Ersättningsrättsliga frågor
Betänkande 1993/94:LU27
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU27
Ersättningsrättsliga frågor
Innehåll
1993/94 LU27
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet åtta motioner som gäller ersättningsrättsliga frågor. Motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1994. Motionsspörsmålen gäller skadeståndsreglerna i produktansvarslagen och trafikskadelagen, vissa försäkringsfrågor samt ersättning till hivsmittade. I betänkandet berörs också en fråga som gäller skadeståndslagens regler om jämkning vid medvållande.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande från de socialdemokratiska ledamöterna.
Motionerna
1993/94:L601 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till sådan ändring i försäkringslagen att i motionen redovisade brister i försäkringsskyddet på bilar undanröjs.
1993/94:L602 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad ekonomisk ersättning till blödarsjuka som smittats av hiv vid blodöverföring.
1993/94:L603 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av skadeståndsreglerna i samband med skada på väg som i sin tur förorsakat skada på fordon.
1993/94:L604 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i produktansvarslagen att dess regel om jämkning vid personskada överensstämmer med skadeståndslagen.
1993/94:L605 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att förebygga försäkringsbedrägeri.
1993/94:L606 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av gällande lagstiftning rörande försäkringsbolagens ersättning vid misshandel och skadegörelse.
1993/94:L607 av Lars Andersson och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad ersättning till den aktuella gruppen av hivsmittade.
1993/94:L609 av Rosa Östh och Stina Gustavsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan lagändring att hästägares ansvar i trafiken tydliggörs.
Utskottet
1 Jämkning av skadestånd vid medvållande
1.1 Produktansvarslagen, m.m.
För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den s.k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan. Enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen kan skadestånd jämkas under vissa förutsättningar när vållande på den skadelidandes sida har förelegat. Skilda regler gäller därvid för personskada å ena sidan och för sakskada å andra sidan. Vid sakskada kan skadestånd jämkas om den skadelidande genom vållande, dvs. uppsåtligen eller genom vårdslöshet, har medverkat till skadan. Vid personskada däremot kan skadestånd jämkas endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.
Om en bristfällig produkt orsakar personskador eller skador på konsumentegendom har de skadelidande enligt produktansvarslagen (1992:18) ett förstärkt skydd i förhållande till vad som gäller enligt skadeståndslagen. Produktansvaret innebär nämligen att tillverkare och importörer har ett strikt ansvar för skador som orsakats av att produkten inte varit så säker som skäligen kunnat förväntas. Ersättningsskyldighet föreligger således oavsett om någon har varit vårdslös eller inte.
I produktansvarslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1993, finns en särskild jämkningsregel (10 §) som innebär att skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Bestämmelsen medför att skadeståndet vid personskada kan jämkas i större utsträckning än vad skadeståndslagen medger.
I motion L604 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkas att riksdagen skall besluta om en ändring i produktansvarslagen så att regeln om jämkning vid personskada överensstämmer med motsvarande regel i skadeståndslagen.
Utskottet vill med anledning av motionen erinra om vad som förevarit i samband med produktskadelagens tillkomst. I propositionen om produktskadelag (prop. 1990/91:197), som bygger på ett EG-direktiv om produktansvar (85/374/EEG), föreslogs bl.a. att skadeståndslagens regler om jämkning av skadestånd på grund av medvållande på den skadelidandes sida skulle tillämpas även när skadeståndsansvaret följer av produktskadelagen. Någon särskild jämkningsregel hade därför inte intagits i lagförslaget. Enligt propositionen ansågs EG-direktivet inte utgöra något hinder för att behålla de generellt gällande jämkningsreglerna. En sådan lösning framstod också som mer gynnsam för den skadelidande när det gäller personskada.
EG-direktivet (artikel 8 andra stycket) föreskriver att skadestånd vid produktskada kan jämkas vid såväl personskada som sakskada om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Härvid bör dock noteras att direktivet också innehåller en regel (artikel 13) enligt vilken direktivet inte skall påverka de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt den skadeståndslagstiftning som gäller vid den tidpunkt när direktivet blir bindande för medlemsländerna.
I en med anledning av proposition 1990/91:197 väckt motion framhölls att vid en jämförelse mellan propositionens förslag och EG-direktivets regel, inställningen inom EG framstår som en rimligare ståndpunkt. Motionären begärde därför att riksdagen skulle besluta att i lagen införa en särskild jämkningsregel vid medvållande som överensstämmer med EG-direktivets regel härom. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1991/92:LU14), som bl.a. innebar att lagens rubrik ändrades till produktansvarslagen, framhöll utskottet som sin principiella uppfattning att lagen inte heller i fråga om jämkning av skadestånd vid medvållande borde avvika från EG-direktivet. Också andra skäl talade enligt utskottet för att jämkning av skadestånd vid produktskada borde ske om den skadelidande genom vårdslöshet medverkat till skadan oavsett om det är fråga om personskada eller sakskada. Ett starkt sådant skäl var enligt utskottets mening att svenska företag skall ha möjligheter att konkurrera utomlands på likvärdiga villkor med företagen inom EG-länderna. Utskottet ansåg sig dock inte kunna överblicka de konsekvenser som en jämkningsbestämmelse i enlighet med motionärens förslag kunde få för bl.a. de skadelidande. Med hänsyn till att lagen skulle träda i kraft först ett drygt år senare fanns det dock utrymme för ytterligare överväganden i frågan, och utskottet var därför inte berett att då förorda en särskild jämkningsbestämmelse i produktansvarslagen i enlighet med EG-direktivet. Regeringen borde efter överväganden av spörsmålet återkomma till riksdagen med förslag till en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen, om inte starka skäl talade mot en sådan reglering.
I en proposition hösten 1992 (prop. 1992/93:38) redovisas de överväganden av frågan som gjorts inom Justitiedepartementet med anledning av riksdagens tillkännagivande. Sammanfattningsvis fann föredragande statsrådet att det visserligen medför en del nackdelar för de skadelidande om man inför en jämkningsregel i produktansvarslagen med EG-direktivets innebörd men att dessa nackdelar inte utgör så starka skäl mot en sådan reglering att en ändring inte bör komma till stånd. Sålunda föreslogs i propositionen att en ny paragraf (10 §) införs i produktansvarslagen av innebörd att skadeståndet skall jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Vidare föreslogs i propositionen att en motsvarande bestämmelse införs i ellagen som komplement till de nyligen beslutade reglerna om produktansvar i den lagen.
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1992/93:LU9) att spörsmålet var noggrant analyserat i propositionen med en utförlig redovisning av såväl skälen för som emot en särskild reglering av frågan i produktansvarslagen, och utskottet instämde i föredragande statsrådets överväganden. Därvid pekade utskottet särskilt på att förhållandena är något speciella på produktansvarets område, eftersom det här är fråga om strikt ansvar och inte som enligt skadeståndslagen ansvar på grund av vållande (culpa). Orsaken till att en produktskada uppkommer är vanligtvis, framhöll utskottet, att den skadelidande tar aktiv befattning med produkten på ett klart oaktsamt sätt, även om inte oaktsamheten kan bedömas som grov. I ett sådant fall när det enda vållande som förekommer är hänförligt till den skadelidande kan det snarast te sig stötande om skadeståndet inte kan jämkas. Det bör i sammanhanget också erinras om, anförde utskottet vidare, att i ett internationellt perspektiv skadeståndslagens bestämmelse om jämkning vid personskada är närmast unik. Inte ens i övriga nordiska länder är jämkningsmöjligheterna så begränsade som här i landet. Slutligen pekade utskottet på att den föreslagna jämkningsbestämmelsen i produktansvarslagen skall tillämpas endast när ett skadeståndskrav skall bedömas enligt den lagen. Den skadelidande har emellertid full frihet att i stället grunda sin talan på skadeståndslagen, och i sådant fall blir skadeståndslagens bestämmelser om jämkning vid medvållande tillämpliga. Sammanfattningsvis fann utskottet att de skäl som talar mot en särskild reglering av jämkning av skadestånd vid produktskador inte har sådan styrka att en sådan reglering inte bör komma till stånd. Med det anförda tillstyrkte utskottet regeringens förslag.
Utskottet anser att vad som anfördes i lagstiftningsärendet hösten 1992 fortfarande äger giltighet. Fråga uppkommer vidare om det numera efter EES-avtalets ikraftträdande är förenligt med det EG-direktiv som lagen bygger på att införa en sådan jämkningsregel som motionärerna begär. I och med EES-avtalet är Sverige, liksom övriga EFTA-länder som är bundna av avtalet, skyldigt att anpassa sin lagstiftning till de delar av EG:s regelverk som parterna gemensamt definierat som relevanta, och dit hör direktivet om produktansvar. Nuvarande 10 §, som liksom lagen i övrigt trädde i kraft den 1 januari 1993, överensstämmer med EG-direktivets artikel 8 andra stycket. I EG-direktivet finns visserligen en särskild regel (artikel 13) enligt vilken direktivet inte skall påverka de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt den skadeståndslagstiftning som gäller då direktivet blir gällande. Eftersom de skadelidande vid EES-avtalets ikraftträdande inte hade några rättigheter som avvek från direktivets artikel 8 torde det numera, såvitt utskottet kan bedöma, knappast vara möjligt för Sveriges del att nu åberopa artikel 13 som stöd för en ny ordning för jämkning av skadestånd vid personskada enligt produktansvarslagen. Regeringen har också ansett att EES-avtalet och EG-direktivet om produktansvar inte medger någon ändring av den nu gällande särregeln i produktansvarslagen, varvid hänvisas till artikel 13 i direktivet (se prop. 1993/94:88, s. 18).
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L604.
Utskottet vill i detta sammanhang också ta upp frågan om skadeståndslagens regler om jämkning vid medvållande.
Hösten 1991, i samband med behandlingen av regeringens förslag till produktskadelag (prop. 1990/91:197), behandlade utskottet ett motionsyrkande med begäran om förslag från regeringen om en ändring i skadeståndslagens jämkningsregel. Yrkandet gick ut på att möjligheten till jämkning vid personskador borde vara detsamma som vid sakskador. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:LU14 fann utskottet inte påkallat med något tillkännagivande och motionsyrkandet avstyrktes. Utskottet uteslöt emellertid inte att utformningen av skadeståndslagens jämkningsbestämmelser skulle komma att aktualiseras i samband med de överväganden rörande jämkning av produktskador som utskottet förordat i samma betänkande. Så blev emellertid inte fallet, utan regeringen återkom i stället till frågan först under hösten 1993 i helt annat sammanhang, nämligen i proposition 1993/94:88 om ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden, m.m. Vid behandlingen av propositionen uttalade utskottet att man senare under våren 1994 skulle återkomma till frågan om utformningen av skadeståndslagens regler om jämkning vid medvållande (bet. 1993/94:LU14).
I den nu aktuella delen av proposition 1993/94:88 redovisas gällande rätt och de överväganden som gjordes i början av 1970-talet i samband med de nuvarande bestämmelsernas tillkomst. Vidare redogörs för vad som framkommit vid en av Justitiedepartementet anordnad hearing hösten 1993 om bl.a. frågan om jämkning av skadestånd på grund av medvållande vid personskada. Vad som framkom vid hearingen ger enligt regeringens mening inte anledning att anta att det skulle föreligga något praktiskt behov av att ändra reglerna i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Tvärtom synes den allmänna uppfattningen bland åtminstone dem som deltog i hearingen vara att regeln bör finnas kvar med samma innehåll som nu. Med hänsyn till vad som anförts anser regeringen att det saknas skäl att nu göra någon ändring i 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen.
Utskottet gör för sin del ingen annan bedömning.
1.2 Trafikskadelagen
Skadeståndslagen gäller i och för sig också i fråga om skador som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom trafikskadelagen (1975:1410), som innehåller bestämmelser om trafikförsäkring och om ersättning vid trafikskada.
I 18 § andra stycket trafikskadelagen föreskrivs att skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Bestämmelsen har sin grund i trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och sakskada som tillfogas utomstående när fordonet är i trafik. Mot bakgrund härav har det framstått som följdriktigt att jämkning skall kunna ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning från en utomstående för sakskada oavsett vållande från deras sida eller bristfällighet hos fordonet (prop. 1975/76:15, s. 84). I praxis har jämkningsbestämmelsen kommit att innebära att, när en utomstående ensam har vållat en skada på ett motorfordon, skadeståndet som regel jämkats till hälften men att undantag härifrån gjorts när det förelegat särskilda omständigheter (se rättsfallen NJA 1985 s. 309, NJA 1987 s. 749 och NJA 1990 s. 569).
Nuvarande ordning kritiseras i två motioner. I motion L603 anför Göte Jonsson och Ulf Melin (båda m) att skadeståndsreglerna bör ses över så att vägtrafikanter får full ersättning av väghållare när deras fordon skadats på grund av bristande vägunderhåll.
Rosa Östh och Stina Gustavsson (båda c) anser i motion L609 att gällande lagstiftning i vissa avseenden inte är anpassad till dagens trafiksituation. Många biltrafikanter som varit med om en olycka där hästekipage är inblandade har erfarit att de uppkomna skadekostnaderna åläggs bilägarens försäkring oavsett vem som kan anses vållande till olyckan eller om båda har felat. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan lagändring att hästägares ansvar i trafiken tydliggörs.
Utskottet erinrar om att frågan om en ändring av trafikskadelagens jämkningsbestämmelse behandlades våren 1993 (prop. 1992/93:8, bet. LU35, rskr. 307). I propositionen föreslogs att frågan om jämkning med anledning av skada på motordrivet fordon i trafik eller egendom som befordras med ett motordrivet fordon skall vara beroende av försäkringsförhållandena. I den mån en föreliggande ansvarsförsäkring ger utrymme att betala fullt skadestånd till en bilägare som inte på något sätt har varit medvållande till en sammanstötning borde alltså enligt förslaget ojämkat skadestånd kunna tillerkännas bilisten. Vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen förutsattes att staten och andra självförsäkrande organ skall jämställas med den som omfattas av en ansvarsförsäkring.
Utskottet förklarade sig för sin del ha förståelse för de motiv som låg bakom förslaget i propositionen -- att undanröja den känsla av obillighet som många bilägare upplever med den nuvarande ordningen. Det är naturligt, framhöll utskottet, att den bilist som uppträtt oklanderligt men till följd av t.ex. en cyklists eller väghållares vårdslöshet fått sin bil skadad har svårt att acceptera att endast få en del av sin skada ersatt. Förslaget kunde emellertid om det genomfördes enligt utskottet leda till nya situationer som på motsvarande sätt skulle upplevas som orättvisa bland skadelidande bilister. En bilägare som råkar ut för oförsäkrade skadevållare skulle genom den föreslagna bestämmelsen komma att uppfatta sig som missgynnad i förhållande till den som får sin bil skadad av en försäkrad. Vidare anförde utskottet att frågan hur trafikansvaret skall förhålla sig till det allmänna vållandeansvaret inrymmer många komplicerade inslag och har varit föremål för debatt i den juridiska litteraturen. Det anförda ledde utskottet till den slutsatsen att det då föreliggande förslaget inte borde genomföras utan att mera ingående överväganden kom till stånd. Enligt utskottets mening borde därvid prövas om inte en möjlighet att underlåta jämkning även i andra fall än där den skadeståndsskyldige har någon ansvarsförsäkring skulle kunna införas. Det borde, anförde utskottet, ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang göra dessa överväganden. Utskottets ställningstagande innebar således att utskottet avstyrkte bifall till regeringens förslag samt förordade ett tillkännagivande i enlighet med det anförda. Riksdagen följde utskottet.
Enligt vad regeringen upplyst (skr. 1993/94:15 s. 26) behandlades frågan vid en hearing den 22 oktober 1993.
De överväganden som bör komma till stånd med anledning av riksdagens tillkännagivande våren 1993 omfattar de frågor som tas upp i motionerna L602 och L609. I avvaktan på att regeringen redovisar sina överväganden anser utskottet att motionerna inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
2 Försäkringsrättsliga frågor
2.1 Förebyggande av försäkringsbedrägerier
Både lagen (1927:77) om försäkringsavtal och konsumentförsäkringslagen (1980:38) ger försäkringsbolagen rätt att sätta ned ersättningen, om oriktiga uppgifter lämnas uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i samband med skaderegleringen (23 § resp. 34 §). Ersättningen kan sättas ned endast då de oriktiga uppgifterna tar sikte på den ersättningsberättigade själv, inte då de avser annans eventuella rätt till försäkringsersättning.
I motion L605 av Christel Anderberg (m) begärs tillkännagivande om åtgärder för att förebygga försäkringsbedrägerier. Enligt motionärens mening bör en försäkringstagare som ljuger i skadeanmälan eller beter sig grovt oaktsamt riskera att helt förlora rätten till försäkringsersättning. Vidare bör övervägas om inte försäkringsbolagen borde ha rätt att föra särskilda sökregister för att underlätta för försäkringsbolagen att upptäcka bedrägeriförsök.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionären om att det är angeläget att bekämpa försäkringsbedrägerierna. I samband med konsumentförsäkringslagens tillkomst (prop. 1979/80:9, bet. LU18, rskr. 127) diskuterades frågan om den som har försökt att bedra sig till högre försäkringsersättning än han har rätt till skulle kunna drabbas av den påföljd som består i att försäkringsbolaget inte betalar ut sådan försäkringsersättning som han enligt försäkringsavtalet har rätt till. I propositionen anförde föredragande statsrådet att behovet av tillräckligt avhållande sanktioner i de flesta fall borde kunna tillgodoses inom ramen för det straffrättsliga förfarandet. En påföljd i form av förverkande av försäkringsersättning borde dock kunna tillgripas under speciella omständigheter, t.ex. då försäkringsbolaget har haft avsevärda kostnader för att utreda bedrägeriförsöket. Också i fall som inte utgör straffbara bedrägeriförsök men som innebär att den försäkrade gjort sig skyldig till grov vårdslöshet kunde det enligt föredragandens mening vara rimligt att försäkringsbolagen ges möjlighet till ett skäligt avdrag på försäkringsersättningen. Vad som sålunda anfördes i propositionen föranledde inga särskilda uttalanden från utskottets sida. På försäkringsavtalsrättens område pågår sedan länge ett omfattande nordiskt reformarbete. Till grund för arbetet i Sverige ligger Försäkringsrättskommitténs båda betänkanden (SOU 1986:56) Personförsäkringslag och (SOU 1989:88) Skadeförsäkringslag. Inom Justitiedepartementet har kommitténs förslag omarbetats, bl.a. med hänsyn till den internationella utvecklingen och till vad som framkommit vid remissbehandlingen av kommittéförslagen. Resultatet av arbetet har redovisats i departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny försäkringsavtalslag, vari föreslås en försäkringsavtalslag som skall ersätta både försäkringsavtalslagen och konsumentförsäkringslagen. I promemorian föreslås en särskild bestämmelse som innebär att försäkringsersättningen kan sättas ned om den ersättningsberättigade lämnar felaktiga uppgifter i samband med skaderegleringen, vare sig de oriktiga uppgifterna lämnas uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. I ett avseende går den föreslagna bestämmelsen något längre än motsvarande regel i konsumentförsäkringslagen. Ersättningen kan enligt förslaget sättas ned inte bara då de oriktiga uppgifterna tar sikte på den ersättningsberättigade själv utan också då de avser annans eventuella rätt till försäkringsersättning. Promemorian har remissbehandlats. Enligt vad som redovisas i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100, bil. 3, s. 20) bereds nu ärendet vidare i Justitiedepartementet med sikte på en lagrådsremiss under år 1994.
Enligt utskottets mening saknas det anledning för riksdagen att föregripa den beredning som för närvarande pågår inom regeringen med förslag till en ny försäkringsavtalslag. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L605.
2.2 Försäkringsersättning till dem som försökt stoppa brott
Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (båda s) kritiserar i motion L606 försäkringsbolagen för att inte betala ut försäkringsersättning i erforderlig omfattning till personer som skadats i samband med att de sökt stoppa misshandel och skadegörelse. I motionen yrkas tillkännagivande om en översyn av gällande lagstiftning.
Någon lagstiftning som direkt reglerar rätten till försäkringsersättning i sådana fall som motionärerna tar upp finns inte. Både i lagen om försäkringsavtal och konsumentförsäkringslagen finns emellertid bestämmelser om vad som skall gälla vid framkallande av försäkringsfallet från den försäkrades sida. Enligt försäkringsavtalslagens regler, vilka dock inte är tvingande, är försäkringsbolaget fritt från ansvar mot försäkrad som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet. Undantag föreskrivs dock om den försäkrade var under 15 år eller psykiskt störd eller om han handlat i en nödsituation (18--20 §§). Också konsumentförsäkringslagen fritar försäkringsbolaget från ansvar när den försäkrade framkallat försäkringsfallet med uppsåt men innehåller något avvikande bestämmelser när det gäller vårdslöshet. Vid grov vårdslöshet kan ersättningen nedsättas efter skälighet, dock inte vid ansvarsförsäkring. Vidare kan bolaget av särskilda skäl göra förbehåll om nedsättning även vid annan vårdslöshet som inte är ringa (32 §).
I den ovan nämnda departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny försäkringsavtalslag föreslås en särskild bestämmelse för personförsäkring som innebär att försäkringsbolaget inte får åberopa förbehåll om framkallande av försäkringsfall om den försäkrade har handlat i en nödliknande situation. Ett motsvarande förslag fanns också i Försäkringsrättskommitténs betänkande (SOU 1986:56) Personförsäkringslag. Den föreslagna bestämmelsen innebär att även den som har förstått att han måste bli skadad genom de åtgärder han vidtog har rätt till ersättning från sin personförsäkring, om hans handlande framstår som försvarligt. Bestämmelsen förutsätts gälla inte bara om den försäkrade försöker bistå någon annan, utan även när han handlar för att skydda sig själv. Regeln kan här sägas, enligt vad kommittén anför, i viss mån samverka med den räddningsplikt som i allmänhet åvilar den försäkrade.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att personer som är försäkrade får ut berättigad försäkringsersättning i sådana situationer som beskrivs i motionen. Av den ovan lämnade redovisningen framgår emellertid att det föreligger förslag om ändrade regler som ligger i linje med motionärernas önskemål. I avvaktan på den fortsatta beredningen av en ny försäkringsavtalslag kan utskottet inte se något direkt behov av åtgärder från riksdagens sida.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L606.
2.3 Bilägares försäkringsskydd
Göthe Knutson (m) redovisar i motion L601 ett ärende i Allmänna reklamationsnämnden där en bilägare som haft sin bil stöldförsäkrad inte fått försäkringsersättning när hans bil försvunnit i samband med att den bilverkstad där bilen var inlämnad för reparation försatts i konkurs. I motionen yrkas att riksdagen skall begära förslag till sådana ändringar i lagstiftningen att redovisade brister i försäkringsskyddet undanröjs.
Av Allmänna reklamationsnämndens handlingar i ärendet (dnr 93-2780) framgår att den ifrågavarande bilen varit försäkrad under tiden den 4 juli--den 24 juli 1991 och att den, enligt vad ägaren uppgett, försvunnit under tiden den 15 juli--12 november 1991, då bilen varit inlämnad till ett säljarföretag. Enligt försäkringsbolagets mening hade det inte kunnat visats att bilen försvunnit under den tid bilen varit försäkrad eller att den frånhänts ägaren genom stöld eller tillgrepp av fortskaffningsmedel. Allmänna reklamationsnämnden har funnit att ägaren mot försäkringsbolagets bestridande inte gjort antagligt att ett försäkringsfall har inträffat. Han kunde därför enligt nämndens mening inte göra anspråk på försäkringsersättning i anledning av den aktuella händelsen.
Enligt utskottets mening skulle ett riksdagsinitiativ i enlighet med motionsyrkandet innebära ett avsteg från vad som hittills gällt inom försäkringsrätten. En enskild försäkring tecknas genom avtal mellan å ena sidan ett försäkringsbolag och å andra sidan en bilägare. Utgångspunkten i gällande lagstiftning är att försäkringsbolagen i princip fritt får bestämma området för ansvaret genom s.k. omfattningsbestämmelser, t.ex. genom att införa olika undantag i försäkringsvillkoren. Som skäl för detta har angetts att branschens egen produktutveckling och konkurrensen mellan bolagen, i förening med Finansinspektionens tillsynsverksamhet, i stort sett ger tillräckliga garantier för att sådana s.k. omfattningsbestämmelser utformas på ett skäligt och ändamålsenligt sätt. I den ovan angivna departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny försäkringsavtalslag föreslås ingen ändring härvidlag. Försäkringsbolagen skall också i framtiden i princip ha fria händer att bestämma försäkringens omfattning -- frånsett vissa speciella fall t.ex. vid sådan obligatorisk försäkring som trafikförsäkring. Det skall inte vara lagstiftarens sak att ange vilka slags risker som bolagen skall försäkra.
Enligt vad utskottet inhämtat har några anmärkningar avseende stöldförsäkringens omfattning i angivna hänseende inte framförts till Finansinspektionen.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L601.
3 Ersättning till hivsmittade blödarsjuka m.fl.
I början av 1980-talet smittades 190 personer av hiv (förvärvat immunbristsyndrom) inom den offentliga svenska sjukvården genom blodtransfusion i samband med operativa ingrepp (86 st) och genom s.k. faktorkoncentrat framställt ur blodplasma som ges till blödarsjuka (104 st). Enligt uppgift finns i dag knappt hälften av de sålunda hivsmittade personerna kvar i livet. Några nya fall av hivsmitta genom användning av blod eller blodprodukter har inte inträffat efter hösten 1985, och risken för framtida fall anses utesluten med hänsyn till de test- och behandlingsmetoder som numera tillämpas beträffande blod och blodprodukter avsedda för överföring i någon form till andra individer.
Ersättning till de smittade har vid olika tillfällen utgetts från patientförsäkringen för behandlingsskada resp. läkemedelsförsäkringen. Vidare har regeringen utbetalat ersättning ex gratia. En redovisning av hittills fattade ersättningsbeslut finns intagen i betänkandet 1992/93:LU46 (avsnitt 3). Besluten innebär sammanfattningsvis att en transfusionssmittad 30-åring fått sammanlagt 528 000 kr och en blödarsjuk som mest 549 000 kr, allt i 1993 års penningvärde. Dessa belopp är inte skattepliktiga. Därtill kommer i förevarande fall ersättning som livränta för den inkomstförlust som följt av att den smittade uppbär sjukpenning eller förtidspension samt underhåll till efterlevande make och barn, vilka belopp är skattepliktiga. Besluten om ersättning har ansetts innebära att de smittade sammanlagt har fått kompensation i enlighet med de rekommendationer som Kommittén om ideell skada har lämnat i sitt delbetänkande, (SOU 1991:34), HIV-smittade -- ersättning för ideell skada, om vad de som smittats av hiv genom en skadeståndsgrundande handling kan anses berättigade till enligt nuvarande skadeståndsrättsliga principer.
Våren 1993 behandlade utskottet två motioner vari yrkades att ytterligare ersättning skulle utgå till de drabbade. Utskottet uttalade därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1992/93:LU46) stor förståelse för den svåra och utsatta situation som de hivsmittade blödarsjuka och transfusionssmittade samt deras anhöriga befinner sig i. Det måste för de berörda, anförde utskottet, framstå som en djup orättvisa att utan egen förskyllan och närmast slumpmässigt ha drabbats av denna smitta som ofrånkomligen leder till svåra fysiska och psykiska lidanden och en för tidig död. Utskottet hade också genom att representanter för denna kategori hivsmittade företrätt inför utskottet och berättat om sina och de anhörigas upplevelser och förhållanden fått påtagliga bevis på vad det innebär att leva som hivsmittad och som sjuk i aids. De särpräglade omständigheterna i dessa fall gör det självklart, framhöll utskottet vidare, att berörda försäkringar och det allmänna tar sitt ansvar för hjälp och gottgörelse till de smittade och deras anhöriga. Det har också, framhöll utskottet, varit en strävan från patient- och läkemedelsförsäkringen resp. staten att åstadkomma en nivå på ersättningen till de drabbade som, i enlighet med vad Kommittén om ideell skada rekommenderat, motsvarar ersättning för ideell skada i de s.k. mindre maximalfallen. Av utredningen i ärendet framgår också, anförde utskottet, att ersättningen ligger i nivå med vad som betalats från försäkringar eller från staten i motsvarande fall i flertalet andra länder. Vid en sådan jämförelse måste det också beaktas att den allmänna försäkringssektorn i Sverige är mer utbyggd än i många andra länder och ger människorna här ett förhållandevis gott ekonomiskt skydd vid arbetslöshet, sjukdom och pensionering.
Utskottet var för sin del inte berett att ta ställning till huruvida ytterligare ersättning borde utgå till den aktuella gruppen hivsmittade blödarsjuka och transfusionssmittade. Utskottet underströk dock starkt att det mot bakgrund av det ovan anförda fanns all anledning för regeringen att bevaka rättsutvecklingen den närmaste tiden i fråga om skadestånd till hivsmittade. Skulle rättsutvecklingen eller de fortsatta överväganden som görs av Kommittén om ideell skada eller andra särskilda omständigheter föranleda det, borde regeringen, framhöll utskottet, på nytt överväga frågan om ytterligare ersättning till de drabbade. I den mån dessa överväganden leder till att ytterligare ersättning skall utbetalas bör regeringen pröva om denna ersättning skall utgå generellt med lika belopp till alla berörda eller om ersättningen helt eller delvis skall differentieras beroende på de olika villkor som gäller för de drabbade. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I motion L602 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (båda s) yrkas tillkännagivande om behovet av ökad ekonomisk ersättning till blödarsjuka som smittats av hiv vid blodöverföring.
Lars Andersson och Leif Bergdahl (båda nyd) yrkar i motion L607 tillkännagivande om ökad ersättning till de som hivsmittats inom sjukvården genom blodtransfusion eller genom s.k. faktorkoncentrat. Enligt motionärernas mening bör en rimlig ersättningsnivå ligga i intervallet 800 000--1 000 000 kr.
Enligt vad utskottet erfarit har några ytterligare ersättningsbeslut inte fattats vare sig av patientförsäkringen för behandlingsskada, läkemedelsförsäkringen eller regeringen sedan frågan behandlades av riksdagen senast. Såvitt utskottet är bekant har rättsutvecklingen eller någon annan omständighet inte heller gett anledning därtill. Vad som i sammanhanget kan redovisas är att Brottskadenämnden den 20 oktober 1993 beslutat angående skadestånd till en kvinna som hivsmittats genom samlag. Mannen dömdes våren 1993 för grov misshandel till fängelse fem år. Kvinnan tillerkändes ett skadestånd av domstolen om 810 000 kr, varav 610 000 kr för sveda och värk, lyte och men och olägenheter i övrigt samt 200 000 kr för kränkning. Genom en hemförsäkring hade kvinnan erhållit ersättning för personskadan med ett maximibelopp om 500 000 kr. I sitt beslut konstaterar Brottskadenämnden att några normer för hur det ideella skadeståndet skall beräknas vid den typ av personskada som hivsmitta utgör ännu inte utbildats. Nämnden anser i likhet med Kommittén om ideell skada att det är naturligt att nivåmässigt relatera ersättningen till de s.k. maximalfallen. Dessa har dock utarbetats med tanke på helt andra skadetyper, och det går därför inte att direkt anknyta till det ena eller andra alternativet. Hivsmitta är en unik form av personskada och bör enligt nämndens mening ersättningsmässigt behandlas som ett skadefall för sig. Ersättningen kan enligt nämndens uppfattning skäligen bestämmas till 500 000 kr. I beloppet ingår ersättning för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt. Utöver ersättningen för personskada konstaterar nämnden att kvinnan är berättigad till ersättning för lidande på grund av den kränkning av hennes personliga integritet som följt av brottet. Denna ersättning kan enligt nämnden skäligen bestämmas till 75 000 kr.
I sammanhanget kan också nämnas att en tingsrätt i början av år 1994 i ett liknande fall bestämt skadeståndet till samma belopp och därvid åberopat Brottsskadenämndens praxis.
Utskottet vill än en gång uttala sin stora förståelse för den svåra och utsatta situation som de hivsmittade blödarsjuka och tranfusionssmittade samt deras anhöriga befinner sig i. Utskottet anser sig emellertid inte heller nu kunna ta ställning till huruvida ytterligare ersättning bör utgå till den aktuella gruppen smittade. Liksom våren 1993 utgår utskottet från att regeringen noga följer frågan och så snart rättsutvecklingen eller andra omständigheter ger skäl därtill omedelbart kommer att överväga huruvida ytterligare beslut om ersättning bör fattas. Med hänsyn till riksdagens tillkännagivande i frågan våren 1993 är något nytt initiativ från riksdagens sida nu inte erforderligt. Motionerna L602 och L607 bör således inte föranleda någon ytterligare åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande produktansvarslagen att riksdagen avslår motion 1993/94:L604,
2. beträffande trafikskadelagen att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L603 och 1993/94:L609,
3. beträffande förebyggande av försäkringsbedrägerier att riksdagen avslår motion 1993/94:L605,
4. beträffande försäkringsersättning i vissa fall att riksdagen avslår motion 1993/94:L606,
5. beträffande bilägares försäkringsskydd att riksdagen avslår motion 1993/94:L601,
6. beträffande vissa hivsmittade att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L602 och 1993/94:L607.
Stockholm den 12 april 1994
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per Erik Granström (s) och Lars Stjernkvist (s).
Särskilt yttrande
Produktansvarslagen
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Gunnar Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg, Per Erik Granström och Lars Stjernkvist (alla s) anför:
I ärendet har fråga uppkommit om den ändring i produktansvarslagen (1992:18) som föreslås i motion L604 är förenlig med EES-avtalet och det EG-direktiv som ligger till grund för lagstiftningen. Vi nödgas därvid konstatera att möjligheterna för svenskt vidkommande att i dag införa en jämkningsregel som är förmånligare för de skadelidande än den nuvarande inte torde vara möjligt. I sak vill vi emellertid klargöra att vår inställning är densamma som vi gav uttryck för i våra reservationer hösten 1991 och hösten 1993 (se bet. 1991/92:LU14, res. 2 och 1992/93:LU9, res.).
Vidare vill vi i sammanhanget särskilt fästa uppmärksamheten på orsaken till den uppkomna situationen, nämligen det av majoriten fattade beslutet hösten 1991 att inte godta den ordning som utsprungligen föreslogs av den dåvarande regeringen (se bet. 1991/92:LU14). Om majoriteten i stället hade följt propositionens förslag eller i vart fall avvaktat med att införa den nuvarande jämkningsregeln i 10 § (se bet. 1992/93:LU9) skulle situationen nu vara helt annorlunda. Således skulle man i dag, när lagen varit i kraft i drygt ett år, och tillräckliga erfarenheter föreligger av lagens tillämpning kunna föra en sakdiskussion om särskilda jämkningsregler i produktansvarslagen. En sedvanlig uppföljning och utvärdering, som så ofta kommer till stånd när det gäller annan lagstiftning på utskottets beredningsområde, är nu inte heller meningsfull. Därtill kommer att någon ändring av skadeståndslagens jämkningsregel, enligt vad som redovisas i betänkandet, inte längre är aktuell.
Mot bakgrund av det anförda kan vi inte finna annat än att majoritetens tidigare fattade beslut om en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen i dag framstår som synnerligen oöverlagt och förhastat.