En brottsofferfond, m.m.
Betänkande 1993/94:JuU25
Justitieutskottets betänkande
1993/94:JUU25
En brottsofferfond, m.m.
Innehåll
1993/94 JuU25
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om inrättande av en brottsofferfond och en brottsoffermyndighet samt andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning. Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock med ändring beträffande sammansättningen av den till brottsoffermyndigheten knutna nämnden. Ändringen innebär att ordföranden och vice ordförandena i nämnden skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv.
I samband med propositionen behandlar utskottet ett antal motioner som väckts dels med anledning av propositionen, dels under den allmänna motionstiden i år. Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats sju reservationer från (s) och fyra reservationer samt ett särskilt yttrande från (nyd).
Propositionerna
I proposition 1993/94:100, bil. 3, (Justitiedepartementet), har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på en särskild proposition rörande bl.a. förslag till organisation m.m. av en myndighet med ett övergripande ansvar för brottsofferfrågor, för budgetåret 1994/95 anvisa dels till Brottsskadenämnden: Förvaltningskostnader ett ramanslag på 7 049 000 kr, dels till Brottsskadenämnden: Ersättning för skador på grund av brott ett förslagsanslag på 35 000 000 kr.
Regeringen har i proposition 1993/94:143 därefter föreslagit att riksdagen
1. antar de i propositionen framlagda förslagen till
lag om brottsofferfond, lag om ändring i rättegångsbalken, lag om ändring i utsökningsbalken, lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt m.m., lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413), lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
2. till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 under andra huvudtiteln anvisar ett ramsanslag på 7 944 000 kr,
3. till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av brott för budgetåret 1994/95 under andra huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 50 000 000 kr.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet utom såvitt avser förslagen till ändring i brottsskadelagen och sekretesslagen, har fogats till betänkandet; se bilaga 1.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:Ju21 av Magnus Persson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner huvuddragen i proposition 1993/94:143,
2. att riksdagen hos regeringen begär att brottsoffermyndighetens lokalisering fastslås,
3. att riksdagen hos regeringen begär att brottsoffermyndigheten lokaliseras till Karlstad.
1993/94:Ju22 av Lars Moquist (nyd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om vittnens rätt till anonymitet i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Ju23 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att den planerade brottsoffermyndigheten lokaliseras till Malmö--Lund-regionen.
1993/94:Ju24 av Berith Eriksson m.fl. (v.) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till en lag om brottsofferfond enligt vad i motionen anförts om att inordna denna verksamhet inom en utbyggd brottsskadenämnd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en finansiering, genom intagna böter men via statsbudgeten, av åtgärder för brottsoffer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminologisk och annan forskning kring brottsoffers situation.
1993/94:Ju25 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att medel från fängelsedömdas arbetsersättning inte skall tas i anspråk för brottsofferfonden,
2. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag att inrätta en brottsoffermyndighet, hos regeringen begär att Brottsskadenämnden, får i uppdrag att administrera brottsofferfonden.
1993/94:Ju26 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny statlig brottsoffermyndighet.
1993/94:Ju27 av Lars Stjernkvist m.fl. (s,m,fp,kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokalisering av en eventuell ny brottsoffermyndighet.
1993/94:Ju28 av Göthe Knutson m.fl. (m,fp,c,kds) vari yrkas att riksdagen beslutar lokalisera brottsoffermyndigheten till Karlstad.
1993/94:Ju29 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts som sin mening ger regeringen till känna att frågan om en samlad skaderegleringsfunktion bör övervägas.
1993/94:Ju30 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå förslag till lag om brottsofferfond,
2. att riksdagen beslutar avslå förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.,
3. att riksdagen beslutar avslå förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade resurser till brottsoffren,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Brottsskadenämnden,
6. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag till brottsofferfond och dess finansiering i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:Ju206 av Ingbritt Irhammar och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en vidgad översyn av reglerna i 6 kap. brottsbalken rörande sexualbrott mot barn.
1993/94:Ju601 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sexuellt utnyttjande av barn.
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sexuellt utnyttjande av förståndshandikappade.
1993/94:Ju602 av Sigge Godin och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brottsrubriceringen våldtäkt mot barn.
1993/94:Ju603 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpning av lagstiftningen så att påföljd för sexuella övergrepp på barn inte skall vara relaterad till graden av motstånd från barnet.
1993/94:Ju605 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att få till stånd en lagstiftning så att principen om dubbelstraffbarhet implementeras beträffande sexualbrott begångna av svenskar i utlandet, i första hand Thailand.
1993/94:Ju610 av Harald Bergström (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att likställa straffvärdet mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett minimistraff på lägst ett år för sexuellt utnyttjande av underårig.
1993/94:Ju618 av Catarina Rönnung m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen som rör sexuella övergrepp på barn.
1993/94:Ju701 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om häktning vid kvinnomisshandel.
1993/94:Ju705 av Sigrid Bolkéus och Britta Sundin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av lagen om målsägandebiträde.
1993/94:Ju710 av Karl Gustaf Sjödin och Harriet Colliander (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar anta ett förslag till tillägg om målsäganden i rättegångsbalken 23 kap. 18 § enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar anta ett förslag till tillägg om målsäganden i 23 kap. 19 § rättegångsbalken enligt vad i motionen anförts.
1993/94:Ju803 av Jan Sandberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäljning av stöldgods för att fylla på brottsofferfonden.
1993/94:Ju804 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppdrag att göra en noggrann kartläggning av problemet med hotade vittnen och målsägande och att föreslå de åtgärder som behövs för att komma till rätta med det.
1993/94:Ju806 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information och utbildning om våld mot kvinnor och barn.
1993/94:Ju807 av Magnus Persson (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av sekretesslagen i syfte att underlätta för ideella organisationers företrädare att kunna delta i det förebyggande brottsofferarbetet,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Karlstadsmodellen seriöst prövas i samband med att en översyn sker av Brottsskadenämndens organisation, lednings- och arbetsformer.
1993/94:Ju809 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning och administrativa rutiner vid Polisen för hjälp och stöd åt brottsoffer,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av samhällets insatser för att motverka våld mot kvinnor,
1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för brottsoffren,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brottsofferfond,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp mot barn,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stoppa barnprostitutionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängd preskriptionstid för sexuella övergrepp,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att målsägandens åtalsrätt måste förstärkas,
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anonymitet för vittnen i vissa fall,
57. att riksdagen till Brottsskadenämnden för budgetåret 1994/95 anvisar 65 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 100 000 000 kr för bildande av en brottsofferfond.
1993/94:K415 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioriteringar av utredningar och mål om barnpornografibrott hos polis, åklagare och domstolar.
1993/94:K436 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åldersgränsen för sexuellt ofredande.
1993/94:So273 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, m, c, kds, nyd, v, -) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kunskapsutveckling, forskning, bevisvärdering och metodutveckling inom rättsväsendet kring sexuella övergrepp,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barns rätt till biträde i den juridiska processen,
1993/94:A813 av Christer Lindblom m.fl. (fp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att minska mäns våld mot kvinnor.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning, grund- och vidareutbildning om kvinnomisshandelns orsaker och verkningar,
49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handläggning vid våldtäktsfall,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trygghetspaket och livvaktsskydd,
Utskottet
Inledning
Frågan om att inrätta en svensk brottsofferfond har under senare år diskuterats i olika sammanhang. Utskottet har behandlat frågan vid flera tillfällen, bl.a. i sitt betänkande rörande anslag till Brottsskadenämnden (BSN) under våren 1992 (1991/92:JuU18). Då uttalade utskottet, som behandlat en fråga angående en brottsofferfond också året dessförinnan, i sitt av riksdagen godkända betänkande bl.a. att utskottet fann tanken på en sådan fond, till vilken alla som döms för brott skulle erlägga ett mindre belopp, alltjämt intressant. Utskottet ansåg att det av pedagogiska skäl kunde synas rimligt att de som döms för brott får bidra till åtgärder som syftar till att förebygga brottslighet resp. att reparera skador på grund av brott. Utskottet fann tanken om en brottsofferfond värd att överväga närmare. Vid utskottets behandling av frågan förra våren (1992/93:JuU27) hänvisade utskottet till att den inom Justitiedepartementet då pågående översynen av brottsofferfrågor också inbegrep överväganden rörande en brottsofferfond, och utskottet avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna.
I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning föreslogs därefter inrättande av en brottsofferfond. Förslaget bearbetades vidare inom Justitiedepartementet i en promemoria benämnd Brottsofferfond. Promemoriorna har remissbehandlats.
Den 11 november 1993 beslutade regeringen om en översyn av BSN:s organisation, lednings- och arbetsformer. En särskild utredare fick i uppdrag att med utgångspunkt i denna översyn lämna förslag till organisation m.m. av en myndighet med ett övergripande ansvar för brottsofferfrågor. Uppdraget redovisades till regeringen den 24 januari 1994 genom rapporten Brottsoffermyndigheten.
Utskottet har vid en utfrågning inför utskottet med representanter för, förutom BSN, Justitiedepartementet, Finansdepartementet, Riksskatteverket (RSV), Ansvarsförsäkringens personskadenämnd och Trafikskadenämnden informerat sig i olika frågor rörande brottsofferfonden och dess finansiering samt beträffande frågor rörande brottsoffermyndighetens organisation och lokalisering.
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.
I propositionen föreslås en rad åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning.
Ett av förslagen gäller inrättandet av en brottsofferfond. Fonden skall finansieras huvudsakligen genom avgifter som tas ut av dem som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan. Fondens pengar skall användas till bl.a. praktisk verksamhet, information och forskning inom brottsofferområdet.
En brottsoffermyndighet bildas genom en omorganisation av den nuvarande BSN. Myndigheten skall fatta beslut i brottsskadeärenden, besluta om användningen av brottsofferfondens medel och ha ett övergripande ansvar för brottsofferfrågor.
Övriga förslag i propositionen tar direkt sikte på förbättringar för brottsoffer i det enskilda fallet.
Det föreslås att målsägandens möjligheter att ha med sig en stödperson skall ökas. Enligt förslaget skall målsäganden själv få bestämma om han eller hon skall åtföljas av en stödperson vid förhör under rättegång. Regler om att målsäganden har rätt att ha med sig en stödperson vid förhör under förundersökningen tas in i lag.
I propositionen redovisas att förundersökningskungörelsen skall ändras för att förbättra skyddet för målsägande och vittnen och att förundersökningsprotokollet normalt inte skall innehålla uppgifter om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress. Det föreslås att rättegångsbalken (RB) ändras så att dessa uppgifter heller inte skall framgå av det exemplar av stämningsansökan som delges den tilltalade. Detsamma gäller i fråga om vadeinlaga, revisionsinlaga och genmälen. Det föreslås också att rätten innan ett vittnesmål avläggs eller ett målsägandeförhör hålls inte obligatoriskt skall fråga vittnet eller målsäganden om ålder, yrke och hemvist utan endast om det behövs.
I propositionen föreslås också vissa ändringar som syftar till att målsäganden lättare skall kunna få ut skadestånd som han eller hon har tillerkänts i ett brottmål.
Slutligen föreslås att målsäganden i de fall brottet har riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid skall tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om den intagnes vistelser utanför anstalt.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
I motion Ju21 (s) yrkas att riksdagen godkänner huvuddragen i propositionen.
Utskottet vill redan här lägga fast att utskottet har en positiv grundinställning till regeringens förslag och som framgår av det följande ställer utskottet sig bakom dessa. Motion Ju21 får anses tillgodosedd, och utskottet avstyrker bifall till den.
Till enskilda delar av propositionen återkommer utskottet i det följande.
En brottsofferfond m.m.
I propositionen föreslås att en brottsofferfond inrättas. I förslaget konstateras att inrättandet av en brottsofferfond på ett mycket påtagligt sätt skulle lyfta fram brottsoffren och tydligt markera att statsmakterna står på brottsoffrens sida samt att det härigenom på ett helt annat sätt än vad som är möjligt i dag skapas utrymme för att ge ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad verksamhet som bedrivs runt om i landet. Inte minst anser regeringen att det är angeläget att förbättra förutsättningarna för ekonomiska bidrag till olika ideella organisationer, t.ex. brottsofferjourer och kvinnojourer, som utför ett värdefullt socialt och stödjande arbete på brottsofferområdet. En brottsofferfond skulle också ge utrymme för bidrag till annan angelägen privat och offentlig verksamhet som gäller brottsoffer. Det kan t.ex. gälla att inrätta våldtäktskliniker och att anordna olika former av kristerapiverksamhet. Också forskningen, utbildningen och informationen om brottsofferfrågor bör enligt propositionen ges ett förbättrat stöd.
Avsikten är inte att brottsofferfondens medel skall användas för att ersätta det nuvarande systemet med statliga brottsskadeersättningar. Fondens medel skall i stället användas för att stödja olika verksamheter och projekt som gagnar brottsoffer i allmänhet.
Utöver de mera generella syften som fondens medel kan användas för kan medel enligt propositionen dock i en framtid indirekt komma enskilda brottsoffer till del genom att det skapas utrymme för reformer på området för finansiering av t.ex. lagändringar som förbättrar möjligheterna att få brottsskadeersättning. Inte heller här är det emellertid regeringens avsikt att ersätta det nuvarande systemet där brottsskadeersättningen betalas av statsmedel. Regeringen vill dock inte utesluta -- beroende på hur stor fonden blir -- att det senare kan finnas skäl att överväga en ändring som innebär att viss del av fondens medel tas i anspråk för att minska statens utgifter för brottsskadeersättningar.
Fonden skall finansieras genom att avgifter tas ut av dem som döms för brott. Enligt regeringens uppfattning skulle det föra för långt att ta ut brottsofferavgift vid alla brott oberoende av deras svårhetsgrad, t.ex. brott med enbart böter i straffskalan. I propositionen föreslås därför att fondavgiften knyts till alla brott som har fängelse i straffskalan (fängelsebrott) men att bara en avgift tas ut för varje dom eller strafföreläggande som omfattar något eller några sådana brott. På detta sätt utesluts ett stort antal mindre allvarliga brott vid vilka brottsofferavgift enligt regeringens uppfattning inte bör tas ut. Om påföljdseftergift meddelas föreslås att fondavgift inte skall tas ut.
Om förutsättningarna för fondavgift är uppfyllda skall enligt förslaget domstolen fatta beslut härom utan särskilt yrkande i samband med dom i det aktuella brottmålet. Fondavgiften blir att hänföra till begreppet särskild rättsverkan av brott. Domstolens beslut kommer alltså att meddelas och överklagas i samma ordning som brottmålsdomen. I de fall lagföring sker genom strafföreläggande är det åklagarens uppgift att besluta om avgiften vid utfärdande av föreläggandet. Åklagarens beslut kommer då att föreläggas den enskilde till godkännande på samma sätt som när ett beslut om förverkande tas upp i ett strafföreläggande.
Den som föreläggs straff för fängelsebrott kommer förutom böter således att föreläggas också en fondavgift. Särskild rättsverkan som avser betalningsskyldighet torde hittills inte ha varit vanligt förekommande i samband med strafföreläggande. Införande av brottsofferfondsavgiften skapar genom den stora mängden avgifter ett behov av godkännande genom betalning. Regeringen föreslår därför att betalning av böter och fondavgift skall anses som godkännande av föreläggandet inte endast beträffande bötesstraffet (se 48 kap. 11 § RB) utan även beträffande fondavgiften om det inte framgår att den misstänkte inte haft för avsikt att godkänna föreläggandet.
Utgångspunkten vid överväganden rörande fondavgiftens storlek bör enligt regeringens mening vara att fonden blir så stor att att den kan fylla den avsedda uppgiften att stärka brottsoffrens ställning utan att avgiften blir så hög att den inkräktar på betalningen av skadestånd och böter eller motverkar frivillig betalning.
Regeringens beräkningar visar att det, under förutsättning att antalet personer som lagförs för fängelsebrott förblir någorlunda konstant (ca 81 000 personer i genomsnitt under åren 1990--1992) och att fondavgiften betalas i samtliga fall, kan beräknas flyta in i runda tal 8, 16, 24 resp. 41 miljoner kronor till fonden om avgiften sätts till 100, 200, 300 eller 500 kr.
En avgörande fråga i sammanhanget är i vilken omfattning utdömda avgifter kommer att betalas till fonden. Regeringen beräknar med ledning av statistik avseende betalningsfrekvensen för olika former av böter att frivillig betalning kan påräknas i omkring hälften av fallen och att avgiften kan drivas in i åtminstone 30 % av de resterande fallen.
I enlighet med de tidigare gjorda beräkningarna skulle därmed enligt regeringen kunna antas att det kan komma att flyta in i runda tal 6, 13, 19 resp. 33 miljoner kronor per år om avgiften bestäms till 100, 200, 300 eller 500 kr. Mot bakgrund av dessa beräkningar föreslår regeringen att avgiften bestäms till 300 kr. Detta innebär att man kan räkna med att det årligen flyter in omkring 19 miljoner kronor till fonden i form av avgifter.
Utöver fondavgifter skall brottsofferfonden enligt förslaget tillföras medel också från annat håll. En viss del av de medel som frigörs genom den aviserade sänkningen med 20 % av ersättningen till intagna i kriminalvårdsanstalt för arbete och annan sysselsättning föreslås också bidra till uppbyggnaden av fonden.
En fråga som enligt utskottets uppfattning är av betydelse i sammanhanget är kostnaderna för indrivning m.m. av fondavgifterna. Utskottet har i denna del vid en utfrågning inhämtat följande.
Uppbörd och indrivning av fondavgifterna skall enligt förslaget ske på samma sätt som uppbörd och indrivning av böter. Kostnaderna för berörda myndigheter begränsas enligt regeringens beräkningar i stor utsträckning till rena initialkostnader. Under uppbyggnadsskedet kommer i första hand de medel som frigörs vid sänkningen av ersättningen till de fängelsedömda att användas till sådana engångskostnader, t.ex. för ändrade rutiner och omprogrammering av datorsystem m.m. vid myndigheter som berörs av den nya ordningen.
Regeringens uppfattning är att arbetet med indrivning och annan hantering av fondavgifterna är av begränsad omfattning vid sidan av övrig verksamhet inom exekutionsväsendet. Den anser att det ökade antalet ärenden där bör kunna handläggas inom organisationen under förutsättning att RSV tillförs täckning för merkostnaderna. Regeringen har beräknat nettokostnaden för exekutionsväsendets hantering av fondavgifterna till 2,2 miljoner kronor. Därvid har hänsyn tagits till de beräknade intäkterna i form av grundavgifter enligt förordningen (1992:1049) om avgifter vid kronofogdemyndigheterna. Regeringens avsikt är att RSV skall tillföras täckning för merkostnaderna genom de medel som frigörs vid sänkningen av ersättningen till de fängelsedömda samt genom de intäkter som beräknas inflyta i form av grundavgifter.
RSV har instämt i att handläggningen av fondavgifterna i och för sig är av begränsad omfattning i förhållande till exekutionsväsendets mycket stora totala ärendemängd och att regeringens beräkning av verkets merkostnader till följd av fondavgiftsärenden är korrekt. RSV har, med en annan beräkningsmetod med utgångspunkt i att samtliga ärenden skall bära sin del av verksamhetens totala kostnader, beräknat att statens nettokostnad för exekutionsväsendets hantering av fondavgifterna blir 17,2 miljoner kronor efter avdrag för grundavgifter.
Enligt regeringens beräkningar kommer fonden, när den är i drift, att årligen tillföras sammanlagt (fondavgifter och sänkt ersättning till fängelsedömda m.m.) omkring 23 miljoner kronor medan administrationskostnader m.m. kan beräknas till ca 2 miljoner kronor. Fonden kommer sålunda att årligen disponera i runda tal 21 miljoner kronor.
I motionerna Ju24 (v) och Ju30 (s) yrkas avslag på propositionen vad avser brottsofferfonden och dess finansiering. I motionerna förespråkas en fond som tillförs medel via statsbudgeten genom höjningar av bötesbeloppen. I motion Ju30 yrkas därjämte att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till brottsofferfond och finansiering av denna.
I motion Ju810 (nyd) yrkas att en brottsofferfond inrättas.
I motion Ju803 (m) yrkas att beslagtaget stöldgods, vars ägare inte kunnat finnas, skall säljas och att brottsofferfonden tillförs influtna medel.
I motion Ju25 (fp) yrkas att fängelsedömdas arbetsersättning inte skall tas i anspråk för brottsofferfonden.
I ärendet föreligger skrifter från fångarnas förtroenderåd vid kriminalvårdsanstalterna Kumla, Tidaholm och Mariestad rörande sänkningen av ersättningen till fängelsedömda.
Utskottet har vid sin tidigare behandling av frågan om en brottsofferfond uttalat att en fond som finansieras av dem som dömts för brott är intressant och i princip ställt sig positiv till en sådan. Utskottet anser att det nu kan vara dags att inrätta en brottsofferfond och att det aktuella förslaget ligger väl i linje med utskottets uppfattning i fråga om främst finansiering, fondmedlens användning och avgränsningen av de brott för vilka fondavgift skall tas ut.
Utskottet ställer sig således bakom förslaget att inrätta en brottsofferfond i enlighet med regeringsförslaget. Detta ställningstagande leder utskottet till att avstyrka bifall till motionerna Ju24, Ju25, Ju30 och Ju803 i nu behandlade delar. Motion Ju810 i denna del får anses tillgodosedd.
Resurser till brottsofferjourer m.m.
I motion Ju810 (nyd) förespråkas en utökad verksamhet vid brottsofferjourer, kvinnojourer och kvinnohus.
Utskottet har i ett stort antal ärenden under senare år behandlat frågor om stöd och hjälp till brottsoffer, bl.a. i form av brottsoffer- och kvinnojourer m.m. (se senast 1992/93:JuU27). Utskottet har vid upprepade tillfällen också understrukit vikten av åtgärder för att förbättra situationen för människor som drabbats av brott.
Ett av huvudsyftena med den i detta ärende av regeringen föreslagna brottsofferfonden är att skapa ökade möjligheter till ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad verksamhet, bl.a. i form av bidrag till olika ideella organisationer som brottsofferjourer och kvinnojourer.
Något riksdagsinitiativ i frågan är inte nödvändigt. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju810 i denna del.
Forskning och utbildning m.m.
I motionerna Ju806 (s), So273 (fp, s, m, c, kds, nyd, v, -) och A815 (c) begärs satsningar på forskning, utbildning och information m.m. kring våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. I motion Ju24 (v) förespråkas att forskningen kring brottsoffrens situation bör äga rum inom ramen för kriminologisk forskning och forskningsgrenar som anknyter till brottsoffrens problematik.
Utskottet konstaterar inledningsvis att ett av huvudsyftena med inrättandet av den nu föreslagna brottsofferfonden är, som tidigare anförts, att bl.a. ge ett förbättrat stöd till forskning, utbildning och information om brottsofferfrågor.
Utskottet har i olika sammanhang uttalat sig om betydelsen av forskning, utbildning och information i frågor med anknytning till det sexualiserade våldet och brottsoffrens situation.
I förra årets ärende rörande anslag till domstolarna (1992/93:JuU24 s.10 f) redovisade utskottet utförligt det omfattande arbete som lagts ned inom rättsväsendet på utbildning i fråga om våld mot kvinnor och barn, och utskottet hänvisar till denna redogörelse. Utskottet redovisade i sammanhanget att justitieministern i ett frågesvar i riksdagen (1993-02-09) anfört att hon ansåg att den utbildning som då bedrevs på Justitiededepartementets område i dessa frågor var väl ägnad att öka kunskapen om de stora problem som hänger ihop med sexuella övergrepp mot barn och att hon inte ansåg att det då fanns skäl att vidta ytterligare åtgärder för utbildning av rättsväsendets personal i dessa frågor.
Utskottet föreslog emellertid i ärendet ett resurstillskott på 3 miljoner kronor bl.a. till utbildninginsatser inom domstolsväsendet rörande det sexualiserade våldet. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (rskr. 289).
I sitt betänkande rörande övergrepp mot kvinnor och barn i höstas (1993/94:JuU3) noterade utskottet bl.a. att det inrättats en professur i sociologi med särskild inriktning på kvinnoforskning och frågor som rör våld mot kvinnor och att det då nyligen tillsatts en innehavare på tjänsten.
Kvinnovåldskommissionen skall enligt sina direktiv också undersöka i vilken utsträckning frågor om våld mot kvinnor tas upp i grundutbildning m.m. för de yrkesgrupper som i sin verksamhet berörs av dessa frågor. Kommissionen skall kartlägga om inslagen i dessa frågor i t.ex. grundutbildningen för jurister, poliser, sjukvårdspersonal, psykologer och socionomer samt fortbildningen för berörda yrkesgrupper är tillfredsställande samt överväga hur eventuella brister i detta hänseende skall kunna rättas till. Arbetet skall vara avslutat före utgången av år 1994.
I sammanhanget bör nämnas att riksdagen helt nyligen (1993/94:SoU30, rskr. 251) givit regeringen till känna behovet av forskning med inriktning på att skapa underlag för bättre omhändertagande och rehabilitering av barn som drabbats av sexuella övergrepp.
Utskottet konstaterar att forskning och utbildning m.m. i brottsofferfrågor får ett ökat stöd genom införandet av en brottsofferfond. Utskottet konstaterar vidare att Kvinnovåldskommissionen har till uppgift att se över och lämna förslag till hur eventuella brister skall rättas till när det gäller utbildning i hithörande frågor inom såväl rättsväsendet som sjukvården och socialtjänsten m.m. samt att riksdagen nyligen tagit initiativ till forskningsinsatser när det gäller barn som drabbats av sexuella övergrepp. Några ytterligare riksdagsinitiativ i frågan är inte nödvändiga nu, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju806, So273 och A815 i nu behandlade delar.
Utskottet, som anser att forskning i frågor som rör brottsoffrens situation m.m. skall kunna bedrivas i olika sammanhang på bred front, är inte berett att förorda vissa utpekade institutioner framför andra. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju24 i nu behandlad del.
Brottsoffermyndigheten m.m.
BSN:s huvuduppgift är att pröva ärenden enligt brottsskadelagen (1978:413) om ersättning av statliga medel, s.k. brottsskadeersättning. För att sådan ersättning skall lämnas krävs att skadan uppkommit till följd av brott. Brottsskadeersättning kan lämnas för personskada och i vissa fall för sakskada och ren förmögenhetsskada. Ersättning kan också lämnas för lidande som någon tillfogat annan genom brott mot bl.a. den personliga friheten.
En uppgift för BSN är också informationsverksamhet rörande brottsofferfrågor.
Regeringen bedömer att verksamheten vid nämnden på ett rationellt och effektivt sätt har bidragit till att lindra följderna av att ha blivit utsatt för brott. I propositionen anförs att denna verksamhet även i fortsättningen bör vara en av det allmännas mest betydelsefulla insatser för att hjälpa brottsoffer, men att det är naturligt att nu vidga verksamheten vid nämnden till att avse brottsofferfrågor i ett mer heltäckande perspektiv.
Enligt regeringens uppfattning är det lämpligt att frågor om bidrag ur brottsofferfonden och ärenden om ersättning enligt brottsskadelagen handläggs av en gemensam myndighet. Tillskapandet av en myndighet med ett övergripande ansvar för brottsofferfrågor skulle ge väsentligt bättre förutsättningar för överblick, samordning och utveckling av ett allt mer betydelsefullt verksamhetsområde för det allmänna. Regeringen föreslår därför att en sådan brottsoffermyndighet bildas genom att BSN ombildas, får ytterligare uppgifter och byter namn till Brottsoffermyndigheten.
Myndigheten föreslås, utöver att besluta om brottsskadeärenden och om användningen av brottsofferfondens medel, ha som övergripande mål att främja brottsoffrens rättigheter, behov och intressen. I detta ligger också ett ansvar för att brottsoffrens situation följs upp i olika sammanhang. Vidare är avsikten att myndigheten skall fungera som ett kunskapscentrum i frågor som rör brottsoffer och förmedla information i sådana frågor. Myndigheten skall genom effektiva informationsinsatser medverka till att de som är berörda får kännedom om såväl möjligheterna till brottsskadeersättning som möjligheter till bidrag ur brottsofferfonden.
Den ekonomiska förvaltningen av brottsofferfondens medel skall tills vidare handhas av Kammarkollegiet.
För att skapa ett tydligt ledningsansvar för myndigheten enligt de principer för statliga myndigheter som numera vinner tillämpning föreslår regeringen att brottsoffermyndigheten organiseras som ett enrådighetsverk, dvs. med myndighetschefen som ytterst ensam ansvarig för verksamheten. Enligt regeringens mening talar också den utveckling som har skett i BSN vad gäller formerna för avgöranden i ärenden om brottsskadeersättning för att enrådighetsmodellen bör väljas. Nämnden kan i dag överlämna åt ordföranden, en vice ordförande eller en tjänsteman vid kansliet att på nämndens vägnar bl.a. avgöra ärenden om brottsskadeersättning som inte är av principiell betydelse eller annars av större vikt. Omkring 75 % av brottskadeärendena avgörs efter delegation från nämnden. Myndighetschefen föreslås vara en generaldirektör.
Vissa brottskadeärenden är dock av sådan karaktär att de behöver avgöras av en nämnd på samma sätt som sker i dag. Hos brottsoffermyndigheten skall det därför finnas en nämnd med i huvudsak samma sammansättning som BSN har i dag med uppgift att besluta i brottsskadeärenden som är av principiell betydelse eller annars av större vikt.
I denna fråga gör utskottet följande bedömning. Med hänsyn till vissa internationella konventionsåtaganden måste en nämnd som den förevarande vara ett domstolsliknande organ. Det förhållandet att nämndens beslut inte kan överklagas ställer också särskilda krav på nämndens sammansättning. BSN har i dag en betydande prejudikatbildande verksamhet. Inget annat organ har så bred erfarenhet av t.ex. bedömningar av ersättning vid olika former av integritetskränkningar. Det är därför inte ovanligt att Högsta domstolen (HD) i sina domar hänvisar till den praxis som har utvecklats hos BSN. Utskottet har kommit till slutsatsen att dessa viktiga funktioner förutsätter att ordföranden i nämnden och ersättare för honom är eller har varit innehavare av ordinarie domarämbete. I samband med bildandet av BSN år 1978 (prop. 1977/78:126, JuU 1977/78:32, rskr. 280) fäste även Lagrådet stort avseende vid frågan om nämndens sammansättning. I propositionen framgår visserligen att regeringen tänkt sig i huvudsak samma sammansättning av nämnden som den BSN har i dag men utskottet anser denna fråga vara så väsentlig att den bör komma till uttryck i lagtexten. I 13 § brottsskadelagen bör därför även fortsättningsvis stadgas att ordförande och vice ordförande i nämnden vid brottsoffermyndigheten skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv.
Myndigheten, som själv skall besluta om sin inre organisation, beräknas behöva ungefär 20 årsarbetskrafter. Myndighetens handläggning av brottsofferfonden bör enligt förslaget finansieras med fondens medel.
Verksamheten i den nya formen föreslås starta den 1 juli 1994, och regeringen aviserar att en utredningsman skall få i uppdrag att handha genomförandet av ombildningen av BSN till brottsoffermyndigheten.
I motionerna Ju24 (v), Ju25 (fp), Ju26 (m) och Ju30 (s) yrkas avslag på förslaget om inrättande av en brottsoffermyndighet. I motionerna förespråkas att BSN ges i uppdrag att administrera brottsofferfonden.
I motion Ju807 (s) yrkas att den modell för brottsofferarbete som byggts upp i Karlstad (Karlstadsmodellen) prövas i samband med överväganden rörande förändringar av BSN:s organisation m.m. Karlstadsmodellen innebär, såvitt utskottet har sig bekant, att det därstädes bildats grupper med representanter för ideella föreningar för unga och gamla, fackföreningar och polisen för att stödja brottsoffer.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det är naturligt att nu vidga verksamheten vid BSN till att avse brottsofferfrågor i ett mer heltäckande perspektiv, och att det är lämpligt att frågor om bidrag ur brottsofferfonden och ärenden om ersättning enligt brottsskadelagen handläggs av en gemensam myndighet. Utskottet ansluter sig också till regeringens bedömning att tillskapandet av en myndighet med ett övergripande ansvar för brottsofferfrågor skulle ge bättre förutsättningar för överblick, samordning och utveckling.
Utskottet ställer sig alltså bakom förslaget att en brottsoffermyndighet bildas genom att BSN ombildas och får de i propositionen föreslagna uppgifterna.
Med hänvisning till utskottets nu gjorda ställningstaganden avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju24, Ju25, Ju26, Ju30 och Ju807 i nu behandlade delar.
I motion Ju29 yrkas att det av kompetens-, resurs- och effektivitetsskäl övervägs att den föreslagna brottsoffermyndigheten slås samman med Justitiekanslerns resp. Kammarkollegiets skaderegleringsfunktioner till en samlad skaderegleringsfunktion.
JK-utredningen har i betänkandet (SOU 1993:37) Justitiekanslern En översyn av JK:s arbetsuppgifter m.m. bl.a. föreslagit att JK även i fortsättningen skall vara central instans för statens tvistemålshantering. Regeringen delar denna uppfattning och anför i budgetpropositionen (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 14 f) bl.a. att regleringen av beslutsskador, varmed avses anspråk på ersättning som grundas på påståenden om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut, även i fortsättningen bör ankomma på JK.
Utskottet ser inga skäl till en utredning rörande en sådan sammanslagning som förespråkas i motion Ju29. Motionen avstyrks.
Lokalisering av brottsoffermyndigheten
I propositionen föreslås att brottsoffermyndigheten av regionalpolitiska skäl utlokaliseras från Stockholmsområdet.
För att ge den nya myndigheten förutsättningar att på ett naturligt sätt växa in i sin nya roll under det första verksamhetsåret samtidigt som behovet av kontinuitet i den nuvarande verksamheten tillgodoses föreslås dock att brottsskadeärendena under en övergångstid -- fram till senast den 30 juni 1995 -- liksom i dag skall handläggas i Stockholm.
I ett antal motioner föreslås lämpliga lokaliseringsorter för brottsoffermyndigheten. I motion Ju21 (s) yrkas att myndigheten utlokaliseras och att den därvid, vilket yrkas också i motion Ju28 (m, fp, c, kds), placeras i Karlstad. I motion Ju23 (fp) förordas Malmö--Lund-regionen och i motion Ju27 (s, kds, m, fp) Norrköping.
I ärendet föreligger också flera skrifter med förslag på lämpliga lokaliseringsorter.
Riksdagen har flera gånger uttalat sig om decentralisering och utlokalisering av statlig verksamhet från Stockholm. Senast förra våren (1992/93:AU13 s. 27) uttalade arbetsmarknadsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande att de allmänna principer för omlokalisering och decentralisering som riksdagen beslutade om 1990 -- att omlokalisering och decentralisering är viktiga inslag i strävandena att åstadkomma en balanserad regional utveckling -- ligger fast. Arbetsmarknadsutskottet konstaterade samtidigt att dessa principer, genom de av regeringen utfärdade generella direktiven (dir. 1992:50) till kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser, ytterligare har understrukits. Det åligger sålunda kommittéerna och de särskilda utredarna att vid förslag till större och mer omfattande omorganisationer eller bildande av nya myndigheter eller motsvarande redovisa överväganden om decentralisering och lokalisering utanför Stockholmsregionen. Hänsyn skall därvid tas till verksamhetens karaktär och omfattning.
Utskottet, som beaktar vad som nu anförts, ställer sig bakom förslaget att brottsoffermyndigheten utlokaliseras från Stockholm. Motionerna ger dock inte underlag för något särskilt uttalande om omlokalisering av verksamheten till någon av de föreslagna orterna. I stället bör det ankomma på regeringen att besluta om lokaliseringen av den nya myndigheten. Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionerna Ju21, Ju23, Ju27 och Ju28 i behandlade delar.
Medelstilldelningen
Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 1993/93:100 bil. 3) under punkterna G 3 Brottsskadenämnden: Förvaltningskostnader och G 4 Brottsskadenämnden: Ersättning för skador på grund av brott föreslagit riksdagen att i avvaktan på en särskild proposition rörande bl.a. förslag till organisation m.m. av en myndighet med övergripande ansvar för brottsofferfrågor för budgetåret 1994/95 beräkna från föregående budgetår oförändrade belopp.
Regeringen återkommer nu med förslag till anslag under dessa punkter.
Regeringen har under punkt G 3 föreslagit riksdagen att till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisa ett ramanslag på 7 944 000 kr.
Det föreslagna beloppet överstiger det tidigare föreslagna anslaget till BSN med 895 000 kr. Regeringen anför i propositionen att antalet brottsskadeärenden ökat kraftigt.
I propositionen föreslås som tidigare nämnts att brottsoffermyndighetens hantering av ärenden som rör brottsofferfonden skall finansieras med medel ur fonden.
För igångsättning m.m. av myndigheten anser regeringen att särskilda medel utöver BSN:s medel engångsvis bör tillföras myndigheten. Regeringen avser att finansiera detta genom besparingar på annat håll inom Justitiedepartementets ansvarsområde.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Regeringen har under punkt G 4 föreslagit riksdagen att till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av brott för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 50 000 000 kr.
Under budgetåret 1992/93 utbetalades brottsskadeersättningar för drygt 45 600 000 kr. Mot bakgrund av att antalet ansökningar har ökat och fortsätter att öka föreslår regeringen att anslaget ökas till 50 miljoner kronor. I beloppet ingår liksom tidigare 1 000 000 kr till Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ)
I motion Ju810 (nyd) yrkas 65 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit för bildande av en brottsofferfond.
Utskottet, som i det föregående tagit ställning till finansieringen av brottsofferfonden på annat sätt än genom skattemedel, ansluter sig till regeringens bedömning av medelsbehovet och avstyrker bifall till motion Ju810 i nu behandlad del.
Målsägandefrågor
Målsägandens insyn i förundersökningen
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada (20 kap. 8 § fjärde stycket RB).
En målsägande har två möjligheter att med rättsliga medel reagera på brott i straffrättsligt hänseende. Han kan dels ange brottet till åtal, dels själv väcka åtal.
Målsäganden kan därutöver föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott.
I BrB och annan lagstiftning anges vilka brott som är sådana att endast målsäganden äger åtala (målsägandebrott) och vilka som är sådana att angivelse av målsäganden förutsätts för att allmänt åtal skall få äga rum (angivelsebrott). I övriga fall kan åklagaren åtala utan begränsning -- målen ligger under allmänt åtal (åklagarbrott).
RB utgår från den förutsättningen att målsäganden i och för sig har rätt att föra ansvarstalan. Bakom regleringen ligger antagandet av en s.k. naturlig rättighet i detta avseende. I 20 kap. 8 § görs emellertid viktiga inskränkningar i denna antagna rättighet på det sättet att målsägandens talerätt genom denna reglering görs subsidiär vid åklagarbrott och angivelsebrott. Detta innebär att målsäganden som regel får föra ansvarstalan för brott som ligger under allmänt åtal bara i de fall han angivit brottet till åtal och åklagaren beslutat att åtal inte skall äga rum eller nedlagt ett av honom väckt åtal. Undantag gäller enligt 20 kap. 8 § tredje stycket RB för talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott. I dessa fall får målsäganden väcka talan utan att först ha angivit brottet till åtal.
I de fall åklagaren väckt åtal äger målsäganden enligt 20 kap. 8 § andra stycket RB biträda åtalet. Han blir part i målet vid sidan av åklagaren och har samma rätt som denne att förebringa utredning och bevisning. Målsäganden kan emellertid inte med stöd av denna regel yrka ansvar för någon annan gärning än den som är föremål för åklagarens talan, men han kan för denna gärning framställa ett annat ansvarsyrkande än åklagaren gjort. Ett exempel kan vara att åklagaren yrkar ansvar för grov misshandel medan målsäganden anser att gärningen skall bedömas som mordförsök.
Målsägandens subsidiära åtalsrätt innebär att han också, även om åklagaren inte fullföljer talan mot domen, kan föra talan mot denna i högre rätt. Denna befogenhet tillkommer honom oberoende av om han biträtt åtalet vid den lägre rätten eller inte. Målsägandens rätt att överklaga inbegriper inte bara domar utan också andra rättens beslut i målet.
Enligt reglerna i 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100, SekrL) innebär sekretess ingen begränsning i en parts rätt enligt RB att få ta del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet av ett mål eller ärende. En målsägande är emellertid inte part i förundersökningsärendet hos åklagaren och reglerna i 14 kap. 5 § SekrL är därför inte tillämpliga på målsäganden. Innan förundersökningsprotokollet har överlämnats till domstolen är målsägandens möjligheter att få ta del av detta på grund av bl.a. förundersökningssekretessen starkt begränsade. Efter det att protokollet har överlämnats till domstolen upphör normalt förundersökningssekretessen att gälla och målsäganden har då rätt att få del av protokollet i den mån det inte råder sekretess för uppgifterna hos domstolen.
En målsägande som har väckt talan, biträtt ett åtal eller framställt ett yrkande om enskilt anspråk blir part i målet hos domstolen och reglerna om partsinsyn i 14 kap. 5 § SekrL blir därmed tillämpliga även på honom. En målsägande som är part i rättegången har samma rätt som den tilltalade att ta del av sekretessbelagda uppgifter i förundersökningsprotokollet i den mån de utgör processmaterial i målet.
I sammanhanget kan nämnas att Riksdagens ombudsmän (JO) i anslutning till det s.k. buggningsmålet överväger frågor om bl.a. parts rätt att ta del av och få tillgång till sekretessbelagt förundersöknings- och/eller processmaterial.
Regeringen konstaterar i propositionen (s. 41 f) att målsäganden redan enligt gällande rätt har långtgående möjligheter att ta del av uppgifter från förundersökningen och att en utvidgning av denna rätt skulle komma i konflikt med sekretesslagens regler. Regeringen föreslår därför ingen utvidgad rätt för målsäganden att ta del av förundersökningsprotokoll.
Utskottet delar regeringens bedömning i denna del.
I motion Ju710 (nyd) yrkas tillägg i 23 kap. 18 och 19 §§ RB så att målsäganden ges samma rätt som den tilltalade att begära kompletterande utredning m.m. i förundersökningen, och i motion Ju810 (nyd) begärs förstärkningar av målsägandens rätt att åtala.
En förutsättning för att målsäganden skall kunna ges samma möjligheter som den tilltalade att begära kompletterande utredning m.m. under förundersökningen är att han har insyn i denna. En konsekvens av utskottets nyss gjorda ställningstagande är att några ändrade regler i RB till följd av yrkandena i motion Ju710 inte är aktuella. Utskottet avstyrker bifall till denna motion.
Frågor om målsägandens ställning behandlades av utskottet i höstas (1993/94:JuU4 s. 18 f). Utskottet anförde i fråga om målsägandens rätt att åtala att utskottet inte fann skäl att initiera någon ändring av dessa regler och avstyrkte motionsyrkandet härom.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall till motion Ju810 i nu behandlad del.
Stödperson, m.m.
I samband med ändringar år 1984 (prop. 1983/84:105, JuU 1983/84:25, rskr. 332) av bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. BrB infördes en möjlighet för målsäganden att under rättegång åtföljas av en stödperson (20 kap. 15 § RB). Bestämmelsen infördes i första hand med tanke på mål om sexualbrott och andra våldsbrott och syftet var att ge den målsägande som inte för talan om ansvar eller enskilt anspråk möjlighet att ta med sig någon lämplig person vid rättegångstillfället när målsäganden skall höras.
Det finns inga uttryckliga regler om att målsäganden får åtföljas av en stödperson under förundersökning. Vid alla förhör skall dock om möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne vara närvarande (23 kap. 10 § RB). Av bestämmelsen framgår också att ett målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden och att en vårdnadshavare bör vara närvarande vid förhör med barn under 15 år, om det inte är olämpligt av utredningsskäl.
Regeringens förslag går ut på att målsäganden själv skall få bestämma, om han eller hon skall åtföljas av en stödperson under rättegången samt att målsäganden skall ha rätt att, om det inte är till men för utredningen, åtföljas av en stödperson vid förhör under förundersökning.
I motion So273 (fp, s, m, c, kds, nyd, v, -) begärs att barn alltid skall få ett eget biträde när barnet deltar i en rättegång. I motionen anförs också att situationen för små barn som i flera instanser tvingas upprepa sina vittnesmål är mycket påfrestande och att rätten bör kunna överväga att spela upp videoinspelade förhör i stället för att låta barnet genomgå ytterligare ett förhör.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla att ett barn som drabbats av sexualbrott regelmässigt är berättigat till målsägandebiträde [se 1 § första stycket lagen (1988:609) om målsägandebiträde].
Åklagarutredningen -90 tar i sitt betänkande (SOU 1992:61) upp frågan om användandet av videoteknik under förundersökning. Utredningen konstaterar att tekniken används framför allt vid förhör med barn, där avsikten redan från början är att barnet inte skall kallas till en eventuellt kommande förhandling, utan videoförhöret åberopas. Utredningen anser, bl.a. för upprätthållande av omedelbarhetsprincipen, att det inte är lämpligt att i större utsträckning än i dag ersätta förhör vid huvudförhandling med videoförhör under förundersökningen.
BRÅ har inom ramen för ett forsknings- och utredningsprojekt om bl.a. sexualbrott mot barn konstaterat att det finns en medvetenhet hos berörda myndigheter om att förhör med barn måste ske så att barnet inte tar skada (se BRÅ-PM 1992:4 Domare, läkare, poliser, socialtjänstemän, terapeuter m.fl. om sexuella övergrepp mot barn).
I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i blickpunkten behandlas frågan om förhör med barn. I promemorian anförs att nuvarande regler rörande förundersökning och rättegång möjliggör användning av videoteknik. Vidare anförs att det regelsystem som är tillämpligt på förhör med barn får anses i huvudsak tillfredsställande, bl.a. genom att det möjliggör för domstolar och andra myndigheter att anpassa förfarandet vid förhören efter omständigheterna i det enskilda fallet.
Utskottet konstaterar att förslaget i propositionen rörande stödperson ligger i linje med önskemålen i motion So273. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del. När det gäller motionsönskemålen i övrigt kan utskottet vidare konstatera att ett barn som har blivit utsatt för sexualbrott praktiskt taget undantagslöst har rätt till målsägandebiträde. I denna del är motionen alltså tillgodosedd redan genom gällande regler. När det till sist gäller frågan om videoinspelade förhör med barn framgår av vad som ovan anförts att berörda myndigheter är väl medvetna om att förhör med barn måste ske under största möjliga hänsynstagande till barnet. Ett sätt att underlätta för barnet är att göra en videoinspelning av förhöret så att barnet slipper uppträda i domstolen. Utskottet utgår från att denna möjlighet utnyttjas i största möjliga utsträckning. Utskottet måste dock samtidigt peka på kravet på fullgod bevisning. Det är således nödvändigt att från fall till fall göra en bedömning av hithörande frågor.
Något riksdagsuttalande erfordras alltså inte. Med vad som nu anförts avstyrker utskottet bifall till motion So273 i här behandlade delar.
Utvärdering av lagen om målsägandebiträde
I motion Ju705 (s) yrkas en utvärdering av lagen om målsägandebiträde.
I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i blickpunkten anförs (s. 36) att lagen om målsägandebiträde har varit i kraft i snart fem år och den tidigare beslutade utvidgningen i drygt två år. Det finns därför, anförs det, anledning att ställa frågan om den nuvarande ordningen i lagstiftningen om målsägandebiträde är ändamålsenlig från effektivitetssynpunkt och om de medel som satsas används på bästa sätt. Det finns alltså anledning att överväga en utvärdering av lagen om målsägandebiträde. I promemorian anförs vidare att en sådan utvärdering dock inte bör inledas i detta skede när ytterligare ändringar står för dörren.
Riksdagen beslutade (prop. 1993/94:26, JuU12, rskr. 124) också, som förut anförts, så sent som under sistlidna december om utvidgningar av lagen om målsägandebiträde. Ändringarna, som trädde i kraft den 1 april i år (SFS 1994:59), innebär bl.a. att målsägandebiträde skall kunna förordnas i samtliga mål om brott enligt brottsbalken om fängelse kan följa på brottet och om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde.
Utskottet kan instämma i uppfattningen att lagstiftningen rörande målsägandebiträde så småningom bör utvärderas. En utvärdering bör dock anstå något då omfattande förändringar i lagstiftningen just beslutats. Utskottet utgår från att regeringen vidtar de åtgärder som behövs för att en utvärdering genomförs så snart lagstiftningen hunnit verka så länge att en utvärdering blir meningsfull. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju705.
Anonymitet för målsägande och vittnen, m.m.
I propositionen föreslås att uppgifter om målsägandes och vittnens ålder, yrke och bostadsadress inte i onödan skall framgå av handlingar som delges den tilltalade i brottmål om allmänt åtal och att vittnen inför vittnesmålets avläggande skall tillfrågas om personuppgifter endast om det behövs.
I motion Ju804 (fp) begärs en kartläggning av problemet med hotade vittnen och i motionerna Ju22 (nyd) och Ju810 (nyd) yrkas att vittnen skall erbjudas möjligheter att vara anonyma.
I propositionen (s. 44 f) anförs att det enligt regeringens mening inte är möjligt att göra några mer genomgripande förändringar för att förbättra skyddet för målsägande och vittnen mot våld och hot om våld utan att komma i konflikt med de grundläggande principerna för ett rättssamhälle. En sådan princip är att en part i ett mål eller ärende skall ha fullständig insyn i de förhållanden som kan läggas till grund för en domstols avgörande. Detta gäller som tidigare redovisats i stor utsträckning även för sekretessbelagda uppgifter; en part skall helt enkelt känna till och kunna bemöta alla uppgifter som domstolen eller myndigheterna grundar sitt avgörande på. Dessa krav framgår också av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Europadomstolen har slagit fast att ett förfarande som innebär att domstolen lägger uppgifter som lämnats av anonyma vittnen till grund för en fällande dom strider mot konventionen bl.a. eftersom försvaret inte har någon möjlighet att värdera ett anonymt vittnes tillförlitlighet och ifrågasätta dennes trovärdighet.
Det är därför enligt regeringens mening inte möjligt att ändra de nuvarande reglerna om sekretess eller om parts rätt till insyn i processmaterialet. Den enda vägen att gå fram för att försöka förbättra skyddet för målsägande och vittnen förefaller därför, enligt regeringen, vara att försöka se till att olika uppgifter om målsägande och vittnen som saknar materiell betydelse i målet inte kommer till den tilltalades kännedom.
Frågan om anonymitet för vittnen behandlades av utskottet så sent som i höstas (1993/94:JuU4). Utskottet hänvisade bl.a. till sitt tidigare uttalande att det inte är möjligt att genomföra några genomgripande ändringar av gällande principer om parts insyn i de förhållanden som kan läggas till grund för en domstols eller myndighets avgörande. Utskottet pekade också på att Europadomstolen avvisat möjligheten att använda anonyma vittnen under hänvisning till att den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inte tillåter detta. Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen.
Här kan också nämnas att Våldskommissionen i sitt betänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer utredde bl.a. hur vanligt det var att parter och vittnen utsattes för våld och hot i anslutning till förundersökning och rättegång. Kommissionens slutsats var att problemen inte är av den arten och omfattningen att det är motiverat med åtgärder som rubbar de principer om offentlighet och insyn i processmaterialet som svensk rättsordning omfattar. Åtgärderna i de allvarligaste fallen måste, enligt kommissionen, även i fortsättningen gå ut på fysiskt skydd och möjligheten att byta identitet. Kommissionen föreslog en straffskärpning för brottet övergrepp i rättssak (17 kap. 10 § BrB). Enligt denna bestämmelse ges personer som hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller på annat sätt avgivit utsaga ett särskilt straffrättsligt skydd mot våld eller hot om våld. Den 1 juli 1993 skärptes straffet för övergrepp i rättssak (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220).
Utskottet konstaterar att regeringsförslaget innebär en begränsning när det gäller möjligheterna att på ett enkelt sätt få del av ett vittnes personuppgifter. Längre är med hänsyn till de krav rättssäkerheten ställer knappast möjligt att gå. Utskottet finner alltså inte skäl att ändra sin ovan redovisade inställning i fråga om anonymitet för vittnen. Det sagda innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker bifall till motionerna Ju22 och Ju810 i här behandlade delar.
När det gäller yrkandet i motion Ju804 om en kartläggning av förekomsten av våld och hot mot vittnen vill utskottet peka på att en sådan relativt nyligen gjorts av Våldskommissionen. Utskottet finner inte anledning att föreslå en ny kartläggning. Utskottet vill dock understryka att det, som påpekas i motionen, förekommit djupt oroande incidenter. Utskottet utgår från att regeringen uppmärksamt följer utvecklingen. Med dessa ord avstyrker utskottet bifall även till motion Ju804.
Sekretess i brottsskadeärenden
I motion Ju807 (s) yrkas en översyn av sekretesslagen så att det underlättas för ideella organisationers företrädare att delta i det förebyggande brottsofferarbetet. I motionen anförs att sekretesslagen utgör ett hinder för att personer i ideella organisationer som engagerat sig i brottsofferarbete skall få insyn i det löpande brottsofferarbetet.
Frågan om sekretess i förhållande till brottsofferjourer har behandlats av JO i beslut i oktober 1991 (dnr 145 1990). JO uttalade bl.a. att brottsofferjourerna är frivilliga sammanslutningar och inte några myndigheter, vilket bl.a. innebär att rätten för dem som verkar i en brottsofferjour att ta del av sekretessbelagt material i princip är densamma som den som tillkommer vilken enskild person som helst.
JO anför i ärendet vidare sammanfattningsvis bl.a. att det enligt hans mening alltid bör ankomma på målsäganden att själv avgöra om han eller hon vill ha kontakt med en brottsofferjour eller ej. Även i de fall där uppgifterna i en anmälan är sådana att sekretessreglerna inte hindrar ett utlämnande kan målsäganden ha skäl för att inte vilja att det brott som han utsatts för leder till att han kontaktas av företrädare för brottsofferjouren. Enligt JO:s mening kan målsägandens behov av hjälp tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt genom att denne i samband med att polisanmälan görs får information om brottsofferjourerna och att, om målsäganden så vill, polisen vidarebefordrar ett önskemål om kontakt. Målsäganden får därefter själv ta ställning till om han eller hon vill utnyttja den hjälp som en brottsofferjour kan erbjuda och vilka uppgifter som bör komma till dennas kännedom. JO konstaterar avslutningsvis att om en brottsofferjour skulle begära att få ut en brottsanmälan från en polismyndighet är denna emellertid självfallet skyldig att på vanligt sätt ta ställning till framställningen på grundval av reglerna i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.
Frågan har därefter behandlats i departementspromemorian Ds 1993:29 Brottsoffren i blickpunkten bl.a. mot bakgrund av JO:s beslut i det ovan redovisade ärendet. I promemorian konstateras att målsägande kan få information om brottsofferjourernas verksamhet inom ramen för nuvarande regler och att någon ändring i sekretesslagen inte borde göras.
Utskottet anser för sin del att målsäganden själv måste få avgöra om han eller hon vill ha kontakt med en brottsofferjour. Om önskemål härom finns bör polisen självklart hjälpa till att förmedla kontakten. Med dessa ord avstyrker utskottet bifall till motion Ju807 i nu aktuell del.
Övrigt
I propositionen föreslås en ändring i 48 kap. 2 § RB. Vid genomförande av ändringen bör beaktas att lagrummet år 1993 givits ny lydelse (SFS 1993:200).
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av propositionen och motionerna.
Övriga motionsönskemål
Sexualbrott mot barn, m.m.
Reglerna om sexualbrott i 6 kap. BrB har varit föremål för översyner vid upprepade tillfällen under årens lopp. Genom omfattande ändringar som trädde i kraft den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332, SFS 1984:399) kom hela kapitlet att stöpas om. Bl.a. togs bestämmelserna om otukt med barn och otukt med ungdom bort och i stället infördes bestämmelser om sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med barn.
Ett flertal regler i 6 kap. BrB ändrades därefter den 1 juli 1992 (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159, SFS 1992:147). Ändringarna syftade bl.a. till att stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn. Bl.a. infördes då en grov grad av brotten sexuellt utnyttjande och sexuellt tvång. Vidare flyttades vissa regler om i kapitlet.
Sexualbrotten har konstruerats som övergrepp gentemot personer, som behöver skydd för sin sexuella integritet. Den grundläggande brottstypen i detta sammanhang är BrB 6 kap. 2 § som föreskriver ansvar för sexuellt tvång när någon genom olaga tvång, t.ex. genom hot om att avslöja brott eller liknande, förmår annan till sexuellt umgänge. Våldtäkt enligt 6 kap. 1 § är en i två hänseenden kvalificerad form av sexuellt tvång. Kvalifikationen gäller dels tvånget, dels den sexuella kränkningen. I fråga om tvånget är relationen mellan sexuellt tvång och våldtäkt densamma som på förmögenhetsrättens område råder mellan utpressning (BrB 9:4) och rån (BrB 8:5). Våldtäkt förutsätter s.k. råntvång: våld på person -- misshandel eller praktiskt taget fullständigt betvingande av den kroppsliga rörelsefriheten -- eller hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Ett typexempel på våld på person i detta sammanhang är att en man med våld övervinner en kvinnas motstånd när hon försöker knipa samman benen.
Begreppet sexuellt umgänge innefattar, förutom samlag, främst någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan eller beröring av den andres kropp med det egna könsorganet, dvs. sexualhandlingar vilka typiskt sett avser att tillfredsställa eller uppväcka bådas eller enderas sexuella drift. När det gäller den sexuella kränkningen vid våldtäkt gäller att det inte räcker med sexuellt umgänge enligt den ovan redovisade definitionen utan det krävs samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge. Som typexempel på sexuellt umgänge som i regel är jämförligt med samlag kan nämnas s.k. anala och orala samlag, men däremot normalt inte att onanera åt en annan person.
I detta sammanhang bör nämnas HD:s dom DB 367/1993 (NJA 1993 s. 310) I målet befanns utrett att gärningsmannen, som var drygt 60 år, haft samlag med en åttaårig flicka under det att han legat ovanpå henne och hållit hennes armar över hennes huvud. Frågan i målet, såvitt nu är av intresse, var om dessa åtgärder innebar ett sådant våld som krävs för ansvar för våldtäkt. HD fann att så var fallet och dömde mannen för grov våldtäkt till fängelse i tre år.
Till straff enligt 6 kap. 3 § för sexuellt utnyttjande döms den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av psykisk störning. Straffet är fängelse i högst två år. Genom den ovan nämnda lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli 1992, infördes den grova graden av brottet med en straffskala om fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Som rekvisit för när brottet skall bedömas som grovt anges att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller om brottet annars är att anse som grovt.
Enligt bestämmelsen i 6 kap. 4 § BrB bereds ungdom under 18 år skydd mot sexuellt umgänge i de fall den unge antingen är avkomling, dvs. barn eller barnbarn osv. till gärningsmannen eller står under gärningsmannens fostran, dvs. gärningsmannen är vårdnadshavare, styvförälder eller liknande, eller slutligen att gärningsmannen på grund av myndighets beslut har att svara för den unges vård eller tillsyn. Regleringen innebär i huvudsak ett absolut förbud för föräldrar, andra fostrare och dem som tillhör vård- eller tillsynspersonal inom social-, mental- eller kriminalvården att inlåta sig på sexuellt umgänge med underåriga som står under deras vård eller tillsyn.
Enligt 6 kap. 5 § BrB straffas den som har sexuellt umgänge med barn under 15 år med fängelse i högst fyra år. Straffskyddet för barn under 15 år är ovillkorligt och avser såväl heterosexuella som homosexuella handlingar. Straff inträder även om den sexuella förbindelsen är helt frivillig från barnets sida och oavsett om något beroendeförhållande föreligger eller inte. Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till de sexualbrott som anges i 6 kap. 1--4 §§ om våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig. I de fall då någon av dessa bestämmelser inte är tillämplig blir det fråga om att tillämpa bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn.
I motionerna Ju601 (fp) och Ju618 (s) förespråkas att sexuella övergrepp mot barn generellt skall bedömas som sexuellt utnyttjande och att straffskalan härför anpassas till straffskalan för våldtäkt.
I motion Ju602 (fp) yrkas införande av en ordning enligt vilken ett sexuellt övergrepp på ett barn skall kunna bedömas som våldtäkt även i fall där gärningsmannen inte använt våld och barnet inte gjort motstånd. I motion Ju206 (c) yrkas att våldsrekvisitet vid sexualbrott mot barn skall ses över med den nämnda inriktningen.
Bakom motionsyrkandena ligger missnöje med det förhållandet att det krävs att gärningsmannen betvingat barnet med någon form av hot eller våld för att han skall kunna dömas för våldtäkt.
I motion Ju603 (fp) yrkas att straffet för sexuella övergrepp på barn inte får vara relaterat till graden av motstånd från barnet.
I motion Ju610 (kds) yrkas att sexuellt utnyttjande av underårig jämställs med våldtäkt vad gäller straffskalan samt att sexualbrottens straffvärde ses över i ett bredare sammanhang än som nyligen skett inom Justitiedepartementet.
Utskottet har vid ett stort antal tillfällen de senaste åren behandlat frågor som rör sexualbrott och straff för olika sexuella övergrepp på barn. Vid utskottets senaste behandling av frågor om sexualbrott (1992/93:JuU16 s. 15 f) hemställde utskottet om ett tillkännagivande att regeringen borde överväga att göra en allmän översyn av bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn i 6 kap. 5 § BrB. Enligt utskottet kunde det ifrågasättas om benämningen "sexuellt umgänge" är lämplig eller ens adekvat för det slag av gärningar som straffbeläggs i paragrafen. Vidare fanns det, enligt utskottet, skäl att överväga om bestämmelsen medger en tillräcklig reaktion från samhällets sida på alla de former av sexuella övergrepp mot barn som den för närvarande är tänkt att omfatta. I det sammanhanget kunde det enligt utskottets uppfattning finnas anledning att se över såväl bestämmelsens tillämpningsområde som dess straffskala. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 220).
I ärendet uttalade utskottet bl.a. också att utskottet tidigare intagit ståndpunkten att sexuellt utnyttjande ur straffvärdesynpunkt kan te sig likvärdigt med våldtäkt och att detta borde komma till uttryck i straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande. Utskottet hänvisade till att en departementspromemoria var under utarbetande.
I den aktuella departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m. föreslås att ett nytt rekvisit om otillbörligt utnyttjande av någons, t.ex. ett barns, skyddslösa ställning införs i 6 kap. 3 § BrB om sexuellt utnyttjande. Genom denna ändring skall åstadkommas att gärningar som innebär att någon utnyttjar ett barns värnlöshet skall bedömas som sexuellt utnyttjande och inte som sexuellt umgänge med barn. På detta sätt förs de mest straffvärda fallen av sexuellt umgänge med barn över till bestämmelsen om sexuellt utnyttjande. När brottet begås mot ett barn torde det, anförs det i promemorian, ofta också innefatta sådan grad av hänsynslöshet att brottet bör bedömas som grovt.
I promemorian föreslås vidare bl.a. att maximistraffet för grovt sexuellt utnyttjande höjs från fängelse i fyra år till fängelse i sex år, dvs. samma som för våldtäkt.
Beredning av förslagen pågår inom Justitiedepartementet. Utskottet har inhämtat att en lagrådsremiss kan förväntas senare under våren.
Utskottet har också tidigare (JuU 1986/87:3 s. 11 f) behandlat frågan om gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Utskottet framhöll därvid att den som utnyttjar en persons värnlöshet för att skaffa sig sexuellt umgänge därigenom begår ett allvarligt övergrepp. Utskottet anförde vidare att ett synsätt som innebär att handlingen skulle vara mindre klandervärd eftersom offret saknat förmåga att säga nej naturligtvis inte kan accepteras och att det härom inte heller torde råda någon oklarhet i lagstiftningen och rättstillämpningen. Av det sagda drog utskottet emellertid inte slutsatsen att ett sexuellt övergrepp utan inslag av våld, hot e.d. mot en värnlös person borde kallas för våldtäkt, utan utskottet ansåg i stället att brottsbenämningen våldtäkt, som använts sedan länge och som språkligt väl motsvarar det slags gärningar som beskrivits i våldtäktsparagrafen, även i fortsättningen borde reserveras för dessa fall.
Utskottet vill nu först slå fast att utskottet alltjämt har uppfattningen att brottsrubriceringen våldtäkt bör förbehållas gärningar där våld eller hot om våld använts. En annan sak är att ett sexuellt övergrepp på ett barn, även om våld inte kommit till användning, kan framstå som väl så straffvärt som en våldtäkt. Utskottet ser därför med tillfredsställelse på det arbete i fråga om sexuellt utnyttjande som pågår i Justitiedepartementet och som har den inriktning som motionärerna eftersträvar. En lagrådsremiss beräknas bli färdig under våren. Ingen av motionerna Ju206, Ju601, Ju602, Ju603, Ju610 och Ju618 bör således nu föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionerna avstyrks i berörda delar.
I motion Ju601 yrkas att sexuellt utnyttjande av förståndshandikappade skall likställas med sådant utnyttjande av barn.
Psykisk utvecklingsstörning faller under begreppet psykisk störning (se 1990/91:JuU34 s. 30). Detta innebär att förståndshandikappade enligt 6 kap. 3 § BrB åtnjuter skydd mot sexuellt utnyttjande. Skyddet är inte lika långtgående som det som gäller för barn. För barn under 15 år gäller som nyss redovisats ett ovillkorligt straffskydd mot alla former av sexuellt umgänge -- varken tvång eller liknande från gärningsmannens sida erfordras. Ett likställande av förståndshandikappade med barn i detta hänseende skulle leda till att psykiskt utvecklingsstörda knappast lagligen skulle kunna ha något sexualliv.
Utskottet har i samband med det ovan angivna lagstiftningsärendet 1992 (1991/92:JuU7 s. 13 med där gjord hänvisning) behandlat frågor rörande sexuellt utnyttjande av psykiskt störda m.m. Utskottet biträdde därvid bl.a. uppfattningen att psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda borde ha rätt till ett sexualliv på samma sätt som andra människor. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker således bifall till motion Ju601 i nu behandlad del.
Häktning vid sexuella övergrepp på barn
I motion Ju610 (kds) yrkas införande av ett minimistraff på fängelse i ett år för sexuellt utnyttjande av underårig. En sådan ändring skulle, enligt vad som anförs i motionen, förbättra möjligheterna till häktning av den misstänkte gärningsmannen.
Enligt 24 kap. 1 § RB får den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver häktas om det föreligger vissa s.k. häktningsskäl. Det är således tillräckligt att maximistraffet för brottet når upp till fängelse i ett år för att häktning skall få ske. Några ändringar av straffmaximum för sexuellt utnyttjande av underårig behövs således inte för att en misstänkt gärningsman skall kunna häktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju610 i denna del.
Åldersgränsen vid sexuellt ofredande
I motion K436 (v) yrkas att åldersgränsen för skydd enligt 6 kap. 7 § BrB mot sexuellt ofredande höjs från nuvarande 15 år till 18 år. En sådan höjning av åldersgränsen skulle, enligt vad som anförs i motionen, bl.a. medverka till förbättrade möjligheter att bekämpa barnpornografi.
Bestämmelsen om barnpornografibrott riktar in sig på spridningen av barnpornografiskt material och återfinns därför i 16 kap. BrB som handlar om brott mot allmän ordning. Bestämmelserna i 6 kap. BrB däremot straffbelägger olika sexualbrott mot person. Den som framställer barnpornografiskt material kan i vissa fall också dömas för brott mot bestämmelserna i sistnämnda kapitel. Således kan t.ex. den som förmår barn under 15 år att medverka i någon handling med sexuell innebörd dömas för sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 § BrB.
Utskottet behandlade förra våren ett regeringsförslag (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220) om ändrade och i huvudsak skärpta straff för vissa brottsbalksbrott. I ärendet behandlades bl.a. frågor rörande sexuellt ofredande. Utskottet tillstyrkte en höjning av straffmaximum för sexuellt ofredande till fängelse i två år. Riksdagen följde utskottet.
I den ovan nämnda departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m. föreslås att bestämmelsen om sexuellt ofredande utvidgas på så sätt att det blir straffbart att förmå även den som är fyllda 15 men inte 18 år att medverka vid framställning av pornografisk bild eller vid sexuell posering.
Beredning av förslagen pågår som nämnts förut inom Justitiedepartementet. En lagrådsremiss kan förväntas senare under våren. Utskottet anser att den fortsatta beredningen bör avvaktas och avstyrker bifall till motion K436 i nu behandlad del.
Straff för sexualbrott utomlands
I motion Ju605 (kds) yrkas att svenskar som begår sexualbrott mot barn utomlands, i första hand i Thailand, skall kunna dömas för brotten i Sverige. I motion Ju810 (nyd) förespråkas att en svensk medborgare som gjort sig skyldig till sexualbrott utomlands alltid skall kunna dömas i Sverige och om gärningsmannen redan dömts utomlands, skall han kunna dömas på nytt vid svensk domstol till ett strängare straff.
Utskottet behandlade så sent som i höstas (1993/94:JuU3 s. 11 f) utförligt förutsättningarna för att svenska medborgare skall kunna dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol för sexualbrott begångna utomlands.
Den inom Europarådet upprättade brottmålsdomskonventionen rörande internationellt samarbete bl.a. för verkställighet av brottmålsdomar, som Sverige tillträtt, innehåller ett särskilt avsnitt om brottmålsdoms internationella rättskraft. Konventionsstaterna förpliktas där att med vissa undantag ge dom meddelad i annan konventionsstat samma effekt som följer med dom som meddelats i den egna staten. Principen att ansvar för gärning som har prövats genom lagakraftvunnen dom inte på nytt får tas upp till prövning (med ett latinskt uttryck "ne bis in idem", ej två gånger samma sak) infördes därmed på det internationella planet.
Brottmålsdomskonventionen föreskriver (prop. 1972:98 s. 74) sålunda att samma gärning inte på nytt får tas upp till prövning om den dömde har frikänts för brottet. Detta gäller även när frikännandet grundas på det förhållandet att den åtalade gärningen inte är straffbar i den konventionsstat där domen har meddelats. Efter fällande dom får ny lagföring inte heller ske om den ådömda påföljden är verkställd eller verkställigheten pågår, även om straffet är betydligt lindrigare än vad som skulle ha blivit fallet om gärningen hade prövats i den egna staten (prop. s. 55). Fällande dom hindrar också ny lagföring (medför s.k. res judicata-effekt) när påföljden har bortfallit enligt den dömande statens lag på grund av nåd, amnesti eller preskription. Ny lagföring för samma brott får inte heller ske, om den dömde har förklarats skyldig utan att någon påföljd ådömts.
Kravet på s.k. dubbel straffbarhet för svensk strafflags tillämplighet på brott begångna utomlands infördes sålunda till följd av att Sverige i stort sett godtog brottmålsdomskonventionens "ne bis in idem"-regler (prop. 1972:98, JuU26, rskr. 285). Regleringen, som gäller alla länder, återfinns i 2 kap. 2 och 3 §§ BrB. Huvudregeln i 2 § innebär att en svensk medborgare eller utlänning med hemvist här som begått brott utomlands kan lagföras i Sverige enligt svensk lag under förutsättning att gärningen är straffbelagd inte bara i Sverige utan även där den begicks. Vissa undantag från huvudregeln återfinns i 3 §.
Utskottet konstaterade i höstas att flertalet av världens länder har ratificerat FN-konventionen om barnets rättigheter och att många länder som inte ratificerat konventionen har undertecknat densamma, vilket innebär att det normalt bör vara straffbart även i andra länder att förgripa sig sexuellt på barn. Ett sådant brott kan då i normalfallet också föranleda straff i Sverige.
Utskottet uttalade att utskottet för sin del kunde ha förståelse för syftet med de då aktuella motionsyrkandena och konstaterade med tillfredsställelse att den nuvarande regleringen som regel ger möjligheter att ingripa med straffrättsliga sanktioner i Sverige under förutsättning att saken inte redan prövats utomlands. Om det är fråga om mycket grova brott med ett minimistraff på fängelse i fyra år kan saken enligt en undantagsregel i 2 kap. 3 § 7 p. BrB alltid prövas enligt svensk lag vid svensk domstol.
Utskottet påpekade slutligen att en utvidgning av den svenska jurisdiktionen i övriga fall -- utöver de undantag som finns i 2 kap. 3 § BrB -- skulle strida såväl mot grundläggande principer i den internationella rättskulturen (prop. 1972:98 t.ex. s. 55 och 99) som mot Sveriges internationella åtaganden (brottmålsdomskonventionen). Detta kunde utskottet inte tillstyrka, och utskottet avstyrkte således bifall till de då aktuella motionerna.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall till motionerna Ju605 och Ju810 i nu behandlad del.
I sammanhanget förtjänar att nämnas att regeringen i planeringsdirektiv för polisväsendet avseende budgetåret 1994/95 under anslaget till Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för ett ökat nordiskt samarbete med utländsk polis för att bekämpa brottslighet som består i att nordiska medborgare begår sexuella övergrepp mot barn utomlands. Av betydelse i det sammanhanget är att en polissambandsman sedan december 1993 är placerad i Thailand med den enda uppgiften att bevaka frågor rörande sexuella övergrepp på barn. Utskottet vill också nämna att betydelsen av ett utvidgat internationellt polissamarbete understryks i årets budgetproposition (s. 93) och att regeringen anser att det är nödvändigt att utveckla starka och effektiva funktioner på central nivå inom polisen med uppgifter inom det internationella polissamarbetet. Avslutningsvis vill utskottet nämna att Sverige också är internationellt verksamt, t.ex. inom Europarådet, när det gäller att utarbeta rekommendationer för att med internationella insatser bekämpa barnprostitution och utnyttjande av barn för pornografi.
Preskriptionsbestämmelser för sexualbrott
I motion Ju810 (nyd) yrkas att preskriptionstiden för sexuella övergrepp på barn förlängs så att brottet inte i något fall preskriberas innan offret fyllt 25 år.
Utskottet behandlade i höstas (1993/94:JuU3 s. 18) frågor rörande preskriptionsbestämmelser för sexualbrott. Utskottet hänvisade därvid till sitt betänkande våren 1992 rörande sexuella övergrepp mot barn (1991/92:JuU7 s. 14 f) där utskottet utförligt redovisade gällande rätt m.m. Som bakgrund hänvisar utskottet till denna redogörelse, och utskottet nöjer sig med att här konstatera att systemet för preskription är uppbyggt så att maximistraffet för ett visst brott avgör hur lång preskriptionstiden för samma brott är.
Utskottet uttalade i 1992 års ärende bl.a. att starka skäl måste kunna åberopas för en avvikelse från den generellt gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när det är fråga om att förlänga den. Utskottet anförde vidare att utskottet dock tidigare inte avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om sådan påkallas. Utskottet förordade en översyn beträffande sexualbrotten. Vad utskottet anförde om en översyn gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 159).
Utskottet konstaterar att den departementspromemoria som tidigare redovisats (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m. bl.a. innehåller förslag till en förlängning av preskriptionstiderna för sexualbrott mot barn på så sätt att preskriptionstiden börjar löpa först den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Som nämnts bereds förslagen i regeringskansliet och en lagrådsremiss väntas senare under våren.
Det finns inte skäl för riksdagen att i rådande beredningsläge ta ställning till frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju810 i nu behandlad del.
Behandlingsresurser för barn som utsatts för sexuella övergrepp
I motion Ju810 (nyd) förespråkas utökade behandlingsresurser för barn som utsatts för sexuella övergrepp.
Utskottet har vid många tillfällen under senare år behandlat frågor om bl.a. vård och behandling för olika kategorier av brottsoffer.
Utskottet hänvisade förra våren, i samband med behandling av anslaget till Brottsskadenämnden med anledning av en motion rörande kriscentra för brottsoffer (1992/93:JuU27 s. 8), till sina tidigare gjorda uttalanden (1989/90:JuU28 s. 6 med där gjord hänvisning) att t.ex. socialtjänsten och, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, kroppssjukvården och den psykiatriska vården kan bli aktuella i fråga om brottsoffers behov av personligt stöd. Utskottet förutsatte att de samhällsorgan som har att svara för den individuella vården organiserar sin verksamhet på ett sådant sätt att de krav som rimligen kan ställas går att uppfylla.
Socialutskottet har så sent som i höstas (1993/94:SoU1 s. 12 f) behandlat frågor om behandlingsresurser m.m. för barn som drabbats av våld och sexuella övergrepp av olika slag.
Socialutskottet pekade därvid bl.a. på att Socialstyrelsen under senare år ställt utvecklingsmedel till förfogande för ett flertal projekt som avsett insatser för barn och ungdomar som utsatts för sexuella övergrepp och givit ut Allmänna Råd (1991:3) om handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot barn. Socialutskottet anförde vidare att BRÅ har genomfört ett flerårigt forsknings- och utredningsprojekt beträffande sexuella övergrepp mot barn (rapport 1989:1 Sexualbrott mot barn) samt att samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar särskilt berörs i direktiven till Socialtjänstkommittén (dir. 1991:50 och 1993:72). Kommitténs slutbetänkande väntas senare i år.
Vidare behandlade och avstyrkte socialutskottet förra våren (1992/93:SoU15 s. 47) motionsyrkanden angående ett rikscentrum för barn som utsatts för sexualbrott.
Socialutskottet uttalade i det ärendet att utskottet i olika sammanhang har framhållit betydelsen av att samhället ägnar stor uppmärksamhet åt barn som av olika skäl har en särskilt utsatt ställning. Detta inkluderar såväl hälso- och sjukvårdens som socialtjänstens insatser för barn som utsatts för sexuella övergrepp. Socialutskottet konstaterade att Socialstyrelsen skall utöva tillsyn, följa upp och utvärdera verksamheterna samt utveckla och förmedla kunskap inom dessa områden.
Justitieutskottet konstaterar att ett omfattande arbete pågår för att tillförsäkra bl.a. barn som drabbats av sexualbrott vård och behandling i olika avseenden. Detta arbete är självklart angeläget. Några ytterligare riksdagsuttalanden är dock inte nödvändiga. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju810 i denna del.
Våld mot kvinnor m.m.
I ett antal motioner yrkas åtgärder för att motverka våld mot kvinnor. I motion A813 (fp) efterlyses olika åtgärder för att minska mäns våld mot kvinnor. I motionen anges en mängd åtgärder, bl.a. straffskärpningar, livvaktsskydd och inrättande av våldtäktskliniker m.m., som bör genomföras för att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor.
I motion A815 (c) anförs att det är viktigt att verksamheten med livvaktsskydd och s.k. trygghetspaket får fortsätta.
I motion Ju809 (s) slutligen yrkas en samlad utvärdering av samhällets insatser för att motverka våld mot kvinnor.
Utskottet behandlade i höstas i ett betänkande (1993/94:JuU3) en mängd frågor om våld mot kvinnor, bl.a. motionsyrkanden angående livvaktsskydd och punktbevakning, våldtäktsklinik och frågan om en samlad utvärdering av samhällets insatser för att motverka våld mot kvinnor.
Uskottet avstyrkte då aktuella motioner under hänvisning till Kvinnovåldskommissionen (dir. 1993:88) som har till uppdrag att göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. Arbetet skall vara avslutat före utgången av 1994.
Kvinnovåldskommissionen har nyligen i delbetänkandet (SOU 1994:56) Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats föreslagit att det inom hälso- och sjukvården inrättas ett särskilt centrum för kvinnor som utsatts för våldtäkt och misshandel. Remissbehandling av betänkandet pågår.
I regleringsbrevet för innevarande budgetår avseende polisväsendet har under anslaget B 5. Lokala polisorganisationen avsatts medel till kostnader vid akuta åtgärder t.ex. livvaktsskydd och s.k. trygghetspaket för att skydda kvinnor mot våldsbrott m.m. I planeringsdirektiven för nästkommande budgetår har regeringen givit motsvarande riktlinjer avseende fördelningen och användningen av medel inom polisväsendet.
Utskottet konstaterar att Kvinnovåldskommissionen har i uppdrag att utvärdera samhällets insatser för att motverka våld mot kvinnor. Yrkandet i motion Ju809 är alltså tillgodosett. Motionen avstyrks.
Utskottet delar vidare den i motionerna A813 och A815 framförda uppfattningen om vikten av olika aktiva insatser till skydd för kvinnor. Resurser härför har också avsatts. I övrigt bör beredningen av Kvinnovåldskommissionens delbetänkande och resultatet av kommissionens fortsatta arbete avvaktas innan ytterligare åtgärder övervägs. Utskottet avstyrker bifall till motionerna A813 och A815 i här behandlade delar.
Myndigheternas handläggningsrutiner m.m.
I motion Ju809 (s) framhålls att väl inarbetade rutiner och utbildade poliser är nödvändiga för att polisen skall kunna fullgöra sina uppgifter när det gäller omhändertagande av och information till brottsoffren.
Utskottet avstyrkte förra året ett liknande motionsyrkande (1992/93:JuU27 s. 7 f). Utskottet hänvisade då till att det i såväl den grundläggande utbildningen som i olika typer av fortbildning av polismän ingår frågor som är relaterade till omhändertagande m.m. av brottsoffer. Utskottet pekade även på att regeringen i budgetpropositionerna både år 1992 och år 1993 understrukit att enskilda personer som utsätts för brott skall sättas i centrum för polisens uppmärksamhet och omsorg. Utskottet underströk avslutningsvis vikten av att brottsoffer tas om hand på ett kompetent och hänsynsfullt sätt.
Inriktningen att de som utsätts för brott skall sättas i centrum för polisens uppmärksamhet och omsorg upprepas i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 103).
Utskottet har inhämtat att man på Polishögskolan för närvarande förbereder en utbildning av poliser bl.a. till följd av förslagen i förevarande ärende om brottsofferfond, m.m. Det är fråga om en utbildning av instruktörer som i sin tur skall utbilda polismännen ute i landet. Utbildningen avses omfatta bl.a. frågor om hur polisen på effektivast möjliga sätt skall förmedla hjälp och ge brottsoffer kunskap om den hjälp och det stöd som står att få från olika myndigheter och organisationer. Vidare skall tas upp frågor om regler för besöksförbud och för förordnande av målsägandebiträde och stödperson, möjligheter till erhållande av trygghetspaket, identitetsbyte, m.m. Utbildningen kommer att äga rum inom kort.
Arbete med de i motion Ju809 aktualiserade frågorna pågår således. Något riksdagsuttalande i frågan är obehövligt, och utskottet avstyrker bifall till motionen i aktuell del.
Förtursfrågor m.m.
I motion Ju701 (m) yrkas att en misstänkt gärningsman skall anhållas inom 24 timmar efter anmälan om kvinnomisshandel och att häktning, rättegång och dom därefter skall ske utan dröjsmål.
I motion A815 (c) efterlyses bättre rutiner och kortare handläggningstider vid våldtäktsfall.
I motion K415 (fp) förespråkas prioriteringar av utredningar och mål om barnpornografibrott.
Utskottet har vid några tillfällen tidigare behandlat frågor som rör förtursbehandling (se 1992/93:JuU23 s. 9 med där gjord hänvisning).
Förundersökningsförfarandet regleras i 23 kap. RB och i förundersökningskungörelsen (1947:948). I princip lämnas prioriteringsfrågorna oreglerade där. Emellertid leder dels reglerna om straffprocessuella tvångsmedel, främst anhållande och häktning, dels reglerna i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare till att vissa ärenden måste prioriteras. Utskottet har i det nyss nämnda ärendet konstaterat att prioriteringsfrågorna i övrigt måste lösas med utgångspunkt i statsmakternas prioriteringar inom kriminalpolitiken.
När utskottet hösten 1992 (1992/93:JuU7 s. 4 f) behandlade frågor om övergrepp på kvinnor konstaterade utskottet sammanfattningsvis att de olika förslag som lagts fram av Åklagarutredningen -90 (SOU 1992:61) och de utbildningsinsatser som genomförts för bl.a. polis och åklagare borde kunna leda till ett effektiviserat förundersökningsförfarande inte minst vid misstanke om våldsbrott mot kvinnor.
I Åklagarutredningen (s. 183 f) diskuteras också förutsättningarna för att i författning reglera prioriteringsfrågorna. En möjlighet skulle därvid vara att t.ex. i anslutning till de förordningar som reglerar polis- och åklagarverksamheten ange hur prioritering skall ske mellan olika ärenden och ärendegrupper. Utredningen avvisar dock denna lösning därför att den inte skulle medge tillräcklig flexibilitet i prioriteringsarbetet. Utredningen anser vidare att de omständigheter -- bl.a. skyndsamhetskrav, tidsfrister och straffskalor -- som i dag beaktas vid prioriteringar är tillräckliga. Utredningen fann sammanfattningsvis inte skäl att föreslå någon ytterligare författningsreglering.
Utskottet avstyrkte i det i höstas aktuella ärendet (1992/93:JuU23 s. 9) förekommande motioner rörande förtursfrågor under hänvisning till att beredning av Åklagarutredningens betänkande borde avvaktas.
I sammanhanget förtjänar att nämnas att utskottet vid några tillfällen behandlat frågor om obligatorisk häktning vid överträdelse av besöksförbud. Utskottet hänvisade i sitt betänkande om övergrepp mot kvinnor och barn i höstas (1993/94:JuU3) till att beredningen av Polisrättsutredningens betänkande (SOU 1993:60) Polisens rättsliga befogenheter i vilket framförs ett förslag om häktning för vissa brott som har typiskt sett ordningsstörande karaktär, bl.a. överträdelse av besöksförbud, borde avvaktas.
Utskottet konstaterar slutligen att Kvinnovåldskommissionen enligt sina direktiv skall undersöka hur långa handläggningstiderna hos de brottsutredande myndigheterna är för brott som innefattar övergrepp mot kvinnor och se om rutinerna kan förbättras.
Utskottet är alltfort av den uppfattningen att beredningen av de olika redovisade utredningsförslagen bör avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju701, K415 och A815 i nu behandlade delar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande propositionens huvudsakliga innehåll m.m. att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju21 yrkande 1,
2. beträffande en brottsofferfond m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:Ju24 yrkande 1 delvis och yrkande 2, 1993/94:Ju25 yrkande 1, 1993/94:Ju30 yrkandena 1, 2, 4 och 6, 1993/94:Ju803 och 1993/94:Ju810 yrkande 3 antar de i propositionen framlagda förslagen till lag om brottsofferfond, lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 48 kap. 2 § och 11 § samt lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., dock med den ändringen att 48 kap. 2 § rättegångsbalken och 2 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar ges i bilaga 2 föreslagen lydelse, res. 1 (s)
3. beträffande resurser till brottsofferjourer m.m. att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju810 yrkande 2, res. 2 (nyd)
4. beträffande forskning och utbildning m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju806, 1993/94:So273 yrkande 1 och 1993/94:A815 yrkande 47,
5. beträffande institutioner för forskning att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju24 yrkande 3,
6. beträffande Brottsoffermyndigheten m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:Ju24 yrkande 1 delvis, 1993/94:Ju25 yrkande 2, 1993/94:Ju26, 1993/94:Ju30 yrkandena 3 och 5 samt 1993/94:Ju807 yrkande 2 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413) och lag om ändring i sekretesslagen (1980:100); dock med den ändringen att 13 § brottsskadelagen ges i bilaga 2 som utskottets förslag betecknade lydelse, res. 3 (s)
7. beträffande en samlad skaderegleringsfunktion att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju29,
8. beträffande lokalisering av Brottsoffermyndigheten att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju21 yrkandena 2 och 3, 1993/94:Ju23, 1993/94:Ju27 och 1993/94:Ju28,
9. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader att riksdagen till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 7 944 000 kr, res. 4 (s) villk. 3
10. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av brott att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju810 yrkande 57 till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av brott för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 50 000 000 kr, res. 5 (s) villk. 3
11. beträffande målsägandens insyn i förundersökningen att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju710 och 1993/94:Ju810 yrkande 34, res. 6 (nyd)
12. beträffande stödperson m.m. att riksdagen med avslag på motion 1993/94:So273 yrkande 6 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 20 kap. 15 § och 23 kap. 10 §,
13. beträffande utvärdering av lagen om målsägandebiträde att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju705, res. 7 (s)
14. beträffande anonymitet för målsägande och vittnen, m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:Ju22 och 1993/94:Ju810 yrkande 51 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 36 kap. 10 §, 45 kap. 9 § och 16 §, 51 kap. 8 § och 10 § samt 55 kap. 8 § och 10 § rättegångsbalken, res. 8 (nyd)
15. beträffande kartläggning av hot mot vittnen att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju804,
16. beträffande sekretess i brottsskadeärenden att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju807 yrkande 1,
17. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till a) lag om ändring i utsökningsbalken, b) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
18. beträffande sexualbrott mot barn, m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju206, 1993/94:Ju601 yrkande 1, 1993/94:Ju602, 1993/94:Ju603, 1993/94:Ju610 yrkande 1 och 1993/94:Ju618,
19. beträffande sexualbrott mot förståndshandikappade att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju601 yrkande 2,
20. beträffande häktning vid sexualbrott mot barn att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju610 yrkande 2,
21. beträffande åldersgränsen vid sexuellt ofredande att riksdagen avslår motion 1993/94:K436 yrkande 4,
22. beträffande straff för sexualbrott utomlands att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju605 och 1993/94:Ju810 yrkande 14,
23. beträffande preskriptionsbestämmelser för sexualbrott att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju810 yrkande 15,
24. beträffande behandlingsresurser för barn som utsatts för sexuella övergrepp att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju810 yrkande 13,
25. beträffande utvärdering av åtgärder mot våld på kvinnor att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju809 yrkande 23, res. 9 (s)
26. beträffande livvaktsskydd m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A813 yrkande 8 och 1993/94:A815 yrkande 50,
27. beträffande myndigheternas handläggningsrutiner m.m. att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju809 yrkande 22, res. 10 (s)
28. beträffande förtursfrågor m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju701, 1993/94:K415 yrkande 3 och 1993/94:A815 yrkande 49. res. 11 (nyd)
Stockholm den 11 maj 1994
På justitieutskottets vägnar
Lars-Erik Lövdén
I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Alf Eriksson (s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Anders Svärd (c) och Kjell Eldensjö (kds).
Reservationer
1. En brottsofferfond m.m. (mom. 2)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Utskottet har" och på s. 11 slutar med "anses tillgodosedd" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den föreslagna ordningen med avgifter från dem som döms för brott för vilka fängelse ingår i straffskalan är en olämplig metod för att finansiera brottsofferfonden. Bl.a. är kostnaderna för indrivning av avgifterna för höga. Enligt utskottets uppfattning är det inte försvarligt att skapa en ordning enligt vilken det årligen -- enligt RSV:s beräkningar -- kostar 17,2 miljoner kronor att få in 19 miljoner kronor.
Kostnader för stöd till brottsoffer är enligt utskottets mening sådana kostnader som typiskt sett skall betalas med skattemedel. En brottsofferfond bör därför byggas upp genom att den tillförs medel via statsbudgeten. Detta skulle också medföra att insatserna för brottsoffren inte görs direkt beroende av brottslighetens omfattning.
Utskottet anser att det är möjligt att skapa en ordning som, utan att medföra negativa effekter på statens finanser, möjliggör ökade satsningar på brottsoffren. Enligt utskottets uppfattning kan en sådan lösning vara dels att bötesbeloppen ökas, dels att en fast avgift på 100 -- 200 kr i månaden dras från de intagnas avsättningar till permissions- och frigivningskonton. Avsättningen till dessa konton bör i linje härmed också ökas från 25 % till 35 % av ersättningen. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till brottsofferfond och finansiering av denna i enlighet med vad utskottet nu skisserat. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet är sålunda kritiskt mot regeringsförslaget, och utskottet är i linje med vad som i denna del framförts i motionerna Ju24 och Ju30 inte berett att tillstyrka att en brottsofferfond av den föreslagna modellen inrättas. Till följd av utskottets nu gjorda ställningstaganden avstyrker utskottet vidare bifall till motionerna Ju25, Ju803 och Ju810 i behandlade delar.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande en brottsofferfond att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Ju24 yrkande 1 delvis och yrkande 2 samt 1993/94:Ju30 yrkandena 1, 2, 4 och 6 och med avslag på motionerna 1993/94:Ju25 yrkande 1, 1993/94:Ju803 och 1993/94:Ju810 yrkande 3 dels avslår de i propositionen framlagda förslagen till lag om brottsofferfond, lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 48 kap. 2 § och 11 § samt lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Resurser till brottsofferjourer m.m (mom. 3)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Något riksdagsinitiativ " och slutar med "i denna del" bort ha följande lydelse:
Dessa i och för sig välkomna förbättringar är emellertid inte tillräckliga utan det krävs att brottsofferjourerna, kvinnojourerna och kvinnohusen tillförs ytterligare resurser för att de i sin tur i tillräcklig omfattning skall kunna erbjuda enskilda hjälpsökande stöd och hjälp. Det ankommer på regeringen att fördela anslagna medel på ett sådant sätt att vad utskottet nu anfört tillgodoses. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju810 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande resurser till brottsofferjourer m.m. att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju810 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Brottsoffermyndigheten m.m. (mom. 6)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Utskottet ställer sig" och på s. 15 slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Någon ny brottsoffermyndighet behöver emellertid inte bildas för att dessa mål skall uppnås. Enligt utskottets uppfattning är det mera effektivt och ändamålsenligt att den nuvarande BSN tillförs nödvändiga resurser och att nämnden utan omorganisationer m.m. anförtros uppgiften att administrera brottsofferfonden. Utskottet är således kritiskt till regeringens förslag i denna del. Utskottet tillstyrker bifall till motionerna Ju24, Ju25, Ju26 och Ju30 i aktuella delar. Det sagda innebär även att utskottet avstyrker bifall till motion Ju807 i nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande Brottsoffermyndigheten m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju24 yrkande 1 delvis, 1993/94:Ju25 yrkande 2, 1993/94:Ju26 och 1993/94:Ju30 yrkandena 3 och 5 samt med avslag på motion 1993/94:Ju807 yrkande 2 avslår de i propositionen framlagda förslagen till a) lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413) b) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. Anslag till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader (mom. 9 )
Under förutsättning av bifall till reservation 3
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "regeringens förslag" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens bedömning av medelsbehovet. Utskottet har i det föregående avstyrkt inrättande av en brottsoffermyndighet. Anslaget bör till följd härav tilldelas Brottsskadenämnden (BSN).
dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande anslag till Brottsskadenämnden: Förvaltningskostnader att riksdagen till Brottsskadenämnden: Förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 7 944 000 kr,
5. Anslag till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av brott (mom. 10 )
Under förutsättning av bifall till reservation 3
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens bedömning av medelsbehovet. Utskottet har i det föregående avstyrkt inrättande av en brottsoffermyndighet. Anslaget bör till följd härav tilldelas Brottsskadenämnden (BSN).
Utskottet, som anser att finansieringen av brottsofferfonden inte bör ske över anslaget till Brottsskadenämnden avseende ersättning för skador på grund av brott, avstyrker vidare bifall till motion Ju810 i nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande anslag till Brottsskadenämnden: Ersättning för skador på grund av brott att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju810 yrkande 57 till Brottsskadenämnden: Ersättning för skador på grund av brott för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 50 000 000 kr,
6. Målsägandens insyn i förundersökningen (mom. 11)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "En förutsättning" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförs i motionerna Ju710 och Ju810 anser utskottet att det är angeläget att brottsoffren har en reell möjlighet att påverka brottmålsprocessen. Detta innebär att målsäganden måste dels ges en starkare ställning i förundersökningen med bl.a. full insyn och möjlighet att begära kompletterande utredning m.m., dels ges ökade möjligheter att med hjälp av juridiskt biträde och ekonomiskt stöd själv föra talan enligt de regler som normalt gäller för åklagare. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för att den av utskottet här skisserade ordningen skall förverkligas. Vad utskottet nu anfört med anledning av ovan nämnda motioner bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande målsägandens insyn i förundersökningen att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju710 och 1993/94:Ju810 yrkande 34 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Utvärdering av lagen om målsägandebiträde (mom. 13)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Utskottet kan" och på s. 21 slutar med "motion Ju705" bort ha följande lydelse:
Lagen om målsägandebiträde har varit i kraft omkring fem år. Det är angeläget att lagen nu utvärderas för att få svar på frågorna om den nuvarande ordningen är ändamålsenlig från effektivitetssynpunkt och om satsade medel används på bästa sätt. Enligt utskottets uppfattning ligger det närmast till hands att en sådan utvärdering anförtros Rättshjälpsutredningen som för närvarande genomför en översyn av rättshjälpslagen. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att så skall bli fallet. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Ju705 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande utvärdering av lagen om målsägandebiträde att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju705 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Anonymitet för målsägande och vittnen m.m. (mom. 14)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Målsägande och vittnen utsätts i takt med att brottsligheten internationaliseras och förgrovas i allt större omfattning för öppna eller förtäckta hot, och deras rädsla för repressalier m.m. har utvecklats till ett betydande samhällsproblem. Polisen har små möjligheter att skydda målsägande, vittnen och andra som lämnat uppgifter till myndigheterna om brott m.m. Enligt utskottets uppfattning är det nödvändigt att en ordning införs enligt vilken målsägande och vittnen när synnerliga skäl föreligger kan tillförsäkras anonymitet under förundersökningen och rättegången. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för att en sådan ordning blir verklighet. Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna Ju22 och Ju810 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I avvaktan på nya regler får regeringsförslaget, som innebär en mindre förbättring av vittnesskyddet, godtas.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande anonymitet för målsägande och vittnen m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju22 och 1993/94:Ju810 yrkande 51 dels antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 36 kap. 10 §, 45 kap. 9 § och 16 §, 51 kap. 8 § och 10 § samt 55 kap. 8 § och 10 §, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Utvärdering av åtgärder mot våld på kvinnor (mom. 25)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Under senare år har en rad åtgärder vidtagits i syfte att motverka våld mot kvinnor. Åtgärderna har dock inte blivit föremål för någon undersökning där huvuduppgiften varit en grundlig och samlad utvärdering av samhällets åtgärder på detta område. Utskottet anser i linje med vad som anförts i motion Ju809 att det nu kan vara dags att en sådan utvärdering genomförs, och utskottet noterar att kvinnovåldskommissionens uppdrag inte omfattar den djupgående utvärdering som utskottet avser. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för att en sådan utvärdering skall komma till stånd. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande utvärdering av åtgärder mot våld på kvinnor att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju809 yrkande 23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Myndigheternas handläggningsrutiner (mom. 27)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med "Arbete med" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning kan polisens roll när det gäller stödet till brottsoffren inte överskattas. I praktiken är det ofta polisen som får svara för samordningen av stödet till brottsoffren genom att förmedla kontakter med sociala myndigheter, brottsoffer- och kvinnojourer m.m. För att polisen skall kunna fullgöra dessa uppgifter krävs såväl personella resurser som utbildning och väl fungerande administrativa rutiner. Det ankommer på regeringen att tillse att skapa förutsättningar härför, t.ex. genom att se till att tillräckliga resurser avsätts för detta ändamål. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande myndigheternas handläggningsrutiner att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju809 yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Förtursfrågor (mom. 28)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med "Utskottet är" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening förflyter ofta för lång tid mellan anmälan och dom i bl.a. mål som gäller våld och andra övergrepp mot kvinnor och barn. Under denna tid hinner kvinnan eller barnet utsättas för nya övergrepp och hot, och det är svårt för dem att återgå till ett normalt liv. Enligt utskottets uppfattning bör mål av denna typ handläggs med förtur hos polis, åklagare och domstolar. Det ankommer på regeringen att vidta nödvändiga åtgärder för genomförande av en sådan ordning. Vad utskottet med anledning av motionerna Ju701, K415 och A815 nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande förtursfrågor m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju701, 1993/94:K415 yrkande 3 och 1993/94:A815 yrkande 49 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Brottsoffermyndigheten m.m. (mom. 6)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anför:
Ny demokrati har under lång tid förespråkat att en brottsofferfond inrättas och därutöver i olika sammanhang föreslagit och ställt sig bakom en mängd andra åtgärder för att förbättra situationen för brottsoffren. Att det nu inrättas en särskild brottsoffermyndighet är något som Ny demokrati stöder. Vi har emellertid i olika sammanhang konsekvent tagit ställning emot att politiker skall ingå i verkens styrelser och olika nämnder m.m. I linje med detta utgår vi från att den tilltänkta chefen för brottsoffermyndigheten inte utses på politiska meriter.
Regeringens lagförslag
Bilaga 1
2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 15 §, 23 kap. 10 §, 36 kap. 10 §, 45 kap. 9 och 16 §§, 48 kap. 2 och 11 §§, 51 kap. 8 och 10 §§ samt 55 kap. 8 och 10 §§ rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap.
15 §1
Målsägande, som hörs med Målsägande, som hörs med anledning av åklagarens anledning av åklagarens talan och som med hänsyn talan, får åtföljas av till brottets art eller lämplig person som annars kan antas vara i personligt stöd (stödperson) behov av personligt stöd under rättegången. Sådan (stödperson). Sådan stödperson som rätten har stödperson som rätten har kännedom om skall om möjligt kännedom om skall om underrättas om rättegången. möjligt underrättas om rättegången.
I vissa fall kan målsägandebiträde förordnas enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde.
Målsägandebiträde skall kallas till huvudförhandling eller annat sammanträde i rätten där målsäganden eller målsägandens ställföreträdare skall höras.
23 kap.
10 §2
Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne närvara.
Undersökningsledaren skall bestämma om någon annan än ett vittne får närvara vid förhör. Vid förhör, som enligt 18 § andra stycket hålls på den misstänktes begäran, har han och hans försvarare rätt att närvara. Även vid annat förhör får försvarare närvara, om det kan ske utan men för utredningen.
1 Senaste lydelse 1988:610 2 Senaste lydelse 1988:610
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Målsägande har rätt att Målsägandebiträde har rätt
närvara vid förhör med att närvara vid förhör med
målsäganden. målsäganden. Detsamma gäller
en stödperson, om hans närvaro
inte är till men för utredningen.
Är den som hörs under 15 år, bör den som har vårdnaden om honom vara
närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen.
Undersökningsledaren får förordna att vad som förekommit vid förhör inte får uppenbaras.
36 kap.
10 §
Innan vittnesmål avlägges, Innan vittnesmål avläggs, skall skall rätten höra vittnet om rätten höra vittnet om hans hans fullständiga namn, ålder, fullständiga namn och, och om det yrke och hemvist, så ock söka behövs, ålder, yrke och hemvist. utröna, om vittnet till part eller Rätten skall också försöka klargöra till saken står i något förhållande, om vittnet till part eller till saken som kan vara av vikt för bedömandet står i något förhållande, som kan vara av tilltron till vittnets berättelse, av vikt för bedömandet av tilltron eller om eljest omständighet av till vittnets berättelse, eller om det betydlese i detta hänseende annars finns omständigheter av förekommer. betydelse i detta hänseende.
Står vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet erinras om han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.
45 kap.
9 §
Avvisas ej ansökan, skall Avvisas inte ansökan, skall rätten utfärda stämning å den rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara å åtalet. tilltalde att svara på åtalet.
Stämningen skall jämte Stämningen skall
stämningsansökan och tillsammans med
därvid fogade handlingar stämningsansökan och
delgivas den tilltalade. därvid fogade handlingar
delges den tilltalade. Uppgift
om målsägandes eller
vittnens ålder, yrke och
bostadsadress, som saknar
betydelse för åtalet,
skall inte framgå av de
handlingar som delges.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §3 Stämning, som utfördas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas om stämnningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.
I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Detta gäller dock ej, om åklagaren på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet finner uppenbart, att bevis ej kommer att av den tilltalade uppgivas. Om det är lämpligt, må åklagaren i stämningen kalla den tilltallade till huvudförhandling.
Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de förskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren äge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.
Stämningen skall med därvid Stämningen skall med därvid
fogade handlingar delgivas den fogade handlingar delges den
tilltalade. Sedan stämningen tilltalade. Uppgiften om
delgivits, skall den med bevis målsägandes eller vittnens
därom omedelbart tillställas ålder, yrke och bostadsadress,
rätten. som saknar betydelse för åtalet,
skall inte framgå av de handlingar
som delges. Sedan stämningen
delgivits, skall den med bevis därom
omedelbart tillställas rätten.
48 kap.
2 §
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande
omedelbart eller inom viss tid förelägges ett bötesstraff, fastställt vid
straffföreläggande efter vad åklagaren anser brottet förskylla och vid
föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms Är brott förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan förverkande, annan sådan särskild
särskild rättsverkan, skall rättsverkan eller särskild
också denna föreläggas den rättsverkan i form av avgift enligt
misstänkte till godkännande. lagen (1994:000) om brottsofferfond,
skall också denna föreläggas den
misstänkte till godkännande.
11 §4 Avser straffföreläggande ej Avser ett strafföreläggande inte annat än böter och betalas annat än böter eller böter och böterna till myndighet, som avgift enligt lagen (1994:000) om regeringen bestämmer, utan brottsofferfond och betalas hela att skriftligt godkännande beloppet till myndighet, som skett, anses betalningen som regeringen bestämmer, utan att godkännande, om det icke skriftligt godkännande skett, anses framgår att den misstänkte ej betalningen som godkännande, om det har avsett att godkänna inte framgår att den misstänkte inte föreläggandet. har avsett att godkänna föreläggandet.
51 kap.
8 §5
För målets beredande skall Förmålets beredande skall vadeinlagan
vadeinlagan med därvid fogade med därvid fogade handlingar delges
handlingar delges vadesvaranden, vadesvaranden, som skall föreläggas
som skall föreläggas att avge att avge skriftligt genmäle. Uppgift
skriftligt genmäle. om målsägandes eller vittnens ålder,
yrke och bostadsadress, som saknar
betydelse för åtalet, skall inte
framgå av de handlingar som delges den
tilltalade i mån om allmänt åtal.
Om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, får hovrätten dock genast
meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket vidtas.
Om tingsrätten har avslagit ett yrkande om åtgärd, som avses i 26-28 kap., eller förordnat om att en sådan åtgärd skall hävas, få hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess något annat bestäms. Om tingsrätten har beviljat åtgärd som nu sagts, får hovrätten omdelbart förordna att vidare åtgärd för verkställighet av beslutet inte får äga rum. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten göra ändring i tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.
10 §6
Genmälet skall med därvid fogande Genmälet skall med därvid fogande
handlingar delgivas vadekäranden. handlingar delges vadekäranden.
Uppgift om målsägandes eller vittnens
ålder, yrke och bostadsadress, som
saknar betydelse för åtalet, skall
inte framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.
Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge
hovrätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser
om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall
yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om
särskilda skäl äro därtill.
Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet.
Vad som sagts om sammanträde per telefon i 45 kap. 13 § och 47 kap. 10 § skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.
55 kap.
8 §7
För målets beredande skall För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid revisionsinlagan med därvid fogade fogade handlingar delgivas handlingar delges revisionssvaranden revisionssvaranden och och föreläggande meddelas honom att föreläggande meddelas honom inkomma med skriftligt genmäle. att inkomma med skriftligt Uppgift om målsägandes eller vittnens genmäle. ålder, yrke och bostadsadress,
6Senaste lydelse 1989:656. 7Senaste lydelse 1981:828.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
som saknar betydelse för åtalet,
skall inte framgå av de handlingar
som delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.
Har hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad eller annan åtgärd
enligt 15 kap. eller förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i brottmål
avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26-28 kap., eller förordnat om hävande
av åtgärd, som där sägs, äge Högsta domstolen omedelbart bevilja åtgärden att
gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd, som nu
sagts, eller förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att den icke
äger laga kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge Högsta
domstolen ock omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må
äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må Högsta domstolen utan
motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.
10 §
Genälet skall med därvid Genmälet skall med därvid fogade
fogade handlingar delgivas handlingar delges revisionskäranden.
revisionskäranden. Uppgift om mälsägandes eller vittnens
ålder, yrke och bostadsadress, som
saknar betydelse för åtalet, skall
inte framgå av de handlingar som
delges den tilltalade i mål om
allmänt åtal.
Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge Högsta domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avssende part skall yttra sig, Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om särskilda skäl äro därtill.
Denna lag träfer i kraft den 1 juli 1994.
2.3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § utsökningsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
2 §1
Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.
Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund av varav verkställighet söks. Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen inges.
Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyndigheten anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som avses i andra stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan handling bör inges i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.
Görs ansökan på medium för automatisk databehandling behöver exekutionstiteln inte inges, om den är ett utslag i mål om betalningsföreläggande, som har meddelats tidigast tre år innan verkställighet söks.
Om exekutionstiteln är en dom som
har översänts från en domstol till
kronofogdemyndigheten på grund av
föreskrift i lag eller annan
författning, behöver sökanden inte
ge in den.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1Senaste lydelse 1991:848. /Jfr 1991:878.)
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt m.m.
Härigenom föreskrivs att 35 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
35 §
Om en intagen avtjänar straff för ett
brott som har riktat sig mot någons
liv, hälsa, frihet eller frid, skall
målsäganden tillfrågas om han eller
hon vill bli underrättad om i vilken
kriminalvårdsanstallt den intagne
befinner sig, den intagnes
förflyttning till öppen anstalt,
permissioner och vistelser utanför
anstalten enligt 32 - 34 §§,
frigivning, rymning och uteblivande
efter permission.
Har målsäganden begärt underrättelse,
skall den lämnas beträffande
frigivning lämplig tid före
frigivningen och i andra fall så
tidigt som möjligt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1Lagen omtryckt 1990:1011.
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Under indrivningen får införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken ske för
fordringar som påförts enligt bestämmelserna i
1. uppbördslagen (1953:272), om inte annat föreskrivs i den lagen,
2. lagen (1958:295) om sjömansskatt, om inte annat föreskrivs i den lagen,
3. lagen (1968:430) om mervärdeskatt
4. lagen (1972:435) om överlastavgift,
5. lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
6. lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,
7. lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,
8. lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, om inte
annat föreskrivs i den lagen,
9. Fordonsskattelagen (1988:327),
10. lagen (1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten,
11. lagen (1991:586) om särskild 11. lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta, inkomstskatt för utomlands bosatta,
eller
12. lagen (1991:591) om särskild 12. lagen (1991:591) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta inkomstskatt för utomlands artister
artister m.fl. m.fl., eller
13. lagen (1994:000) om
brottsofferfond.
Att införsel får ske för böter och viten är föreskrivet i 15 kap. 1 § 2
utsökningsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2.6 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)
Härigenom föreskrivs att 12 och 13 §§ brottsskadelagen (1978:413) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Ärende om brottsskadeersättning Ärende om brottsskadeersättning prövas av brottsskadenämnden. prövas av brottsoffermyndigheten. Regeringen kan dock föreskriva Regeringen kan dock föreskriva att annan myndighet skall pröva att annan myndighet skall pröva ärende om ersättning för skada ärende om ersättning för skada vållad av någon som avses i 3 § vållad av någon som avses i 3 § 1 1 eller 2, om ansökan gäller eller 2, om ansökan gäller ersättning ersättning med högst 500 kronor. med högst 500 kronor. Ett beslut Mot beslutet av sådan myndighet av en sådan myndighet överklagas förs talan hos brottsskadenämnden hos Brottsoffermyndigheten. genom besvär.
Mot brottsskadenämndens beslut Brottsoffermyndighetens beslut får talan inte föras. får inte överklagas.
13 §1
Brottsskadenämnden består av en Hos brottsoffermyndigheten finns ordförande, två vice ordförande en nämnd som avgör ärenden om och tre andra ledamöter. brottsskadeersättning som är av Ordföranden och vice ordförandena principiell betydelse eller annars skall vara lagfarna och erfarna i av större vikt. Nämnden utses av domarvärv. regeringen.
Brottsskadenämnden är beslutför med fyra ledamöter.
I den utsträckning som regeringen föreskriver får ordföranden, vice ordförandena eller tjänstemän vid brottsskadenämnden på nämndens vägnar avgöra ärende om brottsskadeersättning som ej är av principiell betydelse eller annars av större vikt.
1Senare lydelse 1979:1103
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994
2.7 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 30 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
30 §
Sekretess gäller hos Sekretess gäller hos brottsskadenämnden i ärende om Brottsoffermyndigheten i ärende om brottsskadeersättning för uppgift brottsskadeersättning för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan personliga förhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör eller antas att den som uppgften rör eller någon honom närstående lider någon honom närstående lider betydande men om uppgiften röjs. betydande men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut Sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet. i ärendet. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
Utskottets förslag till ändringar i regeringens lagförslag
1. Lag om ändring i rättegångsbalken Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48 kap.
2 §1
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges ett bötesstraff, fastställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser brottet bör föranleda och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med Är brott förenat med
egendoms förverkande eller egendoms förverkande, annan
annan sådan särskild sådan särskild
rättsverkan, skall också rättsverkan eller
denna föreläggas den särskild rättsverkan i
misstänkte till form av avgift enligt lagen
godkännande. (1994:000) om brottsofferfond,
skall också denna
föreläggas den
misstänkte till
godkännande.
1 Senaste lydelse 1993:200.
2. Lag om ändring i lagen (1994:222) om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §1
Under indrivningen får införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken ske för fordringar som påförts enligt bestämmelserna i
1. uppbördslagen (1953:272), om inte annat föreskrivs i den lagen,
2. lagen (1958:295) om sjömansskatt, om inte annat föreskrivs i den lagen,
3. lagen (1972:435) om överlastavgift,
4. lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
5. lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,
6. lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,
7. lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, om inte annat föreskrivs i den lagen,
8. fordonsskattelagen (1988:327),
9. lagen (1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten,
10. lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta,
11. lagen (1991:591) om 11. lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt särskild inkomstskatt för utomlands bosatta för utomlands bosatta artister m.fl. eller artister m.fl.,
12. mervärdesskattelagen 12. mervärdesskattelagen (1994:200). (1994:200) eller
13. lagen (1994:000) om
brottsofferfond.
Att införsel får ske för böter och viten är föreskrivet i 15 kap. 1 § 2 utsökningsbalken.
1 Senaste lydelse 1994:222.
3. Lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)
Regeringens förslag Utskottets förslag
13 §1
Hos Brottsoffermyndigheten Hos Brottsoffermyndigheten
finns en nämnd som avgör finns en nämnd som avgör
ärenden om ärenden om
brottsskadeersättning som brottsskadeersättning som
är av principiell betydelse är av principiell betydelse
eller annars av större eller annars av större
vikt. Nämnden utses av vikt.
regeringen.
Ordföranden och vice
ordförandena i nämnden
skall vara lagfarna och
erfarna i domarvärv.
Nämnden utses av
regeringen.
1 Senaste lydelse 1979:1103.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionerna 1 Motionerna 2 Motioner väckta med anledning av propositionen 2 Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994 3 Utskottet 6 Inledning 6 Propositionens huvudsakliga innehåll m.m. 7 En brottsofferfond m.m. 8 Resurser till brottsofferjourer m.m. 11 Forskning och utbildning m.m. 11 Brottsoffermyndigheten m.m. 12 Lokalisering av brottsoffermyndigheten 15 Medelstilldelningen 16 Målsägandefrågor 17 Målsägandens insyn i förundersökningen 17 Stödperson, m.m. 19 Utvärdering av lagen om målsägandebiträde 20 Anonymitet för målsägande och vittnen, m.m. 21 Sekretess i brottsskadeärenden 22 Övrigt 23 Övriga motionsönskemål 23 Sexualbrott mot barn, m.m. 23 Häktning vid sexuella övergrepp på barn 27 Åldersgränsen vid sexuellt ofredande 27 Straff för sexualbrott utomlands 28 Preskriptionsbestämmelser för sexualbrott 30 Behandlingsresurser för barn som utsatts för sexuella övergrepp 30 Våld mot kvinnor m.m. 31 Myndigheternas handläggningsrutiner m.m. 32 Förtursfrågor m.m. 33 Hemställan 34 Reservationer 37 1. En brottsofferfond m.m. (mom. 2) 37 2. Resurser till brottsofferjourer m.m (mom. 3) 38 3. Brottsoffermyndigheten m.m. (mom. 6) 38 4. Anslag till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader (mom. 9) 39 5. Anslag till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av brott (mom. 10) 39 6. Målsägandens insyn i förundersökningen (mom. 11) 40 7. Utvärdering av lagen om målsägandebiträde (mom. 13) 40 8. Anonymitet för målsägande och vittnen m.m. (mom. 14) 41 9. Utvärdering av åtgärder mot våld på kvinnor (mom. 26)41 10. Myndigheternas handläggningsrutiner (mom. 28) 42 11. Förtursfrågor (mom. 29) 43 Särskilt yttrande 43 Bilaga 1 Regeringens lagförslag 44 Bilaga 2 Utskottets förslag till ändringar i regeringens lagförslag 57