Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
Betänkande 1990/91:SfU7
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SFU07
Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
Innehåll
1990/91
SfU7
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1990/91:51 med redogörelse för en överenskommelse som träffats med sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen m.m. för år l991. Överenskommelsen bygger vidare på det system med schabloniserade ersättningar till sjukvårdshuvudmännen som infördes fr.o.m. år l985, det s.k. Dagmarsystemet. Till skillnad från tidigare år har parterna dock inte kunnat enas om storleken på den generella höjningen av den allmänna sjukvårdsersättningen.
I betänkandet behandlas också åtta motioner som väckts med anledning av propositionen och ett fyrtiotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden under riksmötet l989/90 som tar upp olika frågor om ersättning för sjukvård, handikapphjälpmedel, sjukresor m.m. Tre av motionerna har remissbehandlats. De avser dels vissa frågor om pensionärernas sjukhusvårdsavgifter, dels vissa frågor med anknytning till läkares etableringsrätt.
I propositionen anges att ersättning till sjukvårdshuvudmännen skall utges dels som en allmän sjukvårdsersättning med högst 14772,5 milj.kr., dels som särskilda ersättningar som beräknas uppgå till sammanlagt 443 milj.kr. Dessutom skall ersättning lämnas till Handikappinstitutet med 46,5 milj.kr. I den allmänna sjukvårdsersättningen ingår även ersättning för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder och hjälpmedel till handikappade.
Parterna har enats om att som särskild ersättning för år 1991 skall 400 milj.kr. kunna utges för att öka resurserna för rehabiliterings- och behandlingsinsatser hos sjukvårdshuvudmännen så att väntetiderna i den medicinska rehabiliteringen skall kunna minskas. Som särskild ersättning utges även bl.a. 10 milj.kr. för ökad tillgänglighet och kapacitet i hälso- och sjukvården och 21 milj.kr. för psykoterapeutisk verksamhet. Enligt en särskild överenskommelse utges dessutom ett särskilt statsbidrag till den psykiatriska vården under åren l982--l991. Statsbidraget för år l991 utges med l86 milj. kr.
Parterna har också enats om att systemet med patientavgifter inom den öppna hälso- och sjukvården avregleras fr.o.m. den 1 januari 1991. Härigenom ges sjukvårdshuvudmännen möjligheter att genom anpassning av avgiftsnivåerna uppnå ett effektivare utnyttjande av vårdresurserna. För närvarande gäller att en person under en 12-månadersperiod endast behöver betala för sammanlagt 15 vårdbesök eller inköp av prisnedsatta läkemedel, s.k. högkostnadsskydd. I propositionen föreslås att kostnadsbefrielse skall inträda när en person har inköpt prisnedsatta läkemedel för eller erlagt patientavgifter med sammanlagt minst 1500 kr. Sjukvårdshuvudmannen får dock bestämma ett lägre belopp.
Utskottet tillstyrker förslaget till ändring av högkostnadsskyddet och föreslår att riksdagen lägger propositionen i övrigt till handlingarna. Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats 37 reservationer och fem särskilda yttranden.
Propositionen
I proposition 1990/91:51 om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. har regeringen (socialdepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. 2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Vidare har riksdagen beretts tillfälle att ta del av vad som i propositionen anförts om ersättningarna från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen och därmed sammanhängande frågor.
Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läkarförsörjningen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukvårdens organisation, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att till sjukvårdshuvudmännen bör anvisas ett i förhållande till regeringens förslag förhöjt anslag för sjukvårdsersättning för 1991 om 1000000000 kr. i enlighet med vad i motionen anförts, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av en särskild hälso- och sjukvårdsavgift på alkohol och tobak, 6. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:51 såvitt avser lag om ändring i lagen om begränsning av läkemedelskostnader m.m. beslutar att högkostnadsskyddet skall uppgå till 1000 kr., 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett statligt huvudansvar för handikapphjälpmedlen.
1990/91:Sf2 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en uppräkning av den allmänna sjukvårdsersättningen så att den täcker de förväntade löneökningarna, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om indexreglering av avgifterna inom sjukvården, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett bibehållande av ett högkostnadsskydd där taket är satt till 900 kr., 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat inflytande för handikapporganisationerna i Handikappinstitutets styrelse, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att staten ensam ska vara huvudman för Handikappinstitutet, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om specialdestinerat bidrag till det förebyggande arbetet inom sjukvården, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en omprövning av stödområdsindelningen avseende läkares och sjukgymnasters fria anslutning till sjukförsäkringen i kommunerna Boden, Luleå och Piteå, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överföring av det ekonomiska bidraget för praktiktjänstgöring för kiropraktorer till landstinget.
1990/91:Sf3 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att högkostnadsskyddet för erlagda patientavgifter höjs till 1000 kr. för en tolvmånadersperiod.
1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Dagmarsystemet snarast skall avskaffas, 2. att riksdagen med avslag på propositionen i vad avser resurser för rehabiliterings- och behandlingsinsatser som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om formerna för stödet till rehabilitering, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbättrad taxa för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad i motionen anförts, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att -- i avvaktan på den av oss föreslagna sjukvårdsförsäkringen -- en vårdgaranti införs i enlighet med vad i motionen anförts, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att etableringskontrollen för läkare, tandläkare och sjukgymnaster skall avskaffas, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att privatpraktiserande legitimerade psykoterapeuter och psykologer skall ersättas inom sjukförsäkringssystemets ram i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:Sf5 av Marianne Jönsson och Kersti Johansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medel till Vidarklinikens verksamhet från den allmänna sjukvårdsersättningen.
1990/91:Sf6 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffandet av etableringsbegränsningarna för läkare och sjukgymnaster, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till husläkare, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukvårdens resurser under 1991, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tekniska hjälpmedel åt handikappade, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre information mellan sjukförsäkring och sjukvård.
1990/91:Sf7 av Gunnar Thollander (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att möjligheten att göra högkostnadsskyddet mera heltäckande bör prövas ytterligare, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande möjlighet för landstingen att komplettera högkostnadsskyddet med ett högsta belopp även per månad.
1990/91:Sf8 av Roland Larsson och Hugo Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av en femprocentig hälso- och sjukvårdsavgift på alkohol och tobak.
Yrkande 1 i motion 1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. har överlämnats till socialutskottet, och yrkande 2 i motion 1990/91:Sf3 av Inger Schörling m.fl. har överlämnats till finansutskottet.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90
1989/90:Sf205 av Gullan Lindblad och Anders G Högmark (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att användandet av magnetkamera bör införas i läkarvårdstaxans förteckning över åtgärder som ersätts av den allmänna försäkringen.
1989/90:Sf213 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att lösa ersättningsfrågan för behandling utförd av legitimerad psykoterapeut via det allmänna försäkringssystemet.
1989/90:Sf226 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att patient som efter läkarremiss erhållit behandling hos legitimerad psykoterapeut skall vara ersättningsberättigad via det allmänna försäkringssystemet.
1989/90:Sf228 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att riksförsäkringsverket får i uppdrag att se över reglerna för rapportering från sjukhus till försäkringskassa så att avgiften blir mer rättvis.
1989/90:Sf230 av Ingbritt Irhammar och Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning i syfte att införa en glasögonförsäkring i likhet med principerna för tandvårdsförsäkringen.
1989/90:Sf247 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att legitimerade dietister bör få rätt att utföra sitt arbete inom den allmänna försäkringens ram. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So424.
1989/90:Sf248 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där försäkringen följer patienten också vid val av alternativa sjukhem med t.ex. kristen inriktning. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So608.
1989/90:Sf249 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad i motionen anförts. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So425.
1989/90:Sf250 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälpmedelsförsörjningen. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So227.
1989/90:Sf259 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att finansiering och produktion av sjukvård skall skiljas åt, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad i motionen anförts, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär ett skyndsamt avskaffande av Dagmarsystemet till förmån för ett system för ersättningar från sjukförsäkringen med generellt fri etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster och fri anslutningsrätt för fritidspraktiker, 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hjälpmedelsgaranti för handikappade i enlighet med vad i motionen anförts, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning om hjälpmedelsförsörjningens inlemmande i sjukförsäkringen.
1989/90:Sf271 av förste vice talman Ingegerd Troedsson och Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ersättning genom försäkringskassan för utredning och behandling utförd av legitimerad psykolog och av legitimerad psykoterapeut.
1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som i motionen anförts, 2. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag som innebär att Dagmarsystemet avskaffas till förmån för ett system för ersättningar från sjukförsäkringen med generellt fri etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster och för anslutningsrätt för fritidspraktiker, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en generell taxehöjning för yrkespraktiker inkl. privatpraktiserande sjukgymnaster, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en sådan differentiering av läkartaxan att den stimulerar etablering i glesbygd, 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till att legitimerade psykologer och psykoterapeuter får rätt att ansluta sig till den allmänna sjukförsäkringen, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de allmänna försäkringskassorna bör ges en samordnande roll i allt rehabiliteringsarbete.
1989/90:Sf278 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det s.k. Dagmarsystemet skall avskaffas. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Fi304.
1989/90:Sf291 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av klarläggande av vem som har betalningsansvaret för differensen när avgiftsnedsättning beviljas, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett återinförande av friår i sjukvården för pensionärer, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande översyn av de regler som styr avgiftsnedsättning för sjukhusvård för pensionärer.
1989/90:Sf301 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att specialistvårdstaxan bör anpassas så att privatpraktiserande läkare kan ge patienterna ekonomisk möjlighet att tillgodogöra sig behandling i ortopedisk medicin, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sjukgymnaster med examen i ortopedisk medicin bör få ta ut en högre taxa för tidskrävande ortopedmedicinska undersökningar och behandlingar. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So467.
1989/90:Sf302 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppräkning av taxorna för privatpraktiserande sjukgymnaster, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukgymnasters möjlighet att öppna egen praktik, Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So260.
1989/90:Sf312 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning mellan sjukförsäkring och sjukvård.
1989/90:Sf315 av Ulla Tillander och Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inlemmande av psykologisk utredning och behandling i det allmänna försäkringssystemet.
1989/90:Sf320 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning om sjukreseersättningen att gälla inom de nordiska länderna.
1989/90:Sf323 av Margitta Edgren och Lola Björkquist (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att undanröja hinder så att privata initiativ inom hälso- och sjukvården kan tas till vara.
1989/90:Sf329 av Gustav Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändrade bestämmelser för försäkringsanslutna privatpraktiserande läkare.
1989/90:Sf330 av Anita Stenberg m.fl. (mp, m, c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att patient som efter läkarremiss erhållit behandling hos legitimerad psykoterapeut skall vara ersättningsberättigad via det allmänna försäkringssystemet.
1989/90:Sf346 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överföring av medel från sjukförsäkringen till sjukvården.
1989/90:Sf347 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur annan behandling än psykoterapi av legitimerade psykologer utanför den offentliga vården skall berättiga till ersättning från försäkringskassan.
1989/90:Sf358 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att försäkringskassorna i en försöksverksamhet medges rätt att köpa vård från sjukvårdshuvudmännen.
1989/90:Sf364 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de till Dagmar-systemet knutna etableringsrestriktionerna snarast bör avvecklas, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående ersättningarna till privatpraktiserande sjukgymnaster. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So531.
1989/90:Sf365 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett återinförande av friåret i sjukvården för pensionärer. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So314.
1989/90:Sf375 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning från försäkringskassan för psykoterapeutisk behandling. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ub573.
Utskottet
Inledning
Enligt hälso- och sjukvårdslagen har landstingen och de landstingsfria kommunerna planeringsansvar för all hälso- och sjukvård och även ett ansvar för folkhälsan. Att driva landstingens och de landstingsfria kommunernas hälso- och sjukvård kostar år 1990 ungefär 100 miljarder kronor. Verksamheten finansieras till ca 70% med landstingsskatt. Sjukvårdshuvudmännen erhåller ersättning från den allmänna sjukförsäkringen, vilken år 1990 utgjorde sammanlagt 14786 milj.kr. (varifrån avräknades ersättning som utbetalats till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster). Sjukvårdshuvudmännen erhåller även vissa andra ersättningar från stat och kommun. De uppbär patientavgifter och har inkomster från försäljning och lämnade tjänster m.m.
Sjukvårdsersättning från den allmänna sjukförsäkringen utges enligt 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i form av ersättning för bl.a. öppen hälso- och sjukvård, tandvård och sjukhusvård. Vidare utges viss ersättning för sjukvårdshuvudmännens kostnader för sjuktransporter och handikapphjälpmedel samt ersättning för avinstitutionalisering och förebyggande hälsovård. Ersättningarna utges enligt grunder som regeringen fastställer.
De nuvarande principerna för ersättning från den allmänna försäkringen infördes den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:190, SfU 31, rskr. 393). Till grund för beslutet låg en överenskommelse mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen om finansieringsfrågor inom hälso- och sjukvården för åren 1985 och 1986. Nya överenskommelser har därefter träffats för år l987 (prop. l985/86:l67, SfU 1986/87:l, rskr. 9), för åren l988 och l989 (prop. l987/88:63, SfU 13, rskr. ll0) och för år 1990 (skr. 1988/89:153, 1989/90:SfU5, rskr. 43).
Genom det nya ersättningssystemet omvandlades de tidigare prestationsrelaterade ersättningarna från sjukförsäkringen för sjukvård, preventivmedelsrådgivning m.m. i öppen vård liksom det tidigare allmänna statsbidraget till psykiatrisk vård till en samlad ersättning till sjukvårdshuvudmännen, en allmän sjukvårdsersättning. Denna ersättning beräknades för åren l985 och l986 till ett enhetligt belopp per invånare och år, dock med särskilda övergångsregler avseende fördelningen mellan de olika sjukvårdshuvudmännen. Fr.o.m. år 1988 fördelas den allmänna sjukvårdsersättningen efter en behovsbaserad modell. Modellen innebär att sjukvårdsområdena indelas i tre behovsklasser med hänsyn till dödlighet, sjukfrånvaro och förtidspensionering samt andel ensamboende äldre. Behovsklasserna relateras till varandra så att klass 3 och 2 har ett resursbehov beräknat per invånare motsvarande 100 resp. 50 kr. under klass 1. Den omfördelning mellan sjukvårdshuvudmännen som övergången till ett behovsrelaterat system föranlett har skett stegvis under perioden 1988--1990.
Den allmänna sjukvårdsersättningen utges för år l990 med tillhopa 12778 milj.kr. I ersättningsbeloppet ingår ersättningar till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som är anslutna till sjukförsäkringen.
Vid sidan om den allmänna sjukvårdsersättningen utger sjukförsäkringen särskilda ersättningsbelopp -- likaledes beräknade per invånare och år -- till sjukvårdshuvudmännen. De särskilda ersättningarna för år l990 utgörs av ersättning för avinstitutionalisering inom hälso- och sjukvården med 95 kr., ersättning för att utveckla förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården med 48 kr. samt ersättning för tillhandahållande av hjälpmedel för handikappade med 85 kr., varav 4:30 kr. tillförs en särskild fond för Handikappinstitutets verksamhet. Vidare har särskilda ersättningar utgått med 50 milj.kr. för att öka tillgängligheten och kapaciteten i vården, 19 milj.kr. för att öka tillgången till psykoterapeutisk behandling och 2 milj.kr. för att tilldelas de sjukvårdshuvudmän som åtagit sig att svara för ett nationellt produktkontrollregister.
De sammanlagda ersättningarna uppgår för år 1990 till 14786 milj.kr.
Utöver dessa ersättningsbelopp tillkommer enligt en separat överenskommelse, som gäller åren 1982--1991 och som tidigare godkänts av riksdagen, ett särskilt statsbidrag till den psykiatriska vården. För år l990 uppgår detta statsbidrag till 176 milj. kr.
Sjukvårdshuvudmännen har rätt att ta ut patientavgifter för öppen hälso- och sjukvård enligt vad regeringen föreskrivit i särskild förordning.
Till ersättningssystemet finns även regler för privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters anslutning till sjukförsäkringen. Anslutningsreglerna innebär enligt huvudregeln att privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster kan anslutas till försäkringen endast efter tillstyrkan av sjukvårdshuvudman. Nyetablering av praktik får emellertid ske utan tillstyrkan av sjukvårdshuvudmannen i vissa delar av landet. Sjukvårdshuvudmannens samtycke krävs inte heller för den som övertar en befintlig praktik från en läkare som är ansluten till försäkringen, om avgående och tillträdande läkare är verksamma inom samma specialitet. Offentliganställda läkare med s.k. fritidspraktik kan inte ansluta sig till försäkringen.
Försäkringsersättningen till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster utbetalas liksom tidigare av försäkringskassorna. Ersättningsbeloppens och patientavgifternas storlek regleras i läkarvårdstaxan (1974:699) och i förordningen (1976:1018) med taxa för sjukvårdande behandling m.m. Som ovan nämnts ingår försäkringsersättningen i den allmänna sjukvårdsersättningen. Utbetalda ersättningar för privatvård under ett år avräknas därför från nästa års allmänna sjukvårdsersättningar till sjukvårdshuvudmännen.
Propositionen
I propositionen redovisas att regeringen och sjukvårdshuvudmännen för år 1991 har träffat överenskommelse om olika frågor och även kommit överens om storleken på de särskilda ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen. Till skillnad från tidigare år har de dock inte kunnat enas om storleken på den generella höjningen av den allmänna sjukvårdsersättningen för år 1991.
Som utgångspunkt för överenskommelsen har parterna gemensamt preciserat inriktningen på det utvecklings- och förändringsarbete som skall intensifieras under år 1991. För att kontinuerligt kunna utvärdera detta arbete skall bl.a. metoder utvecklas för att mäta vårdens kvalitet. Allmänt godtagbara kriterier för att sätta upp patienter på väntelista samt indikationer vid vissa sjukdomsdiagnoser för intagning för behandling eller operation skall utarbetas. Det arbete som startade under år 1990 för att förbättra tillgänglighet och kapacitet inom hälso- och sjukvården skall fortsätta under år 1991 och som stöd skall en särskild ersättning lämnas med högst 10 milj.kr. under år 1991. Parterna skall också gemensamt utreda förutsättningarna för att ge sjukvårdshuvudmännen det direkta kostnadsansvaret för läkemedel inom den öppna hälso- och sjukvården.
Parterna har enats om att systemet med patientavgifter inom den öppna hälso- och sjukvården bör avregleras fr.o.m. den 1 januari 1991. Härigenom ges sjukvårdshuvudmännen möjligheter att genom anpassning av avgiftsnivåerna uppnå ett effektivare utnyttjande av vårdresurserna. En sådan förändring förutsätter ändringar i det s.k. högkostnadsskyddet för öppenvård och läkemedelsinköp.
Vidare har parterna kommit överens om att de särskilda ersättningarna för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder samt tillhandahållande av hjälpmedel fr.o.m. år 1991 skall inordnas i den allmänna sjukvårdsersättningen. Av hjälpmedelsersättningen skall dock 42,5 milj.kr. tillföras en särskild fond för Handikappinstitutets verksamhet m.m. Härutöver får institutet ytterligare 4 milj.kr. som avsätts till produktionsstöd.
Parterna har också enats om att en ny särskild ersättning från sjukförsäkringen på högst 400 milj.kr. skall införas för att öka resurserna för rehabiliterings- och behandlingsinsatser hos sjukvårdshuvudmännen så att väntetiderna i den medicinska rehabiliteringen skall kunna minskas.
Enligt överenskommelsen skall särskild ersättning till psykoterapeutisk verksamhet utges med högst 21 milj.kr. för år 1991. Särskild ersättning till de sjukvårdshuvudmän som svarar för nationella register för produktkontroll skall utges med högst 4 milj.kr. Vidare skall särskilda ersättningar till sjukvårdshuvudmännen införas för handledning av kiropraktorer, för överföring av vissa patienter från Sverige till Finland samt för anordnande av institutioner för HIV-smittade som omhändertas enligt smittskyddslagen (1988:1472), sammanlagt 8 milj.kr.
I propositionen anförs beträffande den allmänna sjukvårdsersättningen att överläggningarna präglats av det rådande allvarliga statsfinansiella läget och att parterna därför inte kunnat nå en uppgörelse om beloppet av den allmänna sjukvårdsersättningen för år 1991. Eftersom parterna enats om att 400 milj.kr. skall avsättas för den nya särskilda ersättningen för rehabiliterings- och behandlingsinsatser anser föredragande statsrådet att den allmänna sjukvårdsersättningen bör höjas med 100 milj.kr. för år 1991. Enligt propositionen skall den allmänna sjukvårdsersättningen för år l991 utges med totalt 14772,5 milj. kr.
De sammanlagda ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen för år 1991 skulle därmed uppgå till 15262 milj.kr., vilket skulle innebära en ökning med 476 milj.kr. i förhållande till vad som utges för år l990.
Sammanfattningsvis skall sjukvårdshuvudmännen erhålla följande ersättningar för år 1991.
Ändamål Totalbelopp milj.kr.
1. Allmän sjukvårdsersättning 14 772,5 2. Ersättning till Handikappinstitutet 46,5 3. Särskild ersättning för rehabiliterings- och behandlingsinsatser 400 4. Särskild ersättning för ökad tillgänglighet och kapacitet i hälso- och sjukvården 10 5. Särskild ersättning för psykoterapeutisk verksamhet 21 6. Särskild ersättning till register för produktkontroll 4 7. Särskild ersättning för handledning av kiropraktorer 1 8. Särskild ersättning för vissa patientöverföringar 2 9. Särskild ersättning för rikssjukvård för HIV-smittade 5
Totalt 15 262
Utöver dessa ersättningar utges enligt den separata överenskommelsen som gäller åren 1982--1991 ett särskilt bidrag till den psykiatriska vården med 186 milj.kr. för år 1991.
Ersättningsbeloppen utges i huvudsak från den allmänna sjukförsäkringen. För sjukförsäkringens finansiering lämnas också ett särskilt statsbidrag som utges från förslagsanslaget El6. Bidrag till allmän sjukvård m.m. under socialdepartementets huvudtitel och som för budgetåret l990/91 fastställts till 4613682000 kr. Därvid har förutsatts att det särskilda statsbidraget skall utges med oförändrat belopp på 4300 milj.kr. för år 1991. Från anslaget finansieras också det särskilda statsbidraget till den psykiatriska vården. Den nu träffade överenskommelsen innebär att belastningen på anslaget E l6. Bidrag till allmän sjukvård m.m. ökar med 5 milj. kr. och belastningen på anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkringen med 31 milj. kr. under innevarande budgetår.
I propositionen läggs även fram förslag till ändring av det s.k. högkostnadsskyddet i enlighet med vad parterna kommit överens om. Vidare föreslås en ändring i AFL om tidpunkten för att påbörja rehabiliteringsinsatser i vissa fall.
Förändringar i ersättningssystemet
I de under den allmänna motionstiden väckta motionerna 1989/90:Sf259 av Carl Bildt m.fl. (yrkandena 1 och 2) och 1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl. (yrkandena 1 och 2) samt i den med anledning av propositionen väckta motionen 1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (yrkandena l och 4) anser motionärerna att det nuvarande ersättningssystemet för sjukvård, det s.k. Dagmarsystemet, snarast bör avskaffas. I stället bör en större del av sjukvården finansieras av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring som ger den enskilde valfrihet i sjukvården utan att det kostar den enskilde något extra. Sjukvårdsförsäkringen kan ersätta landstingsskatten, och avgiften till försäkringen kan liksom landstingsskatten tas ut i förhållande till den försäkrades inkomst. En sådan försäkring, som kombineras med åtgärder för att stimulera läkaretablering i glesbygd, medför enligt motionärerna att alla försäkrade får rätt att välja en egen läkare eller sjukgymnast, och etableringshindren för dessa privata vårdgivare kan avvecklas. Även distriktssköterskor och legitimerade psykologer och psykoterapeuter bör anslutas till försäkringen. Långtidssjuka får rätt att välja sjukhem eller långvårdsklinik, och också den specialiserade sjukvården vid sjukhus och kliniker bör omfattas av försäkringen. Motionärerna begär att regeringen lägger fram förslag om en sådan allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Även i motionerna 1989/90:Sf248 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl. och 1989/90:Sf249 av Margit Gennser begärs förslag om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. I motion 1989/90:Sf248 framhålls att patienten skall ges möjlighet att välja sjukhem, t.ex. sådana med kristen inriktning. Vidare begär Margaretha af Ugglas m.fl. i motion 1989/90:Sf278 ett tillkännagivande om att Dagmarsystemet skall avskaffas.
Utskottet har tidigare behandlat motioner med samma syfte som de nu redovisade. Senast skedde detta i det av riksdagen godkända betänkandet 1989/90:SfU5. Utskottet har därvid hänvisat till sitt principiella ställningstagande i samband med att det nya ersättningssystemet infördes, se SfU l983/84:31. I detta framhöll utskottet bl.a. att förändringarna låg i linje med strävandena att med försäkringsmedel bättre fördela och förstärka utbudet av den öppna vården och att de borde kunna medverka till att hälso- och sjukvårdslagens (1982:763) målsättning om en god hälso- och sjukvård för alla medborgare på lika villkor skall kunna uppfyllas och att underlätta sjukvårdshuvudmännens planering av vården. Mot bakgrunden av att ansvaret för befolkningens hälso- och sjukvård lagts på sjukvårdshuvudmännen ansåg utskottet det både riktigt och rimligt att dessa har ett inflytande över hur de trots allt begränsade ekonomiska och personella resurserna fördelas, såväl mellan de olika sjukvårdshuvudmännen som inom resp. geografiska områden. Utskottet framhöll vidare att det fria läkarvalet i verkligheten är förbehållet patienterna i vissa storstadsområden, eftersom den offentliga vården i dessa områden har god tillgång på läkare och det övervägande antalet privatpraktiker etablerat sig där. Genom att resurserna styrs jämnare över hela landet ansåg utskottet att ett fritt läkarval på sikt kunde bli en realitet även för den övriga befolkningen. I frågan om en ändrad finansiering av sjukvården framhöll utskottet likaledes i betänkandet 1989/90:SfU5 att det skulle innebära en avsevärd förändring av landstingens roll och ansvar beträffande hälso- och sjukvården om en större del av sjukförsäkringens kostnader skulle betalas via sjukförsäkringen i stället för med landstingsskatt. Utskottet har tidigare inte heller funnit anledning att frångå den s.k. Hagaöverenskommelsen, genom vilken de individuella sjukförsäkringsavgifterna slopades.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i dessa frågor och avstyrker bifall till motionerna 1989/90:Sf248, 1989/90:Sf249, 1989/90:Sf259 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf276 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf278 och 1990/91:Sf4 yrkandena 1 och 4.
Ersättningsbeloppen för år 1991
I tre motioner föreslås att sjukvårdshuvudmännen får ytterligare medel för hälso- och sjukvården för år 1991.
I motion 1990/91:Sf6 (yrkande 3) anför Sigge Godin m.fl. att resurser motsvarande minst 450 milj.kr. bör återföras till sjukvårdshuvudmännen under år 1991. Motionärerna lämnar förslag till hur detta kan ske. De erinrar om att folkpartiet liberalerna tidigare föreslagit att 200 milj.kr. skulle anvisas för budgetåret 1990/91 för att motverka köer inom sjukvården. Av dessa medel skulle 100 milj.kr. ha avsett första halvåret 1991. Motionärerna motsätter sig vidare en höjning av löneskatten i enlighet med förslag i proposition 1990/91:54. För landstingens del skulle den höjda löneskatten uppgå till flera hundra miljoner kronor under år 1991. Enligt motionärerna kan en förstärkning av landstingens ekonomi även ske genom att primärkommunerna övertar betalningsansvaret för färdigbehandlade patienter vid somatisk korttidssjukvård. Inledningsvis bör dock ett statsbidrag utges. Motionärerna anser att vad sålunda anförts bör ges regeringen till känna.
Även Karin Israelsson m.fl. anser i motion 1990/91:Sf1 (yrkande 4) att ytterligare resurser bör tillskjutas till den egentliga sjukvården. Motionärerna hänvisar till att regeringen i proposition 1990/91:14 angivit att 1 miljard kronor behövs för information och utbildning under år 1991 i samband med att kommunerna får ökat ansvar för långvarig vård av äldre och handikappade. Motionärerna anser att riksdagen skall besluta att dessa medel i stället skall gå till sjukvårdshuvudmännen för år 1991. Motionärerna begär vidare i yrkande 5 ett tillkännagivande om att en särskild hälso- och sjukvårdsavgift bör införas på alkohol och tobak. Ett sådant tillkännagivande begär även Roland Larsson och Hugo Andersson i motion 1990/91:Sf8.
Lars Werner m.fl. anser i motion 1990/91:Sf2 (yrkande 1) att en ytterligare uppräkning av sjukvårdsersättningen bör göras så att den åtminstone täcker den beräknade lönekostnadsökningen för år 1991 på fyra procent, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom. Motionärerna begär även (yrkande 6) ett tillkännagivande om att bidraget till förebyggande arbete inom sjukvården även fortsättningsvis bör utges som särskild ersättning så att inte det förebyggande arbetet blir eftersatt. Med hänsyn till bl.a. att tillgången på sjukgymnaster kan antas vara god motsätter sig motionärerna att medel avsätts för handledning av kiropraktorer. Beloppet bör i stället ingå i den allmänna sjukvårdsersättningen, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom (yrkande 8). Sigge Godin m.fl. anser i motion 1990/91:Sf6 att hjälpmedelsersättningen även fortsättningsvis bör utges som särskild ersättning, och de begär i yrkande 4, såvitt nu är i fråga, ett tillkännagivande härom.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att redan under år 1991 kan vissa förändringar komma att ske inom äldreomsorgen till följd av förslag som lagts fram i proposition 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. I propositionen föreslås att kommunerna skall ges ett samlat ansvar för långvarig service och vård till äldre och handikappade. Bl.a. skall kommunerna överta vissa lokala sjukhem och andra vårdinrättningar. Vid dessa vårdinrättningar och vid vissa andra boendeformer m.m. skall kommunen ansvara för den hälso- och sjukvård som de enskilda behöver. Detta ansvar skall dock inte omfatta sådan hälso- och sjukvård som ges av läkare. Kommunerna skall även få ett ekonomiskt ansvar i form av betalningsansvar för sådan somatisk långtidssjukvård som man inte har verksamhetsansvar för. Reformen föreslås bli genomförd den 1 januari 1992. Ersättningarna från sjukförsäkringen till landstingen och de landstingsfria kommunerna skall fr.o.m. år 1992 reduceras proportionellt mot den kostnadsandel av hälso- och sjukvårdskostnaderna som bedöms bli avlyft från landstingen genom reformen. Kommunerna skall tillföras medel för de nya åtagandena genom att det finansiella utrymme som uppstår genom reduceringen av ersättningen från sjukförsäkringen utnyttjas för skatteutjämningssystemet resp. för bidrag till kommunerna. En kommun och ett landsting skall kunna komma överens om att redan under år 1991 överföra visst verksamhetsansvar till kommunen samt införa betalningsansvar för kommunen för viss somatisk långtidssjukvård som bedrivs av landsting eller enskild vårdgivare. För genomförandet av reformen bör enligt vad som anges i propositionen utges statliga bidrag på sammanlagt 5,5 miljarder kronor, varav 1 miljard för informations- och utbildningsinsatser under år 1991. -- Avsikten är att den närmare utformningen av den ekonomiska regleringen skall läggas fram i en proposition under det första halvåret 1991. Därvid kommer även förslag om anvisning av medel för budgetåret 1991/92 att föreläggas riksdagen.
Socialutskottet har nyligen behandlat propositionen i sitt betänkande 1990/91:SoU9. Socialutskottet föreslår därvid vissa andra lösningar av äldreomsorgen än vad regeringen föreslagit, och utskottet föreslår även en annan fördelning av det statliga stödet på sammanlagt 5,5 miljarder kronor. Socialutskottet anför bl.a. att ett viktigt syfte med införandet av kommunalt betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade är att öka sjukvårdens kapacitet att hjälpa de patienter som för närvarande väntar på operation eller annan behandling. För att nedbringa kötiden krävs koncentrerade insatser. Mot denna bakgrund föreslår socialutskottet att landstingen och de landstingsfria kommunerna övergångsvis tillförs ett särskilt statsbidrag på 500 milj.kr. under år 1992. Detta bidrag bör enligt socialutskottet också underlätta den omställning som krävs för att patienter på sjukhem och andra inrättningar som berörs av reformen skall kunna ges en trygg medicinsk vård. Socialutskottet anser att det anförda bör ges regeringen till känna.
Riksdagen har ännu inte tagit ställning till socialutskottets betänkande. Om riksdagen följer socialutskottet kommer detta enligt socialförsäkringsutskottets mening att medföra att sjukvårdshuvudmännen under år 1991 kan disponera sina medel i förvissning om att de kommer att tillföras ett särskilt statsbidrag på 500 milj.kr. under år 1992. Utskottet förutsätter att detta extra engångsbidrag inte kommer att påverka nivån på de ersättningar från sjukförsäkringen som efter förhandlingar mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen skall utges till sjukvårdshuvudmännen för år 1992. Härigenom skulle syftet med motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 4, 1990/91:Sf2 yrkande 1 och 1990/91:Sf6 yrkande 3 delvis kunna anses tillgodosett.
Vad härefter gäller storleken av den allmänna sjukvårdsersättningen för år 1991 vill utskottet anföra följande.
Den allmänna sjukvårdsersättningen har endast räknats upp med 100 milj.kr. jämfört med motsvarande ersättningsbelopp för år 1990. Utskottet konstaterar emellertid att parterna samtidigt kommit överens om att patientavgifterna skall avregleras. Enligt utskottets mening torde avregleringen av patientavgifterna medföra ökade inkomster för sjukvårdshuvudmännen på 500--800 milj.kr. I sammanhanget måste emellertid även beaktas att härutöver 400 milj.kr. avsatts för rehabiliterings- och behandlingsinsatser. Dessa medel utges visserligen för särskilt angivna ändamål men enligt utskottets mening måste medlen öka sjukvårdshuvudmännens möjligheter att bedriva en effektiv hälso- och sjukvård. Utskottet vill även erinra om att sjukvårdshuvudmännen tidigare erhållit extra medel (70 milj.kr. för andra halvåret 1987) för att korta köerna inom vissa delar av sjukvården, och dessa medel ingår fr.o.m. år 1988 i den allmänna sjukvårdsersättningen.
Utskottet anser inte att -- i nuvarande statsfinansiella läge -- sjukvårdshuvudmännen kan erhålla ytterligare medel från den allmänna sjukförsäkringen att användas till finansiering av hälso- och sjukvården.
Beträffande motionsyrkandena om en särskild hälso- och sjukvårdsavgift på alkohol och tobak vill utskottet hänvisa till vad som under föregående riksmöte anförts vid behandling av liknande yrkanden. Skatteutskottet, som behandlade frågan i sitt betänkande 1989/90:SkU3 om alkoholbeskattning m.m., framhöll därvid att en avgift av detta slag givetvis borde ses som en skatt. Enligt skatteutskottets uppfattning saknades det anledning att dela upp beskattningen av de aktuella varorna på det sätt som motionärerna föreslagit. Finansutskottet, som behandlade frågan i sitt betänkande 1989/90:FiU20, hänvisade till att en särskild sjukvårdsavgift på alkohol och tobak skulle vara en form av specialdestinering av skatten. Finansutskottet anförde att en bärande tanke i statsbudgetens uppbyggnad är att specialdestination av statliga inkomster till bestämt ändamål inte bör förekomma, och utskottet ansåg att denna princip alltjämt var giltig.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1990/91:Sf1 yrkandena 4 och 5, 1990/91:Sf2 yrkande 1, 1990/91:Sf6 yrkande 3 och 1990/91:Sf8 till den del de inte kan anses tillgodosedda enligt vad utskottet ovan anfört.
Vad gäller frågan om olika ersättningsbelopp skall utges särskilt eller ingå i den allmänna sjukvårdsersättningen vill utskottet anföra följande. I förevarande proposition hänvisar föredragande statsrådet till att de allmänna hälso- och sjukvårdspolitiska utgångspunkterna för den träffade överenskommelsen skall utgöra grund för en mål- och resultatstyrning med uppföljning och utvärdering av verksamheten. Statsrådet anser därför att systemet med särskilda ersättningar för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder och tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade bör kunna avvecklas och ersättningarna i stället inordnas i den allmänna sjukvårdsersättningen. Han anför också att dessa särskilda bidrag knappast haft någon påtaglig styrande effekt på sina områden. Genom denna förändring blir även ersättningssystemet enklare och mindre administrativt betungande. Statsrådet understryker dock kraftigt att detta självfallet inte skall uppfattas som om dessa tre verksamhetsområden har fått minskad prioritet. Beträffande den särskilda ersättningen för handledning av kiropraktorer anförs i propositionen att den är en följd av riksdagens beslut att ett av villkoren för legitimation som kiropraktor skall vara fullgjord praktisk tjänstgöring inom allmän eller enskilt bedriven hälso- och sjukvård.
Utskottet har inget att erinra mot denna fördelning på allmän och särskild ersättning om vilken regeringen och sjukvårdshuvudmännen är överens. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 1990/91:Sf2 yrkanden 6 och 8 och 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del.
Rehabiliterings- och behandlingsarbete m.m.
Som tidigare nämnts har regeringen och sjukvårdshuvudmännen kommit överens om att 400 milj.kr. skall tillskjutas från sjukförsäkringen under år 1991 för satsningar på rehabiliterings- och behandlingsarbete. I motion 1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (yrkande 2) motsätter sig motionärerna denna åtgärd. De anser i stället att samverkan mellan försäkringskassan och sjukvården bör intensifieras när det gäller rehabiliteringsinsatserna. De anser också att införandet av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle medföra att resurserna bättre kom patienterna till godo. Motionärerna begär ett tillkännagivande om vad sålunda anförts.
Rehabiliteringsfrågor tas även upp i motionerna 1989/90:Sf358 av Lisbet Calner m.fl. och 1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl. (yrkande 9). I motion 1989/90:Sf358 begärs ett tillkännagivande om att försäkringskassorna i en försöksverksamhet bör få rätt att köpa vård, t.ex. operationer, från sjukvårdshuvudmännen, och i motion 1989/90:Sf276 begärs ett tillkännagivande om att försäkringskassorna bör ges en samordnande roll i allt rehabiliteringsarbete.
I propositionen anförs att de 400 milj.kr. som skall användas för satsningar på rehabiliterings- och behandlingsarbete bör fördelas med utgångspunkt från både det s.k. ohälsotalet och invånarantalet för respektive sjukvårdsområde. Som villkor för att försäkringskassan skall utge denna ersättning krävs enligt överenskommelsen att kassan och sjukvårdshuvudmannen kommer överens om hur medlen, tillsammans med en anpassning av huvudmannens verksamhet och resurser, bäst skall användas för att resultera i åtgärder som syftar till att snabbare återföra människor till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt. I propositionen understryks att de avsatta medlen inte skall kunna användas för direkta köp av individuellt utformade sjukvårdsinsatser. Det bör enligt föredragande statsrådet vara rimligt att denna satsning leder till att utgifterna i övrigt från socialförsäkringen reduceras i minst motsvarande mån. Försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen skall tillsammans noggrant följa utfallet av den nya satsningen och utveckla lämpliga metoder för den utvärdering m.m. som behövs.
Utskottet anser det mycket positivt att 400 milj.kr. kan avsättas för satsningar på rehabiliterings- och behandlingsarbete. Medlen skall användas för att på bästa sätt resultera i åtgärder som syftar till att snabbare återföra människor till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt. Utskottet instämmer i att detta utgör ett viktigt led i de stora satsningar som nu görs i olika avseenden för att få till stånd en aktiv rehabilitering. Bl.a. har riksdagen under våren 1990 beslutat om vissa insatser för en aktiv rehabilitering (prop. 1989/90:62, SfU12, rskr. 185) och regeringen har aviserat en proposition om ytterligare förändringar inom rehabiliteringen som beräknas föreläggas riksdagen i början av år 1991. Utskottet anser att regeringens kommande proposition om rehabiliteringen bör avvaktas, och något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 9, 1989/90:Sf358 och 1990/91:Sf4 yrkande 2 bör därför inte göras.
Regeringen har vidare lagt fram förslag till ny lydelse av 2 kap. 11 § AFL, som innebär att tidsangivelsen för när rehabiliteringsinsatser i vissa fall skall påbörjas tas bort. Utskottet tillstyrker lagförslaget.
I motion 1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (yrkande 5) begärs ett tillkännagivande om att -- i avvaktan på införandet av en obligatorisk sjukvårdsförsäkring -- en vårdgaranti bör införas, så att svårt sjuka patienter som inte kan få vård i rimlig tid inom det egna landstinget får rätt till vård på landstingets bekostnad, antingen privat, vid ett annat landsting eller, om så är lämpligt eller nödvändigt, utomlands. I motion 1989/90:Sf346 av Sigge Godin m.fl. anförs att en överföring av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården tycks kunna förkorta sjukskrivningstiderna. En försöksverksamhet med en sådan resursöverföring bör omedelbart komma till stånd, och motionärerna begär i yrkande 8 ett tillkännagivande härom. Claes Roxbergh m.fl. anser i motion 1989/90:Sf312 yrkande 5 att regeringen bör utreda vilka besparingar en överföring av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården skulle medföra och i vilka former en sådan överföring bör ske. Detta bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.
Beträffande förslaget i motion 1990/91:Sf4 om införandet av en vårdgaranti vill utskottet anföra följande. Enligt överenskommelsen med sjukvårdshuvudmännen för år 1990 utgick en särskild ersättning på 50 milj.kr. för åtgärder för att förbättra tillgängligheten och kapaciteten i sjukvården. Parterna enades därvid om ett åtgärdsprogram. Bl.a. skulle vad som tidigare överenskommits i fråga om vissa operationer inom sjukvården gälla också för år l990 vad gällde indikationer för vårdplaneringslistor och prioriteringar. Parterna slog fast att om väntetiden i resp. prioriteringsgrupp för de tre operationsområdena gråstarrsoperationer, höftledsoperationer och kranskärlsoperationer beräknas komma att överskridas har patienten rätt att begära att få operation vid annan klinik, vid annat sjukhus eller hos annan sjukvårdshuvudman. Sjukvårdshuvudmannen skall därvid aktivt pröva möjligheten att remittera till annan klinik med kapacitet att utföra operationen inom den önskvärda planeringstiden.
Vad gäller frågan om överföring av medel från sjukförsäkringen till sjukvården vill utskottet framhålla att utöver den allmänna sjukvårdsersättningen sker redan sådan överföring, inte minst genom de 400 milj.kr. som nu avsätts för rehabiliterings- och behandlingsarbete. Utskottet vill även nämna att regeringen i skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna föreslår åtgärder för att få till stånd en effektivare sjukvård och en samordning mellan sjukvården och sjukförsäkringssystemet som leder till ett bättre resursutnyttjande. Bl.a. skall försök snarast inledas i några primärvårdsområden där kommunen eller landstinget får ansvar för de samlade ekonomiska resurserna för hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt förtidspension. Man skall även överväga att låta försäkringskassa få sådant totalkostnadsansvar. En proposition rörande försöksverksamheten kommer att föreläggas riksdagen under våren 1991.
Med hänvisning till de åtgärder som sålunda redan vidtagits eller planeras på sjukvårdsområdet anser utskottet att något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna 1989/90:Sf312 yrkande 5, 1989/90:Sf346 yrkande 8 och 1990/91:Sf4 yrkande 5 inte är påkallat.
Mot bakgrund av att utgifterna från sjukförsäkringen för läkemedelsförmåner ökat kraftigt begär Sigge Godin m.fl. i motion 1990/91:Sf6, yrkande 5, ett tillkännagivande om att läkarna regelbundet bör få information om vilka kostnader deras läkemedelsförskrivningar och sjukskrivningar förorsakar.
Socialutskottet har i sitt betänkande 1989/90:SoU21 om det nya läkemedelsverket behandlat ett liknande motionsyrkande. Socialutskottet anförde därvid bl.a. att en uppföljning av läkemedelsordinationerna är angelägen för att läkare bättre skall kunna bedöma vad som utgör en rationell användning av läkemedel men att en återföring av information till läkarna också har betydelse när det gäller att åstadkomma en större kostnadsmedvetenhet hos läkarna. Socialutskottet anförde vidare att socialstyrelsen som tillsynsmyndighet har en mycket viktig roll när det gäller informationen till läkarna.
Socialförsäkringsutskottet vill även erinra om att regeringen och sjukvårdshuvudmännen kommit överens om att, i syfte att åstadkomma en effektivare samordning och därmed resursanvändning, snarast påbörja ett utredningsarbete om förutsättningarna för att ge sjukvårdshuvudmännen det direkta kostnadsansvaret för läkemedlen även inom den öppna hälso- och sjukvården.
Vikten av attitydpåverkande insatser när det gäller sjukfrånvaron framhölls i proposition 1989/90:62. Där redovisades också att riksförsäkringsverket ansåg det viktigt att genom information till och diskussioner med läkarna skapa en ökad insikt om betydelsen av att läkarnas bedömning av i vilken grad och hur länge arbetsförmågan är nedsatt relateras till den försäkrades specifika arbetssituation.
Utskottet anser att något uttalande från riksdagens sida i denna fråga inte är påkallat, och utskottet avstyrker bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 5.
I motion 1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. (yrkande 2) anförs att en jämn fördelning av sjukvårdspersonal är en nödvändighet för att alla skall kunna garanteras en bättre vård. Särskilt angeläget är det att få till stånd en jämnare fördelning av läkare över hela landet. Motionärerna påpekar att regeringen ännu inte har gjort den djupgående analys av läkarförsörjningen som riksdagen tidigare har begärt, och de vill därför återupprepa kravet på en sådan analys. Vad sålunda anförts bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.
Riksdagen har under hösten 1989 (l989/90:SoU9, rskr. 16) givit regeringen till känna att regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning och en analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna. Därvid angavs att effekterna av de olika förslag som lagts fram i utredningar och rapporter men även i motioner till riksdagen bör belysas. Vidare angavs att regeringen bör göra en förutsättningslös prövning av vilka åtgärder som lämpligen bör företas för att målsättningen om en rättvis fördelning av vårdresurserna skall uppnås. Även de framtida utbildningsbehoven bör belysas i sammanhanget.
Socialutskottet har nyligen i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SoU4 utförligt redovisat vad som tidigare framkommit om och uttalats om läkarförsörjningen. Utskottet har framhållit att vad riksdagen förra året gav regeringen till känna om problemen med den verksamhetsmässiga och geografiska snedfördelningen av läkarresurserna fortfarande starkt gör sig gällande. Socialutskottet förutsatte att regeringen utan onödigt dröjsmål återkommer till riksdagen med den redovisning och analys av situationen som riksdagen begärt.
I likhet med socialutskottet förutsätter utskottet att regeringen utan onödigt dröjsmål återkommer till riksdagen med den begärda redovisningen och analysen. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 2 är inte påkallat.
I motion 1990/91:Sf1 begär Karin Israelsson m.fl. i yrkande 3 ett tillkännagivande om att sjukvården bör förändras så att patienterna får ett verkligt inflytande över vården. Man bör även ta till vara personalens kunnande och engagemang, och detta kan ske genom att personalen ges ansvar och befogenheter.
Sigge Godin m.fl. anför i motion 1990/91:Sf6, yrkande 2, att alla bör ha möjlighet att välja läkare inom den öppna vården. Patienterna skulle årligen kunna registrera sig hos viss läkare. Enligt motionärerna skulle en husläkarreform kunna genomföras och finansieras genom att vårdcentraler får drivas i såväl privat som offentlig regi och att de får en fast årlig ersättning för varje patient som registreras vid vårdcentralen. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Socialutskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat frågan om ett friare läkarval och om införandet av ett husläkarsystem. Utskottet har senast i betänkande 1990/91:SoU4 framhållit att hälso- och sjukvården skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och främja kontakter mellan patienten och personalen. Vården skall så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Mot denna bakgrund bör en patient så långt möjligt själv få välja läkare. Socialutskottet anförde vidare att riksdagens beslut under våren 1990 att införa patientansvarig läkare i vissa fall är ägnat att stärka patientens ställning. I sammanhanget har även patientens rätt att påverka läkarvalet betonats. Socialutskottet tillade emellertid att ett friare läkarval naturligtvis förutsätter en god tillgång och jämn fördelning av läkarresurserna i hela landet. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att inte förorda införande av ett husläkarsystem, och riksdagen följde utskottet.
Socialutskottet behandlade i betänkande 1990/91:SoU4 även ett flertal motioner som tog upp olika personalpolitiska frågor. Socialutskottet anförde i denna del att utskottet under de senaste åren återkommande understrukit betydelsen av åtgärder på en rad olika områden som har betydelse för personalförsörjningen inom sjukvården och utvecklingen för den personal som arbetar där. Utskottet skulle få anledning att återkomma till personalfrågorna vid behandlingen av proposition 1990/91:14. Utskottet framhöll att det även framöver måste bedrivas en mycket aktiv personalpolitik för att vården skall kunna få den personal som behövs.
Socialförsäkringsutskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare uppfattning i frågan om husläkarsystem och avslå motion 1990/91:Sf6 yrkande 2. Utskottet anser vidare att någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 3 inte erfordras.
I motion 1990/91:Sf5 av Marianne Jönsson och Kersti Johansson uppger motionärerna att vid Vidarkliniken i Järna, som drivs av antroposoferna, vårdas främst cancerpatienter men även många patienter med psykiska besvär. Landstingen står för en tredjedel av kostnaderna. I de fall landstinget inte betalar vårdkostnaden får patienten själv göra det. Motionärerna anser att Vidarkliniken bör få del av den allmänna sjukvårdsersättningen, och de begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet finner inte skäl föreslå att Vidarkliniken i särskild ordning skall få ersättning från sjukförsäkringen. Utskottet anser att det bör ankomma på vederbörande landsting att avgöra i vilken mån landstinget skall bekosta vård vid kliniken, och utskottet avstyrker därför bifall till motion 1990/91:Sf5.
Privata yrkesutövares anslutning till sjukförsäkringen
Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster
Enligt 2 kap. 5 § AFL betalar försäkringen ersättning för läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som lämnas av privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast som är uppförd på en av försäkringskassan upprättad förteckning. Ersättning utges enligt särskilda taxor som fastställs av regeringen. I taxorna har även meddelats föreskrifter om i vilken omfattning läkarna och sjukgymnasterna skall få föras upp på förteckningen.
Huvudregeln är enligt läkarvårdstaxan (1974:699) att försäkringskassan inte får ansluta en ny privatpraktiker till sjukförsäkringen om inte sjukvårdshuvudmannen tillstyrker det. Det gäller dock inte läkare som med avsikt att bedriva heltidsverksamhet övertar en befintlig praktik från en läkare som är ansluten till försäkringen. Fr.o.m. den 1 juli 1989 förutsätter detta att avgående och tillträdande läkare är verksamma inom samma specialitet. Annan ersättningsetablering prövas i enlighet med vad som sker vid nyanslutning till försäkringen. Fri etableringsrätt gäller även den som nyetablerar sig på en ort inom de områden som tidigare betecknades stödområde A, B och C (utom Gotlands kommun). Vid ersättningsetableringar som sker till följd av att privatläkare pensionerar sig ges möjlighet för såväl den avgående som tillträdande läkaren att övergångsvis under högst ett år arbeta parallellt med varandra på mottagningen. Den avgående läkaren skall då ha fyllt 65 år och det sammanlagda besöksantalet under verksamhetsåret får inte överstiga 6 000 besök. Enligt läkarvårdstaxan gäller också att en läkare som är anställd hos sjukvårdshuvudman med lägst 17 timmars veckoarbetstid inte får föras upp på förteckning hos försäkringskassan.
Liknande anslutningsbestämmelser för sjukgymnaster har tagits in i behandlingstaxan (1976:1018).
För läkare gäller också att ersättning för annat än enklare rådgivning, undersökning eller behandling endast betalas för högst 6000 besök under ett kalenderår.
I fem motioner, l989/90:Sf259 av Carl Bildt m.fl. (yrkande 3), 1989/90:Sf302 av Sten Svensson m.fl. (yrkande 3), l989/90:Sf364 av Bengt Westerberg m.fl. (yrkande 1), l990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (yrkande 6) och 1990/91:Sf6 av Sigge Godin m.fl. (yrkande 1), begärs att etableringsbegränsningarna för privatpraktiserande läkare och/eller sjukgymnaster skall avvecklas för att ge valfrihet i vården för patienterna. I motion 1990/91:Sf4 anges att detta skall gälla även tandläkare.
Riksdagen har på förslag av utskottet vid ett flertal tillfällen (se senast 1989/90:SfU5) avstyrkt motioner om att etableringsbegränsningarna för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster skall slopas. Utskottet hänvisar i denna fråga till sitt ovan återgivna principiella ställningstagande till det nuvarande ersättningssystemet när det infördes. Riksdagen har även nyligen på förslag av utskottet i betänkande 1990/91:SfU5 avslagit motionsyrkanden om upphävande av etableringsbegränsningen för tandläkare.
Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare uppfattning i frågan och avslå motionerna 1989/90:Sf259 yrkande 3, 1989/90:Sf302 yrkande 3, 1989/90:Sf364 yrkande 1, 1990/91:Sf4 yrkande 6 och 1990/91:Sf6 yrkande 1.
I motion 1990/91:Sf2 yrkande 7 anför Lars Werner m.fl. att den fria etableringen inom vissa områden har medfört att det skett en överetablering av privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster i Boden, Luleå och Piteå. Med anledning härav anser motionärerna att områdesbegränsningen för den fria ersättningsetableringen bör omprövas, och de begär ett tillkännagivande härom.
Stödområdesindelningen A, B och C har slopats fr.o.m. den 1 juli 1990 och ersatts av en annan indelning. Regeringen har emellertid beslutat att de tidigare bestämmelserna om stödområdesindelning tills vidare skall gälla vid prövning av frågor om rätt till försäkringsanslutning för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster, dock att det inom Gotlands kommun inte skall gälla rätt till fri etablering. I propositionen anges att ytterligare förändringar av anslutningsreglerna med anledning av den nya stödområdesindelningen skall övervägas närmare.
Utskottet förutsätter att även den aspekt som motionärerna tar upp därvid kommer att övervägas. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av motion 1990/91:Sf2 yrkande 7 är därför inte påkallat.
Gustav Persson m.fl. föreslår i motion 1989/90:Sf329 vissa skärpningar av etableringsbestämmelserna i syfte att landstingen bättre skall kunna planera sjukvårdens totala resurser. Motionärerna anför att etableringsrätten har blivit en handelsvara som snabbt stigit i värde, och de anser att försäkringsanslutningen därför borde vara knuten till en viss person och inte kunna överlåtas. På sikt vore en utveckling från försäkringsanslutning och mot vårdavtal mellan landstinget och läkaren att föredra. Landstingen måste utveckla samarbetet med privatläkarna och regelmässigt träffa samverkansavtal med dem. Motionärerna anför att sådant avtal skulle kunna göras till villkor för försäkringsanslutning. De anför vidare att, i de fall en läkare har s.k. bipraktik i ett annat försäkringskasseområde än där den huvudsakliga verksamheten bedrivs, läkaren kan få en anslutning till försäkringen som överstiger heltid. Vad sålunda anförts bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.
Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från Landstingsförbundet, riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.
Landstingsförbundet hänvisar till att rätten till fri ersättningsetablering under år 1989 har begränsats till att avse fall då avgående och tillträdande privatläkare är verksamma inom samma specialitet, och det saknas ännu tillräcklig erfarenhet av konsekvenserna av den nya tillämpningen för att avgöra om reglerna behöver modifieras ytterligare. Förbundet hänvisar vidare till att enligt en överenskommelse med Sveriges läkarförbund våren 1989 bör sjukvårdshuvudmannen samråda med exempelvis den lokala läkarföreningen beträffande vårdresurserna inom länet, och detta samråd kan även innefatta frågor om ny eller förändrad etablering av privatläkare inom olika specialiteter. Förbundet påpekar att ersättningarna från sjukförsäkringen för den privata öppna vården har ökat i mycket snabb takt efter år 1985. Detta beror dels på ett taxeglidningsfenomen, dels på en volymökning. Sjukvårdshuvudmännen har däremot av ekonomiska skäl tvingats till begränsningar av sina vårdinsatser under senare år. Förbundet anser att det utvecklingsarbete som pågår inom landstingen har en inriktning som i väsentliga delar överensstämmer med förslagen i motionen, men formen för anslutning av privatpraktiserande läkare till försäkringen medger inte en bra samordning och samplanering mellan sjukvårdshuvudmännen och de anslutna läkarna. Enligt förbundet bör försäkringsanslutningen av privatläkare på sikt ersättas av att landstingen upphandlar privata läkartjänster. Beträffande systemet med bipraktik anser förbundet att de föreskrifter riksförsäkringsverket utfärdat i frågan får anses utgöra en tillfredsställande garanti för att bestämmelsen om högsta antal besök skall kunna upprätthållas.
Riksförsäkringsverket kan inte uttala sig om i vilken utsträckning handel med etableringar förekommer men anser att det kan finnas skäl att närmare utreda frågan om rätten till ersättningsanslutning från andra utgångspunkter, t.ex. med avseende på den regionala fördelningen av läkarresurserna. Vidare förutsätter verket att samverkansavtal normalt träffas när sjukvårdshuvudmannen tillstyrker en anslutning till försäkringen. Verket erinrar emellertid om att ett samverkansavtal endast gäller mellan läkaren och sjukvårdshuvudmannen och inte gentemot försäkringskassan. Verket anser att -- om man för försäkringsanslutning skall kräva att sådant samverkansavtal upprättas -- försäkringskassan inte skall behöva hålla sig informerad om innehållet i avtalet. Beträffande ersättningarna vid s.k. bipraktik hänvisar riksförsäkringsverket till att verket i sina föreskrifter (RFFS 1977:24) angivit att, om verksamheten bedrivs inom olika försäkringskasseområden, anmälan om anslutning till försäkringen skall göras till den försäkringskassa där huvudpraktiken är belägen. En anmälan skall göras för varje mottagning. Därigenom kan försäkringskassan bevaka att ersättning inte betalas ut för mer än 6000 besök per kalenderår.
Försäkringskasseförbundet framför i remissyttrandet i huvudsak samma synpunkter som riksförsäkringsverket anfört om rätten till ersättningsanslutning, kravet på samverkansavtal och systemet med bipraktik.
Utskottet vill anföra följande.
När de nuvarande principerna för privatpraktiserande läkares anslutning till försäkringen infördes framhölls i propositionen (prop. 1983/84:190) vikten av en gemensam planering av vårdutbudet mellan resp. sjukvårdshuvudman och de privata vårdgivarna. Avsikten var att samverkan mellan de privatpraktiserande vårdgivarna och sjukvårdshuvudmännen skulle regleras genom ett samverkansavtal som träffades mellan den enskilde vårdgivaren och sjukvårdshuvudmannen. Vidare förutsattes att det principiella innehållet i sådana samverkansavtal skulle behandlas vid överläggningar mellan de organisationer som företräder berörda parter. Regeringen och Landstingsförbundet hade i sin överenskommelse utgått från att en tillstyrkan från sjukvårdshuvudmannen att en ny privatpraktiker fick föras upp på förteckningen normalt skulle ske genom att det träffades ett samverkansavtal som redovisades till försäkringskassan.
Utskottet anser mot bakgrund av dessa uttalanden att möjligheterna för landstingen att träffa samverkansavtal med läkarna bör vara goda. Av Landstingsförbundets yttrande framgår att förbundet kommit överens med Läkarförbundet om att samråd skall kunna ske mellan landstinget och representanter för de lokala privata vårdgivarna, och att sådant samråd även skall kunna innefatta etableringsfrågor. Utskottet vill samtidigt erinra om att en allmän utgångspunkt vid införandet av etableringssystemet har varit att en privatpraktikerkår av i princip oförändrad omfattning skall bibehållas men att det är angeläget att få en jämnare regional fördelning av vårdresurserna. Som utskottet redovisat i föregående avsnitt har riksdagen under hösten 1989 begärt att regeringen skall återkomma till riksdagen med en redovisning och analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då rätten till ersättningsetablering nyligen har begränsats finner utskottet inte skäl att nu föreslå några ändringar i etableringsbestämmelserna. Vad härefter gäller ersättning vid s.k. bipraktik konstaterar utskottet att riksförsäkringsverkets föreskrifter torde medföra att försäkringskassan kan bevaka att ersättning till en privatpraktiserande läkare inte utges för mer än 6000 vårdbesök per kalenderår även i de fall läkaren bedriver bipraktik.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1989/90:Sf329.
Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk behandling m.m.
Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk behandling kan endast utges om behandlingen lämnas inom den offentliga vården -- inkl. behandling av sådan vårdgivare som sjukvårdshuvudmannen tecknat vårdavtal med -- eller av privatpraktiserande läkare som är ansluten till försäkringen.
I överenskommelsen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för år l990 bestämdes att ett särskilt bidrag om 19 milj.kr. skulle utges till sjukvårdshuvudmännen för psykoterapeutisk verksamhet. Ett skäl var att socialstyrelsen under hösten l987 framhållit att sjukvårdshuvudmännens utbyggnad av den psykoterapeutiska verksamheten inte svarade mot behoven och att åtgärder borde vidtas för att uppnå en tillfredsställande situation. Enligt socialstyrelsen hade bl.a. detta medfört att en betydande del av det psykoterapeutiska behandlingsbehovet kommit att erbjudas i form av privat verksamhet med höga kostnader för den enskilde som följd, såvida inte behandlingen skett hos en försäkringsansluten vårdgivare. Väntetiderna var därför långa både till sjukvårdshuvudmännens psykoterapeutiska öppenvårdsmottagningar och till försäkringsanslutna psykoterapeuter och psykoanalytiker. För det särskilda bidraget om 19 milj.kr. gällde som villkor att sjukvårdshuvudmännen träffade vårdavtal med legitimerade privata vårdgivare och ersatte dem för deras arvode med undantag för gällande patientavgift. Vårdavtalen skulle godkännas av socialstyrelsen och utbetalningarna till huvudmännen av den särskilda ersättningen skulle göras av riksförsäkringsverket.
I propositionen anges att nästan alla sjukvårdshuvudmän härefter har utnyttjat möjligheten att träffa vårdavtal med legitimerade privata vårdgivare och därvid förutsatt att det ekonomiska stödet för psykoterapeutisk verksamhet skall utges även för år 1991. Regeringen har mot den bakgrunden kommit överens med Landstingsförbundet om att det särskilda bidraget skall kvarstå för år 1991 och utgöra 21 milj.kr. för det året. Ersättningen skall fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen med 275000 kr. per huvudman och med 1:65 kr. per invånare. Ersättningen skall liksom föregående år lämnas på grundval av vårdavtal som sjukvårdshuvudmännen träffar med privata legitimerade vårdgivare, och vårdavtalen skall liksom tidigare godkännas av socialstyrelsen.
I propositionen föreslås vidare en ändring i anslutningsbestämmelserna för läkarpsykoanalytiker. Enligt överenskommelsen för år 1990 skulle sjukvårdshuvudmännen aktivt verka för att läkarpsykoanalytiker, som till följd av att de har halvtidstjänstgöring inom den offentliga vården inte kan anslutas till försäkringen som privatpraktiker, kunde få vårdavtal. Föredragande statsrådet konstaterar att så inte blivit fallet, och han anser att anslutningsbestämmelserna för denna grupp läkare därför bör ändras.
I läkarvårdstaxan har fr.o.m. den 1 juli 1990 införts särskilda regler för ersättning till läkare som tillika är leg. psykoterapeut.
Ett flertal motioner tar upp frågan om möjligheterna till ersättning från försäkringen för psykoterapeutisk och/eller psykologisk behandling.
I motion 1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl., yrkande 8, begärs att regeringen skall lägga fram förslag om att legitimerade psykologer och psykoterapeuter skall få rätt att ansluta sig till den allmänna försäkringen. I motionerna 1989/90:Sf213 av Siw Persson, l989/90:Sf375 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting och 1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (yrkande 7) begärs tillkännagivanden eller förslag om att ersättning skall utgå från försäkringskassan eller den allmänna försäkringen för kostnader för psykoterapeutisk behandling. I motionerna 1989/90:Sf226 av Anita Stenberg m.fl. och 1989/90:Sf330 av Anita Stenberg m.fl. begärs tillkännagivande om att ersättning från den allmänna försäkringen skall utgå till den som efter läkarremiss erhållit behandling hos leg. psykoterapeut. Förste vice talman Ingegerd Troedsson och Gullan Lindblad begär i motion 1989/90:Sf271 förslag om att ersättning skall utgå genom föräkringskassan för utredning och behandling utförd av leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Ulla Tillander och Karin Israelsson begär i motion 1989/90:Sf315 att ersättning från försäkringen skall kunna utgå för psykologisk utredning och behandling medan Lars Werner m.fl. i motion 1989/90:Sf347 begär förslag som syftar till att lösa frågan om ersättning för annan behandling än psykoterapi som utförs av legitimerade psykologer utanför den offentliga hälso- och sjukvården.
Utskottet har i samband med överenskommelsen mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen för år 1990 behandlat frågan om hur en utvidgning av möjligheterna till ersättning för psykoterapi skulle ske. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU5 att från det belopp per år som sjukvårdshuvudmännen tilldelas i allmän sjukvårdsersättning avräknas vad som utgivits direkt från försäkringen föregående år i arvode till privata vårdgivare som är anslutna till försäkringen. Storleken på den allmänna sjukvårdsersättning som sjukvårdshuvudmännen kan disponera för egen del blir följaktligen avhängig av hur många privatpraktiserande vårdgivare som är verksamma inom huvudmannens sjukvårdsområde. Mot bakgrund härav har sjukvårdshuvudmännen med vissa undantag getts inflytande över om nya vårdgivare skall anslutas till försäkringen. Utskottet erinrade om att den allmänna sjukvårdsersättningen är avsedd som en ersättning även för sådan sjukvård som ges i form av psykoterapeutisk behandling. Det står vidare sjukvårdshuvudmännen fritt att, om deras egna vårdresurser är otillräckliga, träffa vårdavtal även med sådana privata vårdgivare som inte är anslutna till försäkringen. Utskottet anförde vidare att, eftersom resurserna inom den offentliga vården visat sig otillräckliga för psykoterapeutisk behandling, en särskild försäkringsersättning för psykoterapeutisk behandling vid sidan av den allmänna sjukvårdsersättningen skulle utgå under 1990. Härigenom fick sjukvårdshuvudmännen ekonomisk möjlighet att i ökad utsträckning träffa vårdavtal med privata vårdgivare och på så sätt ge de försäkrade ökad tillgång till psykoterapeutisk behandling mot sedvanlig patientavgift och med högkostnadsskydd. Utskottet såg det som en klar fördel för de försäkrade att detta extra tillskott av medel från sjukförsäkringen direkt styrdes till en vårdsektor som inte hade tillräckliga offentliga vårdresurser. Om staten i stället valt att låta de privata vårdgivarna etablera sig under samma förutsättningar som gällde för privata läkare och sjukgymnaster, nämligen att sjukvårdshuvudmannen tillstyrkte detta och därmed var beredd på att ersättningarna från försäkringen avräknades från den allmänna sjukvårdsersättningen, ansåg utskottet att detta hade inneburit en sämre garanti för att de extra medlen från sjukförsäkringen i sin helhet kom patienter med behov av psykoterapeutisk behandling till del. Utskottet ansåg sålunda att den modell för utvidgat stöd från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk behandling som valts var den för närvarande bästa från de försäkrades synpunkt. Utskottet framhöll att överenskommelsen om ett särskilt bidrag för psykoterapeutisk behandling gällde för år l990. Frågan om hur ersättning för sådan behandling från försäkringen i fortsättningen skulle utgå fick därför enligt utskottets mening prövas på nytt när erfarenheter vunnits av den träffade överenskommelsen. Utskottet ansåg på grund härav att ett ställningstagande till motionsyrkandena om en anslutning till försäkringen av de aktuella vårdgivarna fick anstå tills vidare.
Utskottet kan nu konstatera att bidraget till psykoterapeutisk verksamhet för år 1990 har medfört att nästan alla sjukvårdshuvudmän träffat avtal med legitimerade privata vårdgivare om psykoterapeutisk verksamhet. Utskottet vidhåller därför sin uppfattning från föregående år att den särskilda ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen är den för närvarande bästa från de försäkrades synpunkt, och utskottet anser det lämpligt att ersättning utges i denna form även för år 1991. Ökade möjligheter till behandling av läkarpsykoanalytiker kan även förväntas genom de ändringar i anslutningsbestämmelserna som föreslås för denna grupp.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till de nu behandlade motionerna till den del de avser psykoterapeutisk behandling.
Vad gäller frågan om utredning eller annan behandling än psykoterapi som utförs av legitimerad psykolog anser utskottet att ersättning för sådan utredning eller behandling tills vidare får lösas inom ramen för sjukvårdshuvudmännens verksamhet. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna även såvitt de avser annat än psykoterapibehandling.
Två motioner tar upp frågan om ersättning från försäkringskassan för nya vårdgivargrupper. Margitta Edgren och Lola Björkquist anser i motion 1989/90:Sf323 att anslutningsreglerna bör vidgas så att privata initiativ kan tas till vara inom hälso- och sjukvården. Därför bör även barnmorskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter m.m. kunna få ansluta sig till försäkringen. Vidare begär Gullan Lindblad i motion 1989/90:Sf247 ett tillkännagivande om att även legitimerade dietister bör få rätt att utföra sitt arbete inom den allmänna försäkringens ram.
Som tidigare redovisats har landstingen ansvaret för hälso- och sjukvården, och de bör därför ha ett inflytande över hur de ekonomiska och personella resurserna fördelas. De ersättningar som utbetalts från försäkringskassan till privata vårdgivare avräknas följande år vid utbetalning av sjukvårdsersättningen till sjukvårdshuvudmännen. Utskottet är mot denna bakgrund inte berett tillstyrka att nya grupper skall kunna ansluta sig till försäkringen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 1989/90:Sf323 och 1989/90:Sf247.
Patientavgifter inom öppen vård och högkostnadsskydd
Enligt 2 kap. 1 § AFL får regeringen bestämma den högsta patientavgift som får tas ut vid såväl offentlig öppen vård som privat sådan. I särskild förordning har föreskrivits att vid den offentliga vården skall fr.o.m. den 1 januari 1989 patientavgiften för läkarvård vara högst 60 kr. per besök. Vid läkarbesök hos den sjuke får en tilläggsavgift med högst 30 kr. tas ut och vid telefonförfrågan hos läkaren en avgift med högst 25 kr. Vid sjukvårdande behandling utförd av annan än läkare är patientavgiften högst 35 kr. per behandling (besök). I läkarvårdstaxan och behandlingstaxan föreskrivs vilken avgift patienten skall erlägga vid privat vård. Fr.o.m. den 1 juli 1989 gäller härvid att patientavgiften vid läkarvård är högst 70 kr. (vid arvodeshöjning högst 80 kr.), tillägg vid hembesök 45 kr. och avgift för telefonrådgivning 30 kr. Patientavgiften enligt behandlingstaxan är från samma tid högst 45 kr.
Rätten till läkemedelsförmåner regleras i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m. Förmånerna utges i form av antingen kostnadsfrihet eller prisnedsättning för läkemedel eller skydd mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård. Prisnedsättning på läkemedel sker genom att den kostnad som vid varje expeditionstillfälle överstiger -- fr.o.m. den 1 juli 1990 -- 75 kr. ersätts av den allmänna försäkringen.
Skyddet mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård, det s.k. högkostnadsskyddet, infördes den 1 juli 1981. I princip gäller att en person blir befriad från ytterligare kostnader för vårdbesök och läkemedel när han betalat avgift för sammanlagt 15 vårdbesök eller inköp av prisnedsatta läkemedel. Vårdbesöken skall avse läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som lämnas inom öppen offentlig hälso- och sjukvård eller av privatpraktiserande vårdgivare som är ansluten till försäkringen. Befrielsen gäller under en 12-månadersperiod räknat från första vårdbesöket eller inköpet. För barn under 16 år i samma familj gäller ett gemensamt kostnadstak vid 15 vårdbesök eller inköp. Ett läkemedelsinköp för mer än 30 kr. jämställs med ett läkarvårdsbesök, medan två sjukvårdande behandlingar liksom två telefonrådfrågningar hos en läkare eller privatpraktiserande sjukgymnast skall motsvara ett läkemedelsinköp.
I propositionen anges att regeringen och Landstingsförbundet har enats om att den statliga regleringen av avgifterna inom den öppna offentliga hälso- och sjukvården skall avskaffas fr.o.m. år 1991. Denna avreglering måste också omfatta avgiftssystemet för de anslutna privatpraktiserande läkarna och sjukgymnasterna. Även avgifterna för den sjuk- och hälsovård som meddelas inom företags- och studerandehälsovården bör anpassas till sjukvårdshuvudmännens avgiftssystem.
Enligt föredragande statsrådet är förutsättningen för avreglering av det nuvarande avgiftssystemet att den leder till en sådan avgiftsdifferentiering som ger ett effektivare utnyttjande av hälso- och sjukvårdens organisation och resurser. Avregleringen får totalt sett inte leda till en orimlig höjning av patienternas andel av sjukvårdskostnaderna. Eftersom de nuvarande avgiftsnivåerna har gällt sedan år 1988 anser statsrådet dock att en viss höjning av dessa är berättigad med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen. Storleken på det av parterna förordade högkostnadsskyddet bör motverka eventuella negativa effekter av systemförändringen. När det gäller de försäkringsanslutna privatpraktiserande läkarna och sjukgymnasterna instämmer statsrådet i att nivån på deras avgifter på lämpligt sätt bör samordnas med den avgiftssättning som kommer att tillämpas hos de olika sjukvårdshuvudmännen. En rimlig utgångspunkt bör vara att avgiftsnivån för denna privata vård skall motsvara vad som gäller för motsvarande vård i sjukvårdshuvudmannens regi och att den princip för avgiftssättningen som sjukvårdshuvudmannen väljer gäller för hela landstinget eller kommunen. Även i fortsättningen skall försäkringskassan betala mellanskillnaden mellan den private vårdgivarens arvode och patientavgiften.
Statsrådet erinrar om att en avreglering av avgiftssystemet för den öppna hälso- och sjukvården också leder till att bestämmelserna om vad en erlagd patientavgift inom öppenvården innefattar, t.ex. avgiftsfria remissbesök, kommer att slopas. Landstingsförbundet måste noga följa hur sjukvårdshuvudmännen utformar avgiftsreglerna och utnyttjar avregleringen som styrmedel för ett effektivare resursutnyttjande och redovisar detta till regeringen i samband med nästa års överläggningar.
I propositionen anförs vidare att det vid en avreglering av avgiftssystemet och en differentiering av avgifterna inom den öppna vården är naturligt att förorda ett beloppsmässigt kostnadstak som innebär att patientens kostnader för vård och läkemedel skall läggas samman. Parterna har i överenskommelsen uttalat sig för att nivån bör fastställas till högst 1500 kr. Med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen sedan år 1988 då avgifterna senast höjdes kan det föreslagna kostnadstaket inte betraktas som orimligt högt. Statsrådet förutsätter därvid att varje sjukvårdshuvudman fastställer sitt högkostnadsskydd med beaktande av de avgiftsnivåer som skall gälla. Bestämmer sjukvårdshuvudmannen ett lägre belopp än 1500 kr. bör det kunna tillämpas också för befrielse från läkemedelskostnader för den som är bosatt inom sjukvårdshuvudmannens område. Den som har kostnadsbefrielse som gäller vid utgången av år 1990 får behålla denna enligt nuvarande regler tills 12-månadersperioden löpt ut. Vidare bör den som före årsskiftet köpt läkemedel eller erlagt avgift för besök i öppen vård få tillgodoräkna sig dessa tillfällen även efter årsskiftet och fortsätta att kvalificera sig för högkostnadsskydd enligt nu gällande bestämmelser.
Lars Werner m.fl. anför i motion l990/91:Sf2 yrkande 2 att under nästa år kommer sjukvårdsavgifterna att sedan år 1970 då den s.k. sjukronorsreformen infördes ha tredubblats i förhållande till den allmänna prisnivån. Motionärerna anser att vårdavgifterna bör indexregleras, vilket skulle innebära en avgiftshöjning med högst 10 kr. En indexreglering skulle även ha prispressande effekt på de starkt ökande kostnaderna inom sjukvården. De begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet vill erinra om att riksdagen senast under föregående riksmöte har avvisat förslag om en indexreglering av patientavgifterna (1989/90:SfU5, rskr. 43). Regeringen har nu kommit överens med sjukvårdshuvudmännen om att varje sjukvårdshuvudman fr.o.m. år 1991 själv får fastställa avgifternas storlek. Mot bakgrund av de skäl som anförts för en sådan avreglering av avgiftssystemet har utskottet inget att erinra mot att så sker, och utskottet avstyrker bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 2.
I tre motioner föreslås att högkostnadsskyddet skall inträda vid ett lägre belopp än vad som föreslås i propositionen. I motion 1990/91:Sf1 (yrkande 6) begär Karin Israelsson m.fl. att riksdagen beslutar att beloppsgränsen skall vara 1000 kr. Även Inger Schörling m.fl. föreslår i motion 1990/91:Sf3 (yrkande 1) att gränsen sätts till 1000 kr., och de begär ett tillkännagivande härom. Vidare begärs i motion 1990/91:Sf2 (yrkande 3) av Lars Werner m.fl. ett tillkännagivande om att högkostnadsskyddet bör inträda vid 900 kr.
I motion 1990/91:Sf7 påpekar Gunnar Thollander att högkostnadsskyddet inte omfattar egenavgiften vid sjukresor, hjälpmedelsavgifter, vissa läkemedel, omläggningsmaterial m.m. Motionären begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att möjligheten att göra högkostnadsskyddet mera heltäckande bör prövas ytterligare. Han begär vidare i yrkande 2 ett tillkännagivande om att landstingen bör komplettera högkostnadsskyddet med ett högsta belopp per månad.
Utskottet gör följande bedömning.
Som framgått ovan är i det nuvarande högkostnadsskyddet inte angivet ett visst högsta belopp. För den som endast besöker läkare i offentlig öppen vård kommer kostnadsfriheten att inträda när patientavgifter erlagts med 900 kr. Högkostnadsskyddets konstruktion medför emellertid att det kan räcka att lägre avgifter erläggs lika väl som betydligt högre avgifter kan behöva erläggas innan rätten till kostnadsfrihet inträder. Som exempel kan nämnas att den som besöker privatpraktiserande läkare får betala patientavgifter på 1050 kr. innan rätt till kostnadsfrihet inträder. Med hänsyn härtill och då patientavgifterna senast höjdes sedan den 1 januari resp. den 1 juli 1989 har utskottet inga invändningar mot att det högsta belopp som behöver erläggas för patientavgifter och inköp av läkemedel fastställs till 1500 kr. Varje landsting har emellertid möjlighet att ange ett lägre belopp för högkostnadsskyddet, och utskottet har erfarit att flertalet landsting avser att fastställa kostnadstaket till 1200 kr. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att i proposition 1990/91:14 anförs dels att kommunerna bör få bestämma storleken på avgifterna inom den hälso- och sjukvård som de föreslås få ansvar för, dels att de enskilda bör garanteras att under en tolvmånadersperiod inte behöva betala mer än sammanlagt 1500 kr. för läkemedelskostnader och vårdbesök hos landstinget och kommunen.
Utskottet föreslår att riksdagen antar det framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om begränsning av läkemedelskostnader m.m. och avslår motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 6, 1990/91:Sf2 yrkande 3 och 1990/91:Sf3 yrkande 1.
Vad beträffar yrkandet i motion 1990/91:Sf7 om att landstingen inom högkostnadsskyddet även skall ange ett högsta belopp som en enskild behöver betala för månad har utskottet erfarit att vissa landsting överväger att införa någon form av högsta kostnad för patientavgifter för månad, och utskottet ser positivt på en sådan åtgärd. Framhållas bör emellertid att en sådan begränsning inte kan åberopas för kostnadsfrihet vid inköp av läkemedel. Vid läkemedelsinköp kan heller inte åberopas avgifter som erlagts till landstinget för annat än läkarvård eller annan sjukvårdande behandling. Som framgår av propositionen skall Landstingsförbundet noga följa hur sjukvårdshuvudmännen utformar avgiftsreglerna, och utskottet förutsätter att man därvid även beaktar hur avgifterna förhåller sig till högkostnadsskyddet. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 1990/91:Sf7 yrkande 2 är därför inte påkallad.
Vad gäller frågan om ett mer heltäckande högkostnadsskydd vill utskottet framhålla att en särskild kommitté har tillkallats med uppgift att överväga och lämna förslag till de förändringar i förmånssystemet inom socialförsäkringen som är påkallade för att uppnå bättre rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har betydande kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård och annan behandling samt resor till följd av sjukdom eller handikapp (dir. 1990:34). Kommittén bör enligt sina direktiv ha slutfört sitt uppdrag senast den 1 juli 1991. Utskottet finner att yrkande 1 i motion 1990/91:Sf7 härigenom är tillgodosett.
Taxor för läkarvård och sjukvårdande behandling i privat regi
Enligt beslut av 1974 års riksdag bestäms fr.o.m. den 1 januari 1975 arvodet till privatpraktiserande vårdgivare som är anslutna till den allmänna sjukförsäkringen av -- för läkarnas del -- reglerna i läkarvårdstaxan (1974:699) och -- för sjukgymnasternas del -- behandlingstaxan (l976:l018). Taxorna fastställs av regeringen efter förslag från riksförsäkringsverket.
Läkare och sjukgymnaster som nyetablerar sig i de tidigare stödområdena A, B och C (fr.o.m. den 1 juli 1990 dock inte inom Gotlands kommun) erhåller en förhöjd taxa med 20 %. Även i övriga delar av landet utom vissa kommuner i de tre storstadsområdena medges en taxehöjning med 10 % vid nyetablering. Taxehöjningarna avvecklas successivt efter två år med 5 procentenheter per år.
Motionerna 1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl., 1989/90:Sf302 av Sten Svensson m.fl. och 1989/90:Sf364 av Bengt Westerberg m.fl. tar upp frågor om taxenivån för privatpraktiserande vårdgivare. I motion 1989/90:Sf276 yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om behovet av en generell taxehöjning för läkare och sjukgymnaster och i yrkande 4 ett tillkännagivande om behovet av en sådan differentiering av läkartaxan att den stimulerar etablering i glesbygd. I motionerna 1989/90:Sf302 yrkande 1 och 1989/90:Sf364 yrkande 2 begärs tillkännagivanden om att taxorna för sjukgymnaster bör räknas upp.
I motion 1990/91:Sf4 anför Sten Svensson m.fl. (yrkande 3) att den föreslagna avregleringen av patientavgifterna kommer att leda till att landstingen får ökade intäkter genom de höjda avgifterna, och därigenom ökade möjligheter att erbjuda vård, medan de privatpraktiserande läkarna inte får högre inkomster eftersom försäkringen bara betalar mellanskillnaden mellan arvodet och patientavgiften. Motionärerna anser att regeringen bör lägga fram förslag om förbättringar i taxan för såväl läkarna som sjukgymnasterna.
Utskottet vill erinra om att läkarvårdstaxorna och behandlingstaxorna har höjts den l juli l990. Höjningarna har liksom vid tidigare tillfällen grundat sig på det underlag riksförsäkringsverket tagit fram om taxenivåer och behov av höjningar och på vad som förevarit vid överläggningar med de berörda parterna. Arvodeshöjningen har för läkarna varit i genomsnitt 8,1 % och för sjukgymnasterna 7,7 %.
Utskottet finner mot denna bakgrund inte anledning till något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 3, 1989/90:Sf302 yrkande 1 och 1989/90:Sf364 yrkande 2.
Vad gäller effekterna av avregleringen av patientavgifterna vill utskottet tillägga att de ökade intäkter genom patientavgifter som landstingen kan väntas få har beaktats vid fastställande av den allmänna sjukvårdsersättningen för år 1991. Motion 1990/91:Sf4 yrkande 3 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Förslaget att läkarvårdstaxan skall differentieras så att den stimulerar etablering i glesbygd kan enligt utskottets mening inte bedömas isolerat från andra åtgärder som kan vidtas för att få en rättvisare fördelning av vårdresurserna över landet. Riksdagen har, som tidigare redovisats, under hösten 1989 givit regeringen till känna att regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning och en analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna. Utskottet anser att denna redovisning och analys bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion 1989/90:Sf276 yrkande 4.
Ytterligare två motioner tar upp frågor om arvode enligt läkarvårds- och behandlingstaxan. I motion 1989/90:Sf301 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg begärs i yrkande l ett tillkännagivande om att specialistvårdstaxan skall anpassas så att privatpraktiserande läkare kan ge patienterna ekonomisk möjlighet att tillgodogöra sig ortopedisk-medicinsk behandling. Vidare begär de i yrkande 2 ett tillkännagivande om att sjukgymnaster med examen i ortopedisk medicin får ta ut en högre taxa för tidskrävande ortopediska undersökningar och behandlingar. Gullan Lindblad och Anders G Högmark begär i motion 1989/90:Sf205 ett tillkännagivande om att användande av magnetkamera bör införas i läkarvårdstaxans förteckning över åtgärder som ersätts av den allmänna försäkringen.
I läkarvårdstaxan finns bestämmelser om vilket arvode en läkare har rätt till vid patientbesök. Patientbesöken är uppdelade i grupper. För grupperna 4--7, som avser rådfrågning hos läkare med specialistkompetens när vissa särskilt krävande undersökningar eller behandlingar är påkallade, fastställer riksförsäkringsverket efter samråd med socialstyrelsen en förteckning. Högsta arvodet (grupp 7) enligt läkarvårdstaxan är för närvarande 1200 kr. Även i behandlingstaxan finns olika arvodesgrupper.
Med hänsyn till att det ankommer på riksförsäkringsverket att i samråd med socialstyrelsen avgöra vilka specialiteter som skall ingå i grupperna med högre arvode enligt läkarvårdstaxan anser utskottet, liksom vid behandlingen av liknande motionsyrkanden under föregående riksmöte (se 1989/90:SfU5), att riksdagen inte bör göra något uttalande i fråga om vilka enskilda åtgärder som skall berättiga till högre arvode. Utskottet vill, liksom tidigare, understryka vikten av att de berörda myndigheterna noga följer utvecklingen på området och håller förteckningarna aktuella. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1989/90:Sf205 och 1989/90:Sf301 yrkandena 1 och 2.
I motion 1989/90:Sf302 av Sten Svensson m.fl. begärs i yrkande 2 ett tillkännagivande om att remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen skall slopas.
Riksdagen har tidigare på förslag av utskottet avslagit liknande motionsyrkanden. I utskottets betänkande 1989/90:SfU5 framhöll utskottet att det inte kunde tillstyrka att systemet med remiss från läkare för att erhålla sjukgymnastisk behandling generellt skulle slopas eftersom systemet innebär en medicinsk kontroll. Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare inställning och avstyrker bifall till motion 1989/90:Sf302 yrkande 2.
Kostnader för sjukresor
Enligt 2 kap. 6 § AFL kan en försäkrad få ersättning för resekostnader i samband med läkarvård eller annan sjukvårdande behandling eller i samband med sjukhusvård. Resan skall avse öppen hälso- och sjukvård som ombesörjs av sjukvårdshuvudman eller privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast som är ansluten till försäkringen. Med sjukhusvård avses vård på sjukvårdsinrättning som drivs av en sjukvårdshuvudman, riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn och Tranås samt andra sjukvårdsinrättningar som vid utgången av år 1988 fanns upptagna i en särskild förteckning hos riksförsäkringsverket.
Närmare föreskrifter om sjukreseersättning lämnas i förordningen (1987:82) om ersättning vid sjukresa. Ersättningen beräknas i princip efter det färdsätt som har använts. Från resekostnaden görs avdrag med karensbelopp för fram- resp. återresa med olika belopp (15, 20 eller 30 kr.) beroende på vilket färdsätt som använts och om samåkning skett. Ersättning kan även lämnas för övernattningskostnader, i regel med högst 55 kr. per natt. Om en försäkrads ålder eller tillstånd motiverar att någon följer honom på resan, kan ersättning lämnas även för den medföljandes resekostnader.
Enligt sjukreseförordningen lämnas inte ersättning för resa utanför Sverige. Sådan ersättning kan däremot lämnas enligt gränssjukvårdsförordningen (1962:390). Det gäller när en person som är försäkrad och bosatt i Sverige blir i behov av läkarvård eller sjukgymnastisk behandling under vistelse i en svensk kommun vid riksgränsen mot Finland eller Norge och får vård eller behandling i det angränsande landet. Ersättning för resa utom riket kan även utges enligt konventionsbestämmelser. I den nordiska konventionen föreskrivs bl.a. att ersättning kan utges för hemtransport om någon insjuknar i annat nordiskt land.
I motion 1989/90:Sf320 anför Monica Öhman m.fl. att man på grund av kösituationen inom den svenska sjukvården borde utöka möjligheterna att få remiss till sjukhus i annat nordiskt land. Vårdkostnaden skulle betalas av landstinget, och reseersättning borde utges på samma villkor som inom landet. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att möjligheten till en sådan utvidgning av reseersättningsvillkoren bör utredas.
Utskottet finner inte skäl föreslå en sådan utvidgning av sjukresebestämmelserna som föreslås i motion 1989/90:Sf320, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Hjälpmedel till handikappade
Fr.o.m. år 1976 har sjukvårdshuvudmännen hela ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade medan socialstyrelsen har tillsyn över hjälpmedelsverksamheten. Från samma tid utges en enhetlig hjälpmedelsersättning från sjukförsäkringen. Ersättningen var för år 1990 85 kr. per invånare och år, varav 4:30 per invånare och år skulle föras till en särskild fond för Handikappinstitutets verksamhet.
Enligt den överenskommelse som nu träffats mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen skall den särskilda ersättningen fr.o.m. år 1991 föras in i den allmänna sjukvårdsersättningen. Bidraget till Handikappinstitutets verksamhet skall för år 1991 uppgå till 46,5 milj.kr., varav 42,5 milj.kr. härrör från den nuvarande hjälpmedelsersättningen. Av det totala bidraget 46,5 milj.kr. skall 4 milj.kr. avsättas till produktionsstöd.
I två motioner påtalas vissa brister i hjälpmedelsförsörjningen. I motion 1989/90:Sf259 av Carl Bildt m.fl. anförs att det på senare tid rått besvärliga kösituationer på hjälpmedelsområdet. En väg att minska köerna är att låta den som har rätt till hjälpmedel själv få införskaffa detta, med bidragsgivning upp till förslagsvis 80 % av hjälpmedelscentralens kostnader. Motionärerna begär i yrkande 8 att regeringen lägger fram förslag om en sådan hjälpmedelsgaranti. De anser att handikapphjälpmedel på sikt bör ingå i den allmänna försäkringen, och de begär i yrkande 9 en utredning om hur detta närmare bör ske. I motion 1989/90:Sf250 av Bengt Westerberg m.fl., yrkande 9 i denna del, tas upp problemet med långa väntetider för hjälpmedel som man ordinerats. Väntetiderna beror enligt motionärerna ibland på att anslagen för verksamheten tagit slut under budgetåret. Vidare anser motionärerna att den som har en bestående eller långvarig funktionsnedsättning skall i lag garanteras rätten till kostnadsfria hjälpmedel.
I motionerna 1989/90:Sf250 av Bengt Westerberg m.fl. (yrkande 9, delvis), 1990/91:Sf6 av Sigge Godin m.fl. (yrkande 4, delvis) och 1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. (yrkande 7) begärs ett tillkännagivande om att staten bör ha huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen.
En särskild utredningsman, som år l986 fick regeringens uppdrag att kartlägga och analysera den nuvarande situationen på hjälpmedelsområdet, har redovisat sitt uppdrag i betänkandet (SOU l989:39) Hjälpmedelsverksamhetens utveckling -- kartläggning och bedömning. Utredningen konstaterar att det finns brister inom flera av de områden som ingår i hälso- och sjukvårdens ansvar för hjälpmedel och också att det finns områden där det är angeläget att huvudmännen utvidgar sina insatser. Kostnaden för åtgärder skulle på några års sikt bli av storleksordningen 20--30 milj. kr. per år. Eftersom bristen på hjälpmedel kan öka behovet av andra samhällsinsatser anser utredningen att hjälpmedelsinsatser kan vara ekonomiskt lönsamma åtgärder. Utredningen har i enlighet med sina direktiv utgått från att huvudansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel även fortsättningsvis skall åvila hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Utredningen anser däremot att ett ändrat huvudmannaskap för bl.a. äldreomsorgen bör föranleda en omprövning av utformningen och ansvaret för tillhandahållandet av hjälpmedel. Vidare anser utredningen att socialstyrelsen bör bedriva en förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvårdens verksamhet med hjälpmedel och finner det angeläget att socialstyrelsen på ett aktivare sätt än hittills följer upp hur olika grupper funktionshindrade får sina behov av hjälpmedel tillgodosedda och hur verksamheten utvecklas i olika delar av landet. Utredningen pekar på att det behövs åtgärder för att eliminera de långa väntetider som på sina håll finns för vissa hjälpmedel. Utredningen har övervägt om en särskild lagreglering av den enskildes rätt till hjälpmedel bör införas, men utredningen anser att frågan får övervägas vidare i samband med den fortsatta utredningen om ansvaret för äldreomsorgen och 1989 års handikapputredning.
Utskottet vill erinra om att i proposition 1990/91:14 föreslås att primärkommunerna inom det område där de enligt förslaget får ett hälso- och sjukvårdsansvar skall svara för att den enskilde får vissa hjälpmedel. Kommunernas ansvar kommer i första hand att gälla hjälpmedel i den dagliga livsföringen. Landstingen bör svara för den specialiserade kompetens som behövs för hantering av mer komplicerade hjälpmedel. Hjälpmedelscentralernas verksamhet bör emellertid även i fortsättningen hållas samman. De ekonomiska konsekvenserna av det förändrade ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen bör regleras på samma sätt som de ekonomiska följderna av huvudmannaskapsreformen i sin helhet. Beträffande hjälpmedelsverksamheten i övrigt hänvisas i propositionen till att hjälpmedelsutredningen slutfört sitt arbete och att betänkandet för närvarande bereds inom regeringskansliet. Vidare anges att 1989 års handikapputredning sannolikt kommer att behandla frågor som direkt berör hjälpmedelsverksamheten. Förslag till förändringar av hjälpmedelsverksamhetens inriktning och utformning i stort läggs därför inte fram.
Socialutskottet har i sitt betänkande 1990/91:SoU9 anfört att kommunernas ansvar i vissa fall innebär en praktisk lösning, men utskottet varnar samtidigt för den uppsplittring av ansvaret som följer av att både landstingen och kommunerna får en skyldighet att tillhandahålla handikapphjälpmedel. Socialutskottet anser att en parlamentarisk utredning bör få i uppdrag att överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas på hjälpmedelsområdet i och med att ett kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar införs. Enligt socialutskottet finns det i detta sammanhang skäl att överväga även vilket ansvar staten bör ha för hjälpmedelsförsörjningen. Socialutskottet föreslår att det anförda ges regeringen till känna.
De problem med hjälpmedelsförsörjningen som tas upp i motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 (delvis) och 1989/90:Sf259 yrkandena 8 och 9 har uppmärksammats av hjälpmedelsutredningen. Utskottet anser att den fortsatta beredningen av betänkandet inom regeringskansliet, liksom även resultatet av 1989 års handikapputredning, bör avvaktas. Motionerna bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vad gäller motionsyrkandena om ett ökat statligt ansvar för hjälpmedelsförsörjningen vill utskottet erinra om att staten i dag genom socialstyrelsen har ett tillsynsansvar över hjälpmedelsverksamheten. Hjälpmedelsutredningen har föreslagit att denna tillsyn förstärks. Utskottet anser att såväl beredningen av hjälpmedelsutredningens betänkande som riksdagens ställningstagande till socialutskottets betänkande 1990/91:SoU9 bör avvaktas. Motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 (delvis), 1990/91:Sf6 yrkande 4 (delvis) och 1990/91:Sf1 yrkande 7 bör därför inte föranleda något uttalande från riksdagens sida.
Staten och Landstingsförbundet är sedan den 1 januari 1978 gemensamt huvudmän för Handikappinstitutet som är centralt organ på hjälpmedelsområdet. Enligt stadgarna består styrelsen av nio ledamöter och suppleanter för dessa. Fyra ledamöter utses av regeringen och fem av Landstingsförbundet. Suppleanterna utses i samma ordning. Regeringen utser styrelsens ordförande. I stadgarna sägs vidare att bland de av regeringen utsedda ledamöterna bör ingå företrädare för handikapporganisationerna.
Handikappinstitutet prövar hjälpmedlens lämplighet och är samtidigt informationsorgan på hjälpmedelsområdet. Institutet har vidare ansvaret för kontinuerlig utgivning av hjälpmedelsförteckningen. Förteckningen omfattar de hjälpmedel som institutet rekommenderar landstingen att utge samt anvisningar för hjälpmedelsverksamheten. Varje enskilt landsting beslutar dock självt i vad mån rekommendationerna skall följas. Förteckningen över handikapphjälpmedel omfattar sådana hjälpmedel som en person behöver i den dagliga livsföringen för att kompensera en funktionsnedsättning.
I propositionen anges att parterna är överens om att Handikappinstitutets huvuduppgift skall vara att främja, samordna och medverka i forsknings- och utvecklingsarbetet avseende hjälpmedel åt handikappade. Andra väsentliga uppgifter för institutet blir att svara för provning och egenskapsdeklaration av hjälpmedel samt för information om hjälpmedelsverksamheten. Den nuvarande hjälpmedelsförteckningen skall upphöra fr.o.m. år 1991.
Lars Werner m.fl. begär i motion 1990/91:Sf2, yrkande 4, ett tillkännagivande om att handikapporganisationerna bör få ett ökat inflytande i Handikappinstitutets styrelse. Motionärerna begär vidare i yrkande 5 ett tillkännagivande om att staten ensam skall vara huvudman för institutet.
Utskottet är inte berett tillstyrka sådana ändringar beträffande Handikappinstitutet som föreslås i motion 1990/91:Sf2 yrkandena 4 och 5, och motionen bör avslås.
Lagen om allmän försäkring innehåller inte någon bestämmelse som ger rätt till ersättning för kostnader för glasögon. Sjukvårdshuvudmännen har emellertid som tidigare nämnts ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade. I hjälpmedelsersättningen som utbetalas från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen ingår ersättning för tillhandahållande av glasögon kostnadsfritt eller till nedsatt pris till barn och ungdomar under 19 år. I övrigt utges glasögon eller kontaktlinser utan kostnad som hjälpmedel till starropererade personer. Vidare har svårt synskadade personer möjlighet att få särskilda synhjälpmedel.
I motion 1989/90:Sf230 av Ingbritt Irhammar och Martin Olsson påtalar motionärerna att den hjälp till glasögon som lämnas av sjukvårdshuvudmännen är för liten. De begär en utredning i syfte att införa en allmän glasögonförsäkring som vilar på samma principer som tandvårdsförsäkringen.
Motionsyrkanden om en glasögonersättning inom den allmänna försäkringens ram har under en följd av år avslagits av riksdagen på förslag av utskottet (se senast 1989/90:SfU5). Utskottet har därvid inte ansett att några andra grupper än de som för närvarande erhåller bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av glasögon. Frågan har även tagits upp i det förenämnda betänkandet om hjälpmedelsverksamhetens utveckling. Utredningen har där konstaterat att glasögonbidragets realvärde har minskat, men inte funnit några möjligheter att inom ramen för utredningens direktiv föreslå någon förändring av detta bidrag. Utredningen har även avvisat tanken på ett allmänt samhällsstöd för glasögon till vuxna personer. Med hänsyn till den stora volym ett sådant stöd skulle få anser utredningen inte att det skulle vara en riktig prioritering av de samhällsresurser som finns tillgängliga för stöd till personer med funktionshinder.
Utskottet anser med hänvisning till det anförda att riksdagen bör vidhålla sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrker bifall till motion 1989/90:Sf230.
Avgifter för pensionärer vid sjukhusvård
Före den 1 januari 1989 gällde att pensionär som uppbar hel ålders- eller förtidspension hade rätt till ersättning för sjukhusvård enligt AFL under en tid som begränsades till 365 dagar. Inom den allmänna försäkringen fanns inga föreskrifter om avgift för sjukhusvård. Däremot skulle sjukpenningen minskas med visst belopp för varje dag en försäkrad fick sjukhusvård. Detta medförde att pensionärerna -- med undantag för sådana ålderspensionärer som var sjukpenningförsäkrade -- fick kostnadsfri sjukhusvård under sammanlagt högst ett år. Efter det avgiftsfria året hade sjukvårdshuvudmännen rätt att ta ut en avgift med högst 55 kr. per vårddag, varvid enligt överenskommelse mellan staten och sjukvårdshuvudmännen förutsattes att nedsättning av avgiften skulle kunna ske med hänsyn till pensionärens möjlighet att betala kostnaden för egen bostad och pensionärens behov av medel för särskilda rehabiliteringsinsatser.
Den 1 januari 1989 infördes ett nytt avgiftssystem för pensionärer vid sjukhusvård (prop. 1988/89:33, SfU5, rskr. 46). Bestämmelserna togs in i 2 kap. 12 § AFL.
Enligt de nya bestämmelserna skall försäkringskassan ta ut en avgift för varje dag då en pensionsberättigad som är bosatt i Sverige får sjukhusvård på grund av sjukdom. Avgift tas ut från den som uppbär hel ålderspension. Även den som uppbär hel förtidspension och som under tid med sådan pension har fått sjukhusvård under 365 dagar skall erlägga avgift.
Avgiften beräknas på pensionsförmånerna vid vårdtillfället. Därvid beaktas ålderspension och förtidspension enligt AFL (folk- och tilläggspension) samt pensionstillskott. Avgiften skall utgöra en tredjedel av summan av dessa förmåner räknade per dag, dock högst 55 kr. för varje vårddag, och den tas ut genom avdrag vid pensionsutbetalningen. Avgiften tillfaller den allmänna försäkringen.
Även i det nya avgiftssystemet finns möjlighet till avgiftsnedsättning (prop. 1988/89:83, SfU14, rskr. 140). Enligt 2 kap. 12 a § AFL får försäkringskassan besluta om befrielse helt eller delvis från avgiften, om det finns särskilda skäl med hänsyn till den pensionsberättigades ekonomiska förhållanden och behov av medel till bostad eller särskilda rehabiliteringsinsatser.
I motion 1989/90:Sf365 av Olof Johansson m.fl. begärs i yrkande 2 ett tillkännagivande om att det avgiftsfria året bör återinföras. Motionärerna anför att gamla människor som ofta har låg pension är den grupp som mest belastar sjukvårdsresurserna. Det avgiftsfria året har gjort det möjligt för dem att kunna behålla "resurser" utanför sjukhuset att återvända till, vilket varit av stor betydelse för deras rehabilitering. Även i motion 1989/90:Sf291 av Karin Israelsson m.fl. begärs ett tillkännagivande om att det avgiftsfria året bör återinföras (yrkande 2). Motionärerna uppger vidare att endast ett fåtal pensionärer beviljas nedsättning av sjukhusvårdsavgiften, och de begär därför ett tillkännagivande om behovet av en översyn av reglerna om avgiftsnedsättning (yrkande 3). Motionärerna begär också ett tillkännagivande om att ett klarläggande behövs i frågan om det är försäkringskassan eller landstinget som skall stå för mellanskillnaden när avgiftsnedsättning beviljas (yrkande 1).
Barbro Sandberg anför i motion 1989/90:Sf228 att avgiftssystemet för pensionärers sjukhusvård medför att en pensionär som läggs in på sjukhus över en natt och får gå hem nästa förmiddag får betala avgift för två dagar, således både för inskrivningsdag och utskrivningsdag. Motionären anför vidare att ett skäl som har anförts för att pensionärer skall betala avgift för sjukhusvården är att de inte har kostnader för mat och vissa förbrukningsartiklar under sjukhusvistelsen, men i den beskrivna situationen gäller inte det. Motionären anser därför att riksförsäkringsverket bör få i uppdrag att se över reglerna så att avgiften blir mer rättvis.
Utskottet har inhämtat yttrande från riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet över motionerna 1989/90:Sf291 och 1989/90:Sf228.
Riksförsäkringsverket anför att enligt förarbetena har avsikten varit att avgiftsbefrielse skall kunna medges i undantagsfall och efter individuell prövning, och verket har utfärdat riktlinjer för bedömningen av möjligheterna att få avgiftsbefrielse. Inom verket görs för närvarande en uppföljning av hela administrationen av sjukhusvårdsavgift för pensionärer, och man kommer därvid att särskilt beakta tillämpningen av reglerna för avgiftsbefrielse. Enligt verkets mening bör resultatet av detta uppföljningsarbete avvaktas innan de nuvarande reglerna förändras.
Beträffande motion 1989/90:Sf228 anför riksförsäkringsverket att en enhetlig och enkel princip har tillskapats genom att både in- och utskrivningsdagen alltid räknas som dag då avdrag för sjukhusvård skall göras på pensionen. Detta överensstämmer också med vad som anfördes i proposition 1988/89:33. Enligt verket kan det dock finnas anledning att överväga en ändring av reglerna, antingen så att ett visst antal timmars vård på sjukhus fordras för att avdrag skall göras eller så att avdrag skall göras endast för endera av in- och utskrivningsdagarna. Verket anser att den nämnda uppföljningen bör slutföras innan man tar ställning till en ändring av avgiftsreglerna också i detta avseende.
Enligt Försäkringskasseförbundet kan det förhållandet att ytterst få pensionärer beviljas avgiftsnedsättning tyda på antingen att avgiftssystemet är väl anpassat till pensionstagarnas inkomstförhållanden eller att reglerna för avgiftsnedsättning är alltför restriktiva. Förbundet påpekar att det finns risk för att dagens regelsystem skapar falska förhoppningar hos en pensionär, då de faktiska möjligheterna att få nedsättning är mycket små. Den arbetsinsats som krävs med dessa ärenden vid försäkringskassorna kan också upplevas som mindre meningsfull med hänsyn till avslagsfrekvensen. Förbundet tillstyrker därför förslaget om en översyn av reglerna om avgiftsnedsättning. Däremot har förbundet inte kännedom om att det skulle föreligga några oklarheter om att en avgiftsnedsättning i det enskilda fallet har ekonomisk betydelse endast för pensionären och den allmänna försäkringen.
Beträffande motion 1989/90:Sf228 anför Försäkringskasseförbundet att det nuvarande systemet för sjukhusvårdsavdrag i stort sett är tillfredsställande. Möjligen kan det ifrågasättas om sjukhusvårdsavgift generellt skall tas ut både för in- och utskrivningsdagen eftersom de flesta in- och utskrivningarna sker under förmiddagarna. En patient lämnar vid utskrivningen ofta över sin säng till en annan patient, och med nuvarande regler kan i sådana fall tas ut två avgifter för samma dag och plats.
Utskottet vill erinra om att som skäl för avskaffandet av det avgiftsfria året angavs i proposition 1988/89:33 att pensionärernas ekonomiska förhållanden avsevärt hade förbättrats sedan år 1970 då det avgiftsfria året blev helt genomfört. I propositionen anfördes vidare att det är rimligt att den som vistas på sjukhus och därigenom inte har utgifter för t.ex. livsmedel, kläder, tvätt och omvårdnad i hemmet bidrar till att täcka motsvarande kostnad på sjukhuset. Dessutom var det något svårförklarligt att, enligt dåvarande system, en försäkrad vid pensioneringen fick övergå från ett system med avdrag på sjukpenningen till avgiftsfri vård under ett år och därefter till ett system med vårdavgifter. Utskottet konstaterade vid behandlingen av propositionen att det nya systemet innebar väsentligt lägre avgifter för många pensionärer. Utskottet förordade emellertid att även möjlighet till individuell nedsättning av avgiften skulle införas.
Utskottet anser att de skäl som åberopades vid avskaffandet av det avgiftsfria året fortfarande gör sig gällande, och utskottet avstyrker bifall till motionerna 1989/90:Sf291 yrkande 2 och 1989/90:Sf365 yrkande 2.
Av riksförsäkringsverkets remissyttrande framgår att verket vid sin uppföljning av administrationen av sjukhusvårdsavgift för pensionärer särskilt kommer att beakta tillämpningen av reglerna för avgiftsbefrielse. Med hänsyn härtill anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 1989/90:Sf291 yrkande 3 inte är påkallad.
Enligt 2 kap. 12 § AFL skall pensionärens sjukhusvårdsavgift tillfalla den allmänna försäkringen. Det blir därför också försäkringen som får bära de ekonomiska följderna av en eventuell nedsättning av avgiften i ett enskilt fall. Försäkringskasseförbundet känner inte till att det föreligger några problem i detta avseende, och utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion 1989/90:Sf291 yrkande 1.
Vad gäller motion 1989/90:Sf228 vill utskottet hänvisa till att i proposition 1988/89:33 angavs att med vårddag avsågs i avgiftshänseende även in- och utskrivningsdagar. Utskottet vill samtidigt erinra om att också avdrag på sjukpenning görs för såväl in- som utskrivningsdag om sjukpenning skall utges för sådan dag. I avvaktan på den uppföljning av administrationen av pensionärernas sjukhusvårdsavgifter som pågår inom riksförsäkringsverket är utskottet inte berett förorda en ändring av avgiftssystemet i denna del, och utskottet avstyrker bifall till motion 1989/90:Sf228.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förändringar i ersättningssystemet att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf248, 1989/90:Sf249, 1989/90:Sf259 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf276 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf278 och 1990/91:Sf4 yrkandena 1 och 4,
res. 1 (m)
2. beträffande höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 4, 1990/91:Sf2 yrkande 1 och 1990/91:Sf6 yrkande 3,
res. 2 (c) res. 3 (v)
3. beträffande ersättning för förebyggande arbete att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 6,
res. 4 (v)
4. beträffande handledning av kiropraktorer att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 8,
5. beträffande särskild hjälpmedelsersättning att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del,
res. 5 (fp)
6. beträffande avgift på alkohol och tobak att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 5 och 1990/91:Sf8,
res. 6 (c)
7. beträffande rehabiliteringsåtgärder att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 9, 1989/90:Sf358 och 1990/91:Sf4 yrkande 2,
res. 7 (m)
8. beträffande lagförslag om rehabilitering att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
9. beträffande vårdgaranti att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf4 yrkande 5,
res. 8 (m)
10. beträffande överföring av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf312 yrkande 5 och 1989/90:Sf346 yrkande 8,
res. 9 (m, fp) res. 10 (mp)
11. beträffande information till läkarna att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf6 yrkande 5,
res. 11 (fp, mp)
12. beträffande läkarförsörjningen att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf1 yrkande 2,
res. 12 (c)
13. beträffande husläkarsystem m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 3 och 1990/91:Sf6 yrkande 2,
res. 13 (fp) res. 14 (c)
14. beträffande Vidarkliniken att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf5,
15. beträffande etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf259 yrkande 3, 1989/90:Sf302 yrkande 3, 1989/90:Sf364 yrkande 1, 1990/91:Sf4 yrkande 6 och 1990/91:Sf6 yrkande 1,
res. 15 (m, fp)
16. beträffande överetablering på vissa orter att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 7,
17. beträffande samverkansavtal m.m. att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf329,
18. beträffande psykoterapeutisk behandling att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf213, 1989/90:Sf226, 1989/90:Sf271 i denna del, 1989/90:Sf276 yrkande 8, 1989/90:Sf315 i denna del, 1989/90:Sf330, 1989/90:Sf375 och 1990/91:Sf4 yrkande 7,
res. 16 (m) res. 17 (fp) res. 18 (mp)
19. beträffande annan psykologisk utredning att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf271 i denna del, 1989/90:Sf315 i denna del och 1989/90:Sf347,
res. 19 (m) res. 20 (v)
20. beträffande anslutning av nya vårdgivargrupper att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf247 och 1989/90:Sf323,
res. 21 (m)
21. beträffande indexreglering av patientavgifter att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 2,
res. 22 (v)
22. beträffande högkostnadsskyddets kostnadsnivå att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 6, 1990/91:Sf2 yrkande 3 och 1990/91:Sf3 yrkande 1 antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
res. 23 (c, mp) res. 24 (v)
23. beträffande högkostnadsskydd per månad att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf7 yrkande 2,
24. beträffande heltäckande högkostnadsskydd att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf7 yrkande 1,
25. beträffande taxenivån att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 3, 1989/90:Sf302 yrkande 1, 1989/90:Sf364 yrkande 2 och 1990/91:Sf4 yrkande 3,
res. 25 (m) res. 26 (fp)
26. beträffande stimulanser för etablering i glesbygd att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf276 yrkande 4,
res. 27 (m)
27. beträffande ortopedisk-medicinsk behandling att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf301,
res. 28 (mp) 28. beträffande undersökning med magnetkamera att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf205,
res. 29 (m)
29. beträffande remisstvång för sjukgymnastisk behandling att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf302 yrkande 2,
res. 30 (m)
30. beträffande kostnader för sjukresor att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf320,
31. beträffande brister i hjälpmedelsförsörjningen att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del och 1989/90:Sf259 yrkandena 8 och 9,
res. 31 (m) res. 32 (fp)
32. beträffande huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del, 1990/91:Sf1 yrkande 7 och 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del,
res. 33 (m, c) res. 34 (fp)
33. beträffande Handikappinstitutet att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkandena 4 och 5,
res. 35 (v)
34. beträffande ersättning för glasögon att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf230,
35. beträffande återinförande av pensionärernas avgiftsfria år att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf291 yrkande 2 och 1989/90:Sf365 yrkande 2,
res. 36 (c, v)
36. beträffande nedsättning av sjukhusvårdsavgiften m.m. att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf291 yrkandena 1 och 3,
37. beträffande avgift för in- och utskrivningsdag att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf228,
res. 37 (fp)
38. beträffande propositionen i övrigt att riksdagen lägger propositionen i övrigt till handlingarna.
Stockholm den 5 december 1990
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik
Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Ulla Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp), Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm (s), Bertil Persson (m) och Marianne Jönsson (c).
Reservationer
1. Förändringar i ersättningssystemet (mom.1)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "och 4." bort ha följande lydelse:
Utskottet måste nu konstatera att de förhoppningar som utskottsmajoriteten knöt till det s.k. Dagmarsystemet i samband med att det infördes knappast på någon punkt har infriats. Fördelningen över landet av reella sjukvårdsresurser har inte blivit jämnare, snarare tvärtom. Det fria läkarvalet är alltjämt förbehållet patienter i storstadsområden och några få ekonomiskt välbeställda som har möjlighet att söka vård och behandling helt på egen bekostnad utanför den försäkrings- och landstingsfinansierade vårdorganisationen. Det är enligt utskottets mening nödvändigt att snarast möjligt övergå till ett ersättningssystem som kan ge de av alla önskade positiva effekter som det s.k. Dagmarsystemet visat sig snarare motverka än främja.
En allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör utredas och utformas enligt de riktlinjer som angivits i motionerna. En sådan sjukvårdsförsäkring kan finansiera större delen av sjukvården och därvid ersätta landstingsskatten. Avgiften till försäkringen kan liksom landstingsskatten tas ut i förhållande till den försäkrades inkomst. Försäkringspengarna skall följa patienten och ge denne möjlighet att fritt välja sjukvård i såväl offentlig som privat regi. Etableringshindren för privata läkare och sjukgymnaster skall tas bort, och även andra vårdgivare såsom sjuksköterskor, legitimerade psykologer och psykoterapeuter skall kunna ersättas från försäkringen. Patienterna skall också fritt kunna välja sjukhem eller långvårdsklinik ävensom specialiserad sjukvård vid sjukhus och kliniker.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande förändringar i ersättningssystemet att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf248, 1989/90:Sf249, 1989/90:Sf259 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf276 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf278 och 1990/91:Sf4 yrkandena 1 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (mom.2)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Den allmänna" och slutar med "ovan anfört." bort ha följande lydelse:
Utskottet befarar att den ekonomiska utvecklingen under 1990-talet kommer att innebära försämringar av landstingens möjligheter att finansiera sin verksamhet. De medel regeringen anser bör tillföras sjukvårdshuvudmännen för år 1991 täcker enligt utskottets mening inte kostnadsökningarna och således inte heller den volymökning som behövs inom vården. För att sjukvårdshuvudmännen skall ges en reell möjlighet att satsa på en god vård för alla anser utskottet att ytterligare resurser bör tillskjutas för den egentliga vården. Utskottet anser att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 4 bör ge regeringen till känna att sjukvårdshuvudmännen för år 1991 bör erhålla ytterligare en miljard kronor.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 4, 1990/91:Sf2 yrkande 1 och 1990/91:Sf6 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (mom.2)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Den allmänna" och slutar med "ovan anfört." bort ha följande lydelse:
För att sjukvårdshuvudmännen skall kunna erbjuda en god hälso- och sjukvård måste de erhålla ytterligare medel från sjukförsäkringen. Utskottet anser att den allmänna sjukvårdsersättningen måste räknas upp ytterligare. I vart fall måste ersättningen täcka den förväntade lönekostnadsökningen. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 1 och med anledning av motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 4 och 1990/91:Sf6 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Ersättning för förebyggande arbete (mom.3)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Vad gäller" och på s. 17 slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:
Sjukvårdshuvudmännen har tidigare erhållit särskild ersättning för förebyggande arbete. För år 1990 uppgick ersättningen till 408 milj.kr. Regeringen och sjukvårdshuvudmännen har nu kommit överens om att denna ersättning fr.o.m. år 1991 skall ingå i den allmänna sjukvårdsersättningen. Utskottet befarar att detta kommer att leda till att det förebyggande arbetet blir eftersatt. För att medlen verkligen skall användas för förebyggande arbete anser utskottet att ersättningen även fortsättningsvis bör utges som särskild ersättning. Detta bör riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 6 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3. beträffande ersättning för förebyggande arbete att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Särskild hjälpmedelsersättning (mom.5)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Vad gäller" och på s. 17 slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:
För år 1990 har till sjukvårdshuvudmännen utgivits särskild hjälpmedelsersättning med 722 milj.kr. Av ersättningen har viss del tillförts Handikappinstitutet. Utskottet befarar att när hjälpmedelsersättningen enligt vad som överenskommits mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen nu skall ingå i den allmänna sjukvårdsersättningen kan detta leda till att ett mindre belopp än tidigare används för hjälpmedelsförsörjning. Utskottet anser därför att hjälpmedelsersättningen även i framtiden skall utges som särskild ersättning, och detta bör med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 4 ges regeringen till känna.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
5. beträffande särskild hjälpmedelsersättning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Avgift på alkohol och tobak (mom.6)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "ovan anfört." bort ha följande lydelse:
Konsumtion av alkohol och tobak förorsakar sjukvården stora kostnader. Utskottet anser det därför rimligt att en särskild avgift införs på dessa varor. Avgiften skall tillfalla sjukvårdshuvudmännen och användas för att finansiera sjukvården. Genom en sådan avgift torde förhoppningsvis även konsumtionen av alkohol och tobak minska, vilket ytterligare skulle förbättra sjukvårdens situation. Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 5 och 1990/91:Sf8 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6. beträffande avgift på alkohol och tobak att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 5 och 1990/91:Sf8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Rehabiliteringsåtgärder (mom.7)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Utskottet anser" och på s. 18 slutar med "inte göras." bort ha följande lydelse:
Regeringen och sjukvårdshuvudmännen har kommit överens om att avsätta 400 milj.kr. för rehabiliterings- och behandlingsinsatser. Enligt utskottets mening är denna åtgärd inte tillräcklig. De samhällsekonomiska vinsterna av snabba rehabiliteringsinsatser är omfattande och fördelarna för de berörda betydande. Därför måste samverkan mellan försäkringskassan och sjukvården intensifieras när det gäller rehabiliteringsinsatserna. Utskottet vill påpeka att om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring införs kommer resurser att frigöras som kan användas för rehabiliteringsinsatser. Det anförda bör med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 9 och 1990/91:Sf358 ges regeringen till känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
7. beträffande rehabiliteringsåtgärder att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 9 och 1990/91:Sf4 yrkande 2 samt med avslag på motion 1989/90:Sf358 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Vårdgaranti (mom.9)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Med hänvisning" och slutar med "är påkallat." bort ha följande lydelse:
Utskottet har i reservation 1 förordat att en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring skall införas. I avvaktan härpå bör i enlighet med vad som anförts i motion l990/91:Sf4 en vårdgaranti införas. Innebörden av denna bör vara att svårt sjuka patienter som inte kan få vård inom rimlig tid inom det egna landstinget skall ha rätt att få vård på landstingets bekostnad, privat, vid ett annat landsting eller, om så är lämpligt eller nödvändigt, utomlands. Landstingsgränserna bör avskaffas så att patienterna fritt kan välja läkare och sjukhus.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
9. beträffande vårdgaranti att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf4 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Överföring av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården (mom.10)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m), Barbro Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Med hänvisning" och slutar med "är påkallat." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är en effektivare resursanvändning viktig inte bara inom sjukvården utan också i avvägningen mellan olika sektorer. Det föreligger långa köer till exempelvis operationer av hjärtan, höfter och gråstarr. Mycket tyder på att en överföring av resurser från sjukpenningförsäkringen till sjukvården skulle dels förkorta köerna inom sjukvården, dels förkorta sjukskrivningstiderna. En försöksverksamhet med en sådan överföring av resurser bör därför omedelbart komma till stånd. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf346 yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
10. beträffande överföring av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf346 yrkande 8 och med anledning av motion 1989/90:Sf312 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Överföring av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården (mom.10)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Med hänvisning" och slutar med "är påkallat." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är en effektivare resursanvändning viktig inte bara inom sjukvården utan också i avvägningen mellan olika sektorer. Mycket tyder på att en överföring av resurser från sjukpenningförsäkringen till sjukvården skulle dels förkorta köerna inom sjukvården, dels förkorta sjukskrivningstiderna. Utskottet anser att regeringen bör utreda vilka besparingar en sådan resursöverföring kan medföra och även lämna förslag till lämpliga former för hur överföringen skall kunna ske. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf312 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
10. beträffande överföring av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf312 yrkande 5 och med anledning av motion 1989/90:Sf346 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Information till läkarna (mom.11)
Sigge Godin (fp), Barbro Sandberg (fp) och Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 5." bort ha följande lydelse:
Kostnaderna för den allmänna sjukförsäkringen har ökat kraftigt såväl vad avser sjukpenningen som läkemedelsförmånerna. För att öka kostnadsmedvetandet inom sjukvården anser utskottet att information regelmässigt bör lämnas till läkarna om vilka utgifter deras läkemedelsförskrivningar och sjukskrivningar förorsakat. Det anförda bör med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 5 ges regeringen till känna.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
11. beträffande information till läkarna att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Läkarförsörjningen (mom.12)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "I likhet" och slutar med "inte påkallat." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en jämn fördelning av sjukvårdspersonal är en nödvändighet för att kunna garantera en bättre vård för alla. Särskilt angeläget är det att få till stånd en jämnare fördelning av läkare över hela landet. Riksdagen har under hösten 1989 begärt att regeringen återkommer till riksdagen med en redovisning och en analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna. Utskottet konstaterar att regeringen ännu inte gjort någon analys av situationen, och utskottet anser att riksdagen bör uppmana regeringen att omgående återkomma till riksdagen med den begärda utredningen och analysen.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
12. beträffande läkarförsörjningen att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Husläkarsystem m.m. (mom.13)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Socialförsäkringsutskottet anser" och slutar med "inte erfordras." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det angeläget att alla människor skall kunna välja den läkare med vilken de skall ha varaktiga kontakter, en s.k. husläkare. Ett fritt läkarval förutsätter att det även finns privatpraktiserande läkare, och fördelningen mellan offentlig och privat vård skall helt styras av patienternas val. Patienterna bör ges möjlighet att själva välja sina vårdgivare genom att årligen registrera sig hos en läkare inom den öppna vården. Vårdcentralerna, som borde få drivas i såväl privat som offentlig regi, skulle kunna få en fast årlig ersättning för varje patient som registrerats vid vårdcentralen. Ersättningen kan även differentieras, t.ex. efter patientens ålder. Det anförda bör med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 2 ges regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande husläkarsystem m.m. att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 2 och med avslag på motion 1990/91:Sf1 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Husläkarsystem m.m. (mom.13)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Socialförsäkringsutskottet anser" och slutar med "inte erfordras." bort ha följande lydelse:
För att effektivisera sjukvården måste man enligt utskottets mening även förändra den byråkratiska och hierarkiska organisationen. Man bör sträva efter att ge patienterna ett verkligt inflytande över vården. Vidare måste sjukvårdspersonalens kunnande och engagemang bättre tas till vara. Genom att delegera ansvar och befogenheter till personalen kan man förbättra möjligheterna att finna nya former för vårdens bedrivande, och utskottet vill som exempel på en positiv vårdform nämna personalkooperativen. Vad sålunda anförts bör riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande husläkarsystem m.m. att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 3 och med avslag på motion 1990/91:Sf6 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster (mom.15)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m), Barbro Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:
De med Dagmarsystemet sammanhängande etableringsbegränsningarna för privata vårdgivare inom sjukvården medför att valfriheten i sjukvården avsevärt begränsas och att väntetiderna för att få sjukvård ökar. Etableringsbegränsningarna medför också att sjukvårdens utveckling och förnyelse hämmas och att valfriheten för patienten minskar märkbart. Härigenom blir det svårare att uppnå målsättningen i hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet tillstyrker därför bifall till de förevarande motionerna och anser att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna att etableringsbegränsningarna för privata vårdgivare skall tas bort snarast.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
15. beträffande etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf259 yrkande 3, 1989/90:Sf302 yrkande 3, 1989/90:Sf364 yrkande 1, 1990/91:Sf4 yrkande 6 och 1990/91:Sf6 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Psykoterapeutisk behandling (mom.18)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "psykoterapeutisk behandling." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att psykoterapeutisk behandling skall ersättas via den allmänna försäkringen. Detta bör ske genom att legitimerade psykologer och psykoterapeuter får anslutning till försäkringen utan etableringsbegränsningar. Ersättning kan därefter utgå för den behandling som ges efter läkardiagnos. Härigenom skulle ett stort antal patienter som inte har råd att med egna medel betala de höga kostnaderna för psykoterapeutisk behandling kunna få hjälp för sina besvär. Utskottet anser att regeringen bör lägga fram förslag om en anslutning till försäkringen av legitimerade psykologer och psykoterapeuter.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
18. beträffande psykoterapeutisk behandling att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 8 och 1990/91:Sf4 yrkande 7 och med anledning av motionerna 1989/90:Sf213, 1989/90:Sf226, 1989/90:Sf330, 1989/90:Sf271 i denna del, 1989/90:Sf315 i denna del och 1989/90:Sf375 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Psykoterapeutisk behandling (mom.18)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "psykoterapeutisk behandling." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening skall alla sjukdomar, såväl somatiska som psykiska, av rättviseskäl behandlas lika beträffande samhällets stöd till behandling. Det ekonomiska stödet till dem som är i behov av psykoterapeutisk behandling är emellertid för närvarande helt otillräckligt. De statsanställdas möjligheter att få ersättning för sådan behandling har också försämrats. Det förhållandet att behandlingen för närvarande mycket sällan ersätts av försäkringskassan medför att endast de som personligen har tillräckliga tillgångar kan söka psykoterapi.
Den träffade överenskommelsen innebär att 21 milj. kr. tillförs sjukvårdshuvudmännen för att öka tillgången på psykoterapeutisk behandling. Förutsättningen är att huvudmännen knyter till sig vårdgivare via vårdavtal, vilket är en ytterligare begränsning i etableringsmöjligheterna för vårdgivarna. De medel som tillförs huvudmännen täcker dessutom endast en bråkdel av behovet, och resurserna till den psykoterapeutiska behandlingen måste öka. Det är därför enligt utskottets uppfattning viktigt att psykoterapeutisk behandling hos legitimerade psykoterapeuter ersätts via försäkringskassan på samma sätt som gäller för behandling av kroppsliga handikapp och sjukdomar, och riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
18. beträffande psykoterapeutisk behandling att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf375 och med anledning av motionerna 1989/90:Sf213, 1989/90:Sf226, 1989/90:Sf271 i denna del, 1989/90:Sf276 yrkande 8, 1989/90:Sf315 i denna del, 1989/90:Sf330 och 1990/91:Sf4 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Psykoterapeutisk behandling (mom.18)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "psykoterapeutisk behandling." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det nödvändigt att en reform genomförs som gör det möjligt för människor med psykiska problem och handikapp att få del av hälso- och sjukvårdslagens målsättning om lättillgänglighet och vård på lika villkor. Psykoterapi är en mycket viktig form av behandling för människor med psykiska problem, men i praktiken saknar majoriteten av patienterna möjlighet att få tillgång till psykoterapi. Denna behandling bör därför liksom annan vård ersättas av den allmänna sjukförsäkringen. Riksdagen bör på grund härav som sin mening ge regeringen till känna att patienter som efter remiss av läkare erhållit behandling hos legitimerad psykoterapeut skall vara ersättningsberättigade via det allmänna försäkringssystemet.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
18. beträffande psykoterapeutisk behandling att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf226 och 1989/90:Sf330 och med anledning av motionerna 1989/90:Sf213, 1989/90:Sf271 i denna del, 1989/90:Sf276 yrkande 8, 1989/90:Sf315 i denna del, 1989/90:Sf375 och 1990/91:Sf4 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Annan psykologisk utredning (mom.19)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "Vad gäller" och på s. 28 slutar med "än psykoterapibehandling." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att även annan psykologisk utredning och behandling än psykoterapi bör ersättas via den allmänna försäkringen. Detta bör ske genom att legitimerade psykologer får ansluta sig till försäkringen utan etableringsbegränsningar, och utskottet anser att regeringen bör lägga fram förslag om att det allmänna försäkringssystemet byggs ut så att det även omfattar psykologisk utredning och behandling som görs av legitimerade psykologer.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
19. beträffande annan psykologisk utredning att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf271 i denna del och med anledning av motionerna och 1989/90:Sf315 i denna del och 1989/90:Sf347 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 20. Annan psykologisk utredning (mom.19)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "Vad gäller" och på s. 28 slutar med "än psykoterapibehandling." bort ha följande lydelse:
Den offentliga vårdens resurser för psykologisk utredning och behandling är enligt utskottets uppfattning helt otillräckliga, och de som inte där kan få sitt behandlingsbehov täckt är hänvisade till att vända sig till det fåtal läkare som erbjuder dessa behandlingar som fria yrkesutövare, eller fritidspraktiker, inom ramen för det allmänna försäkringssystemet och Dagmaröverenskommelsen. Alternativt kan de vända sig till motsvarande grupper av legitimerade psykologer men måste då själva betala vården till full kostnad. Detta är för de flesta en alltför stor ekonomisk belastning. Enligt uppgift har Sveriges psykologförbund försökt få lokala "vårdavtal" till stånd med sjukvårdshuvudmännen, men då konstaterat att huvudmännens vilja att ingå sådana avtal -- eller att avsätta ekonomiska medel i tillräcklig mängd -- är liten. Utskottet anser det högst otillfredsställande att människors behov av adekvat stöd och behandling på grund av psykisk ohälsa, sjukdom och insufficiens ej tas på samma allvar eller bemöts med samma respekt som när det gäller kroppslig ohälsa. Utskottet anser därför i enlighet med vad som anförs i motion 1989/90:Sf347 att regeringen bör lägga fram förslag om att det allmänna försäkringssystemet skall ersätta annan behandling än psykoterapi som lämnas av legitimerade psykologer.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
19. beträffande annan psykologisk utredning att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf347 och med anledning av motionerna 1989/90:Sf271 i denna del och 1989/90:Sf315 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Anslutning av nya vårdgivargrupper (mom.20)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Som tidigare" och slutar med "och 1989/90:Sf247." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att även andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster bör få ansluta sig till den allmänna försäkringen. Detta bör gälla bl.a. sjuksköterskor och barnmorskor. Utskottet anser även att dietister, när de erhållit legitimation, bör få rätt att utföra sitt arbete inom försäkringens ram.
Vad sålunda anförts bör riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf247 och 1989/90:Sf323 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
20. beträffande anslutning av nya vårdgivargrupper att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf247 och 1989/90:Sf323 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Indexreglering av patientavgifter (mom.21)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Regeringen och sjukvårdshuvudmännen har kommit överens om att systemet med patientavgifter skall avregleras och att sjukvårdshuvudmännen själva skall få fastställa storleken på patientavgifterna. Utskottet konstaterar att sedan den s.k. sjukronan infördes l970 har patientavgifterna ökat betydligt mer än den allmänna prisutvecklingen. Hade sjukronorsreformen knutits till förändringar i konsumentpriser skulle patientavgifterna nästa år endast ha höjts med tio kronor. De flesta landsting kommer nästa år att ta ut 100 kr. för ett läkarbesök och 60 kr. för en sjukvårdande behandling. Utskottet finner det sannolikt att smärtgränsen för när människor avstår från att söka vård redan nu är nådd för vissa grupper. För att ingen av ekonomiska skäl skall avstå från att söka läkare anser utskottet att patientavgifterna skall indexregleras.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
21. beträffande indexreglering av patientavgifter att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (mom.22)
Karin Israelsson (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Som framgått" och på s. 31 slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det orimligt att kostnadsfrihet för läkemedel och patientavgifter skall inträda först när de sammanlagda utgifterna uppgår till 1500 kr. Utskottet anser att kostnaderna endast skall behöva uppgå till 1000 kr., och utskottet föreslår därför att riksdagen antar det framlagda lagförslaget med denna ändring.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
22. beträffande högkostnadsskyddets kostnadsnivå att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 6 och med anledning av propositionen och motion 1990/91:Sf3 yrkande 1 samt med avslag på motion 1990/91:Sf2 yrkande 3 antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. med den ändringen att beloppet "1500 kronor" skall vara "1000 kronor".
24. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (mom.22)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Som framgått" och på s. 31 slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att högkostnadsskyddet även fortsättningsvis skall gälla vid samma nivå som för närvarande. Enligt utskottet bör denna nivå anges till 900 kr., och utskottet föreslår att riksdagen antar det framlagda lagförslaget med denna ändring.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
22. beträffande högkostnadsskyddets kostnadsnivå att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf2 yrkande 3 och med avslag på motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 6 och 1990/91:Sf3 yrkande 1 antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. med den ändringen att beloppet "1500 kronor" skall vara "900 kronor".
25. Taxenivån (mom. 25)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Med hänsyn till de betydande kostnadsökningarna för material, lokaler och personal har sjukförsäkringens ersättningstaxor till anslutna läkare och sjukgymnaster höjts otillräckligt. Taxesättningen har allvarligt släpat efter kostnadsutvecklingen och taxorna bör därför enligt utskottets uppfattning generellt höjas.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
25. beträffande taxenivån att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 3, 1989/90:Sf302 yrkande 1, 1989/90:Sf364 yrkande 2 och 1990/91:Sf4 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Taxenivån (mom. 25)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Många privatpraktiserande sjukgymnaster har i dag stora ekonomiska problem. I många fall beror detta på att behandlingstaxorna länge har varit för låga. Så är enligt utskottets mening fallet även efter höjningen den 1 juli 1990. Utskottet anser därför att regeringen åter bör se över behandlingstaxorna för de privatpraktiserande sjukgymnasterna.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
25. beträffande taxenivån att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf302 yrkande 1 och 1989/90:Sf364 yrkande 2 och med anledning av motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 3 och 1990/91:Sf4 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Stimulanser för etablering i glesbygd (mom. 26)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med "Förslaget att" och på s. 33 slutar med "yrkande 4." bort ha följande lydelse:
Även om riksdagen hos regeringen har begärt en redovisning och analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna, vill utskottet peka på vissa åtgärder rörande taxesättningen som snarast bör vidtas för att förbättra tillgången på läkare framför allt i glesbygd. Vid nyetablering av privat läkarpraktik i glesbygd bör en högre taxa medges under förslagsvis en tioårsperiod eftersom de fasta kostnaderna är särskilt höga under den första tiden. Läkartaxan i glesbygd bör även permanent ligga på en högre nivå än vad som gäller för landet i övrigt, eftersom en sådan taxedifferentiering kommer att stimulera till nyetablering i underförsörjda områden.
dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
26. beträffande stimulanser för etablering i glesbygd att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf276 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Ortopedisk-medicinsk behandling (mom.27)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "I läkarvårdstaxan" och slutar med "och 2." bort ha följande lydelse:
Såsom framhållits i motion 1989/90:Sf301 är det viktigt att samhällets kostnader för rörelse- och stödjeorganens sjukdomar nedbringas. Privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som har kunskaper i ortopedisk medicin har emellertid inte möjlighet att tillämpa de högre taxorna för särskilt krävande behandlingar och har därmed inte ekonomisk möjlighet att arbeta inom detta område som skulle ge många ryggpatienter hjälp. Utskottet anser därför att riksdagen bör ge regeringen till känna att privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som ger ortopedisk-medicinsk behandling skall få ersättning enligt specialistvårdstaxan resp. den högre behandlingstaxan.
dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
27. beträffande ortopedisk-medicinsk behandling att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf301 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Undersökning med magnetkamera (mom.28)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "I läkarvårdstaxan" och slutar med "och 2." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening talar starka skäl för att undersökning med magnetkamera som utförs av privatpraktiserande läkare skall tas upp i läkarvårdstaxans förteckning över särskilt krävande undersökningar eller behandlingar som ersätts inom den allmänna försäkringen. Utskottet tillstyrker således bifall till motion 1989/90:Sf205.
dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
28. beträffande undersökning med magnetkamera att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf205 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30. Remisstvång för sjukgymnastisk behandling (mom. 29)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Riksdagen har" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Såsom framhållits i motion 1989/90:Sf302 yrkande 2 utgör remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom sjukförsäkringens ram många gånger problem för bl.a. handikappade människor, eftersom det innebär att de först måste göra ett besök hos läkare för att få komma till sjukgymnast. Enligt utskottets mening torde det inte innebära några större risker att slopa detta remisstvång. Utskottet tillstyrker därför motionsförslaget om att remisstvånget för sjukgymnnastisk behandling bör slopas med generell verkan.
dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
29. beträffande remisstvång för sjukgymnastisk behandling att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf302 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (mom.31)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "De problem" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande lydelse:
På senare år har det rått besvärliga kösituationer på hjälpmedelsområdet. Enligt utskottets mening skulle köerna radikalt minskas om en hjälpmedelsgaranti infördes. Den som har rätt till hjälpmedel får då ett bidrag för att själv införskaffa hjälpmedlet. Bidraget skulle motsvara en betydande del av hjälpmedelskostnaden. På sikt bör emellertid handikapphjälpmedel ingå i den allmänna sjukförsäkringen, och utskottet anser att regeringen bör tillsätta en utredning som skall lägga fram förslag till hur detta skulle kunna ske.
Vad sålunda anförts bör med bifall till motion 1989/90:Sf259 yrkandena 8 och 9 ges regeringen till känna.
dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
31. beträffande brister i hjälpmedelsförsörjningen att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf259 yrkandena 8 och 9 och med avslag på motion 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
32. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (mom.31)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "De problem" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande lydelse:
Såsom framhållits i motion 1989/90:Sf250 finns problem med hjälpmedelsförsörjningen i flera landsting. Det har förekommit att handikappade som blivit ordinerade hjälpmedel inte fått sådana därför att hjälpmedelsanslaget redan varit slut. Enligt utskottets mening är det orimligt med de långa väntetider som ibland förekommer innan den behövande kan få sitt hjälpmedel. Det anförda bör med bifall till motion 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del ges regeringen till känna.
dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
31. beträffande brister i hjälpmedelsförsörjningen att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del och med avslag på motion 1989/90:Sf259 yrkandena 8 och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (mom.32)
Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Bertil Persson (m) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "Vad gäller" och slutar med "riksdagens sida." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kräver en god tillgång på handikapphjälpmedel en klar och tydlig organisation där staten har huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen. Utskottet anser att en utredning bör göras om hur ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen bör fördelas och hur huvudansvaret skall utformas. Det anförda bör med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 7 ges regeringen till känna.
dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
32. beträffande huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 7 och med anledning av motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del, och 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 34. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (mom.32)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "Vad gäller" och slutar med "riksdagens sida." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det för närvarande finns en hel del brister när det gäller hjälpmedelsförsörjningen. För att förbättra hjälpmedelsverksamheten bör enligt utskottets mening det övergripande ansvaret för verksamheten vara samlat. Utskottet anser att staten skall ha detta ansvar, vari skall ingå hela kostnadsansvaret. För verksamheten skall finnas klart uttalade riktlinjer. Vad sålunda anförts bör med bifall till motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del och 1990/91:Sf6 yrkande 4 ges regeringen till känna.
dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
32. beträffande huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del och 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del och med anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
35. Handikappinstitutet (mom.33)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med "Utskottet är" och slutar med "bör avslås." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening skall Handikappinstitutet ha en central och pådrivande roll i den framtida hjälpmedelsverksamheten. Utskottet anser därför att handikapporganisationerna bör få ett större inflytande genom en ökad representation i styrelsen på bekostnad av landstingens representation. Utskottet anser också att staten ensam skall vara huvudman för institutet. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkandena 4 och 5 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
33. beträffande Handikappinstitutet att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
36. Återinförande av pensionärernas avgiftsfria år (mom.35)
Karin Israelsson (c), Margó Ingvardsson (v) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Det nuvarande systemet med sjukhusvårdsavgifter medför att pensionärer med långa vårdtider får stora kostnader för sådana avgifter. Ofta har de dessutom låg pension. Enligt utskottets mening leder det till att deras rehabilitering försvåras. Utskottet anser att regeringen snarast bör lägga fram förslag som innebär att sjukhusvårdsavgift inte skall tas ut för de första 365 dagarna en ålderspensionär erhåller sjukhusvård. Därefter skall det nya avgiftssystemet tillämpas. Det anförda bör med bifall till motionerna 1989/90:Sf291 yrkande 2 och 1989/90:Sf365 yrkande 2 ges regeringen till känna.
dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
35. beträffande återinförande av pensionärernas avgiftsfria år att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf291 yrkande 2 och 1989/90:Sf365 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. Avgift för in- och utskrivningsdag (mom.37)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Vad gäller" och slutar med "motion 1989/90:Sf228." bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att en pensionär som läggs in på sjukhus över en natt och får gå hem nästa förmiddag får betala avgift för två dagar. Vid införandet av bestämmelserna om sjukhusvårdsavgift för pensionärer anfördes som skäl härför att pensionärerna under sjukhusvistelsen inte har kostnader för mat och vissa förbrukningsartiklar. I den beskrivna situationen gäller inte det. Utskottet anser därför att riksförsäkringsverket bör få i uppdrag att se över reglerna så att avgiften blir mer rättvis. Det anförda bör med bifall till motion 1989/90:Sf228 ges regeringen till känna.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
37. beträffande avgift för in- och utskrivningsdag att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf228 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anför:
Vi har i reservation 1 förordat införandet av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Vi anser att en sådan försäkring skulle medföra att resurser frigörs som kan användas för den direkta sjukvården.
Vi vill vidare erinra om att de moderata ledamöterna har reserverat sig mot vad socialutskottet anfört vid handläggningen av proposition 1990/91:14, till den del den refereras i socialförsäkringsutskottets betänkande. Enligt reservanterna kommer socialutskottets förslag att medföra nya konflikter mellan huvudmännen och förutsätta ansvars- och kompetensdiskussioner. Vi anser att en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle skapa såväl trygghet som valfrihet för de berörda patienterna.
2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Vi har i vår motion 1990/91:Sf6 anfört att sjukvårdshuvudmännen bör tillföras ytterligare 450 milj.kr. under år 1991. Vi har även lämnat förslag till hur det kan ske. Bl.a. bör medel (motsvarande 100 milj.kr. för första halvåret 1991) anvisas för att motverka köer inom sjukvården. Vidare bör någon höjning av den allmänna löneskatten inte ske. För landstingens del skulle en höjd löneskatt annars medföra ökade utgifter på flera hundra miljoner kronor under år 1991. Socialutskottet har nu i sitt betänkande 1990/91:SoU9 föreslagit att landstingen under år 1992 skall erhålla ett särskilt statsbidrag på 500 milj.kr. att användas för att minska kötiden inom sjukvården. Med hänsyn härtill reserverar vi oss inte till förmån för vår motion 1990/91:Sf6 yrkande 3.
3. Vidarkliniken
Karin Israelsson (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anför:
Vi vill understryka betydelsen av den behandling som utförs vid Vidarkliniken, och vi anser att patienter med allvarliga sjukdomar i ökad omfattning bör få del av denna vård. Det är vidare viktigt att utvecklingen av alternativa vård- och behandlingsformer underlättas.
4. Anslutning av nya vårdgivargrupper
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Vi anser att även andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster bör få ansluta sig till den allmänna försäkringen. Detta bör gälla bl.a. sjuksköterskor, barnmorskor och arbetsterapeuter. Vi avser att återkomma i denna fråga i annat sammanhang.
5. Stimulanser för etablering i glesbygd
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Vi vill erinra om att vi tidigare (se t.ex. 1989/90:SfU5) har föreslagit åtgärder för att stimulera läkares etablering i glesbygd. Vi har bl.a. föreslagit att läkare som tar anställning eller öppnar egen praktik i områden som är underförsörjda med läkare bör erbjudas ett särskilt investeringsstöd, en högre ersättning från sjukförsäkringen samt en möjlighet till nedskrivning av studieskulden. Vi avser att återkomma till denna fråga i annat sammanhang.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning1 Propositionen2 Motionerna2 Utskottet8 Inledning8 Propositionen10 Förändringar i ersättningssystemet12 Ersättningsbeloppen för år 199114 Rehabiliterings- och behandlingsarbete17 Privata yrkesutövares anslutning till sjukförsäkringen21 Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster21 Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk behandling m.m.25 Patientavgifter inom öppen vård och högkostnadsskydd28 Taxor för läkarvård och sjukvårdande behandling i privat regi32 Kostnader för sjukresor34 Hjälpmedel till handikappade35 Avgifter för pensionärer vid sjukhusvård38 Hemställan41 Reservationer44 1. Förändringar i ersättningssystemet (m)44 2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (c)45 3. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (v)46 4. Ersättning för förebyggande arbete (v)46 5. Särskild hjälpmedelsersättning (fp)46 6. Avgift på alkohol och tobak (c)47 7. Rehabiliteringsåtgärder (m)47 8. Vårdgaranti (m)48 9. Överföring av resurser från sjukförsäkringen (m, fp)48 10. Överföring av resurser från sjukförsäkringen (mp)49 11. Information till läkarna (fp, mp)49 12. Läkarförsörjningen (c)50 13. Husläkarsystem m.m. (fp)50 14. Husläkarsystem m.m. (c)51 15. Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster (m, fp)51 16. Psykoterapeutisk behandling m.m. (m)52 17. Psykoterapeutisk behandling m.m. (fp)52 18. Psykoterapeutisk behandling m.m. (mp)53 19. Annan psykologisk utredning (m)53 20. Annan psykologisk utredning (v)54 21. Anslutning av nya vårdgivargrupper (m)54 22. Indexreglering av patientavgifter (v)55 23. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (c, mp)55 24. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (v)56 25. Taxenivån (m)56 26. Taxenivån (fp)57 27. Stimulanser för etablering i glesbygd (m)57 28. Ortopedisk-medicinsk behandling (mp)57 29. Undersökning med magnetkamera (m)58 30. Remisstvång för sjukgymnastisk behandling (m)58 31. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (m)59 32. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (fp)59 33. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (m, c)59 34. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (fp)60 35. Handikappinstitutet (v)60 36. Återinförande av pensionärernas avgiftsfria år (c, v)61 37. Avgift för in- och utskrivningsdag (fp)61 Särskilda yttranden62 1. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (m)62 2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (fp)62 3. Vidarkliniken (c, mp)62 4. Anslutning av nya vårdgivargrupper (fp)63 5. Stimulanser för etablering i glesbygd (fp)63 Bilaga I proposition 1990/91:51 framlagda lagförslag64