En ny lag om vissa internationella sanktioner
Betänkande 1995/96:UU12
Utrikesutskottets betänkande
1995/96:UU12
En ny lag om vissa internationella sanktioner
Innehåll
1995/96 UU12
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker i detta betänkande regeringens (Utrikesdepartementets) förslag (proposition 1995/96:35) om att godkänna det i propositionen framlagda förslaget dels till ny sanktionslag, dels till lagar om ändringar i utlänningslagen (1989:529) och lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Förslaget till ny sanktionslag innebär en språklig och lagteknisk anpassning av den nuvarande lagen. Det innebär även en anpassning till de krav som Förenta nationerna (FN) ställer och till de förändringar som inträtt genom Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU). Utskottet behandlar i betänkandet en motion med anledning av propositionen. Motionen avstyrks av utskottet. Till betänkandet är fogat ett särskilt yttrande.
Propositionen
I proposition 1995/96:35 föreslår regeringen (Utrikesdepartementet)
1. att riksdagen antar regeringens förslag till lag om vissa internationella sanktioner,
2. att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
3. att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.
Motionen
1995/96:U18 av Marianne Samuelsson och Bodil Francke Ohlsson (mp) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag i 1 § andra stycket i ny lag om vissa internationella sanktioner.
Utskottet
Sammanfattning av propositionen
Inledning
I lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner (sanktionslagen) finns bestämmelser som gör det möjligt för Sverige att snabbt genomföra sanktioner som har beslutats eller rekommenderats av FN:s säkerhetsråd eller som beslutats inom de europeiska gemenskaperna (EG) eller Europeiska säkerhetskonferensen (ESK), numera OSSE. Enligt propositionen har det, bl.a. till följd av Sveriges medlemskap i EU, uppstått behov av att modernisera lagen. Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade därför det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utrikeshandel i mars 1994 en särskild utredare med uppdrag att se över sanktionslagen (dir. 1993:144). Utredningen antog namnet Sanktionslagsutredningen. Utredningen överlämnade i mars 1995 betänkandet Lagen om vissa internationella sanktioner - en översyn (SOU 1995:28). Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen har inhämtat Lagrådets yttrande. Vissa språkliga och redaktionella ändringar i det remitterade förslaget föreslogs av Lagrådet, vilka anammades av regeringen. I propositionen lägger regeringen fram förslag till en ny lag om vissa internationella sanktioner vilken innebär dels en lagteknisk och språklig bearbetning av den nuvarande lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, dels en anpassning till de krav som Förenta nationerna ställer och de förändringar som inträtt genom Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen föreslås få ett mer vidsträckt bemyndigande att meddela föreskrifter än i den nuvarande lagen, dessutom föreslås att regeringen skall kunna delegera ärenden avseende undantag från förbud som meddelats med stöd av lagen. Härutöver föreslås i propositionen en ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. I samband med att lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter antogs av riksdagen gjordes en mindre följdändring i 1§ första stycket den förutnämnda bemyndigandelagen (prop.1994/95:117, bet.1994/95:JoU10, rskr.1994/95:94). Därvid kom paragrafens andra stycke av misstag att falla bort. Nu föreslås att detta misstag rättas till. Den nya sanktionslagen samt en föreslagen ändring i utlänningslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996. Ändringen i lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor föreslås träda i kraft den 1 april 1996.
Sanktioner beslutade inom FN och EU
FN:s säkerhetsråd kan under vissa förhållanden anta resolutioner om sanktioner av icke-militär karaktär i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Rekommendationer är endast en uppmaning utan beslutets bindande kraft. En stat som är medlem av FN är enligt FN:s stadga däremot skyldig att godta och verkställa säkerhetsrådets bindande beslut. För att en resolution om sanktioner skall få rättsverkningar för enskilda fysiska och juridiska personer krävs att den genomförs i nationell lagstiftning (eller beträffande EU:s medlemsstater att en EG-förordning utfärdas som är bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat). I Maastrichfördraget kom medlemsstaterna överens om att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Fördraget skiljer på två olika slags beslut inom området för GUSP vilka båda skall fattas enhälligt av ministerrådet. Det ena slaget (artikel J.2) innebär att en gemensam ståndpunkt fastställs, det andra (artikel J.3) att beslut om gemensam åtgärd fattas. Gemensamma åtgärder är när de väl beslutats förpliktande för medlemsstaterna. De gemensamma ståndpunkterna lägger fast ramen för medlemsstaternas agerande på de berörda områdena. Genom Maastrichtfördraget infördes en bestämmelse i Romfördragets artikel 228a som reglerar hur ett beslut om ekonomiska sanktioner inom det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet skall omvandlas till åtgärder under EU:s första pelare: Om en gemensam ståndpunkt eller en gemensam åtgärd som har beslutats enligt bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen förutsätter ett handlande från gemenskapens sida som helt eller delvis avbryter eller begränsar de ekonomiska förbindelserna med ett eller flera tredje länder, skall rådet besluta om de brådskande åtgärder som är nödvändiga. Rådet skall besluta med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen. Genom Maastrichtfördraget har också införts en artikel 73g i Romfördraget, vilken (punkt 1) medger rätt för rådet att i vissa fall av internationella sanktioner besluta om restriktioner för kapitalrörelser och betalningar. FN:s säkerhetsråds beslut om sanktioner genomförs vanligen i gemenskapen genom rådsförordningar. Dessa är bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat, och någon nationell lagstiftningsåtgärd är inte tillåten i de frågor som regleras av förordningarna. EG kan dock på vissa områden sakna kompetens att utfärda förordningar om sanktioner eller helt eller delvis avstå från att använda sin lagstiftningskompetens varvid nationella lagstiftningsåtgärder erfordras.
En ny fullmaktslag
I propositionen föreslås att sanktionslagen ersätts med en ny fullmaktslag. Regeringen skall kunna tillämpa den nya lagen om det behövs för att genomföra sanktioner som
- har beslutats eller rekommenderats av Förenta nationernas säkerhetsråd i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, eller
- har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.
I propositionen påpekas att Sverige som medlem i FN är folkrättsligt bundet av sådana sanktioner av icke militär natur som FN:s säkerhetsråd beslutar i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. För att Sverige snabbt skall kunna följa ett beslut eller en rekommendation av säkerhetsrådet infördes år 1971 sanktionslagen. Den har sedan ändrats för att man skall kunna genomföra sanktioner som har beslutats inom EG eller OSSE. Regeringen anser att nuvarande sanktionslag som under årens lopp ändrats flera gånger framstår som - åtminstone i vissa delar - oöverblickbar och svårtillgänglig. Det är därför angeläget att lagen moderniseras och samtidigt tekniskt anpassas dels till de nya krav som Förenta nationerna kan komma att ställa, dels till de förändringar som inträtt genom Sveriges medlemskap i EU. Om gemenskapen har kompetens på området genomförs sanktioner som har antagits av FN:s säkerhetsråd eller inom ramen för GUSP-samarbetet i allmänhet genom rådsförordningar. Dessa är bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. På områden där gemenskapen saknar kompetens eller där man inom EG avstår från att utnyttja sin lagstiftningskompetens, kan det bli nödvändigt att genomföra FN- eller GUSP- sanktioner på nationell nivå. För att Sverige lojalt skall kunna verkställa sanktioner som har antagits av FN:s säkerhetsråd eller inom ramen för GUSP-samarbetet måste genomförandet ske snabbt. I propositionen hävdas att så bäst kan ske om regeringen även i framtiden i en fullmaktslag får bemyndigande att meddela föreskrifter. Regeringens bemyndigande bör begränsas till att gälla sanktioner som vidtas i freds- och säkerhetsbevarande syfte. Så är fallet med FN:s säkerhetsråds sanktioner. I Maastrichtfördraget uttalas inte närmare vilka syften som skall kunna föranleda sanktioner inom GUSP- samarbetet. I fördraget anges däremot målen för samarbetet. I propositionen anförs att bedömningen av om ett beslut inom GUSP-samarbetet syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet får ankomma på regeringen. Eftersom Sverige som medlem i EU är med och fattar besluten anses den bedömningen inte vålla några problem. Regeringen kan förordna om den nu gällande sanktionslagens tillämpning, om samarbetet inom OSSE för att främja internationell fred och säkerhet påkallar det. Någon särskild ordning för att komma överens om ekonomiska sanktioner finns dock inte inom OSSE varför i propositionen anses att samarbetet inom OSSE bör lämnas utanför den nya lagens tillämpningsområde.
Vad regeringen skall kunna förbjuda
I propositionen föreslås att Regeringen skall kunna meddela föreskrifter om förbud i fråga om
- utlänningars vistelse här i landet, - in- eller utförsel av varor, pengar eller andra tillgångar,
- tillverkning, - kommunikationer, - kreditgivning, - näringsverksamhet, - trafik, eller - undervisning och utbildning.
Ett förbud får inte gälla egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk. Bakgrunden till detta förslag anges vara att FN:s säkerhetsråd under senare år enats om flera omfattande sanktioner av bindande natur med långtgående förbud men där Sverige i avsaknad av tillräckliga bemyndiganden i sanktionslagen inte alltid omedelbart har kunnat genomföra sådana sanktioner. I propositionen anförs - för att göra det lättare att med tillämpning av sanktionslagen genomföra sanktioner som har beslutats av FN:s säkerhetsråd eller inom GUSP-samarbetet - att bemyndigandet till regeringen att meddela föreskrifter om förbud bör vara så vidsträckt som möjligt. Regeringens uppgift bör, liksom hittills, bli att i sina föreskrifter på ett entydigt sätt ange vilka förfaranden som förbjuds till följd av sanktionerna.
Vad sanktioner skall kunna riktas mot
Regeringen föreslår i propositionen att sanktioner skall kunna riktas inte bara mot en stat eller ett område utan också mot något annat, t.ex. en organisation eller en regim. Skälet bakom förslaget är de diskussioner som för närvarande förs inom FN:s säkerhetsråd om möjligheten av att precisera och förfina sanktionsinstrumentet för att få ut största möjliga politiska effekt och minsta möjliga skada. Möjligheten av att man i säkerhetsrådet kan komma att fatta beslut eller anta rekommendationer om sanktioner riktade mot mer väldefinierade målgrupper än en stat eller ett område bör inte uteslutas. Detsamma gäller sanktioner som kan komma att beslutas inom ramen för GUSP- samarbetet. Regeringen bör därför få möjlighet att rikta sanktioner mot inte bara det som enligt nuvarande sanktionslag utgör en stat eller ett område utan också mot något annat, t.ex. en organisation eller en regim.
Avvisning av utlänning
I propositionen föreslås att regeringen skall kunna meddela föreskrifter om att en utlänning kan avvisas enligt utlänningslagen (1989:529), om - utlänningen skäligen kan antas ha hemvist i eller tillhöra en blockerad stat, och - utlänningen har begått eller avser att begå en handling som står i strid med förbud som föreskrivits enligt den nya sanktionslagen.
Detsamma skall också gälla vid handlingar som står i strid med förbud i en sådan förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG med anledning av sanktioner som har beslutats eller rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga. Eftersom FN:s säkerhetsråds resolutioner sannolikt till stor del kommer att genomföras på gemenskapsnivå, i form av rådsförordningar, bör bestämmelsen även omfatta handlingar som står i strid med förbud i en sådan förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG med anledning av sanktioner som har beslutats eller rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s stadga.
Formerna för insyn och kontroll
I propositionen föreslås att den ordning som gäller i nuvarande sanktionslag för insyn även fortsättningsvis skall tillämpas. När regeringen förordnar att sanktioner enligt lagen skall genomföras skall sålunda, även enligt den nya lagen, dess beslut i form av en förordning inom en månad från det beslutet fattats föreläggas riksdagen för godkännande. Om detta inte sker eller om riksdagen inte godkänner beslutet inom två månader från det överlämnandet skett (bortsett från tid då riksdagen gör ett längre uppehåll än en månad i kammarens arbete) upphör förordnandet att gälla. Det är endast förordnandet att genomföra sanktioner enligt lagen som skall föreläggas riksdagen för godkännande. På så sätt är det möjligt för regeringen att vid behov snabbt ändra föreskrifterna inom ramen för förordnandet.
Dispens
I propositionen föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer prövar frågan om undantag från förbud som har meddelats enligt den nya sanktionslagen. En strävan har sedan länge varit att avlasta regeringen förvaltningsärenden och i största möjliga utsträckning delegera sådana ärenden till myndighetsnivå. En sådan delegering bör kunna ske också när det gäller dispens från sanktioner. I propositionen framhålls vidare att sanktioner i varje enskilt fall är unika. Det föreslås därför att regeringen i samband med genomförandet av sanktionerna bör bedöma huruvida delegering till myndighetsnivå är lämplig. I fall där de utrikes- och säkerhetspolitiska aspekterna inte är så framträdande bör prövningen av sanktionsärenden kunna delegeras till den myndighet som regeringen bestämmer. Utredningen har bedömt Kommerskollegium som en lämplig myndighet för dessa uppgifter. I likhet med remissinstanserna delar regeringen utredningens bedömning. I propositionen anförs att det bör ankomma på regeringen att bestämma dispensmyndighet. I vissa fall kan det finnas anledning till samråd med andra myndigheter innan ett dispensärende prövas. Frågor om hur och i vilket fall ett sådant samråd bör äga rum får bedömas av regeringen i samband med att den genomför beslutade sanktioner.
Brott mot sanktionslagen begånget utomlands
Regeringen föreslår att en svensk medborgare som utomlands har begått brott som avses i den nya sanktionslagen skall dömas till ansvar enligt lagen och vid svensk domstol. Detta gäller även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken. Bestämmelser om i vilken utsträckning svensk straffrätt är tillämplig och svensk domstol behörig att döma finns i 2 kap. brottsbalken. I 2 § andra stycket ställs krav på dubbel straffbarhet i fråga om brott som har begåtts utomlands. I 3 § anges vissa specialfall som faller under svensk straffrättslig jurisdisdiktion. I 5 a § regleras frågan i vilken utsträckning utomlands meddelad dom i brottmål skall utgöra hinder mot lagföring i Sverige för samma gärning. I nu gällande sanktionslag kan regeringen förordna om undantag från ovan nämnda krav i brottsbalken. Med hänsyn till den nya regeringsformen måste sådana bestämmelser numera ges i lag.
Förbud mot att uppfylla rättsanspråk
Regeringen bedömer att någon särskild regel med förbud att uppfylla rättsanspråk inte bör tas in i en ny sanktionslag. Enligt 7 c § i nuvarande sanktionslag får regeringen meddela föreskrifter om förbud mot att uppfylla rättsanspråk, om anspråket grundas på ett avtal eller en skuld- eller garantiförbindelse som inte har kunnat fullgöras på grund av sanktioner. En förutsättning för detta är att lagen är tillämplig t.ex. genom att FN:s säkerhetsråd har fattat ett beslut om att införa ett förbud mot att tillgodose rättsanspråk. Om utvecklingen inom gemenskapen fortsätter på samma sätt som hittills, kommer förbud mot att tillgodose rättsanspråk i varje enskilt sanktionsfall att regleras inom gemenskapen. Om sanktionslagen inte är tillämplig och det bedöms angeläget att i samband med att man inför sanktioner också införa förbud mot att uppfylla rättsanspråk, bör det enligt regeringen ske i särskild lag.
Kostnader
En ny sanktionslag bör enligt regeringens bedömning i sig inte leda till ökade kostnader. Förslaget innebär i huvudsak en modernisering och förenkling av den nu gällande lagstiftningen. Enligt förslaget skall regeringen kunna delegera dispensprövningen till en förvaltningsmyndighet. Om regeringen utnyttjar denna möjlighet, kan det leda till ett ökat resursbehov hos myndigheten. Detta bör dock kunna balanseras mot det minskade resursbehov hos regeringen som en sådan delegering för med sig.
Sammanfattning av motionen
I motion 1995/96:U18 (mp) motsätter sig motionärerna att regeringen får det föreslagna bemyndigandet i 1§ andra punkten beträffande genomförandet av internationella sanktioner som har beslutats i överensstämmelse med bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen och som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Miljöpartiet delar inte regeringens bedömning att det bör ankomma på regeringen att avgöra om ett beslut inom GUSP-samarbetet syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Regeringens uppfattning att detta inte vållar några problem, då Sverige såsom medlem i EU är medansvarigt i besluten inom GUSP-samarbetet, delas ej av motionärerna.
Utskottets överväganden
Utskottet delar regeringens bedömning att det finns behov att modernisera och tekniskt anpassa den nu gällande sanktionslagen från 1971 till de krav som Förenta nationerna (FN) ställer och till de ändrade förhållanden som Sveriges medlemskap i Europeiska unionen har medfört. Det ligger, enligt utskottets mening, i linje med traditionen inom svensk utrikespolitik att snabbt, lojalt och effektivt genomföra internationella sanktioner som beslutats av FN:s säkerhetsråd i enlighet med Förenta nationernas stadga. Denna tradition bör även upprätthållas beträffande beslut om sanktioner fattade inom GUSP-samarbetet som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Dessa krav tillgodoses bäst genom en fullmaktslag. Med det ovan anförda avstyrks motion 1995/96:U18 (mp). I propositionen föreslås att samarbetet inom OSSE skall lämnas utanför den nya lagen. Utskottet delar regeringens bedömning att så länge som OSSE inte har någon särskild ordning för att komma överens om ekonomiska sanktioner, finns det inte någon anledning att låta bemyndigandet i lagen omfatta samarbetet. Utskottet noterar att den föreslagna lagen har anpassats till de nya krav som kan förväntas uppstå i och med att FN försöker förfina sanktionsinstrumentet för att uppnå större precision. I lagen föreslås sålunda, till skillnad från vad som nu gäller, att med uttrycket blockerad stat inte endast skall kunna avses en stat eller ett område utan även exempelvis en organisation eller regim som är föremål för sanktioner. Utskottet anser det vara värdefullt att Sverige genom den nya lagen får möjlighet att snabbt verkställa mer precisa sanktioner som t.ex. kan innebära minskat lidande för civila samtidigt som största möjliga politiska effekt nås. Förslaget beträffande delegering av dispensbeslut sammanfaller med de strävanden som finns inom regeringskansliet att delegera förvaltningsärenden från regerings- till myndighetsnivå för att avlasta regeringen. Riksdagen har uttalat stöd för dessa strävanden, vilket bl.a. nyligen kommit till uttryck i bet. 1995/96:UU3. Utskottet noterar att regeringen inte frånhänt sig möjligheten att själv besluta om dispens och att en prövning skall göras om huruvida en delegering till myndighetsnivå skall ske i varje enskilt fall av tillämpning av sanktionslagen. I propositionen framhålls att delegering är lämplig där de utrikes- och säkerhetspolitiska aspekterna inte är så framträdande. Även i fall där dispensrätten delegerats kan regeringen utfärda föreskrifter om att beslut av principiell betydelse skall lämnas till regeringen för avgörande. Regeringen kan även besluta i tillämpningsföreskrifter om att samråd skall ske med andra myndigheter innan ett dispensärende prövas. Utskottet finner förslaget vara väl avvägt för att tillgodose de effektivitetskrav som kan ställas genom att beslut om dispens skall kunna fattas på en för varje sanktionsfall lämplig nivå. Utskottet delar regeringens uppfattning om vikten av en fortsatt öppen parlamentarisk insyn när sanktionslagen tillämpas, vilket enligt utskottets förmenande bäst sker på föreslaget sätt. Riksdagen skall sålunda godkänna regeringens beslut om tillämpning av sanktionslagen inom två månader från det beslutet förelagts riksdagen, annars förfaller detta. Vid fristens beräknande skall bortses från tid då riksdagen gör längre uppehåll än en månad i kammarens arbete. I detta sammanhang vill utskottet fästa regeringens uppmärksamhet på att riksdagen bör ges en rimlig behandlingstid för de fall då fristen om två månader löper oavkortad under ett uppehåll i riksdagsarbetet som är en månad eller kortare (t.ex. juluppehållet). Lagförslaget ger en mer vidsträckt möjlighet till regeringen att meddela föreskrifter om förbud än tidigare. I förslagets 4 § upprepas alla de delegeringsbara ämnena i 8 kap. 7 § första stycket i regeringsformen som kan antas bli aktuella på sanktionsområdet. Utskottet delar regeringens bedömning att lagen inte bör vara alltför detaljerad. Urvalet av de föreslagna delegeringsbara ämnena i regeringsformen bildar därför enligt utskottets mening en lämplig ram för regeringens beslutsfattande. Utskottet delar regeringens bedömning, som den framförts i propositionen, att man inte bör införa någon särskild regel med förbud mot att tillgodose rättsanspråk i sanktionslagen. Med hänvisning till vad som ovan anförts tillstyrker utskottet propositionens förslag till ny lag om vissa internationella sanktioner. Utskottet tillstyrker ä en propositionens förslag dels till ändring utlänningslagen (1989:529) dels till ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande ny lag om vissa internationella sanktioner att riksdagen med avslag på motion 1995/96:U18 antar regeringens förslag till ny lag om vissa internationella sanktioner, 2. beträffande lag om ändring i utlänningslagen att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlännings- lagen (1989:529), 3. beträffande lag om ändring i lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor att riksdagen antar regeringens förslag till ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.
Stockholm den 1 februari 1996
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Axel Andersson (s), Inga-Britt Johansson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Helena Nilsson (c), Berndt Ekholm (s), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Lena Klevenås (s), Eva Zetterberg (v), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Inger Lundberg (s) och Ronny Olander (s).
Särskilt yttrande
En ny lag om vissa internationella sanktioner (mom. 1)
Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
Införlivandet av FN-sanktioner sker som hittills i en fullmaktslag där regeringen får bemyndigande att meddela föreskrifter. FN-sanktionerna är till sin karaktär freds- och säkerhetsbevarande och kräver som regel att brådskande åtgärder vidtas.
När sanktioner vidtas i andra syften, så bör dessa genomföras genom sedvanlig nationell lagstiftning. Det är därför som vi i motionen är tveksamma till det bemyndigande som föreslås i 1 § andra punkten, eftersom det inte någonstans framgår vilka syften som skall kunna föranleda sanktioner inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Det kan uppstå tolkningsproblem, om besluten skall genomföras med nationell lagstiftning som underställs riksdagen eller om regeringen skall bemyndigas att förordna att sanktionslagen skall tillämpas.
Propositionens lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om vissa internationella sanktioner
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Förslag till lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionen 1 Utskottet 2 Hemställan 9 Särskilt yttrande 10 Bilaga: Propositionens lagtext 11