Enskild egendom genom förmånstagarförordnande
Betänkande 1992/93:LU23
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU23
Enskild egendom genom förmånstagarförordnande
Innehåll
1992/93 LU23
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1992/93:148 om enskild egendom genom förmånstagarförordnande. I propositionen föreslås att reglerna i 7 kap. 2 § äktenskapsbalken om vad som är enskild egendom ändras så att egendom som en make förvärvar genom ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring, som tecknas av någon annan än den andra maken, skall vara enskild, om försäkringstagaren har föreskrivit det. Vidare föreslås att 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal ändras bl.a. så att försäkringsgivaren skall vara skyldig att underrätta förmånstagaren om ett sådant villkor i samband med att han fullgör sin betalningsskyldighet. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1993.
Någon motion har inte väckts i ärendet.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen.
Propositionen
I proposition 1992/93:148 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Lagrådets yttrande har inhämtats över lagförslagen.
Lagförslagen återfinns i bilaga till betänkandet.
Utskottet
Äktenskapsbalken (ÄktB) utgår från att makar kan ha två slag av tillgångar, giftorättsgods och enskild egendom. Frågan vilken karaktär som tillgången har får betydelse vid bodelning mellan makarna. Giftorättsgods skall -- med vissa undantag, se 10 kap. 2 och 3 §§ ÄktB -- ingå i en sådan bodelning, medan enskild egendom i princip inte skall göra det. Enligt 7 kap. 1 § ÄktB är en makes egendom giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom.
I vilka fall en makes egendom kan vara enskild anges i 7 kap. 2 § ÄktB. Egendom kan göras enskild genom ett äktenskapsförord mellan makarna. Egendom kan också bli enskild genom att en givare, som inte är den andre maken, uppställer ett villkor om att den egendom som ges bort skall vara mottagarens enskilda egendom. På motsvarande sätt kan egendom som mottagaren har fått i arv eller genom testamente vara enskild egendom till följd av ett villkor i ett testamente av arvlåtaren resp. testatorn. Vidare är egendom som har kommit i stället för enskild egendom också enskild, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är enskild. Avkastning av enskild egendom är däremot giftorättsgods, om inte annat har bestämts genom ett äktenskapsförord, ett gåvovillkor eller ett testamente.
En livförsäkring kan tecknas på försäkringstagarens eget liv eller på annans liv. Försäkringen tecknas antingen för livsfall eller för dödsfall (97 § försäkringsavtalslagen). Om en försäkring har tecknats för livsfall, utbetalas försäkringsbeloppet till försäkringstagaren när den försäkrade har uppnått viss ålder. Har försäkringen tecknats för dödsfall, utbetalas försäkringsbeloppet till försäkringstagaren när den försäkrade har avlidit. Har en dödsfallsförsäkring tecknats på försäkringstagarens eget liv, tillfaller försäkringsbeloppet som huvudregel försäkringstagarens dödsbo. En livförsäkring tecknas ofta mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare som en individuell försäkring. Livförsäkringar kan också tecknas i form av gruppförsäkring. Ett exempel härpå är tjänstegrupplivförsäkring där en arbetsgivare tecknar försäkring för de anställda (kollektivavtalsgrundad försäkring).
Den som har tecknat en livförsäkring har möjlighet att genom ett förmånstagarförordnande bestämma att försäkringsbeloppet skall betalas ut till en annan person, förmånstagaren (102 § försäkringsavtalslagen). Denne kan vara försäkringstagarens make eller någon annan person. Ett förordnande av en förmånstagare och en återkallelse av ett förmånstagarförordnande skall meddelas skriftligen till försäkringsgivaren eller genom dennes försorg antingen tas in i försäkringsbrevet eller antecknas på detta (103 § försäkringsavtalslagen). I vissa fall kan även själva försäkringen tillfalla en förmånstagare genom ett förmånstagarförordnande (110 § försäkringsavtalslagen). Även den som har tecknat en olycksfalls- eller sjukförsäkring kan bestämma att försäkringsbeloppet skall betalas ut till en förmånstagare. Bestämmelserna i 102--106 §§ försäkringsavtalslagen om förmånstagare tillämpas också vid sådana försäkringar (122 § försäkringsavtalslagen).
Ett förmånstagarförordnande kan utformas på olika sätt. Vid t.ex. individuell försäkring förordnar försäkringstagaren som regel om förmånstagare i samband med att försäkringen tecknas. I livförsäkringar som tecknas för dödsfall intas så gott som alltid ett förmånstagarförordnande. Ett förmånstagarförordnande kan göras oåterkalleligt. I så fall kan försäkringstagaren inte utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen genom att överlåta eller pantsätta den (108 § försäkringsavtalslagen). Försäkringstagaren kan vidare meddela föreskrifter som begränsar förmånstagarens möjligheter att fritt förfoga över försäkringsbeloppet. En sådan föreskrift kan innebära att beloppet skall användas för ett visst ändamål eller att beloppet skall sättas in på bankkonto under en viss tid.
Har en förmånstagare utsetts, ingår ett försäkringsbelopp som betalas ut i anledning av försäkringstagarens död inte i dennes kvarlåtenskap (104 § försäkringsavtalslagen). Om någon förmånstagare inte har utsetts, ingår försäkringsbeloppet däremot i försäkringstagarens kvarlåtenskap.
I den aktuella propositionen anför föredragande statsrådet att det enligt nuvarande ordning inte torde vara möjligt för en försäkringstagare att göra ett belopp som utbetalas i enlighet med ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring till mottagarens enskilda egendom. I skilda sammanhang har det emellertid rests krav på en lagändring som gör det möjligt att tillskapa enskild egendom genom en föreskrift i ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring. Också i riksdagen har motioner väckts med förslag till sådana ändringar.
Mot bakgrund av det anförda föreslås i propositionen att en bestämmelse införs i ÄktB om att egendom som har förvärvats genom förmånstagarförordnande vid livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring som har tecknats av någon annan än den andra maken skall vara mottagarens enskilda egendom, om försäkringstagaren har föreskrivit det.
Propositionen bygger på en departementspromemoria i ämnet, Ds 1992:33, Enskild egendom genom förmånstagarförordnande, som har remissbehandlats.
I föredragande statsrådets överväganden redovisas inledningsvis de skäl som tidigare åberopades till stöd för uppfattningen att det inte är möjligt för en försäkringstagare att göra ett belopp som utbetalas i enlighet med ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring till mottagarens enskilda egendom. I förarbetena till ÄktB anfördes sålunda att det skulle föreligga en risk för att sådana föreskrifter slentrianmässigt skulle komma att tas in i förordnanden och att därav skulle följa åtskilliga tillämpningssvårigheter, t.ex. när det efter en tid gällde att avgöra om en viss penningsumma motsvarade den en gång utbetalade eller om något som förvärvats för pengarna i sin tur var att betrakta som enskild egendom. Vidare anfördes att man måste beakta att förmånstagarförordnanden ofta är standardförordnanden enligt vilka någon eller några i en krets av personer kan komma i fråga vid ett framtida försäkringsfall och att man i regel inte vet vem som sist kan komma att få beloppet (SOU 1981:85 s. 358 f., prop. 1986/87:1 s. 128).
När det gäller risken för att förordnanden skulle göras slentrianmässigt anser föredragande statsrådet nu, mot bakgrund av att syftet med en livförsäkring till vilken förmånstagare har insatts oftast är att trygga de efterlevandes försörjning, att det finns anledning att anta att försäkringstagaren i de flesta fall väl sätter sig in i innebörden av såväl ett förmånstagarförordnande som ett villkor om att försäkringsbeloppet skall vara mottagarens enskilda egendom. Det kommer, anförs det, att krävas ett initiativ från den enskilde försäkringstagaren för att försäkringsbeloppet skall bli mottagarens enskilda egendom.
Enligt föredragande statsrådet bör, vad gäller risken för tillämpningssvårigheter, beaktas att också det som mottas genom gåvor och testamenten många gånger avser kontanta medel eller banktillgodohavanden. Oavsett på vilket sätt mottagaren har fått beloppet kan det, när det gäller pengar, vara svårt att visa om den enskilda egendomen finns i behåll eller vad som har trätt i stället. Föredragande statsrådet anser därför att det i dessa situationer knappast föreligger några sakliga skäl att göra skillnad mellan ett försäkringsbelopp som betalas ut enligt ett förmånstagarförordnande eller pengar som förvärvas genom gåva, arv eller testamente.
Även genom förordnande i testamente, anförs det vidare i propositionen, kan den situationen inträffa att man inte vet vem av flera personer som slutligen kommer att få ett penningbelopp. Inte heller från denna synpunkt finns det enligt föredragande statsrådet några skäl att göra skillnad mellan förvärv genom förmånstagarförordnande och förvärv genom testamente.
Enligt föredragande statsrådet finns det också skäl som kan anföras till stöd för en ordning som gör det möjligt att tillskapa enskild egendom genom förmånstagarförordnanden. Sparande genom livförsäkring har blivit allt vanligare under senare år, bland annat i form av frivillig pensionsförsäkring. Inte sällan förhåller det sig på det sättet, anförs det, att försäkringstagaren har valt att teckna en livförsäkring som ett alternativ till andra former av sparande. Försäkringsbeloppet kan mycket väl komma att bli den mest betydande egendom som försäkringstagaren efterlämnar, och försäkringstagaren kan ha samma intresse av att försäkringsbeloppet blir mottagarens enskilda egendom som att så blir fallet med annan egendom. Därtill kommer enligt propositionen att ett förmånstagarförordnande, liksom en gåva och ett testamente, är en benefik rättshandling. Utgångspunkten bör därför vara att villkor som har föreskrivits i rättshandlingen skall respekteras.
De angivna omständigheterna talar enligt föredragande statsrådet för att lagstiftningen på detta område bör vara neutral och inte resa hinder mot villkor om enskild egendom när det gäller förmånstagarförordnanden vid livförsäkring. Bestämmelsen i 7 kap. 2 § ÄktB bör därför ändras så att egendom som har förvärvats genom förmånstagarförordnande skall vara mottagarens enskilda egendom, om försäkringstagaren har föreskrivit detta i förordnandet. Detta bör gälla inte bara vid livförsäkring utan även vid olycksfalls- och sjukförsäkring och vidare inte bara försäkringsbeloppet utan även själva försäkringen när den tillfaller förmånstagaren enligt 110 § försäkringsavtalslagen. Vad som sålunda anförts bör enligt föredragande statsrådet tydligen gälla i fråga om förordnanden av någon annan än förmånstagarens make. Beträffande möjligheten för en make att ensidigt göra försäkringsbelopp som tillfaller andra maken till dennes enskilda egendom framhålls att det knappast finns skäl att betrakta ett förvärv genom ett förmånstagarförordnande annorlunda än annan förmögenhetsöverföring mellan makarna under äktenskapet. Vad maken förvärvar genom förmånstagarförordnandet bör därför, anförs det, inte kunna göras till dennes enskilda egendom enbart genom ett villkor om detta i ett förmånstagarförordnande. För att egendomen skall bli enskild bör också krävas äktenskapsförord mellan makarna.
I propositionen föreslås att ett villkor om enskild egendom skall föreskrivas och återkallas på samma sätt som nu gäller för förmånstagarförordnanden. Vidare skall det enligt förslaget föras in en bestämmelse i försäkringsavtalslagen om att försäkringsgivaren skall underrätta förmånstagaren om att försäkringsbeloppet är hans enskilda egendom. Bestämmelser med nu angiven innebörd föreslås intagna i 103 § försäkringsavtalslagen.
Lagändringarna skall enligt förslaget träda i kraft den 1 april 1993. Enligt en särskild övergångsbestämmelse föreslås att de nya reglerna skall tillämpas endast beträffande villkor om enskild egendom som har tillkommit efter ikraftträdandet.
Utskottet instämmer i de skäl som anförs i propositionen till stöd för en ordning som gör det möjligt att tillskapa enskild egendom genom förmånstagarförordnanden. Som framhålls i propositionen bör lagstiftningen på detta område vara neutral och inte resa hinder mot villkor om enskild egendom när det gäller förmånstagarförordnanden vid livförsäkring, olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring. Utskottet tillstyrker sålunda propositionen.
Hemställan
Utskottet hemställer att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om ändring i äktenskapsbalken, dels lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Stockholm den 9 februari 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s), Maud Ekendahl (m), Kenneth Lantz (kds), John Bouvin (nyd) och Lars Stjernkvist (s).
Propositionens lagförslag
Bilaga