Ett effektivare brottmålsförfarande
Betänkande 1994/95:JuU2
Justitieutskottets betänkande
1994/95:JUU02
Ett effektivare brottmålsförfarande
Innehåll
1994/95 JuU2
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om en rad åtgärder som syftar till att effektivisera brottmålsförfarandet samt fem motioner som väckts i ärendet. Utskottet tillstyrker, med tre smärre justeringar av lagteknisk natur, regeringens förslag. Med anledning av fyra av motionerna tar utskottet dessutom ställning för att brott mot lagen om hundskatt bör utmönstras ur strafflagstiftningen.
Propositionen
I proposition 1994/95:23 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda och av Lagrådet utom såvitt avser lagförslag 8 granskade förslagen till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i utsökningsbalken,
4. lag om ändring i checklagen (1932:131),
5. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
6. lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),
7. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
8. lag om ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
10. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
11. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
12. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
13. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
14. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.,
15. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
16. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
17. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
18. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,
19. lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).
Lagförslagen, utom lagförslag 7, har fogats till betänkandet, se bilaga 1. Lagförslag 7 har av utskottet överlämnats till socialutskottet för samordnad beredning med ett annat förslag avseende samma lag (se 1994/95:SoU9).
Motionerna
1994/95:Ju3 av Sten Östlund och Sverre Palm (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att 48 kap. 20 § rättegångsbalken ges den lydelse som i motionen anförts.
1994/95:Ju4 av Patrik Norinder (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avkriminalisering av skyldighet att betala hundskatt.
1994/95:Ju5 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avkriminalisering av skyldighet att betala hundskatt.
1994/95:Ju6 av Karl-Erik Persson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyldighet att betala hundskatt bör avkriminaliseras.
1994/95:Ju7 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyldigheten att betala hundskatt bör avkriminaliseras.
Utskottet
Inledning
Bakgrund
År 1990 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att utreda åklagarverksamheten och brottmålsförfarandet. Kommittén, som antog namnet Åklagarutredningen -90, avlämnade i juni 1992 betänkandet (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende.
Åklagarutredningen tar i betänkandet upp olika frågor om åklagarväsendets organisation, åklagarnas uppgifter och brottmålsförfarandet. Betänkandet har remissbehandlats.
Inför sitt ställningstagande till åklagarväsendets organisation analyserade Åklagarutredningen flera organisationsmodeller. Utredningens slutsats blev att endast två kan komma i fråga -- den nuvarande ordningen eller den s.k. regionmodellen. Regeringen, som för sin del gjorde bedömningen att regionmodellen inte är lämplig som organisatorisk uppbyggnad för åklagarväsendet, gav i november 1993 Riksåklagaren i uppdrag att bl.a. se över indelningen i åklagardistrikt. Den 14 april 1994 gav regeringen Riksåklagaren tilläggsuppdraget att se över bl.a. frågor rörande arbetsfördelningen mellan lokala och regionala åklagarmyndigheter.
Den 14 april 1994 uppdrog regeringen även åt Riksåklagaren att tillsammans med Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket utarbeta ett förslag till fördjupat samarbete mellan berörda myndigheter vid bekämpningen på central nivå av ekonomisk brottslighet. De nämnda myndigheterna överlämnade den 1 september 1994 idéskissen (ÅD 375-94) En central enhet för bekämpning av ekonomisk brottslighet.
Åklagarutredningen föreslog vidare att det borde göras en översyn av Riksåklagarens verksamhet och organisation samt av ansvaret för ADB-frågor inom åklagarväsendet. Mot bakgrund härav gav regeringen i juli 1992 Statskontoret i uppdrag att se över åklagarväsendets centrala organisation. Uppdraget redovisades i februari 1993 i rapporten Riksåklagarens framtida roll och organisation. Rapporten har remissbehandlats. I regleringsbrevet för budgetåret 1992/93 uppdrog regeringen åt Riksåklagaren att analysera omfattningen av Riksåklagarens tillsynsverksamhet. Uppdraget redovisades i mars 1993 i promemorian Tillsynsverksamheten i Riksåklagarens kansli. I årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 35 f) redovisade regeringen sina överväganden i dessa frågor.
I den nu aktuella propositionen tas med ett undantag upp Åklagarutredningens förslag i fråga om åklagarens uppgifter och brottmålsförfarandet. Den kvarstående frågan gäller om polisens och åklagarnas befattning med ärenden angående felparkeringsavgifter skall upphöra och ett enhetligt sanktionssystem, som bygger på det nuvarande systemet för uttagande av kontrollavgift vid s.k. tomtmarksparkering, skall införas på parkeringsområdet. Detta förslag har enligt propositionen statsfinansiella konsekvenser som i den rådande ekonomiska situationen kräver ytterligare överväganden.
I propositionen behandlas vidare vissa frågor om åklagares övertagande av ledningen av förundersökning som, förutom av Åklagarutredningen, har berörts i betänkandet (SOU 1988:18) Rapport av Parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme. Även denna rapport har remissbehandlats.
Här bör också erinras om att regeringen i propositionen (1994/95:12) Handläggningen av ungdomsmål, som behandlas i riksdagen denna höst, tar upp en rad frågor om brottmålsförfarandet i ungdomsmål.
Härutöver kan nämnas att Riksåklagaren den 3 oktober 1994 har redovisat de ovannämnda uppdragen rörande åklagarväsendets organisation m.m. i rapporten (1994:2) Åklagarväsendets dimensionering och indelning på regional och lokal nivå. Ärendet bereds nu vidare i Justitiedepartementet. I det sammanhanget bereds också en promemoria (Ds 1994:95) om tjänstestrukturen för åklagare m.m. som utarbetats av en arbetsgrupp inom departementet. Även den ovannämnda idéskissen om en central enhet för bekämpning av ekonomisk brottslighet bereds i Justitiedepartementet.
I ärendet föreligger en skrift från Riksskatteverket.
Propositionen
I propositionen föreslås en rad åtgärder som syftar till att effektivisera brottsbekämpningen. En utgångspunkt för reformen har varit att resurserna för denna verksamhet skall kunna användas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt.
Åklagarens roll skall enligt propositionen renodlas på så sätt att åklagare befrias från de flesta uppgifter han i dag har som inte har någon anknytning till förfarandet i brottmål. Det innebär att åklagare inte längre skall ha som uppgift att föra talan om vissa viten och avgifter samt om handräckning.
I linje härmed föreslås i propositionen att uppgiften att föra talan om tilläggsavgift för olovligt byggande förs över från åklagare till byggnadsnämnderna. Talan skall enligt propositionen föras vid länsrätt i stället för vid allmän domstol, och prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten.
Vidare läggs fram förslag om att åklagare inte längre skall ha som uppgift att föra talan om handräckning enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar, naturvårdslagen (1964:822) och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Åklagarens uppgift att föra talan om handräckning enligt den i bilaga B till gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland intagna stadgan för fisket inom Torne älvs fiskeområde behålls dock enligt propositionen oförändrad.
I propositionen förordas att åklagarnas befattning med ärenden om generella viten behålls. Däremot föreslås att åklagare inte längre skall ha som uppgift att föra talan om utdömande av vite enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken.
Propositionen innehåller flera förslag om avkriminalisering av förfaranden som kan motverkas på annat sätt än genom att resurserna för brottsbekämpning tas i anspråk. I anslutning härtill uttalas att kriminalisering som sanktionsform bör användas med försiktighet.
I enlighet med det anförda föreslås beträffande vårdslöshet i trafik att det straffbara området inskränks så att endast den som i väsentlig mån brister i omsorg och varsamhet skall dömas till straff. Som påföljd förordas dagsböter. I dag kan även penningböter komma i fråga.
På trafikområdet föreslås vidare att gränsen för när överlastavgift skall tas ut höjs och att lägsta avgift blir 2 000 kr.
I propositionen föreslås också att straffbestämmelsen i checklagen för den som ställer ut en check utan täckning eller som förfogar över täckningen innan checken skall uppvisas upphävs.
Även jaktlagen ändras enligt propositionens förslag så att det för straffbarhet krävs i vart fall grov oaktsamhet samt att straffbestämmelsen för bl.a. lindrigare former av s.k. överskjutning utgår. Samtidigt förslås att länsstyrelserna skall ha rätt att ta ut en särskild avgift i motsvarande fall.
Vad beträffar brott som avser olovliga förfaranden med förhyrd egendom förordas i propositionen särskilda restriktioner vid åtalsprövningen.
Slutligen föreslås i den del av propositionen som rör avkriminalisering särskilda restriktioner för åtalsprövningen vid brott som avser övertrasseringar av eget konto.
I propositionen läggs fram ett antal förslag som syftar till att effektivisera förfarandet vid förundersökning. I denna del föreslås till att börja med att möjligheten att underlåta förundersökning, i de fall det ändå finns tillräckliga skäl för åtal, utvidgas till att omfatta alla brott som inte kan antas leda till annan påföljd än böter.
Förundersökningen skall enligt propositionen alltid inledas genom ett formligt beslut. Samtidigt föreslås en utvidgning av polismans rätt och skyldighet att vidta utredningsåtgärder innan en förundersökning hunnit inledas. Det föreslås också ett förtydligande av bestämmelsen om skyldighet att på polismans tillsägelse följa med till förhör så att det framgår att den gäller även om förundersökning inte inletts.
Enligt propositionen bör regeln om åklagares övertagande av ledningen av förundersökningen förtydligas så att det framgår att åklagaren i dessa fall har ansvaret för hela utredningen. Som en konsekvens föreslås att åklagares rätt att meddela anvisningar för förundersökningens bedrivande när polismyndigheten är förundersökningsledare tas bort -- åklagaren får i stället överta ledningen av förundersökningen.
Vad beträffar förundersökningsprotokollet anförs i propositionen att dokumentationen av vad som framkommit under en förundersökning inte bör göras mer omfattande än vad som krävs i det enskilda fallet för att syftet med förundersökningen skall uppfyllas. Ingen lagstiftningsåtgärd krävs dock i denna del enligt propositionen.
I frågan om åtalsplikten tas i propositionen ställning för att principen om absolut åtalsplikt bör behållas. Inte heller bör, enligt vad som anförs, reglerna i rättegångsbalken om åtalsunderlåtelse ändras.
Det framhålls dock att principen om en absolut förundersökningsplikt bör tolkas på det sättet att den innebär en skyldighet att inleda utredning endast då det ligger inom det rimligas gräns att anta att en utredning kan leda till att saken blir uppklarad och någon kan lagföras för brottet. För att undanröja den osäkerhet som kan råda på denna punkt bör enligt propositionen lagstiftningen förtydligas. Ett sådant förtydligande torde också, anförs det, främja en enhetlig och säker rättstillämpning. I propositionen föreslås således att förundersökning inte skall behöva inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Möjligheterna till förundersökningsbegränsning i s.k. disproportionsfall (se 23 kap. 4 a § 1 rättegångsbalken, RB) bör därmed, anförs det, inte utvidgas.
I ett avsnitt i propositionen behandlas reglerna om strafföreläggande och ordningsbot. Här föreslås att området för strafföreläggande utvidgas genom att åklagare skall få utfärda strafföreläggande för alla typer av brott där böter ingår i straffskalan. Vidare föreslås att ett föreläggande också skall få omfatta medgivna enskilda anspråk som avser betalningsskyldighet.
Beträffande tillämpningsområdet för att förelägga ordningsbot är inställningen i propositionen att någon utvidgning inte bör ske. Inte heller föreslås några ändringar när det gäller beslutsordningen.
I denna del av propositionen förordas avslutningsvis att strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot behålls oförändrat som två separata institut.
I propositionen tas också upp bestämmelserna om förverkande och beslag. Här föreslås att åklagare ges generell rätt att besluta om förverkande utan samband med talan om ansvar för brott, om inte egendomen har betydande värde eller det finns särskilda skäl att saken prövas av rätten. Vidare hemställs om att det införs en rätt för polisman att besluta om förverkande, när någon ansvarstalan inte skall föras. Som förutsättning härför föreslås gälla att saken är uppenbar och att egendomen saknar saluvärde eller kan antas vara värd mindre än en tiondel av basbeloppet. Den som drabbas skall dock enligt propositionen alltid ha rätt till domstolsprövning. I denna del förordas också att åklagarens skyldighet upphävs att i vissa fall hos domstol begära en förlängning av åtalstiden när beslag skett.
Slutligen har i regeringskansliet uppmärksammats att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. av misstag fått en felaktig lydelse i ett annat lagstiftningsärende. I detta ärende har därför intagits ett förslag till ändring i lagen.
Samtliga lagförslag utom det sistnämnda har granskats av lagrådet. Lagändringarna såvitt avser förslagen om renodling av åklagarrollen och avkriminalisering m.m. föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. De ändrade reglerna om strafföreläggande föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Ikraftträdande bör enligt propositionen ske när den ADB-baserade strafförelägganderutinen anpassats till de nya reglerna. I övrigt föreslås lagändringarna träda i kraft den 1 april 1995.
Överväganden
Allmänt
Utskottet kan konstatera att rättsväsendet i likhet med andra delar av den offentliga verksamheten har ställts inför uppgiften att med begränsade resurser bemästra en allt större arbetsbörda. Den utveckling som sker ställer krav på en kontinuerlig översyn och förbättring av organisation och arbetsmetoder inom polis-, åklagar- och domstolsväsendet. På riksdagen och regeringen faller dessutom att fortlöpande ompröva det regelsystem som bär upp rättsväsendet. Vid de överväganden som då måste göras ställs mot varandra å ena sidan kraven på effektivisering av olika verksamheter och å andra sidan rättssäkerhetsaspekter som är av grundläggande betydelse i en rättsstat.
I propositionen läggs fram ett betydande antal förslag som syftar till att effektivisera brottsbekämpningen. Förslagen tar i första hand sikte på åklagarnas arbetsuppgifter, men de berör också verksamheten hos polisen och vid domstolarna.
Utskottet finner vid en samlad bedömning att förslagen i propositionen bör kunna leda till en effektivisering av brottmålsförfarandet samtidigt som rättssäkerhetskraven upprätthålls. Utskottet tillstyrker i sak de lagförslag som läggs fram. Utskottet instämmer vidare i princip i de uttalanden som görs i propositionen om att kriminalisering som en metod för att söka hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med försiktighet. Till en aspekt av denna fråga, liksom till ett spörsmål rörande ordningsbotsinstitutet, återkommer utskottet nedan.
Kustbevakningens möjlighet att förelägga ordningsbot
I motion Ju3 (s) begärs en lagändring som skall göra det möjligt för regeringen att förordna en tjänsteman vid Kustbevakningen att utfärda föreläggande av ordningsbot.
Kustbevakningen är en civil myndighet med uppgift att utföra sjöövervakning och annan kontroll och tillsynsverksamhet. Kustbevakningen svarar för miljöräddningstjänsten till sjöss och medverkar i sjöräddningstjänsten. När Försvarsmakten ingriper mot utländska statsfartyg skall Kustbevakningen samverka med Försvarsmakten.
Enligt lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning har kustbevakningstjänsteman i viss utsträckning samma befogenhet som polisman när det gäller bl.a. trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken. Kustbevakningstjänsteman kan exempelvis hålla förhör, gripa någon och företa husrannsakan med stöd av vissa i lagen angivna bestämmelser i rättegångsbalken.
Kustbevakningstjänsteman får däremot inte utfärda föreläggande av ordningsbot. Enligt bestämmelserna i 48 kap. RB får ordningsbot föreläggas av polisman (1 §). Vidare har regeringen bemyndigats att förordna att ordningsbot får föreläggas även av åklagare och tulltjänsteman (20 §). Sådana förordnanden finns i 2 § ordningsbotskungörelsen (1968:199) och omfattar vissa åklagare samt vissa tulltjänstemän beträffande brott mot varusmugglingslagen.
Ordningsbot får endast ges för sådana brott för vilka inte är föreskrivet annat straff än penningböter (13 §). Möjligheten att beivra brott genom ordningsbot inskränks vidare genom en föreskrift om att Riksåklagaren i samråd med Rikspolisstyrelsen skall göra ett urval av sådana brott som skall omfattas av denna möjlighet (14 §). Med stöd härav har Riksåklagaren meddelat ett beslut (se SFS 1991:2047) om ordningsbot för vissa brott. För varje brottstyp anges i beslutet en ordningsbot. Straffet bestäms sålunda enligt en på förhand fastställd taxa. Rikspolisstyrelsen har vidare utfärdat föreskrifter och allmänna råd för tillämpningen inom polisväsendet av ordningsbotsinstitutet.
Det finns vissa ytterligare begränsningar av möjligheten att förelägga ordningsbot (15 §). Föreläggande får således inte ges om den misstänkte förnekar gärningen. Vidare utgör samtidig misstanke om andra brott för vilka ordningsbot inte kan utfärdas hinder mot föreläggandet. Det måste också vara fråga om ett normalfall. Om gärningen innefattar några särskiljande omständigheter i förhållande till vad som förutsatts i RÅ:s ordningsbotsbeslut skall ärendet överlämnas till åklagare.
Föreläggandet utfärdas normalt direkt i samband med händelsen i den misstänktes närvaro (16 §). Föreläggandet ges på en blankett vars utformning bestäms i samråd mellan Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.
Om ett föreläggande godkänts, gäller det som dom som vunnit laga kraft (3 §).
Åklagarutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1992:6 del A s. 225 f) att instituten ordningsbot och strafföreläggande skulle slås samman till ett institut -- föreläggande av påföljd.
Åklagarutredningen tog i sammanhanget (s. 220 f) upp frågan om formerna för beivrande av överträdelser av sjötrafikförordningen. Den vanligaste formen av sådana överträdelser torde enligt utredningen vara överträdelser av brott mot föreskrifter angående fartbegränsning inom vissa områden och i vissa farleder. Därutöver förekommer enligt utredningen förseelser avseende bl.a. brister i förandet av lanternor, brott mot ankringsförbud och brott mot begränsningar i rätten att använda vattenområde för båttävling, vattenskidåkning och liknande sporter.
Utredningen föreslog att penningböter skulle införas för de angivna överträdelserna och att detta skulle kombineras med en möjlighet för tjänstemän inom Kustbevakningen att, i likhet med vad som gäller inom tullen, under vissa förutsättningar utfärda föreläggande av bötesstraff inom ramen för det föreslagna institutet föreläggande av påföljd.
Utredningen hade från Kustbevakningen inhämtat att intresset var stort inom myndigheten för att införa förenklade former för beivrande av brott på sjötrafikens område. Bland fördelarna nämndes att handläggningen blir enklare och snabbare, att dagsbotsutredning inte behövs och att bötesbeloppen blir lika för alla. Inom Kustbevakningen bedömde man också enligt utredningen att möjligheten att utfärda ordningsbot skulle öka benägenheten att ingripa och beivra överträdelser. Med en kortare utbildning skulle systemet enligt Kustbevakningen fungera väl i praktiken och kostnaderna skulle bli mycket blygsamma.
Åklagarutredningens överväganden utmynnade i ett förslag om att åklagare och polisman skulle få en i lag reglerad rätt att utfärda förelägganden enligt den nya påföljden och att regeringen härutöver skulle bemyndigas att förordna att sådant föreläggande skall få utfärdas också av tjänsteman vid en annan myndighet.
Genom den föreslagna lösningen öppnades enligt utredningen en möjlighet att i framtiden ge andra yrkesgrupper rätt att utfärda bötesföreläggande där så kan befinnas lämpligt. Som exempel på områden där sådan möjlighet skulle kunna övervägas nämnde utredningen -- förutom Kustbevakningens övervakning av fritidsbåtstrafiken -- Yrkesinspektionens tillsyn över arbetsmiljöfrågor och trafikinspektörers besiktningsverksamhet.
I propositionen förordas att instituten strafföreläggande och ordningsbot behålls åtskilda. När det gäller frågan om att utvidga den krets som får utfärda föreläggande av ordningsbot erinras om att, enligt 11 kap. 4 § regeringsformen, föreskrifter om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisation och om rättegången skall föreskrivas i lag. Reglerna om strafföreläggande och ordningsbot utgör enligt propositionen en begränsning av domstolarnas rättskipningsuppgifter som enligt denna bestämmelse kräver lagform. Det torde därför, anförs det, inte utan vidare vara möjligt att bemyndiga regeringen att ge tjänstemän vid en myndighet behörighet att utfärda föreläggande om ordningsbot. Med hänsyn till detta, och då utredningens betänkande inte ger underlag för regeringen att nu föreslå att en sådan behörighet skall ges till tjänstemän vid ytterligare myndigheter än polis och tull, läggs i propositionen inte nu fram något förslag på denna punkt.
Utöver vad som framgår av propositionen kan tilläggas att regeringen i december 1993 tillsatte en utredning med uppgift att utreda statens maritima verksamhet. Utredningen skall enligt sina direktiv (dir. 1993:136) se över den verksamhet som bedrivs av marinen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket och sjöpolisen. Kommittén skall bedöma om den inriktning som hittills gällt för myndighetsuppgifterna inom denna del av statens maritima verksamhet fortfarande är ändamålsenlig i alla delar eller om en förskjutning av tyngdpunkten och insatserna mot något uppgiftsområde bör ske. En av utgångspunkterna för utredningsarbetet skall vara att Kustbevakningens karaktär som civil, självständig myndighet direkt under regeringen bör behållas. Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 1 april 1995.
Försvarsutskottet behandlade våren 1993 (1992/93:FöU9) ett motionsyrkande liknande det nu aktuella. Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning till den nyssnämnda utredningen.
Utskottet instämmer i och för sig i att det kan finnas skäl som talar för att vissa tjänstemän inom Kustbevakningen borde ges rätt att förelägga ordningsbot. Frågan är dock inte okomplicerad och kräver fortsatta överväganden. Med hänsyn till att Kustbevakningens arbetsuppgifter i förhållande till sjöpolisen och andra myndigheter för närvarande utreds bör förslaget i motion Ju3 inte nu föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionen avstyrks.
Avkriminalisering av brott mot lagen om hundskatt
I motionerna Ju4 (m), Ju5 (s), Ju6 (v) och Ju7 (c) förordas avkriminalisering av förfaranden som innebär brott mot lagen om hundskatt.
Lagen (1923:116) om hundskatt föreskriver som huvudregel att den som innehar en hund årligen skall erlägga hundskatt till kommunen. Den skattskyldige skall anmäla sitt hundinnehav till kommunen, som skall föra in uppgifterna i ett hundskatteregister. Kommunen bestämmer hundskattens storlek. För betald skatt lämnas ett särskilt skattemärke, som -- utom i vissa särfall -- skall fästas på hundens halsband eller på annat lämpligt sätt anbringas på hunden.
Enligt 9 § lagen om hundskatt döms den till böter som underlåter att anmäla innehav av en skattepliktig hund, som lämnar oriktiga uppgifter för att undandra sig skattskyldighet, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken, eller som inte anbringar skattemärket på hunden så som är stadgat. Allmänt åtal för brott mot hundskattelagen får väckas endast efter medgivande av kommunen.
Åklagarutredningen lade som redan nämnts fram ett antal förslag om avkriminalisering av olika brott. Beträffande lagen om hundskatt anförde utredningen (s. 138 f) att dess intresse i saken inskränkte sig främst till att få till stånd en ordning där åklagare och polis inte blir belastade av ärenden angående denna skatt. Det framstod enligt utredningen som uppenbart att denna typ av ärenden tillhör den kategori som skulle vara lämpad för ett system med administrativa avgifter eller andra former av sanktioner eller påtryckningsmedel, exempelvis vite.
Å andra sidan fann utredningen, även om det som den anförde låg utanför dess omedelbara intresse, att hundskatten var av ringa betydelse som offentlig inkomstkälla och att det saknades något bärande motiv för att ha kvar någon form av central registrering av hundinnehav. Utredningen föreslog mot den bakgrunden att lagen om hundskatt upphävs och att skyldigheten att betala sådan skatt avskaffas.
I propositionen läggs inte fram något förslag om avkriminalisering av brott mot lagen om hundskatt. Där konstateras att det inom specialstraffrätten är de materiella reglerna som ger innehåll åt straffbestämmelserna. Vid överväganden om ett förfarande kan avkriminaliseras tvingas man ta ställning inte bara till straffbestämmelsen som sådan utan även till de materiella reglerna. Ur principiell synpunkt bör nämligen enligt propositionen inte i lag eller författning givna föreskrifter lämnas osanktionerade. Den riktiga åtgärden bör i sådant fall, anförs det, vara att föreskriften som sådan utmönstras eller ges ett annat innehåll. För att ta ställning till denna typ av åtgärder krävs enligt propositionen i regel ingående kunskap om det ämnesområde som regleringen avser. Det skulle således krävas en analys inte bara av straffsanktionen utan också av behovet över huvud taget av den materiella regleringen på det aktuella fackområdet. Det anförs i propositionen att sådana analyser endast i begränsad utsträckning har varit möjliga att utföra inom ramen för Åklagarutredningens arbete.
Enligt propositionen skall de förslag som lagts fram av Åklagarutredningen ses som exempel på fall där det är möjligt att begränsa användningen av strafflagstiftning. Exemplen bör enligt propositionen kunna följas av flera i samband med att de regelsystem som innehåller specialstraffrättsliga bestämmelser efter hand ses över.
I sammanhanget bör nämnas att Regeringsrätten i ett avgörande den 13 januari 1994 (mål nr 4099-1990) beträffande Örkelljunga kommun har slagit fast att en kommun har rätt att fastställa hundskatten till 0 kr.
I ett ärende i våras fann skatteutskottet (1993/94:SkU34) att frågan om hundskattens framtida utformning nu borde prövas i ljuset av det rättsläge som uppkommit med anledning av Regeringsrättens nyssnämnda avgörande, och utskottet utgick från att önskemål från olika håll om en möjlighet för kommunerna att själva få bestämma om registreringen och skatten därvid tas upp till behandling. Skatteutskottet såg emellertid inte någon anledning till ett ställningstagande i denna fråga, utan ansåg att den bör kunna prövas fritt. Därmed avstyrktes de aktuella motionsyrkandena.
Justitieutskottet anser att det nu är dags att utmönstra brott mot lagen om hundskatt ur strafflagstiftningen. Regeringen bör därför, om den anser att den aktuella skatten skall finnas kvar -- en fråga som det inte ankommer på detta utskott att ta ställning till -- i lämpligt sammanhang överväga sanktioneringsfrågan och därefter återkomma till riksdagen med ett förslag. Vad utskottet har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Ju4, Ju5, Ju6 och Ju7 som sin mening ge regeringen till känna.
Övrigt
I propositionen föreslås, som framgått ovan, utvidgad rätt för åklagare att besluta om förverkande utan samband med talan om ansvar för brott. Dessutom föreslås att även polisman i vissa fall skall ha rätt att besluta om förverkande när någon ansvarstalan inte skall föras. Förslagen i propositionen i denna del förutsätter ändringar i bl.a. nuvarande 4 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (förverkandelagen). I propositionen läggs fram förslag till sådana ändringar. Samtidigt föreslås att bestämmelserna i 4 § förverkandelagen flyttas till lagens 3 §.
Under ärendets beredning i utskottet har uppmärksammats att det i 24 § varusmugglingslagen (1960:418) finns en bestämmelse om att befattningshavare vid Tullverket som Generaltullstyrelsen bestämmer i vissa fall får såsom åklagare meddela beslut enligt 4 § förverkandelagen. De föreslagna ändringarna i förverkandelagen förutsätter alltså ändringar också i 24 § varusmugglingslagen.
Tulltjänstemans rätt att besluta om förverkande överensstämmer för närvarande med den som gäller för åklagare. Propositionens förslag innebär som nämnts utvidgad rätt för åklagare att besluta om förverkande. Utskottet anser att det i detta ärende saknas underlag för att ge tulltjänsteman samma utvidgade rätt. I stället bör tulltjänstemans rätt på detta område överensstämma med den som föreslås gälla för polisman och som nära ansluter till den som för närvarande gäller för åklagare och därmed också för tulltjänsteman. Utskottet har utarbetat ett samlat förslag till ändring i varusmugglingslagen i enlighet med det nu anförda.
Utskottet har dessutom gjort dels ett tillägg till 3 § i förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift, dels en språklig justering av den föreslagna bestämmelsen i 48 kap. 5 a § rättegångsbalken.
Utskottet har i övrigt ingenting att anföra med anledning av propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förordnande för kustbevakningstjänsteman att förelägga ordningsbot
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju3,
2. beträffande avkriminalisering av brott mot lagen om hundskatt
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju4, 1994/95:Ju5, 1994/95:Ju6 och 1994/95:Ju7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande rättegångsbalken
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att 48 kap. 5 a § erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,
4. beträffande lagen om överlastavgift
att riksdagen med anledning av regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift antar utskottets i bilaga 3 framlagda förslag till lag om ändring i nämnda lag,
5. beträffande varusmugglingslagen
att riksdagen med anledning av regeringens förslag till lag om ändring i varusmugglingslagen (1960:418) antar utskottets i bilaga 4 framlagda förslag till lag om ändring i nämnda lag,
6. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i brottsbalken,
b) lag om ändring i utsökningsbalken,
c) lag om ändring i checklagen (1932:131),
d) lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
e) lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),
f) lag om ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
g) lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
h) lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
i) lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
j) lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.,
k) lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
l) lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
m) lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
n) lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,
o) lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).
Stockholm den 22 november 1994
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson (m) och Göran R Hedberg (m).
Lars-Erik Lövdén (s), Göthe Knutson, (m) och Göran R Hedberg (m) har inte deltagit i besluten under mom. 1--3 och 6.
Anders G Högmark (m) och Lars Björkman (m) har inte deltagit i besluten under mom. 4 och 5.
Regeringens lagförslag
Bilaga 1
Den som obehörigen tar Den som obehörigen tar befattning med vilt som han befattning med vilt som han vet eller har skälig vet eller har skälig anledning anta har dödats anledning anta har dödats eller åtkommits genom eller åtkommits genom jaktbrott eller brott som jaktbrott döms för j a avses i 45 § tredje k th ä l e r i till stycket, döms för j a k böter eller fängelse i t h ä l e r i till högst sex månader. böter eller fängelse i högst sex månader.
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
48 kap.
5 a §
Har målsäganden Har målsäganden
anmält enskilt anspråk i anmält enskilt anspråk
anledning av brottet som avser avseende betalningsskyldighet
betalningsskyldighet och är i anledning av brottet och
omständigheterna sådana är omständigheterna
att åklagaren enligt 22 sådana att åklagaren
kap. 2 § första stycket enligt 22 kap. 2 §
är skyldig att utföra första stycket är
målsägandens talan, skyldig att utföra
skall också det enskilda målsägandens talan,
anspråket föreläggas skall också det enskilda
den misstänkte till anspråket föreläggas
godkännande. den misstänkte till
godkännande.
Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift Bilaga 3
3 §2
Har högsta tillåtna Har högsta tillåtna
bruttovikt överskridits i bruttovikt överskridits i
fråga om ett fordon som fråga om ett fordon som
inte ingår i ett inte ingår i ett
fordonståg, fördelas fordonståg, fördelas
överlasten lika på överlasten lika på
fordonets axlar. Överlasten fordonets axlar. Överlasten
för varje axel avrundas för varje axel avrundas
därefter till närmast därefter till närmast
lägre, hela hundratal lägre, hela hundratal
kilogram och minskas sedan med kilogram och minskas sedan med
300 kilogram. För varje 500 kilogram. Grundbelopp tas
axel beräknas härefter ut enligt 2 § andra
överlastavgift med stycket. Därefter
tillämpning av tabellen i 2 beräknas överlastavgift
§ andra stycket. för varje axel med
tillämpning av tabellen i 2
§ andra stycket.
Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om fordon, som ingår i fordonståg, när den för tåget tillåtna bruttovikten ej överskridits.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har den avgiftsgrundande färden ägt rum före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
2 Senaste lydelse 1990:14
Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 16 och 24 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §
När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka åtal för brott, som föranlett beslaget, eller talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i 21 § sägs.
Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall hava väckts, skall ej äga tillämpning.
24 §1
I mål rörande brott I mål rörande brott enligt författningar, enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka, må, om har att övervaka, må, om ej svårare straff än ej svårare straff än böter kan följa å böter kan följa å brottet eller om målet brottet eller om målet rör brott som avses i 2 rör brott som avses i 2 § andra meningen, talan § andra meningen, talan föras av befattningshavare föras av befattningshavare vid tullverket som vid Tullverket som generaltullstyrelsen Generaltullstyrelsen bestämmer. Sådan bestämmer. Sådan befattningshavare må ock befattningshavare må ock såsom åklagare meddela meddela beslut enligt 3 § beslut enligt 4 § lagen fjärde stycket lagen (1986:1009) om förfarandet (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid i vissa fall vid förverkande m.m. förverkande m.m.
Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt i fråga om brott, som nyss sagts.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
1 Senaste lydelse 1986:1013
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Utskottet 2 Inledning 2 Bakgrund 2 Propositionen 4 Överväganden 6 Allmänt 6 Kustbevakningens möjlighet att förelägga ordningsbot 7 Avkriminalisering av brott mot lagen om hundskatt 9 Övrigt 11 Hemställan 12 Bilagor 1. Regeringens lagförslag 14 2. Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 46 3. Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift 47 4. Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling 49