Konstitutionsutskottets betänkande2001/02:KU15

En nationell handlingsplan för de mänskligarättigheterna, m.m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas  regeringens  skrivelse
2001/02:83   En   nationell   handlingsplan  för  de
mänskliga  rättigheterna  jämte  fyra  motioner  som
väckts   med   anledning  av  skrivelsen   och   ett
motionsyrkande   som   väckts   med   anledning   av
proposition   2001/02:80.   Vidare   behandlas   ett
hundratal   motionsyrkanden    från    de   allmänna
motionstiderna 19982001.

Utskottet, som ser med
tillfredsställelse att en
nationell handlingsplan för
mänskliga rättigheter nu
föreligger föreslår att
riksdagen lägger
regeringens skrivelse till
handlingarna. Utskottet
föreslår att riksdagen med
bifall till flera
motionsyrkanden som sin
mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört
om att alla ombudsmän under
regeringen bör omfattas av
direktiv till den kommitté
som skall utreda frågan om
en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning.
Övriga motionsyrkanden
avstyrks. 24 reservationer
har avgetts.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut


1. Nationell handlingsplan för de mänskliga
rättigheterna
Riksdagen    lägger    regeringens    skrivelse
2001/02:83 till handlingarna.

2. Europakonventionen och regeringsformen

Riksdagen    avslår   motionerna   2000/01:K278
yrkandena 13, 2001/02:
K60  yrkande  6,  2001/02:K80  i  denna  del  och
2001/02:K236 yrkandena 7, 8 och 10.
Reservation 1 (m)

3. Fri- och rättighetsskyddets omfattning

Riksdagen avslår  motionerna  2000/01:K267  och
2000/01:Sf25 yrkande 8.
Reservation 2 (kd)

4. Värdekommission
Riksdagen avslår motion 2001/02:K79.
Reservation 3 (kd)

5. Grunden för mänskliga rättigheter

Riksdagen  avslår motion 2001/02:U305 yrkandena
13.

6. Införlivande av internationella
överenskommelser, m.m.

Riksdagen avslår  motion  2001/02:Ju451 yrkande
2.

7. Rätten till liv

Riksdagen avslår motion 2001/02:K307  yrkandena
1 och 2.

8. Olika aktörers roll i arbetet med de
mänskliga rättigheterna

Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 1.

9. Ökat stöd till kvinnojourer

Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 8.

10. Flyktingbegreppet
Riksdagen avslår motion 2001/02:K81 yrkande 1.
Reservation 4 (fp)

11. Miniminormer för asylrätt, m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkandena 2
och 3.

12. Regeringsformens skydd mot
diskriminering

Riksdagen    avslår   motionerna   2000/01:Sf20
yrkande 3 och 2001/02:
K349.

13. Sammanhållen lagstiftning mot
diskriminering, m.m.

Riksdagen   avslår    motionerna   2000/01:K399
yrkande 1, 2000/01:K242,
2000/01:So451 yrkande 1, 2001/02:K80 i denna del,
2001/02:K82  yrkande 7,
2001/02:So302  yrkande 2, 2001/02:So611 yrkande 2
och 2001/02:A388 yrkandena 9 och 10.

14. Ombudsmännen under regeringen
Riksdagen  som sin  mening  ger  regeringen  till
känna vad utskottet  anfört  om sammanslagning av
ombudsmän som är underställda  regeringen. Därmed
tillstyrker     riksdagen    delvis    motionerna
1999/2000:Sf637 yrkande  9,  2000/01:K401 yrkande
1,   2001/02:  K350,  2001/02:K381   yrkande   1,
2001/02:Ju450 yrkande 32 och 2001/02:A227 yrkande
5.
Reservation 5 (s, v)

15. Avskaffande av vissa lagar, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K328
yrkandena 1 och 3            samt
2001/02:K420 yrkandena 116.
16. Utlänningars fri- och rättigheter
Riksdagen  avslår motion 2001/02:K429 yrkandena
14 och 6.
Reservation 6 (mp)

17. Funktionshindrades rättigheter

Riksdagen  avslår   motionerna  1999/2000:So321
yrkande   18,   2000/01:   So538    yrkande    8,
2001/02:So618   yrkande   12   och  2001/02:So619
yrkande 7.
Reservation 7 (fp)

18. Diskriminiering på grund av sexuell
läggning, m.m.

Riksdagen    avslår   motionerna   2000/01:L459
yrkande 8, 2000/01:Sf22  yrkande  5,  2001/02:K82
yrkande 9, 2001/02:K244, 2001/02:L367 yrkande  7,
2001/02:L371  yrkande 2 och  2001/02:A388 yrkande
5 i denna del.
Reservation 8 (v, mp)

19. Motverkande av diskriminering av
homosexuella

Riksdagen    avslår     motion    2001/02:So637
yrkande16.
Reservation 9 (fp)

20. Barnkonventionen

Riksdagen avslår motion 2001/02:K81 yrkande 2.
Reservation 10 (fp)

21. Barnbilaga m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 10.
Reservation 11 (mp)

22. De ensamma flyktingbarnens situation
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K81 yrkande 3
och 2001/02:K82 yrkandena 5 och 6.
Reservation 12 (fp)

23. De gömda barnen m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 4.
Reservation 13 (mp)

24. Åldersdiskriminering

Riksdagen  avslår  motion 2001/02:K284  yrkande
18.

25. Äldres rättigheter

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K82 yrkande
11 och 2001/02: So239 yrkande 2.

26. Nationella minoriteter, m.m.

Riksdagen    avslår   motionerna    2001/02:264
yrkandena  14,  2001/02:K276,  2001/02:K353  och
2001/02:Sf399 yrkande 37.

27. Ratificering av ILO-konventionen, m.m.
Riksdagen  avslår  motionerna   2001/02:K224  och
2001/02:MJ525 yrkande 5.
Reservation 14 (fp, mp)

28. Samernas rättegångskostnader och markfrågan
Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 12.
Reservation 15 (mp)

29. Rätt till domstolsprövning, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K81 yrkande
4 och 2001/02:K82 yrkande 13.
Reservation 16 (v, fp, mp)

30. Yttrandefriheten

Riksdagen  avslår  motion 2001/02:K371  yrkande
23.
Reservation 17 (c)

31. Religionsfriheten

Riksdagen   avslår   motionerna    2000/01:K279
yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:A388 yrkande  5  i
denna del.

32. Forum för levande historia, m.m.

Riksdagen  avslår motion 2000/01:K402 yrkandena
1 och 2.
Reservation 18 (fp)

33.  Upplysning om brott mot mänskligheten

Riksdagen   avslår    motionerna    2000/01:K314,
2000/01:K359 och 2001/02: K280 yrkande 2.
Reservation 19 (m, kd, fp)

34. Medborgarbok
Riksdagen  avslår  motionerna  2000/01:K233   och
2001/02:K342.

35. Retroaktivitetsförbud

Riksdagen  avslår  motion  2001/02:K371 yrkande
30.
Reservation 20 (c)
36. Negativ föreningsfrihet
Riksdagen   avslår   motionerna    2000/01:K278
yrkande 5 och 2001/02: K236 yrkande 12.
Reservation 21 (m, kd ,c, fp)

37. Kriminalisering av enskilds stöd till eller
deltagande i rasistiska organisationer
Riksdagen  avslår  motionerna  2000/01:K264   och
2000/01:Sf25 yrkande 9.
Reservation 22 (kd)

38.  Integritet

Riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju918 yrkande
1,   2000/01:K273,  2000/01:K341  yrkande  1  och
2001/02:Ju451 yrkande 5.

39. Samvetsklausul

Riksdagen  avslår  motionerna  2000/01:K319 och
2001/02:So563.

40. Äganderätten

Riksdagen    avslår   motionerna   2000/01:K278
yrkande 4, 2000/01:K305, 2001/02:K223 yrkandena 1
och 2, 2001/02:K236  yrkande  11,  2001/02: K270,
2001/02:K278,      2001/02:K293,     2001/02:K314
yrkandena 1 och 2, 2001/02:K336  i  denna del och
2001/02:MJ339 yrkande 7.
Reservation 23 (m, kd, c, fp)

41. Näringsfriheten

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K345  yrkande
2,   2001/02:K314   yrkandena   3   och   4  samt
2001/02:K336 i denna del.
Reservation 24 (m, kd, c, fp)
42. Djurens rätt
Riksdagen avslår motion 2001/02:K406.

Stockholm den 21 mars 2002

På konstitutionsutskottets vägnar


Per Unckel


Följande  ledamöter  har  deltagit  i  beslutet: Per
Unckel  (m),  Göran  Magnusson  (s), Barbro  Hietala
Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s),  Kenneth  Kvist
(v),  Ingvar  Svensson  (kd),  Inger  René (m), Mats
Berglind (s), Lars Hjertén (m), Kerstin Kristiansson
Karlstedt  (s),  Kenth Högström (s), Mats  Einarsson
(v), Björn von der  Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius
(m), Per Lager (mp),  Åsa Torstensson (c) och Helena
Bargholtz (fp).

2001/02

KU15


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

Vid FN:s världskonferens  i  Wien  1993 om mänskliga
rättigheter   rekommenderades  medlemsstaterna   att
utarbeta nationella  handlingsplaner  för  mänskliga
rättigheter.  Mot bl.a. denna bakgrund tillsattes  i
maj 2000 en interdepartemental  arbetsgrupp  för att
utarbeta ett förslag till en nationell handlingsplan
för de mänskliga rättigheterna.

Det  första  steget  i  arbetet  med att utarbeta en
nationell   handlingsplan  var  att  kartlägga   och
analysera hur  svenska myndigheter i dag arbetar för
att förbättra skyddet av de mänskliga rättigheterna.
Kartläggningen  redovisades   i   februari   2001  i
departementsstencilen    Mänskliga   rättigheter   i
Sverige  En kartläggning  (Ds 2001:10). I rapporten
redovisades bl.a. vilka åtaganden  som  Sverige  har
avseende  de  mänskliga rättigheterna och om Sverige
mottagit   någon   internationell   kritik.   Vidare
redovisades  de  kontrollmekanismer  som finns. I en
exemplifierande  redovisning  redogjordes   för  hur
svenska  myndigheter  arbetar  med  att  främja  och
stärka skyddet. Rapporten skickades ut till ca 1 100
myndigheter,      ambassader,      kommuner      och
organisationer.   Flera  olika  referensgrupper  har
funnits,  bl.a.  en bestående  av  riksdagsledamöter
från  de olika riksdagspartierna.  Cirka  240  olika
aktörer  har getts möjlighet att delta i eller lämna
synpunkter    på    arbetet    med   att   ta   fram
handlingsplanen.   Det   gäller   myndigheter    och
enskilda,  bl.a.  ombudsmän,  enskilda  och fackliga
organisationer  samt  forskare  vid universitet  och
högskolor.

Under de allmänna motionstiderna 2000 och 2001 har
det   väckts   ett   antal   motioner  i  fri-   och
rättighetsfrågor.  Från  andra  utskott  har  vidare
överlämnats enstaka motionsyrkanden  i dessa frågor.
Samtliga  dessa  motionsyrkanden  och  följdmotioner
till   regeringens   skrivelse   tas   upp  i  detta
betänkande, liksom ett yrkande i en följdmotion till
proposition 2001/02:80.
Socialförsäkringsutskottet  har  yttrat  sig  över
skrivelsen    och    dess    följdmotioner    (yttr.
2001/02:SfU5y).

Utskottets överväganden



Skrivelsen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet  föreslår att riksdagen lägger regeringens
skrivelse 2001/02:83  En nationell handlingsplan för
de mänskliga rättigheterna till handlingarna.

Skrivelsen   innehåller   en    treårig    nationell
handlingsplan för de mänskliga rättigheterna.  Genom
handlingsplanen  läggs  grunden  för  ett mer samlat
synsätt  på  mänskliga  rättigheter  i  Sverige.   I
skrivelsen    redogörs    bl.a.    för   regeringens
långsiktiga  mål avseende arbetet med  de  mänskliga
rättigheterna   på  nationell  nivå  och  för  vissa
prioriterade frågor  i  regeringens fortsatta arbete
med  att  förbättra främjandet  och  skyddet  av  de
mänskliga rättigheterna och för hur regeringen avser
att arbeta  vidare bl.a. med frågan om utbildning om
mänskliga rättigheter.

I skrivelsen  redovisar  regeringen sin avsikt att
stärka   den   institutionella   kompetensen    inom
Regeringskansliet   samt   avsikten  att  med  jämna
mellanrum återkomma till riksdagen  om  arbetet  med
mänskliga  rättigheter  på  nationell  nivå.  Vidare
redovisas att regeringen överväger möjligheterna att
på  lämpligt  sätt  ytterligare  uppmärksamma  vissa
myndigheter    på   deras   ansvar   för   mänskliga
rättigheter och  ge  ett antal myndigheter i uppdrag
att   utbilda   sin   personal   om   de   mänskliga
rättigheterna. Regeringen  avser  också  att ta fram
material  om  de  mänskliga rättigheterna. Slutligen
behandlas i skrivelsen  en informationsstrategi samt
uppföljning och utvärdering av handlingsplanen.
Det  finns  flera  syften   med   handlingsplanen.
Primärt är syftet att främja och skydda de mänskliga
rättigheterna.   Ett   syfte   är  att  skapa   ökad
medvetenhet  kring frågor om mänskliga  rättigheter,
ett annat är att  främja  samordningen av arbete med
mänskliga    rättigheter   inom    främst    statlig
förvaltning. För att dessa syften skall kunna uppnås
krävs det enligt  skrivelsen  att handlingsplanen är
realistiskt  och praktiskt hållen.  Ytterligare  ett
syfte  är att förbättra  utbildningen  om  mänskliga
rättigheter.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis framhålla värdet av att
en nationell  handlingsplan  för  mänskliga fri- och
rättigheter nu upprättats och att detta  skett i ett
brett    samrådsförfarande.    Utskottet   ser   med
tillfredsställelse  att  det  genom  handlingsplanen
läggs en grund för ett samlat synsätt  på  mänskliga
rättigheter  i  Sverige och att det aviseras en  rad
åtgärder för att  säkerställa  full  respekt  för de
mänskliga  rättigheterna och för att öka kunskaperna
och medvetenheten  om  dem  samt  för  att förbättra
samordningen    av    arbetet    med    att   främja
rättigheterna.  Genomgången av svenska förpliktelser
på området, kartläggningen av de insatser som gjorts
och pågår, liksom  de  initiativ som planeras är ett
angeläget   steg   i  arbetet   för   de   mänskliga
rättigheterna.    Utskottet     ser     också    med
tillfredsställelse   att   ett  arbete  med  en   ny
handlingsplan efter treårsperioden aviseras.

I de följande avsnitten återkommer  utskottet till
frågor  om  mänskliga fri- och rättigheter  som  har
aktualiserats  av  motioner  väckta  i  samband  med
skrivelsen,   propositioner   eller  under  allmänna
motionstider.  Utskottet  föreslår   att   riksdagen
lägger regeringens skrivelse till handlingarna.

De mänskliga rättigheterna i Sverige
och internationella åtaganden


Utskottets förslag i korthet

Utskottet   avstyrker   med  hänvisning  till
tidigare  ställningstaganden  motionsyrkanden
om  regeringsformen   och  Europakonventionen
(m),   om   förstärkning  av   de   mänskliga
rättigheterna,    om    inrättande    av   en
värdekommission  (kd) och om rätten till  liv
(kd). Ett motionsyrkande  om  den  teoretiska
och   ideologiska   grunden   för   mänskliga
rättigheter  (kd) avstyrks också, liksom  ett
motionsyrkande  (mp)  bl.a.  om vikten av att
ratificerade konventioner införlivas i svensk
lag.
Jämför reservationerna 1 (m),  2  (kd)  och 3
(kd).

Bakgrund


Förenta nationerna

Att  främja respekten för de mänskliga rättigheterna
är enligt FN-stadgan ett av FN:s syften. Sverige har
som medlem  i  FN enligt FN-stadgans artiklar 55 och
56 förbundit sig  att vidta åtgärder i samarbete med
organisationen för  att  främja  allmän  aktning och
respekt  för mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter för  alla,  utan åtskillnad med avseende på
ras, kön, språk eller  religion.  De 30 artiklarna i
FN:s  allmänna  förklaring  1948  om  de   mänskliga
rättigheterna  beskriver  och  definierar  de  olika
rättigheterna,    och    medborgerliga,   politiska,
ekonomiska,   sociala  och  kulturella   rättigheter
erkänns. Rättigheterna  har  sedermera utvidgats och
preciserats i en rad konventioner  och deklarationer
som  antagits  av FN:s generalförsamling  och  andra
organ. Viktiga instrument som Sverige ratificerat är

  konventionen  om  avskaffande  av  alla former av
rasdiskriminering (1965),

  den  internationella  konventionen om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter (1966),

 internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter (1966) med fakultativt
protokoll om enskild klagorätt (1966) och andra
fakultativa protokollet om dödsstraffets avskaffande
(1989),

 konventionen om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor (1979),

 konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning
(1984),

 konventionen om barnets rättigheter (1989).

Sverige  är också bundet bl.a.  av  konventionen  om
förhindrande  och  bestraffning  av brottet folkmord
(1948)   och   konventionen   angående   flyktingars
rättsliga  ställning  (1951)  med protokoll angående
flyktingars rättsliga ställning (1967).

Internationella arbetsorganisationen (ILO)

ILO  är  FN:s  fackorgan  för  sysselsättnings-  och
arbetslivsfrågor.                        Regeringar,
arbetsgivarorganisationer                        och
arbetstagarorganisationer  deltar i ILO:s beslutande
respektive verkställande organ.  ILO  antog  1998 en
deklaration    om    grundläggande   principer   och
rättigheter i arbetslivet  samt  riktlinjer för dess
uppföljning.  I  deklarationen slås  fast  att  alla
ILO:s medlemsländer  genom sitt medlemskap i ILO och
sin anslutning till ILO:s stadga har en förpliktelse
att   respektera,   främja    och    genomföra    de
grundläggande  rättigheter  som  är tema för de åtta
centrala       rättighetskonventionerna.       Dessa
konventioner är

 konventionen nr 29 om tvångs- eller obligatoriskt
arbete (1930),

 konventionen nr 87 om föreningsfrihet och skydd
för organisationsrätten (1948),
 konventionen nr 98 om tillämpningen av principerna
för organisationsrätten och den kollektiva
förhandlingsrätten (1949),
 konventioner nr 100 om lika lön (mellan män och
kvinnor) (1951),
 konventionen nr 105 om avskaffande av tvångsarbete
(1957),
 konventionen nr 111 om diskriminering vad avser
anställning och yrkesutövning (1958),
 konventionen nr 138 om minimiålder för tillträde
till arbete (1973) och
 konventionen nr 182 om förbud mot och omedelbara
åtgärder för avskaffande av de värsta formerna av
barnarbete (1999).

Europarådet

Den   europeiska  konventionen   om   de   mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna antogs
i  Rom  1950.   Konventionen   innehöll   endast  de
medborgerliga  och  politiska rättigheterna men  har
genom  tolv tilläggsprotokoll  utökats  genom  åren,
varav fem  innehåller  bestämmelser  om  ytterligare
rättigheter,  t.ex.  skydd för egendom. Konventionen
gäller sedan år 1995 som svensk lag.

Sverige  har ratificerat  den  europeiska  sociala
stadgan (1961)  med  två tilläggsprotokoll (1988 och
1995)  och  ett ändringsprotokoll  (1991)  samt  den
reviderade       sociala       stadgan       (1996).
Ändringsprotokollet  från 1991 har ännu inte trätt i
kraft. Sverige har också  ratificerat den europeiska
konventionen  till  förhindrande   av   tortyr   och
omänsklig   eller   förnedrande   behandling   eller
bestraffning (1987) med två tilläggsprotokoll (1993)
vilka  ännu  inte  trätt  i  kraft.  Vidare  har den
europeiska     stadgan     om    landsdels-    eller
minoritetsspråk (1992) och ramkonventionen  om skydd
för nationella minoriteter (1995) ratificerats.

Europeiska unionen

I  artikel  6  (1) i Fördraget om Europeiska unionen
(EU) stadgas att  unionen  bygger  på principerna om
frihet,  demokrati  och  respekt  för  de  mänskliga
rättigheterna  och de grundläggande friheterna  samt
på rättsstatsprincipen.  I  artikel  6 (2) anges att
unionen  som allmänna principer för gemenskapsrätten
skall  respektera  de  grundläggande  rättigheterna,
såsom de  garanteras  i  Europakonventionen om skydd
för de mänskliga rättigheterna  och de grundläggande
friheterna.

I  december  2000  proklamerades  stadgan   om  de
grundläggande rättigheterna av Europeiska rådet (den
s.k. EU-stadgan). Rättigheterna återfinns under  sex
olika   rubriker:  Värdighet,  Friheter,  Jämlikhet,
Solidaritet,     Medborgarnas     rättigheter    och
Rättskipning. Stadgans rättsliga status skall enligt
EU-toppmötet i Nice (december 2000)  avgöras  senare
och     eventuellt     i     samband    med    nästa
regeringskonferens 2004.
Regeringen har under EU:s förra regeringskonferens
argumenterat  för  att  EU  bör  ansluta   sig  till
Europakonventionen.  Riksdagen  har  i  ett särskilt
tillkännagivande   till   regeringen   angivit   att
regeringen med all kraft bör verka för att EU skall
tillträda  Europakonventionen  (bet.  2000/01:KUU1,
rskr. 2000/01:200).

Skrivelsen

Sverige  har undertecknat och ratificerat  flertalet
av de konventioner  och tilläggsprotokoll som rör de
mänskliga rättigheterna.  Det  är  enligt skrivelsen
angeläget  att  Sverige även i fortsättningen  finns
bland  de stater som  undertecknar  och  ratificerar
sådana konventioner.  Av  denna  anledning finns det
skäl att följa upp och intensifiera  det  arbete som
pågår  inom  Regeringskansliet  för  att  underlätta
undertecknande  eller  ratifikation. Det finns  även
skäl att se över i vad mån  det  finns anledning att
binda Sverige till ytterligare något åtagande.

När  det  gäller  ILO:s  konvention  (nr  169)  om
ursprungsfolk hänvisar regeringen  till  betänkandet
Samerna  ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25).
Behovet  av ändringar i renskötselrätten och  frågan
om  rätten  till  jakt  och  fiske  har  utretts  av
Rennäringspolitiska  kommittén  (Jo 1998:03) som den
14   december  2001  avlämnat  betänkandet   En   ny
rennäringspolitik  öppna samebyar och samverkan med
andra  markanvändare  (SOU  2001:101). I betänkandet
föreslås  bl.a.  att  skyddet  för  renskötselrätten
klargörs   och   förs   in   i   särskild   lag   om
renskötselrätt. En nationell informationssatsning om
samerna som Sveriges urbefolkning  och samisk kultur
har  inletts  under  2001.  Medel har beviljats  för
projektstöd, och en projektkommitté  har utsetts att
leda     verksamheten.     För     den     fortsatta
informationssatsningen   har   regeringen  för  2002
avsatt 6 miljoner kronor.  Regeringen  har  den  24
januari      2002      beslutat     tillsätta     en
gränsdragningskommission   med  uppgift  att  utreda
omfattningen   av   den   mark  där   renskötselrätt
föreligger.
Arbetet   med  att  ratificera   det   fakultativa
tilläggsprotokollet  om  enskild klagorätt till FN:s
konvention    om   avskaffande    av    all    slags
diskriminering av kvinnor har påbörjats. Avsikten är
att lämna ett förslag till riksdagen år 2002.
Beredningsarbetet    för   ratifikation   av   två
fakultativa  protokoll till  barnkonventionen  pågår
inom  Regeringskansliet.   Det   ena   gäller  barns
inblandning  i väpnad konflikt och det andra  gäller
handel     med     barn,      barnpornografi     och
barnprostitution.
FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet    och   dess   tilläggsprotokoll    om
förebyggande,   bekämpande   och   bestraffande   av
människohandel, särskilt handel med kvinnor och barn
har undertecknats och skall ratificeras så snart som
möjligt.
Inom    Justitiedepartementet    övervägs    vilka
ändringar i  svensk  rätt  som behöver göras för att
Sverige   skall   kunna   ratificera    Europarådets
konvention om utövande av barns rättigheter.
Sverige  har  undertecknat Europarådets konvention
om   de  mänskliga  rättigheterna   och   människans
värdighet med avseende på tillämpning av biologi och
medicin.  Konventionen skall ratificeras av Sverige.
Ett  tilläggsprotokoll  om  förbud  mot  kloning  av
människan  har  undertecknats  av  Sverige  men inte
ratificerats.
Diskussion  förs  om  att Sverige skall ratificera
ILO:s konvention (nr 97) om migrerande arbetare.
Sverige har inte undertecknat tilläggsprotokoll 12
till  Europakonventionen,  som  antogs  år  2000  av
Europarådets  ministerkommitté  och  föreskriver ett
generellt diskrimineringsförbud.

Regeringen  ser  över i vad mån det finns  anledning
att   överväga  om  de   reservationer   som   finns
antecknade   till   fyra   olika   konventioner  och
tilläggsprotokoll  kan  dras  tillbaka.  Beträffande
Europarådets sociala stadga gäller  att  en noggrann
genomgång    gjordes    år   1997   inför   Sveriges
ratifikation av den reviderade stadgan, varvid vissa
paragrafer till stadgans artiklar inte bedömdes vara
lämpliga att ratificera.

Regeringen följer noga  upp  den kritik som riktas
mot  Sverige  vad  avser  åtaganden   om   mänskliga
rättigheter.
Regeringen avser att med jämna mellanrum återkomma
till    riksdagen    med   samlad   information   om
uppföljningen av handlingsplanen  och om hur arbetet
med  de  mänskliga  rättigheterna på nationell  nivå
fortskrider.

Motionerna


Per Unckel m.fl. (m)  begär i motion 2001/02:K80 ett
tillkännagivande till regeringen om hur de mänskliga
rättigheterna     bör     stärkas.     Motionärernas
utgångspunkt  är  en västerländsk  individorienterad
syn på mänskliga rättigheter  som, i motsats till de
s.k. sociala rättigheterna, är utkrävbara i domstol.
Såväl  EU  som  Europakonventionen   bygger   enligt
motionen på denna syn. Det råder enligt motionen  en
viss  diskrepans  mellan  skyddet för de rättigheter
som skyddas i regeringsformens  andra kapitel och de
som  skyddas  i Europakonventionen  i  och  med  att
Europakonventionen  inte har ställning som grundlag.
Europakonventionen   bör    därför   upphöjas   till
grundlag. Ett annat sätt att  komma  till  rätta med
denna  brist  på överensstämmelse skulle kunna  vara
att  utvidga det  skydd  mot  rättighetsinskränkande
lagstiftning  som ges i 2 kap. 12 § regeringsformen.
Grundlagens   skydd    mot    rättighetsinskränkande
lagstiftning  bör  vara lika starkt  oavsett  vilken
fri-  och  rättighet det  gäller.  De  tre  allmänna
begränsningsgrunderna  i  2  kap. 12 § andra stycket
regeringsformen  skulle  därigenom  bli  tillämpliga
även vid begränsningar av t.ex. äganderätten.

Vidare  skulle  minoritetsskyddet   kunna  stärkas
generellt om reglerna om särskilt beslutsfattande  i
2  kap. 12 § regeringsformen blir tillämpliga och en
riksdagsminoritet   om   endast   en   sjättedel  av
ledamöterna  i  kammaren  kan  tvinga  fram ett  års
inskränkning   av   en   i   och  för  sig  tillåten
rättighetsbegränsande lagstiftning.  En annan åtgärd
som   skulle   stärka  de  mänskliga  rättigheternas
ställning  vore  att   ytterligare  konventioner  om
mänskliga rättigheter, t.ex.  1966 års konvention om
medborgerliga  och  politiska rättigheter  och  FN:s
barnkonvention,  inkorporerades  i  svensk  rätt.  I
motionen anges också  att  lagprövningsrätten skulle
stärkas   betydligt   genom   ett   avskaffande   av
uppenbarhetsrekvisitet. Liknande synpunkter framförs
i motion 2000/01:K278 (yrkandena  13) av Per Unckel
m.fl. (m) och 2001/02: K236 (yrkandena  7, 8 och 10)
av  Bo  Lundgren  m.fl.  (m).  I  motion 2001/02:K60
(yrkande  6  ) av Bo Lundgren m.fl. (m)  begärs  att
Europakonventionen   om   skydd   för  de  mänskliga
rättigheterna  och grundläggande friheterna  upphöjs
till grundlag, varvid egendomsskyddet bör stärkas.
I motion 2001/02:K79 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande  till  regeringen om att
en   värdekommission   enligt   norsk   modell   bör
tillsättas,  och  i  motion  2000/01:K267 av  Ingvar
Svensson   m.fl.   (kd)  begärs  en   utredning   om
förstärkning  av mänskliga  fri-  och   rättigheter.
Enlig den förstnämnda  motionen  hör  det  till  det
politiska  ledarskapet att starta diskussion och att
försöka leda  den  in  på  meningsfulla  områden. En
värdekommission  kan  fokusera  på  t.ex.  vilka  de
grundläggande  värdena  för  ett  gott samhälle  är,
vilka   som   är   inspirationsgivare,  hur   etiken
tillägnas,     olika    signalgivares     betydelse,
uppbyggnaden av  rättssystemet  och  rättstänkandet,
familjens  betydelse  för  gemenskapstänkande   samt
värdebasens   utveckling.   Motionärerna   har   som
utgångspunkt  att inga politiska beslut tas utan att
människosyn och  etik  spelar en grundläggande roll.
Lagstiftning är ett utryck  för samhällets etik, som
i  sin  tur  byggs  upp av värden,  rättigheter  och
normer. Föräldrarna och  familjen spelar huvudrollen
i arbetet med att förstärka  de  mänskliga  fri- och
rättigheterna   i   det  allmänna  medvetandet,  och
lagstiftaren  har  ett   ansvar   bl.a.   genom  att
lagstiftningen   fokuserar   och   argumenterar  för
värdefrågorna.   Motionärerna  framhåller   i   båda
motionerna att full  parallellitet  inte  råder  med
Europakonventionen     som    kan    antas    ålägga
konventionsstaterna  viss   skyldighet   att   genom
lagstiftning  trygga vissa fri- och rättigheter även
mellan enskilda.
Enligt motion 2000/01:K267 (kd) anknyter denna syn
på rättsstaten  till  ett  mer  normalt europeiskt
betraktelsesätt,  och  det  är viktigt  att  Sverige
anknyter  till  den  traditionen.  Införlivandet  av
Europakonventionen var ett betydelsefullt steg i den
riktningen. En reglering  som gäller mellan enskilda
finns redan i dag i regeringsformen  när  det gäller
skyddet  för  den  personliga integriteten i samband
med ADB-behandling (2  kap. 3 §) samt när det gäller
sammanslutningar som ägnar  sig  åt  förföljelse  av
folkgrupp   (2   kap.   14   §).   Det  vore  enligt
motionärerna  värdefullt  att  utreda  om  fri-  och
rättigheter  mellan  enskilda  borde grundlagsfästas
generellt.  Rättighetsskyddet  behöver   vidgas  och
förstärkas. Områden som bör bearbetas ytterligare är
t.ex. rätten till liv, föräldrarätten, den  negativa
föreningsfriheten och äganderätten. Det behövs också
ett   tydligt  diskrimineringsskydd  för  människans
integritet   oberoende   av  religion,  ålder,  ras,
hudfärg,  kön, språk, sexuell  identitet,  genetiska
särdrag,  börd,   ekonomisk  och  social  ställning,
funktionshinder   samt    etnisk    eller   politisk
tillhörighet.  Också  ett sådant grundlagsskydd  mot
diskriminering bör gälla  mellan  enskilda.  Även  i
motion  2000/01:Sf25  av  Magda  Ayoub  m.fl. begärs
diskrimineringsskydd i grundlag som kan användas för
rättsligt grundade krav mellan enskilda (yrkande 8).

Holger   Gustafsson   m.fl.   (kd)  begär  i  motion
2001/02:U305 tillkännagivanden  till  regeringen  om
att  den  teoretiska  och  ideologiska  grunden  för
mänskliga  rättigheter  skall  utredas och klargöras
(yrkande 1), om att frågeställningar  om universella
mänskliga    rättigheter    respektive    kulturellt
betingade  skall klargöras (yrkande 2) samt  om  att
det skall utredas  och  klargöras  vilka rättigheter
som är absoluta och vilka som är underordnade  eller
beroende  av  andra (yrkande 3). Enligt motionärerna
är  en  nyckelfrågeställning   i   diskussionen   om
mänskliga  rättigheter  huruvida  de  är universella
eller  kulturellt  betingade.  Motionärerna  ställer
frågan  om  det  finns rättigheter  och  värden  som
gäller varje människa oberoende av tid och rum eller
om alla värden och normer är beroende av när och var
vi lever. Det finns  enligt  motionen  ett behov att
regeringen     utreder     och     klargör     dessa
frågeställningar, liksom frågan om vilka rättigheter
som  gäller  då  olika rättigheter kommer i konflikt
med varandra och vilka  rättigheter  som är absoluta
och vilka som är underordnade.

Marianne  Samuelsson  m.fl.  (mp) begär  i  motion
2001/02:Ju451 (yrkande 2) ett tillkännagivande  till
regeringen  om  medborgerliga  fri- och rättigheter.
Motionärerna  grundar  sig på övertygelsen  om  alla
människors lika värde oavsett etniskt ursprung, kön,
ålder etc. och en samhällsidé  som  bygger på tanken
att  människor  är aktiva, att de vill  och  kan  ta
ansvar     och     att     de      har      positiva
utvecklingsmöjligheter.  Sverige har enligt motionen
anslutit  sig till ett stort  antal  internationella
överenskommelser  som  gäller mänskliga rättigheter,
miljöfrågor   m.m.   Internationella    avtal    och
konventioner   som   riksdagen   ratificerar   skall
införlivas  i  svensk  lag,  såvida detta inte utgör
intrång på den svenska grundlagens  rättighets-  och
skyldighetsparagrafer.
Harald  Bergström (kd) begär i motion 2001/02:K307
ett tillkännagivande  till regeringen om att Sverige
bör  verka  för ett europeiskt  och  internationellt
förbud mot eutanasi  inom  EU  (yrkande 1) och om en
offentlig  utredning  rörande en grundlagsfäst  rätt
till  liv  (yrkande  2). Både  Europastadgan  om  de
grundläggande  fri-  och   rättigheterna   och  FN:s
allmänna  förklaring  om  de mänskliga rättigheterna
stadgar  tydligt,  enligt  motionären,   att   varje
människa   har  rätt  till  liv.  Legaliserandet  av
eutanasi  i  alla   dess   former  strider  mot  det
humanistiska och judisk-kristna rättighetstänkandet.
Mot  bakgrund av att Hollands  eutanasilag  riskerar
att sprida  sig  i  Europa  och  övriga  världen bör
Sverige verka för ett europeiskt och internationellt
förbud   mot   eutanasi   i   främst  EU.  För  eget
vidkommande bör Sverige diskutera om rätten till liv
är   tillräckligt  säkrad  genom  införlivandet   av
Europastadgan   i  Sveriges  grundlag  sedan  den  1
januari 1995. Skyddet  för  livet och den personliga
friheten är så grundläggande  principer att de också
bör komma till uttryck i grundlagen.

Tidigare behandling

Våren  2000  lade  utskottet fram  ett  utförligt
betänkande  om fri- och  rättighetsskyddet  (bet.
1999/2000:KU11).    I   betänkandet   behandlades
motionsyrkanden  (m)  om  Europakonventionen  och
regeringsformen   motsvarande    de    redovisade
yrkandena  i  motionerna  2000/01:K278  yrkandena
13,   2001/02:K60  yrkande  6,  2001/02:K80  och
2001/02:K236  yrkandena  7,  8  och  10 (alla m).
Utskottet avstyrkte motionsyrkandena med följande
bedömning:
Enligt  2 kap. 12 § regeringsformen får  de  fri-
och rättigheter som avses i 2 kap. 1 § 15 samt 6
och 8 §§ och i 11 § andra stycket begränsas genom
lag  i den  utsträckning  som  2  kap.  1316  §§
medgiver.  De avsedda fri- och rättigheterna är i
huvudsak de  positiva  opinionsfriheterna  och de
kroppsliga fri- och rättigheterna. I 2 kap.  12
§     andra     stycket    stadgas    ytterligare
inskränkningar i möjligheterna att begränsa dessa
fri-  och  rättigheter.   Av  paragrafens  tredje
stycke      framgår      att     ett     särskilt
lagstiftningsförfarande,   utformat    som    ett
uppskovsförfarande, skall kunna tillämpas i fråga
om    rättighetsbegränsande   lagstiftning.   Det
väsentligaste  motivet för dessa inskränkningar i
begränsningsmöjligheterna  är  att  de  fri-  och
rättigheter  som  omfattas anses ha särskilt stor
betydelse för demokratins funktion och bestånd.
Den nu redovisade  regleringen  har  vuxit fram
under stort samförstånd mellan riksdagspartierna.
Utskottet har tidigare funnit att regleringen ger
tillräckligt  skydd  för  minoriteter i riksdagen
och gör inte nu någon annan bedömning.
Europakonventionen gäller  som lag här i landet
sedan   den   1  januari  1995.  Dess   särskilda
betydelse markeras  genom  att  lagar  och  andra
föreskrifter, enligt 2 kap. 23 § regeringsformen,
inte  får meddelas i strid med Sveriges åtaganden
på grund av konventionen. Detta innebär dock inte
att konventionen  har fått grundlags status eller
att det har skapats någon ny nivå i normhierarkin
mellan vanlig lag och  grundlag.  I  sammanhanget
bör    det    framhållas   att   regleringen   av
grundläggande  fri-  och  rättigheter  i  2  kap.
regeringsformen   till  stor  del  utformats  med
Europakonventionen   som  inspirationskälla.  Att
Europakonventionen  inte  gavs  grundlags  status
berodde  främst  på  att  man  ville  undvika  en
dubbelreglering på samma konstitutionella nivå av
vissa rättigheter och av hur dessa får begränsas.
Om  Europakonventionen   gavs   ställning   som
grundlag,  skulle det innebära att den som senare
tillkommen    lag    gavs    företräde    framför
regeringsformen.    I   likhet   med   Fri-   och
rättighetskommittén  anser   utskottet   att  det
skulle  vara  mindre lämpligt. Till den del  fri-
och rättigheterna  i  Europakonventionen  har sin
motsvarighet  i  regeringsformen, omfattas de  av
samma skydd mot rättighetsbegränsningar  som  det
som gäller enligt regeringsformen. Utskottet vill
i   sammanhanget   också   framhålla   dels   att
artiklarna    1518   i   konventionen   reglerar
möjligheterna   för    staterna   att   i   vissa
situationer  göra begränsningar  i  konventionens
rättigheter,  dels  att  flera  av  konventionens
artiklar innehåller  en  tydlig  reglering  av  i
vilka  situationer  som den rättighet som avses i
artikeln får begränsas.  Att  införa  ytterligare
inskränkningar  av när en rättighet som  avses  i
konventionen kan  begränsas skulle skapa oklarhet
om  konventionens  ställning.  Enligt  utskottets
mening saknas det mot  denna  bakgrund  anledning
att utvidga tillämpningsområdet för 2 kap.  12  §
regeringsformen    till    att    omfatta    även
Europakonventionen.
Sammanfattningsvis  anser utskottet således att
de  inskränkningar  i möjligheterna  att  besluta
rättighetsbegränsande  lagar  som  gäller  enligt
2 kap.  12  §  andra  och tredje styckena ger ett
tillräckligt minoritetsskydd  och  att  det  inte
finns   anledning   att   ge   Europakonventionen
grundlags  status  eller förstärka  konventionens
ställning på annat sätt.

I  samma betänkande avstyrkte  utskottet  en  motion
(kd)   om   förstärkning   av   mänskliga  fri-  och
rättigheter    som   liknar   motion   2000/01:K267.
Utskottet,   som   översiktligt    redogjorde    för
huvuddragen     i     det     svenska    fri-    och
rättighetssystemets framväxt, hänvisade  till att de
västentligaste  dragen  vuxit  fram  i stor politisk
enighet,  även  om  det  funnits och alltjämt  finns
olika  meningar  mellan  partierna  när  det  gäller
enskildheter. Enligt utskottets  mening saknades det
därför  anledning  att  göra  en större  översyn  av
regeringsformen  på  det  sätt  som  förespråkats  i
motionen. Utskottet ansåg inte heller  i  övrigt att
de frågor som motionärerna tagit upp  bl.a.  rätten
till  liv  borde bli föremål för utredning i vidare
mån än som redan skedde.

Utskottet  redovisade  beträffande rätten till liv
att    Fri-   och   rättighetskommittén    i    sitt
delbetänkande   Fri-   och   rättighetsfrågor   (SOU
1993:90)    mot  bakgrund av att rätten till liv är
intagen  bl.a.  i  FN:s   konvention   om  mänskliga
rättigheter  och i Europakonventionen  övervägt  om
rätten till liv skulle ges grundlagsskydd. Kommittén
hade emellertid  funnit  att  befintlig lagstiftning
väl  motsvarade  de  krav  som  kan   ställas  i  en
rättsstat och lade därför inte fram något  förslag i
den   delen.   Kommittén   hade  framhållit  att  en
inkorporering  av  Europakonventionen   innebar  att
rätten  till  liv  kommer  till  positivt uttryck  i
svensk rätt.
Utskottet avstyrkte särskilt ett motionsyrkande om
grundlagsskydd   för   fri-   och   rättigheter    i
förhållande   till   enskilda   och   framhöll   att
bestämmelserna i
2   kap.   regeringsformen   och  Europakonventionen
kompletterar   varandra.   I   den   mån    de   två
regelsystemen inte ger samma skydd kommer den  regel
som går längst att avgöra hur långt skyddet för fri-
och  rättigheterna  sträcker sig. Utskottet hade vid
ett flertal tillfällen  uttalat  sitt stöd för såväl
Fri-   och  rättighetsutredningens  som   Fri-   och
rättighetskommitténs  konstateranden 1975 respektive
1993  att  det  inte  är  praktiskt  möjligt  att  i
grundlag ta in en generell  reglering av skyddet för
fri-  och rättigheterna såvitt  gäller  förhållandet
mellan   enskilda.  Det  fanns  inte  anledning  för
utskottet  att  nu  ändra sin inställning. Frågor om
skydd  för enskilda mot  andra  enskilda  borde  som
dittills lösas inom den vanliga lagstiftningens ram.
De olika  önskemål  som därvid kan vara aktuella får
hanteras allteftersom de framkommer.
Frågan  om  inkorporering   av   konventioner  har
tidigare   vid   flera   tillfällen  behandlats   av
utskottet,  som framhållit  att  inkorporeringen  av
Europakonventionen  bl.a.  motiverats  med  att  den
intog  en sådan särställning bland konventionerna om
mänskliga       rättigheter      att      den      i
inkorporeringshänseende  borde  behandlas  på  annat
sätt  än övriga konventioner (bet. 1993/94:KU24).  I
två  senare   yttranden   till  socialutskottet  har
konstitutionsutskottet        framhållit         att
barnkonventionen  inte  kan  anses  inneha  en sådan
särställning     (yttr.    1995/96:    KU2y    resp.
1998/1999:KU2y).   Socialutskottet    delade   denna
bedömning    och   avstyrkte   motionsyrkanden    om
inkorporering av barnkonventionen (bet. 1995/96:SoU4
och 1998/99:SoU6).
Lagutskottet  har  vid  fyra  tillfällen  avstyrkt
motioner  om  tillsättandet  av  en värdekommission.
Senast   skedde   detta   den   24   januari    2002
(2001/02:LU8)  då utskottet inledningsvis redovisade
att  den  dåvarande   norska   regeringen   år  1998
tillsatte  en kommission, den s.k. Verdikommisjonen,
som  bestod  av   företrädare  för  en  mängd  olika
samhällssektorer. Kommissionens arbete finansierades
med statliga medel  men var i övrigt helt fristående
från staten. Syftet med  kommissionen  var  att  den
skulle   bidra   till   en   bred   värdemässig  och
samhällsetisk    mobilisering    för    att   stärka
gemenskapsvärderingar  och  ansvar  för  miljön  och
samhället. Arbetet bedrevs bl.a. genom utfrågningar,
seminarier,       konferenser,      massmedieutspel,
institutionsbesök,  folkmöten  och genom publicering
av rapporter och andra publikationer.  Kommissionens
arbete  har nu slutredovisats. Utskottet  fann  inte
skäl   ändra    tidigare    ställningstagande.   Vid
föregående   års   behandling   av    frågan   (bet.
2000/01:LU13) hade lagutskottet framhållit  att  det
självfallet  inte  hade  någon  annan uppfattning än
motionärerna vad gäller det angelägna i att det i så
många   sammanhang   som   möjligt   förs    samtal,
diskussioner och debatter i sådana frågor som tagits
upp  i  motionerna.  Som utskottet funnit våren 1999
(bet.   1998/99:LU18)   och    våren    2000   (bet.
1999/2000:LU16)     var    dock    den    föreslagna
värdekommissionen inte  en  framkomlig  väg  om  man
ville  komma vidare med de tankegångar som utskottet
givit uttryck  för.  Det föreligger nämligen en risk
för att bara tillsättandet  av en statlig kommission
av många kan uppfattas som ett försök att lägga fast
en   för   alla  människor  gemensam   syn   på   de
frågeställningar som förts fram av motionärerna. Det
kunde  inte  heller   uteslutas   att   samtal   och
diskussioner  i andra sammanhang kring grundläggande
mänskliga värden  avstannade och det synsätt som kom
till uttryck i kommissionen  blev allenarådande. Vad
en  värdekommission skulle kunna  lägga  fast  kunde
dessutom  endast  bli redovisningar av uppfattningar
hos  enskilda  ledamöter   i  en  statlig  kommitté.
Därtill kom att det inte gick  att  bortse  från att
kommissionens  slutsatser  kan bli så allmänt hållna
att de framstår som ointressanta  och arbetet därmed
utförts i onödan.
Lagutskottet  hänvisade  till Biokteknikkommitténs
betänkande Att spränga gränser  (SOU  2000:103), som
lyfter fram och har förslag rörande sådana  spörsmål
som  motionärerna  önskar få belysta. Vad som därvid
tas upp har nära beröringspunkter  med  delar av den
norska    Verdikommisjonens   arbete.   Lagutskottet
hänvisade också till Forum för levande historia (SOU
2001:5). Det  övergripande  målet  för  detta  forum
skall  vara  att  stärka  viljan  hos var och en att
aktivt  verka  för alla människors lika  värde.  Det
redovisade ledde enligt lagutskottet fram till samma
slutsatser som våren  1999 och våren 2000. Utskottet
var således inte berett  att ställa sig bakom kravet
på inrättandet av en svensk värdekommission.

Utskottets ställningstagande


Europakonventionen, som sedan  den  1  januari  1995
gäller  som  lag  här  i  landet  har  även  utgjort
inspirationskälla      vid      utformningen      av
regeringsformens    fri-    och   rättighetskapitel.
Utskottet har tidigare avstyrkt  motionsyrkanden  om
att   Europakonventionen  skall  ges  ställning  som
grundlag och om att utvidga skyddet enligt 2 kap. 12
§   regeringsformen    mot    rättighetsinskränkande
lagstiftning. Utskottet vidhåller  denna  bedömning.
Mot   bakgrund   av   utskottets  tidigare  uttalade
restriktiva  inställning   till   inkorporering   av
konventioner  är  utskottet  inte  heller berett att
förorda att 1966 års konvention om medborgerliga och
politiska    rättigheter    eller   barnkonventionen
inkorporeras   i   svensk  rätt.  När   det   gäller
lagprövningsrätten vill  utskottet hänvisa till sitt
uttalande i betänkande 2001/02:KU13 om det angelägna
i  att åtgärder vidtas så att  ett  utredningsarbete
snarast   möjligt  kan  inledas.  I  fråga  om  EU:s
anslutning  till  Europakonventionen  vill utskottet
hänvisa till att riksdagen våren 2001 som sin mening
gav regeringen till känna att den med all  kraft bör
verka  för att EU skall tillträda Europakonventionen
(bet.  2000/01:KUU01,   rskr.   2000/01:200).  Något
ytterligare tillkännagivande till regeringen är inte
nödvändigt.  Motionerna  2001/02:K80  i  denna  del,
2000/01:K278  yrkandena  13   och   2001/02:   K236
yrkandena  7,  8  och  10 samt 2001/02:K60 yrkande 6
(alla m) avstyrks följaktligen.

Utskottet avstyrker också  motion 2001/02:K79 (kd)
om   inrättandet   av  en  värdekommission.   Enligt
utskottets  mening saknas  anledning  att  gå  ifrån
riksdagens tidigare ställningstaganden i frågan.
När  det gäller  frågan  om  tillsättandet  av  en
utredning i syfte att utvidga rättighetsskyddet till
ytterligare  områden  och  grundlagsfästa  fri-  och
rättigheter  mellan  enskilda har utskottet tidigare
avstyrkt ett yrkande om  detta  med  hänvisning till
att de väsentligaste dragen av det svenska  fri- och
rättighetssystemet vuxit fram i stor enighet även om
det funnits och alltjämt finns olika meningar mellan
partierna när det gäller enskildheter. Utskottet gör
inte   nu   någon   annan  bedömning  och  avstyrker
motionerna 2000/01:K267  och  2000/01:Sf25 yrkande 8
(båda  kd).  Utskottet  är  inte heller  berett  att
förorda en utredning för att klargöra den teoretiska
och  mänskliga  grunden  för mänskliga  rättigheter,
liksom   vilka  rättigheter  som   är   universella,
absoluta    eller     kulturellt    betingade    och
rättigheternas    inbördes    förhållande.    Enligt
utskottets mening är  en  sådan undersökning närmast
en fråga för forskningen och  den allmänna debatten.
Motion  2001/02:U305  yrkandena  13  (kd)  avstyrks
därför också.
När det gäller motion 2001/02:Ju451 yrkande 2 (mp)
gör utskottet ingen annan bedömning  än motionärerna
om   människors  lika  värde,  ansvar  och  positiva
utvecklingsmöjligheter,   liksom   att  ratificerade
internationella   avtal   och   konventioner   skall
införlivas i svensk lag, i den mån  åtagandena  inte
överensstämmer   med   den  interna  rättsordningen.
Självfallet skall en internationell  överenskommelse
inte ratificeras om den är oförenlig med grundlagens
rättighets-  och  skyldighetskapitel och  grundlagen
inte  ändras  i samband  därmed.  Enligt  utskottets
mening  behövs  inte   något  tillkännagivande  till
regeringen i denna fråga. Motionsyrkandet avstyrks.
Frågan om grundlagsreglering  av  rätten  till liv
tas   upp  i  motion  2001/02:K307  (kd).  Fri-  och
rättighetskommittén  fann  1993  i  denna  fråga att
befintlig  lagstiftning  väl motsvarade de krav  som
kan ställas i en rättsstat  och  att rätten till liv
genom Europakonventionens inkorporering kom till ett
positivt  uttryck  i svensk lagstiftning.  Utskottet
gör inte någon annan bedömning. Utskottet anser inte
heller att ett tillkännagivande  till  regeringen om
att Sverige europeiskt och internationellt bör verka
för  ett  förbud mot eutanasi är nödvändigt.  Motion
2001/02:K307 yrkandena 1 och 2 avstyrks.

Olika aktörers roll i arbetet med de
mänskliga rättig-heterna


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning bl.a. till
pågående    och     aviserat     arbete     i
Regeringskansliet två motionsyrkanden (kd) om
handlingsplaner för mänskliga rättigheter hos
myndigheterna  respektive  om  ökat stöd till
kvinnojourerna.

Skrivelsen

Regeringen  avser  enligt  skrivelsen   att   ge  en
särskild utredare i uppdrag att göra en kartläggning
av   hur   svenska   domstolar   tillämpat   2  kap.
regeringsformen och Europakonventionen. Framför allt
genom  medlemskapet  i  EU  och  Europakonventionens
inkorporering har internationella  rättsregler  fått
ökad betydelse i den dömande verksamheten. Det krävs
därmed  god  kännedom  om sådana rättsregler och den
praxis som gäller för rättstillämpningen. Regeringen
avser att följa de insatser  som  Domstolsverket gör
för      att      ytterligare      utveckla      sin
utbildningsverksamhet  om  mänskliga rättigheter för
domare       och       annan      personal      inom
domstolsorganisationen.  Regeringen  anser  att  det
skulle  vara  av  värde  med en kartläggning över de
fall  i  vilka  svenska  domstolar   använt  sig  av
Europakonventionen sedan den blev svensk  lag och av
bestämmelserna  i  2 kap. regeringsformen. En  sådan
kartläggning skulle  med  systematiska metoder kunna
redovisa  de  svenska  mål  som   förekommit   inför
Europadomstolen.

Regeringen  avser  att  föreslå vissa åtgärder för
att stärka och effektivisera Barnombudsmannen.
Regeringen beslutade i december 2000 att tillkalla
en  särskild utredare med uppdrag  att  föreslå  hur
direktivet  2000/43/EG om genomförandet av principen
om likabehandling  av  personer  oavsett  ras  eller
etniskt   ursprung  samt  direktivet  2000/78/EG  om
inrättandet  av  en  allmän ram för likabehandling i
arbetslivet skall genomföras i Sverige.

När  det gäller vissa andra  förvaltningsmyndigheter
framhålls  i  skrivelsen  att  för  myndigheter  med
särskilt  ansvar  för  mänskliga  rättigheter kommer
regeringen   att  överväga  möjligheterna   att   på
lämpligt sätt  uppmärksamma  myndigheterna  på deras
ansvar,  exempelvis  genom  bestämmelser  i  berörda
myndigheters   instruktioner   eller   genom  att  i
regleringsbreven  ställa  krav  på återrapportering.
Vidare  anges att regeringen har för  avsikt  att  i
kommande  proposition  om  upphandling  föreslå  att
antidiskrimineringsklausuler  införs  fr.o.m  den  1
juli 2002.

Kommunernas   och   landstingens   roll   för  att
förverkliga  de  mänskliga  rättigheterna  är enligt
skrivelsen viktig. Deras praktiska handhavande av en
rad frågor är av betydelse och kan i vissa fall vara
avgörande för om Sverige som stat kan leva upp  till
sina förpliktelser på flera områden.
Regeringen  pekar  på  att  såväl arbetsgivare som
fackliga  organisationer  som  centrala   aktörer  i
samhällslivet  har  en  betydelsefull  roll när  det
gäller  att främja och skydda mänskliga rättigheter.
Regeringen  anger  i  skrivelsen  att  dialogen  med
företrädare   för   det   svenska   näringslivet  om
mänskliga  rättigheter  fördjupas.  När  det  gäller
enskilda organisationer framhålls det  värdefulla  i
det arbete som bedrivs inom dessa organisationer för
att  främja  och  stärka de mänskliga rättigheterna.
Regeringen   avser   att    låta    kartlägga    hur
lagstiftningen  inom  olika områden påverkar ideella
föreningar.  Regeringen   avser   enligt  skrivelsen
vidare  att besluta att en särskild  utredare  skall
tillsättas  med  uppgift  att  utreda  och analysera
frågor rörande allmänna samlingslokaler.  Regeringen
avser   också   att   genomföra   återkommande  s.k.
Folkrörelseforum  för  dialog  mellan   å  ena  sida
regeringen  och dess förvaltningsmyndigheter  och  å
andra sidan företrädare för föreningslivet.

Motionen

Per Lager m.fl.  (mp)  begär  i  motion  2001/02:K82
yrkande  1  ett tillkännagivande till regeringen  om
behovet av handlingsplaner för mänskliga rättigheter
hos myndigheterna.  Motionärerna  anser att samtliga
myndigheter bör uppmärksammas på sitt  ansvar,  inte
endast  de  med  ett  särskilt ansvar. Lämpligt vore
t.ex.  att  ge samtliga myndigheter  i  uppgift  att
utarbeta  en  egen   handlingsplan   för   mänskliga
rättigheter i syfte att belysa hur olika rättigheter
kan    komma    att    aktualiseras   i   den   egna
myndighetsutövningen, vilka konsekvenser det får för
arbetet samt behovet av  utbildning om rättigheterna
och deras konsekvenser.

I samma motion 2001/02:K82  begärs  att regeringen
utreder      möjligheten      av      en      utökad
kvinnojoursverksamhet   så  att  alla  kvinnors  och
särskilt  invandrarkvinnors   behov   av   stöd  kan
tillgodoses (yrkande 8). Alla kvinnor, oberoende  av
bostadsort  och medborgarskap, bör ges tillgång till
kvinnojourer  och skyddat boende. Kvinnojourerna bör
ges medel för att  anlita  tolk och ha tillgång till
tolkjourverksamhet.  Vidare  bör  kvinnojourerna  få
tillgång till kompetens om etnicitet m.m. Behovet av
generell kompetensförstärkning  bör  ses  över,  och
medel     tilldelas     för     informations-    och
utbildningsinsatser.

Tidigare behandling

Socialutskottet  avstyrkte motionsyrkanden  om  ökat
stöd till kvinnojourer i samband med behandlingen av
budgetpropositionen  för  2002 (bet. 2001/02: SoU1).
Utskottet framhöll att det arbete som kvinnojourerna
utför är av stort värde och att kvinnojourerna utgör
ett    mycket    betydelsefullt   komplement    till
socialtjänstens verksamhet  på  området. För år 2001
hade  anslaget  tillförts  ytterligare   medel   för
insatser  i  syfte  att  motverka  våld mot kvinnor.
Bland  annat  skulle  1,2  miljoner  kronor  årligen
tillfalla Rikskvinnocentrum. Utskottet  såg positivt
på      att     det     statliga     stödet     till
kvinnojoursorganisationerna ökat men ville samtidigt
framhålla  att denna omständighet inte får leda till
att kommunernas  engagemang  minskar. Kommunerna bör
enligt  utskottet  även  fortsättningsvis   ha   det
primära ansvaret för att stödja kvinnojourerna.

Utskottets ställningstagande

Enligt   1   kap.  2  §  regeringsformen  skall  den
offentliga makten  utövas med respekt för människors
lika värde och för den  enskilda  människans  frihet
och  värdighet.  En  rad  åtgärder  som  aviseras  i
skrivelsen  kommer  att  medföra  att myndigheternas
uppmärksamhet på fri- och rättighetsfrågorna  stärks
och    att   myndigheternas   möjligheter   att   få
information förbättras. Det gäller bl.a. spridningen
av själva  handlingsplanen, informationsmaterial som
Forum för levande  historia skall tillhandahålla, en
hemsida om mänskliga  rättigheter  och  översättning
och spridning av dokument. Enligt utskottets  mening
är  det  värdefullt att myndigheter med ett särskilt
ansvar   för   mänskliga   rättigheter   ytterligare
uppmärksammas    på    sitt   ansvar   genom   t.ex.
bestämmelser      i      instruktionerna       eller
återrapporteringskrav i  regleringsbreven.

En  interdepartemental  arbetsgrupp  för mänskliga
rättigheter  avses  få  till  uppgift att följa  upp
handlingsplanen  och  se  till att  den  utvärderas.
Uppföljnings- och utvärderingsinsatserna  kommer att
ligga   till   grund   för   utarbetandet  av  nästa
handlingsplan. Utskottet förutsätter  att  frågan om
huruvida  samtliga myndigheter behöver uppmärksammas
ytterligare på sitt ansvar för de mänskliga fri- och
rättigheterna,   t.ex.   genom   att  upprätta  egna
handlingsplaner  kommer  att  aktualiseras   i   det
sammanhanget. Något tillkännagivande till regeringen
om  sådana insatser är enligt utskottets mening inte
nödvändigt.   Motion   2001/02:K82  yrkande  1  (mp)
avstyrks.

När  det  gäller  ökat stöd  till  kvinnojourer  gör
utskottet ingen annan  bedömning  än socialutskottet
och  avstyrker därför motion 2001/02:K82  yrkande  8
(mp).


Internationellt       skydd      mot
förföljelse och tortyr


Utskottets förslag i korthet

Utskottet    avstyrker     i    likhet    med
socialförsäkringsutskottet motionsyrkanden om
att förföljelse på grund av kön eller sexuell
läggning skall ingå i flyktingbegreppet  (fp)
och ett motionsyrkande om miniminormer för en
humanitär  asylrätt (mp), med hänvisning till
att motionsyrkandena får anses tillgodosedda.
Ett motionsyrkande  om  humanitärt visum (mp)
avstyrks     mot     bakgrund    bl.a.     av
viseringsinstrumentets syfte.
Jämför reservation 4 (fp).

Bakgrund

Genom  Amsterdamfördraget   har   frågor   om  asyl,
invandring  och  vissa  frågor om fri rörlighet  för
personer förts över från tredje till första pelaren.
Efter en övergångsperiod  på  fem år, dvs. maj 2004,
skall fri rörlighet för personer garanteras.

Vid Europeiska rådets möte i  Wien i december 1998
antogs    en   handlingsplan   för   att   genomföra
bestämmelserna  i  Amsterdamfördraget om upprättande
av ett område med frihet,  säkerhet  och rättvisa. I
handlingsplanen  anges prioriteringar och  tidsramar
för hur uppgifterna i fördraget om fri rörlighet för
personer, asyl, invandring  samt för civilrättsligt,
polisiärt   och   straffrättsligt    samarbete   bör
genomföras     och     inom     vilka     tidsramar.
Genomförandetiden  varierar  mellan  två och fem  år
från Amsterdamfördragets ikraftträdande.
Vid  Europeiska rådets sammanträde hösten  1999  i
Tammerfors  drogs  riktlinjerna  upp  för hur man så
snart  som  möjligt skall kunna genomföra  den  fria
rörligheten för  personer fullt ut. Europeiska rådet
efterlyste en gemensam politik för invandring och en
gemensam asylpolitik  grundad  på en fullständig och
absolut  tillämpning  av  Genèvekonventionen.   Fyra
huvuddelar     fastställdes,     partnerskap     med
ursprungsländerna,    ett    gemensamt    europeiskt
asylsystem,  som  på  längre sikt bör leda till  ett
gemensamt asylförfarande  och en enhetlig status för
dem  som  beviljas  asyl,  rättvis   behandling   av
medborgare   i   tredje   land  och  en  effektivare
hantering av migrationsflöden.

Regeringens mål för migrationspolitiken  är  att  ge
skydd  mot  förföljelse  och  tortyr genom att värna
asylrätten  i Sverige och internationellt,  att  den
reglerade   invandringen    upprätthålls   och   att
harmoniseringen        av       flykting-        och
invandringspolitiken  i  EU   ökar.   Målet  är  att
verksamheten   skall   präglas   av   rättssäkerhet,
humanitet   och  respekt  för  individens  mänskliga
rättigheter.  Regeringen  har i regleringsbreven för
2002  för  Migrationsverket  och   Utlänningsnämnden
utökat  förvaltningsanslaget till myndigheterna  med
sammanlagt  55  miljoner  kronor för att inte öka de
nuvarande handläggningstiderna.

Regeringen avser enligt skrivelsen  att i sin mål-
och   resultatdialog   med   Migrationsverket    och
Utlänningsnämnden  aktivt  följa  hur  myndigheterna
lever upp till visioner och verksamhetsmål  för  att
låta    perspektivet   med   mänskliga   rättigheter
genomsyra    riktlinjer    för    handläggning   och
beslutsfattande.
I  skrivelse anges också att regeringen  välkomnar
EG-kommissionens   direktivförslag   om   att   s.k.
könsrelaterad   förföljelse   skall   innefattas   i
konventionsflyktingbegreppet.  Regeringen kommer att
föreslå att den svenska lagstiftningen anpassas till
resultatet av förhandlingarna i rådet.

Motionerna

Per  Lager  m.fl.  (mp)  begär i motion  2001/02:K82
(yrkande 2) ett tillkännagivande  till regeringen om
att  Sverige  inom  EU bör verka för miniminormer  i
harmoniseringsdokument   som   värnar  en  humanitär
asylrätt.  Sverige bör ha en högt  ställd  profil  i
dessa frågor. Det måste enligt motionärerna vara den
enskildes rättighetsperspektiv  som  är  det viktiga
och  inte  harmonisering  och gemenskapspolitik  som
sådan.   Motionärerna   anser   att    kommissionens
meddelande  om ett gemensamt asylförfarande  och  en
enhetlig  status   som  är  giltig  i  hela  unionen
undergräver idén om  harmonisering  via miniminormer
och  strider  mot  de  mänskliga  rättigheterna   på
asylområdet.   För  den  enskilde  blir  det  första
landets reglering  avgörande,  utan möjlighet att få
förnyad prövning i en medlemsstat  med  mer generösa
regler.  Den enskildes möjlighet eller oförmåga  att
välja destinationsland blir avgörande för hans eller
hennes   asylprövning.    Sverige   bör   vara   ett
föregångsland  och  se internationella  konventioner
som miniminormer.

Motionärerna anser också att presumtiva flyktingar
bör ha möjlighet att söka humanitärt visum vid t.ex.
svensk ambassad i fall då det vore orimligt att låta
den    asylsökande   avvakta    handläggningen    av
asylärenden    i   ursprungs-   eller   transitland.
Regeringen  bör  enligt  motionärerna  utreda  denna
möjlighet (yrkande 3).
I motion 2001/02:K81  av  Helena  Bargholtz  m.fl.
(fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen  om
en  vidgad flyktingdefinition. Motionärerna hänvisar
till  EG-kommissionens  direktivförslag  om att s.k.
könsrelaterad   förföljelse   på  grund  av  sexuell
läggning          skall         innefattas         i
konventionsflyktingbegreppet  och  anser att Sverige
redan  innan  direktivet  antas och implementeras  i
svensk lagstiftning bör göra  nödvändiga ändringar i
lagstiftningen.  Regeringens  avsikt   att   anpassa
svensk     lagstiftning     till    resultatet    av
förhandlingarna  i  rådet är enligt  motionen  ingen
garanti  för  att det verkligen  blir  fråga  om  en
vidgad     tolkning     av     begreppet     övriga
skyddsbehövande (yrkande 1).

Yttrande från socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet    hänvisar    till   att
utskottet  nyligen  behandlat  en  rad  frågor kring
migration  och  asylpolitik  (bet. 2001/02:SfU8).  I
betänkandet påtalade utskottet vikten av att Sverige
aktivt arbetar för att påverka  utformningen  av  de
gemensamma   reglerna   inom  EU  på  detta  område.
Socialförsäkringsutskottet  ansåg att det bl.a. till
följd av den fria rörligheten  inom  EU  och för att
uppnå  målsättningen  att  utveckla  ett område  med
frihet,  säkerhet  och  rättvisa behövs en  gemensam
politik för invandring och  en gemensam asylpolitik.
Enligt utskottets mening bör flyktingpolitiken bygga
på     flyktingars    rättigheter,    internationell
solidaritet  och  full  respekt  för internationella
åtaganden. Den gemensamma politiken  bör  utgöras av
miniminormer  som  läggs  på  en  så  hög  nivå  som
möjligt.   Det   krävs  också  ett  ökat  inslag  av
finansiell solidaritet i EU:s flyktingpolitik och en
bättre fördelning  när  det  gäller  insatserna  vid
omfattande     flyktingströmmar.     En    europeisk
flyktingfond  har  inrättats för att stödja  projekt
för  mottagande  av  asylsökande,   integration  och
återvändande, men medel kan även användas  för  s.k.
akutåtgärder,    föreskrivna    i    direktivet   om
tillfälligt  skydd.  I regeringens fyrapunktsprogram
inför  EU:s  framtidskonvent,   vars  förslag  skall
utgöra  ett underlag för den regeringskonferens  som
år 2004 skall  förhandla  om  förändringar  av  EU:s
fördrag,  anges  som  en av fyra prioriterade frågor
arbetet  med  att  skapa  en   gemensam   asyl-  och
migrationspolitik              inom              EU.
Socialförsäkringsutskottet    anser    att    motion
2001/02:K82 yrkande 2 får anses tillgodosedd med det
anförda och därför bör avslås.

Vad    härefter   gäller   flyktingbegreppet   och
kommissionens       direktivförslag      konstaterar
socialförsäkringsutskottet  inledningsvis att frågan
om  internationellt  skydd och  om  definitionen  av
begreppet flykting samt  alternativa skyddsformer är
föremål för diskussion inte bara inom EU utan även i
andra             internationella             forum.
Socialförsäkringsutskottet     nämner    att    FN:s
flyktingkommissariat, UNHCR, har  inlett  en översyn
av   flyktingbegreppet   enligt  Genèvekonventionen,
varvid  även  det  könsbaserade  skyddet  ses  över.
Enligt socialförsäkringsutskottets  mening är frågan
om   definitionen   av   begreppet   flykting    och
möjligheten att erhålla flyktingstatus mycket viktig
och  grundläggande  inte  minst  när  det gäller det
övriga arbetet inom EU med att utforma  en  gemensam
asylpolitik.  Sverige  har  varit  drivande  i dessa
frågor. I utlänningslagen infördes också redan  1997
bestämmelser om att förföljelse från tredje part kan
utgöra   grund  för  flyktingskap.  När  det  gäller
direktivförslaget                       understryker
socialförsäkringsutskottet    i    sitt   betänkande
2001/02:SfU8  vikten  av  att arbetet med  förslaget
inte   fördröjs.   Socialförsäkringsutskottet    har
erfarit  att  regeringen avser att se över frågan om
att  i  utlänningslagen   införa  en  möjlighet  för
personer som förföljs på grund  av kön eller sexuell
läggning att erhålla flyktingstatus.  Statsrådet Jan
O  Karlsson har uttalat att Sverige därmed  anpassar
sig  till en rättsutveckling som redan pågår och att
det inte  är  nödvändigt  att  Sverige  avvaktar det
pågående  arbetet  inom  EU. Utredningen skall  vara
avslutad     senast    den    1    oktober     2002.
Socialförsäkringsutskottet  hänvisar  också till att
Migrationsverket på regeringens uppdrag har utformat
riktlinjer  för  homosexuella  i  asylprocessen  som
syftar  till  att  uppmärksamma  personalen   på  de
särskilda omständigheter som kan gälla i ärenden där
homosexualitet   åberopas.  Med  det  anförda  anser
socialförsäkringsutskottet  att  motion  2001/02:K81
yrkande 1 får anses tillgodosedd och motionsyrkandet
avstyrks.
Vad  gäller  s.k. humanitärt visum som föreslås  i
motion    2001/02:K82     yrkande     3     hänvisar
socialförsäkringsutskottet      till      betänkande
2001/02:SfU8.       Utskottet      påtalade      att
viseringsinstrumentet  inte  är  avsett  att ta till
vara  personers  behov  av  skydd.  Utlänningslagens
bestämmelser uppfyller enligt utskottets uppfattning
Genèvekonventionen  i fråga om skyldigheten  att  ge
skydd till den som riskerar förföljelse i hemlandet.
Sverige tar också emot personer i behov av skydd för
vidarebosättning   i   Sverige,   genom   den   s.k.
flyktingkvoten. Utskottet kunde med det anförda inte
ställa  sig bakom det behandlade  motionsyrkandet  i
frågan. Socialförsäkringsutskottet  vidhåller  denna
inställning och anser att konstitutionsutskottet bör
avstyrka motion 2001/02:K82 yrkande 3.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    gör    ingen    annan    bedömning   än
socialförsäkringsutskottet och avstyrker  motionerna
2001/02:K81 yrkande 1 (fp) och 2001/02:K82 yrkandena
2 och 3 (mp).


Sammanhållet        skydd        mot
diskriminering m.m.


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  avstyrker  två motionsyrkanden  om
generellt skydd mot diskriminering och om ett
sådant  skydd  i  2  kap. regeringsformen  (m
resp. mp).
Utskottet föreslår att  riksdagen  med bifall
till flera motioner (m, kd, c, fp och mp) som
sin  mening  ger  regeringen  till känna  vad
utskottet  anfört om att uppdraget  till  den
parlamentariska   kommitté  som  bl.a.  skall
överväga        en       samordning        av
ombudsmannainstitutioner     skall    omfatta
samtliga    ombudsmän    under    regeringen.
Motionsyrkanden     om     en    sammanhållen
diskrimineringslagstiftning             anses
tillgodosedda och avstyrks.
Två  motionsyrkanden  (m)  om  avskaffande av
lagar    i    syfte    bl.a.   att   motverka
diskriminering avstyrks.
Jämför reservation 5 (s, v)

Bakgrund

I regeringens skrivelse  redovisas  den nya lagen om
likabehandling  av studenter i högskolan  som  bl.a.
innebär    att   diskriminering    på    grund    av
könstillhörighet,   etnisk   tillhörighet,   sexuell
läggning   och   funktionshinder  förbjuds,  att  en
högskola  blir  skyldig   att   betala  ett  ideellt
skadestånd för den kränkning som  en  student  eller
sökande  blivit  utsatt för genom att högskolan inte
följt lagen, att högskolor  blir skyldiga att utreda
och vidta åtgärder mot trakasserier  och  att  JämO,
DO,  HomO  och  HO  skall  utöva tillsyn över lagens
efterlevnad.

När det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män
m.m.  redovisas  att  regeringens   mål  för  svensk
jämställdhetspolitik är att kvinnor och män skall ha
samma  möjligheter, rättigheter och skyldighet  inom
livets alla  områden.  Inom Regeringskansliet bereds
för  närvarande frågan om  länsstyrelserna  bör  ges
tillsynsansvar  över  jämställdhetslagens (1991:433)
regler  om  aktiva  åtgärder.   Vidare  övervägs  de
förslag som lämnats av Rådet för jämställdhetsfrågor
som  rör  transporter  och  IT,  som  bl.a.   gäller
inrättande  av  en  myndighet  som  skall utgöra ett
nationellt  pådrivande  kunskaps-  och resurscentrum
för samhälle och näringsliv och om ett sjätte delmål
för ett jämställt transportsystem. Vidare  redovisas
sexualbrottsutredningens    förslag   till   en   ny
reglering  av sexualbrotten, vilka  nu  delvis  lett
till förslag till riksdagen (prop. 2001/02:123), och
att SCB har  fått  regeringens uppdrag att genomföra
en tidsanvändningsstudie som skall ge information om
arbetsfördelningen i hemmen. Resurser har tilldelats
för  31  professurer  och   73   anställningar   som
forskarassistenter  avsedda  för  underrepresenterat
kön.

Motionerna

Per  Lager  och  Kia Andreasson (båda  mp)  begär  i
motion  2001/02:K349   ett   grundlagsförslag   från
regeringen  så  att ett generellt rättsligt bindande
skydd   mot   diskriminering    införs    och    att
begränsningen till etniska minoriteter i
2  kap.  15 § regeringsformen upphävs. I stället för
ändringar   i   målsättningsstadgandet   i   1  kap.
regeringsformen bör det rättsligt bindande fri-  och
rättighetskapitlet (2 kap.) utökas med ett generellt
skydd.

Margit   Gennser   m.fl.   (m)   begär   i  motion
2000/01:Sf20  yrkande  3  ett tillkännagivande  till
regeringen  om  att skyddet mot  diskriminering  bör
införas i grundlagen.  Det  är  enligt  motionärerna
viktigt att lagstiftningen är allmängiltig  och inte
specifik  för  vissa  människors livssituation.  All
form av diskriminering bör förbjudas i grundlagen.

Per Unckel m.fl. (m) framhåller i motion 2001/02:K80
i  denna  del  att  en  åtgärd   som  skulle  stärka
individens skydd mot diskriminering  vore att införa
en samlad diskrimineringslagstiftning.

I motion 2001/02:K82 av Per Lager m.fl. begärs att
regeringen utreder förutsättningarna för och behovet
av   en   mer  generell  diskrimineringslagstiftning
(yrkande 7).  Frågans omfattning och dignitet medför
att  en parlamentarisk  kommitté  ovillkorligen  bör
tillsättas.  Motionärerna ställer sig bakom försöken
att  åtgärda  alla   former   av  diskriminering  på
högskolarna.  Många  andra  grupper   och   enskilda
utanför    arbetslivet   omfattas   dock   inte   av
diskrimineringsreglerna.   Dessa  bör  därför  göras
generella för att kunna gälla hela samhället.
Också   Sofia  Jonsson  (c)  begär   en   gemensam
diskrimineringslag i motion 2000/01:So451 yrkande 1.
Enligt motionären är det lika oacceptabelt av vilket
skäl  en  människa   än   diskrimineras.  En  samlad
diskrimineringslag vore ett  bra  sätt  att  få  ett
helhetsgrepp.  En sådan samlad lag bör omfatta också
diskriminering på  grund  av  ålder.  Ett exempel på
åldersdiskriminering  är  förslag  om  att  ungdomar
under  15  år  inte skall få vistas ute i staden  på
kvällarna.
Matz Hammarström  m.fl.  (mp)  begär  i motionerna
2000/01:K401  yrkande  1 och 2001/02:K381 yrkande  1
att regeringen utreder frågan om en lag om mänskliga
rättigheter. Motionärerna anser att det är angeläget
att det finns en samordnad  och  samlad  syn för att
motverka   diskriminering.  De  olika  lagarna   mot
diskriminering  i arbetslivet bör samordnas i en lag
om   mänskliga  rättigheter   med   motverkande   av
diskriminering   som   huvudsyfte.   Mångfalds-  och
jämställdhetsplaner  bör  ingå som en naturlig  del.
Lagen  bör  också  innehålla  en  civilrättslig  del
angående  diskriminering i det övriga  samhällslivet
på    grund    av    kön,    religion,    etnicitet,
funktionshinder   och   sexuell   läggning.  Tydliga
antidiskrimineringsklausuler  bör införas  för  alla
offentliga upphandlingar. De nuvarande  ombudsmännen
bör  samordnas i en ny myndighet  en ombudsman  för
mänskliga  rättigheter. Liknande synpunkter framförs
i motion 2000/01:K399  yrkande  1 av Per Lager m.fl.
(mp).  I  denna  motion  pekas också  på  vikten  av
effektiva skadeståndsbaserade bestämmelser.
Ombudsmännens roll tas upp i flera motioner. Chris
Heister  m.fl.  (m)  begär  i  motion  2001/02:So611
yrkande 2 ett tillkännagivande till regeringen om en
sammanslagning    av    diskrimineringsombudsmännen.
Motionärerna vänder sig emot  att regeringen arbetar
för att Handikappombudsmannen skall  utvecklas  till
en sedvanlig förvaltningsmyndighet i stället för att
göra   ombudsmannaverksamheterna  oberoende  av  den
verkställande  makten.  Henrik  Järrel  (m)  begär i
motion    2001/02:K350   ett   regeringsförslag   om
reformering av ombudsmannainstituten med sikte på en
sammanhållen  organisation  under riksdagens primära
tillsyn.
Ett  samlat  ombudsmannaämbete   under   riksdagen
begärs  också  i  motion  2001/02:A227 yrkande 5  av
Magnus  Jacobsson m.fl. (kd).  Motionärerna  betonar
särskilt  det beslut som riksdagen tagit gällande en
översyn av  ombudsmannastrukturen. Margareta Viklund
(kd)  begär i  motion  2000/01:K242  att  det  skall
tillsättas  en  parlamentarisk  utredning för att ta
ett  samlat  grepp  på  frågan  om hur  skyddet  mot
diskriminering skall vara utformat.  I  det  arbetet
bör även formerna för ombudsmännens arbete tas  upp.
Det  splittrade  skyddet  mot  diskriminering  leder
enligt  motionen  till att skyddet försvagas. Rätten
till   likabehandling    betraktas   inte   som   en
grundläggande   rättighet   utan    mer    som    en
förhandlingsbar  förmån.  Frågan  tas  också  upp  i
motion  2000/01:A388  yrkande 9 av Magda Ayoub, vari
begärs  tillkännagivanden   till  regeringen  om  en
samlad           ombudsmannaverksamhet            på
arbetsmarknadsområdet,  och  i  motion 2001/02:So302
yrkande 2 av Sven Brus och Kenneth  Lantz (alla kd).
I den sistnämnda motionen anförs att verkligheten är
sådan att äldre diskrimineras i ett antal avseenden.
Diskrimineringsombudsmän utifrån kön,  etnicitet och
sexuell  läggning  bör  enligt  motionen sammanföras
till att avse all form av diskriminering, exempelvis
även  på  grund  av  ålder.  I  motion  2000/01:A388
yrkande   10   begärs   ett  tillkännagivande   till
regeringen om det nonchalanta  i  dröjsmålet med att
tillsätta utredningen.
I motion 1999/2000:Sf637 av Lennart  Daléus  m.fl.
(c)     yrkande    9    begärs    en    sammanhållen
diskrimineringslagstiftning  som  skulle  ge  bättre
förutsättningar  att  samordna ombudsmannafunktionen
till  en  sammanhållen myndighet  med  hög  juridisk
kompetens.  I  ett  längre  perspektiv  kan det vara
möjligt     att     sammanlänka    funktionen    med
Justitieombudsmannen.     Med     en    sammanhållen
lagstiftning som också gäller utanför arbetslivet är
det  möjligt  att  ställa krav på en större  del  av
samhällslivet        som        även        omfattar
åldersdiskriminering.    Enligt   motionärerna    är
diskriminering  av äldre inom  vården  och  i  andra
sammanhang ett reellt problem.
Johan Pehrson och Helena Bargholtz (båda fp) begär
i   motion   2001/02:    Ju450    yrkande   32   ett
tillkännagivande  till  regeringen  om  det  svenska
ombudsmannasystemet.  Ombudsmannainstitutionen   bör
enligt  motionärerna  nu  förtydligas och förenklas.
Ingripanden mot statliga och kommunala ämbetsmän bör
samordnas under JO-ämbetet  medan  övriga  ombudsmän
bör  slås  samman  till  ett  ombudsmannaämbete  med
eventuellt  nya  uppgifter.  Stor återhållsamhet bör
dock  enligt  motionen iakttas när  det  gäller  att
införa nya sådana.

Carl Erik Hedlund  (m)  begär  i motion 2000/01:K328
att  riksdagen  beslutar  att avskaffa  lagarna  mot
diskriminering  på  grund av  etnicitet,  handikapp,
sexuell läggning eller  kön  (yrkande 1). Motionären
begär också ett tillkännagivande  till regeringen om
vikten av sänkta skatter och avregleringar  i  syfte
att   motverka   diskriminering  på  arbetsmarknaden
(yrkande  3).  Enligt  motionären  går  lagarna  mot
diskriminering  på  flera  sätt  emot  grundläggande
värden i en liberal rättsstat. Den typen av lagar är
med nödvändighet  godtyckliga.  De riktar sig mot en
till    stor   del   oskyldig   kategori   människor
(arbetsgivare).  De  motverkar  också  sitt påstådda
syfte   att   få   in  marginaliserade  grupper   på
arbetsmarknaden. Det  är  i stället bättre att genom
sänkta   skatter  och  avregleringar   bereda   alla
arbetsföra   plats   i   en   växande  dynamisk  och
konkurrenskraftig  ekonomi. De goda  exemplen  borde
växa fram som goodwill och konkurrensfördelar.

I motion 2001/02:K420  av Gunnar Axén (m) begärs att
16  lagar  och  förordningar   avskaffas  (yrkandena
116).  I  motionen betonas att människor  bör  vara
fria och ha  frihet  att  tillåtas  göra vad man har
rätt  att  göra. Det är enligt motionären  dags  att
starta resan  dit, och en rad lagar och förordningar
bör därför avskaffas,  nämligen  lagen (1966:742) om
hotell-  och pensionatrörelse, lagen  (1969:612)  om
förbud mot  professionell  boxning, lagen (1970:943)
om arbetstid m.m. i husligt arbete, lagen (1976:580)
om        medbestämmande        i       arbetslivet,
hyresförhandlingslagen    (1978:304),     12    kap.
jordabalken,  namnlagen  (1982:670), arbetstidslagen
(1982:673),      förordningen      (1983:18)      om
studerandekårer, nationer och studentföreningar  vid
universitet   och  högskolor,  lagen  (1987:375)  om
förbud  mot s.k.  bastuklubbar  och  andra  liknande
verksamheter,  lagen  (1990:886)  om  granskning och
kontroll av filmer och videogram, jämställdhetslagen
(1991:433),   tobakslagen  (1993:581),  alkohollagen
(1994:1738), alkoholförordningen  (1994:2046), lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt,  lagen (1998:408)
om  förbud  mot köp av sexuella tjänster  och  lagen
(2000:537) om  märkning  och  registrering av hundar
samt   förordningen  (2000:538)  om   märkning   och
registrering av hundar.

Tidigare behandling

Frågan om en samlad ombudsmannamyndighet behandlades
hösten 2000 (bet. 2000/01:KU3). Utskottet framhöll i
sin bedömning  inledningsvis  den  särställning  som
Riksdagens  ombudsmän  har. Utskottet ansåg inte att
det  fanns  någon  anledning  att  ifrågasätta  JO:s
ställning och verksamhet.

När  det  gällde  frågan   om  att  föra  ihop  de
ombudsmän  som är underställda  regeringen  till  en
ombudsmannaorganisation ansåg utskottet att tiden nu
var mogen att  utreda frågan. Enligt utskottet borde
således  en utredning  tillsättas  med  uppgift  att
undersöka  om  det finns förutsättningar för att slå
samman    några    av     eller    samtliga    dessa
ombudsmannainstitutioner till en institution. Frågan
om  huvudmannaskapet  för  dessa   ombudsmän  måste,
enligt  utskottet,  ses  i  ljuset  av de  uppgifter
ombudsmännen  tilldelas. Vad utskottet  anfört  gavs
regeringen till känna (rskr. 2000/01:3335).

Kulturutskottet,            arbetsmarknadsutskottet,
näringsutskottet  och miljö- och  jordbruksutskottet
har  kortfattat avstyrkt  motionsyrkanden  från  den
allmänna  motionstiden åren 2000 och 2001 från samma
motionär  som  står  bakom  motion  2001/02:K420  om
avskaffande  av vissa enskilda lagar i syfte att öka
medborgarnas frihet (bet. 2001/02:KrU3, 2000/01:NU7,
2000/01:AU7, 2000/01:AU9 och 2000/01:MJU8). En något
utförligare  motivering   till   avstyrkandet   hade
arbetsmarknadsutskottet  som  beträffande  vissa  av
arbetstidslagarna framhöll att det finns behov av en
lagreglering  för  att det skall gå att upprätthålla
en   rimlig   balans   mellan   arbetsgivarens   och
arbetstagarens önskemål  i frågor rörande arbetstid.
Arbetsmarknadsutskottet ville  i  sammanhanget också
påminna om de rättigheter i fråga om  arbetstid  som
finns  i  EG-rätten  och  som  Sverige som nation är
skyldigt    att    se    till    att   arbetstagarna
tillförsäkras.

Utredning om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning

Regeringen   har   den  31  januari  2002   beslutat
tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att
bl.a.   överväga   en  gemensam   lagstiftning   mot
diskriminering  som omfattar  alla  eller  flertalet
diskrimineringsgrunder      och     samhällsområden.
Kommittén  skall  också  ha i uppdrag  att  se  över
ansvarsområden        och       uppgifter        för
Jämställdhetsombudsmannen,  Ombudsmannen  mot etnisk
diskriminering,       Handikappombudsmannen      och
Ombudsmannen mot diskriminering  på grund av sexuell
läggning   samt   överväga   en   samordning   eller
sammanslagning av samtliga dessa ombudsmän  samt  om
den  eller  de framtida ombudsmannainstitutioner som
föreslås skall  vara  underställda  regeringen eller
riksdagen. Kommittén skall redovisa uppdraget senast
den 1 december 2004.

Utskottets ställningstagande

Regeringen   har   nyligen   lagt  fram  proposition
2001/02:72 Ändringar i regeringsformen   samarbetet
i      EU      m.m.      vari     föreslagits     en
målsättningsbestämmelse i 1 kap. 2 § regeringsformen
som  bl.a.  föreskriver  att   det   allmänna  skall
motverka  diskriminering  av människor på  grund  av
kön,  hudfärg,  nationellt eller  etniskt  ursprung,
språklig      eller      religiös      tillhörighet,
funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan
omständighet  som gäller den  enskilde  som  person.
Utskottet är inte  berett att nu förorda att skyddet
i stället regleras i  2 kap.  regeringsformen och då
som   ett  generellt  skydd  mot  alla   former   av
diskriminering.  Motionerna  2001/02:K349  (mp)  och
2000/01:Sf20 yrkande 3 (m) avstyrks.

Den    nyligen   beslutade   utredningen   om   en
sammanhållen    diskrimineringslagstiftning   kommer
enligt  sina direktiv  (dir.  2002:11)  att  ta  upp
frågan          om          en          sammanhållen
diskrimineringslagstiftning   omfattade  alla  eller
flertalet         diskrimineringsgrunder         och
samhällsområden.  Därvid   skall   bl.a.  frågan  om
diskriminering  på  grund  av ålder och  behovet  av
skydd  mot  diskriminering  av   s.k.  transpersoner
övervägas.  Också  det  civilrättsliga  området  och
skadeståndsfrågan berörs. I uppdraget ingår dessutom
att överväga en samordning  eller  sammanslagning av
Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen  mot  etnisk
diskriminering,       Handikappombudsmannen      och
Ombudsmannen mot diskriminering  på grund av sexuell
läggning  eller några av dem samt om  den  eller  de
framtida ombudsmannainstitutioner som föreslås skall
vara  underställda   regeringen   eller   riksdagen.
Motionerna 2000/01:K399 yrkande 1 (mp), 2000/01:K242
(kd),  2000/01:So451  yrkande  1 (c), 2001/02:K80  i
denna   del   (m),  2001/02:K82  yrkande   7   (mp),
2001/02:So611 yrkande  2 (m), 2001/02:A388 yrkandena
910  (kd)  och 2001/02:So302  yrkande  2  (kd)  får
därigenom anses tillgodosedda och avstyrks.
Utskottet konstaterar  emellertid  att regeringens
direktiv   inte   omfattar  bl.a.  Barnombudsmannen.
Utskottet vill erinra  om att konstitutionsutskottet
hösten 2000 ansåg att en  utredning borde tillsättas
för att undersöka om det finns  förutsättningar  för
att  slå samman några av eller samtliga de ombudsmän
som  är   underställda   regeringen.  Riksdagen  gav
regeringen detta som sin mening  till  känna. Enligt
utskottets  mening  är  regeringens kommittédirektiv
inte  acceptabla från denna  utgångspunkt.  Samtliga
ombudsmän   under  regeringen  bör  i  enlighet  med
riksdagens uttalande  omfattas  av  direktiven  till
kommittén.  Utskottet  föreslår  att  riksdagen  med
delvis   bifall   till   motionerna  1999/2000:Sf637
yrkande  9  (c),  2000/01:K401   yrkande   1   (mp),
2001/02:K350   (m),  2001/02:K381  yrkande  1  (mp),
2001/02:Ju450 yrkande  32 (fp), 2001/02:A227 yrkande
5  (kd), som sin mening ger  regeringen  detta  till
känna.

Utskottet  är  inte  berett  att  ställa  sig  bakom
yrkandena  i  motionerna  2000/01:K328 yrkande 1 och
2001/02:K420 yrkandena 116  om  att avskaffa en rad
lagar eller i motion 2000/01:K328 yrkande 3 (båda m)
om ett tillkännagivande till regeringen om vikten av
sänkta  skatter  och  avregleringar  i   syfte   att
motverka    diskriminering    på    arbetsmarknaden.
Motionsyrkandena avstyrks.


Rasism, främlingsfientlighet och
etnisk diskriminering m.m.


Utskottets förslag i korthet
Utskottet  avstyrker en motion (mp) om  att  utlänningar
skall likställas  med  svenska medborgare när
det   gäller   regeringsformens   skydd   för
mänskliga rättigheter samt om att hela 2 kap.
regeringsformen   bör   omarbetas   och   att
utlänningslagstiftningen, regeringsformen och
Europakonventionen   bör   bli   föremål  för
närmare utredning.
Jämför reservation 6 (mp).

Skrivelsen

Rasism, främlingsfientlig och etnisk  diskriminering
är   ett   prioriterat   område  i  handlingsplanen.
Regeringens  mål för integrationspolitiken  är  lika
rättigheter, skyldigheter  och  möjligheter för alla
oavsett   etnisk   och   kulturell   bakgrund,    en
samhällsgemenskap  med samhällets mångfald som grund
samt  en  samhällsutveckling   som  kännetecknas  av
ömsesidig respekt och tolerans och  som alla oavsett
bakgrund  skall  vara  delaktiga  i och medansvariga
för.   Regeringen   hänvisar   till  skrivelsen   En
nationell       handlingsplan       mot      rasism,
främlingsfientlighet,  homofobi  och  diskriminering
(skr. 2000/01:59) och till att samtliga  myndigheter
som  lyder  direkt under regeringen getts i  uppdrag
att upprätta  handlingsplaner  för att främja etnisk
mångfald  bland de anställda. Vidare  hänvisas  till
propositionen   Hets   mot  folkgrupp,  m.m.  (prop.
2001/02:59) där det föreslagits  bl.a. att det skall
införas en särskild straffskala för  grova  fall  av
hets  mot  folkgrupp och att tillämpningsområdet för
bestämmelserna om hets mot folkgrupp utvidgas så att
också  hets  med   anspelning  på  sexuell  läggning
omfattas.

Regeringen prioriterar  enligt skrivelsen fortsatt
arbete   med   att   bryta   social    och    etnisk
snedrekrytering  till  högre utbildning. En särskild
utredare  har  fått  i  uppdrag   att  beskriva  och
analysera fördelningen av makt och inflytande ur ett
integrationspolitiskt perspektiv. Det antirasistiska
arbetet har förstärkts och 10  miljoner  kronor  per
år    har     beräknats   för   detta   arbete.   En
försöksverksamhet    med    lokala   och   regionala
diskrimineringsombud skall påbörjas  under  år 2002.
En  arbetsgrupp  har utarbetat ett förslag till  hur
det fortsatta arbetet  för  att  bistå  personer som
vill  lämna  rasistiska  och  liknande  grupperingar
skall bedrivas, utvecklas och finansieras.

Gällande regler m.m.

Bestämmelserna  om utlänningars fri- och rättigheter
infördes  i 2 kap.  regeringsformen  den  1  januari
1977. Regeringsformens  fri- och rättighetsreglering
avsåg   ursprungligen  i  princip   endast   svenska
medborgare.  Orsaken  angavs vara att endast svenska
medborgare har en ovillkorlig rätt att uppehålla sig
här  i riket och att bereda  sig  sin  utkomst  här,
vilket    är    en   förutsättning   för   att   ett
rättighetsskydd  skall  få  full  verkan.  Det  hade
vidare  i  vissa hänseenden  ansetts  föreligga  ett
legitimt behov  av  att  kunna  besluta om särskilda
begränsningar i utlänningars fri-  och  rättigheter.
Dessutom  gäller  att  den vanliga lagstiftningen  i
stor  utsträckning  tillförsäkrar   utlänningar   de
rättigheter  som för svenska medborgares del skyddas
genom regeringsformens rättighetsreglering. Från det
i  regeringsformen  för  utlänningars  del  skyddade
området undantas frågor om åsiktsregistrering och om
andra    begränsningar    i    rörelsefriheten    än
frihetsberövanden (prop. 1975/76:209 s. 132).

Enligt  2 kap. 22 § första stycket regeringsformen
likställs utlänning  med  svensk  medborgare i flera
fall.  Utlänning  kan  dock enligt andra  stycket  i
samma paragraf bli föremål för särskild lagstiftning
i   fråga  om  yttrandefrihet,   informationsfrihet,
mötesfrihet,  demonstrationsfrihet,  föreningsfrihet
och  religionsfrihet,  skydd mot tvång att  ge  till
känna  sin  åskådning  samt   skydd  mot  kroppsligt
ingrepp, kroppsvisitation, husrannsakan och liknande
intrång  samt  mot  intrång i förtrolig  meddelelse.
Särskilda föreskrifter  i  lag  kan  också inskränka
skyddet     mot    frihetsberövande,    rätt    till
domstolsprövning   av   frihetsberövande   av  annan
anledning  än  brott  eller  misstanke om brott  och
offentlighet vid domstolsförhandling, liksom skyddet
mot ingrepp på grund av åskådning  samt författares,
konstnärers och fotografers rätt till  sina verk och
rätten att driva näring eller utöva yrke.  Av  detta
lagrum     framgår     också     att     den    s.k.
proportionalitetsprincipen  i  2  kap.  12  §  andra
stycket   regeringsformen   inte  är  tillämplig  på
ingrepp i utlänningars rättigheter som sker med stöd
av
2  kap. 22 § andra stycket. I  2  kap.  12  §  andra
stycket  föreskrivs  att  begränsning  av  fri-  och
rättigheter  som  första  stycket  ger  utrymme  för
endast  får  göras för att tillgodose ändamål som är
godtagbart    i    ett     demokratiskt    samhälle.
Begränsningen  får  aldrig  gå  utöver  vad  som  är
nödvändigt  med  hänsyn  till det  ändamål  som  har
föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att
den  utgör  ett  hot mot den  fria  åsiktsbildningen
såsom en av folkstyrelsens  grundvalar.  Begränsning
får   inte   göras  enbart  på  grund  av  politisk,
religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Europakonventionen, som sedan den 1 januari
1995 gäller som lag här i landet, gör i skyddet
för mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter i princip inte skillnad mellan svenska
och utländska medborgare. Bestämmelserna om
yttrandefrihet, frihet att delta i fredliga
sammankomster och föreningsfrihet samt förbud
mot diskriminering hindrar dock inte införandet
av inskränkningar i utlänningars politiska
verksamhet.

Motionen

Kerstin-Maria   Stalin   m.fl.  (mp)  tar  i  motion
2001/02:K429  upp frågan om  utlänningars  fri-  och
rättigheter. I yrkande 3 begärs förslag till ändring
i 2 kap. regeringsformen så att särbehandling mellan
svenska  och  utländska   medborgare   undanröjs.  I
yrkande   2   begärs   ett   tillkännagivande   till
regeringen  om  det  önskvärda  i  att utländska och
svenska  medborgare  i  så  stor  utsträckning   som
möjligt    skall    vara   jämställda   i   2   kap.
regeringsformen    om   grundläggande    fri-    och
rättigheter. Vidare  begärs  ett tillkännagivande om
att  inskränkningar  i  de  grundläggande  fri-  och
rättigheterna   skall   vara   godtagbara    i   ett
demokratiskt  samhälle  och  stå  i  proportion till
nyttan med bestämmelsen för alla innevånare i landet
(yrkande 1). I yrkande 6 begärs förslag till hur
2 kap. regeringsformen kan omarbetas i  syfte att ge
handlingsutrymme  under  extraordinära  förhållanden
och  tydligt  visa att Europakonventionen gäller.  I
yrkande   4   begärs   en   närmare   utredning   av
utlänningslagstiftningen,     regeringsformen    och
Europakonventionen    m.m.   I   dag   gäller    att
begränsningar  i  lag  kan   ske  utan  att  det  är
godtagbart i ett demokratiskt  samhälle och utan att
det står i proportion till nyttan  med bestämmelsen.
Motionärerna   anser   att   det  förhållandet   att
skyddsreglerna inte gäller fullt  ut för utlänningar
visar att utlänningar som inte valt  att bli svenska
medborgare  av en eller annan anledning  inte  anses
som  fullvärdiga   invånare   och  att  det  finns
anledning att bemöta dem med en viss misstänksamhet.
Någon  form  av  skyddslagstiftning   måste   landet
naturligtvis   ha  för  att  minimera  riskerna  för
terrorhandlingar  m.m.  och för att kunna lagföra de
skyldiga, men detta innebär enligt motionärerna inte
att människor med annat medborgarskap  skall  behöva
särbehandlas. Frågan är om utlänningslagstiftningen,
eller  tillämpningen  av  den, på något sätt står  i
strid   med   Europakonventionen.    Hela   2   kap.
regeringsformen borde enligt motionen skrivas om för
att bli mer överskådlig, och lättare att förstå.

Tidigare riksdagsbehandling

Hösten 1992 avstyrkte utskottet ett yrkande  om  att
utlänningar  skulle omfattas av samma grundlagsskydd
som    svenska    medborgare    när    det    gäller
åsiktsregistrering.  Utskottet  hänvisade bl.a. till
de ovan redovisade ställningstagandena  vid 1976 års
reform (bet. 1992/93:KU2).

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening gör sig de bedömningar  som
gjordes  i  samband  med  grundlagsändringarna  1976
fortfarande  gällande.  Utskottet som inte är berett
att  förorda  en  ändrad  ordning  avstyrker  motion
2001/02:K429 yrkandena 14 och 6.


Funktionshindrades rättigheter m.m.


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker, med hänvisning  till att regeringen
föreslagit  att  ett  skydd  införs  i 1 kap.
regeringsformen, motionsyrkanden (fp)  om att
bestämmelser  om skydd mot diskriminering  av
funktionshindrade  skall  införas  i  2  kap.
regeringsformen.   Också  ett  motionsyrkande
(fp) om ratificering  av  Europakonventionens
tilläggsprotokoll     12    avstyrks.     Ett
motionsyrkande om bristande  tillgänglighet i
samhället för funktionshindrade (kd) avstyrks
med       hänvisning       till      beslutat
utredningsarbete.
Jämför reservation 7 (fp).

Bakgrund

I    2   kap.   regeringsformen,   som    innehåller
föreskrifter  om grundläggande fri- och rättigheter,
föreskrivs bl.a.  att  lag eller föreskrift inte får
innebära att någon medborgare  missgynnas därför att
han  med  hänsyn  till  ras, hudfärg  eller  etniskt
ursprung tillhör minoritet  (15  §) eller missgynnas
på grund av sitt kön, om ej föreskriften utgör led i
strävanden  att åstadkomma jämställdhet  mellan  män
och kvinnor eller  avser värnplikt eller motsvarande
tjänsteplikt (16 §).  Någon motsvarande föreskrift i
2 kap. finns inte när det gäller funktionshindrade.

EU:s ministerråd antog den 27 november 2000 rådets
direktiv 2000/78/EG om  inrättandet av en allmän ram
för  likabehandling  i arbetslivet.  Detta  direktiv
behandlar  arbetslivsområdet   i   vid   mening  och
omfattar  diskrimineringsgrunderna  religion   eller
övertygelse,   funktionshinder,  ålder  och  sexuell
läggning.
Under år 2000  antogs  ett tilläggsprotokoll nr 12
till   Europakonventionen,   där    det   sägs   att
åtnjutandet av varje rättighet som föreskrivs  i lag
skall  säkerställas  utan  diskriminering  på  någon
grund,  såsom  kön,  ras,  hudfärg, språk, religion,
politisk  eller  annan åskådning,  nationellt  eller
socialt  ursprung,   tillhörighet   till   nationell
minoritet,  förmögenhet,  börd  eller  ställning   i
övrigt.  Sverige  har inte undertecknat protokollet.
Ett av skälen var att  Sverige  hade  föredragit ett
separat   instrument   som   hade  kunnat  innehålla
utförligare  och  mer detaljerade  bestämmelser  med
sikte  på  att bekämpa  diskriminering  inom  sådana
samhällsområden    där    diskriminering   är   mest
förekommande och där den till  slut  kan bli ett hot
mot den demokratiska samhällsordningen.  Ett  sådant
instrument  skulle  ha fått effekt så snart det hade
ratificerats   och   trätt    i   kraft.   Med   ett
tilläggsprotokoll   som   innehåller   ett   allmänt
diskrimineringsförbud kommer  det att dröja längre 
troligen  många  år    innan  Europadomstolen   har
avgjort  så  många  enskilda  klagomål  att  det  är
någorlunda klart vad diskrimineringsförbudet innebär
i  praktiken. Ett annat skäl var att det är oklart i
vilken  utsträckning  protokollet  tillåter staterna
att vidta s.k. positiva åtgärder i syfte  att främja
jämställdheten  mellan könen och jämlikheten  mellan
olika grupper i samhället.
Regeringen  har   i   propositionen   Ändringar  i
regeringsformen     samarbetet  i  EU  m.m.  (prop.
2001/02:72) föreslagit ett kompletterande och stärkt
grundlagsskydd för utsatta grupper. Enligt förslaget
fogas till regeringsformens  målsättningsstadgande i
1 kap. 2 § regeringsformen en  föreskrift om att det
allmänna  dels  skall verka för att  alla  människor
skall  kunna  uppnå   delaktighet  och  jämlikhet  i
samhället,  dels  skall motverka  diskriminering  på
grund  av  kön,  hudfärg,  nationellt  eller  etnisk
ursprung,  språklig   eller  religiös  tillhörighet,
funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan
omständighet som gäller den enskilde som person.
I lagen (1999:132) om  förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med  funktionshinder  och  i
lagen  (2001:1286)  om likabehandling av studenter i
högskolan   finns  bestämmelser   till   skydd   mot
diskriminering av funktionshindrade.

I regeringens  direktiv  den  31  januari 2002 (dir.
2002:11)  ges en parlamentarisk kommitté  i  uppdrag
bl.a. att överväga  om  skydd  mot  missgynnande  av
personer  med  funktionshinder på grund av bristande
tillgänglighet bör  införas på andra samhällsområden
än i arbetslivet och högskolan. Enligt direktiven är
det ofta bristen på tillgänglighet  som  är  grunden
för det missgynnande funktionshindrade utsätts  för.
En  person  med  funktionshinder  utestängs  sålunda
många  gånger från en lokal, tjänst eller verksamhet
till följd  av  bl.a. den fysiska miljöns utformning
och användbarhet,  icke  anpassad  information eller
bristande service. Regeringen hänvisar  till  att  i
lagen  om förbud mot diskriminering i arbetslivet av
personer  med  funktionshinder  finns en bestämmelse
som  tar sikte just på bristande tillgänglighet  och
att lagen om likabehandling av studenter i högskolan
innehåller  en  bestämmelse  med i huvudsak liknande
innehåll. I den mån kommittén föreslår att ett skydd
mot diskriminering på grund av  funktionshinder  bör
införas  på  andra  samhällsområden än i arbetslivet
och högskolan skall kommittén också överväga förslag
som  syftar  till  ett  skydd  mot  missgynnande  av
funktionshindrade    på    grund     av    bristande
tillgänglighet.  Kommittén  skall  även överväga  om
sådana  regler  skall  införas  på  de  områden  som
omfattas   av   direktivet   om   likabehandling   i
arbetslivet  men  inte av lagen om diskriminering  i
arbetslivet av personer med funktionshinder.

Funktionshindrades  rättigheter  är  en  prioriterad
fråga i den nationella handlingsplanen för mänskliga
rättigheter.  Regeringens  mål för handikappolitiken
är att utjämna skillnaderna  i levnadsvillkor mellan
personer   med   funktionshinder  och   den   övriga
befolkningen. Regeringen har avlämnat en proposition
om  nya  regler  för   att   motverka  domstolstrots
avseende verkställighet av domar för insatser enligt
lagen  (1993:387)  om  stöd och service  till  vissa
funktionshindrade och socialtjänstlagen  (1980:620).
I  proposition  2001/02:80  Demokrati  för  det  nya
seklet  har  det  föreslagits  åtgärder  i syfte att
underlätta för funktionshindrade medborgare  att åta
sig och genomföra politiska uppdrag.

Regeringens  mål  är  att  fortsätta  sitt  arbete
enligt    den    nationella    handlingsplanen   för
handikappolitiken  (prop.  1999/2000:79)  vad  avser
insatser   för   att   motverka  diskriminering   av
människor med funktionshinder  och  för att göra det
möjligt   för   funktionshindrade   att   delta    i
samhällslivet.
Våren   2001   gjordes   ändringar  av  plan-  och
bygglagen  (1987:10)  för att  öka  tillgängligheten
till   befintliga  lokaler   dit   allmänheten   har
tillträde    och   på   allmänna   platser.   Enligt
förordningen    (2001:526)     om     de    statliga
myndigheternas    ansvar   för   genomförandet    av
handikappolitiken skall  statliga  myndigheter verka
för  att  personer  med  funktionshinder   ges  full
delaktighet    i    samhället    och   jämlikhet   i
levnadsvillkor. Myndigheterna är skyldiga  att  göra
den  egna  verksamheten samt lokaler och information
tillgängliga för funktionshindrade. Regeringen avser
dessutom att  ge  ett  antal  myndigheter på central
nivå ett särskilt ansvar för att de nationella målen
för   handikappolitiken  förverkligas   inom   deras
respektive sektorsområden. En översyn planeras också
av områden  som  saknar regler om tillgänglighet för
personer med funktionshinder.

Motionerna

Lars  Leijonborg  m.fl.   (fp)  begär  i  motionerna
1999/2000:So321 yrkande 18,  2000/01:So538 yrkande 8
och   2001/02:So618   yrkande   12  ett   förbud   i
regeringsformen direkt riktat mot  diskriminering av
människor  med funktionsnedsättning.  Bestämmelserna
om skydd mot diskriminering i 2 kap. regeringsformen
som nu gäller etniska minoriteter och diskriminering
på  grund  av   kön,   bör  utökas  med  förbud  mot
diskriminering  av  funktionshindrade.   I  de  båda
sistnämnda motionsyrkandena begärs också att Sverige
i  Europarådet  verkar  för  att Europarådet breddar
diskrimineringsförbudet i Europakonventionen  så att
det  blir  ett generellt förbud som också innefattar
människor med funktionshinder.

Ester  Lindstedt-Staaf   (kd)   begär   i   motion
2001/02:So619 (yrkande 7) att den nya utredning  som
skall se över diskrimineringslagstiftningen skall få
ett   direktiv   att   utreda   huruvida   bristande
tillgänglighet i samhället kan vara diskriminerande.
Motionären  hänvisar  till att var fjärde lokal  där
kommunfullmäktige  håller   sina  sammanträden  inte
uppfyller   minimala  krav  på  tillgänglighet   för
rörelsehindrade,  vilka  därmed  utestängs  från  en
central  del  av  den svenska demokratin. I bara tio
procent av kommunerna kan man kommunicera direkt med
kommunens växel med  hjälp av en texttelefon. Sex av
tio  kommuner  saknar  program  för  tillgänglighet.
Många  grundskolor  saknar  minimal  anpassning  för
rörelsehindrade. Bankomater  kan  inte  utnyttjas av
rullstolsburna. Vidare framhålls att det  i dag inte
anses  diskriminerande  om en elev på grund av  sitt
funktionshinder inte kan komma in i skolan.

Utskottets ställningstagande

Funktionshindrades rättigheter  är  ett  prioriterad
område  enligt den nationella handlighetsplanen  för
fri- och  rättigheter.  Målsättningen är att utjämna
skillnaderna i levnadsvillkor  mellan  personer  med
funktionshinder  och den övriga befolkningen. En rad
åtgärder har vidtagits i detta syfte, och regeringen
avser att fortsätta  sina  insatser för att motverka
diskriminering av människor  med funktionshinder och
för  att göra det möjligt för funktionshindrade  att
delta i samhällslivet

Regeringen  har i proposition 2001/02:72 Ändringar
i regeringsformen  samarbetet i EU, m.m. föreslagit
att  det i 1 kap.  2  §  regeringsformen  införs  en
bestämmelse  om  att  det  allmänna  skall  motverka
diskriminering   av  människor  på  grund  av  bl.a.
funktionshinder. Utskottet  är  inte  berett  att nu
förorda  att  en   bestämmelse  om diskriminering av
funktionshindrade  motsvarande de  bestämmelser  som
gäller för etniska minoriteter och diskriminering på
grund  av  kön  införs  i  2  kap.  regeringsformen.
Utskottet anser vidare  att  de skäl som anförts för
att  inte  ratificera  tilläggsprotokoll   12   till
Europakonventionen  fortfarande  äger sin giltighet.
Motionerna 1999/2000:So321 yrkande 18, 2000/01:So538
yrkande  8 och 2001/02:So618 yrkande  12  (alla  fp)
avstyrks följaktligen.
När  det  gäller  den  fråga  om  kommittédirektiv
rörande  tillgängligheten  för  funktionshindrade  i
samhället som tas upp i motion 2001/02:So619 yrkande
7  (kd) vill utskottet hänvisa till att regeringen i
direktiv   den  31  januari  2002  uppdragit  åt  en
parlamentarisk  kommitté  att  överväga om skydd mot
missgynnande  av  personer  med  funktionshinder  på
grund  av bristande tillgänglighet  bör  införas  på
andra   samhällsområden   än   i   arbetslivet   och
högskolan.    Motionsyrkandet   får   därmed   anses
tillgodosett och avstyrks.

Diskriminering på grund av sexuell
läggning


Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning  bl.a. till att regeringen föreslagit att
bestämmelser om skydd  mot  diskriminering på
grund av sexuell läggning skall  införas  i 1
kap.   regeringsformen   avstyrker  utskottet
motionsyrkanden (v, kd, fp resp. v, s, c, fp)
om  att  bestämmelser  om  sådant  skydd  bör
införas  i 2 kap. regeringsformen.  Utskottet
hänvisar också  till  det  utredningsarbete i
fråga        om        en        sammanhållen
diskrimineringslagstiftning som beslutats.
Jämför reservationerna 8 (v, mp) och 9 (fp).

Bakgrund

I     regeringens     proposition    Ändringar     i
regeringsformen    samarbetet   i  EU  m.m.  (prop.
2001/02:72)   föreslås   att  till  regeringsformens
målsättningsstadgande i 1  kap.  2 § regeringsformen
fogas en föreskrift om att det allmänna  dels  skall
verka  för  att  alla  människor  skall  kunna uppnå
delaktighet  och  jämlikhet i samhället, dels  skall
motverka diskriminering  på  grund  av kön, hudfärg,
nationellt  eller  etniskt ursprung, språklig  eller
religiös  tillhörighet,   funktionshinder,   sexuell
läggning,  ålder eller annan omständighet som gäller
den enskilde  som person. I propositionen hänvisades
till att Riksförbundet för sexuellt likaberättigande
anfört  att  även  könsidentitet  bör  inkluderas  i
uppräkningen.  Regeringen  framhöll att uppräkningen
av olika otillåtna diskrimineringsgrunder  endast är
exemplifierande  och  inte  uttömmande.  Det åligger
alltså det allmänna att motverka diskriminering även
på   grund   av   andra      liknande     osakliga
omständigheter som gäller den enskilde som person.

I  regeringens kommittédirektiv om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning   (dir.   2002:11)   ges
kommittén  i  uppdrag  att  kartlägga  och analysera
behovet  av  och  formerna för en reglering  av  ett
förbud  mot diskriminering  av  alla  transpersoner.
Kommittén  skall  också  överväga  om  en  eventuell
lagstiftning  mot  diskriminering  av  transpersoner
skall        ingå        i        en        gemensam
diskrimineringslagstiftning. Kommittén skall  vidare
behandla  frågan  om  användningen av termen sexuell
läggning  i  syfte  att  åstadkomma   en  konsekvent
användning av den i lagstiftningen. Kommittén  skall
överväga  om  detta  begrepp  bör  ersätta  termerna
homosexualitet    och    homosexuell    läggning   i
författningar där detta kan aktualiseras.

Arbetet  mot  diskriminering  på  grund  av  sexuell
läggning  tas  i den nationella handlingsplanen  för
mänskliga   fri-  och   rättigheter   upp   som   en
prioriterad fråga.  Regeringen  avser  att fortsätta
att  verka  för att registrerade partner som  enligt
nationell lag har samma rättigheter och skyldigheter
gentemot varandra  som  makar  i ett äktenskap skall
likställas    med   makar   i   äktenskap    i    de
tjänsteföreskrifter           som           reglerar
anställningsvillkoren    för    anställda   i   EU:s
institutioner.   Regeringen  hänvisar   också   till
propositionen  Hets   mot   folkgrupp   m.m.  (prop.
2001/02:59) vari föreslås att hets med anspelning på
sexuell läggning kriminaliseras.

Motionerna

Flera  motioner tar upp frågan om diskriminering  på
grund av  sexuell läggning. I motion 2001/02:K244 av
Tasso Stafilidis  m.fl  (v) och motion 2001/02: L371
yrkande 2 (v, s, c, fp och  mp) begärs ett tillägg i
2 kap. 15 § regeringsformen som  innebär  ett  skydd
mot  lagar  och  andra  föreskrifter  som missgynnar
någon av skäl som har samband med sexuell  läggning.
Enligt    motionärerna    förekommer   det   i   dag
diskriminerande lagstiftning.

Också i motion 2000/01:Sf22  yrkande  5  av  Kalle
Larsson  m. fl. (v) begärs en komplettering i 2 kap.
regeringsformen  med ett skydd mot diskriminering på
grund av sexuell läggning.
I motion 2001/02:A388  yrkande  5  i  denna del av
Magda    Ayoub   (kd)   begärs   en   utredning   om
regeringsformens  minoritetsskydd,  som  innebär att
ingen   får   missgynnas   genom   lag  eller  annan
föreskrift på grund av att han med hänsyn  till ras,
hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet.
Regeringen  bör tillsätta en utredning som ser  över
hur minoritetsskyddet i regeringsformen bör utformas
för att möta  de  behov  som finns i vårt samhälle i
dag. Bland annat bör belysas om och i så fall hur de
som  tillhör  minoritetsgrupper   på  grund  av  sin
sexuella identitet kan infattas i minoritetsskyddet.
Per  Lager  m.fl. (mp) begär i motion  2001/02:K82
yrkande  9  att  regeringen  utreder  transpersoners
speciella   behov   av    diskrimineringsskydd.    I
motionerna  2000/01:L459  och  2001/02:L367  av  Ana
Maria   Narti   m.fl.  (fp)  begärs  att  homo-  och
bisexuella    samt   transpersoner    omfattas    av
regeringsformens     skydd    mot    diskriminerande
lagstiftning (yrkande 8 resp. 7).
Lars  Leijonborg  m.fl.   (fp)   begär   i  motion
2001/02:So637  yrkande 16 ett tillkännagivande  till
regeringen  om  rätten  att  som  individ  själv  få
bestämma    sin   livsstil,    bl.a.    genom    att
diskriminering  av  homosexuella motverkas  genom en
skärpt lagstiftning men  också  genom  att polis och
åklagare prioriterar dessa brott bättre.

Utskottets ställningstagande

Regeringen har i proposition 2001/02:72  Ändringar i
regeringsformen    samarbetet  i EU m.m. föreslagit
att  det  i  1  kap. 2 § regeringsformen  införs  en
föreskrift  om  att   det  allmänna  skall  motverka
diskriminering på grund  av  bl.a. sexuell läggning.
Detta        innebär        i       likhet       med
diskrimineringsbestämmelserna i 2 kap. ett skydd mot
att  diskriminerande  lagar stiftas  och  bibehålls.
Utskottet  är  inte  berett   att   förorda  att  en
bestämmelse om skydd mot diskriminering  på grund av
sexuell  läggning  införs  i  2 kap. regeringsformen
eller  att  frågan  om  grundlagsskyddet  för  vissa
utsatta grupper nu åter blir  föremål för utredning.
Motionerna 2001/02:K244 (v), 2001/02:L371  yrkande 2
(v, s, c, fp och mp), 2000/01:Sf22 yrkande 5 (v) och
2001/02:A388  yrkande  5  i denna del (kd) avstyrks.
När det gäller motionerna 2000/01:L459 yrkande 8 och
2001/02:L367 yrkande 7 (båda  fp)  om  att homo- och
bisexuella   samt  transpersoner  bör  omfattas   av
regeringsformens     skydd    mot    diskriminerande
lagstiftning vill utskottet  därutöver  hänvisa till
att   det   åligger   det   allmänna   att  motverka
diskriminering  på grund av andra liknande  osakliga
omständigheter som  gäller  den enskilde som person.
Också dessa motionsyrkanden avstyrks.

Skyddet mot diskriminering av transpersoner kommer
att   behandlas  av  den  av  regeringen   beslutade
utredningen         om        en        sammanhållen
diskrimineringslagstiftning.    Motion   2001/02:K82
yrkande  9  får  därigenom  anses  tillgodosedd  och
avstyrks följaktligen.
När  det  gäller motion 2001/02:So637  yrkande  16
(fp)   om   motverkande    av    diskriminering   av
homosexuella    vill    utskottet    hänvisa    till
regeringsförslaget om ändringar i bl.a.  1  kap. 2 §
regeringsformen  som  också  gäller sexuell läggning
och  till  att regeringen i propositionen  Hets  mot
folkgrupp m.m.  (prop.  2001/02:59)  föreslagit  att
hets   med  anspelning  på  sexuell  läggning  skall
omfattas  av  tillämpningsområdet för bestämmelserna
om hets mot folkgrupp.  Regeringen  har  också  gett
Brottsförebyggande   rådet   i   uppdrag  att  följa
rättsväsendets   insatser   mot   brottslighet   med
homofobiska inslag och domstolarna  skall  till HomO
översända  kopior  av  bl.a.  sådana  domar  som rör
brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
Enligt  utskottets  mening saknas mot denna bakgrund
anledning för ett tillkännagivande till regeringen i
denna fråga. Motionsyrkandet avstyrks.

Barnets rättigheter


Utskottets förslag i korthet

Utskottet     avstyrker    ett     motionsyrkande     om
barnkonsekvensanalyser  och  barnbilagor till
statsbudgeten  m.m. (mp) med hänvisning  till
vidtagna      åtgärder      och      tidigare
ställningstagande.
Ett   motionsyrkande   om   en   översyn   av
tillämpningen    av   barnkonventionen   (fp)
avstyrks    med   hänvisning    till    bl.a.
Barnombudsmannens ansvar.
Flera    motionsyrkanden    (fp,    mp)    om
flyktingbarnens  situation  och  amnesti  för
gömda   flyktingbarn  avstyrks  mot  bakgrund
bl.a. av  att  en  rad åtgärder vidtagits för
att förbättra situationen.
Ett  motionsyrkande  (c)   om   åldersgränser
avstyrks   med   hänvisning   till   beslutat
utredningsarbete.
Jämför  reservationerna 10 (fp), 11 (mp),  12
(fp) och 13 (mp).

Bakgrund

Det  viktigaste   internationella   dokumentet   som
reglerar  barns  rättigheter  är  FN:s konvention om
barnets  rättigheter (barnkonventionen)  som  antogs
1999.  Konventionens   grundläggande   principer  är
förbud mot diskriminering (artikel 2), barnets bästa
i  främsta rummet (artikel 3), rätten till  liv  och
utveckling  (artikel 6) och rätten att få komma till
tals (artikel 12).

Även barnets rättigheter är en prioriterad fråga i
handlingsplanen.  Regeringens  mål med barnpolitiken
är att barn och ungdomar skall växa  upp  under goda
och   trygga   förhållanden.  Regeringen  avser  att
fortlöpande följa  att lagändringar med anledning av
barnkonventionen får avsedd effekt. En barnskrivelse
till riksdagen har nyligen avlämnats.
Den  nationella  strategin   för  att  förverkliga
barnkonventionen  i  Sverige  innehåller  bl.a.  att
konventionen  skall vara ett aktivt  instrument  och
genomsyra allt  beslutsfattande  i Regeringskansliet
som rör barn, att barnkonsekvensanalyser skall göras
vid  statliga beslut som rör barn och  att  kommuner
och landsting bör inrätta system för att kunna följa
hur  barnets  bästa  förverkligas  i  det  kommunala
arbetet.

Enligt  1  kap.  1  §  andra stycket utlänningslagen
(1989:529) föreskrivs att  i  fall  som rör ett barn
skall  särskilt  beaktas  vad hänsynen till  barnets
hälsa  och utveckling samt barnets  bästa  i  övrigt
kräver.    I    samband    med    att   denna   s.k.
portalparagrafen   om   barnets  bästa  infördes   i
utlänningslagen     anförde    regeringen     (prop.
1996/97:25) att barnets bästa är en omständighet som
skall beaktas bland andra intressen vid utformningen
av  de  svenska  invandringsreglerna.  Många  gånger
måste en avvägning  göras  mellan alternativ som har
såväl  goda  som  dåliga  konsekvenser  för  barnet.
Avgörande  vid bedömningen av  barnets  bästa  borde
enligt regeringen  vara  i  vilken grad barnet i sin
psykosociala utveckling kan antas ta bestående skada
av att flytta tillbaka till hemlandet,  att  skiljas
från  de  oftast  tillfälliga  påfrestningar  som en
flyttning  till  andra  miljöer ofta innebär för ett
barn.   Socialförsäkringsutskottet   fann   i   sitt
betänkande  1996/97:SfU5  det  mycket värdefullt att
hänsynen  till  barnets  hälsa och  utveckling  samt
barnets   bästa  i  övrigt,  genom   införandet   av
portalbestämmelsen,  sattes  i  fokus  och att lagen
därigenom kom att genomsyras av den hänsyn som måste
tas  till  barn  vid  lagens  tillämpning. Utskottet
betonade  även  hur viktigt det är  att  ett  sådant
synsätt   också   präglar   myndigheternas   arbete.
Socialförsäkringsutskottet     delade    regeringens
uppfattning  att  prövningen av barnets  bästa  inte
generellt får tillåtas att ta över samhällsintresset
att reglera invandringen.

Migrationsverket  har   beslutat  att  genomföra  en
utbildning  om  bl.a.  barnkonventionen   och   dess
betydelse i utlänningsrätten, samtalsmetodik och hur
barnet  påverkas  av en utredningssituation. När det
gäller frågor om barnets bästa har Utlänningsnämnden
en   särskild   utsedd   handläggare   som   bevakar
tillämpningen av  barnkonventionen och den särskilda
bestämmelsen  om barnets  bästa  i  utlänningslagen.
Barnperspektivet  skall uppmärksammas i varje ärende
som rör ett barn.

Vidare    har    såväl     Migrationsverket    som
Utlänningsnämnden fått i uppdrag att till regeringen
redovisa   på  vilket  sätt  myndigheterna   utifrån
barnkonventionens  bestämmelser  och intentioner har
beaktat barnperspektivet i sitt arbete såväl internt
som  externt.  Migrationsverket  skall   dessutom  i
samverkan  med Skolverket redovisa hur kvaliteten  i
Migrationsverkets familjebaserade barnverksamhet kan
förbättras, i vilken omfattning asylsökande barn tas
emot i kommunernas  förskolor och vilka insatser som
görs för att stödja barnen  samt i vilken omfattning
dessa barns behov tillgodoses  på  något annat sätt.
Uppdraget  skall  avrapporteras senast  den  1  mars
2003.
I den migrationspolitiska propositionen 1996/97:25
anfördes att barn i  familjer  som  håller sig undan
myndigheterna   regelmässigt   lever   i   en   svår
situation.  Detta  är  fallet  även  om barnen lever
tillsammans med sina föräldrar. Regeringen ansåg att
insatserna för dessa utsatta barn måste  inriktas på
att  förhindra sådana situationer där undanhållandet
blir   ett    led    i   ansträngningarna   att   få
uppehållstillstånd.  Vidare   ansåg  regeringen  att
förutsägbarhet  och konsekvens i  rättstillämpningen
har stor betydelse  för  om  en  asylsökande,  som i
bägge   instanser   fått   avslag   på   ansökan  om
uppehållstillstånd, ändå håller sig kvar i  landet i
förhoppning om att senare få ett sådant tillstånd.
Regeringen      hänvisade     till     att     ett
uppehållstillstånd  efter ny ansökan enligt 2 kap. 5
b  §  utlänningslagen  bara  bör  kunna  ges  om  en
tidigare  inte  prövad omständighet  berättigar  den
sökande till skydd  här  eller  om det skulle strida
mot     humanitetens     krav     att     verkställa
avlägsnandebeslutet.  Har verkställigheten fördröjts
under avsevärd tid på grund  av  omständigheter  som
utlänningen  inte  kunnat råda över kan det innebära
att tillräckliga humanitära  skäl  anses  finnas. En
illegal   vistelsetid   bör  å  andra  sidan  enligt
propositionen i princip inte heller i fortsättningen
få  tillgodoräknas.  Ett  bifall  måste  i  så  fall
förutsätta  att  risken  bedöms   vara   synnerligen
betydande   för   självdestruktiva   handlingar   av
utomordentligt  allvarlig  natur från barnets  sida,
eller  för  att  barnet  allvarligt   skadas  i  sin
psykosociala  utveckling  om  det med tvång  skickas
tillbaka till hemlandet eller fortsatt  lever  under
pressade  förhållanden  till  följd  av  att  det av
föräldrarna hålls undan myndigheterna.

I   propositionen   Ändringar  i  regeringsformen  
samarbetet i EU m.m.  (prop. 2001/02:72) föreslås en
ändring  i 1 kap. 2 § regeringsformen  med  innebörd
att det allmänna  skall  motverka  diskriminering av
människor    bl.a.    på    grund    av   ålder.   I
författningskommentaren   anges   att   genom    att
begreppet  ålder tas upp i förteckningen avses att
betona bl.a.  att  barn  i princip skall bemötas som
jämlika individer och att  de  skall  ha  rätt  till
medinflytande  enligt  sin  utvecklingsnivå  när det
gäller frågor som rör dem själva.

Motionerna

Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82  ett
tillkännagivande     till    regeringen    om    att
barnkonsekvensanalyser  skall  ingå  som en naturlig
del i beslutsunderlag. Barnkonventionen skall enligt
motionen   tillämpas   i   olika  verksamheter   och
barnperspektivet  skall  beaktas   i  all  offentlig
verksamhet och på alla nivåer  nationell,  regional
och  kommunal.  Motionärerna  vill  att  barnbilagor
skall ingå i både kommunal- och statsbudget (yrkande
10).

I  motion  2001/02:K81  av Helena Bargholtz  m.fl.
(fp) begärs ett tillkännagivande  till regeringen om
en   parlamentarisk  utredning  för  att   se   över
barnkonventionens  tillämpning  (yrkande  2). Det är
enligt  motionen  inte  acceptabelt  att  samhällets
intresse  av att reglera invandringen kan leda  till
att det vidtas  åtgärder  som  inte är förenliga med
barnets bästa. Motionärerna anser  att hänsynen till
barnets  bästa  som  regel måste gå före  samhällets
intresse av att reglera  invandringen, särskilt i de
fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för
allvarliga  övergrepp  och  därför   har  medicinska
vårdbehov. En parlamentarisk utredning  bör  snarast
tillsättas med uppgift att se över bestämmelserna om
barnets  bästa  och  deras tillämpning. I yrkande  3
begärs  ett tillkännagivande  om  åtgärder  för  att
förbättra  omhändertagandet av ensamma flyktingbarn.
Motionärerna  anser  att  socialtjänsten  bör ta ett
tydligare   ansvar   och   att  samordningen  mellan
respektive    kommun   och   Migrationsverket    bör
förbättras.
Även i motion 2001/02:K82 (mp) tas flyktingbarnens
situation    upp.     Motionärerna     begär     ett
tillkännagivande  till  regeringen  om  amnesti  för
gömda  flyktingbarn  (yrkande 4). De ensamma barnens
situation och handläggningen  av dessa ärenden måste
utredas och nödvändiga åtgärder  vidtas (yrkande 5).
Dessutom bör Sverige verka för att  man  inom EU tar
fram   ett   gemensamt   handlingsprogram   för  hur
flyktingbarn,   särskilt  ensamma,  skall  behandlas
(yrkande 6).

I motion 2001/02:K284  (yrkande  18) av Agne Hansson
m.fl.   (c)   begärs   ett   tillkännagivande   till
regeringen   om  ett  lagförslag  med   förbud   mot
åldersdiskriminering. Dagligen blir människor enligt
motionärerna   diskriminerade   i   vårt   samhälle.
Lagstiftningen  har   tydligt  lyft  upp  frågan  om
diskriminering på grund  av  kön,  etnisk  bakgrund,
funktionshinder  eller  sexuell  läggning.  När  det
gäller  ålder  finns  det däremot ingen lagstiftning
som garanterar framför allt ungdomars rätt till lika
behandling  på  objektiv   grund.   Det   bör   inte
accepteras  att enskilda näringsidkare kan sätta upp
egna   åldersgränser    baserade    på    subjektiva
bedömningar.

Tidigare behandling

Finansutskottet   har  hösten  2001  avstyrkt  flera
motioner  om  barnbilaga   till  budgetpropositionen
(bet. 2001/02:FiU1). I en motion  (mp) framhölls att
det  i  barnbilagan  tydligt  borde redovisas  vilka
områden i statsbudgeten som avser  barnen,  hur stor
del av samhällets resurser som går till barnen  samt
hur   de   föreslagna   förändringarna   i  budgeten
förväntas påverka barnen. Finansutskottet såg mycket
positivt på regeringens strävan att barnperspektivet
skall  finnas  med i allt offentligt beslutsfattande
som rör barn. Många  insatser  var  under  beredning
inom     Regeringskansliet.     Det    var    enligt
finansutskottet  viktigt att dessa  frågor  har  hög
prioritet. Finansutskottet  hade  tidigare behandlat
frågan  om  en  barnbilaga  till budgetpropositionen
(bet. 1997/98:FiU26, 2000/01:FiU1). Frågan har också
behandlats    av    konstitutionsutskottet     (bet.
1997/98:KU27)      och     socialutskottet     (bet.
1996/97:SoU8,      1997/98:SoU13,      1998/99:SoU6,
1999/2000:SoU12, 2000/01:SoU7) som avstyrkt motioner
i frågan med hänvisning till att det varit en allmän
strävan att undvika bilagor av t.ex. detta slag till
budgetpropositionen.  Finansutskottet  ansåg att det
arbete   som  pågår  inom  Regeringskansliet   kring
redovisningen  av barnfrågorna samt strategierna för
utformning,   uppföljning    och    utvärdering   av
barnpolitiken   var   värdefullt.  Kravet   på   att
barnfrågorna skall redovisas  i  en  särskild bilaga
till    budgetpropositionen    måste    dock   anses
underordnat  kravet  på  att  redovisningen blir  så
aktuell och genomarbetad som möjligt.

Socialutskottet  avstyrkte  i  december  2000  flera
motioner    som    behandlade    genomförandet    av
barnkonventionen   (2000/01:SoU7).   Socialutskottet
delade   regeringens  bedömning  att  kommuner   och
landsting   behöver  hjälp  med  allmän  kunskap  om
barnkonventionen   liksom   med  att  fortbilda  den
personal  som  arbetar  med  barn  om  konventionens
innehåll.  Utskottet noterade också  att  regeringen
har   inlett   ett   samarbete   med   kommun-   och
landstingsförbunden  för  att  finna  former för att
föra  över  kunskap  till  kommuner  och  landsting.
Avsikten  var  att  bilda  en  gemensam  arbetsgrupp
mellan    regeringen,    de    två   förbunden   och
Barnombudsmannen för att ytterligare understödja det
lokala arbetet med barnkonventionens genomförande.

Socialutskottet vidhöll att den  antagna strategin
för     att    genomföra    barnkonventionen    samt
Barnombudsmannens  ansvar  för  att  samordna  såväl
detta  arbete  som  att  bevaka  barns och ungdomars
intressen i olika sammanhang gjorde  att en särskild
utredning   med   uppgift   att   påvisa  hur  olika
samhällsbeslut sammantaget påverkar  barns situation
inte  är  erforderlig.  Av  samma  skäl  fanns   det
anledning  att  anta  att  barnkonventionen  alltmer
kommer  att  genomsyra  allt arbete hos myndigheter,
kommuner  och landsting som  direkt  eller  indirekt
berör barn.
Kulturutskottet      har      nyligen     avstyrkt
motionsyrkanden     om     åldersgränserna     (bet.
2001/02:KrU8). Kulturutskottet hänvisade till att en
ingående    genomgång    av    författningsreglerade
åldersgränser gjorts i utredningsbetänkandet Bevakad
övergång  Åldersgränser för unga  upp  till  30  år
(SOU  1996:111). Kulturutskottet ville framhålla att
frågan  om  mera enhetliga åldersgränser kompliceras
av  att  uppsatta   åldersgränser  avser  så  skilda
förhållanden    som   ungas    rättigheter,    deras
skyldigheter och deras behov av skydd. Att med dessa
skilda utgångspunkter  fastställa  en  enda enhetlig
åldersgräns    torde    innebära    stora   problem.
Kulturutskottet  var dock medvetet om  att  ungdomar
upplever   mängden  av   olika   åldersgränser   som
otillfredsställande  och  att  gränserna  ibland kan
kännas godtyckligt satta. Gränser som funnits  under
en   längre   tid  kanske  också  kan  upplevas  som
otidsenliga, eftersom  t.ex.  samhällsutveckling och
utbildningsväsendets utbyggnad  på  olika  sätt  har
påverkat   ungdomars   mognad.   Åldersgränser   som
ungdomar  kan  uppleva som orättvisa och onödiga kan
också vara sådana  som inte är författningsreglerade
utan   satta  av  t.ex.   restauranger   och   andra
nöjesarrangörer.  Kontakter  med  branschföreträdare
hade    tagits    från    Regeringskansliet,     men
överläggningarna    hade    inte   lett   till   att
splittringen  av åldersgränser  för  tillträde  till
restauranger m.m. ändrats. Kulturutskottet hänvisade
till   att   regeringen    beslutat   tillsätta   en
parlamentarisk kommitté med  uppdrag  att arbeta med
frågan          om          en          sammanhållen
diskrimineringslagstiftning. I uppdraget  ingår  att
lämna    förslag    till   hur   bestämmelserna   om
åldersdiskriminering      i     EG-direktivet     om
likabehandling i arbetslivet (2000/01:Kr78/EG) skall
genomföras    i    Sverige.    När    det     gäller
diskrimineringsgrunden   ålder   skall   utredningen
kartlägga i vilken utsträckning det finns  ett behov
av   att   införa   sådan   lagstiftning   på  andra
samhällsområden   än   de   områden   som  täcks  av
direktivet om likabehandling i arbetslivet.

Yttrande från socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet  vill,  liksom   i   sitt
betänkande  2001/02:SfU8  vari  utskottet  behandlat
motioner som tar upp de utländska barnens situation,
anföra att barnkonventionens innehåll alltid bör stå
i  blickpunkten för myndigheternas agerande i  olika
situationer. Det får anses särskilt betydelsefullt i
asylprocessen,   då  de  barn  som  kommer  hit  som
asylsökande på olika  sätt  kan ha varit utsatta för
svåra   trauman  och  andra  umbäranden.   Utskottet
konstaterar  att  det pågår ett väl utvecklat arbete
som syftar till att  sätta  barn och deras särskilda
behov i fokus i asylprocessen.  Utskottet utgår från
att   regeringen   noggrant   följer   hur   barnens
rättigheter       tas       till       vara       av
utlänningsmyndigheterna.  Vidare  nämns  att  enligt
proposition  2001/02:96  En  förstärkt barnombudsman
skall  Barnombudsmannen ägna särskild  uppmärksamhet
åt  frågor   som   rör   barn  och  unga  i  utsatta
situationer, bl.a. asylsökande barn.

Socialförsäkringsutskottet    anser   att   motion
2001/02:K81 yrkande 2 kan anses tillgodosedd med det
anförda och därför bör avslås av riksdagen.

När  det  gäller  förslaget  i  motion   2001/02:K82
yrkande 4 att alla gömda utländska barn bör beviljas
uppehållstillstånd anges bl.a. följande.

Situationen  för  barn som lever gömda, t.ex.  hur
många barn det är som  lever  gömda,  varför  de  är
gömda  och  hur  de  påverkas under den tid de lever
gömda  på  kort  och  lång  sikt,  har  utretts  och
redovisats av Socialstyrelsen  och  Migrationsverket
(dåvarande  Invandrarverket)  i rapporten  När  barn
lever gömda (SoS-rapport 1999:5). Olika åtgärder har
därefter   vidtagits   för  att  förbättra   barnens
situation.  Bland  annat  har   i  enlighet  med  en
överenskommelse        mellan       staten       och
Landstingsförbundet regeringen  i mars 2000 beslutat
att  barn som hålls gömda inför verkställigheten  av
ett   avvisnings-   eller   utvisningsbeslut   skall
tillförsäkras  hälso-  och sjukvård på samma grunder
som asylsökande barn.
Vid  behandlingen  av  liknande   motioner   under
föregående              riksmöte             anförde
socialförsäkringsutskottet i betänkande 2000/01:SfU9
även bl.a. följande.
Inom  Migrationsverket  pågår   arbete   med   att
förbättra  förutsättningarna  för att de som får ett
avlägsnandebeslut  förstår och accepterar  beslutet.
Även  Migrationsverkets   återvändandearbete   skall
utvecklas   ytterligare.   Det   är  väsentligt  att
återvändandeperspektivet  hålls  öppet   under  hela
asylprocessen genom att t.ex. alternativa  lösningar
för   familjens,  såväl  föräldrarnas  som  barnens,
framtid   diskuteras.   Migrationsverket   utvecklar
vidare  ett system för att uppmärksamma och ge  stöd
till barnfamiljer  som  verkar  vara i riskzonen för
att gömma sig.
Att  barn  i  familjer  som saknar  tillstånd  att
vistas i Sverige och håller  sig undan myndigheterna
regelmässigt  lever  under  svåra   förhållanden  är
givet.  Det  är  därför  av  stor  vikt  att   olika
överväganden  görs  och  att  projekt  initieras och
utvecklas  i  syfte  att  motverka  att barnfamiljer
gömmer sig. Socialförsäkringsutskottet  hänvisade  i
nämnda  betänkande  också  till  att statsrådet Maj-
Inger Klingvall i ett interpellationssvar år 2000 om
amnesti till gömda flyktingar anfört  att  det  inte
var  hennes  uppfattning att de som håller sig undan
sedan ett avvisningsbeslut  meddelats kollektivt bör
få  uppehållstillstånd. En noggrann  och  rättssäker
individuell  prövning  var  att  föredra.  Amnestier
riskerade    erfarenhetsmässigt    att   skapa   nya
förväntningar om nya amnestier. Statsrådet  betonade
emellertid    att   hänsynstaganden   sker      med
tillämpning av  utlänningslagen    till  humanitära
omständigheter  även när dessa inte förelegat  under
prövningen hos myndigheterna  utan  uppstått  som en
konsekvens av att man inte lämnat landet utan hållit
sig    undan.   Allmänt   kunde   för   ärenden   om
uppehållstillstånd    sägas    att   införandet   av
portalbestämmelsen  om  hänsynstagande   till  barns
bästa  lett till att barn på grund av de sammantagna
skälen  får   tillstånd  i  större  utsträckning  än
tidigare.  Socialförsäkringsutskottet  delade  denna
uppfattning.
Vad gäller  uppehållstillstånd  till ensamkommande
barn   har   regeringen  i  skrivelse  1999/2000:137
angivit  att tanken  är  att  dessa  barn  efter  en
tämligen kort tid efter ankomsten till Sverige skall
få ett definitivt  besked huruvida de får stanna här
eller  inte.  De  barn   som  inte  är  i  behov  av
uppehållstillstånd  i  Sverige  och  vars  föräldrar
meddelat  att  de  kommer  att   ta  emot  barnet  i
hemlandet kommer att meddelas avslag på sin ansökan.
Övriga   barn  skall  omgående  beviljas   permanent
uppehållstillstånd.
Socialförsäkringsutskottet    anser   att   motion
2001/02:K82 yrkande 4 bör avslås.

Socialförsäkringsutskottet  framhåller   vidare  att
frågan  om mottagandet av barn också är föremål  för
förhandlingar inom EU med anledning av kommissionens
förslag  till   direktiv  om  mottagandevillkor.  En
generalklausul  till   förmån   för   personer   med
särskilda behov är införd i förslaget och innebär  i
princip  att  de särskilda behoven som tillhör dessa
grupper skall beaktas (artikel 23). Som personer med
särskilda   behov   anges   bl.a.   underåriga   och
underåriga  utan   medföljande   vuxen.  För  nämnda
grupper   finns   särskilda   föreskrifter.   Vidare
hänvisas     till    att    det    aviserats     ett
barnrättsperspektiv  i  ett kommande lagförslag inom
det    asyl-   och   migrationsrättsliga    området.
Socialförsäkringsutskottet nämner också att det även
pågår annat  samarbete inom EU, t.ex. ett arbete som
inletts mellan  Sverige  och Tyskland och som gäller
ryska  barn.  Enligt socialförsäkringsutskottet  får
motion 2001/02:K82  yrkande 6 anses tillgodosedd med
detta, varför motionen bör avslås av riksdagen.

Vad gäller ensamkommande  utländska  barns situation
hänvisar   socialförsäkringsutskottet   till    sitt
betänkande    2001/02:SfU8,   i   vilket   utskottet
behandlar ett antal  motioner  som  tar  upp  sådana
frågor.  I  betänkandet anges att utskottet tidigare
har behandlat  motioner  om  ensamkommande  barn.  I
betänkande  1996/97:SfU5 anförde utskottet bl.a. att
det är en självklarhet att för barn liksom för vuxna
noga utreda varje  påstående om risk för förföljelse
eller andra omständigheter  som ger behov av skydd i
Sverige. Utskottet noterade emellertid att det stora
flertalet  av  de  barn som då kommit  ensamma  till
Sverige  och  ansökt  om  uppehållstillstånd  saknat
behov  av  skydd  mot förhållanden  i  hemlandet.  I
betänkande             2000/01:SfU9             hade
socialförsäkringsutskottet    redogjort    för   att
regeringen  i  skrivelse 1999/2000:137 angett  bl.a.
att Migrationsverket  i  sin  ambition  att värna om
barnets  bästa  i  praktiken  kommit att överta  det
ansvar som egentligen ankommer på kommunerna.

Frågan om de ensamkommande barnen  togs  också upp
vid      socialförsäkringsutskottets      offentliga
utfrågning  om  flyktingpolitiken  den  20  november
2001.  Från  Migrationsverkets  sida  angavs  då att
verket  har lagt fast en ny ordning som avsågs gälla
fr.o.m.   2002.    Enligt   denna   ordning   skulle
socialtjänsten i första  hand  ansvara  för ett barn
som kommer hit ensamt. Socialtjänsten skall  besluta
om barnets boende och omedelbart förordna en god man
som   kan   biträda   barnet   med  att  söka  asyl.
Migrationsverket  handlägger  och  utreder  därefter
asylärendet. Migrationsverkets  förslag grundade sig
på  att  rådande  praxis  inte  stämde  överens  med
gällande lagstiftning.
Den 8 januari 2002 angav Svenska Kommunförbundet i
en  skrivelse till statsrådet Mona  Sahlin  att  det
bestämt  satte  sig  emot  att  en  sådan förändring
skulle genomföras. Kommunförbundet anförde bl.a. att
en  ändring av praxis och nu rådande rutiner  skulle
medföra  en  kostnadsövervältring  från  staten till
kommunerna  och  att  frågan därför borde analyseras
ytterligare.
Vid  en  sluten  utfrågning  med  företrädare  för
Migrationsverket,      Svenska      Kommunförbundet,
Socialstyrelsen och Rädda  Barnen  den  12 mars 2000
framkom att man nu kommit till rätta med  den  akuta
kris  som  uppstod  under  hösten  2001,  bl.a.  vid
Migrationsverkets  gruppboende  i Carlslund. De barn
som kommer i dag har en helt annan  bakgrund  än  de
ensamma  barn som kom under 1980-talet. I dag uppger
barnen bl.a.  att  de är barnhemsbarn utan föräldrar
eller  att  de  behöver  läkarvård.  Många  barn  är
kriminella och drogberoende  och  har  ofta rört sig
mellan länderna i Europa. Barnen har ofta ett större
behov av vård, stödåtgärder eller sociala  insatser,
och  asylutredningen  utgör  i dessa fall endast  en
mindre del. Under 2001 ansökte  461  ensamma barn om
asyl i Sverige. I år, fram till den 12 februari, har
det  kommit 82 barn till Sverige. En stor  majoritet
är pojkar  och  de  flesta  är  tonåringar.  Mer  än
hälften   av   dem   som  i  dag  är  inskrivna  hos
Migrationsverket bor i  eget  boende, dvs. hos släkt
och vänner.
Socialstyrelsen       anförde      att      enligt
socialtjänstlagen ligger  det  yttersta ansvaret för
barnen på kommunerna. Det är emellertid  viktigt att
barnets  bästa  tillgodoses fullt ut i det praktiska
utförandet.
Socialförsäkringsutskottet    kunde    i    nämnda
betänkande konstatera att regeringen beslutat att ge
Migrationsverket  och Socialstyrelsen i uppdrag  att
gemensamt och i samråd  med  Integrationsverket  och
Barnombudsmannen   förbättra   mottagandet   av   de
ensamkommande    barnen.    Uppdraget,   som   skall
genomföras i samverkan med Svenska  Kommunförbundet,
Landstingsförbundet      och      andra      berörda
organisationer,  skall  vara slutfört senast den  31
maj  2002.  Utskottet förutsatte  att  myndigheterna
därvid   analyserar    innebörden    av    begreppet
vistelsekommun  i  socialtjänstlagen  i  förevarande
situationer och underströk vikten av att mottagandet
av    ensamkommande    barn    snarast   förbättras.
Socialförsäkringsutskottet   som   avstyrkt   de   i
betänkande 2000/01: SfU8 behandlade motionerna anser
att  något  tillkännagivande  till  regeringen   med
anledning  av  motionerna  2001/02:K81 yrkande 3 och
2001/02:K82  yrkande  5  inte  är  påkallat,  varför
motionerna bör avslås.

Utskottets ställningstagande

Av den nationella handlingsplanen för mänskliga fri-
och rättigheter framgår  att barnkonventionen  skall
vara   ett  aktivt  instrument  och  genomsyra  allt
beslutsfattande  i  Regeringskansliet  som rör barn,
att barnkonsekvensanalyser skall göras vid  statliga
beslut  som  rör barn och att kommuner och landsting
bör inrätta system  för  att kunna följa hur barnets
bästa förverkligas i det kommunala  arbetet.  Enligt
utskottets   mening   saknas   mot   denna  bakgrund
anledning   att   göra  ett  tillkännagivande   till
regeringen om att barnkonsekvensanalyser  skall ingå
som  en  naturlig  del  av  beslutsunderlag och  att
barnbilagor skall ingå i kommunala budgetar. När det
gäller barnbilaga till statsbudgeten  vill utskottet
hänvisa   till   finansutskottets  ställningstagande
hösten 1999 då liknande  motionsyrkanden avstyrktes.
Utskottet avstyrker motion  2001/02:  K82 yrkande 10
(mp).

När  det  gäller barnkonventionens tillämpning  vill
utskottet i  likhet med socialutskottet hänvisa till
den   antagna   strategin    för    att    genomföra
barnkonventionen  och till Barnombudsmannens  ansvar
för att samordna detta  arbete  och bevaka barns och
ungdomars  intressen  i  olika  sammanhang.   Liksom
socialförsäkringsutskottet                      vill
konstitutionsutskottet      hänvisa     till     att
barnkonventionens   innehåll  alltid   bör   stå   i
blickpunkten  för myndigheternas  agerande  i  olika
situationer,    vilket     får     anses    särskilt
betydelsefullt i asylprocessen. Mot  bakgrund av det
väl utvecklade arbete som pågår och som  syftar till
att sätta barn och deras särskilda behov i  fokus  i
asylprocessen   kan  som  socialförsäkringsutskottet
framhåller  förutsättas   att   regeringen  noggrant
följer  hur  barnens rättigheter tas  till  vara  av
utlänningsmyndigheterna.      Konstitutionsutskottet
delar  socialförsäkringsutskottets   mening  att  en
utredning med uppgift att se över bestämmelserna  om
barnets   bästa   och   deras  tillämpning  inte  är
nödvändig.  Motion  2001/02:K81   yrkande   2   (fp)
avstyrks.

I  fråga  om de ensamkommande utländska barnen och
de  gömda  barnen  gör  konstitutionsutskottet  inte
heller      någon       annan      bedömning      än
socialförsäkringsutskottet.  Motionerna  2001/02:K82
yrkandena 46 (mp) samt 2001/02:K81 yrkande  3  (fp)
avstyrks.
När  det  gäller den i motion 2001/02:K284 yrkande
18  (c)  behandlade   frågan  om  åldersgränser  som
näringsidkare sätter upp vill utskottet hänvisa till
att regeringen beslutat  tillsätta  en  kommitté som
skall  utreda  en samlad diskrimineringslagstiftning
och i vars uppdrag ingår att också se över frågan om
åldersdiskriminering  utanför  arbetslivet. Resultat
av  utredningsarbetet bör avvaktas.  Motionsyrkandet
avstyrks.

Äldres rättigheter


Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning  till Äldreberedningen och utredningen om
en  sammanhållen  diskrimineringslagstiftning
avstyrker utskottet  ett  par motionsyrkanden
(mp resp. c) om de äldres situation.

Bakgrund

I  propositionen  Ändringar  i   regeringsformen   
samarbetet  i EU m.m. (prop. 2001/02:72) föreslås en
ändring i 1 kap.  2  §  regeringsformen med innebörd
att  det allmänna skall motverka  diskriminering  av
människor    bl.a.    på    grund    av   ålder.   I
författningskommentaren   anges   att   genom    att
begreppet ålder tas upp i förteckningen markeras ett
krav  på  att det allmänna på olika sätt skall verka
mot diskriminering av äldre.

I     kommittédirektiven      En      sammanhållen
diskrimineringslagstiftning (dir. 2002:11) anges att
kommittén  skall  överväga  möjligheterna  till   en
gemensam   lagstiftning   mot   diskriminering   som
omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder
och           samhällsområden.           Beträffande
diskrimineringsgrunden   ålder   skall   utredningen
kartlägga i vilken utsträckning det finns  behov  av
att införa sådan lagstiftning på andra områden än de
som täcks av direktivet 2000/78/EG om likabehandling
i arbetslivet.

Äldres rättigheter är en av de prioriterade frågorna
i  den nationella handlingsplanen för mänskliga fri-
och  rättigheter. Regeringens mål för äldrepolitiken
är att  äldre skall kunna leva ett aktivt liv och ha
inflytande  i  samhället  och över sin vardag, kunna
åldras  i  trygghet  och  med bibehållet  oberoende,
bemötas med respekt samt ha  tillgång  till god vård
och omsorg. I skrivelsen framhålls att det  finns få
mänskliga   rättigheter   som   avser  enbart  äldre
människor.    Av    principen    om   de   mänskliga
rättigheternas     universalitet     följer      att
rättigheterna  gäller  alla  människor,  och således
skall  äldre människor kunna ta till vara sina  fri-
och  rättigheter   på   samma   villkor   som  andra
människor. Riksdagen godkände i juni 1998 nationella
mål  för  äldrepolitiken  (prop. 1997/98:113,  rskr.
1997/98:307). Till grund för  utformningen  av målen
låg FN:s deklaration år 1991 med principer för äldre
personer.  År  1998  tillsattes  den parlamentariska
Äldreberedningen     med     uppdrag    att    skapa
förutsättningar  för  en  långsiktig  utveckling  av
äldrepolitiken   (S   1998:8).   Beredningen   skall
redovisa sitt arbete senast den 1 maj 2003.

Motionerna

Per  Lager  m.fl. (mp) begär  i  motion  2001/02:K82
yrkande 11 ett  tillkännagivande  till regeringen om
de äldres speciella situation. Samhället  bör  genom
att  tillskapa  forum  och instrument söka vägar för
att kunna ta del av den resurs de äldre utgör.

I  motion  2001/02:So239   yrkande  2  av  Kenneth
Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om behovet av att vidta  åtgärder för att
undanröja all form av åldersdiskriminering  när  det
gäller   äldre.  En  sammanhållen  lagstiftning  mot
diskriminering  som också gäller utanför arbetslivet
skulle göra det möjligt att ställa krav på en större
del   av   samhällslivet    även    i    fråga    om
åldersdiskriminering.

Utskottets ställningstagande

Äldreberedningen  arbetar sedan tre år med att skapa
förutsättningar  för  en  långsiktig  utveckling  av
äldrepolitiken. Enligt  utskottets mening saknas mot
denna  bakgrund  anledning   att   göra  ett  sådant
tillkännagivande  till  regeringen  om   de   äldres
situation som begärs i motion 2001/02:K82 yrkande 11
(mp). Motionsyrkandet avstyrks.

När   det   gäller   det   krav  på  åtgärder  mot
åldersdiskriminering   som   tas   upp    i   motion
2001/02:So239  yrkande 2 (c) vill utskottet  hänvisa
till   att   en   utredning   om   en   sammanhållen
diskrimineringslagstiftning  beslutats av regeringen
och  till  att  uppdraget också omfattar  frågan  om
diskriminering  på   grund  av  ålder  även  utanför
arbetslivet.  Motionsyrkandet  får  därigenom  anses
tillgodosett och avstyrks följaktligen.

Nationella minoriteter

Utskottets förslag i korthet

Med  hänvisning  till  vidtagna  åtgärder  och  pågående
arbete avstyrks tre motionsyrkanden (c) om de
nationella   minoriteternas  delaktighet  och
självbestämmande     i     demokratin.    Ett
motionsyrkande  (c)  om  att  de   nationella
minoriteterna  och ursprungsbefolkningen  bör
nämnas   i   regeringsformen   avstyrks   med
hänvisning till att det i 1 kap. 2 § och även
2  kap. 20 § regeringsformen  redan  ges  ett
grundlagsskydd.  Ett  par  motionsyrkanden om
minoritetsspråken    (kd)    avstyrks     med
hänvisning  till vidtagna åtgärder respektive
tidigare        ställningstagande.        Ett
motionsyrkande   (c)   om   en   översyn   av
teckenspråkets   ställning    avstyrks    med
hänvisning   till   att   en   sådan  översyn
förbereds inom Regeringskansliet.

Bakgrund

Sverige  ratificerade i februari  2000  Europarådets
ramkonvention  om  skydd  för nationella minoriteter
och  den  europeiska  stadgan  om  landsdels-  eller
minoritetsspråk   (jfr.  prop.   1998/99:143,   bet.
1999/2000:KU6).    Konventionen     om    nationella
minoriteter  är  uppbyggd  som en principdeklaration
och omfattar bestämmelser om  skydd  för  språk samt
skydd  och stöd för minoritetskulturer, traditioner,
kulturarv   och   religion.  Artikel  15  anger  att
parterna skall skapa  nödvändiga förutsättningar för
att den som tillhör nationella minoriteter effektivt
skall  kunna  delta i det  kulturella,  sociala  och
ekonomiska livet  samt  i offentliga angelägenheter,
särskilt sådana som berör dem.

Den 1 april 2000 trädde lagarna (SFS 1999:1175 och
1176) om rätt att använda  samiska respektive finska
och   meänkieli   hos  förvaltningsmyndigheter   och
domstolar  i  kraft.   Samtliga  varieteter  av  det
samiska språket ges ett  skydd  som  syftar till att
språken  skall stärkas så att de kan hållas  levande
som minoritetsspråk  i  Sverige.  Rätten att använda
minoritetsspråken       avser       de       områden
(förvaltningsområden)  där  språken  används av hävd
och fortfarande används i tillräcklig omfattning.

Enligt   8   §   förvaltningslagen  (1986:223)   bör
myndigheter vid behov  anlita  tolk  i kontakter med
personer  som  inte  behärskar svenska. Bestämmelser
gäller både skriftliga och muntliga kontakter.

Statsrådet    Mona    Sahlin     har    återkommande
sammanträffat        med       företrädare       för
minoritetsorganisationer  i syfte att föra en dialog
om minoritetspolitiken. I en  promemoria  av  den  8
februari   2002   som   upprättats  inför  en  sådan
sammankomst  har  vidtagna  åtgärder  redovisats.  I
promemorian      redovisas      att      de      nya
sändningstillstånden    för   Sveriges   Television,
Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio innebär
att företagens insatser för de språkliga och etniska
minoriteterna  skall  öka.   Vidare   redovisas  att
Statens kulturråd avrapporterat ett uppdrag att göra
en översyn av de nationella minoriteternas utrymme i
svenskt  kulturliv.  Av  rapporten framgår  att  det
finns stora och olika behov inom minoritetsgrupperna
när  det  gäller  språkvård  och   kulturverksamhet.
Kulturrådet  identifierade  ett antal  insatser  som
borde prioriteras vid fördelning  av  medel  för  de
nationella  minoriteterna.  För  år  2002  avsätts 7
miljoner  kronor till Statens kulturråd i syfte  att
främja  de  nationella   minoriteternas   språk  och
kultur.

När  det gäller utbildning redovisas i promemorian
bl.a.  att  Skolverket  rapporterat  om  behovet  av
läromedel   på  berörda  språk  och  om  behovet  av
kompetensutveckling   för   lärare  när  det  gäller
samtliga minoritetsspråk. En  fortbildningskurs  för
sverigefinska  modersmålslärare  skall  anordnas  av
Lärarhögskolan  i  Stockholm.  Skolverket kommer att
stödja   kompetensutveckling   för   personal   inom
barnomsorg med inriktning på samiska och  meänkieli.
Skolverket har också inlett ett arbete med syfte att
erbjuda     riktad     utbildning     för     romer.
Folkbildningsrådet    har    kartlagt    i    vilken
utsträckning  de  nationella minoriteterna deltar  i
folkbildningsverksamhet   samt   vilka   ytterligare
insatser  som  behövs  för att bredda dessa gruppers
deltagande.
När   det  gäller  de  nationella   minoriteternas
inflytande  sägs  i  Regeringskanslipromemorian  att
organisationer som företräder nationella minoriteter
under  åren 2000 och 2001 tilldelats 1,45 respektive
1,5 miljoner  kronor för att stärka sina möjligheter
till inflytande  i  frågor som berör dem. Vidare har
regeringen i november  2001 beslutat avsätta 200 000
kr  till  Romernas  riksförbund  för  att  de  skall
anordna  ett  internationellt   arbetsseminarium   i
Sverige.  Syftet är att ge romska organisationer och
aktivister  möjlighet  att  utbyta  erfarenheter och
idéer om hur de kan agera för att förbättra romernas
situation. Vidare har det tillsatts en  finsk-svensk
arbetsgrupp  i  syfte att föra en dialog och  utbyta
erfarenheter angående minoritetspolitiken i de bägge
länderna. En nationell utvärdering av folkbildningen
har nyligen påbörjats  och man skall bl.a. undersöka
folkbildningens    roll    för     de     nationella
minoriteterna.
Språkvårdsfrågor  när det gäller minoritetsspråken
kommer  att  tas upp i  den  kommitté  som  getts  i
uppdrag   att   lägga    fram   förslag   till   ett
handlingsprogram  för  det  svenska   språket  (dir.
2000:66). En utredare som har fått uppdraget  att se
över  vissa  arkivfrågor  skall  göra  en översyn av
lämpliga   former  för  bevarande  av  dokument   på
minoritetsspråken  (dir. 2000:104). Presstödsnämnden
har  fått  i  uppdrag att  kartlägga  och  analysera
situationen för  medier  som  riktar sig främst till
invandrare och nationella minoriteter i Sverige.

Bland den nationella handlingsplanens  för mänskliga
fri-  och  rättigheter  prioriterade  frågor   ingår
nationella        minoriteter.       Målet       för
minoritetspolitiken   är   att   ge   skydd  för  de
nationella    minoriteterna    och    stärka   deras
möjligheter   till   inflytande   samt   stödja   de
historiska   minoritetsspråken   så   att  de  hålls
levande.  För att detta skall bli möjligt  krävs  en
rad åtgärder  såväl  på  riksplanet  som på regional
nivå.   Minoritetspolitiken  bör  enligt  skrivelsen
fortsatt  utvecklas  i  enlighet med intentionerna i
den    minoritetspolitiska   propositionen    (prop.
1998/99:  143).  Riksdagen  har  för budgetåret 2002
avsatt  7  miljoner  kronor  i regleringsbrevet  för
Statens kulturråd i syfte att  främja  de nationella
minoriteternas språk och kultur. Regeringen har gett
Länsstyrelsen i Norrbottens län i uppdrag att utreda
konsekvenserna  av  en eventuell utvidgning  av  det
geografiska området enligt lagen (1999:1175) om rätt
att använda samiska hos  förvaltningsmyndigheter och
domstolar. Ambitionen är att lagen skall tillämpas i
även  några  kommuner inom det  sydsamiska  området.
Regeringen avser  vidare att låta göra en översyn av
minoritetsorganisationernas  möjligheter  till stöd.
Frågan  om  på  vilket  sätt  samarbetet  med romskt
organisationsliv   bäst   bör  utformas  bereds  för
närvarande inom Regeringskansliet.

Motionerna

Åsa  Torstensson (c) tar i motion  2001/02:K264  upp
frågan om minoriteters delaktighet, självbestämmande
och skydd  i demokratin. Människors självbestämmande
handlar enligt  motionen också om rätten för grupper
av   människor  att   gemensamt   besluta   i   egna
angelägenheter   och   att   vinna   tillträde  till
inflytande och delaktighet trots olikhet.  Människor
måste   garanteras   att   gemensamt   utveckla  sin
identitet  och utifrån denna delta i samhällsbygget.
På så sätt stärks den enskilda människan och grupper
som känner samhörighet,  men framför allt stärks det
demokratiska samhället i dess helhet (yrkande 1). En
minoritetspolitik  bör utvecklas  ytterligare  genom
ett  slags kulturell  autonomi,  där  de  nationella
minoriteterna  genom demokratiskt valda organ själva
axlar ansvaret för  fördelning  av t.ex. kulturmedel
till de egna institutionerna (yrkande 2). I motionen
begärs också ett tillkännagivande till regeringen om
att      de     nationella     minoriteterna     och
ursprungsbefolkningen  bör  nämnas i regeringsformen
(yrkande 3). Vidare begärs ett tillkännagivande till
regeringen om ett systematiskt arbete från politiskt
valda institutioner för att tillvarata  minoriteters
synpunkter,   t.ex.   genom   ökad   användning   av
samrådsförfaranden inför lagstiftning eller beslut i
kommuner   och   regioner   som  berör  minoriteters
möjligheter (yrkande 4).

Erling Wälivaara (kd) begär  i motion 2001/02:K276
ett tillkännagivande till regeringen om fortsättning
av  reformarbetet med att stärka  minoritetsspråkens
ställning  i  hela  landet. Det är enligt motionären
viktigt att fortsätta  att stärka minoritetsspråkens
ställning  även utanför de  förvaltningsområden  som
hittills börjat  arbeta  i  enlighet  med riksdagens
beslut.
Magda    Ayoub   m.fl.   (kd)   begär   i   motion
2001/02:Sf399 (yrkande 37) ett tillkännagivande till
regeringen om att minoriteter skall ha möjlighet att
använda  sitt   språk   i   kontakten  med  centrala
myndigheter  och att de vanligaste  svenska  lagarna
bör översättas till samiska, finska och meänkieli.

Birgitta Sellén och Sofia Johansson (båda c) begär i
motion  2001/02:K353   ett   tillkännagivande   till
regeringen  om  lagstiftning  som tillförsäkrar döva
samma rätt som de språkliga minoriteterna  i Sverige
erhållit.  Döva har ingen laglig rätt till tolkhjälp
även   om  landstingen   har   en   skyldighet   att
tillhandahålla  tolktjänst.  Inte  heller  finns det
laglig   rätt   till  teckenspråkig  förskola  eller
äldreomsorg.

Tidigare behandling m.m

Hösten 1997 avstyrkte  utskottet  ett motionsyrkande
som  berörde frågan om samernas rättsliga  ställning
enligt    regeringsformen    (bet.    1997/98:KU11).
Utskottet  hänvisade  till att riksdagen  vid  flera
tillfällen har behandlat  motioner  med  yrkanden om
att samerna bör erkännas som urbefolkning i Sverige.
Riksdagen hade vid dessa tillfällen erinrat  om  att
samerna ges ett grundlagsskydd som etnisk minoritet.
Riksdagen hade också hänvisat till sitt uttalande år
1977  genom  vilket samernas särställning i egenskap
av ursprunglig  befolkning  har markerats. Mot denna
bakgrund hade riksdagen inte  funnit  anledning  att
ytterligare markera samernas särskilda ställning.

I samband med att utskottet hösten 1999 behandlade
regeringens  proposition  Nationella  minoriteter  i
Sverige   (prop.  1998/99:143)  avstyrkte  utskottet
några motionsyrkanden  om  grundlagsfäst  skydd  för
minoritetsspråken    med   hänvisning   bl.a.   till
bestämmelsen   i   1  kap.   2   §   sista   stycket
regeringsformen som  stadgar  att etniska, språkliga
och religiösa minoriteters möjligheter  att  behålla
och  utveckla  ett eget kultur- och samfundsliv  bör
främjas (bet. 1999/2000:KU6).
Utskottet avstyrkte  vidare  med  hänvisning  till
propositionens bedömningar ett motionsyrkande om att
minoritetsspråken skulle kunna användas hos centrala
myndigheter.       Enligt      propositionen      är
minoritetsspråkskonventionen  till stor del inriktad
på  att  ge  stöd  och  skydd  för landsdels-  eller
minoritetsspråken  i  de  geografiska   områden  där
språken  använts  av hävd och fortfarande används  i
tillräcklig omfattning.  Denna begränsning bygger på
att  man  ansett  att  det kan  möta  alltför  stora
hinder,  både  praktiskt  och  kostnadsmässigt,  att
tillämpa konventionens olika  bestämmelser i områden
där mycket få personer använder ett landsdels- eller
minoritetsspråk.   Ett  exempel  på   de   praktiska
svårigheter som kan  uppstå om man försöker tillämpa
konventionen  på  språk   som  talas  av  mycket  få
personer är att de bestämmelser  i  konventionen som
förutsätter att det finns tolkar och  tjänstemän som
behärskar   språket   inte  kan  tillämpas  eftersom
rekryteringsunderlaget  till  sådana  tjänster då är
för   litet.   Det   kan  också  visa  sig  orimligt
kostnadskrävande att vidta  omfattande åtgärder till
stöd för ett språk med mycket  få användare. Sverige
är  enligt  propositionen  sedan lång  tid  tillbaka
enspråkigt    i   den   offentliga    förvaltningen.
Rikstäckande  bestämmelser   om   rätt  att  använda
samiska,  finska  och  meänkieli  hos domstolar  och
förvaltningsmyndigheter  skulle  kunna   bli  mycket
resurskrävande,  både ekonomiskt och när det  gäller
tillgången  till språkkunnig  personal.  Att  i  dag
genomföra rikstäckande åtgärder skulle därför vara i
det närmaste praktiskt ogenomförbart.

I samma betänkande avstyrktes tre motionsyrkanden om
översättning    av    vissa    författningar    till
minoritetsspråk.   Utskottet   hänvisade   till  att
regeringen  uttalat  att  författningar som särskilt
rör de nationella minoriteternas  rättigheter  borde
översättas  till  samiska, finska och meänkieli. Det
gäller författningar  som är särskilt viktiga för de
minoritetsgrupper  som talar  dessa  språk  och  som
särskilt   berör   dem   i    deras    egenskap   av
minoritetsgrupper.  Av minoritetsspråkskonventionens
artikel 9.3 framgår att  staterna  kan  förbinda sig
att     på    landsdels-    eller    minoritetsspråk
tillhandahålla  de  viktigaste  lagtexterna  och  de
texter  som  särskilt  hänför  sig till personer som
använder dessa språk, såvida de  inte tillhandahålls
på  annat  sätt.  Som  exempel  på lagar  som  borde
översättas  angavs  rennäringslagen  (1971:434)  och
sametingslagen   (1992:1433).   Även   grundläggande
lagstiftning som rör  fri-  och rättigheter, bl.a. i
regeringsformen, är av stor betydelse  för  samtliga
minoritetsgrupper  och  bör enligt vad som anförs  i
propositionen      därför      översättas       till
minoritetsspråken.  Utskottet  delade  uppfattningen
att författningar av särskild vikt för de nationella
minoriteterna bör göras tillgängliga på deras språk.
Inte  minst  viktigt  var  detta  i  fråga  om   den
grundläggande   lagstiftning   som   rör   fri-  och
rättigheter.   Utskottet   utgick  från  att  sådana
översättningar kommer till stånd  och fann att något
tillkännagivande enligt motionärernas  önskemål inte
var nödvändigt.

Våren  2001  behandlade utskottet en rad motioner  i
frågor    kring   nationella    minoriteter    (bet.
2000/01:KU14).   Ett  motionsyrkande  (kd)  liknande
motion 2001/02:K276  avstyrktes  med hänvisning till
att  en rad åtgärder vidtagits inom  skilda  områden
för  att   stärka   de   nationella   minoriteternas
inflytande. Vidare hänvisades till att Länsstyrelsen
i  Norrbottens  län  fått  i uppdrag att inrätta  en
regional arbetsgrupp för att följa upp och utvärdera
de nationella insatserna.

Utskottet    tillstyrkte    i    samma    betänkande
motionsyrkanden  (s)  om  teckenspråkets  ställning.
Enligt utskottet hade utvecklingen  under senare år,
bl.a.    arbetet   inom   ramen   för   Europarådets
verksamhet, understrukit vikten av att teckenspråket
har en stark  ställning. Utskottet ansåg att det var
angeläget att dövas  och  hörselskadades rättigheter
när      det      gäller      teckenspråket      och
teckenspråksinformation     säkerställs.      Enligt
utskottets  mening behövdes i detta syfte en översyn
av   rätten   och    möjligheterna    att    använda
teckenspråket,   liksom   dövas  och  hörselskadades
tillgång  till  samhällets  utbud   av   kultur  och
litteratur.  Riksdagen  gav  regeringen  detta  till
känna som sin mening (rskr. 2000/01:147).    Enligt
uppgift från Regeringskansliet pågår arbete med  att
utforma  utredningsdirektiv  med  anledning bl.a. av
detta tillkännagivande.

Utskottets ställningstagande

I motion 2001/02:K264 yrkandena 1 och  2  (c) begärs
tillkännagivanden  till  regeringen  om minoriteters
delaktighet och självbestämmande i demokratin.  Från
regeringens  sida  har  vidtagits  en rad åtgärder i
syfte  att  stärka  dessa gruppers möjligheter  till
inflytande   i   frågor   som    rör   dem   och   i
handlingsplanen  diskuteras  ytterligare   åtgärder.
Enligt  utskottets mening saknas anledning att  göra
ett  tillkännagivande   till   regeringen   i  dessa
avseenden. Motionsyrkandena avstyrks.

När   det   gäller  frågan  om  omnämnande  av  de
nationella minoriteterna och ursprungsbefolkningen i
regeringsformen vill utskottet i likhet med tidigare
ställningstaganden  i  fråga om samerna hänvisa till
det grundlagsskydd som finns. Ett sådant skydd finns
dels i 1 kap. 2 § regeringsformen där det föreskrivs
att  etniska, språkliga och  religiösa  minoriteters
möjligheter   att  behålla  och  utveckla  ett  eget
kultur- och samfundsliv  bör  främjas, dels i 2 kap.
20 § andra stycket som föreskriver att samernas rätt
att    bedriva    renskötsel   regleras    i    lag.
Motionsyrkande 3 avstyrks.
Utskottet   anser  inte   att   det   behövs   ett
tillkännagivande till regeringen om ett systematiskt
arbete från politiska  institutioners  sida  för att
tillvarata minoriteters synpunkter. På regeringsnivå
pågår   redan  ett  sådant  arbete  bl.a.  genom  de
återkommande  sammanträffanden som förekommer mellan
företrädare   för    minoritetsorganisationer    och
ansvarigt   statsråd.   Behovet   av  insatser  från
regeringens sida för att uppmärksamma  kommunerna på
intresset av samrådsförfarande kan naturligen  komma
upp i dessa sammanhang. Det finns inte anledning att
anta  annat  än att åtgärder i möjligaste mån kommer
att vidtas för  att  komma till rätta med de brister
som då uppmärksammas. Motionens yrkande 4 avstyrks.

Som  framgår av bakgrundsbeskrivningen  har  en  rad
åtgärder vidtagits för att stärka minoritetsspråkens
ställning,  bl.a.  gäller  det  medel för att främja
språk och kultur, utbildningsinsatser och insatser i
radio och TV för de språkliga minoriteterna  och  en
undersökning  om  konsekvenserna  av att utvidga det
geografiska området för rätten att  använda  samiska
hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till  även
till  några  kommuner  inom  det sydsamiska området.
Enligt   utskottets   mening   behövs    inte    ett
tillkännagivande   till   regeringen   om  fortsatta
insatser. Motion 2001/02:K276 (kd) avstyrks.

När  det gäller de i motion 2001/02:Sf399  yrkande
37  (kd)   behandlade   frågorna   om   minoriteters
möjligheter  att använda sitt språk i kontakten  med
centrala myndigheter  och  om  översättning av lagar
vidhåller   utskottet   sin   tidigare    bedömning.
Motionsyrkandet avstyrks följaktligen.
Riksdagen har som sin mening gett regeringen  till
känna  att  det  behövs  en  översyn  av  rätten och
möjligheterna  att  använda  teckenspråket m.m.  Ett
arbete med att föranstalta om en sådan översyn pågår
i  Regeringskansliet. Enligt utskottets  mening  bör
resultatet   av   detta   arbete   avvaktas.  Motion
2001/02:K353 (c) avstyrks.


Samerna


Utskottets förslag i korthet

Med      hänvisning      bl.a.      till      att     en
gränsdragningskommission  tillsatts  och till
beredningen av Rennäringspolitiska kommitténs
förslag avstyrker utskottet tre motioner (fp,
m resp. mp) som rör ILO-konventionen,  risken
för     rättighetsförskjutning     respektive
markfrågan.
Jämför  reservationerna  14  (fp, mp) och  15
(mp).

Bakgrund

I  mars  1999  överlämnade  Utredningen   om   ILO:s
konvention  nr  169  till regeringen sitt betänkande
benämnt  Samerna    ett  ursprungsfolk  i  Sverige.
Frågan om Sveriges anslutning  till ILO:s konvention
nr 169 (SOU 1999:25). Utredaren  bedömde att Sverige
kan ansluta sig till ILO:s konvention  nr  169,  men
att detta inte bör ske förrän ett antal åtgärder som
rör  samernas  rätt  till mark blivit genomförda, en
process som beräknades  ta  fem  år.  För det första
måste  den  mark  som  samerna har rättigheter  till
enligt    konventionen    identifieras     och    en
gränsdragningskommission  borde tillsättas. För  det
andra  måste  omfattningen  av  samernas  jakt-  och
fiskerätt inom den mark som de traditionellt innehar
klarläggas. När dessa frågor  klarats  ut  kan andra
åtgärder  vidtas för att samernas rättigheter  skall
nå upp till den nivå som konventionen kräver. Det är
framför allt  fråga  om  åtgärder för att ge samerna
ett    stärkt    skydd    mot    inskränkningar    i
renskötselrätten, åtgärder för att  säkerställa  att
samerna  har  tillräckligt  med  mark  för att kunna
fortsätta   att  bedriva  rennäring,  införande   av
möjlighet   till    ersättning   från   staten   för
rättegångskostnader  i   principiellt   viktiga  mål
rörande  samernas markrättigheter samt genomförandet
av en nationell  informationskampanj  om samerna som
ursprungsfolk  och  om den samiska kulturen.  Enligt
utredningen    behövdes     också    en    nationell
informationskampanj  som  klargör   vad   en  svensk
anslutning   skulle  innebära  för  berörda  parter.
Utredaren rekommenderade  att  det  borde  tas under
övervägande   om  inte  åtgärderna  kunde  anses  så
angelägna att de  borde  genomföras  oavsett  om  en
ratificering kommer till stånd eller inte.

Regeringen  har  den  24  januari 2002 beslutat om
direktiv     för     en    gränsdragningskommission.
Sammanfattningsvis     innebär     uppdraget     att
kommissionen skall utreda  omfattningen  av den mark
där  renskötselrätten föreligger. I uppdraget  ingår
att fastställa vilken omfattning som samerna, så som
det anges i International Labour Organizations (ILO)
konvention  nr  169  om ursprungsfolk och stamfolk i
självstyrande  länder,  traditionellt  innehar  mark
respektive  nyttjar   mark  tillsammans  med  andra.
Gränsdragningskommissionen   skall   redovisa   sitt
arbete till regeringen senast den 31 december 2004.

Rennäringspolitiska  kommittén avgav i november 2001
betänkandet En ny rennäringspolitik  öppna samebyar
och   samverkan   med   andra   markanvändare   (SOU
2001:101). I betänkandet  lämnas förslag som innebär
bl.a. att innebörden och regleringen  av  den civila
rättigheten,  renskötselrätten, förtydligas.  Vidare
föreslås  ett  förtydligande   av   regleringen   av
förhållandet     mellan     renskötselrätten     och
äganderätten och en möjlighet för alla samer att bli
medlem  i en sameby. När det gäller rätten till jakt
och fiske  föreslås  en utredning om omfattningen av
vars och ens jakt- och  fiskerätt såväl på privatägd
mark som på statlig mark  inom  renskötselområde med
särskild uppmärksamhet kring den  mark  som avsattes
för  samernas  bruk  och som i gällande lagstiftning
tolkas  som  kronomark ovan  odlingsgränsen  och  på
renbetesfjällen.

Samepolitiken  tas  i  handlingsplanen  upp bland de
prioriterade frågorna. Målet för samepolitiken är en
levande samisk kultur byggd på en ekologiskt hållbar
rennäring och andra samiska näringar samt  ett  ökat
samiskt självbestämmande.

Motionerna

Harald   Nordlund   m.fl.   (fp)   begär   i  motion
2001/02:K224    att    ILO-konvention    169   skall
ratificeras. Det måste enligt motionärerna  vara  en
statlig  uppgift  att  garantera  rättigheterna  för
individer  som  ingår i minoritetsgrupper, om lokala
majoritetsbeslut  riskerar att motverka minoritetens
rättigheter. De renskötande samerna uppskattas i dag
vara färre än 2 500 personer.

Anders Sjölund (m)  begär  i  motion 2001/02:MJ525
yrkande  5 ett tillkännagivande till  regeringen  om
rättighetsförskjutning.  En utvidgning av samebyarna
till  en större personkrets  får  enligt  motionären
inte medföra  att  de rättigheter som förknippas med
renskötsellagen skall omfatta denna nya personkrets.
Jakt och fiske får inte  med automatik tillförsäkras
nya medlemmar i samebyn. Det  är  också  viktigt att
det  inte sker rättighetsförskjutning till  samernas
fördel   som   innebär   att   jord-,   skogs-   och
gruvnäringens  verksamhet ytterligare försvåras. Det
vore enligt motionären  olyckligt  att  innan dagens
konflikter   löses,   vilket   det   nu  finns  goda
möjligheter till, göra rättighetsförskjutningar  som
bara  gynnar  en  part.  ILO-konventionen bör därför
enligt motionen inte ratificeras.
Per Lager m.fl. (mp) begär  i  motion  2001/02:K82
yrkande  12 ett tillkännagivande till regeringen  om
samerna. Markfrågan  måste enligt motionärerna få en
tillfredsställande     lösning      utifrån      ett
rättighetsperspektiv    och    samerna   måste   ges
ekonomiska   möjligheter   att   föra   sin   talan.
Markfrågan får inte vara avhängig av möjligheten för
berörda  samebyar att finansiera rättsprocesser  och
risken för  att  processerna  i slutändan leder till
svåra ekonomiska avbräck.

Tidigare behandling

I    februari    2001   avstyrkte   utskottet    ett
motionsyrkande (fp)  om  att  ILO-konventionen skall
ratificeras   liknande   den   nu  aktuella   motion
2001/02:K224    (bet.    2000/01:KU14).    Utskottet
hänvisade till att Utredningen om ILO-konvention 169
bedömt att Sverige inte bör  ansluta  sig  till ILO-
konventionen  förrän  ett  antal  åtgärder  som  rör
samernas  mark  blivit  genomförda.  För  det första
måste  den  mark  som  samerna har rättigheter  till
enligt konventionen identifieras genom försorg av en
gränsdragningskommission.  Enligt  utskottets mening
borde  resultatet av kommissionens arbete  avvaktas.
Utskottet   avstyrkte   i   sammanhanget  också  ett
motionsyrkande (mp) om rättegångskostnader  i mål om
samernas markrättigheter. Utskottet redovisade bl.a.
att  Samefonden  beviljat ränte- och amorteringsfria
lån  för  att täcka  rättegångskostnader  i  mål  om
markrättigheter.  Utskottet  ansåg att den aviserade
gränsdragningskommissionens  arbete  borde  avvaktas
också när det gällde bl.a. denna fråga.

Miljö- och jordbruksutskottet har nyligen avstyrkt
motionsyrkanden  om en gränsdragningskommission  med
hänvisning till att  regeringen  den 24 januari 2002
beslutat  om  tillsättandet  av en sådan  kommission
(bet. 2001/02:MJU12).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare  ställningstagande
när  det  gäller  ratificering  av ILO-konventionen.
Resultatet av arbetet i den gränsdragningskommission
som  nyligen  tillsatts  (Jo 2002:1)  bör  avvaktas.
Motion 2001/02:K224 (fp) avstyrks.  När  det  gäller
motion  2001/02:MJ525  yrkande  5 (m) vill utskottet
också hänvisa till sin tidigare inställning  när det
gäller anslutning till ILO-konventionen och till att
Rennäringspolitiska  kommitténs betänkande bereds  i
Regeringskansliet.   Detta    arbete    bör   enligt
utskottets  mening  inte föregripas. Motionsyrkandet
avstyrks.

Samefonden har beviljat  ränte-  och amorteringsfria
lån  för  sådana rättegångskostnader  som  berörs  i
motion  2001/02:K82   yrkande   12   (mp)   och   en
gränsdragningskommission har nu tillsatts. Utskottet
vidhåller   sitt   tidigare   ställningstagande  och
avstyrker motionsyrkandet.


Rätten till domstolsprövning, m.m.


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (fp resp. mp) om
bl.a.   rätten   till  domstolsprövning   mot
bakgrund av att tre svenska medborgare tagits
upp  på  FN:s sanktionslista.  Utskottet  som
förutsätter att regeringen vidtar de åtgärder
som behövs  för  att  säkerställa rätten till
domstolsprövning, anser  inte  att det behövs
ett   tillkännagivande   till  regeringen   i
frågan.

Jämför reservation 16 (v, fp, mp).

Bakgrund

I skrivelsen redovisas att  regeringen  noga  följer
utvecklingen    när    det   gäller   de   krav   på
domstolsprövning       som       EG-rätten       och
Europakonventionen ställer. Regeringen arbetar också
med  att  åstadkomma  ett domstolsväsende  som  ännu
bättre   än   i   dag   svarar    upp    mot   bl.a.
Europakonventionens krav på en rättegång inom rimlig
tid.

I  skrivelsen nämns kortfattat att beslut  fattats
inom  FN   och  EU  för  att  frysa  tillgångar  med
anknytning till  terrorism. Sverige är folkrättsligt
förpliktat att följa FN:s säkerhetsråds resolutioner
om frysande av tillgångar.  Dessa  genomförs  på EU-
nivå    främst   genom   antagande   av   gemensamma
ståndpunkter  och  EG-förordningar, vilka sistnämnda
är direkt tillämpliga som svensk lag. Resolutionerna
och EG-förordningarna  reglerar inte särskilt frågan
om rätt till domstolsprövning  för  de  personer som
fått  sina  tillgångar frysta. Trots detta  kan  det
enligt  skrivelsen   finnas  möjligheter  för  dessa
personer att föra saken till domstol.

Bland andra tre svenska medborgare fördes i november
2001 upp på en lista över  individer och enheter som
utpekas vara knutna till Usama  bin Ladin. Listan är
upprättad  av  FN:s säkerhetsråds sanktionskommitté.
Genom att personerna  uppfördes på listan kom de att
automatiskt  omfattas av  den  skyldighet  för  FN:s
medlemsstater  att frysa tillgångar, som fastställts
av säkerhetsrådet. Personerna infördes därefter i en
förteckning   till    en    förordning   från   EU:s
ministerråd,  där  spärrning  föreskrivs   av   alla
finansiella  medel som tillhör de personer som finns
i förteckningen.

Enligt artikel 25 i FN-stadgan är en resolution av
säkerhetsrådet   folkrättsligt   bindande  för  FN:s
medlemsstater   genom  att  staterna  enligt   denna
artikel har samtyckt  till  att godta och verkställa
säkerhetsrådets  resolutioner  i  enlighet  med  FN-
stadgan. Enligt artikel  103 i FN-stadgan har en FN-
resolution    företräde    framför     alla    andra
internationella åtaganden som medlemsstaterna kan ha
gjort.
FN:s  säkerhetsråd  antog  den  15  oktober   1999
resolution  nr 1267 om sanktioner mot talibanregimen
i   Afghanistan.    Genom    resolutionen   infördes
bestämmelser   om   frysning   av   tillgångar   för
talibanerna    eller    talibanägda   eller        -
kontrollerade   företag.   Vidare   inrättades   den
sanktionskommitté som består  av  företrädare för de
15    länderna    som    ingår   i   säkerhetsrådet.
Sanktionskommittén skulle  peka  ut vilka tillgångar
som  skulle spärras. Detta har man  löst  genom  att
upprätta namnlistor över personer och organisationer
vars tillgångar skall frysas. Kommittén skulle också
kunna  medge  undantag i enskilda fall av humanitära
skäl.
Säkerhetsrådet   antog   den   19   december  2000
resolution  nr  1333, som i flera avseenden  skärpte
sanktionerna mot talibanerna. Vidare infördes regler
om  frysning  av  ytterligare  tillgångar,  nämligen
sådana   som  direkt  eller   indirekt   ägs   eller
kontrolleras  av  Usama  bin Ladin och individer och
enheter   som   har   samröre   med    honom   eller
organisationen  Al-Quaida. Det blev också  förbjudet
att ställa några  tillgångar  till  dessa personers,
organisationers och enheters förfogande.
Resolution 1267 genomfördes inom EU  genom dels en
gemensam    ståndpunkt    den   15   november   1999
(99/727/GUSP),  dels  rådets   förordning   (EG)  nr
337/2000     av     den     14     februari    2000.
Frysningsbestämmelserna  intogs  i båda  dokumenten.
För   förordningen   gällde   samma  namnlista   som
sanktionskommittén      upprättat.      Kommissionen
bemyndigades   vidare   att  ändra  i  förordningens
namnlista  på grundval av  beslut  i  säkerhetsrådet
eller   sanktionskommittén.   Resolution   nr   1333
genomfördes  genom dels en ny gemensam ståndpunkt av
den 26 februari 2001, dels en ny rådsförordning (EG)
nr 467/2001 av  den 6 mars 2001. Namnlistan i bilaga
till förordningen  motsvaras  av sanktionskommitténs
namnlista.  Sanktionskommittén  har   ändrat  listan
flera gånger. Genom kommissionens förordning (EG) nr
2199/2001  av  den  12  november 2001 fördes  de  nu
aktuella tre svenska medborgarna  upp  på namnlistan
till rådets förordning.
Säkerhetsrådet   antog   den   16   januari   2002
resolution  nr  1390.  Resolutionen  ersätter  bl.a.
resolutionerna  1267  och 1333, som återkallades.  I
resolutionen  förpliktas   alla   stater  att  vidta
åtgärder mot Usama bin Ladin, medlemmar  av Al-Qaida
och talibanerna samt andra som är knutna till dem, i
enlighet  med  den enligt de tidigare resolutionerna
upprättade listan,  som skall uppdateras regelbundet
av sanktionskommittén.  De åtgärder som föreskrivs i
resolutionen  är  bl.a.  frysning   av   tillgångar.
Frysningsreglerna i de tidigare resolutionerna  1267
och  1333  skall  fortsätta  att  gälla. Vissa andra
sanktioner  i  resolutionen  1333  har  upphört  att
gälla.
EG-förordningar  är  i  alla  delar  bindande  och
direkt   tillämpliga   i  varje  medlemsstat  enligt
artikel 249 i EG-fördraget.  Till följd av detta har
de   ovannämnda  EG-förordningarna   blivit   direkt
gällande i Sverige när de trätt i kraft.
De tre  svenskarna  och organisationen al-Barakaat
har väckt talan vid EG-domstolens  förstainstansrätt
om att EG-förordningarna skall upphävas.

Utskottet     behandlar     för     närvarande    en
granskningsanmälan   om   de   nämnda   tre  svenska
medborgarna och vilket ansvar regeringen har för att
inom    landet    värna    de   rättsprinciper   som
regeringsformen  och konventionen  om  de  mänskliga
rättigheterna uttrycker.

I granskningsärendet  har  från Regeringskansliets
sida  framhållits  att regeringen  inte  har  kunnat
ingripa  i  de  enskilda   fallen  med  hänsyn  till
Sveriges   folkrättsliga  förpliktelser   och   till
bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen,
som   förbjuder    regeringen    att    ingripa    i
rättstillämpning  och  förvaltning  i  enskilt fall.
Regeringen har däremot verkat aktivt i FN och EU för
att   kraven   på   rättssäkerhet  för  enskilda   i
anslutning  till  internationella  sanktioner  skall
tillgodoses  på  ett   sätt  som  är  förenligt  med
Europakonventionen och dess  allmänna  principer  om
enskildas   fri-  och  rättigheter.  Därtill  kommer
ansträngningar att bistå de tre svenskarna och deras
ombud i deras egna strävanden att lägga fram sin sak
inför   FN:s   sanktionskommitté    och    ansvariga
amerikanska myndigheter.

Motionerna

Per  Lager  m.fl.  (mp)  begär  i motion 2001/02:K82
(yrkande 13) ett tillkännagivande till regeringen om
rätten  till  domstolsprövning.  Motionärerna  anser
inte  att  det räcker att regeringen  endast  följer
utvecklingen  vad avser krav på domstolsprövning som
EG-rätten och Europakonventionen  ställer. I de fall
då  det kan konstateras att Sverige  inte  uppfyller
krav   på   rättslig   prövning   som   stadgas   av
internationella  konventioner  eller  följer  av EG-
rätten måste det omedelbart vidtas åtgärder för  att
säkerställa rätten till domstolsprövning. I FN:s och
EU:s  beslut  om att frysa tillgångar med anknytning
till terrorism regleras inte särskilt frågan om rätt
till domstolsprövning  för de personer som fått sina
tillgångar frysta. Bara  det  faktum  att regeringen
inte  med säkerhet kan uttala att det föreligger  en
rätt till  domstolsprövning  samt  vad  som hittills
förevarit i frågan visar att denna rätt inte kan tas
för given. Den enskilde måste ges möjlighet  att  få
sin sak prövad i domstol samt ges information om hur
detta   skall  gå  till.  Motsatsen  kan  inte  vara
förenligt med våra rättsprinciper.

I motion 2001/02:K81 yrkande 4 av Helena Bargholtz
m.fl. (fp)  hänvisas till att tre svenska medborgare
hamnat på FN:s  sanktionslista,  vilket  innebär att
samtliga   dess  tillgångar  spärrats  och  att   de
förhindras uppbära  inkomster för uppehället. De tre
har  ingen  legal  möjlighet   att  få  beslutet  om
sanktioner rättsligt prövat, vilket  inte  kan stå i
överensstämmelse  med  principerna  om rättssäkerhet
som  är grundläggande för en demokratisk  rättsstat.
De åtgärder som vidtas i jakten på terrorister måste
ske under  former  som är internationellt vedertagna
när det gäller respekten  för mänskliga rättigheter.
I  motionen  begärs  ett  tillkännagivande   om  att
regeringen    kraftfullt   bör   driva   frågan   om
rättssäkerhet så  att  våra  grundlagar upprätthålls
gentemot alla våra medborgare.

Utskottets ställningstagande

I regeringens skrivelse anges  att  regeringen  noga
följer  utvecklingen  när  det  gäller  de  krav  på
domstolsprövning       som       EG-rätten       och
Europakonventionen    ställer.    Det   kan   enligt
utskottets mening förutsättas att regeringen  vidtar
de  åtgärder  som  behövs  i  syfte  att säkerställa
rätten  till domstolsprövning enligt internationella
konventioner  eller  följer  av EG-rätten. Utskottet
förutsätter att regeringen i detta  syfte verkar för
att   lösa   eventuella   konflikter  mellan   olika
internationella  överenskommelser.  Utskottet  anser
inte  att  det  behövs   ett  tillkännagivande  till
regeringen i frågan. När det gäller frågan om de tre
svenskarna som upptagits på FN:s sanktionslista vill
utskottet hänvisa till den  granskning av frågan som
utskottet genomför. Utskottet  är inte nu berett att
förorda  ett  tillkännagivande  till   regeringen  i
frågan.  Motionerna 2001/02:K81 yrkande 4  (fp)  och
2001/02:K82 yrkande 13 (mp) avstyrks.


Yttrandefriheten


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (c) om
en översyn  av  bestämmelserna  i 2 kap. 13 §
regeringsformen    i   syfte   att   begränsa
möjligheterna      att      göra      ingrepp
yttrandefriheten  och om en lagstiftning  för
att skydda enskildas yttrandefrihet i de fria
medierna.      Utskottet       anser      att
regeringsformens  skydd  för yttrandefriheten
är  väl avvägd och hänvisar  när  det  gäller
yttrandefriheten   på   Internet   till   att
regeringen lagt fram ett förslag i frågan.
Jämför reservation 17 (c).

Motionen

I  motion 2001/02:K371 (yrkande 23) av Agne  Hansson
m.fl.  (c)  begärs att regeringen skall tillsätta en
utredning  om   bestämmelserna   i   2   kap.  13  §
regeringsformen  som  föreskriver  på  vilka grunder
yttrandefriheten  får  begränsas.  Vidare begärs  en
lagstiftning för att skydda enskildas yttrandefrihet
i  fria  medier.  IT  skapar  enligt  motionen   nya
möjligheter  för  människor att kommunicera och göra
sina röster hörda,  vilket  är en positiv utveckling
som ligger i yttrandefrihetens  anda.  För att uppnå
en mer individualiserad yttrandefrihet bör 2 kap. 13
§  regeringsformen utredas mot större restriktivitet
i möjligheten  att  inskränka yttrandefriheten. Även
en    ordning   där   yttrandefrihetsgrundlagen    i
tillämpliga     delar     kan    skydda    enskildas
yttrandefrihet bör prövas.

Gällande regler m.m.

Enligt    2   kap.   13   §   regeringsformen    får
yttrandefriheten  och informationsfriheten begränsas
med hänsyn till rikets  säkerhet, folkförsörjningen,
allmän  ordning  och  säkerhet,  enskilds  anseende,
privatlivets helgd och  förebyggandet och beivrandet
av  brott.  Vidare  får friheten  att  yttra  sig  i
näringsverksamheten   begränsas.    I   övrigt   får
begränsningar      av      yttrandefriheten      och
informationsfriheten  ske endast om särskilt viktiga
skäl föranleder det.

Vid bedömandet av vilka  begränsningar som får ske
med  stöd av första stycket skall  särskilt  beaktas
vikten   av   vidaste   möjliga  yttrandefrihet  och
informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga,
vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
Som    begränsning    av   yttrandefriheten    och
informationsfriheten  anses   inte   meddelande   av
föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll
närmare  reglerar  visst sätt att sprida eller motta
yttranden.
Av  2  kap.  12  §  regeringsformen   framgår  att
yttrandefriheten   och   informationsfriheten    får
begränsas  genom lag i den utsträckning 13 § medger.
En  sådan  begränsning  får  göras  endast  för  att
tillgodose  ändamål   som   är   godtagbart   i  ett
demokratiskt  samhälle. Begränsningen får aldrig  gå
utöver  vad  som   är  nödvändigt  med  hänsyn  till
ändamålet och inte heller  sträcka  sig så långt att
den  utgör  ett  hot  mot  den fria åsiktsbildningen
såsom  en av folkstyrelsens grundvalar.  Begränsning
får  inte   göras   enbart  på  grund  av  politisk,
religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.
För att förslag till  sådan  begränsande lag skall
antas  genast  krävs    på  yrkande  av  lägst  tio
ledamöter  att minst fem sjättedelar av de röstande
förenar  sig  om  beslutet.  I  annat   fall   skall
förslaget vila i minst tolv månader, om ett  yrkande
om vilande framställts.

Också   yttrandefriheten   tas   i   den  nationella
handlingsplanen för fri- och rättigheter upp  som en
prioriterad  fråga.  Regeringen  har  låtit   utreda
frågan  om hur yttrandefriheten och meddelarfriheten
på arbetsplatser som inte är offentliga kan stärkas.
Frågan     övervägs      för     närvarande     inom
Justitiedepartementet.

Utskottets ställningstagande

Enligt  utskottets  mening ger  bestämmelserna  i  2
kap.13  §  regeringsformen   tillsammans   med   det
minoritetsskydd   och   de   ytterligare   krav  som
uppställs  i  2  kap. 12 § ett väl avvägt skydd  för
yttrandefriheten.   Utskottet  är  inte  berett  att
förorda  en  ändrad  lydelse   av   2   kap.   13  §
regeringsformen.   När   det  gäller  frågan  om  en
lagstiftning för att skydda enskildas yttrandefrihet
i   nya   medier   vill   utskottet   hänvisa   till
propositionen Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet
(prop. 2001/02:74), vari föreslås  vissa ändringar i
bl.a.  yttrandefrihetsgrundlagen  med   hänsyn  till
utvecklingen  av Internet. Utskottet är inte  berett
att  nu  tillstyrka  motionen.  Motion  2001/02:K371
yrkande 23 avstyrks följaktligen i sin helhet.


Religionsfriheten


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden om en
översyn  av   de   religiösas  situation,  om
inrättandet  av  en religionsfrihetsombudsman
respektive      om      förstärkning       av
regeringsformens minoritetsskydd (kd).

Bakgrund

Religionsfriheten  tas  i regeringens skrivelse  upp
som en prioriterad fråga.  Enligt  artikel 18 i FN:s
allmänna  förklaring  om de mänskliga  rättigheterna
har envar rätt till tankefrihet,  samvetsfrihet  och
religionsfrihet.  Denna  rätt  innefattar frihet att
byta  religion  eller  tro  och att  ensam  eller  i
gemenskap med andra offentligt  eller  enskilt utöva
sin   religion   eller   tro   genom   undervisning,
andaktsutövningar,  gudstjänst  och  iakttagande  av
religiösa sedvänjor. Religionsfriheten  skyddas även
genom  artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga
och politiska  rättigheter  samt  genom  artikel 9 i
Europakonventionen.

Den  omständigheten  att grundlagsregleringen  för
religionsfriheten är absolut  hindrar  dock inte att
utövandet av religionsfriheten kan begränsas  av  de
allmänna  regler som gäller för människors handlande
i  samhället.   Detta   innebär  enligt  regeringens
skrivelse  t.ex.  att  en  straffbar  handling  inte
skyddas  av  att det ligger religiösa  motiv  bakom.
Diskriminering  är  inte heller tillåten för att den
sker på religiös grund.  Den vårdnadsplikt som finns
för  föräldrar  kan  inte  heller   eftersättas   på
grundval av religiösa motiv. Däremot innebär skyddet
för  religionsfriheten  ett  förbud mot bestämmelser
som   uttryckligen   riktar  sig  mot   någon   viss
religionsutövning eller  som  uppenbart  syftar till
att motverka en viss religiös riktning. Utövandet av
religionsfriheten kan ibland föra med sig  att andra
människors  fri- och rättigheter träds för när.  Ett
exempel på detta  är  den  diskussion  som  föregick
lagen   (2001:499)   om   omskärelse  av  pojkar.  I
diskussionen gjordes från olika  håll bl.a. gällande
att omskärelse i vissa sammanhang  stred mot barnets
rättigheter. Från annat håll framhölls att frågan om
omskärelse   rörde   föräldrarnas   religionsfrihet.
Regeringen gjorde bedömningen att en  reglering  när
det  gäller  omskärelse  av  pojkar  var en tillåten
inskränkning     av     religionsfriheten     enligt
Europakonventionen   och   i   övrigt  förenlig  med
religionsfriheten  enligt regeringsformen  samt  med
andra grundläggande  fri- och rättigheter. Ett annat
exempel som kan anges är kvinnans rättigheter enligt
kvinnokonventionen.  Dessa   rättigheter  kan  också
komma    att    kollidera    med    utövandet     av
religionsfriheten.
Regeringen framhåller att det inte är ovanligt att
olika   fri-   och  rättigheter  kan  kollidera  med
varandra. Tvärtom kan utövandet av dem ofta föra med
sig att andras rättigheter eller intressen berörs. I
flera sammanhang  regleras sådana intressekonflikter
direkt  i den konventionsartikel  som  rör  en  viss
rättighet  genom  det sätt på vilket det tillåts att
ingrepp   görs.   I   andra    sammanhang   regleras
intressekonflikter genom nationell  lag.  Frågan  om
djurskydd och religionsfrihet är omdebatterad. Flera
företrädare  för  judendomen och islam anser att den
svenska lagstiftningen  som  reglerar  s.k. koscher-
och  halalslakt  är  otillfredsställande.  År   1999
lämnade   Demokratiutredningen   debattskriften  Att
slakta ett får i Guds namn  om religionsfrihet  och
demokrati  (SOU  1999:9). Skriften har gett underlag
för  reflektioner  om   religionsfrihet  och  svensk
demokrati. Den har också  stimulerat  den  fortsatta
debatten  om  den svenska folkstyrelsens utveckling.
Innehållet i skriften  har  dock inte blivit föremål
för någon särskild beredning inom Regeringskansliet.

Gällande regler m.m.

Enligt   2  kap.  1  §  regeringsformen   är   varje
medborgare   gentemot   det  allmänna  tillförsäkrad
yttrandefrihet,   informationsfrihet,   mötesfrihet,
demonstrationsfrihet,       föreningsfrihet      och
religionsfrihet.   Dessa  friheter   kan   gemensamt
betecknas som de positiva opinionsfriheterna.

Av dessa friheter  är det endast religionsfriheten
som inte kan begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 12 §
regeringsformen får övriga positiva opinionsfriheter
begränsas  i  lag  endast  för  att  tillgodose  ett
ändamål  som  är  godtagbart   i   ett  demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som
är  nödvändigt  med hänsyn till ändamålet  och  inte
heller sträcka sig  så  långt  att den utgör ett hot
mot den fria åsiktsbildningen. Begränsningar  får ej
göras   enbart   på  grund  av  politisk,  religiös,
kulturell eller annan sådan åskådning.
Som negativa opinionsfriheter  betecknas det skydd
som   ges   i   bestämmelserna   i   2  kap.   2   §
regeringsformen.  Enligt  denna  paragraf  är  varje
medborgare gentemot det allmänna skyddad  mot  tvång
att  ge till känna åskådning i politiskt, religiöst,
kulturellt  eller  annat  sådant  hänseende.  Han är
därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att
delta  i  sammankomst  för opinionsbildning eller  i
demonstration eller annan  meningsyttring  eller att
tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund  eller
annan  sammanslutning  för  åskådning  som  avses  i
första  meningen.  Bestämmelserna  i 2 kap. 2 § fick
sin  nuvarande  lydelse  genom  1976 års  reform  då
grundlagsskyddet blev absolut. I  den  utredning som
låg till grund för propositionen, Medborgerliga fri-
och  rättigheter  (SOU 1975:75), framhölls  att  det
inte  torde  behövas   något  stadgande  som  medger
inskränkning  i  religionsfriheten.   I   fråga   om
yttranden, mötesverksamhet och föreningsverksamhet i
religiöst  hänseende  avses  reglerna  om yttrande-,
mötes- och föreningsfriheten gälla. I vad  begreppet
religionsutövning      går      härutöver     avsågs
definitionsmässigt  gälla att de regler  som  eljest
finns   för  mänskligt  handlande   eller   mänsklig
underlåtenhet  också  gäller för religiöst handlande
etc. Något ingrepp enbart mot det senare får däremot
inte  ske.  Självfallet skulle  det  inte  föreligga
hinder  mot  att   medlemmar  av  vissa  trossamfund
befrias från värnplikt.

Motionerna

Magnus Jacobsson (kd)  begär  i  motion 2000/01:K279
tillkännagivanden till regeringen  om  de religiösas
rättigheter  (yrkande  1) och om inrättandet  av  en
religionsombudsman (yrkande  2).  Det  finns  enligt
motionären   allvarliga  tendenser  att  ifrågasätta
religionsfriheten.    Det    gäller   t.ex.   manlig
omskärelse eller religiöst grundade uppfattningar om
vad  som  är en familj. Fördömanden  har  skett  när
kyrkor vid  olika anställningsförfaranden har agerat
i  enlighet med  samfundens  religiösa  övertygelse.
Regeringen  bör därför se över hur religiösa grupper
i Sverige upplever  sin  situation  och  vad som bör
göras  för  att  Sverige  på  ett  bättre sätt skall
tillgodose de troendes rättigheter. Motionären anser
att  det vore bra om religiösa människor  får  samma
möjligheter som många andra minoritetsgrupper att ha
en egen ombudsman, som skulle arbeta med de troendes
problem och frågeställningar.

I motion  2001/02:A388  yrkande  5  av Magda Ayoub
(kd)   begärs   i   denna   del   en   utredning  om
regeringsformens  minoritetsskydd,  som innebär  att
ingen   får   missgynnas   genom  lag  eller   annan
föreskrift på grund av att han  med hänsyn till ras,
hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet.
Det  är viktigt att slå fast att lagar  eller  andra
föreskrifter  inte  får  missgynna någon på grund av
att   han  tillhör  en  viss  religiös   gruppering.
Regeringen  bör  tillsätta en utredning som ser över
hur minoritetsskyddet i regeringsformen bör utformas
för att möta de behov  som  finns  i vårt samhälle i
dag.  Eventuellt kan flera minoritetsgrupper  än  de
religiösa    behöva   omfattas   av   ett   utvidgat
minoritetsskydd.

Tidigare behandling

Utskottet avstyrkte våren 2000 ett motionsyrkande av
samma motionär  som  i  motion  2000/01:K279 och som
gällde  vikten  av att svensk djurskyddslagstiftning
inte skall kunna  uppfattas  som  diskriminering  av
religionsutövning  (bet.  1999/2000:KU11). Utskottet
redovisade att Europakonventionen  tillförsäkrar var
och    en    rätt    till    religionsfrihet,    att
religionsfriheten  innefattar bl.a. frihet att utöva
sin religion eller tro genom sedvänjor och ritualer,
att den bara får inskränkas om det är nödvändigt med
hänsyn till den allmänna  säkerheten  eller  för att
skydda  allmän ordning, hälsa eller moral eller  för
att skydda  andra  personers  fri-  och rättigheter.
Kost- och födotraditioner utgör enligt  utskottet en
viktig del i människors kulturliv och de  kan ibland
vara  starkt  bundna  i  religiösa  sedvänjor  eller
ritualer.  Detta  medför  enligt utskottet bl.a. att
lagstiftning  om slakt av djur  är  ett  område  där
frågor  om religionsfrihet  aktualiseras.  Utskottet
hänvisade  till  att  Jordbruksverket hade i uppdrag
att   årligen   utvärdera   olika   s.k.   religiösa
slaktmetoder i syfte att finna  en  metod  som  inte
strider  mot  svenska  bestämmelser om skydd av djur
vid slakt, men som kan accepteras  av de parter vars
sedvänjor  innebär att djur slaktas utan  bedövning.
Konstitutionsutskottet  förutsatte, i likhet med vad
utskottet tidigare uttalat  (bet. 1996/97:KU14), att
det  under  den  fortsatta  beredningen     förutom
djurskyddsaspekter  på  olika  slaktmetoder    noga
beaktas  vilka  förpliktelser som Europakonventionen
och andra internationella  konventioner ålägger oss.
Utskottet  ansåg inte att ett  tillkännagivande  med
anledning av motionen var nödvändigt.

Utskottets ställningstagande

Varken      enligt       regeringsformen       eller
Europakonventionen  är religionsfriheten  överordnad
i  alla  avseenden.  Annars   gällande   regler  för
mänskligt   handlande   eller  underlåtenhet  gäller
enligt grundlagsbestämmelsens  förarbeten  också för
religiöst  handlande. Enligt Europakonventionen  får
friheten att  utöva sin religion begränsas om det är
nödvändigt av bl.a.  ordnings- eller hälsoskäl eller
för att skydda andra personers fri- och rättigheter.
De gränsdragningsproblem  och  kollisioner med andra
fri- och rättigheter som kan uppstå  går inte alltid
att  förutse  och  kan  ofta bli föremål för  allmän
debatt. Det kan enligt utskottets mening förutsättas
att skilda religiösa samfund  bereds  tillfälle  att
yttra   sig   när   det   blir  aktuellt  att  vidta
lagstiftningsåtgärder  som  berör  religionsfriheten
och att samfunden utövar sina  möjligheter att också
annars försöka påverka bl.a. lagstiftningen.  Enligt
utskottets  mening  är  det  inte  nödvändigt med en
sådan undersökning av hur religiösa grupper upplever
sin  situation  som  begärs  i  motion  2000/01:K279
yrkande 1 (kd).

När  det  gäller  frågan  om  en ombudsman för  de
troendes  problem  och frågeställningar  kan  enligt
utskottets mening ifrågasättas om en sådan ombudsman
skulle  kunna bidra med  något  utöver  det  som  de
religiösa samfunden själva arbetar med. Utskottet är
inte berett förorda att en religionsfrihetsombudsman
inrättas. Motion 2000/01:K279 yrkandena 1 och 2 (kd)
avstyrks.
När det  gäller  yrkandet  i  motion  2001/02:A388
yrkande   5   i   denna   del   (kd)  om  skydd  mot
diskriminering av religiösa grupper  vill  utskottet
hänvisa     till     det    absoluta    skydd    för
religionsfriheten   som   ges   i   2   kap.   1   §
regeringsformen och till  att  regeringen föreslagit
att  det  i  1  kap. 2 § regeringsformen  införs  en
bestämmelse  om  att  det  allmänna  skall  motverka
diskriminering  av   människor  på  grund  av  bl.a.
religiös  tillhörighet.   Motionsyrkandet   avstyrks
också i denna del.

Regeringskansliets arbete med
mänskliga rättigheter och utbildning
om mänskliga rättigheter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till Forum
för    Levande    historias   uppgifter   tre
motionsyrkanden (m  resp.  fp)  om  Forum för
Levande historias roll och om information  om
andra brott mot mänskligheten än Förintelsen.
Också  ett motionsyrkande om att Sverige inte
får uppfattas  som  en  fristad för rasistisk
propaganda (fp) avstyrks.
Jämför reservationerna 18 (fp) och 19 (m).

Bakgrund

Regeringen  anger  i den nationella  handlingsplanen
för   mänskliga   fri-  och   rättigheter   att   en
interdepartemental    arbetsgrupp    för   mänskliga
rättigheter     kommer     att     inrättas     inom
Regeringskansliet.   Mänskliga   rättigheter   måste
ständigt  lyftas  fram och bevakas. Regeringen anser
därför    att    det   är   viktigt    att    stärka
Regeringskansliets    organisation   i   syfte   att
säkerställa   att   respekten   för   de   mänskliga
rättigheterna upprätthålls  inom  alla  delar av den
statliga förvaltningen.

Kunskapen  om  de mänskliga rättigheterna  behöver
enligt regeringen  förbättras.  Särskilt  viktigt är
att kunskap om de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna  sprids.  Regeringen fäster stor  vikt
vid  att  det  ges  möjlighet   och   utrymme   till
kompetensutveckling om mänskliga rättigheter. En  ny
inriktning  inom  magisterexamen i examensordningen,
som  regeringen  har   beslutat   om,   bör   enligt
regeringen  underlätta  för  högskolorna att bedriva
påbyggnadsutbildning   med   fördjupning    även   i
tvärvetenskapliga ämnen t.ex. mänskliga rättigheter.
Regeringen   avser  att  stödja  en  sommarskola  om
mänskliga rättigheter  och  demokrati inom ramen för
Öresundsuniversitetet. Regeringen  avser  vidare att
stödja   fort-   och   vidareutbildning   av   vissa
yrkeskategorier i frågor om mänskliga rättigheter.
Regeringen  uppmuntrar  universitet  och högskolor
att  analysera behovet av och förutsättningarna  för
att  bygga   upp  ett  nätverk  kring  forskning  om
mänskliga rättigheter.  Formerna  för  nätverket och
samarbetet bör utarbetas av parterna själva.
Regeringen  avser  vidare  bl.a. att ge ett  antal
myndigheter och allmänna försäkringskassor i uppdrag
att  utbilda sin personal om mänskliga  rättigheter.
Särskilt   fokus  i  utbildningen  skall  läggas  på
informationssökning om mänskliga rättigheter.
Regeringen   kommer   under   våren  2002  att  ge
organisationer  m.fl.  möjlighet att  kunna  erhålla
bidrag till aktiviteter  som främjar deltagande i de
demokratiska processerna. Regeringen avser också att
ge bidrag för MR-dagarna 2002.

När det gäller Forum för Levande  historia  anges  i
skrivelsen  att  regeringen  avser  att låta ta fram
material om mänskliga rättigheter som  kan  användas
inom  utbildningsväsendet.  I  materialet  skall  de
folkrättsliga     aspekterna    uppmärksammas.    En
kartläggning  av  de  områden  som  är  i  behov  av
kompletteringar av  utbildningsmaterial om mänskliga
rättigheter samt en översyn  av möjligheterna att ta
fram   detta   material   skall  också   genomföras.
Regeringen   avser   också   att    låta   undersöka
möjligheterna    att   ta   fram   ett   interaktivt
utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter. Vidare
är  avsikten  att  enskilda   organisationer   skall
stödjas   för   att   de   skall   kunna   förbättra
möjligheterna  att  vidareutbilda  sin personal  och
sina medlemmar om mänskliga rättigheter.  Regeringen
avser  att  bidra  till  att  mötesplatser för olika
grupper i samhället skapas för  diskussion om frågor
som  rör  mänskliga  rättigheter och  anser  att  en
informationsstrategi för  att  sprida  kunskap om de
mänskliga rättigheterna behöver utarbetas.

Hösten  1997  tog  regeringen  initiativ  till  en
omfattande   informationssatsning   om  Förintelsen.
Syftet  var  att  sprida kunskap och information  om
Förintelsen samt att  med utgångspunkt i Förintelsen
skapa en bred diskussion kring frågor som demokrati,
tolerans, medmänsklighet  och människors lika värde.
Regeringen avser att 2003 inrätta  en  ny myndighet,
Forum  för Levande historia. Forumets uppdrag  skall
vara  att  främja  arbete  med,  diskussion  om  och
reflektion  över  demokrati,  tolerans och mänskliga
rättigheter   i   samtiden   med   utgångspunkt    i
Förintelsen.   Verksamheten  skall  syfta  till  att
stärka människors  vilja  att  aktivt verka för alla
människors  lika värde. Forum för  Levande  historia
bör ha sitt säte i Stockholm men verka i hela landet
genom  samverkan   med   andra  kulturinstitutioner,
skolor,       universitet       och       högskolor,
folkbildningsorganisationer  och andra folkrörelser.
Forum   för   Levande   historia   får   ett   brett
verksamhetsuppdrag  som ligger väl i  linje  med  de
intentioner    som    ligger    till    grund    för
handlingsplanen och kommer  att  spela  en stor roll
när det gäller utbildning om mänskliga rättigheter
Forum  för  Levande  historias uppdrag kommer  att
vara  att  främja  diskussion   om  frågor  som  rör
demokrati, tolerans och mänskliga  rättigheter.  Med
utgångspunkt  i Förintelsen kommer forumet att kunna
bidra  till  denna   process   t.ex.   i   form   av
utställningar  och  konstnärlig verksamhet och genom
utbildning, seminarier och debatt.

Motionerna

Lars   Leijonborg  m.fl.   (fp)   begär   i   motion
2000/01:K402 ett tillkännagivande till regeringen om
att  fokus   för  satsningen  Levande  historia  och
Stockholmskonferensen  kring  Förintelsen  bör bestå
också   i  framtiden  (yrkande  2).  Det  är  enligt
motionärerna mycket angeläget att någon förskjutning
av fokus  inte sker till andra typer av förbrytelser
i andra delar av världen och vid andra tidpunkter. I
motionen  begärs  också  ett  tillkännagivande  till
regeringen om att Sverige inte till följd av otydlig
lagstiftning    eller   bristande   rättstillämpning
uppfattas som en fristad för nazistisk, antisemitisk
och rasistisk propaganda (yrkande 1).

Bo Lundgren m.fl.  (m) begär i motion 2001/02:K280
yrkande 2 ett tillkännagivande  till  regeringen  om
upplysning    rörande    nationalsocialismens    och
kommunismens       brott.       Kommunismen      och
nationalsocialismen  har enligt motionen  lett  till
över   hundra   miljoner   människors    död   genom
avrättningar,  planerad  svält  eller i arbets-  och
koncentrationsläger.    Det    är   uppenbart    att
undervisning   och   samhällsdebatt   inte   förmått
förmedla tillräcklig kännedom  om  historiens illdåd
och  tillräcklig  vaksamhet  mot de antidemokratiska
resonemangen.  En  uppmärksamhet  liknande  den  som
ägnats   åt   nationalsocialismens    massmord   och
förintelseläger  borde  ägnas åt kommunismens  brott
mot  mänskligheten.  Motionärerna  föreslår  att  20
miljoner   kronor   avsätts    för    en    särskild
upplysningskampanj mot kommunismens offer.
Roy  Hansson  (m) begär i motion 2000/01:K314  ett
tillkännagivande   till  regeringen  om  behovet  av
information  om  de  brott   mot  mänskligheten  som
begåtts   i  kommunismens  namn.  En   manifestation
beträffande   kommunismens   illdåd   liknande   den
föredömliga  informationen  om  nazismens  brott har
enligt  motionen  inte  kommit till stånd trots  att
kommunismens   illdåd   är   av    mångfalt   större
omfattning.
I  motion  2000/01:K359  av  Henrik S  Järrel  (m)
framförs liknande synpunkter. Motionären  begär  ett
tillkännagivande till regeringen om att rikstäckande
upplysningsinsatser   rörande   bl.a.   kommunismens
historia  och folkmord borde komma till stånd  under
mandatperioden.     Konsekvensen    kräver    enligt
motionären        att       perspektivet        från
informationsinsatserna  om  nazismens offer utvidgas
till  att  t.ex.  omfatta  informationsåtgärder   om
kommunismen som genom sin svarta historia och vidare
utbredning också framstår som särskilt angelägen att
påminna uppväxande generationer om.

Tidigare behandling

Kulturutskottet    tillstyrkte   hösten   2001   ett
regeringsförslag om  att inrätta en ny myndighet för
frågor  som rör demokrati,  tolerans  och  mänskliga
rättigheter  med  utgångspunkt  i  Förintelsen (bet.
2001/02:KrU1). Samtidigt avstyrktes  flera  motioner
om inriktningen för forumet. Enligt kulturutskottets
uppfattning  var  det av stort värde att en särskild
mötesplats skapas för  att  aktivt  verka  för  alla
människors lika värde och för att behandla frågor om
demokrati,  tolerans  och  mänskliga rättigheter med
utgångspunkt i Förintelsen.  Vissa motionsyrkanden 
m,  kd  respektive fp  syftade  till  att  forumets
uppdrag skulle  utvidgas  och  inbegripa  även andra
kränkningar av människovärdet än Förintelsen. Enligt
utskottets  uppfattning syntes en sådan vidgning  av
uppdraget vara  i  överensstämmelse  med regeringens
planer  för  det  permanenta  uppdraget  såsom   det
redovisas   i  budgetpropositionen.  I  sammanhanget
nämndes att Kommittén  för  Levande  historia  under
hösten   2001   genomförde   seminarier   på   temat
Sovjetkommunismens brott mot mänskligheten.

Utskottets ställningstagande

Uppgiften  för  Forum  för  Levande  historia  skall
enligt  regeringens skrivelse vara att främja arbete
med, diskussion  om  och  reflektion över demokrati,
tolerans och mänskliga rättigheter  i  samtiden  med
utgångspunkt  i  Förintelsen.  Forumet får ett brett
verksamhetsuppdrag   och   skall   skapa   en   bred
diskussion  kring  frågor  som demokrati,  tolerans,
medmänsklighet  och  människors   lika   värde.  Som
kulturutskottet anfört ligger information  om  också
andra  kränkningar  av människovärdet än Förintelsen
inom ramen för forumets  uppgifter.  Nämnas  kan att
Kommittén  för  Levande  historia  under  våren 2002
anordnar       seminarier      under      rubrikerna
Sovjetkommunismens  brott  mot mänskligheten och Att
jämföra folkmord. Det kan enligt  utskottets  mening
förutsättas   att  frågor  kring  Sovjetkommunismens
brott   mot   mänskligheten   och   kränkningar   av
människovärdet    i    andra   länder   kommer   att
uppmärksammas också inom ramen för forumets uppdrag.
Enligt utskottets mening  saknas  anledning  att  ge
regeringen   till   känna   behovet   av   särskilda
upplysningsinsatser     rörande     nazismens    och
kommunismens brott.

Utgångspunkten   för  verksamheten  i  Forum   för
Levande historia skall enligt regeringen fortfarande
vara Förintelsen. Enligt  utskottets  mening  saknas
anledning  att  ge  regeringen  till känna att någon
förskjutning av fokus till andra  förbrytelser  inte
får ske.
När  det  gäller  frågan  om  att Sverige inte får
uppfattas  som  en fristad för rasistisk  propaganda
vill utskottet hänvisa till att regeringen nyligen i
proposition  2001/02:59  Hets  mot  folkgrupp,  m.m.
föreslagit  bl.a.   att   det   införs  en  särskild
straffskala  för grova fall av hets  mot  folkgrupp.
Regeringen har vidare i den nationella handlingsplan
mot  rasism,  främlingsfientlighet,   homofobi   och
diskriminering  som  lades  fram  våren  2001  (skr.
2000/01:59)  särskilt  uppmärksammat  spridningen av
rasistiska  budskap och aviserat en rad  åtgärder  i
syfte att motverka  detta. Samtliga myndigheter inom
rättsväsendet har under  år  2000 haft i uppdrag att
upprätta   en  strategi  för  att  säkerställa   att
personalen har  god kunskap om grunden för brott med
rasistiska,  främlingsfientliga   eller  homofobiska
inslag och om situationen för de grupper  om utsätts
för dessa brott. I den mån lagstiftningen brister  i
effektivitet  eller  det saknas skydd på områden där
det behövs, skall strävan enligt regeringen vara att
åtgärda  dessa  brister.  Enligt  utskottets  mening
behövs mot denna  bakgrund inte ett tillkännagivande
till regeringen om  att  otydlig  lagstiftning eller
bristande rättstillämpning inte får  leda  till  att
Sverige  uppfattas  som  en  fristad  för nazistisk,
antisemitisk och rasistisk propaganda.
Motionerna  2000/01:K402  yrkandena 1 och  2  (fp)
samt  2000/01:K314,  2000/01:K359  och  2001/02:K280
yrkande 2 (alla m) avstyrks.

Informationsstrategi för  att sprida kunskap
om mänsk-liga rättigheter


Utskottets förslag i korthet

Utskottet   avstyrker  med  hänvisning   till
pågående utredningsarbete  ett motionsyrkande
(kd)  om  införandet  av en medborgarbok  där
medborgarskapets  innebörd   tydliggörs   och
samhällets grundvärder-ingar formuleras.

Bakgrund

Regeringen     avser     enligt    den    nationella
handlingsplanen för fri- och  rättigheter  att  låta
utarbeta  en  informationsstrategi  för  att  sprida
kunskap  om  de mänskliga rättigheterna. En särskild
hemsida   om   mänskliga    rättigheter    aviseras.
Regeringen  avser  att  sprida handlingsplanen  till
kommuner, vissa statliga  myndigheter  och  enskilda
organisationer    m.fl.    En    sammanfattning   av
handlingsplanen skall dels översättas  till engelska
och  de  erkända  minoritetsspråken och dels  hållas
tillgänglig på talkassett.

Regeringen  kommer   under   våren   2002  att  ge
organisationer m.fl. möjlighet att ansöka  om bidrag
till   aktiviteter   som  främjar  deltagande  i  de
demokratiska processerna.
Regeringen avser att  se  över tillgängligheten av
internationella  dokument  om mänskliga  rättigheter
och domar från Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna  och  möjligheterna   att   i   större
utsträckning än i dag översätta sådana dokument till
svenska.
Den    interdepartementala    arbetsgruppen    för
mänskliga  rättigheter bör enligt skrivelsen få till
uppgift   att    följa   upp   och   se   till   att
handlingsplanen utvärderas.

I propositionen Demokrati  för det nya seklet (prop.
2001/02:80) gör regeringen bedömningen  att personer
som beviljats uppehållstillstånd i Sverige genom ett
introduktionsprogram  eller  på annat sätt  bör  ges
goda  kunskaper om och förståelse  för  den  svenska
demokratin. Regeringen har tillsatt en utredning med
uppgift  att  se över mottagande av och introduktion
för flyktingar. Utredningen skall bl.a. överväga hur
alla  nyanlända   invandrare,  genom  introduktionen
eller på annat sätt  skall  kunna få ökad kunskap om
och  förståelse  för  grundläggande   normer  i  det
svenska   samhället  och  det  svenska  demokratiska
systemet (dir.  2001:87). Utredningen (N 2001:11) om
mottagande  av  och   introduktion   för  flyktingar
beräknas avsluta sitt arbete den 31 mars 2003.

Motionerna

Stefan Attefall (kd) begär i motionerna 2000/01:K233
och    2001/02:K342   ett   tillkännagivande    till
regeringen om införandet av en medborgarbok. För att
betona medborgarskapets  rättigheter, men också dess
skyldigheter,  föreslår  motionären   att  alla  nya
medborgare   och   alla   18-åringar  skall  få   en
medborgarbok    där    medborgarskapets     innebörd
tydliggörs     och    samhällets    grundvärderingar
formuleras. Boken  bör  förmedla  den värdegrund som
beskrivs   i   skolplanen,  nämligen  människolivets
okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla
människors lika  värde,  jämställdhet mellan kvinnor
och  män  samt solidaritet med  svaga  och  utsatta,
vilka är de  värden  som  skolan  skall gestalta och
förmedla. Denna värdegrund härleds från den etik som
förvaltats  i kristen tradition och  i  västerländsk
humanism. Överlämnandet  av medborgarboken bör ske i
samband  med  en  ceremoni i  hemkommunen,  där  man
välkomnar och uppmärksammar de nya svenskarna och de
som blivit myndiga.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening bör
resultatet av  övervägandena i
Utredningen om mottagande av och
introduktion för flyktingar
avvaktas. Motionerna 2000/01:K233
(kd) och 2001/02:K342 (kd) avstyrks
följaktligen.

Retroaktivitetsförbud

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (c) om
en  översyn  av  regeringsformens  skydd  mot
retroaktiv lagstiftning.  Utskottet anser att
de  skäl  som  ligger  till  grund   för  den
nuvarande   ordningen   fortfarande  gör  sig
gällande.
Jämför reservation 20 (c).

Motionen

Agne Hansson m.fl. (c) begär  i  motion 2001/02:K371
yrkande 30 en översyn av regeringsformens förbud mot
retroaktiv    lagstiftning    i   2   kap.   10    §
regeringsformen, som gäller lagstiftning  om  straff
och  skatter  eller avgifter. Retroaktivitetsskyddet
bör ses över för  att  det  skall  göras mer allmänt
tillämpligt   i   fråga  om  all  lagstiftning   med
retroaktiv verkan som  missgynnar  medborgare  eller
grupp av medborgare.

Gällande rätt m.m.

Enligt  2  kap.  10 § första stycket regeringsformen
får  straff eller annan  påföljd  inte  åläggas  för
gärning  som  icke  var belagd med brottspåföljd när
den förövades. Ej heller  får  svårare brottspåföljd
åläggas för gärningen än den som var föreskriven då.
Samma  gäller  även förverkande och  annan  särskild
rättsverkan av brott. Enligt andra stycket får skatt
eller avgift ej  uttagas  i vidare mån än som följer
av  föreskrift,  som  gällde  när  den  omständighet
inträffade      som     utlöste     skatt-     eller
avgiftsskyldigheten. Finner riksdagen särskilda skäl
påkalla det, får  dock  lag innebära att skatt eller
statlig avgift uttages trots  att  lagen  inte  hade
trätt    i   kraft   när   nyssnämnda   omständighet
inträffade,  om  regeringen eller riksdagsutskott då
hade lämnat förslag  härom  till riksdagen. 1973 års
fri- och rättighetsutredning  övervägde  att  införa
ett förbud mot retroaktiv lagstiftning enligt 8 kap.
3    §   regeringsformen,   dvs.   föreskrifter   om
förhållandet  mellan  enskilda och det allmänna, som
avser ingrepp i enskilda personliga eller ekonomiska
förhållanden. Av två skäl  fann  utredningen att det
inte  var  möjligt  att  föreslå ett sådant  förbud.
Först konstaterades att något  undantagslöst  förbud
mot retroaktiv lagstiftning inte upprätthålls på  de
angivna  rättsområdena,  och att i lagtext med någon
grad  av  precision ange förutsättningarna  för  när
avsteg  får   medges   fann  utredningen  inte  vara
möjligt. Till det sagda kom problemet att avgöra vad
som skall förstås med att en lag är tillbakaverkande
eller har retroaktiv verkan.  Utanför  straffrättens
område, menade utredningen, är det ofta  oklart  och
föremål för delade meningar vad som skall anses vara
en  retroaktiv  verkan  av  en  lag. (SOU 1975:75 s.
159).

Rättighetsskyddsutredningen,  som  1978  övervägde
frågan    om    förstärkt   skydd   mot   retroaktiv
lagstiftning, framhöll  att  det  varit en angelägen
uppgift    att    fortsätta    övervägningarna    om
retroaktivitetsförbud. Som de tidigare övervägandena
hade  visat uppställde sig emellertid  några  ganska
svårlösta  problem  när man undersöker möjligheterna
att vidga förbudet mot  retroaktiv lagstiftning. Ett
bestod i att man dittills  inte  helt kunnat undvika
retroaktivitet  i  lagstiftningsarbetet   på   något
rättsområde     utanför    straffrättens.    Utanför
straffrätten fanns  inga  godtagna principer för att
avgöra detta. Ett annat huvudproblem  var att avgöra
vad   som   skall   förstås   med   att  en  lag  är
tillbakaverkande  eller har retroaktiv  verkan.  Det
hade inte varit möjligt  att överväga hela frågan om
en vidgning av förbudet mot retroaktiv lagstiftning,
och utredningen begränsade  sig till föreskrifter om
skatt jämte avgifter till det allmänna (SOU 1978:34,
s. 156).

Tidigare riksdagsbehandling

Våren 1998 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande om
en  utredning  om skärpning av  förbudet  retroaktiv
skattelagstiftning (1997/98:KU32 s. 3 f.). Utskottet
hänvisade till att  bestämmelserna i regeringsformen
om grundläggande fri-  och  rättigheter nyligen hade
utretts   av   Fri-  och  rättighetskommittén   (SOU
1993:40). Kommittén  hade  bl.a.  uttalat  att  dess
uppfattning  var att den utformning som bestämmelsen
i  2 kap. 10 §  andra  stycket  regeringsformen,  om
förbud  mot  retroaktiv skattelagstiftning, erhållit
syntes vara lämpligt  avvägd. Utskottet gjorde ingen
annan bedömning.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening  gör  sig  de  skäl för att
inte utvidga retroaktivitetsförbudet som anfördes av
1973    års   fri-   och   rättighetsutredning   och
Rättighetsskyddsutredningen   fortfarande  gällande.
Motion 2001/02:K371 yrkande 30 (c) avstyrks.


Negativ föreningsfrihet


Utskottets förslag i korthet

Utskottet   avstyrker  med  hänvisning   till
tidigare        ställningstaganden        två
motionsyrkanden  (m)   om   förstärkning   av
grundlagens    skydd    för    den   negativa
föreningsfriheten.
Jämför reservation 20 (m, kd, c och fp).

Motionerna

Per Unckel m.fl. (m) begär i motion 2000/01:K278 ett
förslag från regeringen om förstärkt  skydd  för den
negativa  föreningsfriheten  (yrkande 5). Med rätten
att  ansluta  sig  till  en  förening  borde  enligt
motionen  rimligen  också följa  en  rätt  att  utan
sanktion utträda ur en  förening.  En  sådan rätt är
emellertid   långt   ifrån   given   med   nuvarande
regelsystem.  Enligt  den  tolkning som Europarådets
organ   i   Strasbourg   gett   åt  artikel   11   i
Europakonventionen, som numera är  gällande  rätt  i
Sverige,  är  också  den  negativa föreningsfriheten
skyddad på svensk arbetsmarknad. Arbetsdomstolen har
visserligen vid flera tillfällen  klargjort  att  en
medlem  i en facklig organisation har rätt att lämna
organisationen  på egen begäran. Det förekommer dock
fortfarande att fackliga  organisationer nekar eller
ställer upp hinder för det fall att en medlem önskar
utträda  eller skapar svårigheter  för  arbetsgivare
som  vill  anställa   någon  som  inte  är  fackligt
ansluten. På samma sätt  kan  det uppstå svårigheter
för   en  arbetssökande  i  de  fall   arbetsgivaren
förbundit  sig att endast anställa personer med viss
facklig tillhörighet  och  den arbetssökande tillhör
en  annan  organisation  eller  inte  tillhör  någon
facklig organisation alls.

Rätten  att  stå  utanför en  förening  är  enligt
motionärerna sålunda  ingen  självklarhet i Sverige.
Detta står klart än tydligare efter Europadomstolens
dom  från  den 25 april 1996 i målet  mellan  Torgny
Gustafsson  och  svenska  staten.  Att  åberopa  den
negativa  föreningsfriheten  också  på  den  svenska
arbetsmarknaden framstår alltsedan dess som en i hög
grad relevant  och  legitim åtgärd. Någon uttrycklig
bestämmelse om skydd  för den enskildes rätt att stå
utanför    en    organisation     finns    inte    i
regeringsformens  fri-  och  rättighetskatalog.  Mot
denna bakgrund och med respekt  för Europadomstolens
dom  i  fallet  Gustafsson  bör enligt  motionärerna
nuvarande brist i regeringsformen snarast avhjälpas,
så  att  det  av  grundlagen  tydligt   framgår  att
enskilda utan organisationstvång kan ingå exempelvis
icke-kollektivavtalsbundna arbetsrättsavtal.
Liknande    synpunkter    förs   fram   i   motion
2001/02:K236 yrkande 12 av Bo  Lundgren m.fl. (m). I
denna motion begärs att regeringen  lägger  fram ett
förslag  till  ändring av regeringsformen vad gäller
den negativa föreningsfriheten  i  enlighet  med vad
som anförs i motionen.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan   om   den   negativa  föreningsfriheten  har
behandlats av konstitutionsutskottet vid ett flertal
tillfällen  (se  bet.  KU   1983/84:8,   1984/85:30,
1986/87:17,   1987/88:9,   1987/88:32,  1989/90:KU7,
1990/91:KU6,  1992/93:KU2 och  1999/2000:KU11).  Vid
varje tillfälle  har  motionerna avstyrkts. Som skäl
härför  har  i  huvudsak anförts  att  det  inte  är
praktiskt möjligt  eller lämpligt att till utredning
ta  upp  också den i sin  helhet  mycket  omfattande
frågan om  rättighetsskydd  för  enskild  mot  annan
enskild.   Frågor   om  sådant  skydd  borde  enligt
utskottets  mening  som   dittills  lösas  inom  den
vanliga lagstiftningens ram.

I betänkande 1993/94:KU24  behandlades regeringens
proposition  om inkorporering av  Europakonventionen
och  andra  fri-   och  rättighetsfrågor.  Utskottet
behandlade  bl.a.  en   motion   vari  begärdes  ett
tillkännagivande till rege-ringen  om  grundlagsfäst
negativ   föreningsrätt.   Utskottet  som  avstyrkte
motionen gjorde följande bedömning.

De  personer eller organisationer  mot  vilka  en
skyddsregel   i   grundlagen   för  den  negativa
föreningsfriheten skulle verka bör,  som Fri- och
rättighetskommittén anför, ha rätt att någorlunda
detaljerat  få  veta vilka handlingar från  deras
sida som är förbjudna. Detta låter sig inte göras
med hjälp av sådana  allmänna  regler  som skulle
bli  aktuella i regeringsformen. Utskottet  anser
att det  inte  heller är möjligt att i grundlagen
reglera  vilka  påföljder  som  eventuellt  skall
följa då exempelvis  en  facklig organisation, en
arbetsgivare    eller    arbetskamrater    utövar
påtryckningar på eller diskriminerar en enskild.

Ett ytterligare problem som  skulle uppstå om ett
skydd för den negativa föreningsfriheten infördes
i grundlagen är, som kommittén  påpekar,  hur  en
sådan reglering skall förhålla sig till principen
om  avtalsfrihet.  En  grundlagsreglering  av den
negativa  föreningsfriheten  ger  nämligen upphov
till frågan om denna skall anses innefatta förbud
mot  vissa  typer av avtalsklausuler,  exempelvis
organisationsklausuler.  Utskottet anser i likhet
med kommittén att principen om avtalsfrihet är så
viktig att denna inte bör  inskränkas  annat än i
de fall då avtalsfriheten klart missbrukas.  Inte
heller  detta  förhållande  är möjligt att på ett
lämpligt sätt avgränsa i en grundlagsregel.
I betänkande 1997/98:KU32 behandlades åter frågan
om    förstärkt    skydd    för    den   negativa
föreningsfriheten. Utskottet gjorde  då  följande
bedömning.
Den  grundlagsskyddade  negativa  föreningsrätten
ger  medborgarna  ett skydd mot att det  allmänna
tvingar   någon   att   tillhöra    en   politisk
sammanslutning,     trossamfund    eller    annan
sammanslutning   för   åskådning   i   politiskt,
religiöst,   kulturellt   eller    annat   sådant
hänseende.  Den europeiska konventionen  angående
skydd  för  de  mänskliga  rättigheterna  och  de
grundläggande   friheterna  gäller  sedan  den  1
januari   1995  som   lag   i   Sverige.   Enligt
konventionen skall envar äga rätt till frihet att
deltaga  i  fredliga   sammankomster   samt  till
föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda
och  ansluta  sig  till  fackföreningar  för  att
skydda  sina  intressen.  Enligt  sin ordalydelse
garanteras endast den positiva föreningsfriheten.
Europadomstolen  har  emellertid  fastslagit  att
rätten till föreningsfrihet inbegriper rätten att
inte   vara  medlem  av  en  förening.  Utskottet
vidhåller sin tidigare inställning när det gäller
frågan  om   en  utvidgad  grundlagsfäst  negativ
föreningsrätt och avstyrker därför motionerna.

Ett  motionsyrkande   liknande   det   nu   aktuella
behandlades senast våren 2000 (bet. 1999/2000:KU11).
Utskottet framhöll att några nya omständigheter  som
talade  för att förstärka regeringsformens skydd för
den negativa föreningsfriheten inte hade framkommit.
Utskottet  vidhöll sin tidigare inställning i frågan
och avstyrkte motionsyrkandet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.
Motionerna 2000/01:K278  yrkande  5 och 2001/02:K236
yrkande 12 (båda m) avstyrks.


Kriminalisering av enskilds stöd
till eller deltagande i rasistiska
organisationer m.m.


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  avstyrker  mot  bakgrund  av   att
frågan  nyligen  utretts  två motionsyrkanden
(kd)   om   kriminalisering  av   stöd   till
rasistiska organisationer m.m.
Jämför reservation 22 (kd).

Motionerna

I motionerna  2000/01:K264  av Ingvar Svensson m.fl.
(kd) och 2000/01:Sf25 yrkande 9 av Magda Ayoub m.fl.
(kd)   begärs   ett  förslag  från   regeringen   om
kriminalisering  av   enskilds   stöd   till   eller
deltagande  i  rasistisk organisation eller av annan
organiserad brottslighet. Det är enligt motionärerna
viktigt och riktigt  att i regeringsformen inskränka
föreningsfriheten   vid    förföljelse    av   t.ex.
invandrare eller flyktingar eller vid förföljelse på
grund  av  nationellt ursprung eller trosbekännelse.
Ett     tillägg     bör     också     göras     till
tryckfrihetsförordningens  brottskatalog  med  denna
inriktning.  Organiserad  brottslighet  och stöd för
sådan  verksamhet  skulle  bli  ett  nytt  brott   i
brottsbalken.  Motionärerna hänvisar till de förslag
som lades fram i betänkandet Organiserad rasism (SOU
1991:75).

Utredningar

Ett förslag till  lagstiftning riktad mot rasistiska
organisationers verksamhet  lades  år  1991  fram av
Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering i
betänkandet   Organiserad   rasism   (SOU  1991:75).
Utredningen    föreslog   en   ny   bestämmelse    i
brottsbalken avseende organiserad rasism och stöd åt
organiserad  rasism.  Enligt  förslaget  skulle  det
göras straffbart  att delta i, bilda eller stödja en
sammanslutning  som,  genom  att  medverka  i  eller
uppmana  till brottslighet  som  innebär  våld,  hot
eller tvång,  måste  anses  förfölja folkgrupp eller
annan  sådan  grupp  på  grund  av   ras,   hudfärg,
nationellt     eller    etniskt    ursprung    eller
trosbekännelse.  Motsvarande  bestämmelse  föreslogs
införas i tryckfrihetsförordningen.

Regeringen  gjorde  bedömningen  att  utredningens
förslag  inte  borde  genomföras (prop. 1993/94:101)
och  anförde  bl.a.  att det  kunde  förutses  stora
svårigheter  i bevishänseende.  De  sammanslutningar
som förslagets  straffbestämmelse tog sikte på torde
inte vara registrerade  och  kan  lätt  ombildas.  I
praktiken  torde  det vara fråga om löst sammansatta
grupperingar        utan       någon        egentlig
organisationsstruktur.  Svårigheten  att tillämpa de
aktuella bestämmelserna kunde enligt regeringen leda
till   att   bestämmelserna  blir  ineffektiva   och
därigenom utgör  ett  dåligt hjälpmedel i kampen mot
rasismen.  En rasistisk  organisation  kan  nämligen
oförtjänt  komma   att   uppfattas   som  godkänd  i
samhället  i  fall  då  inget  rättsligt  förfarande
inleds  eller,  om  så  sker, detta inte leder  till
fällande  dom.  Ytterligare  en  aspekt  var  enligt
regeringen   att   det    är   svårt   att   utforma
straffbestämmelser av den typ utredningen föreslagit
utan att eftersätta grundläggande rättssäkerhetskrav
som förutsebarhet och avgränsning  av det straffbara
området.   Som   hade  påpekats  från  ett   flertal
remissinstanser  fanns   det  i  en  rad  hänseenden
betydande osäkerhet om den  närmare innebörden av de
föreslagna straffbestämmelserna.  Osäkerheten gällde
både vilka sammanslutningar som bestämmelsen  skulle
vara   tillämplig   på  och  vilken  befattning  med
sammanslutningen som  var avsedd att medföra ansvar.
Eftersom de föreslagna  straffbestämmelserna  skulle
föra  med  sig en inskränkning av den grundlagsfästa
föreningsfriheten  talade  detta med särskild styrka
mot förslaget.
Kommittén   om   straffansvar    för   organiserad
brottslighet,   m.m.   avlämnade   i  oktober   2000
betänkandet  Organiserad  brottslighet,   hets   mot
folkgrupp,    hets    mot   homosexuella,   m.m.   
straffansvarets räckvidd  (SOU 2000:88). Enligt sina
direktiv skulle kommittén i belysning av senare tids
samhällsutveckling undersöka om bestämmelsen om hets
mot  folkgrupp  är  tillräcklig  för  att  förhindra
rasistiska  organisationer   eller  sammanslutningar
från  att  verka.  Om  så  inte  var  fallet  skulle
kommittén  ta ställning till om en  skärpning  kunde
åstadkommas  genom  en  eventuell kriminalisering av
aktivt deltagande i organisationer  som  sysslar med
brottslig verksamhet eller om en skärpning i stället
borde  ske  inom ramen för bestämmelsen om hets  mot
folkgrupp.  Det   var   kommitténs   bedömning   att
bestämmelsen om hets mot folkgrupp var väl avvägd  i
fråga  om vad som skall vara kriminaliserat som hets
mot folkgrupp.  Bestämmelsen hade i praxis givits en
vidsträckt tillämpning  och  kommit  att  omfatta  i
princip  alla,  även  indirekta,  uttryck för rasism
eller främlingsfientlighet.
En  annan  av  kommitténs huvuduppgifter  var  att
överväga om det borde  införas  ett straffansvar för
aktivt   deltagande      t.ex.   finansiering    av
verksamheten  eller  upplåtelse  av  lokal    i  en
sammanslutning   som   har   brottslighet   som  ett
väsentligt   inslag   i   sin   verksamhet.  Däremot
avvisades i direktiven ett straffansvar  för  själva
medlemskapet  i  organisationer.  Enligt  direktiven
skulle  en sådan kriminalisering utgöra ett  alltför
stort  ingrepp  i  föreningsfriheten,  och  dessutom
skulle den  komma  att  träffa  förfaranden som helt
saknar     straffvärde.     Kommittén    diskuterade
förutsättningarna för en utvidgad kriminalisering av
aktivt deltagande i eller stöd till sammanslutningar
där  allvarlig  brottslighet förekommer  och  gjorde
därefter bedömningen  att  en  sådan utvidgning inte
borde  genomföras.  Kommittén  pekade   dock  på  en
lösning   som   innebär  att  det  införs  särskilda
straffbestämmelser,  som direkt tar sikte på just de
förfaranden som borde  omfattas  av en utvidgning av
det  straffbara  området.  En  konkret   modell  för
utvidgning    av    det    kriminaliserade   området
utarbetades.  Enligt  denna  modell   skulle  det  i
brottsbalken tas in en ny paragraf, som  riktar  sig
mot personer i ledande ställning i en sammanslutning
där  allvarlig  brottslig  verksamhet förekommer och
mot   dem   som   lämnar   stöd   till    en   sådan
sammanslutning.  Kommittén  ansåg  dock inte att  en
sådan  kriminalisering  borde införas.  Bestämmelsen
skulle närmast komma att  utgöra  kompletteringar av
nuvarande  regler  om  medverkan,  förberedelse  och
stämpling till brott och skulle följaktligen  få ett
förhållandevis     begränsat     tillämpningsområde.
Bestämmelserna  skulle vidare vara  förknippade  med
svårigheter    i    bevishänseende,     och    vissa
tillämpningsproblem   kunde   förutses.  Sammantaget
betydde   problemen  att  det  kunde   befaras   att
bestämmelserna  inte  skulle bli särskilt effektiva.
Vidare fanns det enligt  kommittén  en  risk för att
vissa organisationer som i dag verkar tämligen öppet
skulle   välja   att   övergå   till  underjordisk
verksamhet eller i vart fall försöka  organisera sig
så  att det blir svårt att identifiera personer  med
ledande ställning i organisationen.
En  kriminalisering  enligt modellen skulle enligt
kommitténs   bedömning  inte   innebära   en   sådan
begränsning av  föreningsfriheten som förutsätter en
ändring i regeringsformen.  En  fråga i sammanhanget
var  emellertid  om  en  sådan kriminalisering  ändå
skulle kunna medföra att möjligheten  till  politisk
opinionsbildning  inskränktes  på  ett  otillbörligt
sätt.    I    direktiven   till   utredningen   hade
konstaterats  att   det   inom   miljörörelsen   och
fredsrörelsen   finns  grupper  som  för  att  uppnå
politiska  mål  som  i  sig  är  accepterade  i  ett
demokratiskt samhälle använder sig av metoder som är
brottsliga och genomför  sina aktioner i organiserad
form. Även om de brottsliga  gärningarna  som sådana
givetvis  måste  beivras kunde det enligt direktiven
inte komma i fråga  att  ingripa  mot  deltagandet i
eller stödet till sådana organisationer  i  och  för
sig.  Just ett sådant ingripande skulle innebära att
möjligheterna  till politisk opinionsbildning skulle
kringskäras på ett  sätt  som  är oacceptabelt i ett
demokratiskt  samhälle. Enligt kommittén  kunde  det
inte   gärna   komma    i    fråga    att    utforma
straffbestämmelserna på ett sådant sätt att skillnad
skulle  göras mellan olika sammanslutningar beroende
på  vilka  mål  de  vill  uppnå  med  de  brottsliga
aktiviteterna.  Kommittén ansåg att övervägande skäl
talade    mot    att    införa     de    diskuterade
lagbestämmelserna. Kommittén gjorde  bedömningen att
någon    utvidgning    inte   borde   ske   av   det
kriminaliserade området  såvitt  gäller deltagande i
eller   stöd  till  de  sammanslutningar   där   det
förekommer allvarlig brottslighet.
Kommittébetänkandet   har  legat  till  grund  för
regeringens   förslag  i  propositionen   Hets   mot
folkgrupp m.m. (prop. 2000/01:59). Frågan om det bör
införas  ett  utvidgat   straffansvar   för   aktivt
deltagande  i en sammanslutning som har brottslighet
som ett väsentligt inslag i sin verksamhet behandlas
inte i propositionen.

Tidigare behandling

Konstitutionsutskottet har under åren 1997, 1998 och
2000 avstyrkt  motionsyrkanden om kriminalisering av
rasistiska organisationer. Våren 2000 avstyrktes ett
motionsyrkande (kd)  om  kriminalisering av enskilds
deltagande  i  organiserad  brottslighet.  Utskottet
hänvisade till arbetet i Kommittén  om  straffansvar
för     organiserad    brottslighet    m.m.    (bet.
1999/2000:KU11).

Utskottets ställningstagande

Kommittén    om    straffansvar    för   organiserad
brottslighet redovisade i oktober 2000 resultatet av
sitt   arbete.   Kommittén   ansåg   efter  ingående
övervägningar  att det inte borde ske en  utvidgning
av  det  kriminaliserade   området   såvitt   gäller
deltagande  i  eller  stöd till sammanslutningar där
det förekommer brottslighet.  Remissbehandlingen  av
utredningens   betänkande   ledde   inte   till  att
regeringen   gjorde   någon   annan  bedömning.  Mot
bakgrund av att frågan nyligen  utretts är utskottet
inte    berett    att    ställa   sig   bakom    ett
tillkännagivande       till       regeringen       i
kriminaliseringsfrågan. Motionerna  2000/01:K264 och
2000/01:Sf25 yrkande 9 (båda kd) avstyrks.


Integritet


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden (m, c
resp.   mp)  om  en  utredning  i  syfte  att
förstärka    den   personliga   integriteten.
Utskottet anser  att  arbetet  i  en aviserad
parlamentarisk  utredning  med  uppgift   att
kartlägga,   analysera  och  utvärdera  sådan
lagstiftning   som    berör   den   enskildes
integritet bör avvaktas.

Motionerna

Per Unckel m.fl. (m) begär i motion 2000/01:K273 att
regeringen lägger fram  förslag till förstärkning av
den personliga integriteten  i  enlighet med vad som
anförs i motionen. Den tekniska utvecklingen  öppnar
oavbrutet  nya  vägar  för  staten  att  kontrollera
medborgarna. Viktiga delar av en människas  liv  kan
kartläggas  genom  att granska t.ex. användningen av
Internet,  bankomatkort   och   apotekskort.   Genom
mobilsamtalsregister kan myndigheter fastställa  hur
en     person    reser.    De    nya    elektroniska
telefonapparaterna    kan   utnyttjas   för   hemlig
avlyssning av samtal i ett rum även när luren ligger
på. TV-kameror finns i stor utsträckning uppsatta på
allmänna platser och i  butiker.  Hemlig  avlyssning
och övervakning av teletrafik har mer än fördubblats
under de senaste decenniet.

En  första  utgångspunkt  i en diskussion angående
integritetsskyddets utformning  bör  enligt motionen
vara att bestämma var tyngdpunkten skall  ligga  när
två  motstående  intressen  kan  sägas väga jämt. En
central   frågeställning   är   hur   skyddet    för
integriteten   skall   utformas  utan  att  begränsa
medborgarnas    yttrandefrihet     och    insyn    i
myndigheternas beslut och samtidigt  ge  betryggande
vägledning    för    det    framtida    bruket    av
personuppgifter.   Kravet   på   en  teknikoberoende
generell   integritetsskyddslagstiftning   bör   bli
föremål  för   en   omedelbar  utredning.  En  sådan
lagstiftning   kan   behöva    kombineras   med   en
förstärkning   av  det  nuvarande  grundlagsskyddet,
etiska  normer och  säkerhetsmässiga  och  praktiska
åtgärder  som  på  vissa  områden  kanske t.o.m. kan
ersätta lagstiftning. En utredning med  denna  breda
inriktning  bör  enligt  motionärerna  snarast komma
till stånd.
Marianne  Samuelsson  m.fl.  (mp)  begär i  motion
2001/02:Ju451 att regeringen ges i uppdrag att lägga
fram  en samlad analys av vad kontrollsamhället  får
för konsekvenser  för  samhällsutvecklingen  i stort
och    den   enskildes   integritet   (yrkande   5).
Kontrollsamhället  utvidgas  enligt  motionärerna  i
rasande  fart på grund av den tekniska utvecklingen.
Den  personliga   integriteten   måste  skyddas  och
registrering  av  personer  bör  omgärdas  med  stor
restriktivitet.  Det  är  viktigt  att   insynen   i
registreringsverksamheten  är  omfattande och att en
parlamentarisk kontroll fortlöpande  ser  över denna
typ  av verksamhet. En samlad analys av konsekvenser
för enskildas  integritet  och samhällets utveckling
på  grund  av  förslag  om tvångsåtgärder  begärs  i
motionen. I en sådan analys  bör  även  följderna av
det  internationella samarbetet utvärderas.  Framför
allt gäller  det  samarbetet  mellan  EU  och  USA:s
federala  polis  om  hemlig  telefonavlyssning.  Ett
liknande motionsyrkande finns i motion 1998/99:Ju918
yrkande 1 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp).
Också  Åsa  Torstensson  m.fl.  (c)  tar  i motion
2000/01:K341  upp frågan om införande av en generell
integritetslagstiftning    (yrkande    1).    Enligt
motionärerna     hävdas     alltför     ofta     att
yttrandefriheten  och  offentlighetsprincipen  måste
inskränkas för att värna om integritetsskyddet.  För
att  värna  människors värdighet och möjligheter att
agera som medborgare  måste  de  tre värdena förenas
och  stärkas.  Människors  integritet  åtnjuter  ett
svagare  skydd i Sverige än i  många  andra  länder.
Till viss  del hänger detta samman med synen att ett
starkt    integritetsskydd    hindrar    många    av
välfärdsstatens  projekt. Detta är enligt motionen i
viss  utsträckning  rimligt  men  det  skall  krävas
mycket  starka  skäl  för att kringgå den personliga
integriteten om än intentionerna är goda. Regeringen
bör snarast tillsätta en  utredning  som syftar till
att utforma en generell integritetslagstiftning. Det
behövs ett starkt skydd för integriteten  mot  såväl
offentliga  som  privata och enskilda aktörer. Detta
skydd  bör  omfatta   hela   den  personliga  sfären
inkluderande såväl personuppgifter  som t.ex. rätten
till genetisk integritet. En integritetslagstiftning
måste    också    ge    utrymme    för    en   slags
proportionalitetsprincip. Viktigt att ta fasta på är
att   lagstiftaren  måste  utgå  från  att  förbjuda
missbruk av personuppgifter och otillbörliga intrång
i den personliga  integriteten,  inte som i dag från
att reglera vad som är tillåtet.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett par liknande motionsyrkanden (m  resp. c) som de
i    motionerna    2000/01:K273   och   2000/01:K341
avstyrktes   av   utskottet    våren    2000   (bet.
1999/2000:KU11  s.  9 f.). Utskottet hänvisade  till
det arbete som pågick  inom  Mediegrundlagskommittén
och Offentlighets- och sekretesskommittén  samt till
att   regeringen   aviserat   tillsättandet   av  en
parlamentarisk  kommitté  med uppgift att kartlägga,
analysera och utvärdera sådan lagstiftning som berör
den enskildes integritet.

Våren   2000  hänvisade  justitieutskottet   (bet.
1999/2000:JuU8),  när  det  gällde  en begäran om en
utredning  om  förhållandet  mellan  integritet  och
effektivitet   i   brottsbekämpningen,   till    att
utskottet   senast   i   betänkande   1999/2000:JuU5
framhållit   att   det   liksom   tidigare  var   av
uppfattningen    att    det    var    viktigt    att
integritetsfrågorna         uppmärksammades        i
lagstiftningsarbetet. Det var  därför  positivt  att
regeringen    övervägde    en   samlad   analys   av
tvångsmedelslagstiftningen från integritetssynpunkt.
Justitieutskottet, som flera gånger tagit upp frågan
om   integritetslagstiftning,    hade    hållit   en
utfrågning      med      en      företrädare     för
Justitiedepartementet,  som  anfört  bl.a.  att  det
naturligtvis alltid är nödvändigt  att  riksdagen  i
varje   lagstiftningsärende   gör   en  självständig
avvägning   mellan   hänsynen  till  den  personliga
integriteten  å  ena  sidan   och   det   motstående
intresse,       t.ex.      yttrandefrihet      eller
brottsbekämpning,  som  aktualiseras i ärendet å den
andra. På brottsbekämpningens  område hade riksdagen
under  senare  år gjort sådana avvägningar  i  t.ex.
lagstiftningen   om   polisens   register   och   om
kameraövervakning.  Emellertid  ansåg regeringen att
tiden  nu  var  mogen  att  ta ett samlat  grepp  om
integritetsfrågorna  i  lagstiftningen.   Regeringen
avsåg   därför   att   tillsätta  en  parlamentarisk
utredning med uppgift att  kartlägga,  analysera och
utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes
integritet. Utredningen sträcker sig alltså över ett
vidare  område  än  enbart  det  straffprocessuella.
Pågående  eller  beslutade  utvärderingar   bör   ge
utredningen  ett  gott  underlag  för  denna analys.
Direktiven   till   utredningen   förväntades    bli
färdigställda  under  senvåren.  Utredningens arbete
beräknades bli omfattande och lär komma att ta flera
år i anspråk.
Justitieutskottet  hälsade  med tillfredsställelse
att  regeringen  nu skulle komma  att  tillsätta  en
utredning  rörande   dessa   frågor.  Samtidigt  som
utskottet   var   medvetet  om  utredningsuppdragets
svårighetsgrad ville  utskottet  framhålla vikten av
att  utredningen tillsätts och dess  arbete  bedrivs
utan onödig tidsutdräkt.
I konstitutionsutskottets  betänkande 2000/01:KU19
(s.  11  f.) redovisades våren 2001  att  regeringen
tidigare hade  aviserat  att den avser att tillsätta
en   parlamentarisk   kommitté   med   uppgift   att
kartlägga,    analysera    och    utvärdera    sådan
lagstiftning  som  berör  den enskildes  integritet.
Utskottet   hade   inhämtat  att   Regeringskansliet
planerade att kommittén skall kunna tillkallas under
våren 2001.
I  regeringens  skrivelse  Hemlig  teleavlyssning,
hemlig teleövervakning  och hemlig kameraövervakning
vid förundersökning i brottmål  under  år 2000 (skr.
2001/02:52),  som  överlämnades  i  november   2001,
angavs  att  när  det  gäller  integritetsfrågor har
regeringen tidigare aviserat att  en  parlamentarisk
utredning  med uppgift att kartlägga, analysera  och
utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes
integritet  skall   tillsättas.   Tillsättningen  av
utredningen  har av olika skäl fördröjts  något  men
ett regeringsbeslut  i  saken  var enligt skrivelsen
att vänta inom kort.

Utskottets ställningstagande

Regeringen har aviserat att den inom kort kommer att
tillsätta  en parlamentarisk utredning  med  uppgift
att  kartlägga,   analysera   och   utvärdera  sådan
lagstiftning  som  berör  den enskildes  integritet.
Enligt  utskottets mening bör  resultatet  av  detta
arbete  avvaktas.   Motionerna   2000/01:K273   (m),
2001/02:Ju451  yrkande 5 (mp), 1998/99:Ju918 yrkande
1 (mp) och 2000/01:K341 yrkande 1 (c) avstyrks.


Samvetsklausul


Utskottets förslag

Utskottet avstyrker  två motionsyrkanden (kd,
m)  om införandet av en  samvetsklausul  inom
sjukvården      och     högskoleutbildningen.
Utskottet hänvisar  till  att frågan tidigare
varit föremål för ingående bedömningar varvid
övervägande    skäl    befanns    tala    mot
samvetsklausuler.

Motionerna

Per  Landgren  och Lennart Fridén (kd,  m)  begär  i
motionerna  2000/01:K319   och   2001/02:So563   ett
tillkännagivande     till     regeringen    om    en
samvetsklausul       inom       sjukvården       och
högskoleutbildningen. Samvetet kan definieras som en
etisk   medvetenhet   i   var   människa.   Med   en
samvetsklausul  kan  man  tillvarata  kunnandet  och
engagemanget  hos alla de personer  som  funnit  sin
uppgift inom sjukvården,  utan  att  tvinga  den som
hyser samvetsbetänkligheter kring vissa svåra etiska
frågar att delta i viss verksamhet. Detta kan  gälla
abort,  insättandet  av  abortiv  spiral e. d. eller
transplantationer  av och forskning  som  inbegriper
celler från aborterade  foster samt annan praxis som
utifrån traditionell etik  är  kontroversiell. Annan
verksamhet som kan vara stötande ur ett annat etiskt
perspektiv     är     vissa     djurförsök     eller
transplantationer   av   djurorgan  till  människor.
Frågan när det gäller samvetsklausul  är hur Sverige
skall tillämpa Europakonventionen, som  redan  är en
del av svensk lagstiftning.

Bakgrund

Regeringen beslutade 1993 att tillsätta en utredning
(dir.    1993:48)    om    en    samvetsklausul    i
högskoleutbildningen.  Den  särskilde utredaren hade
till  uppgift att mot bakgrund  av  högskolereformen
utreda   frågan   hur   studenternas   rätt  att  av
religiösa,  etiska  eller andra skäl vägra  delta  i
vissa   utbildningsmoment    kunde   tillgodoses   i
högskoleförordningen. Som exempel  nämndes studenter
på  barnmorskelinjen  som  nekats dispens  från  den
obligatoriska kursen i insättning  av spiral. Skälen
till  en  sådan  vägran  kunde vara religiösa  eller
etiska. En vägran kunde innebära  att studenten inte
blev godkänd på utbildningen och alltså inte fick ut
sitt examensbevis.

Utredningen     om     en     samvetsklausul     i
högskoleutbildningen lade fram sitt  betänkande 1994
(SOU  1994:84).  Utredaren  framhöll att  frågan  om
behovet av en samvetsklausul  egentligen  handlar om
att     göra     en    rimlig    avvägning    mellan
samhällsintressen   och  respekten  för  etiska  och
religiösa  åskådningar.   Enligt   utredaren  talade
sammantaget  övervägande  skäl för att  inte  införa
någon   samvetsklausul   inom  högskoleutbildningen.
Utredaren föreslog dock att  det  skulle  införas en
möjlighet  att hos överklagandenämnden för högskolan
överklaga beslut  som  innebär  att  studenten  fått
avslag  på  sin  dispensansökan.  Den av utredningen
föreslagna ändringen genomfördes år 1996.

Tidigare behandling

Utbildningsutskottet  behandlade  våren  1994  flera
motioner  vari ifrågasattes införandet  av  en  s.k.
samvetsklausul  i  högskoleutbildningen  som innebär
att  en  studerande av samvetsskäl kan befrias  från
att   delta    i   vissa   utbildningsmoment   (bet.
1993/94:UbU16, rskr.  1993/94:308).  En majoritet av
utbildningsutskottet tog avstånd från  att införa en
bestämmelse som innebär att studenter kan  vägra att
genomgå  ett  obligatoriskt kursmoment av religiösa,
etiska eller andra skäl.

Den  fråga  som  motionärerna  väckte  var  enligt
majoritetens mening av mycket stor principiell vikt.
Utbildningsutskottets  grundläggande uppfattning var
att  varje  patient som söker  hälso-  och  sjukvård
alltid skall  vara  säker  på  att  få  den vård och
behandling  som  situationen  kräver. Han eller  hon
skall vara garanterad att bli behandlad  av personal
som  är  utbildad och kompetent att sköta uppgiften.
Alla vårdsökande  skall  känna sig förvissade om att
personalen  handlar enligt  vetenskap  och  beprövad
erfarenhet och  följer  gällande föreskrifter. Denna
princip  ställer  naturligtvis   höga   krav  på  de
patientorienterade     utbildningarna.    För    att
vårdpersonal  skall  erhålla   den   utbildning  och
kompetens  som samhället fordrar får det  i  princip
inte finnas utrymme för en student att vägra genomgå
ett obligatoriskt  kursmoment.  Utbildningsutskottet
erinrade  om att riksdagen tidigare  i  samband  med
utformningen   av  barnmorskeutbildningen  behandlat
frågan om ett eventuellt införande av samvetsklausul
med   hänsyn   till    sjukvårdspersonalens   etiska
övertygelse      (bet.     1986/87:SoU5).      Någon
samvetsklausul  hade  emellertid  inte  införts  och
yrkesverksam personal  saknade  lagstadgad  rätt att
t.ex.      slippa      medverka     vid     aborter.
Utbildningsutskottet hade  under  hand  erfarit  att
problemen  föreföll  vara  av  ringa omfattning. Det
fanns enligt utskottets mening förutsättningar att i
det enskilda fallet nå tillfredsställande  lösningar
på  konflikten  mellan  utbildningens  krav och  den
etiska  övertygelsen. Utbildningsutskottet  kunde  i
sammanhanget  peka  på  att, enligt Socialstyrelsens
allmänna råd för sjukvårdspersonal,  borde personer,
som  på  etiska, religiösa eller andra grunder  inte
kan  acceptera   att  abort  utförs,  inte  delta  i
abortvården av hänsyn till den abortsökande kvinnan.
Enligt utbildningsutskottets  bestämda  mening borde
en  samvetsklausul i högskoleutbildningen  i  enligt
med vad  som  anförts i beslutade utredningsdirektiv
inte  komma i fråga.  Utbildningsutskottet  föreslog
ett tillkännagivande till regeringen om detta.

Socialutskottet  framhöll  våren  1995  i betänkande
1994/95:SoU21  att frågan om samvetsklausul  nyligen
utretts  (SOU  1994:84).   Med  hänsyn  härtill  var
socialutskottet  inte  berett   att  tillstyrka  ett
motionsyrkande om en samvetsklausul  innebärande att
vårdpersonal  skall  ha  möjlighet  att  avstå  från
deltagande          i          forskning         och
transplantationsverksamhet där vävnad från aborterat
foster används.

Utskottets ställningstagande

Frågan  om  införande  av  en  samvetsklausul   inom
sjukvården  och  högskoleutbildningen  har  tidigare
varit   föremål   för   ingående   bedömningar  inom
riksdagen  och  av en offentlig utredning.  Det  har
befunnits att övervägande skäl talade mot att införa
sådana samvetsklausuler.  Utskottet  är  inte berett
att    göra   någon   annan   bedömning.  Motionerna
2000/01:K319   och  2001/02:So563   (båda   kd,   m)
avstyrks.

Äganderätt


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  avstyrker    med  hänvisning  till
tidigare       ställningstaganden        tolv
motionsyrkanden     om     förstärkning    av
äganderätten (m, kd, c, fp).
Jämför reservation 23 (m, kd, fp, c).

Motionerna

Per Unckel m.fl. (m) begär i motionerna 2000/01:K278
och 2001/02:K314 att regeringen skall lägga fram ett
förslag om förstärkt grundlagsskydd för äganderätten
(yrkande 4 resp. yrkandena 1 och 2). Det står enligt
den    förstnämnda    motionen   klart    att    den
grundlagsändring  i  fråga   om   äganderätten   som
genomfördes     1995     i     samband    med    att
Europakonventionen  inkorporerades   i  svensk  rätt
medförde  en väsentlig förstärkning av  skyddet  för
äganderätten.  Överenskommelsen  om grundlagsändring
träffades i brett samförstånd mellan  olika partier.
Det är enligt motionärerna viktigt att  denna typ av
överenskommelser i grundlagsfrågor är av  långsiktig
karaktär.

Det    är    enligt    motionen    angeläget   att
regeringsformen  innehåller  en  regel  som  står  i
samklang  med Europakonventionen och slår  fast  att
den  enskilda  äganderätten  är  okränkbar  och  att
inskränkningar i äganderätten endast får ske i klart
angivna  fall  och  då  med full ersättning till den
enskilde.        Grundlagens        skydd        mot
rättighetsinskränkande  lagstiftning  bör  var  lika
starkt oavsett vilken fri- och rättighet det gäller.
Bland     annat     skulle     de    tre    allmänna
begränsningsgrunderna i 2 kap. 12  §  andra  stycket
regeringsformen kunna bli tillämpliga också i  fråga
om  äganderätten.  All egendom bör enligt motionerna
skyddas på ett likvärdigt  sätt.  Hänsyn  måste  tas
till  att  samhällsutvecklingen  i stort, inte minst
genom IT-utvecklingen, bl.a. lett till att en ökande
andel av samhällets totala förmögenhetsmassa  i  dag
består   av   immateriella   tillgångar  i  form  av
utbildning,   dataprogram   och  databaser,   musik,
varumärken,  närings-  och  patenträtter   m.m.  Mot
bakgrund  av  detta  framstår det som angeläget  att
grundlagsskyddet  för  den   enskilda   äganderätten
anpassas  till samhällsutvecklingen och att  skyddet
utökas så att  det  uttryckligen omfattar även annan
egendom   än  mark  och  byggnader.   Ett   liknande
motionsyrkande  finns i motion 2001/02:K236 (yrkande
11) av Bo Lundgren m.fl. (m).
Också i motion  2000/01:K305 av Ola Karlsson m.fl.
(m.   kd,   c,  fp)  begärs   en   förstärkning   av
grundlagsskyddet     för     äganderätten.    Enligt
motionärerna är den personliga äganderätten en av de
viktigaste    grundstenarna    för    den    svenska
rättsordningen. Den personliga äganderätten utgör en
medborgerlig  rättighet både enligt svensk  grundlag
och  enligt  Europakonventionen.  Med  dessa  dubbla
normsystem  som  bas  konstateras  att  skyddet  för
äganderätten   i   första  hand  måste  ses  som  en
nationell angelägenhet. Skyddet för äganderätten har
enligt motionen förbättrats genom 1995 års ändringar
men är fortfarande otillräckligt.  All  egendom  bör
liksom  enligt  Europakonventionen åtnjuta i princip
samma  skydd. Principen  om  full  ersättning  måste
klarläggas.  Starkare  restriktioner måste gälla för
begränsningar i lag av skyddet för äganderätten. Det
är   naturligt  att  i  detta   avseende   jämställa
äganderätten   med   yttrandefriheten,  skyddet  mot
påtvingande  kroppsliga   ingrepp   och   rätt  till
domstolsprövning av frihetsberövande m.m.
I   huvudsak   samma  motionärer  begär  i  motion
2001/02:K270 ett tillkännagivande till regeringen om
att det bör utredas  på  vilket  sätt grundlagen bör
ändras    så    att   Sverige   får   ett   fullgott
äganderättsskydd  för  såväl  fast egendom som andra
slag  av  egendom.  Den  åtskillnad   som   görs   i
regeringsformen  mellan skyddet för fast egendom och
andra  slag av egendom  finns  inte  i  flera  andra
länder i  Europa.  Inte heller görs denna skillnad i
Europakonventionens tilläggsprotokoll artikel 1. Det
går inte att utan vidare låta samma regler gälla för
all slags egendom och  mot  alla  typer av ingrepp i
äganderätten. Men grundprincipen bör  utvecklas. Ett
liknande motionsyrkande finns i motion  2001/02:K336
av Olle Lindström (m) i denna del.
Ett tillkännagivande till regeringen om likvärdigt
skydd i regeringsformen för all slags egendom begärs
vidare  i  motion  2001/02:K293  av Mikael Oscarsson
(kd). Skyddet bör förutom fast egendom  också  gälla
exempelvis bilar, inventarier, aktier, obligationer,
bostadsrätter,  fordringsbevis, pensionsförsäkringar
och upphovsrätter. Alla ingrepp i äganderätten måste
ske med rimligt beaktande  av de drabbades intressen
och  ge  möjligheter för enskilda  och  företag  att
ställa om sig till ett nytt rättsläge. Äganderättens
reella innehåll  måste  stärkas  genom ökad enkelhet
och stabilitet i samhällets regelsystem och även vid
beskattning måste äganderätten stabiliseras.
Åsa  Torstensson  och  Eskil Erlandsson  (båda  c)
begär  i motion 2001/02: K278  ett  tillkännagivande
till regeringen  om  stärkande  av  äganderätten med
tydliga   ersättningsregler   vid  inskränkning   av
nyttjanderätten. Inte minst införandet  av  den  nya
miljöbalken  har  enligt  motionärerna bidragit till
att problematisera äganderätten. Det finns en fara i
att ensidigt hävda de gemensamma  intressena framför
den  enskildes äganderätt. Inte minst  riskerar  det
att leda  till ökad misstro mot rättsstaten och till
att människor  i allt mindre utsträckning känner det
personliga ansvaret  för  sin  egendom  och den egna
miljöpåverkan.  De  möjligheter som finns inte  bara
till att expropriera  egendom  utan  också  till att
inskränka  nyttjanderätten  måste vara förenade  med
tydliga ersättningsregler. Sådana inskränkningar som
inte  drabbar  generellt,  utan   inom  ett  bestämt
geografiskt  område eller enskilda individer,  skall
som huvudregel medföra rätt till ersättning.
Även Kenneth  Johansson och Eskil Erlandsson (båda
c) tar upp frågan om stärkt skydd för äganderätten i
motion   2001/02:K223.    Motionärerna   begär   att
regeringen tillsätter en kommission  med uppgift att
belysa  den  privata  äganderättens  betydelse   för
ekonomisk  utveckling (yrkande 1) och att regeringen
lägger fram förslag till ändring om stärkt skydd för
äganderätten  i  både  grundlagen  och  den  vanliga
lagstiftningen (yrkande 2). En författning som  inte
ger  ett  starkt  och  stabilt skydd för den privata
äganderätten riskerar enligt  motionärerna att få en
kraftigt   dämpande   effekt   på  företagande   och
ekonomisk tillväxt. Flera rättsekonomer har visat på
äganderättens   stora   betydelse  för   ett   lands
ekonomiska utveckling. Motionärerna  anser  att  det
hög  tid  att  man  i  Sverige  tar  till  sig dessa
lärdomar.   Företagandet   i   landet   liksom   den
ekonomiska   tillväxten   motverkas   av   instabila
konstitutionella regler.
Eskil   Erlandsson   m.fl.   (c)  begär  i  motion
2001/02:MJ339 (yrkande 7) ett tillkännagivande  till
regeringen  om  vikten  av  att värna och stärka den
privata äganderätten. Enligt  motionärerna skall det
spridda  ägandet  uppmuntras  och   bevaras.  En  av
grundförutsättningarna för detta är klara regler vad
gäller  äganderätten.  Det  finns  många   som  vill
urholka det privata ägandet. Ett tydligt exempel  på
detta  är  viljan att försvaga den grundlagsstadgade
rätten till ersättning vid ingrepp. Det är olyckligt
om gränsen för  vad  en  markägare skall acceptera i
form av inskränkningar flyttas mot en större grad av
tillåtande  för  denna  form  av  inskränkning.  Ett
ensidigt  hävdande  av  det   gemensammas   intresse
framför  den enskildes äganderätt riskerar att  leda
till en ökad  misstro  mot  rättsstaten och till att
människor  i  allt  mindre utsträckning  känner  det
personliga ansvaret för  sin  egendom  och  den egna
miljöpåverkan.

Gällande regler

Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen är
varje  medborgares  egendom  tryggad genom att ingen
kan  tvingas  avstå sin egendom  till  det  allmänna
eller till någon  enskild  genom expropriation eller
annat sådant förfogande eller  tåla att det allmänna
inskränker användningen av mark  eller  byggnad utom
när det krävs för att tillgodose angelägna  allmänna
intressen.

Rätten  till  ersättning  behandlas  i paragrafens
andra  stycke.  Den  som  genom expropriation  eller
annat sådant förfogande tvingas  avstå  sin  egendom
skall  vara  tillförsäkrad ersättning för förlusten.
Sådan ersättning  skall också vara tillförsäkrad den
för vilken det allmänna  inskränker  användningen av
mark  eller  byggnad  på  sådant  sätt att  pågående
markanvändning   inom   berörd  del  av  fastigheten
avsevärt  försvåras eller  skada  uppkommer  som  är
betydande i  förhållande till värdet på denna del av
fastigheten.  Ersättningen  skall  bestämmas  enligt
grunder som anges i lag.

I första tilläggsprotokollet till Europakonventionen
föreskrivs  i  artikel  1  att  varje  fysisk  eller
juridisk person  skall  ha rätt till respekt för sin
egendom och att ingen får  berövas sin egendom annat
än   i   det  allmännas  intresse   och   under   de
förutsättningar  som  anges  i lag och i folkrättens
allmänna grundsatser. Dessa bestämmelser  inskränker
dock   inte   en  stats  rätt  att  genomföra  sådan
lagstiftning som  staten  finner  nödvändig  för att
reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med
det  allmännas  intresse  eller  för att säkerställa
betalning  av skatter eller andra pålagor  eller  av
böter och viten.

Egendomsbegreppet   i   artikeln   har   getts  en
vidsträckt  innebörd.  Med  uttrycket  egendom avses
inte enbart äganderätt till fast och lös  egendom  i
civilrättslig   mening   utan  även  fordringar  och
immateriella rättigheter skyddas av artikeln.

Tidigare riksdagsbehandling m.m

När riksdagen år 1994 behandlade regeringens förslag
till  ny  lydelse  av 2 kap.  18  §  regeringsformen
avstyrkte konstitutionsutskottet  en rad motioner om
längre gående grundlagsskydd än vad  regeringen hade
föreslagit  (bet. 1993/94: KU24 s.28 f.).  Utskottet
ansåg  det  därvid   inte  motiverat  att  låta  all
egendom, både fast och  lös, omfattas av grundlagens
egendomsskydd.  Utskottet   pekade   också   på  att
bestämmelser om att den enskilde tillförsäkras  full
ersättning  eller ersättning för hela förlusten inte
skulle vara helt  rättvisande  med  hänsyn  till att
s.k.  förväntningsvärden  inte  är ersättningsgilla.
Utskottet  underströk vidare att införandet  av  ett
grundlagsskydd  för  rådighetsinskränkningar  i  sig
inte  innebar  att  ersättningsrätten  utvidgades  i
förhållande till vad som redan gällde.

Frågan    om   innebörden   av   2   kap.   18   §
regeringsformen            behandlades            av
konstitutionsutskottet  våren  1998  i  ett yttrande
till  jordbruksutskottet  över  regeringens  förslag
till ny miljöbalk, varvid frågan  om  ordalydelsen i
paragrafen  var  förenlig  med  motiven diskuterades
(yttr.    1997/98:KU8y).    Utskottet   gjorde    då
bedömningen  att  grundlagsbestämmelsen   trots  den
mindre    tillfredsställande    ordalydelsen   måste
uppfattas så att en utvidgning av  ersättningsrätten
inte skett. Med anledning av flera motioner från den
allmänna      motionstiden     kom     ett     enigt
konstitutionsutskott  i betänkande 1997/98:KU30 fram
till slutsatsen att det  inte  gick  att bortse från
att  bestämmelsen  i  2  kap.  18  §  andra  stycket
regeringsformen  hade  varit  föremål för omfattande
debatt  och  att  Lagrådet förordat  en  ändring  av
bestämmelsen.   Även    om   utskottet   ansåg   att
bestämmelsen måste kunna  uppfattas  i  enlighet med
vad  som  avsetts  vid  dess  tillkomst  fanns   det
anledning att se över dess lydelse.
Frågan  behandlades senast av utskottet våren 2000
i  betänkande  1999/2000:KU11.  Utskottet  hänvisade
till  att det vid flera tillfällen avstyrkt motioner
om   utvidgning    av   grundlagens   egendomsskydd.
Utskottet ansåg inte  att  det  framkommit  skäl att
ändra  sin tidigare bedömning. Utskottet ansåg  inte
heller att  det fanns skäl att ge äganderätten samma
skydd  mot begränsningar  som  gäller  för  de  s.k.
politiska   rättigheterna.   Även   när  det  gäller
ersättningsfrågan hänvisade utskottet  till  att det
vid   flera   tillfällen  avstyrkt  motioner  om  en
utvidgning till  full ersättning. Utskottet framhöll
att när det i betänkande 1997/98:KU30 förordades att
ordalydelsen till 2 kap. 18 § regeringsformen skulle
ses över, ansåg utskottet att utredningen inte borde
omfatta frågan om  utvidgning  till full ersättning.
Utskottet gjorde fortfarande samma bedömning.

1999 års författningsutredning,  som  hade i uppdrag
bl.a.  att  se över ordalydelsen av regeringsformens
bestämmelse om  egendomsskydd,  avlämnade i februari
2001   betänkandet   Vissa   grundlagsfrågor    (SOU
2001:19).    När    det    gällde   regeringsformens
egendomsskydd  konstaterade  utredningen   att   man
misslyckats.  Mot  bakgrund  av att ett förslag till
ändring  bör ha ett brett parlamentariskt  stöd  och
att ett sådant  stöd  inte  hade kunnat uppnås, hade
utredningen beslutat att avstå  från  att lägga fram
något  förslag till ändrad lydelse av 2  kap.  18  §
regeringsformen.   Förslagen   i  betänkandet  Vissa
grundlagsfrågor  ligger  till  grund  för  delar  av
regeringens  förslag  i  propositionen  Ändringar  i
regeringsformen    samarbetet   i  EU  m.m.  (prop.
2001/02:72).  Mot bakgrund av utredningens  slutsats
när  det  gäller   regeringsformens  bestämmelse  om
egendomsskydd lade inte  regeringen  i  det  ärendet
fram  förslag  till  ändrad  lydelse  av  2  kap. 18
regeringsformen.

Frågan    om    Europakonventionens    ställning   i
lagstiftningen efter inkorporeringen behandlades  av
utskottet  i samband med behandlingen av proposition
1993/94:  117  med  förslag  till  inkorporering  av
Europakonventionen  i svensk lagstiftning. Utskottet
delade  regeringens  bedömning.  Regeringen  hade  i
propositionen framhållit att, i det säkerligen fåtal
fall  då en svensk lagregel  kan  anses  strida  mot
konventionen,   fick   det   bli   en   uppgift  för
domstolarna och förvaltningsmyndigheterna att avgöra
hur konflikterna skall lösas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  vidhåller  sina tidigare bedömningar  när
det   gäller   ett   förstärkt   grundlagskydd   för
äganderätten och avstyrker  motionerna  2000/01:K278
yrkande 4 (m), 2001/02:K314 yrkandena 1 och  2  (m),
2001/02:K236 yrkande 11 (m), 2000/01:K305 (m, kd, c,
fp), 2001/02:K270 (m, kd, c, fp), 2001/02:
K336  (m) och 2001/02:K293 (kd). Utskottet anser mot
bakgrund av tidigare bedömningar inte heller att det
behövs   ett  tillkännagivande  till  regeringen  om
stärkande     av     äganderätten     med    tydliga
ersättningsregler      vid      inskränkning      av
nyttjanderätten  eller  om  en  kommission  för  att
belysa   den  privata  äganderättens  betydelse  och
avstyrker     därför     motionerna    2001/02:K278,
2001/02:K223  yrkandena 1 och  2  och  2001/02:MJ339
yrkande 7 (alla c).


Näringsfrihet


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  avstyrker   med   hänvisning  till
tidigare        ställningstaganden       fyra
motionsyrkanden (m)  om  en  förstärkning  av
näringsfriheten.
Jämför reservation 24 (m, kd, c, fp).

Motionerna

I   flera   motioner   begärs   en  förstärkning  av
näringsfriheten.  Per  Unckel  m.fl.   (m)  begär  i
motionerna 2000/01:K345 (yrkande 2) och 2001/02:K314
(yrkande   3)   ett  regeringsförslag  om  förstärkt
grundlagsskydd för  näringsfriheten.  Näringsidkares
äganderätt hotas enligt motionärerna av skadegörelse
och   plundring   av   aktivister  som  vill  krossa
kapitalismen. I en rättstat  är det staten som skall
se till att människor kan känna sig trygga. Drabbade
näringsidkare och andra måste  garanteras ersättning
för   de   skador   de   åsamkats.   Alla   drabbade
näringsidkare  måste också kompenseras  när  områden
spärras av under större evenemang som EU-konferenser
och andra stora  konferenser.  Näringsfriheten måste
ges   ett   tydligare  och  mer  adekvat   skydd   i
lagstiftningen.  Ersättningsreglerna  måste ses över
för att bli mer funktionella. I motion  2001/02:K314
yrkande  4  begärs  att regeringen låter utreda  hur
rättssäkerheten kan förbättras  för  företagare  och
enskilda. Det ligger en rättsosäkerhet som medför en
ovilja mot investeringar i den ovisshet som finns om
t.ex.     framtida    beskattning,    intrång    och
konfiskation.   All   felaktig  myndighetsverksamhet
borde föranleda ett rimligt  skadeståndsbelopp  till
den  drabbade.  Regeringen  bör utreda hur företagen
och andra bättre kan skyddas  mot rättsövergrepp och
hu  staten  bättre  än  i dag skall  kunna  ta  sitt
skadeståndsansvar  vid  rättsövergrepp.  Också  Olle
Lindström (m) begär i 2001/02:K336  i  denna del att
grundlagsskyddet för näringsfriheten stärks.

Bakgrund

Begränsningar i rätten att driva näring  eller utöva
yrke   får,  enligt  2  kap.  20  §  första  stycket
regeringsformen,   införas  endast  för  att  skydda
angelägna  allmänna intressen  och  aldrig  i  syfte
enbart att ekonomiskt  gynna  vissa  personer  eller
företag.

Till  grund  för bestämmelsen, som infördes den  1
januari  1995,  låg  Fri-  och  rättighetskommitténs
delbetänkande   Fri-   och   rättighetsfrågor   (SOU
1993:40) och en överenskommelse som träffades mellan
riksdagspartierna den 2 december 1993. I förarbetena
(prop. 1993/94:117)  uttalade regeringen att behovet
av  inskränkningar  i  närings-   och  yrkesfriheten
tidigare   hade   ansetts  utgöra  hinder   för   en
grundlagsbestämmelse  till skydd för dessa friheter.
Gällande rätt utgick dock  från att det här i landet
rådde i princip full frihet  för  svenska medborgare
att driva näring och utöva yrke.
I   propositionen   anfördes   att  det   var   av
grundläggande  betydelse  för det moderna  samhället
att  enskilda  så  långt det är  möjligt  garanteras
närings- och yrkesfrihet.  Enligt  regeringen  borde
detta föranleda att dessa friheter gavs ett skydd  i
regeringsformens    fri-    och   rättighetskapitel.
Regeringen anförde vidare att det kan vara svårt att
ge närings- och yrkesfriheten  ett  reellt  innehåll
med  hänsyn  till  de möjligheter till begränsningar
som nödvändigtvis måste  finnas. Av detta skäl ansåg
regeringen  det  missvisande   att   tala  om  dessa
friheter   som   rättsligt   bindande   rättigheter.
Regeringen    ansåg   i   stället   att   den   s.k.
likhetsprincipen  utgjorde  en  lämplig utgångspunkt
för     en     grundlagsbestämmelse.    Fri-     och
rättighetskommittén  hade  beskrivit  innebörden  av
likhetsprincipen som att alla skall ha möjlighet att
konkurrera  på  lika villkor under förutsättning att
de i övrigt uppfyller  de  krav  som  kan ställas på
t.ex.     kompetens.    Regeringen    anförde    att
likhetsprincipen    som    utgångspunkt    för    en
grundlagsreglering inte fick hindra att det infördes
generella     inskränkningar    i    närings-    och
yrkesfriheten för  att tillgodose intressen som från
allmänna  utgångspunkter   bedömdes  angelägna.  Att
under denna förutsättning garantera likhetsprincipen
en  överordnad ställning innebar  enligt  regeringen
svårigheter.  Genom  att,  såsom  kommittén valt att
göra,   ta   fasta   på   en   väsentlig   sida   av
likhetsprincipen,  nämligen  den  ekonomiska,  kunde
denna princip enligt regeringen utan svårigheter ges
en  överordnad  ställning. Syftet med en begränsning
av närings- och yrkesfriheten  får således inte vara
att  ekonomiskt  gynna  vissa  näringsidkare   eller
yrkesutövare  framför  andra. För att en begränsning
skall  få införas krävs att  syftet  är  att  skydda
något från samhällets synpunkt skyddsvärt intresse.
Konstitutionsutskottet     (bet.     1993/94:KU24)
tillstyrkte regeringens förslag och uttalade  därvid
att det delade regeringens uppfattning om att det är
av grundläggande betydelse för det moderna samhället
att  enskilda  så  långt  möjligt  skall  garanteras
närings-  och  yrkesfrihet.  En lämplig utgångspunkt
för  en  grundlagsreglering  borde   som  regeringen
anfört  vara den s.k. likhetsprincipen.  Regeringens
förslag hade utformats i överensstämmelse härmed och
innebar att  begränsningar i rätten att driva näring
eller utöva yrke  får  införas endast för att skydda
angelägna  allmänna intressen  och  aldrig  i  syfte
enbart att gynna vissa personer eller företag.

Tidigare riksdagsbehandling

Våren 2000 avstyrkte  utskottet  ett  motionsyrkande
(m) om ett stärkande av grundlagsskyddet  för  bl.a.
näringsfriheten   (bet.  1999/2000:KU11).  Utskottet
framhöll att det är  av  grundläggande betydelse för
det moderna samhället att  enskilda  så långt det är
möjligt garanteras närings- och yrkesfrihet. Intrång
i  dessa  friheter  bör i görligaste mån  motverkas.
Emellertid  finns  det   områden    exempelvis  med
anknytning  till miljö- eller  säkerhetsintressen  
där möjligheten till begränsningar måste finnas. Det
har därför inte  ansetts  möjligt  med  en rättsligt
bindande    reglering   av   dessa   friheter.   När
bestämmelsen  om närings- och yrkesfrihet infördes i
regeringsformen    ställde   sig   utskottet   bakom
regeringens bedömning  att den s.k. likhetsprincipen
utgjorde  en lämplig utgångspunkt  för  regleringen.
Grundlagsbestämmelsen   skall  förhindra  att  någon
enskild skall få gynnas på andras bekostnad. För att
en begränsning skall få införas  krävs att syftet är
att  skydda  något  från allmän synpunkt  skyddsvärt
intresse.

Utskottet vidhöll sin bedömning att regleringen av
närings- och yrkesfriheten bör ta sin utgångspunkt i
likhetsprincipen. Vidare  menade  utskottet  att det
måste  vara möjligt att begränsa dessa friheter  för
att tillgodose  angelägna  allmänna  intressen.  Med
hänsyn härtill var det enligt utskottet inte rimligt
att  i grundlagen införa en bestämmelse om rätt till
ersättning vid intrång i närings- och yrkesfriheten.

Utskottets ställlningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare
bedömning och avstyrker motionerna
2000/01:K345 yrkande 2, 2001/02:K314
yrkandena 3 och 4 samt 2001/02: K336
i denna del (alla m).

Djurens rätt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (v) om
att   människoapor    skall    omfattas    av
grundläggande  fri-  och rättigheter  rätten
till liv, rätten att slippa tortyr och rätten
att  inte  godtyckligt frihetsberövas    som
hittills varit reserverade för människor.

Motionen

Jonas Ringqvist  och  Kjell-Erik  Karlsson  (båda v)
begär  i  motion 2001/02: K406 att människoapor  mot
bakgrund av  sina  många  likheter  med  människorna
skall  omfattas  av  grundläggande  rättigheter  som
hittills varit reserverade för människor. Det gäller
rätten till liv, rätten att slippa tortyr och rätten
att inte godtyckligt frihetsberövas.

Gällande regler

I  djurskyddslagen  (1988:534)  finns  grundläggande
bestämmelser  om  hur djur skall hållas och  skötas.
Djur skall behandlas  väl  och  skyddas  mot onödigt
lidande   och   sjukdom.   Djur   som   används  för
vetenskapligt  ändamål  skall  dock inte anses  vara
utsatta  för  onödigt  lidande  eller   sjukdom  vid
användningen,   om   denna   har   godkänts   av  en
djurförsöksetisk   nämnd   (2  §).  Djur  skall  ges
tillräckligt  med foder och vatten  och  tillräcklig
tillsyn. Stall och andra förvaringsutrymmen för djur
skall ge djuren  tillräckligt utrymme och skydd samt
hållas rena (3 §).  Djur  får  inte  överansträngas.
Inte heller får de agas eller drivas på  med redskap
som  lätt kan såra eller på annat sätt skada  djuret
(5 §). Djur får inte hållas bundna på ett för djuren
plågsamt  sätt  eller så att de inte kan få behövlig
rörelsefrihet eller  vila  eller  tillräckligt skydd
mot väder och vind (6 §).

Tidigare behandling

Utrikesutskottet avstyrkte under förra riksmötet ett
motionsyrkande  om att Sverige skulle  ta  initiativ
till en FN-konferens  och  FN-deklaration om djurens
rättigheter. Utrikesutskottet  menade  att  Sverige,
internationellt och inom EU, verkar för djurens rätt
till  rimliga  livsvillkor  men  ansåg  inte  att en
speciell  FN-konvention  skulle  komma  att förändra
situationen   för   djuren.  Det  arbete  som  redan
bedrivs, främst inom  EU,  kan stärkas och utvecklas
(bet. 2000/01: UU10).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar motionärernas  uppfattning om vikten
av  att  djur    även människoapor    har  rimliga
livsvillkor.  Djurskyddslagstiftningen   ger   också
uttryck  för  ett  sådant synsätt. Utskottet är dock
inte berett att förorda att skyddet för djuren skall
likställas med det skydd  för  de grundläggande fri-
och  rättigheter som tillerkänns  människor.  Motion
2001/02:K406 avstyrks.

Reservationer



Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.


1. Europakonventionen och regeringsformen
(punkt 2)

av  Per  Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att  utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  1.  Därmed  bifaller
riksdagen  motionerna  2000/01:K278  yrkandena  13,
2001/02:K60  yrkande 6, 2001/02:K80 i denna del samt
2001/02:K236 yrkandena 7, 8 och 10.

Ställningstagande

Med beaktande  av  den  stora betydelse de mänskliga
rättigheterna  har  när  det  gäller  gränserna  för
statsmakternas handlingsfrihet  gentemot medborgarna
hade vi väntat oss att regeringen  i handlingsplanen
skulle   ägnat   större   utrymme  åt  bristerna   i
lagstiftningen.

Såväl  EU  som  Europakonventionen  bygger  på  en
individorienterad  syn   på  mänskliga  rättigheter.
Genom  våra internationella  åtaganden  omfattas  nu
även vi  av Europakonventionen, vilket har inneburit
att utrymmet  för  att  inskränka den enskildes rätt
har minskat. Europakonventionen  bör  dock  upphöjas
till  grundlag för att uppnå en större samstämmighet
mellan   Europakonventionens   och  regeringsformens
skyddsnivåer.  Det skulle dessutom  vara  en  viktig
symbolhandling.  Ett  annat sätt att komma tillrätta
med brist på överensstämmelse  skulle kunna vara att
utvidga  tillämpningsområdet  för   2   kap.   12  §
regeringsformen     till     att     omfatta    även
Europakonventionen.     Grundlagens    skydd     mot
rättighetsinskränkande lagstiftning  bör  vara  lika
starkt oavsett vilken fri- och rättighet det gäller.
Det  skulle  bl.a.  innebära  att  de  tre  allmänna
begränsningsgrunderna  i  2  kap. 12 § andra stycket
regeringsformen    blir   tillämpliga    även    vid
begränsningar  av  t.ex.  äganderätten.  Vidare  bör
minoritetsskyddet vid  beslut  om  lagstiftning  som
innebär  inskränkningar  i de medborgerliga fri- och
rättigheterna generellt stärkas  genom  att reglerna
om särskilt beslutsförfarande i 2 kap. 12  §  tredje
stycket regeringsformen blir tillämpliga. På så sätt
skulle  en  riksdagsminoritet om endast en sjättedel
av ledamöterna  i  kammaren alltid kunna tvinga fram
ett  års  uppskov  av en  i  och  för  sig  tillåten
rättighetsbegränsande lagstiftning.
En  annan  åtgärd  som   också  skulle  stärka  de
mänskliga    rättigheternas   ställning    är    att
ytterligare konventioner  om  mänskliga rättigheter,
t.ex.  1966  års  konvention  om  medborgerliga  och
politiska   rättigheter   och  FN:s  barnkonvention,
inkorporeras i svensk rätt.  Detta  skulle  innebära
att  de  blir utkrävbara vid svensk domstol. Sverige
har    flera     gånger    kritiserats    för    att
diskrimineringsförbudet  kränks.  En  fråga  som har
nära samband med frågan om skyddet för medborgerliga
fri-  och  rättigheter och som skulle stärka skyddet
av dem väsentligt  är  frågan om lagprövningsrätten.
Regeringen bör även verka  för  att  EU ansluter sig
till  Europakonventionen  för  att tillförsäkra  att
EU:s skydd för mänskliga rättigheter  inte  är sämre
än    medlemsstaternas.    Motionerna   2000/01:K278
yrkandena  13  (m),  2001/02:K60   yrkande  6  (m),
2001/02:K80   i  denna  del  (m)  samt  2001/02:K236
yrkandena 7, 8 och 10 ( m) tillstyrks.

2. Fri- och rättighetsskyddets omfattning
(punkt 3)

av Ingvar Svensson  (kd)  och  Björn von der Esch
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  2. Därmed bifaller
riksdagen  motionerna 2000/01:K267 och  2000/01:Sf25
yrkande 8.

Ställningstagande

Regeringen bör  tillsätta en utredning om förstärkta
mänskliga fri- och rättigheter. Varje samhälle utgår
från en värdebas,  en  etik, som klargör hur man bör
uppträda  mot varandra. Ett  rättssystem  bygger  på
principer som  i  grunden  är  uttryck  för en etisk
hållning.   Den  legitima  rättsstaten  måste   visa
respekt  för de  grundläggande  mänskliga  fri-  och
rättigheterna.   Rättsordningen   måste  präglas  av
rättslikhet,      rättssäkerhet,      rättstrygghet,
rättstillgänglighet   och  öppenhet.  Den  nuvarande
svenska rättsordningen  utgår  i  hög  grad från ett
rättspositivistiskt   betraktelsesätt,  där   rätten
definieras operationellt,  det vill säga rätt är det
som lagstiftarna kallar rätt.  Men rättsnormen skall
ta sin utgångspunkt i det som är  etiskt godtagbart.
Det är viktigt att Sverige tydligare  anknyter  till
den  traditionen.  Ett  första betydelsefullt steg i
den   riktningen   togs   genom   införlivandet   av
Europakonventionen  den  1  januari   1995.  Det  är
viktigt  att successivt sortera ut rättspositivismen
ur  det  rättsliga   perspektivet   i   arbetet  att
förstärka de mänskliga fri- och rättigheterna.

Det svenska skyddet för dessa fri- och rättigheter
behöver  vidgas  och förstärkas. Exempel på  områden
som borde bearbetas ytterligare är t.ex. rätten till
liv, föräldrarätten,  den negativa föreningsfriheten
och  äganderätten.  Det  behövs  också  ett  tydligt
diskrimineringsskydd   för   människans   integritet
oberoende  av religion, ålder,  ras,  hudfärg,  kön,
språk, sexuell  identitet,  genetiska särdrag, börd,
ekonomisk  eller social ställning,  funktionshinder,
etnisk  eller  politisk  tillhörighet.  Detta  skydd
måste vara  effektivt inte enbart i förhållande till
den enskilde och det allmänna utan rättsstaten måste
också tillförsäkra ett sådant skydd mellan enskilda.
Grundlagens,     dvs.    främst    regeringsformens,
grundläggande synsätt  måste därför vidgas också för
att uppnå full parallellitet  mellan regeringsformen
och   Europakonventionen,  som  kan   antas   ålägga
konventionsstaterna   viss   skyldighet   att  genom
lagstiftning trygga vissa fri- och rättigheter  även
mellan   enskilda.   Enligt   vår  mening  vore  det
värdefullt att utreda om även fri-  och  rättigheter
mellan enskilda borde grundlagsfästas och  inte  som
nu  i huvudsak vara inriktade på förhållandet mellan
den enskilde  och det allmänna. Detta bör med bifall
till  motionerna   2000/01:K267   och   2000/01:Sf25
yrkande 8 (båda kd) ges regeringen till känna.

3. Värdekommission (punkt 4)


av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  3. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K79.

Ställningstagande

Sverige bör i syfte att bredda och  entusiasmera den
etiska   diskussionen   med   sikte   på  samhällets
fundament   och   därmed   de  mänskliga  fri-   och
rättigheterna  tillsätta en värdekommission.  Mycket
av vår samtid karakteriseras  av  osäkerhet,  ibland
förvirring,  ett  sökande efter vad som är meningen.
Det  är viktigt att  även  politikerna  möter  dessa
behov  på  ett  naturligt  sätt.  Till det politiska
ledarskapet  hör  också  möjligheten att  starta  en
diskussion  och  att  försöka   leda   den   in   på
meningsfulla  områden  även  om  politiker  i  dessa
sammanhang  skall  akta sig för att komma med facit.
Regeringen och de politiska  partierna  har  i andra
sammanhang    Maktutredningen, Demokratiutredningen
och EU 2004-kommittén  varit angelägna om att bidra
till att debatt  skapas  kring  andra frågor. Själva
angreppssättet  att  stimulera debatt    vilket  en
värdekommission borde  ha  till  huvuduppgift    är
alltså  inte  främmande  för  svensk  tradition. Den
norska värdekommissionen höll över 600  öppna möten,
130  kommuner  gav  synpunkter,  många  skolor   och
frivilliga    organisationer    var   engagerade   i
diskussionen.  Utan  tvivel  skapade   kommissionens
arbete   en   bred   debatt   i   Norge.  En  svensk
värdekommission kan fokusera på frågeställningar som
vilka de grundläggande värdena för ett gott samhälle
är och vilka inspirationsgivarna är  för  dessa, hur
vi tillägnar oss etiken/värdena, familjens, skolans,
rättssystemets,  mediernas  och övriga signalgivares
betydelse   som   värde-  och  normöverförare,   hur
rättssystemet och rättstänkande  byggs  upp  utifrån
den    gemensamma    värdebasen,   samhällsekonomins
beroende av en fungerande  etik i form av tillit och
förtroende  och  ekonomins  drivkrafter,   familjens
betydelse    för    ett    gemenskapstänkande   samt
värdebasens betydelse för uppbyggande  av  företags-
och  organisationskulturer,  dess  betydelse  i  ett
informationssamhälle   jämfört  med  jordbruks-  och
industrisamhällena   samt    dess   utveckling   och
betydelse i ett samhälle som får  allt större etnisk
mångfald.   Detta   bör   med  bifall  till   motion
2001/02:K79 (kd) ges regeringen till känna.


4. Flyktingbegreppet (punkt 10)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under  punkt  10
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  4.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:K81 yrkande 1.

Ställningstagande

Rund   om  i  världen  begås  allvarliga  brott  mot
kvinnors   och  homosexuellas  rättigheter.  Det  är
därför angeläget  att  den  nuvarande uppdelningen i
utlänningslagen   mellan   flyktingar   och   övriga
skyddsbehövande  snarast upphör.  Förhandlingarna  i
ministerrådet  om  det  förslag  till  direktiv  som
kommissionen lagt fram om att flyktingbegreppet även
skall omfatta förföljelse  på  grund  av  kön  eller
sexuell läggning bör därför inte avvaktas.

Konstitutionsutskottet bör föreslå att riksdagen med
bifall  till  motion  2001/02:K81 yrkande 1 (fp) som
sin mening ger regeringen detta till känna.


5. Ombudmännen under regeringen (punkt 14)

av Göran Magnusson (s),  Barbro  Hietala Nordlund
(s),  Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth  Kvist  (v),
Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt
(s), Kenth Högström (s) och Mats Einarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse.

Riksdagen  avslår motionerna 1999/2000:Sf637 yrkande
9,    2000/01:K401    yrkande    1,    2001/02:K350,
2001/02:K381  yrkande  1,  2001/02:Ju450 yrkande 32,
och 2001/02:A227 yrkande 5.

Ställningstagande

I uppdraget till den kommitté  som skall överväga en
gemensam lagstiftning mot diskriminering  ingår  att
överväga   en   samordning  av  de  ombudsmän  under
regeringen   vars   uppgifter    är   att   motverka
diskriminering.  Enligt  vår mening  får  motionerna
1999/2000:Sf637 yrkande 9  (c), 2000/01:K401 yrkande
1 (mp), 2000/01:So451 yrkande  1  (c),  2001/02:K350
(m),  2001/02:K381  yrkande  1  (mp),  2001/02:Ju450
yrkande 32 och 2001/02:A227 yrkande 5 (kd)  därmed i
huvudsak   anses   tillgodosedda.   Motionsyrkandena
avstyrks.


6. Utlänningars fri- och rättigheter (punkt 16)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att  utskottets förslag under  punkt  16
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation  6.  Därmed  bifaller
riksdagen  motion  2001/02:K429  yrkandena  13  och
avstyrker motion 2001/02:429 yrkandena 4 och 6.

Ställningstagande

Att fri- och  rättigheter  inte gäller på samma sätt
för svenska medborgare och utländska  medborgare  är
beklagligt.    Skillnaderna    innebär   bl.a.   att
begränsningar i lag kan ske beträffande  utlänningar
utan  att  det  är  godtagbart  i  ett  demokratiskt
samhälle  och utan att stå i proportion till  nyttan
med bestämmelsen. Detta är enligt min mening ytterst
diskriminerande    och   inte   godtagbart   i   ett
demokratiskt samhälle. Enligt Europakonventionen som
gäller som lag här i landet skall begränsningar vara
nödvändiga i ett demokratiskt  samhälle  och  endast
för de syften med hänsyn till vilka de tillåtits.  I
en  tid  när  vi  talar  om integration, att bekämpa
främlingsfientlighet och rasism, att komma bort från
ett vi och dom-samhälle,  då  vi  skall  få de nya
svenskarna    med  eller  utan medborgarskap   att
känna sig hemma och välkomna  här  i  landet, kan vi
inte  ge  en  sådan  signal  som  avsaknaden  av  de
materiella skyddsreglerna ger uttryck  för.  Att  ha
dessa  regler  kvar i nuvarande skepnad, dvs. att de
inte gäller fullt  ut  för utlänningar, visar att vi
anser   att   utlänningar   inte   är   fullvärdiga
invånare. Lojaliteten ligger  naturligtvis  inte  i
medborgarskapet.  Demokrati  innebär  också att alla
invånare  är  lika inför lagen och har samma  värde.
Någon  form  av  skyddslagstiftning   måste   landet
naturligtvis   ha  för  att  minimera  riskerna  att
utsättas för sådant och för att lagföra de skyldiga.
Det  innebär  dock  inte  att  människor  med  annat
medborgarskap   skall    behöva   särbehandlas.   En
presumtiv orosstiftare kan vara såväl infödd svensk,
naturaliserad svensk som utlänning.  Det är som i så
många andra sammanhang gärningarna som  är avgörande
för    hur    människor    skall    bedömas,    inte
medborgarskapet.

Europakonventionen är tillämplig i svensk rätt och
naturligtvis  också dess regel om krig eller allmänt
nödläge  som  hotar  nationens  existens  (art.  15)
förutom  13  kap.   regeringsformen   om   krig  och
krigsfara.   Jag  anser  att  det  ger  tillräckliga
garantier för  handlingsutrymme  under extraordinära
förhållanden.   En   uttrycklig   hänvisning    till
Europakonventionen skulle kunna införas i 2 kap.  22
§  regeringsformen  för att understryka den ventil
den     aktuella     regleringen     i     nuvarande
rättighetskatalog ger  uttryck för, även om det ändå
torde stå klart att Europakonventionen gäller. Detta
bör  med bifall till motion  2001/02:K429  yrkandena
13 (mp) ges regeringen till känna.

7. Funktionshindrades rättigheter (punkt 16)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser  att  utskottets  förslag  under  punkt 16
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  7. Därmed bifaller
riksdagen  motionerna  1999/2000:So321  yrkande  18,
2000/01:So538 yrkande 8 och 2001/02:So618 yrkande 12
och delvis motion 2001/02:So619 yrkande 7.

Ställningstagande

Det förekommer diskriminering  i  näringsverksamhet,
t.ex.  genom  att personer med funktionshinder  inte
blir insläppta på restauranger eller inte får teckna
en  livförsäkring.  FN  har  i  sina  standardregler
tydligt    slagit   fast   att   diskriminering   av
funktionshindrade   är   en   fråga   om   mänskliga
rättigheter.  Standardreglerna  är visserligen  inte
juridiskt bindande utan deras funktion  är  att vara
normbindande  och  ligga  till  grund  för beslut  i
medlemsstaterna.  Om  Sverige vill säkerställa  alla
människors  fulla  rättigheter  krävs  att  Sveriges
lagar anpassas efter  de  krav  som uppställs i FN:s
standardregler.  I  regeringsformens   2   kap.   om
grundläggande   fri-   och   rättigheter  finns  två
bestämmelser om diskrimineringsförbud, nämligen 15 §
om    etniska    minoriteter    och    16    §    om
könsdiskriminering. Vi anser att 2 kap.  bör  utökas
med  förbud mot diskriminering av funktionshindrade.
Med ett  sådant  tillägg skulle funktionshindrade få
möjlighet  att  göra   sin  sak  gällande  i  svensk
domstol.   Vidare  bör  Sverige   arbeta   för   att
Europarådet    breddar   diskrimineringsförbudet   i
Europakonventionen   om   de   mänskliga   fri-  och
rättigheterna,   så   att  det  blir  ett  generellt
diskrimineringsförbud som  även innefattar människor
med  funktionshinder.  En  sådan  förändring  skulle
troligtvis  ha  större betydelse  än  en  ändring  i
regeringsformen eftersom  Europakonventionen  har en
domstol  som  uttolkar  bestämmelserna  och  ger dem
konkretion och slagkraft. Detta bör med bifall  till
motionerna    1999/2000:So321   yrkande   18   (fp),
2000/01:So538  yrkande   8  (fp)  och  2001/02:So618
yrkande 12 (fp) ges regeringen till känna.

8. Diskriminering på grund av sexuell läggning
m.m. (punkt 18)

av  Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per
Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation  8.  Därmed  bifaller
riksdagen   motionerna   2000/01:Sf22   yrkande   5,
2001/02:K244   och   2001/02:L371   yrkande  2  samt
avstyrker   motionerna   2000/01:L459   yrkande   8,
2001/02:K82  yrkande 9, 2001/02:L367 yrkande  7  och
2001/02:A388 yrkande 5 i denna del.

Ställningstagande

Det är av yttersta  vikt att det införs ett förbud i
2  kap.  regeringsformen   mot   lagar   och   andra
föreskrifter  som  missgynnar  någon av skäl som har
samband   med   sexuell   läggning.   Rätten    till
likabehandling   oavsett   sexuell  läggning  är  en
grundläggande  mänsklig  rättighet,   skyddad  bl.a.
enligt den europeiska konventionen om skydd  för  de
mänskliga   rättigheterna   och   de   grundläggande
friheterna  och 1966 års internationella  konvention
om medborgerliga  och  politiska rättigheter. Enligt
båda dessa människorättsinstrument,  som  Sverige är
folkrättsligt  bundet  av, åligger det statsmakterna
att säkerställa att denna  rätt  till likabehandling
förverkligas.  Ett  av  många  sätt att  långsiktigt
bidra  till  det  vore  att  införa  ett  skydd  mot
diskriminerande lagstiftning m.m. i regeringsformen.
Vi  är  av  den  åsikten  att  det  i dag förekommer
diskriminerande   lagstiftning.   Den   ordning   vi
föreslår  skulle  förebygga att sådana regler  antas
eller tillåts fortleva.  Detta  bör  med bifall till
motionerna 2000/01:Sf22 yrkande 5 (v),  2001/02:K244
(v) och 2001/02:L371 yrkande 2 (v, s, c, fp, mp) ges
regeringen till känna.

9.   Motverkande av diskriminering mot
homosexuella (punkt 19)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att  utskottets  förslag under punkt  19
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i reservation 9.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:So637 yrkande 16.

Ställningstagande

Jag anser att människan  skall  bestämma  om sin tro
och   sin   livsstil.  Samhället  skall  präglas  av
öppenhet,  tolerans  och  lika  behandling  av  alla
trosuppfattningar.  Diskriminering  av  homosexuella
måste   motverkas,   bland  annat  genom  en  skärpt
lagstiftning men också  genom att polis och åklagare
prioriterar dessa brott högre.  Detta bör med bifall
till  motion  2001/02:So637  yrkande   16  (fp)  ges
regeringen till känna.


10. Barnkonventionen (punkt 20)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att  utskottets  förslag under punkt  20
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation 10.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:K81 yrkande 2.

Ställningstagande

En  parlamentarisk   utredning   för   att  se  över
barnkonventionens  tillämpning  bör  tillsättas.   I
förarbetena   till   den   s.k.  portalparagrafen  i
utlänningslagen sägs att kravet  om barnets bästa ej
är  absolut. Hänsynen till andra viktiga  intressen,
såsom  samhällets intresse att reglera invandringen,
kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är
förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Detta
är enligt  vår  mening inte acceptabelt. Hänsyn till
barnets bästa måste  som  regel  gå  före samhällets
intresse  att  reglera invandringen, särskilt  i  de
fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för
allvarliga  övergrepp   och   därav  har  medicinska
vårdbehov. En parlamentarisk utredning  bör  snarast
tillsättas med uppgift att se över bestämmelserna om
barnets  bästa  och dess tillämpning. Detta bör  med
bifall  till  motion   2001/02:K81   yrkande  2  ges
regeringen till känna.


11. Barnbilaga m.m. (punkt 21)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att  utskottets förslag under  punkt  21
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som anförs i reservation  11.  Därmed  bifaller
riksdagen motionen 2001/02:K82 yrkande 10.

Ställningstagande

Barnperspektivet   skall  beaktas  i  all  offentlig
verksamhet   och  beslutsfattandet   på   nationell,
regional och kommunal nivå. Barnbilagor skall ingå i
både kommunal- och statsbudget. Detta bör med bifall
till motion 2001/02:K82  yrkande  10  ges regeringen
till känna.


12. De ensamma flyktingbarnens situation (punkt
22)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att  utskottets förslag under  punkt  22
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som anförs i reservation  12.  Därmed  bifaller
riksdagen  motion 2001/02:K81 yrkande 3 och bifaller
delvis motion  2001/02:K82  yrkande  5  samt  avslår
motion 2001/02:
K82 yrkande 6.

Ställningstagande

Under senare tid har uppmärksammats fall där ensamma
flyktingbarn far illa, men dessa problem har funnits
länge. Migrationsverket, och ytterst regeringen, har
varit  alldeles  för  passiv  och  inte  vidtagit de
nödvändiga åtgärder som krävts.

Omhändertagandet      av      de     ensamkommande
flyktingbarnen  måste  förbättras  och   utgå   från
barnets  bästa. Socialtjänsten bör ges ett tydligare
ansvar   och   resurser   för   att   ta   hand   om
flyktingbarnen.   I   de   kommuner  där  det  finns
flyktingförläggningar bör utses en socialsekreterare
med   särskilt   ansvar   för   förläggningen    och
omhändertagande  av  asylsökande  barn.  Det  kräver
också   att   samordningen   mellan   kommunen   och
Migrationsverket förbättras avsevärt. Regeringen bör
snarast     återkomma    med    förslag    på    hur
omhändertagandet   av   ensamma  flyktingbarn  skall
förbättras.
Detta  bör  med  bifall  till  motion  2001/02:K81
yrkande  3  (fp)  och  delvis  bifall   till  motion
2001/02:K82 yrkande 5 (mp) samt med avslag på motion
2001/02:K82 yrkande 6 ges regeringen till känna.

13. De gömda barnen m.m. (punkt 23)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att  utskottets  förslag under punkt  23
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation 13.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:K82 yrkande 4.

Ställningstagande

Barns speciella  skyddsbehov  måste  i  enlighet med
barnkonventionen      beaktas     vid     asyl/uppe-
hållstillståndsprövningen   och  handläggningen  som
sådan. Myndighetspersoner som handlägger ärenden där
barn förekommer eller som i anledning  av ett ärende
kommer i kontakt med barn måste ha den kompetens som
krävs  för  att förhålla sig till barn, barns  behov
och deras utsatta situation. Problematiken med gömda
barn måste särskilt  uppmärksammas.  Alla  utländska
barn som är gömda, ensamma eller med familjer, måste
av    humanitära    skäl   och   med   hänsyn   till
barnkonventionens krav ges uppehållstillstånd.

Detta  bör  med  bifall  till  motion  2000/01:K82
yrkande 4 (mp) som sin  mening  ger regeringen detta
till känna.

14. Ratificering av ILO-konventionen, m.m.
(punkt 27)

av Per Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 27 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation 14.  Därmed  bifaller
riksdagen  motion  2001/02:K224  och  avslår  motion
2001/02:MJ525 yrkande 5.

Ställningstagande

ILO-konvention  nr  169  innehåller bestämmelser som
skall säkra ursprungsbefolkningarnas  rätt till mark
som  de  innehaft  eller  använt  under  lång   tid.
Konventionen   trädde   i   kraft   1991   och   har
ratificerats  av  14  länder,  däribland  Norge  och
Danmark.  I  Sverige  har  frågan  hittills utretts.
Utredaren  drar  slutsatsen att samernas  rätt  till
renbetesmark måste  stärkas  för  att  Sverige skall
kunna  ratificera konventionen. Det finns  risk  för
att   markägare    och   kommunala   företrädare   i
renskötselområdet kommer  att  göra motstånd mot att
samerna skulle få en förstärkt rätt till marken. För
oss är det emellertid naturligt att ta ställning för
ursprungsbefolkningarnas   rättigheter    och    att
förespråka     att    även    Sverige    ratificerar
konventionen. Det  måste  då  bli en statlig uppgift
att  garantera rättigheterna för  de  individer  som
ingår     i     minoritetsgrupper,     om     lokala
majoritetsbeslut  riskerar att motverka minoritetens
rättigheter. Riksdagen  bör  med  bifall till motion
2001/02:K224 (fp) tillkännage för regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om att  ILO-konvention
169 bör ratificeras.


15. Samernas rättegångskostnader och markfrågan
(punkt 28)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser  att  utskottets  förslag  under  punkt 28
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 15. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:82 yrkande 12.

Ställningstagande

Sverige kan alltjämt inte  på  ett  godtagbart  sätt
värna  om  och  skydda  den  ursprungsbefolkning som
lever innanför vår nationella  gräns.  I dagarna kom
en  hovrättsdom  i  en  marktvist  mellan ett  antal
samebyar och en större grupp markägare.  Tvisten har
pågått  i  tolv  år och domen gick samebyarna  emot.
Domen påverkar på  ett  avgörande  sätt  samebyarnas
möjlighet  att  bedriva  rennäring. Jag vill  betona
vikten av att markfrågan ges  en  tillfredsställande
lösning  utifrån ett rättighetsperspektiv  samt  att
samerna med  hänsyn till pågående rättsprocesser ges
ekonomiska   möjligheter   att   föra   sin   talan.
Markfrågan får inte vara avhängig av möjligheten för
berörda samebyar att finansiera rättsprocesser som i
slutändan kan  leda  till  svåra ekonomiska avbräck.
Detta bör med bifall till motion 2001/02:K82 yrkande
12 (mp) ges regeringen till känna.


16. Rätt till domstolsprövning m.m. (punkt
29)

av  Kenneth Kvist (v), Mats  Einarsson  (v),  Per
Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 29 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  16. Därmed bifaller
riksdagen  motionerna  2001/02:K81  yrkande   4  och
2001/02:K82 yrkande 13.

Ställningstagande

Vi  anser inte att det är tillfyllest att regeringen
endast   följer   utvecklingen  vad  avser  krav  på
domstolsprövning       som       EG-rätten       och
Europakonventionen om mänskliga rättigheter ställer.
I de fall då det kan konstateras  att  Sverige  inte
uppfyller  krav  på  rättslig prövning som stadgas i
internationella konventioner,  Europakonventionen om
mänskliga rättigheter eller som  följer av EG-rätten
måste  åtgärder  för  att  säkerställa  rätten  till
domstolsprövning omedelbart  vidtas.  I  frågor  som
t.ex.  frysning  av  tillgångar som en följd av FN:s
säkerhetsråds resolutioner och EG-förordningar måste
regeringens  hänsynstagande   i  första  hand  gälla
Sveriges konventionsenliga skyldigheter  på fri- och
rättighetsområdet.  Med regeringens ansvar  för  att
värna  om  de  mänskliga  rättigheterna  följer  att
regeringen bör agera  så  att  konventionsenliga och
grundlagsskyddade   fri-   och   rättigheter    inte
åsidosätts.   Den  enskilde  måste  i  enlighet  med
viktiga rättsprinciper  ges möjlighet att få sin sak
prövad i domstol. Vi anser  således  att  detta  med
bifall  till  motionerna  2001/02:K81 yrkande 4 (fp)
och 2001/02:K82 yrkande 13  (mp)  bör ges regeringen
till känna.


17. Yttrandefriheten (punkt 30)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att  utskottets förslag under  punkt  30
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som anförs i reservation  17.  Därmed  bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:K371 yrkande 23.

Ställningstagande

För att uppnå en mer individualiserad yttrandefrihet
bör  2   kap.   13  §  regeringsformen  utredas  med
inriktning mot större  restriktivitet  i möjligheten
att inskränka yttrandefriheten. Detta avser såväl de
allmänt hållna formuleringarna i första stycket, som
den  generella  möjligheten  i  tredje  stycket  att
begränsa  yttrandefriheten  så  länge  begränsningen
avser form och inte innehåll. Även en ny ordning där
yttrandefrihetsgrundlagen  i tillämpliga  delar  kan
skydda enskildas yttrandefrihet  i  nya  medier  bör
prövas. Regeringen bör låta utreda en ny ordning för
att  skydda  enskildas  yttrandefrihet i nya medier.
Detta  bör  med  bifall  till   motion  2001/02:K371
yrkande 23 (c) ges regeringen till känna.


18. Forum för levande historia m.m. (punkt 32)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under  punkt  32
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  18.  Därmed bifaller
riksdagen motion 2000/01:K402 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Sverige  har  genom satsningen Levande historia  och
Stockholmskonferensen  om  Förintelsen  vunnit  stor
internationell  respekt.  Det  är  inte hållbart att
Sverige på ett plan framstår som ett föregångsland i
kampen mot antisemitism och rasism och  på ett annat
plan  framstår  som  en  fristad  för  antisemitisk,
nazistisk  och  likartad  propaganda  som  inte  kan
bedrivas  i  andra europeiska länder. Både den  s.k.
vit makt-musiken,  som ofta sprids från just Sverige
till andra länder, och  den propaganda över Internet
som produceras t.ex. av gruppen  kring  Radio  Islam
har vid flera tillfällen väckt berättigade frågor om
den  svenska  lagstiftningens  effektivitet  och det
svenska rättsväsendets förmåga att tillgodogöra  sig
viktig kunskap om samtida nazistisk och närbesläktad
propaganda.  Sverige  får inte till följd av otydlig
lagstiftning   eller   bristande   rätts-tillämpning
uppfattas   som  en  fristad   av   nazistiska   och
antisemitiska  grupper.  När  det  gäller satsningen
Levande  historia  får  fokus  inte förskjutas  från
Förintelsen till andra typer av förbrytelser i andra
delar av världen och vid andra tidpunkter. Det borde
vara  en  självklarhet  för  skola,   forskning  och
samhällsdebatt att belysa och analysera folkmord och
övergrepp  utan  låsning  till en bestämd  historisk
händelse  eller  period.  Men   satsningen   Levande
historia  har  tillkommit i ett speciellt syfte  som
har sin bakgrund  i  den historiska särställning som
antisemitismen  har  i västvärldens  historia.  Till
skillnad  från  andra former  av  gruppfördomar  har
antisemitismen lett  fram  till en politisk ideologi
vars  enda  mål  är  att  till  varje  pris  utplåna
samtliga medlemmar av en bestämd  etnisk  grupp, var
de  än  finns  på jorden. Projektet Levande historia
bör förbli ett projekt  som  utgår  från Förintelsen
och  den  ideologi som ledde fram till  Förintelsen.
Detta  bör  med   bifall  till  motion  2000/01:K402
yrkandena 1 och 2 (fp) ges regeringen till känna.


19. Upplysning om brott mot mänskligheten
(punkt 33)

av Per Unckel (m),  Ingvar  Svensson  (kd), Inger
René  (m),  Lars Hjertén (m), Björn von der  Esch
(kd),  Nils  Fredrik  Aurelius  (m),  och  Helena
Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 33 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i  reservation  19.  Därmed  bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:K314, 2000/01: K359 och
2001/02:K280 yrkande 2.

Ställningstagande

Kommunismen   och   nationalsocialismen   har  många
ideologiska  beröringspunkter. Det gäller allt  från
den kollektivistiska samhällsanalysen, enligt vilken
olika grupper  ställs  mot varandra och där målet är
att utplåna den ena gruppen (kapitalister respektive
judar),   via  förespråkandet   av   en   omfattande
statsmakt,  till  de  enpartivälden med hemlig polis
och  förintelseläger  som   blivit   det   praktiska
resultatet. Kommunismen och nationalsocialismen  har
lett  till över hundra miljoner människors död genom
avrättningar,  planerad  svält  eller  i arbets- och
koncentrationsläger.  Att  de  diktatorer  som  stod
ansvariga för detta, Lenin, Hitler, Stalin och  Mao,
nu hyllas av politiska rörelser i Sverige kan tyckas
ofattbart,  men  är  likafullt  ett  faktum.  Det är
uppenbart  att  undervisning och samhällsdebatt inte
har  förmått  förmedla   tillräcklig   kännedom   om
historiens  illdåd  och tillräcklig vaksamhet mot de
antidemokratiska resonemangen. När skolan misslyckas
med att förmedla kunskap  och  färdigheter till alla
elever  är det ett direkt problem  att  elever  ofta
inte  får   tillräckliga   kunskaper  om  totalitära
diktaturers   begångna  oförrätter.   Undervisningen
gällande nationalsocialisternas  politiska  massmord
och  förintelseläger  har  på  senare år förbättrats
genom särskilda insatser. En liknande  uppmärksamhet
borde ägnas åt kommunismens brott mot mänskligheten.
I  dag  är kunskaperna om exempelvis Sovjetunionens,
Kinas och  Kambodjas politiska massmord alltför ofta
bristfälliga.  Det är en skyldighet mot de offer som
mördades att kunskapen  om de barbariska övergreppen
sprids till kommande generationer.  Detta  får  helt
enkelt  aldrig inträffa igen. Vi föreslår att det  i
statsbudgeten  avsätts  20  miljoner  kronor  för en
särskild  upplysningskampanj  om kommunismens brott.
Detta  bör med bifall till 2001/02:K280  yrkande  2,
2000/01:   K314   och   2000/01:K359  (alla  m)  ges
regeringen till känna.


20. Retroaktivitetsförbud (punkt 34)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser att utskottets  förslag  under  punkt  34
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  20. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K371 yrkande 30.

Ställningstagande

Regeringen   bör   föranstalta  om  en  översyn   av
retroaktivitetsförbudet    i    2    kap.    10    §
regeringsformen  som  endast  skyddar mot retroaktiv
lagstiftning  i  fråga  om  strafflagstiftning   och
skatter  eller  avgifter. Det finns dock problem med
att det finns utrymme  för  att  ändra  andra regler
retroaktivt.  Det  är uppenbart att förändringar  av
t.ex.  bidrag  kan ha  nog  så  stor  betydelse  för
företags  och  enskildas   möjligheter  att  planera
långsiktigt.  Det  är därför önskvärt  att  se  över
retroaktivitetsskyddet  för att göra det mer allmänt
tillämpligt   i  fråga  om  all   lagstiftning   med
retroaktiv verkan som missgynnar medborgare eller en
grupp    av    medborgare.     En    skärpning    av
retroaktivitetsförbudet måste dock göras så att inte
förändringar   utifrån  politiska  majoritetsskiften
eller förändrade  förutsättningar  i  t.ex. ekonomin
omöjliggörs. Ett förbud mot retroaktivitet  måste  i
och  för  sig  avse  den  retroaktiva  verkan,  inte
uteblivna  framtida  förmåner.  Detta bör med bifall
till  motion  2001/02:K371  yrkande   30   (c)   ges
regeringen till känna.


21. Negativ föreningsfrihet (punkt 36)


av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger
René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch
(kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa
Torstensson (c) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 21. Därmed bifaller
riksdagen  motionerna  2000/01:K278  yrkande  5  och
2001/02:K236 yrkande 12.

Ställningstagande

Enligt   2  kap.  1  §  regeringsformen   är   varje
medborgare   gentemot   det  allmänna  tillförsäkrad
frihet att sammansluta sig  med  andra  för allmänna
eller    enskilda    syften,   den   s.k.   positiva
föreningsfriheten.  Den  negativa  föreningsfriheten
regleras i 2 kap. 2 §  regeringsformen  och  innebär
att   varje  medborgare  gentemot  det  allmänna  är
skyddad    mot    tvång   att   tillhöra   politiska
sammanslutningar,    trossamfund     eller     andra
sammanslutningar    för   åskådning   i   politiskt,
religiöst, kulturellt  eller annat sådant hänseende.
Med rätten att ansluta sig  till  en  förening borde
rimligen  också  följa  en  rätt  att  utan sanktion
utträda ur en förening. En sådan rätt är  emellertid
långt  ifrån  given  med nuvarande regelsystem.  Det
förekommer fortfarande  att  fackliga organisationer
nekar eller ställer upp hinder  då  en medlem önskar
utträda  eller  skapar svårigheter för  arbetsgivare
som  vill  anställa   någon  som  inte  är  fackligt
ansluten.  Det  kan  uppstå   svårigheter   för   en
arbetssökande  i de fall arbetsgivaren förbundit sig
att   endast   anställa   dem   med   viss   facklig
tillhörighet och  den arbetssökande tillhör en annan
organisation  eller   inte   tillhör  någon  facklig
organisation alls. Det förekommer även påtryckningar
på  arbetsgivare att acceptera  kollektivavtal.  Att
rätten  att  stå  utanför  en förening inte är någon
självklarhet  i  Sverige  illustreras  även  väl  av
Europadomstolens dom år 1996  i  målet mellan Torgny
Gustafsson och svenska staten. Mot  bakgrund  av vad
som  anförts  bör  nuvarande brist i regeringsformen
snarast avhjälpas på  så  sätt att det av grundlagen
tydligt framgår att enskilda utan organisationstvång
kan   ingå   exempelvis   icke-kollektivavtalsbundna
arbetsrättsavtal.   Detta  bör   med   bifall   till
motionerna 2000/01:K278  yrkande  5 och 2001/02:K236
yrkande 12 (båda m) ges regeringen till känna.


22. Kriminalisering av enskilds stöd till eller
deltagande i rasistiska organisationer
(punkt 37)

av Ingvar Svensson (kd) och Björn  von  der  Esch
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 37 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 22. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:K264  och  2000/01:Sf25
yrkande 9.

Ställningstagande

Regeringen  bör  lägga fram förslag till ändring  av
regeringsformen  och   annan   lagstiftning  så  att
enskilds  stöd  till  eller deltagande  i  rasistisk
organisation  eller annan  organiserad  brottslighet
kriminaliseras.  De  senaste årens händelser påvisar
behovet av förändringar.  Eftersom Sverige saknar en
generell organisationslagstiftning  är  det  svårt 
för  att inte säga meningslöst  att direkt förbjuda
rasistiska   eller  likvärdiga  organisationer.  Den
förening som förbjuds  i  dag, kan snabbt återuppstå
under  annat namn i morgon.  Därför  är  det  mycket
effektivare    att    kriminalisera   det   enskilda
deltagandet i den typen  av  organiserad rasism. Det
riktigt och viktigt att i regeringsformen  inskränka
föreningsfriheten    vid    förföljelse   av   t.ex.
invandrare eller flyktingar eller vid förföljelse på
grund av nationellt ursprung eller trosbekännelse. I
SOU  1991:75  föreslogs en lagstiftning  riktad  mot
sammanslutningar  som  strävar  efter  att med våld
eller liknande brottslighet mot person eller egendom
förverkliga   rasistiska   syften   och   att  den
enskildes  befattning  med  sådana sammanslutningar
skulle  kriminaliseras.  Effekten  på  tryckfrihets-
eller yttrandefrihetsområdet  är om deltagande sker
eller  stöd  lämnas i form av meddelande  i  tryckt
skrift eller i  andra  medier  som  är  reglerade  i
yttrandefrihetsgrundlagen.   En  sammanslutning  som
t.ex. distribuerar utbildningsmaterial  om rasistisk
förföljelse eller som uppmanar till våld  eller  hot
mot  viss  grupp  träffas  av  en sådan bestämmelse.
Kriterier för ingripande skall vara  någon  form  av
våld,   hot  eller  tvång.  Utredaren  ville  införa
begreppet   organiserad   rasism  i  brottsbalkens
brottskatalog. Troligen behöver  detta justeras till
en  brottsbenämning  som  är mer generell,  nämligen
organiserad brottslighet.  Men  det  grundläggande
synsätt    som    utredningen    anlägger   om   att
sammanslutningen   skall   anses   medverka    eller
uppmuntra  till  brottslighet  som innebär hot, våld
eller tvång kan anses vara tillräcklig som grund för
ingripande.  Som  synes  är detta synsätt  generellt
till   sina   karaktär   och  omfattar   inte   bara
organiserad rasism. Det kan  nämnas  att  den  tyska
strafflagen har ovanstående inriktning där begreppen
är  generella  och  inriktas  på enskilds deltagande
eller   stöd  för  föreningar  vars   ändamål   och
verksamhet   är  inriktad  på  att  begå  straffbara
handlingar. Detta  bör  med  bifall till motionerna
2000/01:K264 och 2000/01:Sf25 yrkande  9  (båda  kd)
ges regeringen till känna.


23. Äganderätten (punkt 40)

av  Per  Unckel  (m), Ingvar Svensson (kd), Inger
René (m), Lars Hjertén  (m),  Björn  von der Esch
(kd),  Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson
(c) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 40 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  23.  Därmed bifaller
riksdagen   motionerna   2000/01:K278   yrkande   4,
2000/01:K305,   2001/02:K223  yrkandena  1  och   2,
2001/02:K236 yrkande 11, 2001/02:K270, 2001/02:K278,
2001/02:K293,  2001/02:K314   yrkandena   1  och  2,
2001/02:K336  i denna del och 2001/02:MJ339  yrkande
7.

Ställningstagande

Regeringen  bör   lägga   fram   förslag  om  stärkt
grundlagsskydd    för    äganderätten     och    för
immateriella rättigheter. Genom ägande ges människor
möjligheter att påverka sin livssituation genom egna
insatser såsom arbete, sparande och företagande  och
ges ett incitament till ett effektivt utnyttjande av
resurserna.  Ägandet  är  en  förutsättning  för att
människor, oberoende av andra, skall kunna skapa sig
en  trygg  tillvaro  och  är  därför lika viktig och
skyddsvärd   som   andra   individuella   fri-   och
rättigheter. Mot denna bakgrund  menar vi att det är
angeläget att äganderätten ges ett  bättre  skydd  i
lagstiftningen.      Grundlagens      skydd      mot
rättighetsinskränkande  lagstiftning  bör  vara lika
starkt oavsett vilken fri- och rättighet det gäller.
Den   enskilda   äganderätten   skyddas  förutom  av
bestämmelserna i 2 kap. 18 § regeringsformen  även i
Europakonventionen. Med egendom avses i konventionen
inte bara äganderätt till fast och lös egendom  utan
även  rättigheter  som  fordringar  och immateriella
rättigheter.  Något  sådant  skydd  för immateriella
rättigheter  ges  emellertid inte i regeringsformen.
Det föreligger dock  ett nära samband mellan dem och
traditionella äganderätter.  Författare,  konstnärer
och   fotografer   äger   enligt   2   kap.   19   §
regeringsformen   rätt   till   sina   verk   enligt
bestämmelser  som  meddelas  i  lag. Något egentligt
skydd för immateriella rättigheter  ges inte i detta
lagrum  eftersom  bestämmelsen förutsätter  att  det
finns  lagregler om  upphovsrätt.  All  egendom  bör
liksom enligt Europakonventionen ges i princip samma
skydd och begränsningar. Alla ingrepp i äganderätten
måste ske  med  rimligt  beaktande  av  de drabbades
intressen och ge möjlighet för enskilda och  företag
att  ställa  om  sig  till  ett  nytt  rättsläge. En
författning  som  inte  ger  ett starkt och  stabilt
skydd för äganderätten riskerar  att  ge en kraftigt
dämpande   effekt   på   företagande  och  ekonomisk
tillväxt.

Äganderätten   behöver   stärkas    med    tydliga
ersättningsregler       vid      inskränkning      i
nyttjanderätten. Det finns  en  fara  i att ensidigt
hävda de gemensamma intressena framför den enskildes
äganderätt.  Inte minst riskerar det att  leda  till
ökad misstro mot  rättsstaten och till att människor
i  allt mindre utsträckning  känner  det  personliga
ansvaret för sin egendom och den egna miljöpåverkan.
Sådana  inskränkningar  som  inte  drabbar generellt
utan  inom  ett  bestämt  geografiskt  område  eller
enskilda individer skall som huvudregel medföra rätt
till ersättning. Motionerna 2000/01:K278  yrkande  4
(m), 2001/02:K223 yrkandena 1 och 2 (c) 2001/02:K236
yrkande  11 (m), 2001/02:K270 (m), 2001/02:K278 (c),
2001/02:K293  (kd),  2000/01:K305  (m,  kd,  c, fp),
2001/02:
K314 yrkandena 1 och 2 (m), 2001/02:K336 (m) i denna
del samt 2001/02:
MJ339 yrkande 7 (c) tillstyrks.

24. Näringsfriheten (punkt 41)

av  Per  Unckel  (m), Ingvar Svensson (kd), Inger
René (m), Lars Hjertén  (m),  Björn  von der Esch
(kd),  Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson
(c) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 41 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  24.  Därmed bifaller
riksdagen   motionerna   2000/01:K345   yrkande   2,
2001/02:K314 yrkandena 3 och 4 samt och 2001/02:K336
i denna del.

Ställningstagande

Som  framhålls i motionerna 2000/01:K345  (yrkande
2), 2001/02:314  (yrkande 3 och 4) samt 2001/02:K336
behöver   grundlagsskyddet    för    näringsfriheten
stärkas. I en rättsstat är det staten  som  skall se
till att människor kan känna sig trygga. Ett problem
för  många  näringsidkare  är  den  skadegörelse och
plundring som de utsätts för när aktivister angriper
dem  i  försök  att krossa kapitalismen.  För  att
kunna skydda människor  från  detta  behöver polisen
resurser.  Drabbade  näringsidkare  och andra  måste
dessutom  garanteras  ersättning  för de  skador  de
åsamkas.  Näringsidkares äganderätt  hotas  även  på
andra sätt.  I samband med större evenemang, som EU-
möten  och andra  stora  konferenser,  spärras  ofta
stora områden  av.  Affärer  innanför  avspärrningar
möter  svårigheter  eftersom  kunderna befinner  sig
utanför   avspärrningarna.   Givetvis   måste   alla
drabbade näringsidkare kompenseras  för  detta.  Mot
denna  bakgrund  menar  vi att näringsfriheten måste
ges   ett  tydligare  och  mer   adekvat   skydd   i
lagstiftningen.  Ersättningsreglerna måste också ses
över så att dessa  blir mer funktionella. Det ligger
enligt vår mening en  rättsosäkerhet  i den ovisshet
som finns om t.ex. framtida beskattning, intrång och
konfiskation.  Regeringen  bör utreda hur  företagen
och andra bättre kan skyddas  mot rättsövergrepp och
hur  staten  bättre  än i dag skall  kunna  ta  sitt
skadeståndsansvar vid  rättsövergrepp. Detta bör med
bifall  till  motionerna  2000/01:K345   yrkande  2,
2001/02:K314 yrkandena 3 och 4 samt och 2001/02:K336
(alla m) i denna del ges regeringen till känna.
Särskilda yttranden



Utskottets   beredning   av  ärendet  har  föranlett
följande särskilda yttranden.  I rubriken anges inom
parentes  vilken  punkt  i utskottets  förslag  till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.


1. Olika aktörers roll i arbetet med de
mänskliga rättigheterna (punkt 8)

2.
Per Lager (mp) anför följande:

Det  är  viktigt  att uppmärksamma  behovet  av  att
kvinnojourerna byggs  ut och att deras möjlighet att
erbjuda professionell hjälp  stärks.  Alla  kvinnor,
oberoende av bostadsort och medborgarskap, skall ges
tillgång   till  kvinnojourer  och  skyddat  boende.
Invandrarkvinnors  situation och behov måste beaktas
inom       ramarna      för      den       nuvarande
kvinnojoursverksamheten eller genom tillskapandet av
särskilda      kvinnojourer       inriktade       på
invandrarkvinnors  behov. Såväl individens behov som
integrationsaspekter  bör beaktas. Konkret bör t.ex.
kvinnojourerna ges medel  för anlitande av tolk samt
ha tillgång till tolkjourverksamhet  för  att snabbt
kunna  erhålla  tjänsten.  Vidare bör kvinnojourerna
vid  behov få tillgång till kompetens  om  etnicitet
m.m. Behovet  av  generell kompetensförstärkning bör
ses över och medel  tilldelas  för informations- och
utbildningsinsatser.  I  det  enskilda   fallet  bör
möjlighet  föreligga  att  snabbt  kunna få tillgång
till efterfrågad kompetens med hänsyn  till  att  en
kvinna kan uppsöka kvinnojouren vid akut skydds- och
stödbehov. Jag förutsätter att dessa frågor övervägs
i    det    fortsatta   arbetet   med   att   stödja
kvinnojourerna.


3. Miniminormer för asylrätt, m.m. (punkt 11)

4.
Per Lager (mp) anför följande:

Det borde finnas  skäl att i ett lämpligt sammanhang
överväga en ordning  som  ger  presumtiva flyktingar
möjlighet att söka humanitärt visum vid t.ex. svensk
ambassad i fall då det vore orimligt  att  låta  den
asylsökande avvakta handläggningen av asylärendet  i
ursprungs-        eller       transitland.       Med
orimlighetsrekvisitet avses då att personen kan göra
troligt att det föreligger  grava  hot  mot  liv och
frihet.

Till  följd  av  Amsterdamfördraget  har  frågor  om
förföljelse  och  tortyr  kommit  att  bli en del av
gemenskapsrätten. Målsättningen bör vara  att tillse
att  EU:s  politik  på  området främjar högt ställda
krav på rätten till asyl. Harmoniseringsdokument som
strider  mot  de mänskliga  rättigheterna  och/eller
internationella  konventioner  på  området  kan inte
accepteras.   Sverige   bör   inom   EU   verka  för
miniminormer i harmoniseringsdokument som värnar  en
humanitär  asylrätt  och  ha en högt ställd profil i
dessa   frågor.   Det  måste  vara   den   enskildes
rättighetsperspektiv   som   är   det  viktiga  inte
harmonisering  och  gemenskapspolitik   som   sådan.
Kommissionens    meddelande    om    ett   gemensamt
asylförfarande och en enhetlig status  giltig i hela
unionen  för den som beviljas asyl undergräver  idén
om harmonisering via miniminormer och strider mot de
mänskliga  rättigheterna  på  asylområdet.  För  den
enskilde  blir  första  landets reglering avgörande,
utan  möjlighet  att  få  förnyad   prövning   i  en
medlemsstat med mer generösa regler.


5. Avskaffande av vissa lagar, m.m. (punkt 15)

6.
Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén  (m)
och Nils Fredrik Aurelius (m) anför följande:
Människors handlande bör i så liten utsträckning som
möjligt   vara   omgärdat  av  regleringar.  Av  den
anledningen  finns  det  i  och  för  sig  skäl  att
överväga  avskaffandet   av   lagar  som  onödigtvis
begränsar handlingsfriheten.

7. Integritet (punkt 27)

8.
Per Unckel (m), Inger René (m),  Lars Hjertén (m)
och Nils Fredrik Aurelius (m) anför följande:
Det  är  angeläget  att  lagstiftningen kan  erbjuda
skydd för den personliga integriteten.  Den tekniska
utvecklingen   öppnar   oavbrutet   vägar   för  att
kontrollera   medborgarna.   Viktiga   delar  av  en
människas  liv kan karläggas på en rad skilda  vägar
som bankkort,  via Internet, apotekskort. En central
frågeställning är hur skyddet för integriteten skall
utformas    utan    att     begränsa    medborgarnas
yttrandefrihet och insyn i myndigheternas verksamhet
och  samtidigt  ge betryggande  vägledning  för  det
framtida    bruket    av     personuppgifter.     En
teknikoberoende                             generell
integritetsskyddslagstiftning  kan behöva kombineras
med     en    förstärkning    av    det    nuvarande
grundlagsskyddet,     etiska    normer    och    med
säkerhetsmässiga och praktiska  åtgärder. Regeringen
har nu aviserat att en utredning  inom  kort  kommer
att  tillsättas med uppgift att kartlägga, analysera
och  utvärdera  sådan  lagstiftning  som  berör  den
enskildes  integritet.  Vi  anser  att det är mycket
viktigt  att  en  sådan  utredning nu tillsätts  och
förutsätter att så sker.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag


Skrivelsen

Regeringens   skrivelse  2001/02:83   En   nationell
handlingsplan för de mänskliga rättigheterna.

Följdmotioner

2001/02:K79  av  Ingvar  Svensson  m.fl.  (kd)  vari
föreslås  att  riksdagen   fattar  följande  beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en värdekommission.

2001/02:K80 av Per Unckel m.fl.  (m)  vari  föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager  för  regeringen  som sin mening vad  i
motionen  anförs  om hur de mänskliga  rättigheterna
bör stärkas.

2001/02:K81  av Helena  Bargholtz  m.fl.  (fp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om   en   vidgad
flyktingdefinition.
2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om att  tillsätta  en
parlamentarisk    utredning    för   att   se   över
barnkonventionens tillämpning.
3. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om åtgärder för att
förbättra omhändertagandet av ensamma flyktingbarn.
4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om  att  kraftfullt
driva frågan om rättssäkerhet så att våra grundlagar
upprätthålls gentemot alla våra medborgare.

2001/02:K82  av  Per  Lager m.fl. (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  behovet   av
handlingsplaner   för   mänskliga   rättigheter  hos
myndigheterna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om att Sverige inom EU
bör verka  för  miniminormer som värnar en humanitär
asylrätt.
3.   Riksdagen  begär   att   regeringen   utreder
möjligheter för flyktingar att söka humanitärt visum
i tredje land.
4. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om  amnesti  för  gömda
flyktingbarn.
5.  Riksdagen begär att regeringen utreder ensamma
flyktingbarns situation.
6. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om  att regeringen inom
EU  bör  verka  för  framtagandet  av ett  gemensamt
handlingsprogram för hur ensamma flyktingbarn  skall
omhändertas.
7.   Riksdagen   begär   att   regeringen  utreder
förutsättningarna för och behovet av en mer generell
diskrimineringslagstiftning       för       samtliga
samhällsområden.
8.   Riksdagen   begär   att   regeringen  utreder
möjligheten  av en utökad kvinnojoursverksamhet,  så
att  alla kvinnors  och  särskilt  invandrarkvinnors
behov av stöd kan tillgodoses.
9   Riksdagen   begär   att   regeringen   utreder
transpersoners        speciella       behov       av
diskrimineringsskydd.
10. Riksdagen tillkännager  för regeringen som sin
mening      vad     i     motionen     anförs     om
barnkonsekvensanalyser och barnbilagor.
11. Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de äldres situation.
12. Riksdagen tillkännager  för regeringen som sin
mening vad  i motionen anförs om samerna.
13. Riksdagen tillkännager för  regeringen som sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  rätten   till
domstolsprövning.

Motion med anledning  av proposition
2001/02:80


2001/02:K60 av Bo Lundgren  m.fl.  (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

6.      Riksdagen     beslutar     att     upphöja
Europakonventionen   om   skydd   för  de  mänskliga
rättigheterna och de grundläggande  friheterna  till
grundlag i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motion  från  allmänna  motionstiden
1998


1998/99:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om en konsekvensanalys
av  polisens  utökade  befogenheter att  kontrollera
medborgarna och speciellt  då  vad detta innebär för
den personliga integriteten.

Motioner  från allmänna motionstiden
1999


1999/2000:Sf637  av  Lennart  Daléus  m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförts om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning.

1999/2000:So321 av Lars Leijonborg  m.fl.  (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

18. Riksdagen tillkännager för regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförts om diskriminering  av
funktionshindrade.

Motioner från  allmänna motionstiden
2000


2000/01:K233  av  Stefan Attefall (kd) vari föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager för  regeringen  som  sin  mening vad i
motionen anförs om införandet av en medborgarbok.

2000/01:K242 av Margareta Viklund (kd) vari föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager  för  regeringen  som sin mening vad  i
motionen    anförs    om   tillsättandet    av    en
parlamentarisk sammansatt  utredning  för att få ett
samlat    grepp    om   frågan   hur   skyddet   mot
diskriminering skall vara utformat.

2000/01:K264  av Ingvar  Svensson  m.fl.  (kd)  vari
föreslås  att  riksdagen   fattar  följande  beslut:
Riksdagen begär att regeringen  lägger  fram förslag
till    ändring   av   regeringsformen   och   annan
lagstiftning   så   att  enskilds  stöd  till  eller
deltagande  i  rasistisk  organisation  eller  annan
organiserad brottslighet kriminaliseras.

2000/01:K267 av  Ingvar  Svensson  m.fl.  (kd)  vari
föreslås   att  riksdagen  fattar  följande  beslut:
Riksdagen  begär   att   regeringen   tillsätter  en
utredning med anledning av vad i motionen  anförs om
förstärkta mänskliga fri- och rättigheter.

2000/01:K273  av  Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
begär  att  regeringen   lägger  fram  förslag  till
förstärkning  av  den  personliga   integriteten   i
enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:K278  av  Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag      om     ökat     minoritetsskydd     vid
rättighetsbegränsningar   i  enlighet  med  vad  som
anförs i motionen.
2.  Riksdagen  begär  att regeringen  lägger  fram
förslag  till  förstärkning   av   skyddet   för  de
mänskliga fri- och rättigheterna i enlighet med  vad
som anförs i motionen.
3.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger fram
förslag    till   ändring   av   Europakonventionens
ställning i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag om förstärkt grundlagsskydd för äganderätten
i enlighet av vad som anförs i motionen.
5.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger fram
förslag   om   förstärkt   skydd  för  den  negativa
föreningsfriheten i enlighet  med  vad  som anförs i
motionen.

2000/01:K279 av Magnus Jacobsson (kd) vari  föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  de  religiösas
rättigheter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om inrättande av en
religionsombudsman.

2000/01:K305 av Ola Karlsson  m.fl.  (m,  kd, c, fp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande  beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om   att  initiera  en
grundlagsöversyn   som  tar  sikte  på  att   stärka
egendomsskyddet för  såväl  fast som lös egendom och
att egendomsskyddet i första hand skall garanteras i
den nationella svenska rätten.

2000/01:K314 av Roy Hansson (m)  vari  föreslås  att
riksdagen    fattar   följande   beslut:   Riksdagen
tillkännager för  regeringen  som  sin  mening vad i
motionen  anförs  om  behovet av information  om  de
brott mot mänskligheten  som  begåtts i kommunismens
namn.

2000/01:K319 av Per Landgren och Lennart Fridén (kd,
m)  vari  föreslås  att  riksdagen  fattar  följande
beslut: Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som
sin   mening   vad  som  anförs  i  motionen  om  en
samvetsklausul       inom       sjukvården       och
högskoleutbildningen.

2000/01:K328 av Carl Erik  Hedlund (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.   Riksdagen  beslutar  att   avskaffa   lagarna
1999:130,   1999:132,  1999:133  samt  1991:433  mot
diskriminering  på  grund  av  etnicitet, handikapp,
sexuell läggning eller kön.
3. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening vad som i motionen anförs om vikten av sänkta
skatter  och  avregleringar  i  syfte  att  motverka
diskriminering på arbetsmarknaden.

2000/01:K341  av  Åsa  Torstensson  m.fl.  (c)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen  anförs om ett införande av en
generell integritetslag.

2000/01:K345 av Per Unckel  m.fl.  (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

2.  Riksdagen  begär  att regeringen  lägger  fram
förslag    till    förstärkt   grundlagsskydd    för
näringsfriheten i enlighet  med  vad  som  anförs  i
motionen.

2000/01:K359  av  Henrik  S Järrel (m) vari föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager  för  regeringen  som  sin  mening  med
hänvisning till vad  som  anförs  i  motionen om att
rikstäckande   upplysningsinsatser   rörande   bl.a.
kommunismens  historia och folkmord bör  komma  till
stånd under innevarande mandatperiod.

2000/01:K399 av  Per  Lager m.fl. (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  begär att  regeringen  lägger  fram
förslag till ändring  av  nuvarande  lagstiftning på
diskrimineringsområdet i enlighet med vad som anförs
i motionen (avsnitt 3.3 och 3.3.1).

2000/01:K401  av  Matz Hammarström m.fl.  (mp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär  att regeringen utreder vad som
i  kapitel  4.1  i motionen  anförs  om  en  lag  om
mänskliga rättigheter m.m.

2000/01:K402 av Lars  Leijonborg  (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om att åtgärder av det
slag som anges i motionen bör vidtas, så att Sverige
inte  till   följd  av  otydlig  lagstiftning  eller
bristande rättstillämpning  uppfattas som en fristad
för    nazistisk,    antisemitisk   och    rasistisk
propaganda.
2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om att  fokus  för
satsningen        Levande        historia        och
Stockholmskonferenserna  kring Förintelsen bör bestå
också i framtiden.

2000/01:L459  av Ana Maria  Narti  m.fl.  (fp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

8. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i  motionen anförs om  regeringsformens
bestämmelse om diskriminerande lagstiftning.

2000/01:So451 av Sofia Jonsson (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  en   samlad
diskrimineringslag.

2000/01:So538 av Lars  Leijonborg  m.fl.  (fp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

8.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening  vad i motionen  anförs  om  att  införa  ett
diskrimineringsförbud  i  Sveriges  grundlag och att
vidga diskrimineringsförbudet i Europakonventionen.

Motioner   med   anledning  av  skr.
2000/01:59


2000/01:Sf20  av   Margit  Gennser  m.fl.  (m)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen anförs om att  skyddet  mot
diskriminering bör införas i grundlagen.

2000/01:Sf22  av  Kalle   Larsson   m.fl.  (v)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  att  riksdagen ser positivt på en förändring
av grundlagen  för  att stärka skyddet mot diskrimi-
nering på grund av sexuell  läggning  enligt  vad  i
motionen anförs.

2000/01:Sf25 av Magda Ayoub m.fl. (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

8.  Riksdagen  begär av regeringen en utredning om
ett diskrimineringsskydd  i grundlagen vilket skulle
kunna användas för rättsligt grundade krav.
9. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om kriminalisering  av
enskilds stöd till eller deltagande i rasistiska och
andra kriminella organisationer.

Motioner från  allmänna motionstiden
2001


2001/02:K223   av   Kenneth   Johansson   och  Eskil
Erlandsson  (c)  vari föreslås att riksdagen  fattar
följande beslut:

1. Riksdagen begär  att  regeringen  tillsätter en
kommission   med  uppgift  att  belysa  den  privata
äganderättens betydelse för ekonomisk utveckling.
2. Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag   till   ändring   om   stärkt   skydd   för
äganderätten  i  både  grundlagen  och  den  vanliga
lagstiftningen.

2001/02:K224  av  Harald Nordlund (fp) vari föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager för  regeringen  som  sin  mening vad i
motionen  anförs  om  att  ILO-konvention  169   bör
undertecknas

2001/02:K236  av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

7. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om  grundlagens  skydd
mot rättighetsinskränkande lagstiftning.
8. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om minoritetsskyddet.
10. Riksdagen tillkännager för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förhållandet  mellan
Europakonventionen och regeringsformen.
11.  Riksdagen  begär  att  regeringen lägger fram
förslag  om  ändring av regeringsformens  skydd  för
äganderätten  så  att  detta  står  i  samklang  med
Europakonventionen  i  enlighet med vad som anförs i
motionen.
12.  Riksdagen begär att  regeringen  lägger  fram
förslag om ändring av regeringsformen vad gäller den
negativa  föreningsfriheten  i  enlighet med vad som
anförs i motionen.

2001/02:K244  av  Tasso Stafilidis  m.fl.  (v)  vari
föreslås  att  riksdagen   fattar  följande  beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett  tillägg  i 2 kap. 15 §
regeringsformen som innebär ett skydd mot  lagar och
andra föreskrifter som missgynnar någon av skäl  som
har samband med sexuell läggning.

2001/02:K264  av  Åsa  Torstensson (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  minoriteters
delaktighet i demokratin.
2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om minoritetsgruppers
möjlighet  att  utöva  sitt  självbestämmande  genom
exempelvis ett  övertagande  av  fördelning av t.ex.
kulturmedel till de egna institutionerna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om att de nationella
minoriteterna och ursprungsbefolkningen bör nämnas i
regeringsformen.
4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om att  offentliga
institutioner  bör  utnyttja  samrådsförfarande  med
minoriteter.

2001/02:K270 av Ola Karlsson m.fl.  (m,  kd,  c, fp)
vari  föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att utreda formerna för ett
fullgott grundlagsskydd för all slags egendom.

2001/02:K276  av Erling Wälivaara (kd) vari föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager för  regeringen  som  sin  mening vad i
motionen  anförs om att fortsätta reformarbetet  med
att  stärka   minoritetsspråkens  ställning  i  hela
landet.

2001/02:K278 av Åsa Torstensson och Eskil Erlandsson
(c)  vari föreslås  att  riksdagen  fattar  följande
beslut:  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som
sin  mening  vad  i  motionen anförs om  att  stärka
äganderätten  med  tydliga   ersättningsregler   vid
inskränkning av nyttjanderätten.

2001/02:K280  av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen framförs om upplysning rörande
nationalsocialismens och kommunismens brott.

2001/02:K284 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

18. Riksdagen tillkännager för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att  regeringen  bör
återkomma  till  riksdagen  med  ett  lagförslag  om
förbud mot åldersdiskriminering.

2001/02:K293  av Mikael Oscarsson (kd) vari föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager för  regeringen  som  sin  mening vad i
motionen anförs om att principen om likvärdigt skydd
i grundlagen skall gälla för all slags egendom.

2001/02:K307 av Harald Bergström (kd) vari  föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om att Sverige bör
verka för ett europeiskt och internationellt  förbud
mot eutanasi inom Europeiska unionen.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening  vad i motionen anförs om tillsättandet av en
offentlig  utredning  rörande  en  grundlagfäst rätt
till liv.

2001/02:K314 av Per Unckel m.fl. (m)  vari  föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger fram
förslag om stärkt grundlagsskydd för äganderätten  i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger fram
förslag  om  stärkt  grundlagsskydd för immateriella
rättigheter  i  enlighet   med   vad  som  anförs  i
motionen.
3.  Riksdagen  begär  att regeringen  lägger  fram
förslag  om  stärkt  skydd  för   näringsfriheten  i
enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen begär att regeringen låter utreda hur
rättssäkerheten  kan förbättras för  företagare  och
enskilda i enlighet med vad som anförs i motionen.

2001/02:K336 av Olle Lindström (m) vari föreslås att
riksdagen   fattar   följande    beslut:   Riksdagen
tillkännager  för regeringen som sin  mening  vad  i
motionen anförs  om  att  grundlagsskyddet  för  den
enskilda äganderätten och näringsfriheten stärks.

2001/02:K342  av  Stefan Attefall (kd) vari föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager för  regeringen  som  sin  mening vad i
motionen anförs om införandet av en medborgarbok.

2001/02:K349  av  Per Lager och Kia Andreasson  (mp)
vari föreslås att riksdagen  fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen  lägger  fram förslag
till  ändring  av  grundlagen  så  att ett generellt
rättsligt  bindande skydd mot diskriminering  införs
och att begränsningen  till  etniska minoriteter i 2
kap. 15  § regeringsformen (RF) upphävs.

2001/02:K350 av Henrik S Järrel  (m)  vari  föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
begär  att  regeringen  lägger  fram  förslag om  en
reformering  av  de  s.k. ombudsmannainstituten  med
sikte   på   en  sammanhållen   organisation   under
riksdagens primära insyn.

2001/02:K353 av  Birgitta  Sellén  och Sofia Jonsson
(c)  vari  föreslås  att  riksdagen fattar  följande
beslut: Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som
sin   mening   vad  i  motionen  anförs  om  att  en
lagstiftning bör säkerställa rätten till teckenspråk
så att den tillförsäkrar  döva  samma  rätt  som  de
språkliga minoriteterna i Sverige erhållit.

2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

23. Riksdagen begär hos regeringen en utredning av
2  kap.  13 § RF samt en lagstiftning för att skydda
enskildas yttrandefrihet i nya medier.
30. Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening  vad  i motionen  anförs  om  en  översyn  av
retroaktivitetsförbudet.

2001/02:K381 av  Matz  Hammarström  m.fl.  (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen utreder  vad som
i  kapitel  4.1  i  motionen  anförs  om  en  lag om
mänskliga rättigheter m.m.

2001/02:K406   av  Jonas  Ringqvist  och  Kjell-Erik
Karlsson  (v) vari  föreslås  att  riksdagen  fattar
följande   beslut:    Riksdagen   tillkännager   för
regeringen som sin mening  vad som i motionen anförs
om  att människoapor skall ges  vissa  grundläggande
rättigheter  som  hittills  endast varit reserverade
för människor.

2001/02:K420 av Gunnar Axén (m)  vari  föreslås  att
riksdagen fattar följande beslut:

1.   Riksdagen   beslutar   att   avskaffa   lagen
(1966:742) om hotell- och pensionatrörelse.
2.   Riksdagen   beslutar   att   avskaffa   lagen
(1969:612) om förbud mot professionell boxning.
3.   Riksdagen   beslutar   att   avskaffa   lagen
(1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete.
4.   Riksdagen   beslutar   att   avskaffa   lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
5.     Riksdagen     beslutar     att     avskaffa
hyresförhandlingslagen   (1978:304)   och   12  kap.
jordabalken.
6.   Riksdagen  beslutar  att  avskaffa  namnlagen
(1982:670).
7. Riksdagen beslutar att avskaffa arbetstidslagen
(1982:673).
8.  Riksdagen  beslutar  att  avskaffa  förordning
(1983:18)    om    studerandekårer,   nationer   och
studentföreningar vid universitet och högskolor.
9.   Riksdagen   beslutar   att   avskaffa   lagen
(1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra
liknande verksamheter.
10.   Riksdagen  beslutar   att   avskaffa   lagen
(1990:886)  om granskning och kontroll av filmer och
videogram.
11.    Riksdagen     beslutar     att     avskaffa
jämställdhetslagen (1991:433).
12.  Riksdagen  beslutar  att avskaffa tobakslagen
(1993:581).
13. Riksdagen beslutar att  avskaffa  alkohollagen
(1994:1738) och alkoholförordningen (1994:2046).
14.    Riksdagen   beslutar   att   avskaffa   lag
(1994:1809) om totalförsvarsplikt.
15. Riksdagen beslutar att avskaffa lag (1998:408)
om förbud mot köp av sexuella tjänster.
16. Riksdagen beslutar att avskaffa lag (2000:537)
om  märkning   och   registrering   av   hundar  och
förordning  (2000:538)  om märkning och registrering
av hundar.

2001/02:K429 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inskränkningar i
lagen  om  de  grundläggande fri- och  rättigheterna
skall vara godtagbara  i  ett  demokratiskt samhälle
och  stå i proportion till nyttan  med  bestämmelsen
för alla invånare i landet.
2. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om  att det är önskvärt
att  utländska  och  svenska medborgare  i  så  stor
utsträckning som möjligt  skall  vara jämställda i 2
kap.  regeringsformen  om  grundläggande   fri-  och
rättigheter.
3.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger fram
förslag till ändring i 2 kap. regeringsformen så att
särbehandling    mellan    svenska   och   utländska
medborgare undanröjs.
4.  Riksdagen  begär  att regeringen  lägger  fram
förslag till att ändring i utlänningslagstiftningen,
regeringsformen   och   Europakonventionen   snarast
utreds närmare, såväl lagtext  som  förordningar och
tillämpning av desamma.
6.  Riksdagen  begär  att  regeringen lägger  fram
förslag hur 2 kap. regeringsformen  kan  omarbetas i
syfte  att  ge  handlingsutrymme under extraordinära
förhållanden och tydligt visa att Europakonventionen
gäller.

2001/02:Ju450 av  Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(fp) vari föreslås  att  riksdagen  fattar  följande
beslut:

32. Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  det  svenska
ombudsmannasystemet.

2001/02:Ju451 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om medborgerliga  fri-
och rättigheter.
5. Riksdagen  ger  regeringen  i uppdrag att lägga
fram  en samlad analys av vad kontrollsamhället  får
för konsekvenser  för  samhällsutvecklingen  i stort
och för den enskildes integritet.

2001/02:L367  av  Ana  Maria  Narti  m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om regeringsformens
bestämmelse om diskriminerande lagstiftning.

2001/02:L371 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp,
mp)  vari  föreslås  att riksdagen  fattar  följande
beslut:

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning
skall omfattas av 2 kap. 15 § regeringsformen.

2001/02:U305  av Holger Gustafsson m.fl.  (kd)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i  motionen anförs om  att  utreda  och
klargöra den teoretiska  och ideologiska grunden för
mänskliga rättigheter.
2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att   klargöra
frågeställningar     om     universella    mänskliga
rättigheter respektive kulturellt betingade.
3. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att utreda och
klargöra vilka rättigheter som är absoluta och vilka
som är underordnade eller beroende av andra.

2001/02:Sf399   av  Magda  Ayoub  m.fl.  (kd)   vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

37. Riksdagen tillkännager  för regeringen som sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om   nationella
minoriteters möjlighet  att  använda  sitt  språk  i
kontakten   med  centrala  myndigheter  och  att  de
vanligaste  svenska   lagarna  bör  översättas  till
samiska, finska och meänkieli.

2001/02:So239 av Kenneth  Johansson  m.fl.  (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att vidta åtgärder
för att förhindra åldersdiskriminering.

2001/02:So302  av  Sven  Brus och Kenneth Lantz (kd)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  ett   samlat
ombudsmannaverk.

2001/02:So563  av  Per  Landgren  (kd)  och  Lennart
Fridén  (m)  vari   föreslås  att  riksdagen  fattar
följande   beslut:   Riksdagen    tillkännager   för
regeringen som sin mening vad i motionen  anförs  om
en     samvetsklausul     inom     sjukvården    och
högskoleutbildningen.

2001/02:So611  av  Chris  Heister  m.fl.   (m)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om att föra samman
flera   olika   ombudsmannaverksamheter    till   en
myndighet.

2001/02:So618  av  Lars  Leijonborg m.fl. (fp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

12. Riksdagen tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i  motionen anförs om  att  införa  ett
diskrimineringsförbud  i  Sveriges  grundlag och att
vidga diskrimineringsförbudet i Europakonventionen

2001/02:So619  av Ester Lindstedt-Staaf  m.fl.  (kd)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om att  utredningen
kring  diskrimineringslagstiftningen   bör   få  ett
tilläggsdirektiv   att   utreda  huruvida  bristande
tillgänglighet kan vara diskriminerande.

2001/02:So637  av Lars Leijonborg  m.fl.  (fp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

16. Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening  vad i motionen  anförs  om  rätten  att  som
individ själv  få bestämma sin livsstil, bland annat
genom att diskriminering av homosexuella motverkas.

2001/02:MJ339 av  Eskil  Erlandsson  m.fl.  (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

7.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs om att värna och stärka
den privata äganderätten.

2001/02:MJ525  av  Anders Sjölund, (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening      vad     i     motionen     anförs     om
rättighetsförskjutning.

2001/02:A227  av  Magnus  Jacobsson  m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  ett  samlat
ombudsmannaämbete under riksdagen.

2001/02:A388 av Magda  Ayoub  (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  utreda en
utvidgning av regeringsformens minoritetsskydd.
9.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs om en sammanslagning av
myndigheter   som   arbetar   med   frågor  gällande
diskriminering i arbetslivet.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen  som sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  regeringens
handläggning  av tidigare  önskemål  från  riksdagen
angående  lagstiftning  och  myndighetsstruktur  vad
gäller diskriminering i arbetslivet.

Bilaga 2

Socialförsäkringsutskottets yttrande 2001/02:SfU5y


En nationell handlingsplan för
de mänskliga rättigheterna



Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet  har  den  5 mars 2002 berett
socialförsäkringsutskottet   tillfälle    att   avge
yttrande  över  skrivelse  2001/02:83  En  nationell
handlingsplan  för de mänskliga rättigheterna  jämte
motioner      i     de     delar      som      berör
socialförsäkringsutskottets beredningsområde.
Utskottet begränsar sitt yttrande till de delar av
skrivelsen  inom   utskottets  beredningsområde  som
berörs  i  motionsyrkanden.  De  motioner  utskottet
yttrar sig över  är  K81  av  Helena Bargholtz m.fl.
(fp) yrkandena 13 och K82 av Per  Lager  m.fl. (mp)
yrkandena 26. I motion K79 av Ingvar Svensson m.fl.
(kd) framförs också synpunkter i liknande frågor men
utan något yrkande i den delen.

Allmänt om handlingsplanen


Vid  världskonferensen om mänskliga rättigheter  som
ägde rum  i Wien 1993 antogs bl.a. en rekommendation
med  en uppmaning  till  alla  stater  att  överväga
inrättandet  av  nationella  handlingsplaner  för de
mänskliga rättigheterna.

Regeringen   redovisar  i  skrivelsen  en  treårig
nationell    handlingsplan    för    de    mänskliga
rättigheterna.   Genom  denna  första  handlingsplan
lägger regeringen grunden för ett mer samlat synsätt
på  frågorna  i  Sverige.   Handlingsplanen  är  ett
uttryck för den politiska viljan  att se till att de
mänskliga rättigheterna respekteras  i  enlighet med
den  svenska  grundlagen  och  våra  internationella
åtaganden  samt  att  skyddet  för dessa rättigheter
kontinuerligt förbättras.
Frågor som regeringen avser att  prioritera  under
de närmaste tre åren i sitt fortsatta arbete med  de
mänskliga   rättigheterna   är   bl.a.   frågor   om
internationellt  skydd  mot  förföljelse  och tortyr
samt barnets rättigheter.
Genomförandet  skall  ske  inom  en  treårsperiod.
Regeringen  har  för  avsikt  att  därefter  påbörja
arbetet med ytterligare en handlingsplan.

Internationellt skydd mot
förföljelse och tortyr


Skrivelsen


I  skrivelsen  (avsnitt 7.1, men även 7.2) redovisas
bl.a. följande.

Inom EG-rätten  finns regler som innebär att rådet
senast i maj 2004 skall  lagstifta  om  åtgärder som
avser  asyl, flyktingar och fördrivna personer  samt
åtgärder    som   avser   invandringspolitiken.   En
harmonisering  inom  området  avser miniminormer som
gäller i huvudsak till skydd för  dessa  grupper för
att    minska    skillnaderna   i   medlemsstaternas
behandling av medborgare  i  tredje  land  och deras
rättigheter. Arbetet går i stor utsträckning  ut  på
att  genomföra  uppgifterna i Amsterdamfördraget som
trädde i kraft i  maj  1999  och  som bekräftades av
stats-  och regeringscheferna vid Europeiska  rådets
möte i Tammerfors samma år.
I skrivelsen  anges  att Amsterdamfördraget medför
nya  möjligheter  för  EU  att   utarbeta  rättsligt
bindande  instrument.  För  svensk  del  är  det  en
övergripande   prioritering   att  dessa  instrument
används och att man når fram till ett större mått av
gemensam politik på området.
Under  hösten 2001 presenterade  kommissionen  ett
direktivförslag   om   gemensamma   miniminormer  om
internationellt skydd som handlar om definitionen av
vem  som  är  flykting enligt 1951 års FN-konvention
angående  flyktingars  rättsliga  ställning  och  om
andra  former   av   internationellt  skydd.  Enligt
konventionen    angående    flyktingars    rättsliga
ställning är en flykting  en  person  som  känner en
välgrundad  fruktan för att utsättas för förföljelse
i  sitt  hemland  på  grund  av  ras,  nationalitet,
tillhörighet  till  en  viss  samhällsgrupp eller på
grund av sin religiösa eller politiska  uppfattning.
Det  har  varit  oklart om personer som förföljs  på
grund   av  sin  könstillhörighet   eller   sexuella
läggning kan innefattas i flyktingbegreppet, t.ex. i
form av tillhörighet  till  viss  samhällsgrupp. Den
internationella  rättsutvecklingen  har   emellertid
gått  i  riktning mot att innefatta sådana personer.
EG-kommissionens   förslag  innebär  att  välgrundad
fruktan  för  förföljelse  på  grund  av  kön  eller
sexuell läggning    t.ex.  homosexualitet    utgör
grund  för  flyktingstatus  enligt samma konvention.
Enligt  den  gällande  svenska  lagstiftningen   får
sådana personer stanna i Sverige som skyddsbehövande
i övrigt.
Regeringen        välkomnar       EG-kommissionens
direktivförslag om att  förföljelse  på grund av kön
eller   sexuell   läggning   skall   innefattas    i
konventionsflyktingbegreppet  och kommer att föreslå
att   den  svenska  lagstiftningen   anpassas   till
resultatet  av  förhandlingarna  i rådet. Vidare har
regeringen  gett  Migrationsverket  i   uppdrag  att
redogöra  för  praxis  och  att  utarbeta riktlinjer
avseende ärenden där förföljelse på grund av sexuell
läggning  åberopas.  Uppdraget  skall  genomföras  i
samråd med Utlänningsnämnden.

Motioner


I motion K81 av Helena Bargholtz  m.fl. (fp) yrkande
1 begärs ett tillkännagivande om att  Sverige  redan
innan direktivförslaget antas bör införa förföljelse
på   grund   av   kön   eller   sexuell  läggning  i
flyktingbegreppet.

I motion K82 av Per Lager m.fl.  (mp)  begärs  ett
tillkännagivande  om  att  Sverige inom EU bör verka
för miniminormer som värnar  en  humanitär  asylrätt
(yrkande  2).  Den  enskildes  rättighet  går enligt
motionärerna före harmoniseringsperspektivet. Vidare
bör   riksdagen   begära   att   regeringen  utreder
möjligheter för flyktingar att söka humanitärt visum
i  tredje  land,  om  det  är orimligt  att  avvakta
asylärendet i ursprungs- eller  transitland (yrkande
3).
Även  i  motion  K79  (kd)  tas  olika  frågor  om
utlänningsärenden upp, t.ex. förföljelse på grund av
kön och sexuell läggning.

Utskottets bedömning


Genom   Amsterdamfördraget  har  frågor   om   asyl,
invandring  och  vissa  frågor  om fri rörlighet för
personer förts över från tredje till första pelaren.
Efter en övergångsperiod på fem år,  dvs.  maj 2004,
skall fri rörlighet för personer garanteras.

Vid Europeiska rådets möte i Wien i december  1998
antogs    en   handlingsplan   för   att   genomföra
bestämmelserna  i  Amsterdamfördraget om upprättande
av ett område med frihet,  säkerhet  och rättvisa. I
handlingsplanen  anges prioriteringar och  tidsramar
för hur uppgifterna i fördraget om fri rörlighet för
personer, asyl, invandring  samt för civilrättsligt,
polisiärt   och   straffrättsligt    samarbete   bör
genomföras     och     inom     vilka     tidsramar.
Genomförandetiden  varierar  mellan  två och fem  år
från Amsterdamfördragets ikraftträdande.
Vid  Europeiska rådets sammanträde hösten  1999  i
Tammerfors  drogs  riktlinjerna  upp  för hur man så
snart  som  möjligt skall kunna genomföra  den  fria
rörligheten för  personer fullt ut. Europeiska rådet
efterlyste vid sitt  möte  en  gemensam  politik för
invandring och en gemensam asylpolitik grundad på en
fullständig     och     absolut    tillämpning    av
Genèvekonventionen.  Fyra  huvuddelar  fastställdes,
partnerskap  med  ursprungsländerna,  ett  gemensamt
europeiskt asylsystem,  som  på längre sikt bör leda
till ett gemensamt asylförfarande  och  en  enhetlig
status för dem som beviljas asyl, rättvis behandling
av  medborgare  i  tredje  land  och  en effektivare
hantering av migrationsflöden.
Utskottet   behandlar   denna   dag  i  betänkande
2001/02:SfU8  Migration och asylpolitik  regeringens
skrivelse från i höstas om migration och asylpolitik
jämte ett stort antal motionsyrkanden. I betänkandet
påtalar  utskottet  vikten  av  att  Sverige  aktivt
arbetar  för   att   påverka   utformningen   av  de
gemensamma   reglerna   inom  EU  på  detta  område.
Utskottet anser att det bl.a. till följd av den fria
rörligheten inom EU och för  att uppnå målsättningen
att  utveckla  ett område med frihet,  säkerhet  och
rättvisa behövs  en  gemensam politik för invandring
och  en  gemensam  asylpolitik.   Enligt  utskottets
mening  bör flyktingpolitiken bygga  på  flyktingars
rättigheter,  internationell  solidaritet  och  full
respekt    för    internationella   åtaganden.   Den
gemensamma politiken bör utgöras av miniminormer som
läggs på en så hög nivå som möjligt. Det krävs också
ett ökat inslag av  finansiell  solidaritet  i  EU:s
flyktingpolitik  och  en  bättre  fördelning när det
gäller  insatserna  vid omfattande flyktingströmmar.
En  europeisk flyktingfond  har  inrättats  för  att
stödja   projekt   för  mottagande  av  asylsökande,
integration och återvändande,  men  medel  kan  även
användas   för   s.k.  akutåtgärder,  föreskrivna  i
direktivet  om  tillfälligt   skydd.  I  regeringens
fyrapunktsprogram  inför EU:s framtidskonvent,  vars
förslag   skall  utgöra   ett   underlag   för   den
regeringskonferens  som  år  2004 skall förhandla om
förändringar av EU:s fördrag,  anges  som en av fyra
prioriterade   frågor  arbetet  med  att  skapa   en
gemensam asyl- och migrationspolitik inom EU.
Utskottet anser att motion K82 yrkande 2 får anses
tillgodosedd med det anförda och därför bör avslås.

Vad    härefter   gäller    flyktingbegreppet    och
kommissionens    direktivförslag    kan    utskottet
inledningsvis     konstatera     att    frågan    om
internationellt   skydd   och  om  definitionen   av
begreppet flykting samt alternativa  skyddsformer är
föremål för diskussion inte bara inom EU utan även i
andra internationella forum. Här kan nämnas att FN:s
flyktingkommissariat, UNHCR, har inlett  en  översyn
av   flyktingbegreppet   enligt  Genèvekonventionen,
varvid även det könsrelaterade  skyddet  ses över. I
översynen hålls globala konsultationer med  alla  de
136   länder   som  har  undertecknat  konventionen.
Översynen  skall  utmynna  i  en  handlingsplan  för
internationellt skydd, Agenda for Protection. Enligt
utskottets  mening  är  frågan  om  definitionen  av
begreppet  flykting   och  möjligheten  att  erhålla
flyktingstatus mycket viktig  och grundläggande inte
minst när det gäller det övriga  arbetet inom EU med
att  utforma  en gemensam asylpolitik.  Sverige  har
varit drivande  i  dessa  frågor.  I utlänningslagen
infördes  också  redan  1997  bestämmelser   om  att
förföljelse  från  tredje part kan utgöra grund  för
flyktingskap.  När  det   gäller   direktivförslaget
understryker    utskottet    i    sitt    betänkande
2001/02:SfU8  vikten  av  att  arbetet med förslaget
inte fördröjs.

Utskottet har erfarit att regeringen  avser att se
över  frågan  om  att  i  utlänningslagen införa  en
möjlighet för personer som  förföljs på grund av kön
eller  sexuell läggning att erhålla  flyktingstatus.
Statsrådet  Jan  O  Karlsson har uttalat att Sverige
därmed  anpassar  sig till  en  rättsutveckling  som
redan  pågår och att  det  inte  är  nödvändigt  att
Sverige  avvaktar  det  pågående  arbetet  inom  EU.
Utredningen skall vara avslutad senast den 1 oktober
2002.
I   detta   sammanhang   kan   också   nämnas  att
Migrationsverket på regeringens uppdrag har utformat
riktlinjer   för   homosexuella   i   asylprocessen.
Riktlinjerna, som tar upp såväl utredningsfasen  som
bedömningsaspekterna,  syftar  till att uppmärksamma
personalen  på de särskilda omständigheter  som  kan
gälla  i  ärenden   där   homosexualitet   åberopas.
Migrationsverket har också utarbetat riktlinjer  för
utredning  och  bedömning  av  kvinnors skyddsbehov.
Dessa riktlinjer skall följas upp  med kunskaps- och
kompetensutveckling  hos personalen för  att  få  en
ökad  lyhördhet  för kvinnor  i  en  så  här  utsatt
situation.
Med det anförda  får  motion  K81  yrkande 1 anses
tillgodosedd och avstyrks.

Vad  gäller  s.k.  humanitärt  visum som föreslås  i
motion K82 yrkande 3 kan nämnas  att utskottet denna
dag  i  betänkande  2001/02:SfU8 har  behandlat  ett
liknande   motionsyrkande.   I   betänkandet   anges
följande. En  person  som gör gällande att han eller
hon utsätts för mycket grava hot till liv och frihet
skall  enligt motionärerna  härigenom  snabbt  kunna
lämna ursprungsregionen eller transitländer som inte
erbjuder  skydd.  Det  humanitära visumet, som skall
kunna  sökas  vid  svenska   ambassader,   skall  ge
personen rätt att åka till Sverige för att där få en
asylansökan  prövad  i  en  fullständig asylprocess.
Utskottet       vill      först      påtala      att
viseringsinstrumentet  inte  är  avsett  att ta till
vara  personers  behov  av  skydd.  Utlänningslagens
bestämmelser uppfyller enligt utskottets uppfattning
Genèvekonventionen  i fråga om skyldigheten  att  ge
skydd till den som riskerar förföljelse i hemlandet.
Sverige tar också emot personer i behov av skydd för
vidarebosättning   i   Sverige,   genom   den   s.k.
flyktingkvoten. Detta sker  efter  samråd med UNHCR.
Utskottet kan med det anförda inte ställa  sig bakom
förslaget.

Utskottet  vidhåller  denna inställning och  anser
att konstitutionsutskottet  bör  avstyrka motion K82
yrkande 3.

Barnets rättigheter


Skrivelsen

I   avsnitt   7.4   Barnets  rättigheter   redovisas
regeringens mål med barnpolitiken  och  strategi för
att förverkliga barnkonventionen i Sverige. Insatser
för   att   sätta  barnets  bästa  i  centrum  skall
genomsyra alla delar av regeringens politik och alla
samhällsverksamheter som rör barn.

I  avsnitt  7.4.2   redovisas  FN:s  barnkommittés
synpunkter     på    Sveriges     efterlevnad     av
barnkonventionen.   Kommittén   har  bl.a.  uppmanat
Sverige  att  utifrån  icke-diskrimineringsprincipen
ompröva sin politik när  det  gäller  de  s.k. gömda
barnen (s. 78). I skrivelsen redovisas även  förslag
till   åtgärder   som   ingår   i  en  rapport  från
Migrationsverket i februari 2001.

Motioner


I motion K81 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) begärs i
yrkande   2   ett   tillkännagivande   om   att   en
parlamentarisk utredning bör tillsättas  för  att se
över     barnkonventionens    tillämpning.    Enligt
motionärerna  skall  barnets  bästa gå före reglerad
invandring särskilt vid övergrepp och vårdbehov, och
regeringen  bör  snarast återkomma  med  förslag.  I
yrkande 3 begärs ett  tillkännagivande  om  åtgärder
för   att   förbättra  omhändertagandet  av  ensamma
flyktingbarn.  Motionärerna anser att socialtjänsten
bör ha ett tydligare  ansvar  och  att  samordningen
mellan  respektive  kommun och Migrationsverket  bör
förbättras.

I motion K82 av Per  Lager  m.fl.  (mp) begärs ett
tillkännagivande om att alla gömda flyktingbarn  bör
beviljas  uppehållstillstånd  som  en allmän amnesti
(yrkande  4).  De ensamma flyktingbarnens  situation
och handläggningen  av  deras  ärenden måste utredas
och nödvändiga åtgärder vidtas (yrkande  5).  Vidare
bör regeringen inom EU verka för framtagandet av ett
gemensamt  handlingsprogram  för  hur  flyktingbarn,
särskilt ensamma, skall omhändertas (yrkande 6).
Även i motion K79 (kd) tas barnens situation  upp.
Bland   annat   anges  att  omhändertagandet  av  de
ensamkommande barnen måste förbättras.

Utskottets bedömning


I 1 kap. 1 § utlänningslagen  anges  att  i fall som
rör  ett  barn  skall  särskilt beaktas vad hänsynen
till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa
i  övrigt  kräver.  I samband  med  att  denna  s.k.
portalparagraf   om   barnets   bästa   infördes   i
utlänningslagen anförde regeringen (prop. 1996/97:25
Svensk migrationspolitik  i  globalt perspektiv) att
barnets bästa är en omständighet  som  skall beaktas
bland andra intressen vid utformningen av de svenska
invandringsreglerna. Många gånger måste en avvägning
göras  mellan  alternativ  som  har  såväl goda  som
dåliga   konsekvenser  för  barnet.  Avgörande   vid
bedömningen av barnets bästa borde enligt regeringen
vara  i  vilken   grad  barnet  i  sin  psykosociala
utveckling  kan antas  ta  bestående  skada  av  att
flytta tillbaka  till hemlandet, att skiljas från de
oftast tillfälliga  påfrestningar  som  en flyttning
till  andra  miljöer  ofta  innebär  för  ett  barn.
Utskottet  fann  i  sitt betänkande 1996/97:SfU5 det
mycket värdefullt att  hänsynen  till  barnets hälsa
och  utveckling  samt barnets bästa i övrigt,  genom
införandet av portalbestämmelsen, sattes i fokus och
att lagen därigenom kom att genomsyras av den hänsyn
som  måste tas till  barn  vid  lagens  tillämpning.
Utskottet  betonade  även hur viktigt det är att ett
sådant synsätt också präglar  myndigheternas arbete.
Utskottet   delade   regeringens   uppfattning   att
prövningen  av  barnets  bästa  inte  generellt  får
tillåtas att ta över samhällsintresset  att  reglera
invandringen.

Enligt   barnkonventionens  artikel  12  och  dess
motsvarighet  i  11  kap.  1 a § utlänningslagen har
barnet en rätt, inte en skyldighet,  att  komma till
tals  i  ärenden  som  barnet berörs av. Beträffande
frågan  om barns rätt att  höras  i  en  asylprocess
krävs det  enligt utskottets mening alltid noggranna
överväganden  mot  bakgrund  av  barnets  bästa  och
utifrån   omständigheterna  i  varje  enskilt  fall.
Utskottet vill framhålla att det är av stor vikt att
denna  bestämmelse   får   genomslag   så   att   de
asylsökande  barnen  verkligen får komma till tals i
processen  och  så  att  berörda   myndigheter   kan
klarlägga  vad  barnet  har att anföra i ärendet. En
förutsättning för att barnets  åsikter  skall  komma
fram   i   ärendet  är  att  de  som  hör  barn  har
tillräcklig kompetens härför.
Som framgår  av  skrivelsen har Migrationsverket i
februari   2001   presenterat   rapporten   Barn   i
utlänningsärenden.   Verket   för  i  rapporten  ett
resonemang   kring  de  åsikter  som   framförts   i
Barnombudsmannens    rapport    Barnets    bästa   i
asylärenden      (Barnombudsmannen      2000).     I
Migrationsverkets   rapport   lämnas  förslag   till
åtgärder mot de problem som uppmärksammats.  Som ett
direkt  resultat  av  rapporten har Migrationsverket
beslutat  att  genomföra   en  utbildning  om  bl.a.
barnkonventionen     och     dess    betydelse     i
utlänningsrätten,  samtalsmetodik   och  hur  barnet
påverkas av en utredningssituation. Utbildningen har
tillkommit  i  samarbete  med  UNHCR, Rädda  Barnen,
Barnombudsmannen och Universitetet i Linköping.
När  det  gäller  frågor  om  barnets   bästa  har
Utlänningsnämnden en särskild utsedd handläggare som
bevakar  tillämpningen  av barnkonventionen och  den
särskilda   bestämmelsen   om    barnets   bästa   i
utlänningslagen.       Barnperspektivet        skall
uppmärksammas i varje ärende som rör ett barn.
Vidare     har    såväl    Migrationsverket    som
Utlänningsnämnden fått i uppdrag att till regeringen
redovisa  på  vilket   sätt   myndigheterna  utifrån
barnkonventionens bestämmelser  och  intentioner har
beaktat barnperspektivet i sitt arbete såväl internt
som  externt.  Migrationsverket  skall  dessutom   i
samverkan  med  Skolverket redovisa hur kvaliteten i
Migrationsverkets familjebaserade barnverksamhet kan
förbättras, i vilken omfattning asylsökande barn tas
emot i kommunernas  förskolor och vilka insatser som
görs för att stödja barnen  samt i vilken omfattning
dessa barns behov tillgodoses  på  något annat sätt.
Uppdraget  skall  avrapporteras senast  den  1  mars
2003.
Utskottet vill liksom i betänkande 2001/02:SfU8, i
vilket utskottet behandlar  motioner  som tar upp de
utländska     barnens    situation,    anföra    att
barnkonventionens   innehåll   alltid   bör   stå  i
blickpunkten  för  myndigheternas  agerande  i olika
situationer. Det får anses särskilt betydelsefullt i
asylprocessen,   då  de  barn  som  kommer  hit  som
asylsökande på olika  sätt  kan ha varit utsatta för
svåra   trauman  och  andra  umbäranden.   Utskottet
konstaterar  att  det pågår ett väl utvecklat arbete
som syftar till att  sätta  barn och deras särskilda
behov i fokus i asylprocessen.  Utskottet utgår från
att   regeringen   noggrant   följer   hur   barnens
rättigheter       tas       till       vara       av
utlänningsmyndigheterna.   Vidare   kan  nämnas  att
enligt    proposition    2001/02:96   En   förstärkt
Barnombudsman skall Barnombudsmannen  ägna  särskild
uppmärksamhet  åt  frågor  som  rör barn och unga  i
utsatta situationer, bl.a. asylsökande barn.
Utskottet anser att motion K81 yrkande 2 kan anses
tillgodosedd med det anförda och  därför  bör avslås
av riksdagen.

När det gäller förslaget i motion K82 yrkande  4 att
alla    gömda    utländska    barn    bör   beviljas
uppehållstillstånd kan anges följande.

I den migrationspolitiska propositionen 1996/97:25
anfördes  att barn i familjer som håller  sig  undan
myndigheterna   regelmässigt   lever   i   en   svår
situation.  Detta  är  fallet  även  om barnen lever
tillsammans med sina föräldrar. Regeringen ansåg att
insatserna för dessa utsatta barn måste  inriktas på
att  förhindra sådana situationer där undanhållandet
blir   ett    led    i   ansträngningarna   att   få
uppehållstillstånd.  Vidare   ansåg  regeringen  att
förutsägbarhet  och konsekvens i  rättstillämpningen
har stor betydelse  för  om  en  asylsökande,  som i
bägge   instanser   fått   avslag   på   ansökan  om
uppehållstillstånd, ändå håller sig kvar i  landet i
förhoppning om att senare få ett sådant tillstånd.
Regeringen      hänvisade     till     att     ett
uppehållstillstånd  efter ny ansökan enligt 2 kap. 5
b  §  utlänningslagen  bara  bör  kunna  ges  om  en
tidigare  inte  prövad omständighet  berättigar  den
sökande till skydd  här  eller  om det skulle strida
mot     humanitetens     krav     att     verkställa
avlägsnandebeslutet.  Har verkställigheten fördröjts
under avsevärd tid på grund  av  omständigheter  som
utlänningen  inte  kunnat råda över kan det innebära
att tillräckliga humanitära  skäl  anses  finnas. En
illegal   vistelsetid   bör  å  andra  sidan  enligt
propositionen i princip inte heller i fortsättningen
få  tillgodoräknas.  Ett  bifall  måste  i  så  fall
förutsätta  att  risken  bedöms   vara   synnerligen
betydande   för   självdestruktiva   handlingar   av
utomordentligt  allvarlig  natur från barnets  sida,
eller  för  att  barnet  allvarligt   skadas  i  sin
psykosociala  utveckling  om  det med tvång  skickas
tillbaka till hemlandet eller fortsatt  lever  under
pressade  förhållanden  till  följd  av  att  det av
föräldrarna hålls undan myndigheterna.
Situationen  för  barn  som lever gömda, t.ex. hur
många  barn det är som lever  gömda,  varför  de  är
gömda och  hur  de  påverkas  under den tid de lever
gömda  på  kort  och  lång  sikt,  har  utretts  och
redovisats  av  Socialstyrelsen och Migrationsverket
(dåvarande Invandrarverket)  i  rapporten  När  barn
lever gömda (SoS-rapport 1999:5). Olika åtgärder har
därefter   vidtagits   för   att  förbättra  barnens
situation.  Bland  annat  har  i  enlighet   med  en
överenskommelse        mellan       staten       och
Landstingsförbundet regeringen  i mars 2000 beslutat
att  barn som hålls gömda inför verkställigheten  av
ett   avvisnings-   eller   utvisningsbeslut   skall
tillförsäkras  hälso-  och sjukvård på samma grunder
som asylsökande barn.
Vid  behandlingen  av  liknande   motioner   under
föregående  riksmöte  anförde utskottet i betänkande
2000/01:SfU9 även följande.
Inom  Migrationsverket   pågår   arbete   med  att
förbättra  förutsättningarna för att de som får  ett
avlägsnandebeslut  förstår  och accepterar beslutet.
Detta är en viktig del i arbetet  med  att förhindra
att  barnfamiljer  gömmer  sig.  Det avslutade  s.k.
språkvårdsprojektet är en viktig del i detta arbete.
Vidare  anförs att för att familjerna  skall  få  så
tydliga besked  som  möjligt  om beslutets innehåll,
och  om  nuvarande praxis, är det  viktigt  att  det
offentliga biträdet deltar när ett avvisnings- eller
utvisningsbesked      delges      muntligt.     Även
Migrationsverkets återvändandearbete skall utvecklas
ytterligare.      Det      är     väsentligt     att
återvändandeperspektivet  hålls   öppet  under  hela
asylprocessen genom att t.ex. alternativa  lösningar
för   familjens,  såväl  föräldrarnas  som  barnens,
framtid   diskuteras.   Migrationsverket   utvecklar
vidare   ett  s.k.  early  warning  system  för  att
uppmärksamma  och  ge  stöd  till  barnfamiljer  som
verkar  vara i riskzonen för att gömma sig. Ett nära
samarbete  mellan Migrationsverkets mottagnings- och
asylenheter,  men också med Utlänningsnämnden, skall
därför utvecklas.  Syftet är att få ett underlag för
en systematisk uppföljning  av  vilka  familjer  som
valt  att  gömma  sig  och  vilka omständigheter som
förelegat i dessa fall.
Att  barn  i  familjer  som saknar  tillstånd  att
vistas i Sverige och håller  sig undan myndigheterna
regelmässigt  lever  under  svåra   förhållanden  är
givet.  Det  är  därför  av  stor  vikt  att   olika
överväganden  görs  och  att  projekt  initieras och
utvecklas  i  syfte  att  motverka  att barnfamiljer
gömmer sig. Utskottet hänvisade i nämnda  betänkande
också till ett interpellationssvar den 25 april 2000
av  statsrådet  Maj-Inger Klingvall om amnesti  till
gömda flyktingar.  Statsrådet  anför bl.a. följande.
Det är inte min uppfattning att  de  som håller sig
undan    sedan    ett   avvisningsbeslut   meddelats
kollektivt  bör få uppehållstillstånd.  En  noggrann
och rättssäker  individuell prövning är att föredra.
Amnestier riskerar  erfarenhetsmässigt att skapa nya
förväntningar om nya amnestier. Statsrådet betonade
emellertid   att   hänsynstaganden    sker      med
tillämpning  av  utlänningslagen    till humanitära
omständigheter  även när dessa inte förelegat  under
prövningen hos myndigheterna  utan  uppstått  som en
konsekvens av att man inte lämnat landet utan hållit
sig    undan.    Allmänt    kan   för   ärenden   om
uppehållstillstånd   sägas   att    införandet    av
portalbestämmelsen   om  hänsynstagande  till  barns
bästa lett till att barn  på grund av de sammantagna
skälen  får  tillstånd  i  större   utsträckning  än
tidigare. Utskottet delade denna uppfattning.
Vad  gäller uppehållstillstånd till  ensamkommande
barn har regeringen i skrivelse 1999/2000:137 Barn 
här och  nu, Redogörelse för barnpolitiken i Sverige
med  utgångspunkt   i  FN:s  konvention  om  barnets
rättigheter angivit att  tanken  är  att  dessa barn
efter  en  tämligen  kort  tid efter ankomsten  till
Sverige skall få ett definitivt  besked  huruvida de
får  stanna  här eller inte. De barn som inte  är  i
behov  av  uppehållstillstånd  i  Sverige  och  vars
föräldrar meddelat  att de kommer att ta emot barnet
i  hemlandet  kommer  att  meddelas  avslag  på  sin
ansökan.   Övriga  barn  skall   omgående   beviljas
permanent uppehållstillstånd.
Utskottet  anser  att  motion  K82  yrkande  4 bör
avslås.

Frågan  om  mottagandet av barn är också föremål för
förhandlingar inom EU med anledning av kommissionens
förslag  till   direktiv  om  mottagandevillkor.  En
generalklausul  till   förmån   för   personer   med
särskilda  behov är införd i förslaget som i princip
innebär att  de  särskilda behoven som tillhör dessa
grupper skall beaktas (artikel 23). Som personer med
särskilda   behov   anges   bl.a.   underåriga   och
underåriga  utan  medföljande   vuxen.   För  nämnda
grupper finns särskilda föreskrifter. Artikel 24 kan
jämföras  med  utlänningslagens  portalparagraf  där
barnets  intressen  skall  komma  i  första  rummet.
Artikel   25  gäller  underåriga  som  kommer   utan
medföljande vuxen.

Under  det   svenska  ordförandeskapet  hölls  ett
seminarium om barn  i  krig  och  på  flykt,  varvid
ordförandeskapsslutsatser  om  värnandet  av barnens
rättigheter  i  asyl-  och biståndspolitiken antogs.
Regeringen har i skrivelse  2001/02:5  Migration och
asylpolitik  angivit att ett resultat av  seminariet
är  att  kommissionär  Vitorino  åtagit  sig  att  i
kommande   lagförslag    inom    det    asyl-    och
migrationsrättsliga     området     införliva    ett
barnrättsperspektiv.
När det gäller ensamkommande barn kan  nämnas  att
det  även  pågår  annat samarbete inom EU, t.ex. ett
arbete som inletts  mellan  Sverige och Tyskland och
som gäller ryska barn.
Motion  K82 yrkande 6 får anses  tillgodosedd  med
detta, varför motionen bör avslås av riksdagen.

Vad gäller  ensamkommande  utländska barns situation
vill   utskottet   hänvisa  till   sitt   betänkande
2001/02:SfU8, i vilket utskottet behandlar ett antal
motioner som tar upp  sådana  frågor.  I betänkandet
anges att utskottet tidigare har behandlat  motioner
om  ensamkommande  barn.  I  betänkande 1996/97:SfU5
anförde utskottet bl.a. att det  är  en självklarhet
att  för  barn  liksom  för vuxna noga utreda  varje
påstående  om  risk  för  förföljelse   eller  andra
omständigheter  som  ger  behov  av skydd i Sverige.
Utskottet   noterade   emellertid  att   det   stora
flertalet  av de barn som  då  kommit  ensamma  till
Sverige  och  ansökt  om  uppehållstillstånd  saknat
behov  av skydd  mot  förhållanden  i  hemlandet.  I
betänkande  2000/01:SfU9 har utskottet redogjort för
regeringens skrivelse  1999/2000:137  Barn  här och
nu,  Redogörelse  för  barnpolitiken  i Sverige  med
utgångspunkt    i   FN:s   konvention   om   barnets
rättigheter.  I  skrivelsen  angavs  bl.a.  att  den
översyn som pågår  beträffande  barn  som har kommit
ensamma    till    Sverige   framför   allt   gäller
gränsdragningen   mellan    Migrationsverkets    och
kommunernas  ansvarsområden.  Migrationsverket har i
sin ambition att värna om barnets  bästa i praktiken
kommit att överta det ansvar som egentligen ankommer
på   kommunerna.   Det   gäller   här  att  utarbeta
gemensamma riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan
Migrationsverket  och  berörda  huvudmän   samt  att
vidareutveckla den samverkan som redan finns inom de
områden  där ett gemensamt ansvar har identifierats.
Vidare anfördes i skrivelsen, som framgått ovan, att
tanken är  att dessa barn efter en tämligen kort tid
efter ankomsten till Sverige skall få ett definitivt
besked huruvida  de  får  stanna  här eller inte. De
barn  som  inte  är i behov av uppehållstillstånd  i
Sverige och vars föräldrar  meddelat  att  de kommer
att  ta  emot barnet i hemlandet kommer att meddelas
avslag på  sin  ansökan.  Övriga barn skall omgående
beviljas permanent uppehållstillstånd.

Frågan om de ensamkommande  barnen  togs också upp
vid     utskottets    offentliga    utfrågning    om
flyktingpolitiken   den   20   november  2001.  Från
Migrationsverkets sida angavs då att verket har lagt
fast  en  ny ordning som avses gälla  fr.o.m.  2002.
Enligt denna  ordning  skall socialtjänsten i första
hand ansvara för ett barn  som  kommer  hit  ensamt.
Socialtjänsten  skall besluta om barnets boende  och
omedelbart förordna  en  god  man  som  kan  biträda
barnet   med   att   söka   asyl.   Migrationsverket
handlägger   och   utreder   därefter   asylärendet.
Migrationsverkets   förslag  grundade  sig  på   att
rådande  praxis  inte stämde  överens  med  gällande
lagstiftning.
Den 8 januari 2002 angav Svenska Kommunförbundet i
en skrivelse till  statsrådet  Mona  Sahlin  att  de
bestämt  satte  sig  emot  att  en  sådan förändring
skulle genomföras. Kommunförbundet anförde bl.a. att
en  ändring av praxis och nu rådande rutiner  skulle
medföra  en  kostnadsövervältring  från  staten till
kommunerna  och  att  frågan därför borde analyseras
ytterligare.
Utskottet  har  i  samband   med   beredningen  av
motionerna  om  ensamkommande  barn som behandlas  i
betänkande  2001/02:SfU8  bl.a.  den  12  mars  2002
hållit  en  sluten  utfrågning med Migrationsverket,
Svenska Kommunförbundet,  Socialstyrelsen  och Rädda
Barnen.
Följande framkom vid utfrågningen. Under en rad år
har  det  kommit  ca 30 ensamma barn i månaden  till
Sverige. Under hösten  2001  ökade antalet plötsligt
till  ca  60  barn per månad. Antalet  ensamkommande
barn  har  dock  under   februari  månad  2002  åter
sjunkit. Den akuta kris som  då uppstod under hösten
2001,  bl.a.  vid  Migrationsverkets  gruppboende  i
Carlslund,  har man nu  enligt  verket  kommit  till
rätta med. De  barn  som  kommer  i  dag har en helt
annan  bakgrund  än  de ensamma barn som  kom  under
1980-talet. I dag uppger  barnen  bl.a.  att  de  är
barnhemsbarn  utan  föräldrar  eller  att de behöver
läkarvård. Många barn är kriminella och drogberoende
och  har  ofta  rört  sig mellan länderna i  Europa.
Barnet   har  ofta  ett  större   behov   av   vård,
stödåtgärder    eller    sociala    insatser,    och
asylutredningen  utgör i dessa fall endast en mindre
del. Under 2001 ansökte  461  ensamma  barn  asyl  i
Sverige.  I  år,  fram till den 12 februari, har det
kommit 82 barn till  Sverige.  En  stor majoritet är
pojkar och de flesta är tonåringar.  Mer  än hälften
av  dem  som i dag är inskrivna hos Migrationsverket
bor i eget boende, dvs. hos släkt och vänner.
Enligt  nuvarande   praxis   tas  barnen  emot  på
Migrationsverkets enheter, och verket  initierar att
en  god  man  utses.  Verket startar asylutredningen
omedelbart, och socialtjänsten  kopplas  bara in vid
behov.  Detta  är  inte i överstämmelse med gällande
lagstiftning varför  Migrationsverket  som framgått
ovan  förordar att när ett barn kommer ensamt skall
verket anmäla till vistelsekommunen  att  det  finns
ett  barn  som behöver stöd. God man skall utses och
socialtjänsten  besluta  om barnets boende, t.ex. på
ett av verkets grupphem. Den  gode mannen ansöker om
asyl   för   barnets  räkning  och  Migrationsverket
påbörjar asylutredningen. Migrationsverket anser att
detta   förfarande   överensstämmer   med   gällande
lagstiftning  och att man härigenom ser till barnets
bästa, framför  allt artikel 2 i barnkonventionen om
icke-diskriminering.   Migrationsverket   angav  vid
utfrågningen  att  principen  om  normalisering   är
grundläggande  och  måste  gälla  även i dessa fall,
exempelvis på samma sätt som landstingets ansvar för
sjukvård för asylsökande.
Kommunförbundet,       som       påpekade      att
migrationspolitiken  är  ett  statligt  ansvar  fram
tills  ett uppehållstillstånd har  meddelats,  anser
att Migrationsverkets  föreslagna  ändring av praxis
skulle medföra en kostnadsövervältring  från  staten
till kommunerna. Kommunförbundet anser också att det
i   dessa   fall   kan  uppstå  problem  vad  gäller
tolkningen    av    begreppet    vistelsekommun    i
socialtjänstlagen.  Enligt   Kommunförbundet  kommer
mindre  kommuner aldrig att kunna  upprätthålla  den
kompetens eller beredskap som krävs i dessa ärenden,
och förslagen skulle medföra en tidsutdräkt innan en
asylutredning  kan  påbörjas.  Kommunförbundet menar
därför att en ändrad praxis inte  verkar för barnets
bästa;  i stället bör nuvarande lagstiftning  ändras
så att kommunerna  får  ansvar  för de ensamkommande
utländska    barnen    först    efter    att     ett
uppehållstillstånd meddelats.
Rädda  Barnen  har  vid  utfrågningen  förordat en
ansvarsfördelning  där  det  också  i  praktiken  är
socialtjänsten som ansvarar för omhändertagandet  av
barnen     och     Migrationsverket    endast    för
asylutredningen. Härigenom  skulle Migrationsverkets
nuvarande dubbla roll undvikas  och  rättssäkerheten
för  det enskilda barnet öka. Rädda Barnen  påtalade
också   behovet   av   ett   ökat  samarbete  mellan
Migrationsverket och kommunerna.
Socialstyrelsen      anförde      att       enligt
socialtjänstlagen  ligger det yttersta ansvaret  för
barnen på kommunerna.  Det är emellertid viktigt att
barnets bästa tillgodoses  fullt  ut i det praktiska
utförandet.
Utskottet kan i nämnda betänkande  konstatera  att
regeringen  beslutat  att  ge  Migrationsverket  och
Socialstyrelsen i uppdrag att gemensamt och i samråd
med    Integrationsverket    och    Barnombudsmannen
förbättra  mottagandet  av de ensamkommande  barnen.
Uppdraget,  som  skall genomföras  i  samverkan  med
Svenska  Kommunförbundet,   Landstingsförbundet  och
andra berörda organisationer,  skall  vara  slutfört
senast den 31 maj 2002. I uppdraget ingår bl.a.  att
kartlägga  och  analysera  bakgrunden  till att barn
kommer ensamma till Sverige, i vilken omfattning det
sker och vilka förebyggande åtgärder som kan vidtas,
att   med   utgångspunkt   i  gällande  lagstiftning
förbättra samverkan mellan myndigheter för att dessa
barn skall ges samma skydd och stöd som svenska barn
och  att  barnets  bästa  alltid  kommer  i  främsta
rummet,  att  lämna  förslag  om   hur   en   samlad
information  om  mottagandet  av  ensamkommande barn
skall spridas och slutligen att utreda i vad mån det
finns  oklarheter  i  lagstiftningen och  vid  behov
föreslå författningsändringar. Utskottet förutsätter
att myndigheterna därvid  analyserar  innebörden  av
begreppet   vistelsekommun   i  socialtjänstlagen  i
förevarande   situationer.  Utskottet   vill   också
understryka   vikten    av    att   mottagandet   av
ensamkommande barn snarast förbättras.
Utskottet  avstyrker de i betänkande  2001/02:SfU8
behandlade motionerna.
Med  hänvisning   till   det   anförda   kan   något
tillkännagivande  med  anledning  av  nu  behandlade
motioner,  K81  yrkande  3  och K82 yrkande 5,  inte
anses påkallat, varför motionerna bör avslås.

Stockholm den 19 mars 2002

På socialförsäkringsutskottets vägnar


Berit Andnor

Följande ledamöter har deltagit
i beslutet: Berit Andnor (s),
Bo Könberg (fp), Margit Gennser
(m), Maud Björnemalm (s), Anita
Jönsson (s), Ulla Hoffmann (v),
Rose-Marie Frebran (kd), Gustaf
von Essen (m), Mariann
Ytterberg (s), Göran Lindblad
(m), Lennart Klockare (s),
Ronny Olander (s), Cecilia
Magnusson (m), Kerstin-Maria
Stalin (mp), Birgitta Carlsson
(c), Kalle Larsson (v) och
Désirée Pethrus Engström (kd).


Avvikande meningar



1. EU:s flyktingpolitik


Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:

Till  följd  av  Amsterdamfördraget  har  frågor  om
förföljelse och tortyr  kommit  att  bli  en  del av
gemenskapsrätten.  Målsättningen bör vara att tillse
att EU:s politik på  området  främjar  högt  ställda
krav på rätten till asyl. Harmoniseringsdokument som
strider  mot  de  mänskliga  rättigheterna och/eller
internationella  konventioner på  området  kan  inte
accepteras.  Sverige   bör   inom   EU   verka   för
miniminormer  i harmoniseringsdokument som värnar en
humanitär asylrätt  och  ha  en högt ställd profil i
dessa   frågor.   Det   måste  vara  den   enskildes
rättighetsperspektiv  som   är   det   viktiga  inte
harmonisering   och  gemenskapspolitik  som   sådan.
Kommissionens    förslag     om     ett    gemensamt
asylförfarande och en enhetlig status  giltig i hela
unionen  för den som beviljas asyl undergräver  idén
om harmonisering via miniminormer och strider mot de
mänskliga  rättigheterna  på  asylområdet.  För  den
enskilde   blir   det   första   landets   reglering
avgörande, utan möjlighet att få förnyad prövning  i
en medlemsstat med mer generösa regler.

Konstitutionsutskottet  bör  föreslå att riksdagen
med bifall till motion K82 yrkande  2 som sin mening
ger regeringen detta till känna.

2. Förföljelse på grund av kön eller sexuell
läggning


Bo Könberg (fp) anser:

Runt  om  i  världen  begås  allvarliga  brott   mot
kvinnors   och  homosexuellas  rättigheter.  Det  är
därför angeläget  att  den  nuvarande uppdelningen i
utlänningslagen   mellan   flyktingar   och   övriga
skyddsbehövande  snarast upphör.  Förhandlingarna  i
ministerrådet  om  det  förslag  till  direktiv  som
kommissionen lagt fram om att flyktingbegreppet även
skall omfatta förföljelse  på  grund  av  kön  eller
sexuell läggning bör därför inte avvaktas.

Konstitutionsutskottet  bör  föreslå att riksdagen
med bifall till motion K81 yrkande  1 som sin mening
ger regeringen detta till känna.

3. Humanitärt visum


Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:

Presumtiva  flyktingar  bör ges möjlighet  att  söka
humanitärt visum vid t.ex. svensk ambassad i fall då
det vore orimligt att låta  den  asylsökande avvakta
handläggningen  av  asylärendet  i ursprungs-  eller
transitland.  Med  orimlighetsrekvisitet  avses  att
personen kan göra troligt  att  det föreligger grava
hot mot liv och frihet.

Konstitutionsutskottet bör föreslå  att  riksdagen
med bifall till motion K82 yrkande 3 som sin  mening
ger regeringen detta till känna.

4. Barnkonventionens tillämpning i
utlänningsärenden


Bo Könberg (fp) anser:

I   utlänningslagen   skall,   med  hänvisning  till
barnkonventionen, hänsyn tas till barnets bästa. Men
i  praxis  har  bestämmelsen  haft ringa  betydelse.
Ansökningar  om  uppehållstillstånd  från  barn  som
varit utsatta för  allvarliga  övergrepp har vid ett
flertal        tillfällen        avslagits        av
invandringsmyndigheterna  med  motiveringen  att det
inte rört sig om systematisk förföljelse.

I  förarbetena  till  lagen  sägs  att  kravet  om
barnets  bästa  ej  är  absolut. Hänsynen till andra
viktiga intressen, såsom  samhällets intresse av att
reglera invandringen, kan leda till att åtgärder som
i och för sig inte är förenliga  med  barnets  bästa
ändå måste vidtas. Detta är inte acceptabelt. Hänsyn
till   barnets   bästa   måste  som  regel  gå  före
samhällets  intresse  av att  reglera  invandringen,
särskilt i de fall där  det  är  uppenbart  att barn
varit utsatta för allvarliga övergrepp och därav har
medicinska  vårdbehov.  En  parlamentarisk utredning
bör  snarast  tillsättas  med uppgift  att  se  över
bestämmelserna   om   barnets   bästa    och   deras
tillämpning.
Konstitutionsutskottet  bör  föreslå att riksdagen
med bifall till motion K81 yrkande  2 som sin mening
ger regeringen detta till känna.

5. Gömda utländska barn


Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:

Barns  speciella  skyddsbehov  måste i enlighet  med
barnkonventionen     beaktas    vid    asyl-     och
uppehållstillståndsprövningen och handläggningen som
sådan. Myndighetspersoner som handlägger ärenden där
barn förekommer eller  som i anledning av ett ärende
kommer i kontakt med barn måste ha den kompetens som
krävs för att kunna förhålla  sig  rätt  till  barn,
barns    behov    och   deras   utsatta   situation.
Problematiken   med  gömda   barn   måste   särskilt
uppmärksammas. Alla  utländska  barn  som  är gömda,
ensamma  eller  tillsammans  med familjer, måste  av
humanitära     skäl    och    med    hänsyn     till
barnkonventionens krav ges uppehållstillstånd.

Konstitutionsutskottet  bör  föreslå att riksdagen
med bifall till motion K82 yrkande  4 som sin mening
ger regeringen detta till känna.

6. Handlingsplan inom EU för mottagande av barn


Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:

Sverige bör verka för att man inom EU  tar  fram ett
gemensamt   handlingsprogram   för   hur  barn  från
tredjeland,   särskilt   de   ensamkommande,   skall
behandlas.      Utgångspunkten      skall       vara
barnkonventionens krav.

Konstitutionsutskottet  bör  föreslå att riksdagen
med bifall till motion K82 yrkande  6 som sin mening
ger regeringen detta till känna.

7. Ensamkommande barns situation


Bo Könberg (fp) anser:

Under senare tid har uppmärksammats fall där ensamma
flyktingbarn far illa, men dessa problem har funnits
länge. Migrationsverket, och ytterst regeringen, har
varit  alldeles  för  passiv  och  inte vidtagit  de
nödvändiga åtgärder som krävts.

Omhändertagandet      av      de     ensamkommande
flyktingbarnen  måste  förbättras  och   utgå   från
barnets  bästa. Socialtjänsten bör ges ett tydligare
ansvar   och   resurser   för   att   ta   hand   om
flyktingbarnen.   I   de   kommuner  där  det  finns
flyktingförläggningar bör utses en socialsekreterare
med   särskilt   ansvar   för   förläggningen    och
omhändertagandet  av  asylsökande  barn.  Det kräver
också   att   samordningen   mellan   kommunen   och
Migrationsverket förbättras avsevärt. Regeringen bör
snarast     återkomma    med    förslag    på    hur
omhändertagandet   av   ensamma  flyktingbarn  skall
förbättras.
Konstitutionsutskottet  bör  föreslå att riksdagen
med  bifall  till motion K81 yrkande  3  och  delvis
bifall till motion  K82 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen detta till känna.

8. Ensamkommande barns situation


Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:

Barn  som  ensamma  kommer  till  Sverige  är  extra
skyddsvärda  och  utsatta.   Under  senare  tid  har
uppmärksammats fall där ensamkommande utländska barn
farit  illa.  Det  är viktigt att  de  ensamkommande
barnens  situation  och   handläggningen   av  dessa
ärenden utreds och nödvändiga åtgärder vidtas.

Konstitutionsutskottet  bör  föreslå att riksdagen
med  bifall  till motion K82 yrkande  5  och  delvis
bifall till motion  K81 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen detta till känna.

Särskilt yttrande



Rose-Marie  Frebran  och  Désirée  Pethrus  Engström
(båda kd) anför:

I enlighet med vad vi anför i vår motion K79 vill vi
framhålla följande.

Kritik har riktats mot utlänningsmyndigheterna för
tillämpningen av bestämmelserna i utlänningslagen om
skydd  för  den som känner  välgrundad  fruktan  för
förföljelse i  sitt  hemland  på  grund  av sitt kön
eller sin homosexualitet. Kritiken har även omfattat
myndigheternas    kompetens    och   det   bristande
beslutsunderlaget.    Kristdemokraterna    välkomnar
därför att regeringen nu avser att se över frågan om
en  utvidgning av flyktingbegreppet  till  att  avse
personer  som förföljs på grund av kön eller sexuell
läggning. Det är också positivt att Migrationsverket
har  haft i  uppdrag  att  utarbeta  riktlinjer  för
asylutredningen  när  det gäller homosexualitet samt
kvinnors skyddsbehov.
Vi vill också understryka  vikten  av att barn ses
som individer i asylprocessen och att  barnens  egna
berättelser och upplevelser beaktas.
Antalet  ensamkommande  utländska  barn  som  sökt
politisk  asyl i Sverige har ökat under senare delen
av 1990-talet. Tyvärr har mottagandet i Sverige inte
varit anpassat till deras behov, och många av barnen
riskerar att fara illa i asylprocessen. Vi anser att
omhändertagandet  av  de  ensamkommande barnen måste
förbättras och utgå från barnets bästa.