Euro-atlantiska partnerskapsrådet, EAPR
Betänkande 1997/98:UU8
Utrikesutskottets betänkande
1997/98:UU08
Vissa säkerhetspolitiska frågor samt Sveriges deltagande i EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet
Innehåll
1997/98 UU8
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro- atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för freds- samarbetet. I betänkandet tar utskottet också ställning till ett antal motions- yrkanden, dels från den allmänna motionstiden, dels i anledning av regeringens skrivelse. Utskottet delar regeringens bedömning beträffande vikten av fortsatt svenskt deltagande i det fördjupade PFF-samarbetet och i EAPR, det Euro- atlantiska partnerskapsrådet. Samtliga motionsyrkanden besvaras eller avstyrks. Till betänkandet är fogade tolv reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
Motioner med anledning av skrivelsen. 1997/98:U7 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en särskild ambassadör vid Natohögkvarteret. 1997/98:U8 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt deltagande i Partnerskap för fred, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om OSSE:s roll på det fredsbevarande området, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om representation vid Natostaber, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svensk ambassadör som ombud vid Nato, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt deltagande i EAPR, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riksdagsbehandling av IPP:n. 1997/98:U9 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för ett fördjupat EAPR-samarbete vad gäller civil beredskap, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör upprätta en totalförsvarsdelegation vid Natos högkvarter i Bryssel, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen årligen bör lämna en skrivelse angående Sveriges engagemang i EAPR och PFF till riksdagen. 1997/98:U10 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall lämna PFF-samarbetet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förstärkt roll för FN och OSSE vid ledningen av fredsfrämjande operationer. 1997/98:U11 av Lennart Rohdin m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Euro-atlantiska partnerskapsrådet, 3. att riksdagen som sin mening ger regerinen till känna vad i motionen anförts om det fördjupade PFF-samarbetet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inrätta en särskild ambassadör vid Nato.
Motioner från den allmänna motionstiden 1997/98:U210 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges militära alliansfrihet och samarbete med Nato, 1997/98:U407 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en handlingsplan för återupprättandet av den svenska militära alliansfriheten, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt deltagande i Partnerskap för fred, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riksdagsbehandling av IPP:n, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om WEAG, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avstå det aktiva observatörskapet i VEU. 1997/98:U802 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt medlemskap i Nato. 1997/98:U807 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Ryssland inte utgör ett militärt hot mot Sverige för överskådlig tid, 1997/98:Fö211 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om europeisk samverkan och integration, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Nato som ryggraden i en alleuropeisk säkerhetsordning, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nordisk-baltiskt försvarssamarbete, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av ett starkt försvar också i fred och kris. 1997/98:Fö228 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den säkerhetspolitiska utvecklingen.
Yttranden från andra utskott Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet möjlighet att yttra sig över skrivelsen och dithörande motioner. Försvarsutskottets yttrande (1997/98: FöU3y) återfinns som bilaga till betänkandet.
Utskottet
Skrivelsens huvudsakliga innehåll Genom den aktuella skrivelsen informerar regeringen riksdagen om det Euro- atlantiska partnerskapsrådet och innehållet i det fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet, samt om regeringens avsikter vad gäller svenskt deltagande. Inför arbetet med detta betänkande har utskottet tagit del av en föredragning av kabinettssekreterare Jan Eliasson, som tillsammans med medarbetare från Utrikesdepartementet presenterat skrivelsen och redogjort för bakgrunden till regeringens bedömning.
Det hittillsvarande PFF-samarbetet Regeringen redogör i skrivelsen inledningsvis för utformningen av det hittillsvarande PFF-samarbetet. Vid Natotoppmötet i januari 1994 skapades en ny form för europeiskt samarbete, Partnerskap för fred (PFF). Sverige deltar sedan i maj 1994 i detta samarbete (skr. 1993/94:207, bet. 1993/94:UU18). PFF-samarbetet har inneburit att Natos sexton medlemsstater samverkat med ett stort antal länder i syfte att öka Natos och partnerländernas förmåga att delta i internationella krishanteringsinsatser, förbättra räddningstjänst, effektivera civilt försvar och beredskapsplanering samt stärka den demokratiska kontrollen av försvarssektorn. Särskilt viktigt har PFF blivit som instrument för de deltagande staterna att samordna, förbereda och öva sina styrkor för insatser i fredsbevarande verksamhet. PFF har också på kort tid utvecklats till ett betydande förtroendeskapande säkerhetssamarbete i Europa. Allteftersom PFF-arbetet utvecklats har övningarnas komplexitet ökat och det svenska deltagandet breddats. Under 1997 deltar Sverige i sammanlagt tolv fält- och stabsövningar inom PFF och står som värd för tre av årets fältövningar. Sverige erbjuder varje år ett flertal PFF-kurser på områden som demokratisk kontroll av väpnade styrkor, budgetprocesser och räddnings-tjänst. Därtill har upprättats ett regionalt utbildningscentrum vid Försvarets internationella kommando i Almnäs, för att förbättra möjligheterna för länderna runt Östersjön att fullt ut kunna delta i PFF-samarbetet. Inom ramen för PFF-samarbetet inleddes under början av 1995 en planerings- och översynsprocess, den s.k. Planning and Review Process (PARP). Processen syftar till att identifiera och värdera resurser som partnerländerna skulle kunna bidra med i fredsfrämjande och humanitära övningar och insatser tillsammans med Natostyrkor. Särskilda mål för samverkansförmåga, s.k. interoperabilitet, fastställs i en dialog mellan varje enskilt partnerland och Nato. Processen bygger på frivillighet och att varje partnerland självt bestämmer inom vilka områden och i vilken utsträckning som samverkansförmågan skall förbättras. Den första översynen för åren 1995-1997 avslutas i december i år. Sverige har sedan 1995 deltagit i planerings- och översynsarbetet i den utsträckning som motiveras av vårt intresse att främja effektiva och säkra fredsfrämjande och humanitära insatser.
Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR) Den 29 maj 1997 beslöt regeringen att Sverige skulle delta i det Euro- atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR bildades formellt och höll sitt första möte den 30 maj i Sintra, Portugal. Samtliga 43 PFF-länder, inklusive Ryssland, deltog i upprättandet av EAPR. Rådet utgör en politisk ram för det fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte är att vidareutveckla det samarbete mellan Nato och en bred krets av partnerländer på områden som inte rör försvar av det egna territoriet. Varje partnerland avgör självt på vilka områden och i vilken utsträckning det vill delta i beslut och i samarbetet mellan Nato och andra partnerländer. EAPR stärker den politiska dimensionen av det praktiskt inriktade PFF- samarbetet, och har en central roll i strävan att utveckla detta samarbete. Genom EAPR kommer partnerländerna att ges möjlighet att på olika nivåer erhålla information, hålla överläggningar och eventuellt fatta gemensamma beslut med Nato i PFF- och krishanteringsfrågor. EAPR befinner sig i ett utvecklingsskede. Det går därför inte att i dag exakt ange vad som kommer att bli det konkreta innehållet i EAPR. En viktig uppgift blir fördjupningen och vidareutvecklingen av samarbetet med partnerländerna beträffande planering och genomförande av fredsfrämjande insatser. EAPR kommer att erbjuda partnerländerna ökade möjligheter till insyn och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för sådana insatser. I EAPR:s grunddokuments artikel 11 nämns flera andra ämnesområden som kan bli föremål för överläggningar och samarbete med partnerländerna. Exempel på sådana områden är civil beredskap inklusive räddningstjänst, försvarsrelaterade miljöfrågor, kärnenergisäkerhet, försvarsmaterielsamarbete och forskningsfrågor. Utvidgningen och fördjupningen av PFF-samarbetet och bildandet av EAPR är viktiga inslag i en grundläggande förändring av den europeiska säkerhetspolitiska kartan. Natos och EU:s förestående utvidgning, samt Natos vidgade relationer med Ryssland, representerar ytterligare steg i framväxten av en alleuropeisk säkerhets- och samarbetsstruktur. De frågor som kan bli föremål för samarbete i EAPR kan också komma att behandlas i Nato-Rysslandsrådet, vilket bildades den 28 maj 1997. Rådets syfte är att vara en mekanism för konsultation och koordination, samt där så är möjligt, även för gemensamt beslutsfattande. Rådet kommer att hålla regelbundna möten på politisk nivå. Ett tätt politiskt och militärt samarbete förutses.
Det fördjupade PFF-samarbetet, inklusive planerings- och översynsprocessen
Det utvidgade och fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet (PFF) I en s.k. högnivågrupp under ledning av Natos biträdande generalsekreterare har det senaste året ett arbete pågått i syfte att bredda och fördjupa det praktiska PFF-samarbetet. Arbetet har skett i nära samråd med partnerländerna. Högnivågruppens rapport antogs av Natos utrikesministrar den 29 maj i år som en rekommendation för det fortsatta arbetet. Bland högnivågruppens förslag kan märkas: - Att öka partnerländernas insyn och deltagande i beslutsfattande i framtida Natoledda krishanteringsoperationer till vilka de bidrar med trupp. - Att utvidga PFF:s övningsprogram till att omfatta övningar för alla typer av krishanteringsoperationer utanför de kollektiva försvarsförpliktelserna i Washingtonfördragets artikel 5. Partnerländerna skall därvid ges en ökad roll i planeringen och ledningen av PFF-övningar. - Att erbjuda partnerländerna möjligheten att upprätta en delegation vid Nato under ledning av en ambassadör. - Att bereda PFF-länderna möjlighet till utökat deltagande i Natos civila och militära kommittéer i frågor som rör PFF och krishantering. I erbjudandet ingår att utse en militär representant att delta i Natos militärkommitté i dessa frågor. - Att erbjuda partnerländerna utökade möjligheter att etablera förbindelseofficerare vid Natohögkvarteret och olika Natostaber för att hantera PFF-frågor. - Att tillskapa särskilda PFF-enheter med deltagande av officerare från partnerländerna. Dessa skall ingå som separata delar i de reguljära Natostaberna och medverka i planeringen av PFF-övningar och fredsfrämjande operationer.
Planerings- och översynsprocess Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet vidareutvecklas nu planerings- och översynsprocessen. Inför nästa tvåårsperiod har antalet samverkansmål ökat och kvalitativt utvecklats. Räckvidden har vidgats så att planerings- och översynsprocessen i sin utvecklade form, liksom PFF:s övningsprogram, innefattar styrkor och resurser avsedda för hela det fredsfrämjande området, i enlighet med såväl kapitel VI som kapitel VII i FN-stadgan. Vidare avses målen för samverkan utvecklas till att även beröra sammansättning och kapacitet hos olika förband, s.k. partnerskapsmål. Tanken är att öka säkerheten i planeringen inför internationella fredsinsatser genom att på förhand söka utröna tillgängligheten av och beredskapen hos olika länders styrkor och resurser. Liknande tankegångar ligger bakom existerande arrangemang inom FN (?UN Stand By Forces?). Till FN kan länder, däribland Sverige, anmäla resurser som med kort varsel kan sättas in i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.
Regeringens bedömning
Euro-atlantiska partnerskapsrådet Regeringen framhåller i skrivelsen att utgångspunkten för Sveriges medverkan i EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet är att det sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där Sverige självt bestämmer omfattningen av sin medverkan. Den militära alliansfriheten utesluter deltagande i samarbete som rör territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Bevarande av den militära alliansfriheten förutsätter dock inte att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det framväxande, mångfasetterade europeiska säkerhetssamarbetet. Den svenska säkerhetspolitiken karakteriseras i den nya situationen av ett aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera delas av alla europeiska stater. Det är därför viktigt att Sverige bevarar handlingsfriheten att i takt med förändringar i omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det europeiska säkerhetssamarbetet. Regeringen anser att deltagande i EAPR och i vidareutvecklingen och fördjupningen av PFF-samarbetet ligger i linje med svenska säkerhetspolitiska intressen. Det är angeläget att Sverige på ett trovärdigt sätt kan bidra till internationella krishanteringsinsatser under FN- eller OSSE-mandat i Europa. Samtidigt är det viktigt att Sverige medverkar till att utveckla en effektiv internationell krishanteringsförmåga som kan främja säkerhet och fredlig konfliktlösning. Genom tillskapandet av Nato-Rysslandsrådet har förutsättningar skapats för en nära relation mellan Nato och Ryssland. Grunden finns nu således för att engagera Ryssland i ett långtgående samarbete med Nato, vilket också underlättar för ett bredare europeiskt samarbete inom bl.a. ramen för EAPR. Regeringen ser en naturlig arbetsfördelning mellan EAPR och OSSE. I EAPR kommer tonvikten att ligga på militära krishanteringsfrågor och den operativa samverkan både i övningar och insatser liknande Bosnien-operationen. OSSE är det centrala alleuropeiska instrumentet för konfliktförebyggande och konflikthanterande insatser, även om OSSE i dag har en ännu ej utnyttjad och begränsad kapacitet att leda och genomföra militära fredsfrämjande operationer. FN och OSSE är de normgivande säkerhetsorganisationerna. OSSE är också den centrala organisationen för förhandlingar om europeisk nedrustning. Regeringen understryker i skrivelsen det praktiska PFF-samarbetets förtroendeskapande roll. Grundandet av ett regionalt PFF-centrum vid Försvarets internationella kommando i Almnäs skall ses i detta sammanhang. Detta centrum är ett viktigt redskap för att förbättra förmågan att delta i fredsfrämjande övningar och krisinsatser. En förstärkt roll för PFF i Östersjöområdet med deltagande av samtliga Östersjöstater och viktiga Natoländer, däribland Förenta staterna, har positiva effekter för samarbetet och säkerheten i vårt närområde. Genom EAPR och PFF bidrar Sverige vidare till att stärka uppbyggnaden av demokratiskt kontrollerade försvarsmakter i Central- och Östeuropa. En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har, tillsammans med bl.a. Ryssland, aktivt deltagit i PFF på detta område. EAPR innebär ökade möjligheter till fördjupat samarbete beträffande det civila försvaret. Regeringens bedömning är att det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta i EAPR och det fördjupade PFF. Detta är ett sätt på vilket Sverige kan medverka till skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och PFF utgör viktiga beståndsdelar.
PFF:s breddade övningsinnehåll PFF:s övningsprogram har hittills omfattat tre områden: fredsbevarande, räddningstjänst och humanitära insatser. Övningsprogrammet breddas nu till att omfatta alla typer av uppgifter som inte berör territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Tyngdpunkten kommer framgent att ligga på fredsfrämjande verksamhet. Enligt 1996 års försvarsbeslut skall Sverige med militära och civila resurser kunna delta i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och förberedelser för sådana. En förutsättning för svenskt deltagande i sådana insatser är att de har mandat från FN eller OSSE. Regeringen framhåller i skrivelsen att PFF-övningar utgör ett viktigt instrument för att hålla en hög beredskap på området. Det utvidgade PFF-samarbetet ger också partnerländerna möjligheter att spela en större roll i planering och ledning av gemensamma övningar. Stärkt ansvarstagande av partnerländerna rörande övningar bidrar till att öka det ömsesidiga utbytet mellan Nato- och partnerländerna och kan enligt regeringens bedömning också verka stimulerande för de länder som hittills deltagit i begränsad omfattning i PFF. Det är regeringens bedömning att deltagande i PFF:s breddade övningsprogram stärker Sveriges förmåga att medverka med militära och civila resurser i fredsfrämjande och humanitär verksamhet på ett säkert och effektivt sätt. Genom att PFF:s övningsprogram breddas till att omfatta alla typer av fredsfrämjande uppgifter ges övningarna mer realistiska förutsättningar och utbytet av dessa kan öka.
Svensk närvaro i Natostaber Natohögkvarteret i Bryssel har det övergripande politiska och militära ansvaret för PFF-verksamhet och krishanteringsfrågor. Det militära planeringsarbetet för PFF-aktiviteter och fredsfrämjande operationer sker på olika nivåer i Natos staber. Avsikten är att stärka partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande i militära PFF-frågor vid Natos högkvarter och staber. Natos militärkommitté kommer att sammanträda regelbundet med partnerländerna inom EAPR för att diskutera PFF- och krishanteringsfrågor. Partnerländerna kommer även att kunna utse nationella förbindelseofficerare att i ökad omfattning bidra till det dagliga PFF-arbetet i Natos högkvarter och i olika Natostaber. Sverige har redan i dag, i likhet med de flesta PFF-länder, en förbindelseofficer vid PFF:s koordineringsenhet i Mons, Belgien, och en förbindelsofficer vid Natohögkvarteret i Bryssel. Särskilda PFF-enheter med officerare från partnerländerna skall tillskapas, vilka skall ingå som separata delar i reguljära Natostaber. Regeringen betonar att denna organisatoriska lösning innebär att en tydlig gräns dras mellan krishanteringsuppgifter och territoriellt försvar. Även om arrangemanget inte ger partnerländerna något formellt inflytande, kommer det att ge värdefull kunskap om Natos strukturer och arbetssätt samt planering av konflikthanteringsoperationer. Närvaron av förbindelseofficerare förbättrar Sveriges möjligheter att påverka utformningen av PFF-aktiviteter och fredsfrämjande insatser. Nationella ställningstaganden underlättas och beredskapen att agera förbättras. Regeringen bedömer att Sverige har intresse av representation vid Natos högkvarter och staber på olika nivåer, både i form av förbindelseofficerare och internationella tjänster vid PFF-enheter. För svensk insyn i krishanteringsinsatser är det i första hand viktigt att representation säkerställs i Europakommandot Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE). Regeringen kommer att från fall till fall ta ställning till representation i internationella staber.
Natos erbjudande att öppna delegation och ackreditera ambassadör Vid Natos toppmöte i Madrid den 8 juli i år beslutades att inbjuda partnerländerna att utse ambassadör och upprätta delegation vid organisationen. Sveriges aktiva engagemang i PFF-samarbetet har lett till att en stor del av tjänstemännen vid Sveriges ambassad i Bryssel i dag arbetar med dessa frågor. Samråd om den praktiska utformningen av PFF sker genom diplomatiska kontakter med Natohögkvarteret i Bryssel och vid Natos militära högkvarter i Mons. De diplomatiska och militära kontakterna kan förväntas öka genom EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet. För att Sverige skall kunna bidra till den process som nu inleds inom EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet är det angeläget att Sverige kontinuerligt deltar i och nära följer detta arbete. Regeringen har med anledning härav utnämnt Sveriges ambassadör i Bryssel att även vara Sveriges ombud vid Nato. För att Sverige skall kunna ta till vara de ökade möjligheter till insyn och inflytande i militära PFF-frågor som ges i Natohögkvarteret, avser regeringen vidare att stärka den militära representationen vid ambassaden i Bryssel. Inom ramen för EAPR planerar regeringen att utse en svensk militär representant att delta i möten mellan Natos militärkommitté och partnerländerna i frågor som rör PFF och krishantering. Den totalförsvarsrådgivare som regeringen nyligen tillsatt vid ambassaden i Bryssel utgör också en betydelsefull resurs för svenskt deltagande i det fördjupade PFF.
Ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer Det har länge varit en uttalad svensk uppfattning att länder som bidrar med trupp till en internationell krishanteringsoperation också skall ges insyn i och inflytande över planering och ledning av insatsen. Genom ett svensk-finskt initiativ vid EU:s regeringskonferens har denna princip skrivits in i den del av EU-fördraget som behandlar militära krishanteringsinsatser till vilka EU tagit initiativet och som genomförs av Västeuropeiska unionen (VEU). Det är en svensk målsättning, med beaktande av erfarenheterna från IFOR och SFOR, att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent och förstärkt form i det politisk-militära ramverk för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR. Diskussioner om att skapa detta ramverk för Natoledda krishanteringsinsatser förs för närvarande inom Nato och med partnerländerna i EAPR. Regeringen avser att aktivt delta i arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för krishanteringsinsatser. Ambitionen är att finna en modell som ger partnerländerna möjligheter till insyn i och inflytande över såväl den politiska som militära styrningen av Natoledda krishanteringsoperationer. Det har varit ett uttalat svenskt önskemål att partnerländerna ges möjlighet att framföra sina ståndpunkter i ett tidigt skede av planerings- och beslutsprocesserna. Under pågående operation bör partnerländer som deltar med trupp dessutom vara representerade i de staber som leder själva insatsen.
Planerings- och översynsprocess Sveriges deltagande i IFOR/SFOR i Bosnien har understrukit värdet av planerings- och översynsprocessen som ett instrument för fortsatt utveckling av vår samverkansförmåga beträffande fredsbevarande och humanitära insatser. Den vidareutvecklade planerings- och översynsprocessen, i vilken erfarenheterna från insatserna i Bosnien-Hercegovina har tagits till vara, bidrar till att främja effektiviteten i planeringen inför gemensamma internationella fredsinsatser. Planer finns på att införa särskilda partnerskapsmål för PFF-länderna, i syfte att underlätta identifieringen av styrkor och resurser som kan göras tillgängliga för fredsfrämjande operationer. Partnerskapsmålen kommer inte att innebära några bindande åtaganden för partnerländerna. Beslut om att ställa styrkor till förfogande skall även fortsättningsvis fattas från fall till fall. Regeringen betonar att den för Sverige grundläggande möjligheten att självt kunna avgöra på vilka områden och i vilken utsträckning vi vill samarbeta kommer även framgent att gälla. Regeringen anser att samtliga försvarsgrenar bör ha en internationell grundförmåga. Vissa enheter bör även ha en förhöjd förmåga. Den förhöjda förmågan skall i första hand eftersträvas för sådana förband som kan förväntas bli efterfrågade i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och där svenska resurser är särskilt lämpade. På kort sikt vill regeringen lägga tonvikten vid att öka den militära samverkansförmågan för fredsfrämjande och humanitära insatser vad gäller metod och arbetssätt enligt Natostandard. Strävan bör vara att samtliga svenska officerare skall ha sådana kunskaper och färdigheter i internationella metoder och arbetssätt att de med viss kompletterande utbildning vid behov skall kunna samarbeta med personal från Natos medlemsländer och partnerländer. Särskild hänsyn skall i detta arbete tas till Sveriges förmåga att samverka med de nordiska länderna i fredsfrämjande insatser. Behov av ökad interoperabilitet finns även i civila insatser som t.ex. humanitär katastrofhjälp. På detta område är FN det ledande organet. Regeringen anser det angeläget att stödja det arbete som pågår inom FN för att förbättra den internationella samverkansförmågan vid civila insatser. Regeringen har tillsatt en särskild utredare med uppgift att bl.a. ta initiativ till civil-militära utbildningsprojekt. Regeringen har också utsett en särskild interdepartemental grupp för beredning av beslut om svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser, där olika civila liksom militära aspekter på insatserna samordnas. Regeringen bedömer sammanfattningsvis att det finns ett svenskt intresse av fortsatt deltagande i planerings- och översynsprocessen. Regeringen avser därför att under hösten, i dialog med Nato, fastställa samverkansmål för en andra period som kommer att löpa t.o.m. år 1999.
Sammanfattning av motionerna I Moderata samlingspartiets partimotion 1997/98:Fö211 (m) yrkande 1 betonas vikten av europeisk samverkan på det säkerhetspolitiska området. Det finns i Europa starka sammanhållande krafter som verkar för frihet, demokrati och välstånd. Aldrig förr har de goda krafterna varit så välorganiserade och så samspelta i strävan att säkra de goda värdena på hela vår kontinent. Förutsättningen är ett idogt arbete på den europeiska säkerhetsstrukturen. Alla européer måste värna samarbetet och vårda dess utveckling även om samarbete medför problem när olika kulturer, traditioner och attityder skall mötas. I motionens yrkande 2 anförs att Nato bildar ryggraden i den framväxande nya säkerhetsstrukturen. Det sker i huvudsak på tre sätt: Genom projiceringen av en tillräcklig och därmed trovärdig styrka, genom det utökade militära samarbetet och genom genomförandet av fredsbevarande operationer i Natos regi. Nato är den enda organisation som kan genomföra fredsbevarande operationer i större skala. Organisationen framstår tydligt som ryggraden i den alleuropeiska freds- och säkerhetsordning som alla partier i Sverige menar är målet för svensk politik. Samarbetet med de baltiska staterna står i fokus i motionens yrkande 3. Under en övergångsperiod, i avvaktan på de baltiska ländernas Natomedlemskap, menar Moderaterna att det är särskilt viktigt att det säkerhetspolitiska och militära samarbetet mellan de baltiska länderna och Nato respektive Norden byggs ut och intensifieras. Militär samverkan med grannländerna är och blir i allt högre grad en självklarhet i Europa. Även utan alliansförpliktelser bör försvaret av både Nordkalotten och den skandinaviska halvön som helhet kunna bli långt mer effektivt genom ökat militärt samarbete mellan Sverige och grannländerna. I motionens yrkande 4 understryks vikten av att den svenska försvarsförmågan upprätthålls också i tider av fred och kris. Det militära försvaret har betydelse långt innan det kommer till användning i en traditionell krigssituation, ett hot som i dag ter sig tämligen avlägset. Som ett politiskt verktyg har militär styrka i modern tid förbehållits andra och då företrädesvis regionalt dominerande stormakter. I praktiken utgör den militära potentialen en komponent också i Sveriges politiska agerande på den internationella arenan. Vårt uppträdande i den gråzon av kriser och konflikter som kan bli aktuella i närområdet har stor betydelse för att förhindra att kris blir till krig. I Folkpartiets partimotion 1997/98:Fö228 yrkande 1 och i kommittémotionen 1997/98:U11 yrkande 1 framhålls att med fördraget mellan Nato och Ryssland förankras Ryssland i det fortsatta säkerhetssamarbetet i Europa. Det är mycket välkommet. Samtidigt finns en risk att fördragets konstruktion befäster Rysslands ställning som Natos motpart, vilket kan vara olyckligt för såväl säkerhetssamarbetet i Europa som för Rysslands egen utveckling. Folkpartiet anser att det skulle vara i svenskt intresse att Nato står öppet för alla demokratier i Europa, som önskar bli medlemmar utan begränsning i tid eller rum, och som därför inte utesluter Ryssland. Beslutet i samband med Natos toppmöte i Madrid att inleda förhandlingar om en utvidgning till att omfatta Polen, Tjeckien och Ungern är välkommet. Folkpartiet beklagar att varken Slovenien eller någon av de baltiska staterna omfattades av beslutet. Om detta visar sig ha långsiktig varaktighet kan det visa sig vara olyckligt inte minst för utvecklingen av den säkerhetspolitiska stabiliteten i Östersjöområdet. Den svenska regeringens oförmåga att i rent svenskt säkerhetspolitiskt egenintresse aktivt stödja de baltiska staternas önskemål om Natomedlemskap har inte underlättat en för Östersjöregionen mer önskvärd utveckling i detta avseende. Att med all kraft stödja de baltiska staternas önskemål om medlemskap i EU är inget alternativ till Natomedlemskap, men blir i detta perspektiv än mer angeläget för Sverige. Om de baltiska staterna för överskådlig tid utestängs från medlemskap i Nato ökar det ytterligare Sveriges ansvar för att medverka till att stärka deras säkerhet. Sverige skall bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Nato bör utvecklas till en struktur för gemensam säkerhet i vår världsdel med Sverige som medlem. Det finns inte anledning att nu ompröva den militära alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda inför den fortsatta säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Skulle Nato exempelvis utvidgas med de baltiska staterna och Finland är det uppenbart att frågan kommer i ett nytt läge. I kommittémotion 1997/98:U7 (m) välkomnar Moderaterna det fördjupade samarbete med Nato som den aktuella skrivelsen är uttryck för. Motionärerna vill dock att regeringen utser en särskild ambassadör vid Natohögkvarteret i Bryssel. EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet är av så stor betydelse att den ökade resurs, och den positiva markering, som ett sådant beslut skulle innebära vore väl motiverad, heter det i motionen. I den enskilda motionen 1997/98:U8 (mp) motsätter sig Miljöpartiet i yrkande 1 ett deltagande i PFF utöver övningar som har med strikt fredsbevarande och humanitär verksamhet, miljöskydd och räddningstjänst att göra. Sverige bör inom ramen för PFF kraftigt markera mot en fördjupad militär samordning med Nato. I samma motions yrkande 2 säger sig motionärerna sakna en redogörelse för OSSE:s betydelse vad gäller fredsbevarande åtgärder och krishantering. Motionärerna menar att OSSE:s roll på det fredsbevarande området skall stödjas och understrykas. Yrkande 3 behandlar Sveriges representation vid Natostaber. Det är enligt Miljöpartiet inte förenligt med den svenska militära alliansfriheten att ha representanter i Natostaber, varför motionärerna menar att ett sådant samarbete för Sveriges del skall vara uteslutet. Av samma skäl - att förtroendet för den militära alliansfriheten undergrävs - motsätter sig Miljöpartiet i yrkande 4 att Sverige har utnämnt Sveriges ambassadör i Bryssel att vara ombud vid Natos högkvarter i Bryssel. Miljöpartiet avvisar också - i yrkande 5 - svenskt deltagande i EAPR. Sveriges deltagande i detta samarbete påverkar trovärdigheten av vår militära alliansfrihet. Att aktivt arbeta för att stärka den politiska dimensionen av PFF-samarbetet, vilket EAPR syftar till, är inte förenligt med Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Eftersom PFF-samarbetet innebär att Sverige stegvis närmar sig Nato, samtidigt som man hävdar att den militära alliansfriheten ligger fast, måste det svenska partnerskapsprogrammet, IPP, bli föremål för riksdagens prövning, heter det i motionens yrkande 6. Kristdemokraterna välkomnar Sveriges deltagande i den nya samarbetsform som EAPR innebär, men motionärerna framför i kommittémotionen 1997/98:U9 (kd) yrkande 1 ett önskemål om att Sverige bör verka för ett fördjupat EAPR- samarbete också vad gäller civil beredskap. EAPR-stadgans artikel 11 nämner uttryckligen civil beredskap som ett område för samarbete, och Kristdemokraterna vill att Sverige verkar för och deltar i ett sådant fördjupat samarbete. I samma motions yrkande 2 vill Kristdemokraterna att Sverige upprättar en totalförsvarsdelegation vid Natos högkvarter i Bryssel. Detta för att bättre kunna ta till vara de ökade möjligheterna till insyn och inflytande som nu erbjuds, både vad gäller samarbete inom området civil beredskap och i militära PFF-frågor. Sveriges samarbete med Nato har utvecklats snabbt de senaste åren, och denna fördjupning antar motionärerna kommer att fortsätta. Kristdemokraterna anser det därför rimligt, yrkande 3, att regeringen i en årlig redogörelse till riksdagen redogör för hur PFF- och EAPR-samarbetet utvecklas vidare. I Vänsterpartiets partimotion 1997/98:U10 (v) vill partiet, yrkande 1, att Sverige lämnar PFF-samarbetet. Den strävan efter ökad internationell samverkansförmåga som präglar det svenska deltagandet i PFF, innebär en ensidig anpassning till, och beroende av, Natostandard, på alla militärt relevanta områden. Denna harmonisering mellan en alliansfri stat och en militärallians innebär att betydelsen av alliansfriheten i praktiken urholkas. De farhågor som Vänsterpartiet därvidlag reste redan 1994, vid Sveriges inträde i PFF- samarbetet, har besannats, heter det i motionen. Det finns också en reell risk att detta samarbete innebär ett första steg in i militäralliansen Nato. Det fördjupade samarbetet har fått en alltför stark militär prägel. I yrkande 2 framhåller partiet FN:s och OSSE:s ställning som centrala organisationer på det fredsfrämjande området. I operationer liknande IFOR- och SFOR-insatserna, bör ledningen utövas direkt av FN eller OSSE. Det finns uppenbara risker med att låta en militärallians med starkt beroende av USA dominera internationella fredsfrämjande operationer. Vad gäller OSSE, borde organisationen reformeras så att den blir det ledande säkerhetspolitiska organet i Europa, med ansvar också för fredsfrämjande operationer. OSSE tillhandahåller redan i dag ett politiskt ramverk för diplomatiska konsultationer om kriser och konflikter. Dessa mekanismer borde utvecklas ytterligare enligt Vänsterpartiet. I kommittémotion 1997/98:U11 (fp) yrkande 2 behandlas Sveriges deltagande i EAPR-samarbetet. Folkpartiet instämmer i regeringens bedömning att detta kan ske på den militära alliansfrihetens grund, men erinrar om de skyldigheter till militära ingripanden som Sverige redan med grund i FN-stadgan har accepterat. I övrigt betonas att deltagandet i EAPR skall ses dels som ett bidrag till en alleuropeisk säkerhetsstruktur, dels som ett sätt att bidra till ökad säkerhet i Sveriges närområde. Av störst betydelse bland de av regeringen nu vidtagna åtgärderna är dock deltagandet i det fördjupade PFF-samarbetet, påpekar motionärerna i motionens yrkande 3. Folkpartiet pekade tidigt på vikten av specifika insatser syftande till ett stärkande av PFF. Bland dessa framhålles i yrkandet särskilt satsningen på ökad internationell samverkansförmåga, som nu utgör en central del i regeringens skrivelse. Samtliga vapengrenar bör kunna delta i PFF- samarbetet, och detta skall omfatta även insatser med grund i FN-stadgans kapitel VII. Folkpartiet anser vidare, yrkande 4, att det viktiga och omfattande arbete som rör Nato motiverar att en särskild ambassadör för dessa frågor inrättas i Bryssel. På samma sätt som är fallet beträffande EU, är det rimligt att Sverige har en delegation för att nära följa arbetet inom Nato. Centerpartiet välkomnar i partimotion 1997/98:U210 (c) yrkande 9 de möjligheter till utökat säkerhetspolitiskt samarbete som nu erbjuds genom tillskapandet av EAPR. Rätt utnyttjad kan den svenska militära alliansfriheten vara en stor tillgång i byggandet av en gemensam europeisk fredsordning. Sverige bör kunna samarbeta med Nato på alla områden utom de som rör försvaret av vårt eget territorium eller vad gäller kravet på ömsesidiga försvarsgarantier. Samarbetslinjen är självklar eftersom den gagnar såväl vår egen säkerhet som säkerheten i vårt närområde och i Europa som helhet. EAPR kan bli en viktig mötesplats för planering och samordning av bland annat internationella insatser. Sverige bör medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och militärt alliansfria länder inom EAPR. Sverige bör aktivt driva på för att fördjupa det säkerhetsfrämjande civila samarbetet inom PFF och för att öka förmågan att samverka mellan civila och militära enheter. Miljöpartiets partimotion 1997/98:U407 (mp) behandlar ett flertal frågeställningar med bäring på säkerhetspolitiken. I motionens yrkande 1 gör Miljöpartiet bedömningen att den svenska medverkan i olika försvars-relaterade verksamheter skadar trovärdigheten för den militära alliansfriheten. Regeringens agerande sker utan mandat från svenska folket, heter det i motionen. Miljöpartiet vill att regeringen till riksdagen återkommer med en handlingsplan för hur trovärdigheten för den svenska militära alliansfriheten skall återupprättas. Fram till dess att riksdagen tar ställning till denna handlingsplan måste all övningsverksamhet som sker i PFF:s regi, som inte har med strikt fredsbevarande och humanitär verksamhet, miljöskydd och räddningstjänst att göra, för svensk del vara utesluten (yrkande 2). Detsamma skall gälla samarbetet på krigsmaterielsidan inom ramen för WEAG samt det aktiva observatörskapet i VEU. Enligt Miljöpartiet är ett medlemskap i WEAG, yrkande 4, inte förenligt med en trovärdig militär alliansfrihet. I stället för att på alla sätt hålla krigsmaterielindustrin under armarna, borde Sverige koncentrera sig på att ställa om krigsmateriel-industrin till civil produktion och ?avrustningsindustri?. Sverige är aktiv observatör i VEU (Västeuropeiska unionen). En organisation som, enligt VEU:s ministerråd sommaren 1997, skall ?bidra till den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik samt se till att den genomförs praktiskt genom att ytterligare utveckla sin operativa roll?. Inte heller ett aktivt observatörskap i VEU är förenligt med en militärt alliansfri politik, menar Miljöpartiet i yrkande 5. Inom ramen för PFF-samarbetet samråder Natostaterna med respektive medlemsstat för att enas om ett Individuellt partnerskapsprogram (IPP). Här framgår målet för samarbetet under de kommande två åren, vad landet utfäster sig och deltar i samt vilka resurser det ställer till förfogande. Denna IPP uppdateras årligen. Sverige har enligt Miljöpartiets mening gjort avsteg från det gällande partnerskapsprogrammet, eftersom svenskt jaktflyg och svenska ubåtar har deltagit i övningar inom ramen för PFF. Denna ändrade inriktning borde föregåtts av ett riksdagsbeslut. Miljöpartiet vill i yrkande 3 att den kommande IPP:n föreläggs riksdagen. I Moderaternas enskilda motion 1997/98:U802 (m) behandlas Natos förestående utvidgning. I motionens yrkande 6 sägs att Sverige naturligt hör hemma i det europeiska samarbetets alla delar. I detta inkluderas också medlemskap i VEU och Nato. Nato har efter det kalla kriget delvis förändrat sin roll. Kvar finns den militära säkerhetens kärna, med alliansförpliktelser mellan medlemsländerna. Därtill har kommit en allt viktigare politisk och säkerhetspolitisk roll för Nato. Utan Nato saknar Europa strukturer för att agera i fredsbevarande och fredsskapande operationer av större dignitet. Den militära alliansfriheten är ett medel i svensk säkerhetspolitik, inte ett mål. I varje tid måste Sverige välja den väg som bäst gynnar vår säkerhetspolitiska situation och bidrar till stabilitet i vår del av världen. När Sverige skall söka medlemskap är enligt Moderaterna närmast en lämplighetsfråga. I Vänsterpartiets partimotion 1997/98:U807 (v) yrkande 1 görs en beskrivning av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa under senare år. Från Ryssland utgår enligt Vänsterpartiet i dag inget militärt hot. I motionen betonas att landet varken har förmågan eller viljan att ingripa militärt för att påverka skeeendet i grannländerna. Den halva miljon soldater som före murens fall var stationerade i Östeuropa är nu ett minne blott. Den militära materielen underhålls inte på samma sätt som förr och de ryska förbandens utbildningsnivå sjunker. Sammantaget innebär dessa fakta att Sveriges säkerhetspolitiska läge väsentligt har förbättrats. Ett kvardröjande problem är enligt Vänsterpartiet de återstående kärnvapnen i Ryssland, men i motionen betonas att antalet sådana vapen har minskat kraftigt.
Utskottets överväganden Inledningsvis berör utskottet översiktligt den allmänna inriktningen av Sveriges säkerhetspolitik, för att sedan behandla enskilda moment i denna, som Sveriges bidrag till uppbyggandet av en europeisk krishanteringsförmåga. På detta sätt vill utskottet teckna en bakgrund till behandlingen av det nu inledda EAPR-samarbetet, och de överväganden som där blir aktuella.
Sveriges säkerhetspolitik Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i samverkan - kunna utveckla vårt samhälle. Detta fastslogs av riksdagen den 6 december 1995, då beslut fattades om försvarsbeslutets etapp 1. Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet uppehöll sig i betänkande 1996/97:UFöU1 utförligt vid den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. I anslutning till vad som där sades, vill utskottet framhålla några relevanta aspekter därvidlag. Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har genomgått genomgripande förändringar under de senaste åren. Det europeiska säkerhetsmönstret är fortsatt under stark utveckling. Det svenska deltagandet i och samarbetet med de europeiska organisationerna bör i takt med den internationella utvecklingen anpassas till vad som bäst svarar mot svenska intressen. De förhållanden som nu håller på att byggas upp präglas av ett omfattande och växande samarbete inom ramen för delvis överlappande och samverkande organisationer och strukturer, i vilka samarbetet även omfattar säkerhetspolitiken. Det är väsentligt att Sverige inte hamnar i ett sämre läge när den säkerhetspolitiska strukturen förändras. Det rör sig om för Europas säkerhet kvalitativt nya former av samverkan, i vilka alla europeiska stater har en roll att spela. Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik är därmed annorlunda än under det kalla krigets epok. Ett aktivt deltagande i det europeiska samarbetet är en förutsättning för att en stat skall kunna påverka utvecklingen och bidra till att skapa en ny freds- och säkerhetsordning på vår kontinent. Det gäller inte minst de mindre och medelstora europeiska staterna. Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi har en betryggande försvarsförmåga. Bevarandet av den militära alliansfriheten förutsätter inte att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande mångfasetterade samarbetet. Den svenska säkerhetspolitiken karakteriseras tvärtom av ett aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera delas av alla europeiska stater. Det är därför viktigt att Sverige bevarar handlingsfriheten att i takt med förändringar i omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det europeiska säkerhetssamarbetet. De medel som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas av den långsiktiga utvecklingen i världen runt omkring oss. En permanent bindning av svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en oförutsägbar framtid bör avvisas. Alla bedömningar av konsekvenserna av ett eventuellt Natomedlemskap för länder gränsande till Sverige bygger på hypotetiska antaganden. Utskottet avstyrker därmed motionerna Fö211 (m) yrkande 1, Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis), U11 (fp) yrkande 1 (delvis) samt U802 (m) yrkande 6. Beträffande de traditionella säkerhetspolitiska hoten mot Sverige, konstaterade det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet i betänkande 1996/97:UFöU1 att det råder en grundläggande osäkerhet om den säkerhetspolitiska utvecklingen på längre sikt, men att väpnade angrepp, som skulle kunna hota Sverige i dag, ter sig osannolika. Det sammansatta utskottet menade också att den mer framträdande osäkerheten om bl.a. utvecklingen i Ryssland understryker att vårt försvar måste ha en god förmåga till anpassning efter förändringar i den militära hotbilden. Utskottet instämmer i det sammansatta utskottets bedömning av den militära hotbilden, och noterar att försvarsberedningen för närvarande analyserar den fortsatta utvecklingen. Försvarsberedningens slutsatser kommer att behandlas av riksdagen i samband med de återkommande säkerhetspolitiska kontrollstationerna. Utskottet anser därmed motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis), U11 (fp) yrkande 1 (delvis) och U807 (v) yrkande 1 besvarade.
Det breda säkerhetsbegreppet som utgångspunkt för fredsfrämjande verksamhet I ett motionsyrkande, Fö211 (m) yrkande 4, understryks vikten av att den svenska försvarsförmågan upprätthålls också i tider av fred och kris. Den militära potentialen är en komponent också i Sveriges politiska agerande på den internationella arenan. Vårt uppträdande i den gråzon av kriser och konflikter som kan bli aktuella i närområdet har stor betydelse för att förhindra att kris blir till krig, heter det i motionen. Utskottet konstaterar att säkerhet inte bara är en militär fråga eller en fråga om att undvika krig. Det är även en fråga om att på andra sätt skapa förutsättningar för fred. I etapp 1 av det gällande försvarsbeslutet, som fattades av riksdagen den 6 december 1995, etablerades det s.k. breda säkerhetsbegreppet. De senaste årens utveckling medför att man i dag måste teckna en bredare bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar. Dessa sträcker sig från den hårda kärnan av mer traditionella säkerhetspolitiska hot som långsiktigt inte kan uteslutas, över de nya konflikter som tenderar att blossa upp i det kalla krigets spår, till de hot och risker som följer av den globala utvecklingen och de moderna samhällenas sårbarhet. De underliggande konfliktorsakerna kan sökas i såväl politiska som etniska, religiösa, ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållanden. Utskottet vill framhålla att det med utgångspunkt i denna komplexa omvärldsbeskrivning kan vara svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är risker i fred och vad som är att betrakta som säkerhetspolitiskt relevant. Kännetecknande för diskussionen kring ett bredare spektrum av hot och risker och det vidgade säkerhetsbegreppet är den allmänna insikten om de direkta och indirekta sambanden mellan olika aspekter på säkerhet. Sambanden gäller t.ex. en positiv utveckling av ekonomi och miljö, respekt för demokrati och mänskliga rättigheter m.m. som grund för internationell stabilitet och säkerhet. De internationella fredsfrämjande insatserna som syftar till att hindra eskalering och spridning av konflikter, bör också ses i ljuset av dessa samband. Av det anförda följer att det svenska totalförsvaret måste vara väl förberett för att möta delvis nya typer av hot, också i tider av relativt lugn. Utskottet avstyrker därmed motion Fö211 (m) yrkande 4.
Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande arbete Sveriges medlemskap i FN har alltid bildat utgångspunkt för våra bidrag till det globala fredsfrämjande arbetet. Det är Sveriges strävan att på detta område också samarbeta med Europas alla säkerhetsorganisationer. Förutom vår medverkan i FN deltar vi sålunda aktivt i utformningen av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och i OSSE:s breda konfliktförebyggande arbete. Sverige är observatör i Västeuropeiska unionen (VEU) och vi samarbetar med Nato och flertalet europeiska stater inom ramen för Partnerskap för fred (PFF). I det senare sammanhanget vill utskottet framhålla Sveriges deltagande i IFOR- och SFOR-styrkorna i det forna Jugoslavien. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det är praktiska och logistiska skäl som ligger bakom att FN och OSSE inte lett dessa insatser, utan agerat i kraft av sin politiskt mandatgivande kompetens. OSSE är ett centralt alleuropeiskt instrument för konfliktförebyggande och konflikthanterande insatser. Organisationen har i dag en begränsad och ännu ej utnyttjad kapacitet att leda och genomföra militära fredsfrämjande operationer. Olika former av förebyggande åtgärder, politisk krishantering och insatser efter kriser eller konflikter tillhör OSSE:s viktigaste uppgifter. OSSE:s verksamhet är en viktig utgångspunkt för allt arbete med det vidgade säkerhetsbegreppet. De insatser som görs av Europarådet för att stärka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter är också mycket viktiga. Till denna bild kan fogas det regionala och bilaterala samarbetet med våra grannstater, vilket särskilt fokuserar på Östersjöområdet. Händelseutvecklingen i det forna Jugoslavien har visat på ett tydligt behov av ett gemensamt och beslutsamt europeiskt agerande vid hastigt uppflammande konflikter. Ett centralt moment i det svensk-finska initiativet vid regeringskonferensen IGC var förslaget att uttryckligen i EU:s fördrag ange att Petersbergsuppgifterna är gemenskapsuppgifter och därmed understryka vikten av ett samfällt europeiskt agerande i den fredsfrämjande verksamheten. Förslaget innebar inte att Sverige accepterar en rörelse i riktning mot ett gemensamt försvar för egen del, inte heller att observatörskapet i VEU påverkas. Förslaget hade bäring på de fall där fredsfrämjande operationer genomförs under VEU:s ledning, efter ett initiativ från EU. Det svensk-finska initiativet var lyckosamt och återspeglas i Amsterdamfördraget. Riksdagen kommer att ta ställning till det samlade resultatet av regeringsförhandlingarna senare under innevarande riksmöte. Frågan om Sveriges relation till VEU behandlades hösten 1994 av riksdagen, och utrikesutskottet konstaterade därvid (bet. 1994/95:UU5) att ett observatörskap i VEU är förenligt med Sveriges alliansfrihet och att ett sådant också skulle ge nödvändig insyn i och tillgång till de europeiska säkerhetspolitiska diskussioner som pågår i den utvidgade VEU-kretsen. Också som observatör i VEU verkar Sverige för att stärka den europeiska förmågan att genomföra fredsfrämjande och fredsbevarande insatser. Vad gäller WEAG, behandlades detta samarbete av riksdagen senast i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 1996/97:UFöU1. Det sammansatta utskottet konstaterade där sammanfattningsvis att samarbetet inom WEAG inte medför några negativa begränsningar i svenskt utrikespolitiskt agerande, och att samarbetet är väl förenligt med Sveriges militära alliansfrihet. Utskottet gör i dag ingen annan bedömning i dessa frågor. Allt Sveriges deltagande i det internationella fredsfrämjande arbetet sker på den militära alliansfrihetens grund. Det dynamiska momentet i svensk säkerhetspolitik, våra aktiva bidrag till en ny alleuropeisk säkerhetsstruktur, har vunnit respekt. Det finns ingen grund för att tala om en misstro mot svensk säkerhetspolitik. Några åtgärder syftande till att återupprätta förtroendet för Sveriges säkerhetspolitik, vilket motionärerna efterlyser, är inte erforderliga. Utskottet vill betona att Sveriges strävan efter en ökad europeisk krishanteringsförmåga tydligt kommer till uttryck i agerandet gentemot de här nämnda organisationerna. Det råder därvidlag inga motsättningar, ingen konkurrens, mellan olika forum. Utskottet förutsätter tvärtom att regeringen på ett riktigt och genomtänkt sätt utnyttjar respektive organisations komparativa fördelar. Ett mått av internationell arbetsfördelning förefaller utskottet både önskvärt och nödvändigt. Betydelsen härav har accentuerats inte minst sedan det breda säkerhetsbegreppet vunnit allmän acceptans. Därmed avstyrker utskottet motion U407 (mp) yrkandena 1, 4 och 5. Med det anförda anser utskottet motionerna U8 (mp) yrkande 2 samt U10 (v) yrkande 2 besvarade.
Natos nya uppgifter
Nato utgör både ett instrument för kollektivt försvar mot yttre hot och ett instrument för samfälld säkerhet byggd på nära politiskt och militärt samarbete mellan medlemsstaterna. Den kollektiva försvarsdimensionen har kompletterats med uppgiften att såväl främja stabilitet och fred i Europa som medverkan i internationell krishantering. Det fredsfrämjande arbetet betonas alltmer. Alliansen är f.n. en viktig del av Europas säkerhetsstruktur. Organisationen bidrar, inte minst som instrument för Förenta staternas närvaro och engagemang, till stabilitet och säkerhet i Europa. IFOR- och SFOR-operationerna har placerat Nato i centrum när det gäller att under FN-mandat genomföra större fredsfrämjande militära insatser. PFF- samarbetet, säkerhetsfrämjande och krishantering synes bli allt viktigare funktioner för Nato. Organisationen är stadd i snabb förändring. Alliansen har på kort tid kommit att bli en samlande kraft för genomförandet av större fredsfrämjande militära insatser. Organisationen har utvecklats till att få för Europa som helhet viktiga säkerhetsfrämjande uppgifter, dock kvarstår de ömsesidiga militära säkerhetsgarantierna, tillsammans med det kollektiva försvaret, som kärnan i samarbetet. Utskottet har på annan plats i detta betänkande framhållit det breda säkerhetsbegreppet som utgångspunkt för det fredsfrämjande arbetet. Ett mått av internationell arbetsfördelning på detta område förefaller utskottet både önskvärt och nödvändigt. Natos delvis nya uppgifter skall bedömas mot bakgrund av dessa utskottets överväganden. Enligt utskottets uppfattning är det kontinuerliga civila Europasamarbetet överlägset i det ständigt pågående arbetet för en alleuropeisk säkerhetsstruktur. Ett effektivt genomförande av fredsfrämjande militära insatser är dock viktigt för en ökad europeisk krishanteringsförmåga. Där torde Natos komparativa fördel vara tydligast. Alliansens fortsatta anpassning till de förändrade uppgifterna kompletteras av en tydligare europeisk inriktning. I denna utveckling ingår bl.a. en genomgripande reformering av Natos militära ledningsstruktur, en strävan att återinförliva Frankrike i det militära samarbetet och en breddning och fördjupning av samarbetet inom PFF. Den överenskommelse beträffande CJTF, som slöts i Berlin i juni 1996 var avsedd att ge Nato en mer flexibel ledningsstruktur och att skapa möjligheter för VEU-ledda fredsfrämjande insatser med utnyttjande av Natoresurser. Natos egen utvidgningsstudie från 1994 stipulerade att organisationens utvidgning skall ta hänsyn till den politiska och säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa, vara del av en bredare europeisk säkerhetsarkitektur grundad på verkligt samarbete i hela Europa, tjäna syftet att bevara ett odelat Europa och undvika nya skiljelinjer samt kompletteras av en parallell utveckling av förhållandet till Ryssland. Enligt Nato skall organisationen vara öppen för alla demokratiska stater i Europa. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla bildandet av Nato-Rysslandsrådet och EAPR som ytterligare exponenter för denna Natos strävan att undvika att nya skiljelinjer dras upp i Europa, och överbrygga gamla. Det särskilda partnerskapet mellan Nato och Ukraina tjänar samma övergripande syfte. PFF-samarbetets säkerhetsskapande roll i Östersjöområdet förtjänar också att framhållas. Med det anförda anser utskottet motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis) samt U11 (fp) yrkande 1 (delvis) besvarade. Utskottet avstyrker motion Fö211 (m) yrkande 2.
Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet: Vid Natostaternas toppmöte i Bryssel den 10-11 januari 1994 inbjöd Nato medlemmarna i Nordatlantiska samarbetsrådet (North Atlantic Cooperation Council, NACC) samt andra intresserade ESK-stater att samverka inom ramen för initiativet Partnerskap för Fred (PFF). Utgångspunkten för icke Natomedlemmars deltagande har varit att varje stat själv definierar de områden inom vilka den är beredd att samarbeta. PFF- samarbetets totala omfattning definierades i det ramdokument som var fogat till Natostaternas inbjudan. PFF-programmet har syftat till att: - underlätta öppenheten i nationella försvars-, planerings-, och budgeteringsprocesser; - säkerställa demokratisk kontroll av försvarsmakter; - upprätthålla förmågan och beredskapen att bidra till operationer under FN:s bemyndigande och/eller OSSE:s ansvar; - genom samverkan med Nato uppnå gemensam planering, utbildning och övning för att förstärka förmågan att genomföra operationer på det fredsbevarande området, räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på andra områden som parterna kan enas om; - på längre sikt utveckla förmågan att samarbeta med militära enheter från Atlantpaktens medlemsstater. Inriktningen av ett enskilt deltagarlands medverkan i PFF har definierats av landet självt, i ett s.k. presentationsdokument. För Sveriges vidkommande sker allt samarbete inom ramen för PFF på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet innefattar sålunda inga försvarsförpliktelser. Utgångspunkten för Sveriges deltagande i PFF-samarbetet är viljan att medverka till en alleuropeisk säkerhetsordning. Förutom att stärka den svenska förmågan till medverkan i internationell krishantering syftar Sveriges PFF-deltagande även till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i Östersjöområdet i ett brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato, Ryssland och andra partnerländer. Också Sveriges säkerhetsfrämjande stöd till de baltiska staterna är ett uttryck för strävan att bidra till ökad säkerhet i Östersjöregionen. Det svenska säkerhetsfrämjande samarbetet med de baltiska staterna har fått allt större bredd. Från den första tidens befästande av de baltiska ländernas självständighet på basnivå - upprättande av strukturer och organ/myndigheter - har stödet inriktats på att konsolidera och utveckla igångsatta projekt och verksamheter. De största insatserna har gällt stödet till de tre ländernas kust- och gränsbevakning, till räddningstjänst samt till skapandet av den baltiska fredsbevarande bataljonen, BALTBAT. I detta projekt har Sverige tillsammans med främst övriga nordiska länder och Storbritannien bistått de baltiska länderna med att upprätta och utbilda moderna militära enheter. Detta ger Estland, Lettland och Litauen möjlighet att på gängse villkor delta i fredsfrämjande operationer och därmed på ett konkret, men även symboliskt och politiskt betydelsefullt, sätt medverka i det europeiska samarbetet och särskilt i den framväxande alleuropeiska säkerhetsordningen. Sverige stöder upprättandet av BALTBAT:s motsvarighet på den marina sidan, BALTRON. Vad motionärerna anför i motion Fö211 (m) yrkande 3 leder tanken till ett samarbete innefattande även försvarsgarantier. Utskottet vill därför i detta sammanhang understryka att Sverige, i enlighet med den militära alliansfriheten, inte åtar sig försvarsförpliktelser beträffande andra länder. Utskottet avstyrker motion Fö211 (m) yrkande 3. Efter samråd mellan respektive partnerland och Nato har slutits en bilateral överenskommelse om ett individuellt partnerskapsprogram för respektive land. Av detta partnerskapsprogram har framgått vad landet utfäst sig att deltaga i, och vilka resurser man ställt till förfogande. Inför Sveriges deltagande i PFF (tidigare benämnt PFP) konstaterade utrikesutskottet i sitt betänkande 1993/94:UU18 bl.a.:
Den stora betydelsen av förslaget ligger i att det nu mellan Europas stater öppnar sig möjligheter för gemensamma insatser till gagn för en alleuropeisk samarbetsordning men också för nya konkreta insatser på det fredsbevarande området. - - -
Utskottet menar att PFP har förutsättningar för att tillföra samarbetssträvandena i Europa något nytt och väsentligt genom sin pragmatiska och konkreta inriktning. PFP är inte en allians med förpliktigande inslag, utan det är en säkerhets- och förtroendeskapande process. PFP är således, enligt utskottets uppfattning, väl förenlig med Sveriges militära alliansfrihet. - - - Denna utskottets bedömning av PFF-samarbetets allmänna karaktär gäller alltjämt. Frågan huruvida partnerskapsprogrammet, IPP, bör föreläggas riksdagen, har tidigare varit föremål för riksdagens prövning. Försvarsutskottet anförde vid riksdagsbehandlingen bl.a. (yttrande 1993/94:FöU7y):
Partnerskapsprogrammet gäller för viss tidsperiod, och ingen automatik finns för att åtaganden skall kunna utsträckas utan ömsesidig överenskommelse. Enligt utskottets mening föreligger således tillräckliga garantier för en svensk handlingsfrihet. Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet instämde i försvarsutskottets bedömning i betänkande 1996/97:UFöU1, och fann, föranlett av motionsyrkanden av denna innebörd, att partnerskapsprogrammet IPP inte är av en sådan karaktär att det behöver föreläggas riksdagen. Denna utskottets uppfattning gäller alltjämt. Utskottet vill dock understryka vikten av den samsyn som hittills rått rörande utformningen av Sveriges deltagande i PFF. Utskottet skulle sätta stort värde på ett ökat samråd mellan regering och riksdag i dessa frågor, i lämpliga former. När nu samarbetet utvecklas inom ramen för EAPR blir det än viktigare med en kontinuerlig sådan dialog. Med det anförda anser utskottet motionerna U8 (mp) yrkande 6 och U407 (mp) yrkande 3 besvarade.
Regeringen har med den nu föreliggande skrivelsen till riksdagen utförligt redovisat det svenska deltagandet i det fördjupade PFF-samarbetet och EAPR. Utskottet vill också framhålla att utrikesministern redan i ett anförande av den 3 juni i år lämnade information till kammaren om den allmänna innebörden av EAPR-samarbetet. Regeringen har också samrått med Utrikesnämnden om det svenska deltagandet i PFF-samarbetet. Utskottet förutsätter att regeringen liksom hittills varit fallet återkommer till riksdagen i händelse av väsentliga förändringar i PFF- och EAPR-samarbetet, men ser inte skäl att nu förorda en årlig redogörelse för det löpande arbetet. I enlighet med vad ovan anförts skulle utskottet dock uppskatta om nya former för samråd kunde skapas. Med det anförda anser utskottet motion U9 (kd) yrkande 3 besvarad.
Det fördjupade PFF-samarbetet Av regeringens skrivelse framgår att en högnivågrupp under det senaste året utarbetat olika förslag syftande till en fördjupning av det praktiska PFF- samarbetet. Dessa förslag har sedermera av Natos utrikesministrar antagits som en rekommendation för det fortsatta arbetet, och på några punkter redan avsatt resultat i form av konkreta erbjudanden till partnerländerna. De inledda reformerna har bäring, dels på PFF:s övningsprogram, som avses utvidgas till att omfatta alla typer av krishanteringsoperationer utanför de kollektiva försvarsförpliktelserna, dels på partnerländernas insyn i och inflytande över framtida Natoledda krishanteringsoperationer till vilka de bidrar med trupp. Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet kommer också planerings- och översynsprocessen att utvecklas. Detta är delvis en följd av det utvidgade övningsprogrammet, som kommer att avse styrkor och resurser avsedda för hela det fredsfrämjande området, med utgångspunkt både i kapitel VI och VII i FN-stadgan. Utskottet kommenterar inledningsvis det utvidgade övningsprogrammet och planerings- och översynsprocessen, för att därefter behandla formerna för partnerländernas inflytande i beslutsprocessen.
PFF:s breddade övningsinnehåll PFF:s övningsprogram har hittills omfattat tre områden: fredsbevarande, räddningstjänst och humanitära insatser. Övningsprogrammet kommer nu att breddas till att omfatta alla typer av uppgifter som inte berör territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Regeringen betonar i skrivelsen att tyngdpunkten framgent kommer att ligga på fredsfrämjande verksamhet. Försvarsutskottet, som har beretts möjlighet att yttra sig över regeringens skrivelse och dithörande motioner, anför i denna fråga i yttrande 1997/98:FöU3y:
Utskottet delar regeringens bedömning att Sverige även fortsättningsvis bör delta i PFF-övningar med enheter från samtliga försvarsgrenar för att stärka förmågan att kunna genomföra internationella fredsfrämjande insatser på ett säkert och effektivt sätt. PFF-övningar i Östersjöområdet med en bred deltagarkrets fyller en viktig förtroendeskapande funktion. Vi bör i första hand sträva efter att förbättra samverkansförmågan för sådana typer av enheter som kan förväntas efterfrågas för internationella fredsfrämjande insatser och där svenska resurser enligt vår bedömning är särskilt väl lämpade. Utskottet ansluter sig till vad försvarsutskottet anfört, och konstaterar att stöd åt internationell fredsfrämjande och humanitär verksamhet är en av totalförsvarsmyndigheternas huvuduppgifter. Dessa internationella uppgifter ställer höga krav på vår förmåga att samarbeta med andra länder och kräver anpassning till internationell standard vad gäller såväl materiel som metoder. Sveriges deltagande i FN-insatser och inte minst i IFOR och SFOR har understrukit PFF-samarbetets stora betydelse vad gäller förberedelser för dessa insatser. Samarbetet bidrar till att öka vår samverkansförmåga, och i detta avseende har de gemensamma PFF-övningarna varit särskilt värdefulla. Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet konstaterade i betänkande 1996/97:UFöU1 (i arbetet med det nu gällande försvarsbeslutet) att Sverige aktivt bör verka för att, tillsammans med andra PFF-länder, vidareutveckla och fördjupa PFF-samarbetet inklusive interoperabiliteten vid internationella fredsfrämjande insatser. Utskottet delar det sammansatta utskottets principiella inställning till det praktiska PFF-samarbetet. Vad gäller den nu aktuella breddningen av övningarna, till att omfatta även fredsskapande verksamhet enligt FN-stadgans kapitel VII, vill utskottet erinra om sitt tidigare ställningstagande i betänkande 1996/97:UU5, som behandlade Sveriges fortsatta deltagande i de internationella insatserna i det forna Jugoslavien. Både IFOR- och SFOR-insatserna grundade sig på en resolution antagen av FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i FN-stadgan. I korthet innebär detta att de internationella styrkorna, i syfte att genomföra sitt mandat, haft befogenhet att vid behov tillgripa militära tvångsmedel också utöver strikt självförsvar. Breddningen av övningsinnehållet skall ses i ljuset av dessa svenska truppinsatser. Regeringen gör i skrivelsen bedömningen att deltagande i PFF:s breddade övningsprogram stärker Sveriges förmåga att medverka med militära och civila resurser i fredsfrämjande och humanitär verksamhet på ett säkert och effektivt sätt. Genom att PFF:s övningsprogram breddas till att omfatta alla typer av fredsfrämjande uppgifter ges övningarna mer realistiska förutsättningar och utbytet av dessa kan öka, heter det i skrivelsen. Utskottet delar detta synsätt, och vill i detta sammanhang särskilt framhålla säkerhetsaspekterna. Utskottet finner det angeläget att fredsfrämjande insatser kan förberedas på ett sådant sätt att svenska styrkor redan inom ramen för PFF- samarbetets övningsverksamhet kan erhålla konkreta kunskaper om de uppgifter som kan bli aktuella i anledning av deltagande i en internationell insats. Ett deltagande i operationer med grund i FN-stadgans kapitel VII bör enligt utskottets uppfattning rimligen föregås av en utbildning utifrån denna förutsättning. Övningsinnehållet i det fördjupade PFF-samarbetet avspeglar den ökade komplexiteten i krishanteringsoperationer. Utskottet ställer sig därför bakom regeringens ambitioner på detta område. Utskottet avstyrker motion U8 (mp) yrkande 1 och motion U407 (mp) yrkande 2.
Planerings- och översynsprocessen Sveriges deltagande i de internationella insatserna i det forna Jugoslavien har understrukit värdet av planerings- och översynsprocessen som ett instrument för fortsatt utveckling av vår samverkansförmåga beträffande fredsbevarande och humanitära insatser. Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet kommer nu denna process att utvecklas och fördjupas. Liksom fallet är med övningsprogrammet, kommer planerings- och översynsprocessen (PARP) framgent att omfatta även resurser avsedda för insatser med utgångspunkt också i FN:stadgans kapitel VII. Målen för samverkan avses utvecklas till att även beröra sammansättning och kapacitet hos olika förband, s.k. partnerskapsmål. Ambitionen är att öka säkerheten i planeringen, genom att på förhand utröna tillgängligheten och beredskapen hos olika länders resurser. Den politiska styrningen av planerings- och översynsprocessen skall stärkas genom att de deltagande partnerländerna tillsammans med Nato utarbetar och kommer överens om vilka riktlinjer som skall ligga till grund för kommande arbetsperiod. Partnerskapsmålen kommer inte att innebära några bindande åtaganden för partnerländerna. Beslut om att ställa styrkor till förfogande kommer även framgent att fattas från fall till fall. Beträffande planerings- och översynsprocessen, gör försvarsutskottet i yttrande 1997/98:FöU3 följande bedömning:
Utskottet påminner om att frågan om det svenska totalförsvarets förmåga att samverka med andra länder mot bakgrund av den nya internationella verksamheten behandlades i 1996 års försvarsbeslut. Det är ett svenskt intresse att ytterligare utveckla interoperabiliteten (samverkansförmågan) inför internationella fredsfrämjande och humanitära insatser, inte minst för att uppgiften att kunna genomföra sådana har blivit en av huvuduppgifterna för totalförsvaret. Sveriges medverkan blir effektivare och därmed mer trovärdig. Skyddet för svensk trupp bör rimligtvis öka.
En förbättrad samverkansförmåga kräver anpassning till internationell standard såväl inom det materiella området som när det gäller metoder och arbetssätt. Utskottet delar detta synsätt. De internationella uppgifterna ställer höga krav på vår förmåga att samarbeta med andra länder och kräver anpassning till internationell standard vad gäller såväl materiel som metoder. Sveriges deltagande i FN-insatser och inte minst IFOR och SFOR har understrukit PFF- samarbetets stora betydelse och värde härvidlag. De gemensamma PFF-övningarna har varit särskilt värdefulla i detta samanhang. Utskottet delar regeringens bedömning att samtliga försvarsgrenar bör ha en internationell grundförmåga. Vissa enheter bör även ha en förhöjd grundförmåga. Den förhöjda förmågan skall i första hand eftersträvas för sådana förband som kan förväntas efterfrågas i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och där svenska resurser är särskilt lämpade. Regeringens strävan är att samtliga svenska officerare skall ha sådana kunskaper och färdigheter i internationella metoder och arbetssätt att de med viss kompletterande utbildning vid behov skall kunna samarbeta med personal från Natos medlemsländer och partnerländer. Särskild hänsyn skall tas till Sveriges förmåga att samverka med de nordiska länderna i fredsfrämjande insatser. Regeringen anser det också angeläget att stödja arbetet inom FN syftande till att förbättra den internationella samverkansförmågan vid civila insatser. Regeringen betonar den för Sverige grundläggande möjligheten att självt kunna avgöra på vilka områden och i vilken utsträckning vi vill samarbeta och bedömer sammanfattningsvis att det finns ett svenskt intresse av fortsatt deltagande i planerings- och översynsprocessen inom PFF. Regeringen avser därför att i dialog med Nato fastställa samverkansmål för en andra period, som kommer att löpa t.o.m. år 1999. Utskottet ställer sig bakom vad regeringen i skrivelsen anfört om vikten av fortsatt deltagande i planerings- och översynsprocessen inom PFF. Nato kan också framgent antas få i uppdrag av FN eller OSSE att leda större fredsfrämjande och fredsbevarande insatser i Europa. Enligt utskottets mening är det därför väsentligt att Sverige strävar efter att förbättra förmågan att samverka med andra länder i sådana insatser. Med det anförda anser utskottet motion U11 (fp) yrkande 3 besvarad.
Partnerländernas insyn och deltagande i beslutsprocessen I syfte att öka partnerländernas insyn och deltagande i beslutsfattande i framtida Natoledda krishanteringsoperationer planeras en rad reformer inom ramen för det fördjupade PFF-samarbetet. Bland dessa reformförslag kan märkas: - Ett erbjudande från Nato till partnerländerna att upprätta en delegation vid Nato under ledning av en ambassadör, - möjligheter till utökat deltagande i Natos civila och militära kommittéer i frågor som rör PFF och krishantering, - en inbjudan att placera förbindelseofficerare vid Natohögkvarteret och olika Natostaber för att hantera PFF-frågor samt tillskapande av särskilda PFF-enheter med deltagande av officerare från partnerländerna. Vid Natos toppmöte i Madrid den 8 juli i år beslutades att inbjuda partnerländerna att utse ambassadör och upprätta delegation vid organisationen. Samrådet om den praktiska utformningen av PFF sker genom diplomatiska kontakter med Natohögkvarteret i Bryssel och vid Natos militära högkvarter i Mons. Regeringen bedömer att de diplomatiska kontakterna kan förväntas öka, i anledning av bildandet av EAPR och fördjupningen av PFF-samarbetet. För att kontinuerligt kunna delta i denna process har regeringen utnämnt Sveriges ambassadör i Bryssel att även vara Sveriges ombud vid Nato. Regeringen avser också att stärka den militära representationen vid ambassaden i Bryssel genom att inom ramen för EAPR-samarbetet utse en svensk militär representant att delta i möten mellan Natos militärkommitté och partnerländerna i frågor som rör PFF och krishantering. Den totalförsvarsrådgivare som nyligen tillsatts vid ambassaden utgör också en betydelsefull resurs för svenskt deltagande i det fördjupade PFF. Försvarsutskottet behandlar i sitt yttrande 1997/98:FöU3y även denna fråga:
Utskottet delar regeringens bedömning om behovet av att stärka vår representation i Bryssel eftersom både de diplomatiska och militära kontakterna kommer att intensifieras i takt med att Sverige bereds tillfälle att medverka i ett antal kommittéer. Svenska officerares samverkan i Natos staber och olika kommittéer kommer enligt utskottets mening att tillföra Försvarsmakten kunskaper om Natos arbetsmetoder. Detta bör vara av stort värde för Sverige, inte minst för att förbereda samverkan med andra nationer i internationella insatser. - - -
En effektiv och kraftfull utrikesrepresentation bör vara det primära - inte den organisatoriska formen. Utskottet har sålunda inget att invända mot regeringens åtgärder. Något särskilt uttalande från riksdagens sida om hur representationen närmare bör utformas bör inte göras nu. Erfarenheterna får utvisa om ytterligare personalresurser behövs. Utskottet delar denna försvarsutskottets bedömning. Enligt utskottets uppfattning är Sveriges intresse av en effektiv och välfungerade representation i Bryssel, för att följa och delta i PFF-samarbetet, uteslutande funktionellt. Utskottet delar regeringens bedömning rörande värdet av väl fungerande diplomatiska och militära kanaler för detta syfte. Det av regeringen beslutade arrangemanget förefaller ändamålsenligt och ger inte utskottet anledning att nu förorda ytterligare åtgärder vad gäller den diplomatiska och militära representationen vid ambassaden i Bryssel. Den vidare utvecklingen av PFF- samarbetet och EAPR måste bli styrande för den framtida utformningen av vår representation i Bryssel. Utskottet avstyrker därmed motionerna U7 (m), U8 (mp) yrkande 4 och U11 (fp) yrkande 4. Inom ramen för det fördjupade PFF-samarbetet finns också en strävan att stärka partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande i militära PFF-frågor vid Natos högkvarter och staber. Natos militärkommitté kommer att sammanträda regelbundet med partnerländerna inom EAPR för att diskutera PFF- och krishanteringsfrågor. Partnerländerna kommer även att kunna utse nationella förbindelseofficerare att i ökad omfattning bidra till det dagliga PFF-arbetet i Natos högkvarter och i olika Natostaber. Sverige har redan i dag, i likhet med de flesta PFF-länder, en förbindelseofficer vid PFF:s koordineringsenhet i Mons, Belgien, och en förbindelseofficer vid Natohögkvarteret i Bryssel. Särskilda PFF-enheter med officerare från partnerländerna skall också tillskapas, vilka skall ingå som separata delar i reguljära Natostaber. Även om arrangemanget inte ger partnerländerna något formellt inflytande, är det regeringens bedömning att det kommer att ge värdefull kunskap om Natos strukturer och arbetssätt samt planering av konflikthanteringsoperationer. Närvaron av förbindelseofficerare förbättrar Sveriges möjligheter att påverka utformningen av PFF-aktiviteter och fredsfrämjande insatser. Nationella ställningstaganden underlättas och beredskapen att agera förbättras. Regeringen bedömer att Sverige har intresse av representation vid Natos högkvarter och staber på olika nivåer, både i form av förbindelseofficerare och internationella tjänster vid PFF-enheter. Försvarsutskottet har i denna fråga anfört följande i sitt yttrande 1997/98:FöU3y:
Utskottet framhåller att det länge har varit en uttalad svensk uppfattning att länder som bidrar med trupp till en internationell krishanteringsoperation också skall ges insyn i och inflytande över planering och ledning av insatsen. Utskottet anser i likhet med regeringen att det bör vara en svensk målsättning, med beaktande av erfarenheterna från IFOR och SFOR, att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent och förstärkt form i det politisk-militära ramverk för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR. Utskottet delar detta synsätt och instämmer i regeringens bedömning av vikten av att partnerländerna tillerkänns ett utökat inflytande över planeringen och genomförandet av internationella fredsfrämjande operationer inom ramen för PFF och EAPR. Utskottet vill framhålla att en sådan strävan genomsyrat Sveriges agerande också på andra politikområden. Inte minst inom ramen för den nu avslutade regeringskonferensen, IGC, gav regeringen tydligt uttryck för Sveriges strävan att bidra till den europeiska krishanteringsförmågan i vid bemärkelse. Sverige och Finland lade inom ramen för de förhandlingarna fram ett gemensamt initiativ, syftande till en tydligare länk mellan EU och VEU, vad avser de s.k. Petersbergsuppgifterna. Förslaget hade utformats på den militära alliansfrihetens grund och innebar att en åtskillnad gjordes mellan det fredsfrämjande arbetet i vid mening och försvaret av medlemsländernas territorier. Initiativet fick ett positivt mottagande och sågs över lag som ett uttryck för det dynamiska elementet i svensk säkerhetspolitik - för vår vilja att efter förmåga och förutsättningar delta i byggandet av en ny alleuropeisk säkerhetsarkitektur. Utskottet finner det rimligt att dessa Sveriges ambitioner återspeglas också beträffande PFF-samarbetet och instämmer i vad regeringen anfört om svensk närvaro i Natostaber och de planerade PFF-enheterna. Beträffande de senare delar utskottet regeringens bedömning att tillskapandet av dessa enheter tydliggör att det nu inledda samarbetet inte kommer att omfatta uppgifter rörande territoriellt försvar, något som är en förutsättning för svenskt deltagande. Utskottet avstyrker motion U8 (mp) yrkande 3.
EAPR och ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer EAPR befinner sig i ett utvecklingsskede. Som regeringen framhåller i skrivelsen, är det därför inte möjligt att i dag exakt ange vad som kommer att bli det konkreta innehållet i EAPR. En viktig uppgift blir fördjupningen och vidareutvecklingen av samarbetet med partnerländerna beträffande planering och genomförande av fredsfrämjande insatser. EAPR kommer att erbjuda partnerländerna ökade möjligheter till insyn och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för sådana insatser, bl.a. genom att civila och militära Natokommittéer öppnas upp för deltagande av partnerländerna. Utskottet har redan inledningsvis i detta betänkande berört grunderna för Sveriges säkerhetspolitik. Regeringen framhåller i skrivelsen att utgångspunkten för Sveriges medverkan i EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet är att det sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där Sverige självt bestämmer omfattningen av sin medverkan. I EAPR kommer tonvikten att ligga på militära krishanteringsfrågor och den operativa samverkan både i övningar och insatser liknande Bosnien-operationen. Från ett allmänt säkerhetspolitiskt perspektiv är EAPR och PFF viktiga beståndsdelar i strävan att bygga en gemensam säkerhetsordning utan att nya skiljelinjer etableras och där gamla kan överbryggas. EAPR kommer att bli ett viktigt forum för informationsinhämtning och samråd mellan Nato och de länder som står utanför Nato. EAPR kommer att tilldelas en betydande roll för att utveckla PFF-samarbetet. Genom EAPR och PFF bidrar Sverige vidare till att stärka uppbyggnaden av demokratiskt kontrollerade försvarsmakter i Central- och Östeuropa. En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har aktivt deltagit i arbetet på detta område. EAPR innebär ökade möjligheter till fördjupat samarbete beträffande det civila försvaret. Utskottet noterar regeringens ambition att stödja arbetet inom FN syftande till att förbättra den internationella samverkansförmågan vid civila insatser. Regeringens beslut att tillsätta en särskild utredare med uppgift att bl.a. ta initiativ till civil- militära utbildningsprojekt är också lovvärd. Vidare har regeringen utsett en särskild interdepartemental grupp för beredning av beslut om svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser, där olika civila och militära aspekter på insatserna samordnas. Utskottet välkomnar regeringens uttryckliga strävan att stärka det civila försvarssamarbetet. I detta sammanhang torde också den totalförsvarsrådgivare som placerats vid ambassaden i Bryssel komma att få viktiga uppgifter. Utskottet anser med det anförda motion U9 (kd) yrkandena 1 och 2 besvarad. Regeringens bedömning är att det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta i EAPR och det fördjupade PFF. Detta är ett sätt på vilket Sverige kan medverka till skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och PFF utgör viktiga beståndsdelar. Utskottet har på annan plats i detta betänkande uttalat sig om PFF-samarbetets allmänna karaktär. Sveriges deltagande i PFF är väl förenligt med den militära alliansfriheten. Utskottet avstyrker därmed motion U10 (v) yrkande 1. Försvarsutskottet har i sitt yttrande beträffande EAPR-samarbetet anfört följande:
Det är utskottets mening att Sverige bör kunna samarbeta med Nato på alla områden utom de som rör försvaret av vårt eget territorium eller vad gäller kravet på ömsesidiga försvarsgarantier. Samarbetslinjen är självklar eftersom den gagnar såväl vår egen säkerhet som säkerheten i vårt närområde och i Europa som helhet. EAPR kan bli en viktig mötesplats för planering och samordning av bl.a. internationella insatser.
Riksdagen har genom betänkande 1995/96:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik tagit ställning till att bevarandet av den militära alliansfriheten inte förutsätter att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande, mångfasetterade europeiska samarbetet.
Utskottet vill därför betona att regeringen särskilt framhåller att Sveriges medverkan i PFF sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där varje stat själv bestämmer ambitionsnivån för sin medverkan. Förutom att stärka den svenska förmågan till medverkan i internationell krishantering syftar vårt PFF- deltagande även till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i Östersjöområdet i ett brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato, Ryssland och andra partnerländer.
Utskottet - som delar regeringens bedömning - anser därför att Sverige bör medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och militärt alliansfria länder inom EAPR. Utskottet ansluter sig till vad försvarsutskottet härvid har anfört och delar regeringens bedömning av EAPR och fördjupningen av PFF-samarbetet. Vad utskottet på annan plats i detta betänkande anfört om den säkerhetspolitiska betydelsen av PFF-samarbetet generellt äger tillämpning också beträffande EAPR. Sveriges deltagande i detta samarbete ligger i linje med svenska säkerhetspolitiska intressen. Det är angeläget att Sverige på ett trovärdigt sätt kan bidra till internationella krishanteringsinsatser under FN- eller OSSE-mandat i Europa. Samtidigt är det viktigt att Sverige medverkar till att utveckla en effektiv internationell krishanteringsförmåga som kan främja säkerhet och fredlig konfliktlösning. Sverige bidrar på detta sätt till skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning. Utskottet vill i detta sammanhang särskilt framhålla att deltagandet i EAPR och det fördjupade PFF- samarbetet kan bidra till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i Östersjön i ett brett alleuropeiskt perspektiv, med engagemang från både Nato och Ryssland. Utskottet ser Sveriges deltagande i EAPR som ett viktigt verktyg för att främja Sveriges strävan att tillförsäkra de länder som deltar med trupp i en internationell fredsfrämjande operation insyn i och inflytande över hur denna operation planeras och leds. Erfarenheterna från IFOR och SFOR visar hur viktigt det är att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent, tydlig och transparent form. Enligt utskottets mening måste för Europa som helhet viktiga krishanteringsoperationer kunna planeras och genomföras med en högre grad av förutsägbarhet än vad som hittills varit fallet. Utskottet har förstått att detta också är ett av huvudsyftena med det politisk-militära ramverk för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR. Diskussioner om att skapa detta ramverk för Natoledda krishanteringsinsatser har redan påbörjats. Utskottet välkomnar regeringens redovisade ambition att aktivt delta i arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för krishanteringsinsatser. I likhet med regeringen anser utskottet det viktigt att partnerländerna ges möjlighet att framföra sina ståndpunkter i ett tidigt skede av planerings- och beslutsprocesserna. Under pågående operation bör partnerländer som deltar med trupp dessutom vara representerade i de staber som leder själva insatsen. Med det anförda anser utskottet motion U11 (fp) yrkande 2 och motion U210 (c) yrkande 9 besvarade. Utskottet avstyrker motion U8 (mp) yrkande 5.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet till handlingarna, 2. beträffande Sveriges säkerhetspolitik att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fö211 yrkande 1, 1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis), 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) samt 1997/98:U802 yrkande 6, res. 1 (m) res. 2 (fp) 3. beträffande de säkerhetspolitiska hoten att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis), 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) samt 1997/98:U807 yrkande 1 besvarade med vad utskottet anfört, 4. beträffande det breda säkerhetsbegreppet att riksdagen avslår motion 1997/98:Fö211 yrkande 4, res. 3 (m) 5. beträffande Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande arbete att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U407 yrkandena 1, 4 och 5 förklarar motionerna 1997/98:U8 yrkande 2 och 1997/98:U10 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört, res. 4 (mp) 6. beträffande Natos nya uppgifter att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Fö211 yrkande 2 förklarar motionerna 1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis) samt 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört, res. 5 (m) 7. beträffande Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet att riksdagen avslår motion 1997/98:Fö211 yrkande 3, res. 6 (m) 8. beträffande samråd mellan riksdag och regering att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U8 yrkande 6, 1997/98:U9 yrkande 3 samt 1997/98:U407 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört, 9. beträffande PFF:s breddade övningsinnehåll att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U8 yrkande 1 och 1997/98:U407 yrkande 2, res. 7 (v, mp) 10. beträffande planerings- och översynsprocessen att riksdagen förklarar motion 1997/98:U11 yrkande 3 besvarad med vad utskottet anfört, 11. beträffande Sveriges diplomatiska kontakter med Nato att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U7, 1997/98:U8 yrkande 4 samt 1997/98:U11 yrkande 4, res. 8 (m, fp) res. 9 (mp) 12. beträffande inflytande på planering och genomförande av krishanteringsinsatser att riksdagen avslår motion 1997/98:U8 yrkande 3, res.10 (v, mp) 13. beträffande samverkansförmåga vid civila insatser att riksdagen förklarar motion 1997/98:U9 yrkandena 1 och 2 besvarad med vad utskottet anfört, 14. beträffande PFF-samarbetets karaktär att riksdagen avslår motion 1997/98:U10 yrkande 1, res. 11 (v) 15. beträffande Euro-atlantiska partnerskapsrådet att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U8 yrkande 5 förklarar motionerna 1997/98:U11 yrkande 2 och 1997/98:U210 yrkande 9 besvarade med vad utskottet anfört. res.12 (v, mp)
Stockholm den 18 november 1997
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Inga-Britt Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Helena Nilsson (c), Carina Hägg (s), Bertil Persson (m), Eva Zetterberg (v), Agneta Brendt (s), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kd), Magnus Johansson (s), Ronny Olander (s) och Lennart Rohdin (fp).
Reservationer
1. Sveriges säkerhetspolitik (mom. 2) Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 16 börjar med ?Det är? och slutar med ?U802 (m) yrkande 6? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets uppfattning står Europa inför större möjligheter än någonsin när det gäller att säkra frihet, fred och välstånd. Det finns visserligen gott om hot mot såväl frihet som fred. Den fred som råder efter det grymma kriget i Bosnien-Hercegovina är skör. I grannländerna är situationen instabil. I Vitryssland och Slovakien sätts demokratin på undantag och chauvinistisk propaganda gör sig bred. Norr och söder om Kaukasus har krigshärjade regioner långt kvar till fred och stabilitet. Cypern är fortfarande delat. I Ryssland kan ett framtida maktövertagande av de rödbruna revanschistiska krafterna inte uteslutas. Likväl är situationen förhållandevis ljus. Det beror på att det finns starka sammanhållande krafter som verkar för frihet, demokrati och välstånd. Aldrig förr har de goda krafterna varit så välorganiserade och så samspelta i strävan att säkra de goda värdena på hela vår kontinent. Förutsättningen är ett idogt arbete på den europeiska säkerhetsstrukturen. Alla goda krafter måste ta sitt ansvar och medverka fullt ut. Tvekan och isolationism undergräver vårt gemensamma ansvar. Den europeiska integrationen mellan EU och länderna i Central- och Östeuropa fortsätter och fördjupas. Tio av de nya demokratierna från Estland i norr till Bulgarien i söder samt Cypern vill bli medlemmar i Europeiska unionen. Endast krigs- och krisländerna på västra Balkan står fortfarande utanför processen. EU:s historiska uppgift är att möjliggöra medlemskap för kandidatländerna, så snart de uppfyller de demokratiska, ekonomiska och rättsliga villkor som medlemskapet inbegriper. Europarådet har redan välkomnat alla nya demokratier som medlemmar. Endast ett fåtal länder står i dag utanför. De normer för mänskliga rättigheter och demokrati som är Europarådets kärna utgör därmed ett förpliktande åtagande för nästan alla Europas länder. Även om tillämpningen i vissa fall är bristfällig råder en samsyn om principernas allmänna giltighet och om vikten av mekanismer för att säkerställa efterlevnaden av dem. OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, har delvis med Europarådet överlappande uppgifter när det gäller att främja mänskliga rättigheter och demokrati. Organisationen gör viktiga insatser i Bosnien- Hercegovina samt i länderna i Transkaukasus och Centralasien, som genom sitt medlemskap i organisationen dras in i den europeiska värdegemenskapen och dess mekanismer för konfliktlösning. FN:s säkerhetsråd påverkar också Europa. Dess unika kompetens vad gäller att sanktionera också fredsframtvingande åtgärder är grunden för Natos fredsinsats i Bosnien-Hercegovina. I Makedonien finns en fredsbevarande FN-styrka som hittills varit så framgångsrik att dess existens är praktiskt taget okänd. Den breda civila samverkan byggs och förstärks genom nationella åtaganden och kraftfulla institutioner. Ett Europa utan Europeiska unionen och övriga organisationer skulle vara en mer instabil, fattigare och mycket mer splittrad kontinent. Alla européer måste värna samarbetet och vårda dess utveckling även om samarbete medför problem när olika kulturer, traditioner och attityder skall mötas. Extrem nationalism, främlingsfientlighet och isolationism hotar samverkan. Europa skulle bli mörkt och kallt om sådana krafter fick dominera. Därför är uppslutningen bakom den europeiska samverkan och integrationen så viktig. Sverige och svenskarna måste känna sitt ansvar för detta. Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fö211 (m) yrkande 1. Utskottet anser med det anförda motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis), U11 (fp) yrkande 1 (delvis) samt U802 (m) yrkande 6 besvarade. dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 2. beträffande Sveriges säkerhetspolitik att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar motionerna 1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis), 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) samt 1997/98:U802 yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,
2. Sveriges säkerhetspolitik (mom. 2) Lennart Rohdin (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 16 börjar med ?Alla bedömningar av? och slutar med ?U802 (m) yrkande 6? bort ha följande lydelse: Knappast något är mer avgörande för vår fred och stabilitet än förhållandena i Östersjöns sydöstra strandstater. Något traditionellt militärt hot mot svenskt territorium föreligger inte för överskådlig tid. Den politiska utvecklingen i Ryssland är dock fortfarande instabil och oförutsägbar. Med fördraget mellan Nato och Ryssland förankras Ryssland i det fortsatta säkerhetssamarbetet i Europa. Det är mycket välkommet. Samtidigt finns det en risk med fördragets konstruktion att det befäster Ryssland som Natos motpart, vilket kan vara olyckligt såväl för säkerhetssamarbetet i Europa som för Rysslands egen utveckling. Det skulle vara i svenskt intresse att Nato står öppet för alla demokratier i Europa som önskar bli medlemmar utan någon begränsning i tid eller rum, och som därför inte utesluter Ryssland. Beslutet i samband med Natos toppmöte i Madrid att inleda förhandlingar om en utvidgning till att omfatta Polen, Tjeckien och Ungern är välkommet. Att varken Slovenien eller någon av de baltiska staterna omfattades av beslutet är beklagligt. Om detta visar sig ha långsiktig varaktighet kan det bli olyckligt inte minst för utvecklingen av den säkerhetspolitiska stabiliteten i Östersjöområdet. Den svenska regeringens oförmåga att i rent svenskt säkerhetspolitiskt egenintresse aktivt stödja de baltiska staternas önskemål om Natomedlemskap har inte underlättat en för Östersjöregionen mer önskvärd utveckling i detta avseende. Att med all kraft stödja de baltiska staternas önskemål om medlemskap i EU är inget alternativ till Natomedlemskap men blir i detta perspektiv än mer angeläget för Sverige. Om de baltiska staterna för överskådlig tid utestängs från medlemskap i Nato ökar det ytterligare Sveriges ansvar för att medverka till att stärka deras säkerhet. Sverige skall bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Nato bör utvecklas till en struktur för gemensam säkerhet i vår världsdel med Sverige som medlem. Det finns inte anledning att nu ompröva den militära alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda inför den fortsatta säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Skulle Nato exempelvis utvidgas med de baltiska staterna och Finland är det uppenbart att frågan kommer i ett nytt läge. Utskottet tillstyrker motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis) och U11 (fp) yrkande 1 (delvis). Med det anförda anser utskottet motionerna Fö211 (m) yrkande 1 och U802 (m) yrkande 6 besvarade. dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 2. beträffande Sveriges säkerhetspolitik att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis) och 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motionerna 1997/98:Fö211 yrkande 1 och 1997/98:U802 yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,
3. Det breda säkerhetsbegreppet (mom. 4) Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 17 börjar med ?De senaste årens utveckling? och slutar med ?motion Fö211 (m) yrkande 4? bort ha följande lydelse: Känsligheten för politiska påtryckningar ökar avsevärt om inte militära förutsättningar finns att kunna stå emot militära hot. Också andra påfrestningar än väpnat angrepp måste, i enlighet med regeringens förslag, kunna hanteras inom ramen för svensk säkerhetspolitik. Utan ett starkt försvar blir Sverige en avsevärt svagare aktör såväl bistånds- som handels- och säkerhetspolitiskt, i närområdet i allmänhet och i Östersjöområdet i synnerhet. En fortsatt nedrustning av svensk militär förmåga innebär alltså inte bara förlorad värnkraft utan också förlorat politiskt handlingsutrymme. En trovärdig säkerhetspolitik kräver en tydlig moralisk ryggrad och väl genomtänkta ståndpunkter, men också ett bakomliggande militärt stöd. Vår trovärdighet avgörs av hur omvärlden, inte vi själva, uppfattar vår förmåga. Det svenska stödet till de baltiska ländernas frigörelse, som inleddes under den borgerliga regeringens tid, har fått en åtminstone retorisk uppföljning i Göran Perssons engagemang för utvecklingen i Östersjöområdet. För att denna politik skall kunna lyckas och Sverige axla en ledande roll i Östersjösamarbetet bör inte den militära komponenten urholkas. Såväl förmågan till krishantering i området som det generella ?ryggstöd? ett starkt militärt försvar ger förfuskas genom 1996 års försvarsbeslut. Trots att hotet om en traditionell kustinvasion har minskat bör viktig sjömilitär kapacitet upprätthållas. Minröjning och bevakning liksom förmåga att hålla sjö- och flygleder till Baltikum öppna kan behövas dels för försörjning i allmänhet, dels för att rent fysiskt möjliggöra militär assistans till Baltikum från länder som har vilja och resurser till detta. Det är viktiga uppgifter även i andra lägen än då Sverige befinner sig i krig. En förbättrad marin förmåga vad gäller krishantering i Östersjön ökar självfallet också flexibiliteten och förstärker därmed möjligheterna att hjälpa till att säkra vår egen försörjning över havet, främst på Västkusten. Det militära försvaret har betydelse långt innan det kommer till användning i ett fullskaligt krig som i dag ter sig tämligen avlägset. Som ett politiskt verktyg har militär styrka i modern tid förbehållits andra och då företrädesvis regionalt dominerande stormakter. I praktiken utgör naturligtvis den militära potentialen en komponent också i Sveriges politiska agerande på den internationella arenan. Vårt uppträdande i den gråzon av kriser och konflikter som kan bli aktuella i närområdet har stor betydelse för att förhindra att kris blir till krig. Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fö211 (m) yrkande 4. dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 4. beträffande det breda säkerhetsbegreppet att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande arbete (mom. 5) Bodil Francke Ohlsson (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 18 börjar med ?Händelseutvecklingen i? och på s. 19 slutar med ?yrkande 2 besvarade? bort ha följande lydelse: Förutom medlemskap i OSSE och PFF är Sverige aktiv observatör i VEU, som från svenskt håll definierades som omfattande ?fredsfrämjande insatser, krishantering och humanitära aktioner?. VEU är en organisation för försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete. Betänkandet har formuleringen att Sverige också som observatör i VEU verkar för att stärka den europeiska förmågan att genomföra fredsfrämjande och fredsbevarande insatser. Sverige är också medlem av WEAG, Western European Armaments Group, vilket innebär samarbete inom krigsmaterielbranschen.VEU är en tidig organisation inom EU. 1996 kom den s.k. Birminghamdeklarationen, där man bl.a. talar om att stärka banden till Nato, som är en militärallians med försvarsförpliktelser. Observatörskapet i VEU har inte bara säkerhetspolitiskt utan också försvarspolitiskt samarbete på programmet. Medlemskapet i PFF står inte längre för enbart strikt fredsbevarande verksamhet. Sammantaget innebär detta en inte längre trovärdig bild av ett land som utger sig för att vara neutralt och militärt alliansfritt. Utskottet anser därför att Sverige bör upprätta en plan för hur förtroendet för Sverige som alliansfritt land kan återupprättas och vilka konsekvenser det får för medlemskapen i VEU och WEAG. Utskottet tillstyrker motion U407(mp) yrkandena 1, 4 och 5. Med det anförda anser utskottet motionerna U8 (mp) yrkande 2 samt U10 (v) yrkande 2 besvarade. dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 5. beträffande Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande arbete att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U407 yrkandena 1, 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar motionerna 1997/98:U8 yrkande 2 och 1997/98:U10 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
5. Natos nya uppgifter (mom. 6) Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 19 börjar med ?Ett mått av internationell arbetsfördelning? och på s. 20 slutar med ?motion Fö211 (m) yrkande 2? bort ha följande lydelse: Den breda civila säkerheten vilar på den militära säkerhetens hårda kärna. Samtidigt präglas säkerhetspolitiken av en dualism. Att sträva efter fred men förbereda sig för orostider utgör grunden för en ansvarsfull säkerhetspolitik. Det måste finnas kraftfulla gemensamma mekanismer för att förhindra att aggressiva krafter kan undergräva eller förstöra fredliga strävanden. De gemensamma värdena måste kunna försvaras mot angrepp. I Bosnien-Hercegovina är t.ex. den kraftfulla militära närvaron en förutsättning för att det fredliga samarbetet skall kunna ges en chans. Nato är Västeuropas militära säkerhetsordning. Praktiskt taget alla de nya demokratierna i Central- och Östeuropa vill bli medlemmar. Nato har i likhet med Europarådet och EU beslutat att organisationen skall vara öppen för Europas demokratier. Jaltas uppdelning och det kalla krigets skiljelinje måste upphöra. Europa skall bli helt och odelbart. Processen påbörjas 1999 när Polen, Tjeckien och Ungern skall bli medlemmar. Den fortsätter sedan dels med länder i Sydösteuropa, dels med de baltiska länderna. Någon tidtabell eller några beslut om när dessa länder kan bli medlemmar har inte tagits. Parallellt med medlemskapsprocessen har Nato genom särskilda avtal fördjupat samarbetet med Ryssland och Ukraina. Genom PFF, har ett brett militärt samarbete skapats som står öppet för alla Europas länder. Nato växer fram som en bärande del av den alleuropeiska säkerhetsordningen. Det sker på tre sätt: - Kärnan i en säkerhetsordning är att genom tillräcklig och därmed trovärdig militär styrka omöjliggöra aggression. Också ett litet land, som saknar förmåga att försvara sig av egen kraft, kan därigenom känna trygghet i att aggression omöjliggörs. Detta är en av Natos huvuduppgifter. - Nato skall främja samarbete och integration också på det militära området. Det faktum att militärer samverkar och samarbetar har en stor säkerhetsskapande betydelse. Västeuropa har varit befriat från militära motsättningar alltsedan 1940-talet. Trots starka politiska spänningar mellan Natoländerna Grekland och Turkiet har de aldrig resulterat i militär konflikt. Detta område av avspänning och trygghet kan nu utökas också till östra Europa. - Nato har därutöver att genomföra fredsbevarande operationer. Det är särskilt viktigt därför att Nato är den enda organisation som kan genomföra sådana i större skala. IFOR och SFOR innebär ett viktigt framsteg för Europas säkerhet. Utskottet tillstyrker därmed motion Fö211 (m) yrkande 2. Utskottet anser motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis) samt U11 (fp) yrkande 1 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört. dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 6. beträffande Natos nya uppgifter att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motionerna 1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis) och 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört,
6. Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet (mom. 7) Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 21 börjar med ?Vad motionärerna anför i motion? och slutar med ?Fö211 (m) yrkande 3? bort ha följande lydelse: Den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet stabiliseras genom Nato-Rysslandsavtalet och Polens medlemskap i Nato våren 1999. Med sistnämnda förändring kommer Östersjöns sydkust att helt ligga inom Nato. Samtidigt pågår och utvecklas ett allt intensivare samarbete inom ramen för PFF. I Östersjöområdet pågår regelbundet omfattande samövningar mellan ländernas försvarsmakter. Institutionella och personliga kontakter utvecklas inom Nato och mellan Natoländer och PFF-länder. Det är en viktig säkerhetsskapande process. Under en övergångsperiod, i avvaktan på de baltiska ländernas Natomedlemskap, är det särskilt viktigt att det säkerhetspolitiska och militära samarbetet mellan de baltiska länderna och Nato respektive Norden byggs ut och intensifieras. Militär samverkan med grannländerna är och blir i allt högre grad en självklarhet i Europa. Gamla spänningar och fiendebilder försvinner när kontakter och vänskap utvecklas. Oavsett tidsperspektivet för svenskt och finskt medlemskap i Nato är det angeläget att stärka det militära samarbetet i vår del av världen. Även utan alliansförpliktelser bör försvaret av både Nordkalotten och den skandinaviska halvön som helhet kunna bli långt mer effektivt genom ökat militärt samarbete mellan Sverige och grannländerna. Redan i dag finns ett omfattande samarbete genom den gemensamma nordisk-polska brigaden inom ramen för SFOR. Det vore märkligt om inte ett nära samarbete också skulle kunna ske på hemmaplan. Med basen i ett förstärkt nordiskt samarbete också på försvarsområdet skulle det kunna byggas upp ett nordeuropeiskt partnerskap för fred, som förenar de tre baltiska med fyra nordiska stater i ett nätverk av samarbete också på det militära området. Ett nordeuropeiskt partnerskap för fred skulle kunna innebära ett mönster där gemensamma förband för internationella operationer av den typ vi nu ser i Bosnien förbereddes, utbildades och övades i olika sammanhang. Det skulle utgöra en ram för gemensamt deltagande i olika PFF-aktiviteter. Ett sådant partnerskap skulle förhindra att Östersjöområdet blev ett tomrum vad avser samarbete när nu helt nya europeiska strukturer kommer att växa fram och det skulle kunna bli en naturlig bas för ett vidare samarbete med Ryssland. En sådan struktur skulle fungera inom den vidare ram av säkerhetssamarbete som det nya Nato kommer att erbjuda samtidigt som den inte skulle innebära någon förändring vare sig i Danmarks och Norges alliansanknytning eller i Sveriges och Finlands alliansfrihet. Strävan bör vara att knyta samman inte bara Finland och Sverige, utan även Natoländerna Danmark och Norge, i ett vidare säkerhetspolitiskt samarbete som också bör innefatta Baltikum. Regeringens initiativ till närmande mellan Sverige och Finland är i detta perspektiv lovvärt och förtjänar allt stöd. Samarbetet bör kunna omfatta såväl operativ planering och samövning som materielanskaffning och utbildning. Sverige har här en möjlighet att dela med sig av goda erfarenheter men också få nya impulser från andra länder. Svenskt stöd till uppbyggnaden av de baltiska ländernas försvar har utretts under året. Nu är tid att gå från ord och utredning till handling. Svenska försvarsattachéer bör snarast ackrediteras i de tre baltiska länderna och den hjälp Sverige ger noggrant koordineras dels inom försvaret, dels med övriga länder som ger militärt bistånd. För att stimulera kunskapsuppbyggnad och säkerhetspolitisk och strategisk utveckling i närområdet bör ett för Baltikum och Norden gemensamt men självständigt institut för strategiska studier skapas. Utskottet tillstyrker motion Fö211 (m) yrkande 3. dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 7. beträffande Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. PFF:s breddade övningsinnehåll (mom. 9) Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 23 börjar med ?Försvarsutskottet, som? och på s. 24 slutar med ?U407 (mp) yrkande 2? bort ha följande lydelse: Enligt PFF-samarbetets ramdokument, som var bifogat Natostaternas inbjudan till medlemskap, framhålls bl.a. att det kommer att utarbetas samhällsinriktade militära relationer (prop. 1995/96:37). I samband med ramdokumentets undertecknande överlämnades Sveriges presentationsdokument, där Sverige redogör för vilka former man önskar ha för sin samverkan inom PFF och vilka resurser man ställer upp med. Enligt detta dokument deltar Sverige i det fredsbevarande arbetet samt också i andra verksamheter, t.ex. räddningstjänsten. Sverige har, enligt utskottets mening, gjort avsteg från IPP:n (det individuella partnerskapsprogrammet). Svenskt jaktflyg och svenska ubåtar har nämligen deltagit i övningar inom ramen för PFF. Detta är inte att ?bidra med erfarenhet?. Regeringen gör i skrivelsen den bedömningen att det fördjupade PFF-samarbetets övningsinnehåll och det breddade övningsprogrammet stärker Sveriges förmåga till medverkan i krishanteringsoperationerna. Utskottet anser att en sådan ändrad inriktning av övningsdeltagandet borde ha föregåtts av ett riksdagsbeslut. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna U8 (mp) yrkande 1 och U407 (mp) yrkande 2. dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 9. beträffande PFF:s breddade övningsinnehåll att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U8 yrkande 1 och 1997/98:U407 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Sveriges diplomatiska kontakter med Nato (mom. 11) Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) och Lennart Rohdin (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26 börjar med ?Utskottet delar? och på s. 27 slutar med ?därmed motionerna U7 (m), U8 (mp) yrkande 4 och U11 (fp) yrkande 4? bort ha följande lydelse: Utskottet välkomnar det fördjupade samarbete med Nato som den föreliggande skrivelsen är ett uttryck för. Utskottet beklagar därför att regeringen inte tillvaratagit inbjudan att utse en särskild ambassadör och upprätta en delegation vid Nato. Det innebär en olycklig nedprioritering av den svenska diplomatiska närvaron i Belgien att inrätta en delad ambassadörspost för Nato och Belgien. Enligt utskottets mening är det Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade PFF-samarbetet av så stor framtida betydelse för Sverige att den ökade resurs och den positiva markering som en särskild ambassadör innebär är väl motiverad. Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna U7 (m) och U11 (fp) yrkande 4. Motion U8 (mp) yrkande 4 avstyrks. dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 11. beträffande Sveriges diplomatiska kontakter med Nato att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U8 yrkande 4 och med anledning av motionerna 1997/98:U7 och 1997/98:U11 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Sveriges diplomatiska kontakter med Nato (mom. 11) Bodil Francke Ohlsson (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26 börjar med ?Utskottet delar? och på s. 27 slutar med ?därmed motionerna U7 (m), U8 (mp) yrkande 4 och U11 (fp) yrkande 4? bort ha följande lydelse: I regeringens skrivelse konstateras att bevarande av den militära alliansfriheten utesluter samarbete som rör territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Den ?förutsätter dock inte att Sverige i något avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det framväxande, mångfasetterade europeiska säkerhetssamarbetet?. Regeringen tar steg för steg mot Nato samtidigt som man hävdar att den militära alliansfriheten ligger fast. Enligt utskottets mening urholkas trovärdigheten i den militära alliansfriheten genom att Sverige genom regeringens beslut numera har en ambassadör som ombud vid Nato. Utskottet tillstyrker motion U8 (mp) yrkande 4 och anser motionerna U7 (m) och U11 (fp) yrkande 4 med det anförda besvarade. dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 11. beträffande Sveriges diplomatiska kontakter med Nato att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U8 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar motionerna 1997/98:U7 och 1997/98:U11 yrkande 4 besvarade med vad utskottet anfört,
10. Inflytande på planering och genomförande av krishanteringsinsatser (mom. 12) Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 27 börjar med ?Utskottet delar? och på s. 28 slutar med ?motion U8 (mp) yrkande 3? bort ha följande lydelse: I regeringens skrivelse konstateras att bevarandet av den militära alliansfriheten utesluter sådant samarbete som rör territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Den ?förutsätter dock inte att Sverige i något avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det framväxande, mångfacetterade europeiska säkerhetssamarbetet?. Regeringen tar steg för steg mot Nato samtidigt som man hävdar att den militära alliansfriheten ligger fast. Enligt utskottets mening undergrävs förtroendet för den militära alliansfriheten om Sverige på det sätt som regeringen redovisat placerar svenska representanter i Natostaber. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker motion U8 (mp) yrkande 3. dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 12. beträffande inflytande på planering och genomförande av krishanteringsinsatser att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U8 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. PFF-samarbetets karaktär (mom. 14) Eva Zetterberg (v) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 29 börjar med ?Utskottet har på annan plats? och slutar med ?avstyrker därmed motion U10 (v) yrkande 1? bort ha följande lydelse: Utskottet noterar att den strävan till ökad internationell samverkansförmåga som präglar det svenska deltagandet i PFF innebär en ensidig anpassning till, och beroende av, Natostandard, på alla militärt relevanta områden. Denna harmonisering mellan en alliansfri stat och en militärallians innebär att alliansfriheten på sikt hotar att urholkas. Det finns risk för att PFF- samarbetet är ett första steg in i Nato. Vidare har PFF-samarbetet fått en alltför militär prägel. Enligt utskottets mening bör Sverige därför lämna PFF- samarbetet. Utskottet tillstyrker med det anförda motion U10 (v) yrkande 1. dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 14. beträffande PFF-samarbetets karaktär att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U10 (v) yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Euro-atlantiska partnerskapsrådet (mom. 15) Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 30 börjar med ?Utskottet ansluter? och slutar med ?motion U8 (mp) yrkande 5? bort ha följande lydelse: Regeringen beslutade i maj 1997 att Sverige skulle delta i EAPR. Rådet är avsett att bilda en politisk ram för det fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte är att vidareutveckla samarbetet mellan Nato och partnerländerna. Enligt skrivelsen kommer partnerländerna att ges möjlighet att på olika nivåer erhålla information, hålla överläggningar och eventuellt fatta gemensamma beslut med Nato i PFF- och krishanteringsfrågor. Utskottet anser att trots att åtagandena förklaras vara frivilliga och att Sverige själv bestämmer omfattningen av sin medverkan, så spelar EAPR en mycket stor roll i PFF. I realiteten innebär detta ett samarbete med Nato. EAPR befinner sig också enligt skrivelsen i ett utvecklingsskede, och man kan enligt regeringen därför inte ange vad som kommer att bli det konkreta innehållet i EAPR. Risken att gränserna mellan Nato och EAPR suddas ut är så stor att ett svenskt medlemskap måste ifrågasättas. Utskottet förordar OSSE som ett lämpligare internationellt samordningsinstrument när det gäller samverkan med andra nationer i internationella insatser och avvisar ett svenskt deltagande i EAPR. Utskottet tillstyrker motion U8 (mp) yrkande 5. Motionerna U11 (fp) yrkande 2 och U210 (c) yrkande 9 avstyrks. dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 15. beträffande Euro-atlantiska partnerskapsrådet att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:U11 yrkande 2 och 1997/98:U210 yrkande 9 och med bifall till motion 1997/98:U8 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Samrådet mellan riksdag och regering (mom. 8) Bodil Francke Ohlson (mp) anför: Enligt PFF-samarbetets ramdokument, som var bifogat Natostaternas inbjudan till medlemskap, framhålls bl.a. att det kommer att utarbetas samhällsinriktade militära relationer (prop. 1995/96:37). I samband med ramdokumentets undertecknande överlämnades Sveriges presentationsdokument, där Sverige redogör för vilka former man önskar ha för sin samverkan inom PFF och vilka resurser man ställer upp med. Enligt detta dokument deltar Sverige i det fredsbevarande arbetet samt också i andra verksamheter t.ex. räddningstjänsten. Sverige har enligt vår mening gjort avsteg från IPP:n (det individuella partnerskapsprogrammet). Miljöpartiet anser att denna ändrade inriktning borde ha föregåtts av ett riksdagsbeslut och att den kommande IPP:n som Sverige avger måste föreläggas riksdagen.
Försvarsutskottets yttrande 1997/98:FöU3y
Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för fred.samarbetet
Till utrikesutskottet Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet tillfälle att yttra sig över regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet, jämte tillhörande motioner. Utskottet behandlar endast de motioner som väckts med anledning av skrivelsen.
Skrivelsen
Bakgrund Vid Natotoppmötet i januari 1994 skapades en ny form för europeiskt samarbete, Partnerskap för fred (PFF). Sverige deltar sedan i maj 1994 i detta samarbete (skr. 1993/94:207, bet. 1993/94:UU18). PFF-samarbetet har inneburit att Natos 16 medlemsstater samverkat med ett stort antal länder i syfte att öka Natos och partnerländernas förmåga att delta i internationella krishanteringsinsatser, förbättra räddningstjänst, effektivisera civilt försvar och beredskapsplanering samt stärka den demokratiska kontrollen av försvarssektorn. Särskilt viktigt har PFF blivit som instrument för de deltagande staterna att samordna, förbereda och öva sina styrkor för insatser i fredsbevarande verksamhet. Utgångspunkten för Sveriges deltagande i PFF-samarbetet är den svenska viljan att medverka till en alleuropeisk säkerhetsordning. Sveriges medverkan i PFF sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där varje stat själv bestämmer ambitionsnivån för sin medverkan. Förutom att stärka den svenska förmågan till medverkan i internationell krishantering syftar vårt PFF- deltagande även till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i Östersjöområdet i ett brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato, Ryssland och andra partnerländer. PFF-samarbetet har bidragit till att göra svenska insatser säkrare och mer effektiva samt ökat vår förmåga till samverkan i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.
Det Euro-atlantiska partnerskapsrådet Den 29 maj 1997 beslöt regeringen att Sverige skulle delta i det Euro- atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR bildades formellt och höll sitt första möte den 30 maj i Sintra, Portugal. Samtliga 43 PFF-länder, inklusive Ryssland, deltog i upprättandet av EAPR. Rådet utgör en politisk ram för det fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte är att vidareutveckla det samarbete mellan Nato och en bred krets av partnerländer på områden som inte rör försvar av det egna territoriet. Varje partnerland avgör självt på vilka områden och i vilken utsträckning det vill delta i beslut och i samarbetet mellan Nato och andra partnerländer. EAPR stärker den politiska dimensionen av det praktiskt inriktade PFF- samarbetet, och har en central roll i strävan att utveckla detta samarbete. Genom EAPR kommer partnerländerna att ges möjligheter att på olika nivåer erhålla information, hålla överläggningar och eventuellt fatta gemensamma beslut med Nato i PFF- och krishanteringsfrågor. I EAPR:s grunddokuments artikel 11 nämns flera andra ämnesområden som kan bli föremål för överläggningar och samarbete med partnerländerna. Exempel på sådana områden är civil beredskap inklusive räddningstjänst, försvarsrelaterade miljöfrågor, kärnenergisäkerhet, försvarsmaterielsamarbete och forskningsfrågor. De frågor som kan bli föremål för samarbete i EAPR kan också komma att behandlas i Nato-Rysslandsrådet, vilket bildades den 28 maj 1997. Regeringen konstaterar att utgångspunkten för Sveriges medverkan i EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet är att det sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där Sverige självt bestämmer omfattningen av sin medverkan. Den militära alliansfriheten utesluter deltagande i samarbete som rör territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Bevarande av den militära alliansfriheten förutsätter dock inte att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det framväxande, mångfacetterade europeiska säkerhetssamarbetet. Den svenska säkerhetspolitiken karakteriseras i den nya situationen av ett aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera delas av alla europeiska stater. Det är därför viktigt att Sverige bevarar handlingsfriheten att i takt med förändringar i omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det europeiska säkerhetssamarbetet. Genom EAPR och PFF bidrar Sverige vidare till att stärka uppbyggnaden av demokratiskt kontrollerade försvarsmakter i Central- och Östeuropa.
Det fördjupadet PFF-samarbetet och det breddade övningsinnehållet I en s.k. högnivågrupp under ledning av Natos biträdande generalsekreterare har det senaste året ett arbete pågått i syfte att bredda och fördjupa det praktiska PFF-samarbetet. Arbetet har skett i nära samråd med partnerländerna. Högnivågruppens rapport antogs av Natos utrikesministrar den 29 maj i år som en rekommendation för det fortsatta arbetet. Bland högnivågruppens förslag kan märkas: - Att öka partnerländernas insyn och deltagande i beslutsfattande i framtida Natoledda krishanteringsoperationer till vilka de bidrar med trupp. - Att utvidga PFF:s övningsprogram till att omfatta övningar för alla typer av krishanteringsoperationer utanför de kollektiva försvarsförpliktelserna i Washingtonfördragets artikel 5. Partnerländerna skall därvid ges en ökad roll i planeringen och ledningen av PFF-övningar. - Att erbjuda partnerländerna möjligheten att upprätta en delegation vid Nato under ledning av en ambassadör. - Att bereda PFF-länderna möjlighet till utökat deltagande i Natos civila och militära kommittéer i frågor som rör PFF och krishantering. I erbjudandet ingår att utse en militär representant att delta i Natos militärkommitté i dessa frågor. - Att erbjuda partnerländerna utökade möjligheter att etablera förbindelseofficerare vid Natohögkvarteret och olika Natostaber för att hantera PFF-frågor. - Att tillskapa särskilda PFF-enheter med deltagande av officerare från partnerländerna. Dessa skall ingå som separata delar i de reguljära Natostaberna och medverka i planeringen av PFF-övningar och fredsfrämjande operationer. PFF:s övningsprogram har hittills omfattat tre områden: fredsbevarande, räddningstjänst och humanitära insatser. Övningsprogrammet breddas nu till att omfatta alla typer av uppgifter som inte berör territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Tyngdpunkten kommer framgent att ligga på fredsfrämjande verksamhet. Enligt 1996 års försvarsbeslut skall Sverige med militära och civila resurser kunna delta i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och förberedelser för sådana. En förutsättning för svenskt deltagande i sådana insatser är att de har mandat från FN eller OSSE. PFF-övningar utgör ett viktigt instrument för att hålla en hög beredskap på området. Genom att PFF:s övningsprogram breddas till att omfatta alla typer av fredsfrämjande uppgifter ges övningarna mer realistiska förutsättningar och utbytet av dessa kan öka. Det utvidgade PFF-samarbetet ger också partnerländerna möjligheter att spela en större roll i planering och ledning av gemensamma övningar. Stärkt ansvarstagande av partnerländerna rörande övningar bidrar till att öka det ömsesidiga utbytet mellan Nato- och partnerländerna och kan enligt regeringens bedömning också verka stimulerande för de länder som hittills deltagit i begränsad omfattning i PFF. EAPR kommer att tilldelas en betydande roll för att vidareutveckla PFF- samarbetet. Regeringen vill även understryka det praktiska PFF-samarbetets förtroendeskapande roll. Grundandet av ett regionalt PFF-centrum vid försvarets internationella kommando i Almnäs (SWEDINT) skall ses i detta sammanhang. Detta centrum är ett viktigt redskap för att förbättra förmågan att delta i fredsfrämjande övningar och krisinsatser. En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har, tillsammans med bl.a. Ryssland, aktivt deltagit i PFF på detta område. EAPR innebär ökade möjligheter till fördjupat samarbete beträffande det civila försvaret. Det är regeringens bedömning att deltagande i PFF:s breddade övningsprogram stärker Sveriges förmåga att medverka med militära och civila resurser i fredsfrämjande och humanitär verksamhet på ett säkert och effektivt sätt. Det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta i EAPR och det fördjupade PFF. Detta är ett sätt på vilket Sverige kan medverka till skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och PFF utgör viktiga beståndsdelar.
Planerings- och översynsprocessen Inom ramen för PFF-samarbetet inleddes under början av 1995 en planerings- och översynsprocess, den s.k. Planning and Review Process (PARP). Processen syftar till att identifiera och värdera resurser som partnerländerna skulle kunna bidra med i fredsfrämjande och humanitära övningar och insatser tillsammans med Natostyrkor. Särskilda mål för samverkansförmåga, s.k. interoperabilitet, fastställs i en dialog mellan varje enskilt partnerland och Nato. Processen bygger på frivillighet och att varje partnerland självt bestämmer inom vilka områden och i vilken utsträckning som samverkansförmågan skall förbättras. Den första översynen för åren 1995-1997 avslutas i december i år. Sverige har sedan 1995 deltagit i planerings- och översynsarbetet i den utsträckning som motiveras av vårt intresse att främja effektiva och säkra fredsfrämjande och humanitära insatser. Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet vidareutvecklas nu planerings- och översynsprocessen. Inför nästa tvåårsperiod har antalet samverkansmål ökat och kvalitativt utvecklats. Räckvidden har vidgats så att planerings- och översynsprocessen i sin utvecklade form, liksom PFF:s övningsprogram, innefattar styrkor och resurser avsedda för hela det fredsfrämjande området, i enlighet med såväl kapitel VI som kapitel VII i FN-stadgan. Vidare avses målen för samverkan utvecklas till att även beröra sammansättning och kapacitet hos olika förband, s.k. partnerskapsmål. Tanken är att öka säkerheten i planeringen inför internationella fredsinsatser genom att på förhand söka utröna tillgängligheten av och beredskapen hos olika länders styrkor och resurser. Liknande tankegångar ligger bakom existerande arrangemang inom FN (UN Stand By Forces). Planer finns på att införa särskilda partnerskapsmål för PFF-länderna, i syfte att underlätta identifieringen av styrkor och resurser som kan göras tillgängliga för fredsfrämjande operationer. Partnerskapsmålen kommer inte att innebära några bindande åtaganden för partnerländerna. Beslut om att ställa styrkor till förfogande skall även fortsättningsvis fattas från fall till fall. I linje med den övergripande utvecklingen inom PFF kommer partnerländerna att ges ett allt större inflytande även i planerings- och översynsprocessen. Öppenheten i översynsprocessen stärks på frivillig basis, vilket ligger i linje med de övergripande målen för PFF. Den för Sverige grundläggande möjligheten att självt kunna avgöra på vilka områden och i vilken utsträckning vi vill samarbeta kommer även framgent att gälla. Utifrån försvarsbeslutet gav regeringen i februari 1997 Försvarsmakten i uppdrag att utreda behovet av interoperabilitet i ett internationellt perspektiv. Uppdraget redovisades till regeringen den 30 september 1997. Sveriges deltagande i IFOR/SFOR i Bosnien har understrukit värdet av planerings- och översynsprocessen som ett instrument för fortsatt utveckling av vår samverkansförmåga beträffande fredsbevarande och humanitära insatser. Möjligheterna att i den kommande planeringsperioden utveckla metoder för att använda enheter ur samtliga försvarsgrenar i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser bör tillvaratas. Samverkansmålen kommer att fastläggas med utgångspunkt från regeringens övergripande bedömning av behoven av Sveriges internationella samverkansförmåga. Den studie som Försvarsmakten har redovisat utgör härvidlag ett värdefullt underlag. Behov av ökad interoperabilitet finns även i civila insatser som t.ex. humanitär katastrofhjälp. På detta område är FN det ledande organet. Regeringen anser det angeläget att stödja det arbete som pågår inom FN för att förbättra den internationella samverkansförmågan vid civila insatser. Regeringen har tillsatt en särskild utredare med uppgift att bl.a. ta initiativ till civil- militära utbildningsprojekt. Regeringen har också utsett en särskild interdepartemental grupp för beredning av beslut om svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser där olika civila liksom militära aspekter på insatserna samordnas. Regeringen anser att samtliga försvarsgrenar bör ha en internationell grundförmåga. Vissa enheter bör även ha en förhöjd förmåga. Den förhöjda förmågan skall i första hand eftersträvas för sådana förband som kan förväntas efterfrågas i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och där svenska resurser är särskilt lämpade. På kort sikt bör tonvikt läggas vid att öka den militära samverkansförmågan för fredsfrämjande och humanitära insatser vad gäller metod och arbetssätt enligt Natostandard. Strävan bör vara att samtliga svenska officerare skall ha sådana kunskaper och färdigheter i internationella metoder och arbetssätt att de med viss kompletterande utbildning vid behov skall kunna samarbeta med personal från Natos medlemsländer och partnerländer. Särskild hänsyn skall i detta arbete tas till Sveriges förmåga att samverka med de nordiska länderna i fredsfrämjande insatser.
Svensk Natoambassadör och närvaro i Natostaber Nato har inbjudit partnerländerna att utse ambassadör och upprätta delegation vid organisationen. De diplomatiska och militära kontakterna kan väntas öka genom EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet. Genom EAPR kommer ett antal Natokommittéer att öppnas för deltagande från partnerländerna i frågor som rör PFF. Regeringen har med anledning härav utnämnt Sveriges ambassadör i Bryssel att även var ombud vid Nato. Regeringen avser vidare att stärka den militära representationen vid ambassaden i Bryssel. Regeringen planerar att utse en svensk militär representant att delta i möten mellan Natos militärkommitté och partnerländerna i frågor som avser PFF. Natohögkvarteret i Bryssel har det övergripande politiska och militära ansvaret för PFF-verksamhet och krishanteringsfrågor. Det militära planeringsarbetet för PFF-aktiviteter och fredsfrämjande operationer sker på olika nivåer i Natos staber. I det fördjupade PFF-samarbetet erbjuds partnerländerna möjligheter till representation vid Natostaber. Avsikten är att partnerländerna i större utsträckning skall kunna delta i planering och genomförande av övningar och andra PFF-aktiviteter samt Natoledda fredsfrämjande och humanitära operationer. Partnerländernas representation vid Natostaber kommer att kunna ta olika former. Särskilda PFF-enheter med officerare från partnerländerna skall tillskapas, vilka skall ingå som separata delar i reguljära Natostaber. Innebörden av denna organisatoriska lösning är att en tydlig gräns dras mellan krishanteringsuppgifter och territoriellt försvar. Möjligheten till ökad insyn och inflytande i militära PFF-frågor kommer att stärkas vid Natos högkvarter och staber. Natos militärkommitté kommer att sammanträda regelbundet med partnerländerna inom EAPR för att diskutera PFF- och krishanteringsfrågor. Partnerländerna kommer även att kunna utse nationella förbindelseofficerare att i ökad omfattning bidra till det dagliga PFF-arbetet i Natos högkvarter och i olika Natostaber. Sverige har redan i dag, i likhet med de flesta PFF-länder, en förbindelseofficer vid PFF:s koordineringsenhet i Mons, Belgien, och en förbindelseofficer vid Natohögkvarteret i Bryssel. Även om arrangemanget inte ger partnerländerna något formellt inflytande, kommer det att ge värdefull kunskap om Natos strukturer och arbetssätt samt planering av konflikthanteringsoperationer. Närvaron av förbindelseofficerare förbättrar Sveriges möjligheter att påverka utformningen av PFF-aktiviteter och fredsfrämjande insatser. Nationella ställningstaganden underlättas och beredskapen att agera förbättras. Sverige har intresse av representation vid Natos högkvarter och staber på olika nivåer. Regeringen kommer att från fall till fall ta ställning till representation i internationella staber.
Ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer Det har länge varit en uttalad svensk uppfattning att länder som bidrar med trupp till en internationell krishanteringsoperation också skall ges insyn i och inflytande över planering och ledning av insatsen. Genom ett svensk-finskt initiativ vid EU:s regeringskonferens har denna princip skrivits in i den del av EU-fördraget som behandlar militära krishanteringsinsatser till vilka EU tagit initiativet och som genomförs av Västeuropeiska unionen (VEU). Diskussioner om att skapa ett särskilt politisk-militärt ramverk för Natoledda krishanteringsinsatser förs för närvarande inom Nato och med partnerländerna i EAPR. Regeringen välkomnar detta och avser att aktivt delta i arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för krishanteringsinsatser. Ambitionen är att finna en modell som ger partnerländerna möjligheter till insyn i och inflytande över såväl den politiska som militära styrningen av Natoledda krishanteringsoperationer. Det har också varit ett uttalat svenskt önskemål att partnerländerna ges möjlighet att framföra sina ståndpunkter i ett tidigt skede av planerings- och beslutsprocesserna. Under IFOR- och SFOR-operationerna har det efter hand utvecklats former för att ge länder som inte är medlemmar i Nato förbättrade möjligheter att medverka i planering och styrning. Dessa erfarenheter är av stort värde i diskussionerna om partnerländernas insyn och inflytande i framtida krishanteringsoperationer. Det är en svensk målsättning, med beaktande av erfarenheterna från IFOR och SFOR, att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent och förstärkt form i det politisk-militära ramverk för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR.
Motionerna Moderata samlingspartiet välkomnar i motion U29:1 (m kommitté) det fördjupade samarbetet med Nato som skrivelsen är ett uttryck för. Motionärerna beklagar dock att regeringen inte tillvaratagit inbjudan att utse en ambassadör till Nato. Enligt Moderaternas mening är det Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade PFF-samarbetet av så stor framtida betydelse för Sverige att den ökade resurs, och den positiva markering, som en särskild ambassadör innebär vore välmotiverad. Folkpartiet liberalerna välkomnar i motion U29:5 (fp kommitté) den fortsatta utvecklingen av PFF-samarbetet och inrättandet av det Euro-atlantiska partnerskapsrådet, liksom ett fördjupat svenskt deltagande i detta. Folkpartiet instämmer i princip med regeringens bedömning att Sveriges militära alliansfrihet ?utesluter deltagande i samarbete som rör territorialförsvar och säkerhetsgarantier?. Man påpekar i sammanhanget att Sverige genom sitt FN- medlemskap är skyldigt att enligt FN-stadgan - om så erfordras och beslutas av säkerhetsrådet - med militära medel komma en annan FN-stat till undsättning till skydd för internationell fred och säkerhet. Det fördjupade PFF-samarbetet skapar en ökad förmåga till gemensam hantering av kriser och andra påfrestningar sett i ett vidgat säkerhetsbegrepp. Det viktiga och omfattande arbetet som rör Nato motiverar att en särskild ambassadör inrättas i Bryssel. Vänsterpartiet pekar i motion U29:4 (v parti) på att erfarenheterna från IFOR- och SFOR-operationerna visar att länder såväl inom som utanför PFF-samarbetet har kunnat delta. Vänsterpartiet anser att ledningen, i operationer av den typ det nu varit fråga om, bör utövas direkt av FN eller OSSE. Det finns risker med att i längden låta en militärallians med starkt beroende av USA:s ledning och militära resurser dominera fredsfrämjande operationer. OSSE borde utvecklas så att den blir det ledande säkerhetspolitiska organet i Europa med ansvar även för fredsfrämjande operationer. Ett centralt inslag i PFF-samarbetet är militära enheters och systems förmåga att samverka. Detta innebär en ensidig anpassning till Natostandard. Vänsterpartiets tidigare framförda farhågor om en harmonisering av svenska stridskrafter med Nato har besannats. Det fördjupade PFF-samarbetet har fått en alltför stark militär prägel. Sverige bör lämna PFF- samarbetet. Miljöpartiet erinrar i motion U29:2 (mp kommitté) att det tidigare krävt att regeringen för riksdagen presenterar en övergripande redovisning för alla de försvars- och säkerhetspolitiska verksamheter där Sverige finns representerat. Regeringen måste återkomma med en handlingsplan för hur trovärdigheten för den svenska militära alliansfriheten kan återupprättas. Dessförinnan måste all övningsverksamhet i PFF, som inte har med strikt fredsbevarande, miljöskydd, räddningstjänst eller humanitär verksamhet att göra, för svensk del vara utesluten. Riksdagen måste även få ta ställning till det individuella partnerskapsprogrammet (IPP) som reglerar svensk medverkan i PFF. Sverige skall inte delta med representation i Natostaber eller ha en ambassadör. Miljöpartiet avvisar ett svenskt deltagande i EAPR. Kristdemokraterna välkomnar i motion U29:3 (kd kommitté) Sveriges deltagande i den nya samarbetsformen. Det är viktigt att Sverige deltar i och bidrar till samarbetet när det gäller fredsfrämjande och humanitära uppgifter samt även civil beredskap. Sverige bör verka för och delta i sådant samarbete som avser civil beredskap. För att bättre kunna delta i ett fördjupat samarbete inom området civil beredskap och i militära PFF-frågor anser Kristdemokraterna att en svensk totalförsvarsdelegation bör inrättas vid Natos högkvarter.
Utskottet
EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet Utskottet anser i likhet med regeringen att bildandet av det Euro-atlantiska rådet samt utvidgningen och fördjupningen av PFF-samarbetet är viktiga inslag i en grundläggande förändring av den europeiska säkerhetspolitiska miljön. Natos och EU:s förestående utvidgning, samt Natos vidgade relationer med Ryssland, representerar ytterligare steg i framväxten av en alleuropeisk säkerhets- och samarbetsstruktur. Sverige medverkar aktivt i en lång rad säkerhetsfrämjande organisationer. I FN:s säkerhetsråd, genom medverkan i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, i Europarådet samt som observatörer i VEU. Sedan 1994 har Sverige ett samarbete med Nato genom det s.k. Partnerskapet för fred. Utskottet anser att det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta i EAPR och det fördjupade PFF. Detta är ett av många sätt på vilket Sverige kan medverka till skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och PFF utgör viktiga beståndsdelar. Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna samt Kristdemokraterna ställer sig alla bakom regeringens beslut att Sverige skall delta i det Euro- atlantiska rådet samt att utvidga och fördjupa sitt partnerskapssamarbete. Vänsterpartiet anser att PFF-samarbetet fått en alltför stark militär prägel varför Sverige bör lämna PFF-samarbetet. Miljöpartiet anser att all övningsverksamhet inom PFF, som inte har med strikt fredbevarande, miljöskydd, räddningstjänst eller humanitär verksamhet att göra, skall vara utesluten. Det individuella partnerskapsprogrammet (IPP) måste riksdagen ta ställning till. Miljöpartiet avvisar Sveriges deltagande i EAPR Utskottet konstaterar sålunda att det råder ett brett stöd för regeringens beslut. Det är utskottets mening att Sverige bör kunna samarbeta med Nato på alla områden utom de som rör försvaret av vårt eget territorium eller vad gäller kravet på ömsesidiga försvarsgarantier. Samarbetslinjen är självklar eftersom den gagnar såväl vår egen säkerhet som säkerheten i vårt närområde och i Europa som helhet. EAPR kan bli en viktig mötesplats för planering och samordning av bl.a. internationella insatser. Riksdagen har genom betänkande 1995/96:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik tagit ställning till att bevarandet av den militära alliansfriheten inte förutsätter att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande, mångfacetterade europeiska samarbetet. Utskottet vill därför betona att regeringen särskilt framhåller att Sveriges medverkan i PFF sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där varje stat själv bestämmer ambitionsnivån för sin medverkan. Förutom att stärka den svenska förmågan till medverkan i internationell krishantering syftar vårt PFF- deltagande även till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i Östersjöområdet i ett brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato, Ryssland och andra partnerländer. Utskottet - som delar regeringens bedömning - anser därför att Sverige bör medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och militärt alliansfria länder inom EAPR. Kristdemokraterna framhåller betydelsen av att Sverige aktivt bör verka för att fördjupa samarbetet inom området civil beredskap. En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har, tillsammans med bl.a. Ryssland, aktivt deltagit i PFF på detta område. EAPR innebär ökade möjligheter till fördjupat samarbete beträffande det civila försvaret. Miljöpartiet anser att det individuella partnerskapsprogrammet (IPP) skall underställas riksdagens prövning. Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet behandlade en liknande motion i betänkande 1996/97:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik. Utskottet ansåg inte att det individuella partnerskapsprogrammet var av en sådan karaktär att det behövde föreläggas riksdagen. Försvarsutskottet gör samma bedömning i denna fråga nu. Utskottet har sålunda inget att invända mot regeringens redovisning av hur PFF-samarbetet bör utvidgas.
Sveriges representation i Nato och dess staber Regeringen framhåller att de diplomatiska och militära kontakterna väntas öka genom EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet. Ett antal Natokommittéer kommer att öppnas för deltagande från partnerländerna i frågor som rör PFF. Regeringen har med anledning härav utnämnt Sveriges ambassadör i Bryssel att även var ombud vid Nato. Regeringen avser vidare att stärka den militära representationen vid ambassaden i Bryssel. Regeringen planerar att utse en svensk militär representant att delta i möten mellan Natos militärkommitté och partnerländerna i frågor som avser PFF. Moderata samlingspartiet beklagar att regeringen inte tillvaratagit möjligheten att utnämna en särskild ambassadör till Nato. Folkpartiet anser att det viktiga och omfattande arbetet som rör Nato motiverar att en särskild ambassadör utses. Miljöpartiet anser inte att Sverige skall representeras i Natostaber eller ha en ambassadör hos Nato. Kristdemokraterna anser att en totalförsvarsdelegation bör inrättas för att bättre delta i ett fördjupat samarbete inom området civil beredskap. Utskottet delar regeringens bedömning om behovet av att stärka vår representation i Bryssel eftersom både de diplomatiska och militära kontakterna kommer att intensifieras i takt med att Sverige bereds tillfälle att medverka i ett antal kommittéer. Svenska officerares samverkan i Natos staber och olika kommittéer kommer enligt utskottets mening att tillföra Försvarsmakten kunskaper om Natos arbetsmetoder. Detta bör vara av stort värde för Sverige, inte minst för att förbereda samverkan med andra nationer i internationella insatser. Den totalförsvarsrådgivare som tillsatts vid ambassaden bör kunna bidra till att fördjupa det samarbete som Kristdemokraterna efterlyser. En effektiv och kraftfull utrikesrepresentation bör vara det primära - inte den organisatoriska formen. Utskottet har sålunda inget att invända mot regeringens åtgärder. Något särskilt uttalande från riksdagens sida om hur representationen närmare bör utformas bör inte göras nu. Erfarenheterna får utvisa om ytterligare personalresurser behövs.
Samverkansförmåga och politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer Regeringen redovisar att planer finns på att införa särskilda partnerskapsmål för PFF-länderna, för att underlätta identifieringen av styrkor och resurser som kan göras tillgängliga för fredsfrämjande operationer. Partnerskapsmålen kommer enligt regeringen inte att innebära några bindande åtaganden för partnerländerna. Beslut om att ställa styrkor till förfogande skall även fortsättningsvis fattas från fall till fall. Vänsterpartiet - som anser att Sverige bör lämna PFF-samarbetet - framhåller att ett centralt inslag i PFF-samarbetet är militära enheters och systems förmåga att samverka. Detta innebär en ensidig anpassning till Natostandard. Vänsterpartiets tidigare framförda farhågor om en harmonisering av svenska stridskrafter med Nato har besannats. Det fördjupade PFF-samarbetet har fått en alltför stark militär prägel. Utskottet påminner om att frågan om det svenska totalförsvarets förmåga att samverka med andra länder mot bakgrund av den nya internationella verksamheten behandlades i 1996 års försvarsbeslut. Det är ett svenskt intresse att ytterligare utveckla interoperabiliteten (samverkansförmågan) inför internationella fredsfrämjande och humanitära insatser, inte minst för att uppgiften att kunna genomföra sådana har blivit en av huvuduppgifterna för totalförsvaret. Sveriges medverkan blir effektivare och därmed mer trovärdig. Skyddet för svensk trupp bör rimligtvis öka. En förbättrad samverkansförmåga kräver anpassning till internationell standard såväl inom det materiella området som när det gäller metoder och arbetssätt. Utskottet delar regeringens bedömning att Sverige även fortsättningsvis bör delta i PFF-övningar med enheter från samtliga försvarsgrenar för att stärka förmågan att kunna genomföra internationella fredsfrämjande insatser på ett säkert och effektivt sätt. PFF-övningar i Östersjöområdet med en bred deltagarkrets fyller en viktig förtroendeskapande funktion. Vi bör i första hand sträva efter att förbättra samverkansförmågan för sådana typer av enheter som kan förväntas efterfrågas för internationella fredsfrämjande insatser och där svenska resurser enligt vår bedömning är särskilt väl lämpade. Regeringen bedömer att EAPR och det utvidgade och fördjupade PFF kommer att erbjuda partnerländerna ökade möjligheter till insyn och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för krishanteringsoperationer. Erfarenheter från Implementation Force (IFOR) och den nu pågående operationen Stabilization Force (SFOR) i Bosnien-Hercegovina har tydliggjort betydelsen av att i ett tidigt skede kunna delta i planering av de fredsfrämjande insatserna till vilka Sverige bidrar med militär trupp. Därför välkomnar regeringen detta och avser att aktivt delta i arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för krishanteringsinsatser. Diskussioner om att skapa ett särskilt politisk-militärt ramverk för Natoledda krishanteringsinsatser förs för närvarande inom Nato och med partnerländerna i EAPR. Ambitionen är att finna en modell som ger partnerländerna möjligheter till insyn i och inflytande över såväl den politiska som militära styrningen av Natoledda krishanteringsoperationer. Det har också varit ett uttalat svenskt önskemål att partnerländerna ges möjlighet att framföra sina ståndpunkter i ett tidigt skede av planerings- och beslutsprocesserna. Utskottet framhåller att det länge har varit en uttalad svensk uppfattning att länder som bidrar med trupp till en internationell krishanteringsoperation också skall ges insyn i och inflytande över planering och ledning av insatsen. Utskottet anser i likhet med regeringen att det bör vara en svensk målsättning, med beaktande av erfarenheterna från IFOR och SFOR, att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent och förstärkt form i det politisk-militära ramverk för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR. Utskottet har sålunda inget att invända mot vad regeringen redovisar om ambitionerna när det gäller att öka svenska totalförsvarsresurser för att medverka i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser samt att skapa ett politisk-militärt ramverk för vår medverkan i framtida krishanteringsoperationer.
Stockholm den 4 november 1997
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Iréne Vestlund (s), Henrik Landerholm (m), Karin Wegestål (s), Anders Svärd (c), Ola Rask (s), My Persson (m), Birgitta Gidblom (s), Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika Nordgren (mp), Åke Carnerö (kd), Jörgen Persson (s), Ulf Kero (s), Mikael Jansson (fp) och Nils-Göran Holmqvist (s).
Avvikande meningar Arne Andersson (m), Henrik Landerholm (m), My Persson (m), Olle Lindström (m) och Mikael Jansson (fp) anser: Det omfattande och viktiga samarbetet mellan Sverige och Nato tar sig många olika uttryck. Såväl omfattning som innehåll motiverar att en särskild ambassadör ackrediteras till Nato. Annika Nordgren (mp) anser: Det svenska försvaret Natoanpassas sedan tidigare. Nu närmar sig utskottsmajoriteten Nato ytterligare. Sveriges militära alliansfrihet blir alltmer substanslös. Jag anser inte att Sverige skall delta i det Euro- atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). Rådet utgör en politisk ram för det fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte är att vidareutveckla samarbetet mellan Nato och partnerländerna. Jag anser inte att Sverige skall delta med representation vid Natostaber eller ha en ambassadör som ombud vid Nato. Jag kan acceptera svensk medverkan i PFF enbart inom övningar som har med strikt fredsbevarande och humanitär verksamhet, miljöskydd och räddningstjänst att göra. Sverige bör naturligtvis inom ramen för PFF kraftigt markera mot fördjupad militär samordning med Nato. Riksdagen måste också få ta ställning till IPP:n som reglerar svensk medverkan i PFF. Åke Carnerö (kd) anser: Kristdemokraterna välkomnar Sveriges deltagande i vidareutvecklingen av PFF- samarbetet samt bildandet av det Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). För att Sverige bättre skall kunna ta till vara ökade möjligheter till insyn och inflytande i planering och genomförande av övningar och andra PFF-aktiviteter inom området civil beredskap och i militära PFF-frågor, bör en svensk totalförsvarsdelegation inrättas vid Natos högkvarter i Bryssel.
----------------------------------------------------- |EU |Europeiska unionen | ----------------------------------------------------- |FN |Förenta nationerna | ----------------------------------------------------- |GUSP |EU:s gemensamma utrikes- och| | |säkerhetspolitik | ----------------------------------------------------- |NACC |Nordatlantiska samarbetsrådet | ----------------------------------------------------- |NATO |North Atlantic Treaty Organization| | |(?Atlantpakten?) | ----------------------------------------------------- |OSSE |Organisationen för säkerhet och samarbete| | |i Europa | | |(f.d. ESK) | ----------------------------------------------------- |PFF |Partnerskap för fred | | |(samma som PFP) | ----------------------------------------------------- |PFP |Partnership for Peace | ----------------------------------------------------- |VEU |Västeuropeiska unionen | ----------------------------------------------------- |WEAG |Western European Armaments Group | -----------------------------------------------------
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................3 Skrivelsens huvudsakliga innehåll...................3 Det hittillsvarande PFF-samarbetet................3 Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR)..........4 Det fördjupade PFF-samarbetet, inklusive planerings- och översynsprocessen 5 Det utvidgade och fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet (PFF)5 Planerings- och översynsprocess.................6 Regeringens bedömning.............................6 Euro-atlantiska partnerskapsrådet...............6 PFF:s breddade övningsinnehåll..................7 Svensk närvaro i Natostaber.....................8 Natos erbjudande att öppna delegation och ackreditera ambassadör8 Ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer9 Planerings- och översynsprocess.................9 Sammanfattning av motionerna.......................10 Utskottets överväganden............................15 Hemställan.........................................30 Reservationer........................................32 Särskilt yttrande....................................42 Försvarsutskottets yttrande..........................44
Gotab, Stockholm 1997