen om unionsrättens företräde är fast etablerad sedan lång tid tillbaka, men vill framhålla vikten av att ett kompletterande perspektiv tydliggörs. Unionen ska, enligt artikel I-5.1 i konventets förslag, respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, inbegripet det regionala och lokala självstyret. Unionen skall vidare respektera medlemsstaternas väsentliga statliga funktioner, inbegripet funktioner vars syfte är att hävda deras territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten. Utskottet vill också erinra om artikel I-7.3 där det sägs att de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europakonventionen, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ska ingå i unionsrätten som allmänna principer. I syfte att göra förhållandet mellan unionsrättens företräde och de nämnda reglerna tydligt förordar utskottet att artikel I-10.1 om unionsrättens företräde kompletteras med en hänvisning till artiklarna I-5.1 och I-7.3. Utskottet är medvetet om att det inom ramen för regeringskonferensen pågår en teknisk översyn av konventets förslag. I det arbetet har förslag förts fram om att artikel I-10.1 om unionsrättens företräde ska placeras omedelbart efter artikel I-5 i konventets förslag. Utskottet finner ingen anledning att i detalj diskutera artiklarnas placering, men vill understryka att det är angeläget att innehållet i artiklarna I-5.1 och I-7.3 framhålls i samma sammanhang som unionsrättens företräde. Det kan ske genom en hänvisning i det som i konventets förslag är artikel I-10.1, men andra lösningar som uppnår samma syfte kan vara möjliga. Utskottet föreslår att riksdagen gör ett tillkännagivande i denna fråga. I konventets förslag ges möjlighet att fatta beslut om övergång från en beslutsregel till en annan, de s.k. passerellerna. Utskottet är kritiskt mot denna lösning. Ett syfte med ett nytt samlat fördrag är att man i detta fördrag ska reglera framtida beslutsformer. När alla frågor är uppe kan man ta ett samlat grepp och göra en enhetlig bedömning. Reglerna ska bara kunna ändras när fördraget ändras. Utskottet motsätter sig att Europeiska rådet ska kunna fatta dessa beslut. Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att regeringen bör verka för att passerellerna inte finns med i regeringskonferensens slutliga överenskommelse. Utskottet föreslår ett tillkännagivande i denna fråga. Unionens struktur Utskottet välkomnar den tydliga struktur på fördraget som konventet föreslår. Därmed kan medborgarna lättare ta del av det regelverk som styr unionen. Avskaffandet av pelarstrukturen leder också till ökad tydlighet, även om skilda beslutsregler fortfarande kan gälla för olika områden. Unionens värden och mål Utskottet gör helhetsbedömningen att konventets förslag innebär att öppenheten stärks i det konstitutionella fördraget jämfört med gällande fördrag. Det hindrar inte att regeringen bör bevaka om öppenheten kan stärkas ytterligare under regeringskonferensen. En möjlighet vore i så fall att verka för att principen om öppenhet nämns tidigare i fördraget. Utskottet välkomnar att jämställdhet återfinns bland de värden som lyfts fram i det konstitutionella fördraget. Utskottet anser att regeringen ska driva frågan så att det i samtliga språkversioner framgår att jämställdhet mellan kvinnor och män är inkluderat i jämlikhetsbegreppet. Arbetsmarknadsutskottet betonar i sitt yttrande till utskottet att regeringen i regeringskonferensen kraftfullt måste verka för klara och tydliga skrivningar om att jämställdhet mellan kvinnor och män lyfts fram bland de grundläggande värdena. Utskottet förutsätter vidare att regeringen driver frågan om folkhälsa i arbetet med det nya fördraget. Dock måste en sådan strävan beakta att folkhälsopolitikens utformning är ett nationellt ansvar. Grundläggande rättigheter Utskottet välkomnar att konventet föreslår att unionen ska ansöka om en anslutning till Europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utskottet kan, särskilt mot bakgrund av att EU ska ansöka om anslutning till Europakonventionen och de förtydliganden av stadgan som gjorts under konventets gång, ställa sig bakom konventets förslag om införlivande av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Unionens befogenheter Utskottet välkomnar konventets förslag om kompetensavgränsning. Konventets förslag innebär ett angeläget förtydligande jämfört med dagens situation. När det gäller frågan om kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna är det också viktigt att erinra om artikel I-9, där det sägs att varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i konstitutionen ska tillhöra medlemsstaterna. Någon närmare reglering av vad som ligger på medlemsstatsnivå vore direkt missvisande. Det är medlemsstaterna som överlämnar kompetens inom begränsade områden för att gemensamt fatta beslut inom dessa områden. Institutionerna Utskottet vidhåller sin uppfattning från våren 2003 (bet. 2002/03:KUU1 s. 21) att nackdelarna med en vald ordförande i Europeiska rådet överväger. En vald ordförande för Europeiska rådet skulle enligt utskottets uppfattning sannolikt rubba maktbalansen både mellan institutionerna och inom Europeiska rådet. Ett rotationssystem för ordförandeskapet i Europeiska rådet och i ministerrådet har den mycket stora fördelen att det är helt rättvist och ger alla stater den unika inblicken i EU:s inre verksamhet som ordförandeskapet ger. Ordningen med roterande ordförandeskap för Europeiska rådet, eventuellt i någon form av gruppordförandeskap, bör enligt utskottets uppfattning bevaras. Utskottet föreslår ett tillkännagivande i denna fråga. I frågan om kommissionärer anser utskottet att en ordning med en kommissionär från varje medlemsstat och som har rösträtt bidrar till legitimiteten för EU och för kommissionen. Det ligger inte minst i de små ländernas intresse att alla kommissionärer deltar i kommissionskollegiet på samma villkor. Utskottet föreslår ett tillkännagivande i denna fråga. När det gäller Europaparlamentets säte kan utskottet dela den irritation som framförs i några motioner över den rådande ordningen där parlamentet delar sin verksamhet mellan Bryssel och Strasbourg. Utskottet förutsätter att regeringen stöder alla strävanden att parlamentets permanenta flyttning mellan två orter upphör. Utskottet tar avstånd från konventets förslag om ett särskilt lagstiftningsråd. Regeringen bör driva kravet på ökad kvinnorepresentation i olika EU-organ inom ramen både för regeringskonferensen och i andra sammanhang. Nationella parlament Utskottet välkomnar den stärkta roll som konventet föreslår för nationella parlament. Utskottet slår fast att det är viktigt att regeringen i regeringskonferensen verkar för att konventets förslag i denna del upprätthålls eller t.o.m. skärps. Särskilt den nya subsidiaritetsmekanismen innebär en gentemot regeringarna egen och oberoende roll för parlamenten. Om nationella parlament är aktiva i EU- frågorna kan det demokratiska inflytandet och legitimiteten öka. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är viktigt att riksdagens roll i subsidiaritetsprövningen utformas på ett sätt som överensstämmer med kompetensfördelningen mellan riksdag och regering. EU-frågornas speciella karaktär, dvs. att det kan röra frågor som annars skulle ha beslutats av riksdagen nu avgörs av EU:s ministerråd och Europaparlamentet, innebär att riksdagens roll blir mer central än i traditionell utrikespolitik. Öppenhet och demokrati Utskottet välkomnar de framsteg som gjorts inom konventet rörande öppenheten. Det är t.ex. positivt att öppenhetsreglerna utsträcks till att gälla samtliga institutioner. Vidare är det av stor vikt att rådets sammanträden ska vara offentliga när lagstiftningsförslag diskuteras och antas. Lagar ska stiftas offentligt. Regeringen bör överväga hur öppenheten i rådets arbetsgrupper och förlikningskommittéerna mellan rådet och parlamentet kan öka. Utskottet förutsätter att regeringen noga bevakar att konventets förslag upprätthålls och om möjligt förstärks. Öppenheten är central för möjligheten att utkräva ansvar av politiker och tjänstemän. Utskottet framhåller vikten av meddelarskydd. Den svenska erfarenheten visar att yttrandefrihet och meddelarskydd motverkar ineffektivitet och korruption. Öppenhet och insyn befrämjar en god förvaltning. Utskottet kan inte ställa sig bakom konventets förslag om s.k. medborgarinitiativ på EU-nivå. Ordningen med medborgarinitiativ på EU-nivå kan ge intryck av att EU, med stöd av ett medborgarinitiativ, kan agera på nya områden där fördraget inte ger kompetens. Övriga utskotts yttranden Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa Justitieutskottet framhåller att konventets förslag innehåller en rad olika åtgärder som syftar till att förstärka samarbetet mot den gränsöverskridande brottsligheten. I stora delar innebär förslagen att redan enligt fördraget gällande eller i praxis tillämpade regler överförs till det nya konstitutionella fördraget. I en del fall innebär förslagen en vidareutveckling av en redan tillämpad ordning och i några fall utvidgas unionens kompetens genom skapandet av nya rättsliga grunder. Justitieutskottet ställer sig i huvudsak positivt till inriktningen på förslagen även om man kommenterar en del förslag, särskilt sådana frågor där motioner föreligger. Socialförsäkringsutskottet delar regeringens uppfattning att den gemensamma asyl- och invandringspolitiken ska ha en hög nivå vad avser humanitet, tillämpning av asylrätt och internationella åtaganden. Även om rådet kommer att fatta beslut med kvalificerad majoritet på sätt konventet föreslagit kan det förmodas att det kommer att ta lång tid innan en sådan gemensam politik föreligger. Det är en svår avvägning hur situationen dessförinnan bör hanteras, inte minst med hänsyn till vad som framkom vid utfrågningen om att det finns såväl fördelar som nackdelar med nuvarande miniminormer. Utskottet stannar därför för att godta den avvägning regeringen, i avvaktan på riksdagens ställningstagande, gjort inför de fortsatta förhandlingarna och som bl.a. innebär att en medlemsstat vid tillskapandet av den gemensamma och enhetliga politiken ska kunna tillämpa de bättre villkor som följer av statens nationella lagar. Yttre åtgärder När det gäller unionens yttre åtgärder ställer sig sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet bakom den grundläggande analysen och problemformuleringen från konventet, nämligen att det finns utrymme för ökad politisk samordning och samverkan i EU:s yttre agerande. Konventets förslag innebär tydliga möjligheter till förstärkt samverkan avseende dessa aspekter och därmed en förstärkning av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta ligger i Sveriges intresse. Genom att Sverige kan agera genom unionen stärks Sveriges röst i världen. Inget av förslagen påverkar Sveriges möjligheter att fortsätta föra en militärt alliansfri politik. Utskottet noterar att det i konventets slutdokument inte finns något förslag om ömsesidiga försvarsgarantier. Enligt utskottets mening skall EU inte utvecklas till en militär allians med bindande försvarsgarantier. Försvarsutskottet anför att förslaget om en solidaritetsklausul ligger väl i linje med Sveriges vidgade syn på säkerheten, för att kunna möta ett bredare spektrum av hot än tidigare. Utgångspunkten är att stödet precis som i dag skall vara frivilligt och ges efter de regler för insatsbeslut som redan gäller. Övriga politikområden Finansutskottet anför att ett mål för regelverket avseende EU-budgetens utgifter bör vara att den institutionella balansen behålls. Kulturutskottet konstaterar att EU:s möjligheter att agera på kulturområdet hittills har varit begränsade och kulturutskottet utgår från att så förblir fallet också om det nya fördragsutkastet antas av regeringskonferensen. Socialutskottet erinrar om att man vid flera tillfällen har uttalat sin principiella ståndpunkt att tobaksodling inte bör stödjas med medel ur EU:s budget. Sverige arbetar aktivt med frågor om tobaksprevention och anser att det i första hand är en folkhälsofråga. Enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning bör regeringen i regeringskonferensen söka vinna gehör för en reglering i fördraget av rätten till gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder. Trafikutskottet betonar att väl fungerande transporter inom EU utgör en viktig förutsättning för den inre marknadens funktion. Regelverket på detta område utgör därmed en av hörnstenarna i fördraget. För att riksdag och regering skall kunna driva en effektiv ekonomisk politik är det enligt skatteutskottets mening en förutsättning att en oinskränkt rådighet över beslut som rör skatter finns kvar på den nationella nivån. I enlighet med yttrandet från miljö- och jordbruksutskottet föreslår sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet ett tillkännagivande i frågan om ett protokoll om hållbar utveckling. Det vore värdefullt om målet om hållbar utveckling kunde lyftas fram i ett protokoll till det nya fördraget. Regeringen bör därför närmare pröva förslaget. Ett par motionsyrkanden tillstyrks med anledning av de tillkännagivanden som utskottet föreslår och som redovisats ovan. Övriga motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har fogats reservationer från samtliga sju partier. Sex partier (m, fp, kd, v, c och mp) har också lämnat särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut 1. Samarbete i Europeiska unionen Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K288 yrkandena 3, 4 och 7, 2002/03:K432 yrkandena 1 och 4, 2003/04:K8 yrkande 5, 2003/04:K10 yrkandena 13, 2003/04:K12 yrkande 1, 2003/04:K353, 2003/04:K416 yrkande 2 samt 2003/04:K419 yrkandena 1 och 3. Reservation 1 (v) Reservation 2 (c) Reservation 3 (mp) 2. Konventsmetoden Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K432 yrkande 8 samt 2003/04: K416 yrkande 6. Reservation 4 (kd) Reservation 5 (v, mp) motiv. 3. Tidsschemat för regeringskonferensen Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 75. Reservation 6 (v, mp) 4. Mandat Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 4. 5. Folkomröstning Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K1 yrkandena 2 och 3, 2003/04: K9 yrkande 31 och 2003/04:K13 yrkandena 76 och 77. Reservation 7 (v, mp) Reservation 8 (c) - motiv. Konstitutionella frågor 6. Yttrande från Lagrådet Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 3 i denna del. Reservation 9 (v, mp) 7. Unionsrättens företräde Riksdagen tillkännager för regeringen vad utskottet anfört om unionsrättens företräde. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:K2 yrkande 21 samt 2003/04:K10 yrkandena 11 och 43. Reservation 10 (v, mp) 8. Förenlighet med svensk grundlag Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K1 yrkande 1, 2003/04:K9 yrkande 3 i denna del och 2003/04:K13 yrkande 74. Reservation 11 (v, mp) 9. Övergångsmöjligheter rörande beslutsregler (passerellerna) Riksdagen tillkännager för regeringen vad utskottet anfört om passerellerna. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:K2 yrkande 23 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 8, 2003/04:K9 yrkande 3 i denna del, 2003/04:K10 yrkande 16, 2003/04:K12 yrkande 8 i denna del, 2003/04: K13 yrkande 15 samt 2003/04:K416 yrkande 11. 10. Flexibilitetsklausulen Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 23 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 6, 2003/04:K9 yrkande 3 i denna del, 2003/04:K12 yrkande 8 i denna del samt 2003/04:K13 yrkande 14. Reservation 12 (fp, kd, v, c, mp) Unionens struktur 11. Fördragets struktur Riksdagen avslår motion 2003/04:K416 yrkandena 1 och 18. Reservation 13 (mp) - motiv. 12. Euratom Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande 2 och 2003/04:K13 yrkande 50. Reservation 14 (v, mp) 13. Unionen som juridisk person Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K431 yrkande 2, 2003/04:K13 yrkande 29 och 2003/04:K416 yrkande 4. Reservation 15 (mp) Unionens upprättande, värden och mål 14. Värden och mål Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 3 och 2003/04:K10 yrkande 8. Reservation 16 (kd) 15. Federalismens principer Riksdagen avslår motion 2003/04:K2 yrkande 1. Reservation 17 (c) Reservation 18 (fp) - motiv. 16. Unionens symboler Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande 1 och 2003/04:K13 yrkande 27. Reservation 19 (v, mp) 17. Öppenheten Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 23. Reservation 20 (mp) 18. Kristendomen i ingressen Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 1 och 2003/04:K416 yrkande 7. Reservation 21 (kd) 19. Jämställdhet Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K3, 2003/04:K9 yrkande 28 och 2003/04:K13 yrkande 25. Reservation 22 (mp) 20. Folkhälsa Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K6 i denna del, 2003/04:K7 och 2003/04:K12 yrkande 20. Reservation 23 (fp, kd, c, mp) 21. Barns rättigheter Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 26. Reservation 24 (mp) 22. Djurskydd Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 24. Reservation 25 (v, mp) 23. Socialt och ekologiskt hållbar utveckling Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 30 i denna del. Reservation 26 (v, mp) Grundläggande rättigheter 24. Anslutning till Europakonventionen Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K271 yrkande 7 och 2003/04: K416 yrkande 8. 25. Stadgan om grundläggande rättigheter Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande 4, 2003/04:K10 yrkande 9, 2003/04:K13 yrkande 28 och 2003/04:K416 yrkande 3. Reservation 27 (v) Reservation 28 (mp) Unionens befogenheter 26. Principen om tilldelade befogenheter Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 4 och 2003/04:K10 yrkande 5. 27. Återtagande av befogenheter Riksdagen avslår motion 2003/04:K2 yrkande 22. 28. Befogenhetskategorier Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 20, 2003/04:K10 yrkande 12 och 2003/04:K416 yrkande 10. Reservation 29 (m) 29. Beslut inom kategorin stödjande åtgärder Riksdagen avslår motion 2003/04:K2 yrkande 15. Reservation 30 (c, mp) Unionens institutioner 30. Parlamentarism eller maktdelning Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 13. Reservation 31 (m) Reservation 32 (fp) - motiv. 31. Vald ordförande för Europeiska rådet Riksdagen tillkännager för regeringen vad utskottet anfört om vald ordförande för Europeiska rådet. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:K2 yrkande 7, 2003/04:K8 yrkande 9, 2003/04:K9 yrkande 7, 2003/04:K10 yrkandena 6 och 14, 2003/04:K12 yrkandena 3 och 4 samt 2003/04:K13 yrkande 1. Reservation 33 (s) 32. Arbetet i Europeiska rådet Riksdagen avslår motion 2003/04:K2 yrkandena 8 och 9. Reservation 34 (c) 33. Kommissionens sammansättning och tillsättning Riksdagen tillkännager för regeringen vad utskottet anfört om kommissionens sammansättning och tillsättning. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:K2 yrkande 10, 2003/04:K8 yrkande 13, 2003/04:K10 yrkande 17, 2003/04:K12 yrkande 2, 2003/04: K13 yrkande 4 samt 2003/04:K416 yrkande 17. 34. Röstregler i rådet Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K431 yrkandena 8 och 9, 2003/04:K2 yrkande 13, 2003/04:K8 yrkande 7, 2003/04:K9 yrkande 9, 2003/04:K12 yrkande 9, 2003/04:K13 yrkande 2 samt 2003/04:K416 yrkandena 15 och 16. Reservation 35 (kd) Reservation 36 (c) Reservation 37 (v, mp) 35. Europaparlamentets ställning Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 5. Reservation 38 (v) 36. Europaparlamentets namn Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 9. Reservation 39 (v, mp) 37. Europaparlamentets säte Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K202, 2002/03:K291, 2002/03: K431 yrkande 10, 2003/04:K210 och 2003/04:K416 yrkande 19. 38. Kommissionens roll och initiativrätt Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K288 yrkande 6, 2002/03:K432 yrkande 6, 2003/04:K2 yrkandena 11, 14 och 16, 2003/04:K9 yrkande 6 samt 2003/04:K13 yrkandena 3, 5, 8 och 12. Reservation 40 (v) Reservation 41 (c) Reservation 42 (mp) 39. Ordförandeskap för ministerrådet Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 10 och 2003/04:K10 yrkande 15. 40. Lagstiftningsråd Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 11 och 2003/04:K9 yrkande 12 i denna del. 41. Kvinnor i institutionerna Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 29. Reservation 43 (v, mp) De nationella parlamentens roll 42. De nationella parlamentens roll Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K431 yrkandena 6 och 7, 2002/03:K432 yrkande 7 i denna del, 2003/04:K2 yrkandena 1719, 2003/04:K8 yrkande 2, 2003/04:K9 yrkande 10, 2003/04:K10 yrkande 10, 2003/04:K12 yrkandena 5 och 6, 2003/04:K13 yrkandena 7073 samt 2003/04:K416 yrkandena 13 och 14. Reservation 44 (v, mp) Reservation 45 (c) Instrument och beslutsprocedurer 43. Rättsliga instrument Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande 11 och 2003/04:K416 yrkande 12. 44. Delegerad normgivning Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 12 i denna del. Reservation 46 (v, mp) Öppenhet och demokrati 45. Öppenheten i EU Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K431 yrkande 11, 2003/04:K2 yrkandena 2 och 6, 2003/04:K8 yrkande 15, 2003/04:K10 yrkande 19, 2003/04:K13 yrkandena 11, 16 och 17, 2003/04:K276 samt 2003/04: K416 yrkande 24. Reservation 47 (v, mp) 46. Dialog med det civila samhället Riksdagen avslår motion 2003/04:K2 yrkande 5. 47. Yttrandefrihet och meddelarskydd Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 3, 2003/04:K8 yrkande 16 samt 2003/04:K13 yrkande 20. Reservation 48 (v, c) Reservation 49 (mp) 48. Öppenhet i Europeiska centralbanken Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 14 och 2003/04:K13 yrkande 19. 49. Parlamentarisk kontroll av Europeiska centralbanken Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 10. Reservation 50 (mp) 50. Europeiska politiska partier Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 18. Reservation 51 (v , mp) 51. Medborgarinitiativ Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 4, 2003/04:K8 yrkande 17, 2003/04:K10 yrkande 20, 2003/04:K13 yrkande 21 samt 2003/04: K416 yrkande 21. Reservation 52 (c, mp) Reservation 53 (kd) Medlemskap i unionen 52. Medlemskap i unionen Riksdagen avslår motion 2003/04:K416 yrkandena 5 och 9. Unionens finanser 53. Beslut om unionens finanser Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K10 yrkande 21, 2003/04:K13 yrkande 22 samt 2003/04:K416 yrkande 37. Reservation 54 (m, fp, c) Reservation 55 (kd) Reservation 56 (mp) 54. Revisionsrätten Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K12 yrkande 10 och 2003/04:K13 yrkande 13. Reservation 57 (fp) Reservation 58 (mp) 55. Samordning av den ekonomiska politiken Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 18, 2003/04:K9 yrkande 15, 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 22, 2003/04:K13 yrkande 65, 2003/04:K381 yrkande 2 och 2003/04:K416 yrkande 33. Reservation 59 (m) Reservation 60 (kd) Reservation 61 (v) Reservation 62 (mp) 56. Skattefrågor Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 34, 2003/04:K9 yrkande 14 samt 2003/04:K13 yrkandena 5254. Reservation 63 (fp, kd, c, mp) 57. EMU:s tredje steg Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 37, 2003/04:K9 yrkande 32, 2003/04:K13 yrkande 62, 2003/04:K377 samt 2003/04:K381 yrkande 1. Reservation 64 (v, mp) Reservation 65 (c) Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa 58. Beslutsformer på det rättsliga området Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkandena 41 och 42. Reservation 66 (v, mp) 59. Europeiska rådet samt ständiga kommittén Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkandena 23 och 25. Reservation 67 (m) 60. Brottsförebyggande åtgärder Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 26. Reservation 68 (m) 61. Straffrättsligt samarbete Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkandena 2628 och 31, 2003/04:K8 yrkande 20, 2003/04:K9 yrkande 19 i denna del och 2003/04:K12 yrkande 18. Reservation 69 (v, mp) 62. Polis- och åklagarsamarbete Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 30, 2003/04:K9 yrkandena 17 och 19 i denna del samt 2003/04:K13 yrkandena 43, 45 och 46. Reservation 70 (v, mp) 63. En europeisk åklagare Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 32, 2003/04:K9 yrkande 18, 2003/04:K10 yrkande 27, 2003/04:K12 yrkande 19 och 2003/04:K13 yrkande 47. Reservation 71 (m, c) 64. Unionens yttre gränser Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 48. 65. Asylpolitiken Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 29, 2003/04:K8 yrkande 19, 2003/04:K9 yrkande 20, 2003/04:K10 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K12 yrkandena 15 och 16 samt 2003/04:K13 yrkande 44. Reservation 72 (fp, kd, c) Reservation 73 (m) Reservation 74 (v, mp) 66. Asylprotokollet Riksdagen avslår motion 2003/04:Sf257 yrkande 6. Reservation 75 (v, mp) Yttre åtgärder 67. Yttre åtgärder Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 21, 2003/04:K9 yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i denna del, 2003/04:K10 yrkande 28, 2003/04:K12 yrkande 11, 2003/04:K13 yrkande 37 samt 2003/04:K416 yrkande 23. Reservation 76 (m) Reservation 77 (fp) Reservation 78 (kd) Reservation 79 (v) Reservation 80 (mp) 68. Röstregler inom GUSP Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande 21 och 2003/04:K13 yrkande 36. Reservation 81 (v, mp) 69. Utrikesministern Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 12, 2003/04:K8 yrkande 12, 2003/04:K9 yrkande 8, 2003/04:K10 yrkande 18, 2003/04:K12 yrkande 12 och 2003/04:K13 yrkandena 6 och 7. Reservation 82 (m) Reservation 83 (fp) Reservation 84 (kd) Reservation 85 (v, mp) Reservation 86 (c) 70. Försvarsfrågor Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K8 yrkandena 2224, 2003/04:K9 yrkandena 23 i denna del, 24, 26 och 27 i denna del, 2003/04:K10 yrkande 29, 2003/04:K12 yrkande 13, 2003/04:K13 yrkandena 3034 samt 2003/04:Fö243 yrkande 2. Reservation 87 (fp) Reservation 88 (kd) Reservation 89 (v, mp) 71. Försvarsmateriel Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 25, 2003/04:K8 yrkande 25, 2003/04:K9 yrkande 23 i denna del, 2003/04:K12 yrkande 14 samt 2003/04:K13 yrkande 40. Reservation 90 (fp) Reservation 91 (v, mp) 72. Den gemensamma handelspolitiken Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 30. Reservation 92 (m) 73. Samarbete med tredjeland Riksdagen avslår motion 2003/04:K12 yrkande 17. Reservation 93 (fp) 74. Sanktioner Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 38. Reservation 94 (v, mp) 75. Internationella avtal Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 26 och 2003/04:K13 yrkande 39. Reservation 95 (v, mp) 76. Solidaritetsklausulen Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 30, 2003/04:K9 yrkandena 25 och 27 i denna del, 2003/04:K10 yrkande 31 och 2003/04:K13 yrkande 35. Reservation 96 (v) Reservation 97 (mp) Andra politikområden 77. Inre marknaden Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkandena 55, 56 och 59. Reservation 98 (mp) 78. Socialförsäkringsfrågor Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 32 i denna del, 2003/04:Sf242 yrkande 2, 2003/04:Sf288 yrkande 9 samt 2003/04:Sf360 yrkande 1. Reservation 99 (m) Reservation 100 (v, mp) 79. Sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande 13 samt 2003/04:K10 yrkande 32 i denna del. Reservation 101 (v) 80. Gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder Riksdagen avslår motion 2003/04:K9 yrkande 16. Reservation 102 (m, fp, kd, c) - motiv. 81. Arbetskraft från tredjeland Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 24 i denna del. Reservation 103 (m) 82. Arbetsmarknadsparternas roll och den sociala dialogen Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 32 i denna del. Reservation 104 (m) Reservation 105 (fp) 83. Folkhälsopolitiken och hälso- och sjukvård Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K6 i denna del, 2003/04:K10 yrkandena 33, 34 och 37 samt motion 2003/04:K13 yrkande 66. Reservation 106 (m) Reservation 107 (mp) 84. Målen för jordbrukspolitiken Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 27, 2003/04:K10 yrkande 35 och 2003/04:K13 yrkande 67. Reservation 108 (m) Reservation 109 (kd) Reservation 110 (mp) Reservation 111 (fp) - motiv. 85. Fiskepolitik Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkande 68. Reservation 112 (v, mp) 86. Ett djuretiskt hållbart samhälle Riksdagen avslår motion 2003/04:K5. 87. Miljöpolitiken Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 28, 2003/04:K9 yrkande 30 i denna del, 2003/04:K10 yrkande 36 samt 2003/04:K13 yrkandena 60 och 61. Reservation 113 (v, mp) 88. Hållbar utveckling Riksdagen tillkännager för regeringen vad utskottet anfört om hållbar utveckling. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:K2 yrkande 33, 2003/04:K11 samt 2003/04:K13 yrkande 51. 89. Miljöbestämmelser Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkandena 35 och 36, 2003/04: K13 yrkande 49 samt 2003/04:MJ434 yrkande 8. Reservation 114 (v, mp) Reservation 115 (c) 90. Århuskonventionen Riksdagen avslår motion 2003/04:K13 yrkandena 57 och 58. Reservation 116 (mp) 91. Transporter Riksdagen avslår motion 2003/04:K4. 92. Rymden Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K10 yrkande 38 och 2003/04:K13 yrkande 63. Reservation 117 (m, fp, v, c, mp) 93. Energi Riksdagen avslår motion 2003/04:K8 yrkande 29. 94. Industri Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 39. Reservation 118 (m) 95. Kultur Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 40. Reservation 119 (m, v, mp) 96. Idrott Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K10 yrkande 41 och 2003/04:K13 yrkande 64. Reservation 120 (m, v , c, mp) 97. Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse Riksdagen avslår motion 2003/04:K10 yrkande 42. Reservation 121 (m) 98. Räddningstjänst Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 31 och 2003/04:K13 yrkande 69. Reservation 122 (mp) 99. Regeringens skrivelse Riksdagen godkänner vad utskottet anfört samt lägger regeringens skrivelse 2003/04:13 till handlingarna. Stockholm den 12 november 2003 På sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets vägnar Urban Ahlin Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban Ahlin (s), Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Carl B Hamilton (fp), Barbro Hietala Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Holger Gustafsson (kd), Lars Ohly (v), Birgitta Ahlqvist (s), Helene Petersson (s), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c), Inger Segelström (s), Nils Fredrik Aurelius (m), Gustav Fridolin (mp) och Kenneth G Forslund (s).
2003/04 KUU1 Redogörelse för ärendet Ärendet och dess beredning I betänkandet behandlar utskottet regeringens skrivelse 2003/04:13 Europeiska konventet om EU:s framtid. Vidare behandlas de motioner som väckts med anledning av skrivelsen samt vissa motioner som väckts tidigare. Motionerna förtecknas i bilaga. Sex partier har väckt parti- eller kommittémotioner med anledning av skrivelsen. Sju andra följdmotioner behandlas också i betänkandet. Cirka 250 yrkanden har väckts med anledning av skrivelsen. Ett femtiotal motionsyrkanden som väckts under allmänna motionstiden 2002 och 2003 och som tar sikte på fördragsmässiga frågor behandlas också i betänkandet. Den 13 oktober 2003 anordnade utskottet en offentlig utfrågning med kommissionär Antonio Vitórino om konventet och regeringskonferensen. En utskrift av utfrågningen återfinns i betänkandets del 2, bilaga 13. Utskottet höll den 21 oktober 2003 en sluten utfrågning med statssekreterare Lars Danielsson, Statsrådsberedningen, dit övriga utskotts ledamöter var inbjudna att närvara. Den 23 oktober 2003 frågade utskottet ut statssekreterare Dan Eliasson, Justitiedepartementet, vid en intern utfrågning tillsammans med justitieutskottet. Socialförsäkringsutskottet höll den 23 oktober 2003 en offentlig utfrågning om asyl- och migrationspolitik. Utfrågningen återfinns i del 2 som bilaga 14 till detta betänkande. Utskottet har berett samtliga övriga utskott utom konstitutionsutskottet och utrikesutskottet tillfälle att yttra sig. Yttranden har avgivits av tio utskott: - Finansutskottet (FiU1y) - - Skatteutskottet (SkU2y) - - Justitieutskottet (JuU1y) - - Försvarsutskottet (FöU3y) - - Socialförsäkringsutskottet (SfU2y) - - Socialutskottet (SoU2y) - - Kulturutskottet (KrU1y) - - Trafikutskottet (TU1y) - - Miljö- och jordbruksutskottet (MJU2y) - Arbetsmarknadsutskottet (AU2y) Näringsutskottet har beslutat att inte avge yttrande. Partiernas ställningstaganden i näringsutskottet har meddelats sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet genom protokollsutdrag. De inkomna synpunkterna från utskotten återfinns i bilagorna 111 i betänkandets del 2. Lagutskottet, utbildningsutskottet och bostadsutskottet har avstått från att yttra sig. Vidare har EU-nämnden beslutat att godkänna att EU-nämndens kansli överlämnar en inom nämndens kansli upprättad promemoria om regeringens skrivelse. Utskottet har mottagit denna promemoria. Utskottet har mottagit Europaparlamentets resolution om sammankallandet av regeringskonferensen samt en inbjudan från Europaparlamentets konstitutionella utskott till sammanträden om regeringskonferensen. Utskottets hänvisningar i betänkandet till konventets resultat avser den version som överlämnades till Europeiska rådets ordförande den 18 juli 2003 (CONV 850/03). Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen redovisas regeringens utgångspunkter i samband med den regeringskonferens som inleddes i oktober 2003. Konferensen förhandlar utifrån det förslag till nytt s.k. konstitutionellt fördrag som framlagts av konventet om EU:s framtid samt ändringsförslag från medlemsstaterna. Efter konferensens avslutning avser regeringen att återkomma till riksdagen med de förslag som konferensen föranleder.
Utskottets överväganden Inledning: Samarbete i Europeiska unionen Regeringens skrivelse Regeringen anför i skrivelsen att politiska verktyg behövs för att hantera frågor som är genuint gränsöverskridande och där det nationella beslutsfattandet inte räcker till för att nå politiska mål. I en utvidgad union, som spänner över hela den europeiska kontinenten, blir det samtidigt ännu viktigare att respektera varje lands kulturella och politiska särprägel. Regeringen slår därför vakt om principen att beslut ska fattas där det är effektivast och så nära medborgarna som möjligt, den s.k. subsidiaritetsprincipen. Samarbetet inom Europeiska unionen måste anpassas till de krav som utvidgningen av unionen och internationaliseringen ställer. Regeringen vill verka för en öppen och demokratisk union med en kombination av gemensamt beslutsfattande och mellanstatligt samarbete. Erfarenheterna av det arbete som Sverige utfört i unionen sedan landet blev medlem är mycket goda. Svenska förslag om en sysselsättningsunion med särskilda sysselsättningsmål för EU har blivit verklighet. EU-länderna har enats om att samarbeta som aktiva välfärdsstater med hållbara välfärdssystem. Öppenheten har stärkts väsentligt sedan Sverige blev medlem, liksom jämställdheten mellan kvinnor och män. Inom miljöpolitiken har en särskild kemikaliestrategi utarbetats och Kyotoprotokollet om klimatförändring genomförts. Svenska konsumenter och företag drar dagligen nytta av den inre marknaden. Sverige har drivit arbetet med livsmedel och konsument- och djurskydd framåt. Sverige har utgjort en frihandelsvänlig kraft till hjälp för fattigare delar av världen. På det utrikespolitiska området har Sverige kunnat verka för FN och folkrätten och de mänskliga rättigheterna samt gemensamt med andra utarbetat och aktivt medverkat i gemensamma fredsbevarande insatser på platser som forna Jugoslavien och nu senast i Kongo. Genom att dela med sig av en liten del av landets suveränitet har Sverige också kunnat låna av andras. Genom medlemskapet i EU har Sverige inte bara kunnat påverka omvärlden för egen del utan spelat en större roll i internationella frågor än vad landet hade förmått på egen hand. Snart tio år efter inträdet i unionen har EU- medlemskapet ett brett stöd hos den svenska befolkningen. En förklaring kan vara de klart urskiljbara positiva effekter som medlemskapet haft. I dag är det naturligt att avsätta en termin eller ett läsår vid en europeisk skola eller ett universitet, att byta erfarenheter om kultur, forskning eller arbetslivet i övrigt. Fler människor har prövat på att arbeta utomlands. Svenska poliser och åklagare har utvecklat ett nära samarbete med sina europeiska kolleger för att bekämpa människohandel, narkotikahandel och andra former av allvarlig gränsöverskridande brottslighet. Regeringen anser att konventsförslaget är en god grund för regeringskonferensen. Det ger en tydligare och mer överskådlig bild av samarbetet. Det ökar den demokratiska förankringen av samarbetet liksom öppenheten. Unionens grundläggande mål och värderingar moderniseras. Samarbetet inom det rättsliga området förstärks och unionens möjligheter att agera gentemot omvärlden förbättras. Det slås också tydligt fast att unionens kompetens är begränsad till den som är överlåten av medlemsstaterna. Genom förslaget om en ökad roll för de nationella parlamenten stärks principen om närheten till medborgarna. Motionerna Moderata samlingspartiet anser i motion K10 att Sverige ska vara en fullvärdig medlem i Europeiska unionen. Det innebär att Sverige ska delta i samarbetets alla olika delar utan undantag och med full delaktighet och fullt ansvar för det gemensamma Europas fortsatta utveckling (yrkande 1). Samarbetet ska bygga på principen om den begränsade statsmakten, vilket innebär att EU ska fokusera på de uppgifter som bäst utförs på europeisk nivå och undvika att ta på sig uppgifter som med fördel kan utföras av det civila samhället, marknaden eller på nationell eller lokal politisk nivå (yrkande 2). För att kunna uppfylla de gemensamma utmaningarna ska samarbetet och det gemensamma beslutsfattandet fokusera på följande sex huvuduppgifter: - Den inre marknaden - - Den gemensamma valutan - - Den fria rörligheten - - Kampen mot den organiserade och internationella brottsligheten och mot terrorism - - Gränsöverskridande miljöföroreningar - Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (yrkande 3). I motion K12 av Lars Leijonborg m.fl.(fp) anförs att det förslag som Europeiska konventet har lagt fram i ljuset av motionärernas syn på det europeiska samarbetets principiella inriktning sett till sin helhet är en stor framgång. Utkastet till konstitutionellt fördrag slår fast vilka befogenheter som ska ligga på europeisk respektive nationell nivå, det ger mer inflytande till Europaparlamentet och de nationella parlamenten på ministerrådets bekostnad och det stärker unionens kapacitet att agera kraftfullt på en rad områden. Det gäller inte minst de rättsliga och inrikes frågorna samt inom utrikes- och säkerhetspolitiken. I arbetet under regeringskonferensen är det viktigt att skydda denna helhet. Vad i motionen anförs om att konventets förslag sett till helheten är en betydande framgång föreslås tillkännages för regeringen (yrkande 1). I motion 2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att det europeiska projektet i alla avseenden är unikt och inte har några modeller eller ramar att följa. De senaste åren har samarbetet tagit flera steg i federal riktning inrättandet av en gemensam valuta, en mer gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, ett närmare samarbete på det inrikes och rättsliga området etc. Denna utveckling har sin grund i de faktorer som en gång gav upphov till EU och som i stora delar är och troligen en lång tid framöver kommer att vara drivande i EU- integrationen globaliseringen, utvecklingen av den nya informationstekniken och nationsgränsernas minskade betydelse. EU måste dock öka sin legitimitet och sin acceptans hos Europas medborgare. Det är uppenbart att detta i dag saknas, vilket bland annat det dåliga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen vittnar om. För att alls kunna uppfattas måste unionens mål bli klarare, mer lättförståeliga och aktivt accepterade av medborgarna i EU. Som en del av detta är det av central betydelse att Europas medborgare anförtros ett större och mer direkt inflytande över besluten i EU. Om inte medborgarna upplever att deras önskemål och röster tas hänsyn till, och om inte de politiska instanser som styr Europa blir mer direkt ansvariga inför folkvalda i parlamentet, kommer medborgarnas intresse för unionen att vara fortsatt lågt (yrkande 1). I motion K419 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) förs ett liknande resonemang (yrkande 1). I motion 2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att en fråga som med jämna mellanrum dyker upp i samband med utvidgningsprocessen är om det är möjligt att förena länder som är så olika i ett samarbete som EU. Enligt motionärerna kan så kallad flexibel integration, det vill säga att olika länder rör sig i olika hastigheter mot samma mål vara aktuellt såsom en övergångslösning, men är i princip oacceptabel som ett permanent tillstånd och bör därför ej heller institutionaliseras (yrkande 4). Enligt motion K419 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) bör EU koncentrera sig på de gränsöverskridande frågorna. Viktiga exempel är fred och säkerhet genom EU:s gemensamma utrikespolitik, fri rörlighet för människor över gränserna inom EU, bättre förutsättningar för ekonomiskt välstånd genom bl.a. den inre marknaden, europeiskt ansvar för fattiga människor i fattiga länder genom EU-politiken för migration, handel, mänskliga rättigheter och bistånd, och arbetet med en bättre europeisk och global miljö. Frågor som till exempel grundskola, barnbidrag, dagisavgifter, skatter (utom miljöavgifter), föräldraledighet, turism etc. bör däremot kvarstå som nationella angelägenheter. Motionärerna förordar således en form av ett federalt system i EU. Federalism i en mening som bygger på principen att maktdelningen mellan unionen och medlemsstaterna klargörs på ett tydligt sätt och regleras i EU:s konstitutionella fördrag. Genom att maktdelningen läggs fast i en europeisk författning blir den ett värn mot centralistiska tendenser (yrkande 3). Kristdemokraterna anför i motion K8 att ingen EU- majoritet bör kunna tvinga en stat till att föra över ytterligare makt till EU. Sådana beslut bör även i framtiden fattas enhälligt av medlemsstaterna och med ratificering av nationella parlament (yrkande 5). I motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs vidare att målet med EU:s konstitutionella fördrag ska vara att förenkla unionens rättsliga grund, effektivisera beslutsfattandet, stärka demokratin och öppenheten samt definiera och avgränsa unionens uppgifter (yrkande 2). I motion 2002/03:K288 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att regeringen bör utarbeta ett helhetsförslag till fördrag inför regeringskonferensen som värnar de nationella demokratiernas självbestämmanderätt. Beslut om detta alternativa fördrag bör underställas den svenska riksdagen. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 3). Motionärerna anför att ett alternativt fördrag bör göra upp med de allmänna bestämmelser som utgår från den permanenta process som anges i artikel 1 i Unionsfördraget om att skapa en allt fastare sammanslutning. Motionärerna ställer sig kritiska till EU:s federala utveckling. I stället bör det slås fast att EU bygger på ett samarbete mellan självständiga stater. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 4). Vidare bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU ska verka för att beslutsformerna vid fördragsändringar även fortsättningsvis ska innebära krav på enhällighet (yrkande 7). I motion K353 av Maud Olofsson m.fl. (c) anförs att EU är en viktig politisk nivå för att regionalt hantera globala frågor. EU är vårt instrument för freden, miljön, mångfalden och de mänskliga rättigheterna. EU bör utvecklas till att bli smalare och vassare och arbeta med de frågor som inte går att lösa på någon annan nivå. Motionärerna har definierat fem områden där vi bör samarbeta på ett europeiskt plan för att kunna nå bästa möjliga framgång: 1 mångfald i Europa, 2 3 fred och stabilitet, 4 5 tillväxt, innefattande sammanhållningspolitiken, där unionens regioner bör få en mer framträdande roll, 6 7 bättre miljö samt 8 9 kampen mot brottslighet. 10 Det är naturligt att bygga makten underifrån. Det konstitutionella fördrag som ska bilda stommen i det framtida EU:s konstruktion bör grundas på federalismens principer, dvs. med underifrånperspektiv. En europeisk statsbildning minskar medborgarnas demokratiska deltagande, vilket inte är förenligt med motionärernas syn på samhällsbildning. Federalismens kärna är att kombinera ett handlingskraftigt men tydligt avgränsat politiskt centrum med krav på stor lokal autonomi och decentralism. Federalism bygger på den självklara rätten att det alltid är de lägre nivåerna som avgör hur mycket makt som ska flyttas upp till den övre nivån. Möjlighet måste finnas att efter gemensamt beslut återta delegerad makt enligt samma regler som vid delegering. Varje politisk nivå måste vara öppen för insyn och demokratisk påverkan. Vad motionärerna anför om inriktningen av EU:s framtida uppgifter baserade på federalismens principer bör ges regeringen till känna. Miljöpartiet anför i motion K13 att det konstitutionella fördraget innehåller ökad överstatlighet, fler områden där enskilda medlemsländer kan köras över och mer makt till EU- systemet genom en tydlig kompetensuppdelning vad gäller exklusiva och delade kompetenser som innebär att makten utgår uppifrån EU och möjligen sipprar ned till stater och regioner. Utskottets ställningstagande Utskottet vill framhålla att Sveriges medlemskap i Europeiska unionen är ett uttryck för en strävan att tillsammans med andra länder lösa gemensamma problem. Frågor som är gränsöverskridande och där det nationella beslutsfattandet inte räcker till för att nå politiska mål behöver lösas i samverkan med andra länder. Det kan röra miljöfrågor och kamp mot gränsöverskridande brottslighet. Europeiska unionen kommer tack vare utvidgningen i maj 2004 med tio nya medlemsstater att bli en bredare europeisk samarbetsorganisation. Ytterligare medlemsstater är att vänta under kommande år. Strävan är att alla medlemsstater ska delta fullt ut i de olika delarna av samarbetet, även om visst utrymme finns för så kallad flexibel integration, dvs. att olika länder rör sig i olika hastigheter mot samma mål. Utskottet kan konstatera att konventsförslaget väl svarar mot de frågor som ställdes i Nice och Laeken. I Laekenförklaringen konstaterades att unionen måste bli mer demokratisk, öppen och effektiv. Problemformuleringen kan bl.a. ses mot bakgrund av den kommande utvidgningen av antalet medlemsländer. Konventet föreslår att unionsfördraget och EG- fördraget ska ersättas med ett sammanhållet konstitutionellt fördrag. EU:s befogenheter beskrivs tydligare. Unionens kompetens är begränsad till den som medlemsstaterna har överlåtit. Samarbetet förstärks inom det rättsliga området och unionens yttre åtgärder ska stärkas och samordnas bättre. Antalet beslutsinstrument minskas och deras innebörd förtydligas. Rådets sammanträden ska vara offentliga när lagstiftningsförslag diskuteras och antas. Antalet områden där rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet utökas. De nationella parlamentens roll stärks genom deras medverkan i kontrollen av subsidiaritetsprincipen. Utskottet anser att konventets arbete varit framgångsrikt. Konventets förslag innebär ett angeläget förtydligande av samarbetets natur och omfattning genom att reglerna förs samman i ett samlat och välstrukturerat fördrag. Konventets förslag är en bra grund för regeringskonferensen och kan med de förändringar som utskottet förordar i detta betänkande bilda en god helhet. Det ligger i medlemsstaternas och EU- medborgarnas intresse att huvuddragen i konventets förslag förverkligas. Det vore olyckligt om utfallet blev en otydlig kompromiss framförhandlad i slutenhet. Efter konventets öppna arbete är det naturligt att också regeringskonferensen bedrivs mer öppet än tidigare. Möjligheten till insyn i denna förhandling är påtagligt större än i traditionella internationella förhandlingar. En viktig utgångspunkt är att det är medlemsstaterna som är avtalsslutande parter i de grundläggande fördrag som reglerar EU:s verksamhet. EU är i grunden ett mellanstatligt samarbete som vilket utskottet tidigare påpekat (bet. 2000/01:KUU1, 2001/02:KUU2, 2002/03:KUU3) bygger på principen om tilldelade befogenheter. Det är medlemsstaterna själva som disponerar fördragen och som har det avgörande inflytandet över EU:s utveckling. Det nya konstitutionella fördraget bekräftar detta förhållande. Redan i artikel I-1 sägs att Europeiska unionen tilldelas befogenheter av medlemsstaterna för att deras gemensamma mål ska uppnås. I artikel I-9 anges att varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i konstitutionen ska tillhöra medlemsstaterna. Detta motsvaras av reglerna för unionens finansiering. Konventet föreslår att taket för EU:s inkomster och införande av nya inkomstkategorier ska beslutas enhälligt av medlemsstaterna och godkännas i enlighet med deras respektive konstitutionella regler. Europaparlamentet ska höras. Det innebär, i likhet med gällande regler, att medlemsstaterna beslutar om taket för EU:s budget. Också i finansiellt hänseende handlar det således om tilldelad kompetens. Europeiska unionen är således inte en statsbildning, men inte heller uppbyggd enligt traditionell form för mellanstatlig samverkan. EU är en organisation av ett nytt slag med inslag av både överstatlighet och mellanstatlighet. Det är medlemsstaterna som äger fördragen och beslutar om det finansiella utrymmet. Samtidigt bör det hållas i minnet att EU- samarbetet inte är statiskt, utan dynamiskt. Medlemsstaterna kan genom fördragsändringar utveckla och förändra EU. EU-samarbetet har också vuxit i omfattning, genom en fortlöpande breddning och fördjupning, i försiktig takt, jämfört med vad som förutsågs då Romfördraget skrevs: breddning, genom att nya samarbetsområden förts till gemenskapsnivån, och fördjupning, genom att redan befintliga samarbetsområden blivit föremål för nya beslutsformer med mer överstatlig karaktär. Alla sådana förändringar där samarbetet har blivit mer omfattande, och där ny kompetens överförts från nationell beslutsnivå till överstatlig, har skett via fördragsändringar som godkänts av samtliga medlemsstaters parlament. Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet har tidigare anfört att det emellertid också finns exempel på områden t.ex. delar av Euratomfördraget där ett gemensamt beslutsfattande som förutsetts av fördragsparterna aldrig omsatts i verklig handling. Genom att beslutad överföring av beslutanderätt därmed blivit obsolet har frågorna i praktiken åternationaliserats (bet. 2001/02:KUU2). Den fördragsändring som nu är aktuell, genom det nya konstitutionella fördraget, innebär i huvudsak att området för gemensamt beslutsfattande i EU bekräftas. Samarbetsformerna för de frågor som i dagens EU-fördrag ligger i tredje pelaren (polissamarbete och straffrättsligt samarbete) förstärks genom ändrade beslutsformer och rättsliga instrument. Unionens yttre åtgärder ska stärkas och samordnas bättre. Det parlamentariska inflytandet förstärks genom att Europaparlamentet blir medbeslutande på fler områden. När ministerrådet diskuterar och antar lagstiftning ska det ske offentligt. Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om Sveriges framgångsrika kamp för ökad öppenhet i EU. Genom ett aktivt medlemskap har Sverige kunnat påverka EU så att beslut om gränsöverskridande frågor fattas mer öppet än annars. Det är angeläget att medborgarna kan följa och påverka besluten. Utskottet anser att Sveriges medlemskap i EU har ökat dessa möjligheter. Besluten i den union som snart omfattar 25 europeiska stater påverkar Sverige, oavsett om Sverige är medlem eller inte. Beslutsfattandet i EU bör ske mer öppet, och konventets förslag innebär viktiga framsteg i detta avseende. För Sveriges del skulle ett verkligt demokratiskt underskott uppstå om Sverige saknade möjligheter att påverka unionen och genom unionen resten av världen. Det realistiska alternativet till EU-medlemskap för Sverige torde vara en anknytning till EU främst genom EES-avtalet. Sverige skulle därmed vara tvunget att följa huvuddelen av EU:s regelverk utan egentliga möjligheter att påverka. Utskottet återkommer till frågan om öppenhet i unionen senare i betänkandet, bl.a. i avsnittet om unionens värden och mål och i avsnittet om öppenhet och demokrati. Konventet föreslår att fördragsändringar även fortsättningsvis ska ske med enhällighet och efter godkännande av samtliga medlemsstater i överensstämmelse med deras konstitutionella bestämmelser. För Sveriges del innebär det att riksdagen ska godkänna eventuella fördragsändringar. Utskottet finner det otänkbart att principen om att fördragsändringar ska godkännas av samtliga medlemsstater skulle kunna frångås. Utskottet finner med hänvisning till det anförda inte någon anledning till att tillstyrka motionerna. Motionerna K10 (m) yrkandena 13, K12 (fp) yrkande 1, K419 (fp) yrkandena 1 och 3, 2002/03:K432 (fp) yrkandena 1 och 4, K8 (kd) yrkande 5, K416 (kd) yrkande 2, 2002/03:K288 (v) yrkandena 3, 4 och 7 samt K353 (c) avstyrks således. Konventet, regeringskonferensen, mandat samt folkomröstning Regeringens skrivelse Regeringen anför i skrivelsen att regeringskonferensen om ett nytt konstitutionellt fördrag kommer att lägga grunden för det framtida EU-samarbetet. Sverige är med och formar det samarbete som nu växer fram till att omfatta de flesta av Europas länder. Sverige ska vara en aktiv och konstruktiv part i EU-samarbetet, både för att det är vårt ansvar och för att det är bra för Sverige. Med den utgångspunkten kommer regeringen att forma sina ställningstaganden i regeringskonferensen. Regeringen eftersträvar bred politisk samsyn kring hur det framtida konstitutionella fördraget ska utformas. Ett brett remissförfarande har genomförts. En nära dialog med riksdagen etableras under förhandlingsprocessen. Riksdagens arbete med konventsfrågorna Riksdagsstyrelsen utsåg den 29 januari 2002 Sören Lekberg (s) och Göran Lennmarker (m) till riksdagens ledamöter i konventet om EU:s framtid. Kenneth Kvist (v) och Ingvar Svensson (kd) utsågs till suppleanter. Under konventet har riksdagen arbetat med konventsfrågorna på skilda sätt. Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet avgav våren 2002 ett betänkande där regeringens skrivelse om EU:s framtidsfrågor jämte motioner behandlades (bet. 2001/02:KUU2). Under riksmötet 2002/03 avgav KUU tre betänkanden om EU:s framtidsfrågor: KUU1 Europeiska unionens framtidsfrågor ett konstitutionellt fördrag för EU KUU2 EU:s yttre förbindelser i ett framtida konstitutionellt fördrag KUU3 EU:s rättsliga frågor i ett framtida konstitutionellt fördrag EU-nämnden fick rapporter om konventsarbetet från regeringen inom ramen för samrådet med regeringen inför allmänna rådets möten. EU-nämnden bildade också en särskild beredningsgrupp för konventet. Ett 15-tal offentliga utfrågningar och andra öppna arrangemang med konventsanknytning har hållits. Sverige och EU:s framtidskonvent var temat för ett öppet seminarium i riksdagen den 22 januari 2003. Den 11 mars 2003 höll finansutskottet en offentlig utfrågning under rubriken Samordningen av den ekonomiska politiken i EU nutid och framtid. Den 10 april 2003 anordnades en offentlig utfrågning om rättssäkerhet och beslutsformer inom EU:s tredje pelare av justitieutskottet, sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet samt EU-nämnden. På Europadagen den 9 maj 2003 anordnades en offentlig utfrågning om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Allmänheten och företrädare för olika intressen kunde ställa frågor till deltagarna i utfrågningen. Den 22 maj 2003 anordnade justitieutskottet, sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet samt EU-nämnden en offentlig utfrågning om den framtida brottsbekämpningen inom Europeiska unionen. Konventet avslutade arbetet med de grundläggande delarna av sitt förslag den 13 juni 2003 i Bryssel. Samma dag, mindre än 30 minuter efter det att konventets möte avslutats, hölls, i form av en videokonferens, en offentlig utfrågning med riksdagens konventsledamöter på plats i Bryssel i riksdagens andrakammarsal (del 2, bilaga 12). Vid Europeiska rådets möte den 20 juni i Thessaloniki överlämnande konventets ordförande Valéry Giscard dEstaing konventets förslag. Inför detta möte höll EU-nämnden ett offentligt sammanträde där Göran Persson informerade och samrådde med nämnden. Den 21 augusti 2003 anordnade EU-nämnden en offentlig utfrågning om resultatet av konventet och förberedelserna inför den kommande regeringskonferensen. Utöver konventsledamöterna deltog talman Björn von Sydow, utrikesminister Anna Lindh samt statssekreterare Lars Danielsson. Det sammansatta utskottet anordnade den 13 oktober 2003 en offentlig utfrågning med kommissionär Antonio Vitórino om konventet och regeringskonferensen (del 2, bilaga 13). Socialförsäkringsutskottet höll en offentlig utfrågning om asyl- och migrationspolitiken i det konstitutionella fördraget den 23 oktober 2003 (del 2, bilaga 14). Den 10 november 2003 höll EU-nämnden en offentlig utfrågning om EU:s regeringskonferens med bland andra utrikesminister Laila Freivalds. Den 19 februari 2003 informerade statsminister Göran Persson riksdagens kammare om regeringens syn på EU:s framtid. Statsministern fick också svara på frågor från riksdagens ledamöter i ämnet. Vid tre tillfällen under riksmötet 2002/03 lämnade statsministern också information från möten i Europeiska rådet, liksom den 21 oktober 2003. Den 15 oktober 2003 ägnades en särskild del av den allmänpolitiska debatten förslaget till konstitutionellt fördrag. Utrikesminister Laila Freivalds deltog i denna debatt. Internationella besök Valéry Giscard dEstaing, ordförande i Europeiska konventet, besökte riksdagen den 9 april 2003 och höll ett offentligt anförande. Europaparlamentets talman Pat Cox höll ett offentligt anförande i riksdagen den 21 maj 2003. Riksdagen mottar varje år en mängd internationella besök. Ett exempel är besöket av polska sejmens utrikesutskott den 13 juli 2003 då ett offentligt möte om bl.a. konventsfrågorna anordnades av sammansatta utskottet. Information riktad direkt till allmänheten Många av de offentliga utfrågningarna har sänts direkt i SVT 24 och genom riksdagens webb-TV. Vid riksdagens öppna hus den 23 november 2002 fanns information om konventet och riksdagens arbete med konventsfrågorna. Den 20 mars 2003 hölls ett diskussionsforum på riksdagens infocentrum där allmänheten och riksdagens konventsledamöter möttes. Riksdagens konventsledamöter har också mött forskare och medverkat vid ett stort antal offentliga möten som arrangerades genom riksdagens och andras försorg. Vidare bör i detta sammanhang EU 2004-kommitténs verksamhet nämnas. Denna parlamentariska kommitté har i uppdrag att stimulera en bred, offentlig debatt om EU inför och under regeringskonferensen. Kommittén har bidragit till att ett stort antal arrangemang riktade till allmänheten runt om i hela Sverige har kunnat genomföras. Över 200 aktiviteter har ägt rum, ofta i samarbete med lokala aktörer. Fler än 130 organisationer har fått projektbidrag från kommittén. En särskild satsning riktas mot lärare och elever främst på gymnasienivå. Motionerna Konventsmetoden Enligt motion 2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) visade toppmötet i Nice tydligt att den traditionella metoden med regeringskonferenser för att ändra i EU-fördragen är olämplig. Regeringskonferenser som fenomen är varken demokratiska eller öppna. Folkpartiet anser att man bör använda en annan metod. Fler måste få möjlighet att påverka. De nationella parlamenten och Europaparlamentet bör ha mer insyn och delaktighet i processen. Men det måste också skapas bättre möjligheter för olika medborgargrupper att delta i diskussionerna. Konventet är en intressant innovation i detta sammanhang och motionärerna hoppas att denna metod för författningsändringar ska visa sig både demokratisk och effektiv, till skillnad från t. ex. regeringskonferensens avslutande i Nice (yrkande 8). Enligt motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) har framtidskonventets arbete fungerat väl och konventsmetoden kan vara en lämplig arbetsform vid framtida fördragsändringar. Kristdemokraterna föreslår därför att formen fördragsfästs i framtiden (yrkande 6). Miljöpartiet anser i motion K13 att det är viktigt att förhandlingarna under regeringskonferensen får ta den tid som krävs. Det finns ingen anledning att ge efter för Italiens premiärminister Silvio Berlusconi och stressa fram EU:s nya konstitution. Detta är en fråga om demokratisk förankring, och alltför viktigt för att kunna hastas igenom (yrkande 75). Mandat Moderata samlingspartiet anför i motion K10 att regeringen inte kan få ett fritt mandat på basis av riksdagens ställningstaganden utan den måste förpliktigas att driva de ställningstaganden som riksdagen gör. De kompromisser som i de fortsatta förhandlingarna blir nödvändiga får diskuteras och förankras med riksdagens partier i de former för samråd som gäller. Det faktum att regeringen är en minoritetsregering gör detta krav än viktigare (yrkande 4). Folkomröstning Vänsterpartiet förordar i motion K9 att frågan om EU:s förslag till ny konstitution ställs under prövning i en folkomröstning. Statsministern bör snarast efter att beslutet är fattat sammankalla riksdagspartierna för att diskutera och bestämma lämplig tidpunkt för folkomröstningens genomförande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 31). Miljöpartiet anser i motion K13 att Sverige borde ställa regeringskonferensens slutprodukt under folkomröstning i anslutning till EU-parlamentsvalet den 13:e juni 2004 (yrkandena 76 och 77). Björn von der Esch (kd) framhåller i motion K1 att frågan om Sveriges ställningstagande till det nya konstitutionella fördraget bör avgöras slutligt genom en folkomröstning (yrkande 2). Om beslut likväl avses att tas av riksdagen krävs, med hänsyn till demokratins spelregler, att riksdagen dessförinnan upplöses och nyval förrättas, så att väljarna ges möjlighet att i demokratisk ordning, inför valet, ge riksdagen en för folkopinionen representativ sammansättning (yrkande 3). Utskottets ställningstagande Utskottet vill inledningsvis framhålla att konventsmetoden innebar ett nytt sätt att förbereda överläggningar om EU:s grundläggande regler, fördragen. Konventet bedrev sitt arbete öppet, och en majoritet av deltagarna (56 av 105) kom från nationella parlament. 28 europeiska länder var representerade, vilket markerar Europeiska unionens övergång från ett västeuropeiskt samarbete till ett bredare europeiskt samarbete. I huvudsak fungerade konventet väl. Utskottet välkomnar konventets förslag att kommande regeringskonferenser i normalfallet ska förberedas av konvent. Självfallet kan inte ett konvent fatta några för medlemsstaterna bindande beslut; fördragen ägs av medlemsstaterna. Motionerna 2002/03:K432 (fp) yrkande 8 och K416 (kd) yrkande 6 kan anses tillgodosedda med det anförda. När det gäller tidsschemat för regeringskonferensen har utskottet inget att invända mot uppfattningen att det är viktigt att förhandlingarna får ta den tid som krävs. Våren 2003 gjorde riksdagen, på förslag av sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet, ett tillkännagivande till regeringen av innebörd att tillräcklig tid måste förflyta mellan konventets avslutande och regeringskonferensen inledande (bet. 2002/03:KUU1). Utskottet beklagar att förhållandevis kort tid kom att förflyta mellan konventet och regeringskonferensen. Utskottet vill dock betona värdet av att regeringen skickade ut Ds 2003:36 Europeiska konventet om EU:s framtid på en bred remissrunda. Utskottet har haft möjlighet att ta del av remissvaren, och i flera av de motioner som väckts med anledning av skrivelsen hänvisas till remissvaren. Vidare vill utskottet erinra om att riksdagen har ägnat EU:s framtidsfrågor stor uppmärksamhet under konventets gång och efter dess avslutande. Utskottet förutsätter att regeringen verkar för att förhandlingarna under regeringskonferensen sker på ett sätt som gör att det löpande kan ske en nationell förankring av förhandlingsarbetet. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet ingen anledning att tillstyrka motion K13 (mp) yrkande 75. I frågan om det mandat som regeringen får genom riksdagens beslut på bas av detta betänkande vill utskottet anföra följande. Av regeringsformen följer att det är regeringen som har att företräda Sverige i internationella förhandlingar. Regeringen agerar med fullt parlamentariskt ansvar i sådana förhandlingar. Utskottet välkomnar att regeringen eftersträvar bred politisk samsyn kring hur det framtida konstitutionella fördraget ska utformas, i enlighet med vad som anförs i skrivelsen. Riksdagens beslut med anledning av detta betänkande ska enligt utskottets mening vara styrande för regeringens förhandlingsarbete. Utskottet förutsätter således att regeringen driver förhandlingarna i enlighet med riksdagens beslut. Utskottet är väl medvetet om att förhandlingar kräver kompromisser. Regeringen måste i förhandlingsarbetet agera utifrån det mandat som ges genom riksdagens beslut. De kompromisser som i de fortsatta förhandlingarna blir nödvändiga får diskuteras med och förankras hos riksdagens partier i de former för samråd som gäller. Det är viktigt att regeringen har handlingsutrymme i förhandlingarna så att regeringen kan agera i Sveriges intresse. Det anförda innebär att den fortsatta förankringsprocessen kommer att gestalta sig på följande sätt. När riksdagen har debatterat och beslutat i de ärenden som behandlas i detta betänkanden kommer utgångspunkterna för Sverige att ha godkänts av riksdagen. Under regeringskonferensen kommer sedan regeringen regelbundet att samråda med EU-nämnden och även på andra sätt, t.ex. genom information i kammaren, att fortlöpande informera riksdagen om vad som sker inom ramen för regeringskonferensen. Genom samrådet i EU-nämnden ges riksdagen insyn i förhandlingsprocessen och regeringen skall där få accept för de olika vägval som kommer att behöva göras under förhandlingarna och som ibland kan komma att innebära avvikelser från de utgångspunkter som riksdagen godkänt. Efter regeringskonferensen kommer regeringen att förelägga riksdagen en proposition med förslag om att godkänna fördraget för svensk del. Motion K10 (m) yrkande 4 är besvarad med vad utskottet anfört. I frågan om folkomröstning bör hållas i Sverige om det fördrag som blir resultatet av regeringskonferensen vill utskottet anföra följande. Huruvida det framtida fördraget bör bli föremål för folkomröstning får prövas av den riksdag som har att ta slutlig ställning till fördraget. Allmänt sett vill dock utskottet erinra om att Europeiska unionen förblir ett i grunden mellanstatligt samarbete där varje stats godkännande krävs för att förändra EU:s kompetens på ett område. Europeiska unionen kan inte själv ta sig beslutanderätt. Denna grundläggande princip, som var en av förutsättningarna vid folkomröstningen 1994 om svenskt medlemskap, består. Vidare föreslår konventet att samarbetsområdena i Europeiska unionens verksamhet i stort sett ska förbli desamma, även om formerna förändras, framför allt på området för rättsliga och inrikes frågor. Sedan Sverige blev medlem i EU har två regeringskonferenser hållits. Riksdagen har utan föregående folkomröstning haft att pröva om Amsterdamfördraget och Nicefördraget ska godkännas för svenskt vidkommande. Utskottet ser inte nu skäl till någon annan ordning för det kommande fördraget. Fördraget berör nästan varje politikområde som riksdagen ansvarar för, vilket innebär att de allra flesta utskott involveras. I riksdagen finns möjlighet till diskussion och kompromiss. Här finns möjlighet att väga olika intressen mot varandra och finna en medelväg som de allra flesta kan vara nöjda med även om man inte har fått allt. Detta är riksdagens uppdrag i alla frågor, stora som små. Riksdagen bör ta det ansvaret. Riksdagen är dessutom väl skickad att ta det ansvaret. Som framgått ovan har riksdagen ägnat mycket tid åt diskussioner om konventet. Det har varit öppna debatter i kammaren och flera utskottsutfrågningar. Den parlamentariskt sammansatta EU 2004-kommittén har anordnat en mängd aktiviteter med riksdagsledamöter och andra företrädare för de politiska partierna runt om i landet. Varje medlemsstat avgör själv, mot bakgrund av konstitutionella regler och traditioner, hur prövningen av det nya fördraget ska ske. I enlighet med EU:s konstruktion avgör varje land självt hur det vill hantera frågan. Vissa länder kommer att ha folkomröstningar om det nya fördraget. Som regeringsformens första paragraf anger förverkligas den svenska folkstyrelsen genom ett representativt och parlamentariskt statsskick. Den svenska traditionen lägger stor vikt vid de allmänna valen och vid det aktiva folkrörelsearbetet mellan valen. Prövningen av fördraget bör göras inte minst mot bakgrund av de utgångspunkter som riksdagen i detta och i tidigare betänkanden slagit fast. Mot den bakgrunden är det naturligt att riksdagen också tar det slutliga ansvaret för prövningen. Vidare vill utskottet erinra om att riksdagens beslut om överlåtelse av beslutanderätt inom ramen för samarbete i Europeiska unionen kräver stöd av minst tre fjärdedelar av de röstande riksdagsledamöterna eller beslut i samma ordning som vid stiftande av grundlag, dvs. beslut med enkel majoritet före och efter ett riksdagsval. Sammanfattningsvis finner utskottet ingen anledning till att ställa sig bakom förslaget om folkomröstning. Motionerna K9 (v) yrkande 31, K13 (mp) yrkandena 76 och 77 samt K1 av Björn von der Esch (kd) yrkandena 2 och 3 avstyrks således. Konstitutionella frågor Regeringsformens bestämmelser om överlåtelse av beslutanderätt Bestämmelserna i 10 kap. 5 § regeringsformen (RF) reglerar frågan om överlåtelse av beslutanderätt. Överlåtelse av beslutanderätt innebär att befogenheter att fatta beslut som annars tillkommer svenska organ, t.ex. riksdagen eller regeringen, överlämnas exempelvis till ett mellanstatligt organ. Det kan t.ex. vara fråga om att överlåta befogenheten att meddela bindande föreskrifter, dvs. normgivningsmakt. Enligt 10 kap. 5 § första stycket RF i dess lydelse sedan den 1 januari 2003 är det möjligt att överlåta beslutanderätt inom ramen för samarbete i Europeiska unionen. Det är riksdagen som beslutar om överlåtelsen, och beslutet ska fattas med tre fjärdedels majoritet av de röstande eller i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. En förutsättning för att riksdagen ska kunna besluta om överlåtelse av beslutanderätt till EU är att EU har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i regeringsformen och i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Dessutom får överlåtelsen inte röra principerna för statsskicket. Det sistnämnda villkoret tillkom genom den grundlagsändring som trädde i kraft den 1 januari 2003. Av förarbetena (prop. 2001/02:72, bet. 2001/02:KU18) framgår att syftet med denna ytterligare förutsättning för överlåtelse var att kodifiera förarbetsuttalanden som gjordes i samband med grundlagsändringarna inför Sveriges anslutning till EU (prop. 1993/94:114, bet. 1993/94:KU21). Då uttalades att överlåtelse av beslutanderätt inte kan ske utan grundlagsändring i sådan omfattning att regeringsformens bestämmelser om statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Konstitutionsutskottet betonade i samma lagstiftningsärende också att riksdagens ställning som det främsta statsorganet inte får urholkas i väsentlig grad genom överlåtelse av normgivningsmakt. Vidare framhölls att 10 kap. 5 § första stycket RF inte kan anses öppna en möjlighet att överlåta beslutsbefogenheter på det område som omfattar bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Här pekade utskottet särskilt på den fria åsiktsbildningens stora betydelse för vårt statsskick samt på den allmänna och lika rösträtten. Andra grundläggande konstitutionella principer som utskottet särskilt pekade på var offentlighetsprincipen, meddelarfriheten, förbudet mot censur, skyddet av uppgiftslämnare, ansvarighetssystemet samt andra viktiga principer i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som har stor betydelse för den fria åsiktsbildningen. Konstitutionsutskottet utvecklade i lagstiftningsärendet år 2001/02 sitt resonemang och framhöll att det inte är möjligt att i några entydiga termer ange hur långt EU-samarbetets räckvidd kan sträcka sig utan att grundlagen behöver ändras. Utskottet betonade att det i varje enskilt fall, med utgångspunkt i grundlagsbestämmelsernas innehåll, måste bestämmas i vilka fall en grundlagsändring behöver ske på grund av ny överlåtelse av beslutanderätt. Utskottet framhöll också att dess uttalanden från grundlagsärendet år 1993/94 inte kan uppfattas syfta till att i några mer precisa termer avgränsa vilken överlåtelse av beslutanderätt som kan ske utan, respektive inte utan, samtidig ändring av grundlag. Uttalandena kan i stället ses som en erinran till framtida riksdagar att i samband med överlåtelse av beslutanderätt i synnerhet beakta den typ av principiellt viktiga grundlagsområden som uttalandena tar sikte på. Konstitutionsutskottet framhöll också att uttalandena från år 1993/94 inte kan uppfattas som uttömmande utan att konstitutionsutskottet då valde att särskilt peka på principer som enligt utskottet hade betydelse för den fria åsiktsbildningen (bet. 2001/02:KU18, s. 42 f.). Regeringens utgångspunkter Regeringen anför i skrivelsen att det inledningsvis bör slås fast att det för frågan huruvida ett nytt EU-fördrag förutsätter överlåtelse av beslutanderätt principiellt inte spelar någon roll vilken beslutsform som tillämpas av EU:s beslutande organ (prop. 1993/94:114, s. 21). Den avgörande frågan är i stället om det sker någon överlåtelse av beslutanderätt som annars tillkommer svenska organ, dvs. om EU tilldelas ny kompetens att fatta beslut som automatiskt får företräde framför nationella normer och alltså kan bli omedelbart tillämpliga i Sverige utan något mellanliggande internrättsligt beslut. En övergång från beslutsfattande med krav på enhällighet till beslutsfattande med kvalificerad majoritet förutsätter alltså inte i sig någon överlåtelse av beslutanderätt. Konventets förslag innebär att principen om unionsrättens företräde fördragsfästs. Denna princip är sedan lång tid tillbaka fast etablerad genom EG- domstolens rättspraxis att gemenskapsrätten har företräde framför nationell rätt, alltså även framför nationella grundlagsbestämmelser. Någon tveksamhet om det aktuella rättsläget föreligger alltså inte. Avsikten med konventets förslag är endast att EG- domstolens nuvarande praxis om gemenskapsrättens företräde ska kodifieras. Någon ändring av rättsläget är alltså inte avsedd. Företrädesrätt kommer därför med konventets förslag endast att gälla för beslut som unionen fattar på det överstatliga området. En annan sak är att denna princip med konventets förslag kommer att få en vidare tillämpning eftersom nya områden, främst polis- och straffrättsligt samarbete, blir föremål för samarbete av överstatlig karaktär. När det gäller flexibilitetsklausulen innehåller även det nuvarande EG-fördraget en sådan klausul, artikel 308. Artikeln, som har använts vid åtskilliga tillfällen, har varit viktig för den inre marknadens framväxt, funktion och effektivitet. Det är angeläget att ett nytt fördrag innehåller en motsvarande mekanism. Konventets förslag innebär en utveckling av den nuvarande flexibilitetsklausulen bl.a. genom att tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta i princip allt samarbete inom unionen utom lagharmonisering i de fall där det konstitutionella fördraget utesluter en sådan harmonisering. Även om det, vilket flera remissinstanser har instämt i, är viktigt att klausulen ges en tydligt avgränsande utformning, bör det framhållas att beslut med stöd av artikeln ska fattas av rådet med enhälligt beslut och efter godkännande av Europaparlamentet. Detta i förening med domstolens kontrollfunktion utgör en garanti för att bestämmelsen inte kommer att tillämpas på ett sådant sätt att EU:s kompetens utvidgas så att de nationella parlamenten inte haft möjlighet att ta ställning genom godkännande av en fördragsändring. Konventets förslag innehåller artiklar med mekanismer för förenklat ändringsförfarande (de s.k. passerellerna.) Dessa innebär att Europeiska rådet med enhällighet ska kunna besluta om övergång till beslutsfattande med kvalificerad majoritet på områden där beslut annars ska fattas med enhällighet. Som ovan har angivits är emellertid frågan om hur besluten fattas av ett behörigt EU- organ skild från frågan huruvida överlåtelse enligt 10 kap. 5 § första stycket RF erfordras. Ett förenklat ändringsförfarande förutsätter inte i sig överlåtelse av beslutanderätt. När det gäller frågan huruvida den samlade effekten av konventets förslag, i förening med vad som tidigare har överlåtits, är förenlig med 10 kap. 5 § första stycket RF kan konstateras att polis- och straffrättsligt samarbete, dvs. nuvarande tredje pelaren, blir föremål för gemensamt beslutsfattande. Förslaget förutsätter överlåtelse av beslutanderätt. Flexibilitetsklausulen, vars tillämpningsområde utvidgas, förutsätter också viss ytterligare överlåtelse av beslutanderätt. Härtill kommer att EU genom konventets förslag bedöms få utökad kompetens på enstaka sakområden, t.ex. immaterialrätt. I olika avseenden innebär konventets förslag också att balansen mellan Sverige och EU-organen förändras, utan att ändringarna för den skull förutsätter någon ytterligare överlåtelse av beslutanderätt. Detta är bl.a. en följd av att beslutsfattande i rådet med kvalificerad majoritet görs till huvudregel. Mot bakgrund av nu angivna överväganden är det regeringens uppfattning att den överlåtelse av beslutanderätt som konventets förslag förutsätter ligger inom ramen för vad 10 kap. 5 § första stycket RF tillåter. Avslutningsvis bör framhållas att när det slutliga förhandlingsresultatet föreligger kommer regeringen att på nytt återkomma till riksdagen med en bedömning i frågan. Motionerna Moderata samlingspartiet anser i motion K10 att det bör tydliggöras att unionsrätten har företräde framför nationell rätt endast så länge denna står i överensstämmelse med medlemsstaternas konstitutionella traditioner. Detta skulle kunna åstadkommas genom att i artikel 10 hänvisa till de begränsningar i denna artikel som framgår av artiklarna 5.1 respektive 7.3 (yrkandena 11 och 43). Moderata samlingspartiet anser vidare i motion K10 att förslaget till den s.k. passerellen innebär att ett beslut som tillkommer regeringskonferensen delegeras till ett EU-organ, vilket är fel. Motionärerna anser att regeringskonferensen redan nu kan besluta om att de flesta punkter som den s.k. passerellen omfattar ska övergå till kvalificerad majoritet. Därmed kan förslaget om den s.k. passerellen utgå (yrkande 16). Enligt Folkpartiets uppfattning i motion K12 bör riksdagen avvisa alla förslag att fördragen ska kunna ändras utan att den normala proceduren för fördragsändringar följs, det vill säga att de ska behandlas och ratificeras i de nationella parlamenten. Att införa bestämmelser av det slag som föreslås strider mot grundtanken med att över huvud taget skaffa sig en konstitution. Det konstitutionella fördraget ska slå fast vilken beslutskompetens unionen, respektive medlemsstaterna, ska ha. Den maktfördelningen får inte rubbas med mindre än att fördraget ändras på ett sådant sätt som fördraget föreskriver. Det är en fråga av betydande principiell vikt som regeringen bör driva starkt under regeringskonferensen (yrkande 8). Kristdemokraterna är i motion K8 mot den av konventet föreslagna flexibilitetsklausulen som tummar på principen om tilldelade befogenheter och som dessutom innehåller en del oklarheter. Kristdemokraterna kräver att den svenska regeringen med tydlighet arbetar för att klausulen i den föreslagna konstitutionen stryks (yrkande 6). Kristdemokraterna avvisar vidare förslaget om en s.k. överbryggningsmekanism de s.k. passerellerna. Kristdemokraterna anser att de nationella parlamentens roll undermineras med ett sådant förslag (yrkande 8). I motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) föreslås ett tillkännagivande om att rätten att avgöra vilka nya uppgifter som ska tillföras EU i framtiden även bör tillfalla medlemsstaterna och ske genom enhälliga beslut. Motionärerna säger sig således motsätta sig vad man kallar konventets förslag att Europeiska rådet ges rätt att med enhällighet tilldela EU ökade befogenheter (yrkande 11). Centerpartiet anför i motion K2 att principen om unionsrättens företräde framför nationell lag behöver analyseras mer, och det bör preciseras vad principen innebär i olika sammanhang (yrkande 21). Centerpartiet anför att genom att flexibilitetsklausulen föreslås gälla över hela fältet, får rådet makt att på egen hand utveckla fördragen, dvs. ett inslag av kompetenskompetens. Den s.k. passerellen, som innebär att Europeiska rådet med enhällighet kan besluta att utvidga majoritetsbeslutandet till områden som enligt fördraget ska fattas med enhällighet utan att höra de nationella parlamenten är inte acceptabelt (yrkande 23). Vänsterpartiet anför i motion K9 att de inslag i fördraget som i detta sammanhang är mest problematiska är följande: utvidgningen av området för beslut med kvalificerad majoritet, unionsrättens överordning, flexibilitetsklausulen, passerellerna. Sammantaget innebär enligt motionärerna dessa fyra punkter att konventsförslagets förenlighet med svensk grundlag med fog kan ifrågasättas. Regeringens analys av problemen i skrivelsen är summarisk, för att uttrycka sig milt. Därför bör regeringen uppdra åt Lagrådet att närmare granska dessa konstitutionella elements konsekvenser vad gäller förhållandet till svensk grundlag. Vad som anförts om utvidgningen av området för beslut med kvalificerad majoritet, unionsrättens överordning, flexibilitetsklausulen och passerellerna samt om behovet av en lagrådsgranskning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 3). Miljöpartiet anser i motion K13 att konventets förslag till konstitution för EU kan stå i konflikt med Sveriges grundlag. Det är framför allt på fyra punkter som EU-konstitutionen kommer i konflikt med Sveriges grundlag: det stadfästs i fördraget att unionsrätten principiellt ska gå före medlemsstaternas rätt, flexibilitetsparagrafen innebär att unionen i praktiken får kompetenskompetens, införandet av EU:s rättighetsstadga, och att man inför ett folkmängdsbaserat beslutsfattande i ministerrådet utan möjlighet för folket att utkräva ansvar. Motionärerna är också i detta hänseende mycket tveksamma till de s.k. passerellerna som gör det möjligt för EU att utvidga beslutsfattandet med kvalificerad majoritet till områden utan att ändra fördraget. Riksdagen bör begära av regeringen att återkomma med en utförligare utredning, utifrån Uppsala universitets och juridiska fakulteten vid Stockholms universitets remissvar samt forskningsrapporten från Sieps, av konventsförslagets bristande samstämmighet med den svenska grundlagen (yrkandena 14, 15 och 74). Björn von der Esch (kd) anför i motion K1 att konventets nu aktuella förslag utgör den mest genomgripande förändringen i EU:s historia. För Sveriges del underordnas all lagstiftning, inklusive grundlagar, EU:s lagar. Vår tyngsta juridiska och statsvetenskapliga sakkunskap hävdar enligt motionären att delar av konventsförslaget kan strida mot vår grundlag 10 kap. 5 § första stycket RF. Främst avses flexibilitetsklausulen och övriga överlåtelser som berör principerna för statsskicket. En grundlagsändring är därför nödvändig enligt RF 10:5 om konventsförslaget ska kunna antas (yrkande 1). Justitieutskottets yttrande Justitieutskottet anför i sitt yttrande (JuU1y) att Europeiska gemenskapernas domstols kompetens enligt konventets förslag kommer att omfatta fler frågor som rör det straffrättsliga samarbetet än vad som är fallet i dag. Vidare föreslås att det uttryckligen ska framgå att unionsrätten har företräde framför nationell rätt. Justitieutskottet vill framhålla att det är svårt att överblicka vilka konsekvenser dessa föreslagna förändringar kan komma att medföra. Utskottets ställningstagande Inledning Som framgått ovan anför regeringen i skrivelsen att det är dess uppfattning att den överlåtelse av beslutanderätt som konventets förslag förutsätter ligger inom ramen för vad 10 kap. 5 § första stycket RF tillåter. Enligt regeringens bedömning rör således den beslutanderätt som överlåts inte principerna för statsskicket. Frågan om det slutliga fördragets förenlighet med svenska grundlagar är central. Regeringen anför att man kommer att återkomma till riksdagen i frågan när det slutliga förhandlingsresultatet föreligger. Riksdagen kommer då att göra sin bedömning av om överlåtelsen av beslutanderätt är förenlig med gällande grundlagar. Vad som föreskrivs i 10 kap. 5 § första stycket är en anvisning som riktar sig till lagstiftaren och inte till de rättstillämpande organen (bet. 2001/02:KU18 s. 43). Som framgått ovan är en förutsättning för att riksdagen ska kunna besluta om överlåtelse av beslutanderätt till EU att EU har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i regeringsformen och Europakonventionen. Konventets förslag innebär att skyddet i EU för fri- och rättigheter stärks. EU ska enligt konventet söka anslutning till Europakonventionen, vilket riksdagen förespråkat redan tidigare. Att stadgan om grundläggande rättigheter i den utformning som den har i konventets förslag blir en del av det konstitutionella fördraget innebär vidare ett förtydligande av skyddet. Utskottet återkommer till frågan om konventets förslag om röstviktning i rådet nedan i avsnittet om röstregler i rådet. Det finns i nuläget inget lagförslag att ta ställning till. När det finns ett lagförslag[1], dvs. efter regeringskonferensens avslutande, blir det ett naturligt inslag i beredningen att pröva frågan om inhämtande av yttrande från Lagrådet. Motion K9 (v) yrkande 3 (delvis) avstyrks. Unionsrättens företräde Regeringen anför att principen om unionsrättens företräde är fast etablerad sedan lång tid tillbaka. Någon ändring av rättsläget är inte avsedd. Utskottet vill erinra om att principen om unionsrättens företräde var väl känd när Sverige inträdde i EU 1995. I betänkandet från den parlamentariskt sammansatta Grundlagsutredningen inför EG (SOU 1993:14, s. 62f) anfördes att EG- domstolen har utvecklat vissa principer för gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt, däribland principen om gemenskapsrättens företräde framför nationell rätt. Principen innebär, anförde utredningen, att nationella domstolar ska tillämpa en gemenskapsrättslig regel framför en mot den stridande intern lag. Regeringen upprepade i medlemskapspropositionen att EG-domstolen tidigt har slagit fast principen om gemenskapsrättens företräde framför nationell lag (prop. 1994/95:19 s. 486). Utskottet delar således regeringens uppfattning att principen om unionsrättens företräde är fast etablerad sedan lång tid tillbaka. Utskottet vill dock framhålla vikten av att ett kompletterande perspektiv tydliggörs. Unionen ska, enligt artikel I-5.1 i konventets förslag, respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, inbegripet det regionala och lokala självstyret. Unionen skall vidare respektera medlemsstaternas väsentliga statliga funktioner, inbegripet funktioner vars syfte är att hävda deras territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten. Utskottet vill också erinra om artikel I-7.3 där det sägs att de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europakonventionen, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ska ingå i unionsrätten som allmänna principer. Respekten för medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, och att de grundläggande rättigheterna såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner ska ingå i unionsrätten som allmänna principer är två centrala bestämmelser. De innebär att den unionsrätt som medlemsstaterna gemensamt beslutar om inom ramen för EU-samarbetet, normalt tillsammans med Europaparlamentet, måste respektera medlemsstaternas grundläggande politiska och konstitutionella strukturer. Utskottet vill erinra om principen om tilldelade befogenheter. Unionsrättens företräde gäller bara inom de områden där unionen har tilldelats lagstiftande befogenheter av medlemsstaterna. Om en regel i en rättsakt skulle befinnas ligga utanför det område där Sverige och de övriga medlemsstaterna i fördragsenlig ordning har överlåtit beslutanderätt är rättsakten inte giltig som EG-rätt dvs. saknar rättsverkan i Sverige. Om en rättsakt innebär att respekten för de politiska och konstitutionella grundstrukturerna inte upprätthålls bör EU anses ha överträtt sina befogenheter, och rättsakten kan därmed inte anses vara giltig. I syfte att göra förhållandet mellan unionsrättens företräde och de nämnda reglerna tydligt förordar utskottet att artikel I-10.1 om unionsrättens företräde kompletteras med en hänvisning till artiklarna I-5.1 och I-7.3. Utskottet är medvetet om att det inom ramen för regeringskonferensen pågår en teknisk översyn av konventets förslag. I det arbetet har förslag förts fram om att artikel I-10.1 om unionsrättens företräde ska placeras omedelbart efter artikel I-5 i konventets förslag (dokument CIG 4/03). Utskottet finner ingen anledning att i detalj diskutera artiklarnas placering, men vill understryka att det är angeläget att innehållet i artiklarna I-5.1 och I-7.3 framhålls i samma sammanhang som unionsrättens företräde. Det kan ske genom en hänvisning i det som i konventets förslag är artikel I-10.1, men andra lösningar som uppnår samma syfte kan vara möjliga. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Motionerna K10 (m) yrkandena 11 och 43 samt K2 (c) yrkande 21 bifalls därmed delvis. Utskottet förordar det ovan angivna tillägget i artikel I-10 i förtydligande syfte men delar regeringens grundläggande bedömning att konventets förslag är förenligt med svensk grundlag. Motionerna K9 (v) yrkande 3 (delvis), K13 (mp) yrkande 74 samt K1 yrkande 1 av Björn von der Esch (kd) avstyrks. Passerellerna I fördraget ges möjlighet att fatta beslut om övergång från en beslutsregel till en annan. I artikel I-24.4 första stycket ges således möjlighet för Europeiska rådet att enhälligt besluta om övergång från ett särskilt lagstiftningsförfarande till det vanliga lagstiftningsförfarandet. Enligt andra stycket i samma artikel kan Europeiska rådet beträffande ministerrådets beslutsfattande besluta om övergång från enhällighet till kvalificerad majoritet. Vidare kan Europeiska rådet enligt artikel I-39.8 rörande beslutsfattande inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken besluta om övergång från enhällighet till kvalificerad majoritet i andra fall än de som anges i del III. Inom ramen för fördjupat samarbete kan, enligt artikel III-328, de deltagande medlemsstaterna besluta om övergång till särskilt lagstiftningsförfarande respektive kvalificerad majoritet. Dessa övergångsmöjligheter har kommit att kallas passereller (från franskans passerelle, gångbro). Frågan har uppmärksammats i flera motioner. Utskottet är kritiskt mot denna lösning. Ett syfte med ett nytt samlat fördrag är att man i detta fördrag ska reglera framtida beslutsformer. När alla frågor är uppe kan man ta ett samlat grepp och göra en enhetlig bedömning. I vissa fall kan det finnas anledning att hålla dörren öppen för olika lösningar, men i huvudsak måste ambitionen vara att avgöra beslutsformerna när ett helhetsgrepp tas. Reglerna ska bara kunna ändras när fördraget ändras. Utskottet vill dock betona att passerellen inte innebär att EU:s kompetens utvidgas till nya områden som inte finns med i det konstitutionella fördraget. Den kan bara användas för områden som redan hanteras på EU-nivå. Utskottet motsätter sig att Europeiska rådet ska kunna fatta dessa beslut. Visserligen krävs en betänketid på 46 månader och enhällighet i Europeiska rådet, men det är inte tillfredsställande att Europeiska rådet, en EU-institution, kan fatta så grundläggande beslut som att beslut ska fattas med enhällighet eller med kvalificerad majoritet. Utskottet är medvetet om att regler om passereller finns i dagens fördrag, men konventets förslag är tveklöst mer omfattande än dagens regler. Ingen av de passereller som finns i dag har utnyttjats.[2] Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att regeringen bör verka för att passerellerna inte finns med i regeringskonferensens slutliga överenskommelse. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna K10 (m) yrkande 16, K12 (fp) yrkande 8 (delvis), K8 (kd) yrkande 8, K416 (kd) yrkande 11, K2 (c) yrkande 23 (delvis), K9 (v) yrkande 3 (delvis), K13 (mp) yrkande 15 som sin mening tillkännage för regeringen. Flexibilitetsklausulen I några motioner tas avstånd från den s.k. flexibilitetsklausulen (artikel I-17). Utskottet vill erinra om att det finns en flexibilitetsklausul i dagens EG-fördrag (artikel 308). Konventet fann att en flexibilitetsklausul borde finnas även i det konstitutionella fördraget. Konventet föreslår dock att klausulen bara ska kunna användas inom ramen för den politik som fastställs i del III av det konstitutionella fördraget. Vidare föreslås att Europaparlamentets godkännande ska krävas för att klausulen ska kunna användas, till skillnad från i dag när parlamentet bara ska beredas tillfälle att yttra sig. Erfarenheten har visat att artikeln har fyllt ett behov när det har funnits enighet om att vidta en åtgärd inom unionens ram men där uttrycklig behörighet saknats. Artikeln har använts bl.a. för områden där mål anges i början av EG-fördraget (artikel 3) men där rättslig grund saknats senare i fördraget. Det har gällt t.ex. räddningstjänst och energi, som av konventet föreslås få egna rättsliga grunder. Nu när fördraget görs mer strukturerat kan flexibilitetsklausulen komma att användas i mindre utsträckning. Utskottet har tagit del av en rapport samt uppdaterad statistik från Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps, om lagstiftning där den rättsliga grunden varit artikel 308. Rapporten visar bl.a. att artikeln använts för upprättandet av nya EU-organ. Utskottet vill framhålla att det i konventets förslag särskilt anges att kommissionen ska, när den nya subsidiaritetsmekanismen används, uppmärksamma medlemsstaternas nationella parlament på de förslag som bygger på flexibilitetsklausulen. Samtliga medlemsstater måste i ministerrådet ställa sig bakom ett beslut att använda artikeln. Riksdagen kan alltså genom regeringen kontrollera användandet. Utskottet vill påpeka att det kan finnas anledning för riksdagen att redan i nuläget se över sina rutiner av hanteringen av förslag som grundar sig på artikel 308 EG. Utskottet noterar att Riksdagskommittén har fått tilläggsdirektiv rörande riksdagens arbete med EU-frågor. Kommittén ska bl.a. kartlägga och analysera konsekvenserna för riksdagen av det nya konstitutionella fördraget både vad gäller formella regler och sakligt innehåll. Det står kommittén fritt att pröva andra EU-frågor. Det kan i det sammanhanget vara lämpligt att ta upp denna fråga. Sammantaget kan utskottet acceptera att flexibilitetsklausulen får den utformning som konventet föreslår. Därmed avstyrks motionerna K12 (fp) yrkande 8 (delvis), K8 (kd) yrkande 6, K2 (c) yrkande 23 (delvis), K9 (v) yrkande 3 (delvis) samt K13 (mp) yrkande 14. Unionens struktur Konventets förslag Unionen ges status som juridisk person Konventet föreslår att unionen tillerkänns status som juridisk person och ersätter EG. Konventet har konstaterat att den nuvarande situationen där EG är en juridisk person medan unionen anses sakna denna status gör det svårt att hävda unionens identitet på den internationella arenan. Om unionen uttryckligen får status som juridisk person blir den ett folkrättssubjekt, vid sidan av medlemsstaterna. Därmed klargörs att unionen kan ingå avtal med tredjeland eller internationella organisationer för unionens räkning i de frågor där den enligt fördraget har befogenhet att göra det. Sammanslagning av fördragen Samarbetet inom unionen grundar sig på ett antal fördrag som har tillkommit och ändrats under årens lopp. Det faktum att det europeiska samarbetet har utvecklats stegvis sedan 1950-talet har kommit att prägla hur fördragsstrukturen ser ut i dag. Fördragsstrukturen har blivit alltmer svåröverskådlig. De två fördrag som är grundläggande inom unionen är fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) och fördraget om Europeiska unionen (unionsfördraget). Enligt konventet är en sammanslagning av EG-fördraget och unionsfördraget en logisk följd av att unionen blir en enda juridisk person. Konventet föreslår därför att det nya konstitutionella fördraget ersätter EG- fördraget och unionsfördraget. Nuvarande protokoll samt övergångslösningar och särbestämmelser för enskilda medlemsstater diskuterades inte av konventet men kommer att behandlas i regeringskonferensen. De ändringar konventet föreslår i fördraget om upprättandet av europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) innebär i allt väsentligt endast en anpassning till terminologin i det konstitutionella fördraget, framför allt till de nya institutionella och finansiella bestämmelserna. Euratom föreslås behålla sin status som särskild juridisk person. Konventet har även behandlat frågan om unionens nuvarande s.k. pelarstruktur. Konventets slutsats är att det sätt på vilket pelarstrukturen uttrycks i nuvarande fördrag skulle framstå som förlegat i ett nytt konstitutionellt fördrag. Konventet föreslår därför att pelarstrukturen avskaffas. De nya befogenheter som unionen föreslås få inom det polisiära och straffrättsliga området är i sig inte en följd av pelarstrukturens avskaffande utan beror på att den hittillsvarande gemenskapens övergripande principer görs tillämpliga också inom den nuvarande s.k. tredje pelaren. Medlemsstaterna beslutar fortfarande med konventsförslaget över fördraget. Varje fördragsändring ska godkännas av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser. Unionen har endast de befogenheter som fördraget uttryckligen ger den på respektive politikområde. Unionen kan således inte skapa sin egen kompetens. Regeringens utgångspunkter Den mer enhetliga struktur som konventet föreslår bör välkomnas. Det blir tydligt att unionsbegreppet omfattar såväl de gemensamma institutionerna som medlemsstaterna när de samverkar inom ett politikområde som täcks av fördraget. Med avskaffandet av pelarna försvinner en oprecis kategoriindelning. Fördelningen av befogenheter mellan institutionerna samt mellan dem och medlemsstaterna regleras politikområde för politikområde. I det sammanhållna fördraget blir det betydligt lättare att hitta i dessa bestämmelser. Euratom är föråldrat och många bestämmelser är inte längre relevanta. Förutsättningarna för att förändra fördraget i sak torde dock i denna förhandling vara begränsade eftersom frågan är mycket komplicerad och kan förmodas gå utöver vad medlemsstaterna är redo att nu diskutera. Förslaget om att ge unionen status som juridisk person kommer att innebära praktiska fördelar och undanröja de tvetydigheter som i dag finns. Förslaget bör därför välkomnas. Denna åtgärd utgör också en förutsättning för unionens anslutning till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Motionerna I motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs att det av konventet föreslagna konstitutionella fördraget bättre än dagens fördrag uppfyller kravet på att det ska vara ett kort och läsvänligt dokument. Regeringen bör verka för ett konstitutionellt fördrag för EU som uppfyller kravet på att det ska vara ett enhetligt, väl strukturerat dokument som medborgaren kan ta till sig (yrkande 1). I motionen erinras vidare om att Kristdemokraterna har drivit linjen att pelarstrukturen bör ersättas med en mer enhetlig organisation. Detta föreslås nu av konventet. Vad i motionen anförs om detta föreslås tillkännages regeringen (yrkande 18). Vänsterpartiet påpekar i motion K9 att förslaget att bibehålla Euratomfördraget har kritiserats från många håll, kanske främst därför att det strider mot principen att inte prioritera och stödja ett energislag framför övriga. Euratomfördraget bör lyftas ut ur konstitutionsförslaget och tillämpliga delar som har att göra med skydd av miljö, liv och hälsa bakas in i själva konstitutionstexten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 2). Miljöpartiet anser i motion i K13 i likhet med miljörörelsen att Euratom-fördraget bör strykas. Regeringskonferensen bör i första hand upphäva Eur- atom helt och överföra lämpliga regleringsavsnitt till andra regelverk (yrkande 50). Miljöpartiet misstänker i motion K13 att motivet till att EU ska få status som juridisk person som anges vara att EU då också ska kunna underteckna Europarådets konvention är att EU i framtiden ska ha möjlighet att underteckna fler och mer kontroversiella avtal utan att medlemsländerna ska behöva ratificera dessa. EU bör inte få status som juridisk person (yrkande 29). Enligt motion 2002/03:K431 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) bör Europeiska unionen bli en juridisk person. Det bör inte vara omöjligt att ge EU status som juridisk person utan att för den skull behandla unionen som en stat. Detta bör tillkännages regeringen (yrkande 2). Också i motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) betonas vikten av att EU bör bli en juridisk person (yrkande 4). Utskottets ställningstagande Utskottet välkomnar den tydliga struktur på fördraget som konventet föreslår. Därmed kan medborgarna lättare ta del av det regelverk som styr unionen. Avskaffandet av pelarstrukturen leder också till ökad tydlighet, även om skilda beslutsregler fortfarande kan gälla för olika områden. Motion K416 (kd) yrkandena 1 och 18 är tillgodosedd och kan avstyrkas. Beträffande Euratom vill utskottet erinra om att konventet inte har behandlat Euratomfördraget i sak. Utskottet kan i och för sig dela regeringens uppfattning att Euratom är föråldrat och många bestämmelser är inte längre relevanta. Som regeringen anför torde dock förutsättningarna för att förändra fördraget i sak dock i denna förhandling vara begränsade eftersom frågan är mycket komplicerad och kan förmodas gå utöver vad medlemsstaterna är redo att nu diskutera. Utskottet avstyrker därmed motionerna K9 (v) yrkande 2 och K13 (mp) yrkande 50. Att unionen ges status som juridisk person underlättar den önskvärda omdisponeringen och hopslagningen av EG-fördraget och EU-fördraget. I artikel 281 i EG-fördraget anges redan i dag att gemenskapen ska vara en juridisk person, medan statusen för Europeiska unionen har varit oklar. Konventets förslag innebär ökad tydlighet. Unionen kommer fortfarande att få sin kompetens genom ett mellanstatligt fördrag och utan att unionen behandlas som en stat. Utskottet välkomnar nedan att konventet föreslår att det ska anges i fördraget att unionen ska ansöka om en anslutning till Europakonventionen. Genom att EU görs till en juridisk person undanröjs oklarheten huruvida detta skulle vara förenligt med dagens ordning. Utskottet vill vidare framhålla att övergången från dagens EG-fördrag och EU-fördrag till ett konstitutionellt fördrag kräver en noggrann juridisk-teknisk genomgång. Av stor betydelse för Sverige är att de övergångsbestämmelser och det undantag som regleras i Sveriges anslutningsfördrag kommer att bestå, liksom de förklaringar, anföranden och skriftväxlingar som Sverige framförde i anslutning till detta fördrag och som fortfarande är av betydelse. Utskottet förutsätter att regeringen noga bevakar dessa frågor. Utskottet avstyrker därmed motionerna 2002/03:K431 (kd) yrkande 2, K13 (mp) yrkande 29 och K416 (kd) yrkande 4. Unionens upprättande, värden och mål Konventets förslag I konventets förslag till artikel 1 anges att genom denna konstitution upprättas Europeiska unionen. Vidare föreslås en ingress till fördraget. I konventets förslag till bestämmelse om unionens grundläggande värden framhävs respekten för människans värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, rättsstatsprincipen samt mänskliga rättigheter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle av mångfald, tolerans, rättvisa, solidaritet och icke- diskriminering. Syftet är att understryka de värden som förenar medlemsstaterna och som därför är de grundvalar som unionen ska vila på. Artikeln om målsättningar återger den övergripande inriktning som unionen ska arbeta efter. Konventet föreslår att unionens mål ska vara att främja fred, folkens välfärd och unionens grundläggande värden. Unionen ska erbjuda medborgarna ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser samt en inre marknad med fri och inte snedvriden konkurrens. Unionen ska arbeta för hållbar utveckling med balanserad ekonomisk tillväxt och social marknadsekonomi i syfte att uppnå full sysselsättning och sociala framsteg samt med en hög nivå av skydd och förbättring av miljön. Dessutom ska den motverka social utslagning, diskriminering och främja rättvisa och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet mellan generationerna och skydd av barnens rättigheter. Unionen ska vidare främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna. Unionen ska respektera den kulturella och språkliga mångfalden och sörja för att det kulturella arvet skyddas och utvecklas. Konventet framhåller vidare att unionen även i sina externa relationer ska bekräfta och främja sina värderingar och intressen. Ledord för unionens agerande ska vara fred, säkerhet, hållbar utveckling, solidaritet och ömsesidig respekt mellan folken, fri och rättvis handel, utrotning av fattigdomen och skydd av de mänskliga rättigheterna, särskilt barnens rättigheter, beaktande och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga. Konventet föreslår slutligen att unionens symboler skrivs in i det konstitutionella fördraget. Till symbolerna hör flagga, valuta, hymn, gemensamt valspråk och Europadagen den 9 maj. Regeringens utgångspunkter Unionens grundläggande värden återges i det konstitutionella fördragets inledning på ett allmängiltigt och principiellt sätt. Regeringen välkomnar att viktiga mål som jämställdhet, hållbar utveckling med konkurrenskraft, full sysselsättning och hög miljöskyddsnivå framhävs. Viktigt är att jämställdhet lyfts fram bland de grundläggande värdena samt att barnets rättigheter ges en framträdande plats i fördraget. Om förutsättningar finns kan det även övervägas att föreslå att skyddet av människors fysiska och psykiska hälsa nämns. Konventets förslag innebär sammantaget en rad förbättringar jämfört med nuvarande fördrag. Motionerna Moderata samlingspartiet anför i motion K10 att man accepterar konventets förslag i denna del. Det vore dock önskvärt att målsättningsparagrafen koncentreras på de områden där unionen har kompetens (yrkande 8). Kristdemokraterna anser i motion K8 att i förslaget till fördragstext blandas grundläggande värden och instrumentella värden. Enligt Kristdemokraterna skulle fördragstexten vinna i tydlighet och styrka om artikel 2 har följande lydelse: Unionen bygger på grundläggande värden som människans värdighet, liv, frihet, sanning och rättvisa. Dessa värden och skydd för de mänskliga rättigheterna är gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle där demokrati, mångfald, jämställdhet, öppenhet, solidaritet, tolerans och icke-diskriminering råder. De mänskliga rättigheterna ska ingå i det konstitutionella fördraget och unionen ska söka anslutning till Europakonventionen som skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Positivt är också att jämställdheten betonas och ingår, utöver den lagstadgade rättigheten, även som en rättighet som aktivt bör främjas (yrkande 3). Enligt motion K8 av Alf Svensson m.fl. (kd) är kristendomens historiska och idéhistoriska betydelse för formandet av Europas identitet, gemensamma värden, kulturarv och samhälleliga institutioner av oomtvistlig karaktär. För Kristdemokraterna är det högst naturligt att den kristna idétraditionens betydelse för Europa omnämns i ingressen till det konstitutionella fördraget. Regeringen bör verka för detta (yrkande 1). I motion K416, även den av Alf Svensson m.fl. (kd), anförs att Kristdemokraterna vill att EU ska vara en union uppbyggd på den kristna traditionen och med en värdegemenskap som innefattar religionsfrihet för alla, respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, rättsstatsprincipen och skydd av de mänskliga rättigheterna (yrkande 7). Vänsterpartiet är i motion K9 kritiskt till konventets förslag om symboler och uppmanar regeringen att avvisa dessa symbolers plats i det kommande fördraget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 1). Vänsterpartiet anför vidare att hållbar utveckling har i konventets förslag lyfts fram som en av unionens grundläggande värden. Detta är naturligtvis positivt. Däremot saknas en definition kring att social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet ska utgöra tre jämställda ben. Regeringen bör verka för att den sociala och ekologiska dimensionen av hållbar utveckling jämställs med den ekonomiska (yrkande 30 delvis). I motion K2 av Maud Olofsson m.fl. (c) anförs att en federal ordning ska fungera som en garant mot både en centralstyrd superstat och det mellanstatliga kotteriet. Ett konstitutionellt fördrag är nödvändigt eftersom EU befinner sig i en accelererande process där alltfler beslut föreläggs centralt. Bara ett konstitutionellt fördrag, där både medlemsländernas ansvarsområden och unionens definieras, kan stoppa centraliseringsprocessen. För att maktfördelningen mellan EU å ena sidan och medlemsländerna å andra sidan ska vara tydlig och väldefinierad bör federalismens principer skrivas in i artikeln om upprättandet av unionen (yrkande 1). Miljöpartiet ifrågasätter i motion K13 lämpligheten av att skriva in unionens symboler i konstitutionen. EU försöker klä sig i de symboler som vanligtvis förknippas med en stat (yrkande 27). Miljöpartiet finner det vidare anmärkningsvärt att just öppenheten saknas helt i den långa listan av målsättningar för EU, samtidigt som den målsättningen också försvinner ur portalparagrafen. Miljöpartiet beklagar, i enlighet med tidigare uttalanden från det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet, att öppenheten inte fördes in bland målen för EU när nu målet dessutom försvinner ur portalparagrafen. Det är svårt att inte tolka detta som att öppenheten riskerar att ta ett steg tillbaka i EU-sammanhang (yrkande 23). Enligt Miljöpartiet är en annan viktig målsättning som saknas i konventsförslaget djurskydd. Detta bör åtgärdas (yrkande 24). Folkhälsa Folkpartiet anför i motion K12 att man står upp för en restriktiv svensk alkoholpolitik. Inom EU har den linjen stundtals kommit i konflikt med handels- och näringspolitiska intressen en konflikt i vilken den svenska alkoholpolitiken, som motiveras av folkhälsoskäl, ofta fått ge vika. Främjande av en god folkhälsa bör föras in bland EU:s mål i artikel I-3. Enligt motionärernas mening är formuleringen av regeringens utgångspunkter i detta stycke alltför svag. Regeringen skriver att det kan övervägas att föreslå att skyddet av människors fysiska och psykiska hälsa nämns. Det är inte tillräckligt. Det måste vara en synpunkt för regeringen att föra fram med kraft under förhandlingarna med fördraget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 20). Nils-Erik Söderqvist och Agneta Lundberg (s) anför i motion K7 att en union där folkhälsan ges låg prioritet tappar mycket av sitt förtroendekapital bland medborgarna. För att trovärdighet ska skapas för möjliga och önskvärda insatser bör en skrivning i unionens mål tydliggöra kravet på en god folkhälsa. Motionärerna anser därför att i avsnittet Unionens mål bör artikel I-3 andra stycket lyda: Den skall främja en god folkhälsa, bekämpa social utslagning och diskriminering barnens rättigheter. I flerpartimotionen K6 (delvis) av Gabriel Romanus m.fl. (fp, kd, c, mp, v) föreslås att regeringen i regeringskonferensen med kraft verkar för att det konstitutionella fördraget får ett klart uttryckt mål om en god folkhälsa. Ingrepp i marknadens frihet, som har kommit till för att skydda människors hälsa och minska risken för både medicinska och sociala skador, har vid den s.k. proportionalitetsbedömningen tillmätts alltför liten betydelse i förhållande till den vikt som har lagts vid de ekonomiska aspekterna. Om folkhälsa förs in i målparagrafen i konstitutionens inledning, bör risken för en sådan felaktig avvägning minska. Jämställdhet Vänsterpartiet påpekar i motion K9 att ett flertal remissinstanser, bl.a. JämO, lyfter i sina remissvar fram att begreppet jämställdhet saknas som ett av unionens grundläggande värden. Engelskans equality respektive franskans egalité, har på flera ställen felaktigt översatts med jämställdhet i den svenska versionen. Jämlikhet betecknar förhållandet mellan klasser, medan jämställdhet beskriver förhållandet mellan könen. I fördraget ska det tydligt framgå att såväl jämlikhet som jämställdhet utgör både de grundläggande värden som unionen bygger på och de mål som ska förverkligas. Detta för att i möjligaste mån säkerställa att instrument, metoder, institutioner m.m. skapas för att arbeta för detta mål. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 28). Miljöpartiet anför i motion K13 att förtydliganden krävs vad gäller punkten om jämställdhet. I den engelska versionen står det equality vilket kan översättas både med jämställdhet och jämlikhet. Det bör utredas vidare vad den korrekta innebörden är av denna målsättning (yrkande 25). Även i fråga om barns rättigheter bör det göras förtydliganden av vad som avses med målsättningen (yrkande 26). I motion K3 av Anne Ludvigsson m.fl. (s) framhålls att drygt hälften av EU:s medborgare är kvinnor. Länderna inom EU har dock lång väg kvar innan vi kan se ett EU där kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla områden i livet. Sverige är ett föregångsland och en förebild vad gäller jämställdhet och har framgångsrikt drivit frågor om jämställdhet i EU. Det är av mycket stor vikt att jämställdhet omnämns vad gäller demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Sverige bör med kraft driva att jämställdhet mellan kvinnor och män skrivs in i ingressen till del II i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, så att stycket får följande lydelse: I medvetande om sitt andliga och etiska arv bygger unionen på de odelbara och universella värdena människans värdighet, frihet, jämlikhet, jämställdhet mellan kvinnor och män och solidaritet samt på den demokratiska principen och rättsprincipen. Dessutom bör jämställdhet mellan kvinnor och män skrivas in i artikel I-2, Unionens värden, samt i artikel I-44 under Principen om demokratisk jämlik- het. Utskottens yttranden Socialutskottet Socialutskottet anför i sitt yttrande (SoU2y) att det delar uppfattningen att det är viktigt att barns rättigheter ges en framträdande plats i fördraget. Dessutom anför utskottet att folkhälsopolitikens utformning är och bör fortsätta att vara ett nationellt ansvar, vilket är särskilt viktigt med tanke på den restriktiva nationella politik som Sverige vill föra. Socialutskottet delar vidare regeringens uppfattning att hög hälsoskyddsnivå för människor ska säkerställas vid utformningen av all gemenskapspolitik. Det bör framgå av konstitutionen att skyddet för folkhälsan inte bör underordnas handelspolitiska krav. Arbetsmarknadsutskottet När det gäller unionens mål vill arbetsmarknadsutskottet särskilt framhålla vikten av att full sysselsättning, social marknadsekonomi och jämställdhet ingår bland dessa. Likaså finner utskottet det angeläget att jämställdhet respektive principen om icke-diskriminering ingår bland de grundläggande värdena. I fråga om begreppet social marknadsekonomi vill arbetsmarknadsutskottet för sin del starkt betona vikten av att sociala aspekter tillmäts stor betydelse i unionens politik och då inte minst på det ekonomiska området. När det gäller begreppet jämställdhet i konventets förslag till fördrag finner utskottet anledning att framhålla att skrivningarna bör ses över av regeringskonferensen så att det inte bara i artikel 3 om målen utan också i artikel 2 om de grundläggande värdena tydligt och klart framgår att jämställdhet mellan kvinnor och män ingår bland dessa. Arbetsmarknadsutskottet kan konstatera att det i den svenska översättningen av artikel 2 om unionens grundläggande värden står jämställdhet. I andra språkversioner återfinns begreppen ligestilling (danska), dégalité (franska), equality (engelska) och Gleichheit (tyska), vilka på svenska torde motsvara jämlikhet. När det däremot gäller artikel 3 om unionens mål överensstämmer den svenska språkversionens jämställdhet mellan kvinnor och män med begrepp som återfinns i andra språkversioner: ligestilling mellem kvinder og mænd (danska), légalité entre les femmes et les hommes (franska), equality bet- ween women and men (engelska) och die Gleichstellung von Frauen und Männern (tyska). **FOOTNOTES** [1]: Rörande ett förslag till lag om ändring i lag (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. [2]: Ett exempel är EU-fördragets artikel 42 där det anges att polissamarbete och straffrättsligt samarbete (dvs. tredje pelaren) kan föras över till EG-fördraget och att man då ska besluta om omröstningsregler. En sådan övergång kräver enhällighet och godkännande av medlemsstaterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser (dvs. godkännande av riksdagen i Sveriges fall). Vidare kan rådet med enhällighet besluta att gå över till medbeslutandeförfarandet, inklusive kvalificerad majoritet i rådet, i ett par artiklar i EG-fördraget, t.ex. rörande miljöskatter (art. 175.2 EG, artikel III-130 i konventets förslag). Konventet föreslår att dessa särskilda passereller i dagens EG-fördrag ska finnas kvar. En skillnad mot de generella passerellerna är att det är rådet, inte Europeiska rådet, som beslutar. Av Norstedts stora svenska ordbok framgår följande: Jämlikhet · det att varje person anses vara lika mycket värd som varje annan i politiskt och vanligen även ekonomiskt avseende [ Ex.] jämlikhetsförhållande; folkens jämlikhet; frihet, jämlikhet, broderskap. Jämställdhet · det att vara jämställd särskilt i fråga om kvinna i förhållande till man [ Ex.] jämställdhetsarbete; jämställdhetskommitté; jämställdhetsprogram; total jämställdhet. Arbetsmarknadsutskottet vill betona att regeringen i regeringskonferensen kraftfullt måste verka för klara och tydliga skrivningar om att jämställdhet mellan kvinnor och män lyfts fram bland de grundläggande värdena, något som ju regeringen i skrivelsen också anger som viktigt. Arbetsmarknadsutskottet ser också positivt på att begreppet jämlikhet ingår bland unionens grundläggande värden och mål liksom att regeringen verkar för ökad kvinnorepresentation i EU:s institutioner. Med det anförda anser utskottet att motionerna K9 yrkandena 28 och 29 (v) och K13 yrkande 25 (mp) bör avstyrkas. Arbetsmarknadsutskottet anser även att motion K3 (s) bör avstyrkas. Miljö- och jordbruksutskottets yttrande Miljö- och jordbruksutskottet anför i sitt yttrande (MJU2y) att det svenska synsättet när det gäller djurhälsa och djurskydd är präglat av höga etiska ambitioner. Ekonomisk hänsyn får inte gå före djurens bästa. Genom detta synsätt skapas en etiskt god djurhållning vars goda djurmiljö är en förutsättning för bl.a. ett lågt användande av antibiotika i djurskötseln. Utskottet utgår från att detta synsätt även präglar Sveriges agerande inom EU och att regeringen även fortsättningsvis arbetar för en etiskt god djurhållning inom EU. Mot bakgrund av vad som anförts föreslår utskottet att motion K13 (mp) yrkande 24 lämnas utan vidare åtgärd. Miljö- och jordbruksutskottet instämmer i K9 (v) yrkande 30 om att Sverige bör vara pådrivande för att skärpa EU:s politik för hållbar utveckling och att regeringen bör verka för att den sociala och ekologiska dimensionen av hållbar utveckling jämställs med den ekonomiska. Motionen innehåller krav på Sveriges agerande i den fortsatta regeringskonferensen som till stor del sammanfaller med miljö- och jordbruksutskottets synpunkter. Motionen bör inte föranleda någon vidare riksdagens åtgärd. Vänsterpartiets företrädare har avgivit avvikande meningar i dessa frågor. Utskottets ställningstagande Dagens EG-fördrag och EU-fördrag innehåller allmänna principformuleringar som anger de värderingar och mål som beslutsbefogenheterna skall uppfylla. Fördragen är resultatet av flera beslut vid olika tillfällen och ger därför inte någon sammanhållen bild av unionens värden och mål. Konventets förslag bygger i stället på att dessa värden och mål samlas i ett fåtal artiklar i inledningen av det konstitutionella fördraget. Även här kan därför, liksom fallet är rörande den grundläggande fördragsstrukturen, konventets förslag sägas utgöra en renodling och förenkling. Riksdagen har tidigare, vid Sveriges inträde i EU och vid senare godkännanden av ändringar genom Amsterdamfördraget och Nicefördraget, ställt sig bakom de grundläggande värderingar som bär upp dagens EG-fördrag och EU-fördrag. Utskottet välkomnar i huvudsak konventets förslag som bekräftar dessa värderingar. Motionerna K10 (m) yrkande 8 och K8 (kd) yrkande 3 avstyrks därmed. Utskottet kan inte dela kravet i motion K2 (c) att federalismens principer ska skrivas in i artikeln om unionens upprättande. Orden federal och federalism kan tolkas på olika sätt av olika debattörer. Dessa begrepp har helt olika betydelse i t.ex. tysk debatt på delstatsnivå och i brittisk EU- debatt. I tysk debatt står federalism regelmässigt för en balans i makt och kompetens mellan tre lagstiftningsnivåer (EU-nivå, nationell, delstatlig). En decentralisering av makt ned till delstatsnivå ses ofta som den praktiska konsekvensen. I Storbritannien används begreppet federalism, särskilt av EU-skeptiker, för att beskriva en extrem integration, med en centraliserad superstat som mål, alltså i praktiken motsatsen till den förstnämnda tolkningen. I ett tidigare utkast från konventets presidium angavs att EU förvaltar vissa befogenheter på ett federalt sätt. Detta kom att försvinna i det slutliga förslaget, där det i stället anges att unionen ska på gemenskapsgrund utöva de befogenheter som medlemsstaterna överför till unionen. Utskottet finner detta vara en mer adekvat beskrivning än olika skrivningar om federalismens principer, som erfarenhetsmässigt tolkas mycket olika av olika personer. Motion K2 (c) yrkande 1 avstyrks således. Utskottet ser begränsade fördelar med konventets förslag att nämna unionens symboler i fördraget. Frågan är dock endast av symbolisk betydelse, och utskottet ser ingen anledning att uppmana regeringen att driva att symbolerna inte ska nämnas i fördraget. Även andra mellanstatliga samarbeten har symboler, och symbolernas omnämnande förändrar inte EU:s grundläggande karaktär. Motionerna K9 (v) yrkande 1 och K13 (mp) yrkande 27 avstyrks därmed. När det gäller öppenheten vill utskottet betona att konventets förslag sammantaget innebär framsteg. Unionens institutioner, organ och myndigheter ska utföra sitt arbete så öppet som möjligt. Unionens institutioner ska föra en öppen och regelbunden dialog med det civila samhället. För att unionens åtgärder ska vara så enhetliga och öppna som möjligt föreslår konventet att kommissionen ska samråda med berörda parter innan förslag läggs fram. Detta påminner om det svenska remissförfarandet. Rådets möten ska vara öppna när lagstiftningsförslag diskuteras och antas. Rätten att få tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar som finns i nuvarande fördrag ska i fortsättningen gälla unionens samtliga institutioner, myndigheter och organ och inte bara Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Europeiska centralbanken (ECB) och domstolen föreslås omfattas av handlingsoffentligheten beträffande deras administrativa verksamhet. Bestämmelsen om att besluten ska fattas så öppet och nära medborgarna som möjligt, som i dag finns i artikel 1 i EU-fördraget, återfinns i den särskilda avdelningen om unionens demokratiska liv i del I av det konstitutionella fördraget. Utskottet gör helhetsbedömningen, mot bakgrund av det anförda, att konventets förslag innebär att öppenheten stärks i det konstitutionella fördraget jämfört med gällande fördrag. Det hindrar inte att regeringen bör bevaka om öppenheten kan stärkas ytterligare under regeringskonferensen. En möjlighet vore i så fall att verka för att principen om öppenhet nämns tidigare i fördraget. Med hänvisning till det anförda avstyrks motion K13 (mp) yrkande 23. Beträffande önskemålet att den kristna idétraditionens betydelse för Europa ska omnämnas i ingressen till fördraget vill utskottet erinra om att ingressen redan hänvisar till Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna K8 (kd) yrkande 1 och K416 (kd) yrkande 7. Utskottet välkomnar att jämställdhet återfinns bland de värden som lyfts fram i artikel I-2. Utskottet välkomnar den tydliga utredning som arbetsmarknadsutskottet gjort av förhållandet mellan begreppen jämlikhet och jämställdhet. Utskottet vill understryka vikten av att det tydligt framgår att jämställdhet mellan kvinnor och män är inkluderat i denna och andra relevanta artiklar. I olika språkversioner kan det råda viss oklarhet om vad som avses. Utskottet anser att regeringen ska driva frågan så att det i samtliga språkversioner framgår att jämställdhet mellan kvinnor och män är inkluderat i det som avses. Utskottet välkomnar det ändringsförslag som lämnades in till regeringskonferensen från svensk sida den 20 oktober 2003. Där föreslogs följande lydelse i berörd del av artikel 2 (föreslaget tillägg i kursiv): equality, including equality between men and women, Motionerna K9 (v) yrkande 28, K13 (mp) yrkande 25 samt K3 av Anne Ludvigsson m.fl. (s) kan med hänvisning till vad utskottet anfört i varierande grad anses tillgodosedda och avstyrks därmed. Utskottet förutsätter att regeringen driver frågan om folkhälsa i arbetet med det nya fördraget. Dagens bestämmelse i EG-fördraget om folkhälsa (artikel 152) föreslås av konventet i sak förbli oförändrad. Utskottet kan dela motionärernas strävan efter att stärka folkhälsopolitiken men vill framhålla att folkhälsopolitiken är ett nationellt ansvar. Särskilt för Sverige, som vill behålla en restriktiv nationell narkotika- och alkoholpolitik, är detta viktigt. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen under regeringskonferensen har fört fram att artikel III-179 i konventets förslag ska kompletteras med en möjlighet att besluta om åtgärder rörande tobaks och alkohols påverkan på folkhälsan. Medlemsstaterna ska kunna ha strängare åtgärder nationellt, enligt förslaget. Utskottet förutsätter att regeringen verkar för att stärka politiken på folkhälsoområdet även fortsättningsvis i regeringskonferensen. Dock måste en sådan strävan beakta att folkhälsopolitikens utformning är ett nationellt ansvar. Det kan finnas en risk att det sker en kompetensförskjutning bort från det nationella om motionärernas krav om målformulering får genomslag. Utskottet förutsätter att regeringen noga beaktar den mest lämpliga utformningen av fördraget utifrån här angivna utgångspunkter. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna K12 (fp) yrkande 20, K7 av Nils-Erik Söderqvist och Agneta Lundberg (s) samt K6 (delvis) av Gabriel Romanus m.fl. (fp, kd, c, mp, v). Utskottet återkommer till frågan om folkhälsa nedan i avsnittet om unionens olika politikområden. Utskottet delar socialutskottets uppfattning att det är viktigt att barns rättigheter ges en framträdande plats i fördraget. Motion K13 (mp) yrkande 26 kan därmed avstyrkas. Beträffande djurskydd delar utskottet miljö- och jordbruksutskottets uppfattning och avstyrker motion K13 (mp) yrkande 24. Utskottet instämmer i vad miljö- och jordbruksutskottet anför om att Sverige bör vara pådrivande för att skärpa EU:s politik för hållbar utveckling och att regeringen bör verka för att den sociala och ekologiska dimensionen av hållbar utveckling jämställs med den ekonomiska. I likhet med miljö- och jordbruksutskottet avstyrker utskottet motion K9 (v) yrkande 30 (delvis). Grundläggande rättigheter Respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är principer som EU redan i dag bygger på. Konventet föreslår att EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna fördragsfästs i sin helhet. Stadgan utgör del II i det konstitutionella fördraget. Konventet föreslår också att unionen ska ansöka om anslutning till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). (artikel 7). Konventets förslag EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna utarbetades av ett tidigare konvent och antogs av Europeiska rådet i Nice i december 2000 som en politisk deklaration. Konventet föreslår att stadgan, med dess ingress, införlivas i sin helhet i del II i det konstitutionella fördraget. Konventet föreslår samtidigt vissa justeringar och tillägg i stadgan. De rör främst de avslutande allmänna bestämmelserna i avdelning VII i stadgan och syftar till att ytterligare klargöra att stadgan inte innebär att unionen får utvidgade befogenheter. Stadgan kan alltså inte utgöra rättslig grund för att få till stånd en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning. Tilläggen klargör också att stadgans tillämpningsområde är begränsat till unionens institutioner och, för medlemsstaterna, endast när de tillämpar unionsrätten. De rättigheter i stadgan som motsvarar rättigheter i Europakonventionen har samma räckvidd och innebörd som anges i konventionen. Detta inbegriper bl.a. de detaljerade bestämmelser i konventionen som medger att rättigheterna kan begränsas. Vidare föreslås att det i stadgans ingress ska anges att de förklaringar som togs fram av det tidigare konvent som utarbetade Europeiska unionens stadga och som har uppdaterats av framtidskonventets presidium ska beaktas. Även om förklaringarna inte i sig har rättslig status utgör de ett viktigt tolkningsverktyg. Anslutning av unionen till Europakonventionen Konventet föreslår att det i det konstitutionella fördraget ska stå att unionen ska ansöka om anslutning till Europakonventionen. Unionen får därigenom den rättsliga grund för anslutning som enligt EG-domstolen för närvarande saknas. Regeringens utgångspunkter Stadgan om de grundläggande rättigheterna omvandlas från politiskt dokument till fördragstext. I likhet med vissa remissinstanser har regeringen tidigare ifrågasatt om stadgan varit tillräckligt tydlig för att kunna inkorporeras i fördraget. För att oklarheter inte ska uppstå om stadgans inverkan på EU-rätten och på unionens befogenheter har det under konventet arbetats in förtydligande skrivningar. Med ingresstexten intakt, och med de klarare avgränsningar som tagits in i stadgans avslutande bestämmelser, bör sådana oklarheter kunna undvikas. Även hänvisningen till presidiets förklaringar kan underlätta förståelsen av stadgans innebörd. Konventets förslag att unionen ska ansöka om anslutning till Europakonventionen är välkommet. En anslutning av unionen till Europakonventionen, något som både regering och riksdag funnit angeläget, skulle ge ett överskådligt och enhetligt skydd för de grundläggande rättigheterna i medlemsstaterna och institutionerna. Med en anslutning bör Europadomstolens ställning som praxisskapande instans stärkas vid tolkning av konventionen, vilket innebär en större rättssäkerhet för den enskilde medborgaren. Införlivandet av stadgan i det konstitutionella fördraget och unionens anslutning till Europakonventionen bör betraktas som två åtgärder som kompletterar varandra. Tillsammans säkerställer de att unionen fullt ut respekterar de grundläggande rättigheterna. Motionerna Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10 förslaget att EU ska ansöka om anslutning till Europakonventionen och att EU får ett grundläggande rättighetsskydd. I motionen uttrycks dock kritik till att rättigheter som inte omfattas av EU- kompetens finns med i stadgan. De ger inte något rättsskydd och har därför ingen funktion (yrkande 9). I motion K271 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att det är positivt att det i förslaget till nytt konstitutionellt fördrag föreslås att EU ska söka anslutning till Europakonventionen. Riksdagen bör tillkännage för regeringen att den bör verka för att så sker (yrkande 7). Enligt motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) kan stadgan om grundläggande rättigheter bidra till att de gemensamma värderingarna i Europasamarbetet stärks. I dagsläget är dock stadgans juridiska funktion något oklar. Därför bör rättigheterna skrivas in i EU:s konstitution och därmed bli juridiskt bindande (yrkande 3). Kristdemokraterna önskar vidare ett tillkännagivande om att göra det möjligt för EU att tillträda Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (yrkande 8). Vänsterpartiet anför i motion K9 att EU:s egen stadga för grundläggande rättigheter inte bör införlivas i fördraget utan förbli en icke juridiskt bindande deklaration. Däremot är det viktigt att fördraget ändras så att EU kan anslutas till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det skulle göra EG-domstolen mer återhållsam att stödja sig på EU-stadgan i sina beslut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 4). Miljöpartiet påpekar i motion K13 att det kan förefalla sympatiskt att stadgan förs in i fördraget, men motionärerna vill ifrågasätta det starkt, då de rättigheter som stadgan föreskriver redan finns nedtecknade i varje enskilt medlemslands nationella konstitution. Detta senare gör inte bara att stadgan är onödig i sig, utan väcker också frågan om vilken juridisk status EU:s stadga kommer att få efter ett eventuellt införlivande i fördraget i förhållande till medlemsländernas, ofta hårdare, grundlagsskrivningar. Denna fråga är ännu inte tillräckligt utredd (yrkande 28). Motion K3 (s) om jämställdhet har behandlats ovan i avsnittet om värden och mål. Justitieutskottets yttrande Justitieutskottet erinrar i sitt yttrande (JuU1y) om att Högsta domstolen i sitt remissyttrande har framfört synpunkter rörande bl.a. behovet av förtydliganden av vissa hierarki- och kompetensfrågor kopplade till artikel 7 i förslaget i frågan om unionens anslutning till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt utskottets mening bör dessa frågeställningar övervägas ytterligare i det fortsatta förhandlingsarbetet. Utskottets ställningstagande En av fyra frågor som Europeiska rådet framhöll i Niceförklaringen om unionens framtid i december 2000 var vilken ställning stadgan om grundläggande rättigheter skulle ha. Under konventets gång har också frågan om EU:s relation till Europakonventionen behandlats. Utskottet vill erinra om att riksdagen vid flera tillfällen har förordat att EU ansluter sig till europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (t.ex. bet. 2002/03:KUU1). Utskottet välkomnar att konventet föreslår att det ska anges i fördraget att unionen ska ansöka om en sådan anslutning. Utskottet förutsätter att regeringen verkar för att nödvändiga förberedelser för en sådan ansökan faktiskt vidtas. Motionerna K271 (m) yrkande 7 och K416 (kd) yrkande 8 kan därmed avstyrkas. Utskottet kan, särskilt mot bakgrund av att EU ska ansöka om anslutning till Europakonventionen och de förtydliganden av stadgan som gjorts under konventets gång, ställa sig bakom konventets förslag om införlivande av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Stadgan riktar sig till unionens institutioner och till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten (artikel II-51.1). Vidare innebär stadgan inte någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter och medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen (artikel II-51.2). Det kan påpekas att en anslutning till Europakonventionen inte heller ändrar unionens befogenheter såsom de definieras i konstitutionen (artikel I-7.2). Införlivandet av stadgan och en framtida anslutning till Europakonventionen innebär ett stärkt rättsskydd för enskilda gentemot EU:s institutioner eller beslutsfattande grundat på EU- bestämmelser. När det gäller förhållandet mellan stadgan och Europakonventionen vill utskottet framhålla att det i stadgan anförs att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Bestämmelsen hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd (artikel II-52.3). Vidare sägs i stadgan att i den mån som grundläggande rättigheter enligt medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner erkänns i stadgan, ska rättigheterna tolkas i samstämmighet med dessa traditioner. Utskottet vill understryka vikten av kopplingen mellan stadgan och anslutningen till Europakonventionen. Genom att EU ansluter sig till Europakonvention kommer Europadomstolen i Strasbourg att hantera mål när EU anklagas för brott mot Europakonventionen. Europakonventionen kan sägas vara basen för nivån på skyddet för rättigheterna. Det är Europadomstolen som tolkar Europakonventionen. Redan i dagens EU-fördrag artikel 6 anges att unionen ska som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europakonventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Enligt konventets förslag ska de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europakonventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner ingå i unionsrätten som allmänna principer. I bedömningen av hur dessa frågor bör hanteras måste beaktas att stadgan om grundläggande rättigheter existerar sedan år 2000. Även om den för närvarande är en politisk deklaration kan EG- domstolen välja att i sin praxis hänvisa till den. Inte minst mot denna bakgrund är det viktigt att finna en lösning som ger Europakonventionen en stark ställning. Den koppling som konventets förslag innebär är en godtagbar lösning. Justitieutskottet pekar i sitt yttrande på att vissa frågeställningar kan behöva övervägas ytterligare. Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet förutsätter att regeringen beaktar justitieutskottets synpunkter. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna K10 (m) yrkande 9, K416 (kd) yrkande 3, K9 (v) yrkande 4 och K13 (mp) yrkande 28. Unionens befogenheter Nuvarande fördrag innehåller en mängd bestämmelser som avgränsar unionens befogenheter, men de är svåröverskådliga då de anges på flera ställen i fördragen. Konventet förtydligar i del I i det konstitutionella fördraget de grundläggande principerna för fördelningen av unionens befogenheter. Konventet definierar även de huvudsakliga befogenhetskategorierna, dvs. på vilka områden unionen har ensamrätt att fatta beslut, på vilka områden unionen och medlemsstaterna delar på denna rätt och på vilka områden beslutanderätten ligger hos medlemsstaterna med en möjlighet för unionen att anta stödjande åtgärder. (Artiklarna 917. De närmare villkoren för utövandet av befogenheterna fastställs för varje område i del III.) Grundläggande principer konventets förslag I förslaget till konstitutionellt fördrag anges och definieras de grundläggande principer som styr unionens utövande av sina befogenheter samt avgränsningen av unionens och medlemsstaternas befogenheter. Principen om tilldelade befogenheter Det är medlemsstaterna som tilldelar unionen befogenheter. Principen om tilldelade befogenheter är av grundläggande betydelse för såväl den politiska som den rättsliga kontrollen av hur unionen utövar sin makt. Till skillnad från nuvarande fördrag anges uttryckligen i det konstitutionella fördraget att de befogenheter som inte har tilldelats unionen i fördraget tillhör medlemsstaterna. Subsidiaritetsprincipen Enligt subsidiaritetsprincipen bör unionen vidta en åtgärd endast om målet som ska uppnås inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva (och därför bättre kan uppnås på unionsnivå). Konventet föreslår att de nationella parlamenten ges möjlighet att pröva hur subsidiaritetsprincipen tillämpas redan när kommissionen lägger sina lagstiftningsförslag. Principen om unionsrättens företräde Principen om gemenskapsrättens företräde har vuxit fram genom EG-domstolens rättspraxis och gäller i dag endast samarbetet i första pelaren (EG-rätten). Konventet föreslår att principen om unionsrättens företräde fördragsfästs. Det konstitutionella fördraget och den rätt som antagits av unionens institutioner när de utövar de befogenheter som unionen har tilldelats ska ha företräde framför medlemsstaternas rätt. Regeringens utgångspunkter Konventet utvecklar och presenterar de grundläggande principer som styr befogenhetsfördelningen på ett sätt som nära ansluter till vad som redan gäller i dag. Det bör välkomnas att konventet presenterar dessa principer på ett mer enhetligt sätt. Förslaget bör kunna accepteras. Av den grundläggande principen om tilldelade befogenheter följer att principen om unionsrättens företräde framför nationell rätt bara kan göras gällande på områden där medlemsstaterna har överfört lagstiftningskompetens till unionen. Den exakta avgränsningen av dessa områden har medlemsstaterna uppdragit åt domstolen att bestämma. Motionerna Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10 att förslaget ger EU en tydligare kompetensfördelning samtidigt som det slås fast i fördraget att EU inte självt kan utöka sin kompetens utan endast kan agera på de områden där medlemsstaterna uttryckligen i fördraget har överlåtit kompetens (principen om tilldelade befogenheter) (yrkande 5). Kristdemokraterna framhåller i motion K8 att EU till sin konstruktion är en maktpolitisk hybrid. Unionens makt och kompetens bygger på befogenheter tilldelade av unionens medlemsstater. Medlemsstaterna är sedan underkastade de beslut vars kompetens tilldelats unionen. Unionen har alltså ingen autonom rättskompetens; det som man ibland kallar kompetenskompetens. All makt som EU har är alltså överlåten av medlemsstaterna, och unionen kan alltså inte själv utöka sin egen makt. Så bör det förbli (yrkande 4). Centerpartiet anför i motion K2 att regeringskonferensen bör reda ut på vilket sätt medlemsstaterna kan återta makt från unionen i de fall unionen missbrukat sina befogenheter. Enskilda länder ska inte kunna kräva att få återta delegerad makt, utan detta bör gälla samtliga medlemsstater samtidigt. Detta bör rimligtvis ske genom en ny ratificering av fördraget (yrkande 22). Utskottets ställningstagande Utskottet har redan tidigare i detta betänkande betonat att EU styrs av principen om tilldelade befogenheter. De befogenheter som inte har tilldelats unionen i fördraget tillhör medlemsstaterna. Unionen kan inte utöka sin egen kompetens. Någon åtgärd är inte påkallad med anledning av motionerna K10 (m) yrkande 5 och K8 (kd) yrkande 4, som därmed avstyrks. Utskottet vill erinra om att kontrollen av subsidiaritetsprincipen stärks genom den nya mekanismen som involverar de nationella parlamenten. Parlamenten får både en möjlighet och ett ansvar att kontrollera att kommissionens förslag inte går utöver unionens befogenheter. När fördraget väl har trätt i kraft krävs det i enlighet med bestämmelserna i fördraget att alla medlemsstater godkänner ändringar i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser. Således kan enskilda länder inte återta enskilda frågor. Konventet har föreslagit att turism, som i dag nämns i artikel 3 u) i EG-fördraget, inte längre ska finnas med i fördraget. Det finns således inget hinder för medlemsstaterna att låta områden som finns med i dagens fördrag utgå ur det konstitutionella fördraget. Motion K2 (c) yrkande 22 avstyrks därmed. Befogenhetskategorier Enligt konventets förslag ska unionens befogenheter indelas i tre kategorier. Indelningen har gjorts utifrån den befogenhet att lagstifta som unionen har tilldelats och beroende på om denna befogenhet tilldelats unionen ensam (exklusiv befogenhet), tillsammans med medlemsstaterna (delad befogenhet) eller om den i huvudsak omfattas av medlemsstaternas befogenhet (områden för stödjande åtgärder). Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt samordningen av medlemsstaternas ekonomiska politik och sysselsättningspolitik behandlas i särskilda bestämmelser i det konstitutionella fördraget. Konventet har bedömt det svårt att klassificera dessa områden som antingen delad behörighet eller områden för stödjande åtgärder. Exklusiva befogenheter Unionen ska ensam ha befogenhet på följande områden: 1. fastställande av konkurrensregler inom den inre marknaden, 2. 3. den monetära politiken för de medlemsstater som har infört euron, 4. 5. den gemensamma handelspolitiken, 6. 7. frågor som rör tullunionen, 8. 9. bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. 10. Förteckningen över områdena med exklusiv befogenhet är uttömmande. På de områden där unionen har exklusiva befogenheter tillämpas inte subsidiaritetsprincipen. Unionen ska ensam ha befogenhet att ingå ett internationellt avtal om ingående av avtalet fastställs i en unionsrättsakt eller om det är nödvändigt för att den ska kunna utöva sin befogenhet internt eller om det inverkar på en intern rättsakt. Delade befogenheter Unionen och medlemsstaterna ska ha delade befogenheter på följande huvudområden: 1. inre marknaden, 2. 3. området med frihet, säkerhet och rättvisa, 4. 5. jordbruk och fiske, med undantag av bevarandet av havets biologiska resurser, 6. 7. transport och transeuropeiska nät, 8. 9. energi, 10. 11. socialpolitik, avseende aspekter som fastställs i del III, 12. 13. ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, 14. 15. miljö, 16. 17. konsumentskydd, 18. gemensamma angelägenheter avseende säkerhet i fråga om folkhälsa. Områden med delad befogenhet är områden där såväl unionen som medlemsstaterna har befogenhet att lagstifta och anta juridiskt bindande akter. Unionen ska, enligt subsidiaritetsprincipen, endast utnyttja sin befogenhet om målen för den planerade åtgärden uppnås bättre på unionsnivå. De områden som omfattas av delad befogenhet i konstitutionen är sådana som inte anges under exklusiv befogenhet eller är områden för stödjande åtgärder. Genom att hänvisa till huvudområden i förteckningen över områden med delad befogenhet undviker man att närmare behöva fastställa varje område. Den exakta definitionen och räckvidden för varje område med delade befogenheter fastställs genom de relevanta bestämmelserna i del III i det konstitutionella fördraget. Uppräkningen av delade befogenheter i konventets förslag omfattar hela området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det innebär bl.a. att unionen får befogenhet inom området för polissamarbete och straffrättsligt samarbete i enlighet med vad som anges i del III i konventets förslag. Vidare omfattas energi av uppräkningen över områden med delade befogenheter. En uttrycklig rättslig grund för detta område skapas i del III. Rättsakter som antagits med betydelse för energiområdet har hittills grundats på artiklar avseende bl.a. tillnärmning av lagstiftning, miljö och transeuropeiska nätverk. Forskning och teknisk utveckling, där området för rymdfrågor ingår, samt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd har lagts in separat för att understryka dessa områdens särprägel i förhållande till övriga områden som faller under delad befogenhet. Unionens utövande av sin befogenhet på dessa områden får inte leda till att medlemsstaterna förbjuds att utöva sina befogenheter. Samordning av den ekonomiska politiken Den ekonomiska politiken liksom sysselsättningspolitiken är medlemsstaternas befogenhet även om den samordnas inom unionen. För de stater som har antagit euron omfattas dock den monetära politiken av unionens exklusiva befogenhet. Konventets förslag i denna del innebär i stort att den fördragsfästa samordning som redan gäller tydliggörs i det konstitutionella fördraget. Konventet föreslår en separat bestämmelse i del I under befogenhetsavsnittet om samordningen av medlemsstaternas ekonomiska politik och sysselsättningspolitik samt tillämpliga delar av medlemsstaternas socialpolitik för att klargöra den särskilda karaktären hos denna samordning. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik Unionens befogenhet i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska fortfarande omfatta alla utrikespolitiska områden samt alla frågor som rör unionens säkerhet, inbegripet ett gradvis fastställande av en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar. Områden för stödjande åtgärder Områdena för stödjande åtgärder, samordningsåtgärder eller kompletterande åtgärder är: 1. industri, 2. 3. skydd för och förbättring av människors hälsa, 4. 5. utbildning, yrkesutbildning, ungdom och idrott, 6. 7. kultur, 8. 9. räddningstjänst. 10. Områdena för stödjande åtgärder definieras som områden där unionen ska ha befogenhet att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, utan att för den skull inkräkta på medlemsstaternas befogenhet på dessa områden. De juridiskt bindande akter som antas av unionen på grundval av de särskilda bestämmelserna för dessa områden får inte innebära harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar. Förteckningen över områdena med stödjande åtgärder är uttömmande. Idrott har lagts till listan över områden för stödjande åtgärder. Konventet föreslår därmed att det upprättas en särskild rättslig grund för idrott i del III av det konstitutionella fördraget, eftersom det saknas i de nuvarande fördragen. Samma sak gäller räddningstjänst som också tagits upp i förteckningen. Den rättsliga grunden för de rättsakter som antagits på räddningstjänstens område har varit artikel 308 i EG-fördraget. Regeringens utgångspunkter Konventets förslag syftar till att skapa tydlighet i kompetensfördelningen. Förslaget visar att det är möjligt att på ett klarare sätt än i dag slå fast de grundläggande principer som gäller för unionens befogenheter. Därmed blir behörighetsfördelningen inom unionen mer överskådlig och ansvarsutkrävandet underlättas. Beslut med stöd av flexibilitetsklausulen ska alltid fattas med enhällighet och efter att Europaparlamentet har lämnat sitt godkännande. Detta i förening med domstolens kontrollfunktion utgör en garanti för att bestämmelsen inte kommer att tillämpas så att unionens kompetens utvidgas på ett sätt som de nationella parlamenten inte haft möjlighet att ta ställning till genom godkännande av en fördragsändring. Motionerna Moderata samlingspartiet anför i motion K10 att det är positivt att unionens befogenheter tydliggörs. Det kan dock ifrågasättas om fyra områden som kan bli föremål för stödjande åtgärder över huvud taget borde vara unionskompetens. Det gäller industri, idrott, kultur och rymden. Den föreslagna kompetensen på dessa områden bör alltså utgå. Riksdagen föreslås göra ett tillkännagivande om en tydligare avgränsning av unionens befogenhetskategorier (yrkande 12). Kristdemokraterna anför i motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) att tre olika befogenhetskategorier för att avgränsa och förtydliga EU:s befogenhetsområden bör införas: exklusiv befogenhet, delad befogenhet och områden för stödjande samordnande eller kompletterande åtgärder (yrkande 10). I motion K2 framhåller Centerpartiet att Sverige i regeringskonferensen måste starkt poängtera att ministerrådet inte ska kunna fatta beslut om lagar inom de områden där unionen endast ska vara stödjande (yrkande 15). Centerpartiet anför vidare att uppdelningen i tre kategorier exklusiva befogenheter, delade befogenheter och områden för stödjande åtgärder ger möjlighet att öka tydligheten. Detta har konventet dock misslyckats med. Fortfarande råder oklarheter om de olika kategorierna. Speciellt de befogenheter som ingår i de delade befogenheterna bör förtydligas. Ett förtydligande exempel är miljöpolitiken. Konventet föreslår att detta ska vara en delad befogenhet. Däremot anges inte vad unionen förväntas göra för att bidra till en god miljö, god livsmiljö, hög säkerhetsnivå etc. Eftersom det är allmänna mål, kan unionen anta precis vilka regler som helst med hänvisning till att de är mer effektiva på unionsnivå. Dessutom finns fortfarande inget skrivet om möjligheten för medlemsstaterna att gå före genom att arbeta med miniminivåer. Motionärerna anför att starkt federala länder, som exempelvis Schweiz, skriver i sin författning hur kompetensen ska vara fördelad mellan den federala nivån och de lägre nivåerna. Förslaget som konventet har presenterat saknar detta. Det borde förtydligas vilken nivå som ska hantera vilka frågor. Görs inte den klara och tydliga fördelningen kommer enligt motionärerna beslutsfattandet att brista. Motionärerna önskar ett tillkännagivande om ett förtydligande av kompetensfördelningen i unionens befogenheter (yrkande 20). Utskottets ställningstagande Utskottet välkomnar konventets förslag om kompetensavgränsning. Konventets förslag innebär ett angeläget förtydligande jämfört med dagens situation. När det gäller frågan om kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna är det också viktigt att erinra om artikel I-9, där det sägs att varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i konstitutionen ska tillhöra medlemsstaterna. Någon närmare reglering av vad som ligger på medlemsstatsnivå vore direkt missvisande. Det är medlemsstaterna som överlämnar kompetens inom begränsade områden för att gemensamt fatta beslut inom dessa områden. Utskottet återkommer till frågan om kompetens på områdena industri, idrott, kultur och rymden nedan under respektive politikområde. Motionerna K10 (m) yrkande 12 och K416 (kd) yrkande 10 kan anses tillgodosedda med det anförda och avstyrks. Också motion K2 (c) yrkande 20 avstyrks. Ett motionsyrkande tar upp ministerrådets beslut inom området för stödjande åtgärder. Utskottet vill erinra om att artikel I-16.3 anger att de rättsligt bindande akter som antas av unionen på dessa områden inte får innebära en harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar. Motionärernas oro synes således obefogad. Motion K2 (c) yrkande 15 avstyrks således. Unionens institutioner Konventets förslag när det gäller EU:s institutioner rör främst sammansättningen av kommissionen, det roterande ordförandeskapet i rådet, en vald ordförande i Europeiska rådet, en utökning av beslutsfattande med kvalificerad majoritet och medbeslutande för Europaparlamentet, en utri- kesminister för unionen samt ett ökat inflytande för de nationella parlamenten. Konventets förslag på det institutionella området är ett sammanhållet paket som syftar till att stärka samtliga institutioner utan att rubba balansen mellan dem. (Artiklarna 1831 samt vissa följdändringar i del III.) Konventets förslag Europaparlamentet Konventet föreslår att Europaparlamentet ges ökat inflytande dels genom att medbeslutandeproceduren blir allmän princip på lagstiftningsområdet, dels genom budgetförfarandet. Det föreslås också att parlamentets sammansättning ändras genom att antalet ledamöter per medlemsstat omfördelas efter 2009. Omfördelningen ska ske efter enhälligt beslut av Europeiska rådet på förslag från, och godkännande av, Europaparlamentet. Ett sådant beslut måste respektera de angivna principerna om maximalt 736 ledamöter, degressiv proportionalitet och en minimitröskel om 4 ledamöter per medlemsstat. Med degressiv proportionalitet menas att fördelningen av platser i grunden är proportionell mot medlemsstaternas folkmängd, men att en viss överrepresentation ges åt de mindre medlemsstaterna. Konventets förslag att ledamöternas antal inte ska överstiga 736 överensstämmer med vad man kom överens om i Nice, liksom i anslutningsfördragen för de nya medlemsstaterna, och ska gälla under valperioden 20042009. Europeiska rådet Europeiska rådet föreslås, till skillnad från hittills, få formell status som en av EU:s institutioner. Europeiska rådet ska dock inte utöva någon lagstiftande funktion utan ska, precis som enligt nuvarande fördrag, ge unionen dess politiska vägledning samt bestämma dess allmänna riktlinjer och prioriteringar. Om inte annat föreskrivs i det konstitutionella fördraget ska Europeiska rådet fatta beslut med konsensus. Europeiska rådet föreslås, förutom dess ordförande, bestå av stats- och regeringscheferna och kommissionens ordförande. En sakansvarig minister per medlemsstat kan därtill efter behov delta i överläggningar när dagordningen så kräver. Härutöver ska unionens utrikesminister delta i Europeiska rådets arbete. Ordföranden för Europeiska rådet väljs på två och ett halvt år, med möjlighet att omväljas en gång. Denne utses av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet. Ordföranden föreslås leda och stimulera Europeiska rådets arbete. I samarbete med ordföranden i kommissionen, och på basis av arbetet i allmänna rådet, ska denne säkerställa förbe- redelserna av och kontinuiteten i dess arbete samt underlätta sammanhållning inom Europeiska rådet, på samma sätt som de hittillsvarande roterande ordförandeskapen gjort. Ordföranden representerar unionen gentemot omvärlden i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, utan att åsidosätta det ansvar som unionens utrikesminister har. Europeiska rådets ordförande får inte inneha en politisk post i ett medlemsland. Rådet Rådet föreslås även fortsättningsvis ledas av medlemsstaterna med jämlik rotation, dock med undantag för rådet för externa relationer. En nyhet är att ordförandeskapet föreslås löpa på en period om minst ett år. Europeiska rådet föreslås besluta om reglerna för rotationsordningen med beaktande av politisk och geografisk balans samt mångfalden av medlemsstater. Det innebär att det är möjligt att införa olika modeller av gruppordförandeskap, där flera länder delar på ordförandeskapet. Det konstitutionella fördraget anger till skillnad från nuvarande fördrag vissa rådssammansättningar. Rådet för allmänna frågor ska svara för kontinui- teten i samtliga rådsformationers arbete. Dessutom föreslås att allmänna rådet ska vara den rådsformation som, tillsammans med Euro- paparlamentet, antar europeiska lagar och ramlagar. Medlemsstaterna ska där representeras av en eller två representanter på ministernivå när dagordningen så kräver. Vidare ska rådet för externa relationer, på basis av Europeiska rådets strategiska riktlinjer, staka ut unionens externa politik och säkra att dess åtgärder är konsekventa. Unionens utrikesminister föreslås leda rådet för externa relationer. Europeiska rådet ges rätt att besluta om ytterligare rådsformationer. Beslutsfattande i rådet Konventet föreslår att rådet ska fatta beslut med kvalificerad majoritet om inte annat föreskrivs. Europeiska rådet ska även med enhällighet kunna besluta om att införa beslut i rådet med kvalificerad majoritet och/eller medbeslutande för Europaparlamentet på områden där dessa beslutsformer inte redan gäller. De nuvarande reglerna bygger på s.k. degressiv proportionalitet. Det innebär att länderna har vägda röster. Större länder har fler röster än mindre, men inte fullt ut i proportion till folkmängden. De större länderna är alltså något underrepresenterade och de mindre överrepresenterade. Dessutom innebär reglerna att man har infört ett krav på att en majoritet av medlemsstaterna ska stå bakom besluten och att man kan kräva att besluten också omfattas av länder med minst 62 % av EU:s befolkning. Konventet föreslår att röstreglerna ändras i rådet i förhållande till vad som gäller enligt Nicefördraget. När Europeiska rådet eller rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet ska en sådan majoritet bestå av majoriteten av med- lemsstaterna, som ska representera minst tre femtedelar av befolkningen i unionen. Någon överrepresentation för mindre medlemsstater ska inte längre finnas. Denna regel föreslås träda i kraft den 1 november 2009. Fram till dess ska den ordning som överenskommits genom Nicefördraget gälla. Frågan om röstviktningen vid beslut med kvalificerad majoritet har utförligt redovisats i departementspromemorian (Ds 2001:29) och propositionen om Nicefördraget (prop. 2001/02:8). Kommissionen Konventet föreslår att kommissionen även fortsättningsvis ska bestå av en ledamot per medlemsstat. Från den 1 november 2009 minskas antalet röstberättigade kommissionsledamöter till 15, inklusive kommissionens ordförande och unionens utrikesminister. Kommissionen kommer således att innehålla två olika kategorier av ledamöter, 15 ledamöter med rösträtt och övriga ledamöter utan rösträtt. Fördelning av platser ska göras på grundval av ett system med jämlik rotation mellan medlemsstaterna. Val av ordförande i kommissionen föreslås i princip ske på samma sätt som enligt Nicefördraget. Europeiska rådet ska med kvalificerad majoritet föreslå Europaparlamentet en kandidat till befattningen som kommissionens ordförande. Denna kandidat ska väljas av Europaparlamentet med en majoritet av dess ledamöter. Förfarandet ska upprepas om denna kandidat inte stöds av en majoritet i parlamentet, dvs. Europeiska rådet får då föreslå en ny kandidat. Ordföranden ska utnämna kommissionsledamöter efter förslag från med- lemsstaterna. Varje medlemsstat ska nominera tre kandidater. Båda könen ska vara representerade. Kommissionen ska som kollegium vara ansvarigt inför Europaparlamentet och kunna avsättas genom misstroendevotum. Konventet föreslår att kommissionens ansvar för övervakning, initiativ, genomförande och förvaltning preciseras i förhållande till EG-fördraget. Bland annat tydliggörs kommissionens uppgift att genomföra budgeten, förvalta program och att ta initiativ till unionens årliga och fleråriga programplanering. Unionens utrikesminister En ny komponent i förslaget är inrättandet av en utrikesminister, som ska utses av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet och med godkännande av kommissionens ordförande. Unionens utrikesminister föreslås ta över uppgifter som nu åligger den höge representanten och kommissionsledamoten för yttre förbindelser. Han eller hon ska vara rådets företrädare vid utformning och genomförande av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och samtidigt vara vice ordförande i kommissionen med ansvar för GUSP och för samordningen av övriga aspekter av unionens yttre åtgärder som ligger inom kommissionens ansvarsområde. Vid utövandet av detta ansvar inom kommissionen ska utrikesministern omfattas av de regler som gäller för kommissionens interna arbete. Han eller hon föreslås också vara ordförande i rådet för externa relationer. Domstolen Reglerna om domstolens och förstainstansrättens sammansättning ändras inte jämfört med nuvarande fördrag. Antalet domare ska därmed som nu vara en per medlemsstat i domstolen och minst en per medlemsstat i förstainstansrätten. Konventet föreslår att antalet domare i förstainstansrätten liksom hittills slutligen ska fastställas i domstolens stadga. Domare och generaladvokater ska som nu utses av medlemsstaterna i samförstånd, efter förslag från den berörda medlemsstaten. Konventet föreslår dock att det inrättas en rådgivande kommitté som ska avge yttrande om kandidaternas lämplighet. Domstolens behörighet ska gälla det konstitutionella fördragets samtliga områden om det inte uttryckligen anges att behörigheten är begränsad. Uttryckliga undantag från domstolens behörighet föreslås dels för hela GUSP-området, dels för området med frihet, säkerhet och rättvisa där domstolen inte ska vara behörig att pröva giltigheten eller proportionaliteten av insatser som polis eller andra brottsbekämpande organ gör i en medlemsstat när dessa åtgärder omfattas av nationell lagstiftning. Detsamma gäller när medlemsstaterna fullgör sina skyldigheter att upprätthålla lag och ordning och skyddet av den inre säkerheten. Europeiska centralbanken Konventet föreslår att Europeiska centralbanken (ECB) ska bli en institution inom unionen. Detta får till följd att ECB omfattas av unionens öppenhetsregler vad gäller ECB:s administrativa åtgärder. Vidare föreslår konventet att ECB:s målformulering ska kvarstå i princip oförändrad. Huvudmålet ska fortsatt vara att upprätthålla prisstabilitet. ECB ska också bidra till att förverkliga unionens målsättningar såsom full sysselsättning och social marknadsekonomi. Regeringens utgångspunkter Genom Nicefördraget enades medlemsstaterna om de institutionella förändringar som ansågs nödvändiga för att genomföra utvidgningen. Det var svårt att uppnå enighet i Nice med tanke på de känsliga frågor som behandlades, bl.a. balansen mellan medlemsstaterna. Nicefördraget trädde i kraft i början av detta år och har skrivits in i fördragen med EU:s nya medlemsstater. Det finns inga vägande skäl för att riva upp principerna i den överenskommelse som uppnåtts. Samtidigt bör ytterligare reformer genomföras i de frågor som inte avgjordes genom Nicefördraget. En viktig generell svensk utgångspunkt är att värna de mindre medlemsstaternas möjlighet till inflytande i EU med bibehållande och stärkande av unionens effektivitet och legitimitet. Samtidigt måste också de stora länderna uppfatta systemet som trovärdigt. En jämn könsfördelning i institutionerna bör även eftersträvas för att säkerställa demokratisk legitimitet och trovärdighet i den institutionella strukturen. Konventets förslag till institutionell helhetslösning förefaller vara en god grund till en kompromiss som kan underlätta beslutsfattandet i en utvidgad union. Förslaget syftar till att stärka och förbättra alla institutioner samtidigt som balansen mellan institutionerna behålls, vilket är positivt. Det bör också noteras att kompromissen i konventet var mycket svår att nå. Det kan därför antas att det blir svårt att i regeringskonferensen nå enighet om en väsentligt annorlunda lösning. Åtgärderna för att stärka kommissionen balanseras med förslaget om en vald ordförande i Europeiska rådet. Ett antal regeringsrepresentanter, som i konventet företrädde mindre medlemsstater, gav uttryck för oro om att en vald ordförande skulle få en alltför dominerande ställning. Detta hanteras i konventsförslaget genom en befattningsbeskrivning som anger de begränsningar som finns för funktionen. Trots att tveksamhet framförts beträffande en vald ordförande i Europeiska rådet synes en sådan funktion kunna bli den lösning som kommer att godtas av medlemsstaterna inom ramen för en bredare kompromiss. Det ligger inte minst i de mindre medlemsstaternas intresse att Europeiska rådet ska fungera bättre än nu. Erfarenheterna visar att det blir svårare och svårare att kombinera ett aktivt ordförandeskap i Europeiska rådet med att inneha posten som stats- eller regeringschef i ett medlemsland. Uppdelningen av utrikesfrågor och allmänna frågor på två olika rådsformationer samt det fleråriga arbetsprogrammet är andra inslag som bör gynna ökad kontinuitet och effektivitet i rådets arbete. Samtidigt är det viktigt att principen om rotation mellan medlemsstaternas ordförandeskap i rådet behålls. Konventet öppnar för olika modeller av gruppordförandeskap, där flera länder delar på ordförandeskapet, något som också bör ge stadga och kontinuitet i en utvidgad union. Däremot är förslaget om att alla lagstiftningsfrågor ska hanteras i ett nytt lagstiftningsråd tveksamt. Det är knappast ändamålsenligt att skilja på den förberedande politiska beredningsprocessen av ett lagstiftningsärende, som sker i berörd rådsformation, och det formella beslutet. Möjlighet till majoritetsbeslut finns redan i dag inom flertalet politikområden inom gemenskapsrätten. Mot den bakgrunden är det rimligt att konventet fö- reslår kvalificerad majoritet som huvudregel i beslutsfattandet. Vissa områden bör dock under alla omständigheter undantas. Skatter är ett sådant område. Frågan om lämplig beslutsform för kulturområdet bör noggrant övervägas. Definitionen av kvalificerad majoritet föreslås bli ändrad från den 1 november 2009 och då ersätta det hittillsvarande systemet med vägda röster. Från svensk synpunkt finns det egentligen inte någon tungt vägande anledning att frångå den uppgörelse som gjordes i Nicefördraget i denna fråga. Konventets förslag gynnar de fyra stora medlemsländerna något mer, särskilt Tyskland. Erfarenheten visar att ett eller två av de stora länderna ofta driver samma ståndpunkt som Sverige i de flesta frågor. Det kan därför antas att konventets förslag i praktiken inte skulle innebära avsevärt sämre möjligheter för Sverige att hävda sin uppfattning. Förslaget att inrätta en utrikesminister för unionen bör kunna främja ökad effektivitet, förbättrad samstämmighet och en mer enhetlig extern representation. Den konstruktion som konventet föreslår riskerar dock att bidra till en sammanblandning av rådets respektive kommissionens skilda roller. Det förefaller dessutom mindre lämpligt att låta unionens utrikesminister inneha ordförandeposten då beslut fattas i rådet, samtidigt som han eller hon har ett tydligt ansvar för initiativ och genomförande. Modellen med en kommissionsledamot per land, varav 15 har rösträtt, och med strikt rotation mellan de två kategorierna av kommissionsledamöter, synes vara en möjlig kompromiss. Den kan dock förväntas vara fortsatt kontroversiell. Kommissionen får även en tydligare roll som initiativtagare till, och verkställare av, beslut vilket är positivt på de områden där kommissionen har ett tydligt mandat. Även Europaparlamentet föreslås få en ökad roll genom att, när inte annat anges, vara medbeslutande i lagstiftningsfrågor. När det gäller fördelningen av platser i Europaparlamentet är den överens- kommelse som gjordes i Nicefördraget en balanserad kompromiss som bör vara vägledande för framtida fördelning. Att domstolen i princip blir behörig över hela det konstitutionella fördragets område, med undantag för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, är en naturlig följd av att man inför ett samlat för- drag och en enhetlig institutionell struktur. En mer ingående översyn av konventets förslag när det gäller domstolen skulle dock vara önskvärd i samband med regeringskonferensen. Sammanfattningsvis innehåller konventets förslag i de institutionella delarna både element som är positiva eller framstår som rimliga, och punkter som bör diskuteras vidare i regeringskonferensen. Det viktiga blir att uppnå en tillfredställande helhetslösning. Motionerna Parlamentarism eller maktdelning Moderata samlingspartiet anför i motion K10 att EU:s institutionella system bygger på maktdelning mellan den lagstiftande, den utövande och den dömande makten. En viktig del i maktdelningen är att de olika institutionerna är fristående från varandra. Att EU är ett maktdelningssystem innebär att den demokratiska beslutsprocessen i vissa avseenden är mer tydlig och öppen inom EU än i medlemsstaterna som nästan alla tillämpar parlamentarism. Motionärerna anser att EU även i framtiden ska bygga på maktdelningsprincipen. Den parlamentarism som tillämpas nationellt bör inte överföras till EU (yrkande 13). Ordförande för Europeiska rådet I sex parti- eller kommittémotioner väcks invändningar mot en vald ordförande för Europeiska rådet. Moderata samlingspartiet ser i motion K10 en stor risk i att Europeiska rådet institutionaliseras och att det inrättas en vald ordförande för det. Den föreslagna förändringen rubbar balansen mellan medlemsländerna och urholkar det likaberättigande som dagens rotationsprincip innebär. Det riskerar att gynna de större medlemsstaterna på de mindres bekostnad samtidigt som det också riskerar att motverka de nya medlemsstaternas känsla av full delaktighet och kontroll över unionen. Balansen mellan rådet och unionens övriga institutioner förändras till fördel för förhandlingsspel och en politisering utanför demokratisk kontroll. Motionärerna anser att förslaget om att institutionalisera Europeiska rådet och införa en vald ordförande för det är fel (yrkande 6). Förslaget innebär enligt motionärerna att man i praktiken fråntar kommissionen ansvaret framför allt för viktiga delar av utrikespolitiken. Detta har sin bakgrund bl.a. i de stora ländernas önskan att få ett fast grepp över utrikespolitiken och skulle, om det blir verklighet, innebära att man på denna punkt frångår EU:s tradition av institutionell maktdelning. Denna effekt blir än allvarligare om ordförandeskap i kommissionen och i Europeiska rådet kombineras, vilket utkastet till fördraget inte utesluter. I så fall urholkar man allvarligt den maktdelning som ger EU en demokratisk vitalitet. Detta bör inte tillåtas i fördraget (yrkande 14). Folkpartiet vidhåller i motion K12 sitt motstånd mot att Europeiska rådet ska få en vald ordförande (yrkande 3). Enligt Folkpartiets uppfattning stärker det förslaget de stora ländernas redan starka ställning i samarbetet. Det stärker även ministerrådet, dvs. den institution i det europeiska samarbetet som av många förknippas med slutenhet och uppgörelser utan normal medborgerlig insyn och under bara indirekt folkvald kontroll. I stället för att inrätta en vald ordförande för Europeiska rådet bör den nuvarande principen om att ordförandeskapet ska rotera mellan medlemsstaterna bevaras. Konventet har föreslagit, när det gäller alla rådsformationer förutom rådet för utrikes relationer, att ordförandeskapet ska löpa på en period om minst ett år. Enligt konventets tankegångar är det också möjligt att införa olika modeller av gruppordförandeskap, där flera länder delar på ordförandeskapet. Det är en modell som, enligt motionärernas mening, bör vara vägledande också för hur Europeiska rådet ska ledas framöver (yrkande 4). Kristdemokraterna hävdar i motion K8 att en befattning som vald ordförande för Europeiska rådet skulle underminera kommissionens ställning och på ett olyckligt sätt påverka den rådande institutionella balansen i EU, samt riskera att minska de mindre ländernas inflytande. Kristdemokraterna vill stryka förslaget och pläderar i stället för en stärkt ställning för kommissionens ordförande (yrkande 9). Vänsterpartiet anser i motion K9 att en vald ordförande leder till att synen på EU som en mellanstatlig union minskar. Förslaget bör därför avvisas i förhandlingarna om ett nytt fördrag (yrkande 7). Centerpartiet anser i motion K2 att det finns andra modeller än vald ordförande för Europeiska rådet som både tillgodoser behovet av större kontinuitet i ordförandeskapet och aktiv medverkan från medlemsländerna. Sverige bör därför avvisa förslaget om vald ordförande för Europeiska rådet (yrkande 7). I motion K13 anför Miljöpartiet att förslaget stärker de stora ländernas makt i EU. Det kommer också att stärka det överstatliga inslaget i Europeiska rådet som bör vara ett mellanstatligt organ. Det roterande ordförandeskapet i rådet har haft stora fördelar genom att stimulera den folkliga debatten, intresset och kunskapsbildningen i EU-frågorna i ordförandelandet. Risken är uppenbar att ett införande av detta förslag kommer att föra EU ännu längre från medborgarna. Miljöpartiet är således helt avvisande till förslaget om en vald ordförande i Europeiska rådet (yrkande 1). Arbetet i Europeiska rådet I motion K2 anför Centerpartiet att reglerna om Europeiska rådets beslutsförfaranden bör förtydligas och förenhetligas. Samtidigt bör man klargöra när Europeiska rådet kan utfärda formbundna europeiska beslut (yrkande 8). Vidare ska huvudprincipen vara att Europeiska rådets möten är öppna. Eventuell sekretess ska särskilt kunna motiveras och detta bör anges i det konstitutionella fördraget (yrkande 9). Kommissionens sammansättning och tillsättning Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10 konventets förslag att alla länder ska vara representerade i kommissionen. Framför allt för nya medlemsstater är det av vikt att ha tillgång till kommissionärens kabinett och en ingång i EU:s förvaltningsstruktur. Motionärernas utgångspunkt är att kommissionens framtida utformning måste åstadkommas genom en avvägning mellan dess effektivitet och dess legitimitet. Av legitimitetsskäl är det grundläggande att varje land har en kommissionär. Det är också avgörande att varje kommissionär har ett ansvar för de beslut som fattas och solidariskt kan ta detta ansvar utåt. Ett gemensamt ansvarstagande och likvärdighet mellan medlemsländerna talar starkt för att varje kommissionär ska ha rösträtt. Motionärerna anser mot den bakgrunden att det i dag, med den omfattning som kommissionen kommer att ha under de närmaste åren, inte finns tillräckligt starka skäl som talar för att begränsa antalet kommissionärer med rösträtt (yrkande 17). Enligt Folkpartiets mening i motion K12 är det viktigt för kommissionens legitimitet inom hela unionen att varje land har en fullvärdig kommissionär. Det förslag som konventet i denna del lägger fram riskerar att skapa ett A- respektive ett B-lag bland kommissionärerna. Det måste därför avvisas. Däremot är det naturligtvis så att också kommissionens arbete måste fungera effektivt. Det är viktigt inte minst i perspektivet av den utvidgning som unionen står inför. Ett annat, och intressantare, förslag för att garantera ett effektivt och smidigt arbete i kommissionen anknyter till en idé som kommissionen själv har torgfört. Kommissionen skulle kunna arbeta i mindre grupper kring vissa frågor; alla frågor behöver inte nödvändigtvis komma upp till behandling i hela kommissionen, även om det ska vara möjligt att lyfta särskilt viktiga principiella frågor till avgörande i kommissionen i dess helhet. Det är ett alternativ till konventets tankegångar som seriöst bör prövas under regeringsförhandlingarna (yrkande 2). Kristdemokraterna anser i motion K8 att en kompetent och stark kommission är avgörande för ett välfungerande EU i framtiden. Kommissionens ordförande bör även i framtiden väljas av Europeiska rådet genom kvalificerad majoritet och godkännas av Europaparlamentet. Kristdemokraterna kan inte stöd- ja förslaget om att införa ett system med roterande rösträtt med innebörden att endast ett begränsat antal kommissionärer har rösträtt. Kristdemokraterna anser att kommissionens samtliga ledamöter bör ha rösträtt och att samtliga medlemsländer ska bidra med en kommissionär. Kristdemokraterna kräver att regeringen tydligare försvarar de små staternas ställning i unionsarbetet (och därmed Sveriges) genom att omvärdera sitt ställningstagande i frågan. Kristdemokraterna är tveksamma till förslaget om att låta kommissionens ordförande fritt välja kommissionär från en förteckning på tre personer som varje medlemsstat upprättat. Valet av kommissionär bör även i fortsättningen ske i samråd mellan medlemsstaterna och kommissionens ordförande med beaktande av att kommissionen som helhet får en god könsbalans (yrkande 13). I motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs att det är väsentligt att kommissionens samtliga ledamöter även fortsättningsvis har rösträtt och att samtliga medlemsstater är representerade i kommissionen (yrkande 17). Centerpartiet anför i motion K2 att varje land även i fortsättningen bör ha en kommissionär, och alla kommissionärer ska ha samma värde. Sverige bör driva frågan att varje medlemsland ska ha en fullvärdig kommissionär (yrkande 10). Miljöpartiet framhåller i motion K13 att konventets förslag kan innebära att unionens beslutsprocess försämras. Risken finns att de länder som saknar fullvärdiga EU-kommissionärer får mindre tyngd och sämre möjligheter att få in sina perspektiv i processen. Denna risk är större för de små medlemsstaterna än för de stora, eftersom de stora ländernas tyngd i ministerrådet gör att det alltid kommer att tas hänsyn till dem ändå. Miljöpartiet anser att alla länder ska vara representerade i EU- kommissionen med en ledamot var, och att alla EU- kommissionärer ska ha rösträtt (yrkande 4). Röstregler i rådet Enligt Folkpartiets motion K12 bör konventets förslag till röstregler i rådet stödjas. Det skapar ett enklare beslutsfattande som också framstår som mer hållbart för framtiden. Det innehåller en rimlig kompromiss mellan principerna om en staten röst och en person en röst (yrkande 9). Kristdemokraterna framhåller i motionerna K8 (yrkande 7), K416 (yrkandena 15 och 16) och 2002/03:K431 (yrkandena 8 och 9) att, i syfte att bevara EU:s handlingskraft och undvika att en utvidgad union lamslås av nationella veton, beslut som regel bör tas med kvalificerad majoritet i ministerrådet förutom när det gäller beslut om t.ex. fördragsändringar, skattepolitik och inom det säkerhets- och försvarspolitiska området. Majoritetsbeslut i rådet bör som regel åtföljas av medbestämmande för Europaparlamentet. Vänsterpartiet framhåller i motion K9 att de stora länderna påtagligt stärker sitt inflytande genom att den dubbla majoritetsprincipen införs. Detta är en utveckling som Vänsterpartiet ställer sig mycket kritiskt till och menar att regeringen i påbörjade förhandlingar ska verka för att skydda de små ländernas inflytande (yrkande 9). Centerpartiet anser i motion K2 att dubbla majoriteter är bra, men förutsätter att man slår vakt om balansen mellan små och stora medlemsstater. Sverige bör därför slå vakt om parallellitet mellan den majoritet av befolkningen som krävs och den del av antalet medlemsländer som står bakom beslutet. Detta kan givetvis innebära antingen en majoritet av såväl medlemsländer som av befolkning eller kvalificerad majoritet av medlemsländerna och motsvarande kvalificerade majoritet av befolkningen (yrkande 13). Miljöpartiet anser i motion K13 att de små ländernas röst måste värnas för att EU:s arbete ska ske med den legitimitet som krävs. Därför förkastar partiet konventets förslag. Motionärerna förespråkar i stället, i likhet med minoritetsförslaget inom konventet (som utarbetades under ledning av en av EU-parlamentets konventsledamöter, Jens-Peter Bonde), ett system där kvalificerad majoritet innebär tre fjärdedelar av medlemsstaterna och en majoritet av befolkningen. Ett sådant system skulle skapa en bättre balans mellan stora och små stater, och garantera att alla medlemsstater får inflytande över besluten (yrkande 2). Europaparlamentet Vänsterpartiet anser i motion K9 att det är orimligt att ett parlament med så svag legitimitet som Europaparlamentet kan tillåtas öka sin makt över Europas medborgare. Ett ökat inflytande för EU- parlamentet innebär ett reducerat inflytande för rådet och därmed i förlängningen för medborgarna som får allt svårare att utkräva ansvar för fattade beslut. Därför måste huvudlinjen under regeringskonferensen vara att återflytta makt till medlemsländerna och motverka ökad centralstyrning och överstatlighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 5). Miljöpartiet anser i motion K13 att man bör döpa om Europaparlamentet till det mer rimliga namnet EU- parlamentet eller i mer formella sammanhang till europeiska unionens parlament. Europa är en geografisk benämning på ett område som är tveksamt definierat och dessutom i sin helhet inte medlem av EU; det är sålunda en vilseledande benämning (yrkande 9). Europaparlamentets säte Motionerna 2002/03:K202 och 2003/04:K210, båda av Rolf Gunnarsson (m), 2002/03:K431 yrkande 10 av Holger Gustafsson m.fl. (kd), 2003/04:K416 av Alf Svensson (kd) yrkande 19 samt 2002/03:K291 av Birgitta Carlsson (c) tar upp frågan om Europaparlamentets säte. Motionärerna föreslår att Europaparlamentets säte ska vara Bryssel och att parlamentets verksamhet inte som i dag ska vara delad mellan Bryssel och Strasbourg. Kommissionens roll och initiativrätt Folkpartiet tar i motion 2002/03:K432 bestämt avstånd från de idéer som förts fram om att göra kommissionen till ett sekretariat under rådet (yrkande 6). Vänsterpartiet anser i motion K9 att kommissionen bör fråntas sin initiativrätt och göras till ett kansliorgan under rådet. Vänsterpartiet upprepar sitt tidigare krav på att på sikt avskaffa kommissionen. En sammanslagning mellan kommissionen och ministerrådets sekretariat skulle tillsammans med initiativrätt för de nationella parlamenten kraftigt försvaga EU:s federalistiska karaktär. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 6). Liknande krav förs fram i motion 2002/03:K288 (yrkande 6). Enligt Centerpartiets motion K2 bör enskilda kommissionärer, liksom hela kommissionen, kunna avsättas genom en misstroendeomröstning i Europaparlamentet (yrkande 11). Också Miljöpartiet anser i motion K13 att Europaparlamentet ska kunna rikta misstroendevotum både gentemot enskilda EU-kommissionärer och mot hela EU-kommissionen (yrkande 12). Centerpartiet föreslår i motion K2 att Europaparlamentet och ministerrådet bör ges en formell initiativrätt inom ramen för unionens kompetenser (yrkandena 14 och 16). Också Miljöpartiet anser i motion K13 att Europaparlamentet ska ges initiativrätt inom EU:s befogenheter (yrkande 8). Miljöpartiet erinrar i motion K13 om att EU- kommissionens president enligt konventets förslag får en starkare ställning. I framtiden kommer EU- kommissionens ordförande att väljas av Europaparlamentet, efter förslag från Europeiska rådet. Förslaget innebär också att ordförandens ställning inom EU-kommissionen stärks och transparensen minskar, då parlamentet inte ska säga sitt om varje enskild kommissionär. Det blir tydligare att det är ordföranden som väljer EU- kommissionärerna. Motionärerna anser att rollen för EU-kommissionens ordförande inte ska ändras. Inte heller ska förfarandet i valet till kommissionen ändras (yrkande 3). EU-kommissionens makt bör vidare begränsas till att i princip ha rent administrativa uppdrag (yrkande 5). Ordförandeskap för ministerrådet Moderata samlingspartiet anser i motion K10 att det är viktigt med bibehållen rotation av ordförandeskapet även när det gäller ministerrådet; dock bör det vara upp till rådet att avgöra själv hur dess interna arbetsformer ska organiseras. Olika modeller av gruppordförandeskap bör undersökas. Utgångspunkten för detta bör vara att det är olika länder som innehar ordförandeskapet för de olika rådsformationerna (yrkande 15). Kristdemokraterna välkomnar i motion K8 det flexibla systemet med roterande ordförandeskap i ministerrådets olika konstellationer som en bra lösning på hur ordförandeskapen ska kunna genomföras rent praktiskt. Kristdemokraterna ser förslaget om ordförandeskapsperioder om minst ett år som ett lämpligt förslag (yrkande 10). Lagstiftningsråd Kristdemokraterna framhåller i motion K8 att ett renodlat lagstiftningsråd inte är en önskvärd lösning. Det är onaturligt att behandlingen av ett ämne ska ske i ett råd för att beslutet sedan ska tas i ett annat. Motionärerna förutsätter att den svenska regeringen kommer att verka för att förslaget om ett samlat lagstiftningsråd utgår ur fördragsutkastet (yrkande 11). Också Vänsterpartiet anför i motion K9 att förslaget om att allmänna rådet, ska ansvara för alla lagstiftningsfrågor bör avvisas (yrkande 12 delvis). Kvinnor i institutionerna Vänsterpartiet anser i motion K9 att det är anmärkningsvärt att regeringen inte alls har berört den låga kvinnorepresentationen som ett allvarligt demokratiproblem i sin skrivelse. Regeringen bör inom ramen för regeringskonferensen driva kravet på att öka representationen av kvinnor i EU:s institutioner (yrkande 29). Utskottets ställningstagande Utskottet har ovan redovisat de motionsyrkanden som tar upp institutionella frågor. I det följande tar utskottet ställning till de områden som har behandlats. Frågan om unionens utrikesminister behandlas i avsnittet om yttre åtgärder längre fram i betänkandet. Parlamentarism eller maktdelning Om EU vore ett parlamentariskt system skulle rimligen kommissionen utses av Europaparlamentet. Utskottet har tidigare (bet. 2002/03:KUU1 s. 22) diskuterat frågan om hur ordföranden i kommissionen ska utses. Utskottet har anfört att det är en fördel om kommissionen liksom i dag har en bred politisk sammansättning som speglar den politiska mångfalden i medlemsländerna, inte bara den rådande majoriteten i Europaparlamentet. En ordning där kommissionsordföranden har stöd bara av en del av det politiska spektrumet kan dessutom anses principiellt tveksam med tanke på kommissionens starka ställning som ensam initiativtagare inom EU. Utskottet vill samtidigt framhålla att det är viktigt att ansvar kan utkrävas. Konventets förslag innebär att beslutsfattandet i unionen kommer att ske på ett tydligare sätt. Därmed underlättas ansvarsutkrävandet utan att parlamentarism införs. Det finns ingen anledning att frångå den rådande ordningen inom EU där institutionerna är fristående från varandra och maktdelning råder. Motion K10 (m) yrkande 13 är därmed tillgodosedd och kan avstyrkas. Vald ordförande i Europeiska rådet Utskottet noterar att invändningar mot tanken på en vald ordförande i Europeiska rådet har väckts i sex parti- eller kommittémotioner. Utskottet hade anledning att våren 2003 väga för- och nackdelarna med en vald ordförande (bet. 2002/03:KUU1 s. 21). Utskottet fann då att nackdelarna övervägde. Utskottet vidhåller denna uppfattning. En vald ordförande för Europeiska rådet skulle enligt utskottets uppfattning sannolikt rubba maktbalansen både mellan institutionerna och inom Europeiska rådet. Inom Europeiska rådet skulle en vald ordförande med största sannolikhet gynna de stora staterna. Som utskottet anförde i våras har ett rotationssystem för ordförandeskapet i Europeiska rådet och i ministerrådet den mycket stora fördelen att det är helt rättvist och ger alla stater den unika inblicken i EU:s inre verksamhet som ordförandeskapet ger. Erfarenheten av det svenska ordförandeskapet våren 2001 visar på värdet för ett medlemsland att inneha ordförandeskapet. Ordningen med roterande ordförandeskap för Europeiska rådet, eventuellt i någon form av gruppordförandeskap, bör enligt utskottets uppfattning bevaras. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna K10 (m) yrkandena 6 och 14, K12 (fp) yrkandena 3 och 4, K8 (kd) yrkande 9, K9 (v) yrkande 7, K2 (c) yrkande 7 samt K13 (mp) yrkande 1 som sin mening tillkännage för regeringen. Arbetet i Europeiska rådet När det gäller arbetet i Europeiska rådet vill utskottet erinra om att det explicit anges i konventets förslag att Europeiska rådet inte ska ha någon lagstiftande funktion (artikel I-20.1). Europeiska rådets uppgifter, t.ex. inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, anges i relevanta artiklar i konventets förslag. Konventets förslag innebär att Europeiska rådet blir en institution i fördragets formella mening. Konventet föreslår också att unionens öppenhetsregler ska tillämpas på samtliga institutioner (och inte bara på rådet, parlamentet och kommissionen som i dag), vilket således innebär att reglerna ska gälla för Europeiska rådet. Eftersom Europeiska rådet inte ska ha någon lagstiftande roll blir regeln om att ministerrådets sammanträden ska vara offentliga när lagstiftningsförslag diskuteras och antas inte relevant för Europeiska rådet. Motion K2 (c) yrkandena 8 och 9 avstyrks därmed. Kommissionens sammansättning och tillsättning Kommissionens sammansättning och tillsättning tas upp i flera motioner. Utskottet anser att en ordning med en kommissionär med rösträtt från varje medlemsstat kan bidra till legitimiteten för EU och för kommissionen. Det ligger inte minst i de små ländernas intresse att alla kommissionärer deltar i kommissionskollegiet på samma villkor, vilket bidrar till EU:s förankring i medlemsstaterna. Kommissionens interna organisering kan naturligtvis diskuteras, men det ändrar inte på utskottets grundläggande uppfattning i frågan om antalet kommissionärer. Konventet föreslår att varje medlemsstat, bestämd på grundval av rotationssystemet, ska nominera tre personer, med båda könen företrädda, som de anser vara kvalificerade till befattningen som europeisk kommissionär. Utskottet är tveksamt till en ordning där medlemsstaterna var för sig ska nominera flera personer. Både i praktiken och i princip är det rimligt att varje medlemsstat nominerar en person till kommissionen. Samtidigt är det av stor vikt att båda könen är väl representerade i kommissionen. Valet av kommissionär bör även i fortsättningen ske i samråd mellan medlemsstaterna och kommissionens ordförande med beaktande av att kommissionen som helhet får en god könsbalans. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna K10 (m) yrkande 17, K12 (fp) yrkande 2, K8 (kd) yrkande 13, K416 (kd) yrkande 17, K2 (c) yrkande 10 samt K13 (mp) yrkande 4 som sin mening tillkännage för regeringen. Röstregler i rådet Utskottet vill erinra om att skiljelinjerna inom EU inte med automatik går mellan stora och små länder. Sverige kan till exempel stå på samma sida som Storbritannien i en fråga, för att senare bilda allians med Tyskland i en annan. Med goda argument har Sverige vid ett flertal tillfällen kunnat spela en roll vida större än befolkningsstorleken, t ex rörande öppenheten. Konventets förslag innebär att man fastslår en beslutsregel som är lättförståelig, till skillnad från de olika kriterier som gäller enligt Nicefördraget. Konventets lösning är hållbar i bemärkelsen att den inte behöver ändras varje gång EU får nya medlemmar. En av grundfrågorna i debatten om EU:s framtid är hur en utvidgad union kan vara beslutskraftig. En handlingssvag union som inte förmår fatta de beslut medborgarna önskar tappar i legitimitet. Med den ordning som konventet föreslår blir det enklare att fatta beslut i rådet. Detta kan påverka medlemsstaternas inställning redan i början av en förhandling. Genom att det är sannolikt att ett beslut kommer att fattas kommer medlemsstaterna att söka bidra konstruktivt till slutresultatet. Konventets förslag innebär en balans mellan principen om en röst per land med principen om en röst per medborgare. Varje medlemsland har en röst, och inget beslut kan fattas om inte en majoritet av medlemsstaterna står bakom det. Luxembourg och Tyskland har i den delen samma vikt. Genom utvidgningen ökar också andelen små länder; av tio nya medlemsstater är åtta små med högst tio miljoner invånare. Den andra principen om befolkningsstorlek innebär att stora länder får större inflytande än små. I likhet med röstreglerna enligt Nicefördraget innebär konventets förslag att de fyra största länderna (som har 53 procent av befolkningen i ett EU med 27 medlemsstater) kan stoppa förslag. Möjligheten att stoppa ett förslag innebär naturligtvis inte att de stora länderna kan tvinga på andra länder sina lösningar. När det gäller vilka områden som bör vara föremål för majoritetsbeslut i rådet vill utskottet erinra om att majoritetsbeslut redan tillämpas för många politikområden inom gemenskapen. Det är rimligt att konventet föreslår kvalificerad majoritet på flertalet områden. Utskottet har anledning att återkomma till reglerna för beslutsfattandet på vissa områden senare i betänkandet. Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionerna K12 (fp) yrkande 9, K8 (kd) yrkande 7, K416 (kd) yrkandena 15 och 16, 2002/03:K431 (kd) yrkandena 8 och 9, K9 (v) yrkande 9, K2 (c) yrkande 13 samt K13 (mp) yrkande 2. Europaparlamentet När det gäller Europaparlamentets ställning finner utskottet det rimligt att parlamentet normalt sett är medbeslutande när beslut fattas med kvalificerad majoritet i rådet. Europaparlamentets medverkan innebär att det parlamentariska inflytandet stärks. Utskottet vill erinra om att konventets förslag innebär att Europaparlamentet inte heller fortsättningsvis ska besluta om när unionen ska ges kompetens. Europaparlamentet är inte fördragsslutande part. Medlemsstaterna och ingen annan beslutar om fördragen. Likaså är det medlemsstaterna och inte Europaparlamentet som avgör gränserna för unionens finansiella medel. Motion K9 (v) yrkande 5 avstyrks därmed. Utskottet ser ingen anledning till att förorda att Europaparlamentet ska döpas om. Motion K13 (mp) yrkande 9 avstyrks således. Europaparlamentets säte I ett par motioner tas frågan om Europaparlamentets säte upp. Utskottet kan dela motionärernas irritation över den rådande ordningen där parlamentet delar sin verksamhet mellan Bryssel och Strasbourg. Utskottet förutsätter att regeringen stöder alla strävanden att parlamentets permanenta flyttning mellan två orter upphör. För utskottet är det en självklarhet att regeringen ska driva denna fråga i lämpligt sammanhang. Frågan kan drivas både under regeringskonferensen och senare när sekundärrätten beslutas. Oavsett i vilket sammanhang frågan kan aktualiseras förutsätter utskottet att regeringen tar de möjligheter som står till buds och driver frågan. Motionerna 2002/03:K202 och 2003/04:K210, båda av Rolf Gunnarsson (m), 2002/03:K431 yrkande 10 av Holger Gustafsson m.fl. (kd), 2003/04:K416 av Alf Svensson (kd) yrkande 19 samt 2002/03:K291 av Birgitta Carlsson (c) kan därmed anses tillgodosedda. Kommissionens roll och initiativrätt Utskottet anser att kommissionen spelar en central roll i Europeiska unionens verksamhet. Även om detaljer alltid kan diskuteras bör kommissionens grundläggande roll inte ändras. Det innebär att kommissionen även fortsättningsvis bör ha exklusiv initiativrätt (med de undantag som konventet föreslår och som finns redan i dag: frågor inom straffrättsligt samarbete och polissamarbete samt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken). Inte minst ökningen av antalet frågor där beslut kan fattas med kvalificerad majoritet i ministerrådet gör att kommissionens exklusiva initiativrätt bör bevaras. I annat fall riskerar små stater att få en sämre ställning. När det gäller val av och möjligheten att avsätta kommissionen vill utskottet framhålla att det gäller att finna en balans mellan aspekter som maktdelning och ansvarsutkrävande. Utskottet välkomnar en ordning där de enskilda kommissionärerna kan ställas till svars i större utsträckning än i dag. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionerna 2002/03:K432 (fp) yrkande 6, K9 (v) yrkande 6, 2002/03:K288 yrkande 6, K2 (c) yrkandena 11, 14 och 16 samt K13 (mp) yrkandena 3, 5, 8 och 12 kan avstyrkas. Ordförandeskap för ministerrådet Utskottet delar uppfattningen att principen om rotation mellan medlemsstaternas ordförandeskap i ministerrådet bör bevaras. Något slags gruppordförandeskap torde vara en lämplig ordning för framtiden. Därigenom kan de olika medlemsstaterna tydligt leda rådsarbetet och vara delaktiga i den ledningsfunktionen. Motionerna K10 (m) yrkande 15 och K8 (kd) yrkande 10 behöver inte föranleda någon riksdagens åtgärd och avstyrks således. Lagstiftningsråd Utskottet tar avstånd från konventets förslag om ett särskilt lagstiftningsråd. Det är oklart hur lagstiftningsrådet skulle fungera i praktiken. Antingen kan huvuddelen av behandlingen komma att tas över av andra än berörda fackministrar, vilket innebär att den nationella förankringen blir sämre, eller så skulle själva lagstiftningsrådet bara komma in i slutet av processen, varvid en konstlad åtskillnad mellan den förberedande processen och det formella beslutet skulle uppstå. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att förslaget förefallit ha fallit i regeringskonferensen. Utskottet förutsätter att regeringen verkar mot förslaget om frågan skulle aktualiseras igen. Motionerna K8 (kd) yrkande 11 och K9 (v) yrkande 12 (delvis) kan därmed avstyrkas. Kvinnor i institutionerna Arbetsmarknadsutskottet ser i sitt yttrande (AU2y) positivt på att regeringen verkar för ökad kvinnorepresentation i EU:s institutioner. Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet delar arbetsmarknadsutskottets syn och vill framhålla att en jämn representation av kvinnor och män i beslutande organ är en viktig demokratifråga. För att kvinnor och män ska kunna delta och påverka samhällsutvecklingen på lika villkor måste de vara representerade inom alla samhällsområden och på alla nivåer, inte minst inom EU:s institutioner. Med en jämn fördelning mellan könen ökar förutsättningarna för ett bredare beslutsunderlag i olika frågor. Sverige har som medlem i EU aktivt bidragit till ökad jämställdhet i unionen, t.ex. under det svenska ordförandeskapet våren 2001. Sverige bör fortsatt bidra med sina kunskaper och erfarenheter i arbetet med att införliva jämställdheten mellan könen i unionens hela politik och i samtliga processer. Regeringen bör således driva kravet på ökad kvinnorepresentation i olika EU-organ inom ramen både för regeringskonferensen och i andra sammanhang. Motion K9 (v) yrkande 29 kan därmed anses vara tillgodosedd och kan avstyrkas. De nationella parlamentens roll De nationella parlamentens roll i unionens arbete har under senare tid uppmärksammats alltmer. Konventet har behandlat frågan huruvida de na- tionella parlamenten ska få ökade möjligheter att påverka sina respektive regeringar. Konventet har även diskuterat ändringar av de nationella parlamentens möjlighet att pröva hur subsidiaritetsprincipen tillämpas redan när kommissionen lägger sina lagstiftningsförslag. (Protokoll om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen samt protokoll om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.) Konventets förslag Konventets förslag medför ändringar i det protokoll om de nationella parlamentens roll som finns bifogat till fördragen. Ändringarna ger de nationella parlamenten ökade möjligheter att påverka EU- politiken genom sina respektive regeringar och direkt på EU-nivå. Konventet föreslår att en politisk mekanism för tidig varning (early warning system) införs som direkt involverar de nationella parlamenten för kontroll av subsidiaritetsprincipens efterlevnad. Förslaget innebär att kommissionen ska skicka alla sina lagstiftningsförslag och ändrade förslag till de nationella parlamenten samtidigt som den skickar förslagen till unionslagstiftaren, dvs. rådet och Europaparlamentet. Inom sex veckor från avsändandet har de nationella parlamenten möjlighet att genom ett motiverat yttrande framföra att det aktuella förslaget enligt parlamentets eller kammarens uppfattning inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Varje nationellt parlament som består av två kammare ska enligt förslaget tilldelas två röster, dvs. varje kammare får en röst. För att inte parlament med endast en kammare ska missgynnas tilldelas även de två röster. Om så många yttranden kommer in att de motsvarar minst en tredjedel av samtliga röster ska kommissionen ompröva sitt förslag. För frågor på området frihet, säkerhet och rättvisa gäller att kommissionen ska ompröva förslaget om yttranden som motsvarar minst en fjärdedel av samtliga röster har inkommit. Efter omprövningen kan kommissionen besluta att antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det. Kommissionen ska i samtliga fall motivera sitt beslut. Dessutom föreslås att domstolen ska vara behörig att pröva en talan om åsidosättande av subsidiaritetsprincipen som väcks av medlemsstaterna eller överlämnas av dem på ett nationellt parlaments eller av en kammare i ett sådant parlaments vägnar i enlighet med deras interna rättsordning. Även Regionkommittén ska, enligt förslaget, vara behörig att väcka talan när det gäller en rättsakt som inte kan antas utan att kommittén har hörts. Parlamenten delges också information om rådets arbete genom att dagordningarna för, och resultaten av, rådets möten direkt skickas till medlemsstaternas nationella parlament. Slutligen föreslås skärpta krav när det gäller tidsgränser i rådets arbete för att de nationella parlamenten ska hinna granska lagförslag. Det nuvarande protokollet stadgar att sex veckor ska förflyta från den dag då lagstiftningsförslag av kommissionen görs tillgängligt för de nationella parlamenten till det att förslaget sätts upp på rådets dagordning. Till detta läggs ytterligare en tidsmarginal, som fastställer att det från den dag då ett förslag förs upp på rådets dagordning och till dess att det antas en gemensam ståndpunkt ska det, i normalfallet, förflyta tio dagar. Regeringens utgångspunkter De nationella parlamentens inflytande över EU- politiken bidrar till att ge EU:s beslut nödvändig legitimitet, och parlamenten bör därför ges bästa möjliga förutsättningar att utöva detta inflytande. De nationella parlamenten måste få god och snabb tillgång till information samt rimliga tidsmarginaler för att kunna agera. Konventets förslag innebär avsevärda förbättringar i detta avseende. Möjligheten att utöva inflytande skapar också behov av goda tidsmarginaler för att de nationella parlamenten ska kunna påverka sina regeringar, vilket är något som konventet tillgodosett på ett bra sätt i sitt förslag. De nationella parlamentens roll i subsi- diaritetsprövningen innebär att de ges en större direkt roll gentemot EU-nivån, något som tidigare i princip varit förbehållet medlemsstaternas regeringar. Därmed stärks subsidiaritetsprövningen. Det är viktigt att denna roll utformas på ett sätt som överensstämmer med kompetensfördelningen mellan riksdag och regering, dvs. uppgiften att företräda Sverige i förhållande till andra stater eller mellanstatliga organisationer ankommer på regeringen ensam. Detta följer av att regeringen styr riket och ensam ingår överenskommelser med en annan stat eller mellanfolklig organisation. De ökade möjligheterna till inflytande och kontroll över EU:s lagstiftningsprocess som ges de nationella parlamenten i konventets förslag innebär för svensk del inte någon ändring av samrådsförfarandet mellan regeringen och riksdagens EU-nämnd. Fördraget bör vara neutralt i förhållande till respektive medlemsstats konstitutionella struktur. Förslaget att Regionkommittén ska ges talerätt inför domstolen ter sig för långtgående mot bakgrund av den rent konsultativa roll kommittén har. Motionerna Moderata samlingspartiet anför i motion K10 att det är viktigt att kontrollen av subsidiaritetsprincipen får kraft. Motionärerna vill därför att den skärps genom att de nationella parlamenten får rätt att kräva att EU-domstolen prövar om ett förslag från kommissionen är förenligt med subsidiariteten och fördraget. Motionärerna anser att denna rätt för den svenska riksdagen är förenlig med grundlagen genom att den berör frågor som riksdagen enligt grundlagens bestämmelse 10:5 har överlämnat till EU att fatta beslut om. Det kan därför inte ses som att riksdagen tar över en del av utrikespolitiken som är under regeringens ansvar (yrkande 10). Det är enligt Folkpartiets mening i motion K12 väsentligt att Sverige kraftfullt stödjer de tankegångar som konventet på denna punkt för fram. Att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt och att den maktdelning mellan unionen och medlemsstaterna som det konstitutionella fördraget ger uttryck för respekteras är, från liberal synpunkt, en av den nya författningens centrala delar. Det är också positivt att domstolen ska kunna pröva en talan om åsidosättande av subsidiaritetsprincipen. Det är möjligt att den möjligheten ytterligare kan behöva utvecklas och preciseras (yrkande 5). Däremot ställer sig Folkpartiet tveksamt till tanken att Regionkommittén ska kunna väcka talan hos domstolen. Det är staterna som är medlemmar i och bär upp unionen. Följaktligen är det makt- och kompetensförhållandet mellan unionen å ena sidan och medlemsstaterna å den andra som konstitutionen bör fokusera och reglera. Hur staterna internt organiseras i termer av exempelvis regionalt eller lokalt självstyre är inte en fråga för Europeiska unionen och dess konstitutionella fördrag (yrkande 6). Folkpartiet anför i motion 2002/03:K432 att det är angeläget att se över möjligheten att öka de nationella parlamentens inflytande i EU-samarbetet. Det är viktigt att finna mekanismer som gör att de nationella parlamenten kan påverka beslutsprocessen på ett så tidigt stadium som möjligt och att de får information om kommissionens årliga arbetsprogram (yrkande 7 delvis). Kristdemokraterna ser det i motion K8 som genomförbart att frågan i förlängningen kan prövas av Europeiska domstolen. Domstolen har redan prövat subsidiaritetsprincipens tillämpning enligt Amsterdamsfördragets protokoll om principen. Det är ett alternativ till lösning av tvister då den politiska processen och de nationella parlamentens system med tidig varning inte lett någonstans. En domstolsprövning av EU-kompetensen ger också en önskvärd tydlighet gentemot medborgarna. Motionärerna välkomnar konventets förslag om denna princip (yrkande 2). I motion 2002/03:K431 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) anförs att subsidiaritetsprincipen ofta glöms bort i EU:s praktiska politik, trots att den är fördragsfäst. Att praktiskt tillämpa subsidiaritetsprincipen är allt annat än enkelt. Ändå är det befogat att undersöka hur man i framtiden kan undvika okontrollerad centralisering i EU:s verksamhet. Riksdagen bör tillkännage för regeringen att tillämpningen av subsidiaritetsprincipen i EU bör stärkas (yrkande 6). Vidare anser motionärerna att regeringen bör verka för att en mekanism införs som ger de nationella parlamenten möjlighet att kunna kräva granskning av kommissionsförslag som man anser bryter mot subsidiaritetsprincipen (yrkande 7). Också i motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs att man bör stärka de nationella parlamentens roll genom införandet av ett s.k. tidigt varningssystem (yrkande 13). Motionärerna anser också att domstolen, efter anmälan från medlemsstaternas nationella parlament, ska ges tillfälle att pröva subsidiaritetsprincipens tillämpning (yrkande 14). Vänsterpartiet påpekar i motion K9 att förslaget har kallats för nödbroms. Men kommissionen kan antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt. Någon ny beslutanderätt för de nationella parlamenten medger inte konventets förslag. Snarare är det frågan om en väckarklocka som kommissionen kan stänga av om den så önskar. Detta är inte en tillräcklig förstärkning av de nationella parlamenten. De nationella parlamentens ställning i förhållande till EU:s institutioner bör stärkas och de överstatliga inslagen i beslutsfattandet reduceras. Därför kan det synas positivt att de nationella parlamenten föreslås få en tydligare och mer formaliserad roll i kontrollen av subsidiaritetsprincipen. Dock får inte denna funktion utformas på ett sådant sätt att EU:s karaktär av i grunden mellanstatlig samverkan där medlemsländerna företräds av sina regeringar suddas ut. En generell förstärkning av EU:s institutioner vad gäller kompetens och beslutsmakt i förhållande till medlemsländerna och de nationella parlamenten kan inte accepteras. Tvärtom bör de mellanstatliga samverkansformerna och de nationella parlamentens roll förstärkas och utvecklas (yrkande 10). Centerpartiet välkomnar i motion K2 förslaget om subsidiaritetskontroll. Tidsfristen på sex veckor är dock för kort. Denna tid bör förlängas till minst det dubbla (yrkande 17). Centerpartiet ifrågasätter starkt förslaget att kommissionen ska kunna stå fast vid sitt förslag även om de nationella parlamenten avvisat det i subsidiaritetskontrollen. Har ett förslag avvisats av de nationella parlamenten enligt den fastställda principen ska förslaget falla (yrkande 18). Vidare anförs att det är angeläget att vi i Sverige, när vi ska forma vår nationella organisation för att via det nationella parlamentet klara övervakningen av subsidiaritetsprincipen, gör det på ett sådant sätt att kommuner och regioner eller landsting kan delta i detta som företrädare för lokal och regional samhällsverksamhet. Annars riskerar det att få konsekvensen att kommuner och regioner i länder med tvåkammarsystem får en särställning jämfört med andra regioner och kommuner. Centerpartiet ser det därför som angeläget att regeringen i samverkan med Landstings- och Kommunförbunden presenteras förslag till hur kommuner och regioner eller landsting kan medverka i och berika den svenska nationella övervakningen av subsidiaritetsprincipen (yrkande 19). Miljöpartiet anser i motion K13 att subsidiaritetsmekanismen är ett steg i rätt riktning men långt ifrån tillfredsställande. De nationella parlamenten bör ges minst åtta veckors frist för att reagera (yrkande 70). Vidare ska EU-kommissionen dra tillbaka sitt förslag helt och hållet om en tredjedel av de nationella parlamenten anser att det strider mot subsidiaritetsprincipen (yrkande 71). Miljöpartiet välkomnar förslaget om att de nationella parlamenten ska få möjlighet att be EU- domstolen pröva frågan om subsidaritsprincipen åsidosatts. Domstolen har visserligen en lång historia av att verka i centraliserande riktning, men möjligheten att väcka talan är ett steg i rätt riktning. Det stora problemet inom EU är inte att EU bestämmer för lite utan att unionsorganen bestämmer för mycket, vilket bl.a. har lett till en bristande demokratisk legitimitet och detaljreglering. Regeringen borde under regeringskonferensen dels vägra gå med på några som helst försvagningar inom detta område, dels driva på för att klart få definierat en så decentraliseringsvänlig policy som möjligt att ha till grund för framtida domstolsärenden (yrkandena 72 och 73). Utskottets ställningstagande Utskottet välkomnar den stärkta roll som konventet föreslår för nationella parlament. Utskottet vill inledningsvis slå fast att det är viktigt att regeringen i regeringskonferensen verkar för att konventets förslag i denna del upprätthålls eller t.o.m. skärps. Särskilt den nya subsidiaritetsmekanismen innebär en gentemot regeringarna egen och oberoende roll för parlamenten. Om nationella parlament är aktiva i EU- frågorna kan det demokratiska inflytandet och legitimiteten öka. Samtidigt är det viktigt att den delvis nya roll på EU-nivå som riksdagen får genom subsidiaritetsmekanismen inte påverkar relationen mellan riksdag och regering i EU-frågor negativt. Regeringen måste även framdeles informera och samråda med riksdagen. För riksdagens del kommer även fortsättningsvis vägen över regeringen att vara viktig för att kunna påverka frågor som hanteras i Europeiska unionen. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är viktigt att riksdagens roll i subsidiaritetsprövningen utformas på ett sätt som överensstämmer med kompetensfördelningen mellan riksdag och regering. Om och när riksdagen avger ett yttrande enligt den nya mekanismen är det naturligtvis ingen överenskommelse som ingås mellan Sverige och en mellanfolklig organisation. Ett sådant uttalande görs å riksdagens vägnar, inte å Sveriges vägnar. Utskottet kan inte se att detta strider mot kompetensfördelningen mellan riksdag och regering. EU-frågornas speciella karaktär, dvs. att det kan röra frågor som annars skulle ha beslutats av riksdagen men nu avgörs av EU:s ministerråd och Europaparlamentet, innebär att riksdagens roll blir mer central än i traditionell utrikespolitik. Att riksdagen spelar en mer aktiv roll i EU än i traditionella internationella sammanhang är naturligt om än inte förutsett av regeringsformens bokstav. När det gäller möjligheten till domstolsprövning kan utskottet konstatera att det redan i dag finns möjlighet för EG-domstolen att pröva subsidiaritetsfrågan. Utskottet ser positivt på att denna möjlighet är tydligare i konventets förslag än i dagens fördrag. Utskottet välkomnar möjligheten för nationella parlament att aktualisera subsidiaritetsfrågor och att dessa kan väckas vid domstolen. Exakt hur riksdagen bör arbeta med dessa frågor får diskuteras senare. Utskottet avvisar förslaget om att ge Regionkommittén möjlighet att väcka talan hos domstolen. Regionkommittén kan vara viktig för regioner i vissa medlemsstater, men kommittén är ett blott rådgivande organ vars ställning inte bör stärkas. Utskottet ser positivt på ytterligare steg när det gäller parlamentens möjligheter till inflytande. Det kan röra sig om att öka tiden för subsidiaritetsgranskning från sex veckor eller krav på att kommissionen årligen ska rapportera hur protokollet om de nationella parlamentens roll har genomförts. Utskottet vill erinra om att Riksdagskommittén nyligen har fått tilläggsdirektiv rörande riksdagens arbete med EU-frågor. Kommittén ska bl.a. kartlägga och analysera konsekvenserna för riksdagen av det nya konstitutionella fördraget både vad gäller formella regler och sakligt innehåll. I det sammanhanget kommer formerna för hur riksdagen ska arbeta med den nya subsidiaritetsmekanismen att diskuteras. Utskottet förutsätter att regeringen också beaktar vilka krav de nya reglerna om nationella parlaments medverkan i EU-processen kan ställa på den. Med hänvisning till det anförda kan motionerna K10 (m) yrkande 10, K12 (fp) yrkandena 5 och 6, 2002/03:K432 (fp) yrkande 7 (delvis), K8 (kd) yrkande 2, 2002/03:K431 (kd) yrkandena 6 och 7, K416 (kd) yrkandena 13 och 14, K9 (v) yrkande 10, K2 (c) yrkandena 1719 samt K13 (mp) yrkandena 7073 anses delvis tillgodosedda. Instrument och beslutsprocedurer Förenklingen av unionens rättsinstrument, och därmed även besluts-procedurerna, har varit en viktig uppgift för konventet. Konventet föreslår att antalet rättsliga instrument minskas från 15 till 6 samt att de kvarvarande instrumenten förses med beteckningar som är begripligare för medborgarna. Vissa av instrumenten har liknande verkan som tidigare även om de har getts nya namn. Följande 6 rättsliga instrument föreslås, nämligen - europeiska lagar, - - europeiska ramlagar, - - europeiska förordningar, - - europeiska beslut, - - rekommendationer, - yttranden. Lagar och ramlagar ska i regel antas enligt medbeslutandeproceduren (rådet och Europaparlamentet är medlagstiftare) som samtidigt byter namn till det vanliga lagstiftningsförfarandet för att uttrycka dess nya rang som generell procedur för antagande av lagstiftning. Europeiska förordningar och beslut ska huvudsakligen antas av de båda institutioner som utövar den verkställande funktionen, antingen rådet eller kommissionen. Dessutom föreslås att kommissionen ska kunna anta s.k. delegerade akter som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en europeisk lag eller ramlag. Syftet är att uppmuntra lagstiftaren (rådet och Europaparlamentet) att koncentrera sig på de grundläggande inslagen och undvika att lagar och ramlagar blir alltför detaljerade. (Artiklarna 3238 med följdändringar i del III.) Instrumenten konventets förslag Europeiska lagar och ramlagar I konventsförslaget görs en åtskillnad mellan rättsakter och akter som inte är rättsakter. Rättsakterna ska endast vara två, nämligen europeiska lagar och europeiska ramlagar. En europeisk lag är en direkt motsvarighet till vad som i dag utgör en förordning och är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. En europeisk ramlag är en direkt motsvarighet till vad som i dag utgör ett direktiv, dvs. akter som är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men som överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Rättsakterna ska enligt konventets förslag i normalfallet antas gemensamt av de båda institutioner som delar på den lagstiftande funktionen, nämligen Europaparlamentet och rådet. Beslutet ska tas med stöd av det s.k. medbeslutandeförfarandet, vilket förutsätter att rådet och Europaparlamentet är överens innan beslut kan fattas. I särskilda fall, som anges i det konstitutionella fördraget, ska dock rättsakter kunna antas av Europaparlamentet med deltagande av rådet eller av rådet med deltagande av Europa- parlamentet. Europeiska förordningar och beslut I förslaget definieras europeiska förordningar på samma sätt som dagens förordningar. De föreslås ha allmän giltighet och till alla delar vara bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat, men de föreslås dessutom kunna ha samma verkan som ett direktiv har i dag. En europeisk förordning föreslås nämligen också kunna vara bindande för varje medlemsstat med avseende på det resultat som ska uppnås. Konventet föreslår att europeiska beslut ska ges en något vidare definition än dagens beslut, eftersom ett beslut enligt förslaget inte med nödvändighet måste vara riktat, vilket är fallet i dag. Ett av syftena med denna utvidgade definition är att även göra beslutet till ett rättsligt in- strument på området för gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som ersätter gemensamma åtgärder och gemensamma ståndpunkter. Delegerade akter Konventet har också föreslagit att en ny kategori akter ska inrättas, nämligen delegerade akter som kompletterar eller ändrar vissa inte väsentliga delar av en europeisk lag eller ramlag. Syftet är att uppmuntra lagstiftaren att koncentrera sig på de grundläggande inslagen och undvika att lagar och ramlagar blir alltför detaljerade. Enligt förslaget ska det bli möjligt att i europeiska lagar och europeiska ramlagar till kommissionen delegera en befogenhet att utfärda delegerade förordningar. I lagarna och ramlagarna ska uttryckligen fastställas delegeringens mål, innehåll, omfattning och varaktighet samt villkor för återkallande och ikraftträdande av den delegerade akten. De väsentliga delarna av ett område får inte delegeras. Genomförandeakter Enligt nu gällande bestämmelse kan rådet i de rättsakter som rådet antar ge kommissionen befogenhet att genomföra de regler som rådet beslutar. Konventet föreslår att det i denna bestämmelse klargörs att unionens rättsligt bindande akter i första hand ska genomföras av medlems- staterna själva. Om det finns särskilda behov av ett enhetligt genomförande får kommissionen eller, i särskilda fall och inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, rådet genomföra beslut. Genomförandeakterna föreslås benämnas europeiska ge- nomförandeförordningar eller europeiska genom- förandebeslut. Rekommendationer och yttranden Rekommendationer och yttranden förblir liksom för närvarande icke bindande akter. Beslutsprocedurer konventets förslag Förenklingen av beslutsprocedurerna har varit en viktig uppgift för konventet. Det stora antalet beslutsförfaranden beror delvis på de många kraven på samråd med olika organ och institutioner i kombination med de skilda omröstningsbestämmelserna för rådet, nämligen enhällighet och kvalificerad majoritet. Om man bortser från detta och endast tar hänsyn till Europaparlamentets och rådets respektive roll minskas beslutsförfarandena huvudsakligen till fem: medbeslutande, samarbete, samtycke och enkelt yttrande från Europaparlamentet samt beslutsfattande av rådet ensamt. Vanligt lagstiftningsförfarande (medbeslutandeförfarandet) I nuvarande fördrag deltar Europaparlamentet som lagstiftare på jämställd fot med rådet i det s.k. medbeslutandeförfarandet. Nu tillämpas förfarandet bl.a. på områden som den inre marknaden, arbetstagares fria rörlighet, etableringsrätt, transporter, undervisning och yrkesutbildning samt konsumentskydd. Som nämnts ovan föreslår konventet att detta förfarande ska tillämpas generellt för antagandet av europeiska lagar och ramlagar. Benämningen ska ändras till det vanliga lagstiftningsförfarandet. Huvudmomenten i det vanliga lagstiftningsförfarandet beskrivs i del I i det konstitutionella fördraget. Europeiska lagar och ramlagar ska antas av parlamentet och rådet på förslag av kommissionen. Därutöver hänvisas till en bestämmelse i del III av det konstitutionella fördraget där förfarandets olika steg beskrivs närmare. Förfarandet motsvarar i stort dagens medbeslutandeförfarande förutom att vissa språkliga och redaktionella anpassningar har gjorts. Vidare har vissa särregler införts för rättsakter som medlemsstater tar initiativ till på området frihet, säkerhet och rättvisa. Rådet fattar i dag, med några få undantag, beslut med kvalificerad majoritet under hela medbeslutandeförfarandet. Konventet föreslår omröstning med kvalificerad majoritet i rådet i samtliga fall där det vanliga lagstiftningsförfarandet tillämpas. Särskilt lagstiftningsförfarande I särskilda fall, som anges i det konstitutionella fördraget, föreslås europeiska lagar och ramlagar antas av rådet med deltagande av Europaparlamentet eller Europaparlamentet med deltagande av rådet i enlighet med särskilda lagstiftningsförfaranden. Den vanligaste beslutsproceduren föreslås liksom tidigare vara att europeiska lagar och ramlagar antas av rådet med olika former av medverkan från Europaparlamentet och andra institutioner och organ. Rättsakter som antas av rådet kräver enligt förslaget till konstitutionellt fördrag i vissa fall Europaparlamentets godkännande och i vissa fall parlamentets hörande. Samarbetsförfarandet avskaffas Det nuvarande samarbetsförfarandet infördes genom Europeiska enhetsakten för att ge ökad tyngd åt samrådet med parlamentet vid antagande av vissa beslut, även om man lät rådet få sista ordet. För närvarande tillämpas förfarandet i ett fåtal fall inom ramen för den ekonomiska och monetära politiken. Konventet föreslår att samarbetsförfarandet avskaffas. Regeringens utgångspunkter Instrumenten Konventets förslag att minska antalet rättsliga instrument gör systemet mer begripligt. En juridisk- teknisk översyn av terminologin är emellertid nödvändig. Konventets förslag om införande av delegerade akter och förtydligandet för användandet av genomförandeakter kan komma att effektivisera lagstiftningsarbetet samt stärka kommissionens verk- ställande funktion, vilket är bra. Delegerade akter kan återkallas, vilket understryker att unionens lagstiftare behåller den slutliga kontrollen över hur denna uppgift utövas. Beslutsprocedurer Det finns ett stort behov av att rationalisera och förenkla förfarandena för antagande av rättsakter. Konventets förslag till uppdelning i vanligt lag- stiftningsförfarande och särskilt lagstiftnings- förfarande bidrar till att förtydliga vilket förfarande som ska gälla. I de fall där det vanliga lagstiftningsförfarandet ska användas har konventet begränsat sig till att hänvisa till europeiska lagar och ramlagar. När särskilda lagstiftningsförfaranden används hänvisas till rådets europeiska lag eller ramlag respektive Europaparlamentets europeiska lag eller ramlag. Det blir härigenom tydligt för enskilda vilka akter som får antas på ett visst område och vem inom EU som fattar beslut om lagstiftningen. Motionerna Alf Svensson m.fl. (kd) anför i motion K416 att man är för ett förtydligande av benämningarna av olika rättsliga instrument och en reducering av antalet rättsliga instrument (yrkande 12). Vänsterpartiet delar i motion K9 den kritik som flera remissinstanser framför om tvetydigheter och menar att dessa förslagna förändringar kräver juridisk-teknisk översyn. Regeringen måste också i förhandlingar om rättsinstrumentens och beslutsprocedurernas utformning i det nya fördraget verka för att en sådan översyn genomförs (yrkande 11). Vänsterpartiet erinrar vidare om förslaget om delegering av lagstiftningen till EU:s kommittéväsende. Det finns möjlighet att återta delegationen, men för att detta ska kunna ske krävs en majoritet av parlamentets ledamöter och en kvalificerad majoritet i ministerrådet. Enligt Vänsterpartiet bör lagstiftning aldrig delegeras till arbetsgrupper utan i stället när EU har lagstiftningsmakt alltid ske i öppenhet i ministerrådet (yrkande 12 delvis). Utskottets ställningstagande Utskottet välkomnar konventets förslag om förenkling av beslutsprocedurerna. Det vanliga lagstiftningsförfarandet kommer att tillämpas i ett 80-tal fall när europeiska lagar och ramlagar antas. I drygt 25 fall kommer ett särskilt lagstiftningsförfarande att tillämpas enligt de bestämmelser som anges i respektive artikel. Ofta rör det sig om enhällighet i rådet och yttrande från Europaparlamentet. Som regeringen anför är en juridisk-teknisk översyn av terminologin rörande de rättsliga instrumenten nödvändig. En entydig, enkel och transparent terminologi kan bidra till att medborgarnas förståelse för EU ökar. Motionerna K416 (kd) yrkande 12 och K9 (v) yrkande 11 avstyrks därmed. När det gäller möjligheten för ministerrådet och Europaparlament att delegera befogenheten att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av en lag eller ramlag till kommissionen (artikel I- 35) vill utskottet erinra om följande. Det är ett naturligt inslag i varje politiskt system att lagstiftaren delegerar rätten att fatta mindre viktiga beslut. I t.ex. Sverige regleras kompetensfördelningen beträffande normgivningsmakten mellan riksdag och regering i 8 kap. regeringsformen. Riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter inom vissa områden, inom de ramar som regeringsformen sätter upp. Regeringen har också en rätt grundad direkt på regeringsformen att besluta om vissa föreskrifter. I det konstitutionella fördraget anges att i de europeiska lagarna eller ramlagarna ska uttryckligen fastställas delegeringens mål, innehåll, omfattning och varaktighet. De väsentliga delarna av ett område ska förbehållas lagen eller ramlagen och får inte delegeras. Tillämpningsvillkoren för delegeringen ska fastställas i sekundärrätten. Utskottet finner således att det finns möjligheter för lagstiftaren (rådet och parlamentet) att kontrollera det som delegerats. Lagstiftningsarbetet kan, som regeringen påpekar, komma att effektiviseras. Utskottet delar regeringens uppfattning att detta är bra. Därmed avstyrks motion K9 (v) yrkande 12 (delvis). Öppenhet och demokrati I det nuvarande fördraget slås fast att unionens beslut ska fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt. Varje unionsmedborgare ska ha rätt att ta del av Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Konventet har betonat vikten av att unionens institutioner blir än mer öppna. Konventet har också behandlat andra frågor som rör öppenhet och demokrati i unionen, bl.a. god förvaltning, dataskydd, principen om deltagar- demokrati, den europeiska ombudsmannens roll, europeiska politiska partier samt kyrkors ställning. (Artiklarna 4451 med följdändringar i del III.) Öppenhet konventets förslag Konventets förslag betonar att arbetet i unionens institutioner, myndigheter och organ ska bedrivas så öppet som möjligt. Den allmänna principen om att unionens beslut ska fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt föreslås finnas kvar och skrivs in i del I i det konstitutionella fördraget. Konventet föreslår att rådets möten ska vara öppna när lagstiftningsförslag diskuteras och antas. Konventet föreslår även att den rätt att få tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar som följer av bestämmelserna i nuvarande fördrag i fortsättningen ska gälla unionens samtliga institutioner, myndigheter och organ och inte bara Europa- parlamentet, rådet och kommissionen. Europeiska centralbanken (ECB), som i konventets förslag ska bli en institution, och domstolen föreslås omfattas av handlingsoffentligheten beträffande deras administrativa verksamhet. Konventet föreslår vidare, som en följd av att pelarstrukturen avskaffas, att nuvarande bestämmelser om skydd för enskilda, när det gäller behandling av och fri rörlighet för personuppgifter, görs tillämpliga även på de områden som nu motsvarar andra och tredje pelaren. Dessutom understryks att unionens institutioner, myndigheter och organ ska ha en öppen, effektiv och självständig förvaltning. Demokrati konventets förslag Konventet föreslår också att unionen i all sin verksamhet ska respektera principen om jämlikhet mellan unionens medborgare. Medborgarna ska ha möjlighet att delta i, och påverka, unionens demokratiska liv. Detta slår konventet fast genom att föreslå att unionen ska bygga på principen om representativ demokrati. Det är även viktigt, enligt konventet, att politiska partier på europeisk nivå skapar ett ökat medvetande och intresse bland medborgarna för europeisk politik och att de speglar medborgarnas vilja. Konventet föreslår också en bestämmelse om principen om deltagardemokrati. Unionens institutioner ska ge medborgarna och de repre- sentativa sammanslutningarna möjlighet att uttrycka, och offentligt diskutera, sina åsikter inom alla unionens områden. Konventet föreslår att EU- medborgare ska ha rätt att uppmana kommissionen att lägga fram förslag i en fråga om minst en miljon namnunderskrifter från EU-medborgare från ett betydande antal medlemsstater ställer sig bakom detta. Unionens institutioner ska också föra en öppen och regelbunden dialog med det civila samhället. För att unionens åtgärder ska vara så enhetliga och öppna som möjligt föreslår konventet att kommissionen ska samråda med berörda parter innan förslag läggs fram. Detta påminner om det svenska remissförfarandet. I konventets förslag finns bestämmelser om den europeiska ombudsmannen. Konventet föreslår inte någon förändring av ombudsmannens befogenheter, men betonar ombudsmannens roll genom att lägga in en artikel om detta i avdelningen om unionens demokratiska liv i del I i det konstitutionella fördraget. Det framgår där att ombudsmannen även i fortsättningen ska väljas av Europaparlamentet och vara självständig i sin arbetsutövning. I del III av det konstitutionella fördraget finns de närmare bestämmelserna om ombudsmannen. Inte heller artikeln om europeiska politiska partier föreslås genomgå några ändringar, med undantag för att en del av den placeras i del I av det konstitutionella fördraget. Resterande bestämmelser placeras i del III av det konstitutionella fördraget. Konventet föreslår en artikel som behandlar kyrkors och andra religiösa och icke religiösa organisationers ställning i unionen. Artikeln ska införas i avdelningen om unionens demokratiska liv. Det framgår av artikeln att unionen respekterar kyrkornas, de religiösa samfundens samt de filosofiska och andra religiösa och icke religiösa organisationernas ställning. Unionen ska upprätthålla en dialog med dessa. Regeringens utgångspunkter En målsättning i konventsarbetet har varit att bidra till ökad öppenhet i unionens verksamhet. Konventets förslag främjar en öppenhetskultur inom institutionerna. Principen om att unionens institutioner ska fullgöra sina uppgifter så öppet som möjligt bidrar till att medborgarnas möjligheter till insyn i unionens arbete ökar. Förslaget om att allmänheten ska få tillgång till handlingar från alla unionens institutioner, myndigheter och organ ger också en ökad insyn i unionens verksamhet jämfört med i dag, eftersom EG-fördraget endast föreskriver en rätt att få ta del av Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Det finns goda skäl att vara positiv till konventets förslag i dessa delar och fortsatt verka för ökad öppenhet i EU, liksom för stärkt yttrandefrihet för EU-anställda. Det är positivt att rådets sammanträden föreslås vara öppna när det agerar lagstiftare och inte som i dag endast vid på förhand utvalda slutdiskussioner i rådet i samband med att rådet röstar om lagstiftning som ska antas med medbeslutandeförfarandet. Bindande regler om god förvaltning för samtliga institutioner, myndigheter och organ gör det tydligt för medborgaren vilka krav på en god och effektiv förvaltning som kan ställas på EU och dess tjänste- män. Enligt förslaget omfattas även ECB av dessa regler. Att konventet nu föreslår en rättslig grund för en europeisk lag om god förvaltning välkomnas. Förslaget till en principbestämmelse om demokratisk jämlikhet stärker betydelsen av alla människors lika värde och deras jämlikhet inför unionens institutioner liksom att alla medborgare ska ha samma möjlighet att påverka utvecklingen inom unionen. Det är positivt att principen om representativ demokrati kommer till uttryck i konventets förslag. Därigenom betonas vikten av att denna typ av demokrati ska utgöra ett fundament i det europeiska samhället. Principen om deltagardemokrati är även den ett välkommet inslag i konventets förslag. Genom principen om deltagardemokrati markeras att en öppen dialog och diskussion med medborgarna, de representativa sammanslutningarna och det civila samhället utvecklar, fördjupar och breddar demokratin. Att medborgarna deltar såväl i unionens beslutsprocesser som i utvecklingen inom unionen i stort är en förutsättning för en väl fungerande demokrati. Den föreslagna möjligheten för medborgare att uppmana kommissionen att lägga fram förslag, genom s.k. medborgarinitiativ, bör emellertid klargöras. Det är positivt att ombudsmannen får en central plats i det konstitutionella fördraget genom att dennes viktiga uppgift att säkra en öppen och god förvaltning inom EU framhävs. Dessutom innebär det en upplysning till medborgaren om vart han eller hon kan vända sig med klagomål. Konventets utgångspunkt har varit att den nuvarande bestämmelsen om europeiska politiska partier ska vara i sak oförändrad. Förslaget innebär dock en välkommen förändring genom att det redan av del I av det konstitutionella fördraget framgår att de europeiska politiska partierna spelar en viktig roll för principen om representativ demokrati. Motionerna Moderata samlingspartiet är i motion K10 positivt till förslaget om ökad öppenhet. Dock borde offentlighetsprincipen lagregleras tydligare samt principen om meddelarfrihet införas (yrkande 19). Kristdemokraterna är i motion K8 positiva till att den europeiska centralbanken (ECB) föreslås få status som en europeisk institution. Detta gör att ECB också i framtiden ska följa de regler kring öppenhet som gäller för EU:s övriga institutioner, vilket är positivt för insynen i centralbankens arbete. Kristdemokraterna menar att konventsförslaget skulle kunna vara ännu mer långtgående och låta handlingars offentlighetsgörande gälla även ECB:s mötesprotokoll (yrkande 14). Målet är, enligt motionärerna, att komma så nära den svenska offentlighetsprincipen som möjligt. Motionärerna ser det som en självklarhet att protokoll ska vara offentliga för allmänheten för hela den lagstiftande processen och i samtliga berörda institutioner, inklusive för ministerrådets sammanträden och för ECB:s mötesprotokoll. Offentlighetsprincipen bör fördragsfästas (yrkande 15). I motion 2002/03:K431 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) föreslås riksdagen tillkännage för regeringen att rådet ska ha offentliga möten och protokoll när det sammanträder i sin lagstiftande funktion (yrkande 11). I motion K416 (kd) framförs samma krav (yrkande 24). Kristdemokraterna anför i motion K8 att ökad öppenhet inom EU bör ske parallellt med att unionen också utvecklar en bättre organisationskultur. Att konventet föreslår bindande regler för en god förvaltning inom samtliga EU-institutioner är mycket välkommet. EU-anställda bör få meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i fördraget (yrkande 16). Centerpartiet anför i motion K2 att det är väldigt viktigt att unionens medborgare känner att de kan påverka arbetet inom unionen. Möjligheten att utkräva ansvar av ansvariga politiker och tjänstemän måste förbättras. Ansvar av politiker bör utkrävas genom ökade inslag av direkta val. För tjänstemän kan detta exempelvis ske via någon form av ämbetsansvar. Det ska således vara möjligt att ställa ansvariga politiker och tjänstemän till svars för den förda politiken, vilket bör ges regeringen till känna (yrkande 2). Vidare anför Centerpartiet att unionens institutioner ska föra en öppen och regelbunden dialog med det civila samhället. Det är bra och viktigt att det civila samhället involveras i den politiska processen. Vad detta i praktiken innebär är oklart. Under regeringskonferensens gång bör ett förtydligande och konkretiserande av den öppna och regelbundna dialogen med det civila samhället ske (yrkande 5). Centerpartiet påpekar att de europeiska institutionerna bildar en helhet som ska fungera smidigt. Konventsförslaget har förstärkt respektive institution. Centerpartiet vill se en maktförskjutning till det folkvalda Europaparlamentet. Utifrån Centerpartiets syn på maktstrukturer med individen i fokus och med öppna, tydliga och demokratiska politiska institutioner är motionärerna kritiska till den bristande öppenheten som fortfarande finns inom unionens institutioner. För att den folkliga förankringen ska öka är det viktigt att demokratin utvecklas och att beslutsvägar, ansvar och ansvarsområden blir tydligare (yrkande 6). Centerpartiet anför att för att uppnå verklig öppenhet inom institutionerna bör yttrandefrihet för EU-anställda skrivas in i det konstitutionella fördraget (yrkande 3). Miljöpartiet anser i motion K13 att Europaparlamentets kontrollmakt ska stärkas ytterligare för att motverka problemen med ineffektivitet och felaktigt användande av resurser inom EU-systemet. I dag ger EU-parlamentet ansvarsfrihet inte bara till EU-kommissionen utan också till samtliga övriga institutioners generalsekreterare, med undantag av ECB. Det är dock bara vad gäller EU-kommissionen som denna kontrollmakt är fördragsfäst. Denna kontrollmakt borde fördragsfästas. Även ECB borde utsättas för någon form av parlamentarisk kontroll, t.ex. enligt det svenska systemet där riksdagen ger Riksbanken ansvarsfrihet. Dessutom är fördragets formulering om att bevilja ansvarsfrihet missvisande, fatta beslut om är lämpligare så att det tydligt framgår att det finns andra beslut än ett positivt. Första delen av artikel III-315.1 bör således ha följande lydelse: På rekommendation av ministerrådet skall EU- parlamentet fatta beslut om ansvarsfrihet till kommissionen. EU-parlamentet ska fatta beslut om ansvarsfrihet till ECB samt övriga institutioners generalsekreterare (yrkande 10). Miljöpartiet anför vidare att parlamentet behöver tillgång till information för att kunna utföra ett gott kontrollarbete. Sista meningen i fördragets artikel III-315.2 lyder: Kommissionen skall på begäran lägga fram alla nödvändiga uppgifter för Europaparlamentet. Detta har gett upphov till tolkningsstrider och bör förtydligas till: Samtliga institutioner skall på begäran lägga fram alla uppgifter som EU-parlamentet bedömer som nödvändiga. En förstärkt kontrollmakt är ett krav i klassisk svensk förvaltningssed som, inte minst mot bakgrund av de senaste årens ekonomiska skandaler, borde drivas hårt av den svenska regeringen (yrkande 11). Miljöpartiet stöder förslaget om att ministerrådets möten ska vara öppna när ministerrådet ägnar sig åt lagstiftande, men de arbetsgrupper där förhandlingarna förs och där upp till 80 % av lagarna i praktiken redan antas kommer även i fortsättningen att vara slutna. Risken är att ännu fler beslut kommer att flyttas till denna nivå, och Miljöpartiet förespråkar därför att även dessa möten ska vara offentliga. Det vore ett rejält framsteg för öppenheten i EU (yrkande 16). Vidare anförs att de frågor som avgörs med medbestämmande med EU-parlamentet slutligen kommer att avgöras i förlikningskommittén. Allmänheten har rätt att veta hur EU-parlamentet och rådet kommer till sina beslut. Därför bör möten med förlikningskommittén vara offentliga (yrkande 17). Miljöpartiet erinrar om att artikel I-45:4 stadgar följande: De politiska partierna på europeisk nivå bidrar till att skapa ett europeiskt politiskt medvetande och till att ge uttryck för unionsmedborgarnas vilja. Fördragstexten är ingen beskrivning av verkligheten, utan möjligen ett önskemål om hur det skulle kunna vara. Motionärerna ser inget självändamål i att man ska konstruera nya partier på EU-nivå som riskerar att likrikta EU:s och medlemsstaternas politiska liv och bidra till en minskad demokratisk mångfald. Av dessa skäl föreslås att denna paragraf strykes ur fördraget (yrkande 18). Miljöpartiet anser att det är bra att konventet föreslår att ECB:s administrativa handlingar ska bli offentliga, men än viktigare vore det om ECB:s protokoll kunde bli offentliga i stället för att vara hemligstämplade i upp till 30 år. Regeln om öppenhet måste även omfatta Europeiska centralbanken (yrkande 19). För att komma till rätta med EU-byråkratins omfattande problem måste EU:s anställda tillförsäkras yttrandefrihet och meddelarfrihet, enligt vad Miljöpartiet anför i motion K13. EU borde välkomna, inte avvisa, s.k. whistle-blowers. Motionärerna välkomnar regeringens inställning att Sverige ska arbeta för en stärkt yttrandefrihet för de EU-anställda och förutsätter att frågan kommer att drivas med stor kraft under regeringskonferensen (yrkande 20). Hans Stenberg och Susanne Eberstein (s) anför i motion K276 att alla sammanträden där Europeiska unionens råd är lagstiftande bör ske offentligt. Strävan bör vara att EU instiftar en allmän offentlighetsprincip och att vi fortsätter att driva kraven på ökad öppenhet. Detta bör ges regeringen till känna. Medborgarinitiativ I motion K10 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att förslaget om medborgarinitiativ bör strykas (yrkande 20). Kristdemokraterna anser däremot i motion K8 att förslaget är mycket positivt och finner det förbryllande att den svenska regeringen inte ställer sig tydligt bakom förslaget om ett medborgarinitiativ vars syfte är att bredda och fördjupa den demokratiska förankringen av EU (yrkande 17). Kristdemokraterna är också i motion K416 av Alf Svensson m.fl. positiva till förslaget som sägs medföra att det civila samhället skulle kunna få ett större inflytande på Europasamarbetet. Kristdemokraterna anser även att de nationella parlamenten bör ges denna möjlighet, att i någon form uppmana kommissionären att ta initiativ (yrkande 21). Centerpartiet anser i motion K2 att förslaget är ett stort steg framåt för människornas delaktighet i EU. En miljon människor känns som väl många, enligt motionärerna. Antalet borde minskas till en halv miljon. Hur initiativet ska fungera och praktiskt genomföras är oklart. Detta bör klargöras (yrkande 4). Miljöpartiet framhåller i motion K13 att förslaget om medborgarinitiativ i grunden är ett positivt förslag, men riskerar i praktiken att bli tandlöst. Skrivningen är också vinklad i riktning mot ytterligare centralisering. Det vore bra om man tydliggjorde att medborgarna har rätt att uppmana EU-kommissionen att avskaffa redan befintlig EU- lagstiftning och återföra makt till medlemsstaterna. Miljöpartiet anser också att det måste klargöras i konstitutionen hur många medlemsländer som krävs samt att antalet namnunderskrifter blir färre än en miljon (yrkande 21). Finansutskottets yttrande Finansutskottet yttrar sig i sitt yttrande (FiU1y) över motionerna som berör öppenheten i ECB. Finansutskottet välkomnar att ECB:s administrativa handlingar ska vara offentliga. Finansutskottets förhoppning är att ECB på sikt kan bli lika öppen som Riksbanken och även offentliggöra bankens protokoll. Finansutskottet konstaterar vidare att ECB måste kunna agera självständigt och att ECB är föremål för viss parlamentarisk kontroll redan i dag. Mot denna bakgrund anser finansutskottet att motionerna K8 (kd) yrkande 14 och K13 (mp) yrkandena 10 och 19 bör avstyrkas. I en avvikande mening från företrädare för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna förordas att motion K8 (kd) yrkande 14 bör tillstyrkas. Miljöpartiets företrädare har i en annan avvikande mening förordat att yrkande 10 i motion K13 bör tillstyrkas. Arbetsmarknadsutskottets yttrande Arbetsmarknadsutskottet betonar i sitt yttrande (AU2y) att en ur arbetsmarknadsutskottets synvinkel viktig aspekt på öppenheten är frågan om yttrandefrihet för anställda. Utskottet har i ett nationellt perspektiv behandlat denna fråga vid ett flertal tillfällen, senast i betänkande 2002/03:AU6 Statens ansvarsnämnd och arbetsrättsliga frågor där frågan om privatanställdas yttrandefrihet togs upp. Utskottet förordade en stärkt yttrandefrihet för privatanställda. I likhet med Svenska Journalistförbundet i dess remissvar på promemorian Ds 2003:36 är utskottet väl medvetet om svårigheterna att få andra medlemsstater i unionen att acceptera den form av öppenhet och yttrandefrihet som finns i Sverige genom grundlagsbestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Trots detta anser utskottet att regeringen i regeringskonferensen bör göra ytterligare ansträngningar för att få gehör för vikten av yttrandefrihet för anställda i EU:s institutioner, organ och myndigheter. Med hänvisning till vad som anförts anser utskottet att motionerna K2 yrkande 3 (c) och K13 yrkande 20 (mp) bör avstyrkas. Utskottets ställningstagande Utskottet vill inledningsvis välkomna de framsteg som gjorts inom konventet rörande öppenheten. Det är t.ex. positivt att öppenhetsreglerna utsträcks till att gälla samtliga institutioner. Vidare är det av stor vikt att rådets sammanträden ska vara offentliga när lagstiftningsförslag diskuteras och antas. Lagar ska stiftas offentligt. Regeringen bör överväga hur öppenheten i rådets arbetsgrupper och förlikningskommittéerna mellan rådet och parlamentet kan öka. Utskottet förutsätter att regeringen noga bevakar att konventets förslag upprätthålls och om möjligt förstärks. Öppenheten är central för möjligheten att utkräva ansvar av politiker och tjänstemän. Vidare har öppenheten stor betydelse för unionens legitimitet. En öppen union kan lättare vinna legitimitet hos medborgarna. Därmed kan motionerna K10 (m) yrkande 19, 2002/03:K431 (kd) yrkande 11, K8 (kd) yrkande 15, K416 (kd) yrkande 24, K2 (c) yrkandena 2 och 6, K13 (mp) yrkandena 11, 16 och 17 samt K276 av Hans Stenberg och Susanne Eberstein (s) anses tillgodosedda och avstyrkas. Utskottet noterar, i likhet med motion K2 (c), att det konstitutionella fördraget anger att unionens institutioner ska föra en öppen, tydlig och regelbunden dialog med det civila samhället. Även om det inte tydligt framgår vad som avses i fördraget förefaller det utskottet som om skrivningen kan bli ett bra redskap när fördraget ska genomföras. Det förtydligande och konkretiserande som motionärerna efterfrågar bör ske då. Därmed kan motion K2 (c) yrkande 5 avstyrkas. Utskottet vill i likhet med arbetsmarknadsutskottet betona att regeringen i regeringskonferensen bör göra ytterligare ansträngningar för att få gehör för vikten av yttrandefrihet för anställda i EU:s institutioner, organ och myndigheter. Yttrandefriheten är naturligtvis central. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten av meddelarskydd. Den svenska erfarenheten visar att yttrandefrihet och meddelarskydd motverkar ineffektivitet och korruption. Öppenhet och insyn främjar en god förvaltning. Arbetsmarknadsutskottet framhåller i sitt yttrande att man, i likhet med Svenska Journalistförbundet i dess remissvar på promemoria Ds 2003:36, är väl medvetet om svårigheterna att få andra medlemsstater i unionen att acceptera den form av öppenhet och yttrandefrihet som finns i Sverige genom grundlagsbestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet är också väl medvetet om dessa svårigheter. Givet denna begränsning vill dock utskottet betona vikten av att regeringen driver frågan om meddelarskydd. Motionerna K8 (kd) yrkande 16, K2 (c) yrkande 3 och K13 (mp) yrkande 20 avstyrks. Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet delar finansutskottets uppfattning om att ECB:s administrativa handlingar ska vara offentliga. ECB bör på sikt bli lika öppen som Riksbanken och även offentliggöra sina protokoll. Utskottet anser att regeringen i regeringskonferensen ska verka för att EU:s öppenhetsregler ska gälla fullt ut för ECB, i likhet med vad som gäller för övriga institutioner (undantaget domstolen). Motionerna K8 (kd) yrkande 14 och K13 (mp) yrkande och 19 är således tillgodosedda. Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet konstaterar vidare, i likhet med finansutskottet, att ECB måste kunna agera självständigt och att ECB är föremål för viss parlamentarisk kontroll redan i dag. Motion K13 (mp) yrkande 10 kan därmed avstyrkas. När det gäller europeiska politiska partier innebär konventets förslag att gällande fördragstext i artikel 191 i EG-fördraget återfinns också i det konstitutionella fördraget. Utskottet har inga invändningar mot det och avstyrker därmed motion K13 (mp) yrkande 18. Utskottet kan inte ställa sig bakom konventets förslag om s.k. medborgarinitiativ på EU-nivå. Det finns en risk för att ordningen utnyttjas av dem som genom centrala åtgärder kan anordna namninsamlingar i olika länder medan det blir svårt för gräsrotsrörelser att kunna nå erforderligt stöd i tillräckligt många länder. Vidare kan ordningen med medborgarinitiativ på EU-nivå ge intryck av att EU, med stöd av ett medborgarinitiativ, kan agera på nya områden där fördraget inte ger kompetens. När det gäller antalet namnunderskrifter kan inte utskottet dela uppfattningen i motion K2 att en miljon människor känns som väl många, mot bakgrund av att EU med 25 medlemsstater kommer att ha ca 450 miljoner invånare. En miljon människor kommer då att utgöra drygt 0,2 % av EU:s befolkning. Avslutningsvis kan utskottet konstatera att det inte från EU:s sida finns något hinder för ett nationellt parlament att tillskriva kommissionen och uppmana den att ta ett initiativ. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna K10 (m) yrkande 20, K8 (kd) yrkande 17, K2 (c) yrkande 4, K13 (mp) yrkande 21 samt K416 (kd) yrkande 21. Medlemskap i unionen Enligt konventets förslag ska del I av det konstitutionella fördraget innehålla en särskild avdelning om medlemskap i unionen. Syftet med dessa bestämmelser är att dels fastställa kriterierna för medlemskap, dels reglera förfarandena för anslutning och upphävande av rättigheter samt utträde ur unionen. (Artiklarna 5759.) Konventets förslag Medlemskap och anslutning Kriterierna för medlemskap i unionen redovisas i dag ganska allmänt i Unionsfördraget. Varje europeisk stat som respekterar principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rätts- statsprincipen får ansöka om medlemskap. Konventet föreslår ett förtydligande av nuvarande reglering som innebär att stater som ansöker om medlemskap förbinder sig att gemensamt främja dessa värden. När det gäller förfarandet för anslutning till unionen innehåller konventets förslag bara en nyhet, nämligen att Europaparlamentet och de nationella parlamenten ska underrättas när en sådan ansökan inkommit till rådet. I övrigt är de ändringar som föreslås av rent teknisk natur. Fråntagande av medlemsrättigheter De ändringar konventet föreslår innebär endast tekniska justeringar av nuvarande bestämmelser i EG- fördraget och Unionsfördraget om förfarandet i det fall en medlemsstat åsidosätter unionens gemensamma värden. Utträde Konventet föreslår en ny artikel med ett förfarande som ska följas i det fall en medlemsstat frivilligt beslutar att utträda ur unionen. Förfarandet vägleds delvis av motsvarande procedur i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten, men innehåller mer specifika bestämmelser. Konventets förslag innebär att en medlemsstat som beslutar att utträda ska anmäla detta till Europeiska rådet, som då ska ta fram riktlinjer för ett utträdesavtal. Unionen ska därefter förhandla fram ett avtal med den berörda medlemsstaten om villkoren för utträdet, med beaktande av medlemsstatens framtida förbindelser med unionen. Avtalet ska ingås på unionens vägnar, och rådet ska fatta beslut om dess antagande med kvalificerad majoritet efter Europaparlamentets godkännande. Medlemsstaten i fråga får inte delta i Europeiska rådets eller rådets beslut eller överläggningar. Konventets förslag innebär vidare att det konstitutionella fördraget ska upphöra att gälla för den berörda medlemsstaten antingen när avtalet träder i kraft eller, om något avtal inte finns, två år efter medlemsstatens anmälan om utträde. Europeiska rådet kan dock, i samförstånd med den berörda medlemsstaten, besluta att förlänga denna tidsfrist. Förekomsten av ett avtal är alltså inte tvingande för möjligheten till utträde. Konventets presidium har uttalat att de rättsliga följderna måste undersökas i de fall då det inte sluts något avtal om utträdet samt att bestämmelser om detta vid behov kan läggas till i artikeln. Avslutningsvis föreslås att en medlemsstat som utträtt ur unionen, men som på nytt vill ansluta sig, ska omfattas av det normala förfarandet för anslutning. Regeringens utgångspunkter Det är ändamålsenligt att samla de bestämmelser som har med medlemskapet i unionen att göra på ett ställe i det konstitutionella fördraget. Den väsentliga nyheten jämfört med dagens fördrag är förslaget om en artikel om frivilligt utträde. Även om det inte hittills varit reglerat i fördraget har det setts som en politisk möjlighet för ett land att lämna samarbetet. Det har framstått som osannolikt att de andra medlemsstaterna i ett sådant fall inte skulle respektera den berörda statens vilja. En uttrycklig bestämmelse om frivilligt utträde tydliggör dels att en enskild stats vilja att frånträda det konstitutionella fördraget måste respekteras, dels att det finns ett rättsenligt sätt för en medlemsstat att även utan övriga medlemsstaters medgivande utträda ur unionen. Det bör dock diskuteras ytterligare hur konsekvenserna av ett utträde ska hanteras. Motionerna Alf Svensson m.fl. (kd) anser i motion K416 att möjligheten för en medlemsstat att frivilligt begära utträde ur unionen, samt bestämmelser kring tillvägagångssättet för utträdet, bör fördragsfästas (yrkande 5). Enligt samma motion bör en medlemsstat tillfälligtvis kunna fråntas vissa konstitutionella rättigheter, såsom rösträtt i rådet, om medlemsstaten allvarligt åsidosätter grundläggande rättigheter eller friheter som ligger till grund för unionen (yrkande 9). Utskottets ställningstagande Utskottet har inga invändningar mot att det införs en uttrycklig bestämmelse om frivilligt utträde ur unionen, även om det redan tidigare har varit möjligt för en medlemsstat att lämna unionen. Reglerna om tillfälligt upphävande av en medlemsstats vissa rättigheter om denna allvarligt och ihållande åsidosätter unionens värden markerar de krav som ställs på medlemsstaterna. Reglerna föreslås i sak vara oförändrade jämfört med dagens fördrag. Utskottet vill vidare erinra om ett avtal om utträde bör inte vara något avtal mellan EU å ena och den utträdande medlemsstaten å andra sidan. Utträdesavtalet bör ingås mellan å ena sidan de kvarvarande medlemsstaterna och å andra sidan den utträdande medlemsstaten. Unionen har inte fått kompetens att besluta om medlemskap eller icke- medlemskap. Detta bör framgå av artikeln. Vidare bör det framgå av artikeln att enskildas rättigheter och skyldigheter skall bevaras. Utskottet finner ingen anledning att tillstyrka motion K416 (kd) yrkandena 5 och 9. Unionens finanser Konventets förslag Unionens inkomster Konventet föreslår förändringar av beslutsproceduren om EU-budgetens inkomstsida, dvs. hur medlemsstaternas avgifter till budgeten ska fastställas. Beslutet om vilka kriterier som ska gälla för att fastställa respektive medlemsstats avgift ska till väsentliga delar fattas av rådet med kvalificerad majoritet efter godkännande från parla- mentet. Idag fattar rådet detta beslut med enhällighet efter att ha hört Europaparlamentet. Det totala taket för EU:s inkomster samt införande av nya inkomstkategorier ska dock även fortsättningsvis beslutas av rådet med enhällighet efter att ha hört Europaparlamentet. Budgetmässiga och finansiella principer Idag finns ett antal grundläggande principer för arbetet med unionens budget bl.a. om att budgeten ska vara i balans, att den ska innehålla unionens samtliga inkomster och utgifter och att den ska genomföras i enlighet med sund ekonomisk förvaltning. Principerna regleras i dag dels i fördraget, dels i sekundärlagstiftning. Konventet föreslår att flera av dessa principer ska samlas i en särskild artikel i det konstitutionella fördraget. Unionens budgetförfarande Konventet föreslår att det s.k. finansiella perspektivet, dvs. de fleråriga taken för olika typer av utgifter i EU:s budget, ska ges en rättslig grund i det konstitutionella fördraget. Det finansiella perspektivet ska innehålla årliga tak för olika typer av utgifter och gälla för en period på minst fem år. I dag regleras det finansiella perspektivet i ett särskilt avtal mellan Europa- parlamentet och rådet. Enligt konventet bör det finansiella perspektivet fastställas av rådet med kvalificerad majoritet efter godkännande från Europaparlamentet. I den årliga budgetprocessen har i dag rådet sista ordet om jordbruksutgifterna, medan parlamentet har den slutliga makten beträffande övriga utgifter. Således gäller olika beslutsregler för de respektive institutionerna beroende på vilken typ av utgifter det är fråga om. Konventet föreslår att en och samma beslutsprocedur, en slags förenklad medbeslutandeprocedur, ska gälla för hela årsbudgeten, inklusive jordbruksutgifterna. Förslaget innebär att uppdelningen av olika typer av utgifter, obligatoriska respektive icke obligatoriska, försvinner. Konkret innebär det att parlamentet får ökat formellt inflytande över jordbruksutgifterna samtidigt som rådet får ökat formellt inflytande över övriga utgifter. Grundläggande i förslaget är att budgetmakten även fortsättningsvis ska vara delad mellan rådet och parlamentet. Processen förenklas vidare så att institutionerna genomför en läsning var av kommissionens budgetförslag, jämfört med två läsningar i dag. Kommer de två institutionerna inte överens föreslår konventet att parlamentet med en majoritet av ledamöterna och tre femtedelar av de avgivna rösterna kan avvisa rådets ändringsförslag och fatta beslut om budgeten. Regeringens utgångspunkter Det är positivt att de grundläggande budgetprinciperna samlas i en artikel i det konstitutionella fördraget. Det underlättar överskådligheten och kan också ge principerna mer tyngd än när de presenteras var för sig. På budgetens inkomstsida bör enhällighet gälla i rådet beträffande taket för EU:s egna medel och införandet av nya typer av inkomster. Konventets förslag att den fleråriga finansieringsramen (finansiella perspektivet) ges rättslig grund i det konstitutionella fördraget innebär en förbättring jämfört med dagens system. Den fleråriga finansieringsramen spelar en så pass central roll i EU:s budgetsystem att det bör ges denna status. Finansieringsramen har sedan den infördes främjat stabilitet och långsiktighet på budgetområdet. Ett mål för regelverket avseende EU-budgetens utgifter bör vara att den institutionella balansen behålls. En möjlighet vore att rådet även framdeles ensamt beslutar om det fleråriga budgettaket. På detta sätt skulle man undvika omfattande årliga förhandlingar mellan rådet och parlamentet om både det finansiella perspektivet och årsbudgeten. Ett annat alternativ är att rådet blir mer jämställt med Europaparlamentet i den årliga budgetprocessen. Motionerna I Moderata samlingspartiets motion K10 av Bo Lundgren m.fl. understryks vikten av att konventet föreslår en bestämmelse om att det finansiella perspektivet ska ges en rättslig grund i fördraget. Motionärerna anser att det fleråriga finansiella perspektivet är grundläggande för att ge unionen en stram ekonomi som är stabil över många år. Fördragsfästningen av detta perspektiv och av de sunda budgetprinciperna är viktigt. Det är särskilt viktigt att konventet inte föreslår någon beskattningsrätt för EU (yrkande 21). Kristdemokraterna anför i motion K416 av Alf Svensson m.fl. (kd) att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europaparlamentet ska få medbeslutanderätt på samtliga budgetområden (yrkande 37). I Miljöpartiet de grönas motion K13 av Gustav Fridolin m.fl. anförs att frågan om hur EU ska införskaffa och använda sin budget är en viktig fråga då det rör sig om stora belopp. Konventet har lagt ett förslag som innebär stora förändringar av beslutsprocedurerna. Vad dessa förändringar innebär i sin helhet är dock svårt att analysera. Motionärerna föreslår därför att utskottet särskilt ska uppmärksamma frågan om unionens finanser och utreda den vidare (yrkande 22). Finansutskottets yttrande I likhet med regeringen anser finansutskottet i sitt yttrande (FiU1y) att det är positivt att de grundläggande budgetprinciperna samlas i en artikel. Utskottet anser vidare att förslaget om att den fleråriga finansieringsramen ska regleras på särskilt sätt i fördraget är en tillfredsställande förbättring. Beslut om det totala taket för EU:s inkomster samt införande av nya inkomstkategorier ska även fortsättningsvis beslutas av rådet med enhällighet efter att ha hört Europaparlamentet. Något särskilt tillkännagivande om det finansiella perspektivet torde mot denna bakgrund inte vara erforderlig, varför motion K10 (m) yrkande 21 kan avstyrkas. Det hittillsvarande systemet för besluten om utgifterna har varit tämligen komplicerade, varför utskottet ser den föreslagna ordningen som en klar förbättring med enhetligare och tydligare ansvarsfördelning. Finansutskottet anser dock, i likhet med regeringen, att ett mål för regelverket avseende EU- budgetens utgifter bör vara att den institutionella balansen behålls. Konventets förslag, om vad som händer om institutionerna inte blir överens, innebär att parlamentet får för stor makt. En möjlighet vore att rådet även i framtiden ensamt beslutar om det fleråriga budgettaket. På detta sätt skulle man undvika omfattande årliga förhandlingar mellan rådet och parlamentet om både det finansiella perspektivet och årsbudgeten. Ett annat alternativ vore att rådet blir mer jämställt med Europaparlamentet i den årliga budgetprocessen. Finansutskottet anser mot den bakgrunden att motion K13 (mp) yrkande 22 inte behöver föranleda någon åtgärd från riksdagens sida, varför den bör avstyrkas av det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet. I en avvikande mening från företrädarna för Moderata samlingspartiet och Folkpartiet förordas att yrkande 21 i motion K10 (m) bör tillstyrkas. Miljöpartiets företrädare menar i en annan avvikande mening att yrkande 22 i motion K13 (mp) bör tillstyrkas. Utskottets ställningstagande Utskottet delar finansutskottets uppfattning och avstyrker därmed motionerna K10 (m) yrkande 21, K13 (mp) yrkande 22 samt K416 (kd) yrkande 37. Revisionsrätten Motionerna I Folkpartiet liberalernas motion K12 av Lars Leijonborg m.fl. (yrkande 10) anförs att granskningen av EU:s verksamhet bör göras av revisionsrätten. Inte minst under senare år har ett antal missförhållanden inom Europeiska unionens förvaltning uppdagats. Kampen mot fusk, bedrägerier och korruption måste stå högt på unionens dagordning. Det är av stor vikt för att unionen ska åtnjuta förtroende hos medborgarna. Revision och granskning för emellertid en tämligen undanskymd tillvaro i regeringens skrivelse till riksdagen. Granskningen av EU:s verksamhet måste skärpas. Det är väsentligt att exempelvis Europaparlamentet ägnar tid och kraft åt kontrollen av EU:s förvaltning. Revisionsrätten har av naturliga skäl en central roll i granskningsarbetet. I konventets utkast till fördragstext synes emellertid revisionsrättens roll inskränka sig till att ägna sig åt räkenskapsrevision. Det bör övervägas om revisionsrätten också ska ges möjlighet att utföra effektivitetsrevision av EU:s verksamhet. I Miljöpartiets motion K13 av Gustav Fridolin m.fl. (yrkande 13) anförs beträffande EU:s revisionsrätt att Sverige även bör kräva att begreppet miljörevision och social revision införs. En artikel borde skrivas in som behandlar detta. Revisionsrätten ska skaffa nödvändig kompetens för miljö- och social revision, och EU-budgeten ska i möjligaste mån innehålla kvantifierbara miljömål och sociala utvecklingskriterier. Detta skulle ge en ökad samordning mellan ekonomiska, miljömässiga och sociala mål och ge en bättre koherens mellan olika program. Finansutskottets yttrande Finansutskottet anför i sitt yttrande (FiU1y) att revisionsrätten enligt nuvarande bestämmelser i Romfördraget, artikel 248 punkt 2, ska pröva om samtliga inkomster och utgifter varit lagliga och korrekta och om den ekonomiska förvaltningen varit sund. Revisionsrätten kan således enligt nuvarande bestämmelser utföra granskning av de frågor som rätten anser bör utredas. Det krävs därför ingen ändring av fördraget för att revisionsrätten ska få rätt att utföra effektivitetsrevision av EU:s verksamhet. Motionerna K12 (fp) yrkande 10 och K13 (mp) yrkande 13 bör mot denna bakgrund avstyrkas. Avvikande meningar har i denna del lämnats av företrädarna för Folkpartiet och Miljöpartiet i vilka reservanterna anför att deras respektive partiers motionsyrkanden bör tillstyrkas. Utskottets ställningstagande Utskottet delar finansutskottets uppfattning och avstyrker därmed motionerna K12 (fp) yrkande 10 och K13 (mp) yrkande 13. Samordning av den ekonomiska politiken Konventets förslag Kompetensfördelningen mellan institutionerna Konventet föreslår inte några genomgripande förändringar i regelverket eller kompetensfördelningen på det ekonomisk-politiska området. En viss förskjutning föreslås i riktning mot mer inflytande för kommissionen och Europaparlamentet. Flera av dessa förslag syftar till att säkerställa genomförandet av medlemsstater- nas åtaganden. Kommissionen ska till exempel få möjlighet att utfärda de första varningarna till medlemsstater som inte bedöms efterleva de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och till medlemsstater som bedöms kunna få ett alltför stort underskott i de offentliga finanserna. För närvarande har rådet denna befogenhet. Enligt konventets förslag ska kommissionen få möjlighet att lägga ett förslag när det gäller beslut huruvida ett land har ett alltför stort underskott och även ett förslag till rekommendation om åtgärd för landet i fråga. Det innebär en stärkt roll för kommissionen eftersom det krävs enhällighet i rådet för att ändra i kommissionens förslag. Konventet föreslår också att den berörda medlemsstatens röst inte ska räknas vid beslut om att utfärda en rekommendation när en medlemsstat inte efterlever de allmänna riktlinjerna eller vid beslut huruvida en medlemsstat har ett alltför stort underskott i de offentliga finanserna. Euroområdet Konventet föreslår att beslutsfattandet i euroområdet stärks. Förslaget innebär att den informella grupp (den s.k. Eurogruppen) som utgörs av ministrarna från de medlemsstater som är med i valutaunionen ges en fastare ställning genom att den omnämns i fördraget och får en vald ordförande på två och ett halvt år. Redan i dag finns ett antal frågor där euroländerna själva fattar beslut, bl.a. sanktioner i stabilitets- och tillväxtpakten, växelkurspolitik och tekniska frågor som rör euromynten. Konventet föreslår att euroländerna, inom det ordinarie rådet, ska kunna samordna sin politik ytterligare genom att de ges möjlighet att själva besluta om särskilda bestämmelser för euroländerna när det gäller riktlinjer för den ekonomiska politiken samt förfarandet vid alltför stort underskott. Vidare föreslår konventet att euroländernas externa agerande stärks genom att de ska fastställa gemensamma ståndpunkter i frågor som är av särskilt intresse för valutaunionen inom berörda internationella finansiella institutioner och konferenser. Syftet är att stärka eurons plats i det internationella valutasystemet. Europeiska centralbankens tillsynsbefogenheter och stadgar Konventet föreslår att beslutsregeln för överföring av tillsynsbefogenheter för den finansiella sektorn till Europeiska centralbanken (ECB) ska ändras. I dag krävs enhällighet i rådet och samtycke av Europa- parlamentet. Förslaget innebär att rådet ska besluta med kvalificerad majoritet och att Eu- ropaparlamentet ska ges medbeslutande för en sådan överföring. Vidare föreslås att Europaparlamentet ges medbeslutande beträffande vissa frågor i stadgan för Europeiska central- bankssystemet. Skattefrågor Konventet föreslår att rådet även fortsättningsvis ska fatta beslut med enhällighet i skattefrågor. Om rådet enhälligt konstaterar att ett förslag till rättsakt avser administrativt samarbete, bekämpning av skattebedrägeri eller bekämpning av skatteflykt ska rättsakten antas med kvalificerad majoritet. Betalningsbalansstöd till tredje land samt Europeiska investeringsbanken Konventet föreslår att betalningsbalansstöd till tredje land ska få en särskild rättslig grund. Vidare föreslås att beslut om sådant stöd ska kunna fattas med kvalificerad majoritet i stället för som i dag med enhällighet. Konventet föreslår även att vissa beslut om ändringar i Europeiska investeringsbankens stadgar, bl.a. avseende bankens ägande och styrning, ska fattas med kvalificerad majoritet och inte som i dag med enhällighet. Regeringens utgångspunkter En väl fungerande ekonomisk-politisk samordning är viktig för att unionen ska kunna hantera gränsöverskridande effekter av medlemsstaternas ekonomiska politik och för att valutaunionen ska fungera väl. Det nuvarande ramverket och kompetensfördelningen för den ekonomisk-politiska samordningen är i grunden bra. Instrumenten för genomförande och uppföljning kan dock behöva stärkas, bl.a. för att befästa medlemsstaternas åtaganden. Det är därför positivt att konventet lägger förslag som går i denna riktning. En viktig princip är att den ekonomiska politiken är nationell och faller inom medlemsstaternas befogenhet även om viss samordning är av gemensamt intresse. Det kan finnas skäl för euroländerna att på olika sätt säkerställa ett väl fungerande beslutsfattande i euroområdet. Det är dock viktigt att samordningsprocesserna behåller sin gemensamma karaktär. Det är också förståeligt att euroländerna vill uppnå en effektiv representation av euroområdet i internationella finansiella institutioner. Beslut om skatter ska fattas med enhällighet, då de enskilda medlemsstaterna fortsatt ska ha rätt att besluta om egna skattenivåer. För att säkerställa budgetdisciplin bör enhällighet behållas när det gäller beslut om Europeiska investeringsbankens stadgar. Medlemsstaterna bör även fortsättningsvis själva kunna avgöra hur de organiserar övervakningen av de finansiella marknaderna. Det är därför inte lämpligt att släppa på kravet om enhällighet för överföring av tillsynsbefogenheter från medlemsstaterna till ECB. Motionerna Moderata samlingspartiet stöder i motion K10 av Bo Lundgren m.fl. (yrkandena 7 delvis och 22) konventets förslag att det är medlemsländerna som ansvarar för den ekonomiska politiken. Det är centralt för en dynamisk utveckling inom ett EU som genom utvidgningen blir alltmer heterogent. Motionärerna välkomnar förslaget att EU inte får ta på sig ansvaret för socialpolitiken som ska vara nationella och lokala frågor. Det innebär att EU inte utvecklas till en transfereringsunion. Motionärerna delar regeringens utgångspunkt att en väl fungerande ekonomisk-politisk samordning är viktig för att unionen ska kunna hantera gränsöverskridande effekter av medlemsstaternas ekonomiska politik och för att valutaunionen ska fungera väl. Konventets förslag går således i rätt riktning. EU ansvarar för euron och penningpolitiken. Reglerna om sunda statsfinanser är viktiga för att skydda den gemensamma valutan och den inre marknaden. Motionärerna välkomnar förslaget att kommissionen får möjlighet att direkt varna medlemsstater med alltför stort budgetunderskott så att inte politiska hänsyn tillåts spela in. Kristdemokraterna anför i motion K8 och K416 av Alf Svensson m.fl. (yrkandena 18 resp. 33) att stabilitetspakten bör reformeras och fördragsfästas. För att EU-ländernas ekonomier ska utvecklas positivt och valutaunionen fungera bra måste alla deltagande länder sköta sin ekonomiska politik. Penningpolitiken för euroländerna ska skötas av den europeiska centralbanken. Den ska vara politiskt oberoende och ha som huvudmål att bekämpa inflationen. De grundläggande principerna i EU:s stabilitetspakt får inte mjukas upp. Vänsterpartiet anför i motion K9 av Ulla Hoffman m.fl. (yrkande 15) att när länderna saknar en egen penningpolitik och är underkastade stabilitetsnormerna, är det meningen att förändringar i ekonomin till stor del ska hanteras av marknadskrafterna. De måste därför avregleras, rörligheten på arbetsmarknaden måste öka och lönerna bli mer flexibla. Detta är en traditionell högerpolitisk syn på samhällsekonomiska förhållanden. Detta synsätt präglar i stor utsträckning även konventets fördragsutkast. Konventets förslag att skriva in marknadsekonomi dock förskönat med uttrycket social marknadsekonomi som ett övergripande mål är ett sätt att fördragsfästa en högerpolitisk världsbild. För att respektera resultatet i folkomröstningen om EMU bör regeringen i regeringskonferensen verka för att denna syn inte ges för stort utrymme i fördragstexten och för att stabilitetsnormerna inte överordnas sysselsättningsmålen. I motion K381 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) (yrkande 2) anförs att Sverige har en stark offentlig ekonomi men inte på grund av Bryssel, stabilitetspakten eller EG-kommissionens råd. Sverige har en stark offentlig ekonomi tack vare de åtgärder mot budgetunderskotten som inleddes genom samarbetet mellan Vänsterpartiet och regeringen hösten 1994. Det var en självständig politik som kombinerade stora skattehöjningar med besparingar, och den satte sysselsättningen i främsta rummet. Det var en politik för arbete, rättvisa och sunda offentliga finanser, och den förvaltas nu vidare genom samarbetet mellan Vänsterpartiet, regeringen och Miljöpartiet. Detta visar att det inte krävs överstatliga stabilitetsnormer för att driva en ansvarsfull finans- och budgetpolitik. I motion K13 av Gustav Fridolin m.fl. (mp) (yrkande 65) anförs beträffande arbetsmarknadsfrågor att det, i en av de allra första punkterna i förslaget på EU- konstitutionen, slås fast att full sysselsättning ... eftersträvas. Längre fram i förslaget, ändras detta till kravet på hög sysselsättningsnivå. Motionärerna anser att det är en viss skillnad på dessa mål. Miljöpartiet föreslår att målet om hög sysselsättningsnivå ska vara jämbördigt med t.ex. den ekonomiska politiken. Två motioner tar särskilt upp miljöskatter. I motion K2 (c) anförs att det är beklagligt att regeringen biter sig fast vid att beslut om miljöskatter ska fattas enhälligt. Den principen har förhalat effektiva miljöskatter inom EU under lång tid. En miljöskatteväxling på EU-nivå lär inte bli fallet så länge den svenska regeringen envist bromsar utvecklingen på området. För att åstadkomma resultat på detta område bör majoritetsbeslut användas om miniminivåer på miljöskatter (yrkande 34). Miljöpartiet anför i motion K13 att bestämmelserna om skatterna i Artikel III-62 måste ändras för att möjliggöra majoritetsbeslut för vissa ekonomiska styrmedel för miljöändamål: skatter på koldioxidutsläpp, svavelutsläpp och handelsgödsel. Sådana skatter kan ha god styreffekt på aktiviteter som ger upphov till miljöeffekter av övervägande internationell karaktär (yrkandena 5254). Vänsterpartiet anför i motion K9 att enligt artikel lll-63 så kan ministerrådet efter det att frågor om bolagsskatt kopplade till bedrägeri och skatteflykt konstaterats med kvalificerad majoritet utarbeta lagar och ramlagar Detta för att få den inre marknaden funktionsduglig. I övrigt gäller enhällighetsregler för skatter. Vänsterpartiet anser att alla beslut i EU om skatter ska tas med enhällighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 14). Finansutskottets yttrande Finansutskottet delar i sitt yttrande (FiU1y) regeringens uppfattning att en väl fungerande ekonomisk-politisk samordning är viktig för att unionen ska kunna hantera gränsöverskridande effekter av medlemsstaternas ekonomiska politik. Finansutskottet anser också i likhet med regeringen att en viktig princip är att den ekonomiska politiken är nationell och faller inom medlemsstaternas befogenhet även om viss samordning är av gemensamt intresse. Utskottet anser mot den bakgrunden att yrkandena 7 och 22 i motion K10 (m) redan är tillgodosedda och därför bör avstyrkas av det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet. Utskottet vill framhålla med anledning av vad som anförs i motion K9 (v) om att stabilitetsnormerna inte ska överordnas sysselsättningsmålen att möjligheterna att föra en i väsentliga delar självständig ekonomisk politik är goda inom de gränser som kravet på sunda statsfinanser ställer. En långsiktigt hög sysselsättningsnivå kommer alltid att vara ett prioriterat mål för utformningen av den ekonomiska politiken. Finansminister Bosse Ringholm har inför EU-nämnden den 3 mars 2003 uttalat följande: När det gäller den ekonomisk-politiska samordningen är tanken att vi ska anta slutsatser för att bättre samordna budgetpolitiken. Det är nu andra gången som vi diskuterar den frågan. Efter det att Ekofinrådet antagit slutsatserna ska de vidarebefordras till Europeiska rådets vårtoppmöte. Det är en fråga som vi prioriterar mycket högt från svensk sida. Det är viktigt att hitta vägar för att främja efterlevnaden av stabilitets- och tillväxtpakten och därigenom förbättra förutsättningarna för en sund finanspolitik en finanspolitik som förmår hantera behoven av såväl kortsiktig stabilisering som långsiktig uthållighet. Det verkar också finnas goda förutsättningar för att uppnå enighet om en slutsatstext som väl motsvarar de svenska prioriteringarna. Finansutskottet anser också att det är viktigt att hitta vägar för att främja efterlevnaden av stabilitets- och tillväxtpakten och därigenom förbättra förutsättningarna för en sund finanspolitik en finanspolitik som förmår hantera behoven av såväl kortsiktig stabilisering som långsiktig uthållighet. Finansutskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om att EU inte ska utvecklas till en transfereringsunion (bet. 2001/02:FiU5). Utskottet anförde att riksdagen hösten 1994 godkände målen för den svenska EU-budgetpolitiken (prop. 1994/95:40, bet. 1994/95:FiU5). Målen innebär bl.a. att Sverige ska verka för en effektiv och återhållsam budgetpolitik inom EU. Vidare ska Sverige verka för en förbättrad budgetdisciplin vid användningen av EU:s budgetmedel. Finansutskottet har vid flera tillfällen hänvisat till dessa mål (t.ex. i bet. 2001/02:FiU1 s. 301). Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen. Finansutskottet anser i likhet med regeringen att enigheten bör behållas för att säkerställa budgetdisciplin när det gäller beslut om Europeiska investeringsbankens stadgar. Vidare anser finansutskottet som regeringen att medlemsstaterna även i framtiden själva bör avgöra hur de organiserar övervakningen av de finansiella marknaderna. Slutligen anser utskottet att det inte är lämpligt att släppa på kravet om enhällighet för överföring av tillsynsbefogenheter från medlemsstaterna till Europeiska centralbanken. Utskottet anser mot denna bakgrund att motionerna K8 (kd) yrkande 18, K416 (kd) yrkande 33, K9 (v) yrkande 15, K13 (mp) yrkande 65 och K381 (v) yrkande 2 bör avstyrkas av det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet. Till yttrandet har fogats avvikande meningar från företrädarna för Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet. Skatteutskottets yttrande I sitt yttrande (SkU2y) anför skatteutskottet att för att riksdag och regering ska kunna driva en effektiv ekonomisk politik är det en förutsättning att en oinskränkt rådighet över beslut som rör skatter finns kvar på den nationella nivån. Utskottet har under beredningen av detta ärende konstaterat att de utgångspunkter för arbetet i regeringskonferensen beträffande skattefrågor som redovisas i skrivelsen kan förväntas få stöd av en stor majoritet av riksdagens ledamöter. Utskottet har mot denna bakgrund inte någon erinran mot regeringens utgångspunkt beträffande skattefrågor i de fortsatta förhandlingarna, dvs. att hålla fast vid kravet på enhällighet när EU ska besluta i skattefrågor. I en avvikande mening har företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern anfört att riksdagen i enlighet med vad som föreslagits i ett par av motionerna bör samla sig kring ett tillkännagivande till regeringen med uppdrag att föra in ett svenskt krav på kvalificerad majoritet i fråga om miljöskatter i det fortsatta förhandlingsarbetet. Vänsterpartiets ledamot i skatteutskottet anför i ett särskilt yttrande att hon vill betona det angelägna i att regeringen håller fast vid den i skrivelsen redovisade utgångspunkten om enhällighet när det gäller alla förändringar som kan påverka skattesystemet. Arbetsmarknadsutskottets yttrande Samordning mellan ekonomisk politik och sysselsättningspolitik regleras i artiklarna I-14 och III-100. Arbetsmarknadsutskottet ser i sitt yttrande (AU2y) positivt på en samordning mellan ekonomisk politik och sysselsättningspolitik men vill framhålla vikten av symmetri mellan fördragets olika delar. Det finns enligt arbetsmarknadsutskottet en risk för att ordalydelsen i vissa artiklar i konventets förslag i del III av fördraget kan uppfattas som att sysselsättningspolitiken är underordnad den ekonomiska politiken. Det gäller artikel III-99 där det sägs att sysselsättningsmålet ska beaktas när unionens politik utformas och artikel III-100 där det talas om att sysselsättningsriktlinjerna ska stämma överens med de ekonomisk-politiska riktlinjerna. Utskottet förespråkar ett klarläggande att de båda politikområdena ska vara jämbördiga. Med det anförda anser utskottet att motionerna K9 yrkande 15 (v) och K13 yrkande 65 (mp) bör avstyrkas. Vänsterpartiets respektive Miljöpartiets företrädare har i var sin avvikande mening förordat att deras respektive partiers motioner bör tillstyrkas. Utskottets ställningstagande Utskottet delar finansutskottets och arbetsmarknadsutskottets uppfattning. Därmed avstyrks motionerna som rör samordning av den ekonomiska politiken, dvs. motionerna K10 (m) yrkandena 7 (delvis) och 22, K8 (kd) yrkande 18, K416 (kd) yrkande 33, K9 (v) yrkande 15, K381 (v) yrkande 2 och K13 (mp) yrkande 65. Utskottet delar också skatteutskottets uppfattning rörande skattefrågor. Motionerna K2 (c) yrkande 34, K9 (v) yrkande 14 samt K13 (mp) yrkandena 5254 avstyrks därmed. EMU:s tredje steg Motionerna I Centerpartiets motion K2 av Maud Olofsson m.fl. (yrkande 37) påpekas att folkomröstningen om eurons införande i Sverige gav ett tydligt besked från svenska folket om att euron inte bör införas som valuta i Sverige. Motionärerna anser att det ligger i Sveriges intresse att euron utvecklas väl och att de institutioner som byggts runt EMU-samarbetet blir framgångsrika. Vad gäller Sveriges förhållande till euron innebär folkomröstningens utslag att de beslut som riksdagen fattat 1994 och 1997 om förutsättningarna för ett eventuellt svenskt medlemskap fortfarande gäller, dvs. att frågan avgörs i Sveriges riksdag. Den fortsatta giltigheten i denna ståndpunkt bör upprepas i samband med regeringskonferensen. I Vänsterpartiets motion K9 av Ulla Hoffmann m.fl. (yrkande 32) och i motion K381 av Ulla Hoffmann m.fl. (yrkande 1) anförs att Sverige efter EMU- omröstningen kunde ha valt en mer bestämd linje och kunde ha stött sig på den folkmajoritet som inte önskar mer av överstatlighet och centralstyrning. Folkomröstningen om medlemskap i EMU:s tredje steg resulterade i ett tydligt nej från svenska folket. Då bör inte heller Sverige fördragsmässigt och formellt fortsatt vara bundet av EMU:s olika steg. Motionärerna anser att det vore att visa bristande respekt för folkomröstningsresultatet om regeringen kort tid efter folkomröstningen om EMU undertecknar ett nytt fördrag där Sverige förbinder sig att gå med i EMU:s tredje steg så snart vissa villkor är uppfyllda. Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen därför i samband med förhandlingarna om EU:s nya konstitution bör ta initiativ till förhandlingar om ett formellt undantag för Sverige att delta i EMU. I Miljöpartiets motion K13 av Gustav Fridolin m.fl. (yrkande 62) och i Ulf Holms (mp) motion K377 anförs att Sverige inte förhandlade fram ett undantag från EMU:s tredje steg i samband med anslutningsförhandlingarna om EU-medlemskapet. Rent juridiskt är Sverige genom medlemskap i EU och genom den fördragslojalitet som följer av detsamma bundet att delta i samtliga tre steg inom EMU. De andra medlemsländerna i EU har hittills accepterat Sveriges ensidigt deklarerade undantag av politiska skäl. Motionärerna anser att förslaget till EU- författning skulle kunna leda till att Sverige tvingas in i EMU. De anser därför att en bättre lösning vore om Sverige förhandlade om ett undantag på samma sätt som Danmark och Storbritannien har gjort. Finansutskottets yttrande Finansutskottet erinrar i sitt yttrande (FiU1y) om att Sverige inte uppfyller de nödvändiga villkoren för att införa euron och är därmed enligt fördraget en medlemsstat med undantag. Ett medlemskap i valutaunionen förutsätter ett deltagande i växelkursmekanismen ERM II. Deltagandet i ERM II är frivilligt. Regeringen har för närvarande inte för avsikt att delta. Inte heller ligger det i övriga medlemsstaters intresse att tvinga fram ett medlemskap i ett politiskt projekt som EMU, om det inte finns en folklig majoritet för detta. Kommissionen har vid olika tillfällen gett uttryck för att ett formellt undantag inte är nödvändigt för Sveriges del. Kommissionären Pedro Solbes sade redan på natten efter Sveriges folkomröstning att någon s.k. opt out inte behövs. Kommissionens ordförande Romano Prodi gjorde dagen därpå klart att kommissionen inte kommer att kräva en opt out av Sverige. Att förhandla fram ett protokoll tar tid och kraft från andra prioriterade frågor. En sådan förhandling skulle också kunna försvaga vårt allmänna förhandlingsläge och skapa prejudikat som varken ligger i Sveriges eller övriga medlemsstaters intresse. Regeringen kommer därför inte att initiera en förhandling om ett protokoll vid regeringskonferensen. Regeringens linje kvarstår således nämligen att det är den svenska riksdagen som avgör frågan om svenskt deltagande. Finansutskottet konstaterar att kommissionen förklarat att ett formellt undantag om att Sverige inte behöver införa euron inte är nödvändigt. Finansutskottet anser, i likhet med regeringen, att det kan försvaga Sveriges förhandlingsläge vad gäller andra frågor att nu förhandla fram ett undantag. Mot denna bakgrund bör motionerna K2 (c) yrkande 37, K9 (v) yrkande 32, K381(v) yrkande 1, K13 (mp) yrkande 62 och K377 (mp) avstyrkas av det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet. I tre avvikande meningar har företrädarna för Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet förordat att deras respektive partiers motionsyrkanden bör tillstyrkas. Utskottets ställningstagande Utskottet delar finansutskottets uppfattning och avstyrker således motionerna K2 (c) yrkande 37, K9 (v) yrkande 32, K381(v) yrkande 1, K13 (mp) yrkande 62 och K377 (mp). Utskottet har ovan i avsnittet om unionens struktur framhållit att det är av stor betydelse för Sverige att de förklaringar, anföranden och skriftväxlingar som Sverige framförde i anslutning till Sveriges anslutningsfördrag och som fortfarande är av betydelse kommer att bestå. Utskottet förutsätter att regeringen noga bevakar dessa frågor. Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa I detta avsnitt redovisas konventets förslag och de motioner som väckts på respektive område. Därefter redovisas justitieutskottets ställningstagande samlat. Konventets förslag Beslutsformer m.m. Konventets förslag innebär att pelarstrukturen avskaffas och att det straffrättsliga samarbetet, i vid bemärkelse, förändras från att vara mellanstatligt till att få tydliga överstatliga inslag. Något förenklat kan förslaget beskrivas som att de frågor som nu omfattas av den nuvarande tredje pelaren överförs till den första pelaren. Vissa särbestämmelser bl.a. vad avser beslutsfattandet, jämfört med gemenskapsrätten i övrigt, kommer dock alltjämt att finnas. För närvarande fattas beslut i rådet om frågor som rör det straffrättsliga samarbetet med enhällighet efter det att Europaparlamentet haft möjlighet att yttra sig. Sverige representeras i rådet av företrädare för regeringen. Kravet på enhällighet i rådet för att en rättsakt, vanligen ett rambeslut, ska antas innebär att samtliga medlemsstater har vetorätt. Denna används inte i praktiken men är naturligtvis något som har betydelse för förhandlingsarbetet. Om den föreslagna rättsakten kräver lagstiftningsåtgärder i Sverige måste regeringen inhämta riksdagens godkännande innan den röstar för att rättsakten ska antas i rådet (se 10 kap. 2 § RF). Rörande dessa rättsakter lämnar regeringsrepresentanter en s.k. parlamentarisk granskningsreservation under förhandlingarna. Detta innebär att regeringen inte kan ingå någon för Sverige bindande överenskommelse förrän riksdagen lämnat sitt godkännande. Såsom praxis i Sverige har utbildats föreslår regeringen i en godkännandeproposition att riksdagen godkänner ett utkast till rambeslut. I ärendet redovisas lagstiftningsbehovet. Regeringen återkommer till riksdagen efter rambeslutets antagande i ett senare ärende med förslag till lagändringar. Denna ordning blir inaktuell om konventets förslag antas. Enligt konventets förslag ska nuvarande rättsliga instrument ersättas med europeiska lagar och ramlagar (artiklarna 32 och 33). I likhet med dagens rambeslut binder europeiska ramlagar medlemsstaterna avseende de mål som ska uppnås men överlåter till medlemsstaterna att bestämma hur detta ska ske; härför krävs alltså nationell lagstiftning. Europeiska lagar däremot är direkt tillämpliga. Förslag kan läggas fram av kommissionen eller på initiativ av minst en fjärdedel av medlemsländerna (artikel III-165). Beslut fattas enligt konventets förslag i de flesta fall med kvalificerad majoritet i rådet och med medbeslutande av Europaparlamentet. Rörande ett antal frågor inom utskottets beredningsområde föreslår konventet dock att kravet på enhällighet vid beslutsfattandet i rådet ska behållas. Här kan nämnas frågorna om en utökning av gärningar på den s.k. listan och om operativt polissamarbete (se artiklarna III-172.1 tredje stycket och III-176.3). En genomgående motivering i konventet för att behålla kravet på enhällighet i dessa delar är de rättsliga och inrikes frågornas särskilda karaktär. De berör nationalstatens kärnuppgifter, att upprätthålla lag och ordning samt svara för bl.a. tvångsåtgärder mot enskilda. Det bör tilläggas att det krävs att Europaparlamentet lämnar sitt samtycke för att ytterligare brott ska kunna föras upp på den s.k. listan. När beslut ska fattas med kvalificerad majoritet i rådet på området med frihet, säkerhet och rättvisa krävs, fr.o.m. den 1 november 2009 enligt konventets förslag, att förslaget ska stödjas av en majoritet av medlemsstaterna som företräder minst tre femtedelar av unionens befolkning för att det ska bli antaget. Motionen I motion K13 (mp) begärs att beslut på det rättsliga området även i fortsättningen ska fattas med enhällighet i rådet. Här anförs bl.a. att den polisiära verksamheten och straffrätten tillhör nationalstatens kärnuppgifter samt att de föreslagna särreglerna rörande beslutsfattandet är otillräckliga. Motionärerna ser vidare faror i ett system som innebär att för Sverige bindande beslut fattas utan att först ha godkänts av riksdagen samt att det straffrättsliga samarbetet kan leda till omotiverade straffskärpningar (yrkandena 41 och 42). Rådet strategiska riktlinjer och en ständig kommitté Konventet föreslår att Europeiska rådet ska bestämma strategiska riktlinjer för lagstiftningsprogrammet och den operativa programplaneringen på området med frihet, säkerhet och rättvisa (artikel III-159). Besluten ska fattas med konsensus. Bestämmelsen är ny men innebär i praktiken enbart en kodifiering av rådande praxis. Det arbetet syftar till att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Slutsatserna från stats- och regeringschefernas möte i Tammerfors hösten 1999 utgör sådana strategiska riktlinjer. Vid det mötet fattades vissa strategiska beslut om vilka frågor på det rättsliga området som skulle vara prioriterade. Konventet föreslår vidare att det ska inrättas en ständig kommitté vid ministerrådet för att se till att det operativa samarbetet inom unionen förbättras i frågor som rör den inre säkerheten. Kommittén ska vidare främja samordningen av de åtgärder som vidtas av behöriga nationella myndigheter. I konventet har förts en diskussion om hur man kan stärka unionens operativa samarbete. Det har uppfattats som en brist att det inte finns någon övergripande samordning av detta arbete, inte minst med tanke på de behov av gränsöverskridande insatser som kan uppstå vid större katastrofer, terrorist-attacker och liknande som berör flera medlemsstater. Företrädare för berörda unionsorgan kan medverka i kommitténs arbete. Europaparlamentet och de nationella parlamenten ska hållas informerade om kommitténs arbete (artikel III-162). Även denna bestämmelse är ny, men tanken är att den föreslagna kommittén ska ersätta dagens Artikel 36-kommitté, som främst kommit att fungera som ett förhandlingsorgan rörande lagstiftningsfrågor. Den ständiga kommitténs uppgift är tänkt att begränsas till övergripande strategiska insatser. Det faktiska polisarbetet ska utföras av de nationella myndigheterna och av Europol. Motionen I motion K10 (m) begärs att konventets förslag i dessa delar avvisas. Här anförs att det inte föreligger skäl att ge Europeiska rådet en fördragsreglerad rätt att ta fram strategiska riklinjer på detta område. Rörande den föreslagna ständiga kommittén pekar motionärerna på riskerna för dubbelarbete och interna kompetensdiskussioner, vilket inte gagnar brottsbekämpningen. Brottsförebyggande åtgärder Det finns ingen rättslig grund i EU-fördraget för att unionen ska kunna anta rättsakter som omfattar brottsförebyggande åtgärder. Konventet föreslår att en rättslig grund införs som möjliggör samarbete kring brottsförebyggande frågor. Samarbetet på detta område är enligt förslaget begränsat till stödjande och uppmuntrande åtgärder som ska kunna regleras i europeiska lagar eller ramlagar. Unionsåtgärderna på detta område får inte innebära någon tillnärmning av medlemsstaternas rättsordningar (artikel III-173). Motionen I motion K10 (m) anförs att EU inte ska ges någon kompetens avseende brottsförebyggande åtgärder. Här anförs att de åtgärder som åsyftas i artikeln i första hand är en nationell angelägenhet. Motionärerna pekar på att de brottsförebyggande åtgärder som unionen bör vidta rör polisiära åtgärder och inte insatser som hör hemma inom delar av samhällslivet som inte till någon del omfattas av unionens kompetens. Straffrättsligt samarbete Samarbetet inom det straffprocessrättsliga området bygger bl.a. på principen om ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas domar och beslut. Inom den materiella straffrätten arbetar man med tillnärmning, t.ex. i form av minsta gemensamma maximistraff men även med gemensamma brottsbeskriv- ningar. Konventet föreslår att samarbetet också i fortsättningen ska bygga på den grundläggande principen om ömsesidigt erkännande i fråga om straffprocessrätten. I förslaget anges att det ska vidtas åtgärder för att säkerställa att alla former av domar och rättsliga avgöranden erkänns i hela unionen och för att förebygga och lösa behörighetskonflikter mellan medlemsstaterna. Vidare ska utbildning av domare och domarpersonal främjas samt det straffrättsliga samarbetet mellan rättsliga eller likvärdiga myndigheter i medlemsstaterna främjas inom ramen för lagföring och verkställighet av beslut. Dessa åtgärder ska regleras i europeiska lagar eller ramlagar (artikel III-171.1). Vidare föreslås att rådet, i syfte att stärka förtroendet mellan medlemsstaternas myndigheter, ska kunna fatta beslut om europeiska ramlagar med minimiregler om tillåtlighet av bevis, fastställande av personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet och brottsoffers rättigheter. Det ska också vara möjligt att i samma syfte anta minimiregler på andra områden av det straffprocessuella förfarandet. Detta kräver i sådana fall enhällighet i rådet och samtycke av Europaparlamentet. Om sådana minimiregler antas ska detta inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa en högre nivå när det gäller skydd för enskilda personers rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (artikel III-171.2). När det gäller den materiella straffrätten föreslår konventet en ordning med ramlagar med minimiregler om fastställande av straffbarhet och påföljder. Dessa ska gälla inom områden av särskilt allvarlig brottslighet med gränsöverskridande inslag till följd av effekterna av brotten eller på grund av att det föreligger ett särskilt behov att bekämpa brottsligheten på unionsrättsliga grunder. Detta gäller en rad i förslaget uppräknade brott, nämligen terrorism, människohandel, sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig vapenhandel, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, IT-brottslighet och organiserad brottslighet, den s.k. listan. Rådet ges också en möjlighet att i enhällighet och med Europaparlamentets samtycke besluta om andra specifika delar av det straffrättsliga förfarandet som uppfyller de inledningsvis angivna kraven (artikel III-172.1). Till sist föreslås också att ramlagar ska få beslutas inom områden av brottslighet som skadar ett gemensamt intresse som omfattas av unionens politik, om straffrättsliga påföljder visar sig nödvändiga för att politiken ska genomföras effektivt (artikel III-172.2). Det nu sagda innebär att ramlagar enligt förslaget kan beslutas dels beträffande brott som finns på listan, dels beträffande ännu inte närmare angivna brott som skadar unionens gemensamma intressen. Ramlagar beslutas med majoritetsbeslut. Proceduren för att utvidga listan består av två steg. Brottet i fråga måste uppfylla rekvisiten i artikel 172.1, dvs. brottet ska vara av allvarligt slag och ha gränsöverskridande inslag eller så ska det finnas ett särskilt behov av att bekämpa brottet på unionsrättsliga grunder. Ett beslut om att tillföra listan ett nytt brott kräver enhällighet i rådet, efter att Europaparlamentet hörts. Därefter ska rekvisiten m.m. för det nya brottet på listan fastställas i en europeisk ramlag. När det gäller brott mot unionens intresse fattas beslut direkt om en europeisk ramlag. Som framgår ska således samtliga rättsakter som antas inom unionen enligt artiklarna III-171 och III-172 regleras i europeiska ramlagar. Som tidigare framgått kan förslag läggas fram av kommissionen eller på initiativ av minst en fjärdedel av medlemsländerna (artikel III-165). Slutligen kan anmärkas att det i konventets förslag anges att, i likhet med vad som gäller enligt EU-fördraget, ingen av bestämmelserna i avsnittet om det straffrättsliga och polisiära samarbetet påverkar medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten (artikel III-163). Motionerna I motion K8 (kd) anförs att det är viktigt att det straffrättsliga samarbetet vidareutvecklas genom bl.a. en ökad samordning av medlemsstaternas rättsordningar och en förenkling av beslutsprocesserna inom unionen. I motion K2 (c) begärs en tydlig kompetensfördelning mellan unionen och medlemsstaterna på det straffrättsliga området och att användningen av europeiska lagar ska begränsas till unionsorganen Eurojust och Europol. Här pekas på att noggranna överväganden behöver göras innan beslut fattas som medför att en fråga därefter beslutas med majoritetsbeslut i rådet. Detta är nödvändigt för att kunna bedöma vilka rättspolitiska effekter en förändring medför. Motionärerna anför vidare att kommissionens förslagsrätt på detta område bör begränsas. Motionärerna anför slutligen att det bör vara ett krav att de nationella parlamenten hörs innan ytterligare brott förs upp på den s.k. listan. I motionerna K9 (v) och K12 (fp) anförs att det är viktigt att rättssäkerhetsaspekterna alltid framhålls och noga beaktas i samband med införande av nya rättsakter på detta område. I motionerna framhålls att detta för närvarande är särskilt viktigt vad gäller genomförandet av den grundläggande principen om ömsesidigt erkännande. Polis- och åklagarsamarbete Enligt EU-fördraget ska polis- och åklagarsamarbetet inom unionen syfta till att förebygga och bekämpa brottslighet vare sig denna är organiserad eller ej. Vissa brott, t.ex. olaglig narkotikahandel, människohandel, korruption och bedrägeri, anses särskilt angelägna att bekämpa. Samarbetet ska ske dels genom direkt samarbete mellan de nationella polis- och åklagarmyndigheterna, dels genom Europol och Eurojust. Ramarna för Europols och Eurojusts verksamhet slås fast i EU-fördraget (artiklarna 30 och 31). I övrigt regleras, som framgått tidigare, Europols verksamhet i Europolkonventionen medan Eurojusts verksamhet regleras i ett rådsbeslut. Europols huvuduppgift är att svara för en omfattande kriminalunderrättelseverksamhet och att på olika sätt främja samarbete mellan de nationella polismyndigheterna för att förebygga, upptäcka och utreda brott. Det finns också utrymme för visst operativt samarbete. Detta utförs i sådana fall av den aktuella medlemsstatens polis, men Europolpersonal kan delta. Eurojusts huvuduppgift enligt EU-fördraget är att stödja utredningar som gäller grov gränsöverskridande brottslighet och att främja samarbetet mellan de nationella åklagarmyndigheterna. Verksamheten har inga operativa inslag. Det finns ingen fördragsreglerad rätt för de nationella parlamenten att granska Europol och Eurojust. Däremot ska Europaparlamentet varje år få en rapport om deras respektive verksamhet. Rapporterna avfattas av rådet. Konventet föreslår att polissamarbetet i stort ska ha samma utformning som för närvarande. Europols uppgift ska sålunda vara att stödja och stärka medlemsstaternas polismyndigheters och andra brottsbekämpande organs insatser samt deras ömsesidiga samarbete i den förebyggande kampen mot allvarlig gränsöverskridande brottslighet och sådan brottslighet som skadar ett unionsintresse (artikel III-177.1). I europeiska lagar ska fastställas bl.a. Europols arbetsuppgifter och dess insatsområde. Uppgifterna kan omfatta bl.a. regler om informationsutbyte, samordning, organisering och genomförande av utredningar och operativa insatser tillsammans med nationella åklagarmyndigheter eller inom gemensamma brottsutredningsgrupper. Alla Europols operativa insatser ska genomföras tillsammans med nationella myndigheter. Tvångsåtgärder får genomföras endast av berörda nationella myndigheter (artikel III-177.2 första stycket och 177.3). Europols verksamhet ska sålunda enligt förslaget inte längre regleras av en konvention utan av en europeisk lag. I den europeiska lagen ska vidare regleras den granskning som Europaparlamentet redan med gällande regler ska utföra av Europols verksamhet. De nationella parlamenten ska medverka i granskningen (artikel III-177.2 andra stycket). I förslaget finns ingen beskrivning av hur och i vilken omfattning Europaparlamentet ska granska Europol eller de nationella parlamentens roll. I fråga om regleringen av Eurojusts verksamhet föreslås en motsvarande ordning med en grundläggande reglering i fördraget och en europeisk lag. Enligt förslaget ska Eurojusts uppgift vara att stödja och stärka samordning och samarbete mellan nationella åklagarmyndigheter med uppgift att lagföra allvarlig gränsöverskridande brottslighet eller brottslighet för vilken det krävs lagföring på unionsrättsliga grunder (artikel III-174.1). I europeiska lagar ska fastställas bl.a. Eurojusts insatsområde och arbetsuppgifterna. Dessa uppgifter kan omfatta att inleda och samordna straffrättsliga förfaranden som genomförs av nationella myndigheter, särskilt avseende brott som skadar unionens finansiella intressen. Vidare kan i europeiska lagar regleras frågor om stärkande av det rättsliga samarbetet, bl.a. genom att lösa behörighetskonflikter samt ett nära samarbete med det europeiska rättsliga nätverket (artikel III-174.2 första stycket). Formella processrättsliga åtgärder ska vidtas av behörig nationell personal (artikel III-174.3). I den europeiska lagen ska tas in regler om villkoren för Europaparlamentets och de nationella parlamentens deltagande i utvärderingen av Eurojusts verksamhet. I förslaget saknas också här beskrivningar av hur den parlamentariska tillsynen ska gå till (artikel III-174.2 andra stycket). Konventet föreslår vidare att rådet, efter hörande av Europaparlamentet, enhälligt ska kunna anta en europeisk lag eller ramlag för att fastställa villkoren för och gränserna inom vilka de behöriga myndigheterna som avses i artiklarna III-171 och III-176 kan ingripa på en annan medlemsstats territorium. Ett sådant ingripande ska ske i förbindelse och i samförstånd med myndigheterna i den stat i vilken ingripandet sker (artikel III- 178). Artikeln är mot bakgrund av de angivna artikelhänvisningarna inte tillämplig på det samarbete som sker via Eurojust och Europol eftersom detta regleras i artiklarna III-174 och III-177. Här avses i stället samarbetet i övrigt mellan medlemsstaternas åklagar- respektive polismyndigheter. I sammanhanget kan nämnas att Sverige redan i dagsläget tillåter att utländska myndighetsföreträdare på svenskt territorium tillgriper tvångsåtgärder mot enskilda. Det får ske i vissa speciellt reglerade situationer och i begränsad omfattning (se bl.a. 57 §§ lagen [2000:343] om internationellt polisiärt samarbete). Motionerna I motion K13 (mp) anförs att Europol inte ska ges operativa befogenheter i enskilda medlemsstater. Motionärerna betonar vikten av att enskilda medlemsstater, i samarbete med andra, bekämpar alla typer av brott. I motion K2 (c) anförs att tvångsåtgärder mot enskilda alltid ska vara en uppgift för medlemsstaternas nationella myndigheter. I motionerna K9 (v) och K13 (mp) begärs att Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll i granskningen av Europol och utvärderingen av Eurojust förtydligas och blir substantiell. I motion K13 (mp) anförs att det är viktigt att regeringen med kraft verkar för att parlamenten ges rimliga möjligheter att utföra sin demokratiska kontrollfunktion. Liknande synpunkter framförs i motion K9 (v). En europeisk åklagare Konventet föreslår att det ska införas en ny rättslig grund för att genom enhälligt beslut i rådet och med Europaparlamentets samtycke inrätta en europeisk åklagarmyndighet. Den europeiska åklagarmyndigheten ska vara behörig att utreda, lagföra och väcka åtal avseende grova brott som påverkar flera medlemsstater och rörande brott mot unionens finansiella intressen. Åtal ska väckas och drivas av den europeiska åklagarmyndigheten vid behöriga nationella domstolar i medlemsstaterna. I en europeisk lag ska regleras bl.a. de processrättsliga reglerna för den europeiska åklagarmyndigheten, inklusive bestämmelser om tillåtande av bevisning, och regler för domstolskontroll av den europeiska åklagarmyndigheten (artikel III-175). Motionerna I motionerna K2 (c), K9 (v), K10 (m) och K13 (mp) anförs att det saknas skäl för att inrätta en europeisk åklagare och att det därför inte bör finnas någon rättslig grund i fördraget som möjliggör detta. I motion K2 (c) pekas på att inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet kan innebära en långtgående tillnärmning av medlemsstaternas straff- och processrätt. Liknande synpunkter framförs i motion K13 (mp). I motion K10 (m) pekas på att inrättandet av en europeisk åklagare skulle strida mot den grundläggande principen att unionen inte ska ha förvaltning på nationell eller lokal nivå. I motion K12 (fp) anförs att frågan om inrättandet av en europeisk åklagare får avgöras mot bakgrund av brottslighetens utveckling och fördragets möjlighet att på ett effektivt sätt hantera denna utveckling. Europeiska gemenskapernas domstol och normhierarkin Domstolens behörighet enligt gemenskapsrätten omfattar bl.a. frågor om en medlemsstat underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt fördraget (fördragsbrottstalan), lagenligheten av rättsakter (ogiltighetstalan) och om Europaparlamentet, rådet eller kommissionen underlåtit att vidta åtgärder enligt fördraget (passivitetstalan). Domstolen får vidare på begäran av en nationell domstol meddela förhandsavgöranden om gemenskapsrättens tolkning och i vissa fall dess giltighet. Domstolens behörighet rörande frågor som omfattas av det nuvarande straffrättsliga samarbetet är som ovan redovisats inskränkt jämfört med vad som gäller avseende gemenskapsrätten (artikel 35 i EU-fördraget). Konventets förslag innebär i likhet med vad som gäller i dag att domstolen inte ska vara behörig att pröva frågor som rör polis- och ordningsfrågor som sorterar under nationell rätt. Undantaget från domstolens behörighet omfattar såväl frågor om en insats giltighet och dess proportionalitet som medlemsstaternas ansvar att upprätthålla lag och ordning samt att skydda statens inre säkerhet. Domstolen är dock behörig att pröva insatser av bl.a. nationell polis som görs med tillämpning av unionsrätt. Konventet föreslår att det uttryckligen ska framgå att unionsrätten har företräde framför nationell rätt (artikel 10.1). I det sammanhanget bör framhållas att unionen ska respektera medlemsstaternas nationella identitet som den kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer. Unionen ska vidare respektera medlemsstaternas väsentliga statliga funktioner, bl.a. de rättsvårdande myndigheterna (artikel 5.1). Unionens yttre gränser Konventet föreslår att unionen ska fastställa en politik som syftar till bl.a. att säkerställa kontroll av personer och en effektiv övervakning i fråga om passage av de yttre gränserna. Stegvis ska inrättas ett integrerat system för förvaltning av de yttre gränserna. De nödvändiga åtgärder som krävs för att uppnå detta ska regleras genom bestämmelser i europeiska lagar eller ramlagar (artikel III-166). Frågan om en gemensam gränskontrollstyrka behandlas inte. Här kan tilläggas att statsministern berörde denna fråga i samband med att information lämnades från regeringen till riksdagen om EU-toppmötet i Bryssel den 16 och 17 oktober 2003. Statsministern uppgav att enighet uppnåtts om att fortsätta arbetet med att upprätta en mellanstatlig byrå för att samordna de nationella ansträngningarna vad gäller kontrollen av EU:s yttre gränser. Statsministern underströk att byrån inte kommer att inkräkta på det nationella ansvar som medlemsstaterna har för sin egen gränskontroll (snabbprot. 2003/04:16 s. 10). Motionen I motion K13 (mp) begärs att det inte ska införas någon gemensam gränskontrollstyrka inom unionen. Här anförs att frågor om förvaltning av yttre gränser och gränskontroll ankommer på respektive medlemsstat att lösa. Justitieutskottets yttrande Beslutsformer Justitieutskottet anför i sitt yttrande (JuU1y) att konventets förslag sammanfattningsvis innebär att pelarstrukturen inom unionen avskaffas och att det nuvarande samarbetet inom unionen rörande frågor som faller inom justitieutskottets beredningsområde förändras från att vara huvudsakligen mellanstatligt till att få tydliga överstatliga inslag. Huvudregeln blir att nya rättsakter europeiska lagar och ramlagar antas genom beslut i rådet med kvalificerad majoritet och med medbeslutande av Europaparlamentet. Det har funnits en bred enighet i konventet om denna överstatliga inriktning på reformarbetet. Rörande ett antal frågor inom utskottets beredningsområde föreslås dock att kravet på enhällighet ska behållas vid beslutsfattandet i rådet. Enligt utskottets mening utgör den allvarliga gränsöverskridande brottsligheten ett hot både mot enskilda individer och, i förlängningen, mot hela samhället. För att effektivt kunna bekämpa gränsöverskridande brottslighet krävs bl.a. gränsöverskridande operativa insatser. Brottslighetens internationalisering talar alltså för att det på unionsnivå måste finnas effektiva verktyg för att bekämpa denna typ av brottslighet. Utskottet konstaterar att framtidens EU kommer att bestå av 25 eller fler medlemsstater. Reformeras inte beslutsformerna finns det en uppenbar risk att samarbetet allvarligt försvåras. Det är angeläget att beslut kan fattas utan onödig försening och att de rättsakter som antas verkligen innebär konkreta framsteg. Behovet av och förväntningarna på framsteg inom området med frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt när det gäller brottsbekämpningen, kräver ett effektiviserat beslutsfattande. Detta medför också ett behov av en ökad användning av omröstning med kvalificerad majoritet. De av konventet föreslagna särlösningarna i vissa frågor där kravet på enhällighet vid beslutsfattandet ska kvarstå förefaller godtagbara. Utskottet tillstyrker sålunda konventets förslag vad gäller förändrade beslutsformer för området med frihet, säkerhet och rättvisa och avstyrker motion K13 (mp) i här behandlade delar. Justitieutskottets synpunkter i övrigt på konventets förslag Konventets förslag innehåller en rad olika åtgärder som syftar till att förstärka samarbetet mot den gränsöverskridande brottsligheten. I stora delar innebär förslagen att redan enligt fördraget gällande eller i praxis tillämpade regler överförs till det nya konstitutionella fördraget. I en del fall innebär förslagen en vidareutveckling av en redan tillämpad ordning och i några fall utvidgas unionens kompetens genom skapandet av nya rättsliga grunder. Det gäller t.ex. det brottsförebyggande samarbetet och möjligheten att inrätta en europeisk åklagare. Utskottet konstaterar redan inledningsvis att utskottet ställer sig i huvudsak positivt till inriktningen på förslagen. Det finns dock anledning att något kommentera en del förslag; det gäller naturligtvis särskilt sådana frågor där motioner föreligger. Utskottet vill här understryka att utskottet inte ser motionerna som ett tecken på stora motsättningar. Tvärtom tas i flertalet av de motioner som avhandlas i detta avsnitt upp spörsmål där några delade meningar i princip inte föreligger; det handlar i motionerna snarare om att i olika hänseenden understryka viktiga värden som inte får förloras ur sikte i förhandlingsarbetet. Konventet föreslår att Europeiska rådet ska besluta om strategiska riktlinjer för lagstiftning och operativa åtgärder för området med frihet, säkerhet och rättvisa. Utskottet har i princip inget att erinra mot konventets förslag i denna del. Det innebär att den ordning som introducerades vid Europeiska rådets möte i Tammerfors fördragsfästs. De slutsatser som antogs där har varit betydelsefulla för samarbetet inom unionen på detta område. Konventet föreslår att det inrättas en ständig kommitté i ministerrådet med uppgift att understödja och stärka det operativa samarbetet i frågor om inre säkerhet. Kommittén ska främja samordningen av de åtgärder som ska vidtas av medlemsstaternas behöriga myndigheter. Enligt utskottets mening finns det uppenbara fördelar med en övergripande samordning av det operativa samarbetet när behov uppstår av gränsöverskridande insatser. Här kan pekas på de behov som kan uppstå vid större katastrofer, terroristattacker och liknande som berör flera medlemsstater. Utskottet vill dock understryka vikten av att reglerna utformas på ett sådant sätt att det inte kan uppstå någon oklarhet rörande kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna. Det finns annars risk för såväl dubbelarbete som kompetenskonflikter. Konventet föreslår en ny rättslig grund som möjliggör samarbete inom det brottsförebyggande området. Enligt förslaget är de ramar inom vilka unionen får anta rättsakter rörande brottsförebyggande åtgärder kraftigt begränsade i och med att dessa inte får medföra någon tillnärmning av medlemsstaternas rättsordningar. Utskottet anser att det från bl.a. kriminalpolitiska utgångspunkter är angeläget att unionens medlemsstater arbetar med brottsförebyggande åtgärder i ett brett perspektiv. Det kan vara av stort värde att det skapas en rättslig grund som möjliggör att man inom unionen sprider och samlar kunskap om t.ex. framgångsrika brottsförebyggande åtgärder. Den föreslagna artikeln möjliggör även unionsinitierad forskning på detta område. Det kan också finnas andra områden där samarbete inom unionen kan ge ett mervärde. Utskottet förordar att regeringen i det fortsatta förhandlingsarbetet dels framhåller att det brottsförebyggande arbete som faller utanför ramen för det polisiära och straffrättsliga samarbetet i första hand är en nationell angelägenhet, dels verkar för att den eventuella kompetens som unionen ska ges på detta område bör ha den inriktning som angetts. Samarbetet på det straffrättsliga området bygger enligt konventets förslag, i likhet med vad som gäller i dag, på principen om ömsesidigt erkännande. Utskottet vill framhålla att det är angeläget att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut rörande det straffrättsliga samarbetet. Denna princip måste bygga på ett ömsesidigt förtroende för medlemsstaternas rättsordningar. Bestämmelser om minimiregler om personers rättigheter i det straffrättsliga förfarandet bidrar till att öka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga avgöranden. Det har dessutom ett egenvärde att rättssäkerhetsgarantier får ett reellt genomslag i nuvarande och blivande medlemsländers processordningar. Detta är frågor som i alla sammanhang bör prioriteras. Det är också angeläget att stärka brottsoffers rättigheter. Genom en fortsatt tillnärmning av medlemsstaternas straff- och straffprocessrätt minskar också möjligheterna att använda sig av den fria rörligheten för att begå brott; det blir svårare för gärningsmännen att hitta safe havens. Tillnärmning av materiell straffrätt bör ske när det behövs för att bekämpa vissa allvarliga och gränsöverskridande brott samt för att underlätta det praktiska rättsliga samarbetet. Det är också rimligt att tillnärmning av materiell straffrätt kan ske på områden som redan omfattas av andra harmoniseringsåtgärder, t.ex. brott mot unionens ekonomiska intressen, om det visar sig nödvändigt för att säkerställa att unionens politik genomförs effektivt. Utskottet ställer sig mot bakgrund av det anförda positivt till huvudinriktningen på konventets förslag när det gäller det straffrättsliga samarbetet. Med en ökad roll för unionen på detta område är det angeläget att de rättsliga grunderna för samarbetet avgränsas på ett sådant sätt att det så klart som möjligt framgår var kompetensen är delad och var den alltjämt uteslutande ligger hos medlemsstaterna. Det är självklart viktigt att de nationella parlamenten vet i vilken utsträckning och rörande vilka specifika frågor som kompetens överförts från medlemsstaterna till unionen enligt det nya fördraget. En uppgift i det fortsatta förhandlingsarbetet, när det gäller både det straffrättsliga samarbetet och samarbetet på andra sakområden, blir därför att bevaka den närmare utformningen av de olika rättsgrunderna så att dessa får en lämplig och tydlig avgränsning. Regeringen bör vidare verka för att åtgärder på detta område i största möjliga utsträckning vidtas genom europeiska ramlagar, vilket överlåter åt medlemsstaterna att i respektive rättsordning implementera den beslutade rättsakten. Det är angeläget att riksdagen tidigt involveras i frågor som rör det straffrättsliga området. I många fall kan en utgångspunkt vara att de nationella parlamenten ska få tillfälle att framföra synpunkter på förslagen. Utskottet noterar att den ordning som föreslås för upprätthållandet av subsidiaritetsprincipen i huvudsak får denna effekt. Konventet föreslår att polis- och åklagarsamarbetet i stort ska ha samma utformning som för närvarande, med en viss utvidgning av Eurojusts befogenheter. Utskottet anser att det är av strategisk nationell betydelse för Sverige att det europeiska samarbetet på detta område kan fortsätta att utvecklas. Människohandel, narkotikahandel och terrorism är exempel på brott som bara kan bekämpas effektivt om det finns ett väl fungerande samarbete mellan medlemsstaternas polis- och åklagarorganisationer. Tvångsåtgärder mot enskilda i Sverige bör utföras av företrädare för svenska myndigheter. Detta är även innebörden av konventets förslag rörande operativa insatser där Europol och Eurojust är involverade. I sammanhanget noterar utskottet att det öppnas en möjlighet att skapa regler för ett gemensamt agerande på en annan medlemsstats territorium i samförstånd med den staten. Beslut om detta fattas med enhällighet. Utskottet konstaterar att liknande regler i viss utsträckning redan gäller i Sverige i förhållande till de länder som deltar i Schengensamarbetet. Försiktighet bör dock iakttas vid en eventuell utvidgning av regelsystemet. Den utvidgning av Eurojusts befogenheter som förslaget möjliggör berör förhållandet mellan Eurojust och de nationella åklagarmyndigheterna. Detta och parlamentens roll i granskningen av Europol respektive utvärderingen av Eurojust är frågor som enligt utskottet också bör beaktas i det fortsatta förhandlingsarbetet. Det bör också vara en nationell uppgift att avgöra hur polisen och det övriga rättsväsendet ska vara organiserat, så länge respektive myndighet är förmögen att delta i det praktiska samarbetet inom unionen. Konventet föreslår att det ska införas en rättslig grund som möjliggör inrättandet av en europeisk åklagare som ska driva åtal vid de nationella domstolarna. I en europeisk lag ska regleras bl.a. de processrättsliga reglerna för den europeiska åklagarmyndigheten, inklusive bestämmelser om tillåtande av bevisning, och regler för domstolskontroll av den europeiska åklagarmyndigheten. Beslut härom ska fattas med enhällighet och kräver Europaparlamentets godkännande. Konventets förslag i denna del kan på mycket lång sikt medföra att det skapas en europeisk straffprocessrätt med för svenskt vidkommande främmande inslag. Svenska domstolar skulle i så fall vara tvingade att tillämpa olika processordningar beroende på om det är en svensk åklagare eller en representant för den europeiske åklagaren som har väckt åtal. I ett kortare perspektiv kan resultatet måhända bli en långtgående harmonisering av straffprocessrätten i vissa delar. Utskottet kan för närvarande inte se något behov av en europeisk åklagare. Utöver de angivna straffprocessrättsliga problemen kan pekas på den grundläggande principen att unionen inte ska ha förvaltning på nationell eller lokal nivå. Inrättandet av ett nytt unionsorgan i synnerhet på straffrättens område är också en fråga av stor principiell betydelse. Det kan få svåröverblickbara konsekvenser. Enligt utskottets mening finns det sålunda skäl som talar för att det inte bör införas en rättslig grund som möjliggör inrättandet av en europeisk åklagare. Under alla förhållanden bör inte frågan om en europeisk åklagare aktualiseras innan verksamheten i Eurojust utvärderats. Det är inte heller självklart att en eventuell europeisk åklagare bör ges en sådan utformning som konventet föreslår. Förslagets krav på enhälligt beslut bör inte efterges. Som redovisats ovan i detta betänkande anför justitieutskottet att Europeiska gemenskapernas domstols kompetens kommer enligt konventets förslag att omfatta fler frågor som rör det straffrättsliga samarbetet än vad som är fallet i dag. Vidare föreslås att det uttryckligen ska framgå att unionsrätten har företräde framför nationell rätt. Utskottet vill framhålla att det är svårt att överblicka vilka konsekvenser dessa föreslagna förändringar kan komma att medföra. Högsta domstolen har i sitt remissyttrande framfört synpunkter rörande bl.a. behovet av förtydliganden av vissa hierarki- och kompetensfrågor kopplade till artikel 7 i förslaget i frågan om unionens anslutning till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt utskottets mening bör dessa frågeställningar övervägas ytterligare i det fortsatta förhandlingsarbetet. Konventet föreslår ingen gemensam gränskontrollstyrka. Däremot har, som redovisats ovan, enighet uppnåtts om att fortsätta arbetet med att upprätta en mellanstatlig byrå för att samordna de nationella ansträngningarna vad gäller kontrollen av unionens yttre gränser. Den angivna byrån kommer inte att inkräkta på medlemsstaternas ansvar för den egna gränskontrollen. Utskottet anser att medlemsstaterna bör ha ansvaret för den egna gränskontrollen. Å andra sidan kan ett visst utbyte vad gäller utbildning och informationsutbyte inom unionen innebära ett visst mervärde och därmed underlätta det nationella arbetet på detta område. Vidare ställer sig inte utskottet främmande för att det, i särskilda fall, kan föreligga behov av att personal från ett medlemsland bistår ett annat lands nationella myndigheter i hithörande frågor. I dessa fall bör självfallet den tillkommande personalen ställas under befäl av det mottagande landets myndigheter. Som framgått ovan är utskottet i huvudsak positivt till konventets förslag i de delar som berör utskottets beredningsområde. Ett antal förbättringar bör dock eftersträvas, t.ex. vad gäller frågan om en europeisk åklagare. Utskottet är medvetet om svårigheterna att under regeringskonferensen få just de artiklar Sverige vill fokusera på omarbetade. Ett genomförande av de grundläggande förslagen om förändrade beslutsformer bör prioriteras. Ett möjligt alternativ till att justera artiklarna i konventets förslag skulle kunna vara att det införs en nödbroms i form av en s.k. säkerhetsventil för området med frihet, säkerhet och rättvisa. En motsvarande ordning är föreslagen vad gäller unionens utrikes- och säkerhetspolitik (se artikel III-201.2 andra stycket). Konventet föreslår i den delen sammanfattningsvis att en fråga som en medlemsstat hävdar berör vitala nationella intressen ska avföras från ministerrådets dagordning, alternativt hänskjutas till Europeiska rådet där beslut i sådana fall ska fattas med enhällighet. Utskottet vill samtidigt framhålla att frågan om en säkerhetsventil inte är oproblematisk. Utformningen av en sådan ventil kräver noggranna överväganden. Om ventilen inte är tillräckligt inskränkt och används i för stor utsträckning kan detta i förlängningen omintetgöra konventets förslag om en reformering av beslutsformerna för området med frihet, säkerhet och rättvisa. I sådana fall skulle kravet på enhällighet vid beslutsfattandet i rådet i praktiken komma att stå kvar. Detta skulle utskottet betrakta som en olycklig utveckling. I övrigt har utskottet inget att anföra med anledning av konventets förslag. Mot bakgrund av det ovan anförda får motionerna K2, K8K10, K12 och K13 i här behandlade delar anses besvarade. Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter har avgivit en gemensam avvikande mening om bl.a. beslutsformerna. De moderata ledamöterna har avgivit en avvikande mening om brottsförebyggande åtgärder och en europeisk åklagare. Utskottets ställningstagande Utskottet delar justitieutskottets uppfattning. Beträffande beslutsformer på det rättsliga området avstyrker således utskottet motion K13 (mp) yrkandena 41 och 42. Beträffande övriga frågor noterar utskottet att justitietutskottet inte ser motionerna som ett tecken på stora motsättningar. Som justitieutskottet påpekar tas i flertalet av de motioner som avhandlas i detta avsnitt upp spörsmål där några delade meningar i princip inte föreligger; det handlar i motionerna snarare om att i olika hänseenden understryka viktiga värden som inte får förloras ur sikte i förhandlingsarbetet. Motionerna kan således i varierande grad anses tillgodosedda vilket innebär att de kan avstyrkas. När det gäller Europeiska rådet samt ständiga kommittén avstyrks motion K10 (m) yrkandena 23 och 25. Motion K10 (m) yrkande 26 avstyrks när det gäller brottsförebyggande åtgärder. Beträffande straffrättsligt samarbete avstyrks motionerna K12 (fp) yrkande 18, K8 (kd) yrkande 20, K9 (v) yrkande 19 i denna del samt K2 (c) yrkandena 2628 och 31. I frågan om polis- och åklagarsamarbete avstyrks motionerna K9 (v) yrkandena 17 och 19 i denna del, K2 (c) yrkande 30 samt K13 (mp) yrkandena 43, 45 och 46. Beträffande europeisk åklagare avstyrks motionerna K10 (m) yrkande 27, K12 (fp) yrkande 19, K9 (v) yrkande 18, K2 (c) yrkande 32 samt K13 (mp) yrkande 47. När det gäller unionens yttre gränser avstyrks motion K13 (mp) yrkande 48. Asylpolitiken Konventet Konventet föreslår att unionen ska fastställa en gemensam politik avseende asyl och tillfälligt skydd i enlighet med internationell flyktingrätt. Rådet och parlamentet ska anta europeiska lagar eller ramlagar om 1. enhetlig asylstatus som ska vara giltig i hela unionen samt en enhetlig status för alternativt skydd, 2. 3. en enhetlig skyddsstatus i massflyktssituationer, 4. 5. enhetliga procedurer för att bevilja och återkalla skyddsstatus, 6. 7. rättslig grund för hur första asyllandsprincipen ska regleras, 8. 9. gemensamma normer för mottagande av asylsökande. 10. Den viktigaste skillnaden jämfört med gällande fördrag är att begreppet minimistandarder konsekvent strukits. Konventet föreslår också en artikel om en gemensam invandringspolitik för hela unionen. Rådet och parlamentet föreslås få lagstiftningsmakt i fråga om gemensamma villkor för inresa och bosättning samt rättigheter för tredjelandsmedborgare. Konventets förslag tar ytterligare steg mot en gemensam politik. Medlemsstaternas rätt att fastställa hur många tredjelandsmedborgare som får beviljas inresa till deras territorium för att söka sysselsättning som arbetstagare eller egenföretagare får inte påverkas. Europeiska lagar eller ramlagar ska antas om illegal invandring och i fråga om åtgärder mot dem som olagligen uppehåller sig i unionen samt hur man ska avvisa sådana personer. Konventet föreslår vidare att det skapas en rättslig grund för att kunna stimulera och stödja medlemsstaternas verksamhet i fråga om integration av tredjelandsmedborgare. Regeringens utgångspunkter I skrivelsen anges bl.a. att konventets förslag syftar till en framtida gemensam och enhetlig europeisk flyktingpolitik. Denna inriktning bör stödjas. Riksdag och regering stod bakom en övergång till beslut med kvalificerad majoritet inom asyl- och migrationsområdet redan vid Unionsfördraget. Det främsta skälet för den ståndpunkten är att det sannolikt är den enda realistiska beslutsmodellen när man ska skapa ett innehåll i en gemensam politik, särskilt i ett utvidgat EU. Solidaritet mellan medlemsstaterna och en rimlig bördefördelning utgör också viktiga utgångspunkter för en mer enhetlig och gemensam politik på unionsnivå. Såsom konventets förslag är utformat torde ett gemensamt europeiskt asylsystem och gemensamma regler för invandring till medlemsstaterna samt fri rörlighet inom unionen för de tredjelandsmedborgare som fått uppehållstillstånd i någon av medlemsstaterna förutsätta att alla medlemsstater tillämpar i huvudsak överensstämmande bestämmelser och erkänner varandras beslut. Därigenom möjliggörs en bättre och mer samordnad asyl- och migrationspolitik i EU. Det fortsatta arbetet bör inriktas på en hög ambitionsnivå vad avser humanitet, tillämpning av asylrätt och internationella åtaganden. Vid tillskapandet av denna politik ska det vara möjligt för medlemsstaterna att nationellt tillämpa bättre villkor. Motionerna I Moderata samlingspartiets motion K10 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 24 (delvis) anför motionärerna att de anser att EU ska ha en gemensam asyl- och invandringspolitik; en sådan är en logisk följd av den fria rörligheten för människor inom unionen och av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. De gemensamma asylreglerna ska svara mot högt ställda humanitära krav. Meningen är inte att Sverige ska frånträda dagens standard, utan tvärtom att EU-länderna ska ta ett gemensamt ansvar för människor som behöver skydd. Utvecklingen av en gemensam asyl- och invandringspolitik kommer sannolikt att ta lång tid eftersom det handlar om ett mycket komplicerat område, där de olika medlemsstaternas förhållningssätt väsentligt skiljer sig åt. Förslaget att ge medlemsstaterna rätt att fastställa hur många som ska beviljas inresa för arbete strider mot idén om en gemensam politik och bör därför avvisas. I stället måste målet vara ett gemensamt modernt regelverk för arbetskraftsinvandring till EU. I motionen begärs ett tillkännagivande härom. I motion K12 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 15 och 16 anges att Folkpartiet står bakom arbetet inom EU om att skapa en gemensam flyktingpolitik liksom att kvalificerad majoritet i stället för enhällighet ska användas som beslutsmodell. Den gemensamma politiken ska emellertid utformas med minimiregler som bevarar det enskilda landets möjlighet att föra en mer solidarisk politik. Tydliga skrivningar bör göras i fördraget, som utesluter likformighet och fastställer att de gemensamma reglerna även i framtiden ska utgöra minimiregler. Det är centralt att regeringen driver en linje som innebär att gemenskapens regler även i fortsättningen ska utgöra ett golv och inte ett tak. I motionen begärs tillkännagivanden härom. I motion K8 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 19 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör verka för en öppnare gemensam asyl- och invandringspolitik och kräva att de s.k. minimireglerna, som möjliggör för länderna att ha generösare nationella regler än andra, ska kvarstå. Motionärerna framhåller att asyl- och invandringspolitiken ska utgå från en kristen människosyn, bygga på folkrätten och genomföras i samverkan med andra stater. Inom EU har det dock varit lättare att enas kring begränsningar, och ibland rent av repressiva åtgärder, än att närma sig den öppna dörrens politik. Motionärerna välkomnar att beslut ska fattas med kvalificerad majoritet i stället för med enhällighet, men ser risken att ett borttagande av de s.k. minimireglerna kommer att tvinga Sverige att föra en stramare asylpolitik än den vi har i dag. Det bör alltid vara möjligt för ett land att ha generösare nationella regler än andra. I motion K9 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) yrkande 20 anförs att Vänsterpartiet är fortsatt starkt kritiskt till EU:s flyktingpolitik som de anser vara inhuman och alltför restriktiv. Ett system med minimiregler har visat sig innebära en dragning mot en harmonisering nedåt i riktning mot den sämsta tillåtna nivån på rättssäkerhet och behandling. Att regeln om minimistandard tas bort betyder därtill att Sverige och andra länder som så skulle vilja förhindras att föra en mer generös flyktingpolitik än EU:s gemensamma. Samtidigt ska migrationspolitiken bli föremål för majoritetsbeslut. Vänsterpartiet menar att asyl- och invandringspolitiken även fortsättningsvis ska vara föremål för enhällighet och att länder som så önskar ges möjlighet att föra en mer human och generös flyktingpolitik än den som bestämts på EU-nivå. I motionen föreslås ett tillkännagivande härom. I motion K2 av Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 29 anförs att EU:s gemensamma asylpolitik måste bli mer öppen, generös, solidarisk och tolerant. Bindande majoritetsbeslut i asylpolitiken kan vara ett steg mot detta, förutsatt att besluten tas utifrån en hög ambitionsnivå. Sverige bör därför bejaka en gemensam asylpolitik, förutsatt att fördraget fastställer en hög standard för unionens asylpolitik, innebärande att den gemensamma asylpolitiken som minimikrav ska leva upp till samtliga internationella fördrag som reglerar flykting- och asylrätt. Visar sig detta omöjligt att uppnå, bör Sverige hålla fast vid att det ska vara möjligt för medlemsstaterna att nationellt tillämpa mer generösa villkor. Detta bör ges regeringen till känna. I motion K13 av Gustav Fridolin m.fl. (mp) yrkande 44 anförs att EU-ländernas flyktingpolitik har hårdnat betydligt det senaste decenniet. Miljöpartiet anser därför att Sverige måste agera för att medlemsstaterna uttryckligen ska ha kvar rätten att föra en bättre och mer solidarisk flyktingpolitik. I motionen begärs ett tillkännagivande härom. Socialförsäkringsutskottets utfrågning Socialförsäkringsutskottet har den 23 oktober 2003 haft en offentlig utfrågning i ärendet av statssekreterare Charlotte Svensson vid Utrikesdepartementet och fil.dr Hans E. Andersson, Göteborgs universitet. Utfrågningen har inriktats på den del av ärendet som gäller asyl- och migrationspolitiken. Utfrågningen återfinns i del 2, bilaga 14 till detta betänkande. Det kan nämnas att Hans E. Andersson på uppdrag av Svenska institutet för europapolitiska studier har avgivit en rapport om konventets förslag och flyktingpolitiken i framtidens EU (Sieps rapport 2003:5). Vid utfrågningen anförde statssekreteraren bl.a. följande. Det har sedan Amsterdamfördraget varit en klar svensk ståndpunkt att det överordnade målet om den fria rörligheten för personer inom EU skulle innebära krav på harmonisering av asylpolitiken. Vid Tammerforsmötet i oktober 1999 beslöts att arbetet skulle snabbas upp. Medlemsstaterna skulle bidra till att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem baserat på en fullständig tillämpning av Genèvekonventionen. På längre sikt borde det leda till ett gemensamt asylförfarande och till en enhetlig status för dem som beviljas asyl som är giltig i hela EU. Konventets förslag gäller rättsgrunderna för framtida lagstiftning på EU-nivå, dvs. lagstiftningskompetensen för rådet och Europaparlamentet, däremot inte de materiella reglerna i sig. Förslaget innebär att miniminormer inte längre finns med och att rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet. Politiken omfattar kriterierna för beslut att ge asylsökande skydd, procedurerna när asylansökningar prövas samt normerna för hur en asylsökande tas om hand under tiden ansökan prövas. Regeringens utgångspunkt i skrivelsen är att stöd bör ges för en gemensam och enhetlig europeisk asylpolitik. Samtidigt vill regeringen vid tillskapandet av den politiken verka för en hög ambitionsnivå avseende humanitet, asylrätt och internationella åtaganden och att det ska vara möjligt för en medlemsstat att nationellt tillämpa bättre villkor. Under processen är det viktigt att inte försämra nationella regler. Syftet är att skapa en gemensam asylpolitik som i grunden innebär en solidarisk politik, där inte några länder vältrar över ansvar på andra genom att tillämpa en restriktiv asylpolitik. Det kontroversiella är inte om en medlemsstat vill tillämpa bättre villkor, utan det är det omvända man vill komma åt. I resonemangen för regeringens ståndpunkt har också ingått att Sverige har ett kvotflyktingsystem samt regler om humanitära skäl. Det är svårt att se att något annat EU-land skulle vara mot att Sverige t.ex. tar emot fler kvotflyktingar. Genom att staterna erkänner varandras beslut kan skyddsbehövande omfattas av den fria rörligheten inom EU. En gemensam asylpolitik medför också att den samlade politiken för hela EU blir mer generös än den skulle ha varit om varje land självt hade beslutat om sin politik. Att ha miniminormer kan medföra problem med att normerna blir låga och att fördelen med enhetliga regler går förlorad. Miniminormer har hittills motsvarat ländernas minsta gemensamma nämnare. Det finns således skäl både för och emot miniminormer. Vid en samlad bedömning av vad som är bäst på sikt har regeringen intagit den redovisade positionen. I de preliminära underhandssynpunkter som det italienska ordförandeskapet har bett om har angivits att regeringen under förhandlingarna avser att driva att det kommande fördraget uttrycker höga ambitioner i fråga om humanitet, asylrätt och internationella åtaganden och att den lagstiftning som ministerrådet och Europaparlamentet kan anta inte ska innebära lägre normer än medlemsstatens nationella lagar. Hans E. Andersson anförde bl.a.: Med miniminormer enligt nuvarande fördrag har Sverige, som ofta haft en mer generös flyktingpolitik, kunnat påverka EU-samarbetet och driva på en gemensam politik utan att självt behöva förändra sina regler. Hur miniminormerna fungerat vet man däremot inte mycket om empiriskt. Utan en gemensam politik finns det risk för att länderna konkurrerar nedåt när det gäller flyktingmottagande. Tydliga tecken på att EU inte har en gemensam politik i dag syns i det förhållandet att när antalet asylsökande till Sverige ökar så minskar det t.ex. i Nederländerna. En miniminorm kan också uppfattas som en standard och åberopas som skäl för att skärpa en nationell lagstiftning om t.ex. familjeåterförening. En gemensam politik skapar över tiden en jämnare fördelning av asylsökande mellan stater. En gemensam politik tar också bort nuvarande inslag av tur för en asylsökande att komma till det land som har mest generösa asylregler. Om man ska ha en gemensam politik inom EU, något som förmodligen tar mycket lång tid att utforma, kan länderna förstås inte ha olika regler. Vilken nivå en gemensam lagstiftning hamnar på beror på vilka regeringar EU-medborgarna röstar fram. Europaparlamentets medverkan i lagstiftningsarbetet ses av de flesta flyktingorganisationer som positiv, dock vet vi inget om Europaparlamentets framtida politiska sammansättning. Sveriges kvotflyktingsystem kommer i huvudsak att omfattas av artikel III-167 (asylpolitiken) i konventets förslag, men när det gäller asylsökande som får stanna av humanitära skäl är det en mer öppen fråga om detta skulle omfattas av artikel III- 167 eller III-168 (invandringspolitiken). Även om den gruppen, liksom anhöriga, hänförs till artikel III-168 så är det fråga om en gemensam invandringspolitik där det enda undantaget i konventets förslag gäller arbetstagare och egenföretagare. Det föreslagna undantaget för arbetstagare och egenföretagare medför dock att det inte längre är fråga om en gemensam invandringspolitik. Socialförsäkringsutskottets yttrande Socialförsäkringsutskottet erinrar i sitt yttrande (SfU2y) om att det redan tidigare har uttalat sin uppfattning att det behövs en gemensam europeisk asyl- och invandringspolitik, se senast betänkande 2002/03:SfU8 Migration och asylpolitik s. 2021. Utgångspunkten var därvid bl.a. att den gemensamma flyktingpolitiken utgörs av miniminormer som läggs på en så hög nivå som möjligt. I betänkandet redovisas också svårigheter med genomförandet bl.a. beroende på problem med att jämka samman olika nationella förhållningssätt till känsliga frågor, som unionens institutionella ramar och den nuvarande beslutsprocessen inte kan bidra till att lösa. Utskottet delar således regeringens inställning att inriktningen på konventets förslag som syftar till en framtida gemensam europeisk asyl- och invandringspolitik bör stödjas. Det är då också nödvändigt att beslut kan fattas av rådet med kvalificerad majoritet. För att uppnå en asyl- och invandringspolitik som verkligen är gemensam är det även nödvändigt att alla medlemsstater har i huvudsak överensstämmande regler. Detta kommer samtidigt att medföra att den samlade politiken för alla medlemsstater blir mer humanitär och rättssäker än om olika regler tillåts. Utskottet delar även regeringens uppfattning att den gemensamma asyl- och invandringspolitiken ska ha en hög nivå vad avser humanitet, tillämpning av asylrätt och internationella åtaganden. Även om rådet kommer att fatta beslut med kvalificerad majoritet på sätt konventet föreslagit kan det förmodas att det kommer att ta lång tid innan en sådan gemensam politik föreligger. Det är en svår avvägning hur situationen dessförinnan bör hanteras, inte minst med hänsyn till vad som framkom vid utfrågningen om att det finns såväl fördelar som nackdelar med nuvarande miniminormer. Utskottet stannar därför för att godta den avvägning regeringen, i avvaktan på riksdagens ställningstagande, gjort inför de fortsatta förhandlingarna och som bl.a. innebär att en medlemsstat vid tillskapandet av den gemensamma och enhetliga politiken ska kunna tillämpa de bättre villkor som följer av statens nationella lagar. Med det anförda ställer sig utskottet bakom skrivelsen i dessa delar och avstyrker motionerna i berörda delar. Avvikande meningar har till denna del av yttrandet fogats av företrädare för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Centern respektive Miljöpartiet. Utskottets ställningstagande Utskottet delar socialförsäkringsutskottets uppfattning och avstyrker således motionerna K10 (m) yrkande 24 (delvis), K12 (fp) yrkandena 15 och 16, K8 (kd) yrkande 19, K9 (v) yrkande 20, K2 (c) yrkande 29 samt K13 (mp) yrkande 44. Asylprotokollet Till Amsterdamfördraget har fogats ett protokoll om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater. Protokollet gäller behandlingen i medlemsstaterna av asylansökningar ingivna av medborgare i andra medlemsstater. I protokollet anges tre situationer i vilka asylansökningar från medborgare i andra medlemsstater får prövas. Den första situationen gäller när en medlemsstat, i vilken asylsökanden är medborgare, i enlighet med artikel 15 i Europakonventionen vidtar åtgärder som innebär avvikelser från skyldigheter enligt konventionen. De båda övriga fallen knyter an till suspensionsförfarandet mot en medlemsstat som begår allvarliga och upprepade brott mot mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska principer. En medlemsstat kan ensidigt besluta att pröva en asylansökan. Om medlemsstaten gör det, ska rådet omedelbart underrättas och ansökningen behandlas med utgångspunkt i antagandet att den är uppenbart ogrundad, utan att detta påverkar medlemsstaternas befogenhet att fatta beslut. I en gemensam förklaring anges att protokollet inte påverkar medlemsstaternas rätt att vidta de organisatoriska åtgärder som de anser vara nödvändiga för att uppfylla sina förpliktelser enligt Genèvekonventionen. Belgien har i en ensidig förklaring till protokollet klargjort att man kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Motionerna I motion Sf257 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om nödvändigheten av att asylprotokollet elimineras i det nya fördraget. I motionen åberopas bl.a. att 12 av 13 kandidatländer genererar asylsökande till Sverige och att det förekommer allvarliga och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna i flera kandidatländer (yrkande 6). Socialförsäkringsutskottets yttrande Socialförsäkringsutskottet erinrar i sitt yttrande (SfU2y) att det uttalade sig om asylprotokollet i sitt yttrande till utrikesutskottet inför riksdagens godkännande av Amsterdamfördraget (yttr. 1997/98:SfU4y). I yttrandet anfördes bl.a. följande. Socialförsäkringsutskottet vill framhålla att Sverige alltid i internationella sammanhang har lagt stor vikt vid att verka för en solidarisk ansvarsfördelning och för att stärka flyktingars rättsliga skydd. Utskottet kan inte godta någon som helst inskränkning vad gäller tillämpningen av Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och andra internationella åtaganden avseende asyl. Regeringen framhåller i propositionen att protokollet inte på något sätt inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Protokollet kommer inte att föranleda någon ändring av de regler som gäller för prövningen av asylansökningar i Sverige. Varje ansökan ska enligt regeringen även fortsättningsvis tas upp till individuell prövning. Sverige har i likhet med övriga medlemsstater valt att inte ansluta sig till Belgiens ensidiga förklaring till protokollet att man kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Anledningen till det är enligt regeringen att man anser att protokollet, särskilt då det ses tillsammans med den nämnda gemensamma förklaringen, inte inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Eftersom det i ingressen till asylprotokollet slås fast att Genèvekonventionen beaktats och protokollet tar hänsyn till konventionens syften och slutgiltiga karaktär, och detta sett tillsammans med den gemensamma förklaringen, är det utskottets bestämda uppfattning att protokollet inte inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Socialförsäkringsutskottet vidhåller denna inställning, liksom senast i betänkande 2002/03:SfU8, och avstyrker motion Sf257. Vänsterpartiets ledamot i socialförsäkringsutskottet har avgett en avvikande mening. Utskottets ställningstagande Utskottet delar socialförsäkringsutskottets uppfattning och avstyrker motion Sf257 (v) yrkande 6. Unionens yttre åtgärder Europeiska gemenskapen hade på ett tidigt stadium en yttre politik på ekonomiska områden, bl.a. tullpolitik och annan utrikeshandelspolitik. Det formella samarbetet på det allmänna utrikespolitiska området etablerades dock först i ett relativt sent skede i samband med Enhetsakten 1986. Inom ramen för Unionsfördraget (det s.k. Maastrichtfördraget) etablerades dagens bestämmelser om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Under den senaste tioårsperioden har det utrikespolitiska samarbetet mellan EU:s medlemsstater gradvis breddats och fördjupats, framför allt inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Utgångspunkten för konventets arbete när det gäller unionens yttre åtgärder har varit att nå ökad effektivitet, förbättrad samordning och samstämmighet mellan politikområden samt en tydligare representation gentemot omvärlden. Konventets förslag innehåller ett antal förändringar i förhållande till nuvarande fördrag. Inrättandet av en utrikesminister- funktion utgör den största nyheten. En annan nyhet är att alla unionens yttre åtgärder förs samman i ett avsnitt i det konstitutionella fördraget. I övrigt föreslås förändringar på områden som utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, handelspolitik, utvecklingspolitik, humanitära insatser, sanktioner, internationella avtal och yttre representation. (Artiklarna 15, 27, 39, 40, 42 och III-193 till III-231 samt, angående fördjupat samarbete, artiklarna 43 och III-332 till III-329.) Allmänna bestämmelser konventets förslag Konventets förslag innebär en ny struktur för EU:s utrikespolitik, där relevanta artiklar i de nuvarande fördragen förs samman i ett avsnitt för unionens yttre åtgärder i det nya konstitutionella fördraget. Samtidigt behålls skilda regelverk för de olika politikområdena. I och med att pelarstrukturen avskaffas blir det möjligt att slå fast övergripande mål för EU:s yttre agerande i alla dess delar. I förslaget framhålls betydelsen av att unionens yttre åtgärder och interna politik är samstämmiga. Utrikesministern får en central roll när det gäller att formulera och genomföra unionens politik. Han eller hon ska agera på uppdrag av rådet vid genomförande av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Samtidigt är det tänkt att han eller hon ska vara vice ordförande i kommissionen med ansvar för de yttre förbindelserna och samordningen av unionens yttre åtgärder inom kommissionen. Konventet föreslår även att en europeisk avdelning för yttre åtgärder ska upprättas under utrikesministerns ledning, i nära samarbete med medlemsstaternas utrikesförvaltningar. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken konventets förslag Beslut om unionens utrikes- och säkerhetspolitik ska även fortsättningsvis fattas med enhällighet som huvudregel. Redan idag kan dock kvalificerad majoritet tillämpas vid beslut om ståndpunkter och åtgärder på grundval av Europeiska rådets enhälligt antagna gemensamma strategier, liksom vid genomförande av sådana ståndpunkter och åtgärder. Denna möjlighet kvarstår med den marginella förändringen att gemensamma strategier ersätts med Europeiska rådets beslut om unionens strategiska intressen och mål. Möjligheten att fatta beslut med kvalificerad majoritet utvidgas till att även gälla förslag som utrikesministern lägger fram på uppmaning av Europeiska rådet. En medlemsstat ska även fortsättningsvis kunna avstå från att delta i ett beslut och därmed inte heller vara förpliktigad att tillämpa beslutet, s.k. konstruktivt avstående. I frågor där majoritetsbeslut används enligt fördraget, kan en enskild medlemsstat förhindra ett beslut med hän- visning till viktiga och uttalade skäl. Beslutsfattande med kvalificerad majoritet ska liksom idag inte kunna tillämpas i frågor som har militära eller försvarsmässiga konsekvenser. Konventets förslag innebär att initiativrätten inom GUSP tillfaller medlemsstaterna och utrikesministern. Utrikesministern kan agera ensam eller med stöd av kommissionen. Konventet föreslår också att de allmänna bestämmelserna om s.k. fördjupade samarbeten även ska innefatta utrikes-, säkerhets- och försvars- politiken. Grupper av medlemsstater skulle således, efter beslut av rådet med kvalificerad majoritet och förutsatt att minst en tredjedel av unionens medlemsstater deltar, i framtiden kunna inrätta fördjupade samarbeten inom detta område. Dessa stater skulle då använda EU:s institutioner för att genomföra detta samarbete. Under nuvarande fördrag kan fördjupade samarbeten på detta område endast komma i fråga vid genomförande av redan antagna gemensamma ståndpunkter eller åtgärder och aldrig i frågor med militära eller försvarsmässiga konsekvenser. Konventet föreslår en finansieringsstruktur för GUSP liknande den nuvarande. En ny bestämmelse om särskilda förfaranden föreslås för finansiering av brådskande åtgärder genom unionens budget. Dessutom föreslås att en startfond inrättas utanför unionens budget för finansiering av förberedelser för militära insatser. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken Konventet föreslår en vidareutveckling av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) för att förbättra EU:s möjligheter att bidra till det internationella fredsfrämjandet utanför unionens gränser. Vissa av förslagen innebär att det arbete som redan i dag etablerats inom krishanteringsområdet fördragsfästs, medan andra innehåller nya komponenter jämfört med dagens för- drag. De krishanteringsuppgifter (de s.k. Petersbergsuppgifterna) unionen vill kunna genomföra bör, enligt konventets förslag, vidareutvecklas så att de tydligare täcker in både unionens konfliktförebyggande verksamhet och dess freds- främjande arbete med både civila och militära medel. Konventet föreslår att rådet ska få möjlighet att ge en grupp medlemsstater i uppdrag att genomföra sådana uppgifter, om inte alla medlemsstater vill eller kan delta i en viss krishanteringsinsats. Denna möjlighet finns i praktiken redan i dag. För att förbättra unionens möjligheter att genomföra krishanteringsinsatser anser konventet att medlemsstaterna bättre behöver samordna och utveckla de militära resurser som ställs till unionens förfogande. För att underlätta detta arbete föreslår konventet att en europeisk byrå för försvarsmateriel, forskning och militära resurser inrättas. Denna fråga har redan börjat diskuteras inom det ordinarie EU-arbetet och vid sitt möte i Thessaloniki den 1920 juni 2003 gav Europeiska rådet relevanta organ i uppdrag att vidta de åtgärder som krävs för att under 2004 inrätta en mellanstatlig försvarsmaterielbyrå. Förutom ovan nämnda förslag om att ändra reglerna för fördjupade samarbeten, föreslår konventet även att två särskilda samarbeten, som inte behöver innefatta alla medlemsstater, ska inrättas på försvarsområdet direkt genom fördraget. Det ena förslaget handlar om att de medlemsstater som aktivt vill arbeta för att unionen ska kunna ta sig an även mycket krävande militära insatser ska kunna inrätta ett eget samarbete kring militär kapacitetsutveckling inom EU. Samarbetet, som av konventet benämns strukturerat samarbete, skulle vara öppet för alla stater som vill ingå gemensamma åtaganden på detta område samt har kapacitet och vilja att arbeta för att EU även ska kunna genomföra mer komplexa krishanteringsuppgifter. Bara de medlemsstater som deltar i det strukturerade samarbetet ska anta de beslut som rör samarbetet, inklusive kriterier och åtaganden i fråga om militära resurser. Övriga medlemsstater ska informeras av den föreslagna utrikesministern om utvecklingen av det strukturerade samarbetet. Rådet föreslås även kunna ge dessa länder i uppdrag att genomföra krishanteringsinsatser för unionens räkning. I presidiets förklaringar nämns även möjligheten att gruppen ska kunna genomföra insatser som inte är att betrakta som EU-insatser. Konventet föreslår även att det konstitutionella fördraget ska fastställa att den gemensamma försvarspolitiken i framtiden kommer att leda till ett gemensamt försvar. Detta kommer enligt den föreslagna texten att ske när stats- och regeringscheferna enhälligt fattar ett sådant beslut och efter att medlemsstaterna antar ett sådant beslut i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser. Eftersom många medlemsstater inte vill se en sådan utveckling i dag, föreslås även att de stater som redan nu vill påbörja ett sådant arbete ska kunna utfästa ömsesidiga försvarsgarantier sig emellan. Dessa stater förutses kunna använda unionens strukturer för att, i nära samarbete med Nato, kunna utveckla ett samarbete inom detta område. Detta utgör således det andra förslaget om att fördragsfästa ett samarbete som inte omfattar alla medlemsstater. Regeringens utgångspunkter Allmänna bestämmelser Utgångspunkten för konventets arbete på detta område har varit att öka effektiviteten i arbetet, förbättra samordningen och samstämmigheten mellan olika områden av unionens yttre åtgärder samt skapa en tydligare representation gentemot omvärlden. Det finns goda skäl att bejaka denna ansats. Förslaget att inrätta en utrikesminister ska ses mot denna bakgrund. Utrikesministerfunktionen bör dock utformas så att den undviker en sammanblandning av rådets respektive kommissionens skilda roller. Det förefaller vidare mindre lämpligt att låta unionens utrikesminister ha ordförandeposten då beslut fattas i rådet, samtidigt som han eller hon har ett tydligt ansvar för initiativ och genomförande. Utrikesministern bör ha ett effektivt administrativt stöd inom ramen för kommissionens och rådets nuvarande resurser. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken bygger på att den har alla medlemsstaters stöd. Förslaget att behålla enhällighet som huvudregel bör därför välkomnas. Konventets förslag innebär utökade möjligheter att fatta beslut med kvalificerad majoritet vid genomförande av den överenskomna politiken, vilket bör bidra till ökad effektivitet. Samtidigt kvarstår den betydelsefulla möjligheten för enskilda medlemsstater att kunna motsätta sig antagandet av ett beslut som ska fattas med kvalificerad majoritet om det går emot viktiga nationella intressen, liksom det absoluta kravet på enhällighet i frågor med militära eller försvarsmässiga konsekvenser. Kommissionen bör även fortsättningsvis tilldelas initiativrätt inom GUSP, vid sidan av medlemsstaterna och utrikesministern. Förslaget om att den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken inte längre ska vara undantagen från de allmänna reglerna om fördjupade samarbeten väcker den principiella frågan om flexibel integration inom detta område. På utrikes- och säkerhetspolitikens område är det särskilt betydelsefullt att alla medlemsstater står bakom den förda politiken. De särskilda bestämmelserna om GUSP i nuvarande fördrag innebär att målsättningarna för de områden som omfattas av möjligheten till fördjupade samarbeten måste formuleras genom enhälliga beslut. De nuvarande bestämmelserna och undantagen när det gäller fördjupade samarbeten inom GUSP bör därför bevaras. De nya förslagen på finansieringsområdet skulle kunna bidra till att ge EU kortare reaktionstid för igångsättande av civila eller militära aktiviteter inom GUSP. Principen bör även fortsättningsvis vara att en så stor andel som möjligt av kostnaderna förknippade med genomförandet av EU:s militära krishanteringsinsatser finansieras genom att varje deltagande medlemsstat betalar kostnaden för sitt bidrag till insatsen. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken Unionens förmåga att påverka frågor som rör internationell fred och säkerhet både kan och bör förbättras. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är av stor betydelse för Sveriges internationella inflytande. Unionens krishanteringsförmåga, dvs. unionens möjligheter att delta med civila och militära medel i det internationella fredsfrämjande arbetet, utgör en mycket viktig del i detta arbete. Många av konventsförslagen kan utgöra positiva bidrag till unionens framtida förmåga att förebygga konflikter och hantera internationella kriser. Inget av förslagen påverkar Sveriges möjligheter att fortsätta föra en militärt alliansfri politik. Inget av förslagen påverkar heller dagens situation vad gäller mandat från FN:s säkerhetsråd. EU:s säkerhets- och försvarspolitik bör utvecklas i takt med att globala hot och säkerhetsproblem förändras. En vidareutveckling av Petersbergs- uppgifterna är en naturlig del i denna process. Klargörandet att alla medlemsstater inte behöver delta i samtliga krishanteringsinsatser kan också ge större flexibilitet vid genomförandet. Det är samtidigt viktigt att den övergripande politiska kontrollen finns kvar hos alla unionens medlemsstater. Unionens målsättningar om att förebygga och hantera konflikter kan ibland hindras av att otillräckliga resurser ställs till unionens förfogande. Med ökad mellanstatlig samordning kan EU:s möjligheter att bidra till internationell krishantering förbättras. Svenskt deltagande i EU:s krishanteringsinsatser och frågan om hur de svenska bidragen till EU:s krishanteringsverksamhet ska se ut kommer med konventets förslag, precis som i dag, att vara föremål för nationella beslut. Genom att på frivillighetens grund samordna visst ka- pacitetsarbete i en försvarsmaterielbyrå kan medlemsstaterna förbättra sina egna resurser och göra dem mer kostnadseffektiva. Försvarsmaterielbyrån bör inte regleras i detalj i fördraget. Det finns ett reellt behov inom hela Europa av att effektivisera och samordna resursutnyttjandet på det militära kapacitetsområdet så att unionen i praktiken bättre ska kunna utnyttja sin fulla potential som en effektiv fredsfrämjande kraft. Ambitionen bör därför vara att alla medlemsstater aktivt ska delta i detta arbete. Konventets förslag om ett strukturerat samarbete riskerar dock att i stället orsaka framtida spänningar mellan deltagarna och de som väljer att stå utanför, vilket skulle kunna leda till en försvagning av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Förutsättningarna för att ett sådant samarbete ska bli framgångsrikt ökar om förslaget revideras så att alla medlemsstater kan delta i utformningen av kriterier för samarbetet, att möjligheter till insyn ges även för de stater som väljer att inte delta, att alla medlemsstater får delta när beslut fattas om genomförande av insatser samt att de behåller den övergripande politiska kontrollen om sådana insatser genomförs. Frågan om flexibel integration väcks också av förslaget om att de stater som så vill ska kunna utfärda ömsesidiga försvarsgarantier inom unionens ram. Vid inträdet i EU deklarerade Sverige att det inte hade för avsikt att hindra de stater som i framtiden skulle vilja arbeta i riktning mot ett gemensamt försvar. Förslaget riskerar emellertid att skapa onödiga skiljelinjer mellan medlemsstaterna och därmed försämra möjligheterna att gemensamt formulera en sammanhållen politik gentemot omvärlden. Ett sådant samarbete skulle även skapa nya spänningar i den transatlantiska länken. Motionerna Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10 konventets förslag till en betydligt stärkt utrikes- och säkerhetspolitik. Dock beklagar motionärerna att konventet inte var berett att gå längre. De skulle gärna se att besluten inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området kunde fattas med kvalificerad majoritet med tre väsentliga undantag: dels möjlighet till konstruktivt avstående från beslut, dels att ett beslut aldrig får tas mot en medlemsstats vitala nationella intresse, och slutligen att beslut om militära insatser alltid är nationella och deltagandet frivilligt. EU:s utrikesagerande föreslås även i framtiden vara delat mellan kommissionen och ministerrådet, som på detta område inte bara är en beslutsinstans utan också har verkställande funktioner. För att motverka denna olyckliga uppdelning föreslår konventet att den vice ordförande i kommissionen som ansvarar för dess utrikesfrågor också ska svara för den funktion som nu upprätthålls av rådets höge representant och benämnas utrikesminister. Under denna förutsättning välkomnas konventets förslag att inrätta en utrikesminister som kombinerar två uppgifter. Moderata samlingspartiet anser att den framtida utformningen av en effektiv utrikes- och säkerhetspolitik bäst skulle gagnas av om kommissionen fick det samlade verkställande ansvaret även för detta område. Det skulle underlätta samordning och konsekvens i EU:s inre politik, t.ex. jordbrukspolitiken, och dess utrikesagerande, vilket är viktigt eftersom inrikes- och utrikesaspekten av olika sakfrågor i allt högre grad vävs samman (yrkande 28). Folkpartiet vill i motion K12 understryka behovet av en utökad samverkan på det utrikespolitiska området. Motionärerna föreslår, för varje punkt där ökad samverkan behövs, verkligt verksamma åtgärder och inte vad som måste ses som lätt uppgivna halvmesyrer (yrkande 11). Utgångspunkten är dock att utrikespolitik alltjämt till stor del är en angelägenhet för regeringar och att ministerrådet inom EU därmed spelar en viktig roll. Kristdemokraterna ser i sin motion K8 positivt på de uppsatta målsättningarna men vill se ytterligare förstärkningar och reformer inom EU:s bistånds- och handelspolitik. EU:s externa politik ska styra mot samma politiska mål så att handel, jordbruk och bistånd samverkar för att bekämpa fattigdomen i tredje världen. Här återstår det mycket att göra (yrkande 21). I motion K416 (kd) anförs att EU i högre utsträckning bör samordna den gemensamma utrikes-, handels-, bistånds- och säkerhetspolitiken. Mycket återstår att göra innan EU fått de nödvändiga resurserna (yrkande 23). Vänsterpartiet menar i motion K9 att ett bevarande av vetorätten och även ett återförande av fler frågor än i dag till enhällighet är mycket angeläget och vill med detta understryka att det mandat den svenska regeringen gått in med i det europeiska samarbetet kring utrikes- och säkerhetspolitiken vilar på att detta ska röra sig om mellanstatlig samverkan där den nationella bestämmanderätten bevaras. Kvalificerad majoritetsomröstning bör inte tillämpas inom utrikespolitikens område. Med detta avvisas alltså även nuvarande regler. Vetorätt måste finnas vad gäller samtliga utrikespolitiska frågor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 21). Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfattar alla frågor som rör EU:s säkerhet och ger EU-länderna möjlighet att när de så önskar agera tillsammans på den internationella arenan. Detta var själva avsikten med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och detta bör fortsätta att vara dess målsättning. Vänsterpartiet vill understryka vikten av att Sverige inom EU värnar nationernas självbestämmanderätt. EU bygger på ett samarbete mellan självständiga stater, och all utveckling mot en europeisk superstat måste undvikas för att EU:s folkliga legitimitet inte ska förfalla i ännu större utsträckning än vad som redan skett. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 22). Regeringen måste med kraft avvisa alla förslag som leder till att EU utvecklas till en militär allians (yrkande 23). Vänsterpartiet vill också med bestämdhet ta avstånd från alla försök och alla tendenser till ömsesidiga försvarsbeslut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 27). Centern anför i sin motion K2 att konventets förslag till en vidareutveckling av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken för att förbättra EU:s möjligheter till det internationella fredsfrämjandet utanför unionens gränser är bra. Det är även bra att krishanteringsuppgifterna, de s.k. Petersbergsuppgifterna, vidareutvecklas. Det är viktigt att det konfliktförebyggande arbetet utvecklas och prioriteras. Inom detta område har EU gedigen erfarenhet och kunskap som kan komma till nytta på flera sätt. Medlemsstaternas och unionens sätt att hantera konflikter är väsensskild från den metod som USA använder sig av. Medlemsstaterna måste skynda på att uppnå sina åtaganden enligt överenskommelsen om en krishanteringsstyrka. En uppgift som behöver diskuteras och lösas är det gemensamma behovet av logistisk kapacitet i krishanteringsarbetet. Innan det konfliktförebyggande arbetet har utvecklats fullt ut, är det enligt Centerpartiet inte aktuellt att diskutera ett eventuellt bildande av ett gemensamt försvar. Vad ovan anförts om prioritering av det konfliktförebyggande arbetet bör ges regeringen till känna (yrkande 24). Miljöpartiet anför i motion K13 att i artikel I-39 fastslås att utrikes- och säkerhetspolitik normalt beslutas enhälligt, men att Europeiska rådet enhälligt kan besluta att beslut ska fattas med kvalificerad majoritet! Det behövs alltså ingen fördragsändring för detta. Detta är en av de tidigare nämnda passerellerna (artikel I-39:8). Genom denna skrivning kan Sveriges politiker godta att den utrikespolitiska vetorätten försvinner utan att folket tillfrågas i ett val. Bakgrunden till denna lösning motiveras i en kommentar av konventets presidium: Presidiet anser att med tanke på de motsättningar som råder är det bäst att behålla enhällighet som allmän princip men att medge flera undantag från denna regel ... Förslaget till EU- konstitution innebär på detta område att man påbörjar avvecklingen av den utrikespolitiska vetorätten. Miljöpartiet har inget emot utrikespolitiskt samarbete inom EU, men säger bestämt nej till att ett land ska kunna påtvingas ett visst utrikespolitiskt agerande av en majoritet (yrkande 36). Motionärerna menar vidare att en annan sak som inte kan lämnas utan kommentar är målsättningarna för den gemensamma utrikespolitiken i artikel I-3.4, i vilken man anger en lång rad mål som EU ska bidra till i omvärlden, däribland fred och säkerhet. En sak är anmärkningsvärd genom sin frånvaro: demokratins främjande. Främjandet av demokrati anges inte som ett mål, vilket är betänkligt med tanke på den historia flera av EU:s gamla kolonialmakter har av att stödja brutala och repressiva regimer. Varje anledning till misstanke om en fortsättning av denna politik på unionsnivå är helt oacceptabel, och det vore därför en fördel om främjandet av demokratin uttryckligen kunde skrivas in som en av målsättningarna för unionens utrikespolitik (yrkande 37). Utrikesministern Utrikesministerns föreslagna roll, anför Moderata samlingspartiet i motion K10, som ordförande i rådet för utrikesfrågor är ett avsteg från principen om kommissionens och rådets skilda roller. Förslaget i denna del är dikterat av önskemålet från utomstående länder att ha kontinuitet i relationen med EU vad avser den del av utrikesagerandet som ligger under rådet. Moderata samlingspartiet kan acceptera förslaget, men även denna problematik skulle underlättas om det verkställande ansvaret för utrikesrelationerna låg samlat inom kommissionen (yrkande 18). Att sammanföra de två uppgifterna i rådet och kommissionen i en roll, utrikesministerns, är nödvändigt för att stärka EU:s utrikespolitiska röst. Folkpartiet motsätter sig dock i motion K12, liksom regeringen, att utrikesministern ska agera ordförande i rådet för yttre förbindelser. Det kan leda till en olycklig sammanblandning av rådets och kommissionens respektive roller. Inom utrikespolitiken har rådet en tydligt beslutsfattande funktion medan kommissionen har en mer exekutiv och verkställande roll. Den rollfördelningen bör vara så klar och tydlig som möjligt (yrkande 12). Kristdemokraterna instämmer i motion K8 i konventets ambition att förbättra den utrikespolitiska samordningen och tydliggöra EU som aktör i utrikesfrågor. Den konstruktion som konventet föreslår riskerar dock att sammanblanda rådets respektive kommissionens skilda roller. Kristdemokraterna instämmer med regeringens bedömning att utrikesministern inte bör vara ordförande i rådet för externa relationer. I stället förordar Kristdemokraterna, liksom regeringen, ett roterande ordförandeskap (yrkande 12). Vänsterpartiet anför i motion K9 att en struktur där en person sitter på två politiska mandat samtidigt inte är önskvärd då utrikes- och säkerhetspolitiken företrädesvis bör betraktas som en nationell bestämmandefråga. Tillsättningen av posten som EU:s utrikespolitiska talesman var i sig ett led i en utveckling mot ökad överstatlighet i utrikespolitiska frågor. Det är den svenska utrikesministern som är och ska förbli talesman/taleskvinna vad gäller Sveriges utrikespolitik. Därför bör varje förslag som utvecklar och förstärker unionens gemensamma utrikespolitik avfärdas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 8). Centerpartiets förslag i motion K2 är att utrikesministern placeras i rådet, eftersom Centern i sitt alternativ har renodlat kommissionens roll till ett verkställande organ (yrkande 12). Miljöpartiet erinrar i motion K13 om att enligt konventets förslag ska utrikesministern ha ett mycket brett mandat. Han eller hon ska både utforma förslag och verkställa politiken. Han eller hon ska också vara inblandad i EU:s strukturerade militärarbete. På en och samma gång ska utrikesministern vara viceordförande i EU-kommissionen och ordförande för rådet för EU:s utrikesministrar. Denna roll är för bred, den kan leda till intressekonflikter och bör redan på dessa grunder avvisas. Syftet med konventets förslag är att utveckla en utrikespolitik för hela EU. Motionärerna tycker inte att det är något självändamål att institutionalisera och styra utrikespolitiken för EU:s 25 sinsemellan ofta mycket olika medlemsländer. Här, som så ofta annars, menar motionärerna att mångfald kan vara en fördel. Risken med en utrikespolitik på EU-nivå är att det civila samhällets och de folkliga krafternas inflytande minskar. Inrättandet av en utrikesminister på EU-nivå är ett tydligt och viktigt steg mot förverkligandet av en utrikespolitik för EU, vilket motionärerna motsätter sig (yrkandena 6 och 7). Utskottets ställningstagande Utskottet vill inledningsvis ställa sig bakom den grundläggande analysen och problemformuleringen från konventet, nämligen att det finns utrymme för ökad politisk samordning och samverkan i EU:s yttre agerande. Med den problemformuleringen blir det logiskt att söka utveckla de instrument och lösningar som främjar samverkan mellan olika aktörer, institutioner och politikområden. Som utskottet anfört tidigare (bet. 2002/03:KUU2) finns det flera dimensioner där ökad samverkan är önskvärd: mellan olika politikområden (t.ex. utrikeshandel, GUSP, hållbar utveckling, utvecklingssamarbete samt asyl- och migrationsfrågor), mellan medlemsstaterna, mellan EU:s institutioner samt mellan inre och yttre agerande. Konventets förslag innebär tydliga möjligheter till förstärkt samverkan avseende dessa aspekter och därmed en förstärkning av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta ligger i Sveriges intresse. Genom att Sverige kan agera genom unionen stärks Sveriges röst i världen. Utskottet välkomnar således i stora drag den förstärkning av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som konventets förslag innebär. Avskaffandet av pelarstrukturen underlättar ökad samordning när det gäller EU:s yttre agerande. Den nya samlade målparagrafen för EU:s yttre agerande är ett exempel. Det är första gången en sådan kan formuleras, eftersom den tidigare uppdelningen mellan yttre agerande i första respektive andra pelaren gjort det omöjligt att samla alla element i politiken på ett ställe i fördraget. Som regeringen påpekar kan många av konventsförslagen utgöra positiva bidrag till unionens framtida förmåga att förebygga konflikter och hantera internationella kriser. Inget av förslagen påverkar Sveriges möjligheter att fortsätta föra en militärt alliansfri politik. Inget av förslagen påverkar heller dagens situation vad gäller mandat från FN:s säkerhetsråd. När det gäller motionsyrkandet om att demokratins främjande inte nämns som ett mål i artikel I-3.4 vill utskottet erinra om den nya målartikeln, III- 193, som inleder avdelningen i del III om unionens yttre åtgärder. Där nämns demokrati som en av de principer som unionens åtgärder på den internationella arenan ska utgå från. Vidare sägs att unionen ska bidra till att konsolidera och stödja demokrati. Utskottet ställer sig bakom regeringens utgångspunkter i denna del. Motionerna, varav vissa i varierande grad kan anses tillgodosedda, avstyrks. Det gäller motionerna K10 (m) yrkande 28, K12 (fp) yrkande 11, K8 (kd) yrkande 21, K416 (kd) yrkande 23, K9 (v) yrkandena 22, 23 (delvis) och 27 (delvis), K2 (c) yrkande 24 (delvis) samt K13 (mp) yrkande 37. När det gäller beslutsregler vill utskottet erinra om att pelarstrukturens avskaffande i sig inte innebär någon tillämpning på utrikespolitiken av överstatliga beslutsformer som hämtas från dagens första pelare (EG-fördraget). Konventet föreslår således särskilda regler för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Liksom regeringen välkomnar utskottet att enhällighet föreslås behållas som huvudregel. Det är en styrka i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att den har alla medlemsstaters stöd. Samtidigt kan konventets förslag om utökade möjligheter att fatta beslut med kvalificerad majoritet vid genomförande av den överenskomna politiken bidra till ökad effektivitet. Den betydelsefulla möjligheten för enskilda medlems- stater att kunna motsätta sig antagandet av ett beslut som ska fattas med kvalificerad majoritet om det går emot viktiga nationella intressen, liksom det absoluta kravet på enhällighet i frågor med militära eller försvarsmässiga konsekvenser, kvarstår. Varje medlemsstat har vetorätt när det gäller övergång till beslut med kvalificerad majoritet enligt artikel I-39.8. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna K9 (v) yrkande 21 och K13 (mp) yrkande 36. Utrikesministern Utskottet vill se förslaget om att inrätta en utrikesminister mot bakgrund av konventets generella ansats beträffande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Utgångspunkten har varit att öka effektiviteten i arbetet, förbättra samordningen och samstämmigheten mellan olika områden av unionens yttre åtgärder samt skapa en tydligare representation gentemot omvärlden. Utskottet delar detta grundläggande synsätt och anser att förslaget om en utrikesminister kan passa in väl i denna ansats. Samtidigt bör utrikesministerfunktionen utformas så att en sammanblandning av rådets respektive kommissionens skilda roller undviks. Som regeringen anför förefaller det vidare mindre lämpligt att låta unionens utrikesminister ha ordförandeposten då beslut fattas i rådet, samtidigt som han eller hon har ett tydligt ansvar för initiativ och genomförande. Utrikesministern bör ha ett effektivt administrativt stöd inom ramen för kommissionens och rådets nuvarande resurser. Utskottet stöder således regeringens utgångspunkter. Motionerna K10 (m) yrkande 18, K12 (fp) yrkande 12, K8 (kd) yrkande 12, K9 (v) yrkande 8, K2 (c) yrkande 12 samt K13 (mp) yrkandena 6 och 7 avstyrks. Försvarsfrågor Motioner Moderata samlingspartiet välkomnar (K10 yrkande 29) konventets förslag att stärka den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Det är särskilt viktigt att öka EU:s förmåga till krishantering, vilket ställer krav på att ställa nödvändiga resurser till förfogande. Däremot är förslaget om s.k. strukturerat samarbete överflödigt eftersom samarbetet i sin militära del bygger på en s.k. koalition av de frivilliga. Folkpartiet liberalerna avvisar i K12 yrkande 13 alla tankar på ett EU-försvar och tillbakavisar tanken på att vissa EU-länder ska kunna gå före eller utfärda försvarsgarantier för varandra och därmed driva försvarspolitik i EU:s namn. I motion Fö243 yrkande 2 av Allan Widman m.fl. (fp) framförs samma synpunkt. Kristdemokraterna är positiva till (K8 yrkande 24) att konventet föreslår en vidareutveckling av unionens konfliktförebyggande och fredsfrämjande verksamhet och anser att EU:s medlemsstater bör öka kapaciteten för fredsfrämjande insatser. Kristdemokraterna accepterar vidare idén med ett fördjupat samarbete på försvarsområdet (yrkande 22) mellan de länder som så önskar förutsatt att det bygger på frivillighet och att samarbetet hålls inom EU:s institutioner. Kristdemokraterna motsätter sig tvingande ömsesidiga försvarsgarantier (yrkande 23). Vänsterpartiet framhåller i K9 yrkande 23 (delvis) att regeringen med kraft måste avvisa alla förslag som leder till att EU utvecklas till en militär allians och tar med bestämdhet avstånd från alla förslag och tendenser till ömsesidiga försvarsbeslut (yrkande 27, delvis). Alliansfriheten måste värnas (yrkande 24). Det måste vidare stå klart att EU:s styrkor endast kan användas efter beslut i FN:s säkerhetsråd. Utan ett klart uttalat mandat av FN leder tankarna till uppbyggandet av en ny supermakt i Europa (yrkande 26). Centerpartiet anser (K2 yrkande 24, delvis) att konventets förslag för att förbättra EU:s möjligheter till det internationella fredsfrämjandet utanför unionens gränser är bra. Centerpartiet ställer sig bakom att krishanteringsuppgifterna, de s.k. Petersbergsuppgifterna, vidareutvecklas. Men det är viktigt att det konfliktförebyggande arbetet prioriteras. Innan detta har utvecklats fullt ut är det för tidigt att diskutera ett eventuellt bildande av ett gemensamt försvar. Miljöpartiet de gröna anser (K13 yrkandena 3034) att om EU utvecklas i den riktning som anges i förslaget till fördrag kommer talet om fortsatt svensk alliansfrihet inte längre vara hållbart. Sverige bör använda sitt veto mot de försvarspolitiska ambitioner som förslaget ger uttryck för. De föreslagna artiklarna om en gemensam försvarspolitik och att öka sina rustningar bör strykas ur fördraget. Om fördraget ger möjlighet till s.k. strukturerat samarbete är risken uppenbar att medlemsstaterna inte garanteras insyn och politisk kontroll över de militära insatser som görs i EU:s namn. EU riskerar att delas upp i ett A-lag och ett B-lag. Försvarsutskottets yttrande Försvarsutskottet delar i sitt yttrande (FöU3y) regeringens bedömning att det finns ett behov inom hela Europa av att effektivisera och samordna sina resurser bl.a. på det militära kapacitetsområdet, så att unionen i praktiken bättre ska kunna utnyttja sin fulla potential som en effektiv fredsfrämjande kraft. Utskottet noterar att Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet delar den principiella inriktningen att EU:s förmåga att medverka i fredsfrämjande insatser bör breddas, fördjupas och göras mer effektiv. Utskottet bedömer att dessa motionärers ståndpunkter ligger väl i linje med regeringens i detta avseende. Genom det breda spektrum till fredsfrämjande insatser som skapas inom EU blir unionen ett bra komplement till Natos förmåga i det avseendet. Utskottet anser liksom regeringen att ambitionen bör vara att alla medlemsstater aktivt ska kunna delta i detta arbete vilket bör ske inom EU:s institutioner. Utgångspunkten bör för Sveriges del sålunda vara att alla fredsfrämjande insatser som sker i EU:s namn i synnerhet militära ska ske på ett sådant sätt att alla medlemsstater ges insyn i och kontroll över insatserna. Utskottet delar bedömningen att förslaget om att de stater som så vill ska kunna utfärda ömsesidiga försvarsgarantier inom unionens ram kan skapa onödiga skiljelinjer mellan medlemsstaterna och därmed försämra möjligheterna att gemensamt formulera en sammanhållen politik gentemot omvärlden. För de stater som önskar utfärda sådana garantier finns ju redan en allians som har bl.a. det syftet Nato. Unionen bör undvika att skapa spänningar i den transatlantiska länken och till Nato. Utskottet tillstyrker sålunda regeringens utgångspunkt. Till denna del av försvarsutskottets yttrande har fogats avvikande meningar från företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet. Utskottets ställningstagande Utskottet delar försvarsutskottets uppfattning och noterar att det i konventets slutdokument inte finns något förslag om ömsesidiga försvarsgarantier. Enligt utskottets mening skall EU inte utvecklas till en militär allians med bindande försvarsgarantier. Motionerna K10 (m) yrkande 29, K12 (fp) yrkande 13, K8 (kd) yrkandena 2224, K9 (v) yrkandena 23 (delvis), 24, 26 och 27 (delvis), K2 (c) yrkande 24 delvis, K13 (mp) yrkandena 3034 samt Fö243 (fp) yrkande 2 avstyrks. Försvarsmateriel Regeringens skrivelse För att förbättra unionens möjligheter att genomföra krishanteringsinsatser anser konventet att medlemsstaterna bättre behöver samordna och utveckla de militära resurser som ställs till unionens förfogande. För att underlätta detta arbete föreslår konventet att en europeisk byrå för försvarsmateriel, forskning och militära resurser inrättas. Regeringens utgångspunkt är att unionens målsättningar om att förebygga och hantera konflik- ter ibland kan hindras av att otillräckliga resurser ställs till unionens förfogande. Med ökad mellanstatlig samordning kan EU:s möjligheter att bidra till internationell krishantering förbättras. Svenskt deltagande i EU:s krishanteringsinsatser och frågan om hur de svenska bidragen till EU:s krishanteringsverksamhet ska se ut kommer med konventets förslag, precis som i dag, att vara föremål för nationella beslut. Genom att på frivillighetens grund samordna visst ka- pacitetsarbete i en försvarsmaterielbyrå kan medlemsstaterna förbättra sina egna resurser och göra dem mer kostnadseffektiva. Försvarsmaterielbyrån bör enligt regeringens mening inte regleras i detalj i fördraget. Motionerna Folkpartiet liberalerna avvisar ett europeiskt samarbete på försvarsmaterielsidan som riskerar att exkludera Nato, och då särskilt USA, på ett område där alla Natoländer bör delta på lika villkor. Därför avvisar partiet i motion K12 yrkande 14 ett fördragsfäst EU-samarbete vad gäller försvarsmateriel. Kristdemokraterna ställer sig positiva till ett vidgat europeiskt försvarsmaterielsamarbete som även gör det möjligt med ett fortsatt nära samarbete med USA och andra länder utanför Europa. Grundläggande för Sverige är att samarbetet i detta avseende bygger på frivilligt ingångna avtal (K8 yrkande 25). Vänsterpartiet avvisar alla förslag som leder till att EU utvecklas till en militär allians, således även förslaget att inrätta en försvarsmaterielbyrå (K9 yrkande 23 i denna del). Centerpartiet anser att samarbetet inom försvarsmaterielområdet är välkommet. Konventsförslaget om byråns uppgifter är emellertid för detaljerat. Det behövs vidare en utredning om hur existerande samarbeten på försvarsmaterielområdet ska kopplas till byrån (K2 yrkande 25). Miljöpartiet de gröna avvisar (K13 yrkande 40) förslaget till en europeisk försvarsmaterielbyrå. Det är oklart vilka befogenheter som byrån ska ha. Försvarsutskottets yttrande Konventets förslag innebär, anför försvarsutskottet i sitt yttrande (FöU3y), att omfattningen och karaktären av Sveriges deltagande i EU:s krishanteringsinsatser ska precis som i dag bestämmas av Sveriges riksdag och regering. Utskottet delar regeringens bedömning att genom att på frivillighetens grund samordna visst ka- pacitetsarbete i en försvarsmaterielbyrå kan medlemsstaterna sannolikt förbättra sina egna resurser sammantaget och därmed göra dem mer kostnadseffektiva. Utskottet vill emellertid understryka betydelsen av att Sveriges bi- och multilaterala försvarsmaterielsamarbete kan fortsätta, t.ex. inom ramen för det s.k. sexnationssamarbetet samt med de nordiska länderna, vilket riksdagen redan har ställt sig bakom. Det är även angeläget att Sverige kan fortsätta ett nära samarbete med USA och andra länder utanför Europa. Utskottet tillstyrker därför regeringens utgångspunkt att byråns närmare uppgifter m.m. inte bör detaljregleras i fördraget. Miljöpartiet avvisar i en avvikande mening förslaget om en europeisk försvarsbyrå, medan Folkpartiets företrädare i en annan avvikande mening är skeptiska. Utskottets ställningstagande Utskottet delar försvarsutskottets uppfattning. Motionerna K12 (fp) yrkande 14, K8 (kd) yrkande 25, K9 (v) yrkande 23 i denna del, K2 (c) yrkande 25 samt K13 (mp) yrkande 40 avstyrks därmed. Den gemensamma handelspolitiken Konventet Den gemensamma handelspolitiken behandlar unionens yttre handelspolitik, dvs. gentemot tredje land. Konventet föreslår ett flertal ändringar i bestämmelserna om den gemensamma handelspolitiken. Den gemensamma handelspolitiken föreslås omfatta även utländska direktinvesteringar, vilket inte är fallet i dag. Konventets förslag innebär vidare att handel med tjänster inom utbildning, folkhälsa och de sociala sektorerna också ska omfattas av de allmänna principerna för den gemensamma handelspolitiken. Enligt förslaget ska Europaparlamentet ges en förstärkt roll på handelspolitikens område genom att de åtgärder som krävs för att genomföra den gemensamma handelspolitiken ska antas enligt medbeslutandeförfarandet. Vidare krävs parlamentets samtycke vid ingående av internationella handelsavtal. Beslutsfattande med kvalificerad majoritet ska enligt förslaget vara huvudregel i rådet vid förhandlingar om och ingående av internationella avtal. Enhällighet föreslås dock krävas på områden som rör handel med tjänster som innebär personers rörlighet samt handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter, i de fall interna regler förutsätter enhällighet. Enhällighet föreslås också gälla på området kulturella och audiovisuella tjänster i de fall där sådana avtal riskerar att skada unionens kulturella och språkliga mångfald. Särskilda bestämmelser föreslås också fortsatt gälla på transportområdet. Regeringens utgångspunkter Det är bra att unionens kompetens att agera inom den gemensamma handelspolitiken tydliggörs. Unionens handlingskraft vid internationella handelsförhandlingar bör upprätthållas genom att nuvarande ordning med en begränsad roll för Europaparlamentet bevaras. I allmänhet välkomnas möjligheten att tillämpa kvalificerad majoritet som beslutsregel. Utgångspunkten bör dock vara att balansera intresset av en öppen och effektiv handelspolitik med en möjlighet till nationellt inflytande i vissa specifika tjänstesektorer. Regler för beslutsfattande som rör EU:s externa handelspolitik bör därför motsvara gällande regler för interna beslut inom EU, dvs. i det fall interna regler förutsätter enhällighet ska också motsvarande externa beslut fattas med enhällighet. Enhällighet bör vidare alltid gälla som beslutsregel vid ingående av handelsavtal inom vissa tjänstesektorer som har nära anknytning till nationell politik, i det fall avtalen går längre i harmoniseringsgrad än vad som gäller internt inom EU. Detta bör inte bara, som konventet föreslår, gälla kulturtjänster och audiovisuella tjänster utan även utbildningstjänster samt sociala tjänster och tjänster som rör människors hälsa. Det bör också övervägas om det finns behov av att förtydliga medlemsstaternas rätt att upprätthålla vissa statliga monopol även inom den gemensamma handelspolitiken. Motionen Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10 förslagen på handelsområdet men anser att de bör gå längre. Motionärerna anser att det är särskilt glädjande att unionen sätter som mål att gradvis avskaffa alla restriktioner för internationell handel. Beslut om ingående av handelsavtal inom tjänstesektorerna bör fattas på samma sätt som när det gäller varuhandel, det vill säga med kvalificerad majoritet. Moderata samlingspartiet anser, till skillnad från regeringen, att det inte bör finnas något särskilt skydd för att upprätthålla statliga monopol (yrkande 30). Utskottets ställningstagande Utskottet delar regeringens uppfattning att vid ingående av handelsavtal inom vissa tjänstesektorer som har nära anknytning till nationell politik bör, om avtalen går längre i harmoniseringsgrad än vad som gäller internt inom EU, enhällighet gälla som beslutsregel. Det bör, som regeringen anför, övervägas om det finns behov av att förtydliga medlemsstaternas rätt att upprätthålla vissa statliga monopol även inom den gemensamma handelspolitiken. Motion K10 (m) yrkande 30 avstyrks därmed. Samarbete med tredjeland Gemensamma mål och principer blir genom konventets förslag styrande för unionens yttre agerande inklusive utvecklingssamarbete, ekonomiskt, finansiellt och tekniskt samarbete samt humanitärt bistånd. Målen har utvecklats något i förhållande till nuvarande fördrag och inbegriper bl.a. hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning, förebyggande av konflikter samt respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Inom utvecklingssamarbetet föreslås att fattigdomsbekämpning ska vara det främsta målet. Samstämmighet mellan olika politikområden slås fast som princip genom att unionen ska ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet vid genomförande av politik som kan påverka utvecklingsländerna. Vidare ska unionen och medlemsstaterna uppfylla de åtaganden och beakta de mål som de har godkänt inom ramen för FN och andra behöriga internationella organisationer. Samarbetet med Afrika, Stilla havet och Västindien föreslås i fortsättningen inte vara undantaget från det konstitutionella fördragets bestämmelser. Förslaget gör en åtskillnad mellan utvecklingssamarbetet och genomförandet av unionens ekonomiska, finansiella och tekniska samarbete, inklusive finansiellt bistånd, med annat tredje land än utvecklingsländerna. Samarbetet med annat tredje land ska vara samstämmigt med unionens utvecklingspolitik och principer och mål för unionens yttre åtgärder. De närmare villkoren för genomförandet av samarbetet kan bli föremål för associeringsavtal mellan unionen och berört tredje land. Förslaget om det ekonomiska, finansiella och tekniska samarbetet innehåller också en bestämmelse om att omedelbart finansiellt bistånd ska kunna lämnas när situationen så kräver. Konventet föreslår att unionens humanitära bistånd även fortsättningsvis ska bestå av att skydda och stödja människor som drabbats av katastrofer, såsom krigshandlingar och naturkatastrofer. Konventet föreslår att en europeisk lag eller ramlag ska utformas som ramverk för unionens humanitära biståndsinsatser. Vidare stärks kommissionens nuvarande möjlighet att främja samordningen mellan unionens och medlemsstaternas humanitära insatser. Det understryks att unionens humanitära bistånd ska baseras på den internationella humanitära rätten och vara utformat i samstämmighet med andra internationella organisationers humanitära arbete, i synnerhet FN:s. Konventet föreslår också att en europeisk frivilligkår ska inrättas i syfte att, inom unionens ram, främja bidrag från europeiska ungdomar till unionens humanitära insatser. Regeringens utgångspunkter En utgångspunkt för konventets arbete har varit att unionens yttre åtgärder ska vara samstämmiga. Utvecklingssamarbete, ekonomiskt, finansiellt och tekniskt samarbete med tredje land samt humanitärt bistånd bör ses som en del av en större helhet. Här finns således en grund för att bedriva en bred utvecklingspolitik, där fattigdomsbekämpning utgör det främsta målet för utvecklingssamarbetet. Genom att samarbetet med Afrika, Stilla havet och Västindien inte undantas från dessa bestämmelser finns inget hinder i det konstitutionella fördraget för att Europeiska utvecklingsfonden skulle kunna integreras i den gemensamma EU-budgeten. Det finns goda skäl att bejaka dessa ambitioner och de föreslagna förändringarna. Förslaget om omedelbart finansiellt bistånd till tredje land bör klargöras ytterligare. Det är tveksamt om en bestämmelse av detta slag är motiverad. Det konstitutionella fördraget bör också tydligare markera de humanitära grundprinciperna om neutralitet och oberoende, i enlighet med vedertagen internationell humanitär praxis. Den humanitära verksamheten bör bedrivas oberoende av politiska, ekonomiska, militära eller andra icke-humanitära intressen. Motionen Detta politikområde föreslås i konventets förslag få fattigdomsbekämpning som övergripande mål. Folkpartiet anser i motion K12 att demokrati i stället bör vara det överordnade målet för bistånd (yrkande 17). Utskottets ställningstagande Utskottet vill inledningsvis erinra om att riksdagen för närvarande bereder regeringens proposition Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling (prop. 2002/03:122). Propositionen grundar sig på SOU 2001:96 En rättvisare värld utan fattigdom som avgavs av den parlamentariskt tillsatta kommittén om Sveriges politik för global utveckling (Globkom). Propositionens förslag fokuserar på att Sverige bör föra en sammanhållen politik för global utveckling. Politiken bör enligt propositionen utgå från en helhetssyn på utvecklingens drivkrafter och på de åtgärder som krävs för att uppnå en rättvis och hållbar global utveckling i hela världen. Den bör omfatta alla politikområden. Enligt utskottets uppfattning bör dessa riktlinjer kunna gälla också på EU-nivå. Som anförs i proposition 2002/03:122 (s. 52 f.) bör Sverige aktivt arbeta för bättre samstämmighet i EU:s politik i relation till utvecklingsländer och för att utvecklingsaspekter beaktas inom alla EU:s politikområden. Enligt utskottets uppfattning innebär konventets förslag ökade möjligheter till en sammanhållen politik för det humanitära biståndet. Unionens samlade politik för yttre åtgärder kan stärkas genom att pelarstrukturen avskaffas. När det gäller målen för utvecklingspolitiken vill utskottet erinra om att det i den första artikeln i avsnittet om utvecklingssamarbete (artikel III- 218.1) anges att unionens politik ska föras inom ramen för principerna och målen för unionens yttre åtgärder. Den nya målartikeln, III-193, inleder avdelningen i del III om unionens yttre åtgärder. Där nämns demokrati som en av de principer som unionens åtgärder på den internationella arenan ska utgå från. Vidare sägs att unionen ska bidra till att konsolidera och stödja demokrati. Detta gäller således också för utvecklingssamarbetet. Med hänvisning till det anförda avstyrks motion K12 (fp) yrkande 17. Sanktioner Konventet Konventet föreslår att de nuvarande artiklarna om sanktioner i EG-fördraget sammanförs till en artikel. Det föreslås att möjligheten för medlemsstaterna att i brådskande fall vidta ensidiga restriktiva åtgärder försvinner. En nyhet är också förslaget om en särskild rättslig grund om sanktioner mot fysiska och juridiska personer samt icke-statliga grupper och enheter. Sanktioner mot personer, grupper och enheter används redan i viss utsträckning. I dag saknas dock en specifik rättslig grund för detta. Enligt förslaget ska unionens utrikesminister och kommissionen tillsammans lägga fram förslag till åtgärder, vilka ska antas med kvalificerad majoritet av rådet. Rådet ska underrätta Europaparlamentet om detta. Konventet föreslår också en särskild rättslig grund för åtgärder avseende kapitalrörelser och betalningar i fördragets kapitel om detta. Om det är nödvändigt för att uppnå målen på området för frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt när det gäller att förebygga och bekämpa organiserad brottslighet, terrorism och människohandel, får enligt konventets förslag en ram för åtgärder avseende kapitalrörelser och betalningar, såsom frysning av tillgångar, fastställas i europeiska lagar. Enligt förslaget ska kommissionen lägga fram förslag till åtgärder, vilka ska antas med kvalificerad majoritet av ministerrådet. Regeringens utgångspunkter Konventets förslag innebär en förenkling av nuvarande regelverk. En kombination av nuvarande artiklar i EG-fördraget utgör i dag rättslig grund för flertalet förordningar om ekonomiska sanktioner. Det är angeläget att i alla sammanhang överväga lämpliga avgränsningar av den rättsliga grunden för sanktioner, och en viktig uppgift i det fortsatta arbetet blir att bevaka att det finns garantier för att sanktioner som beslutas eller genomförs av unionen får en utformning som inte står i strid med grundläggande rättssäkerhetskrav. Motionen Förslaget om att ministerrådet ska kunna ta beslut med kvalificerad majoritet om ekonomiska sanktioner mot enskilda och grupper bör, menar miljöpartiet i motion K13, läsas i ljuset av skandalen med de utpekade s.k. somaliasvenskarna. En sådan paragraf får inte inrättas utan att grundläggande rättssäkerhetskrav är tillgodosedda. Det kan också ifrågasättas om det verkligen är en lämplig uppgift för EU:s ministerråd att ägna sig åt att frysa privatpersoners bankkonton. Den sortens beslut bör inte vara en uppgift för politiker utan i första hand en angelägenhet för rättssystemet (yrkande 38). Utskottets ställningstagande Utskottet vill, i likhet med vad som anförs i skrivelsen, betona att det är viktigt att det finns garantier för att sanktioner som beslutas eller genomförs av unionen får en utformning som inte står i strid med grundläggande rättssäkerhetskrav. Det är möjligt att införlivandet av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna kan vara ett verktyg för detta. Utskottet förutsätter att regeringen noga bevakar frågan om rättssäkerhet. Motion K13 (mp) yrkande 38 kan därmed avstyrkas. Internationella avtal Konventet I och med att EU får status som juridisk person och pelarstrukturen avskaffas föreslås att samtliga bestämmelser som rör förhandling och ingående av internationella avtal mellan EU och tredje land och internationella organisationer sammanförs i en bestämmelse. Avtal som unionen ingår föreslås vara bindande för unionens institutioner och för dess medlemsstater. Oavsett vilket område avtalet gäller föreslås rå- det ge bemyndigande att inleda förhandlingar och utfärda förhandlingsdirektiv samt ingå de avtal som förhandlats fram. Rådet ska som huvudregel fatta beslut med kvalificerad majoritet, utom i frågor där enhällighet krävs för interna beslut samt när det gäller associeringsavtal och unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Med undantag av sådana avtal som endast rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska rådet höra Europaparlamentet innan det antar ett beslut om ingående av avtalet. Europaparlamentets godkännande ska krävas när det gäller associeringsavtal, unionens anslutning till Europakonventionen, avtal som skapar en särskild institutionell ram genom att samarbetsförfaranden inrättas, avtal som har betydande budgetmässiga följder för unionen samt avtal som omfattar områden för vilka lagstiftningsförfarandet ska tillämpas. Regeringens utgångspunkter Förslaget innebär att unionen uttryckligen ges befogenhet att ingå internationella avtal på samtliga områden som omfattas av unionens behörighet. Detta välkomnas eftersom det inverkar positivt på unionens roll på den internationella arenan, vilket är av yttersta vikt i internationella förbindelser med tredje land och internationella organisationer. Dessutom innebär förslaget om en enda bestämmelse med förfarande för förhandling och ingående av avtal att nuvarande beslutsförfaranden förenklas och effektiviseras. Motionerna I motion K8 anför kristdemokraterna att det förhållandet att EU tillåts ingå internationella avtal är en viktig faktor i EU:s utveckling som en betydande internationell aktör. Alla åtgärder för att öka unionens möjligheter att agera i internationella sammanhang bör uppmuntras. Unionens unika struktur, omfattning och enorma resursinnehav ger EU ett alldeles extra stort ansvar gentemot omvärlden. Ett ansvar som bl.a. innebär att angripa globala problem som rör fattigdom, hunger, humanitära kriser och gränsöverskridande miljöförstöring. Detta får inte till något pris hamna i skymundan i framtidsdebatten. EU verkar också som en viktig samverkansmodell för en positiv utveckling i flera regioner, däribland i Afrika och för den Afrikanska unionen, AU (yrkande 26). Miljöpartiet ser i motion K13 inget självändamål i att EU-ländernas insatser i internationella organisationer och förhandlingar harmoniseras. Motionärerna ser i stället en stor fördel i att olika länder ges möjlighet att driva olika linjer. Sverige borde ha en egen röst i världen i stället för att sitta tyst i EU-kollektivet. Under toppmötet i Johannesburg satt Sverige tyst när de rika länderna ville driva igenom avtal mot de fattiga ländernas vilja. Det ankom på Norge och Schweiz att från nordländernas sida föra talan för en mer solidarisk politik. Det gjorde de med framgång, och tillsammans med utvecklingsländerna kunde man avfärda de bakåtsträvande förslagen. Motionärerna tror att ett aktivt och solidariskt Sverige skulle få större genomslag i arbetet för en rättvisare värld än ett land som blekt och suddat ut sin profil för att solidarisera sig med EU-kollektivet. Det är i detta ljus motionärerna ser förslaget om att EU ska ges rätt att förhandla och ingå avtal på egen hand, och förslaget bör därför avstyrkas (yrkande 39). Motion K13 (mp) yrkande 29 om att EU inte ska ges status som juridisk person har behandlats ovan i avsnittet om unionens struktur. Utskottets ställningstagande Konventets samlade förslag rörande yttre åtgärder innebär att EU kan agera mer sammanhållet på den internationella arenan. Utskottet välkomnar detta och ser förslaget rörande internationella avtal som en del av den övergripande strävan att stärka EU som internationell aktör. Som utskottet anfört ovan ligger en förstärkning av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i Sveriges intresse. Genom att Sverige kan agera genom unionen stärks Sveriges röst i världen. Motionerna K8 (kd) yrkande 26 och K13 (mp) yrkande 39 kan därmed avstyrkas. Solidaritetsklausul Konventet Konventet föreslår en klausul som förklarar att alla unionens tillgängliga instrument ska kunna utnyttjas för att förhindra terroristhot inom EU, skydda de demokratiska institutionerna och civilbefolkningen vid en eventuell terroristattack samt bistå en medlemsstat som drabbas av en terroristattack, en annan av människor skapad katastrof eller en naturkatastrof. Skulle en sådan katastrof inträffa ska den utsatta medlemsstaten kunna begära hjälp och assistans från övriga medlemsstater. Beroende på katastrofens natur skulle därmed alla lämpliga existerande samarbeten inom unionen kunna utnyttjas. Sådana områden skulle t.ex. kunna vara räddningstjänstsamordning, polissamarbete samt användning av militära resurser. Regeringens utgångspunkter Solidaritetsklausulen bygger på den politiska solidaritet som redan i dag finns mellan EU- länderna. Klausulen uttrycker medlemsstaternas politiska vilja att solidariskt hjälpa varandra om en medlemsstat skulle drabbas av en terroristattack, en annan av människor skapad katastrof eller en naturkatastrof. Regeringens utgångspunkt är att stöd från EU:s medlemsstater, precis som i dag, ska vara frivilligt och ges efter nationella beslut. Klausulen fastslår att alla instrument som står till unionens förfogande kan användas. Den innebär inte bindande försvarsförpliktelser eller skapande av ett gemensamt försvar. Den är därmed förenlig med vår militära alliansfrihet. Klausulen innebär inte heller att unionen överväger s.k. föregripande insatser. Den tydliggör i stället möjligheterna att i en katastrofsituation utnyttja de tillgängliga instrument som finns inom unionen. Detta är en naturlig utveckling, som möjliggör att unionen utnyttjas för att skapa ytterligare säkerhet för sina medborgare. Motionerna Moderata samlingspartiet anser i motion K10 att den föreslagna solidaritetsklausulen kodifierar den solidaritet som bör gälla mellan EU:s medlemsstater redan i dag. Moderata samlingspartiet välkomnar därför förslaget (yrkande 31). Kristdemokraterna anser i motion K8 i likhet med flera remissinstanser att innebörden av klausulen är otydlig. Kristdemokraterna anser att definitionen av vilka nationella åtaganden som avses måste förtydligas (yrkande 30). Vänsterpartiet anser i motion K9 att konventets förslag om en ny solidaritetsklausul skulle innebära en utvidgning av mandatet för EU:s krishanteringsförmåga till att omfatta terroristbekämpning med militära medel. Detta är ett steg på vägen mot ett kollektivt försvar. Vänsterpartiet kan således inte ställa sig bakom tankarna på en solidaritetsklausul (yrkandena 25 och 27 i denna del). Miljöpartiet de gröna ser i motion K13 helst att solidaritetsklausulen avvisades. Definitionen av terroristhot är ytterst luddig och ger möjlighet till vida tolkningar. Kravet på att även sätta in militära resurser reser en rad frågor (yrkande 35). Försvarsutskottets yttrande Förslaget om en solidaritetsklausul ligger, anför försvarsutskottet i sitt yttrande (FöU3y), väl i linje med Sveriges vidgade syn på säkerheten, för att kunna möta ett bredare spektrum av hot än tidigare. Detta är en naturlig utveckling, som möjliggör att unionen utnyttjas för att skapa ytterligare säkerhet för dess medborgare. Utskottet delar regeringens uppfattning att klausulen uttrycker medlemsstaternas strävan att solidariskt hjälpa varandra om en medlemsstat skulle drabbas av en terroristattack, en annan av människor skapad katastrof eller en naturkatastrof. Den tydliggör möjligheterna att i en katastrofsituation kunna utnyttja de tillgängliga instrument som finns inom unionen. Formuleringen i konventsförslaget är emellertid otydlig om vilka nationella åtaganden som ytterst avses, i synnerhet när det gäller användningen av militära resurser. Utgångspunkten är att stödet precis som i dag ska vara frivilligt och ges efter de regler för insatsbeslut som redan gäller. Mot den bakgrunden delar inte utskottet de farhågor som Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna ger uttryck för. Utskottet tillstyrker regeringens ståndpunkt i frågan. I denna del har företrädare för Kristdemokraterna, Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet avgett avvikande meningar. Utskottets ställningstagande Utskottet delar försvarsutskottets uppfattning. Motionerna K10 (m) yrkande 31, K8 (kd) yrkande 30, K9 (v) yrkandena 25 och 27 (delvis) och K13 (mp) yrkande 35 avstyrks därmed. Andra politikområden I detta avsnitt behandlas konventets förslag i del III i utkastet till konstitutionellt fördrag som innehåller särbestämmelser om EU:s olika politikområden. Denna del har, med undantag för områdena rörande yttre åtgärder, ekonomisk styrning samt frihet, säkerhet och rättvisa, behandlats relativt summariskt inom konventet. Syftet har inte heller varit att ändra i de befintliga bestämmelserna på övriga områden. Konventets förslag i del III innebär huvudsakligen en anpassning till den s.k. lagstiftningsproceduren samt förenklingen av rättsliga instrument som återfinns i del I. Främst innebär detta en generell utvidgning av beslut med kvalificerad majoritet och medbeslutande för Europaparlamentet. Därtill föreslås nya rättsliga grunder, bl.a. för energi, rymden och idrott. Inre marknaden Konventet placerar det nuvarande fördragets artiklar om EU:s inre marknad i ett sammanhållet avsnitt (artiklarna III-14 till III-68). Innehållet i artiklarna har inte ändrats i någon större utsträckning jämfört med nuvarande fördrag utöver en anpassning till den s.k. lagstiftningsproceduren. Regeringens utgångspunkter Konventets förslag bevarar den nuvarande balansen, ökar användandet av kvalificerad majoritet och har gjort avsnittet om den inre marknaden mer överskådligt. Den inre marknaden har alltid haft en mycket tydlig och framskjuten plats i EG-fördraget. Detta bör inte ändras, utan snarare manifesteras ytterligare. Grunden för den inre marknaden är den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer. Sverige är ett starkt handelsberoende land och den fria rörligheten måste säkerställas så långt det är möjligt. Undantag från den fria rörligheten kan vara motiverade på vissa områden, t.ex. när det gäller en hög skyddsnivå i fråga om hälsa, säkerhet samt miljö- och konsumentskydd. Det är viktigt att dessa undantag är klart och tydligt reglerade. Vidare ska det fortsatt finnas principer för hur avvägningen ska ske mellan den fria rörligheten och begränsande av denna. Frågor om den inre marknaden är även starkt beroende av snabba och konkreta resultat, inte minst som dess grund utgörs av rättsakter eller avgöranden från domstolen. Det föreligger således en klar koppling till ett effektivt beslutsfattande i EU. Motionen Konventsutkastets skrivningar om konkurrensregler för företag (artikel III-50) inskränker, menar Miljöpartiet i motion K13, i onödan samarbete mellan företag i syfte att uppnå specificerade miljömål. Detta samarbete kan vara av stor betydelse för att ta till vara miljöengagemanget i näringslivet för frivilliga åtgärder, som ett komplement till regleringar eller ekonomiska styrmedel. Det skulle till exempel kunna inkräkta på möjligheten för företag att ställa krav på miljöanpassning i sin upphandling. Artikel III-50.3 skulle därför behöva ändras till följande: Punkt 1 får dock förklaras icke tillämplig på alla som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor, eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt eller miljömässigt framåtskridande (yrkande 55). Den inre marknadens konkurrensregler rörande statsstöd (artikel III-56) medger inte stöd för miljöskyddsåtgärder. Den vedertagna principen om att förorenaren ska betala kostnaderna för att återställa miljön eller vidta åtgärder för att uppfylla lagkrav bör värnas och snarast stärkas, även om vissa tillfälliga undantag kan vara befogade, t.ex. i nya medlemsstater. Men offentligt stöd bör medges för att t.ex. påskynda införandet av ny teknik. Därför bör en ny punkt läggas in efter III-56.3.c som möjliggör stöd för att främja miljöskyddsaktiviteter, som att påskynda införandet och användning av nya, miljöanpassade processer, produkter eller tjänster (yrkande 56). Konventsutkastets artikel III-40 om den fria varurörligheten i den inre marknaden anger ökad handel och ökad konsumtion som mål i sig. Detta är en vanlig tanke men inte desto mindre fel. Dessa ska i stället ses som medel för att uppfylla mål som medborgarnas välbefinnande och andra övergripande mål för EU. Därför bör III-40.a om nödvändigheten av att främja handelsutbytet mellan medlemsstaterna och tredjeland strykas. Eftersom en ökad konsumtionsnivå i den rika världen knappast kan vara ett mål i sig bör III-40.d ändras till nödvändigheten av att undvika allvarliga störningar i medlemsstaternas ekonomier och av att trygga en förnuftig och miljöanpassad utveckling av produktionen och en lämplig konsumtionsnivå inom unionen (yrkande 59). Miljö- och jordbruksutskottets yttrande De frågor som tas upp i de aktuella motionsyrkandena rör inte primärt miljö- och jordbruksutskottets område, men i MJU2y behandlas närliggande frågor (yttrandet behandlas mer fullständigt nedan i avsnittet om miljöpolitik). Miljö- och jordbruksutskottet delar i yttrandet regeringens uppfattning att förbättringar av miljöskyddskraven i det konstitutionella fördraget vore önskvärt. Som regeringen anfört motsvarar konventets förslag om miljöbestämmelserna (artiklarna III-129 till III-131) i allt väsentligt de skrivningar om hållbar utveckling och miljöintegration som finns i nu gällande fördrag. Ett av unionens mål ska vara en hållbar utveckling som bland andra mål bygger på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö. I artikel 3 och artikel III-4 introduceras hållbar utveckling och en central bestämmelse om sektorsintegrationen. Förslagen om miljöbestämmelserna i konventets tredje del (III-129 och III-131) överensstämmer även de i huvudsak med bestämmelserna i nuvarande fördrag. Utskottet instämmer med regeringen i att det vore önskvärt med förbättringar i fördraget när det gäller tillämpningen av försiktighetsprincipen och en introduktion i fördraget av den s.k. substitutionsprincipen. Dessa principer bör beaktas vid harmonisering och vid tillämpning av harmoniserade bestämmelser och av fördraget som sådant. Miljösamarbetet över nationsgränserna är en av EU:s viktigaste uppgifter, och utskottet anser att Sverige bör vara mer pådrivande än i dag. Utskottets ställningstagande Utskottet vill erinra om att en effektiv inre marknad ligger i Sveriges och EU:s intresse. Som regeringen påpekar är Sverige ett starkt handelsberoende land och den fria rörligheten måste säkerställas så långt det är möjligt. Miljöskydd kan motivera undantag från den fria rörligheten men det är viktigt att dessa undantag är klart definierade och tydligt reglerade. Utskottet vill, med instämmande i vad MJU anför i sitt yttrande, framhålla vikten av att regeringen driver miljökrav inom olika politikområden i EU- samarbetet. Utskottet förutsätter att regeringen väger av vilka vägar som är framkomliga när det gäller den inre marknaden. Någon riksdagens åtgärd är inte påkallad med anledning av motion K13 (mp) yrkandena 55, 56 och 59 som därmed avstyrks. Socialförsäkringsfrågor Gällande ordning När det gäller socialförsäkringsförmåner är det en nationell angelägenhet vilka förmåner ett land ska erbjuda sina medborgare eller nivån på de förmåner som finns. Däremot finns EG-regler som samordnar de nationella socialförsäkringssystemen för att de personer som flyttar mellan medlemsländerna inte ska missgynnas när det gäller rätten till social trygghet liksom för att förhindra att dessa personer uppbär dubbla förmåner. EG-fördragets artikel 42 innehåller de grundläggande principerna om sammanläggning och exportabilitet av sociala förmåner och är således grunden för den sekundära lagstiftningen på socialförsäkringsområdet. Reglerna på gemenskapsnivå om samordning återfinns i förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen samt i tillämpningsförordningen (EEG) nr 574/72. Artikel 42 i EG-fördraget omfattar inte egna företagare, men denna grupp har inkluderats med stöd av bestämmelserna i artikel 308 om fördragsutfyllnad. Genom Amsterdamfördraget har det skapats en fördragsmässig grund för EU-medlemsstaternas samarbete på det sociala området, och följande artiklar är närmast i fråga när det gäller samarbete på socialförsäkringsområdet: Artikel 136: Gemenskapens och medlemsstaternas mål ska vara att bl.a. åstadkomma ett fullgott socialt skydd och bekämpa social utslagning. Det följer av den gemensamma marknaden som främjar harmonisering av de sociala systemen samt förfaranden i fördraget och tillnärmningen av bestämmelser i lagar och andra författningar. Artikel 137: 1. För att uppnå målen i artikel 136 ska gemenskapen understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet inom bl.a. c. social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna k. modernisering av systemen för socialt skydd, utan att det påverkar tillämpningen av punkt c. 2. Rådet beslutar enligt medbeslutandeförfarandet utom på bl.a. punkt 1 c där rådet ska besluta enhälligt på förslag av kommissionen efter att ha hört Europaparlamentet. 4. De bestämmelser som antagits enligt denna artikel ska inte påverka medlemsstaternas erkända rätt att fastställa de grundläggande principerna för sina system för social trygghet och ska inte i väsentlig grad påverka den finansiella jämvikten i dessa. Konventet Konventet placerar det nuvarande fördragets artiklar om EU:s inre marknad i ett sammanhållet avsnitt. Innehållet i artiklarna har inte ändrats i någon större utsträckning jämfört med nuvarande fördrag utöver en anpassning till den s.k. lagstiftningsproceduren. Konventets förslag om sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor innebär inga större förändringar på det sociala området. Utgångspunkten är liksom i nuvarande fördrag att frågor om välfärdens utformning utgör nationell kompetens. Unionens kompetens på detta område handlar främst om att genomföra åtgärder som främjar samarbetet mellan medlemsstaterna. Förslaget innebär en anpassning till det s.k. lagstiftningsförfarandet av beslutsprocedurerna på detta område. Regeringens utgångspunkter När det gäller den inre marknaden anges bl.a. att konventets förslag bevarar den nuvarande balansen, ökar användandet av kvalificerad majoritet och har gjort avsnittet mer överskådligt. Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen på det sociala området bör behållas. Konventets förslag bör därför stödjas. Att beslut får tas med kvalificerad majoritet möjliggör framsteg på det sociala området inom den kompetens som unionen har. Motionerna Bo Lundgren m.fl. (m) anger i motion K10 att utgångspunkten för konventets förslag liksom för nuvarande fördrag är att frågor om välfärdens utformning utgör nationell kompetens. I yrkandena 7 och 32 (båda delvis) framhålls vikten av att den nationella beslutanderätten bibehålls för bl.a. socialpolitiken och sociala transfereringar. Vänsterpartiet begär i tre motioner tillkännagivanden om att regeringen bör verka för att den nationella beslutanderätten på det sociala området bevaras. Det gäller motionerna Sf288 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) yrkande 9, Sf360 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) yrkande 1 och Sf242 av Rolf Olsson m.fl. (v) yrkande 2. I motionerna åberopas bl.a. att EU enligt konventets förslag kan ta sig kompetens på de områden man önskar, en allvarlig risk för det offentliga trygghetssystemet i Sverige. I praktiken pågår en harmonisering på området som drivs på av EMU-projektet. Socialförsäkringsutskottets yttrande Socialförsäkringsutskottet anför följande i sitt yttrande (SfU2y). När det gäller socialförsäkringsförmåner är det en nationell angelägenhet vilka förmåner ett land ska erbjuda sina medborgare och nivån på de förmåner som finns. Däremot finns EG-regler som samordnar de nationella socialförsäkringssystemen för de personer som flyttar mellan medlemsländerna, varvid artikel 42 innehåller de grundläggande principerna. När det gäller medlemsstaternas samarbete på det sociala området har en fördragsmässig grund införts genom Amsterdamfördraget. I sitt yttrande 1999/2000:SfU6y till utrikesutskottet med anledning av regeringens skrivelse om verksamheten i EU 1999 angav socialförsäkringsutskottet att principerna om icke- diskriminering och likabehandling av EU-medborgare liksom krav på likabehandling av kvinnor och män visserligen påverkar utformningen av socialförsäkringssystemen, men utskottet underströk att själva utformningen av och innehållet i medlemsländernas socialförsäkringssystem är en nationell fråga. Enligt utskottets mening finns, på vissa håll inom EU, tendenser att bitvis vilja föra över frågor som rör de nationella sociala trygghetssystemen till beslutsfattande inom gemenskapen. Utskottet betonade därför att frågor om den sociala dimensionen när det gäller en gemensam strategi för att modernisera social trygghet handlar om ett samarbete mellan de enskilda medlemsstaterna. I yttrandet angavs vidare att regeringen i olika sammanhang och forum inom EU bör markera denna inställning, något som utskottet i samband med information om EU-frågor även framfört till Socialdepartementet. Utskottet vidhåller detta ställningstagande och konstaterar att konventets förslag i motsvarande delar inte innebär någon ändring av EU:s kompetens. Däremot kommer beslut som grundar sig på den av konventet föreslagna artikeln III-21 (motsvarande dagens artikel 42) att fattas enligt huvudregeln för det vanliga lagstiftningsförfarandet (medbeslutandeförfarandet), vilket innebär att rådets beslut kommer att fattas med kvalificerad majoritet. I dag gäller att rådets beslut måste vara enhälligt. Det innebär således att beslut om ändringar i förordning 1408/71 enligt förslaget kan fattas med kvalificerad majoritet i rådet. Utskottet ställer sig bakom skrivelsen i dessa avseenden och avstyrker motionerna Sf242 yrkande 2, Sf288 yrkande 9 och Sf360 yrkande 1. Även motion K10 yrkandena 7 och 32 (i dessa delar), som får anses tillgodosedd, avstyrks. Avvikande meningar har avgetts av företrädarna för Moderaterna respektive Vänsterpartiet. Utskottets ställningstagande Utskottet delar socialförsäkringsutskottets uppfattning. Motionerna K10 (m) yrkandena 7 (delvis) och 32 (delvis) och Sf242 (v) yrkande 2, Sf288 (v) yrkande 9 och Sf360 (v) yrkande 1 avstyrks. Sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor allmänt Skrivelsen Regeringen konstaterar i skrivelsen att konventets förslag inte innebär några större förändringar på det sociala området. Dagens kompetensfördelning mellan medlemsstaterna och unionen på det sociala området bör behållas, anser regeringen. Konventets förslag bör därför stödjas. Regeringen konstaterar att omröstning med kvalificerad majoritet möjliggör framsteg på det sociala området inom den kompetens som unionen har. Medbeslutande för Europaparlamentet kan också övervägas i vissa delar. En teknisk-juridisk översyn kan behöva göras för att tillförsäkra att förslaget inte får oönskade effekter på möjligheterna att införliva EU:s lagstiftning genom kollektivavtal. Regeringen konstaterar att det under konventets arbete visade sig vara svårt att vinna stöd för att skriva in rätten till gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder. Enligt regeringen bör frågans läge på nytt värderas under regeringskonferensen. Motionerna Moderata samlingspartiet välkomnar i motion K10 yrkande 32 i denna del konventets förslag på det sociala området eftersom det enligt partiet innebär att socialpolitiska och sociala transfereringar är och förblir nationella frågor. Enligt Vänsterpartiet i motion K9 yrkandena 13 och 16 bör regeringen i regeringskonferensen säkerställa möjligheten att införliva EU:s lagstiftning genom kollektivavtal. Där bör regeringen också föra fram förslag om att föra in rätten till gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder i fördraget såsom en form av femte frihet. Arbetsmarknadsutskottets yttrande Arbetsmarknadsutskottet anser i sitt yttrande (AU2y) att det är mycket angeläget att bibehålla nuvarande möjligheter att genomföra EU-regler på det arbetsrättsliga området genom kollektivavtal och detta oavsett om de regler som ska genomföras tillkommit genom gängse lagstiftningsförfarande eller med stöd av fördraget genom avtal på unionsnivå mellan arbetsmarknadens parter. Riksdagen bör kunna förutsätta att regeringen i regeringskonferensen kraftfullt verkar för att ett motsvarande tillvägagångssätt kan användas även framgent på det socialpolitiska området. Enligt utskottets uppfattning bör regeringen i regeringskonferensen söka vinna gehör för en reglering i fördraget av rätten till gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder. Som framgått står regeringen bakom konventets förslag om kompetensfördelning på det sociala området. Utskottet konstaterar att också Moderaterna stöder konventets förslag på det sociala området. Arbetsmarknadsutskottet erinrar om att utskottet tidigare i sitt yttrande har kommenterat formuleringarna om full sysselsättning och social marknadsekonomi som ingår i unionens mål enligt artikel I-3. Eftersom det bör råda symmetri mellan fördragets olika delar bör formuleringar om hög sysselsättningsnivå (artikel III-99) och öppen marknadsekonomi (artiklarna III-69, III-70 och III- 77) ersättas med begreppen full sysselsättning och social marknadsekonomi. Utskottet anser att motionerna K10 yrkande 32 i denna del (m) och K9 yrkandena 13 och 16 (v) bör avstyrkas. Avvikande meningar har i denna del fogats till yttrandet från företrädarna för Moderaterna och Vänsterpartiet. Företrädarna för m, fp, kd och c avvisar i en gemensam avvikande mening förslaget om att fördragsreglera rätten till gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder. Arbetsmarknadsutskottet tar i sitt yttrande vidare upp den öppna samordningsmetoden på sysselsättningsområdet. Arbetsmarknadsutskottet anför att EU:s sysselsättningsstrategi genomförs med hjälp av den öppna samordningsmetoden. Regeringen har i en skrivelse, 2001/02:187, redovisat Sveriges genomförande av sysselsättningsstrategin. I sitt ställningstagande till skrivelsen (bet. 2002/03:AU1) betonade arbetsmarknadsutskottet vikten av en nationell förankring av sysselsättningssamarbetet. Utskottet framhöll att det är angeläget att samarbetet är förankrat hos arbetsmarknadens parter och såg positivt på en ökad regional och lokal förankring av detta. I EU:s gällande sysselsättningsriktlinjer betonas att samarbetet med arbetsmarknadens parter bör uppmuntras nationellt, regionalt och lokalt samt på sektors- och företagsnivå för att säkerställa att sysselsättningsstrategin genomförs, bevakas och följs upp. På såväl nationell nivå som på europeisk branschövergripande nivå respektive sektorsnivå uppmanas arbetsmarknadens parter att vara aktiva i såväl genomförande som rapportering av sysselsättningsriktlinjerna. Också andra aktörer än parterna kan bidra till genomförandet av sysselsättningsstrategin. Utskottet vill i likhet med LO och TCO i deras remissvar fästa uppmärksamhet på att det kan finnas behov av att i fördraget reglera hur bl.a. arbetsmarknadens parter kan tillföra synpunkter när den öppna samordningsmetoden används. Detta var också en fråga som behandlades i konventets arbetsgrupp Ett socialt Europa. Gruppen förespråkade i sina slutsatser en reglering av den öppna samordningsmetoden i fördraget och ansåg att denna skulle göras på ett sådant sätt att tillvägagångssätt och olika inblandade aktörers roller klarläggs. Utskottets ställningstagande Utskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning rörande sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor och avstyrker motionerna K10 (m) yrkande 32 i denna del och K9 (v) yrkande 13. Utskottet gör samma bedömning som arbetsmarknadsutskottet när det gäller gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder. Därmed avstyrks motion K9 (v) yrkande 16. Arbetsmarknadsutskottets yttrande i den del som rör samordning mellan ekonomisk politik och sysselsättningspolitik har behandlats ovan i avsnittet om samordning av den ekonomiska politiken. Arbetskraft från tredjeland Skrivelsen Den rättsliga ställningen för tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i unionen bör enligt regeringen tillnärmas den som medlemsstaternas medborgare åtnjuter. En viktig rättighet är att ha tillgång till arbetsmarknaden, på villkor som är jämförbara med EU-medborgarnas. Motionen Moderata samlingspartiet efterlyser i motion K10 yrkande 24 i denna del ett modernt regelverk för arbetskraftsinvandring. Partiet anser att konventets förslag om att ge medlemsstaterna rätt att fastställa hur många tredjelandsmedborgare som ska beviljas inresa för arbete strider mot idén om en gemensam invandringspolitik. Förslaget bör därför avvisas. I stället måste målet vara ett gemensamt modernt regelverk för arbetskraftsinvandring till EU. Arbetsmarknadsutskottet Utskottet ser positivt på konventets förslag om arbetskraftsinvandring av tredjelandsmedborgare. Det innebär ett klargörande av medlemsstaternas rätt att själva fastställa hur många tredjelandsmedborgare som får beviljas inresa för att där söka sysselsättning som arbetstagare eller egenföretagare. Som framgått förespråkar regeringen ökad överensstämmelse mellan den rättsliga ställningen för tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i unionen och den som medlemsstaternas medborgare åtnjuter. Utskottet delar denna uppfattning och vill understryka att en viktig rättighet är att ha tillgång till arbetsmarknaden, på villkor som är jämförbara med EU-medborgarnas. Utskottet anser att motion K10 yrkande 24 i denna del (m) bör avstyrkas. Avvikande mening har fogats till yttrandet av utskottets moderata ledamöter. Utskottets ställningstagande Utskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning och avstyrker motion K10 (m) yrkande 24 (delvis). Arbetsmarknadsparternas roll och den sociala dialogen Skrivelsen Regeringen konstaterar i skrivelsen att de flesta remissinstanser som uttalat sig om sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor ställer sig positiva till konventets förslag och att LO, TCO och SACO i sina remissvar markerar starkt stöd för den föreslagna bestämmelsen om arbetsmarknadens parter och den sociala dialogen. Motionen Enligt Moderata samlingspartiet i motion K10 yrkande 32 i denna del hade det varit önskvärt att den rättsliga grunden för den s.k. sociala dialogen hade tagits bort ur fördraget. Motionärerna anser det vara odemokratiskt att de avtalsslutande parterna ges en särställning i den europeiska lagstiftningsprocessen. Arbetsmarknadsutskottet Utskottet ser positivt på den sociala dialogen mellan arbetsmarknadens parter på Europanivå och kan konstatera att denna har undergått en betydande utveckling, inte minst under senare år. Det är angeläget att arbetsmarknadsparternas roll uttryckligen erkänns och att den sociala dialogen får en rättslig grund i fördraget. I ett vidare perspektiv kan detta också ses som ett uttryck för vikten av öppenhet och medborgarinflytande inom unionen. Som framgått fäster LO, TCO och SACO i sina remissvar på departementspromemorian Europeiska konventet om EU:s framtid Resultat och utgångspunkter inför nästa regeringskonferens (Ds 2003:36) stor vikt vid den aktuella artikeln. Svenskt Näringsliv berör i sitt remissvar inte konventets förslag om reglering i fördraget av arbetsmarknadens parters roll och den autonoma sociala dialogen. Däremot har utskottet noterat att konventets förslag på denna punkt uttryckligen värdesätts av den europeiska arbetsgivarorganisationen Unice där Svenskt Näringsliv är medlem. I en skrivelse den 1 oktober 2003 till rådets ordförande skriver organisationen: I egenskap av arbetsmarknadspart, är det också en nyckelfaktor för Unice att regeringskonferensen bekräftar konventets förslag att i konstitutionen starkare erkänna arbetsmarknadsparternas autonomi och den sociala dialogen. Unice företräder fler än 16 miljoner privata företag i 28 europeiska länder. Arbetsmarknadsutskottet vill i detta sammanhang erinra om att konventets arbetsgrupp Ett socialt Europa i sina slutsatser (CONV 516/03 den 30 januari 2003) rekommenderade att arbetsmarknadsparternas roll uttryckligen skall erkännas i fördraget och att lämpliga bestämmelser om konsultationsförfarande skall ingå i detta liksom att befintliga tillvägagångssätt för förhandlingar om avtal på arbetsmarknaden skall stärkas. I arbetsgruppen ingick företrädare för bl.a. den svenska riksdagen. Till skillnad från Moderaterna anser arbetsmarknadsutskottet att det är viktigt att artikel I-47 om arbetsmarknadens parter och den autonoma sociala dialogen återfinns i ett nytt fördrag. Regeringen bör starkt verka för att så blir fallet. Utskottet anser därmed att motion K10 yrkande 32 i denna del (m) bör avstyrkas. Moderata samlingspartiets företrädare har i avvikande mening förordat att riksdagen bifaller yrkandet. Utskottets ställningstagande Utskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning och avstyrker motion K10 (m) yrkande 32 (delvis). Folkhälsopolitiken och hälso- och sjukvård Konventets förslag Konventets förslag innebär inga sakliga förändringar på folkhälsoområdet. Utgångspunkten är liksom i nuvarande fördrag att frågor som rör folkhälsopolitikens utformning utgör nationell kompetens. Unionens kompetens på detta område handlar främst om att gemenskapen ska genomföra åtgärder som främjar samarbetet mellan medlemsstaterna. Undantag gäller dock för vissa frågor som rör organ, ämnen av mänskligt ursprung, blod och blodderivat och åtgärder på veterinär- och växtskyddsområdet som direkt syftar till att skydda folkhälsan. Förslaget innebär ett förtydligande av att unionen har en roll i fråga om att stödja medlemsstaternas insatser för att bekämpa omfattande gränsöverskridande sjukdomar. Dessa åtgärder får dock inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar och medför således inte någon förändring av ansvarsförhållandena på folkhälsoområdet (artikel III-179). Under konventsarbetet var hälso- och sjukvårdsfrågorna inte föremål för diskussion och konventet föreslog heller inga förändringar i fördraget med avseende på politikområdet. I artikel III-179.7 framgår att när unionen vidtar åtgärder på folkhälsoområdet ska den fullt ut respektera medlemsstaternas ansvar för att organisera och ge hälso- och sjukvård. Regeringens utgångspunkter Folkhälsopolitikens utformning är ett nationellt ansvar. Detta är särskilt viktigt för Sverige som vill behålla en restriktiv nationell narkotika- och alkoholpolitik. Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen på folkhälsoområdet bör i princip behållas. En utgångspunkt bör även fortsättningsvis vara att en hög hälsoskyddsnivå för människor ska säkerställas vid utformningen av all gemenskapspolitik. Relationen mellan alkoholpolitikens mål och reglerna för den inre marknadens funktion bör fortsatt bevakas. Konventets förslag att förtydliga unionens roll att stödja medlemsstaternas insatser i fråga om att bekämpa gränsöverskridande sjukdomar bör kunna accepteras under förutsättning att kompetensfördelningen på smittskyddsområdet inte förändras. De senaste årens rättsutveckling gör det angeläget att förtydliga medlemsstaternas ansvar att organisera och ge hälso- och sjukvård. Det gäller i första hand vid genomförandet av den inre marknaden, men även inom den gemensamma handelspolitiken. Medlemsstaterna bör i fördraget uppmuntras att samarbeta inom detta område. Motionerna I motion K10 anför Moderata samlingspartiet att konventets förslag innebär att folkhälsopolitiken är ett fortsatt nationellt ansvar. Dock ska unionen kunna stödja medlemsstaternas insatser när det gäller att bekämpa gränsöverskridande sjukdomar. Motionärerna har inget att erinra mot konventets förslag (yrkande 33). Moderata samlingspartiets utgångspunkt är vidare att det är medlemsstaterna som bär ansvar för organisationen av hälso- och sjukvårdssystemet. Motionärerna välkomnar till skillnad från regeringen de senaste årens rättsutveckling som innebär att patienter ges rätt att söka sjukvård över nationsgränserna. Det är särskilt viktigt för patienter som får vänta i sjukvårdsköer på adekvat behandling. Patienternas efterfrågan av sjukvård bör ses som en del av den inre marknaden. Motionärerna menar dessutom att också rätten till etablering för vårdtjänstproducenter ska omfattas av reglerna för den inre marknaden (yrkande 34). Moderata samlingspartiet menar vidare att det för den enskilde konsumenten är viktigt att det finns ett brett utbud av tjänster och varor av god kvalitet att välja mellan. Det största problemet gäller offentliga monopol när konsumenten inte kan vända sig till något alternativ. Motionärerna anser därför att den viktigaste åtgärden för att stärka konsumenten är att bryta upp nationella monopol och föra in dem under EU:s inre marknad och de konkurrensregler som gäller för denna (yrkande 37). Under avsnittet om folkhälsopolitik (III-179) vill Miljöpartiet i motion K13 med kraft peka på skrivningarna om förebyggande verksamhet, även kallad harm reduction, och att politiken på EU-nivå ska vara s.k. kompletterande för medlemsländernas narkotikapolitik. Det är väl känt att Sverige med kraft jobbar mot utbredningen av narkotika- användningen och att denna politik har en förkrossande majoritet av svenskarnas stöd. Det är väl känt att EU:s olika medlemsländer tolkar skrivningar om förebyggande verksamhet på olika sätt och vad menas egentligen med att komplettera narkotikapolitiken. Sveriges restriktiva hållning kan hotas och redan i dag påverkas vi av andra EU- länders slapphänta politik inom detta området. Regeringen bör därför med kraft försöka få bort skrivningarna om förebyggande verksamhet etc. Miljöpartiet anser att det i skrivningarna räcker med att framhålla vikten av samarbete, utbyte av erfarenhet och stimulering av forskning inom området (yrkande 66). Enligt flerpartimotionen K6 (delvis) av Gabriel Romanus m.fl. (fp, kd, v, c, mp) behövs en förstärkning av den föreslagna artikel III-179, varvid en betydelsefull förändring kan vara att alkoholrelaterade hälsoskador förs in som komplement till narkotikarelaterade hälsoskador. Socialutskottets yttrande Socialutskottet vill i sitt yttrande (SoU2y) erinra om att inom folkhälsoområdet bedriver Sverige sedan lång tid tillbaka en restriktiv alkoholpolitik för att begränsa alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar. Ambitionsnivån är hög. Utskottet vill betona vikten av att Sverige även fortsättningsvis kan behålla målsättningen att begränsa alkoholens skadeverkningar och verka för att minska den totala alkoholkonsumtionen. Det internationella arbetet på alkoholområdet bör utvecklas och förstärkas. Särskilt viktigt är utarbetandet av en EU-strategi för att utforma en effektiv, ansvarsfull och social alkoholpolitik som gagnar folkhälsan inom unionen. Socialutskottet erinrar om de initiativ som togs under det svenska ordförandeskapet. Systembolagets detaljhandelsmonopol är ett av de viktigaste inslagen i den svenska alkoholpolitiken. Eftersom vissa andra alkoholpolitiska instrument har försvagats har Systembolagets roll blivit allt viktigare. Socialutskottet anser att det är angeläget att detaljhandelsmonopolet bevaras. Socialutskottet har vid flera tillfällen uttalat sin principiella ståndpunkt att tobaksodling inte bör stödjas med medel ur EU:s budget. Sverige arbetar aktivt med frågor om tobaksprevention och anser att det i första hand är en folkhälsofråga. Flera av motionerna ger uttryck för det synsätt och de ställningstaganden som nu beskrivits. Regelmässigt finns en bred och fast förankrad politisk uppfattning på området. Det är vidare synnerligen angeläget att regeringen med kraft fortsätter att bekämpa alla krav på legalisering av narkotika och liberalisering av narkotikapolitiken på det internationella planet. Sverige måste fortsätta att aktivt driva sin inställning i narkotikafrågor inom EU. En enig svensk riksdag står bakom detta ställningstagande. Mot bakgrund av vad som nu anförts vill socialutskottet betona att folkhälsopolitikens utformning är och bör fortsätta att vara ett nationellt ansvar. Detta är särkilt viktigt för Sverige som vill behålla en restriktiv nationell politik. Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen på folkhälsoområdet bör således i princip behållas. Utskottet delar samtidigt såväl regeringens uppfattning som uppfattningen i flera av motionerna att en hög hälsoskyddsnivå för människor ska säkerställas vid utformningen av all gemenskapspolitik. Relationen mellan alkoholpolitikens mål och regler för den inre marknadens funktion bör fortsatt bevakas. Det bör framgå av konstitutionen att skyddet för folkhälsan inte bör underordnas handelspolitiska krav. Statsministern har i Sveriges riksdag den 21 oktober 2003 redovisat att han informerat toppmötet att regeringen inte har något utrymme för att inleda förhandlingar förrän riksdagen behandlat konventsförslaget. Statsministern har vid samma tillfälle betonat att Sverige önskar behålla en nationell restriktiv alkoholpolitik inom folkhälsoområdet. Regeringskansliet har på begäran av det italienska ordförandeskapet inför regeringskonferensen den 27 oktober 2003 meddelat ordförandelandet Italien vilka icke-institutionella frågor som Sverige vill föra upp till diskussion inom ramen för regeringskonferensen. I dokumentet, dagtecknat den 20 oktober 2003, behandlas bl.a. frågan om balansen mellan den inre marknaden och folkhälsan. Tillägg presenteras för såväl artikel III-179 om folkhälsa som artikel III-217 om gemensam handelspolitik. Den svenska regeringen anför bl.a. att den inre marknaden är baserad på förutsättningen att fri rörlighet och ekonomisk tillväxt skapar välfärd. Alkohol och tobak är emellertid en form av handelsvaror där marginalnyttan är negativ. Detta måste tas med i beräkningen. Tobakskonsumtion och alkohol är de viktigaste hälsodeterminanterna inom EU. Alkoholmissbruk förorsakar allvarliga bekymmer för folkhälsan och den sociala välfärden. Den svenska regeringen föreslår ett tillägg i artikel III-179 punkt 4 om åtgärder rörande alkohol och tobak. Vidare föreslår den svenska regeringen ett tillägg till den föreslagna artikel III-217 punkt 4 med innebörden att det ska krävas enhällighet också vid beslut som omfattar sociala tjänster, hälso- och sjukvård och statliga monopol, då detta är av nationellt intresse. Socialutskottet ställer sig bakom dessa båda tillägg. Moderata samlingspartiets ledamöter i socialutskottet har fogat en avvikande mening till yttrandet i vilket de anför att de inte delar majoritetens uppfattningar, utom vad gäller narkotikapolitiken. I stället ställer de sig bakom yrkandena 33, 34 och 38 i motion K10 (m) där det begärs tillkännagivanden om att det är medlemsstaterna som ansvarar för folkhälsopolitiken, om patienters rätt att söka vård över nationsgränserna respektive vårdproducenternas fria etableringsrätt och om avskaffande av offentliga monopol. Miljöpartiets företrädare har i ett särskilt yttrande anfört att hon står bakom socialutskottets ställningstagande och därutöver står bakom yrkandena 26 och 66 i motion K13 (mp) med begäran om tillkännagivanden om förtydliganden av barns rättigheter i EU:s målsättningar och om förebyggande verksamhet och kompletterande EU-politik inom narkotikaområdet. Utskottets ställningstagande Utskottet delar socialutskottets uppfattning och avstyrker motionerna K10 (m) yrkandena 33, 34 och 38, motion K13 (mp) yrkande 66 samt K6 (fp, kd, v, c, mp) (delvis). Utskottet har behandlat frågorna om folkhälsa som mål och barns rättigheter ovan i avsnittet om unionens upprättande, värden och mål. Jordbruks- och fiskepolitiken Konventets förslag I det konstitutionella fördraget föreslås att Europaparlamentet ges ett ökat inflytande över jordbrukspolitiken. Lagstiftningsförfarandet, dvs. medbeslutande för Europaparlamentet, föreslås bli tillämpat vid antagandet av de europeiska lagar och europeiska ramlagar genom vilka den gemensamma politiken för fiske och jordbruk genomförs. Parlamentet föreslås dock inte ges motsvarande in- flytande vid antagandet av europeiska förordningar eller beslut om fastställande av priser, avgifter, stöd och kvantitativa begränsningar samt fastställande och fördelning av fiskemöjligheter. Konventet föreslår ingen ändring av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Fiske beskrivs i konventets förslag som en delad befogenhet, med undantag för bevarandet av havets biologiska resurser som är en exklusiv befogenhet (artiklarna III-121 till III-128). Regeringens utgångspunkter Konventsförslaget innebär att Europaparlamentet får ett utökat inflytande över den gemensamma jordbrukspolitiken. Om en begränsad form av medbeslutande införs är det angeläget att tydligt klargöra kompetensfördelningen mellan Europaparlamentet och rådet samt att finna en form av medbeslutande som är väl avvägd. De nu angivna målsättningarna för den gemensamma jordbrukspolitiken är anpassade till den situation som rådde i Europa på 1950-talet. Målsättningarna i existerande fördrag är därför inte längre relevanta i förhållande till den nuvarande situationen för Europas jordbruk. En uppgift i det fortsatta arbetet med det nya fördraget bör därför vara att söka modernisera målen för jordbrukspolitiken. Regeringen bedömer att konventets förslag inte syftar till någon förändring av kompetensfördelningen för den gemensamma fiskeri- politiken. Begreppet havets biologiska resurser kan behöva klargöras. Motionerna Enligt motion K5 (s) bör en målsättning om att jordbrukspolitiken också ska omfatta ett djuretiskt hållbart samhälle inom hela EU införas i fördraget. Fördraget bör innehålla texter om hur vi på EU-nivå kan bilda ett djuretiskt råd, bestående av etiker och andra personer som står fria från den pågående djuranvändningen. Rådet bör ta fram djuretiska analyser kring samhällsutvecklingen och olika enskilda frågor. I motion K8 (kd) anförs att den europeiska jordbrukspolitiken har mycket negativa konsekvenser för fattiga jordbrukare i u-världen. Följderna av de omfattande subventionerna inom unionen leder till dumpning av produktion på u-landsmarknader, vilket i sin tur slår ut inhemsk produktion och förhindrar export till EU. Målsättningen bör vara en minskad överskottsproduktion och en jordbrukspolitik som tar ett globalt ansvar (yrkande 27). Enligt motion K10 (m) om en reformering av den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken bör konventets förslag om en förändrad beslutsordning för jordbrukspolitiken göra det lättare att reformera den jordbrukspolitik som orsakar överproduktion och dumpning. En reformering av målen för jordbrukspolitiken bör genomföras (yrkande 35). I motion K13 (mp) anförs regeringen på regeringskonferensen bör driva att jordbrukspolitiken åternationaliseras (yrkande 67). Problemen med EU:s fiskeripolitik kan exemplifieras med förbudet för Sverige att genomföra det aviserade stoppet av torskfisket. Regeringen bör analysera förslaget att göra bevarandet av havets biologiska resurser till en exklusiv EU-befogenhet. Flera remissinstanser har också pekat på oklarheterna inom detta område. Regeringens linje borde vara att EU enbart ska ha rätt att sätta miljöskyddande minimistandarder inom politikområdet, inte tvinga länder att föra en mindre miljövänlig politik (yrkande 68). Miljö- och jordbruksutskottets yttrande Jordbruk Som anförs i skrivelsen innebär konventsförslaget att Europaparlamentet får ett utökat inflytande över den gemensamma jordbrukspolitiken. Utskottet instämmer i att det är angeläget att tydligt klargöra kompetensfördelningen mellan Europaparlamentet och rådet samt att finna en form av medbeslutande som är väl avvägd. När det gäller frågan om avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken uttalade utskottet i april 2002 (bet. 2001/02:MJU15 s. 22) att riksdagen har godkänt de riktlinjer regeringen presenterat i propositionen Riktlinjer för Sveriges arbete med jordbruks- och livsmedelspolitiken inom EU (prop. 1997/98:142, bet. 1997/98:JoU23, rskr. 1997/98:241). Riktlinjerna innebär att jordbruks- och livsmedelsproduktionen ska främjas genom en reform av jordbruks- och livsmedelspolitiken inom EU med särskilt avseende på successivt borttagande av EG:s marknadsordningar och på en avveckling av gränsskyddet med hänsyn till internationella åtaganden. Utskottet uppmärksammade vidare regeringens avsikt att under de närmaste åren ägna kraft åt reformeringen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik utifrån de övergripande målsättningar som slogs fast av riksdagen 1998. Den stora andel av EG:s budget som går till den gemensamma jordbrukspolitiken motiverar i sig att dessa frågor bereds i särskild ordning. Utskottet föreslog därför i ett tillkännagivande att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté med uppgift att utarbeta en svensk strategi för reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (rskr. 2001/02:255). Vid Jordbruksrådets möte den 26 juni 2003 träffades en överenskommelse om den s.k. halvtidsöversynen (mid-term review) av den gemensamma jordbrukspolitiken. Beslutet innebär att nuvarande direktstöd med vissa undantag ersätts av ett frikopplat gårdsstöd. Arealstödet för jordbruksgrödor kan frikopplas med mellan 75 % och 100 %. Jordbruksreformen innebär att direktstöden dras ned successivt och att pengarna genom s.k. modulering används för stöd till miljö och landsbygdsutveckling. Genom att stärka miljöns och landsbygdsutvecklingens roll ges medlemsländerna möjlighet att i ökad utsträckning, genom riktade åtgärder, tillgodose behov på landsbygden. Regeringens ståndpunkt i det arbete som föregick halvtidsöversynen har varit att kostnaden för t.ex. arealstöd bör minska och att medel bör föras över till åtgärder för landsbygdsutveckling, t.ex. miljöersättningar. Denna ståndpunkt har fortlöpande redovisats och diskuterats i den samrådsgrupp med representanter från miljö- och jordbruksutskottet och Jordbruksdepartementet som följt förhandlingarna. Jordbruksministern har i svar på fråga 2002/03:663 om det svenska jordbruket anfört att regeringen verkar kraftfullt för att jordbrukspolitiken ska reformeras. Jordbruksministern arbetar för att den översyn och reformprocess som för närvarande pågår ska leda till en mer effektiv och dynamisk jordbrukspolitik inom EU. Utskottet delar regeringens uppfattning att de målsättningar för den gemensamma jordbrukspolitiken som angetts i konventets förslag är anpassade till den situation som rådde i Europa på 1950-talet. Målsättningarna i existerande fördrag är därför inte längre relevanta i förhållande till den nuvarande situationen för Europas jordbruk. Utskottet instämmer i att en uppgift i det fortsatta arbetet med det nya fördraget bör vara att söka modernisera målen för jordbrukspolitiken. Motionerna K8 (kd) yrkande 27 och K10 (m) yrkande 35 bör lämnas utan vidare åtgärd i den mån de inte tillgodosetts med vad som anförts. Även motion K13 (mp) yrkande 67 avstyrks med det anförda. I avvikande meningar har företrädarna för Moderata samlingspartiet respektive Kristdemokraterna anfört avvikande meningar om reformerad jordbrukspolitik. Folkpartiets företrädare har lämnat särskilt yttrande. Fiske På förslag av regeringen i proposition 1997/98:2 om hållbart fiske och jordbruk fattade riksdagen i december 1997 beslut om att såväl det svenska fisket som fisket inom EU ska bedrivas på ett hållbart sätt (bet. 1997/98:JoU, rskr. 1997/98:116). Riksdagen delade också regeringens bedömning att Sverige bör verka för förändringar av den gemensamma fiskepolitiken i samband med den förestående översynen för att politiken bättre ska svara mot det angivna målet och att försiktighetsprincipen härvid bör tillämpas liksom att miljöaspekterna bör beaktas. I april 1999 fattade riksdagen beslut om en ny struktur i arbetet med miljömål och fastställde 15 nationella miljökvalitetsmål (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183) av vilka framför allt målen Bara naturlig försurning, Levande sjöar och vattendrag och Hav i balans samt Levande kust och skärgård berör fisket. I november 2001 beslutade riksdagen om ett antal delmål för de tre miljökvalitetsmålen (bet. 2001/02:MJU3 rskr. 2001/02:36). Utskottet konstaterade i maj 2002 (bet. 2001/02:MJU23) att den gemensamma fiskepolitiken är en fullt utvecklad gemenskapspolitik där EU har exklusiv kompetens, vilket i likhet med jordbrukspolitiken innebär att alla gemenskapens länder omfattas av samma bestämmelser. Politiken reglerar alla aspekter på fisket, från havet till konsumenten. Målet för den gemensamma fiskepolitiken i fråga om utnyttjandet är enligt artikel 2 i grundförordningen 3760/92 att den gemensamma fiskepolitiken ska skydda och bevara de levande marina akvatiska resurser som är tillgängliga och får utnyttjas. Den gemensamma fiskepolitiken ska se till att dessa resurser långsiktigt utnyttjas på ett ändamålsenligt och ansvarsfullt sätt under de ekonomiska och sociala förhållanden som passar sektorn, varvid hänsyn ska tas till följderna för det marina ekosystemet och särskilt till producenternas och konsumenternas behov. För att nå målet har EU infört ett gemenskapssystem för styrning av utnyttjandet. Systemet ska se till att det finns en varaktig balans mellan resurserna och utnyttjandet av dem inom de olika fiskeområdena. Enligt den gemensamma målbestämmelsen har medlemsstaterna en skyldighet att se till att icke yrkesmässiga verksamheter, som t.ex. fritidsfiske, inte äventyrar bevarandet och förvaltningen av de resurser som omfattas av den gemensamma fiskepolitiken. För att dessa mål ska kunna uppnås och för att säkerställa att utnyttjandet sker på ett hållbart sätt anges i förordningen bl.a. ramar för tillträde samt för förvaltning och kontroll av fiskeaktiviteterna samt de medel och förfaranden som krävs. Syftet med fiskepolitiken är att säkra en ansvarsfull förvaltning av bestånden främst genom förbättrad övervakning och kontroll, användning av mer selektiva redskap samt minskning av bifångst och kasserad fångst. Vidare ska produktionshöjande subventioner reduceras för att uppnå en bättre balans mellan fiskekapacitet och långsiktigt hållbart nyttjande av fiskeresurserna. Utskottet anser, i likhet med regeringen, att den gemensamma fiskepolitiken inte har lyckats uppfylla målen i den gemensamma fiskepolitiken. Som utskottet vid flera tillfällen tidigare har framhållit (bet. 1999/2000:MJU8) ska målsättningen för den gemensamma fiskepolitiken vara att den bedrivs på ett långsiktigt hållbart sätt. Den framtida fiskepolitiken bör därför utvecklas så att den bättre bidrar till detta mål. Arbetet måste utgå från vetenskapliga bedömningar av bestånden och fiskemöjligheterna. Vidare ska försiktighetsprincipen tillämpas och miljöaspekterna beaktas. Som regeringen anfört i skrivelsen beskrivs fiske i konventets förslag som en delad befogenhet, med undantag för bevarandet av havets biologiska resurser som är en exklusiv befogenhet (artiklarna III-121 till III-128). Som redovisas i skrivelsen (s. 24) ska unionen ensam ha befogenhet bl.a. för den gemensamma handelspolitiken och bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Förteckningen över områdena med exklusiv befogenhet är uttömmande. På de områden där unionen har exklusiva befogenheter tillämpas inte subsidiaritetsprincipen. Utskottet delar regeringens bedömning att konventets förslag inte syftar till någon förändring av kompetensfördelningen för den gemensamma fiskeripolitiken. Utskottet vill emellertid erinra om att målsättningen för den gemensamma fiskepolitiken ska vara att den bedrivs på ett långsiktigt hållbart sätt. Den framtida fiskepolitiken bör därför utvecklas så att den bättre bidrar till detta mål. Arbetet måste utgå från vetenskapliga bedömningar av bestånden och fiskemöjligheterna. Vidare ska försiktighetsprincipen tillämpas och miljöaspekterna beaktas. Enligt utskottets bedömning bör syftet med motion K13 yrkande 68 med det anförda till stor del vara tillgodosett. Yrkandet bör således inte påkalla någon ytterligare riksdagens åtgärd. Utskottet instämmer i att begreppet havets biologiska resurser kan behöva klargöras. Vänsterpartiets företrädare har i en avvikande mening anfört att det bör vara regeringens linje under förhandlingarna att EU enbart ska ha rätt att sätta miljöskyddande minimistandarder inom detta politikområde, inte tvinga länder att föra en mindre miljövänlig politik. Djurskydd m.m. Det av riksdagen antagna målet för djurpolitiken är ett gott djurskydd och ett gott djurhälsotillstånd bland djur i människans tjänst och att viltstammarna förvaltas på ett sådant sätt att oacceptabla skador på människor och egendom inte uppstår (bet. 2000/01:MJU3). Utskottet redovisade vid riksdagsbehandlingen av statsbudgeten för år 2002 (bet. 2001/02:MJU2) att det svenska arbetet med djurhälsa och djurskydd innebär att principen om ett tydligt samband mellan det sätt på vilket jordbruket och djurhållningen bedrivs och kvaliteten hos de livsmedel som produceras även fortsättningsvis ska beaktas. Med slutsatserna från diskussionen om människors ansvar för de djur som nyttjas för olika ändamål kan grunden läggas för att djurskydd och djuretiska aspekter ska integreras och bli en självklar beståndsdel i den framtida jordbrukspolitiken. Utskottet anförde vidare att utgångspunkten för djurhållning bör vara att så långt som möjligt undvika att djuren utsätts för stress, smärta och skador, att djurens hälsa ska främjas och att hänsyn ska tas till djurens fysiologiska och beteendemässiga behov. Det finns också en stark koppling mellan en god skötsel och hygien i djurhållningen och en hög livsmedelskvalitet. Det svenska synsättet när det gäller djurhälsa och djurskydd är präglat av höga etiska ambitioner. Ekonomisk hänsyn får inte gå före djurens bästa. Genom detta synsätt skapas en etiskt god djurhållning vars goda djurmiljö är en förutsättning för bl.a. ett lågt användande av antibiotika i djurskötseln. Utskottet anförde i april 2002 att regeringens arbete med djurskyddsfrågor inom EU nyligen har redovisats i skrivelse 2001/02:160 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2001 (bet. 2001/02:MJU20). Av avsnittet om djurskydd och djurhälsa framgår att Sverige har tagit initiativ i eller hårt drivit ett antal frågor på dessa områden. Det framgår även att Sverige under ordförandeskapet tydligt markerade att djurskydd bör ges hög prioritet inom det europeiska samarbetet. Inom ramen för ordförandeskapet i EU lyfte Sverige under våren 2001 fram frågorna om vad som är god djurhållning, vilket egenvärde djur har och vilket moraliskt ansvar människan har att behandla djur väl. Regeringen initierade bl.a. en debatt om djuretik i ministerrådet och höll informella rundabordsdiskussioner med företrädare för djurskyddsorganisationer. I skrivelsen framhåller regeringen vidare att Sverige under lång tid har arbetat med djurskydd och vill höja förändringstakten inom EU genom att mana till eftertanke inför djurhanteringen. Utskottet redovisade vid behandlingen av statsbudgeten för år 2003 (bet. 2002/03:MJU2) att de senaste årens arbete med etik i djurhållningen har mött stort gensvar. Djurskydd och djuretiska aspekter ska enligt regeringen vara en självklar beståndsdel i den framtida jordbrukspolitiken för att bidra till säkrare livsmedel och skapa en god folkhälsa. Utskottet vill erinra om att det genom den nyligen beslutade jordbruksreformen införs t.ex. en koppling mellan efterlevnad av vissa djurskyddsregler och utbetalning av jordbruksstöd. Dessutom införs en möjlighet för medlemsländerna att lämna stöd till lantbrukare som driver sitt lantbruk med särskilda hänsyn till djurens välbefinnande. Både utrikesutskottet och miljö- och jordbruksutskottet har tidigare redovisat (bet. 2002/03:UU10 och bet. 2001/02:MJU15) att EU i WTO-förhandlingarna driver viktiga samhälleliga frågor såsom förbättrad miljö- och djurskyddshänsyn. Utskottet har inhämtat att den svenska regeringen stöder detta arbete. Utskottet vill dessutom påpeka att regeringen har lagt fram förslag till förbättringar av djurskyddet vid arbetet med nya direktiv och förordningar inom EU och Europarådet. Den svenska regeringen har dessutom drivit ståndpunkten att djurskydd ska omfattas av EU:s förhandlingsförslag i WTO. När det gäller den fråga som tas upp i motion K5 (s) om ett djuretiskt hållbart samhälle inom hela EU vill utskottet redovisa ett uttalande av utskottet i december 2002 (bet. 2002/03:MJU5 s. 12) beträffande den nya djurskyddsmyndigheten, nämligen att den nya myndigheten bör ha ett rådgivande organ likt det som finns vid Jordbruksverket i dag. Utskottet instämde med regeringen i att detta råd bör diskutera etiska frågor och att rådet därför bör ha bl.a. etisk kompetens. Det svenska synsättet när det gäller djurhälsa och djurskydd är präglat av höga etiska ambitioner. Ekonomisk hänsyn får inte gå före djurens bästa. Genom detta synsätt skapas en etiskt god djurhållning vars goda djurmiljö är en förutsättning för bl.a. ett lågt användande av antibiotika i djurskötseln. Utskottet utgår från att detta synsätt även präglar Sveriges agerande inom EU och att regeringen även fortsättningsvis arbetar för en etiskt god djurhållning inom EU. Mot bakgrund av vad som anförts och i avvaktan på det arbete som således pågår föreslår utskottet att motion K5 (s) lämnas utan vidare åtgärd. Utskottets ställningstagande Utskottet delar miljö- och jordbruksutskottets uppfattning. Det innebär att beträffande målen för jordbrukspolitiken avstyrks motionerna K10 (m) yrkande 35, K8 (kd) yrkande 27 och K13 (mp) yrkande 67. När det gäller fiskepolitik avstyrks motion K13 (mp) yrkande 68. I likhet med miljö- och jordbruksutskottet anser utskottet att motion K5 (s) om ett djuretiskt hållbart samhälle kan lämnas utan vidare åtgärd. Frågan om djurskydd har också behandlats av utskottet ovan i avsnittet om unionens upprättande, värden och mål. Miljöpolitiken Konventets förslag De inledande bestämmelserna i nuvarande fördrag innehåller texter om hållbar utveckling och integration av miljöhänsyn. I de första förslagen till det konstitutionella fördraget fanns en sämre skrivning än den nuvarande om hållbar utveckling, och miljöintegration saknades helt. Efter bl.a. upprepade svenska påstötningar förbättrades skrivningen om hållbar utveckling och en central bestämmelse om sektorsintegration introducerades. Konventets förslag om miljöbestämmelserna (artiklarna III-129 till III-131) motsvarar i allt väsentligt de skrivningar om hållbar utveckling och miljöintegration som finns i nu gällande fördrag. Ett av unionens mål ska vara en hållbar utveckling som bland andra mål bygger på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö. I artikel I-3 och artikel III-4 introduceras hållbar utveckling och en central bestämmelse om sektorsintegrationen. Förslagen om miljöbestämmelserna i konventets tredje del (III-129 och III-131) överensstämmer även de i huvudsak med bestämmelserna i nuvarande fördrag. Regeringens utgångspunkter Förbättringar av miljöskyddskraven i det konstitutionella fördraget vore önskvärt. Dessutom bör miljöskyddsbestämmelser integreras i olika sakpolitiska artiklar, såsom redan är fallet i den nya artikeln om energi och i de inledande bestämmelserna om unionens yttre åtgärder. Mer konkret gäller det jordbruk och fiske, statsstöd, transport, industri samt forskning och utveckling. Därutöver vore det önskvärt med förbättringar i fördraget när det gäller tillämpningen av försiktighetsprincipen och en introduktion i fördraget av den s.k. substitutionsprincipen. Dessa principer bör beaktas vid harmonisering och vid tillämpning av harmoniserade bestämmelser och av fördraget som sådant. Den skiss till ett särskilt protokoll för miljöfrågor som diskuterats i konventet har inte vunnit något stöd. Förslaget innehöll dessutom en utökning av domstolsprövningen av miljöfrågor med oklara konsekvenser. Motionerna Miljöpolitiken bör enligt motion K2 (c) styras av miniminormer. Unionen bör inte reglera alla delar. Det är inte den lägsta normen som bör vara vägledande för alla andra, utan det bör även finnas en möjlighet för enskilda länder att gå före i utformningen av sin miljöpolitik. Det bör utredas om det finns möjlighet att tvinga in det sista medlemslandet i förbättringar av miljöpolitiken (yrkande 35). Vidare bör revidering av den existerande miljöpolicyn inte leda till att medlemsstaterna måste sänka sina krav och standarder (yrkande 36). Enligt motionerna K2 (c) yrkande 33 och K11 (s) har hållbar utveckling som ett grundläggande mål för EU lyfts fram och tydliggjorts. Det är angeläget att detta också förstärker den praktiska politiken. På andra områden, t.ex. de sociala och ekonomiska, har detta tydliggjorts som särskilda protokoll som anger inriktningen för den gemensamma politiken. I slutskedet av förhandlingarna i konventet om EU:s nya fördrag presenterade miljökommissionär Margot Wallström ett förslag till protokoll om hållbar utveckling. Frågan om ett miljöprotokoll har inte diskuterats inom ramen för konventet, och vi anser därför att riksdagen bör ge regeringen till känna att närmare pröva förslaget. Tanken med ett protokoll är att det ska ingå som en bilaga till det nya fördraget och därmed manifestera vikten av hållbar utveckling. Målet om hållbar utveckling bör lyftas fram i ett protokoll så att alla institutionerna kan försäkra att större policy- och lagstiftningsförslag utformas i enlighet med hållbar utveckling. Även i motion K13 (mp) förordas att ett protokoll om hållbar utveckling införs. Motionärerna stödjer EU-kommissionär Wallströms förslag till protokoll om hållbar utveckling. Förslaget bör dock justeras för att lyfta in ett krav på en strategi för hållbar utveckling, med konkreta mål och tidtabeller. Vidare bör hänsyn tas till konsekvenser för hållbar utveckling i tredje världen vid bedömning av EU-förslag (yrkande 51). Enligt motion K8 (kd) bör Sverige vara pådrivande för att skärpa EU:s politik för hållbar utveckling. Som en av världens rikaste regioner bör Europa ta ett ökat globalt ansvar för en hållbar utveckling. Miljösamarbetet över nationsgränserna är en av EU:s viktigaste uppgifter, och motionärerna anser att Sverige bör vara mer pådrivande än i dag (yrkande 28). Hållbar utveckling har i konventets förslag lyfts fram som en av unionens grundläggande värden, vilket enligt motion K9 (v) är positivt. En definition saknas emellertid om att social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet ska utgöra tre jämställda ben. Både den sociala och ekologiska dimensionen är i realiteten frånvarande i fördragsutkastet. Regeringen bör verka för att den sociala och ekologiska dimensionen av hållbar utveckling jämställs med den ekonomiska (yrkande 30, delvis). I motion K10 (m) om EU:s framtida miljöpolitik accepteras konventets förslag. Det innebär inte någon förändring i jämförelse med nuvarande förhållanden (yrkande 36). Enligt motion K13 (mp) har den s.k. miljögarantin visat sig ha begränsat värde. De undantagsmöjligheter som finns är kringskurna av krav på att lagstiftning måste motiveras med nya vetenskapliga bevis m.m. Sverige bör verka för införandet av en verklig miljögaranti i EU-fördraget som ger medlemsländerna rätt att gå före med en högre nivå på miljö- och hälsoskyddet (yrkande 49). Även enligt motion MJ434 (mp) bör regeringen verka för att EU:s nya grundlag ger en uttrycklig rätt för medlemsstater att gå före den gemensamma politiken för att vidta nationella åtgärder till skydd för miljö, naturresurser och hälsa (yrkande 8). Miljöpartiet erinrar vidare om att Århuskonventionen slår fast att allmänhetens talerätt, eller rätten att vända sig till domstol, utgör en väsentlig del av deltagande demokrati. Artikel 46 bör därför kompletteras med en ny punkt efter nuvarande punkt 3, som ger en uttrycklig rätt till berörda EU-medborgare och deras organisationer att vända sig direkt till EU-domstolen för att överklaga beslut av EU-organ. Detta kan jämföras med den talerätt som miljöorganisationer i Sverige har enligt miljöbalken (yrkande 57). Vidare bör enligt motion K13 (mp) artikel II-37 innehålla en uttrycklig rätt för varje person, nu och i framtiden, att leva i en miljö anpassad till hennes hälsa och välbefinnande. Konventsutkastets förslag till rättighet om miljöskydd (artikel II:37) når inte upp till Århuskonventionens krav och är för svagt (yrkande 58). Vidare bör artikel III-43 reformeras. Artikeln anger när restriktioner i den fria varurörligheten får göras. Fördragsutkastets skrivning om intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter är för snäv. I enlighet med praxis från EG-domstolen bör artikeln kompletteras med en uttrycklig rätt att vidta inskränkningar för miljöskydd, förutsatt att åtgärderna i övrigt är förenliga med EU-kraven (yrkande 60). I enlighet med den s.k. Cardiffprocessen bör integreringen av miljöhänsyn i fördraget öka. Genomgripande revideringar behövs av områden som jordbruk, fiske och miljö (yrkande 61). Miljö- och jordbruksutskottets yttrande Miljö- och jordbruksutskottet instämmer i sitt yttrande (MJU2y) i vad som anförs i motionerna K8 (kd) yrkande 28 och K9 (v) yrkande 30 om att Sverige bör vara pådrivande för att skärpa EU:s politik för hållbar utveckling och att regeringen bör verka för att den sociala och ekologiska dimensionen av hållbar utveckling jämställs med den ekonomiska. Som regeringen anfört vore förbättringar av miljöskyddskraven i det konstitutionella fördraget önskvärt. Dessutom bör, vilket även framhålls i motion K13 (mp) yrkande 61, miljöskyddsbestämmelser integreras i olika sakpolitiska artiklar, såsom redan är fallet i den nya artikeln om energi och i de inledande bestämmelserna om unionens yttre åtgärder. Mer konkret gäller det jordbruk och fiske, statsstöd, transport, industri samt forskning och utveckling. Som regeringen anfört motsvarar konventets förslag om miljöbestämmelserna (artiklarna III-129 till III- 131) i allt väsentligt de skrivningar om hållbar utveckling och miljöintegration som finns i nu gällande fördrag. Ett av unionens mål ska vara en hållbar utveckling som bland andra mål bygger på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö. I artikel I-3 och artikel III-4 introduceras hållbar utveckling och en central bestämmelse om sektorsintegrationen. Förslagen om miljöbestämmelserna i konventets tredje del (III-129 och III-131) överensstämmer även de i huvudsak med bestämmelserna i nuvarande fördrag. Utskottet instämmer med regeringen i att det vore önskvärt med förbättringar i fördraget när det gäller tillämpningen av försiktighetsprincipen och en introduktion i fördraget av den s.k. substitutionsprincipen. Dessa principer bör beaktas vid harmonisering och vid tillämpning av harmoniserade bestämmelser och av fördraget som sådant. Miljösamarbetet över nationsgränserna är en av EU:s viktigaste uppgifter, och utskottet anser i likhet med motionärerna i motion K8 (kd) yrkande 28 att Sverige bör vara mer pådrivande än i dag. Motionerna K8 (kd) yrkande 28, K9 (v) yrkande 30 samt K13 (mp) yrkandena 60 och 61 innehåller krav på Sveriges agerande i den fortsatta regeringskonferensen som till stor del sammanfaller med utskottets här redovisade synpunkter. Motionerna bör inte föranleda någon vidare riksdagens åtgärd. Inte heller motion K10 (m) yrkande 36 bör föranleda någon ytterligare åtgärd. Som anförs i motionerna K2 (c) yrkande 33, K11 (s) och K13 (mp) yrkande 51 har hållbar utveckling som ett grundläggande mål för EU lyfts fram och tydliggjorts i konventsförslaget. Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att detta också uppmärksammas i den praktiska politiken. På andra områden, t.ex. det ekonomiska, finns särskilda protokoll som anger inriktningen för den gemensamma politiken. Som regeringen redovisat presenterade miljökommissionär Margot Wallström i slutskedet av förhandlingarna i konventet om EU:s nya fördrag ett förslag till protokoll om hållbar utveckling. Utskottet anser att det vore värdefullt om målet om hållbar utveckling kunde lyftas fram i ett protokoll till det nya fördraget. Alla större förslag och större förändringar i dessa bör föregås av hållbarhetsbedömningar av deras potentiella ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenser. Effekterna av ett förslag och konsekvenser på kort och på lång sikt bör kunna bedömas. Utskottet anser således att frågan om ett miljöprotokoll förtjänar fortsatt uppmärksamhet inom ramen för konventet. Regeringen bör därför närmare pröva förslaget. I det sammanhanget kan frågan om en mer utvecklad strategi för hållbar utveckling, som innehåller bl.a. konkreta mål, tidsramar och en bedömning av konsekvenserna för utvecklingen i tredje världen, behöva uppmärksammas. Det anförda, som även ligger i linje med de synpunkter som redovisas i motionerna K2 (c) yrkande 33, K11 (s) och K13 (mp) yrkande 51, bör ges regeringen till känna. Utskottet instämmer i vad som anförts i motionerna K2 (c) yrkandena 35 och 36, K13 (mp) yrkande 49 och MJ434 yrkande 8 om att bestämmelserna i fördraget inte får leda till att medlemsstaterna måste sänka sin miljökrav. Utskottet anförde i november 2001 (bet. 2001/02:MJU3 s. 31) att Sverige genom medlemskapet i EU sedan 1995 är bundet av den rättsordning som gäller för Europeiska gemenskapen (EG). EG:s direktiv kan kräva en fullständig harmonisering av medlemsstaternas nationella regler men kan också ange endast de minimikrav som måste garanteras (s.k. minimidirektiv). Att rättsakten kräver en fullständig harmonisering på ett område innebär i princip att den gemensamma kravnivå som föreskrivs måste genomföras i alla medlemsstater. Den rättsliga grunden för detta slag av direktiv är artiklarna 94 och 95 i EG-fördraget som syftar till upprättandet av den inre marknaden med dess krav på fri rörlighet för varor och tjänster. I artikel 95 i EG-fördraget finns den s.k. miljögarantin som under vissa förutsättningar ger en medlemsstat möjlighet att besluta om strängare regler än dem som angetts i direktiv som grundar sig på denna artikel. I likhet med regeringen anser utskottet att det är svårt att bedöma hur långt miljögarantin i praktiken sträcker sig, då någon praxis ännu inte vuxit fram. Som regeringen anfört överensstämmer förslagen om miljöbestämmelserna i konventets tredje del (III-129 och III-131) i huvudsak med bestämmelserna i nuvarande fördrag. Motionerna bör med det anförda lämnas utan vidare åtgärd. Konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, den s.k. Århuskonventionen, har som syfte att se till att allmänheten har tillgång till fakta om miljön och medel att påverka myndigheters beslut som har inverkan på miljön. Artikel 1 i konventionen har följande lydelse i översättning från engelska: För att bidra till att skydda den rätt som var och en i nuvarande och framtida generationer har att leva i en miljö som är förenlig med hans eller hennes hälsa och välbefinnande ska varje part garantera rätten att få tillgång till information, allmänhetens rätt att delta i beslutsprocesser och rätten att få tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor i enlighet med bestämmelserna i denna konvention. Århuskonventionen är en FN/ECE-konvention (Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa) som Sverige undertecknat år 1998. Utskottet har inhämtat att lagstiftningsarbete och andra förberedelser för att ratificera konventionen pågår i Regeringskansliet. Utskottet är inte berett att förorda att lydelsen av Århuskonventionen nu får inverkan på det aktuella fördraget. Motion K13 (mp) yrkande 58 bör lämnas utan vidare åtgärd. Till denna del av utskottets yttrande har fogats fyra avvikande meningar från Vänsterpartiets ledamot och en från Centerpartiets. Folkpartiet har anfört synpunkter i ett särskilt yttrande. Utskottets ställningstagande Utskottet delar miljö- och jordbrukspolitikens uppfattning rörande miljöpolitiken. Därmed kan motionerna K10 (m) yrkande 36, K8 (kd) yrkande 28, K9 (v) yrkande 30 (delvis) samt K13 (mp) yrkandena 60 och 61 avstyrkas. I frågan om hållbar utveckling anför utskottet, i likhet med miljö- och jordbruksutskottet, att det vore värdefullt om målet om hållbar utveckling kunde lyftas fram i ett protokoll till det nya fördraget. Som miljö- och jordbruksutskottet anför bör regeringen därför närmare pröva förslaget. Utskottet delar också i övrigt miljö- och jordbruksutskottets synpunkter i denna fråga. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Därmed tillstyrks delvis motionerna K2 (c) yrkande 33, K13 (mp) yrkande 51 och K11 (s). Beträffande miljöbestämmelser delar utskottet miljö- och jordbruksutskottets uppfattning. Motionerna K2 (c) yrkandena 35 och 36, K13 (mp) yrkande 49 samt MJ434 (mp) yrkande 8 avstyrks därmed. Även i fråga om Århuskonventionen delar utskottet miljö- och jordbruksutskottets uppfattning. Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet är inte heller berett att förorda att lydelsen av Århuskonventionen nu får inverkan på det aktuella fördraget. Därmed avstyrks motion K13 (mp) yrkandena 57 och 58. Transporter Konventets förslag Transporter utgör ett självständigt politikområde i gemenskapsfördraget. Det berörs primärt av del III, avdelning III, kapitel III, där följande avsnitt återfinns. Transporter (avsnitt 7; artiklarna III-134143), Transeuropeiska nätverk (avsnitt 8; artiklarna III- 144 och 145). Avsnittet om transporter innefattar artiklar om bl.a. följande. 1 Målet med den gemensamma transportpolitiken. 2 3 Områden som ska omfattas av lagarna. 4 5 Tillåtlighet av stöd om behovet av samordning av transporter tillgodoses eller innebär ersättning för allmän trafikplikt. 6 7 Krav på hänsyn till transportföretagens ekonomiska situation. 8 Förbud mot diskriminering genom att tillämpa olika fraktsatser och befordringsvillkor för samma tjänst. Förbud för medlemsstaterna att ge stöd genom fraktsatser och villkor. Förbud mot oskäliga avgifter m.m. vid gränspassage. 1 Omfattningen av avsnittet om transporter. Enligt artikelns första stycke ska järnväg, landsväg och inre vattenvägar omfattas. I dess andra stycke sägs att i europeiska lagar eller ramlagar får åtgärder fastställas som är lämpliga för sjöfart och luftfart. 2 Regeringens utgångspunkter I sin skrivelse har regeringen inte redovisat sina utgångspunkter för alla de politikområden som finns i konventsförslaget; sålunda saknas en sådan redovisning när det gäller transporter och transeuropeiska nät. Under rubriken Miljöpolitiken framhåller regeringen emellertid som en av sina utgångspunkter att miljöskyddsbestämmelser bör integreras i de olika sakpolitiska artiklar såsom redan är fallet i den nya artikeln om energi och i de inledande artiklarna om unionens yttre åtgärder. Som ett konkret exempel nämns transporter. Motionen I motion K4 av Carina Moberg m.fl. (s) konstateras att regeringens skrivelse inte innehåller en redovisning av regeringens viljeinriktning och ambition för det framtida Europasamarbetet på transportområdet. Motionärerna begär att riksdagen gör ett tillkännagivande om angelägenheten av att den gemensamma transportpolitiken tydligt lyfts fram i det vidare Europasamarbetet. En ny form av lagstiftning på gemenskapsnivå för transportsektorn bör utvecklas, anser de och efterlyser en helhetsstrategi genom vilken även andra politikområden än transportpolitik inkluderas. Trafikutskottets yttrande Trafikutskottet vill i sitt yttrande (TU1y) inledningsvis betona att väl fungerande transporter inom EU utgör en viktig förutsättning för den inre marknadens funktion. Regelverket på detta område utgör därmed en av hörnstenarna i fördraget. Avsnitten om transporter och om transeuropeiska nät har emellertid i likhet med vissa andra avsnitt inte varit föremål för samma genomarbetning av konventet som övriga avsnitt. Målformuleringen i gemenskapsfördraget har sålunda överförts till konventets förslag endast med tekniskt juridiska justeringar. Den första artikeln lyder enligt följande. Konstitutionens mål på det område som behandlas i denna avdelning skall uppnås inom ramen för en gemensam transportpolitik (artikel III-133). Det handlar således om vad som ska uppnås med transportpolitiken. Till skillnad från vad som föreslås gälla för andra politikområden, t.ex. i avsnitten om miljö- och konsumentskydd samt det nya avsnittet om energi, anges inte något mål för transportpolitiken. Denna brist i konventets förslag har uppmärksammats i motion K4 av Carina Moberg m.fl. (s). I motionen konstateras också att inte heller regeringen i sin skrivelse till riksdagen har tagit upp denna fråga. Innebörden i motionen är således att målformuleringen på transportområdet behöver utvecklas. Motionärerna påminner om att trafikutskottet tidigare, bl.a. i sitt yttrande till EU-nämnden om Europeiska kommissionens vitbok Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden (2001/02:TU2y), behandlat denna fråga. Vid detta tillfälle underströk trafikutskottet att målet bör vara ett transportsystem som är långsiktigt hållbart. Utskottet betonade samtidigt vikten av att förutsättningar skapas som innebär att en hållbar utveckling nås där olika transportslag utnyttjas på samhällsekonomiskt och marknadsmässigt lämpligt sätt. Trafikutskottet ansluter sig mot denna bakgrund till vad som nu anförs i motion K4, nämligen att gränsöverskridande transporter kommer att vara mycket viktiga i det nya regionalpolitiska perspektiv som följer av unionens utvidgning. Överskuggande frågor gäller tilltagande trängsel, trafiktillväxt, bl.a. till följd av Europeiska unionens utvidgning, och behovet av att integrera transporterna i målet om en hållbar utveckling. Ett modernt transportsystem förutsätts sålunda vara hållbart från såväl ekonomisk och social synpunkt som miljösynpunkt. Trafikutskottet konstaterar att motionsförslaget i stora drag överensstämmer med vad utskottet har anfört i tidigare sammanhang. Likaså finner trafikutskottet i likhet med motionärerna att det är angeläget att målet för de gränsöverskridande transporterna tas upp i den nya fördragstexten, eftersom de är centrala för utvecklingen av den inre marknaden i framtiden. Det behöver förtydligas vilka avgränsningar som bör göras när det gäller de frågor som faller under EU:s kompetens och de som bättre och effektivare hanteras på nationell eller regional nivå. Trafikutskottet ställer sig också bakom vad som anförs i motionen om att regeringen även bör uppmanas att i detta och andra sammanhang söka att få med skrivningar om en hög ambitionsnivå på trafiksäkerhetsområdet. Inte minst behöver frågan om barn och trafiksäkerhet uppmärksammas. Vidare bör EU även i fortsättningen driva arbetet med harmoniserade regler för fordonsutrustning och med en rättvisande prissättning inom transportområdet. Rent allmänt anser trafikutskottet att det hade varit värdefullt med en mer genomgripande översyn av strukturen i de olika politikområdena i del III. En mer enhetlig uppbyggnad av de olika avsnitten skulle underlätta fördragets läsbarhet och förståelsen för det, vilket ju också var en av konventets uppgifter. Med det sagda föreslår trafikutskottet att det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet ansluter sig till vad här har uttalats; motionen får därmed anses tillgodosedd. Utskottets ställningstagande Utskottet ansluter sig till vad trafikutskottet uttalat. Motion K4 (s) kan därmed avstyrkas. Rymden Konventet föreslår att rymdpolitik införs bland de områden i det konstitutionella fördraget som omfattas av delad kompetens (artikel I-13). Innehållet i politikområdet utvecklas i artikel III- 155. Enligt denna föreslås unionen utarbeta en europeisk rymdpolitik för att främja vetenskapliga och tekniska framsteg, industriell konkurrenskraft och genomförandet av sin politik. För att uppnå syftet föreslås unionen kunna främja gemensamma initiativ, stödja forskning och teknisk utveckling samt samordna insatser för att utforska och utnyttja rymden. Europeiska lagar eller ramlagar ska kunna antas i enlighet med lagstiftningsförfarandet. De åtgärder som därvid fastställs kan få formen av ett europeiskt rymdprogram. Regeringens utgångspunkter Förslaget att införa rymdpolitik som en specialform av delad kompetens är nytt. Europeisk rymdpolitik, liksom utformandet av ett europeiskt rymdprogram, bedrivs i dag i ett mellanstatligt samarbete inom ramen för det europeiska rymdorganet, European Space Agency (ESA). Uppgiften att utarbeta och implemen- tera en europeisk rymdpolitik är inskriven i ESA:s konvention som ratificerats av dess medlemsstater. Syftet med konventsförslaget är att tillskapa ett nytt kompetensområde för unionen, vilket väcker en rad frågor som behöver belysas närmare. Främst rör det hur ESA-konventionen och medlemsstaternas inflytande i rymdsamarbetet kommer att påverkas. Det rör också hur finansieringen av medlemsländernas industriella medverkan i rymdsamarbetet ska organiseras. Motionerna Moderata samlingspartiet menar i motion K10 att förslaget att införa rymden som ett nytt kompetensområde för unionen är mindre välbetänkt. Det finns redan ett välfungerande europeiskt och internationellt samarbete på detta område (yrkande 38). Inte heller Miljöpartiet anser att rymden bör vara en EU-befogenhet (motion K13, yrkande 63). Utskottets ställningstagande Utskottet delar regeringens uppfattning att konventets förslag väcker en rad frågor som behöver belysas närmare. Utskottet förutsätter att regeringen analyserar förslagets innebörd noga. Därmed avstyrks motionerna K10 (m) yrkande 38 och motion K13 (mp) yrkande 63. Energi Konventet föreslår att energi införs bland de områden i det konstitutionella fördraget som omfattas av delad kompetens mellan unionen och medlemsstaterna. Den rättsliga grunden för politikområdet utvecklas i artikel III-157. Enligt denna ska målet för unionens politik på energiområdet vara att garantera att energimarknaden fungerar, garantera energiförsörjningstryggheten och främja energieffektivitet och energibesparingar samt utveckling av nya och förnybara energikällor. Detta ska ske inom ramen för den inre marknaden och med hänsyn till kravet på att bevara och förbättra miljön. Europeiska lagar eller ramlagar ska på detta område enligt huvudregeln antas med lagstiftningsförfarandet. Undantag gäller dock i enlighet med en nuvarande bestämmelse på miljöområdet för åtgärder som väsentligen påverkar en medlemsstats val mellan olika energikällor eller den allmänna strukturen hos dess energiförsörjning. Sådana lagar skulle alltså också fortsättningsvis antas med enhällighet i rådet efter det att Europaparlamentet hörts. Regeringens utgångspunkter Förslaget att införa energi som ett område för delad kompetens är en nyhet. Såväl förordningar som direktiv har tidigare antagits på energiområdet men då med bl.a. artiklar på områdena miljö, inre marknad eller försörjningstrygghet som rättslig grund. Syftet med konventets förslag är således inte att tillföra en ny kompetens utan att anpassa det konstitutionella fördraget till hur politikområdet praktiskt redan behandlas. Frågor rörande energiförsörjning, val av energislag, produktion av energi samt effektiv energianvändning bör även fortsättningsvis kunna hanteras på nationell nivå. Därutöver bör såväl genomförandet av en liberaliserad inre marknad för energi, som en möjlig prioritering av åtgärder som främjar miljön och är samhällsekonomiskt lönsamma, uppmärksammas vid utformningen av den rättsliga grunden. Motionen Kristdemokraterna välkomnar i motion K8 att energifrågor omfattas av områden för delad befogenhet inom unionen. Att en uttrycklig rättslig grund skapas för energiområdet är mycket positivt och kommer förhoppningsvis att leda till ökat samarbete för en utökad användning och utveckling av nya och förnybara energikällor i Europa (yrkande 29). Utskottets ställningstagande Utskottet vill erinra om att syftet med konventets förslag är att anpassa fördraget till hur energiområdet redan behandlas i unionen. Utskottet välkomnar att fördraget därigenom mer korrekt avspeglar unionens verksamhet. Bland de mål som nämns i den nya artikeln anges utveckling av nya och förnybara energikällor. Utskottet ser mot denna bakgrund ingen anledning till något riksdagens tillkännagivande och avstyrker därmed motion K8 (kd) yrkande 29. Industri Konventets förslag Industri finns redan som politikområde i EG- fördragets artikel 157. Konventet föreslår att politikområdet ska ingå i befogenhetskategorin stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder. Konventets förslag innebär inte några förändringar av innehållet i politikområdet. Motionen Det är, anför Moderata samlingspartiet i motion K10, positivt att unionens befogenheter tydliggörs. Det kan ifrågasättas om fyra områden som kan bli föremål för stödjande åtgärder över huvud taget borde vara unionskompetens. Det gäller industri, idrott, kultur och rymden. Den föreslagna kompetensen på dessa områden bör alltså utgå. EU ska inte bedriva industripolitik (yrkande 39). Utskottets ställningstagande Utskottet konstaterar att industri redan finns som politikområde i EG-fördragets artikel 157 och att konventets förslag inte innebär några förändringar av innehållet i politikområdet. Inte heller fortsättningsvis får artikeln utgöra en grund för unionen att införa åtgärder som kan medföra att konkurrensen snedvrids eller som omfattar bestämmelser om skatter. Med hänvisning till det anförda avstyrks motion K10 (m) yrkande 39. Kultur Konventets förslag Kultur finns redan som politikområde i EG-fördragets artikel 151. Konventet föreslår att politikområdet ska ingå i befogenhetskategorin stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder. Konventets förslag innebär ett stort sett oförändrat innehållet i politikområdet. Det nya är att rådet ska fatta beslut med kvalificerad majoritet istället för som i dag med enhällighet. Europaparlamentets roll som medbeslutande består. Motionen Motionärerna bakom motion K10 (m) anför att det är positivt att unionens befogenheter tydliggörs. Samtidigt ifrågasätter de om det över huvud taget behövs någon unionskompetens på vissa områden, däribland på kulturområdet. Detta område, som blir alltmer omfattande och vitalt, ska kännetecknas av mångfald, menar de. Någon särskild kulturpolitik behövs inte i EU. Således bör enligt motionsförslaget EU inte ha någon kompetens på detta område (yrkande 40). Kulturutskottets yttrande Kulturutskottet påminner i sitt yttrande (KrU1y) om att genom Maastrichtfördraget blev kulturen ett samarbetsområde inom Europeiska gemenskapen och fick sin rättsliga grund i artikel 128. Ett tillägg till artikeln om att främja kulturell mångfald tillkom genom Amsterdamfördraget, då kulturartikeln även fick ett nytt nummer, artikel 151. I kulturartikeln punkt 5 sägs att rådet får besluta om stimulansåtgärder som dock inte får omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar. Vidare sägs att rådet ska besluta enhälligt. Enhällighet gäller även då rådet antar rekommendationer på förslag av kommissionen. Slutligen kan nämnas att på kulturområdet gäller medbeslutsförfarande mellan rådet och parlamentet (nuvarande artikel 251). Framtidskonventets förslag innebär på kulturområdet dels att en ny kulturartikel införs, dels att beslutsförfarandet på detta område ändras. Innehållet i den nya kulturartikeln, artikel III- 181, är i stort sett oförändrat i jämförelse med nu gällande kulturartikel utom i ett avseende, nämligen då det gäller beslutsförfarandet. Bestämmelsen i nu gällande kulturartikel om beslutsförfarandet återfinns inte i den nya kulturartikeln. Konventet föreslår i stället att det nya fördraget ska tillföras en generell bestämmelse som innebär att ministerrådet ska fatta beslut med kvalificerad majoritet om inte annat föreskrivs i konstitutionen (artikel I-22) samt en generell bestämmelse som gäller lagar och ramlagar som ska antas gemensamt av Europaparlamentet och ministerrådet, vilket i fördragsutkastet benämns det vanliga lagstiftningsförfarandet (artikel I-33). Det nya på kulturområdet är således att kvalificerad majoritet i ministerrådet ska råda i fortsättningen. Enligt kulturutskottets uppfattning är det av största vikt att kulturområdet även i fortsättningen förblir en nationell angelägenhet. Av fördragsutkastet framgår att subsidiaritetsprincipen liksom hittills ska vara en grundläggande princip i fördraget. Även det förhållandet att kulturen nu föreslås bli inordnad i den befogenhetskategori som endast avser stödjande, samordnande eller kompletterande insatser innebär att medlemsstaterna behåller sin egen kompetens på de områden som ingår i denna kategori. Slutligen framgår det av såväl kulturartikeln som artikel I-16 att juridiskt bindande akter som antas av unionen på grundval av de särskilda bestämmelserna inom kulturområdet inte får medföra harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar (skr. s. 26). Inför Sveriges inträde i EU uttalade kulturutskottet bl.a. att kultursamarbetet inom EU då det gäller inflytandet på den nationella kulturpolitiken i grunden inte skulle komma att skilja sig från annat kultursamarbete som Sverige deltar i inom ramen för internationella organisationer såsom Unesco och Europarådet (yttr. 1994/95:KrU3y s. 3). Kulturutskottet har alltjämt sam-ma inställning till EU-samarbetet på kulturområdet. Utskottet vill framhålla att det funnits ett värde i att enhällighetsprincipen har tillämpats vid beslutsfattandet på kulturområdet. Denna princip har inneburit att även små medlemsstater kunnat påverka beslutsprocessen och hindra förslag som man t.ex. anser strida mot fördraget. Genom en övergång till kvalificerad majoritet skulle emellertid små länders inflytande kunna komma att minska. Utskottet kan mot den bakgrunden instämma i regeringens förhållningssätt som innebär att frågan om beslutsform på kulturområdet noggrant bör övervägas. Utskottet har uppmärksammat att enhällighetsprincipen bibehållits på det handelspolitiska området när det gäller förhandlingar om och ingående av avtal som rör handel med kulturella och audiovisuella tjänster, om dessa riskerar att skada unionens kulturella och språkliga mångfald. Därmed markeras att kulturprodukter, t.ex. filmer och TV-program, har ett särskilt kulturellt värde och inte kan betraktas som vilka varor som helst. Då det gäller förslaget i motion K10 (m) att helt undanta kulturpolitiken från EU:s kompetensområde vill utskottet erinra om att unionens insatser ska syfta till att vid behov stödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet i olika avseenden då det gäller - att förbättra kunskaperna om de europeiska folkens kultur och historia, - - att bevara och skydda det kulturarv som har europeisk betydelse, - - icke-kommersiellt kulturutbyte samt - - konstnärligt och litterärt skapande. - Utskottet konstaterar att EU:s möjligheter att agera på kulturområdet hittills har varit begränsade, och utskottet utgår från att så förblir fallet också om det nya fördragsutkastet antas av regeringskonferensen. De internationella kontakterna på kulturområdet har ändå kunnat utvecklas starkt under de senaste åren av flera olika skäl, bl.a. EU- medlemskapet. Utskottet ser positivt på de möjligheter som finns för Sverige att komma i åtnjutande av EU:s kultursatsningar, bl.a. genom kulturramsprogrammet. Genom det europeiska samarbetet över gränserna torde förståelsen och intresset mellan medlemsstaterna komma att öka, vilket kulturutskottet välkomnar. Motion K10 (m) yrkande 40 bör avstyrkas av sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet. Moderata samlingspartiets företrädare har fogat en avvikande mening till yttrandet där de menar att den moderata motionen bör tillstyrkas. Utskottets ställningstagande Utskottet delar kulturutskottets uppfattning och avstyrker således motion K10 (m) yrkande 40. Idrott Konventets förslag Konventet föreslår att en rättslig grund för idrott upprättas såsom en del av området för stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder. Konventet anser det särskilt lämpligt att nämna idrotten i den redan befintliga artikeln som behandlar utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor. Förslaget innebär att unionen ska bidra till främjandet av europeiska idrottssatsningar med avseende på deras sociala och pedagogiska roll. Vidare föreslås målet för unionens insats vara att utveckla idrottens europeiska dimension genom att främja rättvisan i tävlingar och samarbete mellan idrottsorganisationerna och att även skydda idrottsutövarnas moraliska och fysiska integritet (artikel III-182). Regeringens utgångspunkter Idrotten har redan tidigare omfattats av den fria rörligheten för idrottsmän och bestämmelserna om den inre marknaden. Förslaget ger en uttrycklig och klar rättslig grund för idrotten, vilket välkomnas. Det bör ses i enlighet med de principer som uttrycks i Europeiska rådets uttalande i Nice år 2000 om de särskilda kännetecknen för idrott och idrottens sociala funktion. Förslaget om en rättslig grund för idrott kopplas till utbildning och ungdom, eftersom idrotten anses vara en del av detta mer omfattande område. Det är bra att de åtgärder som förutses inte får omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar. Motionerna Motionärerna bakom motion K10 (m) anser att det inte behövs någon särskild EU-kompetens vad gäller idrott, eftersom det på detta område utvecklas ett livskraftigt samarbete inom det civila samhället i Europa och internationellt (yrkande 41). Motionärerna bakom motion K13 (mp) gör bedömningen att idrottspolitiken bör förbli en nationell angelägenhet (yrkande 64). I motionen framhålls att idrottens särart och idrottsorganisationernas självständighet måste betonas i konstitutionen i det fall idrottspolitiken över huvud taget ska vara en EU-fråga. Kulturutskottets yttrande Kulturutskottet erinrar i sitt yttrande (KrU1y) om att idrotten i dag är en nationell angelägenhet utan någon formell status i EU. I samband med Europeiska rådets möte i Nice i december 2000 fogades ett uttalande om idrott till ordförandeskapets slutsatser. EU:s medlemsstater har ställt sig bakom uttalandet, som kommit att kallas Idrottsdeklarationen. Deklarationen slår bl.a. fast att det är idrottsorganisationerna och medlemsstaterna som har det främsta ansvaret för att sköta idrottsärendena. Vidare sägs att även om gemenskapen inte har direkta befogenheter på detta område bör den i åtgärder i enlighet med fördragets olika bestämmelser beakta idrottens sociala, fostrande och kulturella funktion, som ligger till grund för dess särart. Deklarationen är inte bindande för medlemsstaterna eller för EU- institutionerna. Kulturutskottet ser i likhet med regeringen positivt på att idrotten nu föreslås få en uttrycklig rättslig grund i konstitutionen. I likhet med vad som sagts ovan när det gäller kultur vill utskottet särskilt framhålla att någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar inte får komma i fråga. Utskottet vill betona vikten av idrottsorganisationernas självständighet. Eftersom idrotten är ett nytt område som nu kommer att regleras är det enligt utskottets mening särskilt viktigt att unionens befogenheter hålls inom ramen för samordnande, kompletterande och stödjande åtgärder. Därmed kommer idrotten att tillhöra samma kategori som kulturen. Det principiella resonemang som utskottet fört i det föregående om beslutsfattande inom kulturområdet gäller självfallet även för idrottens del. Utskottet föreslår att sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet ska avstyrka motionerna K10 (m) yrkande 41 och K13 (mp) yrkande 64. Moderata samlingspartiets företrädare har fogat en avvikande mening till yttrandet där de menar att den moderata motionen bör tillstyrkas. Utskottets ställningstagande Utskottet delar kulturutskottets uppfattning och avstyrker således motion K10 (m) yrkande 41 och K13 (mp) yrkande 64. Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse Konventet föreslår en skyldighet att i en europeisk lag fastställa de principer och villkor som ska gälla vid utförande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (artikel III-6). Ändringsförslaget lades fram i konventets slutskede trots invändningar från flera håll. Enligt gällande bestämmelser ska unionen och medlemsstaterna, var och en inom ramen för sina befogenheter och inom det konstitutionella fördragets tillämpningsområde, sörja för att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utförs. Tjänsterna ska utföras på grundval av principer och villkor, bl.a. ekonomiska och finansiella, som gör det möjligt för unionen och medlemsstaterna att fullgöra sina uppgifter. Konventets förslag innebär således en uttrycklig rättslig grund för stiftandet av en övergripande europeisk lag. Hittills har gemenskapen sektor för sektor antagit lagstiftning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Regeringens utgångspunkter Begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse saknar en tydlig definition och det är därför oklart vilka tjänster som kan komma att omfattas. Dessa omständigheter gör det svårt att förutse konsekvenserna och värdet av en europeisk lagstiftning på detta område. Så länge begreppet är otillräckligt definierat bör fördraget inte omfatta en skyldighet att anta en övergripande europeisk lag. I de fall behov av gemenskapsrättslig lagstiftning anses föreligga kan detta tills vidare ske sektorsvis. Motionen Moderata samlingspartiet anser i motion K10 att konventets förslag om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är oklart, men kan tolkas som ett försök att ge skydd åt offentliga monopol. Detta strider mot EU:s strävan till en öppen marknad och bör därför avvisas. Offentliga monopol har betydande negativa sociala och ekonomiska konsekvenser och drabbar många gånger den enskilde hårt. Motionärerna menar att förslaget riskerar att äventyra nödvändig liberalisering och att negativt påverka en effektivisering och konkurrensutsättning på nya marknader inom den inre marknaden. Förslaget bör avvisas (yrkande 42). Utskottets ställningstagande Både motionärerna och regeringen ser nackdelar med konventets förslag i denna del. Även utskottet är negativt inställt och anser, i likhet med regeringen, att begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse saknar en tydlig definition och att det därför är oklart vilka tjänster som kan komma att omfattas. Som regeringen anför bör fördraget så länge begreppet är otillräckligt definierat inte omfatta en skyldighet att anta en övergripande europeisk lag. Någon riksdagens åtgärd är inte påkallad med anledning av motion K10 (m) yrkande 42 som därmed avstyrks. Räddningstjänst Konventet Konventet föreslår att räddningstjänst civil protection skrivs in i fördraget som ett område där unionen kan vidta stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder (artikel III184). Åtgärderna får dock inte innebära en harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser i lagar eller andra författningar. Förslaget är en förändring från nuvarande fördrag där räddningstjänst inte har en egen rättslig grund. Det samarbete som i dag finns på räddningstjänstområdet är i stället baserat på artikel 308 i EG-fördraget. Förslaget innebär att unionen ska främja samarbetet mellan medlemsstaterna för att förstärka effektiviteten hos systemet inom unionen för förebyggande av och skydd mot naturkatastrofer som orsakas av människor. Detta ska enligt förslaget göras genom att stödja och komplettera medlemsstaternas eget arbete på området på såväl nationell som regional och lokal nivå. Unionen ska även främja operativ samverkan mellan nationella räddningstjänstmyndigheter samt främja överensstämmelse mellan åtgärder som vidtas på internationell nivå inom området. Räddningstjänsten berörs även av den solidaritetsklausul som införts i fördraget. Regeringens utgångspunkter I dag finns det ingen gemensam definition i EU för begreppet civil protection som i Sverige hittills översatts med räddningstjänst. Begreppet har skilda betydelser i olika medlemsstater, dels eftersom de nationella strukturerna skiljer sig åt, dels därför att själva begreppet givits olika innebörd i olika länder. Inom ramen för det intensiva EU-arbete som på detta område bedrivits efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001, har det framgått att begreppet civil protection nu används med en vidare innebörd i EU-sammanhang än tidigare. Innebörden av civil protection har vidgats till att utöver räddningstjänst närmast motsvara övergripande frågor kring skydd och säkerhet i samhället, att ha en god beredskap för olika typer av olyckor och kriser inom olika samhällsfunktioner och att vidta förebyggande åtgärder. Förslaget om ett fördjupat samarbete och beslutsfattande med kvalificerad majoritet i ministerrådet inom detta område kommer att kräva en definitionsdiskussion kring civil protection-begreppet. Även om de åtgärder som unionen kan komma att vidta inom civil protection genom det nya lagstiftningsförfarandet inte ska harmonisera medlemsstaternas lagstiftning, är det angeläget att bevaka denna fråga noga för att värna om kommunernas självbestämmande. Med stödjande åtgärder förstås från svensk sida bidrag med befintliga nationella resurser. Motionerna Kristdemokraterna ser positivt (K8 yrkande 31) på att räddningstjänsten civil protection förs in i fördraget som ett område för stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder. Tolkningen av begreppet skiftar varför det finns ett behov att ytterligare diskutera vad denna form av räddningstjänst ska innefatta innan det lagfästs i fördraget. I Miljöpartiets motion (K13 yrkande 69) anförs att det breda EU-begreppet civil protection är oklart och konventet har valt att inte definiera området (som i huvudsak handlar om frågor kring räddningstjänsten). Konventet föreslår trots detta en övergång till överstatligt beslutsfattande. Regeringens omsorg, som man ger uttryck för i skrivelsen, om att dessa lagar inte ska undergräva det kommunala självstyret är positivt, men inte tillräckligt. Så länge inte en klar definition på begreppet civil protection kan uppvisas bör regeringen hålla fast vid att området inte ska övergå till överstatligt beslutsfattande. Försvarsutskottets yttrande Försvarsutskottet bejakar i sitt yttrande (FöU3y) ett utvidgat samarbete i fråga om unionens räddningstjänstresurser. Utskottet noterar att regeringen anser att förslaget om ett fördjupat samarbete och beslutsfattande med kvalificerad majoritet i ministerrådet inom detta område kommer att kräva en definitionsdiskussion kring civil protection-begreppet. Kristdemokraternas uppfattning ligger i linje med regeringens och torde därmed tillgodoses. Utskottet tillstyrker regeringens ståndpunkt i frågan. Kristdemokraternas företrädare har i denna del fogat en avvikande mening till yttrandet. Utskottets ställningstagande Utskottet delar försvarsutskottets uppfattning och noterar således att regeringen anser att förslaget om ett fördjupat samarbete och beslutsfattande med kvalificerad majoritet i ministerrådet inom detta område kommer att kräva en definitionsdiskussion kring civil protection-begreppet. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna K8 (kd) yrkande 31 och K13 (mp) yrkande 69. Regeringens skrivelse Utskottets ställningstagande Utskottet har i sina ställningstaganden i de olika avsnitten i detta betänkande redogjort för vad som enligt utskottets uppfattning bör vara Sveriges utgångspunkter under den pågående regeringskonferensen. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner vad utskottet anfört och vad regeringen i övrigt anfört i skrivelsen. Regeringens skrivelse bör läggas till handlingarna. Reservationer 1. Samarbete i Europeiska unionen, punkt 1 (v) av Lars Ohly (v). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om samarbete i Europeiska unionen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:K288 yrkandena 3, 4 och 7 och avslår motionerna 2002/03: K432 yrkandena 1 och 4, 2003/04:K8 yrkande 5, 2003/04:K10 yrkandena 13, 2003/04:K12 yrkande 1, 2003/04:K353, 2003/04:K416 yrkande 2 samt 2003/04:K419 yrkandena 1 och 3. Ställningstagande Vänsterpartiet förespråkar internationell politisk samverkan. Samarbete och överenskommelser mellan stater om gemensamma och gränsöverskridande samhällsproblem som miljöförstöring, kapitalets internationellt samordnade angrepp på arbetsrätt och sociala rättigheter, människohandel, prostitution, narkotika och undergrävande av mänskliga rättigheter är i vår tid en absolut nödvändighet. Denna samverkan kan och måste ske i former som respekterar och stärker demokratin i stället för att urholka den. Utvecklingen av EU rör sig i en mycket bestämd riktning. I samband med Maastrichtfördragets tillkomst i början av 1990-talet doldes inte att motivet var att utveckla EU till en federal statsbildning. I Maastrichtfördraget skrevs också målen om ett gemensamt försvar och en gemensam valuta in, två områden som utgör grunden när man definierar en stat. Att EU måste kunna agera och konkurrera politiskt, ekonomiskt och militärt på världsarenan var ett budskap som framfördes av dåtidens ledande EU-företrädare. De jämförde sig gärna med USA och frammanade bilden av att målet var att bli lika starkt och mäktigt som jätten i väster. På toppmötet i Köln i juni 1999 syntes EU:s militära ambitioner tydligt, och utvecklingen på detta område har gått oerhört snabbt. Det lär bara vara en tidsfråga innan EU självständigt visar de militära musklerna så som anstår en sammanslutning med superstatsambitioner. Den svenska regeringen har haft få invändningar mot denna utveckling. I EU:s fördrag har kapitalets frihet i praktiken gjorts till överordnad princip och dess beslutsstrukturer innebär en inskränkning av demokratin. Mellanstatliga överenskommelser ersätts alltmer av överstatliga majoritetsbeslut och folkets möjlighet att utkräva ansvar blir alltmer illusorisk, såväl reellt som formellt. Vänsterpartiet motsatte sig mot denna bakgrund Sveriges medlemskap i EU. Även om vi respekterar resultatet i folkomröstningen 1994 har skälen för vårt ställningstagande inte förlorat i styrka och vår principiella ståndpunkt har inte ändrats. Vi verkar för en demokratisering av Europas politiska institutioner. Vårt mål är att ersätta EU:s odemokratiska beslutsformer och fördragsbundna högerpolitik med fri, alleuropeisk samverkan grundad på demokratiska ideal, social rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter. Under de senaste 15 åren har EU präglats av en ökad misstro mellan medborgarna i medlemsstaterna och den styrande eliten inom EU. Samtidigt har en betydande maktförskjutning skett från medlemsländerna till EU:s olika institutioner. De fördragsändringar som antagits i Maastricht, Amsterdam och Nice pekar alla i denna riktning. Konventets förslag innebär att nya steg tas i denna riktning. Ett system som bygger på kvalificerad majoritetsomröstning ger inte väljarna i respektive medlemsstat någon möjlighet att utkräva ett samlat politiskt ansvar av den församling som stiftar lagarna. Riksdagen har vare sig formell eller reell makt över de lagar som bestäms i EU. Därför måste den svenska regeringen verka för att enhällighet blir den normala beslutsformen i ministerrådet. 2. Samarbete i Europeiska unionen, punkt 1 (c) av Kerstin Lundgren (c). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om samarbete i Europeiska unionen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K353 och avslår motionerna 2002/03:K288 yrkandena 3, 4 och 7, 2002/03:K432 yrkandena 1 och 4, 2003/04:K8 yrkande 5, 2003/04: K10 yrkandena 13, 2003/04:K12 yrkande 1, 2003/04:K416 yrkande 2 samt 2003/04:K419 yrkandena 1 och 3. Ställningstagande Jag vill framhålla att EU är en viktig politisk nivå för att regionalt hantera globala frågor. EU är vårt instrument för freden, miljön, för mångfalden och för de mänskliga rättigheterna. EU bör utvecklas till att bli smalare och vassare och arbeta med de frågor som inte går att lösa på någon annan nivå. Centerpartiet har definierat fem områden där vi bör samarbeta på europeiskt plan för att kunna nå bästa möjliga framgång: 1 Mångfald i Europa. 2 3 Fred och stabilitet. 4 5 Tillväxt, innefattande sammanhållningspolitiken, där unionens regioner bör få en mer framträdande roll. 6 7 Bättre miljö. 8 9 Kampen mot brottslighet. 10 Det är naturligt att bygga makten underifrån. Det konstitutionella fördrag som ska bilda stommen i det framtida EU:s konstruktion bör grundas på federalismens principer, dvs. med underifrånperspektiv. En europeisk statsbildning minskar medborgarnas demokratiska deltagandet vilket inte är förenligt med min syn på samhällsbildning. Federalismens kärna är att kombinera ett handlingskraftigt men tydligt avgränsat politiskt centrum med krav på stor lokal autonomi och decentralism. Federalism bygger på den självklara rätten att det alltid är de lägre nivåerna som avgör hur mycket makt som ska flyttas upp till den högre nivån. Möjlighet måste finnas att efter gemensamt beslut återta delegerad makt enligt samma regler som vid delegering. Varje politisk nivå måste vara öppen för insyn och demokratisk påverkan. EU:s framtida uppgifter bör baseras på federalismens principer. 3. Samarbete i Europeiska unionen, punkt 1 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om samarbete i Europeiska unionen. Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2002/03:K288 yrkande 7 och avslår motionerna 2002/03:K288 yrkandena 3 och 4, 2002/03:K432 yrkandena 1 och 4, 2003/04:K8 yrkande 5, 2003/04:K10 yrkandena 13, 2003/04:K12 yrkande 1, 2003/04:K353, 2003/04:K416 yrkande 2 samt 2003/04:K419 yrkandena 1 och 3. Ställningstagande Miljöpartiet de grönas demokratiska dröm är att makten ska vara så nära människor som det överhuvudtaget är möjligt. Vår politik är att varje individ ska kunna påverka varje beslut som de själva blir påverkade av, inte bara indirekt utan också direkt. Det kräver långtgående decentralisering, såväl som ett globalt beslutsfattande i de frågor som inte känner några gränser. Det kräver vidare ett ökat internationellt samarbete, något som Miljöpartiet alltid förordat och ställt sig bakom. Den grundsyn vi nu presenterat gör oss till motståndare till Europeiska unionen och dess utveckling, då vi ser att man flyttar makt allt längre ifrån människor, och inte heller blir en optimal beslutsnivå för gränsöverskridande frågor. De principer EU vilar på går dessutom stick i stäv med de principer vi gröna bygger vår politik på och författar våra politiska program utifrån, det gäller miljö kontra ohämmad ekonomisk tillväxt, rättvisa kontra oinskränkt frihandel såväl som decentralisering kontra centralisering. EU:s väg från Maastrichtfördraget via Amsterdam och Nice till den konstitution som nu förhandlas fram i regeringskonferensen går allt tydligare mot att mer makt centraliseras till EU:s institutioner och vi ser en federal statsbildning ta form. Miljöpartiet godkänner inte denna statsbildning, som vi menar saknar folklig förankring, legitimitet och skäl, och godkänner därför inte heller den utveckling som EU- konventets förslag innebär. Miljöpartiet delar inte utskottsmajoritetens uppfattning att konventsförslaget svarar väl mot ansatserna i Nice och Laeken. I Laekenförklaringen står det att unionen måste flyttas närmare medborgarna, istället har man på flera områden ökat unionens maktbefogenheter och därmed avlägsnat den än mer från medborgarna. I Laekenförklaringen slås fast att behörighetsfördelningen måste bli tydligare, men fortfarande råder otydlighet kring hur kategorin delade befogenheter kommer att delas. Maktlösheten i Europa har ökat allt mer och inom EU har misstron mot den allt mer svällande unionen blivit allt större. Detta har märkts vid folkomröstningar om tidigare fördragsförändringar, såsom den franska omröstningen om Maastrichtfördraget eller den irländska om Nice. Ändå har konventet valt att på flera områden stärka EU:s institutioner, begränsa möjligheten till nationellt veto och minska den enskilde EU- medborgarens möjligheter att påverka EU. Konventets förslag utgör således inte en god grund för regeringskonferensen utan riskerar stärka känslan av maktlöshet och utanförskap bland EU:s medborgare. På regeringskonferensen bör regeringen arbeta för att det slås fast att EU bygger på ett samarbete mellan självständiga stater och att beslutsformerna vid fördragsändringar även fortsättningsvis ska innebära krav på enhällighet. Detta bör ges regeringen tillkänna. 4. Konventsmetoden, punkt 2 (kd) av Holger Gustafsson (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om konventsmetoden. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:K432 yrkande 8 samt 2003/04:K416 yrkande 6. Ställningstagande Jag vill framhålla att framtidskonventets arbete har fungerat väl och att konventsmetoden kan vara en lämplig arbetsform vid framtida fördragsändringar. Kristdemokraterna föreslår därför att formen fördragsfästs i framtiden. 5. Konventsmetoden, punkt 2 (v och mp) motiveringen av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Ställningstagande Konventsmetoden har inte fungerat väl. Konventets sammansättning saknade förutsättningar att innebära en nytändning för unionen, bara 17 procent av delegaterna var kvinnor och vid arbetets slut kom medelåldern i församlingen att vara närmare 70 år. Konventet saknade dessutom demokratisk förankring då t ex ingen ledamot hade tillhört den halva av befolkningen som avvisade Maastrichtfördraget i Frankrike, Nicefördraget i Irland eller EMU (dryga halva) i Sverige. Det förekom inga omröstningar i konventet och det tilläts heller inga reservationer. Om konventsmetoden ska användas i framtiden, vilket vi starkt ifrågasätter, krävs fundamentalt andra arbetsformer. 6. Tidsschemat för regeringskonferensen, punkt 3 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om tidsschemat för regeringskonferensen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 75. Ställningstagande Vi anser att det är viktigt att förhandlingarna under regeringskonferensen får ta den tid som krävs. Det finns ingen anledning att ge efter för de krafter inom EU som vill stressa fram den nya konstitutionen. Detta är en fråga om demokratisk förankring, och allt för viktig för att kunna hastas igenom. 7. Folkomröstning, punkt 5 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om folkomröstning. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:K9 yrkande 31, 2003/04:K1 yrkandena 2 och 3 samt 2003/04:K13 yrkandena 76 och 77. Ställningstagande Regeringskonferensens slutresultat kommer bli en så omfattande förändring av EU-systemet att svenskarna bör få rätten att besluta om godkännandet av konstitutionen i en folkomröstning. Flera länder har redan beslutat att göra så. I Danmark, Irland, Spanien, Portugal, Luxemburg, Tjeckien och Nederländerna (den första folkomröstningen i landets historia) planeras folkomröstningar. Det är också troligt att det blir folkomröstning i Frankrike och i flera andra länder är kampanjerna för att ordna en folkomröstning hårda. I sammanhanget kan nämnas att de båda tyska regeringspartierna uttryckt att de skulle vilja se en folkomröstning och att EU:s tidigare ombudsman Jacob Söderman driver kravet på en folkomröstning i Finland. Att förvägra folket att få säga sin mening om konstitutionen brister i logik när den uttryckta grundtanken med konventet var att flytta unionen närmare medborgarna. I ett samtal om detta har Frankrikes premiärminister Jean-Pierre Raffarin uttryckt att en sann europé kan inte vara emot en folkomröstning. Vi anser inte att riksdagen är lämpad att fatta beslut om konstitutionsförslaget. Dels för att frågan inte diskuterades i den valrörelse där dagens riksdag är vald och för att medborgarna omöjligt därför kan ha valt dagens riksdagsledamöter på ett mandat att fatta beslut om en konstitution för EU. Dels för att vi vet att riksdagens ledamöter inte är representativ för svenska folket i synen på EU:s framtid, något som inte minst folkomröstningen om EMU med all tydlighet visade. Riksdagen borde ge regeringen tillkänna att regeringskonferensens slutprodukt bör ställas under folkomröstning. 8. Folkomröstning, punkt 5 (c) motiveringen av Kerstin Lundgren (c). Ställningstagande Jag delar inte majoritetens negativa principiella inställning till folkomröstningar, så som den uttrycks i betänkandet. Jag anser däremot i likhet med utskottet att det nu inte finns skäl att besluta i annan ordning än vad som gällde för Amsterdam- och Nicefördragen. 9. Yttrande från Lagrådet, punkt 6 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om yttrande från Lagrådet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande 3 i denna del. Ställningstagande Vi vill erinra om de inslag i fördraget som i detta sammanhang är mest problematiska: Utvidgningen av området för beslut med kvalificerad majoritet. Unionsrättens överordning. Flexibilitetsklausulen. Passerellerna. Sammantaget innebär dessa fyra punkter att konventsförslagets förenlighet med svensk grundlag med fog kan ifrågasättas. Regeringens analys av problemen i skrivelsen är summarisk, för att uttrycka sig milt. Därför bör regeringen uppdra åt Lagrådet att närmare granska dessa konstitutionella elements konsekvenser vad gäller förhållandet till svensk grundlag. 10. Unionsrättens företräde, punkt 7 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om unionsrättens företräde. Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2003/04:K2 yrkande 21 samt avslår motion 2003/04:K10 yrkandena 11 och 43. Ställningstagande Unionsrättens företräde förs nu in i fördraget. Detta innebär att svensk lagstiftning, inklusive Sveriges grundlagar, alltid kommer i andra hand. Det finns sedan tidigare en praxis inom EG-rätten som etablerats av EG-domstolen att unionsrätten har företräde när det gäller första pelaren, framför allt den inre marknaden. Detta vidgas nu till att omfatta hela EU. Förändringen är dock än större. Vi delar det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets analys i betänkande 2002/03:KUU1 att det är riskabelt att fördragsfästa en princip som hittills härletts ur domstolspraxis: En sådan kodifiering medför inte ökad förutsägbarhet eller klarhet, utan kan tvärtom skapa osäkerhet om huruvida alla de omfattande och nyanserade resonemang som EG-domstolen fört i sina vägledande domslut fortfarande skall anses gälla när de överförs till en formulering på blott ett par meningar i en fördragsartikel. Förändringen innebär att unionsrättens företräde blir principiellt, och därigenom betydligt starkare. Fördragsfästandet av unionsrättens företräde innebär att den tydligt sätts över de nationella grundlagarna. De nationella domstolarnas och rättstillämpande myndigheterna mister den legala möjlighet de i dag har att vägra tillämpa unionsrätt om de efter en självständig bedömning finner att den strider mot nationella grundlagsbestämmelser (den av den tyska författningsdomstolen fastslagna so-lange- als-principen). Risken är stor att EU-rätten kommer i konflikt med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som är delar av principerna för det svenska statsskickets grunder (formuleringen i 10 kap. 5 § RF). Det finns även risk för konflikt med regeringsformen. Unionsrättens företräde bör ej fördragsfästas. 11. Förenlighet med svensk grundlag, punkt 8 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om förenlighet med svensk grundlag. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkande 3 i denna del och 2003/04:K13 yrkande 74 samt avslår motion 2003/04:K1 yrkande 1. Ställningstagande Vi vill erinra om att i den svenska regeringsformen återfinns bl.a. följande villkor för maktöverföring till EU: Inom ramen för samarbete i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket (...) (10 kap. 5 § RF). Innebär denna formulering att det finns en gräns bortom vilken svensk grundlag inte tillåter ytterligare överförande av beslutanderätt till EU:s institutioner? Riksdagens eget svar har varit att en sådan gräns finns, men att vi hittills inte passerat den, eftersom EU:s (EG:s) överstatliga beslutsformer framför allt rört den inre marknaden och således inte rört principerna för statsskicket. Det bör dock noteras att även inre marknadsbeslut i flera fall kolliderat med svensk grundlag, framför allt när det gäller tryckfriheten. Det nu föreliggande förslaget till fördrag innehåller dock element som innebär att vi närmar oss och kanske passerar den gräns som den svenska grundlagen ställer upp. Det skulle i så fall innebära att en ratificering av fördraget i nuvarande form kräver grundlagsändring. De inslag i fördraget som vi i detta sammanhang ser som mest problematiska är följande: · Utvidgningen av området för beslut med kvalificerad majoritet. · De överstatliga inslagen i EU förstärks relativt kraftigt. Någon avgränsning till den inre marknaden i och för sig redan uppluckrad görs inte längre. Regeringens argument att det endast är kompetensområdet (vad EU får besluta om) och inte beslutsmetoden (kvalificerad majoritet eller enhällighet) som är avgörande för förenligheten med 10 kap. 5 § RF är enligt vår mening inte hållbart. Förändringen begränsar svensk suveränitet ytterligare. Alltfler beslut kan komma att fattas i strid med den svenska riksdagens och/eller regeringens vilja, även på områden som rör principerna för statsskicket. Regeringens synsätt, att endast kompetensområdet som sådant är relevant, skulle innebära att redan dagens EU-fördrag är oförenligt med grundlagen, eftersom en stor del av de politiska områden som i dag hanteras mellanstatligt helt klart rör principerna för statsskicket. - Unionsrättens överordning. - Formuleringen i konventets förslag vilar på ett antal domar i EG-domstolen på 1960- och 1970-talet där det i enskilda fall hävdades att EG-rätten var överordnad nationell rätt, inklusive grundlag. Regeringen hävdar att detta endast är en kodifiering av ett allmänt erkänt förhållande. Denna ståndpunkt kan dock ifrågasättas. Principen om EG-rättens överordning är inte helt oomstridd vare sig bland jurister eller politiska företrädare. Dessutom har praxis hittills inneburit att domstolen trots allt gjort en avvägning mellan unionsrätten och de nationella grundlagarna. Med artikel 10.1 har inte längre domstolen något skäl att fundera på sådana hänsyn. 1. Flexibilitetsklausulen. 2. I konventsförslagets flexibilitetsklausul (artikel 17) ges ministerrådet rätt att med enhälligt beslut och efter godkännande av Europaparlamentet vidta åtgärder för vilka det inte finns rättsligt stöd i fördraget, om det krävs för att uppnå de mål som fastställs genom konstitutionen. Denna paragraf innebär att EU:s institutioner kan ge sig själva kompetenser som de inte har i fördraget. Trots de begränsningar som anges är detta principiellt och konstitutionellt oacceptabelt. Regeringen hävdar att denna paragrafs utformning i kombination med domstolens kontroll utgör en garanti för att bestämmelsen inte kommer att tillämpas så att unionens kompetens utvidgas på ett sätt som de nationella parlamenten inte haft möjlighet att ta ställning till genom ett godkännande av fördragsändring. Resonemanget är obegripligt. De nationella parlamenten ges ingen som helst roll vid en sådan kompetensutvidgning som det här är fråga om. - De s.k. passerellerna. - Konventsförslagets två paragrafer om mekanismer för förenklat ändringsförfarande, de s.k. passerellerna, artiklarna 24.4 och 39.8, innebär att Europeiska rådet med enhällighet kan ändra beslutsförfarande från särskilt lagstiftningsförfarande till vanligt sådant, samt från enhällighet till kvalificerad majoritet. Här ges alltså EU-institutioner, vars befogenheter skall regleras av fördraget, kompetens att själva ändra detta fördrags innehåll på ett sådant sätt att dessa institutioner stärker sin egen makt i förhållande till medlemsstaterna. Förslaget är oacceptabelt. Sammantaget innebär dessa fyra punkter att konventsförslagets förenlighet med svensk grundlag med fog kan ifrågasättas. Regeringens analys av problemen i skrivelsen är summarisk, för att uttrycka sig milt. Regeringen bör återkomma med en utförligare utredning, utifrån Uppsala universitets och juridiska fakulteten vid Stockholms universitets remissvar samt Sieps forskningsrapport, av konventsförslagets bristande samstämmighet med den svenska grundlagen. 12. Flexibilitetsklausulen, punkt 10 (fp, kd, v, c och mp) av Carl B Hamilton (fp), Holger Gustafsson (kd), Lars Ohly (v), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om flexibilitetsklausulen. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:K2 yrkande 23 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 6, 2003/04:K9 yrkande 3 i denna del, 2003/04:K12 yrkande 8 i denna del samt 2003/04:K13 yrkande 14. Ställningstagande Genom att flexibilitetsklausulen föreslås gälla över hela fältet får rådet makt att på egen hand utveckla fördragen, dvs. ett inslag av kompetenskompetens. Vi anser att regeringen ska avvisa denna klausul i regeringskonferensen. 13. Fördragets struktur, punkt 11 (mp) motiveringen av Gustav Fridolin (mp). Ställningstagande Jag delar inte utskottsmajoritetens åsikt att konventet föreslaget en tydlig struktur på fördraget som gör att medborgarna lättare [kan] ta del av det regelverk som styr unionen. Konventsförslaget är en i många delar svårgenomtränglig text och avskaffandet av pelarstrukturen har inte bidragit till ökad tydlighet. Miljöpartiet är inga anhängare av pelarstrukturen som grund, men frångåendet av den har kommit att innebära ökad överstatlighet och ökad kompetens för unionen. 14. Euratom, punkt 12 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om Euratom. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkande 2 och 2003/04:K13 yrkande 50. Ställningstagande Förslaget att bibehålla Euratomfördraget har kritiserats från många håll, kanske främst därför att det strider mot principen att inte prioritera och stödja ett energislag framför övriga. Euratomfördraget bör lyftas ut ur konstitutionsförslaget och tillämpliga delar som har att göra med skydd av miljö, liv och hälsa bakas in i själva konstitutionstexten. 15. Unionen som juridisk person, punkt 13 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 13 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om unionen som juridisk person. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 29. Ställningstagande Jag anser inte att EU ska få status som juridisk person. Även om det kan förefalla sympatiskt av EU att underteckna Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är vinsten liten. EU-medborgarna har redan idag rätt att få övergrepp prövade enligt konventionen med bakgrund av deras nationella anslutning till konventionen. Därför finns det ingen anledning att ge EU rätt att som juridisk person i framtiden kunna underteckna fler och mer kontroversiella avtal utan att medlemsstaterna ska behöva ratificera dessa. Detta bör med bifall av yrkande 29 i motion K13 ges regeringen tillkänna. 16. Värden och mål, punkt 14 (kd) av Holger Gustafsson (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 14 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om värden och mål. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K8 yrkande 3 och avslår motion 2003/04:K10 yrkande 8. Ställningstagande Jag anser att i förslaget till fördragstext blandas grundläggande värden och instrumentella värden. Enligt Kristdemokraterna skulle fördragstexten vinna i tydlighet och styrka om artikel 2 har följande lydelse: Unionen bygger på grundläggande värden som människans värdighet, liv, frihet, sanning och rättvisa. Dessa värden och skydd för de mänskliga rättigheterna är gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle där demokrati, mångfald, jämställdhet, öppenhet, solidaritet, tolerans och icke- diskriminering råder. De mänskliga rättigheterna ska ingå i det konstitutionella fördraget och unionen ska söka anslutning till Europakonventionen som skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Positivt är också att jämställdheten betonas och ingår, utöver den lagstadgade rättigheten, även som en rättighet som aktivt bör främjas. 17. Federalismens principer, punkt 15 (c) av Kerstin Lundgren (c). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 15 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om federalismens principer. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkande 1. Ställningstagande En federal ordning ska fungera som en garant mot både en centralstyrd superstat och det mellanstatliga kotteriet. Ett konstitutionellt fördrag är nödvändigt eftersom EU befinner sig i en accelererande process där alltfler beslut föreläggs centralt. Bara ett konstitutionellt fördrag, där både medlemsländernas ansvarsområden och unionens definieras, kan stoppa centraliseringsprocessen. För att maktfördelningen mellan EU å ena sidan och medlemsländerna å andra sidan ska vara tydlig och väldefinierad bör federalismens principer skrivas in i artikeln om upprättandet av unionen. 18. Federalismens principer, punkt 15 (fp) motiveringen av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Ställningstagande Folkpartiets vision är att EU utvecklas till en form av federalt system en överstatlig demokratisk arena med enkla, öppna och effektiva modeller för att fatta beslut. Ett federalt system för oss innebär, för det första, en konstitutionellt reglerad maktdelning mellan unionen och medlemsstaterna, för det andra att de europeiska besluten ska fattas av förtroendevalda politiker som det på nationellt sätt är enkelt och okomplicerat att avsätta i allmänna val. Därför bör bl.a. Europaparlamentets inflytande stärkas på ministerrådets bekostnad. På sikt bör, enligt liberal uppfattning, ministerrådet och Europaparlamentet omvandlas till en typ av tvåkammarsystem med en första kammare som representerar medlemsstaterna (motsvarande dagens ministerråd) och en andra kammare som representerar unionens befolkning i dess helhet (motsvarande dagens Europaparlament). Vi konstaterar att Europeiska unionen med konventets förslag tar steg, i vår mening, i federal riktning. Det nya konstitutionella fördraget kommer att innehålla en tydlig fördelning av beslutskompetens mellan europeisk och nationell nivå och en mekanism där nationella parlament ges uppgiften att bevaka denna fördelning även för framtiden när nya problem och förslag dyker upp. Det folkvalda Europaparlamentets ställning stärks väsentligt. Det är en utveckling som vi välkomnar. Vi delar därför inte utskottsmajoritetens negativa formuleringar om federalismen. 19. Unionens symboler, punkt 16 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om unionens symboler. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkande 1 och 2003/04:K13 yrkande 27. Ställningstagande Vi är mot att konventets förslag om unionens symboler som en del av konstitutionen och vill uppmana regeringen att avvisa dessa symbolers plats i det kommande fördraget. Det ger inte rätt associationer att EU försöker klä sig i de symboler som vanligtvis förknippas med en stat. 20. Öppenheten, punkt 17 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 17 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om öppenheten. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 23. Ställningstagande Jag finner det anmärkningsvärt att just öppenhet saknas helt i den långa listan av målsättningar för EU, samtidigt som den också försvinner ur portalparagrafen. Miljöpartiet beklagar, i enlighet med tidigare uttalanden från det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet, att öppenheten inte fördes in bland målen för EU när den nu försvinner ur portalparagrafen. 21. Kristendomen i ingressen, punkt 18 (kd) av Holger Gustafsson (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 18 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om kristendomen i ingressen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K8 yrkande 1 och 2003/04:K416 yrkande 7. Ställningstagande Kristendomens historiska och idéhistoriska betydelse för formandet av Europas identitet, gemensamma värden, kulturarv och samhälleliga institutioner är av oomtvistlig karaktär. För Kristdemokraterna är det högst naturligt att den kristna idétraditionens betydelse för Europa omnämns i ingressen till det konstitutionella fördraget. EU bör vara en union uppbyggd på den kristna traditionen och med en värdegemenskap som innefattar religionsfrihet för alla, respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, rättsstatsprincipen och skydd av de mänskliga rättigheterna. 22. Jämställdhet, punkt 19 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 19 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om jämställdhet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 25, bifaller delvis motion 2003/04:K9 yrkande 28 och avslår motion 2003/04:K3. Ställningstagande Ett flertal remissinstanser, bland annat JämO, lyfter i sina remissvar fram att begreppet jämställdhet saknas som ett av unionens grundläggande värden. Engelskans equality respektive franskans egalité, har på flera ställen felaktigt översatts med jämställdhet i den svenska versionen. Jämlikhet betecknar förhållandet mellan klasser, medan jämställdhet beskriver förhållandet mellan könen. I fördraget ska det tydligt framgå att såväl jämlikhet som jämställdhet utgör både de grundläggande värden som unionen bygger på och de mål som ska förverkligas. Detta för att i möjligaste mån säkerställa att instrument, metoder, institutioner m.m. skapas för att arbeta för detta mål. 23. Folkhälsa, punkt 20 (fp, kd, c och mp) av Carl B Hamilton (fp), Holger Gustafsson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om folkhälsa. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K6 i denna del och 2003/04:K12 yrkande 20 samt avslår motion 2003/04:K7. Ställningstagande Vi vill framhålla vikten av att stå upp för en restriktiv svensk alkoholpolitik. Inom EU har den linjen stundtals kommit i konflikt med handels- och näringspolitiska intressen en konflikt i vilken den svenska alkoholpolitiken, som motiveras av folkhälsoskäl, ofta fått ge vika. Främjande av en god folkhälsa bör föras in bland EU:s mål i artikel I-3. Formuleringen av regeringens utgångspunkter i detta stycke är alltför svag. Regeringen skriver att det kan övervägas att föreslå att skyddet av människors fysiska och psykiska hälsa nämns. Det är inte tillräckligt. Det måste vara en synpunkt för regeringen att föra fram med kraft under förhandlingarna med fördraget. Vidare vill vi erinra om flerpartimotionen K6 av Gabriel Romanus m.fl. (fp, kd, c, mp, v), där det föreslås att regeringen i regeringskonferensen med kraft verkar för att det konstitutionella fördraget får ett klart uttryckt mål om en god folkhälsa. Ingrepp i marknadens frihet, som har kommit till för att skydda människors hälsa och minska risken för både medicinska och sociala skador, har vid den s.k. proportionalitetsbedömningen tillmätts alltför liten betydelse i förhållande till den vikt som har lagts vid de ekonomiska aspekterna. Om folkhälsa förs in i målparagrafen i konstitutionens inledning, bör risken för en sådan felaktig avvägning minska. 24. Barns rättigheter, punkt 21 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 21 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om barns rättigheter. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04: K13 yrkande 26. Ställningstagande Det bör göras förtydliganden i vad som avses med målsättningen i fråga om barns rättigheter. 25. Djurskydd, punkt 22 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om djurskydd. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 24. Ställningstagande En viktig målsättning som saknas i konventsförslaget är djurskydd. Detta bör åtgärdas. 26. Socialt och ekologiskt hållbar utveckling, punkt 23 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om socialt och ekologiskt hållbar utveckling. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande 30 i denna del. Ställningstagande Hållbar utveckling har i konventets förslag lyfts fram som ett av unionens grundläggande värden. Detta är naturligtvis positivt. Däremot saknas en definition kring att social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet ska utgöra tre jämställda ben. Regeringen bör verka för att den sociala och ekologiska dimensionen av hållbar utveckling jämställs med den ekonomiska. 27. Stadgan om grundläggande rättigheter, punkt 25 (v) av Lars Ohly (v). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 25 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om stadgan om grundläggande rättigheter. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande 4 och avslår motionerna 2003/04:K10 yrkande 9, 2003/04:K13 yrkande 28 och 2003/04:K416 yrkande 3. Ställningstagande EU:s egen stadga för grundläggande rättigheter bör inte införlivas i fördraget utan förbli en icke juridiskt bindande deklaration. Däremot är det viktigt att fördraget ändras så att EU kan anslutas till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det skulle göra EG-domstolen mer återhållsam att stödja sig på EU-stadgan i sina beslut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. 28. Stadgan om grundläggande rättigheter, punkt 25 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 25 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om stadgan om grundläggande rättigheter. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 28 och avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande 4, 2003/04:K10 yrkande 9 och 2003/04:K416 yrkande 3. Ställningstagande Det kan förefalla sympatiskt att stadgan förs in i fördraget, men jag vill ifrågasätta det starkt, då de rättigheter som stadgan föreskriver redan finns nedtecknade i varje enskilt medlemslands nationella konstitution. Detta senare ger inte bara att stadgan är onödig i sig, utan väcker också frågan om vilken juridisk status EU:s stadga kommer att få efter ett eventuellt införlivande i fördraget i förhållande till medlemsländernas, ofta hårdare, grundlagsskrivningar. Denna fråga är ännu inte tillräckligt utredd. 29. Befogenhetskategorier, punkt 28 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 28 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om befogenhetskategorier. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 12 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 20 och 2003/04:K416 yrkande 10. Ställningstagande Det är positivt att unionens befogenheter tydliggörs. Det kan dock ifrågasättas om fyra områden som kan bli föremål för stödjande åtgärder över huvud taget borde vara unionskompetens. Det gäller industri, idrott, kultur och rymden. Den föreslagna kompetensen på dessa områden bör alltså utgå. Unionens befogenhetskategorier bör avgränsas tydligare. 30. Beslut inom kategorin stödjande åtgärder, punkt 29 (c och mp) av Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 29 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om beslut inom kategorin stödjande åtgärder. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkande 15. Ställningstagande I regeringskonferensen måste Sverige starkt poängtera att ministerrådet inte ska kunna fatta beslut om lagar inom de områden där unionen endast ska vara stödjande. 31. Parlamentarism eller maktdelning, punkt 30 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 30 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om parlamentarism eller maktdelning. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 13. Ställningstagande EU:s institutionella system bygger på maktdelning mellan den lagstiftande, den utövande och den dömande makten. En viktig del i maktdelningen är att de olika institutionerna är fristående från varandra. Att EU är ett maktdelningssystem innebär att den demokratiska beslutsprocessen i vissa avseenden är mer tydlig och öppen inom EU än i medlemsstaterna som nästan alla tillämpar parlamentarism. EU ska även i framtiden bygga på maktdelningsprincipen. Den parlamentarism som tillämpas nationellt bör inte överföras till EU. 32. Parlamentarism eller maktdelning, punkt 30 (fp) motiveringen av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Ställningstagande Folkpartiet liberalerna delar inte majoritetens skepsis inför ett ökat inslag av parlamentarism inom Europeiska unionen. Ett större genomslag för parlamentarismens principer, också på europeisk nivå, är ett naturligt steg i arbetet med att stärka demokratin i Europa. Det skapar förutsättningar för ett tydligare demokratiskt ansvarsutkrävande för europeiska politiska beslut. I själva verket har också parlamentarismens principer vuxit sig starkare inom unionen under senare tid. Exempelvis kan kommissionen avsättas om den förlorar en förtroendeomröstning i Europaparlamentet. Enligt konventets förslag ska dessutom kommissionsordföranden kunna tvinga en enskild kommissionär att avgå. Inget av dessa och andra liknande konstitutionella inslag synes utskottsmajoriteten ha några invändningar emot. Enligt Folkpartiets mening bör denna utveckling varmt välkomnas, inte förtigas eller förtalas. 33. Vald ordförande för Europeiska rådet, punkt 31 (s) av Urban Ahlin (s), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Birgitta Ahlqvist (s), Helene Petersson (s), Inger Segelström (s) och Kenneth G Forslund (s). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 31 borde ha följande lydelse: Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 7, 2003/04:K8 yrkande 9, 2003/04:K9 yrkande 7, 2003/04:K10 yrkandena 6 och 14, 2003/04:K12 yrkandena 3 och 4 samt 2003/04:K13 yrkande 1. Ställningstagande Socialdemokraternas ledamöter i sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet har en från majoriteten i utskottet avvikande uppfattning i frågan om en vald ordförande i Europeiska rådet. Konventets förslag till institutionell helhetslösning är en god grund till en kompromiss som kan underlätta beslutsfattandet i en utvidgad union. Förslaget stärker och förbättrar alla institutioner samtidigt som balansen mellan institutionerna behålls, vilket är positivt. Åtgärder för att stärka parlamentet och kommissionen balanseras med förslag för att stärka rådet, bland annat en större kontinuitet i rådets arbete genom en vald ordförande i Europeiska rådet samt öppningar för ett roterande gruppordförandeskap för länderna i rådet. Den valde ordförandens roll är att samordna arbetet i Europeiska rådet och sammanjämka de olika medlemsstaternas ståndpunkter. Samtidigt behålls balansen mellan institutionerna genom att det i konventsförslaget finns en befattningsbeskrivning som anger de begränsningar som finns för funktionen. Det ligger inte minst i de mindre medlemsstaternas intresse att Europeiska rådet ska fungera bättre än nu. Erfarenheterna visar att det blir svårare och svårare att kombinera ett aktivt ordförandeskap i Europeiska rådet med att inneha posten som stats- eller regeringschef i ett medlemsland. Svårigheterna torde dessutom öka när unionen får nya medlemmar. Därtill visar aktuella erfarenheter på de problem för unionens gemensamma agerande som uppstår när ett enskilt medlemsland driver en egen agenda samtidigt som medlemslandet är ordförande i unionen. 34. Arbetet i Europeiska rådet, punkt 32 (c) av Kerstin Lundgren (c). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 32 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om arbetet i Europeiska rådet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkandena 8 och 9. Ställningstagande Reglerna om Europeiska rådets beslutsförfaranden bör förtydligas och förenhetligas. Samtidigt bör man klargöra när Europeiska rådet kan utfärda formbundna europeiska beslut. Vidare ska huvudprincipen vara att Europeiska rådets möten är öppna. Eventuell sekretess ska särskilt kunna motiveras och detta bör anges i det konstitutionella fördraget. 35. Röstregler i rådet, punkt 34 (kd) av Holger Gustafsson (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 34 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om röstregler i rådet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K12 yrkande 9 och avslår motionerna 2002/03:K431 yrkandena 8 och 9, 2003/04:K2 yrkande 13, 2003/04:K8 yrkande 7, 2003/04:K9 yrkande 9, 2003/04:K13 yrkande 2 samt 2003/04:K416 yrkandena 15 och 16. Ställningstagande För godkännande med kvalificerad majoritet i det Europeiska rådet eller ministerrådet föreslår konventet att det krävs en majoritet av medlemsstaterna som samtidigt motsvarar minst tre femtedelar av unionens befolkning. Om förslaget går igenom kommer definitionen av kvalificerad majoritet därmed att förändras från 1 november 2009, och man frångår därmed det system som gäller enligt Nicefördraget från 2000. Jag ser ingen anledning till att bestämmelserna enligt Nicefördraget skall ändras och anser därför att Sveriges regering skall motverka den nya beräkningsmetoden, som främst gynnar de stora länderna. 36. Röstregler i rådet, punkt 34 (c) av Kerstin Lundgren (c). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 34 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om röstregler i rådet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkande 13 och avslår motionerna 2002/03:K431 yrkandena 8 och 9, 2003/04:K8 yrkande 7, 2003/04:K9 yrkande 9, 2003/04:K12 yrkande 9, 2003/04:K13 yrkande 2 samt 2003/04:K416 yrkandena 15 och 16. Ställningstagande Dubbla majoriteter är bra, men förutsätter att man slår vakt om balansen mellan små och stora medlemsstater. Sverige bör därför slå vakt om parallellitet mellan den majoritet av befolkningen som krävs och den del av antalet medlemsländer som står bakom beslutet. Detta kan givetvis innebära antingen en majoritet av såväl medlemsländer som befolkning eller kvalificerad majoritet av medlemsländerna och motsvarande kvalificerade majoritet av befolkningen. 37. Röstregler i rådet, punkt 34 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 34 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om röstregler i rådet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 2 och 2003/04:K9 yrkande 9 samt avslår motionerna 2002/03:K431 yrkandena 8 och 9, 2003/04:K2 yrkande 13, 2003/04:K8 yrkande 7, och 2003/04:K12 yrkande 9 samt 2003/04:K416 yrkandena 15 och 16. Ställningstagande De små ländernas röst måste värnas för att EU:s arbete ska ske med den legitimitet som krävs. Därför förkastar vi konventets förslag. Vi förespråkar i stället, i likhet med minoritetsförslaget inom konventet (som utarbetades under ledning av en av EU-parlamentets konventsledamöter, Jens-Peter Bonde), ett system där kvalificerad majoritet innebär tre fjärdedelar av medlemsstaterna och en majoritet av befolkningen. Ett sådant system skulle skapa en bättre balans mellan stora och små stater och garantera att alla medlemsstater får inflytande över besluten. 38. Europaparlamentets ställning, punkt 35 (v) av Lars Ohly (v). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 35 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om Europaparlamentets ställning. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande 5. Ställningstagande Det är orimligt att ett parlament med så svag legitimitet som Europaparlamentet kan tillåtas öka sin makt över Europas medborgare. Ett ökat inflytande för EU- parlamentet innebär ett reducerat inflytande för rådet och därmed i förlängningen för medborgarna som får allt svårare att utkräva ansvar för fattade beslut. Därför måste huvudlinjen under regeringskonferensen vara att återflytta makt till medlemsländerna och motverka ökad centralstyrning och överstatlighet. 39. Europaparlamentets namn, punkt 36 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om Europaparlamentets namn. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 9. Ställningstagande Europaparlamentet bör döpas om till det mer rimliga namnet EU-parlamentet eller i mer formella sammanhang till Europeiska unionens parlament. Europa är en geografisk benämning på ett område som är tveksamt definierat och dessutom i sin helhet inte medlem av EU, det är sålunda en vilseledande benämning. 40. Kommissionens roll och initiativrätt, punkt 38 (v) av Lars Ohly (v). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 38 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om kommissionens roll och initiativrätt. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkande 6 och 2002/03:K288 yrkande 6 samt avslår motionerna 2002/03:K432 yrkande 6, 2003/04:K2 yrkandena 11, 14 och 16 och 2003/04:K13 yrkandena 3, 5, 8 och 12. Ställningstagande Vi anser att kommissionen bör fråntas sin initiativrätt och göras till ett kansliorgan under rådet. Vi upprepar vårt tidigare krav på att på sikt avskaffa kommissionen. En sammanslagning mellan kommissionen och ministerrådets sekretariat skulle tillsammans med initiativrätt för de nationella parlamenten kraftigt försvaga EU:s federalistiska karaktär. 41. Kommissionens roll och initiativrätt, punkt 38 (c) av Kerstin Lundgren (c). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 38 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om kommissionens roll och initiativrätt. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkandena 11, 14 och 16 och avslår motionerna 2002/03:K288 yrkande 6, 2002/03:K432 yrkande 6, 2003/04:K9 yrkande 6 samt 2003/04:K13 yrkandena 3, 5, 8 och 12. Ställningstagande Utifrån federalismens principer bör dagens balans mellan institutionerna förändras i riktning mot ökad makt för medborgarna och EU-parlamentet. Enskilda kommissionärer bör, liksom hela kommissionen, kunna avsättas genom en misstroendeomröstning i Europaparlamentet. Vidare bör Europaparlamentet och ministerrådet ges en formell initiativrätt inom ramen för unionens kompetenser. 42. Kommissionens roll och initiativrätt, punkt 38 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 38 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om kommissionens roll och initiativrätt. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkandena 3, 5, 8 och 12 och avslår motionerna 2002/03:K288 yrkande 6, 2002/03:K432 yrkande 6, 2003/04:K2 yrkandena 11, 14 och 16 samt 2003/04:K9 yrkande 6. Ställningstagande Europaparlamentet ska ges initiativrätt inom EU:s befogenheter. Vidare ska Europaparlamentet kunna rikta misstroendevotum både gentemot enskilda EU- kommissionärer och mot hela EU-kommissionen. Vi vill erinra om att enligt konventets förslag får EU-kommissionens president en starkare ställning. I framtiden kommer EU-kommissionens ordförande att väljas av Europaparlamentet, efter förslag från Europeiska rådet. Förslaget innebär också att ordförandens ställning inom EU-kommissionen stärks och transparensen minskar då parlamentet inte ska säga sitt om varje enskild kommissionär. Det blir tydligare att det är ordföranden som väljer EU- kommissionärerna. Vi anser att rollen för EU- kommissionens ordförande inte ska ändras. Inte heller ska förfarandet i valet till kommissionen ändras. EU-kommissionens makt bör vidare begränsas till att i princip ha rent administrativa uppdrag. Detta innebär att kommissionen i praktiken blir till ett rent kansliorgan. 43. Kvinnor i institutionerna, punkt 41 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 41 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om kvinnor i institutionerna. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande 29. Ställningstagande Det är anmärkningsvärt att regeringen inte alls har berört den låga kvinnorepresentationen som ett allvarligt demokratiproblem i sin skrivelse. Regeringen bör inom ramen för regeringskonferensen driva kravet på att öka representationen av kvinnor i EU:s institutioner. 44. De nationella parlamentens roll, punkt 42 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 42 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om de nationella parlamentens roll. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkande 10 och 2003/04:K13 yrkandena 7073 samt avslår motionerna 2002/03:K431 yrkandena 6 och 7, 2002/03:K432 yrkande 7 i denna del, 2003/04:K2 yrkandena 1719, 2003/04:K8 yrkande 2, 2003/04: K10 yrkande 10, 2003/04:K12 yrkandena 5 och 6 samt 2003/04:K416 yrkan-dena 13 och 14. Ställningstagande Vi välkomnar förslaget om subsidiaritetskontroll men förslaget är inte tillräckligt långtgående. T.ex. är tidsfristen på sex veckor för kort. Den måste förlängas. Kommissionen kan antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt, men parlamenten kan inte stoppa något förslag. Någon ny beslutanderätt för de nationella parlamenten medger således inte konventets förslag. Snarare är det frågan om en väckarklocka som kommissionen kan stänga av om den så önskar. EU-kommissionen bör åläggas att dra tillbaka sitt förslag helt och hållet om en tredjedel av de nationella parlamenten anser att det strider mot subsidiaritetsprincipen. Det är bra att de nationella parlamenten ska få möjlighet att be EU-domstolen pröva frågan om subsidaritsprincipen åsidosatts. Domstolen har visserligen en lång historia av att verka i centraliserande riktning, men möjligheten att väcka talan är ett steg i rätt riktning. Det stora problemet inom EU är inte att EU bestämmer för lite utan att unionsorganen bestämmer för mycket, vilket bl.a. har lett till en bristande demokratisk legitimitet och detaljreglering. Regeringen borde under regeringskonferensen dels vägra gå med på några som helst försvagningar inom detta område, dels driva på för att klart få definierat en så decentraliseringsvänlig policy som möjligt att ha till grund för framtida domstolsärenden. Vidare är det angeläget att vi i Sverige, när vi ska forma vår nationella organisation för att via det nationella parlamentet klara övervakningen av subsidiaritetsprincipen, gör det på ett sådant sätt så att kommuner och regioner/landsting kan delta i detta som företrädare för lokal och regional samhällsverksamhet. Annars riskerar det att få konsekvensen att kommuner och regioner i länder med tvåkammarsystem får en särställning jämfört med andra regioner och kommuner. Det är därför angeläget att regeringen i samverkan mellan Landstingsförbundet och Kommunförbundet presenteras förslag till hur kommuner och regioner/landsting kan medverka i och berika den svenska nationella övervakningen av subsidiaritetsprincipen. 45. De nationella parlamentens roll, punkt 42 (c) av Kerstin Lundgren (c). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 42 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om de nationella parlamentens roll. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkandena 1719 och avslår motionerna 2002/03:K431 yrkandena 6 och 7, 2002/03:K432 yrkande 7 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 2, 2003/04:K9 yrkande 10, 2003/04:K10 yrkande 10, 2003/04:K12 yrkandena 5 och 6, 2003/04:K13 yrkandena 7073 samt 2003/04:K416 yrkandena 13 och 14. Ställningstagande Jag välkomnar förslaget om subsidiaritetskontroll. Tidsfristen på sex veckor är dock för kort. Denna tid bör förlängas till minst det dubbla. Centerpartiet är starkt ifrågasättande av förslaget att kommissionen ska kunna stå fast vid sitt förslag även om de nationella parlamenten avvisat det i subsidiaritetskontrollen. Har ett förslag avvisats av de nationella parlamenten enligt den fastställda principen ska förslaget falla. Vidare är det angeläget att vi i Sverige, när vi ska forma vår nationella organisation för att via det nationella parlamentet klara övervakningen av subsidiaritetsprincipen, gör det på ett sådant sätt så att kommuner och regioner/landsting kan delta i detta som företrädare för lokal och regional samhällsverksamhet. Annars riskerar det att få konsekvensen att kommuner och regioner i länder med tvåkammarsystem får en särställning jämfört med andra regioner och kommuner. Det är därför angeläget att regeringen i samverkan mellan Landstingsförbundet och Kommunförbundet presenteras förslag till hur kommuner och regioner/landsting kan medverka i och berika den svenska nationella övervakningen av subsidiaritetsprincipen. Förslaget att ge Regionkommittén möjlighet att föra talan hos domstolen är en förstärkning av subsidiaritetskontrollen och bör inte utgå ur fördraget. 46. Delegerad normgivning, punkt 44 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 44 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om delegerad normgivning. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande 12 i denna del. Ställningstagande Förslaget om delegering av lagstiftningen till EU:s kommittéväsende är inte bra. Det finns möjlighet att återta delegationen, men för att detta ska kunna ske krävs en majoritet av parlamentets ledamöter och en kvalificerad majoritet i ministerrådet. Enligt vår uppfattning bör lagstiftning aldrig delegeras till arbetsgrupper utan i stället när EU har lagstiftningsmakt alltid ske i öppenhet i ministerrådet. 47. Öppenheten i EU, punkt 45 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 45 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om öppenheten i EU. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkandena 11, 16 och 17 och avslår motionerna 2002/03:K431 yrkande 11, 2003/04:K2 yrkandena 2 och 6, 2003/04:K8 yrkande 15, 2003/04:K10 yrkande 19, 2003/04:K276 samt 2003/04:K416 yrkande 24. Ställningstagande Europaparlamentet behöver tillgång till information för att kunna utföra ett gott kontrollarbete. Sista meningen i fördragets artikel III-315.2 lyder: Kommissionen skall på begäran lägga fram alla nödvändiga uppgifter för Europaparlamentet. Detta har gett upphov till tolkningsstrider och bör förtydligas till: Samtliga institutioner skall på begäran lägga fram alla uppgifter som EU-parlamentet bedömer som nödvändiga. En förstärkt kontrollmakt är ett krav i klassisk svensk förvaltningssed som, inte minst mot bakgrund av de senaste årens ekonomiska skandaler, borde drivas hårt av den svenska regeringen. Vi stöder förslaget om att ministerrådets möten ska vara öppna när ministerrådet ägnar sig åt lagstiftning, men de arbetsgrupper där förhandlingarna förs och upp till 80 % av lagarna i praktiken redan antas kommer även i fortsättningen att vara slutna. Risken är att ännu fler beslut kommer att flyttas till denna nivå, och Miljöpartiet och Vänsterpartiet förespråkar därför att även dessa möten ska vara offentliga. Det vore ett rejält framsteg för öppenheten i EU. Vidare kommer de frågor som avgörs med medbestämmande med Europaparlamentet slutligen att avgöras i Förlikningskommittén. Allmänheten har rätt att veta hur Europaparlamentet och rådet kommer fram till sina beslut. Därför bör möten med Förlikningskommittén vara offentliga. 48. Yttrandefrihet och meddelarskydd, punkt 47 (v och c) av Lars Ohly (v) och Kerstin Lundgren (c). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 47 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om yttrandefrihet och meddelarskydd. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkande 3 och avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 16 samt 2003/04:K13 yrkande 20. Ställningstagande För att uppnå verklig öppenhet inom institutionerna bör yttrandefrihet för EU-anställda skrivas in i det konstitutionella fördraget. 49. Yttrandefrihet och meddelarskydd, punkt 47 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 47 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om yttrandefrihet och meddelarskydd. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 20 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 3 och 2003/04:K8 yrkande 16. Ställningstagande För att komma tillrätta med EU-byråkratins omfattande problem måste EU:s anställda tillförsäkras yttrandefrihet och meddelarfrihet. EU borde välkomna, inte avvisa, s.k. whistle-blowers. Jag välkomnar regeringens inställning att Sverige ska arbeta för en stärkt yttrandefrihet för de EU-anställda och förutsätter att frågan kommer att drivas med stor kraft under regeringskonferensen. 50. Parlamentarisk kontroll av Europeiska centralbanken, punkt 49 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 49 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om parlamentarisk kontroll av Europeiska centralbanken. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 10. Ställningstagande Jag anser att Europaparlamentets kontrollmakt ska stärkas ytterligare för att motverka problemen med ineffektivitet och felaktigt användande av resurser inom EU-systemet. I dag ger Europaparlamentet ansvarsfrihet inte bara till EU-kommissionen utan också till samtliga övriga institutioners generalsekreterare, med undantag av ECB. Det är dock bara vad gäller EU-kommissionen som denna kontrollmakt är fördragsfäst. Fördragsfästning borde bli verklighet, framför allt med tanke på att ministerrådet i allt högre utsträckning finansierar operativ verksamhet med hjälp av särskilda anslag. Även ECB borde utsättas för någon form av parlamentarisk kontroll. Europaparlamentet har till uppgift att granska EU- kommissionen och kan rikta misstroendevotum om man inte anser att EU-kommissionen sköter sin verksamhet ordentligt. I samband med de stora skandalerna i EU- kommissionen i slutet av 1990-talet så framkom en stor brist i denna hantering eftersom EU-parlamentet inte kunde rikta misstroendevotum mot en enskild EU- kommissionär. Detta är en stor brist eftersom den enskilda EU-kommissionären då kan gömma sig bakom hela EU-kommissionen och undvika enskilt ansvar. Jag anser att Europaparlamentet ska kunna rikta misstroendevotum såväl gentemot enskilda EU- kommissionärer som för hela EU-kommissionen. Jag anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som här anförts om att Europaparlamentet skall fatta beslut om ansvarsfrihet för ECB samt övriga institutioners generalsekreterare och om att ECB:s protokoll ska vara offentliga. 51. Europeiska politiska partier, punkt 50 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 50 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om europeiska politiska partier. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 18. Ställningstagande Vi vill erinra om att artikel I-45:4 stadgar följande: De politiska partierna på europeisk nivå bidrar till att skapa ett europeiskt politiskt medvetande och till att ge uttryck för unionsmedborgarnas vilja. Fördragstexten är ingen beskrivning av verkligheten utan möjligen ett önskemål om hur det skulle kunna vara. vi ser inget självändamål i att man ska konstruera nya partier på EU-nivå som riskerar att likrikta EU:s och medlemsstaternas politiska liv och bidra till en minskad demokratisk mångfald. Av dessa skäl föreslås att denna paragraf stryks ur fördraget. 52. Medborgarinitiativ, punkt 51 (c och mp) av Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 51 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om medborgarinitiativ. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K2 yrkande 4 och 2003/04:K13 yrkande 21 samt avslår motionerna 2003/04:K8 yrkandena 17, 2003/04:K10 yrkande 20 och 2003/04:K416 yrkande 21. Ställningstagande Förslaget om medborgarinitiativ är ett stort steg framåt för människornas delaktighet i EU. En miljon människor känns som väl många. Förslaget riskerar i praktiken att bli tandlöst. Hur initiativet ska fungera och praktiskt genomföras är oklart. Detta bör klargöras. 53. Medborgarinitiativ, punkt 51 (kd) av Holger Gustafsson (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 51 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om medborgarinitiativ. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K8 yrkandena 17 och 2003/04:K416 yrkande 21 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 4, 2003/04:K10 yrkande 20 och 2003/04:K13 yrkande 21. Ställningstagande Jag anser att förslaget om medborgarinitiativ är mycket positivt och finner det förbryllande att den svenska regeringen inte ställer sig tydligt bakom förslaget, vars syfte är att bredda och fördjupa den demokratiska förankringen av EU. Kristdemokraterna är positiva till förslaget som medför att det civila samhället skulle kunna få ett större inflytande på Europasamarbetet. 54. Beslut om unionens finanser, punkt 53 (m, fp och c) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Carl B Hamilton (fp), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 53 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om beslut om unionens finanser. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 21 samt avslår motionerna 2003/04:K13 yrkande 22 och 2003/04:K416 yrkande 37. Ställningstagande Vi anser att det fleråriga finansiella perspektivet är grundläggande för att ge unionen en stram ekonomi som är stabil över många år. Fördragsfästningen av detta och av de sunda budgetprinciperna är därför viktigt. Vi anser också att det är centralt att gränserna för unionens medel och inrättandet eller upphävandet av nya kategorier av medel måste godkännas av medlemsstaterna. Det garanterar att beslut om unionens inkomster är ordentligt förankrade i vart och ett av medlemsländerna. Det är särskilt viktigt att konventet inte föreslår någon beskattningsrätt för EU. Dess inkomster ska som hittills utgöras av medlemsavgifter. Vi anser att det också är bra att det blir samma beslutsprocedur för hela årsbudgeten. Det borde underlätta möjligheten att reformera jordbrukspolitiken. Vi anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som här anförts om det finansiella perspektivet och att unionen ej ska ha beskattningsrätt. 55. Beslut om unionens finanser, punkt 53 (kd) av Holger Gustafsson (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 53 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om beslut om unionens finanser. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K416 yrkande 37 samt avslår motionerna 2003/04:K10 yrkande 21 och 2003/04:K13 yrkande 22. Ställningstagande Jag har anser att den demokratiska kontrollen över utgifterna måste förbättras inom unionen. Tyvärr finns inte denna kontroll på alla områden i dag. Stora delar av budgeten, de s.k. obligatoriska utgifterna, ligger nämligen utanför Europaparlamentets beslutsmakt. Det är med andra ord ministerrådet som på egen hand fattar besluten och därmed saknas den demokratiska insynen på flera stora budgetområden. Kristdemokraterna vill ändra på detta. Europaparlamentet är EU:s folkvalda församling och måste självklart få medbeslutanderätt på samtliga budgetområden. Det gäller t.ex. för jordbruks- och biståndspolitiken. Det är just inom dessa två områden som vi ser de största problemen i EU:s politik i dag. Anledningen är med all sannolikhet att de folkvalda här inte getts möjlighet att driva igenom reformförslag eftersom regeringarnas företrädare enväldigt beslutat om budgeten. Därmed har också nödvändiga reformer skjutits på framtiden. Kristdemokraterna vill verka för en klokare och mer sammanhållen gemensam budget, som satsar på långsiktiga investeringar. Men för att detta ska ske måste således mycket i beslutsprocessen delvis göras om. 56. Beslut om unionens finanser, punkt 53 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 53 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om beslut om unionens finanser. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 22 samt avstyrker motionerna 2003/04:K10 yrkande 21 och 2003/04:K416 yrkande 37. Ställningstagande Jag anser att frågan om hur EU ska införskaffa och använda sin budget är en viktig fråga eftersom det rör sig om stora belopp. Konventets förslag innebär stora förändringar av beslutsprocedurerna. Vad förändringarna innebär är dock svårt att analysera. I skrivelsen förklarar regeringen, med avseende på de nya reglerna över hur utgifterna ska beslutas, att Europaparlamentet kommer att få mer inflytande över jordbrukspolitiken, samtidigt som rådet får ökat formellt inflytande över övriga utgifter. Jag misstänker att frågans komplexitet är en starkt bidragande orsak till att så få remissinstanser har valt att kommentera den. Jag noterar också att regeringen inte är helt nöjd med konventets förslag. Jag anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att särskilt uppmärksamma frågan om EU:s finanser och utreda den vidare. 57. Revisionsrätten, punkt 54 (fp) av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 54 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om revisionsrätten. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04: K12 yrkande 10 och avstyrker motion 2003/04:K13 yrkande 13. Ställningstagande Vi anser att granskningen av EU:s verksamhet bör göras av revisionsrätten. Inte minst under senare år har ett antal missförhållanden inom Europeiska unionens förvaltning uppdagats. Kampen mot fusk, bedrägerier och korruption måste stå högt på unionens dagordning. Vi anser att det är av stor vikt för att unionen ska åtnjuta förtroende hos medborgarna. Granskningen av EU:s verksamhet måste därför skärpas. Det är väsentligt att exempelvis Europaparlamentet ägnar tid och kraft åt kontrollen av EU:s förvaltning. Revisionsrätten har av naturliga skäl en central roll i granskningsarbetet. I konventets utkast till fördragstext synes emellertid revisionsrättens roll inskränka sig till att ägna sig åt räkenskapsrevision. Vi anser att det bör övervägas om revisionsrätten också ska ges möjlighet att utföra effektivitetsrevision av EU:s verksamhet. Vi anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om revisionsrättens möjligheter att också utföra effektivitetsrevision av EU:s verksamhet. 58. Revisionsrätten, punkt 54 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 54 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om revisionsrätten. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04: K13 yrkande 13 och avslår motion 2003/04:K12 yrkande 10. Ställningstagande Jag anser att Sverige bör kräva att Europeiska revisionsrätten utför miljö- och social revision och att en artikel om detta införs i fördraget. Revisionsrätten ska skaffa nödvändig kompetens för miljörevision och social revision. Jag anser att EU- budgeten i möjligaste mån ska innehålla kvantifierbara miljömål och sociala utvecklingskriterier. Detta skulle ge en ökad samordning mellan ekonomiska, miljömässiga och sociala mål och ge en bättre koherens mellan olika program. Jag anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att till revisionsrättens befogenheter tillföra uppgiften att den ska göra miljörevision och social revision av EU:s verksamhet. 59. Samordning av den ekonomiska politiken, punkt 55 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 55 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om samordning av den ekonomiska politiken. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 22 samt avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 18, 2003/04:K9 yrkande 15, 2003/04:K13 yrkande 65, 2003/04:K381 yrkande 2 samt 2003/04:K416 yrkande 33. Ställningstagande Konventet behandlade utförligt frågan om ansvaret för den ekonomiska politiken. Förslaget innebär att medlemsländerna även fortsättningsvis ska ansvara för denna. Vi menar att det är nödvändigt med hänsyn till de skilda förhållanden som råder inom de olika medlemsländerna, särskilt när EU utvidgas till Central- och Östeuropa och blir ett mycket mer heterogent område. Det vore inte rimligt att ha en ekonomisk politik som ser likadan ut när förhållandena skiljer sig så pass mycket. EU ansvarar för euron och penningpolitiken. Reglerna om sunda statsfinanser är viktiga för att skydda den gemensamma valutan och den inre marknaden. Vi välkomnar förslaget att kommissionen får möjlighet att direkt varna medlemsstater med alltför stort budgetunderskott så att inte politiska hänsyn tillåts spela in. En väl fungerande ekonomisk- politisk samordning är viktig för att unionen ska kunna hantera gränsöverskridande effekter av medlemsstaternas ekonomiska politik och för att valutaunionen ska fungera väl. Vi anser att skattefrågor ska förbli nationella. Det är därför principiellt viktigt att konventet inte föreslår att EU ska få beskattningsrätt. Det är också centralt att beslut om harmonisering av nationella skatter för inre marknadens behov enbart kan fattas med enhällighet. Likaså välkomnar vi förslaget att EU inte får ta på sig ansvaret för socialpolitiken som ska vara nationella och lokala frågor. Det innebär att EU inte utvecklas till en transfereringsunion. Vi anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte ska bli en transfereringsunion och att det är medlemsstaterna som ansvarar för den ekonomiska politiken. 60. Samordning av den ekonomiska politiken, punkt 55 (kd) av Holger Gustafsson (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 55 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om samordning av den ekonomiska politiken. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K8 yrkande 18 och 2003/04:K416 yrkande 33 samt avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande 15, 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 22, 2003/04:K13 yrkande 65 och 2003/04:K381 yrkande 2. Ställningstagande Jag anser att stabilitetspakten bör reformeras och fördragsfästas. För att EU-ländernas ekonomier ska utvecklas positivt och valutaunionen fungera bra måste alla deltagande länder sköta sin ekonomiska politik. Penningpolitiken för euroländerna ska skötas av Europeiska centralbanken. Den ska vara politiskt oberoende och ha som huvudmål att bekämpa inflationen. Erfarenheterna visar att detta gynnar hela ekonomin och alla arbetstagare. För medlemsländerna gäller det att genom en god struktur- och finanspolitik bidra till att hålla inflationen på en låg nivå och att de offentliga budgetarna är i balans eller visar överskott över en konjunkturcykel. Detta gäller även de länder som för närvarande står utanför valutaunionen. Därför får inte de grundläggande principerna i EU:s stabilitetspakt mjukas upp. Genom att koppla underskottsgränsen till den offentliga skuldsättningen införs ett positivt incitament för medlemsländerna att minska skuldsättningen genom att de därigenom får ett något större stabiliseringspolitiskt manöverutrymme vid lågkonjunkturer. På detta sätt kommer sannolikheten att öka för en ansvarsfull finanspolitik i högkonjunktur som dämpar efterfrågan. Det är också viktigt att samtliga länder behandlas lika om de bryter mot reglerna i fördraget eller stabilitets- och tillväxtpakten. Jag kommer inte att acceptera att regeringar av partipolitiska hänsyn slipper undan varningar från EU:s sida. Därför bör det övervägas att institutionalisera systemet med tidiga varningar för länder som närmar sig underskottsgränsen samt systemet för hur eventuella böter ska utdömas vid brott mot fördragets underskottsregler. Detta skulle bidra till att stärka trovärdigheten i att stabilitetspakten efterlevs. Jag anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reformera och fördragsfästa stabilitetspakten. 61. Samordning av den ekonomiska politiken, punkt 55 (v) av Lars Ohly (v). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 55 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om samordning av den ekonomiska politiken. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkande 15 och 2003/04:K381 yrkande 2 samt avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 18, 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 22, 2003/04:K13 yrkande 65 och 2003/04:K416 yrkande 33. Ställningstagande För att respektera resultatet i folkomröstningen om EMU bör regeringen i regeringskonferensen verka för att stabilitetsnormerna inte överordnas sysselsättningsmålen. Sverige har en stark offentlig ekonomi men inte på grund av Bryssel, stabilitetspakten eller EU- kommissionens råd. Sverige har en stark offentlig ekonomi bl.a. tack vare de åtgärder mot budgetunderskotten som inleddes genom samarbetet mellan Vänsterpartiet och regeringen hösten 1994. Det var en självständig politik som kombinerade stora skattehöjningar med besparingar, och den satte sysselsättningen i främsta rummet. Det var en politik för arbete, rättvisa och sunda offentliga finanser, och den förvaltas nu vidare genom samarbetet mellan Vänsterpartiet, regeringen och Miljöpartiet. Detta visar att det inte krävs överstatliga stabilitetsnormer för att driva en ansvarsfull finans- och budgetpolitik. Jag anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som i motionerna anförs om att stabilitetsnormerna inte ska överordnas sysselsättningsmålen och att det inte krävs överstatliga regler för att driva en ansvarsfull finanspolitik. 62. Samordning av den ekonomiska politiken, punkt 55 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 55 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om samordning av den ekonomiska politiken. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 65 samt avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 18, 2003/04:K9 yrkande 15, 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 22, 2003/04:K381 yrkande 2 och 2003/04:K416 yrkande 33. Ställningstagande Jag anser att skattefrågor ska förbli nationella. EU ska inte få beskattningsrätt. EU ska inte heller få ta på sig ansvaret för socialpolitiken. EU ska inte utvecklas till en transfereringsunion. Jag vill framhålla att stabilitetsnormerna inte ska överordnas sysselsättningsmålen. I förslaget till EU-konstitution nämns arbetsmarknadsfrågor. Det slås fast att full sysselsättning ... eftersträvas. Längre fram i förslaget ändras dock detta till kravet på hög sysselsättningsnivå. Jag anser att det är en viss skillnad på dessa mål. Jag förutsätter dock att regeringen självmant driver fram en förändring av detta. Vidare anges att målet att uppnå en hög sysselsättningsnivå ska beaktas när unionens politik och verksamhet utformas och genomförs. Jag anser att ordet beaktas är svagt i detta sammanhang. Jag föreslår därför att målet om hög sysselsättningsnivå ska vara jämbördig med t.ex. den ekonomiska politiken. Jag anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att prioritera arbetet för sysselsättning jämbördigt med till exempel den ekonomiska politiken. 63. Skattefrågor, punkt 56 (fp, kd, c och mp) av Carl B Hamilton (fp), Holger Gustafsson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 56 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om skattefrågor. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:K2 yrkande 34 och 2003/04:K13 yrkandena 5254 och avslår motion 2003/04:K9 yrkande 14. Ställningstagande Principen att beslut om alla skatter ska fattas enhälligt i EU hindrar införandet av effektiva miljöskatter. Om skatter ska kunna användas som ett verksamt styrmedel i arbetet för bättre miljö bör beslutsformerna inom EU därför utformas så att de möjliggör att beslut om miniminivåer på miljörelaterade skatter kan fattas med kvalificerad majoritet. Detta skulle också på ett mycket påtagligt sätt placera miljöfrågorna i centrum inom EU. Vi anser att en utvidgad behörighet för EU när det gäller miljöskatter ska kunna användas så att det inte uppkommer något hinder för de enskilda medlemsstaterna att driva en framgångsrik ekonomisk politik och skattepolitik. Eftersom konventet inte har nått fram till en tillräckligt långtgående lösning i dessa frågor anser vi att riksdagen i enlighet med vad som föreslagits i ett par av motionerna bör samla sig kring ett tillkännagivande till regeringen med uppdrag att föra in ett svenskt krav på kvalificerad majoritet i fråga om miljöskatter i det fortsatta förhandlingsarbetet. 64. EMU:s tredje steg, punkt 57 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 57 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om EMU:s tredje steg. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkande 32, 2003/04:K381 yrkande 1 och 2003/04:K13 yrkande 62 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 37 och 2003/04:K377. Ställningstagande Vi anser att efter EMU-omröstningen kunde Sverige ha valt en mer bestämd linje och kunnat stödja sig på den folkmajoritet som inte önskar mer av överstatlighet och centralstyrning. Folkomröstningen om medlemskap i EMU:s tredje steg resulterade i ett tydligt nej från svenska folket. Då bör inte heller Sverige fördragsmässigt och formellt fortsatt vara bundet av EMU:s olika steg. Att ta ansvar för folkomröstningen och förvalta det på ett sätt som gagnar Sverige måste också innebära den formella rätten att fortsätta den framgångsrika politik Sverige drivit under en rörlig växelkursregim. Att knyta värdet av kronan till euron skulle riskera att leda till en situation som riskerar att bli mycket ogynnsam för den svenska ekonomin. Det vore att visa bristande respekt för folkomröstningsresultatet om regeringen kort tid efter folkomröstningen om EMU undertecknar ett nytt fördrag där Sverige förbinder sig att gå med i EMU:s tredje steg så snart vissa villkor är uppfyllda. Vi anser att den svenska regeringen därför i samband med förhandlingarna om EU:s nya konstitution bör ta initiativ till förhandlingar om ett formellt undantag för Sverige att delta i EMU, och att det i undantaget ska framgå att Sverige även fortsättningsvis kan välja att ha rörlig växelkurs, samt att ett initiativ om ett svenskt medlemskap i EMU:s olika steg endast kan komma från Sverige. Därför är det viktigt att ett sådant undantag skrivs in i fördraget och att detta bifogas till protokollet. Vi anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att undantag för Sverige att delta i EMU ska skrivas in i fördraget och att regeringen tar initiativ till undantag från EMU:s tredje steg. 65. EMU:s tredje steg, punkt 57 (c) av Kerstin Lundgren (c). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 57 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om EMU:s tredje steg. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkande 37 samt avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande 32, 2003/04:K13 yrkande 62, 2003/04:K377 och 2003/04:K381 yrkande 1. Ställningstagande Jag anser att folkomröstningen om eurons införande i Sverige gav ett tydligt besked om att euron inte bör införas som valuta i Sverige. Sverige kvarstår givetvis som medlem i EMU:s två första steg med de möjligheter och förpliktelser detta medför. Det ligger därför i Sveriges intresse att euron utvecklas väl och att de institutioner som byggts runt EMU-samarbetet blir framgångsrika. I detta arbete är det angeläget att värna stabilitetspakten och en sund ekonomisk politik i hela unionen. Folkomröstningens utslag innebär också att de beslut som riksdagen fattat 1994 och 1997 om förutsättningarna för ett eventuellt svenskt medlemskap fortfarande gäller, dvs. att frågan avgörs i Sveriges riksdag. Jag anser att denna ståndpunkt bör återupprepas i samband med regeringskonferensen. Jag anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förhållningssättet till ett eventuellt medlemskap i EMU:s tredje steg. 66. Beslutsformer på det rättsliga området, punkt 58 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 58 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om beslutsformer på det rättsliga området. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkandena 41 och 42. Ställningstagande Den tillnärmning som redan skett inom unionen på det rättsliga området har minskat Sveriges möjlighet att på ett självständigt sätt bygga upp ett alternativ för omvärlden som bl.a. innefattar ett effektivt och humant arbete på det polisiära och det straffrättsliga området. Vi är därför starkt skeptiska till ett ökat inslag av överstatlighet inom dessa politikområden. Konventets förslag innebär att ytterligare steg tas i den riktningen. Vi motsätter oss en sådan utveckling av unionen. De rättsliga frågorna tillhör nationalstaternas kärnuppgifter. Det är därför nödvändigt med en betydligt starkare nationell kontroll inom dessa områden än vad konventet föreslår. De särregler som föreslås är otillräckliga. Förslaget om de nationella parlamentens roll på detta område innebär inte något reellt inflytande. Utvecklingen inom det operativa polissamarbetet går nu mycket fort och det sker utan bredare debatt. Stor försiktighet måste iakttas med förslag som innebär att kompetens överförs från medlemsländerna till unionen på detta område. Även om konventets förslag innehåller vissa restriktioner, innebär ett principbeslut om viss överstatlighet att det förr eller senare kan komma att följas av beslut som innebär ytterligare steg i den riktningen. Europol ska inte ha operativ befogenhet i de enskilda medlemsländerna. Vi tror inte heller på överstatlighet inom detta område. Tvärtom är det viktigt att betona enskilda staters roll att, i samarbete med andra, bekämpa alla typer av brottslighet. Vi tror att polissamarbete kan ske inom andra, mindre överstatliga, samarbetsorgan. Vi motsätter oss en ytterligare tillnärmning av den materiella straffrätten. Vi ser inget egenvärde i att medlemsländerna ska ha en gemensam straffrätt. Medlemsländernas syn på de straffrättsliga frågorna skiljer sig åt på väsentliga punkter. Ett ökat inslag av överstatlighet på straffrättens område riskerar att skapa oordning i medlemsländernas nationella straffrättssystematik. Risken är också stor att förslaget leder till omotiverade skärpningar av påföljderna. I förlängningen kan detta medföra att medborgarnas förtroende för rättsväsendet skadas. Sammanfattningsvis bör kravet på enhällighet vid beslutsfattandet i rådet behållas på detta område och regeringen ges i uppdrag att driva denna linje i det fortsatta förhandlingsarbetet. 67. Europeiska rådet samt ständiga kommittén, punkt 59 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 59 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om Europeiska rådet samt ständiga kommittén. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkandena 23 och 25. Ställningstagande Vi motsätter oss att Europeiska rådet ges fördragsfästa uppgifter såsom att ta fram strategiska riktlinjer för lagstiftning och operativa åtgärder på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Vi vill vidare framföra viss tveksamhet mot inrättandet av den ständiga kommittén om det inte görs en tydligare avgränsning av kommitténs ansvar. Det finns annars en risk att det blir såväl dubbelarbete som interna kompetensdiskussioner som inte gagnar brottsbekämpningen. 68. Brottsförebyggande åtgärder, punkt 60 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 60 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om brottsförebyggande åtgärder. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 26. Ställningstagande Vi anser att brottsförebyggande åtgärder utöver de som ligger inom ramen för det polisiära samarbetet är en nationell fråga. Unionen ska därför inte ges kompetens på detta område. 69. Straffrättsligt samarbete, punkt 61 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 61 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om straffrättsligt samarbete. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande 19 i denna del och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkandena 2628 och 31, 2003/04:K8 yrkande 20 och 2003/04:K12 yrkande 18. Ställningstagande Vi vill framhålla att vi är tveksamma till hur principen om ömsesidigt erkännande har kommit att användas. Här kan pekas på den europeiska arresteringsordern. 70. Polis- och åklagarsamarbete, punkt 62 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 62 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om polis- och åklagarsamarbete. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K2 yrkande 30, 2003/04:K9 yrkandena 17 och 19 i denna del samt 2003/04:K13 yrkandena 43, 45 och 46. Ställningstagande I enlighet med vårt grundläggande synsätt vill vi framhålla att stor försiktighet måste iakttas med förslag som innebär att kompetens överförs från medlemsländerna till unionen rörande det operativa polissamarbetet. Det är viktigt att betona enskilda staters roll att, i samarbete med andra, bekämpa alla typer av brottslighet. Vi tror att polissamarbete kan ske inom andra, mindre överstatliga, samarbetsorgan än Europol. Det bör inte införas någon rättslig grund som möjliggör inrättandet av en europeisk åklagare. 71. En europeisk åklagare, punkt 63 (m och c) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Kerstin Lundgren (c) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 63 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om en europeisk åklagare. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K10 yrkande 27 och 2003/04:K2 yrkande 32 samt avslår motionerna, 2003/04:K9 yrkande 18, 2003/04:K12 yrkande 19 och 2003/04:K13 yrkande 47. Ställningstagande De nationella åklagarmyndigheterna samarbetar i Eurojust, som fördragsfästs enligt konventets förslag, vilket vi anser vara positivt. Detta är bra och en riktig princip. Vi anser däremot att det är fel att inrätta en gemensam åklagarmyndighet för EU. En sådan skulle bli en parallell till den nationella myndigheten, eftersom det enbart finns nationell straffrätt. Bakgrunden till förslaget är tanken att den gemensamma åklagarmyndigheten skulle få en särskild uppgift att bevaka unionens intressen, t.ex. att förhindra korruption och förskingring av unionens medel. Detta är viktigt, men motiverar inte att man därför skall inrätta ett nytt unionsorgan. Vi menar dessutom att detta skulle strida mot den grundläggande principen om att EU inte skall ha förvaltning på nationell eller lokal nivå. Det är medlemsstaterna som ansvarar för att tillämpa unionsbeslut på nationell eller lokal nivå. Förslaget om en gemensam åklagarmyndighet bör därför avvisas. 72. Asylpolitiken, punkt 65 (fp, kd och c) av Carl B Hamilton (fp), Holger Gustafsson (kd), Tobias Krantz (fp) och Kerstin Lundgren (c). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 65 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om asylpolitiken. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna, 2003/04:K2 yrkande 29, 2003/04:K8 yrkande 19 samt 2003/04:K12 yrkandena 15 och 16 och avslår motionerna 2003/04:K9 yrkande 20, 2003/04:K10 yrkande 24 i denna del samt 2003/04:K13 yrkande 44. Ställningstagande EU:s gemensamma asyl- och invandringspolitik måste bli mer öppen, generös, solidarisk och tolerant. Vi anser att asyl- och invandringspolitiken skall bygga på folkrätten och genomföras i samverkan med andra stater. Inom EU har det dock varit lättare att enas kring begränsningar, och ibland rent av repressiva åtgärder, än att närma sig den öppna dörrens politik. Vi välkomnar att beslut skall tas med kvalificerad majoritet i stället för med enhällighet men ser risken att ett borttagande av de så kallade minimireglerna kommer att tvinga Sverige att föra en stramare asylpolitik än den vi har i dag. För att undvika att Sverige tvingas att föra en stramare asylpolitik måste besluten tas utifrån en hög ambitionsnivå. Den gemensamma politiken kan under sådana omständigheter vara ett verktyg för att fler länder skall öka flyktingmottagningen och att ansvaret fördelas mer rättvis i Europa. Sverige bör därför bejaka en gemensam asylpolitik, förutsatt att fördraget fastställer en hög standard för unionens asylpolitik, innebärande att den gemensamma asylpolitiken som minimikrav skall leva upp till samtliga internationella fördrag som reglerar flykting- och asylrätt. Tydliga skrivningar bör göras i fördraget, som utesluter likformighet och fastställer att de gemensamma reglerna även i framtiden skall utgöra minimiregler. Det är centralt att regeringen driver en linje som innebär att gemenskapens regler även i fortsättningen skall utgöra ett golv och inte ett tak. Det bör således alltid vara möjligt för ett land att ha generösare nationella regler än andra. Regeringen bör verka för en öppnare gemensam asyl- och invandringspolitik och kräva att de s.k. minimireglerna, som möjliggör för länder att ha generösare nationella regler än andra, skall kvarstå. 73. Asylpolitiken, punkt 65 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 65 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om asylpolitiken. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 24 i denna del samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 29, 2003/04:K8 yrkande 19, 2003/04:K9 yrkande 20, 2003/04:K12 yrkandena 15 och 16 samt 2003/04:K13 yrkande 44. Ställningstagande Vi anser att EU skall ha en gemensam asyl- och invandringspolitik; en sådan är en logisk följd av den fria rörligheten för människor inom unionen och av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. De gemensamma asylreglerna skall svara mot högt ställda humanitära krav. Meningen är inte att Sverige skall frånträda dagens standard, utan tvärtom att EU- länderna skall ta ett gemensamt ansvar för människor som behöver skydd. Utvecklingen av en gemensam asyl- och invandringspolitik kommer sannolikt att ta lång tid eftersom det handlar om ett mycket komplicerat område, där de olika medlemsstaternas förhållningssätt väsentligt skiljer sig åt. Konventets förslag att ge medlemsstaterna rätt att fastställa hur många som skall beviljas inresa för arbete strider mot idén om en gemensam politik och bör därför avvisas. I stället måste målet vara ett gemensamt modernt regelverk för arbetskraftsinvandring till EU. Detta bör med bifall till motion K10 yrkande 24 i denna del ges regeringen till känna. 74. Asylpolitiken, punkt 65 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 65 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om asylpolitiken. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkande 20 och 2003/04:K13 yrkande 44 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 29, 2003/04:K8 yrkande 19, 2003/04:K10 yrkande 24 i denna del samt 2003/04:K12 yrkandena 15 och 16. Ställningstagande Vi är starkt kritiska till EU:s flyktingpolitik som vi anser vara inhuman och alltför restriktiv. Ett system med minimiregler har visat sig innebära en dragning mot en harmonisering nedåt i riktning mot den sämsta tillåtna nivån på rättssäkerhet och behandling. Att regeln om minimistandard tas bort betyder därtill att Sverige och andra länder som så skulle vilja förhindras att föra en mer generös flyktingpolitik än EU:s gemensamma. Samtidigt skall migrationspolitiken bli föremål för majoritetsbeslut. Vi menar att asyl- och invandringspolitiken även fortsättningsvis skall vara föremål för enhällighet och att länder som så önskar ges möjlighet att föra en mer human och generös flyktingpolitik än den som bestämts på EU- nivå. Detta bör med bifall till motionerna K9 och K13 i berörda delar ges regeringen till känna. 75. Asylprotokollet, punkt 66 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 66 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om asylprotokollet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04: Sf257 yrkande 6. Ställningstagande Asylprotokollet som antogs i samband med Amsterdamfördraget står inte i överensstämmelse med de förpliktelser som följer av Genèvekonventionen. Det är dessutom så att 12 av 13 kandidatländer, enligt Migrationsverkets rapport våren 2003, genererar asylsökande till Sverige. Med hänsyn härtill och då det förekommer allvarliga och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna i flera kandidatländer är det nödvändigt att asylprotokollet elimineras i det nya fördraget. Detta bör med bifall till motion Sf257 yrkande 6 ges regeringen till känna. 76. Yttre åtgärder, punkt 67 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 67 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om yttre åtgärder. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 28 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 21, 2003/04:K9 yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i denna del, 2003/04:K12 yrkande 11, 2003/04:K13 yrkande 37 samt 2003/04:K416 yrkande 23. Ställningstagande Moderata samlingspartiet välkomnar konventets förslag till en betydligt stärkt utrikes- och säkerhetspolitik. Dock beklagar vi att konventet inte var beredd att gå längre. Vi skulle gärna se att besluten inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området kunde fattas med kvalificerad majoritet med tre väsentliga undantag: dels möjlighet till konstruktivt avstående från beslut, dels att ett beslut aldrig får tas mot en medlemsstats vitala nationella intresse, och slutligen att beslut om militära insatser alltid är nationella och deltagandet frivilligt. EU:s utrikesagerande föreslås även i framtiden vara delat mellan kommissionen och ministerrådet, som på detta område inte bara är en beslutsinstans utan också har verkställande funktioner. För att motverka denna olyckliga uppdelning föreslår konventet att den vice ordförande i kommissionen som ansvarar för dess utrikesfrågor också ska svara för den funktion som nu upprätthålls av rådets höge representant och benämnas utrikesminister. Under denna förutsättning välkomnas konventets förslag att inrätta en utrikesminister som kombinerar två uppgifter. Moderata samlingspartiet anser att den framtida utformningen av en effektiv utrikes- och säkerhetspolitik bäst skulle gagnas av om kommissionen fick det samlade verkställande ansvaret även för detta område. Det skulle underlätta samordning och konsekvens i EU:s inre politik, t.ex. jordbrukspolitiken, och dess utrikesagerande, vilket är viktigt eftersom inrikes- och utrikesaspekten av olika sakfrågor i allt högre grad vävs samman. 77. Yttre åtgärder, punkt 67 (fp) av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 67 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om yttre åtgärder. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04: K12 yrkande 11 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 21, 2003/04:K9 yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i denna del, 2003/04:K10 yrkande 28, 2003/04:K13 yrkande 37 samt 2003/04: K416 yrkande 23. Ställningstagande Folkpartiet vill understryka behovet av en utökad samverkan på det utrikespolitiska området. Vi föreslår, för varje punkt där ökad samverkan behövs, verkligt verksamma åtgärder och inte vad som måste ses som lätt uppgivna halvmesyrer. Utgångspunkt är dock att utrikespolitik alltjämt till stor del är en angelägenhet för regeringar och att därmed ministerrådet inom EU spelar en viktig roll. 78. Yttre åtgärder, punkt 67 (kd) av Holger Gustafsson (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 67 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om yttre åtgärder. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K8 yrkande 21 och 2003/04:K416 yrkande 23 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K9 yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i denna del, 2003/04:K10 yrkande 28, 2003/04:K12 yrkande 11 och 2003/04:K13 yrkande 37. Ställningstagande Kristdemokraterna ser positivt på uppsatta målsättningar men vill se ytterligare förstärkningar och reformer inom EU:s bistånds- och handelspolitik. EU:s externa politik ska styra mot samma politiska mål så att handel, jordbruk och bistånd samverkar för att bekämpa fattigdomen i tredje världen. Här återstår det mycket att göra. EU bör i högre utsträckning samordna den gemensamma utrikes-, handels-, bistånds- och säkerhetspolitiken. Mycket återstår att göra innan EU fått de nödvändiga resurserna. 79. Yttre åtgärder, punkt 67 (v) av Lars Ohly (v). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 67 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om yttre åtgärder. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i denna del samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 21, 2003/04:K10 yrkande 28, 2003/04:K12 yrkande 11, 2003/04:K13 yrkande 37 samt 2003/04:K416 yrkande 23. Ställningstagande Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfattar alla frågor som rör EU:s säkerhet och ger EU-länderna möjlighet att när de så önskar agera tillsammans på den internationella arenan. Detta var själva avsikten med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och detta bör fortsätta att vara dess målsättning. Vänsterpartiet vill understryka vikten av att Sverige inom EU värnar nationernas självbestämmanderätt. EU bygger på ett samarbete mellan självständiga stater, och all utveckling mot en europeisk superstat måste undvikas för att EU:s folkliga legitimitet inte ska förfalla i ännu större utsträckning än vad som redan skett. Regeringen måste med kraft avvisa alla förslag som leder till att EU utvecklas till en militär allians. Vänsterpartiet vill också med bestämdhet ta avstånd från alla försök och alla tendenser till ömsesidiga försvarsbeslut. 80. Yttre åtgärder, punkt 67 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 67 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om yttre åtgärder. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 37 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K8 yrkande 21, 2003/04:K9 yrkandena 22, 23 i denna del och 27 i denna del, 2003/04:K10 yrkande 28, 2003/04:K12 yrkande 11 samt 2003/04:K416 yrkande 23. Ställningstagande Miljöpartiet menar att en sak som inte kan lämnas utan kommentar är målsättningarna för den gemensamma utrikespolitiken i artikel I-3.4, i vilken man anger en lång rad mål som EU ska bidra till i omvärlden, däribland fred och säkerhet. En sak är anmärkningsvärd genom sin frånvaro: demokratins främjande. Främjandet av demokrati anges inte som ett mål, vilket är betänkligt med tanke på den historia flera av EU:s gamla kolonialmakter har av att stödja brutala och repressiva regimer. Varje anledning till misstanke om en fortsättning av denna politik på unionsnivå är helt oacceptabel, och det vore därför en fördel om främjandet av demokratin uttryckligen kunde skrivas in som en av målsättningarna för unionens utrikespolitik. 81. Röstregler inom GUSP, punkt 68 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 68 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om röstregler inom GUSP. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkande 21 och 2003/04:K13 yrkande 36. Ställningstagande Vi menar att ett bevarande av vetorätten är mycket angeläget. Vi vill med detta understryka att det mandat den svenska regeringen gått in med i det europeiska samarbetet kring utrikes- och säkerhetspolitiken vilar på att detta ska röra sig om mellanstatlig samverkan där den nationella bestämmanderätten bevaras. Kvalificerad majoritetsomröstning bör inte tillämpas inom utrikespolitikens område. Vi vill erinra om att i artikel I-39 fastslås att utrikes- och säkerhetspolitik normalt beslutas enhälligt, men att Europeiska rådet enhälligt kan besluta att beslut ska fattas med kvalificerad majoritet! Det behövs alltså ingen fördragsändring för detta. Genom denna skrivning kan Sveriges politiker godta att den utrikespolitiska vetorätten försvinner utan att folket tillfrågas i ett val. Bakgrunden till denna lösning motiveras i en kommentar av konventets presidium: Presidiet anser att med tanke på de motsättningar som råder är det bäst att behålla enhällighet som allmän princip men att medge flera undantag från denna regel.... Förslaget till EU-konstitution innebär på detta område att man påbörjar avvecklingen av den utrikespolitiska vetorätten. 82. Utrikesministern, punkt 69 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 69 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om utrikesministern. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 18 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 12, 2003/04:K8 yrkande 12, 2003/04:K9 yrkande 8, 2003/04:K12 yrkande 12, samt 2003/04:K13 yrkandena 6 och 7. Ställningstagande Utrikesministerns föreslagna roll som ordförande i rådet för utrikesfrågor är ett avsteg från principen om kommissionens och rådets skilda roller. Förslaget i denna del är dikterat av önskemålet från utomstående länder att ha kontinuitet i relationen med EU vad avser den delen av utrikesagerandet som ligger under rådet. Moderata samlingspartiet kan acceptera förslaget, men även denna problematik skulle underlättas om det verkställande ansvaret för utrikesrelationerna låg samlat inom kommissionen. 83. Utrikesministern, punkt 69 (fp) av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 69 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om utrikesministern. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K12 yrkande 12 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 12, 2003/04:K8 yrkande 12, 2003/04:K9 yrkande 8, 2003/04:K10 yrkande 18 samt 2003/04:K13 yrkandena 6 och 7. Ställningstagande Att sammanföra de två uppgifterna i rådet och kommissionen till en roll, utrikesministerns, är nödvändigt för att stärka EU:s utrikespolitiska röst. Folkpartiet motsätter sig dock att utrikesministern ska agera ordförande i rådet för yttre förbindelser. Det kan leda till en olycklig sammanblandning av rådets och kommissionens respektive roller. Inom utrikespolitiken har rådet en tydligt beslutsfattande funktion medan kommissionen har en mer exekutiv och verkställande roll. Den rollfördelningen bör vara så klar och tydlig som möjligt. 84. Utrikesministern, punkt 69 (kd) av Holger Gustafsson (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 69 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om utrikesministern. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K8 yrkande 12 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 12, 2003/04:K9 yrkande 8, 2003/04:K10 yrkande 18, 2003/04:K12 yrkande 12 och 2003/04:K13 yrkandena 6 och 7. Ställningstagande Jag instämmer i konventets ambition att förbättra den utrikespolitiska samordningen och tydliggöra EU som aktör i utrikesfrågor. Den konstruktion som konventet föreslår riskerar dock att sammanblanda rådets respektive kommissionens skilda roller genom att ministern föreslås ta över både de uppgifter som idag åligger den höge representanten och kommissionsledamoten för yttre förbindelser samt föreslås leda rådsmötena inom utrikesområdet ha en så kallad dubbel hatt. Kristdemokraterna anser att utrikesministern skall vara vice ordförande i kommissionen men motsätter sig att utrikesministern samtidigt är ordförande i rådet för externa relationer. Istället förordar Kristdemokraterna, liksom regeringen, ett roterande ordförandeskap i Ministerrådet. 85. Utrikesministern, punkt 69 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 69 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om utrikesministern. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande 8 samt 2003/04:K13 yrkandena 6 och 7 och avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 12, 2003/04:K8 yrkande 12, 2003/04:K10 yrkande 18 samt 2003/04:K12 yrkande 12. Ställningstagande En struktur där en person sitter på två politiska mandat samtidigt är inte önskvärd då utrikes- och säkerhetspolitiken företrädesvis bör betraktas som en nationell bestämmandefråga. Tillsättningen av posten som EU:s utrikespolitiska talesman var i sig ett led i en utveckling mot ökad överstatlighet i utrikespolitiska frågor. Det är den svenska utrikesministern som är och ska förbli talesman/taleskvinna vad gäller Sveriges utrikespolitik. Därför bör varje förslag som utvecklar och förstärker unionens gemensamma utrikespolitik avfärdas. Vi vill erinra om att enligt konventets förslag ska utrikesministern ha ett mycket brett mandat. Han eller hon ska både utforma förslag och verkställa politiken. Han eller hon ska också vara inblandad i EU:s strukturerade militärarbete. På en och samma gång ska han eller hon vara vice ordförande i EU- kommissionen, och ordförande för rådet för EU:s utrikesministrar. Denna roll är för bred, den kan leda till intressekonflikter och bör redan på dessa grunder avvisas. Syftet med konventets förslag är att utveckla en utrikespolitik för hela EU. Det är inte något självändamål att institutionalisera och styra utrikespolitiken för EU:s 25 sinsemellan ofta mycket olika medlemsländer. Här, som så ofta annars, kan mångfald vara en fördel. Risken med en utrikespolitik på EU-nivå är att det civila samhällets och de folkliga krafternas inflytande minskar. Inrättandet av en utrikesminister på EU- nivå är ett tydligt och viktigt steg mot förverkligandet av en utrikespolitik för EU, vilket vi motsätter oss. 86. Utrikesministern, punkt 69 (c) av Kerstin Lundgren (c). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 69 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om utrikesministern. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkande 12 och avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 12, 2003/04:K9 yrkande 8, 2003/04:K10 yrkande 18, 2003/04:K12 yrkande 12 och 2003/04:K13 yrkandena 6 och 7. Ställningstagande Centerpartiet välkomnar en utrikesminister, men utan dubbla hattar. Centerpartiet förordar därför att utrikesministern placeras i rådet, eftersom vi vill renodla kommissionens roll till ett verkställande organ. 87. Försvarsfrågor, punkt 70 (fp) av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 70 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om försvarsfrågor. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K12 yrkande 13 och 2003/04:Fö243 yrkande 2 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K8 yrkandena 2224, 2003/04:K9 yrkandena 23 (delvis), 24, 26 och 27 (delvis), 2003/04:K10 yrkande 29 samt 2003/04:K13 yrkandena 3034. Ställningstagande Folkpartiet avvisar alla tankar på ett EU-försvar, även om vi som bekant inte står bakom den grundläggande utgångspunkten i form av svensk säkerhetspolitisk doktrin. Vi anser att Sveriges säkerhet och möjligheter att ta till vara sina europeiska och globala egenintressen genom att utöva inflytande internationellt bäst främjas genom att vi utan dröjsmål söker medlemskap i Nato, där de flesta EU-länder, USA samt Norge och Island är medlemmar. Vi tillbakavisar tanken på att vissa EU-länder ska kunna gå före på egen hand, utfärda försvarsgarantier för varandra och driva försvarspolitik i EU:s namn. På utrikes- och säkerhetspolitikens område är det viktigt att alla medlemsstater står bakom den förda EU-politiken. 88. Försvarsfrågor, punkt 70 (kd) av Holger Gustafsson (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 70 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om försvarsfrågor. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K8 yrkandena 2224 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K9 yrkandena 23 (delvis), 24, 26 och 27 (delvis), 2003/04:K10 yrkande 29, 2003/04:K12 yrkande 13, 2003/04:K13 yrkandena 3034 samt 2003/04:Fö243 yrkande 2. Ställningstagande Kristdemokraterna har i andra sammanhang förespråkat principen om flexibel integration, eller fördjupat samarbete som det också kallas, och kan acceptera en sådan princip även när det gäller ett fördjupat samarbete på försvarsområdet mellan de stater som så önskar. Ett sådant samarbete måste dock bygga på tydlig frivillighet, dvs. att ingen medlemsstat ska tvingas in i ett eventuellt gemensamt europeiskt försvar, samt hållas inom EU:s institutioner. Kristdemokraterna anser att det är förknippat med större risker att bedriva ett fördjupat och frivilligt försvarssamarbete mellan olika medlemsstater utanför än innanför unionens institutioner. 89. Försvarsfrågor, punkt 70 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 70 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om försvarsfrågor. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkandena 23 (delvis), 24, 26 och 27 (delvis) 2003/04:K13 yrkandena 3034 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 24 i denna del, 2003/04:K8 yrkandena 2224, 2003/04:K10 yrkande 29, 2003/04:K12 yrkande 13 och 2003/04:Fö243 yrkande 2. Ställningstagande Sverige måste avvisa formuleringarna om att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik kommer att leda till ett gemensamt försvar då det innebär ett övergivande av svensk alliansfrihet utan att något sådant beslut har fattats. Också förslaget om ett strukturerat samarbete som förs i hemliga förhandlingar måste avvisas. Risken är uppenbar att medlemsstaterna med ett sådant förslag varken ges insyn i eller garanteras politisk kontroll över militära insatser som görs i EU:s namn. Solidaritetsklausulen bör också avvisas. Definitionen av terroristhotet som kan komma från både länder och grupper är ytterst luddig och ger möjlighet till vida tolkningar. Kravet på att sätta in militära resurser reser en lång rad frågor som förslaget till fördragstext över huvud taget inte behandlar. I praktiken utgör solidaritetsklausulen med sitt krav på att sätta in militära resurser starkare skrivningar än Natos ömsesidiga försvarsgaranti. Förslaget om solidaritetsklausulen i grundlagsförslaget torde därför vara svårförenligt med svensk alliansfrihet. 90. Försvarsmateriel, punkt 71 (fp) av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 71 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om försvarsmateriel. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K12 yrkande 14 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 25, 2003/04:K8 yrkande 25, 2003/04:K9 yrkande 23 i denna del samt 2003/04: K13 yrkande 40. Ställningstagande Folkpartiet är skeptiskt till ett europeiskt samarbete på försvarsmaterielsidan som riskerar att exkludera Nato, särskilt USA, på ett område där alla Natoländerna bör vara med på lika villkor. Vi vill inte riskera att det skapas nya skiljelinjer gentemot bl.a. USA och Nato. Det är för oss uppenbart att Europas både långsiktiga och kortsiktiga intresse ligger i en stark transatlantisk länk, inte i isolering från USA eller, än värre, konfrontation. 91. Försvarsmateriel, punkt 71 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 71 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om försvarsmateriel. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 40 samt avslår motionerna 2003/04:K2 yrkande 25, 2003/04:K8 yrkande 25, 2003/04:K9 yrkande 23 i denna del samt 2003/04: K12 yrkande 14. Ställningstagande Vi avvisar förslaget om en gemensam försvarsmaterielbyrå. Det kan rimligtvis inte höra hemma i en grundlag att man ska förbättra sina militära resurser och att en gemensam försvarsmaterielbyrå ska ställa upp kriterier för det samt utvärdera att medlemsstaterna så gör. 92. Den gemensamma handelspolitiken, punkt 72 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 72 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om den gemensamma handelspolitiken. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 30. Ställningstagande Vi välkomnar förslagen på handelsområdet, men anser att det bör gå längre. Motionärerna anser att det är särskilt glädjande att unionen sätter målet att gradvis avskaffa alla restriktioner för internationell handel. Beslut om ingående av handelsavtal inom tjänstesektorerna bör beslutas på samma sätt som när det gäller varuhandel, d.v.s. med kvalificerad majoritet. Moderata samlingspartiet anser, till skillnad från regeringen, att det inte bör finnas något särskilt skydd för att upprätthålla statliga monopol. 93. Samarbete med tredjeland, punkt 73 (fp) av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 73 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om samarbete med tredje land. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K12 yrkande 17. Ställningstagande Vi anser att demokrati bör vara det överordnade målet för bistånd. Det gäller även för EU:s biståndspolitik. 94. Sanktioner, punkt 74 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 74 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om sanktioner. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 38. Ställningstagande Förslaget om att ministerrådet ska kunna fatta beslut med kvalificerad majoritet om ekonomiska sanktioner mot enskilda och grupper bör, enligt vår mening, läsas i ljuset av skandalen med de utpekade s.k. somaliasvenskarna. En sådan paragraf får inte inrättas utan att grundläggande rättssäkerhetskrav är tillgodosedda. Det kan också ifrågasättas om det verkligen är en lämplig uppgift för EU:s ministerråd att ägna sig åt att frysa privatpersoners bankkonton. Den sortens beslut bör inte vara en uppgift för politiker utan i första hand en angelägenhet för rättssystemet. 95. Internationella avtal, punkt 75 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 75 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om internationella avtal. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 39 och avslår motion 2003/04:K8 yrkande 26. Ställningstagande Vi ser inget självändamål i att EU-ländernas insatser i internationella organisationer och förhandlingar harmoniseras. Vi ser i stället en stor fördel i att olika länder ges möjlighet att driva olika linjer. Sverige borde ha en egen röst i världen i stället för att sitta tyst i EU- kollektivet. Under toppmötet i Johannesburg satt Sverige tyst när de rika länderna ville driva igenom avtal mot de fattiga ländernas vilja. Det ankom på Norge och Schweiz att från nordländernas sida föra talan för en mer solidarisk politik. Det gjorde de med framgång, och tillsammans med utvecklingsländerna kunde man avfärda de bakåtsträvande förslagen. Vi tror att ett aktivt och solidariskt Sverige skulle få större genomslag i arbetet för en rättvisare värld än ett land som blekt och suddat ut sin profil för att solidarisera sig med EU-kollektivet. Det är i detta ljus vi ser förslaget om att EU ska ges rätt att förhandla och ingå avtal på egen hand, och förslaget bör därför avstyrkas. 96. Solidaritetsklausulen, punkt 76 (v) av Lars Ohly (v). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 76 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om solidaritet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K9 yrkande 27 i denna del och avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 30, 2003/04:K10 yrkande 31 och 2003/04:K13 yrkande 35. Ställningstagande Vänsterpartiet anser att konventets förslag om en ny solidaritetsklausul skulle innebära en utvidgning av mandatet för EU:s krishanteringsförmåga till att omfatta terroristbekämpning med militära medel. Vänsterpartiet kan således inte ställa sig bakom tankarna på en solidaritetsklausul. 97. Solidaritetsklausulen, punkt 76 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 76 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om solidaritet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 35 samt avslår motion 2003/04:K8 yrkande 30, 2003/04:K9 yrkande 27 i denna del och 2003/04:K10 yrkande 31. Ställningstagande Solidaritetsklausulen bör avvisas. Definitionen av terroristhotet, som kan komma från både länder och grupper, är ytterst luddig och ger möjlighet till vida tolkningar. Kravet på att sätta in militära resurser reser en lång rad frågor som förslaget till fördragstext över huvud taget inte behandlar. I praktiken utgör solidaritetsklausulen med sitt krav på att sätta in militära resurser starkare skrivningar än Natos ömsesidiga försvarsgaranti. Förslaget om solidaritetsklausulen i grundlagsförslaget torde därför vara svårförenligt med svensk alliansfrihet. 98. Inre marknaden, punkt 77 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 77 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om inre marknaden. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04: K13 yrkandena 55, 56 och 59. Ställningstagande Konventsutkastets skrivningar om konkurrensregler för företag (artikel III-50) inskränker i onödan samarbete mellan företag i syfte att uppnå specificerade miljömål. Detta samarbete kan vara av stor betydelse för att ta till vara miljö- engagemanget i näringslivet för frivilliga åtgärder, som ett komplement till regleringar eller ekonomiska styrmedel. Det skulle till exempel kunna inkräkta på möjligheten för företag att ställa krav på miljöanpassning i sin upphandling. Artikel III-50.3 skulle därför behöva ändras till följande: Punkt 1 får dock förklaras icke tillämplig på alla som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor, eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt eller miljömässigt framåtskridande ... Den inre marknadens konkurrensregler rörande statsstöd (artikel III-56) medger inte stöd för miljöskyddsåtgärder. Den vedertagna principen om att förorenaren ska betala kostnaderna för att återställa miljön eller vidta åtgärder för att uppfylla lagkrav bör värnas och snarast stärkas, även om vissa tillfälliga undantag kan vara befogade, t.ex. i nya medlemsstater. Men offentligt stöd bör medges för att t.ex. påskynda införandet av ny teknik. Därför bör en ny punkt läggas in efter artikel III-56.3 c som möjliggör stöd för att främja miljöskyddsaktiviteter, som att påskynda införandet och användning av nya, miljöanpassade processer, produkter eller tjänster. Konventsutkastets artikel III-40 om den fria varurörligheten i den inre marknaden anger ökad handel och ökad konsumtion som mål i sig. Detta är en vanlig tanke men inte desto mindre fel. Dessa ska i stället ses som medel för att uppfylla mål som medborgarnas välbefinnande och andra övergripande mål för EU. Därför bör artikel III-40 a om nödvändigheten av att främja handelsutbytet mellan medlemsstaterna och tredje land strykas. Eftersom en ökad konsumtionsnivå i den rika världen knappast kan vara ett mål i sig bör artikel III-40 d ändras till nödvändigheten av att undvika allvarliga störningar i medlemsstaternas ekonomier och av att trygga en förnuftig och miljöanpassad utveckling av produktionen och en lämplig konsumtionsnivå inom unionen. 99. Socialförsäkringsfrågor, punkt 78 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 78 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om socialförsäkringsfrågor. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 32 i denna del samt avslår motionerna 2003/04:Sf242 yrkande 2, 2003/04:Sf288 yrkande 9 samt 2003/04: Sf360 yrkande 1. Ställningstagande Utgångspunkten för konventets förslag är liksom i nuvarande fördrag att frågor om välfärdens utformning utgör nationell kompetens. Vi välkomnar konventets förslag på detta område, som innebär att socialpolitiken och sociala transfereringar förblir nationella frågor och att EU inte kommer att utvecklas till en transfereringsunion. Riksdagen bör med bifall till motion K10 yrkandena 7 och 32 (i dessa delar) göra ett tillkännagivande om vikten av att den nationella beslutanderätten bibehålls för bl.a. socialpolitiken och sociala transfereringar. 100. Socialförsäkringsfrågor, punkt 78 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 78 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om socialförsäkringsfrågor. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Sf242 yrkande 2, 2003/04:Sf288 yrkande 9 samt 2003/04:Sf360 yrkande 1 och avslår motion 2003/04:K10 yrkandena 7 i denna del och 32 i denna del. Ställningstagande EU kan enligt konventets förslag ta sig kompetens på de områden man önskar, vilket är en allvarlig risk för det offentliga trygghetssystemet i Sverige. I praktiken pågår därtill en harmonisering på området som drivs på av EMU-projektet. I och med Nicefördraget slog Europeiska rådet fast en s.k. europeisk social modell. Rådet har vidare gett medlemsstaterna generella riktlinjer om att offentlig sektor ska privatiseras. Vi ser en uppenbar risk att EU-samarbetet kommer att medföra en ökad privatisering av socialförsäkringarna, vilket i sin tur riskerar att hota det generella välfärdssystemet i Sverige. Riksdagen bör därför göra ett tillkännagivande om att regeringen bör verka för att den nationella beslutanderätten på det sociala området bevaras. Därmed bifalls motionerna Sf242 yrkande 2, Sf288 yrkande 9 och Sf360 yrkande 1. 101. Sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor, punkt 79 (v) av Lars Ohly (v). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 79 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K9 yrkande 13 samt 2003/04:K10 yrkande 32 i denna del. Ställningstagande Jag delar inte den positiva syn på marknadsekonomin i konventets fördragsutkast, vilket där är förskönat till social marknadsekonomi. Från Vänsterpartiets sida anser vi att det i konventsförslaget finns en rad exempel som syftar till att syftet är att fördragsfästa en högerpolitisk världsbild och det är i det sammanhanget man skall sätta in begreppet marknadsekonomi. Arbetsmarknadens parter och den sociala dialogen har en viktig funktion i EU-samarbetet. Även om vi i grunden motsätter oss skapande av ett unionsfördrag är vi, om ett fördrag ändå kommer till stånd, positiva till att detta innehåller en bestämmelse som lyfter fram arbetsmarknadens parter och den sociala dialogen. 102. Gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder, punkt 80 (m, fp, kd och c) motiveringen av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Carl B Hamilton (fp), Holger Gustafsson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c) och Nils Fredrik Aurelius (m). Ställningstagande Till skillnad från arbetsmarknadsutskottet gör vi bedömningen att förslaget om att fördragsreglera rätten till gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder ska avvisas. Därmed avstyrks motion K9 (v) yrkande 16. 103. Arbetskraft från tredjeland, punkt 81 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 80 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om arbetskraft från tredje land. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 24 i denna del. Ställningstagande Vi anser att det är av betydande vikt att ett modernt regelverk arbetas fram inom EU avseende arbetskraftsinvandring. Konventets förslag att ge medlemsländerna rätt att fastställa hur många tredjelandsmedborgare som ska beviljas inresa för arbete strider mot idén om en gemensam invandringspolitik. Förslaget bör avvisas. 104. Arbetsmarknadsparternas roll och den sociala dialogen, punkt 82 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 82 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om arbetsmarknadsparternas roll och den sociala dialogen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 32 i denna del. Ställningstagande Vi anser att den rättsliga grunden gällande den s.k. sociala dialogen bör tas bort ur fördraget. De avtalsslutande parterna ges i dag en särställning i den europeiska lagstiftningsprocessen som, enligt vår mening, är olämplig, detta i synnerhet som arbetsmarknadens parter inte kan ställas till svars för lagstiftningen. 105. Arbetsmarknadsparternas roll och den sociala dialogen, punkt 82 (fp) av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 82 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om arbetsmarknadsparternas roll och den sociala dialogen. Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2003/04:K10 yrkande 32 i denna del. Ställningstagande Vi anser att det är fel att överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter genom beslut i ministerrådet kan överföras till lagstiftning utan parlamentarisk medverkan eller ansvarstagande för konsekvenserna för samhället utanför parternas intressesfär. Exempel är uppgörelser som ökar det offentligas kostnader. Detta är odemokratisk korporativism medan vi istället förordar beslutsordningar som bygger på öppenhet och där folkvalda tar beslut och bär utkrävbart ansvar. 106. Folkhälsopolitiken och hälso- och sjukvård, punkt 83 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 83 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om folkhälsopolitiken och hälso- och sjukvård. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkandena 33, 34 och 37 samt avslår motionerna 2003/04:K6 i denna del samt 2003/04:K13 yrkande 66. Ställningstagande Vi har inget att erinra mot konventets förslag om att folkhälsopolitik ska vara ett fortsatt nationellt ansvar. Vi ställer oss bakom begäran om tillkännagivanden om att det är medlemsstaterna som ansvarar för folkhälsopolitiken, om patienters rätt att söka vård över nationsgränserna respektive vårdproducenternas fria etableringsrätt och om avskaffande av offentliga monopol. 107. Folkhälsopolitiken och hälso- och sjukvård, punkt 83 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 83 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om folkhälsopolitiken och hälso- och sjukvård. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 66 samt avslår motionerna 2003/04:K6 i denna del och 2003/04:K10 yrkandena 33, 34 och 37. Ställningstagande Jag vill peka på skrivningarna om förebyggande verksamhet, även kallad harm reduction, och att politiken på EU-nivå ska vara s.k. kompletterande för medlemsländernas narkotikapolitik. Det är väl känt att Sverige med kraft jobbar mot utbredningen av narkotikaanvändningen, och denna politik har en förkrossande majoritet av svenskarnas stöd. Det är väl känt att EU:s olika medlemsländer tolkar skrivningar om förebyggande verksamhet på olika sätt; och vad menas egentligen med att komplettera narkotikapolitiken? Sveriges restriktiva hållning kan hotas, och redan i dag påverkas vi av andra EU- länders slapphänta politik inom detta område. Regeringen bör därför med kraft försöka få bort skrivningarna om förebyggande verksamhet etc. Miljöpartiet anser att det i skrivningarna räcker att framhålla vikten av samarbete, utbyte av erfarenhet och stimulering av forskning inom området. 108. Målen för jordbrukspolitiken, punkt 84 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 84 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om målen för jordbrukspolitiken. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 35 och avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 27 och 2003/04:K13 yrkande 67. Ställningstagande Vi välkomnar konventets förslag om en förändrad beslutsordning för jordbrukspolitiken. Vi menar att det bör göra det lättare att reformera den jordbrukspolitik som orsakar överproduktion och dumpning. En reformering av målen för jordbrukspolitiken bör genomföras. Detta förtar dock inte behovet av att i Sverige skapa likvärdiga konkurrensvillkor. 109. Målen för jordbrukspolitiken, punkt 84 (kd) av Holger Gustafsson (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 84 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om målen för jordbrukspolitiken. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K8 yrkande 27 och avslår motionerna 2003/04:K10 yrkande 35 och 2003/04:K13 yrkande 67. Ställningstagande Jag anser att konventets förslag att ge Europaparlamentet ökat inflytande i jordbrukspolitiken är mycket välkommet. Det kommer förhoppningsvis att medverka till att reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken kan fortsätta. Att konventet inte föreslår några förändringar av målen för jordbrukspolitiken är otillfredsställande. Vissa delar av den europeiska jordbrukspolitiken har negativa konsekvenser för jordbrukare i u-länderna. Följderna av omfattande subventioner leder till dumpning av produktionen på u- landsmarknaden, vilket kan leda till att inhemsk produktion slås ut. Kristdemokraterna anser att en övergripande målsättning för den gemensamma jordbrukspolitiken bör vara en produktion i balans och ett globalt ansvarstagande. 110. Målen för jordbrukspolitiken, punkt 84 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 84 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om målen för jordbrukspolitiken. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 67 och avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 27 och 2003/04:K10 yrkande 35. Ställningstagande Konventet vågade inte ta i en av de hetaste potatisarna man hade att behandla. Man föreslår ingen som helst ändring av de 50-talsmässiga målen för jordbrukspolitiken, även om en ändring är akut påkallat. Regeringen bör på regeringskonferensen hårt driva att jordbrukspolitiken åternationaliseras. 111. Målen för jordbrukspolitiken, punkt 84 (fp) motiveringen av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Ställningstagande EU: s export-, inkomst- och produktionsstöd bör avskaffas liksom alla former av handelshinder mot tredje land. Detta bör ske till senast år 2015, dvs. det år är när FN: s Millenniemål skall vara uppfyllda. Genom ökad import till EU t ex av livsmedel kan priset även på inhemskt producerade produkter falla. Det tjänar både konsumenterna och Europas miljö på. Det krävs jämfört med idag skärpta regler för europeisk matproduktion: nej till långa djurtransporter, nej till antibiotika i djurfoder och åtgärder som medför mindre användning av bekämpningsmedel med miljöpåverkan. 112. Fiskepolitik, punkt 85 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 85 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om fiskepolitik. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkande 68. Ställningstagande Problemen med EU:s fiskeripolitik kan exemplifieras med EU:s förbud för Sverige att genomföra det aviserade stoppet av torskfisket. Regeringen borde utifrån detta grundligt analysera förslaget att göra bevarandet av havets biologiska resurser till en exklusiv EU-befogenhet. Flera remissinstanser har också pekat på oklarheterna inom detta område. Regeringens linje borde vara att EU enbart skall ha rätt att sätta miljöskyddande minimistandarder inom detta politikområde, inte tvinga länder att föra en mindre miljövänlig politik. 113. Miljöpolitiken, punkt 87 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 87 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om miljöpolitiken. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkandena 60 och 61 samt avslår motionerna 2003/04:K8 yrkande 28, 2003/04:K9 yrkande 30 i denna del och 2003/04:K10 yrkande 36. Ställningstagande Artikel III-43 anger när restriktioner i den fria varurörligheten får göras. Vi anser att fördragsutkastets skrivning om intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter är alldeles för snäv. I enlighet med praxis från EG-domstolen bör artikeln kompletteras med en uttrycklig rätt att vidta inskränkningar för miljöskydd, förutsatt att åtgärderna i övrigt är förenliga med EU-kraven. Vi anser att genomgripande revideringar behövs av områden som jordbruk, fiske, miljö, transeuropeiska nät, transport och energi för att på allvar integrera miljöhänsyn i fördraget i Cardiffprocessens anda. Konkreta förslag som vi stöder har lämnats av den samlade europeiska miljörörelsen. 114. Miljöbestämmelser, punkt 89 (v och mp) av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 89 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om miljöbestämmelser. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K2 yrkandena 35 och 36, 2003/04:K13 yrkande 49 samt 2003/04: MJ434 yrkande 8. Ställningstagande Vi anser att miljöpolitiken bör styras av miniminormer. Det är inte den lägsta ambitionsnivån som bör vara bestämmande, utan det bör finnas en möjlighet för enskilda länder att gå före i utformningen av sin miljöpolitik. Det bör utredas om det finns möjlighet att tvinga in det sista medlemslandet i förbättringar av miljöpolitiken. Revideringen av miljöbestämmelserna i fördraget får inte leda till att medlemsstaterna måste sänka sina krav och standarder. Vi konstaterar att miljögarantin fortfarande inte är en miljögaranti på riktigt. Paragrafen ger inte medlemsländerna någon rättighet att införa starkare lagstiftning för att skydda miljö och hälsa. De undantagsmöjligheter som trots allt finns är fortfarande kringskurna av krav på att lagstiftningen måste motiveras med nya vetenskapliga bevis, att problemet måste vara speciellt allvarligt just inom det medlemslandet och att problemet ska ha uppkommit först efter att EU harmoniserat sin lagstiftning. Om så är fallet kan ett medlemsland begära att EG-kommissionen prövar undantaget. EG- kommissionen kan dock besluta att undantaget inte ska tillåtas om den bedömer att det skulle utgöra ett hinder för den inre marknadens funktion. Detta är inte en miljögaranti. Vi anser att Sverige bör verka för införandet av en verklig miljögaranti i EU-fördraget som ger medlemsländerna rätt att gå före med en högre nivå på miljö- och hälsoskyddet. Sverige bör verka för en ändring av EU:s regelverk. Havsmiljökommissionen drar slutsatsen att de internationella beslutsstrukturerna måste förändras så att möjligheter skapas för berörda kuststater att själva besluta om hur havet skall skyddas. Ett steg i den riktningen är att i EU:s nya grundlag införa en uttrycklig rätt för medlemsstater att vidta nationella åtgärder till skydd för naturresurser, miljö och hälsa. Denna rätt skulle betyda mycket på t.ex. kemikalieområdet men måste självfallet även omfatta jordbruket och fisket. 115. Miljöbestämmelser, punkt 89 (c) av Kerstin Lundgren (c). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 89 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om miljöbestämmelser. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K2 yrkandena 35 och 36 och avstyrker 2003/04:K13 yrkande 49 samt 2003/04:MJ434 yrkande 8. Ställningstagande Jag anser att miljöpolitiken bör styras av miniminormer. Det är inte den lägsta ambitionsnivån som bör vara bestämmande, utan det bör finnas en möjlighet för enskilda länder att gå före i utformningen av sin miljöpolitik. Det bör utredas om det finns möjlighet att tvinga in det sista medlemslandet i förbättringar av miljöpolitiken. Revideringen av miljöbestämmelserna i fördraget får inte leda till att medlemsstaterna måste sänka sina krav och standarder. 116. Århuskonventionen, punkt 90 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 90 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om Århuskonventionen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K13 yrkandena 57 och 58. Ställningstagande Århuskonventionen slår fast att allmänhetens talerätt, eller rätten att vända sig till domstol, utgör en väsentlig del av deltagande demokrati. Artikel 46 bör därför kompletteras med en ny punkt efter nuvarande punkt 3 som ger en uttrycklig rätt till berörda EU-medborgare och deras organisationer att vända sig direkt till EU-domstolen för att överklaga beslut av EU-organ. Detta kan jämföras med den talerätt som miljöorganisationer i Sverige har enligt miljöbalken. Konventutkastets förslag till rättighet om miljöskydd (artikel II-37) når inte upp till Århuskonventionens krav och är för svagt. Det bör därför ersättas med en uttrycklig rätt för varje person, nu och i framtiden, att leva i en miljö avpassad till hennes hälsa och välbefinnande. 117. Rymden, punkt 92 (m, fp, c, v och mp) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Carl B Hamilton (fp), Lars Ohly (v), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 92 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om rymden. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K10 yrkande 38 och 2003/04:K13 yrkande 63. Ställningstagande Vi anser inte att rymden ska bli ett kompetensområde för EU. 118. Industri, punkt 94 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 94 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om industri. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 39. Ställningstagande Det kan ifrågasättas om fyra områden som kan bli föremål för stödjande åtgärder över huvud taget borde vara unionskompetens. Det gäller industri, idrott, kultur och rymden. Den föreslagna kompetensen på dessa områden bör alltså utgå. EU ska inte bedriva industripolitik. 119. Kultur, punkt 95 (m, v och mp) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Lars Ohly (v), Nils Fredrik Aurelius (m) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 95 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om kultur. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 40. Ställningstagande Någon särskild kulturpolitik behövs inte i EU. 120. Idrott, punkt 96 (m, v, c och mp) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Lars Ohly (v), Kerstin Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 96 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om idrott. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:K10 yrkande 41 och 2003/04:K13 yrkande 64. Ställningstagande Någon särskild idrottspolitik behövs inte i EU. 121. Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, punkt 97 (m) av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att utskottets förslag under punkt 97 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:K10 yrkande 42. Ställningstagande Vi anser att konventets förslag om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är oklart men att det kan tolkas som ett försök att ge skydd åt offentliga monopol. Detta strider mot EU:s strävan efter en öppen marknad och bör därför avvisas. Offentliga monopol har betydande negativa sociala och ekonomiska konsekvenser och drabbar många gånger den enskilde hårt. Vi menar att förslaget riskerar att äventyra nödvändig liberalisering och att negativt påverka en effektivisering och konkurrensutsättning på nya marknader inom den inre marknaden. Förslaget bör avvisas. 122. Räddningstjänst, punkt 98 (mp) av Gustav Fridolin (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att utskottets förslag under punkt 98 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om räddningstjänst. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04: K13 yrkande 69 och avslår motion 2003/04:K8 yrkande 31. Ställningstagande Det breda EU-begreppet civil protection är oklart, och konventet har valt att inte definiera området (som i huvudsak handlar om frågor kring räddningstjänsten). Konventet föreslår trots detta en övergång till överstatligt beslutsfattande. Regeringens omsorg, som man ger uttryck för i skrivelsen, om att dessa lagar inte ska undergräva det kommunala självstyret är positiv, men inte tillräcklig. Så länge en klar definition på begreppet civil protection inte kan uppvisas bör regeringen hålla fast vid att området inte ska övergå till överstatligt beslutsfattande. Särskilda yttranden - Tidsschemat för regeringskonferensen, punkt 3 (c) - av Kerstin Lundgren (c). När det gäller riksdagen och regeringskonferensen vill jag anföra följande. Visserligen har ett antal åtgärder genomförts, men det ändrar inte det faktum att riksdagens ställningstagande kommer att göras när regeringskonferensen redan hunnit halvvägs. Med det nya tidsschemat för regeringskonferensen borde riksdagen inkallats i särskild ordning, i syfte att skapa tillräcklig tid för processen och ett tydligt mandat från riksdagen inför regeringens förhandlingar. - Mandat, punkt 4 (c) - av Kerstin Lundgren (c). Jag anser inte att dagens ordning med EU-nämnden är tillfyllest men konstaterar att dagens ordning förutsätter att regeringen samråder med EU-nämnden inför ställningstaganden av vikt, vilket självfallet gäller för det nya fördraget. Självklart ska riksdagens beslut med anledning av detta betänkande vara en utgångspunkt för såväl regeringens förhandlingar som för samrådet mellan EU-nämnden och regeringen. Efter regeringskonferensen har riksdagen att pröva frågan om fördraget ska godkännas för svensk del. Regeringen kommer att förelägga en proposition i frågan. Riksdagen är i denna kommande prövning fri att pröva frågan om godkännande av fördraget oavsett tidigare ställningstaganden. - Övergångsmöjligheter rörande beslutsregler (passerellerna) punkt 9 (v och mp) - av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Konventsförslagets två paragrafer om mekanismer för förenklat ändringsförfarande, de s.k. passerellerna, artiklarna 24.4 och 39.8, innebär att Europeiska rådet med enhällighet kan ändra beslutsförfarande från särskilt lagstiftningsförfarande till vanligt sådant, samt från enhällighet till kvalificerad majoritet. Här ges alltså EU-institutioner, vars befogenheter skall regleras av fördraget, kompetens att själva ändra detta fördrags innehåll på ett sådant sätt att dessa institutioner stärker sin egen makt i förhållande till medlemsstaterna. Förslaget är oacceptabelt. - Euratom, punkt 12 (c) - av Kerstin Lundgren (c). Jag delar den kritik som riktas mot Euroatomavtalet, inte minst från miljörörelsen. Euroatomavtalet är, så som utskottet konstaterar i stora delar obsolet. Det ideala hade varit om frågan förberetts i konventet så att avtalet nu kunnat ersättas. Siktet för EU måste självklart vara inställt på att främja hållbar utveckling och förnybar energi. Även om bedömningen av vad medlemsstaterna är redo att nu diskutera torde vara riktig, förutsätter jag att regeringen i annat sammanhang kommer att aktualisera denna fråga. - Anslutning till Europakonventionen, punkt 24 (mp) - av Gustav Fridolin (mp). Jag anser inte att EU ska få status som juridisk person. Denna inställning omöjliggör i praktiken att EU får möjlighet att underteckna Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Jag vill framhålla att även om det kan förefalla sympatiskt av EU att underteckna denna konvention är vinsten liten. EU- medborgarna har redan idag rätt att få övergrepp prövade enligt konventionen med bakgrund av deras nationella anslutning till konventionen. Därför finns det ingen anledning att ge EU rätt att som juridisk person i framtiden kunna underteckna fler och mer kontroversiella avtal utan att medlemsstaterna ska behöva ratificera dessa. - Principen om tilldelade befogenheter, punkt 26 (mp) - av Gustav Fridolin (mp). På annan plats i betänkandet behandlas frågan om införandet av en så kallad flexibilitetsklausul. Jag räds att denna kan komma att innebära att EU kan utöka sin egen kompetens. - Återtagande av befogenheter, punkt 27 (c) - av Kerstin Lundgren (c). Jag delar utskottets bedömning att det inte finns något hinder för att medlemsstaterna att låta områden som finns med i dagens fördrag utgå ur det konstitutionella fördraget. Jag vill tydliggöra att EU är en process, i flera riktningar, där makt både delegeras uppåt och kan återtas av medlemsstaterna. I likhet med vad som betonas om att ny makt bara kan tilldelas EU genom ändring av fördraget, bör det framgå att återtagande av makt bara kan ske på samma sätt. - Europaparlamentets ställning, punkt 37 (mp) - av Gustav Fridolin (mp). Jag vill i detta sammanhang understryka att Miljöpartiet de gröna stödjer tanken på att i praktisk handling visa att EU:s makt inte ska vara centraliserad till de ursprungliga staterna genom att flytta EU-parlamentet till Prag, mitt i Europa. - Beslut om unionens finanser, såvitt avser Ekofins förslag i regeringskonferensen, punkt 53 (fp) - av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Vi anser att det ändringsförslag som Ekofinministrarna nyligen presenterat rörande beslut om unionens finanser och Stabilitets- och tillväxtpakten är ett steg tillbaka från det framsteg som konventets förslag innebär. Konventets förslag innebär en stärkt ställning för Europaparlamentet, vilket vi välkomnar. Vi anser därför att Ekofinministrarna har fel när de vill begränsa Europaparlamentets makt jämfört med konventets förslag. Vi anser också att konventets förslag beträffande en starkare roll för kommissionen vad gäller tillämpningen av Stabilitets- och Tillväxtpakten bör gälla. - Revisionsrätten, punkt 54 (m och fp) - av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m), Carl B Hamilton (fp), Tobias Krantz (fp) och Nils Fredrik Aurelius (m). Vi vill i detta sammanhang för regeringen aktualisera de problem som uppstår, om inget görs vad gäller Revisionsrättens omfattning och organisation när EU utvidgas. Problematiken bör föranleda att man i den fortsatta regeringskonferensen vad gäller Revisionsrättens organisation ser till de modeller som präglar t.ex. Europeiska investeringsbanken. Om man inte reformerar Revisionsrätten finns det en stor risk att den blir en koloss på lerfötter. - Samordning av den ekonomiska politiken, punkt 55 (mp) - av Gustav Fridolin (mp). Jag vill erinra om att Miljöpartiet har, tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, tagit ansvar för goda offentliga finanser. EU:s överstatliga stabilitetsnormer behövs inte. Inte minst Miljöpartiet har i samarbetet med de två andra partierna kraftfullt verkat för en ansvarsfull ekonomisk politik. - Europeiska rådet och ständiga kommittén, punkt 59 (v och mp) - av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Vi vill erinra om att vi har utvecklat vår syn på samarbetet i rättsliga frågor i vår reservation i punkt 58. Vår grundläggande inställning gäller naturligtvis även om vi inte har reserverat oss på varje punkt. - Brottsförebyggande åtgärder, punkt 60 (v och mp) - av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Vi vill erinra om att vi har utvecklat vår syn på samarbetet i rättsliga frågor i vår reservation i punkt 58. Vår grundläggande inställning gäller naturligtvis även om vi inte har reserverat oss på varje punkt. - En europeisk åklagare, punkt 63 (v och mp) - av Lars Ohly (v) och Gustav Fridolin (mp). Vi vill erinra om att vi har utvecklat vår syn på samarbetet i rättsliga frågor respektive polis- och åklagarsamarbete i våra reservationer i punkterna 58 och 62. Vår grundläggande inställning gäller naturligtvis även om vi inte har reserverat oss på varje punkt. - En europeisk åklagare, punkt 63 (kd) - av Holger Gustafsson (kd). Konventets förslag att inrätta en fristående europeisk åklagarmyndighet i syfte att bekämpa brott mot unionens intressen samt mot gränsöverskridande brottslighet välkomnas av Kristdemokraterna. Kristdemokraterna har som enda svenskt parti drivit frågan, som även har efterlysts av OLAF, Revisionsrätten, kommissionen och Europaparlamentet, men hittills avvisats av den svenska regeringen som motsatt sig förslaget. Jag anser att åklagarmyndigheten skall ha befogenhet att utreda, lagfara och väcka åtal mot förövare av allvarliga brott som påverkar flera medlemsstater och brott mot unionens finansiella intressen. Åtalen skall väckas vid de behöriga domstolarna i medlemsstaterna. Vidare anser jag i enlighet med justitieutskottets yttrande att en europeisk åklagare inte bör inrättas innan en utvärdering av Eurojusts verksamhet på det aktuella ansvarsområdet genomförts. Utformningen av institutionen europeisk åklagare bör styras av de erfarenheter som framkommer vid en sådan utvärdering. Det är inte heller självklart att en europeisk åklagarmyndighet ska ha en sådan utformning som konventet föreslår. - Yttre åtgärder, punkt 67 (c) - av Kerstin Lundgren (c). Kraven på inre sammanhållning och solidaritet med den gemensamma politiken bör öka. EU:s medlemsstater måste förbinda sig att underrätta och överlägga med övriga medlemsländer innan man agerar på egen hand i utrikespolitiken. Dessutom måste möjligheten att förhindra ett gemensamt agerande minska. Koncensusprincipen bör därför ses över syftande till att finna former för gemensamma beslut där ett agerande inte kan hindras av ett eller ett fåtal medlemsstater. Samarbetet med regionala säkerhetsanordningar som finns, exempelvis OSSE bör stärkas. Likaså bör samarbetet med organisationer för mänskliga rättigheter, exempelvis Europarådet och olika FN- organ, förstärkas. - Försvarsfrågor, punkt 70 (m) - av Göran Lennmarker (m), Gunnar Hökmark (m) och Nils Fredrik Aurelius (m). Moderata Samlingspartiet välkomnar att EU i nära samverkan med Nato (Berlin plus avtalen) stärker sin möjlighet till krishantering. Det är viktigt att EU och USA samverkar och att den transatlantiska länken värnas. Nato är den grundläggande europeiska säkerhetsordningen där Sverige bör bli medlem för att fullt ut kunna påverka arbetet för frihet, fred och säkerhet i vårt närområde och i Europa i sin helhet. - Försvarsfrågor, punkt 70 (fp) - av Carl B Hamilton (fp) och Tobias Krantz (fp). Folkpartiet liberalerna välkomnar att EU i nära samverkan med Nato (Berlin plusavtalen) stärker sin möjlighet till krishantering. Nato är den grundläggande säkerhetspolitiska alliansen för Europa. Den har under senare år utvidgats med Öst- och Centraleuropa och Sveriges nära grannar i Baltikum. Ryssland är förbundet med Nato genom ett särskilt samarbetsråd och har därigenom en närmare formell relation med Nato än Sverige har. Nato har fått helt nya uppgifter än under det kalla kriget och terrorbalansens år. I analogi med resonemangen om medlemskap i eurosamarbetet för att vinna ökat inflytande, bör Sverige utan dröjsmål och utan att avvakta utvecklingen i varje annat nordiskt land, bli medlem av Nato för att på så sätt fullt ut utöva inflytande över för Sverige viktiga frågor rörande vårt närområde, men även beträffande övriga Europa och exempelvis Nato-engagemangen i Afghanistan och på Balkan. - Ett djuretiskt hållbart samhälle, punkt 86 (mp) - av Gustav Fridolin (mp). Jag vill erinra om att jag under punkt 22 har reserverat mig rörande djurskydd. Jag anför där att en viktig målsättning som saknas i konventsförslaget är djurskydd. Bilaga Förteckning över behandlade förslag Skrivelsen 2003/04:13 Europeiska konventet om EU:s framtid
Följdmotioner 2003/04:K1 av Björn von der Esch (kd): 1. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en grundlagsändring enligt vad i motionen anförs. 2. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en folkomröstning i frågan om Sveriges ställningstagande till nytt konstitutionellt fördrag för EU. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att om en folkomröstning inte äger rum skall frågan avgöras efter ett nyval. 2003/04:K2 av Maud Olofsson m.fl. (c): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skriva in federalismens principer i artikeln om upprättandet av unionen. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade möjligheter att ställa ansvariga politiker och tjänstemän till svars för den förda politiken. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att yttrandefrihet för EU-anställda bör skrivas in i det konstitutionella fördraget. 4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligande av medborgarinitiativet samt minskning av antalet människor till 500 000 som skall ha rätt att uppmana kommissionen att lägga fram förslag. 5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligande och konkretiserande av den öppna och regelbundna dialogen med det civila samhället. 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är viktigt för den folkliga förankringen att demokratin utvecklas och att beslutsvägar, ansvar och ansvarsområden blir tydligare. 7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör avvisa förslaget om en vald ordförande för Europeiska rådet. 8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligande och klargörande av Europeiska rådets beslutsförfarande. 9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om öppenhet och sekretess inom Europeiska rådet. 10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör driva frågan om att alla medlemsländer skall ha en fullvärdig kommissionär. 11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avsätta såväl enskilda kommissionärer som hela kommissionen. 12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utrikesministern bör vara placerad i rådet. 13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dubbla majoriteter i ministerrådet. 14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ministerrådet bör ha initiativrätt. 15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ministerrådet inte skall kunna fatta beslut om lagar inom de områden där unionen endast skall vara stödjande. 16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europaparlamentet bör ha initiativrätt. 17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den tidsperiod som de nationella parlamenten har att kontrollera subsidiaritetsprincipen bör förlängas till minst det dubbla. 18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de förslag som de nationella parlamenten avvisat bör falla. 19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i samverkan mellan Landstings-/Kommunförbundet presenterar ett förslag till hur kommuner och regioner/landsting kan medverka i och berika den svenska nationella övervakningen av subsidiaritetsprincipen. 20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligande av kompetensfördelningen i unionens befogenheter. 21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligande av punkten om unionsrättens företräde framför nationell rätt. 22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återtagande av makt till medlemsstaterna. 23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs att den s. k. passerellen inte är acceptabel. 24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om prioriteringen av det konfliktförebyggande arbetet. 25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av hur det existerande internationella samarbetet på försvarsmaterielområdet kan kopplas till försvarsmaterielbyrån. 26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna skall vara klart definierad. 27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagar respektive ramlagar. 28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydlighet och exakthet av definitioner som gäller straffrättsliga befogenheter. 29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om unionens gemensamma asylpolitik. 30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tvångsåtgärder mot enskilda på svenskt territorium även i framtiden skall vara en uppgift för nationella myndigheter. 31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de nationella parlamenten skall höras vid utvidgning av områden av brottslighet. 32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte inrätta en europeisk åklagarmyndighet. 33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett särskilt protokoll för hållbar utveckling. 34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att majoritetsbeslut bör användas om miniminivåer på miljöskatter. 35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miniminormer. 36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att revidering av den existerande miljöpolicyn inte skall leda till att medlemsstaterna måste sänka sina krav och standarder. 37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förhållningssättet till ett eventuellt medlemskap i EMU:s tredje steg. 2003/04:K3 av Anne Ludvigsson m.fl. (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhet i EU:s fördrag. 2003/04:K4 av Carina Moberg m.fl. (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om angelägenheten av att den gemensamma transportpolitiken tydligt lyfts fram i det vidare Europasamarbetet. 2003/04:K5 av Jan Emanuel Johansson (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i fördraget införa en målsättning om att jordbrukspolitiken också skall omfatta ett djuretiskt hållbart samhälle inom hela EU. 2003/04:K6 av Gabriel Romanus m.fl. (fp, kd, v, c, mp): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att stärka folkhälsans och den sociala trygghetens ställning i EU:s nya grundlag. 2003/04:K7 av Nils-Erik Söderqvist och Agneta Lundberg (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i avsnittet Unionens mål tydliggöra kravet på en god folkhälsa. 2003/04:K8 av Alf Svensson m.fl. (kd): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att en skrivning om den kristna idétraditionens betydelse för Europa införlivas i den föreslagna EU-konstitutionens ingress. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att subsidiaritetsprincipen inom EU måste få större genomslag i praktiken och i förlängningen kunna prövas i EG-domstolen. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tydligare skrivning om unionens grundläggande värden. 4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att principen om tilldelade befogenheter fortsättningsvis skall vara gällande för EU. 5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att all eventuell överlåtelse av makt till gemenskapsnivå även i framtiden bör styras av medlemsstaterna genom ratificering i nationella parlament. 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att artikel 17 om den s.k. flexibilitetsklausulen stryks i förslaget till fördraget. 7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa det vanliga lagstiftningsförfarandet med beslut som tas med kvalificerad majoritet i ministerrådet och medbeslutande för Europa-parlamentet förutom för beslut om bl.a. fördragsändringar, skattepolitik och inom det säkerhets- och försvarspolitiska området. 8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att överbryggningsmekanismen - de s.k. passerellerna stryks ur det föreslagna fördraget. 9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen går emot förslaget om en vald EU-ordförande för Europeiska rådet. 10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för ett roterande ordförandeskap i ministerrådet med möjlighet till s.k. gruppordförandeskap. 11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa förslaget om att instifta ett samlat lagstiftningsråd som tillsammans med Europaparlamentet antar samtliga europeiska lagar och ramlagar. 12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den dubbelhattade utrikesministern. 13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att kommissionens samtliga ledamöter skall vara röstberättigade och att samtliga medlemsländer bidrar med en kommissionär. 14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta handlingars offentliggörande gälla all verksamhet inom ECB, inklusive ett offentliggörande av ECB:s mötesprotokoll. 15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att offentlighetsprincipen inom EU fördragsfästs och efterliknar den svenska principen. 16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att EU-anställda får meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i fördraget. 17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att förslaget om ett s.k. medborgarinitiativ införs. 18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reformera och fördragsfästa stabilitetspakten. 19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en öppnare gemensam asyl- och invandringspolitik och kräva att de s.k. minimireglerna, som möjliggör för länder att ha generösare nationella regler än andra, skall kvarstå. 20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att det straffrättsliga samarbetet vidareutvecklas i samma utsträckning som polissamarbetet. 21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att EU:s externa politik skall styra mot samma politiska mål så att handel, jordbruk och bistånd samverkar för att bekämpa fattigdomen i tredje världen. 22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att acceptera ett fördjupat samarbete på försvarsområdet mellan de medlemsländer som så önskar. 23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inget medlemsland skall tvingas in i ett eventuellt gemensamt europeiskt försvar. 24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU genom sina medlemsstater bör öka kapaciteten för fredsbevarande och fredsframtvingande insatser, de s.k. Petersbergsuppgifterna. 25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anskaffning av försvarsmateriel fortsättningsvis skall bygga på medlemsländers frivilligt ingångna samarbetsavtal. 26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att betona vikten av att EU blir en juridisk person. 27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målen för EU:s jordbrukspolitik. 28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör vara pådrivande för att skärpa EU:s politik för hållbar utveckling. 29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att energifrågorna omfattas av delad befogenhet inom unionen. 30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förtydliga definitionen av vilka nationella åtaganden som avses i solidaritetsklausulen. 31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en definition av räddningstjänstens insatsområden. 2003/04:K9 av Ulla Hoffmann m.fl. (v): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa EU-symbolernas plats i det kommande fördraget. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lyfta ut Euratomfördraget ur konstitutionsförslaget och baka in tillämpliga delar som har att göra med skydd av miljö, liv och hälsa i själva konstitutionstexten. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvidgningen av området för beslut med kvalificerad majoritet, unionsrättens överordning, flexibilitetsklausulen och de s.k. passerellerna samt om behovet av lagrådsgranskning. 4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU ansluts till Europakonventionen för mänskliga rättigheter och att stadgan för de grundläggande rättigheterna förblir en politisk deklaration. 5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU-parlamentets inflytande. 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sammanslagning mellan kommissionen och ministerrådets sekretariat. 7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vald ordförande i Europeiska rådet. 8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dubbel hattning. 9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skydda de små ländernas inflytande. 10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka och utveckla de mellanstatliga samverkansformerna och de nationella parlamentens roll. 11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av förändringar av rättsinstrument och beslutsprocedurer. 12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagstiftning i ministerrådet. 13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkerställa möjligheten att införliva EU-lagstiftningen genom kollektivavtal. 14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beslut om skatter i EU skall tas med enhällighet. 15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stabilitetsnormerna inte skall överordnas sysselsättningsmålen. 16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder. 17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om granskningen av Europol och Eurojust. 18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättslig grund vad gäller EU-åklagare. 19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den europeiska arresteringsordern. 20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om enhällighet inom asyl- och invandringspolitiken. 21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vetorätt inom utrikespolitiken. 22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undvika utveckling mot en europeisk superstat. 23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa alla förslag som leder till att EU utvecklas till en militär allians. 24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att värna alliansfriheten. 25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kollektivt försvar. 26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s snabbinsatsstyrka. 27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ömsesidiga försvarsbeslut. 28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhet som mål. 29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka representationen av kvinnor i EU:s institutioner. 30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om global, ekologiskt hållbar utveckling. 31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förslaget till nytt fördrag ställs under prövning i en folkomröstning. 32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undantag för Sverige att delta i EMU skall skrivas in i fördraget. 2003/04:K10 av Bo Lundgren m.fl. (m): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall vara en fullvärdig medlem av Europeiska unionen och delta i samarbetets alla delar utan undantag. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs EU och om den begränsade statsmaktens princip. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s sex huvuduppgifter. 4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens skyldighet att aktivt driva riksdagens ståndpunkter under regeringskonferensen. 5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte själv kan utöka sin kompetens. 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall motsätta sig förslaget om att institutionalisera Europeiska rådet samt om att inrätta en vald ordförande för det. 7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall bli en transfereringsunion. 8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en koncentration i beskrivningen av unionens värden och mål. 9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att begränsa omfattningen av EU:s skydd för grundläggande rättigheter till de områden där EU har kompetens. 10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad kontroll av subsidiaritetsprincipen genom möjlighet till domstolsprövning. 11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtydligandet av principen om att unionsrättens företräde framför nationell rätt endast gäller under förutsättning att hänsyn tas till medlemsstaternas konstitutionella traditioner. 12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tydligare avgränsning av unionens befogenhetskategorier. 13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU och maktdelning. 14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbud för Europeiska rådets ordförande att inneha två uppdrag inom EU samtidigt. 15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rotation av ordförandeskap för ministerrådet. 16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av den s.k. passerellen. 17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommissionens sammansättning och att det skall finnas en kommissionär med rösträtt per medlemsstat. 18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utrikesminister för unionen. 19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad öppenhet och meddelarfrihet. 20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medborgarinitiativ. 21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det finansiella perspektivet och att unionen ej skall ha beskattningsrätt. 22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är medlemsstaterna som ansvarar för den ekonomiska politiken. 23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europeiska rådet inte skall ges mandat att ta fram strategiska riktlinjer på området för frihet, säkerhet och rättvisa. 24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högt ställda humanitära krav för den gemensamma asyl- och invandringspolitiken samt ett modernt regelverk för arbetskraftsinvandring. 25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa förslaget om inrättandet av en ständig kommitté för att understödja det operativa samarbetet inom området för frihet, säkerhet och rättvisa. 26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förebyggandet av brott är en nationell angelägenhet. 27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha en egen åklagarmyndighet. 28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utformningen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. 29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkningen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. 30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall verka för frihandel och avskaffande av skydd för statliga monopol inom området för den gemensamma handelspolitiken. 31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en solidaritetsklausul. 32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha kompetens för sociala frågor och arbetsmarknadspolitik samt avskaffandet av den sociala dialogen. 33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är medlemsstaterna som ansvarar för folkhälsopolitiken. 34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om patienters rätt att söka vård över nationsgränserna respektive vårdtjänstproducenters fria etableringsrätt. 35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken. 36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s framtida miljöpolitik. 37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av offentliga monopol. 38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha någon kompetens vad gäller rymdpolitik. 39. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha någon kompetens vad gäller industripolitik. 40. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha någon kompetens vad gäller kulturpolitik. 41. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha någon kompetens vad gäller idrottsfrågor. 42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av offentliga monopol och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. 43. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tydliggörande av förhållandet mellan artiklarna 5.1, 7.3 respektive 10 i förslaget till konstitutionellt fördrag. 2003/04:K11 av Sinikka Bohlin och Alf Eriksson (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hållbar utveckling som ett grundläggande mål för EU lyfts fram och tydliggörs. 2003/04:K12 av Lars Leijonborg m.fl. (fp): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konventets förslag sett till helheten är en betydande framgång. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje land skall ha en fullvärdig kommissionär med rösträtt. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa förslaget om att inrätta en post som vald ordförande för Europeiska rådet. 4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ordförandeskapet i Europeiska rådet skall rotera mellan medlemsländerna i enlighet med de principer som, enligt konventets förslag, skall gälla för flertalet av ministerrådets rådskonstellationer. 5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de nationella parlamentens och domstolens möjlighet att kontrollera subsidiaritetsprincipens efterlevnad. 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Regionkommitténs rätt att väcka talan hos domstolen i frågor som rör subsidiaritetsprincipens tillämpning. 8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de s.k. passerellerna och flexibilitetsklausulen. 9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör stödja konventets förslag till nya röstregler. 10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Revisionsrättens möjligheter att också utföra effektivitetsrevision av EU:s verksamhet. 11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökad samverkan på det utrikespolitiska området. 12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utrikesministern inte skall vara ordförande i rådet för yttre förbindelser. 13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa förslag om ett gemensamt EU-försvar. 14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa ett fördragsfäst EU-samarbete vad gäller försvarsmateriel. 15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa en gemensam, men inte likartad, flyktingpolitik. 16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall arbeta för att fördraget skall utesluta likformighet samt fastställa att de gemensamma reglerna vad gäller asyl- och flyktingpolitik även i framtiden skall utgöra minimiregler. 17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokrati bör vara det övergripande målet för EU:s biståndspolitik. 18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättssäkerhetsgarantier i EU:s rättsliga samarbete. 19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en europeisk åklagare. 20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att främjande av en god folkhälsa bör ingå bland EU:s mål. 2003/04:K13 av Gustav Fridolin m.fl. (mp): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avvisa förslaget om en vald ordförande i Europeiska rådet. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett annat system för röstfördelningen i EU:s ministerråd. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte ändra rollen för ordföranden i EU-kommissionen eller förfarandet i valet till kommissionen. 4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att varje medlemsland i EU skall ha rätt till en fullvärdig EU-kommissionär med rösträtt. 5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU- kommissionens makt bör begränsas till i princip rent administrativa uppdrag. 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förkasta förslaget om en utrikesminister på EU-nivå. 7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avvisa den s.k. dubbelhattningen för utrikesministern. 8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ge EU- parlamentet initiativrätt inom EU:s befogenheter. 9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Europaparlamentet byter namn till Europeiska unionens parlament. 10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU- parlamentet skall fatta beslut om ansvarsfrihet för ECB samt övriga institutioners generalsekreterare. 11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om EU-parlamentets tillgång till information från samtliga EU- institutioner. 12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU- parlamentet skall kunna rikta misstroendevotum och avsätta både enskilda EU-kommissionärer och hela EU- kommissionen. 13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att till Revisionsrättens befogenheter tillföra uppgiften att den skall göra miljörevision och social revision av EU:s verksamhet. 14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den s.k. flexibilitetsklausulen skall strykas ur konstitutionen. 15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att de s.k. passerellerna skall strykas ur konstitutionen. 16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om öppenhet i arbetsgrupper underställda ministerrådet. 17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Förlikningskommitténs möten skall vara offentliga. 18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att stryka artikeln som behandlar Europapartier. 19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ECB:s protokoll skall vara offentliga. 20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att alla anställda vid samtliga EU:s institutioner skall ges full yttrande- och meddelarfrihet. 21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om stärkt instrument för medborgarinitiativ. 22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att särskilt uppmärksamma frågan om EU:s finanser och utreda den vidare. 23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om öppenhet som målsättning för EU:s politik. 24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om djurskydd som målsättning för EU:s politik. 25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förtydliganden av jämställdhetsbegreppet i EU:s målsättningar. 26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förtydliganden av barns rättigheter i EU:s målsättningar. 27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om strykande av skrivningar om EU:s symboler. 28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte inkorporera stadgan om de grundläggande rättigheterna i konstitutionen. 29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte ge EU status som juridisk person. 30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen aktivt skall använda sitt veto mot de försvarspolitiska ambitionerna i förslaget till EU- konstitution. 31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att artiklarna om gemensam försvarspolitik skall strykas. 32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den "fördragsfästa upprustningen" i artikel I-40:3 bör strykas. 33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att artiklarna om militära operationer i EU:s namn skall strykas. 34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om avvisande av frågan om flexibiliteten i försvars- och utrikespolitiken. 35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om strykning av den s.k. solidaritetsklausulen. 36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om strykning av den utrikespolitiska s.k. passerellen (artikel I-39:8). 37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om demokratins främjande som målsättning för den gemensamma utrikespolitiken. 38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ministerrådet inte skall få fatta beslut om ekonomiska sanktioner mot enskilda eller grupper. 39. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av mångfald på den internationella arenan och minskad samordning av den gemensamma utrikespolitiken. 40. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avvisa avsnittet om krigsmaterielbyrån. 41. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om de nationella parlamentens kontroll över polis, tull och straffrätt. 42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avvisa förslagen om harmoniserad straffrätt. 43. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ökade parlamentariska kontrollmöjligheter i Europol, Eurojust och kommittén för operativt samarbete. 44. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU:s asyl- och flyktingpolitik skall utgöras av minimiregler så att varje land har rätt att föra en bättre och mer solidarisk politik än den EU antar. 45. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte ge Europol operativa befogenheter i de enskilda medlemsländerna. 46. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte införa överstatligt beslutsfattande rörande brottsbekämpning. 47. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte inrätta en europeisk åklagarmyndighet. 48. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inte inrätta en gränskontrollstyrka på EU-nivå. 49. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en verklig miljögaranti som ger medlemsländerna rätt att gå före med en högre nivå på miljö- och hälsoskyddsområdet bör införas. 50. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att upphäva Euratomfördraget. 51. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införande av ett protokoll om hållbar utveckling. 52. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införande av minimiregler för koldioxidskatter. 53. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införande av minimiregler för svavelskatter. 54. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införande av minimiregler för skatt på konstgödsel. 55. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ändra artikel III-50 för att möjliggöra miljövänligt företagande. 56. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att i artikel III-56 prioritera miljöskydd före konkurrens. 57. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ge uttrycklig rätt till berörda EU-medborgare och deras organisationer att vända sig direkt till EU- domstolen för att överklaga beslut av EU-organ. 58. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att artikel II- 37 skall innehålla en uttrycklig rätt för varje person, nu och i framtiden, att leva i en miljö anpassad till hennes hälsa och välbefinnande. 59. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att reformera artikel III-40. 60. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att reformera artikel III-43. 61. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att öka integreringen av miljöhänsyn i fördraget i enlighet med Cardiffprocessens anda. 62. Riksdagen begär att regeringen inleder förhandlingar i EU om införandet av ett svenskt juridiskt undantag från det tredje steget i den ekonomiska monetära unionen, EMU, i enlighet med vad i motionen anförs. 63. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att rymdpolitiken inte bör bli en exklusiv befogenhet. 64. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att idrottspolitiken bör förbli en nationell angelägenhet. 65. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att prioritera arbetet för sysselsättning jämbördigt med till exempel den ekonomiska politiken. 66. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förebyggande verksamhet och kompletterande EU-politik inom narkotikaområdet. 67. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att åter nationalisera jordbrukspolitiken. 68. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU enbart skall ha rätt att sätta miljöskyddande minimistandard inom fiskeripolitiken. 69. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att beslut om "civil protection" inte bör övergå till överstatlighet. 70. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att de nationella parlamentens tidsfrist för att bevaka subsidiariteten bör utökas till minst åtta veckor. 71. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU- kommissionen skall vara tvingad att dra tillbaka ett förslag helt och hållet om flera av de nationella parlamenten anser att ett lagförslag strider mot subsidiaritetsprincipen. 72. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att under IGC vägra gå med på några som helst försvagningar av förslagen kring subsidiaritetsprincipen. 73. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en så decentraliseringsvänlig policy som möjligt som grund för framtida domstolsärenden rörande subsidiaritetsprincipen. 74. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en utförligare utredning, utifrån Uppsala universitets och juridiska fakulteten vid Stockholms universitets remissvar samt SIEPS forskningsrapport, av konventsförslagets bristande samstämmighet med den svenska grundlagen. 75. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tidtabell för regeringskonferensen. 76. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen framförs om att en folkomröstning om regeringskonferensens slutliga förslag till EU-konstitution skall hållas. 77. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om lämplig tidpunkt för folkomröstning om regeringskonferensens slutliga förslag till EU-konstitution. Motioner från allmänna motionstiden 2002 2002/03:K202 av Rolf Gunnarsson (m): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hanteringen av skattemedel inom EU. 2002/03:K288 av Gudrun Schyman m.fl. (v): 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utarbeta ett helhetsförslag till EU-fördrag inför regeringskonferensen 2004. 4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör vara kritisk till EU:s federala utveckling och därmed bör verka för en mellanstatlig utveckling. 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU skall ta initiativ för att förstärka riksdagens inflytande över EU-politiken och att de nationella parlamenten ges initiativrätt om lagar så att kommissionens monopol bryts. 7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU skall verka för att beslutsformerna vid fördragsändringar även fortsättningsvis skall innebära krav på enhällighet. 2002/03:K291 av Birgitta Carlsson (c): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall arbeta för att EU-parlamentet alltid förlägger sina sammanträden till Bryssel. 2002/03:K431 av Holger Gustafsson m.fl. (kd): 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra EU till en juridisk person. 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka tillämpningen av subsidiaritetsprincipen i EU. 7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka de nationella parlamentens roll i beslutsprocessen, genom att flera parlament tillsammans skall kunna kräva granskning av kommissionsförslag man anser bryta mot subsidiaritetsprincipen. 8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att generellt använda beslut med kvalificerad majoritet i ministerrådet. 9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att majoritetsbeslut i ministerrådet generellt bör åtföljas av medbestämmande för Europaparlamentet. 10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europaparlamentets säte och arbetsplats bör finnas på en och samma plats. 11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rådet skall ha offentliga möten och protokoll när det sammanträder i sin lagstiftande funktion. 2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett medborgarnas Europa innebärande åtgärder för att öka EU:s legitimitet och acceptans hos unionens medborgare samt åtgärder för ökad öppenhet. 4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibel integration. 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att reformera EU:s institutioner. 7.1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svenska EU- parlamentariker bör ges möjlighet att delta i vissa debatter i Sveriges riksdag och behovet av att se över möjligheten att stärka de nationella parlamentens inflytande i EU-samarbetet. 8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya former och metoder för författningsändringar i EU. Motioner från allmänna motionstiden 2003 2003/04:K210 av Rolf Gunnarsson (m): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hanteringen av skattemedel inom EU. 2003/04:K271 av Bo Lundgren m.fl. (m): 7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 2003/04:K276 av Hans Stenberg och Susanne Eberstein (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om öppenheten i den europeiska unionen. 2003/04:K353 av Maud Olofsson m.fl. (c): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om inriktningen av EU:s framtida uppgifter baserade på federalismens principer. 2003/04:K377 av Ulf Holm m.fl. (mp): Riksdagen begär att regeringen inleder förhandlingar i EU om införandet av ett svenskt juridiskt undantag från det tredje steget i den ekonomiska monetära unionen, EMU. 2003/04:K381 av Ulla Hoffmann m.fl. (v): 1. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till undantag från EMU:s tredje steg i enlighet med vad som i motionen anförs. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finanspolitiken och att det inte krävs överstatliga regler för att driva en ansvarsfull finanspolitik. 2003/04:K416 av Alf Svensson m.fl. (kd): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för ett konstitutionellt fördrag för EU som uppfyller kravet på att det skall vara ett enhetligt, väl strukturerat dokument som medborgaren kan ta till sig. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att målet med EU:s konstitutionella fördrag skall vara att förenkla unionens rättsliga grund, effektivisera beslutsfattandet, stärka demokratin och öppenheten samt definiera och avgränsa unionens uppgifter. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna ingå i EU:s konstitution. 4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra EU till en juridisk person. 5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fördragsfästa möjligheten för en medlemsstat att frivilligt begära utträde ur unionen. 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra "konventsmetoden" till en fördragsfäst arbetsmetod för diskussion om fördragsändringar. 7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra EU till en union uppbyggd på den kristna idétraditionen samt att skriva in unionens värdegemenskap och värdegrund - om skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna i EU:s fördrag. 8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra det möjligt för EU att tillträda Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en medlemsstat tillfälligtvis bör kunna fråntas vissa konstitutionella rättigheter om medlemsstaten allvarligt åsidosätter grundläggande rättigheter eller friheter som ligger till grund för unionen. 10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa tre olika befogenhetskategorier för att avgränsa och förtydliga EU:s befogenhetsområden: exklusiv befogenhet, delad befogenhet och områden för stödjande samordnande eller kompletterande åtgärder. 11.Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rätten att avgöra vilka nya uppgifter som skall tillföras EU i framtiden även bör tillfalla medlemsstaterna och ske genom enhälliga beslut. 12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa tydligare benämningar av olika rättsliga instrument och reducera dessa genom införandet av ramlagar och lagar. 13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka de nationella parlamentens roll i beslutsprocessen, genom införandet av ett s.k. tidigt varningssystem, där nationella parlament skall kunna kräva granskning av de kommissionsförslag som man anser bryter mot subsidiaritetsprincipen. 14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europeiska domstolen, efter anmälan från medlemsstaternas nationella parlament, skall ges tillfälle att pröva subsidiaritetsprincipens tillämpning. 15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reducera antalet beslutsprocedurer och att låta beslut med kvalificerad majoritet i ministerrådet vara huvudregel för beslutsförfarandet inom unionen. 16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att majoritetsbeslut i ministerrådet som regel bör åtföljas av medbestämmande för Europaparlamentet. 17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommissionens samtliga ledamöter även fortsättningsvis har rösträtt. 18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att pelarstrukturen bör ersättas med en mer enhetlig struktur för EU:s beslutsprocess och institutionella struktur. 19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europaparlamentets arbetsplats bör finnas på en och samma plats och det bör vara i Bryssel. 21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett s.k. medborgarinitiativ som innebär att minst en miljon unionsmedborgare kan uppmana kommissionen att utarbeta ett förslag i en fråga som medborgarna anser angelägen. 23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s i högre utsträckning bör samordna den gemensamma utrikes-, handels-, bistånds- och säkerhetspolitiken. 24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rådet skall ha offentliga möten och protokoll när det sammanträder i sin lagstiftande funktion. 33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reformera stabilitetspakten. 37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europaparlamentet skall få medbeslutanderätt på samtliga budgetområden i EU. 2003/04:K419 av Lars Leijonborg m.fl. (fp): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka EU:s legitimitet och förtroende hos unionens medborgare samt åtgärder för ökad öppenhet. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett federalt system för EU, där endast gränsöverskridande frågor behandlas på EU-nivå, samt där makt- och ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen tydligt regleras i en europeisk författning. 2003/04:Fö243 av Allan Widman m.fl. (fp): 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall motsätta sig planerna på en försvarsunion och ett gemensamt EU- försvar. 2003/04:Sf242 av Rolf Olsson m.fl. (v): 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU verka för att den nationella beslutanderätten på det sociala området bevaras. 2003/04:Sf257 av Ulla Hoffmann m.fl. (v): 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att asylprotokollet elimineras i det nya fördraget. 2003/04:Sf288 av Ulla Hoffmann m.fl. (v): 9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU verka för att bevara den nationella beslutanderätten och värna de offentliga trygghetssystemen. 2003/04:Sf360 av Ulla Hoffmann m.fl. (v): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU verka för att bevara den nationella beslutanderätten och värna de offentliga trygghetssystemen. 2003/04:MJ434 av Åsa Domeij m.fl. (mp): 8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att EU:s nya grundlag ger en uttrycklig rätt för medlemsstater att gå före den gemensamma politiken för att vidta nationella åtgärder till skydd för miljö, naturresurser och hälsa. Elanders Gotab, Stockholm 2003