Eritrea (Betänkande 1989/90:UU8 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1989/90: UU8

Eritrea

1989/90

UU8

Motionerna

1988/89:U505 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
8. att riksdagen begär att regeringen i FN tar initiativ till en
internationellt övervakad folkomröstning i Eritrea, i enlighet med
motionen,

1988/89:U506 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
stöd för Eritreas folk.

1988/89:U513 av Inger Koch (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
i FN aktivt skall verka för att det eritreanska folket i en folkomröstning
under FN:s överinseende får avgöra Eritreas framtida status,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
i FN skall verka för tillsättandet av en särskild FN-kommissarie med
uppgift att granska respekten för mänskliga rättigheter i Etiopien.

1988/89:U521 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige verkar för att situationen i Etiopien
behandlas i FN,

1988/89:U523 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det eritreanska folkets rätt till självbestämmande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en lösning av konflikten genom att det eritreans ka

folket i internationellt övervakad folkomröstning får ta ställning till
sin framtid,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att åter resa frågan om Eritrea i FN,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om skyddet för internationella hjälpsändningar.

1988/89:U548 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen i sina kontakter med Etiopien
och EPLF verkar för en fredlig lösning av konflikten i Eritrea,

1 Riksdagen 1989190. 9 sami. Nr 8

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
humanitära biståndet till det eritreanska folket skall ökas.

Bakgrund

Det område som i dag är Eritrea har under historiens gång stått under
turkiskt, etiopiskt och egyptisk-sudanesiskt inflytande. Etiopien (Abessinien)
har däremot alltid varit självständigt. Under 1880-talet erövrades
Eritrea gradvis av italienarna som förklarade området för koloni år
1890. Under den italienska koloniseringen innehades det eritreanska
höglandet av Etiopien, men i förhandlingar med Italien 1896—1897
accepterade Etiopien den koloniala gränsdragningen. Eritrea blev därefter
språngbräda för de italienska expansionssträvandena mot Etiopien
som under åren 1935—1936 angreps och ockuperades. År 1941 befriades
Etiopien av Storbritannien, och Eritrea lades under brittisk militäradministration.
Vid andra världskrigets slut kunde segrarmakterna
inte enas om vilken ställning Eritrea skulle fa, utan frågan hänsköts
till FN.

Generalförsamlingen beslöt år 1950 (resolution 390 A/V) att Eritrea
skulle utgöra en autonom enhet (med betydande självstyre) i federation
med Etiopien. Sverige avstod vid omröstningen. Under de tio år
som federationen varade begränsades det eritreanska självstyret kraftigt.
År 1962 upphävdes federationen genom ett beslut av det eritreanska
parlamentet efter starka påtryckningar från den etiopiska regeringen.
Eritrea annekterades, dvs. införlivades i Etiopien som en provins år
1962.

Sedan början av 1960-talet har befrielserörelser kämpat för ett
självständigt Eritrea. Den största och dominerande rörelsen är EPLF
(Eritrean Peoples Liberation Front). Den äldre organisationen ELF
(Eritrean Liberation Front) har försvunnit som militär maktfaktor och
splittrats i ett antal grupperingar. Det tidigare ledarskapet i ELF har
fortfarande politiskt stöd bland befolkningen. EPLF har ett väl utvecklat
samarbete med den andra stora motståndsrörelsen som bekämpar
den etiopiska regeringen, TPLF (Tigrayan Peoples Liberation Front).

Under det första kvartalet 1989 genomförde EPLF och TPLF en väl
samordnad gerillaoffensiv som innebar att motståndsrörelserna fick
kontroll över i stort sett hela Eritrea utom ett område mellan städerna
Asmara, Keren och Massawa samt hela Tigray och norra Gondar.
Sedan maj 1989 har i stort sett vapenvila rått i Eritrea. Någon officiell
vapenvila har dock inte överenskommits mellan parterna.

Under hösten har TPLF tillsammans med den allierade amhariska
rörelsen EPDM (Ethiopian Peoples Democratic Movement) vid olika
tillfällen besegrat etiopiska förband och synes nu behärska stora delar
av norra och östra Wolloprovinsen samt delar av Shoaprovinsen.

TPLF och EPDM slog sig år 1988 samman i en paraplyorganisation
EPRDF (Ethiopian People’s Revolutionary Democratic Front). Till
organisationen är även knutna de två befrielserörelserna Oromo Liberation
Front (OLF) och Afar Liberation Front (AFAR). TPLF och
EPDM är i motsats till EPLF inte separatistisk utan kämpar för att

1989/90: UU 8

störta den etiopiska regeringen och skapa en etiopisk demokratisk stat
med foikvait styre och stort självbestämmande för landets olika nationaliteter.
EPRDF har dock officiellt accepterat tillkomsten av ett
självständigt Eritrea, om eritreanerna så skulle önska.

De eritreanska befrielsrörelserna kräver ett självständigt Eritrea.
EPLF klargjorde i ett uttalande 1980 att organisationen skulle komma
att acceptera den form för Eritreas framtida styre som det eritreanska
folket i en fri omröstning skulle välja. EPLF har föreslagit en folkomröstning
under övervakning av en internationell kommission där tre
alternativ skulle presenteras; fullständigt oberoende, federation med
Etiopien eller regional autonomi inom Etiopien. EPLF har sedan
länge krävt förhandlingar med den etiopiska regeringen.

Motståndsrörelsernas militära framgångar, allmänt missnöje i Etiopien
över kriget, vilket bl.a. tog sig uttryck i en misslyckad militärkupp
i maj i år, krigets ekonomiska effekter samt sovjetiska påtryckningar
har efter många års förhandlingsmotstånd lett till att den
etiopiska regeringen nu börjat förhandla med såväl EPLF som med
TPLF.

I juni 1989 presenterade den etiopiska folkförsamlingen ett sexpunktsprogram
för villkorslösa, offentliga förhandlingar med den eritreanska
parten med en tredje part som observatör.

Genom bl.a. den förre amerikanske presidenten Carters försorg
träffades representanter för EPLF och den etiopiska regeringen i
september 1989. Samtalen rörde formalia, bl.a. dagordning, ordförandeskap
och observatörskap vid kommande förhandlingar. Ett andra
förmöte ägde rum 20—29 november i Nairobi.

Samtal har även inletts mellan den etiopiska regeringen och TPLF.
Ett första möte hölls i Rom i början av november 1989. Samtalen
rörde även här formalia, bl.a. ordförandeskap för förhandlingarna. Ett
andra möte är planerat till den 12 december.

Sverige kan komma i fråga för ett deltagande i förhandlingarna.

Frågan om Eritreas status har inte behandlats i FN sedan år 1952.

Den afrikanska enhetsorganisationen OAU har hittills undvikit att
ta ställning i Eritrea-konflikten. Detta har sin grund i den av organisationen
fastställda principen om de kolonialt satta gränsernas okränkbarhet.
Den europeiska kolonisationen av Afrika lämnade efter sig
statskonstruktioner som ofta tog ringa eller ingen hänsyn till etniska,
religiösa eller historiska faktorer. När OAU skapades 1963 var en fråga
gemensam för nästan alla de afrikanska stater som deltog, nämligen
huruvida kraven från olika etniska nationaliteter på självständighet
och/eller samhörighet skulle tillåtas eftersom dessa krav i de flesta fall
innebar att de kolonialt satta gränserna och statskonstruktionerna fick
ändras. De motsättningar som detta skulle kunna ge upphov till såväl
nationellt som regionalt måste enligt OAU-medlemmarnas uppfattning
undvikas. OAU slog därför vid sitt första möte år 1963 i sin stadga
(artikel 3 §3) fast de uppdragna gränsernas okränkbarhet (stagan
bekräftades senare i en resolution vid ett toppmöte i Kairo år 1964).

1989/90: UU8

Eftersom Eritrea redan året före OAU:s möte hade införlivats med
Etiopien omfattades alltså Eritrea av stadgan såsom varande en del av
Etiopien.

Den ekonomiska situationen i Etiopien försämras alltjämt, till stor
del som ett resultat av kriget. Arets skörd blir god i landets södra och
centrala delar. De norra delarna Eritrea, Gondar, Wollo och Tigray
drabbas däremot åter av torka, och nödhjälpsbehovet är åter stort.
Etiopien är sedan många år mottagarland för svenskt statligt bistånd.
Sedan länge har kyrkor och frivilligorganisationer varit aktiva i såväl
övriga Etiopien som i Eritrea.

Utskottet

Utskottet har under en lång följd av år behandlat frågan om Eritreas
status (senast i betänkande 1988/89:UU1). Frågan är historiskt mycket
komplicerad. Redan år 1977 konstaterade utskottet att frågan är "genomvävd
av etniska, religiösa, ekonomiska, politiska och andra intressemotsättningar
och rivaliteter, som sträcker sig långt utöver både
Eritreas och Etiopiens gränser och också utöver den afrikanska regionen.

Den utveckling som skett sedan utskottet år 1988 behandlade frågan
består dels i de militära framgångar som EPLF skördat, vilket nu lett
till att Eritrea till största delen behärskas av befrielserörelserna, dels i
att den etiopiska regeringen ställt sig villig till att förhandla med
EPLF.

Utskottet välkomnar denna utveckling mot en förhandlingslösning.
Utskottet får konstatera att dessa förhandlingar skall vara förutsättningslösa,
vilket alltså som resultat kan innebära olika former av såväl
regional autonomi som federation eller självständighet för Eritrea.

Om detta skall avgöras genom en folkomröstning är för parterna vid
förhandlingarna att avgöra.

Det är utskottets förhoppning att en fredlig lösning på konflikten
genom förhandlingar med alla stridande parter kommer att främja en
utveckling mot demokrati och stärkande av de mänskliga fri- och
rättigheterna i området.

Emedan de berörda parterna beslutat sig för att förhandlingsvägen
försöka lösa denna långvariga konflikt är det enligt utskottets uppfattning
inte nu lämpligt att försöka ta upp frågan till behandling i FN.
Något sådant krav föreligger inte heller enligt vad utskottet förstår från
någondera parten. Däremot har frågan om FN:s medverkan som
observatör vid förhandlingarna aktualiserats. Utskottet vill dessutom
åberopa vad det tidigare framfört om att regeringen bör fortsätta sitt
arbete såväl bilateralt som inom FN med förtroendeskapande åtgärder
för att förankra principen om förhandlingar och förhandlingslösningar.
Det är utskottets förhoppning att den allmänna avspänning och
goda relationer mellan stormakterna som utvecklats under de senaste
åren skall få samma positiva effekt för Eritreakonflikten som för vissa
andra regionala konflikter.

1989/90: UU8

Därmed får yrkande 8 i motion 1988/89:U505, motion 1988/89:U506,
yrkande 1 i motion 1988/89:U513, yrkandena 1, 2 och 3 i motion
1988/89:U523, yrkande 1 i motion 1988/89:U548 samt yrkande 2 i
motion 1988/89:U521 anses besvarade.

Utskottet anser att det är en internationell skyldighet att påtala de
brott mot mänskliga rättigheter och all humanitär grundsyn som
Eritreakonflikten innebär. Svält som vapen i en konflikt fördöms.
Utskottet får konstatera att den svenska regeringen vid ett flertal
tillfållen tagit upp frågan om fri lejd för hjälptransporter med den
etiopiska regeringen. Denna bör enligt utskottets uppfattning även
behandlas i FN.

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp vad som framförs i motion
1988/89:U548 om att humanitärt bistånd bör kanaliseras till drabbade,
oavsett på vilken sida de befinner sig i en konflikt. Utskottet tolkar
detta som att vad som avses i motion U548 är katastrofbistånd och kan
inte se annat än att detta till fullo sammanfaller med av riksdagen
godkända principer för det svenska katastrofbiståndet. Vad gäller Eritreakonflikten
har det svenska biståndet under senare år till en betydande
del bestått av katastrofbistånd för att lindra svält och annat
lidande i samband med inbördeskriget och torkan. Huvuddelen av
detta bistånd har förmedlats av enskilda organisationer och FN. En
stor del har utnyttjats för insatser i Eritrea och Tigray där det har
förmedlats av bl.a. Evangeliska fosterlandsstiftelsen EFS, Röda korset
och Rädda barnen. Utskottet förutsätter att regeringen kommer att
fortsätta att lämna katastrofbistånd till hjälpbehövande oavsett var dessa
befinner sig i Etiopien och att biståndet även fortsättningvis till stor
del kommer att kanaliseras via enskilda organisationer.

Därmed får yrkande 4 i motion 1988/89:U523 och yrkande 2 i motion
1988/89:U548 anses besvarade.

Frågan om en särskild kommissarie (rapportör) med uppgift att
granska respekten för de mänskliga rättigheterna i Etiopien har utskottet
tidigare behandlat (1988/89:UU1 s. 5—6). Utskottet konstaterade då
att det för närvarande inte förefaller vara en realistisk möjlighet att få
allmänt stöd inom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna för
att tillsätta en särskild FN-kommissarie för Etiopien. Om de förhandlingar
som nu igångsatts inom rimlig tid inte skulle leda till en
situation i Etiopien där mänskliga rättigheter respekteras anser utskottet
att frågan om en rapportör för Etiopien skall aktualiseras i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna.

Härmed får yrkande 2 i motion 1988/89:U513 anses besvarat.

1989/90: UU8

Hemställan

1989/90: UU8

Utskottet hemställer

1. beträffande eritreanska folkets rätt till självbestämmande inkl.
folkomröstning

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1988/89:U505, motion
1988/89:U506, yrkande 1 i motion 1988/89:U513, yrkandena
1, 2 och 3 i motion 1988/89:U523, yrkande 1 i motion
1988/89:U548 samt yrkande 2 i motion 1988/89:U521 besvarade
med vad utskottet anfört,

2. beträffande ökat skydd för hjälpsändningar och humanitärt
bistånd till det eritreanska folket

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1988/89:U523 och
yrkande 2 i motion 1988/89:U548 besvarade med vad utskottet
anfört,

3. beträffande särskild FN-kommissarie för mänskliga rättigheter
i Etiopien

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1988/89:U513 besvarat
med vad utskottet anfört.

Stockholm den 5 december 1989
På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Margaretha af Ugglas
(m), Sture Ericson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), KarlGöran
Biörsmark (fp), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp).
Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Anneli Hulthén (s), Eva
Björne (m). Margareta Hemmingsson (s). Håkan Holmberg (fp). Bengt
Hurtig (vpk) och Lena Boström (s).

99350, Stockholm 1989